Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 (Utlåtande 1950:L3u28 - höst l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Nr 28.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående översgn av bestämmelserna
i lagen om bostadsrättsföreningar
in. in.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 66,
vilken behandlats av tredje lagutskottet, har herr Wedén hemställt, att riksdagen
måtte besluta

1) att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av bostadsrättsföreningslagen
i syfte att ytterligare stärka bostadsrättshavares rättsliga
ställning samt att Kungl. Maj :t, om verkställd undersökning visar lämpligheten
härav, måtte vidtaga de åtgärder, som äro nödvändiga för att till
blivande bostadsrättshavares förfogande ställa särskilda, väl kvalificerade
förtroendemän i bostadsrättsföreningars interimsstyrelser;

2) att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om sådan ändring av föreskrifterna
för hyresnämnderna, att även de större bostadskooperativa organisationerna,
när det gäller uttagande av förskott på bostadsrätt, bli underkastade
samma villkor i fråga om återbetalningsskyldighet, som i detta avseende
för övrigt gälla; samt

3) att anhålla, att Kungl. Maj :t måtte förelägga riksdagen de förslag, som
erfordras för att föreningars inlåningsverksamhet, som beträffande inlåningens
storlek och antalet insättare realiter är av bankkaraktär, skall underställas
bank- och fondinspektionens granskning.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för dessa yrkanden, får utskottet
hänvisa till motionen.

I den ordning 46 § riksdagsordningen stadgar ha yttranden inhämtats
från bank- och fondinspektionen, bostadsstyrelsen och statens hyresråd.
Därjämte ha på begäran av utskottet yttranden avgivits av Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., Svenska riksbyggen,
förening u. p. a., och Hyresgästernas riksförbund.

Frågan om översyn av bostadsrättslagen.

Lagen den 2 5 april 1930 om bostadsrättsföreningar
äger tillämpning å ekonomisk förening med ändamål att i föreningens hus
åt medlemmarna upplåta bostäder eller andra lägenheter under nyttjanderätt
för obegränsad tid. Den rätt inom föreningen, som på grund av sådan
upplåtelse tillkommer medlem, benämnes bostadsrätt (1 §).

Innan bostadsrätt må upplåtas, skall eu ekonomisk plan för föreningens
verksamhet ha upprättats av föreningens styrelse och mottagits av länsstyrelsen
(11 §). Å planen skall vara tecknat intyg av två personer, att planen

1 llihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 28.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

enligt deras omdöme vilar å tillförlitliga grunder. Intygsgivarna skola ha
vissa i lagen (14 §) angivna kvalifikationer. En av dem skall av länsstyrelsen
eller Kungl. Maj :t ha förklarats behörig att utfärda intyg som här avses.

Enligt lagen den 19 juni 1 9 4 2 o in kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m. skall den ekonomiska
planen godkännas av hyresnämnden, innan den må mottagas av
länsstyrelsen.

Motionen tager sikte på de stadier av bostadsrättsföreningens verksamhet,
vilka ligga före upplåtelserna av bostadsrätt. En undersökning borde
göras, om icke möjligheter funnes att på ett tidigt stadium ställa viss
sakkunskap till förfogande för att tillvarataga de blivande bostadsrättshavarnas
intressen.

Icke i något av yttrandena uttalas att motionärens yrkande hör bifallas.

Bostadsstyrelsen anser det dock möjligt att ett bifall till yrkandet kan till
blivande bostadsrättshavares fromma göra kontrollen av bostadsrättsföreningsverksamheten
mera effektiv.

Statens hyresråd finner det sannolikt att en översyn av bostadsrättslagen
måste verkställas, om hyresregleringen avvecklas.

HSB.s riksförbund, Hyresgästernas riksförbund och Svenska riksbyggen
anse en särskild utredning i enlighet med motionärens yrkande icke vara
erforderlig. Organisationerna framhålla emellertid, att motionärens synpunkter
lämpligen kunna beaktas därest en allmän omarbetning av bostadsrättslagen
komme till stånd. En sådan omarbetning hade redan påyrkats i
yttranden över förslag till lag om registrerade föreningar.

Bostadsstyrelsen anför ytterligare:

Den av enskilda bedrivna bostadsproduktionen i bostadsrättsföreningsform
försiggår praktiskt taget utan undanlag på så sätt, att byggnadsföretagaren
eller med honom närstående bildar-en bostadsrättsförening, i vilken företagaren
eller hans vänner äga bestämmanderätt utövad av föreningens styrelse
(»interimsstyrelse»). Härefter upprättas utan anbudsförfarande entreprenadavtal
mellan företagaren och föreningen, enligt vilket den förre har
att åt föreningen uppföra byggnaden, ibland också sörja för tomtanskaffningen.

Föreningen utverkar bostadsstyrelsens preliminära beslut om tertiär- samt,
i förekommande fall, tilläggslån, grundade på styrelsens preliminära beräkning
av den godtagbara produktionskostnaden. Så snart byggnaden färdigställts,
sker inflyttning. Senast härvid etableras ett hyresförhållande, merendels
enligt skriftligt kontrakt, mellan föreningen och den inflyttande. Hyran
bestämmes med ledning av en utav företagaren eller interimsstyrelsen uppgjord
plan för företagets finansiering och för dess inkomster och utgifter.
Planen innehåller regelmässigt uppgifter om den kapitalinsats som belöper
på respektive lägenheter, och avsikten är alt låta hyresavtalet avlösas av ett
på planen baserat bostadsrättsförhållande mellan föreningen och lägenhetshavaren,
så snart detta kan ske. I detta syfte bär interimsstyrelsen att sammanställa
räkenskaper med mera för byggnadsföretaget, att utverka bostadsstyrelsens
slutliga beslut i låneärendet, att på grundval av bland annat detta
beslut upprätta slutlig ekonomisk plan för föreningen, att skaffa hyres -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

nämnds godkännande av planen samt att få planen mottagen av länsstyrelsen
(överståthållarämbetet). Först härefter kan teckningslista lagligen
upprättas för att sätta lägenhetshavarna i stånd att förvärva bostadsrätt till
av dem innehavda lägenheter. Den tid som åtgår mellan inflyttning och
bostadsrättsförvärv belöper sig ofta nog till flera år, utan att onödig'' tidsspillan
behöver föreligga; detta utesluter påtagligen icke, att fall förekomma,
då förvärvet av bostadsrätt förhalas.

Det merendels långa dröjsmålet mellan fastighetens färdigställande och
den därvid skeende inflyttningen å ena samt möjligheten att inbjuda till
teckning av bostadsrätt respektive att förvärva sådan rätt, å andra sidan,
innebär olägenheter för båda parterna.---Först på eif sent stadium ef ter

inflyttningen — som normalt avser att bereda vederbörande varaktig bostad
— får lägenhetshavaren full trygghet i fråga om besittningsrätten till
bostaden samt slutlig klarhet angående omfattningen av sina rättigheter och
skyldigheter gentemot föreningen såsom fastighetsägare. Därtill kommer, att
lägenhetshavaren först genom förvärvet av bostadsrätt brukar beredas tillfälle
till den på lag grundade medbestämmanderätt i gemensamma angelägenheter,
som tillkommer bostadsrättshavare och till vilken han ofta nog
brukar känna sig berättigad redan vid inflyttningen i sin egenskap av blivande
bostadsrättshavare. Formellt torde det vara möjligt att ge lägenhetshavarna
medinflytande såsom föreningsmedlemmar (icke-bostadsrättshavare) redan
från början; men interimsstyrelserna se sig vanligen föranlåtna att på egen
hand ordna såväl slutuppgörelse med byggnadsföretagaren i prisfrågan och
beträffande entreprenadkontraktets behöriga fullgörande (standard, utrustningsdetaljer
o. s. v.) som ock den fasta upplåningen inklusive den statliga
tertiärkrediten. Eljest menar man sig riskera, att ovidkommande synpunkter
göra sig gällande från lägenhetshavare, som sakna erfarenhet eller som till
och med vilja utnyttja situationen för att tillskansa sig eller föreningen förmåner,
som icke äro sakligt motiverade. Ehuru det är principiellt naturligt
och ur flera synpunkter angeläget, att de, vilka i kooperativ samverkan
såsom bostadsrätthavare skola förverkliga föreningens syfte, få ett bestämmande
inflytande över föreningens beslut i frågor, som nyss nämnts, får
erfarenheten anses ha ådagalagt, att interimsstyrelsernas farhågor stundom
äro välgrundade.

Det torde likväl icke alltid vara den långa väntetiden, som vållar den
största olägenheten. Understundom överstiger avtalad produktionskostnad
det belopp, som bostadsstyrelsen genom slutligt beslut i låneärendet godtager
såsom den (högsta) produktionskostnad, varå tertiär- och/eller tillläggslån
utgår. När eu sådan differens icke utjämnas, därigenom att byggnadsföretagaren
nedsätter sitt krav eller genom subvention, exempelvis av
industriföretag, erhåller föreningen icke genom den fasta upplåningen och
de bostadsrättsinsatser, som upptagits i den preliminära ekonomiska planen,
täckning för den produktionskostnad, som avtalsenligt skall utges till byggnadsföretagaren.
Även om denne medger anstånd, måste skillnaden förräntas
och amorteras. Men detta låter sig ju icke göra inom ramen för planen
— vars utgiftskalkyl för övrigt av byggnadsföretagaren plägar vara
räknad i underkant för att främja bostadsrätternas säljbarhet — och lägenhetshavarna
möttas av krav på ökad kapitalinsats eller ökade årliga avgifter.
Visserligen synes hyresnämnden kunna vägra att godkänna eu ekonomisk
plan, enligt vilken bosladsrättshavarnas kapitalinsats och årsavgifter fastställts
med hänsyn lagen till hela den produktionskostnad, som föreningen
civilrättsligt är skyldig att utge till byggnadsföretagaren. Men en sådan vägran
kan vara tveeggad, i det att den kan uppskjuta eller omöjliggöra förverkligandet
av föreningens syfte att bereda lägenhetshavarna tryggad bostads -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

rätt under självförvaltning. Man har påtagligen också att räkna med att
någon lägenhetsinnehavare icke ser sig i stånd att möta de ökade anspråken.
Det oaktat torde han möjligen kunna bevara sin nyttjanderätt, så
länge hyresregleringslagen består, men det är icke givet, att hans berättigade
intressen därmed äro tillgodosedda. Och vidare kan lägenhetshavarens situation
vara vanskligare, om han lämnat förskott på bostadsrätt men förskottet
sedan visar sig otillräckligt;----

Den vådliga oöverensstämmelsen mellan avtalad produktionskostnad, å ena,
och godtagbar sådan kostnad, å andra sidan, har i många fall berott därpå,
att på planerings- och produktionsstadiet föreningen i sin interimsstyrelse
icke haft ett organ, som företrätt ett i förhållande till byggnadsföretagaren
självständigt, ekonomiskt intresse.---

I många fall är emellertid orsaken till oöverensstämmelsen en annan än
nyss sagts.-----De verkliga byggnadskostnaderna, å ena, och bedöm ningen

av vad som av bostadsstyrelsen bör godtagas såsom byggnadskostnad,
å den andra sidan, vila på ett synnerligen sammansatt, rikligt och svårbedömbart
primärmaterial. Det må här erinras om att olika uppfattningar
kunna råda exempelvis om vad som i det särskilda fallet är skälig byggmästarlön,
huruvida ett antaget (lägsta) entreprenadanbud på t. ex. rör- och
sanitetsinstallationer är representativt, huruvida och i vad mån sådan merkostnad,
som beror på speciellt otjänlig väderlek under byggnadstiden, bör
godtagas o. s. v. Bedömningen inom bostadsstyrelsen inbjuder av lätt insedda
skäl till försiktighet och erbjuder särskilda svårigheter såväl av den
grund, att det i praktiken är omöjligt att detalj granska varje eller ens de
flesta bostadsföretagens byggnadskostnader, som av den orsaken, att styrelsen
måste tillse, att prisstegring icke främjas, och bevaka alla möjligheter
att nedpressa kostnaderna.

Den föregående framställningen har avsett enskild företagares bostadsproduktion
i bostadsrättsföreningsform. Stora organisationer med bostadsproduktion
på sitt program, såsom HSB och Svenska riksbvggen, bedriva
sin verksamhet under förhållanden, som i väsentliga delar äro lika de ovan
skildrade med föreningsbildning och tillsättande av interimsstyrelse o. s. v.
Problemställningen synes därför i huvudsak vara likartad. En betydelsefull
olikhet ligger emellertid däri, att dessa organisationer icke bygga i egen
regi utan begränsa sig till planering och projektering in. in. dylikt samt
tillsyn. Själva byggandet utföres i regel efter anbudsförfarande på entreprenad
av enskilda byggmästare. Därav följer, att interimsstyrelsen i förhållande
till byggnadsföretagaren då kommer att representera ett självständigt
ekonomiskt intresse till de blivande bostadsrättshavarnas fromma. Men
anordningen utesluter icke intressekollisioner av huvudsakligen andra skäl
mellan moderorganisationen och interimsstyrelsen, å ena, samt de blivande
bostadsrättsliavarna, å den andra sidan.

De problem, som synas möta vid bostadsproduktion i bostadsrättsföreningsform,
torde icke''få sin lösning, förrän bostadsbristen är avhjälpt och
de bostadssökande mindre än nu äro beredda att taga risker, vilka de sakna
förutsättningar att bedöma.

Statens hijresråd utvecklar sin ståndpunkt på följande sätt:

Enligt 9 § första stycket b) kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 587 ) om
tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus må kooperativt organiserat företag,
som arbetar utan enskilt vinstsyfte och under kontroll, som bostadsstyrelsen
finner betryggande, erhålla tertiärlån uppgående till tjugufem procent
av det avkastningsvärde som bostadsstyrelsen åsätter fastigheten. Eftersom
flertalet bostadsrättsföreningar som numera bildas äro av den karaktär som

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

avses i förevarande stadgande, synes det hyresrådet som om det i törsta
hand ankomme på bostadsstyrelsen att genom den i författningsrummet
nämnda kontrollen tillförsäkra den blivande bostadsrättshavaren det skydd
som kan erfordras.

Bostadsstyrelsen har i oktober 1949 utfärdat vissa allmänna villkor for
att företag skall betraktas som kooperativt företag utan enskilt vinstsyfte
enligt ovannämnda stadgande i tertiärlånekungörelsen. I nämnda villkor
stadgas bl. a. att före ansökan om lån föreningen måste vara bildad och styrelse
utsedd. I styrelsen skal) vidare från början ingå minst en av kommunen
utsedd ledamot. Denne — liksom styrelseledamöterna i övrigt — ha till uppgift
att främja de blivande bostadsrättshavarnas intressen. Då bebyggelsen
slutförts och den definitiva finansieringen ordnats skall s. k. avlämningssammanträde
utan dröjsmål avhållas. Senast på detta sammanträde skall förvaltningen
omhändertagas av en styrelse, som är sammansatt dels av en eller
flera kommunalvalda ledamöter jämte suppleanter dels ock av ledamöter,
vilka väljas av bostadsrättshavarna. I fråga om till kooperativ riksorganisation
anslutna bostadsrättsföreningar, som såväl under produktions- som förvaltningsstadiet
stå under kontroll av moderförening på orten, kan bostadsstyrelsen
efter särskild prövning finna det vara till fyllest, att kommunalvald
ledamot har sitt säte i moderförening, så ock att den kommunala medverkan
i revisionen hänför sig enbart till moderföreningens räkenskaper.

De bostadsrättsföreningar som icke kontrolleras genom det ovan refererade
stadgandet i tertiärlånekungörelsen utgöras antingen av företag med
statliga tertiärlån uppgående till femton eller tjugo procent av avkastningsvärdet
eller av företag finansierade utan statliga lån. Beträffande den förstnämnda
gruppen utgår hyresrådet — trots att uttryckligt stadgande icke
finnes — ifrån att bostadsstyrelsen även i dessa fall utövar en kontroll som
är väl så sträng som beträffande de bostadskooperativa företagen. Oberoende
av gränsen för tertiärlån böra i kontrollhänseende samtliga statligt belånade
företag behandlas lika.

Företag tillhörande den andra gruppen — fastigheter finansierade utan
statliga lån — äro enligt hyresrådets erfarenhet fåtaliga. Bostadsstyrelsens
kontroll förefinnes icke här och det kan därför ifrågasättas om särskilda bestämmelser
skulle behövas för att skydda den blivande bostadsrättshavaren i
en dylik förening. Enligt hyresrådets erfarenhet har den kontroll som i förevarande
fall hittills utövats — främst genom förbudet att utan hyresnämndens
tillstånd uppbära förskott å avgift samt hyresnämndens granskning av
den ekonomiska planen — varit tillräcklig och några missförhållanden beträffande
dylika föreningar ha icke kommit till hyresrådets kännedom. Förhållandena
inom denna grupp av bostadsrättsföreningar torde vara sådana att
beträffande dem lika litet som i fråga om övriga kategorier av bostadsrättsföreningar
krävas ändringar i den gällande bostadsrättsföreningslagen, åtminstone
så länge bostadsrättskontrollagen är i kraft. Därest denna skulle
upphävas synes''det sannolikt att en översyn av bostadsrättsföreningslagen
måste verkställas. Enär frågan härom sammanhänger med de övriga problem
som komma att uppstå vid en framtida avveckling av hyresregleringen
samt en utredning härom är avsedd att komma till stånd, anser sig hyresrådet
sakna anledning att nu närmare ingå på nämnda spörsmål.

Huruvida »interimsstyrelserna» böra förses med fastighetsekonomiskt och
fastighetsjuridiskt skolad sakkunskap eller icke är en fråga som måste avgöras
med hänsyn till grundligheten av den kontroll som utföres av bostadsstyrelsen.
Nya bestämmelser i bostadsrättsföreningslagen eller bostadsrättskontrollagen
böra icke införas, därest man med tillämpning av förefintliga
stadganden kan nå önskvärt resultat.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

HSB.s riksförbund anför bl. a.:

HSB:s bostadsrättsföreningar tillkomma pa initiativ och under medverkan
av den lokala centralorganisationen, Hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsförening i N. N., på varje ort. Medlemmar i HSB-föreningen äro
personer, som tidigare erhållit bostadsrättslägenhet i någon till HSB ansluten
bostadsrättsförening, eller sådana personer, som önska ifrågakomma
som bostadsrättshavare i någon blivande bostadsrättsförening eller av
annat skäl önska stödja verksamheten. Varje medlem äger en röst och föreningen
utser i enlighet med föreningens stadgar och gällande lagar sina
egna rådgivande, beslutande och kontrollerande organ. Styrelsen för föreningen
omhänderhar föreningens verksamhet. Vid genomförandet av nvbyggnadsyerksamheten
bildas nya bostadsrättsföreningar i den utsträckning
och i den takt, som bebyggelsemöjligheter och efterfrågan på bostadsrätter
motivera. I de nya bostadsrättsföreningarna ingår regelmässigt den
av medlemmarna valda HSB-styrelsen som styrelse. HSB-föreningens
styrelse står som stiftare till den nya bostadsrättsföreningen, vars styrelse
i regel blir identisk med den av HSB-medlemmarna utsedda styrelsen för
HSB-föreningen i orten. Den för ny bostadsrättsförening valda styrelsen
fungerai så gott som undantagslöst som styrelse för densamma til! dess
vederbörande lägenhetsinnehavarc i kraft av i laga ordning till honom upplåten
bostadsrätt och samtidigt erhållet medlemskap i bostadsrättsföreningen
tillsammans med övriga bostadsrättshavare kan utse ny slvrelse.

Uppenbarligen har motionären icke uppmärksammat den stora skillnad
som i nu berört avseende föreligger mellan de bostadskooperativa organisationerna
och »de byggmästare, som uppföra föreningarnas hus eller som
ibland har kontrollen över vederbörande interimsstyrelser». I de bostadskooperativa
organisationerna äro de blivande bostadsrättshavarna medlemnnu
innan de teckna sig för bostadsrätt i en bostadsrättsförening, ofta mvcket
lång tid före. Det är de blivande bostadsrättshavarna själva,’i egenskap
av medlemmar i HSB, som fatta beslut om bildande av nya bostadsrättsföreningar
och uppförande av nya fastigheter, i vilka de därefter ingå som
bostadsrättshavare. Bostadsrättshavarna äro »moderorganisationen»; det
tinnes icke någon organisation eller något intresse vid sidan av eller utanför
de blivande bostadsrättshavare, som driver fram bostadsrättsföreningar
åt dem. Om någon motsats mellan de blivande bostadsrättshavarna och
»moderorganisationen» kan därför aldrig vara tal; de två begreppen äro i
princip identiska. Annorlunda kan, såsom i motionen riktigt anmärkts, förhållandet
gestalta sig, då bostadsrättsföreningsbildandet drives av bvggmästareintressen.

Hyresgästernas riksförbund framhåller följande:

Bostadsrättshavarna ha redan nu, frånsett den krislagstiftning som för
närvarande föreligger, lagfäst möjlighet till ekonomisk kontroll''och översyn
over små bostadsfrågor i väsentligt större utsträckning än hyresgästerna
i allmänhet, vilkas intressen förbundet i första hand har att bevaka.

De skäl, som tala för utökning av bostadsrättshavarens rättsskydd i nu
berörda hänseende, tala enligt förbundets mening med lika stor stvrka för
att hyresgästernas rättsskydd nu i samma frågor utökas.

Förbundet vill erinra om, att förbundet vid skilda tillfällen framfört krav
på bokföringsplikt för fastighetsägare. Frågan om genomförande därav i
syfte att bereda hyresgästerna möjlighet till ekonomisk kontroll och insvn
synes förbundet nödvändigt böra upptagas, därest av motionären framförda
synpunkter beaktas.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

I motionen har såsom exempel på de påstådda missförhållandena särskilt
angivits missförhållanden inom HSB-organisationen. Härtill må av förbundet
anföras, att initiativet till HSB i början av 1920-talet togs av hyresgäströrelsen
och att hyresgäströrelsen alltsedan dess kontinuerligt kunnat
följa HSB:s verksamhet. Redan före bostadsrättsföreningslagens tillkomst,
då lagskydd saknades för bostadsrättshavarna och då hyresgäströrelsen
ofta hade anledning påtala det geschäft, som enskilda företag bedrevo på
detta område, fullföljde HSB jämte exempelvis Stockholms Kooperativa
bostadsförening sin verksamhet på sådant sätt, att hyresgäströrelsen kunde
framhålla dessa organisationer såsom mönster för bostadskooperativa företag.
Förbundet har hitintills icke haft anledning att revidera denna sin uppfattning.

Förskott å avgifter för bostadsr«ätt.

I bostadsrättskontrollagen har genom lagändring den 14 december
1945 (prop. nr 371, andra lagutskottets uti. nr 82, rslcr. nr 572) stadgats
förbud att utan hyresnämnds tillstånd uppbära förskott å avgift eller
annat vederlag för bostadsrätt, innan den ekonomiska planen för bostadsrättsföreningens
verksamhet blivit godkänd av hyresnämnden och mottagen
av länsstyrelsen. För sådant tillstånd må hyresnämnden uppställa de villkor,
som den finner erforderliga (4 §).

Avsikten med 1945 års lagstiftning var att förhindra transaktioner, genom
vilka anskaffningskostnader för fastigheter ensidigt bestämmas av
byggmästaren eller annan person som står bakom föreningsbildningen, utan
att någon effektiv kontroll från de hyresreglerande myndigheternas sida
kan utövas.

Statens hyresråds cirkulär nr 3 G den 14 februari
1 9 4 6 med föreskrifter o in anvisningar angående hyreä
Si ätt ning i nybyggda hus m. in. behandlar frågan om när
hyresnämnd bör meddela tillstånd enligt ovan berörda lag. Härom anföres
bl. a. följande:

»Då en förening hos hyresnämnden ansöker om tillstånd att upptaga förskott,
bör vid ansökan fogas eu kalkyl över anskaffningskostnaden och
företagets finansiering. — — —

Redan av en sådan kalkyl bör hyresnämnden kunna bilda sig ett omdöme
i frågan, huruvida anskaffningskostnaden håller sig inom rimliga gränser.
Framgår det omedelbart av kalkylen, att så icke är fallet, och att avgifterna
därför kunna väntas bli alltför höga, bör tillstånd att uppbära förskott vägras.
Men även om anskaffningskostnaden i och för sig förefaller godtagbar,
behöver detta icke innebära att hyresnämnden utan vidare skall lämna tillstånd
till upptagande av förskott. Hyresnämnden hör nämligen icke ge sådant
tillstånd med mindre det på grund av kalkylens finansieringsplan och
övriga omständigheter kan antagas, att företaget kommer att vila på en sund
ekonomisk basis. Uppenbart är, alt vid en sådan prövning hänsyn måste
tagas till vilken företagare, som står bakom föreningsbildningen; förekomma
anmärkningar mot denne eller är han icke tillräckligt känd lör att hyresnämnden
skall kunna visa honom det förtroende, som ett tillstand att
upptaga förskott innebär, bör tillstånd ej meddelas.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

I detta hänseende intaga de större, välkända bostadskooperativa organisationerna
och inom dessa bildade föreningar i viss mån en särställning. Från
dessa torde regelmässigt komma att ingivas tämligen utförliga kalkyler beträffande
anskaffningskostnad och finansiering, i fråga om vilka det kan
förutsättas, att de uppgjorts med erforderlig sakkunskap; i sådana fall synes
tillstånd till upptagande av förskott kunna meddelas utan att någon
mer ingående prövning från nämndens sida skett. Det är dock icke tillåtet
för hyresnämnden att ge dessa organisationer ett generellt tillstånd att upptaga
förskott; tillstånd måste inhämtas för varje särskilt företag.-------

Såsom tidigare nämnts äger hyresnämnden för meddelande av tillstånd
att uppbära förskott uppställa de villkor, som hyresnämnden anser erforderliga.
Härmed åsyftas villkor, som äro ägnade att hålla föreningen och
dess medlemmar skadeslösa, därest den som uppfört huset betingar sig en
alltför hög ersättning härför.

Då hyresnämnden har att taga ställning till frågan, huruvida sådana villkor
böra uppställas eller icke, är till en början att observera, att några särskilda
villkor i regel icke torde vara erforderliga beträffande ovannämnda
större bostadskooperativa organisationer och inom dessa bildade föreningar.
Detta sammanhänger därmed, att anskaffningskostnaden inom dessa organisationer
och föreningar blir föremål för sakkunnig prövning och att företagen
regelmässigt finansieras med tertiär- och tilläggslån från statens byggnadslånebyrå
därvid anskaffningskostnaden blir föremål
för byggnadslånebyråns prövning och eventuellt revision. Så
är emellertid fallet icke blott med ifrågavarande större bostadskooperativa
organisationer och tillhörande föreningar utan även beträffande vissa andra
föreningar, bakom vilka stå kommuner eller företag av mera allmännyttig
karaktär eller ock enskilda företagare, vilka — enligt vad som är känt för
hyresnämnden — kunna förutsättas komma att finansiera sitt företag på
sätt nyss nämnts med därav följande prövning och revision av anskaffningskostnaden.

I de fall som nu avses bör hyresnämnden sålunda kunna meddela sökanden
tillstånd att uppbära förskott utan att några villkor uppställas.

I andra fall åter bör hyresnämnden uppställa villkor av beskaffenhet som
tidigare nämnts, därvid hyresnämnden i första hand bör kräva, att föreningen
till hyresnämnden överlämnar eu förbindelse från vederbörande
byggmästare att till föreningen återbetala den del av köpeskillingen
eller entreprenadsumman, som överstiger den anskaffningskostnad,
som slutligen blir godkänd av hyresnämnden.-----

Ytterligare bör krävas att föreningen förbinder sig att till
förskottsgivare återbetala uppburna förskott i den mån de överstiga de slutligen
fastställda avgifterna.---

Om föreningen avlämnar de begärda förbindelserna och hyresnämnden
på den grund meddelar tillstånd att upptaga förskott å avgifter, bör i beslutet
härom som ytterligare villkor föreskrivas, att föreningen skall,
då förskott uppbäres, i kvitto därå förbinda sig att
till för skotts givar en återbetala vad denne utgivit utöver de
avgifter, som slutligen bli bestämda av hyresnämnden.»

Enligt motionen synes anledning icke föreligga att upprätthålla någon
skillnad mellan olika företagsformer i fråga om villkoren för att upptaga
förskott.

Anskaffningskostnaden inom större bostadskooperativa organisationer
prövas som framgår av ovan intagna föreskrifter av bostadsstyrelsen fti -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

digare statens byggnadslånebyrå). Gentemot detta skäl för att i regel icke
uppställa villkor beträffande nyssnämnda organisationer anför motionären
bl. a. att det visat sig, att hyresnämnderna i många fall godkänt anskaffningsvärden,
som ibland avsevärt överstigit vad bostadsstyrelsen eller bvggnadslänebyrån
utgått ifrån vid belåningen.

I yttrandena har någon erinran icke gjorts gentemot ifrågavarande
föreskrifter.

Statens hyresråd framhåller att anvisningarna grunda sig på departementschefens
av riksdagen utan anmärkning lämnade yttrande i anslutning
till 1945 års ovannämnda lagstiftning. Enligt hyresrådets erfarenhet har
tillämpningen av denna icke visat sig medföra nagra mindre önskvärda konsekvenser.
Med anledning härav anser hyresrådet ej skäl föreligga för ändring
av anvisningarna.

HSB.s riksförbund anför bl. a., att hyresnämnderna äga att självständigt
pröva en i den ekonomiska planen upptagen anskaffningskostnads
förhållande till den av bostadsstyrelsen som belåningsvärde angivna summan.
Hvresnämnderna erhölle alltid avskrift av hostadsstyrelsens beslut i
låneärenden.

Svenska riksbyggen har sig icke bekant, att hyresnämnderna skulle avvika
från den av bostadsstyrelsen fastställda anskaffningskostnaden. Det
vore icke riktigt att de bostadskooperativa organisationerna beretts någon
särställning utan avgörande vore om den ekonomiska planen granskades av
den långivande myndigheten samt därjämte om företaget gjort sig kant för
strävan att upprätthålla ett gott anseende. Skulle dessa förutsättningar
brista, ålåge det redan nu hyresnämnderna att bedöma, huruvida tillstånd
att uppbära förskott skulle meddelas med eller utan villkor.

Föreningars inlåningsverksamhet.

I 1 § lagen den 22 juni 19 11 om bankrörelse stadgas

förbud för annan än riksbanken och bankaktiebolag att bedriva bankrörelse.
Postsparbanken, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit in. fl. inrättningar
äro dock i olika omfattning undantagna från förbudet. Med bankrörelse
avser banklagen »verksamhet, i vilken ingår inlåning från allmänheten
på räkning, som av bank allmänneligen begagnas». Bankbolagen stå
under tillsyn av bank- och fondinspektionen (230 §).

I motionen påpekas att vissa föreningar, bl. a. HSB:s riksförbund
och HSB i Stockholm, bedriva eu omfattande sparkasse- och inlåningsverksamhet
bland sina medlemmar. Motionären anser skäligt att sådan verksamhet,
där den beträffande inlåningens storlek och antalet insättare realiter
är av bankkaraktär, underställes bank- och fondinspektionens granskning.

I förevarande fråga ha v t l r a n d e n avgivits till utskottet av bank- och
fondinspektionen, en minoritet i statens hyresråd bestående av eu ledamot
och en suppleant samt HSB:s riksförbund. Inspektionen och minoriteten i

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

hyresrådet ha tillstyrkt en utredning i ämnet, medan riksförbundet anser
sakliga skäl icke föreligga för bifall till motionen. Majoriteten inom hyresrådet
ansåg att hyresrådet saknade anledning att yttra sig i frågan.

Bank- och fondinspektionen anför bl. a. följande.

I det av Kungl. Maj :t för 1911 års riksdag framlagda förslaget till banklag
(proposition nr 48) saknades i definitionen på bankrörelse de båda orden
»från allmänheten». Inlåning på räkning, som av bank allmänneligen
begagnades, oavsett om den härflöte från allmänheten eller ej, utgjorde sålunda
enligt förslaget det konstituerande momentet för begreppet bankrörelse.
I propositionen framhölls bland annat, att genom den i förslaget använda
beteckningen av vad med bankrörelse avsåges, den inlåning skulle
bliva förbjuden, vilken utövades av andra rättssubjekt än dem, som i lagen
angåves. Departementschefen ansåg detta också utgöra den oundgängliga
förutsättningen för att allmänhetens förtroende för de av lagen reglerade
penninginstituten skulle förbliva orubbat. Förbjuden skulle sålunda bliva
exempelvis den inlåning på sparkasseräkning, som åtskilliga bruk och inrättningar
uppgivits driva för mottagande av den vid dem anställda personalens
besparingar, ävensom med den av Kooperativa förbundet i skilda
delar av landet öppnade sparkasserörelsen. Riksdagen (bkoutsk. uti. nr 30
och memorial nr 38; rd skr. nr 237) var emellertid i viss män av annan
mening än departementschefen och införde i paragrafen de båda orden
»från allmänheten». Såsom närmare framgår av riksdagens skrivelse i ämnet
önskade riksdagen med den vidtagna ändringen skydda den inlåning
på sparkasseräkning, som i ganska stor utsträckning bedreves av bruk och
inrättningar för mottagande av personalens besparingar, så ock den sparkasseröreise,
som av kooperativa föreningar öppnats i skilda delar av landet,
såvitt denna rörelse avsåge inlåning från egna medlemmar. Någon anledning
att vidtaga åtgärder, varigenom djiik rörelse skulle komma att
hämmas, ansåg riksdagen icke förefinnas. Nyttan och betydelsen av berörda
verksamhet syntes nämligen icke kunna förnekas. Men det syntes icke
heller kunna bestridas — framhöll riksdagen — att även vid sådan rörelse
hänsynen till insättarnas rätt krävde, att rörelsen bedreves under fullt betryggande
former.

Den omedelbart efter antagandet av 1911 års banklag verkställda utredningen
rörande villkoren för ekonomiska föreningars inlåningsrörelse slutfördes
redan i början av 1912. Det framlagda förslaget föranledde emellertid
icke något förslag till riksdagen. — Ej heller ett år 1929 framlagt betänkande
(SOU 1929: 15) i ämnet har resulterat i någon lagstiftning.

Bank- och fondinspektionen lämnar i sitt yttrande vissa uppgifter rörande
ekonomiska föreningars inlåningsrörelse. Härav framgår hl. a. att vid
utgången av år 1948 i Kooperativa förbundets sparkasserörelse fanns en insättarbehallning
av7 mer än 154 miljoner kronor eller — om hänsyn jämväl
tages till vissa till förbundet anslutna föreningar — mer än 183 miljoner
kronor. I HSB-organisationen innestod vid samma tid omkring 22
miljoner kronor å sparkasseräkning. Inspektionen lämnar även en redogörelse
beträffande vissa andra föreningar, som idka inlåningsverksamhet
huvudsakligen i syfte att därigenom kunna bedriva utlåning till egna medlemmar.
Härefter anför inspektionen.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att utanför de vanliga inlåningsinstituten
affärs- och sparbanker, postsparbanken och centralkassorna

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

för jordbrukskredit — eu omfattande inlåningsverksamhet av bankmässig
karaktär bedrives här i landet. Hur stora sammanlagda belopp som denna
inlåning avser kan inspektionen icke med säkerhet uttala sig om, men det
kan antagas att de föreningar, som omfattas av den föregående redogörelsen,
och vilkas sammanlagda inlåning för närvarande kan uppskattas till ca 250
miljoner kronor, representera huvuddelen av de ekonomiska föreningarnas
inlåning.

Ifrågavarande inlåning är icke underkastad någon tillsyn från det allmännas
sida. Ej heller finnas för nämnda verksamhet några författningsföreskrifter,
som motsvara exempelvis bank- eller sparbankslagarnas inlåningsoch
kassareservbestämmelser.

I anslutning härtill får inspektionen vidare anföra.

Med hänsyn till det frivilliga sparandets fundamentala betydelse för samhällsutvecklingen
ha sedan lång tid tillbaka lagar funnits och lagstiftning
ägt rum, som syfta till att bereda skydd för sådant sparat kapital, vilket
icke fruktbargöres av spararen själv utan av någon annan. Denna kapitalskyddsprincip
utgör sålunda grundmotivet för all banklagstiftning — häri
inbegripna även de författningar som gälla andra kreditinrättningar än
affärsbankerna — samt för lagen om försäkringsrörelse. Den nya aktiebolagslagen
giver likaledes i flera hänseenden uttryck för denna tanke, som
även avsatt spår på andra håll inom privaträtten, t. ex. i lagen om tillsyn
över stiftelser. I lagstiftningen för de ekonomiska föreningarna har däremot

— om man bortser från sådana föreningar, för vilka speciallagstiftning finnes,
t. ex. hypoteksföreningar, jordbrukskassor in. fl. — kapitalskyddsprincipen
endast i försvagad form vunnit erkännande, och detta gäller även —
ehuru i mindre grad än gällande föreningslag — det nyligen till justitiedepartementet
avlämnade förslaget till ny föreningslagstiftning. Angivna
förhållande är i och för sig icke uttryck för någon inkonsekvens; de ekonomiska
föreningarna kräva sålunda i allmänhet blott ett begränsat insatsbelopp
från envar av sina medlemmar, som i stället förutsättas lämna medverkan
av mera personlig art. Med andra ord: föreningarna betraktas icke
som kapitalsammanslutningar utan som personsammanslutningar.

Men av det anförda följer också, att om föreningarna eller vissa av dem
skulle i nyssnämnda hänseende skifta struktur, så bör kapitalskvddsprincipen
i ökad utsträckning tillämpas på dem. Detta innebär att, där kapitalanskaffningen
bedrives i den bankmässiga inlåningens form, regler i huvudsak
motsvarande de för sådan verksamhet i allmänhet gällande, böra skapas.

Mot det sist anförda skulle kunna åberopas det förhållandet, att i fråga
om de ekonomiska föreningarna inlåningen står öppen endast för medlemmar
i den egna organisationen, och att verksamheten för den skull är att betrakta
som en intern föreningsangelägenhet och icke såsom eu inlåning från
allmänheten. Men en sådan mening kan icke rimligen godtagas, när medlemsantalet,
d. v. s. antalet inlåningsberättigade, uppgår till ett så stort
antal som inom de större av de här avsedda föreningarna. För Kooperativa
förbundet utgjorde sålunda per den "A- 1948 sagda antal över 900 000 och
för HSB:s riksförbund var motsvarande siffra ca 62 000; båda förbunden
torde därefter ha ytterligare ökat i storlek. 1 fråga om dessa båda förbund,
liksom också beträffande HSB i Stockholm — vars medlemsantal vid nyssnämnda
tidpunkt översteg 22 000 — lärer man sålunda knappast kunna
med framgång bestrida, alt de bedriva inlåning frän allmänheten. I)å vidare,
såsom ovan utvecklats, inlåningen sker på räkning, som av bank alhnänneligen
begagnas, måste man konstatera, att ifrågavarande verksamhet reellt

— om ock ej formellt — är att betrakta som bankrörelse. — Vad angår
övriga inlånande ekonomiska föreningar synas uppgifterna i det föregående

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

giva fog för den uppfattningen, att åtminstone några av dem kunna sägas
i realiteten bedriva inlåning från allmänheten; en närmare utredning härom
ter sig i vart fall motiverad.

I den mån kapitalskyddsprincipen tillämpats å inlåningsverksamhet, har
den tagit sig uttryck i regler, som syfta till bevarande av solvens och likviditet
hos det inlånande företaget samt övervakning av att dessa regler iakttagas.
Vid övervakningen inriktas självfallet uppmärksamheten i främsta
rummet på placeringen av de inlånade medlen, varvid syftet är att tillse,
att riskerna hållas inom godtagbara gränser samt att de bli väl fördelade;
ett direkt uttryck för sistnämnda krav återfinnes i 47 § banklagen, vari
bank tillförbindes att ägna särskild uppmärksamhet däråt, att icke åt samme
eller med varandra i väsentlig intressegemenskap förbundna kredittagare
beviljas kredit i sådan omfattning, att därav kan uppkomma fara för bankens
säkerhet.

I anslutning till nyssnämnda uttalande framlägger bank- och fondinspektionen
några synpunkter på frågan huruvida ifrågavarande föreningar f. n.
tillgodose de trygghet skrav, som enligt kapitalskyddsprincipen böra uppställas
på inlåning. Härvid understryker inspektionen det i motionen förekommande
uttalandet beträffande HSB:s riksförbund att inlåningen i förhållande
till riksförbundets eget kapital vida överstiger vad som skulle
vara möjligt för bankaktiebolag. Inspektionen yttrar slutligen.

Av vad här anförts framgår, att man icke kan uttala något generellt omdöme
rörande de ekonomiska föreningarnas inlåningsverksamhet, men att
densamma otvivelaktigt inrymmer problem som påkalla lagstiftarens uppmärksamhet
och som därför böra bli föremål för eu närmare utredning. Utan
att vilja föregripa en sådan anser sig inspektionen kunna härtill knyta vissa
allmänna reflexioner.

Det kan icke i och för sig ligga något oriktigt eller osunt däri att ekonomiska
föreningar söka skaffa sig förlagskapital genom att vädja härom till
eu mycket vidsträckt, till föreningen mer eller mindre löst knuten allmänhet.
Men om detta förlagskapital helt eller till viss del skall bära vanliga kommersiella
risker, bör kapitaluppsamlingen äga rum under uttryckligt tillkännagivande
av dessa riskers existens och följaktligen icke framträda under
sparkasserörelsens form och benämning. Ty det kan icke bestridas, att
det sedan lång tid existerande speciella rättsskyddet för inlåning, hos allmänheten
skapat och vidmakthållit den uppfattningen, att anförtroende av
sparkapital åt en institution, som mottager medlen under den bankmässiga
inlåningens former, icke är förenat med några risker. Och det är — av lätt
insedda skäl — synnerligen betydelsefullt, att denna uppfattning förblir så
välgrundad som hittills varit fallet.

Ur dessa synpunkter kan man knappast komma till annan uppfattning än
att de ekonomiska föreningar, som nu bedriva inlåning från allmänheten,
antingen borde underkasta sig särbestämmelser rörande solvens, likviditet
och kontroll, i huvudsak motsvarande de regler som gälla för den vanliga
bankmässiga inlåningen, eller ock upphöra med sin inlåningsverksamhet.

Valdes den förstnämnda utvägen — fullföljande av inlåningsrörelsen —
bleve tillsynsverksamheten en vansklig uppgift eftersom den, för att bli
effektiv, uppenbarligen måste avse icke blott inlåningsrörelsen utan även
de övriga verksamhetsgrenar som kunde finnas hos den inlånande föreningen;
sannolikt skulle härvid uppstå svårlösta intressekonflikter mellan föreningens
anspråk på ekonomisk handlingsfrihet och kravet på trygghet för
insättarna. Det andra alternativet — upphörande med inlåningen — kunde

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

möjligen därför vara att föredraga, varvid föreningarna finge förutsättas
fylla sitt ifrågavarande kapitalbehov genom inbjudan till sina medlemmar
eller till allmänheten att teckna andels- eller förlagskapital; beträffande
Kooperativa förbundet kunde man dock, med hänsyn till den betydande omfattningen
av dess sparkasserörelse, även tänka sig möjligheten av att sagda
rörelse frigjordes från förbundets verksamhet i övrigt och därvid finge utgöra
en särskild bankinrättning.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer inspektionen att utskottet
för riksdagen framlägger förslag om att en förnyad utredning rörande
de ekonomiska föreningarnas inlåningsverksamhet påkallas hos kungl.
Maj :t. Av det anförda framgår vidare, att inspektionen icke för narvarande
är beredd att påtaga sig den granskning av ifrågavarande verksamhet, som
yrkas i motionen.

HSB.s riksförbund anför, efter eu återblick på frågans tidigare behandling
i riksdagen och i tidningspressen, bl. a. följande.

Att HSB mera än andra bostadskooperativa företag ådragit sig missnöje,
väl icke från sina medlemmars, men från motionärens och de intressens
sida, som torde stå bakom honom, synes i första hand bero på att HSB alltsedan
statsmakterna i början av 1930-talet började driva en positiv bostadspolitik,
helhjärtat medarbetat i denna. HSB:s härigenom iner och mer okade
byggnadsverksamhet har bland de intressen, som torde stå bakom motionen,
skapat en irritation som övergått i förföljelse mot HSB under ett
vilseledande tal om att det är HSB-medlemmarnas intressen och sparkapital
som, utan HSB-medlemmarnas egen önskan, måste »skyddas».

Vad i motionen framhålles om förhållandet mellan inlånat och eget kapital
var icke helt riktigt vid den tidpunkt motionären anger, och är det
inte alls i dag. Vid bedömandet av HSB:s inlåning från medlemmarna
måste jämväl andra synpunkter vara avgörande än då inlåningen i eu
bank bedömes. HSB-rörelsen är en sammanslutning av medlemmar, som
genom tillskjutande av sina sparmedel i första hand vill skaffa sig själva
en bostad, som kan nyttjas under trygghet, och i andra hand hjälpa till
med att för andra skapa bostäder med samma trygghet vid nyttjandet. Genom
att ingå som medlem i HSB och utnyttja dess sparkassa skapar medlemmen
inom sin egen organisation den ekonomiska plattform, han behöver
för att i sinom tid kunna förvärva en bostadsrätt i en av hans egen
organisation bildad bostadsrättsförening.

Med de relativt begränsade medel, som stått till HSB:s centralorganisationers
förfogande i form av inlånat kapital, bl. a. då på medlemmarnas sparkasseräkning,
har HSB på ca 25 år byggt fastigheter i 143 orter i landet
till ett värde av över en miljard kronor, inrymmande ca 62 000 lägenheter.
Det kooperativa system som HSB arbetat efter har också lett till att all
kapitalsamling i fastigheterna och all värdestegring, som de uppförda fastigheterna
efterhand undergå, oavkortat kommer medlemmarna/bostadsrättshavarna
tillgodo.

Det torde vara uppenbart, att dessa arbetsresultat ej kunnat åstadkommas,
om icke HSB:s medlemmar i eget intresse visat rörelsen ett förtroende
som det icke synes föreligga anledning förmoda att de angrat. Det inlånade
kapitalet användes för att finansiera fastighetsproduktionen utöver upplånad
bankkredit till dess statlig slutbelåning kan ske, vilket drar relativt
lång tid efter husens färdigställande. Därutöver finansierar HSB materialproduktion
för eget behov.

Att HSB i sin verksamhet endast mycket långsamt kunnat bygga upp ell
eget kapital, beror på det bekanta förhållandet, alt den statliga bostads -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

politiken icke medger de bostadskooperativa organisationerna att uttaga
nagra vinster ur de uppförda fastigheterna samt att, om vinster ur andra
delar på rörelsen uppstår, minst 40 % av denna återgår till samhället i
form av skatt.

Slutligen torde beträffande stadgarna för HSB:s sparkassa i detta sammanhang
bora anföras. HSB har kommit till efter ett världskrig och fått
verka undei ekonomiskt ganska oroliga tider. Det har befunnits vara även
ur medlemmarnas egen synpunkt klokt att vid sådana tillfällen som krigsutbrott
ohejdat ryktessprideri eller liknande, kunna stilla en panik genom
att stadgeenligt möjlighet till moratorium föreligger. På grund härav har
i sparkas sereglementet införts bestämmelser om alt styrelsen för viss tid
ager att helt spärra utbetalningar. Att märka är, att reglementet fastställts
av medlemmarna/msättarna själva genom deras valda ombud. Bestämmelsen
har aldng använts, och icke heller någonsin oroat HSB:s medlemmar.
som ju veta att det är de själva som bestämma över organisationen
och dess åtgärder, och detta bör ihågkommas vid bedömningen av denna
estammelse i sparkassestadgarna, liksom det bör anses försvarligt, att
om svårigheter upptorna sig, man har möjligheter att själv reda upp dem
utan att pakalla Jijälp från »det allmänna». Tyvärr finns det ju många
exempel pa att så måst ske beträffande banker och andra penninginstitut,
trots all inspektion och kontroll.

Av vad riksförbundet här anfört torde framgå, att enligt dess åsikt en statlig
kontroll av dess ekonomiska verksamhet eller av annan på kooperativ
bas arbetande företagsverksamhet, är överflödig. När medborgare av i huvudsak
ideella skal sammansluta sig för att med gemensamma ansträngningar
och besparingar åstadkomma samhällsnyttiga resultat, som eljest
icke skulle uppkomma, torde sådan verksamhet vara lovlig. Då därtill
kommer att medlemmarna själva finna organisationens arbetssätt och
tryg8heten för små däri placerade medel tillfredsställande, synes det, som
om det allmänna icke skulle ha någon anledning att mot medlemmarnas
önskan soka mfora annan organisation och ytterligare kontroll

Utskottet.

Bostadsrättsförening kan räkna medlemmar utan bostadsrätt och medlemmar
med sådan rätt. Upplåtelse av bostadsrätt kan i regel ske först på
ett sent stadium, då huset är färdigställt. En bostadsrättsförening tillkommer
ofta på tillskyndan av den som ämnar uppföra ett bostadshus. Denne
skaffar sig vid föreningens bildande vanligen bestämmanderätten inom föreningen
och behåller bestämmanderätten åtminstone under tiden för husets
uppförande. Bostadskooperativa moderföreningar — exempelvis HSB i
Stockholm — förfara på motsvarande sätt, då de låta uppföra bostadshus.

Den första styrelsen (interimsstyrelsen) för en bostadsrättsförening utgöres,
som redan antytts, i regel av personer, vilka icke utsetts av de blivande
bostadsrättshavarna. Att märka är, att de som vilja erhålla bostadsrätt
genom förmedling av en bostadskooperativ moderförening äga möjlighet
deltaga i utseendet av interimsstyrelse för bostadsrättsföreningen endast
om denna styrelse utses av moderföreningens medlemmar. De kunna då
jamte andra medlemmar av moderföreningen deltaga i valet. Interimssty -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

relsen fattar de för föreningens framtid mest betydelsefulla besluten, exempelvis
rörande avtal med enskild byggmästare eller med bostadskooperativ
moderförening om byggande av huset. I sistnämnda fall brukar moderföreningen
avsluta entreprenadavtal samt, när huset är färdigt, överlåta huset
till bostadsrättsföreningen till självkostnadspris. För de blivande bostadsrättshavarna
måste det te sig angeläget, att styrelsen fattar dessa beslut
efter riktiga linjer och utan annat syfte än att främja föreningens bästa.
Motionären avser med sitt första yrkande om översyn av bostadsrättsföreningslagen
bl. a. att garantier skola skapas för att så blir fallet. En tänkbar
utväg är enligt hans mening att av länsstyrelsen utsedda förtroendemän
i interimsstyrelsen tillvarataga de blivande bostadsrättshavarnas intressen.

Enligt utskottets mening ha redan steg tagits för att skapa de garantier,
till vilka motionen syftar.

Vad först angår enbart de hus, vilka uppföras med stöd av statliga tertiärlån
— detta är regel beträffande de större bostadskooperativa organisationernas
hus — må erinras om den kontroll som bostadsstyrelsen utövar.
Vid prövning av bostadsrättsföreningens låneansökan undersöker bostadsstyrelsen
vad som bör anses vara skälig anskaffningskostnad. Lån vägras
om den kostnad, varmed föreningens styrelse kalkylerat, ter sig alltför hög
i förhållande till husets storlek och kvalitet. Eu dylik vägran leder vanligen
till att byggnaden icke uppföres. Bostadsstyrelsens prövning bidrager till att
skydda de blivande bostadsrättshavarna mot att interimsstyrelsen ingår
oförmånliga avtal. Av betydelse härutinnan är även att bostadsstyrelsens
bestämmelser ställa som villkor för lån till kooperativt organiserat företag
utan enskilt vinstsyfte, att en representant för kommunen finnes i bostadsrättsföreningens
styrelse eller, om så prövas lämpligt, i styrelsen för moderföreningen.

Beträffande såväl de hus, vilka uppföras med stöd av statslån, som de
hus, vilka uppföras utan sådant stöd, gäller fr. o. in. 1946 att bostadsrättsförening
icke äger upptaga förskott på bostadsrätt utan tillstånd av hyresnämnden.
Genom bestämmelsen avses att skapa säkerhet för de blivande
bostadsrättshavarna gentemot olämpliga avtal mellan föreningsstyrelsen
och byggmästare in. fl. Hyresnämnden äger för sitt tillstånd föreskriva villkor,
exempelvis att byggmästaren skall förbinda sig att till föreningen återbetala
den del av entreprenadkostnaden, som enligt hyresnämndens slutliga
prövning må befinnas överstiga skälig kostnad.

De bestämmelser till blivande bostadsrättshavares skydd, vilka här ha
omnämnts, synas vara ändamålsenliga. Ytterligare kontrollbestämmelser
skulle enligt utskottets mening verka tyngande på bostadsproduktionen
utan att vara till motsvarande nytta för de blivande bostadsrättshavarna.
Senast då utredning verkställes angående översyn eller avveckling av hyresregleringslagen
in. in. torde emellertid frågan om översyn av bostadsrältsföreningslagen
bli aktuell.

På grund av vad sålunda anförts anser utskottet den av motionären begärda
utredningen rörande bostadsrättsföreningslagen f. n. icke vara av
behovet påkallad.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

I sitt andra yrkande vänder sig motionären mot att de större bostadskooperativa
organisationerna, när det gäller uttagande av förskott på bostadsrätt,
icke äro underkastade samma villkor i fråga om återbetalningsskyldighet
som gälla för övriga företagare. Dessa villkor vila på de anvisningar som
statens hyresråd utfärdat för hyresnämnderna. Anvisningarna grunda sig
på uttalanden i propositionen vid ändring år 1945 av bostadsrättskontrolllagen
(se prop. nr 371 s. 30—32). Bland de villkor, som kunna ifrågakomma,
nämnas i propositionen ställande av säkerhet för återbetalning av uppburet
förskott, i den mån det överstiger belopp som fastställes i den av hyresnämnden
godkända ekonomiska planen, och skyldighet att underkasta sig
viss kontroll av byggnadsföretagets finansiering. I propositionen uttalas
också bl. a. följande. »Om tillstånd ej vägras, har hyresnämnden att bedöma,
huruvida tillstånd att uppbära förskott skall meddelas utan villkor
eller i förening med krav på säkerhet eller kontrolluppgifter eller med båda
dessa villkor. Såsom praktisk riktpunkt vid denna prövning torde kunna
tjäna, att säkerhet eller särskild kontroll kan anses överflödig i sådana fall,
då företagets ekonomiska plan granskas av statens byggnadslånebyrå i samband
med låneansökan. Detta är för närvarande fallet bl. a. med de företag
som igångsättas av vissa större bostadskooperativa organisationer. När garanti
sålunda föreligger att den ekonomiska planen blir slutligt granskad
av byggnadslånebyrån, bör hyresnämnden alltså kunna lämna villkorslöst
tillstånd att uppbära förskott. Även andra fall kunna tänkas, då syftet med
säkerheten eller den särskilda kontrollen kan anses uppfyllt utan sådant
villkor.»

Mot det återgivna uttalandet har riksdagen icke gjort någon erinran. Skäl
synas icke föreligga för ändring av den ståndpunkt riksdagen intog år 1945.
Vad särskilt angår det av motionären uppgivna förhållandet, att hyresnämnderna
i många fall godkänt högre anskaffningsvärden än den lånebeviljande
myndigheten, må framhållas att sistnämnda myndighet fastställer de avgifter
som föreningarna skola få upptaga av bostadsrättshavarna. Om låntagaren
skall få behålla sitt lån, kan han icke uttaga högre avgifter än de sålunda
fastställda. God överensstämmelse råder för övrigt mellan den lånebeviljande
myndighetens beslut under senare år och hyresnämndernas därefter
träffade avgöranden.

Utskottet avstyrker alltså bifall till motionärens andra yrkande.

Det tredje yrkandet i motionen är att föreningars bankmässiga inlåningsrörelse
skall underställas bank- och fondinspektionens granskning. Inspektionen
är, som framgår av dess yttrande, icke f. n. beredd att påtaga sig
denna granskning. Den anser emellertid en utredning angående ifrågavarande
inlåningsverksamhet motiverad.

Utskottet vill i sistnämnda hänseende erinra om att det år 1929 framlades
ett betänkande med utkast till lagstiftning om ekonomiska föreningars rätt
att driva inlåningsrörelse (SOU 1929: 15). Bestämmelser om kontroll från
statsmyndighet över ekonomiska föreningar, som driva inlåningsrörelse,
tunnos ej i utkastet. Lagförslaget var i stället inriktat på uppställande av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

vissa regler för föreningarnas sunda skötsel samt skapande av nödiga garantier
för kontroll från medlemmarnas egen sida och i viss mån även från
allmänheten över dessa reglers efterlevnad. I den föreslagna lagen funnos
därför bl. a. bestämmelser om upprättande av balansräkning in. fl. handlingar
samt om handlingarnas tillhandahållande åt allmänheten. Vidare stadgades
att förenings inlåning skulle stå i viss relation till reservfond och insatskapital
samt att eu kassareserv motsvarande minst en tiondel av insättarnas
behållning skulle kunna redovisas av föreningen. Bestämmelser rörande
placeringen av inlånade medel funnos ej i förslaget.

Sedan avstyrkande utlåtande över förenämnda betänkande avgivits av
bl. a. bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen och socialstyrelsen,
fann Ivungl. Maj:t genom beslut den 15 december 1935 den verkställda
utredningen icke föranleda någon vidare åtgärd.

Föreningar, som bedriva inlåningsverksamhet, böra enligt inskottets mening
fylla vissa minimikrav på solvens och likviditet. Det synes emellertid
vara utomordentligt svårt att i lag precisera sådana krav. Bank- och sparbankslagarnas
föreskrifter kunna endast i vissa hänseenden tjäna såsom
förebild.

Motionären har riktat viss kritik mot HSB-organisationens inlåningsverksamhet.
Utskottet anser sig icke kunna fälla något omdöme om denna organisations
ekonomiska ställning. Enligt vad som uppgivits för utskottet uppfyllas
emellertid banklagens krav beträffande inlåning i tillämpliga delar
fr. o. in. nästa år helt av HSB i Stockholm, medan HSB:s riksförbund avser
att inom de närmaste åren ha ordnat verksamheten så att nämnda krav tillgodoses.
Utskottet finner dessa åtgärder vara av betydelse, då det gäller att
bedöma huruvida en lagstiftning, från vilken Kungl. Maj :t tidigare tagit avstånd,
bör ånyo övervägas.

Med hänsyn till vad nu sagts finner utskottet det lämpligast att solvens och
likviditet hos inlånande föreningar kontrolleras av föreningsmedlemmarna
själva utan någon mera ingående övervakning genom statsmyndighet än
vad som gäller för andra ekonomiska föreningar. De möjligheter till insyn
i föreningens ekonomi, som erfordras för kontrollen genom medlemmarna,
torde komma att ökas vid ett antagande av det förslag till ny lag om ekonomiska
föreningar, varöver Kungl. Maj :t den 29 september 1950 beslutat
inhämta lagrådets utlåtande (jfr SOU 1949: 8 angående förbättrad insyn i
enskilda företags ekonomiska förhållanden och 1949: 17 med förslag till lag
om registrerade föreningar). Bestämmelserna i nämnda lagförslag torde väl
fylla de krav på insyn, som ställdes i 1929 års betänkande. Någon ny utredning
angående möjligheterna till insyn i ekonomiska föreningars inlåningsrörelse
torde med hänsyn härtill ej vara påkallad.

Såsom framgår av vad hittills anförts kan utskottet icke ansluta sig till
förslaget om utredning, såvitt rör den av bank- och fondinspektionen antydda
utvägen att för föreningar, som driva inlåningsrörelse, skapa särbestämmelser
rörande solvens, likviditet och kontroll.

2 Jtilnmg till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 28.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Beträffande del andra av bank- och fondinspektionen skisserade alternativet
— förbud mot föreningars inlåningsverksamhet — må följande framhållas.
Ett förbud kan givetvis icke syfta till att förhindra att medlemmarna
få teckna andels- eller förlagskapital i föreningen. Förbudet skulle ha sin
betydelse däri att inlåning i den bankmässiga formen — framför allt sparkasseräkningens
— förbehölles vissa institutioner, banker in. fl., vilka stå
under särskild tillsyn. Härigenom skulle vinnas att allmänhetens förtroende
lör bankräkning icke kunde rubbas genom en kris hos förening, som driver
inlåningsrörelse. Emellertid bli medlemmarna i en dylik förening ofta underrättade
om skillnaden mellan sparkasseräkning hos föreningen och bankräkning.
Sålunda angives exempelvis i medlems- och sparkasseböcker för
medlemmar i HSB i Stockholm bl. a., att de insatta medlen användas för produktion
av bostadslägenheter och att föreningsstyrelsen äger rätt att vägra
utbetalning av medlen, därest föreningens ekonomi ej tillåter utbetalningen.
Det synes för undvikande av missförstånd angeläget att föreningar, som
bedriva inlåningsrörelse, för insättarna tydligt framhålla en dylik speciell
karaktär hos föreningarnas sparkasseräkningar. Utskottet vågar förutsätta,
att denna fråga även framgent kommer att följas med uppmärksamhet.

Enligt utskottets mening bör sålunda icke heller motionärens tredje yrkande
bifallas.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 66, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 november 1950.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Edmund Eriksson, Nils
A. Larsson, Hermansson*, Werner, Pålsson, Cassel och Boo;

från andra kammaren: herrar Stjärne, Ericsson i Sörsjön, Holm*,
Andersson i Mölndal, Fagerholm*, Jansson i Aspeboda, Persson i Appuna
och fröken Vinge.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Holmbäck och Stjärne samt fröken Vinge.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

503750