Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956 (Utlåtande 1956:L3u28 - höst l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Nr 28

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om
fortsatt giltighet av samma lag m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 april 1956 dagtecknad proposition, nr 168, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag (hyresregleringslag);

2) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av
upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag (bostadsrättskontrollag);

3) lag med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning
m. in.;

4) lag med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen
upphört; samt

5) lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal.

På hemställan av utskottet i dess utlåtande nr 21 har riksdagen för sin
del antagit de delar av propositionen, som innehållit förslag till fortsatt
förlängning till och med den 30 september 1957 av hyresregleringslagen och
bostadsrättskontrollagen samt ändring av 8 a § hyresregleringslagen och
förslag till lag med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning
in. m„ varefter Kungl. Maj:t den 7 juni 1956 funnit gott förordna
i enlighet härmed (se SFS nr 303—305).

I samband med behandlingen av återstående delar av propositionen har
utskottet även behandlat

dels sju före propositionens avlämnande väckta motioner, nämligen
inom första kammaren

nr 354 och 355 av herrar Norling och öhman samt
nr 458 av herr Ewcrlöf m. fl.
samt inom andra kammaren

nr 274 och 275 av herr Johansson i Stockholm m. fl.,
nr 289 av herr von Fricsen och
nr 596 av herr Hjalmarson m. fl.

I Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 aud. Nr 28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

dels ock fj orton i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren

nr 583 av herr Larsson, Nils Theodor, m. fl.,

nr 584 av herr Magnusson,

nr 585 av herrar Norling och Persson, Helmer,

nr 586 av herr Bergh, Ragnar,

nr 587 av herr Lindblom m. fl. och

nr 588 av herrar Lindblom och De Geer

samt inom andra kammaren

nr 766 av herr Rubbestad m. fl.,

nr 767 av herr Engkvisi m. fl.,

nr 768 av herr Gezelius m. fl.,

nr 769 av herr Johansson i Stockholm m. fl.,

nr 770 av fröken Wetterström,

nr 771 av herr Ståhl,

nr 772 av herr Ståhl m. fl. och

nr 773 av herr Carlsson i Stockholm m. fl.

Av motionerna är följande parvis likalydande, nämligen I: 354 och II: 275,
I: 355 och II: 274, I: 458 och II: 596, I: 583 och II: 766, I: 584 och II: 770, I:
585 och II: 769, I: 586 och II: 768, I: 587 och II: 772 samt 1:588 och II: 771.

Beträffande innehållet i propositionen och motionerna får utskottet, i den
mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till dessa.

över motionerna II: 289 samt I: 354 och II: 275 har i den ordning § 46
riksdagsordningen föreskriver inhämtats yttrande från statens hyresråd,
varjämte på begäran av utskottet yttrande avgivits, beträffande förstnämnda
motion av bostadsförmedlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt
beträffande de båda sistnämnda motionerna av Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Propositionens huvudsakliga inneliåli jämte inledning

En successiv avveckling av hyresregleringen föreslås skola påbörjas den
1 juli 1956. Genom beslut av Kungl. Maj:t skall sålunda hyresregleringslagen
och bostadsrättskontrollagen kunna bringas att upphöra i ort eller
del av ort, där läget på bostadsmarknaden icke kräver fortsatt hyresreglering.
Skulle avvecklingen föra med sig stora hyresstegringar, skall dock
hyresregleringen kunna återinföras. Vidare föreslås, att bestämmelserna i
hyresregleringslagen om liyreskontroll (men ej stadgandena om uppsägningsskydd)
skall upphöra att vara tillämpliga i fråga om lägenheter i hus,
för vilket utgått tertiär- eller egnahemslån, vilket slutligt beviljats efter den
30 juni 1956. Hyrorna för sådana lägenheter skall i fortsättningen bestämmas
i samband med lånets beviljande. Hyresregleringen skall dock gripa in,
om lånet uppsäges till betalning eller om lägenhet uthyres i andra hand. I
fråga om bostadsupplåtelse i hotell- eller pensionatrörelse föreslås slutligen
att hyresregeringslagen skall vara tillämplig endast för de minsta hotellens
och pensionatens del.

Tillika föreslås vissa materiella ändringar i lagstiftningen. Bl. a. skall
grundhyran kunna nedsättas, om lägenhetens skick avsevärt försämrats
eller om de hyresgäst tillkommande förmånerna påtagligt inskränkts.

Avvecklingen av hyresregleringen ger upphov till särskilda problem. Sålunda
erfordras övergångsbestämmelser för att i olika hänseenden reglera
förhållandena under tiden närmast efter avvecklingen. Förslag till sådana
övergångsbestämmelser framlägges. I propositionen framhålles vidare, att
den allmänna hyreslagen i motsats till hyresregleringslagen icke bereder hyresgästen
ett tillfredsställande skydd i hans besittning till den förhyrda lägenheten.
För att råda bot mot denna brist föreslås en lagstiftning om besittningsskydd
för hyresgäst, avsedd att träda i tillämpning i de fall, när
hyresregleringslagens bestämmelser om uppsägningsskydd icke gäller. Lagen
förutsättes skola gälla som ett provisorium för de närmaste åren. Avsikten
är att senare utarbeta definitiva bestämmelser i ämnet, vilka då bör
infogas i den allmänna hyreslagen. Enligt den föreslagna nya lagen får hyresgäst
i princip rätt till nytt hyresavtal, då den tidigare hyrestiden löper
ut. Principen måste dock vidkännas åtskilliga undantag. Hyresvillkoren
skall i första hand bestämmas genom överenskommelse mellan hyresvärd
och hyresgäst. Kan de ej enas, skall avtalet upptaga de villkor, som hyresvärden
fordrar. Begär han hyra, som avsevärt överstiger hyran för jämförliga
lägenheter i orten, eller annat villkor, som strider mot god sed i hyresförhållanden,
eller är hans krav eljest otillbörligt, skall dock avtalet i denna
del upptaga samma bestämmelse som det tidigare hyresavtalet. Tillämpningen
av den nya lagen föreslås skola ankomma på allmän domstol dock med
rätt för parterna att i stället vända sig till medlingsnämnd för hyrestvister.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Genom lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. in. (hyresregleringslagen)
har stadgats begränsning av hyrans storlek för flertalet lägenheter,
möjlighet till tvångsförlängning av hyresavtal och reglering av
vissa andra hyresförhållanden. Som ett komplement härtill har genom lagen
den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt in. in. (bostadsrättskontrollagen) införts reglering av lägenhetsförvärv,
som grundats på bostadsrätt och andra former av bostadskooperation.
Båda lagarna äger tillämpning i alla städer, köpingar och municipalsamhällen,
vilkas invånarantal vid 1942 års ingång uppgick till minst
2 000, samt dessutom, efter särskilda förordnanden av Kungl. Maj :t, i inemot
300 andra orter. Till hyresregleringslagen ansluter sig lagen den 7 juni
1956 med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning in. in.,
som vid upplösning av äktenskap reglerar förhållandet mellan makarna
såvitt angår av dem hyrd bostadslägenhet.

De tre nu nämnda lagarna gäller till och med den 30 september 1957.

I sitt den 27 september 1955 dagtecknade slutbetänkande (SOU 1955:35)
har hyresregleringskommittén framlagt förslag om en successiv avveckling
av hyresregleringen. Förslaget förutsätter att hyresregleringslagstiftningen
i princip erhåller förlängd giltighetstid samtidigt som lagen bringas att
upphöra för vissa slag av lägenheter och möjlighet öppnas att sätta lagen
ur kraft för särskilda orter.

Förslaget om avveckling av hyresregleringen aktualiserar frågan om ändringar
i den allmänna hyreslagstiftningen. De mest trängande av de hithörande
spörsmålen har upptagits i en inom justitiedepartementet utarbetad
promemoria om besittningsskydd för hyresgäst, dagtecknad den 28 november
1955 (SOU 1955: 46).

AVVECKLING AV HYRESREGLERINGEN
Regional avveckling

Hyresregleringskom in itténs förslag

En något utförligare redogörelse för kommitténs förslag än den nedan
intagna återfinnes i propositionen (s. 15—16).

Kommittén framhåller, att man med hänsyn till risken för avsevärda,
knapphetsbetingade hyreshöjningar icke bör avveckla hyresregleringen i
ett marknadsläge med påtaglig bostadsbrist. Däremot ger enligt kommitténs
mening flera skäl vid handen, att man bör skrida till avveckling, innan
balans uppnåtts mellan tillgång och efterfrågan.

Kommittén framhåller vidare, att förutsättningarna för en avveckling ej
kan antagas komma att föreligga samtidigt i alla hyresreglerade orter. För
den skull förordas, att man gör försök att i enstaka orter upphäva regle -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

ringen (regional avveckling) något före den tidpunkt då balans
kan väntas uppnådd mellan tillgång och efterfrågan. I vilket marknadsläge
en sådan avveckling bör genomföras, finner kommittén icke möjligt att
generellt ange. Det får ankomma på den beslutande myndigheten att efter
noggrann analys av bostadssituationen i ifrågakommande orter och andra
inverkande omständigheter taga ståndpunkt härtill. Avvecklingen bör genomföras
genom särskilt beslut för varje ort. I den män förutsättningar
härför föreligger meddelas beslut för allt fler orter. Handbavandet av avvecklingen
bör ankomma på Kungl. Maj :t.

Ehuru kommittén ej finner anledning antaga, att avvecklingen kommer
att föranleda några mera avsevärda hyreshöjningar eller några omfattande
uppsägningsaktioner, anser dock kommittén, att som en säkerhetsåtgärd
bör finnas möjlighet att återinföra regleringen. Förekomsten av en sådan
möjlighet torde också kunna verka återhållande på hyreshöjningarna och
uppsägningarna under tiden närmast efter avvecklingen.

En reservant inom kommittén, herr Järtelius, framhåller att tillgängliga
uppgifter icke ger vid handen att hyresmarknaden ens i småorterna så förbättrats,
att riskerna för hyresstegringar och obilliga uppsägningar är eliminerade.
Reservanten motsätter sig därför förslaget om regional avveckling
i varje fall så länge regler om skydd mot obilliga uppsägningar icke
införlivats med den allmänna hyreslagstiftningen.

Vid sidan av den regionala avvecklingen förordar kommittén en kategorimässig
avveckling d. v. s. en avveckling av hyresregleringen
beträffande vissa särskilda hyresobjekt i orter, där regleringen i övrigt beliålles.
För kommitténs förslag lämnas i det följande en närmare redogörelse
härför (s. 8, 13, 15 och 18).

Remissyttranden

Över hyresregleringskommitténs betänkande har efter remiss yttranden
avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar (prop. s. 23
och 25 ff).

De av kommittén framförda förslagen att låta den totala avvecklingen av
hyresregleringen ske regionalt har vunnit allmän anslutning bland remissmyndigheterna.
I fråga om tidpunkten och förutsättningarna
för en regional avveckling är meningarna dock delade.

Kommitténs förslag, att en avveckling bör kunna genomföras försöksvis
i enstaka orter redan innan balans mellan tillgång och efterfrågan uppnåtts
under förutsättning, att det ej råder ett marknadsläge med påtaglig
bostadsbrist har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av åtskilliga remissinstanser
(prop. s. 26). I flera av yttrandena framhålles som önskvärt, att samtidigt
som hyresregleringen avvecklas regler om besittningsskydd för hyresgäst
införes i den allmänna hyreslagstiftningen, Kommerskollegium och
Tjänstemännens centralorganisation anser att besittningsskyddsregler utgör
en förutsättning härför.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Vissa remissmyndigheter anser att avvecklingen bör kunna ske tidigare
än vad kommittén föreslagit. En del hörda organisationer framhåller bl. a.
att avvecklingen bör ske efter en tidsbestämd plan, som bör utarbetas med
utgångspunkt från att hela regleringssystemet skall ersättas av en fri hyresmarknad
vid en given framtida tidpunkt. Sveriges fastighetsägareförbund
åberopar här även fastighetsägarorganisationernas opinionsslcapande verksamhet
som ett korrektiv mot missbruk.

Å andra sidan anser åtskilliga remissmyndigheter att någon avveckling
av hyresregleringen icke bör genomföras förrän full balans eller i det närmaste
full balans råder på hyresmarknaden.

Statens hyresråd (majoriteten) menar att stor försiktighet bör iakttagas
vid bedömande av huruvida sådan grad av balans mellan tillgång och efterfrågan
uppnåtts, att en avveckling kan äga rum.

Härtill kommer några remissinstanser som utöver balans på hyresmarknaden
förutsätter regler om besittningsskydd.

En särskild ståndpunkt intar bostadsstyrelsen, som anser att regleringen
icke bör avvecklas i en ort förrän en reserv av moderna hyreslägenheter
har uppkommit samt att det för barnfamiljernas del är angeläget att uppsägningsskyddet
består till dess knappheten på bostäder är hävd.

Departementschefen

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anför bl. a. följande
(prop. s. 38).

Lagstiftningen om hyresreglering tillkom och har upprätthållits för att
mildra verkningarna av den brist på bostäder och andra lägenheter, som
rått i vårt land alltsedan början av 1940-talet. Regleringen har alltså en klar
kristidskaraktär. Det ligger i sakens natur att en sådan lagstiftning icke
bör behållas i vidare omfattning eller under längre tid än som är nödvändigt.
Någon meningsskiljaktighet torde icke heller råda om att hyresregleringen
bör avvecklas så snart omständigheterna det medger.

När en avveckling skall göras, även om detta blott sker i begränsad utsträckning,
måste vissa lagtekniska problem vara lösta. Hyresregleringen är
nämligen så konstruerad, att den icke utan komplikationer kan övergå i en
oreglerad marknad. Sålunda ingriper regleringen på olika sätt i avtalsförhållandena,
och det är icke klart vilka avtalsbestämmelser som skulle bli tilllämpliga,
om regleringen utan vidare upphör. Det behövs därför övergångsbestämmelser,
i första hand rörande hyras storlek och hyrestidens längd.
Under hyresregleringens giltighetstid har vidare den uppfattningen vuxit sig
stark i vida kretsar, att hyresgäst även under normala tider bör åtnjuta skydd
mot obefogade uppsägningar från hyresvärdens sida. Som jag kommer att
utveckla i det följande, bereder den allmänna hyreslagen icke hyresgästen
ett tillfredsställande skydd i hans besittning till den förhyrda lägenheten.
Hyresregleringen torde därför icke kunna avvecklas förrän en reform genomförts
på denna punkt. I de nämnda frågorna föreligger nu utarbetade förslag.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Av läget på bostadsmarknaden i början av innevarande år synes framgå
att bostadsbristen icke visat tendens att lätta. I flertalet större och medelstora
orter föreligger alltjämt ett betydande underskott på bostadslägenheter.
Å andra sidan vore det förhastat att draga den slutsatsen av materialet,
att läget skulle omöjliggöra en avveckling även i begränsad utsträckning.
Det är med hänsyn till vad som framkommit visserligen uppenbart,
alt hyresregleringen icke nu kan avvecklas i sin helhet. Men det bör vara
möjligt att påbörja en successiv avveckling av regleringen redan under innevarande
år.

Starka skäl talar för eu regional avveckling. Redan nu torde det finnas
orter, som omfattas av hyresregleringen men där denna bör kunna upphävas
utan olägenhet. För framtiden har man också att räkna med att förutsättningarna
för en avveckling kommer att inträda vid skilda tidpunkter
i olika orter. Jag vill därför tillstyrka förslaget om regional avveckling.

Vad angår förutsättningarna för att beslut skall kunna meddelas om avveckling
av hyresregleringen i viss ort eller del av ort, är det självfallet
att lagstiftningen icke bör bringas att upphöra så länge i orten råder en
påtaglig bostadsbrist. Å andra sidan skulle det föra för långt att kräva, att
full balans inträtt mellan tillgång och efterfrågan på hyresmarknaden. Frågan
om vid vilken tidpunkt en avveckling lämpligen kan genomföras torde
få bedömas från fall till fall under beaktande av den sannolika framtida
utvecklingen på bostadsmarknaden i orten. Det bör framhållas, att de regler,
som i det följande kommer att förordas om besiktningsskydd för hyresgäst,
bereder flertalet hyresgäster ett värn, som är i viss mån likvärdigt
med uppsägningsskyddet enligt hyresregleringslagen. Ä andra sidan har bestämmelserna
icke till ändamål att reglera hyresnivån i orten. De kan alltså
icke ersätta hyresregleringen i en påtaglig bristsituation. Med hänsyn härtill
bör också, såsom hyresregleringskommittén förordat, hyresregleringen
kunna återinföras, om det skulle visa sig att avvecklingen för med sig stora
hyresstegringar.

Såsom kommittén föreslagit torde beslut om regional avveckling böra
meddelas av Kungl. Maj:t. Att för beredning av ärendena inrätta en särskild
nämnd synes icke erforderligt. Uppgiften torde i stället böra ankomma
på hyresrådet. (Departementschefens förslag till lagändring återfinnes
i 1 § första stycket hyresregleringslagen, prop. s. 3.)

Lagrådet

Lagrådet har i detta avsnitt av propositionen icke haft någon erinran.
Motioner

I motionerna 1:458 av herr Ewerlöf in. fl. och 11:596 av herr Hjalmarson
in. fl., som väckts före propositionens avlämnande, anföres bl. a. alt
vissa av motionärerna framförda förslag om kategorimässig avveckling av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

hyresregleringen bör kompletteras med en regional avveckling på de orter
där förhållandena medger detta. Motionerna utmynnar i en hemställan
»dels att riksdagen måtte med giltighet från och med den 1 oktober 1956
avveckla hyresregleringen på sätt och i den omfattning i motionen föreslagits,

dels att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till de författningsändringar
som föranledes av bifall till ovanstående förslag, samt

dels att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa att förslag
om plan för en total avveckling av hyresregleringen framlägges för
riksdagen senast under vårriksdagen 1957.»

I motionerna 1:585 och 11:769 av herr Johansson i Stockholm in. fl.
framhåller motionärerna, att avveckling av regleringen på en enskild ort,
som kan framdrivas helt godtyckligt av en kommunal majoritet, torde medföra
icke bara en avsevärd hyresstegring på ifrågavarande ort utan även
spekulationsbetonade åtgärder från byggmästarhåll, som kunde använda
den »fria» orten som operationsfält. Motionärerna hemställer därför bl. a.
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag till ändring av 1 § hyresregleringslagen,
enligt vilket Kungl. Maj :t skulle få möjlighet att förordna
om regleringens hävande i viss ort.

Kategorimässig avveckling
STATSBELÅNADE HUS
H yres r egt e ringskommittén

Kommittén föreslår (prop. s. 16) att lägenheter i statsbelånade hus i viss
utsträckning undantas från hyresregleringslagens bestämmelser om hyrans
storlek men däremot ej från dess regler om uppsägningsskydd. Hyrorna i
dessa hus är underkastade en särskild kontroll enligt de författningar, som
reglerar den statliga långivningen. Enligt den nu gällande kungörelsen den
30 juni 1948 om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus bestämmer det
lånebeviljande organet (bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd) för varje
fastighet ett sammanlagt högsta hyresbelopp, vilket icke får överskridas
vid äventyr att lånet säges upp. I förekommande fall uppdelas det högsta
tillåtna hyresbeloppet i en summa för bostadslägenheterna och en summa
för affärs- och andra lokaler i huset.

Kommittén hävdar, att hyresregleringsmyndigheternas tillsyn utan nämnvärd
olägenhet kan undvaras, när det finnes statlig kontroll över hyrorna
via långivningen. Därest man undantar de statligt belånade husen från hyresregleringen,
vinner man den fördelen, att hyresnämnderna och hyresrådet
befrias från det huvudsakliga arbetet med prövning av hyra för nybyggda
hus. Kommittén anför:

Även om lånemyndigheterna icke skulle ha möjligheter att ingripa beträffande
fördelningen av lägenhetshyrorna, synes det ej vara anledning be -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

fara, att fastighetsägarna sknile missbruka sina möjligheter att bestämma
över fördelningen i sådan utsträckning att man med hänsyn därtill behöver
avstå från här ifrågavarande avvecklingsmöjlighet.

Beträffande de hus, för vilka statliga lån beviljats jämlikt de författningar,
som gällde före den 1 juli 1946, upphör kontrollen över hyrorna
efter tio år. För de senare belånade husen uppgår däremot kontrolltiden till
40 år eller, i ett mindre antal fall, till 30 år. Med hänsyn till att sålunda de
äldre husen blir fria från lånemyndigheternas kontroll senast under loppet
av år 1956, föreslår kommittén att från hyresregleringen skall undantas
endast de hus, för vilka lån beviljats enligt kungörelsen den 29 juni
1946 om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus eller senare författningar
i samma ämne.

Vidare är att märka, att fastighetsägaren kan frigöra sig från lånemyndigheternas
kontroll genom att inlösa lånen. Kommittén anser att hyresregleringslagen
då åter bör träda i tillämpning.

Den av lånemyndigheterna utövade kontrollen gäller endast fastighetsägaren-låntagaren.
Kommittén finner därför erforderligt, att uthyrningar
i andra hand fortfarande faller in under hyresregleringen.

Någon anledning att undantaga lägenheter i statsbelånade hus från reglerna
om uppsägningsskydd finner kommittén icke föreligga.

Inom kommittén anmärker herr Järtelius, att förutsättningen för att hyresregleringslagen
skall kunna hävas i dessa fall är att den lånegivande myndigheten
har eller får befogenhet att ingripa i fråga om det sammanlagda
hyresbeloppets fördelning på de särskilda lägenheterna samt att myndigheten
utövar en effektiv övervakning av att maximihyrorna icke överskrides.

Remissyttranden

Kommitténs förslag att upphäva regleringen av hyror beträffande vissa
statsbelånade hus har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av ett
flertal myndigheter och sammanslutningar (prop. s. 29).

Ett stort antal remissmyndigheter tillstyrker förslaget allenast under förutsättning,
att de långivande myndigheterna eller annan myndighet får befogenhet
att kontrollera fastighetsägarens fördelning av totalhyran på de
olika lägenheterna. Yttranden i sådan riktning har avgivits av bl. a. statens
hyresråd (majoriteten), socialstyrelsen, bostadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet
och Landsorganisationen.

Statens hyresråd framhåller att hyresvärden eljest kan ordna det så att
han bor hyresfritt själv och därjämte gynnar vissa hyresgäster på de andras
bekostnad.

Flertalet av de nu angivna remissmyndigheterna föreslår att det skall ankomma
på bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd att uppdela hyresbeloppet
på de olika lägenheterna.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Bostadsstyrelsen hävdar dock att ett överflyttande av fördelningsuppgiften
på dessa organ icke skulle medföra någon administrativ förenkling,
eftersom de nya arbetsuppgifterna i viss mån skulle bli helt väsensskilda
från dem som nu åvilar bostadsmyndigheterna. Dessutom saknade dessa
lämplig organisation för ärendenas handläggning. För detta vore hyresnämnderna
mera lämpade, särskilt som reglerna om uppsägningsskydd,
vilka tillämpades av hyresnämnderna, skulle behållas för ifrågavarande
huskategori.

Kommitténs förslag i denna del avstyrkes av ett antal remissinstanser,
som i allmänhet grundar sitt ställningstagande på att en avveckling av
hyresregleringen icke kan genomföras med mindre man uppdrar åt bostadsstyrelsen
eller länsbostadsnämnd att bestämma hyran för varje särskild
lägenhet samt att en sådan åtgärd icke kommer att medföra någon
administrativ förenkling.

Departementschefen (vid lagrådsremissen, prop. s. 41)

Vad angår tanken att avveckla hyresregleringen i fråga om lägenheter
i statsbelånade hyreshus, har kommitténs förslag härom i princip tillstyrkts
av det stora flertalet remissmyndigheter. Även jag finner det möjligt och
lämpligt att nu genomföra en avveckling på denna punkt. Såsom kommittén
framhållit är hyrorna i dessa hus föremål för en i viss mån dubbel
kontroll. I samband med att lånet beviljas, bestämmer bostadsstyrelsen eller
länsbostadsnämnd det högsta hyresbelopp som sammanlagt får uttagas för
lägenheterna i huset. I förekommande fall uppdelas summan på ett belopp
för bostäderna och ett för övriga lokaler i huset. Uttages högre hyra än
som medgivits, kan lånet sägas upp till betalning. Vid sidan härav fastställer
hyresnämnd grundhyra för varje enskild lägenhet i huset.

Det nu skildrade systemet synes onödigt komplicerat. Det bör kunna räcka
med den hyreskontroll, som utövas av bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd.
En förutsättning härför är dock, såsom flera remissmyndigheter
också framhållit, att det lånebeviljande organet bestämmer icke blott den
totala hyressumman utan även hyran för varje lägenhet. Detta bör kunna
ske på ett enkelt sätt, som icke medför någon större belastning för det beslutande
organet. Jag vill förorda, att det skall ankomma på fastighetens
ägare att, sedan det totala hyresbeloppet fastställts, inkomma med förslag
om hur beloppet skall fördelas på de olika lägenheterna. Förslaget bör hos
det kommunala förmedlingsorganet för låneärenden hållas tillgängligt för
hyresgäster eller hyressökande i fastigheten så att dessa får tillfälle att framställa
sina erinringar. Förmedlingsorganet bör därefter översända förslaget
med eget yttrande till bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd, som meddelar
beslut. Härvid bör fastighetsägarens förslag icke frångås, om det ej är
uppenbart att fördelningen skulle leda till obilliga konsekvenser såsom t. ex.
om fastighetsägaren velat gynna sig själv eller viss hyresgäst på de övrigas
bekostnad. Den nu förordade ordningen för hyrans uppdelning på lägenheterna
torde kunna genomföras i administrativ väg.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år J956

Mot det föreslagna systemet kan möjligen erinras, att enligt vad chefen
för socialdepartementet uttalat i årets statsverksproposition (jfr bilaga 26
s. 12) de lånebeviljande organen förutsättes icke skola utöva kontroll över
hyrorna för affärslokaler i hus som framdeles byggs. Om detta förslag ävensom
vad jag här förordat vinner riksdagens bifall skulle följaktligen hyrorna
för affärslokaler i nytillkommande statsbelånade hus icke bli underkastade
någon form av kontroll. Emellertid bör här observeras, att på grund av
byggnadskostnadernas storlek de hyror, som medgives för affärslokaler i
nybyggda hus, redan nu uppgår till så höga belopp, att det i praktiken ofta
torde vara svårt att utfå den legala hyran. Vid sådant förhållande torde det
vara utan nämnvärd praktisk betydelse om hyreskontrollen helt häves för
dessa lokaler.

I vad angår hus, för vilka lån redan slutligt beviljats och grundhyra fastställts,
skulle ett upphävande av hyresregleringen icke medföra några jämförliga
fördelar. Att omedelbart överföra kontrollen av hyrorna i dessa hus
till bostads styrelsen eller länsbostadsnämnd skulle däremot draga med sig
vissa praktiska olägenheter. Jag'' vill för den skull förorda, att tills vidare
endast lägenheter i sådana statsbelånade hus, för vilka lån slutligt beviljats
efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande, undantas från hyresregleringen.

Såsom anmärkts av bostadsstyrelsen och statens hyresråd bör avvecklingen
omfatta icke blott hus, som uppförts med stöd av tertiärlån, utan även
hus, för vilka utgått egnahemslån. Regeln synes enklast kunna uttryckas så,
att hyresregleringen icke skall gälla upplåtelse av lägenhet i hus, för vilket
utgått sådant statligt lån, som är förenat med villkor om begränsning avrätten
att uttaga hyra. Undantaget torde vidare, såsom kommittén förordat,
böra omfatta endast upplåtelser i första hand samt upphöra att vara tillämpligt,
om lånet uppsäges till betalning.

Kommittén har förordat, att avvecklingen i vad avser de statsbelånade
husen skall omfatta allenast reglerna om hyrans storlek. Övriga bestämmelser
i hyresregleringslagen, såsom stadgandena om uppsägningsskydd,
skulle alltså kvarstå. Jag tillstyrker förslaget.

Lagrådet (prop. s. 103)

Genomföres det remitterade förslaget skulle alltså mellan affärslokaler i
statsbelånade nya hus och dylika lokaler i andra nya hus uppkomma den
olikheten, att hyrorna för de förra bli helt fria medan de senare alltjämt
skola vara underkastade hyreskontroll. Att göra en sådan åtskillnad synes
principiellt stötande och bör därför undvikas. Då den i rcmissprotokollet
anförda synpunkten torde äga giltighet även beträffande affärslokaler i nya
hus som icke äro statsbelånade, erbjuder sig möjligheten att undantaga
jämväl dessa från hyreskontrollen. I samband med behandlingen av kommitténs
förslag om kategorimässiga undantag från lagens tillämpning har

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

emellertid departementschefen uttalat att i fråga om affärslokaler och andra
dylika lägenheter det vore uppenbart, att eu avveckling i enlighet med
kommitténs förslag i dagens läge skulle komma att medföra olägenheter,
som icke helt skulle kunna motverkas genom reglerna om besittningsskydd.
Med hänsyn härtill anser sig lagrådet icke böra hemställa om den utvidgning
av undantaget från hyresregleringen som ovan antytts. I stället förordas
sådan jämkning av förslaget beträffande de statsbelånade husen, att
bestämmelsen blott får avseende å lägenheter, för vilka låneorganen angivit
den hyra som må uttagas.

Departementschefen (prop. s. 120)

Skäl kan onekligen anföras för att i förevarande hänseende likställa
affärslokaler i samtliga nytillkommande hus. Att härvid välja den av lagrådet
förordade utvägen att behålla hyresregleringen för lokaler i statsbelånade
hus synes emellertid icke praktiskt. Med en sådan ordning skulle man
icke vinna samma lättnad i hyresnämndernas och hyresrådets arbetsbörda
som enligt det remitterade förslaget. Det är nämligen att märka att de hyresreglerande
myndigheterna knappast kan se frågan om hyra för affärslokalerna
isolerad utan måste bilda sig en uppfattning om anskaffningskostnaden
för huset i dess helhet.

Å andra sidan är jag icke beredd att nu förorda att hyresregleringen slopas
även för affärslokaler i nytillkommande icke statsbelånade hus. Man
måste bl. a. beakta att vissa komplikationer kan tänkas uppkomma om
hyresnämnd skall ha att på grundval av en beräkning av anskaffningskostnaden
för huset fastställa grundhyra för allenast en del av lägenheterna
däri. Frågan kräver därför ytterligare överväganden och torde få upptagas
framdeles. I avbidan härpå synes den lösningen ligga närmast till hands att
— därest hyresregleringen, såsom jag vill förorda, slopas beträffande
affärslokaler i nytillkommande statsbelånade hus — låneorganen, om riksdagen
icke har något att erinra häremot, tills vidare skall äga fastställa
maximihyror för dessa lokaler enligt samma regler som för bostäderna.

(Departementschefens lagändringsförslag återfinnes i 26 § andra stycket
hyresregleringslagen.)

M o t i o n e r

I motionerna I: 458 av herr Ewerlöf m. fl. och It: 596 av herr Hjalmarson
in. fl. yrkas att undantag från hyresregleringen skall göras fr. o. m. den
1 oktober 1956 för bl. a. alla bostadslägenheter i statligt belånade flerfamiljshus.
Därjämte hemställes att den fördelning på olika lägenheter av
det av bostadsstyrelsen fastställda totala hyresbeloppet, som nu verkställes
av hyresnämnd, skall överlåtas på fastighetsägaren.

Herr Johansson i Stockholm m. fl. yrkar i motionerna I: 585 och II: 769,
att ändringsförslaget till 26 § hyresregleringslagen måtte avslås.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

NYTILLKOMMANDE FRIA HUS
H g res regleringsko in in i 11 é n

Kommittén föreslår (prop. s. 18) vidare, att man från hyresregleringen
undantar lägenheter i nytillkommande s. k. fria hus, d. v. s. hyreshus som
färdigställts efter lagändringens ikraftträdande och som finansierats utan
statliga lån. Dessa lägenheter skulle helt undantas från hyresregleringslagen,
alltså även från reglerna om uppsägningsskydd. Kommittén anser nämligen,
att förutsättningar saknas att i dessa fall bevara uppsägningsskyddet.
Kommittén anför:

Det har sedan länge varit endast en mycket obetydlig del av det genom
nyproduktion åstadkomna tillskottet av bostadslägenheter som finansierats
utan statligt lånestöd, och denna utveckling måste uppenbarligen bli starkt
accentuerad under nuvarande läge på kreditmarknaden.

Då nyproduktionen enligt kommitténs i andra sammanhang framförda
förslag blir till helt övervägande del undantagen från hyresregleringen, ter
det sig naturligt att ifrågasätta, om icke bostadslägenheterna i nytillkommande
fria hus kunde få följa samma regler;---

Det är vanskligt att göra något bestämt uttalande om resultatet av en
oreglerad hyressättning i nu förevarande bestånd. Då finansieringen av dessa
hus måste ske utan att den rån telindring får tillgodonjutas som statsbelåningen
medför, blir dock den efter nybyggnadskostnaderna avpassade
hyresnivån såpass hög, att genom en hyreshöjning därutöver uthyrningen
av lägenheterna kan riskeras.---

Då frågan om hyreskontroll för de nytillkommande fria bostadshusen är
utan reell betydelse för hyresregleringen i stort, kan det vara anledning att
tillvarataga den möjlighet till ökat experimentbyggande som möjligen här
kan föreligga.

Mot kommitténs förslag under denna punkt reserverar sig ledamöterna
herr Järtelius och fru Elsa Johansson. Herr Järtelius framhåller, att den
nuvarande kreditåtstramningen icke med säkerhet kan förutsättas bli bestående
lika länge som bostadsbristen. Man måste också räkna med möjligheten
att den fria hyressätlningen lockar fram betydligt mer kapital än
som för närvarande investeras i icke statsbelånade fastigheter. Särskilt i
de största städerna skulle utan tvivel lägenheter kunna uthyras mot hyror,
som ligger väsentligt högre än vad byggnadskostnaderna ger anledning till.
Kommitténs förslag skulle också säkerligen föra med sig en snedvridning
av produktionen i riktning mot ökat antal smålägenheter. — Liknande synpunkter
framföres av fru Johansson.

Remissyttranden (prop. s. 31)

Tanken att avveckla hyresregleringen helt beträffande s. k. fria h u s
har godtagits av åtskilliga remissorgan, vilka anfört i huvudsak samma skäl
som kommittén.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Förslaget avstyrkes av ett stort antal remissmyndigheter, bl. a. hovrätten
över Skåne och Blekinge, statens hyresråd (majoriteten), socialstyrelsen,
bostadsstyrelsen, femton hyresnämnder, Svenska stadsförbundet,
Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation och Statstjänstemannens
riksförbund.

Ur dessa yttranden må här återgivas följande.

Statens hyresråd (majoriteten) uttalar, att man måste räkna med att, om
kommitténs förslag genomföres, hyrorna i dessa hus kommer upp i en väsentligt
högre nivå än den som skulle uppkomma, därest regleringen avvecklas
i sin helhet i orten, samt att detta skulle medföra sociala olägenheter
för hyresgästerna.

Bostadsstyrelsen tillbakavisar kommitténs uppfattning, att de s. k. fria
husen icke kommer att utgöra någon större andel av nyproduktionen. Styrelsen
framhåller, att denna andel år 1954 visserligen endast uppgick till 5
procent men att en lättnad i kreditmarknadsläget och en fortsatt minskning
av statens generella subvention torde medföra, att andelen kommer att öka,
om de fria husen undantages från hyresregleringen. Enligt styrelsens mening
har kommittén vidare undervärderat riskerna för att hyresnivån kommer
att bli hög i de fria husen.

Departementschefen (prop. s. 41)

Jag delar remissmyndigheternas tvekan inför lämpligheten att nu genomföra
en så omfattande avveckling som kommittén föreslagit. I många orter
är läget på bostadsmarknaden ännu sådant att den största varsamhet måste
iakttagas när det gäller att lätta på regleringen. Att släppa hyrorna fria för
bostäder i nytillkommande icke statsbelånade hus kan komma att medföra
kraftiga hyresstegringar och andra missförhållanden.

M o tio ne r

I motionen II: 773 av herr Carlsson i Stockholm m. fl. yrkas bl. a. att från
hyresregleringen skall fritagas fastigheter som färdigställes efter den 1 oktober
1956 och som helt finansieras utan statliga lån.

I motiveringen till motionen anföres bl. a.:

Det finns anledning anta att en stor del av de icke statsbelånade nybyggnader
som genom den föreslagna åtgärden skulle komma till stånd skulle
uppföras i städernas centralare delar, varigenom kommunerna skulle få en
värdefull hjälp vid genomförandet och ekonomiserandet av den på många

håll önskvärda och aktuella saneringsverksamheten.---Man måste

emellertid realistiskt räkna med att det inom den frigivna sektorn till en
början sker en anpassning uppåt av hyresnivån. Men med hänsyn till att
det bland de bostadssökande alltid torde finnas sådana med tillräcklig betalningsförmåga
för att efterfråga dessa i förstone sannolikt ganska fåtaliga
lägenheter skulle möjligheterna till uthyrning dock vara tillfredsställande.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Därigenom skulle samtidigt av dessa innehavda lägenheter ställas till bostadsmarknadens
förfogande.

Motionerna I: 458 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 596 av herr Hjalmarson
m. fl. innehåller bl. a. ett yrkande att bostadslägenheter i nytillkommande
privatfinansierade hus fr. o. in. den 1 oktober 1956 bör undantagas
från hyresregleringen.

LÄGENHETER FÖR ANNAT ÄNDAMÅL ÄN BOSTAD

Hyresregleringskommittén (prop. s. 19)

Lägenheter, som är eller blir upplåtna för annat ändamål än bostad, föreslås
vidare skola helt undantas från hyresregleringen. Kommittén framhåller
till en början, att det finnes skäl av social art, som talar emot att
nu häva hyresregleringen beträffande dessa lägenheter. Rätt till fri hyressättning
skulle säkerligen leda till hyreshöjningar, i varje fall för lokaler
med mera centralt läge. Många hantverkare och andra mindre företagare
skulle nödgas upphöra med sin verksamhet eller också söka sig till mindre
välbelägna och därför billigare lokaler.

Den sociala aspekten bör enligt kommitténs mening dock icke vara ensam
avgörande. Flera skäl talar för en avveckling. Kommittén anför:

Det torde icke kunna bestridas, att hyresstoppet och uppsägningsskyddet
berett innehavarna av de bästa lokalerna av rörelsen oberoende vinster,
över huvud bör det förhållandet icke bortskymmas, att en långvarig hyresreglering
i fråga om de för affärslivets behov disponerade hyresobjekten
leder till kapitalöverflyttningar och inkomstförskjutningar som icke äro
affärsmässigt betingade. Alltför många tillfälliga omständighetr äro härvid
avgörande för att dessa förskjutningar skola kunna anses ur allmän
synpunkt önskvärda.

På bostadsmarknaden räknar man ju med att genom ökad byggnadsverksamhet
så småningom få balans mellan tillgång och efterfrågan. För affärslokalernas
del äro emellertid problemen icke likartade. Efterfrågan på lokaler
med goda affärslägen kommer alltid att överstiga tillgången. Man kan
icke hoppas att genom ökad byggnadsverksamhet åstadkomma balans på
marknaden såvitt angår dylika lokaler. Det finns därför ingen anledning
vänta sig att ett upphävande av regleringen skulle i någon väsentlig mån
medföra mindre störningar om avvecklingen i tiden förbundes med avvecklingen
i övrigt av hyresregleringen.

Vad särskilt angår förut berörda hantverkare och andra mindre företagare
är det vanligt att de disponera lokaler i en centralt belägen äldre
stadsbebyggelse, där de bygga sin existens på det goda läget i kombination
med den billiga hyran. Denna torde blott kunna förekomma i fastigheter
som äro eller snart bli saneringsmogna. Dessa företagares lokalbehov bör
icke få hindra saneringsprojektens genomförande, och de bli knappast
hjälpta med att erhålla lokaler i samhällenas yttre områden.

Kommittén, som finner risken för inflationsverkningar vara föga påtaglig
om affärshyrorna släpps fria, diskuterar även frågan, om icke nyproduktionen
kan komma att till men för bostadsförsörjningen inriktas på

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

affärslokaler, obi dessa undantas från regleringen. Härvid framhålles, att
utvecklingen kan kontrolleras genom den statliga långivningen och genom
de bestämmelser, som meddelas vid fastställande av stadsplan. Gentemot
invändningen, att fastighetsägarna kan frestas att på affärslokalerna övervältra
den ökning i förvaltningskostnaderna, för vilken de anser sig icke
ha fått kompensation genom medgiven hyreshöjning för bostadslägenheterna,
framhåller kommittén, att hyresnivån för lokalerna i huvudsak torde
komma att bestämmas av tillgång och efterfrågan.

Vid ett övervägande av dessa synpunkter finner kommittén, att de starkaste
skälen talar för att hyresregleringen bör generellt upphävas beträffande
alla lägenheter, vilka är uthyrda för annat ändamål än bostad.

Även på denna punkt har kommitténs förslag föranlett reservationer av
herr Järtelius och fru Elsa Johansson. Herr Järtelius framhåller, att ett
upphävande av hyresregleringen för affärslokaler skulle komma att leda till
talrika uppsägningar grundade på personliga motsättningar mellan hyresvärd
och hyresgäst. Man får vidare räkna med kraftiga hyreshöjningar;
om man undantar allenast en del av lägenhetsbeståndet från regleringen,
kommer nämligen denna del att utsättas för ett mycket starkt tryck. Hyreshöjningarna
måste komma att orsaka svårigheter för många mindre affärsidkare.
Starka sociala skäl talar därför för att hyresregleringen för affärslägenheter
bibehålies. Reservanten bestrider riktigheten av kommitténs uppfattning
att hyresregleringen skulle hindra saneringsverksamheten. Ett
upphävande av hyreskontrollen för affärslägenheterna skulle däremot dra
med sig en avsevärd stegring av fastighetsvärdena, vilket i sin tur måste
komma att verka hämmande och fördyrande på saneringsprojekten. Gentemot
majoritetens uttalande, att svårigheterna för lokalinnehavarna icke
blir mindre, om avvecklingen uppskjutes till dess att hyresregleringen kan
hävas även i övrigt, genmäler herr Järtelius, att ett allenast förbättrat läge
på hyresmarknaden måste förmodas komma att innebära, att det inom
något mindre centralt belägna stadsdelar kan uppbringas ersättningslokaler
för de affärsidkare, som måste frånträda sina lokaler i centrum. — Även
fru Johansson finner, att affärslokalerna icke för närvarande kan undantas
från hyresregleringslagen.

Remissyttranden (prop. s. 33)

Förslaget att upphäva hyresregleringen för affärslokaler och andra 1 ägenheter,
som är eller blir upplåtna för annat ändam
ål än bostad, tillstyrkes av åtskilliga remissorgan, däribland kommerskollegium,
statens priskontrollnämnd (majoriteten), överståthållarämbetct
och två länsstyrelser, sex hyresnämnder, Sveriges grossistförbund,
Sveriges industriförbund, samtliga handelskamrar och Kooperativa förbundet.
Remissmyndigheterna framhåller härvid bl. a. att hyresregleringen i
fråga om affärslokaler medfört en otillfredsställande bundenhet, som för -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

hindrar rationalisering av affärsdriften och förorsakar en oekonomisk splittring
av verksamheten i skilda lokaler och orter.

Sveriges fastighetsägareförbund tillägger, att den opinionsbildande verksamhet,
som kan påräknas från fastighetsägarna och deras organisationer,
kommer att verka tillbakahållande på såväl uppsägningarna som hyreshöjningarna.

Några av remissmyndigheterna förutsätter vid sitt ställningstagande att
lokalinnehavarna tillförsäkras besittningsskydd.

Ett antal remissmyndigheter — Svea hovrätt, statens hgresråd (majoriteten),
bostadsstgrelsen, fyra hyresnämnder och Sveriges advokatsamfund
— motsätter sig att regleringen helt avvecklas för lokalernas del men förordar
att regleringen lättas genom att lokalerna överföres till den lindrigare
formen av hyresreglering enligt 6 § hyresregleringslagen.

Bostadsstyrelsen uttalar, att vissa skäl kan anföras för en avveckling, att
å andra sidan en sådan sannolikt leder till orimliga hyresstegringar, som
via förhöjda markvärden försvårar en rationell förnyelse av gammal centi
umbebyggelse samt att man ej heller kan bortse från de sociala konsekvenserna.
Styrelsen anser dock att en viss anpassning av lokalhyrorna uppåt
är motiverad.

Ett stort antal remissmyndigheter avstyrker helt kommitténs förslag i
denna del, bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, tre länsstyrelser, femton
hyresnämnder, Svenska stadsförbundet, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Landsorganisationen,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation
och Statstjänstemännens riksförbund.

Departementschefen (prop. s. 41)

\ad angår affärslokaler och andra dylika lägenheter är det uppenbart
att en avveckling i enlighet med kommitténs förslag i dagens läge skulle
komma att medföra olägenheter, som icke helt skulle kunna motverkas
genom reglerna om besittningsskydd. De närmast berörda hyresgästernas
organisationer —- Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
in. fl. — har också motsatt sig en avveckling på denna
punkt.

Motion

I motionen II: 767 av herr Engkvist m. fl. hemställes.

»att riksdagen måtte antaga följande tillägg till 7 § i
hyresregleringslagen:

Förening som har till uppgift att bereda befolkningen eller en väsentlig
del därav å en ort lokaler för överläggningar eller föredrag i allmänna
frågor eller åsyftande folkbildning, nykterhetens främjande eller annat
därmed jämförligt ideellt ändamål av synnerlig vikt, är dock berättigad
2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

att efter uppsägning tillträda lokal, som är uthyrd av föreningen, under
förutsättning att avsikten med uppsägningen är att föreningen bättre skall
kunna fylla sitt samhälleliga syfte.»

Motiveringen innehåller sammanfattningsvis bl. a. följande.

F. n. utgår i regel ett visst statligt och kommunalt stöd för hållande av
samlingslokaler för ideella ändamål. Det är emellertid trots detta praktiskt
taget omöjligt att driva en samlingslokal endast med de hyror, som föreningslivet
på en ort kan betala. Om ifrågavarande samlingslokaler i fortsättningen
skall kunna drivas i föreningsregi, erfordras ekonomiseringsmöjligheter
av annan art än tillfällig uthyrning. På många håll har föreningar,
som äger dylika samlingslokaler, hyrt ut dessa till privata biografägare. Genom
hyresregleringslagen har lokalernas ägare dock icke kunnat tillgodogöra
sig vinsten av dessa nöjestillställningar. Det synes rimligt att inkomsten
av nöjesanordningar i dessa samlingslokaler kan tillförsäkras lokalägarna.
De sociala skäl, som åberopas till förmån för bibehållande av
hyresregleringen beträffande affärs- och hantverkslokaler, synes sakna betydelse
med avseende på den kommersiella nöjesverksamhet, som f. n. bedrives
i samlingslokalerna av privata företagare. I detta fall måste samhällets
intresse av goda samlingslokaler äga företräde före en biografägares
privatekonomiska intressen.

Motionerna I: 458 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 596 av herr Hjalmarson
m. fl. innehåller bl. a. ett yrkande, att lägenheter uthyrda för annat ändamål
än bostad (kommersiella lokaler etc.) fr. o. m. den 1 oktober 1956 bör undantagas
från hyresregleringen, ehuru därvid uppsägningsskyddet bör bibehållas
under ytterligare tre år.

MÖBLERADE ENKELRUM
Hyresregleringsko m mitten (prop. s. 20)

Den kategorimässiga avvecklingen föreslås slutligen omfatta även vissa
möblerade lägenheter. Kommittén åsyftar härvid främst möblerade enkelrum.
I betänkandet anföres:

Det torde vara klart, att hyresregleringen medfört en minskad benägenhet
att hyra ut möblerade rum dels på grund av risken för uthyraren att
ej kunna bli av med en olämplig hyresgäst, dels såsom en följd av den relativa
hyressänkningen.---En förbättring av uthyrningsviljan i före varande

hänseende synes vara önskvärd under alla förhållanden. Om utbudet
av möblerade rum ökades, skulle enpersonshushållens konkurrens om
de minsta bostadslägenheterna uppenbarligen minska.

Givetvis föreligger viss risk för att en avveckling av regleringen beträffande
möblerade rum i en bristsituation kan verka hårt mot de ensamstående.
Å andra sidan är det icke uteslutet, att upphävande av hyreskontrollen
och än mera uppsägningsskyddet kan föranleda ökat utbud av dessa
hyresobjekt. Härigenom skulle olägenheterna av regleringens upphävande
mildras.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956 19

Kontrollen över nu ifrågavarande hyresförhållanden torde numera fungera
på sådant sätt, att uthyrarna i regel få ut en hyra, som de finna tillräcklig.
Det torde för närvarande vara så, att frågan om skäligheten av
hyran för ett möblerat rum i flertalet fall dragés under hyresnämnds prövning
endast om hyresgästen blir uppsagd. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas,
om hyreskontrollen över de möblerade rummen numera har lika stor
betydelse som tidigare.

Kommittén finner med hänsyn till det anförda övervägande skäl tala för
att regleringen avvecklas beträffande möblerade lägenheter. Med hänsyn till
de möjligheter att kringgå lagen, som eljest skulle uppkomma, förordar
dock kommittén att man inskränker sig till att undantaga möblerade enkelrum.
Till dessa bör räknas även lägenheter, som omfattar, förutom ett rum,
t. ex. toalettrum eller del i kök.

Herr Järtelius framhåller i avgiven reservation, att man icke i nuvarande
läge bör beröva dessa hyresgäster det skydd, som hyresregleringslagen bereder
dem. Det finnes, framhåller herr Järtelius, så mycket mindre anledning
att göra detta som man i tillämpningen övergått till en mera liberal
behandling av dessa fall än tidigare.

Remissyttranden (prop. s. 35)

Den föreslagna avvecklingen av hyresregleringen beträffande m ö b 1 er
a d e rum har tillstyrkts av ett stort antal remissorgan, däribland två
hovrätter, statens hyresråd (majoriteten), socialstyrelsen, överståthållarämbetet
och tre länsstyrelser, femton hyresnämnder, Hyresgästernas sparkasse-
och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. och Sveriges advokatsamfund.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter dock, om icke regleringen
alltjämt bör gälla i vissa orter, exempelvis i universitetsstäderna.

Förslaget har avstyrkts av bl. a. en hovrätt, bostadsstyrelsen, statens priskontrollnåmnd,
en länsstyrelse, nio hyresnämndert Svenska stadsförbundet,
Hyresgästernas riksförbund, Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation.

Landsorganisationen påpekar, att hyresnämnderna i vad gäller uppsägningsskyddet
tillämpar en för hyresvärden liberal praxis, som icke torde
hämma uthyrningsviljan. Organisationen ifrågasätter, om icke en avveckling
i vissa fall kan medföra ett minskat utbud, och anför som exempel härpå,
att genom hyreshöjningen hyresinkomsten av ett mindre antal uthyrda
rum blir tillräcklig för uthyraren och att denne då föredrar alt behålla flera
rum för egen räkning. Vidare uttalar landsorganisationen att, även om
det är riktigt att hyreskontrollen nu är av begränsad omfattning med hänsyn
till alt hyresnämnderna endast sällan får tillfälle att bedöma hyrornas
skälighet, man dock bör räkna med alt hyreskontrollen haft eu viss allmänt
återhållande effekt på hyressättningen, och alt en avveckling därför
skulle medföra hyreshöjningar. Liknande synpunkter framföres från flera
andra håll.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956
Departementschefen (prop. s. 41)

Vad slutligen beträffar de möblerade enkelrummen är att märka, att
reglerna om besittningsskydd, som bör utformas för mera normala förhållanden,
icke lämpligen kan göras tillämpliga på dessa lägenheter. En avveckling
av hyresregleringen skulle därför här ställa stora grupper av hyresgäster,
ofta personer med små inkomster, utan varje skydd mot hyreshöjningar
och obefogade uppsägningar. I nuvarande läge på hyresmarknaden
kan jag alltså icke tillstyrka, att hyresregleringen generellt upphäves för
de tre nu nämnda slagen av lägenheter.

Motioner

I motionen 11:773 av herr Carlsson i Stockholm m. fl. hemställes, att
från hyresreglering bl. a. skall fritagas möblerade enkelrum.

Motionerna I: 458 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 596 av herr Hjalmarson
m. fl. innehåller ett yrkande, att möblerade rum (uthyrningsrum) fr. o. m.
den 1 oktober 1956 bör avvecklas från hyresregleringen.

ÖVRIGA LOKALER

I motionerna I: 458 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 596 av herr Hjalmarson
m. fl. hemställes, att de mindre bostadshusen (en- och tvåfamiljshusen) skall
undantagas från hyresregleringen fr. o. m. den 1 oktober 1956.

Som motivering härför anföres:

Någon anledning att göra någon åtskillnad mellan denna kategori och
flerfamiljshusen föreligger icke, då exempelvis statsbelånade tvåfamiljshus
i fråga om hyreskontrollen är underkastade samma bestämmelser som
de statsbelånade flerfamiljshusen. Det personliga förhållande som ofta råder
mellan hyresvärd och hyresgäst i tvåfamilj shus, där ägaren bebor den
ena lägenheten, gör det än angelägnare att avskaffa regleringen i dessa huskategorier.
Ett ytterligare skäl för att dessa fastigheter ej skall omfattas
av hyresregleringen utgör även den nya formen för beskattning av villafastigheter,
vilken kan innebära att villaägaren får skatta för ett högre bostadsvärde
för den våning han själv bebor än som motsvarar det belopp
han erhåller i hyra av sin hyresgäst, vilken bebor en likvärdig våning i
samma hus. Denna orättvisa kan korrigeras genom ett borttagande av hyresregleringen
för dessa fastigheter.

Hyresregleringskommittén, som stannat för att icke föreslå att dylika
lägenheter skulle fritagas från hyresregleringen, har i betänkandet (IV s.
15—17) anfört i huvudsak följande.

På många mindre orter är hyreslägenheterna i tvåfamilj shus, där den
ena lägenheten disponeras av ägaren, helt dominerande på hyresmarknaden.
Även i större orter finnes ofta ett ansenligt bestånd tvåfamilj shus. Om denna
huskategori ställdes utanför hyresregleringslagen, skulle detta innebära

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

ett väsentligt steg mot en fri hyresmarknad. Någon annan omständighet
ägnad att i sådant fall hindra knapphetsbetingade prisstegringar kan icke
framdragas än att det mera personligt färgade förhållande, som råder mellan
hyresvärd och hyresgäst i ett tvåfamilj shus, skulle avhålla den förre
från att vid en fri hyresmarknad uttaga de hyror, som marknadsläget skulle
medge. Enligt kommitténs uppfattning skulle dock denna faktor icke få
sådan betydelse att den på något avgörande sätt skulle påverka prisbildningen.
Även hyresgäster i tvåfamiljshus behöver uppsägningsskydd. Något
större bostadstillskott skulle troligen icke tillföras marknaden genom att
hyresregleringen avskaffades i fråga om tvåfamilj shusen. — De fall då
bruttohyran för den uthyrda delen är så låg, att den efter avdrag för omkostnader
exklusive ränta, som belöper på denna del, icke skulle uppgå
till 3 procent av det på den uthyrda delen belöpande taxeringsvärdet, torde
höra till undantagen och knappast motivera ett slopande av hyresregleringen.
— Frågan om en avveckling av hyresregleringen för enfamiljshus är av
underordnad betydelse. Det synes naturligast att låta uthyrning av lägenheter
i en- och tvåfamiljshus följa samma rättsregler.

I samma motioner yrkas även fr. o. m. den 1 oktober 1956 undantag för
lägenheter som innehaves med bostadsrätt. Som skäl härför
anföres att någon principiell skillnad mellan överlåtelse av en bostadsrättslägenhet
och försäljning av t. ex. en villafastighet icke föreligger.

Liknande synpunkter anföres i motionerna I: 584 av herr Magnusson och
II: 770 av fröken Wetterström, i vilka det bl. a. heter, att de invändningar
som framförts mot en kategorimässig avveckning av regleringen — hyresstegringar
och obefogade uppsägningar — icke kan riktas mot ett upphävande
av bostadsrättskontrollagens bestämmelser om överlåtelse av bostadsrätt.
Motionerna utmynnar i en hemställan,

»att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 168
måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändring av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, dels att 11 och 16 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr
430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt samt rubriken
till 11 § skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att
5—10 §§ samma lag jämte rubriken till 5 § skola upphöra att gälla, dels
ock att samma lag, vilken enligt lag den 4 mars 1955 (nr 88) gäller t. o. in.
den 30 september 1956, skall äga fortsatt giltighet t. o. m. den 30 september
1957.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Om upplåtelse av annan andelsrätt än bostadsrätt

11 §•

Förening, som---lägenheten upplåtits.

Vad i 4 § första stycket stadgas om bostadsrätt skall äga motsvarande
tillämpning med avseende å annan andelsrätt i förening eller aktiebolag,
varmed följer rätt att besitta eller hyra lägenhet.

16 §.

Den som -— — -— eller fängelse.

Till enahanda straff dömes den som bryter mot 4 § första eller andra
stycket, 11 § andra stycket i vad det hänför sig till 4 § första stycket, eller
mot 12 §. Vad i — -—- — där sägs.

Den som underlåter att lämna uppgift, varom föreskrift meddelats enligt
4 § i tredje stycket, eller mot bättre vetande lämnar oriktig sådan uppgift,
straffes ock med dagsböter eller fängelse.

Denna lag —--Svensk författningssamling.

Bestämmelserna i 4, 11 och 12 §§ skola ej gälla, om avtal träffats eller
anvisning å lägenhet skett före lagens ikraftträdande i orten.

Lagen äger---30 september 1943.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956.»

I förevarande sammanhang bör nämnas att hyresregleringskommittén
med anledning av motioner vid tidigare riksdagar i samma syfte (I: 414 och
11:531 år 1954 samt 1:390 och 11:484 år 1955) i sitt betänkande (IV s.
95—97) — utan att närmare ingå på frågan om det finns anledning att
bibehålla de hyresreglerande myndigheternas kontroll över bostadsrättsöverlåtelserna
— övervägt en ändring av 6 § bostadsrättskontrollagen för att
få en enklare och säkrare metod att beräkna bostadsrättens värde.

I motionerna I: 458 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 596 av herr Hjalmarson
m. fl. yrkas därjämte, att det fr. o. in. den 1 oktober 1956 bör överlämnas till
kommunerna att fastställa hyran i alla de av dem ägda fastigheterna.

Hyresregleringskommittén har övervägt samma fråga och icke funnit det
tilltalande, att skilda företagsformer behandlas olika (IV s. 15).

Övergångsproblem vid avveckling av hyresregleringen

I fråga om lämplig tid för avvecklingens ikraftträdande
framhåller hyresregleringskommittén (prop. s. 22), att en avveckling vid
annan tidpunkt än den, som sammanfaller med utgången av hyresregleringens
förlängning, i vissa fall skulle kunna vålla svårigheter.

Departementschefen (prop. s. 43) invänder härutinnan, att det kan vara
förenat med vissa fördelar att välja en annan tidpunkt än den 1 oktober.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Bland annat torde avvecklingen komma att försiggå under lugnare förhållanden,
om den icke anknytes till en tidpunkt, då ett stort antal hyresavtal
löper ut.

HYRESVILLKOR

Villkorens innehåll

Hyresregleringskommiitén (prop. s. 22) anförde beträffande frågan vilken
hyra som skall utgå och vilka hyresvillkor i övrigt som skall tillämpas under
tiden från avvecklingsdagen fram till den tidpunkt, då nytt avtal blir
gällande, bl. a. följande.

Frågan om hyresavtalets innehåll under övergångstiden bör enligt kommitténs
mening lösas från rent praktiska utgångspunkter och på sådant
sätt, att så få anledningar till tveksamhet och tvister uppkommer som möjligt.
Kommittén förordar, att under nämnda tid skall utgå samma hyra och
gälla samma villkor i övrigt, som var tillämpliga vid tiden för avvecklingen.
Härigenom kommer visserligen i vissa fall att utgå hyra, som icke tidigare
varit laglig. Kommittén menar emellertid, att en bestämmelse om att endast
legala hyror skall utgå blott i ytterligt få fall skulle bli tillämpad i
praktiken. Om hyresnämnd eller hyresrådet efter avvecklingens ikraftträdande
meddelar beslut, varigenom hyran eller annat villkor bestämmes
på sätt som avviker från parternas avtal, och beslutet skall gälla vid tidpunkten
för avvecklingen, bör beslutets innehåll också bli avgörande under
övergångstiden. Emellertid bör det stå parterna fritt att under hyresregleringens
giltighet träffa avtal om hyresvillkoren för tiden därefter. För att
ett sådant avtal skall kunna beaktas måste dock fordras, att det klart framgår
att avtalet ingåtts speciellt med tanke på regleringens upphävande. I den
mån ej annat avtalats, skall även belopp, som utgått på grund av beslut
om generell hyreshöjning, fortsätta att utgå under övergångstiden.

Remissinstanserna (prop. s. 37) har i allmänhet lämnat övergångsbestämmelserna
utan erinran.

Departementschefen (prop. s. 44—46) anför bl. a. följande.

De centrala övergångsproblemen hänför sig till frågan om vilka hyresvillkor
som skall gälla för tiden från avvecklingen fram till dess nytt avtal blir
tillämpligt. Utgångspunkten bör här vara den, att avtalet skall tillämpas enligt
sin ordalydelse i den mån icke särskilda skäl föranleder till annat. Om
avtalet upptar en hyra, som icke överstiger det belopp som fått uttagas enligt
hyresregleringslagen, bör följaktligen den avtalade hyran utgå även i
fortsättningen. I den mån hyresregleringen trätt emellan och förändrat rättsförhållandet
mellan hyresvärd och hyresgäst, kan avtalet däremot icke tilläggas
samma betydelse. Parterna har här icke kunnat betrakta avtalet som
normerande för rättsförhållandet sig emellan, och det skulle medföra mind -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

re lämpliga konsekvenser att låta avtalet bli tillämpligt enligt sin ordalydelse.
Hyresregleringskommittén har för dessa fall föreslagit, att efter avvecklingen
skall utgå samma hyra och iakttagas samma hyresvillkor i övrigt,
som faktiskt tillämpades under tiden närmast dessförinnan. Denna lösning
synes mig icke helt lyckad. Om hyresvärden uttagit högre hyra än som var
medgiven, skall han enligt kommitténs förslag, till vilket jag ansluter mig,
även efter hyresregleringens upphörande kunna drabbas av straff och återbetalningsskyldighet.
Det synes vid sådant förhållande icke rimligt, att han
skall vara berättigad att för tiden efter avvecklingen kunna utkräva en hyra,
som tidigare varit illegal. Jag vill därför förorda, att hyran i detta fall skall
utgå med det belopp, som lagligen högst fått uttagas under tiden närmast
före avvecklingen.

Hyresregleringskommittén har förordat, att det skall få stå parterna fritt
att i avtal, som träder i tillämpning under hyresregleringens giltighetstid,
överenskomma om hyresvillkor, som skall gälla först efter avvecklingen. En
sådan regel skulle dock draga med sig åtskilliga tolkningssvårigheter och
andra olägenheter. Man måste befara att hyresvärdarna i stor omfattning
skulle begagna en sådan möjlighet till att utkräva hyreshöjning. Det skulle
ställa sig mycket svårt att bereda dem, som redan inflyttat i huset, ett skydd
mot alltför vittgående krav. Det är att märka att reglerna om besittningsskydd
förutsättes icke gripa in i en dylik situation, där fråga kan bli om
avflyttning medan hyresregleringen ännu gäller. Ej heller hyresregleringslagens
bestämmelser om uppsägningsskydd skulle i sin nuvarande utformning
kunna lämna en verksam hjälp. Jag kan därför icke tillstyrka kommitténs
förslag. En helt annan sak är att de nu föreslagna bestämmelserna
icke blir tillämpliga på avtal, som väl slutits under hyresregleringslagens
giltighetstid men allenast avser tiden därefter. För ett sådant fall finns icke
någon anledning att frångå avtalets ordalydelse, och den som redan förhyr
lägenhet i huset åtnjuter skydd mot alltför vittgående krav enligt reglerna
om besittningsskydd.

Statens hyresråd har fäst uppmärksamheten på det fall, att ändrade grunder
för generell hyreshöjning beslutes för tid efter avvecklingen. Det skulle
medföra åtskilliga komplikationer, därest ett sådant beslut skulle behöva
beaktas även i hyresförhållanden, som icke längre är underkastade hyresregleringen.
Problemet förlorar för övrigt, i betraktande av de i regel korta
avtalstiderna och vad nyss anförts om praxis vid meddelande av beslut om
generell hyreshöjning, det mesta av sin betydelse, därest avvecklingen anknytes
till annan tidpunkt än den 1 oktober t. ex. den 1 januari. Man kan
nämligen då i regel räkna med att avtalen löpt ut innan någon ändring genomföres
i fråga om den generella hyreshöjningen. Jag finner därför ingen
anledning frångå den tidigare förordade grundsatsen, att hyran under övergångstiden
skall utgå med samma belopp, som skolat utgå vid tiden för avvecklingen.

(Dep.chefens förslag till lagbestämmelse såvitt nu är i fråga återfinnes
i förslag till lag med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen
upphört § 2.)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2S är 1956 25

I motionerna I: 588 av herrar Lindblom och De Geer och II: 771 av herr
Ståhl hemställes,

»att riksdagen i anledning av proposition nr 168 måtte besluta, att § 2
i det vid propositionen fogade förslaget till lag med vissa bestämmelser, som
skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört, skall erhålla följande lydelse: Har

hyresregleringslagen varit tillämplig på hyresavtal, som även omfattar
tid efter det lagen upphört att gälla, skall avtalet för nämnda tid anses
upptaga den hyra, som skolat utgå, då hyresregleringen upphörde, såframt
ej parterna genom avtal, som särskilt avser sådan tid, annat överenskommit.
Är —--beslutet.»

Av motionärernas motivering må här intagas följande:

Fördelarna av att vid tidpunkt då hyresregleringslagen alltjämt är gällande
kunna sluta s. k. långtidsavtal och därvid även kunna reglera hyran
för tid efter det regleringen upphört äro uppenbara och ömsesidiga. Långtidsavtal
förekommer vanligtvis när det gäller större uthyrningsobjekt såsom
t. ex. banker, apotek, myndigheter såsom posten m. fl. samt också större
affärsrörelser. Å ena sidan kan det vara fråga om att vid nybyggnad eller
ombyggnad utforma lokalen med hänsynstagande till hyresgästens speciella
önskemål, å andra sidan kan det vara fråga om fall, där hyresgästen måste
nedlägga stora kostnader för specialinredning. För sådana objekt är^ det
långt ifrån ovanligt att man i dagens läge sluter avtal som t. ex. innehåller
den bestämmelsen, att hyran vid hyresregleringslagens upphörande skall för
återstående del av hyrestiden avgöras av skiljemän eller att man från och
med nämnda tidpunkt sammankopplar hyran med levnadskostnadsindex
eller kommerskollegii partiprisindex. Det synes icke föreligga grundad anledning
att vare sig förbjuda dylika avtal eller upphäva deras verkningar.
Det synes heller icke vara rimligt att låta lagens verkningar kanske sträcka
sig fem å tio år efter det att lagen upphört att gälla.---

Hyresavtalets fortbestånd

Hyresregleringskommittén (prop. s. 22) förklarade bl. a., att hyresnämnd
icke kan ogiltigförldara uppsägning, som avser avflyttning å dag efter det
regleringens giltighetstid utgått samt att ej heller beslut jämlikt 8 § om
förlängning av hyresförhållande kan meddelas för längre tid än regleringen
gäller.

Departementschefen (prop. s. 46) yttrar härom bl. a.

Om hyresnämnd förklarat en uppsägning ogiltig, torde det vara uppenbart
att man även för tiden efter det hyresregleringen upphört har att betrakta
förhållandet såsom om någon uppsägning icke skett. Har däremot hyresnämnd
förlängt ett hyresförhållande eller konstituerat ett nytt sådant, lärer
beslutet enligt gällande regler icke ha någon verkan sedan hyresregleringen
upphört. I övergångsbestämmelserna till hyresregleringslagen stadgas nämligen,
att föreskrift eller beslut, som meddelats med stöd av lagen, ej äger
tillämpning längre än denna är gällande. På denna punkt synes en ändring
påkallad. Det skulle uppenbarligen medföra åtskilliga olägenheter, om ver -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

kan av hyresnämndens beslut i dessa fall skulle upphöra i samma ögonblick
som hyresregleringen avvecklas. Det kan enligt min mening icke möta
något hinder mot att låta nämndens beslut få gälla även för tiden efter
avvecklingen. Jag förordar att en bestämmelse av sådant innehåll medtas.
Jag vill tillägga, att hyresnämnd självfallet bör undvika att utforma sina
beslut så, att de binder parterna lång tid efter det hyresregleringen upphört.

Det hittills sagda har avseende på den situationen, att det tidigare hyresförhållandet
utlöper, medan ännu hyresregleringen gäller. Utgår tiden för
det äldre avtalet först efter avvecklingen, bör hyresnämnden däremot i
princip icke vara behörig att befatta sig med frågan om uppsägningens giltighet
eller förlängning av hyresförhållandet eller att konstituera ett nytt
sådant. Emellertid måste beaktas, att vid den tidpunkt, då ärendet bringas
inför hyresnämnden, det kanske ännu icke är känt, om och när hyresregleringen
skall upphöra. Enligt min mening bör lösningen vara den, att
hyresnämnd skall äga upptaga och avgöra ärende om ogiltigförldaring
av uppsägning m. m. utan hinder av att ovisshet råder om hyresregleringens
fortsatta bestånd. Skulle det sedermera visa sig, att regleringen
upphört vid den i ärendet aktuella tidpunkten, bör beslutet icke desto
mindre lända till efterrättelse. Villkorliga beslut bör alltså icke meddelas.
Sedan besked lämnats om att hyresregleringen skall upphöra vid viss tidpunkt,
bör däremot hyresnämnd självfallet icke längre befatta sig med uppsägningar
in. in. som hänför sig till tiden därefter.

(Departementschefens förslag till lagbestämmelse har upptagits i § 3.)

Övriga frågor

Angående övergångsbestämmelser till bostadsrättskontrollagen,
se departementschefens uttalande i prop. s. 47 samt
lagbestämmelse i 4 § förslag till lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till
nytt hyresavtal.

Vad gäller ärende, som anhängiggjorts hos hyresnämnd
före avvecklingen, uttalar departementschefen (prop. s. 48) att sådant
ärende bör kunna handläggas och avgöras i den ordning som förut
gällt. Hyresnämnd bör därför finnas även under tiden närmast efter avvecklingen.
Likaså bör hyresrådets verksamhet icke omedelbart upphöra
i händelse av en total avveckling. Däremot bör hyresnämnd efter avvecklingen
icke längre äga upptaga nya ärenden. Ett undantag är dock påkallat
för sådana ärenden, som avses i 10 § bostadsrättskontrollagen. Det ligger
i sakens natur att det här mången gång kan vara omöjligt för parterna att
anhängiggöra ärendet före awecklingstidpunkten.

(Departementschefens lagförslag har intagits i § 5.)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

ÖVRIGA ÄNDRINGAR I HYRESREGLERINGSLAGEN

Sänkning av grundhyra

Departementschefen (prop. s. 80) anför bl. a.

Enligt 3 § andra stycket hyresregleringslagen äger hyresnämnd under
vissa förutsättningar höja eller sänka grundhyran för en lägenhet. Var
hyran den 1 januari 1942 avsevärt lägre än hyran för jämförliga lägenheter
eller har lägenhetens värde avsevärt ökats genom ombyggnads- eller ändringsarbete
eller föreligger för visst fall annat skäl av därmed jämförlig
betydelse, må nämnden sålunda på framställning av hyresvärden höja
grundhyran till det belopp, som därav föranledes. Sänkning av grundhyran
förutsättes däremot förekomma endast om lägenheten den 1 januari 1942
betingade en hyra, som i avsevärd mån översteg hyran för jämförliga lägenheter.

Det har visat sig föreligga ett behov av att kunna bestämma grundhyran
till lägre belopp även i vissa andra situationer än den i lagen angivna. Det
rör sig om de fall, då någon del av lägenheten eller av de med lägenheten
förenade förmånerna frångått hyresgästen eller då lägenhets underhåll under
längre tid försummats med påföljd att lägenheten nedsjunkit i en lägre
klass. Dessa fall saknade egentlig aktualitet vid tiden för lagens tillkomst.
Den allmänna hyreslagens regler om lägenhetens skick m. m. är här icke
till fyllest. Reglerna hänför sig nämligen väsentligen till vad som i det särskilda
fallet är avtalat mellan hyresvärd och hyresgäst men tillgodoser icke
det samhällsintresse, som uppbär hyresregleringslagen, d. v. s. att förhindra
att knappheten på lägenheter medför en uppressning av hyresnivån.

De hyresreglerande myndigheterna har ansett sig kunna bestämma lägre
grundhyra även i de nu angivna fallen. Frågan om lagenligheten av den
praxis, som här framvuxit, har dock på senare tid föranlett delade meningar.
Såsom förordats av hyresregleringskommittén i dess betänkande om
hyran för omöblerade lägenheter synes det därför lämpligt att meddela en
uttrycklig bestämmelse för dessa fall.

Om lägenhetens skick nedgått på grund av att underhållet eftersatts, bör
grundhyran också kunna nedsättas. Liksom för närvarande åtgärder för
normalt underhåll icke kan föranleda att grundhyran höjes, bör emellertid
brister i fråga om det löpande underhållet ej få medföra att grundhyran
sänkes. För att så skall få ske bör krävas, att underhållet eftersatts under
en längre följd av år med påföljd att lägenheten nedsjunkit i en lägre klass.
Möjligheterna att höja grundhyran och att sänka den bör i görligaste mån
vara lika.

Jag vill därför förorda, att andra stycket av 3 § hyresregleringslagen ändras
så, att däri utsäges att grundhyran skall kunna nedsättas även i det fall,
iitt lägenhetens skick avsevärt försämrats eller hyresgäst tillkommande förmåner
påtagligt inskränkts.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Om hyresvärden, sedan grundhyran nedsatts, vidtar rättelse, bör grundhyran
åter kunna höjas med stöd av andra stycket första punkten. Hinder
bör icke möta mot att hyresnämnd, för att undvika dubbelarbete, förordnar
att dess beslut om nedsättning av grundhyra skall träda i kraft först vid
senare tidpunkt och vara beroende av att hyresvärden icke dessförinnan
vidtar rättelse.

Bostadsupplåtelser i hotell- och pensionatrörelse

I det följande må beaktas att sedan propositionen skrevs beslut fattats om
upphävande fr. o. m. den 1 januari 1957 av 1947 års prisregleringslag och
dess ersättande med en särskild beredskapslagstiftning. (SFS 1956: 236—
237.) Följaktligen gäller fr. o. in. den 1 januari 1957 icke längre någon prisreglering
för hotell- och pensionatrörelse.

Departementschefen (prop. s. 82) anför med anledning av de följdverkningar
för hyresregleringslagens del, som prisregleringslagens upphävande
medför, bl. a. följande.

26 § första stycket hyresregleringslagen innehåller i sin nuvarande lydelse
bl. a. en bestämmelse om att vad i lagen stadgas icke skall äga tilllämpning
på bostadsupplåtelse i hotell- eller pensionatrörelse, i den mån
prisregleringslagen erhållit tillämpning därpå. Prisregleringslagen gäller för
sådan hotell- eller pensionatrörelse, som omfattar minst nio för gästers härbärgerande
avsedda rum. Hyresregleringslagen är följaktligen tillämplig
endast för småhotellens och småpensionatens del.

Det skulle av flera skäl icke vara lämpligt att låta hyresregleringslagen
bli tillämplig på bostadsupplåtelser i de hotell eller pensionat, som nu är
undantagna från lagens giltighetsområde. Varken bestämmelserna om hyrans
storlek eller reglerna om uppsägningsskydd kan här utan olägenhet
tillämpas. Man torde därför böra ändra hyresregleringslagen så, att bostadsupplåtelser
i större hotell eller pensionat icke kommer att efter prisregleringens
eventuella upphörande falla in under hyresregleringen. Vid sådant
förhållande talar goda skäl för att man bör upphäva hyresregleringen även
i fråga om de hotell och pensionat, som för närvarande omfattas därav.
Emellertid måste härvid beaktas, att begreppet hotell- eller pensionatrörelse
icke är fullt skarpt avgränsat. Enligt gällande författning i ämnet, stadgan
den 8 juni 1917, förstås med hotell- eller pensionatrörelse verksamhet, som
avser att åt resande eller andra mot betalning tillhandahålla möblerad bostad,
vare sig ensamt eller i förening med förplägnad. Såsom också uttalats
under förarbetena till författningen (se prop. nr 80/1917 s. 29) blir denna
åtminstone under vissa omständigheter att tillämpa på en verksamhet för
uthyrning av vanliga möblerade rum. Med hänsyn härtill synes det icke
tillrådligt att från hyresregleringen generellt undantaga bostadsupplåtelse
i hotell- eller pensionatrörelse. Nyssnämnda stadga anvisar emellertid eu
annan utväg. Flertalet bestämmelser i författningen, däribland den som

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956 29

stadgar att för rörelsen kräves länsstyrelsens tillstånd, äger tillämpning
endast å större hotell och pensionat. Särskilt tillstånd kräves icke för rörelse,
för vilken användes byggnad eller lägenhet, som innehåller högst
fyra för gästers härbärgerande avsedda rum och icke är avsedd för mottagande
samtidigt av flera gäster än åtta, under förutsättning tillika att
byggnaden eller lägenheten icke utgör del av hotell eller pensionat av större
omfattning. En tillfredsställande avgränsning synes kunna vinnas, därest
man från hyresregleringslagen undantar bostadsupplåtelse i sådan hotell-
eller pensionatrörelse, för vilken tillstånd kräves enligt stadgan den 8
juni 1917.

I motionerna I: 585 och II: 769 av herr Johansson i Stockholm in. fl. har
yrkats avslag å ändring av 26 § hyresregleringslagen.

Skydd vid uppsägning från s. k. industribostäder

I motionerna I: 354 av herrar Norling och Öhman och II: 275 av herr Johansson
i Stockholm m. fl. föreslås,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om förslag till lag
avsedd att i de fall, där hyresgäst i s. k. industribostäder uppsagts till avflyttning
på grund av slutad anställning, bereda erforderligt hyresskydd
till dess annan lämplig bostad ordnats, exempelvis genom kommunalt organs
försorg».

Motionärerna finner det egendomligt, att enskilda företag, som hyr ut
bostäder till sina anställda, genom ett stadgande i hyreskontraktet kan sätta
ur spel en lag, som riksdagen beslutat i syfte att tillförsäkra dem som
bebor hyreslägenheter erforderligt skydd. Den omständigheten, att industribostäderna
utgör ett dominerande inslag i hyresbeståndet på vissa platser,
gör det enligt motionärerna påkallat med åtgärder för att bereda hyresgästerna
i dessa hus åtminstone ett visst mått av hyresskydd.

I yttrande över motionerna förklarar sig statens hyresråd (majoriteten)
anse, att motionerna icke bör föranleda vidare åtgärd, och anför bl. a.:

Vid avgörande av frågor om tvångsförlängning av hyresavtal skall hyresnämnden
väga hyresvärdens och hyresgästens intressen mot varandra.

Då ett arbetsavtal, som enligt vad ovan sagts utgör förutsättning för ett
hyresavtal, skail upphöra, utfaller denna intresseavvägning enligt hyresrådets
rättstillämpning i princip så att jämväl hyresavtalet skall upphöra,
därvid hyresgästen dock bör erhålla skäligt rådrum för att anskaffa annan
hostad. Detta rådrum bestämmes efter omständigheterna i det särskilda
fallet. Bland omständigheter som därvid komma i betraktande må nämnas
vilkendera parten som uppsagt anställningen, anställningstidens längd, anledningen
till uppsägningen, hyresgästens familjeförhållanden samt arbetsgivaren-hyresvärdens
intresse av att förfoga över bostaden till förmån för
dem som äro anställda hos honom.

Hyresregleringskommittén har i sitt betänkande IV om hyresregleringens
avveckling in. m. (SOU 1955:35) diskuterat hithörande frågor och ansett
eu avvägning efter i huvudsak de riktlinjer, som nu tillämpas av hyresrådet,
vara lämplig.

Att på sätt motionärerna synas åsyfta tillerkänna hyresgäster i nu ifrågavarande
bostäder en generell rätt att utan hänsyn till de villkor under

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

vilka hyresavtalet ingåtts förhyra bostaden till dess annan lämplig bostad
ställes till deras förfogande skulle innebära att dessa hyresgäster erhölle
en mera gynnad ställning än som enligt nuvarande lagstiftning tillkommer
hyresgäster i allmänhet. Bärande skäl för dylika åtgärder finner hyresrådet
icke ha förebragts.

En minoritet av två ledamöter i hyresrådet sympatiserar med tankegången
i motionerna men anser icke någon lagändring erforderlig, enär det
endast skulle behövas att den gällande hyresregleringslagen beträffande
ifrågavarande bostäder tillämpades strikt.

Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker bifall till motionerna.

Landsorganisationen, som förklarar sig icke ha något att erinra mot att
frågan utredes, eventuellt i samband med behandlingen av en allmän och
permanent lagstiftning om besittningsskydd för hyresgäst, yttrar bl. a.:

Det förefaller uppenbart att det ofta måste vara mycket svårt att vid en
uppsägning göra en riktig avvägning mellan arbetsgivarens intresse av att
kunna disponera bostaden för nyanställd arbetskraft och den anställdes
önskemål att få behålla densamma. Under alla förhållanden bör det dock
tillses att hyresgästen erhåller skälig tid för att skaffa annan bostad.

Hgresregleringskommiltén har om hithörande fråga i betänkandet (IV
s. 56—58) uttalat bl. a.:

Då en personalbostad uthyres till en anställd får denne redan vid avtalets
ingående kännedom om hyresvärdens särskilda intresse av att kunna
disponera bostaden när anställningen upphör och han förpliktar sig att
respektera detta intresse. Hyresgästen är sålunda i dessa fall medveten om
att hans hyresrätt är beroende av att ett visst förhållande — arbetsanställningen
— kommer att äga bestånd. Häri ligger onekligen en viss skillnad
gent emot de vanliga hyresavtalen, vid vilka parterna i allmänhet torde utgå
ifrån att hyresgästen såvitt på värden ankommer skall få nyttja lägenheten
till dess någon vid avtalets ingående oförutsedd omständighet inträffar.
Med utgångspunkt från att ingångna avtal, som icke äro ur allmän synpunkt
förkastliga, böra av lagstiftningen respekteras, synes därför huvudregeln
böra vara, att en hyresgäst, som innehar personalbostad på ovan
angivna villkor, skall lämna denna vid anställningens upphörande, därvid
han dock, om detta ej tillförsäkrats honom i avtalet, hör åtnjuta skäligt
rådrum för att ordna sin bostadsfråga. Regeln synes böra gälla även om
anställningens upphörande beror på åtgärd från hyresvärdens sida, åtminstone
om dennes handlande är befogat med hänsyn till arbetsförhållandena.
1 enlighet med vad nu sagts finner kommittén ovan omförmälda praxis
riktig.

Som förut nämnts har framförts förslag alt praxis i hithörande mål borde
lagfästas. Med hänsyn til] att det endast såvitt angår de personalbostäder,
som tillskapats av eller under medverkan av arbetsgivaren, synes föreligga
möjligheter till ett enhetligt bedömande och till att samtliga mål rörande
personalbostäder endast utgöra en mindre del av målen om tillämpning av
7 eller 8 § anser kommittén dock icke, att skäl därtill föreligger.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Kommunal fördelning av hyreslägenheter

I motionerna I: 355 av herrar Norling och Öhman och II: 274 av herr Johansson
i Stockholm m. fl. yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställer om förslag till lag om fördelning av hyreslägenheter efter behovsprincip
genom samhälleligt (kommunalt) organ, avsedd att tillämpas i landets
största städer samt i övriga tätorter med svår bostadsbrist, där ett mer
avsevärt bestånd av hyreslägenheter förefinnes».

Motionärerna anmärker att, oaktat kommunala förmedlingsorgan finns i
flera större städer, det i avsaknad av lagstiftning på området endast är en
mindre del av de ledigblivna lägenheterna — huvudsakligen det årliga nytillskottet
jämte ledigblivna lägenheter i kommunalt ägda fastigheter — som
ligger under förmedlingsorganens kontroll.

Motionärerna vill därför lägga alla ledigblivna hyreslägenheter i händerna
på samhälleligt organ.

Avgiftsbeläggning av kommunal bytesförmedling

I motionen II: 289 hemställer herr von Friesen, »att riksdagen måtte besluta
om sådan ändring av 10 och 11 §§ hyresregleringslagen, att det blir
möjligt för städerna att uttaga ersättning för sådan bostadsförmedlingsverksamhet,
som avser alt bereda personer, som redan inneha egen bostadslägenhet,
möjlighet att genom byte erhålla annan lägenhet inom samma
stad».

10 och 11 § hyresregleringslagen i de delar som nu är i fråga lyder:

§ 10. Konungen äger förordna, att i kommun, där denna lag äger tilllämpning,
avgiftsfri bostadsförmedling skall anordnas på kommunens bekostnad.

§ 11. Ej må någon mottaga, träffa avtal om eller begära gottgörelse
av hyressökande för anvisning å lägenhet, som är avsedd att helt eller till
väsentlig del nyttjas till bostad och som är belägen i ort, där denna lag
äger tillämpning. Vid yrkesmässig bostadsförmedling må dock sådan gottgörelse
utgå enligt grunder, som bestämmes av hyresnämnden.---

Vad motionären riktar sig mot är att dessa bestämmelser ej möjliggör för
de kommunala bostadsförmedlingarna att uttaga avgift av bytessökande.
Han anför till motivering för sitt yrkande sammanfattningsvis följande.

Bostadsförmedlingarna var tänkta såsom ett slags kristidsorgan med uppgiit
nästan uteslutande att fördela bostäder mellan bostadslösa sökande.
Den efter hand minskade flyttningen från gamla bostadshus medförde emellertid
i åtminstone de större städerna, att bostadsförmedlingarna vanligtvis
kunde ställa lägenheter till förfogande allenast i nybyggda hus, där hyrorna
är myckel höga. För att bereda sådana bostadslösa sökande, som icke kunde
mottaga lägenheter i nybyggda hus, möjlighet att erhålla önskade billigare
bostäder i äldre hus, blev det nödvändigt för bostadsförmedlingarna att
jämväl förmedla byten av lägenheter. Medan antalet bostadslösa sökande

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

väsentligt minskat har antalet personer, som hos bostadsförmedlingarna
ansöker om byte av bostad, undergått avsevärd ökning. Det synes icke oskäligt,
att personer, vilka är lyckliga nog att äga bostad och som genom förmedlingarnas
bistånd kan byta lägenhet, får ersätta förmedlingarna deras
arbete härmed.

Statens hyresråd förklarar i yttrande över motionen att hyresrådet icke
har något att erinra mot att hithörande frågor närmare utredes.

Malmö stads fastighetsnåmnd framhåller bl. a., att avgifterna synes få
debiteras i efterhand, sedan hyresavtalet blivit klart, vilket kan medföra
svårigheter med inkassering av en del avgifter. Om klassificeringen av de
bostadssökande i bostadslösa och icke bostadslösa blir avgörande för avgiftsbeläggning,
skulle detta medföra att även bostadssökande med utdömningsbara
lägenheter behövde betala avgift, såvida man icke skulle ge sig in på
att bedöma innehavda lägenheters beskaffenhet. Den tekniska sidan av frågan
om införande av avgiftsbelagd förmedling torde, om frågan blir aktuell,
tarva en grundlig utredning. Fastighetsnämnden slutar sitt yttrande
med att uttala sin tveksamhet om lämpligheten av att inrätta avgiftsbelagda
kommunala bostadsförmedlingar.

Göteborgs stads bostadsförmedling (majoriteten) finner sig icke kunna
tillstyrka den av motionären föreslagna ändringen och framför bl. a. följande
synpunkter till stöd för sin uppfattning. Ett organ, som till väsentlig del
tillkommit av hänsyn till allmänna sociala intressen, bör betalas av det
allmänna. Att skilja mellan bostadslösa och bytessökande kan vara en
oriktig generalisering, när det gäller exempelvis trångbodda familjer i omoderna
lägenheter. Ekonomiskt sett är betydelsen av motionärens förslag
ringa. Ur allmän bostadspolitisk synpunkt är det betänkligt att försvåra
bytescirkulationen. I Göteborg måste under de närmaste åren utflyttas
tusentals hyresgäster från saneringsmogna bostadsområden. Ur stadsplaneoch
trafiksynpunkt är det dessutom angeläget att underlätta omflyttning
till förmån för kortare avstånd mellan bostad och arbetsplats.

Tre ledamöter av sju inom styrelsen för Göteborgs stads bostadsförmedling
reserverar sig för ett yttrande, som uttrycker den uppfattningen, att
städerna bör beredas möjlighet att uttaga ersättning av alla bytessökande
oberoende av bostadsort. Deras motivering går bl. a. ut på
att denna möjlighet icke kommer att utnyttjas av kommunerna annat än
då detta finnes skäligt, att det är principiellt felaktigt, att en kommunal
institution ej tager ersättning för sådana tjänster, som kommer endast en begränsad
del av kommunens medlemmar till godo, samt att, om bytessökande
måste erlägga en årlig expeditionsavgift, de inaktuella ansökningarna
snart skulle kunna bortgallras.

Stockholms stads bostadsförmedling uttalar, att mot bakgrunden av dagens
bostadssituation, där många bytesframställningar är oavvisliga med
hänsyn till de individuella förhållandena, frågan om avgiftsbeläggning f. n.
synes sakna aktualitet i Stockholm.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

REGLER OM BESITTNINGSSKYDD FÖR HYRESGÄST

Frågans tidigare behandling och gällande rätt (prop. s. 49)

Tanken att hyresgäst bör äga rätt att vid hyrestidens utgång påkalla
fortsatt innehav av den förhyrda lägenheten framfördes redan i en motion
vid 1922 års riksdag (11:37). I sitt av riksdagen godkända utlåtande över
motionen uttalade första lagutskottet (uti. nr 23), att frågan syntes böra
utredas.

Möjligheten att anordna ett besittningsskydd för hyresgäst blev sedan
föremål för en särskild utredning av juris professorn V. Lundstedt, redovisad
i ett den 1 november 1923 dagtecknat betänkande (SOU 1923:76).
Lundstedt föreslog viss prioritetsrätt för hyresgästen mot såväl tredje man
som husägaren, men ägaren skulle kunna säga upp kontraktet för att höja
hyran med ett belopp, som motsvarade konjunkturerna på hyresmarknaden,
d. v. s. för att tillgodogöra sig fastighetens ekonomiska värde. Det
gällde alltså endast att hindra ägaren från att fiktivt kräva en summa av
en viss hyresgäst, som han ville fördriva, en summa som varje annan vore
lika litet hågad att betala. Prioritetsrätten skulle bestå endast däri, att
ägare, som sökte driva bort hyresgästen genom hyreskrav av sistnämnda
storlek, blev underkastad skadeståndsskyldighet.

Motionsyrkanden, som gick ut på en optionsrätt eller prioritetsrätt för
hyresgäst, framställdes också vid 1923, 1924, 1925 och 1930 års riksdagar.

Frågan om skydd för innehav av förhyrd lägenhet blev sedermera ingående
diskuterad av den år 1936 tillkallade hyreslagstiftningskommittén.
Kommittén, vars förslag (SOU 1938: 22) ligger till grund för hyreslagstiftningens
nuvarande utformning, fann det angeläget, att lagstiftaren beredde
hyresgästen visst skydd för besittningsrätten till hans lägenhet. De svårigheter,
som mötte strävandena att tillgodose detta intresse, koncentrerades
enligt kommittén i spörsmålet hur en kvarboenderätt skulle kunna förenas
med sådan frihet på hyresmarknaden, som måste anses nödvändig för att
icke nyproduktionen av hyreshus skulle hämmas på grund av faktisk eller
befarad olönsamhet. Kommittén ansåg sig böra stanna vid stadganden, som
fastslog att hyresgästen under vissa betingelser ägde en företrädesrätt till
fortsatt förhyrning av lägenheten och som principiellt berättigade honom
till skadestånd, om denna hans rätt åsidosaites. -— En minoritet inom kommittén
föreslog för sin del regler om en direkt kvarboenderätt för hyresgäst.
— De av kommittémajoriteten förordade skadeståndsbestämmelserna
till skydd för hyresgästens intresse att kvarbo förelädes riksdagen i modifierat
skick (prop. nr 166/1939). Bestämmelserna, som i denna utformning
godtogs av riksdagen, återfinnes i 38—40 §§ allmänna hyreslagen, vilken
lag ingår som 3 kap. i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 and. Nr 28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Någon möjlighet att vid hyrestidens utgång erhålla förlängning av hyresförhållandet
mot hyresvärdens vilja äger hyresgästen icke enligt allmänna
hyreslagen. Helt utan skydd lämnas han dock ej, därest hyresvärden utan
fog vägrar honom att behålla lägenheten. Enligt 38 § äger nämligen hyresgästen,
därest han tvingas flytta, under vissa förutsättningar erhålla skälig
gottgörelse för de kostnader, som är förenade med flyttningen. Härför fordras
först och främst att hyresavtalet slutits för minst sex månader och att
hyresrätten icke är förverkad. Om hyresgästen inom en vecka efter det hyresvärden
sagt upp avtalet ger hyresvärden tillkänna, att han önskar behålla
lägenheten, är hyresvärden skyldig att utan dröjsmål uppgiva på vilka villkor
han är villig att förlänga hyresförhållandet eller också av vilken orsak
han vägrar att medgiva förlängning. Rätt till ersättning för flyttningskostnader
inträder, om hyresvärden underlåter att lämna hyresgästen föreskriven
uppgift, om han för hyresförhållandets förlängning uppställer villkor, som
är otillbörligt, eller om han vägrar att medgiva förlängning av sådan anledning
att hans förfarande måste anses strida mot god sed i hyresförhållanden.
Gäller avtalet för bestämd tid utan förbehåll om uppsägning, skall enligt
39 § vad nu sagts äga motsvarande tillämpning, om hyresgästen viss tid före
hyrestidens utgång ger hyresvärden tillkänna, att han önskar behålla lägenheten.

I fråga om lägenhet, som av hyresgästen brukats för handel, hantverk,
industriell rörelse eller annan förvärvsverksamhet, gäller härutöver att hyresgästen
har viss möjlighet att få ersättning för good-will. Om nämligen
efter hyresgästens avflyttning hyresvärden eller annan i lägenheten utövar
förvärvsverksamhet av samma eller liknande art, äger hyresgästen enligt
38 § andra stycket under villkor som förut sagts av hyresvärden erhålla
skälig ersättning för den ökning av lägenhetens värde, som verksamheten
må ha medfört. Hade hyresgästen övertagit av föregående hyresgäst bedriven
verksamhet, skall skälig hänsyn även tagas till den ökning av lägenhetens
värde, som den föregående hyresgästen kan ha åstadkommit.

Bestämmelserna i 38 och 39 §§ kan icke åsidosättas genom förbehåll i
hyresavtalet (se 40 §).

Departementspromemorian (prop. s. 52)

I promemorian framhålles, att det enligt allmänna hyreslagen beror på
hyresvärdens inställning, om hyresgästen skall få kvarsitta i lägenheten efter
den avtalade hyrestidens utgång. Det skydd, som lagen velat bereda hyresgästen
genom reglerna om skadestånd, innefattar icke någon garanti för
att hyresgästen får behålla lägenheten och är, enligt vad i promemorian uttalas,
även i övrigt icke av så stort värde. Denna ordning betecknas såsom
otillfredsställande. Att dessa brister i lagen icke gjort sig mera påminta
under senare år sammanhänger med att hyresregleringslagens bestämmelser
här trätt emellan.

En lagstiftning i ämnet måste, framhålles det i promemorian, bygga på

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

en avvägning mellan hyresvärdens och hyresgästens intressen. Lagstiftningen
måste anknyta till allmänna hyreslagen, enligt vilken hyressättningen är
fri. Viss ledning kan dock hämtas från bestämmelserna i hyresregleringslagen.

Hyresgästen bör enligt promemorian ha en formlig rätt att vid hyrestidens
utgång erhålla nytt hyresavtal. Hyresvillkoren får därvid i första hand
bestämmas genom överenskommelse mellan parterna. Kan ej överenskommelse
nås, bör avtalet uppta den hyra och de villkor i övrigt, som hyresvärden
fordrar. Denna grundsats måste dock vidkännas visst undantag. I promemorian
anföres:

En obegränsad frihet för hyresvärden att själv bestämma hyran och övriga
avtalsvillkor skulle kunna göra hyresgästens rätt till nytt avtal illusorisk.
Hyresvärden skulle nämligen kunna tvinga hyresgästen att avflytta
genom att fordra en uppenbart oskälig hyra eller annat otillbörligt villkor.
För den skull bör, om hyresvärden fordrar hyra, som i betraktande av lägenhetens
skick och övriga omständigheter är oskälig, eller annat villkor,
som måste anses strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara
otillbörligt, sådant villkor icke bli gällande. Då å andra sidan den föreslagna
lagstiftningen icke åsyftar att reglera hyresnivån utan endast att stärka besittningsskyddet,
torde anledning saknas att i vidare mån än nu sagts meddela
bestämmelser om hyra eller andra hyresvillkor. Fråga uppkommer då
hur hyresvillkoren skall bestämmas, om vad hyresvärden fordrat finnes vara
oskäligt. Det torde vara bäst förenligt med den angivna ståndpunkten att
lagstiftningen icke heller för detta fall innehåller någon regel, som hänför
sig till villkorets skälighet, utan att i stället det tidigare avtalet blir tillämpligt.

I promemorian påpekas, att 43 § allmänna hyreslagen för extrema fall
öppnar möjlighet att jämka villkoren i det tidigare avtalet i den ena eller
andra riktningen.

Rätt till nytt hyresavtal anses dock icke böra tillkomma hyresgästen i alla
fall. Härom anföres i promemorian:

Bestämmelserna om besittningsskydd torde böra gälla, endast då lägenhet
förhyrts till bostad eller för drivande av handel, hantverk, industriell rörelse
eller annan förvärvsverksamhet. Härigenom uteslutes hyresförhållanden för
andra ändamål. Gränsdragningen blir måhända icke fullt skarp men olägenheten
härav torde undanröjas genom de undantag, som i övrigt kommer att
förordas, från huvudregeln om rätt för hyresgäst till nytt avtal.

I hyresvärdens intresse torde böra uppställas vissa ytterligare begränsningar
av lagstiftningens tillämplighetsområde. Besittningsskyddet hör så
konstrueras, att del endast omfattar lägenheter, som typiskt sett är avsedda
för uthyrning. Enfamiljshus torde därför böra undantagas. Likaså hör reglerna
icke gälla för tvåfamiljshus. Här kan endast den ena lägenheten sägas
typiskt sett vara avsedd för uthyrning. Skulle båda lägenheterna vara uthyrda,
bör det under normala förhållanden på bostadsmarknaden_ och det

är för sådana förhållanden reglerna närmast utformas — icke ställas hinder
i vägen för ägaren att vid hyrestidens utgång själv taga en lägenhet i
anspråk. Ej heller i övrigt torde reglerna böra gälla tvåfamiljshus. Hyresvärd
och hyresgäst kan i sådant hus icke undgå att komma i nära personlig
kontakt med varandra. Det synes därför icke lämpligt, att hyresvärden skall

36 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

vara skyldig att låta hyresgästen kvarbo, även om t. ex. misshälligheter uppkommit
dem emellan. Det sagda har avseende å bostadslägenheterna. Skulle
i ett en- eller tvåfamilj shus därjämte finnas butiker eller andra af färslägenheter,
synes tillräcklig anledning icke förekomma att undantaga dem från
reglerna om besittningsskydd.

Jämväl upplåtelse av möblerad bostad föreslås undantagen från reglerna
om besittningsskydd. Vad i promemorian sagts om upplåtelse av bostad i
en- och tvåfamilj shus anses i huvudsak träffa in även här.

Även om reglerna om besittningsskydd är tillämpliga, bör enligt promemorian
hyresgästen dock icke alltid äga rätt till nytt hyresavtal. Om de undantag,
som bör uppställas inom ramen för den nya lagstiftningen, anföres
följ ande:

Om hyresrätten enligt det tidigare avtalet är förverkad, bör hyresgästen
icke äga påkalla nytt avtal. Ej heller bör rättsordningen ingripa till hans
skydd, om hans behov av lägenheten måste anses ringa.-----

Om upplåtelsen var betingad av att hyresgästen var anställd i hyresvärdens
tjänst, bör hyresgästen icke kunna tvinga sig kvar i lägenheten, om
han själv frivilligt lämnat anställningen eller eljest genom något sitt förhållande
givit anledning till att anställningen upphör. Undantagsvis kan
dock omständigheterna vara sådana, att det ter sig rimligt att hyresgästen
ändock får kvarbo, t. ex. om han efter mångårig anställning ser sig nödsakad
att sluta på grund av ålder eller ohälsa och hans kvarboende icke vållar hyresvärden
avsevärt men. Om synnerliga skäl talar därför, bör därför hyresgästen
äga rätt till nytt hyresavtal trots att anställningen upphört. Vad nu
sagts avser endast det fall, att det är hyresgästen-arbetstagaren som givit anledning
till anställningens upphörande. Är det däremot hyresvärden-arbetsgivaren
som själv, utan något hyresgästens förvållande, bragt avtalet till slut,
torde däremot rätt till nytt hyresavtal alltjämt böra tillkomma hyresgästen,
såframt ej annat följer av den allmänna regel, som i det följande kommer
att förordas. ■— -—- —

Slutligen torde som allmän regel böra stadgas, att hyresgäst icke är berättigad
till nytt hyresavtal, om hyresvärden har ett väsentligt intresse av att
kunna förfoga över lägenheten och det icke kan anses strida mot god sed i
hyresförhållanden eller eljest vara obilligt, att han fordrar att hyresgästen
skall avflytta. Härunder inrymmes en serie olikartade fall. Regeln kan bli
att tillämpa, om hyresvärden själv är i trängande behov av lägenheten till
bostad, om han önskar helt ombygga huset, om hyresgästen varit anställd i
hyresvärdens rörelse och hyresvärden på grund av omläggning av denna
nödgats avskeda hyresgästen och nu behöver lägenheten till bostad för annan
anställd o. s. v., allt dock under förutsättning att en avvägning mellan
hyresvärdens och hyresgästens intressen talar för att hyresgästen bör vika.
Vid denna intresseavvägning bör uppenbarligen stor hänsyn tagas till läget
på hyresmarknaden.

Uppstår tvist om rätt till nytt hyresavtal eller om skäligheten av de villkor,
som hyresvärden fordrar, skall tvisten avgöras av allmän domstol.

De nya reglerna anses i princip böra äga tillämpning även å äldre avtal
I den mån hyresregleringslagens bestämmelser om uppsägningsskydd m. m.
är tillämpliga, skall de nya reglerna icke gälla. Reglerna föreslås upptagna
i en lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Behovet av särskilda besittningsskyddsregler

Remissyttranden (prop. s. 55)

över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av ett stort antal
myndigheter och sammanslutningar.

För den följande framställningen är att observera, att 28 hyresnämnder,
som yttrat sig, var för sig räknats som en särskild remissmyndighet.

Rörande remissmyndigheternas allmänna inställning till
förslaget må till en början framhållas, att flertalet finner det i princip
riktigt, att ett förstärkt besittningsskydd beredes hyresgäst. Ett drygt trettiotal
myndigheter och sammanslutningar tillstyrker förslaget eller lämnar
dess huvuddrag utan erinran. I ett nästan lika stort antal yttranden förordas,
att frågan först måste göras till föremål för ytterligare utredning. I fem
yttranden godtages dock förslaget som ett provisorium. Helt avvisande till
tanken att innan det visat sig erforderligt införa ett starkare besittningsskydd,
än det som nu ges genom reglerna i den allmänna hyreslagen, ställer
sig ett drygt femtontal remissinstanser. Mer eller mindre tydliga avstyrkanden
av förslaget i befintlig form föreligger från ett fyrtiotal
myndigheter och organisationer. Ungefär lika många remissmyndigheter
kan sägas tillstyrka förslaget, flera av dem likväl under ganska starka reservationer.

Bland dem som tillstyrker förslaget eller lämnar dess huvuddrag
utan erinran kan uppräknas hovrätten för Västra Sverige
(majoriteten), bostadsstyrelsen, statens priskontrollnämnd, fem av sex
hörda länsstyrelser, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen, Sveriges
akademikers centralorganisation och ett tjugotal hyresnämnder.

Som förut framhållits förordar närmare ett trettiotal remissinstanser, att
frågan om besittningsskydd för hyresgäst göres till föremål för ytterligare
utredning.

Till tanken att besittningsskyddet på något sätt bör förstärkas — dock
på grund av frågans komplicerade beskaffenhet först efter en grundligare
utredning än som blivit gjord — ansluter sig bl. a. hovrätten över Skåne
och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige (majoriteten), överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Stockholms län, Skånes handelskammare, några
hyresnämnder, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges
stadsdomare, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a. och Tjänstemännens centralorganisation.

Ytterligare remissmyndigheter, som anser att en lagstiftning i ämnet måste
föregås av ett mera omfattande utredningsarbete, är Svea hovrätt, Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation och Sveriges grossistförbund,
vilka dock närmast synes ifrågasätta behovet av ett utvidgat besittningsskydd.

38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Utan att närmare taga ställning till behovet av besittningsskydd avstyrker
bl. a. lagberedningen, Stockholms handelskammare, handelskammaren
i Göteborg, Svenska byggnadsentreprenörföreningen och Svenska byggnadsindustriförbundet
lagstiftning utan ytterligare utredning.

Några av de remissmyndigheter, som förutsätter ytterligare utredning i
ämnet, har ansett, att promemorians förslag bör kunna genomföras
som ett provisorium. Uttalanden i sådan riktning göres
av länsstgrelsen i Stockholms län, Stockholms handelskammare —- den
senare dock endast under förutsättning att en omfattande avveckling av
hyresregleringen kommer till stånd — Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Svenska byggnadsindustriförbundet och Kooperativa förbundet.

Även vissa andra remissmjmdigheter förordar att besittningsskyddsreglerna
blott får tidsbegränsad giltighet.

En helt avvisande inställning till ett utvidgat besittningsskydd
intar statens hyresråd, länsstyrelsen i Malmöhus län, handelskammaren
för Örebro och Västmanlands län och i Gävle, Norrbottens och Västerbottens
läns handelskammare, fyra hyresnämnder, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges fastighetsägareförbund, Malmö fastighetsägareförening,
Svenska företagares riksförbund, Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges grossistförbund.

Departementschefen (vid lagrådsremisser prop. s. 70)

Beträffande behovet av utvidgade regler om besittningsskydd för hyresgäst
anförde departementschefen bl. a. följande.

Den som förhyrt lägenhet till bostad eller för annat ändamål har mestadels
ett starkt intresse av att kunna kvarsitta i lägenheten även efter den
avtalade hyrestidens utgång. Den allmänna hyreslagen tillgodoser dock endast
i mycket begränsad utsträckning detta hyresgästens intresse. Han är
praktiskt taget helt beroende av hyresvärdens gottfinnande.

Enligt min mening ter sig en reform på denna punkt starkt påkallad. Visserligen
låter i allmänhet hyresvärden den skötsamme hyresgästen få nytt
hyresavtal, men hyresgästen kan icke förlita sig på att så kommer att ske.
Otryggheten i hyresgästens ställning medför nackdelar för honom i skilda
hänseenden. Lagen bör bygga på en lämplig avvägning mellan hyresvärdens
och hyresgästens intressen. För närvarande tillgodoser den alltför ensidigt
hyresvärdens anspråk på att få disponera över fastigheten och lämnar hyresgästen
i allt väsentligt utan skydd. Under de år som lagstiftningen om hyresreglering
varit gällande har hyresgästen varit tillförsäkrad ett starkt besittningsskydd,
och det har alltmera framstått såsom naturligt att ett sådant
skydd skulle bibehållas även under normala förhållanden.

I och med att hyresregleringen, såsom jag i det föregående förordat, nu
skall börja avvecklas, träder frågan om besittningsskydd för hyresgäst i
förgrunden. Enligt min mening måste frågan bringas till en åtminstone pro -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

visorisk lösning, innan hyresregleringslagens bestämmelser om uppsägningsskydd
upphör. Till följd av de betydande insatser som det allmänna gör för
att främja bostadsförsörjningen torde någon risk för minskad bostadsproduktion
icke behöva befaras, om ett lämpligt avvägt besittningsskydd införes.

Ett nytt förslag i ämnet föreligger i departementspromemorian, vilket blivit
ingående belyst i de talrika remissyttrandena. Enligt min mening innebär
promemorians förslag en god lösning, som efter någon överarbetning
av detaljerna bör kunna lagfästas. För att iakttaga all försiktighet synes det
emellertid lämpligast att låta den nya lagstiftningen gälla som ett provisorium
för de närmaste åren. De praktiska erfarenheter som då kan vinnas under
lagens tillämpning bör kunna bli till nytta, då det senare gäller att antaga
slutgiltiga regler om besittningsskydd för hyresgäst. Jag har för avsikt
att senare hemställa om Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga
för att verkställa en översyn av allmänna hyreslagen. Åt denna utredning
torde böra uppdragas att utarbeta definitiva bestämmelser om besittningsskydd,
vilka därvid bör inarbetas i den allmänna hyreslagen.

Jag vill alltså förorda att regler om besittningsskydd nu upptages i en
provisorisk lag av tidsbegränsad giltighet.

Lagrådet

I denna del anför lagrådet bl. a. (prop. s. 104).

Till stöd för de nu föreslagna bestämmelserna har ej kunnat åberopas
några erfarenheter rörande tillämpningen under normala förhållanden av
reglerna i 38—40 §§. Normala förhållanden ha nämligen ej varit rådande
på hyresmarknaden sedan 1939 års lagstiftning den 1 januari 1940 trädde
i kraft. Uppenbart är att hyresgästernas behov av besittningsskydd är i
synnerlig grad beroende av tillgången på lägenheter, och då numera så lång
tid förflutit sedan det rådde balans mellan tillgång och efterfrågan på hyresmarknaden,
är det naturligt, om många icke göra klart för sig, att hyresgäst
under normala tider icke behöver ett lika starkt besittningsskydd
som under tider av brist på bostäder och andra lägenheter.

Vid den tillämnade översynen av den allmänna hyreslagen böra emellertid
självfallet även reglerna i 38—40 §§ komma under omprövning. Att det
även under normala förhållanden kan behövas ett starkare besittningsskydd
för hyresgäst än dessa regler innebära vill lagrådet ej hålla för uteslutet.
Sålunda kan den där stadgade skadeslåndsskyldigheten böra utsträckas,
t. ex. att omfatta även ersättning för ideell skada och gottgörelse i vissa fall
för av hyresgästen bekostade reparationer. Å andra sidan är det tydligt, att
om besittningsskyddet utformas som en verklig kvarboenderätt, en sådan
anordning måste medföra, förutom en viss risk för menlig inverkan å bostadsproduktionen,
även andra påtagliga nackdelar. Skyddet måste förbindas
med viss hyreskontroll, som lätt kan mer eller mindre få karaktären av
hyresreglering. Dessutom måste regelsystemet bli tämligen invecklat och
därjämte ägnat att i olika avseenden komplicera rättsförhållandet mellan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år i956

hyresvärd och hyresgäst. Reglerna kunna därför understundom bli svåra
att tillämpa. Vidare är att märka att systemet med skadeståndsskyldighet
medför den fördelen att befogenheten av hyresvärdens avböjande av fortsatt
hyresförhållande blir föremål för prövning i efterhand, vilket ofta nog
medger ett säkrare bedömande.

Såsom framhållits under remissbehandlingen berör en lagstiftning om besittningsskydd
för hyresgäster frågor som äro av utomordentlig vikt icke
endast för parterna på hyresmarknaden utan för hela samhället. De intresseavvägningar
som måste göras tarva grundliga överväganden. I remissprotokollet
uttalas också att en lagstiftning på detta område är förenad med
betydande vanskligheter. Det ter sig under sådana förhållanden föga ändamålsenligt
att nu, med föregripande av den utredning som departementschefen
avser att igångsätta, genom provisorisk lagstiftning meddela bestämmelser
om hur besittningsskyddet skall vara beskaffat. Till stöd för förslaget
anföres i remissprotokollet att de praktiska erfarenheter som kunna
vinnas under den provisoriska lagens tillämpning böra kunna bli till nytta
då det senare gäller att antaga slutgiltiga regler i ämnet. Detta må vara riktigt,
såvitt meningen är att pröva allenast hur de nya reglerna verka. Att
märka är emellertid, att med den föreslagna ordningen det aldrig skulle bli
utrönt hur pass effektivt skydd mot obefogade uppsägningar den allmänna
hyreslagens nu gällande, så sent som 1939 tillkomna regler äro i stånd att
ge under normala förhållanden; det kan starkt ifrågasättas om förfaringssättet
överensstämmer med grundsatsen, att avtalsfriheten ej bör inskränkas
mera än som betingas av ett påvisbart behov. Därjämte må framhållas
att den provisoriska lagstiftningens tillämplighetsområde sannolikt under
avsevärd tid framåt skulle bli mycket begränsat.

Emellertid torde anledningen till att provisoriska regler föreslås främst
vara att söka däri, att lagstiftningen är avsedd ej blott för normala förhållanden
utan även för övergången från hyresregleringen till en friare hyresmarknad.
Om hyresregleringens avveckling, såsom departementschefen förordat
och även enligt lagrådets mening är önskvärt, skall kunna påbörjas
innan full balans inträtt mellan tillgång och efterfrågan på lägenheter, torde
det vara skäl att i orter, där det fortfarande råder viss bostadsbrist, under
en övergångstid bibehålla ett starkare uppsägningsskydd än det som den
allmänna hyreslagens regler erbjuda.

Vare sig den föreslagna lagstiftningen bör ses företrädesvis ur synpunkten,
att den är avsedd att reglera hur hyresgästs besittningsskydd skall vara
beskaffat under normala förhållanden, låt vara blott provisoriskt, eller den
bör betraktas huvudsakligen som en övergångslagstiftning, synes den ordning
som där stadgas vara behäftad med så allvarliga brister att den svårligen
kan godtagas. Härvid åsyftas framför allt de föreslagna reglernas inverkan
på rättsförhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst.

Sedan lagrådet (prop. s. 107—108) ganska ingående behandlat de svårigheter
som med de föreslagna reglerna uppstår när parterna ej kan enas
om hyrans storlek, fortsätter lagrådet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Fråga uppkommer då, vilka bestämmelser som i stället erfordras för att
efter hyreskontrollens avveckling i orter, där viss bostadsbrist fortfarande
råder, förmedla övergången till en fri hyresmarknad.

Den ordning som enligt förevarande lagförslag skulle gälla torde framförallt
i två hänseenden vara mindre väl lämpad för ifrågavarande ändamål.
Det synes för det första antagligt, att den genom sin stela reglering ej
skulle på ett tillfredsställande sätt främja anpassningen efter läget på hyresmarknaden.
I följd härav skulle den kunna medföra, i vissa fall att hyresläget
bleve för länge fastlåst vid den förutvarande hyresnivån, i andra
fall åter att hyrorna alltför snabbt ginge i höjden. För att icke någon av
dessa tendenser skall kunna göra sig för starkt gällande bör under övergångstiden,
när hyresvärd och hyresgäst ej kunna enas, ett efter marknadsläget
anpassat skäligt belopp kunna fastställas.

För det andra kan lämpligheten av att nu ifrågavarande uppgifter överlämnas
åt de allmänna domstolarna ifrågasättas. Redan den ökade arbetsbelastning
som skulle komma att påläggas domstolarna talar mot att prövningen
skulle ankomma på dem. Det synes föga sannolikt att storstädernas
underrätter skulle kunna bemästra dessa nya uppgifter utan ansenlig förstärkning
av deras organisation. Dessutom skulle rättegångsfÖTfarandet
medföra att tvisterna komme att draga alltför långt ut på tiden med alla
de olägenheter som därav bleve en följd. Slutligen skulle rättegångskostnaderna
ofta nog komma att stiga till betydande belopp.

Vidare bör beaktas önskvärdheten av att nya bestämmelser, medförande
allehanda tillämpningsproblem och svårigheter, icke i onödan tillskapas.

Det anförda synes närmast anvisa den utvägen, att i orter där så finnes
påkallat hyresregleringslagens bestämmelser om uppsägningsskydd m. m.
under en övergångstid erhålla fortsatt tillämpning efter det själva hyreskontrollen
avskaffats. Enligt förslaget angående ändringar i hyresregleringslagen
skall motsvarande ordning gälla beträffande statsbelånade hus,
och något lagtekniskt hinder mot att det förfares på enahanda sätt beträffande
den regionala avvecklingen torde ej föreligga. Även om en något mindre
ingripande prövning än ifrågavarande bestämmelser förutsätta skulle
kunna vara tillfyllest synes, med hänsyn till önskvärdheten av att icke nya
regler bli att tillämpa under övergångstiden, de gällande bestämmelserna
böra godtagas.

Lagrådet förordar därför att i hyresregleringslagen vidtagas ändringar i
syfte att möjliggöra, i den mån det finnes erforderligt, att å ort, där hyreskontroll
icke vidare behövs, emellertid fortfarande skola kunna tillämpas
lagens bestämmelser om ogiltigförklarande av uppsägning, förlängning av
hyresavtal och övertagande av lägenhet ävensom de föreskrifter nu nämnda
tillämpning påkallar.

För genomförandet av vad sålunda förordats torde Kungl. Maj:t genom
bestämmelser i 1 § hyresregleringslagen böra bemyndigas förordna icke
blott, såsom det remitterade förslaget angående ändring i lagen innebär, all
denna skall upphöra att äga tillämpning i viss ort eller del därav, utan även

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

att i viss ort eller del därav skola, med uteslutande av övriga stadganden i
lagen, tillämpas bestämmelserna i 7, 8 och 8 a §§, 13—22 §§ samt 25—31 §§.
Lämpligast synes vara att de nya bestämmelserna upptagas i ett nytt tredje
stycke i 1 §.

Enligt 7 § hyresregleringslagen äger hyresnämnd under vissa förutsättningar
förlänga hyresförhållande mot den hyra som hyresvärden enligt 2—6
§§ äger betinga sig och på de villkor i övrigt som finnas skäliga. Av stadgandet
torde följa, såsom departementschefen anfört beträffande de statsbelånade
husen, att om 2—6 §§ icke äro tillämpliga, hyresnämnden har att vid
förlängning av hyresförhållandet bestämma hyran till skäligt belopp. Några
närmare föreskrifter rörande prövningen torde icke kunna givas. Att hyran
för jämförliga lägenheter bör beaktas är självfallet. Likaledes synes uppenbart
att, såsom departementschefen uttalat i fråga om den föreslagna domstolsprövningen,
hyresnämnderna icke skola lägga hinder i vägen för en
skälig uppjustering av hyrorna.

Beaktas vad som här förordats synes vid meddelande av förordnande, att
lagens ovan angivna bestämmelser rörande besittningsskydd skola tillämpas
i viss ort, vissa föreskrifter erfordras beträffande förordnandets tillämpande.
Sådana föreskrifter torde kunna utfärdas av Kungi. Maj :t med stöd redan
av bestämmelsen under 6) i andra stycket av gällande övergångsstadganden
till hyresregleringslagen, varför särskilt bemyndigande härutinnan
icke behöves. Ej heller i övrigt synas jämkningar erforderliga vare sig i
nämnda övergångsstadganden eller i den föreslagna lagen med vissa bestämmelser
som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört. Däremot
synes 1 § i bostadsrättskontrollagen böra jämkas så, att såsom förutsättning
för lagens tillämpning upptages att 2—6 §§ i hyresregleringslagen äro
gällande i orten.

Departementschefen (i propositionen)

Efter inhämtat yttrande av lagrådet anför departementschefen bl. a. (prop.
s. 121).

Enligt min mening är det en viktig social angelägenhet att komplettera
den allmänna hyreslagen med ett effektivt besittningsskydd för hyresgäst.
Såsom jag anfört vid remissen av förslaget till lagrådet torde ett fullt verksamt
skydd icke kunna beredas hyresgäst enbart genom regler om skadestånd.
De farhågor, som lagrådet uttalat för att en kvarboenderätt skulle
draga med sig nackdelar i olika hänseenden, finner jag betydligt överdrivna.

Då jag alltså icke är beredd att frångå tanken att bereda hyresgäst ett
besittningsskydd genom en verklig kvarboenderätt, återstår frågan, om en
lagstiftning — av provisorisk natur — nu bör genomföras eller om därmed
bör anstå i avbidan på ytterligare utredning. Enligt min mening kan det
icke komma i fråga att påbörja ens en successiv avveckling av hyresregleringen
utan att ha andra regler om besittningsskydd att falla tillbaka på än
de som framgår av 38—40 §§ i allmänna hyreslagen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Lagrådet, som beaktat behovet av ett starkare besittningsskydd åtminstone
under en övergångstid sedan hyresregleringen upphört, har framfört
den tanken, att man bör låta hyresregleringslagens bestämmelser om uppsägningsskydd
fortfarande gälla. Förslaget innefattar enligt min mening
icke någon framkomlig utväg. Bestämmelserna om uppsägningsskydd innefattar
nämligen — och måste enligt sakens natur innefatta — även regler
om hyrans storlek. Med lagrådets förslag, enligt vilket den nuvarande anknytningen
till reglerna i 2—6 §§ hyresregleringslagen går förlorad, skulle
åt hyresnämnd överlämnas att efter fri skälighetsprövning reglera hyresnivån
i orten. Något sådant kan icke vara lämpligt. Vad angår de statsbelånade
husen skall enligt vad jag i det föregående förutsatt någon fri hyressättning
icke förekomma. Att uppsägningsskyddet här står kvar kan därför
icke medföra några olägenheter. Mot lagrådets förslag kan vidare erinras,
att det i själva verket skulle innefatta en fortsatt hyresreglering, ehuru av
delvis annat innehåll än den nuvarande.

Annan möjlighet att nu anordna en provisorisk förstärkning av besittningsskyddet
— på annat sätt än medelst genomförande av det remitterade
lagförslaget — torde icke kunna påvisas. Valet står därför mellan att avstå
från att nu påbörja en successiv avveckling av hyresregleringen och att påbörja
en sådan avveckling och tillika genomföra den föreslagna lagstiftningen
om besittningsskydd. I viss utsträckning finner jag mig kunna beakta
de erinringar som lagrådet framställt. I övrigt får de praktiska erfarenheter,
som kommer att vinnas vid lagens tillämpning, bli avgörande för hur en definitiv
lagstiftning i ämnet bör utformas.

Motioner

I motionerna 1:587 av herr Lindblom m. fl. och 11:772 av herr Ståhl
m. fl. hemställes,

»att riksdagen i anledning av proposition nr 168 måtte

dels uttala sin anslutning till tanken att justitieministern måtte erhålla
Kungl. Maj:ts bemyndigande att ofördröjligen tillkalla sakkunniga för att
verkställa en översyn av den allmänna hyreslagen, varvid skulle kunna uppdragas
åt de sakkunniga att före slutförandet av en översyn av lagstiftningen
i sin helhet såsom en särskild uppgift avgiva betänkande i frågan om utvidgning
av det nuvarande besittningsskyddet enligt §§ 38—40;

dels ock avslå vid propositionen fogade förslag till lag om rätt i vissa fall
för hyresgäst till nytt hyresavtal».

Motionärernas motivering är sammanfattningsvis följande.

Då icke blott avvecklingen av hyresregleringen utan även frågan om översynen
av den allmänna hyreslagstiftningen ansetts böra beredas av särskilda
sakkunniga, är det otillfredsställande, om de viktiga och svårbedömbara intressen,
som innefattas i frågan om kvarboenderält för hyresgäster, avgöres
på grundval av departementspromemorian. Även remissinstanser, som är
positivt inställda till tanken på ett besiltningsbeskydd, och som företräder

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

grupper, i vilkas intresse det ifrågasatta skyddet skulle anordnas, har funnit
övervägande skäl tala för att ett avgörande icke nu bör forceras fram.
Av de rättsvårdande myndigheterna har alla utom en avstyrkt lagstiftning
utan ytterligare utredning.

Det kan finnas anledning utgå ifrån att det även under normala förhållanden
kan behövas ett starkare besittningsskydd för hyresgäst än nuvarande
regler innebär, men ett avgörande av frågan bör grundas på en utredning,
i vilken även skiljaktiga meningar kommit till uttryck.

Ett bevarande av uppsägningsrätten utgör i själva verket ett betydande
hyresgästintresse i den mån en icke önskvärd hyresgästs intresse kommer
i konflikt med övriga hyresgästers.

Man synes ha anledning att se på frågan också såsom en faktor av betydelse
för den framtida bostadsförsörjningen och avveckling av bostadsbristen.
För ett lämpligt utnyttjande av icke minst det äldre bostadsbeståndet
skulle det kunna vara önskvärt att på olika sätt söka främja en livligare omflyttning.
Det är ur denna synpunkt angeläget att den kommande lagstiftningen
utformas så, att den — utan att hyresgästernas intresse trädes
för när — i rimlig utsträckning tillgodoser även detta syfte.

Den ståndpunkt i fråga om hyresregleringens avveckling som tagits i propositionen
innebär att dylik avveckling inom den närmaste tiden sannolikt
kommer till stånd endast beträffande ett fåtal mindre orter. Förutsatt att
den aviserade utredningen snarast kommer till stånd och skyndsamt bedriver
sitt arbete, bör ett lagförslag om ökat besittningsskydd kunna föreläggas
riksdagen, innan en mera omfattande avveckling av hyresregleringen
har kunnat ske.

I motionerna I: 583 av herr Larsson, Nils Theodor, m. fl. och II: 766 av
herr Rubbestad m. fl. hemställes bl. a.

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om så skyndsam
översyn av allmänna hyreslagen, att förslag till ändrade bestämmelser om
besittningsskydd för hyresgäst må kunna framläggas redan till 1957 års
riksdag, varvid i motionen anförda synpunkter bör beaktas».

I motiveringen till denna hemställan riktas kritik mot förslagets utformning
men framhålles samtidigt det angelägna i att hyresregleringens avveckling
snarast påbörjas. Lagförslaget bör därför enligt motionärernas mening
kunna antagas som ett kort provisorium, under förutsättning att den
i propositionen bebådade översynen av hyreslagen verkställes så skyndsamt,
att proposition kan framläggas till 1957 års riksdag, varvid en av riktpunkterna
för prövningen bör vara att de nya lagbestämmelsernas giltighetsumråde
icke utsträckes till orter, som hittills ej varit hyresreglerade.

Motionerna 1:586 av herr Bergh, Ragnar, och 11:768 av herr Gezelius
m. fl. utmynnar i ett yrkande,

»att riksdagen dels måtte besluta, att hyresregleringslagens bestämmelser
om ogiltigförklaring av uppsägning, förlängning av hyresavtal och överta -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

gande av lägenhet må — i den mån det befinnes erforderligt — bibehållas
under en tid av tre år från det regleringen avvecklats i orter och för fastigheter
där regleringen enligt yrkanden i de likalydande motionerna 1:458
och 11:596 föreslås avvecklad, dock att ifrågavarande skyddsbestämmelser
ej skall gälla för en- och tvåfamilj shus samt uthyrningsrum, dels ock vid
bifall till förestående yrkande avslå Kungl. Maj :ts förslag till lag om rätt i
vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal,

samt att vederbörande utskott måtte för tillgodoseende av motionens syfte
utarbeta därför erforderlig lagtext».

Av motionernas motivering intages här följande.

Vad beträffar behovet av ett uppsägningsskydd i en normal hyresmarknad
lämnar den promemoria, på vilken departementschefens förslag
bygger, icke någon som helst ledning. Det förhållandet att hyresregleringslagens
bestämmelser om skydd mot uppsägning vuxit sig in i den allmänna
uppfattningen såsom en rättighet, som naturligen tillkommer en lojal
hyresgäst, kan icke äga något vitsord, när det gäller att bedöma behovet
av uppsägningsskydd i en hyresmarknad, där det finnes erforderlig tillgång
på lägenheter. Den nuvarande inställningen till behovet av ett besittningsskydd
är till avgörande del dikterad av bristen på bostäder.

Vad beträffar behovet av ett besittningsskydd under hyresregleringens
avvecklingsperiod synes det icke uteslutet att just förhandenvaron
av ett sådant skydd kan medverka till att möjliggöra en smidigare
och effektivare avveckling av själva hyreskontrollen. Det framstår
emellertid då som naturligare att ett sådant besittningsskydd icke tillskapas
genom en särskild provisorisk lagstiftning vid sidan av hyres- och hyresregleringslagarna
utan att detsamma knytes till själva hyresregleringslagen.
Som lagrådet förordat bör därför i hyresregleringslagen vidtagas sådana
ändringar att — i den mån det befinnes erforderligt — å ort, där hyreskontrollen
icke vidare behövs, hyresregleringslagens bestämmelser fortfarande
skall kunna tillämpas om ogiltigförldarande av uppsägning, förlängning
av hyresavtal och övertagande av lägenhet. Jämväl i fall där
hyreskontrollen kategorimässigt kan avvecklas synes möjligheter böra finnas
att bibehålla förenämnda skyddsbestämmelser. Reglerna härom bör
emellertid göras tidsbegränsade till tre år.

Vad beträffar frågan om en lagstiftning av den omfattning
och genomgripande betydelse på äganderättens område, som den här aktuella
utgör, över huvud taget bör vara provisorisk, synes denna
böra besvaras nekande. En provisorisk lagstiftning har ofta en benägenhet
att permanentas utan att avgörande motiv anföres för dess vidare bestånd,
ty redan dess existens kan ha påverkat den allmänna rättsuppfattningen
så att det blir svårt att avveckla lagstiftningen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 dr i956

De föreslagna reglernas innehåll

Den framtida hyresnivån

Remissyttranden (prop. s. 61)

I flera yttranden framhålles, att det är mycket vanskligt att avgöra
vad som är oskälig hyra.

Sålunda anför Svenska byggnadsentreprenörföreningen och Svenska byggnadsindustriförbundet,
att det i dag, efter 13 års hyresreglering, torde vara
omöjligt att avgöra, om en hyra är oskälig eller icke. Enda sättet att få veta
vad en lägenhet marknadsmässigt är värd är att låta efterfrågan påverka
prisbildningen.

Lagberedningen anser, att hyressättningen bör anpassas efter konjunkturerna
på hyresmarknaden och icke — såsom enligt hyresregleringslagen —
bero av byggnadskostnaderna för det aktuella huset.

Hyresgästernas riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation fruktar,
att förslaget skall medföra hyreshöjningar, som gör besittningsskyddet
illusoriskt. Å andra sidan anmärker länsstyrelsen i Stockholms län att det
kan ifrågasättas, om icke stadgandet i praktiken skulle bli ett instrument
för reglering av hyresnivån.

Departementschefen (prop. s. 71)

En lagstiftning om besittningsskydd bör, såsom framhållits i departementspromemorian,
bygga på grundsatsen, att hyresgästen skall äga rätt
att vid hyrestidens utgång erhålla nytt hyresavtal. Det centrala problem
som härvid uppställer sig är, hur hyresvillkoren skall bestämmas, om hyresvärd
och hyresgäst icke kan enas. Den allmänna hyreslagen utgår från
att hyrans storlek och övriga villkor för hyresavtal är fria. Lagstiftningen
om besittningsskydd måste anknyta till allmänna hyreslagen och följaktligen
bör även de nya reglerna bygga på principen om en fri hyressättning. I
den mån behov föreligger av fortsatt hyreskontroll och denna icke kan utövas
genom den statliga långivningen, ter det sig naturligt att behålla hyresregleringen.

Kan hyresvärd och hyresgäst icke enas om hyresvillkoren, bör med hänsyn
till det anförda det nya avtalet upptaga den hyra och de villkor i övrigt,
som hyresvärden fordrar. Denna regel måste dock vidkännas ett undantag.
Såsom framhållits i promemorian skulle nämligen en obegränsad frihet för
hyresvärden att själv bestämma hyran och övriga avtalsvillkor göra hyresgästens
rätt till nytt avtal illusorisk. Hyresgästen måste åtnjuta skydd mot
krav på alltför hög hyra eller annat otillbörligt villkor.

Enligt min mening måste man fasthålla vid att lagen icke syftar till åt!
reglera hyresnivån utan endast att stärka besittningsskyddet. Följaktligen
bör lagen icke hindra en anpassning av hyran efter den allmänna hyresni -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

vån för jämförliga lägenheter i orten eller lägga hinder i vägen för en eventuell
allmän uppjustering av hyrorna. Skulle hyrorna stiga alltför mycket,
får andra åtgärder tillgripas. Jag vill erinra om den möjlighet att återinföra
hyresregleringen, som finnes enligt det av mig här förut förordade förslaget.
Lagstiftningen om besittningsskydd får vidare icke leda till att upplåtelserna
måste underkastas en jämförelse in i minsta detalj i fråga om lägenheternas
skick och hyrans storlek. Å andra sidan bör icke tolereras, att hyresvärden
uttar en hyra som avsevärt överstiger hyresnivån för jämförliga
lägenheter i orten. Hänsyn bör härvid tagas icke blott till lägenheternas
storlek, läge och beskaffenhet utan även till deras användning. Hyran för
en lägenhet, som är uthyrd till bostad, bör alltså jämföras med hyran för
andra bostadslägenheter, även om en högre hyra skulle kunna uttas, därest
lägenheten i stället upplätes till kontor. Kravet på lägenheternas jämförlighet
får dock icke sträckas för långt. Sålunda bör t. ex. hyran för butikslokal
icke ställas i beroende av rörelsens art.

Jag vill alltså förorda en regel av det innehåll, att nytt hyresavtal skall,
därest parterna ej enas, upptaga de villkor, som hyresvärden fordrar, såframt
han ej begär hyra, som avsevärt överstiger hyran för jämförliga lägenheter
i orten, eller annat villkor, som strider mot god sed i hyresförhållanden,
eller om hans krav eljest är otillbörligt. Med villkor, som hyresvärden
fordrar, bör givetvis förstås de krav som han slutligen framställer, även
om han tidigare under förhandlingarnas gång skulle ha framfört yrkanden
av annat innehåll. Skulle hyresvärden ställa alternativa yrkanden, får hans
ståndpunkt anses sammanfalla med det för hyresgästen minst förmånliga
yrkandet.

(Den av departementschefen föreslagna lagtexten återfinnes i 3 § första
punkten i förslaget till lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal.
)

Avtals innehåll om hyresvärdens krav är otillbörligt
Re miss yttranden (prop. s. 61)

För den händelse hyresvärden fordrar oskälig hyra eller annat villkor,
som är otillbörligt, skall enligt förslaget det tidigare avtalet erhålla
fortsatt tillämpning. Föreningen Sveriges häradshövdingar
framhåller att regeln kan synas stel och att det i och för sig vore önskvärt,
att rätten hade möjlighet att bestämma en skälig hyra. Detta skulle emellertid
förmodligen medföra, att man finge en fortsatt detaljerad hyresreglering
och att domstolarna bleve överhopade med arbete. Konstruktionen synes
också ha den fördelen, all hyresvärdarna kan förväntas visa måttfullhet i
sina yrkanden om ändrade hyresvillkor. Svenska stadsförbundet finner den
föreslagna regeln försvarlig med hänsyn till behovet av korrektiv mot yrkanden.
som måste anses oheinula. Eu nackdel är dock, att domstolen skulle

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

vara förhindrad att beakta ett av hyresvärden senare framställt, mindre
långtgående yrkande. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att regeln
icke synes kunna undvikas på grund av lagens konstruktion, ehuru den sakligt
sett framstår som obillig.

Bestämda erinringar mot förslaget i denna del riktas av bl. a. Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, Föreningen Sveriges stadsdomare,
statens hyresråd, socialstyrelsen, två handelskammare, Sveriges advokatsamfund
och Sveriges juristförbund. Kooperativa förbundet anser, att förslaget
reellt knappast kommer att gagna hyresgästens intressen, enär domstolarna
sannolikt kommer att visa sig obenägna att tillämpa den drakoniska
bestämmelsen.

Lagberedningen anser, att hänsyn även måste tas till vad hyresgästen erbjudit
samt framför i denna del vissa förslag:

Enligt avfattningen av 4 § skulle den tidigare bestämda hyran gälla även
för det fall att hyresgästen under förhandlingarna med hyresvärden erbjudit
sig att betala en förhöjd hyra. Denna konsekvens torde icke överensstämma
med det nu behandlade ärendets dispositiva karaktär; ömsesidigheten i
hyresförhållandet kräver uppenbarligen att samma bindande betydelse som
enligt förslaget tillmätes hyresvärdens krav också bör tillkomma hyresgästens
anbud.----

För ernående av ett för båda sidor såvitt möjiigt rättvisande resultat är
det enligt beredningens mening i hög grad angeläget att rättsreglerna erhålla
en sådan utformning att hyresgästens villighet att anpassa hyresförhållandet
efter det aktuella marknadsläget icke motverkas. Med förslagets utgångspunkt,
att domstolen icke har att självständigt pröva hyrans belopp,
synes det nu åsyftade resultatet kunna nås allenast därigenom att domstolen
— då hyresvärdens krav ej godkännes — skall äga godtaga den hyra hyresgästen
erbjudit samt att hyresgästens rätt till nytt hyresavtal göres beroende
av den hyra, han må ha erbjudit, eventuellt den tidigare hyran, finnes
icke med hänsyn till marknadsläget vara oskäligt låg. Skulle påföljden härav
anses drabba hyresgästen alltför hårt, torde det emellertid icke vara möjligt
att fasthålla vid nyssnämnda utgångspunkt utan bör då i stället övervägas
att åt domstolen överlämna att bestämma hyresbeloppet.

Departementschefen (vid lagrådsremisser prop. s. 73)

För den händelse, att de av hyresvärden fordrade villkoren icke kan godtagas,
skall enligt promemorian det tidigare avtalet erhålla fortsatt tillämpning.
Ett flertal remissmyndigheter har funnit förslaget obilligt mot hyresvärden
och menat att möjlighet bör finnas att i sådant läge fastställa en
skälig hyra. Yttrandena bör läsas mot bakgrund av vad som i promemorian
föreslagits angående förutsättningarna för att hyresvärdens krav skall kunna
frångås. Därest dessa förutsättningar bestämmes på sätt jag nyss förordat,
bör hyresvärden ha väsentligt större möjligheter att på förhand beräkna
var gränsen för det tillåtliga går. Härigenom minskas betänkligheterna
mot att låta det tidigare avtalet gripa in, därest gränsen trots allt
skulle ha överskridits. Remissmyndigheterna synes ej heller ha tillräckligt
beaktat, att 43 § allmänna hyreslagen för extrema fall öppnar möjlighet att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

jämka villkoren i det tidigare avtalet. Enligt detta lagrum må nämligen,
om tillämpning av villkor, som upptagits i hyresavtal, uppenbarligen är
stridande mot god sed i hyresförhållanden eller eljest otillbörlig, villkoret
jämkas eller lämnas utan avseende.

Enligt min mening är den föreslagna lösningen förenad med bestämda
fördelar. Att låta domstol eller annan myndighet efter fri skälighetsprövning
bestämma hyresvillkoren är mindre väl förenligt med grundtankarna i lagförslaget
och skulle vidare medföra en betydande arbetsbelastning och tidsutdräkt.
Att hyresvärden riskerar att det tidigare avtalet blir gällande måste
också öka förutsättningarna för att parterna skulle kunna nå en uppgörelse
i godo. Vad angår den likaledes av lagberedningen framförda tanken att i
andra hand bestämma hyresvillkoren i enlighet med hyresgästens medgivande,
synes en lösning efter dessa riktlinjer knappast vara framkomlig.
I flertalet fall torde nämligen ett medgivande från hyresgästens sida endast
ha karaktär av förlikningserbjudande. Tvekan måste därför uppstå angående
förutsättningarna för att medgivandet skall vara bindande för hyresgästen.
Man bör vidare beakta, att den fastställda hyran icke får karaktär
av maximipris. Intet hindrar parterna att träffa avtal om högre hyra.

Lagrådet (prop. s. 107 och 112)

Enligt lagrådets mening är en sådan ordning som den föreslagna obillig
mot hyresvärden. Det är eu allmän rättsgrundsats att en part icke enbart
på den grund, att han krävt för mycket, skall lida inskränkning i vad som
eljest skulle tillkommit honom. Uppenbarligen kan det ibland vara svårt
för hyresvärden att bedöma vilket hyresbelopp som kan anses godtagbart;
inte minst torde detta gälla beträffande affärslägenheler. Ordet »avsevärt»
har en tämligen obestämd innebörd, och vilka lägenheter som äro »jämförliga»
med den som är i fråga kan vara tveksamt. Att hyresvärden icke hållit
sig på den säkra sidan behöver ej bero på något klandervärt profitbegär.
Fastigheten har kanske dragit sådana kostnader att kravet ur den synpunkten
är att beteckna som måttligt.

Såsom redan antytts kan dock hyresvärden i vissa fall, trots att han begärt
högre hyra än som kan fastställas enligt 3 § i förslaget, efter skälighetsprövning
få sig tillerkänd högre hyra än den sist avtalade. Förutsättning
härför är enligt 43 § allmänna hyreslagen, att han förmår visa att
den gamla hyran bör anses till den grad låg, att fortsatt tillämpning därav
är uppenbarligen otillbörlig. Det säger sig emellertid självt, alt om det tidigare
hyresavtalet ej gällt under lång tid, den däri upptagna hyran endast i
sällsynta undantagsfall kan anses uppenbarligen otillbörlig, även om den
uppenbarligen understiger normal hyra.

Obilligheten mot hyresvärden framträder än klarare i belysning därav,
att, om den gamla hyran verkligen visas vara uppenbarligen otillbörligt låg,
hyresgästen — såsom naturligt är — icke på den grund att han å sin sida
4 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 and. Nr 2S

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

åberopat ett otillbörligt avtal behöver riskera att hyran fastställes till högre
belopp än som finnes skäligt.

Såsom otillfredsställande framstår också, att om hyresvärden begärt högre
hyra än som kan fastställas och hyresgästen i anledning därav väckt talan
om nytt hyresavtal men i rättegången förklarat sig villig att betala viss
hyra som är högre än den gamla, domstolen trots allt skall vara hänvisad
att fastställa den gamla hyran. Domstolarna synas ej böra tvingas att, oaktat
parterna principiellt äga förfoga över tvisteföremålet, giva domar som
stå i strid mot båda parternas uttalade vilja.

Även i andra hänseenden än beträffande storleken av hyran i det nya hyresavtalet
synas de föreslagna reglerna kunna leda till otillfredsställande
resultat. Uppställer hyresvärd, då fråga är om slutande av nytt hyresavtal,
villkor som strider mot god sed i hyresförhållanden eller eljest är otillbörligt,
skall enligt förevarande lagrum avtalet i denna del upptaga samma
bestämmelse som det tidigare hyresavtalet. I fråga om hyrestidens längd
synes emellertid detta stadgande icke alltid kunna tillämpas enligt sin lydelse.
Är t. ex. hyrestiden enligt det gamla avtalet i verklig mening knuten
till vissa bestämda till- och avträdesdagar som äro andra än de vanliga och
saknar avtalet förlängningsklausul, skulle det uppenbarligen kunna leda till
orimliga resultat, om det nya avtalet måste fastställas att gälla under motsvarande
tid. Även då fråga är om långtidskontrakt skulle materiellt otillfredsställande
resultat kunna uppstå, om den gamla hyrestiden skulle
tvångsvis inflyta i det nya avtalet. Hyresvärden har visserligen möjlighet
att med stöd av 43 § allmänna hyreslagen få till stånd en jämkning av hyrestidens
längd, men denna utväg står icke till buds annat än i extrema fall.

Med hänsyn till det anförda synes stadgandet i 3 § sista punkten i vart
fall böra kompletteras med en bestämmelse, enligt vilken hyrestiden skall
kunna jämkas efter vad som finnes skäligt.

Även i andra fall än nyss angivits synes det kunna vara föremål för tvivel
hur stadgandet skall tillämpas. Särskilt synes vara att beakta fall då hyresvärden
kräver ett flertal, av varandra betingade ändringar av hyresvillkoren,
t. ex. rörande hyran, hyrestiden och lägenhetens användning. Härvid
kan lätt inträffa att villkoren, om de bedömas som en enhet, anses innefatta
ett krav som icke kan fastställas men att däremot den begärda hyran
är försvarlig därest övriga villkor få förbli oförändrade, att tvärtom sistnämnda
villkor icke äro otillbörliga vid oförändrad hyra eller att olika kombinationer
av villkor skulle kunna godtagas. Med den stela reglering stadgandet
innehåller synes icke förenligt, att domstolen efter vad som är skäligt
skulle äga fastställa någon av domstolen själv bestämd kombination av
villkor. Enligt departementschefens uttalande rörande alternativa yrkanden
från hyresvärdens sida — innebärande att hyresvärdens ståndpunkt skall
anses sammanfalla med det för hyresgästen minst förmånliga yrkandet —
är ej heller avsett att den möjlighet, som eljest på detta sätt kunde erbjuda
sig till en lösning, skall stå till buds. Vid sådant förhållande skulle allenast
återstå att alla yrkade förändringar förkastas och det gamla avtalet får

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 är 1956

gälla oförändrat, blott med den jämkning som undantagsvis kan ske jämlikt
43 § allmänna hyreslagen. Att en sådan utgång ofta måste bli otillfredsställande
är uppenbart, i synnerhet i fråga om affärslokaler, för vilka lokaler
hyrestiderna ej sällan äro långa och hyrorna starkt fluktuerande.

Lagrådet finner icke tillrådligt att besittningsskyddet för hyresgäst under
normala tider ens provisoriskt regleras i enlighet med förevarande lagförslag.

Departementschefen (i propositionen, s. 124)

Enligt min mening skulle en lösning efter de riktlinjer, som lagrådet synes
vilja förorda, innebära en fortsatt detaljreglering av hyresmarknaden.
Med all sannolikhet skulle det visa sig omöjligt att anlita domstolarna för
uppgiften att bestämma hyrorna. En särskild organisation av nämnder eller
fasta skiljedomstolar finge inrättas, vilka icke skulle i princip skilja sig
från de nuvarande hyresnämnderna. Vill man komma ifrån den nuvarande
av kristidens förhållanden betingade regleringen på området, lärer det vara
nödvändigt alt avstå från tanken på att samhället genom något sitt organ
skall bestämma vad som i konkreta fall är att anse som skälig hyra. Jag kan
ej finna att den av mig föreslagna ordningen med fog kan anses obillig mot
hyresvärden. Under de förhållanden, som före det senaste världskriget rådde
på bostadsmarknaden, var det ej ovanligt att värden fann det förenligt med
sina intressen att avsta från att utkräva en i och för sig befogad hyreshöjning,
det var ingalunda alltid möjligt att hålla samtliga lägenheter uthyrda
till högsta tänkbara hyra.

Lagrådet har vidare anmärkt att, även om förslaget i denna del i övrigt
genomföres, en möjlighet dock bör öppnas att jämka tidsbestämmelser i det
tidigare avtalet. De situationer, som lagrådet därvid haft i tankarna, torde
emellertid vara skäligen sällsynta. Just med hänsyn till det egenartade i
situationerna synes förutsättningarna för en tillämpning av 43 § allmänna
hyreslagen vara stora i de fall, då verkligen en avvikelse från det tidigare
avtalet kan anses påkallad.

(Den av departementschefen föreslagna lydelsen av 3 § andra punkten,
vari hithörande fråga regleras, bibehölls efter lagrådsremissen oförändrad.)

Domstol som organ för lagens tillämpning
Remissyttranden (prop. s. 67)

Förslaget att tillämpningen av lagen skall a n k o m m a p å
a 11 m ä n d o in s t o 1 har föranlett ett flertal remissmyndigheter att framhålla,
att processerna kan väntas bli både många och vidlyftiga, varför domstolarnas
arbetsbörda torde komma att kraftigt öka. Man fruktar vid sådant
förhållande att målen icke skall kunna avgöras med den snabbhet som är

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

erforderlig. En annan olägenhet med förslaget finner man i de höga processkostnaderna.
Uttalanden i sådan riktning göres av bl. a. Svea hovrätt, hovrätten
för Västra Sverige, lagberedningen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Stockholms län, magistraten i Göteborgt fjorton hyresnämnder, Föreningen
Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges
fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund och Sveriges juristförbund.

Lagberedningen framhåller att domstolarna torde sakna den speciella
sakkunskap, som erfordras för bedömningen av dessa mål.

Av några remissmyndigheter, däribland lagberedningen, har förordats
obligatorisk medling av medlingsnämnd för hyrestvister.

Svea hovrätt hävdar att, om domstolarnas medverkan bedömes vara erforderlig,
den bör inskränka sig till ett avgörande om nytt hyresavtal skall
komma till stånd eller ej. Det bör sedan kunna anförtros åt skiljemän att
slita tvistefrågor angående hyresvillkoren. Det kan övervägas att låta de
nuvarande hyresnämnderna fungera som skiljenämnd. Liknande synpunkter
framföres av Föreningen Sveriges häradshövdingar — inom vars styrelse
dock fyra ledamöter på denna punkt anmält reservation — och Föreningen
Sveriges stadsdomare ävensom av åtta hyresnämnder, av vilka några förordar
att lagens tillämpning uppdrages åt lokala nämnder, eventuellt länsnämnder.

Departementschefen (prop. s. 78)

Departementschefen anförde vid lagrådsremissen bl. a. följande motivering,
vilken han efter lagrådets yttrande utan närmare motivering vidhöll.

Enligt min mening vilar promemorians förslag på en principiellt riktig
grund. Tillämpningen av en lag, som reglerar rättsförhållandet enskilda
emellan, bör under normala förhållanden icke utan tvingande skäl uppdragas
åt annat organ än allmän domstol. I förevarande fall skulle man möjligen
kunna överväga att låta domstolens prövning omfatta allenast frågan
huruvida rätt till nytt hyresavtal föreligger. Hyresvillkoren skulle däremot
bestämmas av annat organ. En förebild härtill finner man i den ordning som
gäller för s. k. sociala arrenden. Med de regler, som jag i det föregående förordat,
bör det emellertid vara möjligt för domstolen att fastställa hyresvillkoren
utan allt för stor omgång. Det synes därför knappast erforderligt att
uppdela avgörandet på olika organ. En sådan ordning skulle för övrigt vara
förenad med vissa praktiska olägenheter.

Vid bedömandet av frågan i vad mån genomförandet av förslaget är ägnat
att öka domstolarnas arbetsbörda bör observeras, att de nya reglerna icke
är avsedda att gälla, där hyresregleringslagens bestämmelser om uppsägningsskvdd
är tillämpliga. Med de förslag, som jag i det föregående tillstyrkt
i fråga om avveckling av hyresregleringen, blir tillämplighetsområdet
för de nya reglerna till en början relativt snävt begränsat.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

(Departementschefens förslag till bestämmelser återfinnes i lagförslagets
4 §, se prop. s. 12.)

Lagrådet

Som förut nämnts (s. 41) har lagrådet ifrågasatt lämpligheten av att nu
ifrågavarande uppgifter överlämnas åt de allmänna domstolarna och för sin
del förordat, att hyresregleringslagens bestämmelser om uppsägningsskydd
in. m. under en övergångsperiod erhåller fortsatt tillämpning efter det själva
hyreskontrollen avskaffats.

Undantag från lagens tillämplighet

Lägenhet förhyrd till annat ändamål ån bostad
eller lokal för förvärvsverksamhet

Departementspromemorians förslag har i denna del varit föremål för en
del kritik i remissyttrandena, varom närmare hänvisas till propositionen
(s. 63).

Departementschefen (prop. s. 74), som i likhet med ett flertal remissmyndigheter
finner, att skydd bör beredas även statliga och kommunala organ
samt ideella föreningar och andra liknande sammanslutningar, som förhyrt
lägenhet för annat ändamål än förvärvsverksamhet, anser det icke motiverat
att låta lagens tillämplighet generellt bero av det ändamål för vilket lägenheten
förhyrts.

Bostad i en- och tvåfamiljshus och bostad i
möblerat skick

Angående remissyttranden hänvisas till propositionen (s. 63—64).
Departementschefen (prop. s. 74) biträder i dessa delar departementspromemorians
förslag.

Bostad förenad med allmän tjänst

Departementschefen (prop. s. 75) anser med hänsyn till de bestämmelser
han förordar i fråga om tjänstebostäder i allmänhet icke erforderligt att göra
något undantag för dessa fall.

Upplåtelse av del i förhyrd bostad

I överensstämmelse med vad som framhållits av flera remissmyndigheter
(prop. s. 64) förklarar departementschefen (prop. s. 74—75), att samma
skäl som talar för att upplåtelse av del av bostadslägenhet i möblerat
skick undantages från lagens tillämpning, nämligen att hyresvärden—huvudhyresgästen
merendels själv bor i lägenheten, även motiverar att från lagens

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

tillämplighetsområde utesluta del av bostadslägenhet som upplåtits till underhyresgäst
i o möblerat skick.

(De av departementschefen föreslagna bestämmelserna om undantag från
lagens tillämpning har intagits i lagförslagets 10 §, se prop. s. 13.)

Motion

I motionen It: 773 av herr Carlsson i Stockholm m. fl. hemställes bl. a.
»att riksdagen, för den händelse riksdagen antager den i propositionen
nr 168 föreslagna lagen om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal,
måtte besluta att från dess bestämmelser fritaga fastigheter som färdigställs
efter den 1 oktober 1956 och som helt finansieras utan statliga lån».

Beträffande motiveringen hänvisas, utöver till vad i det föregående nämnts
(s. 14), till motionen.

Fall då besittningsskydd ej skall tillkomma hyresgäst

Hyresrätten förverkad eller hyresgästens
behov av lägenheten ringa

Departementschefen (prop. s. 75) ansluter sig härutinnan till förslaget i
departementspromemorian.

Hyresgästen har eljest påtagligt eftersatt
sina förpliktelser

Departementschefen (prop. s. 75) anser i likhet med flera remissinstanser,
att besittningsskyddet endast bör komma den lojale hyresgästen till
del, så att avtalet icke behöver vara förverkat för att hyresvärden skall
kunna vägra nytt hyresavtal; det skall räcka, att hyresgästen eljest påtagligt
eftersatt sina förpliktelser enligt hyresavtalet.

Upplåtelse betingad av anställningsförhållande

Remissyttranden (prop. s. 65—66)

Rätt till nytt hyresavtal skulle vidare som regel icke tillkomma hyresgästen,
om upplåtelsen var betingad av ett anställningsförhållande
och han själv lämnat anställningen eller eljest givit anledning
till dess upphörande.

Ett par remissinstanser, varibland statens hyresråd, finner förslaget väl
motiverat. Däremot vänder sig Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen
med skärpa mot förslaget under anförande, att detta
är ägnat att kringskära arbetsgivarens frihet att disponera över lägenheter,
som uthyrts till arbetstagare, och innefattar en inskränkning av hyresreg -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

leringsmyndigheternas nuvarande praxis på området. De anser, att upplåtelse
av personalbostad bör helt undantagas från lagens tillämplighetsområde.
Svenska arbetsgivareföreningen kritiserar lagförslaget även ur arbetsrättsliga
synpunkter:

Man kan såsom exempel förutsätta, att arbetsgivaren i ett visst fall sagt
upp anställningsförhållandet. Om detta faktum antages icke föreligga någon
tvist. Däremot ha parterna olika uppfattning i frågan huruvida det
föreligger sådana omständigheter, hänförliga till arbetstagarens handlande,
som »givit anledning» till uppsägningen. Det kan enligt föreningens uppfattning
ej ifrågakomma, alt allmänna domstolar skulle äga företaga en dylik
bedömning då — såsom regelmässigt är fallet — kollektivavtal föreligger
och tvister om rättsenligheten enligt kollektivavtalet av en uppsägningsåtgärd
skola avgöras av arbetsdomstolen.

Även Sveriges advokatsamfund samt tre handelskammare finner förslaget
vara alltför oförmånligt för hyresvärden-arbetsgivaren.

Å andra sidan framhålles i andra yttranden, att förslaget är obilligt mot
hy resgästen-arbetstagaren. Sålunda anför Tjänstemännens centralorganisation: 1

princip måste det anses mindre lämpligt med s. k. kopplade avtal, då det
verkar inskränkande på arbetstagarens frihet att söka lämplig anställning.
En bestämmelse av den karaktär som föreslås i 2 § bör endast äga tillämpning
på de mera utpräglade tjänstebostäderna men däremot icke i sådana
fall då arbetsgivaren samtidigt uppträder som hyresvärd och ställer en bostad
till förfogande för en anställd för att därigenom locka honom att söka
anställningen. Undantag från regeln kan även tänkas, om eu person tagit
anställning för att komma över en bostad.

Departementschefen (vid lagrådsremisser!, prop. s. 75)

Särskilda problem uppkommer, då bostadsupplåtelse är betingad av ett
anställningsförhållande. Till en början måste beaktas, att momentet av tjänst
kan vara så dominerande, att rättsförhållandet i sin helhet bör betraktas
som ett tjänsteavtal, ehuru däri även ingår upplåtelse av lägenhet. Så får anses
vara fallet bl. a. om til! den anställde upplåtits en lägenhet, som är avsedd
just för innehavaren av den ifrågavarande tjänsten och som denne bör bebo
för att på ett praktiskt sätt kunna sköta sitt ai’bete. Som ett exempel må nämnas
upplåtelse till portvakt av lägenhet, som är utrustad med vaktlucka och
stängningsanordning för porten.

I andra fall föreligger däremot eu kombination av ett tjänste- eller arbetsavtal
å ena sidan samt ett hyresavtal å andra sidan. Ett industriföretag har
t. ex. i syfte att säkerställa sitt behov av arbetskraft låtit bygga ett eller
flera bostadshus, vari lägenheter upplåtes till de anställda. Arbetsgivaren
är då hell naturligt angelägen om att icke behöva behålla en hyresgäst, vars
anställning upphört.

Avvägningen mellan hyresvärdens och hyresgästens intressen är här
vansklig. En godtagbar lösning synes dock stå att vinna efter de riktlinjer
som uppdragits i promemorian. Om hyresgästen själv lämnat anställningen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

eller eljest genom något sitt förhållande givit anledning till att anställningen
upphört, bör han sålunda i princip icke äga påkalla nytt hyresavtal. Endast
om synnerliga skäl talar därför — såsom om avflyttningen skulle medföra
svåra personliga olägenheter för hyresgästen eller hans familj och hans kvarboende
icke skulle medföra avsevärt men för hyresvärden — bör hyresgästen
äga rätt till nytt avtal. För den situationen åter att det är hyresvärden-arbetsgivaren
som sagt upp arbetsavtalet och detta icke har sin grund i något
förhållande, som ligger hyresgästen-arbetstagaren till last, skulle det föra
för långt att stadga att hyresgästen i princip skall vara skyldig att avflytta.
Visserligen kan det även i detta fall vara ett väsentligt intresse för arbetsgivaren
att få lägenheten friställd för en ny arbetstagare. Men en regel av
antytt innehåll skulle vara ägnad att göra hyresgästen-arbetstagarens ställning
alltför otrygg.

Vad jag här förordat står i huvudsak i överensstämmelse med den praxis,
som utbildats vid tillämpningen av motsvarande bestämmelser i hyresregleringslagen,
och jag kan icke finna, att några principiella betänkligheter
möter mot denna lösning. (Jämför dock ovan s. 30 samt hyresregleringskommitténs
betänkande s. 56—58; utskottets anmärkning.)

Lagrådet (prop. s. 110)

Under d) i 1 § av denna lag stadgas, att hyresgäst icke skall vara berättigad
till nytt hyresavtal om han själv lämnat anställning varav upplåtelsen
var betingad eller eljest givit anledning till att anställningen upphört
samt synnerliga skäl icke tala för att han ändock bör äga rätt till nytt hyresavtal.
Har anställningens upphörande icke berott på hyresgästen, skall
rätten till nytt hyresavtal bedömas enligt bestämmelsen under följande
moment, som innebär att rätt till nytt avtal icke föreligger om arbetsgivavarens
krav på avflyttning icke strider mot god sed i hyresförhållanden
eller eljest är obilligt.

Såsom departementschefen framhållit är avvägningen mellan hyresvärdens
och hyresgästens intressen i dylika fall vansklig. Det synes dock finnas
skäl anse att genom de föreslagna reglerna arbetsgivarens intressen icke
blivit tillräckligt beaktade. Väl torde kunna antagas att rätt till nytt hyresavtal
icke skulle komma att tillerkännas hyresgästen, om arbetsgivaren har
stort behov av lägenheten för ny arbetstagares räkning, såframt ej särskilda
skäl föranleda annat. Tvisten härom kan dock komma att kräva avsevärd
tid, och hyresgästens anspråk kan härigenom föranleda stora svårigheter
för såväl arbetsgivaren som den nye arbetstagaren, t. ex. om flera arbetstagares
anställning samtidigt upphör eller en fabrik, ett jordbruk eller
annat företag för sina arbetstagare disponerar blott ett mindre antal bostäder
och endast sådana som ej falla utanför lagens tillämpningsområde.

Arbetsgivarens intresse att kunna disponera lägenheten och önskemålet
att undvika rättegångar synas böra tillgodoses genom att såsom huvudregel
får gälla att rätt till nytt hyresavtal icke tillkommer hyresgästen sedan an -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956 57

ställningen upphört. Det normala måste rimligen vara att lägenheten följer
anställningen, och parterna böra inrätta sig i enlighet därmed.

Om skilda regler under olika moment skola gälla allteftersom hyresgästen
givit anledning till anställningens upphörande eller icke, synes detta
dessutom ägnat medföra att utredningen i hyresmålen i stor utsträckning
kommer att röra sig om huru därmed förhöll sig, något som tydligen kan
vara obehagligt för parterna, ej minst för arbetstagaren. Även för det fall
att arbetsgivaren givit anledning till anställningens upphörande synes arbetstagarens
intressen vara tillbörligt tillgodosedda, om han äger rätt till
nytt hyresavtal när synnerliga — eller kanske hellre särskilda — skäl tala
därför. En sådan regel skulle, utan att i lika hög grad som de förslagna
giva anledning till tvister, medgiva att hänsyn tages till särskilda omständigheter
i samband med att anställningen upphört.

Departementschefen (i propositionen, s. 122)

Vad lagrådet anfört föranledde icke departementschefen att frångå sitt
tidigare förslag.

M o t i o n e r

I motionerna I: 583 av herr Larsson, Nils Theodor, m. fl. och II: 766 av
herr Rubbestad m. fl. hemställes bl. a.

»att riksdagen beträffande upplåtelser, som är betingade av ett anställningsförhållande,
måtte besluta att rätt till nytt hyresavtal icke må tillkomma
hyresgästen, sedan anställningen upphört, såvida icke synnerliga skäl
annat föranleder, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till
i sistnämnda avseende erforderlig författningstext».

Motionärerna förklarar sig dela lagrådets uppfattning och anför bl. a.

Det bör vara ett rimligt krav, att arbetsgivaren kan få lägenheten friställd
när densamma behövs för en ny arbetstagare, t. ex. vid driflsomläggning.
Särskilt synes den i propositionen föreslagna bestämmelsen kunna bli till
avbräck för lantarbetsgivare, som icke har möjlighet att på annat sätt bereda
bostad åt anställda arbetare.

,4 lim än t undantagsstad gande

Beträffande remissyttrandena hänvisas till propositionen (s. 66—67).

Departementschefen anför bl. a. (prop. s. 77—78 samt 90 och 123).

I promemorian har föreslagits att rätt till nytt hyresavtal icke skall tillkomma
hyresgästen, om hyresvärden har ett väsentligt intresse att kunna
förfoga över lägenheten och det icke kan anses strida mot god sed i hyresförhållanden
eller eljest vara obilligt att han fordrar att hyresgästen skall
avflytta. Från flera håll har anmärkts, att stadgandet alltför mycket kring -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

skär hyresvärdens handlingsfrihet. Även jag finner stadgandet alltför långtgående.
Det torde kunna räcka, om man — i nära anslutning till motsvarande
stadgande i hyresregleringslagen — föreskriver, att hyresgästen ej
skall äga påkalla nytt hyresavtal, om det icke kan anses strida mot god sed
i hyresförhållanden eller eljest vara obilligt, att hyresvärden fordrar att
hyresgästen skall avflytta.

Vid tillämpningen av detta stadgande måste självfallet stor hänsyn tagas
till läget på hyresmarknaden. I ett läge, då knapphet råder på bostäder
eller lokaler, bör fordras starkare skäl för att hyresgästen skall tvingas
lämna lägenheten. Å andra sidan bör den omständigheten att hyresgästen
med lätthet kan anskaffa annan likvärdig lägenhet icke ensam för sig vara
tillräcklig för att han skall nödgas vika. Det måste härutöver fordras alt
hyresvärden har giltig anledning att påkalla en avflyttning, t. ex. att han
behöver lägenheten till bostad åt sig själv eller åt en nära anhörig eller att
han med hänsyn till uppkomna misshälligheter mellan hyresgästerna i huset
skäligen kan fordra, att den ifrågavarande hyresgästen avflyttar. Var
upplåtelsen betingad av ett anställningsförhållande och har hyresvärdenarbetsgivaren
själv bragt anställningsförhållandet till slut, kan omständigheterna
i detta läge ofta vara sådana, att hyresvärden skäligen bör kunna
kräva att hyresgästen flyttar. Erinras må också om vad nyss anförts om
det fall, då huset skall ombyggas. Hänsyn bör dock alltid tagas också till
hyresgästens intresse. I fråga om förhyrda affärslokaler måste särskilt uppmärksammas
den förlust, som en flyttning kan komma att medföra för rörelsen.
Det bör i vart fall icke tolereras att hyresvärden driver ut hyresgästen
för att själv tillgodogöra sig den goodwill, som rörelsen skapat.

Vissa remissmyndigheter har anmärkt, att det bör stå parterna fritt att
träffa tidsbegränsade avtal utan möjlighet för hyresgästen att påkalla nytt
hyresavtal. En sådan ordning skulle onekligen i vissa fall svara mot ett
praktiskt behov. Å andra sidan får ej förbises att man härigenom skulle
öppna en möjlighet att kriggå lagen. Jag kan därför icke tillstyrka förslaget.
Har det vid avtalets ingående varit förutsatt mellan parterna att hyresgästen
icke skall äga påkalla nytt hyresavtal, bör detta emellertid beaktas
vid tillämpningen av det allmänna undantagsstadgandet.

Slutligen framhåller departementschefen, att den omständigheten att huset
skall rivas inom en nära framtid, vilket i departementspromemorian
upptagits som en självständig punkt, skall beaktas inom ramen för det
generella undantagsstadgandet.

(De av departementschefen föreslagna undantagen från hyresgästs rätt till
besittningsskydd återfinnes i § 1 under punkterna a)—e).)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Övriga frågor

Hyresvillkor i avvaktan på slutande av nytt avtal

När hyresgäst finnes berättigad till nytt hyresavtal och domstolen fastställt
nya hyresvillkor, skall det enligt departementspromemorian ankomma
på hyresgästen att välja, om han vill ingå på de bestämda villkoren eller
avflytta. I avbidan på att nytt avtal slutes eller hyresgästen avflyttar, skall
det tidigare avtalet tillämpas. Om hyresgästen finnes icke vara berättigad
till nytt avtal, skall domstolen enligt promemorian kunna medge honom
visst anstånd med avflyttningen. Även i detta fall skall det tidigare avtalet
erhålla fortsatt tillämpning.

Förslaget att det tidigare hyresavtalet skall tillämpas
i avbidan på att nytt avtal slutes eller hyresgästen
avflyttar finner lagberedningen (prop. s. 69) obilligt mot hyresvärden.
Beredningen anser det därför starkt befogat, att hyresvärdens anspråk på
att i efterhand erhålla kompletterande hyra tillgodoses.

Liknande synpunkter framföres av statens hyresråd, socialstyrelsen, Föreningen
Sveriges häradshövdingar, fem hyresnämnder och några andra
remissinstanser.

Departementschefen (prop. s. 79) anför.

Såsom anmärkts i ett flertal remissyttranden bereder förslaget hyresgästen
en viss möjlighet att spekulera på hyresvärdens bekostnad. Enligt min
mening bör därför lagtexten icke upptaga någon bestämmelse om rätt för
hyresgästen att välja, om han vill acceptera de av rätten fastställda villkoren
eller avflytta. Med en sådan ordning synes det knappast erforderligt att,
enligt vad som förordats av vissa remissmyndigheter, tillerkänna hyresvärden
rätt att uttaga kompletterande hyra för den tid hyresgästen kvarsuttit
efter den tidigare hyrestidens slut. Har hyresgästen tillerkänts rätt till nytt
avtal, bör visserligen det nya avtalet anses slutet först å den dag, från vilken
rättens dom skall lända till efterrättelse. Men intet hindrar att avtalet
stipulerar, att den högre hyran skall utgå även för förfluten tid. Eftersom
avtalet såsom regel skall upptaga de villkor, som hyresvärden fordrar, bör
det i förekommande fall vara honom angeläget alt kräva, att hyreshöj ningen
skall avse tiden alltsedan det tidigare avtalet löpt ut.

Beträffande möjligheten att utkräva högre hyra för kvarsittningstiden
även om hyresgästen icke tillerkännes rätt till nytt avtal vill departementschefen
(prop. s. 125 under 5 §) icke som lagrådet (prop. s. 116) föreslagit
förorda en regel enligt vilken domstol skulle ha att fastställa hyra efter
fri skälighetsprövning. Han anför: Det naturliga synes vara att här bygga
på samma grundsats som kommit till uttryck i 3 §. Hyran under kvarsittningstiden
bör alltså bestämmas i enlighet med hyresvärdens yrkande. Begär
han hyra, som avsevärt överstiger hyran för jämförliga lägenheter i

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

orten, eller är hans krav eljest otillbörligt, bör dock någon höjning av den
tidigare avtalade hyran icke få medgivas. En regel av sådant innehåll torde
ha sin plats i 7 §. Regeln föranleder vissa följdändringar i 5 §.

De av departementschefen förordade bestämmelserna har efter viss överarbetning
på grund av erinringar från lagrådet intagits i lagförslagets
5—7 §§. Dessa lagrum innefattar även regler i eu del andra avseenden
(prop. s. 89—90, 115—118 och 125—126).

Gemensam hyresrätt

Departementschefen (prop. s. 87) anförde vid lagrådsremissen bl. a.

I 2 § första stycket behandlas det fall, att två hyresgäster gemensamt förhyrt
en lägenhet till bostad eller för annat ändamål. Rätten till nytt hyresavtal
bör då tillkomma dem gemensamt. Om emellertid en av dem icke vill
begagna sig av rätten till nytt hyresavtal, bör den andre ensam kunna påfordra
sådant avtal. Härför måste dock fordras, att hyresvärden skäligen
kan åtnöjas därmed, d. v. s. att förändringen å hyresgästsidan icke länder
hyresvärden till påtagligt men. Hyresvärden bör icke vara skyldig att finna
sig i att såsom ensam hyresgäst få en person, som han icke skäligen kan
taga för god i denna egenskap. Även om hyresgästerna ej gemensamt äger
rätt till nytt avtal, kan situationen vara sådan att den ene av dem skäligen
bör äga för egen del påkalla nytt avtal. Härför måste först och främst
fordras, att den omständighet, som för dem utesluter rätt till nytt avtal,
ligger allenast den andre hyresgästen till last. Som exempel kan nämnas
det fall, att hyresrätten förverkats på grund av allenast dennes förhållande
eller att hyresvärden eljest, enligt vad som stadgas i 1 §, kan fordra att den
hyresgästen flyttar. Är rätten till nytt avtal utesluten till följd av omständighet,
som hänför sig till båda hyresgästerna — såsom att de båda eftersatt
sina förpliktelser enligt avtalet, eller att huset skall rivas — bör däremot
icke någon av dem kunna påkalla nytt avtal. Vidare måste även här
fordras att hyresvärden skäligen kan åtnöjas med förändringen. Särskilt
om hyresrätten förverkats, måste stor varsamhet iakttagas, då det gäller
att påtvinga hyresvärden nytt avtal. Skall den part, som närmast givit anledning
till förverkandet, kvarstanna i lägenheten, bör hyresvärden icke
vara skyldig att godtaga den andre som ensam hyresgäst.

Då makar förhyr lägenhet till bostad, står ofta blott den ene av dem som
hyresgäst. Om andre maken själv bor i lägenheten, kan han eller hon i vissa
situationer ha ett beaktansvärt intresse av att få övertaga denna. En rätt
att övertaga lägenheten kan särskilt bli av värde i samband med hemskillnad
eller äktenskapsskillnad men kan vara motiverad även i andra fall,
t. ex. då den make, som står för hyresavtalet, lämnat det gemensamma hemmet.
Regler härom meddelas i andra stycket. För att make, som ej har del
i hyresrätten, skall kunna påkalla nytt hyresavtal fordras till en början att
andre maken själv icke påkallar sådant avtal eller också saknar rätt där -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

till, t. ex. emedan hyresrätten är förverkad. Andre maken bör då kunna få
nytt avtal, om han eller hon såsom ensam hyresgäst skulle ägt påkalla sådant
enligt 1 §.

Efter hörande av lagrådet, som hade vissa kritiska synpunkter (prop. s.
111), anför departementschefen (prop. s. 123) bl. a.

Lagrådet har anmärkt att, om rätt till nytt hyresavtal, såsom föreslagits,
skall tillkomma den ene av två samhyresgäster eller make till hyresgäst,
ändå att hyresrätten är förverkad på grund av den andres förhållande, detta
kommer att i stor utsträckning medföra faktiskt hinder för hyresvärden att
anlita exekutivt förfarande. Lagrådet har vidare framhållit, att det kan ställa
sig svårt för hyresvärden att bevisa att förverkandet ligger båda hyresgästerna
eller båda makarna till last.

Onekligen kan vissa komplikationer tänkas uppkomma, därest lagregeln
utformas på sätt som förslagits. Bl. a. torde det, så länge frågan om den
ene hyresgästens eller makens rätt till nytt hyresavtal ännu är svävande,
icke vara möjligt att genomföra ett exekutivt förfarande, som berör denne.
Jag vill emellertid påpeka, att samma problem uppkommer vid tillämpningen
av 8 a § hyresregleringslagen —- med vilket lagrum förevarande paragraf
nära överensstämmer •—- och att, såvitt jag har mig bekant, några egentliga
olägenheter härav icke gjort sig märkbara. Att borttaga möjligheten för
samhyresgäst eller make att övertaga lägenheten trots att hyresrätten förverkats
på grund av den andres förhållande anser jag icke tillrådligt. Domstol
bör emellertid i sådana situationer iakttaga stor varsamhet. Tillämpas
stadgandet med nödig utskiljning torde några praktiska olägenheter icke
behöva befaras.

Vid andra stycket av paragrafen har lagrådet ifrågasatt lämpligheten av
att låta makes rätt till nytt hyresavtal vara beroende av att han har sin
bostad i lägenheten. Stadgandet överensstämmer i denna del med 8 a § andra
stycket hyresregleringslagen. Den nuvarande ordningen synes icke ha gett
upphov till några olägenheter. Frågan kan emellertid återupptagas i samband
med utarbetandet av definitiva bestämmelser om besittningsskydd.

Talans anh äng i g görande

Enligt förslaget till 4 § åligger det hyresgästen, där han vill åtnjuta sin
rätt till nytt hyresavtal och parterna ej kan enas att väcka talan därom
vid domstol senast två veckor efter det han av hyresvärden mottagit skriftligt
meddelande om alt hyresvärden fordrar, att han skall avflytta. Har
inom tid som nu är sagd tvisten hänskjutits till nämnd, som avses i lagen
den 22 juni 1939 om medling i hyrestvister, må dock, om förfarandet inför
nämnden icke leder till förlikning, talan väckas inom två veckor efter
det förfarandet inför nämnden avslutats. Försitter hyresgästen tid som i
denna paragraf är sagd, har han förlorat sin rätt till nytt avtal.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Departementschefen (vid lagrådsremisser prop. s. 88)

Flera remissmyndigheter har hävdat, att större krav icke bör ställas på
formen för delgivning av meddelande, som avses i denna paragraf, än för
själva uppsägningen. För att giltig uppsägning skall föreligga, fordras icke
under alla omständigheter att skriftligt meddelande härom överbringas till
hyresgästen. Bland annat gäller att, om hyresgästen icke träffas i sitt hemvist,
uppsägningen kan sändas till honom i rekommenderat brev under hans
vanliga adress och skriftlig underrättelse tillställas hans husfolk, om sådant
finnes. Uppsägningen anses verkställd i och med att dessa åtgärder
vidtagits, alltså oavsett om och när brevet når hyresgästen. Med hänsyn till
att det mången gång är under sommaren, då hyresgästen ofta är bortrest,
som det kan bli aktuellt för hyresvärden att vidtaga åtgärder för att framtvinga
en avflyttning, skulle risken för rättsförluster vara påtaglig, om tidsfristen
för väckande av talan finge räknas redan från det att ett rekommenderat
brev avsänts till hyresgästen. Jag finner därför icke anledning frångå
promemorians förslag, enligt vilket fristen börjar löpa först sedan hyresgästen
mottagit meddelandet i fråga. De farhågor, som uttalats för att denna
ordning skulle ställa sig alltför betungande för hyresvärden, synes mig
överdrivna. Man får även beakta att, om hyresgästen skulle göra sig oanträffbar,
hyresvärden har möjlighet att själv ta initiativet till process och
att rättegångsbalken innehåller regler om delgivning av stämning med den
som håller sig undan.

Statens hyresråd har i sitt remissyttrande berört det fallet, att hyresvärden
redan i samband med hyresavtalets ingående överlämnar meddelande
till hyresgästen om att denne måste lämna lägenheten vid hyrestidens utgång.
Situationen torde här i regel vara sådan, att meddelandet bör lämnas
utan avseende såsom stridande mot grunderna för 9 §, enligt vilken förbehåll,
som strider mot vad som stadgas i lagen, är utan verkan mot hyresgästen.

Lagrådet (prop. s. 113)

Vad till en början angår fatalietidens längd synes det kunna ifrågasättas
huruvida icke två veckor i vissa situationer måste anses vara en alltför kort
tid. I de fall då hyresförhållandet upphör först efter uppsägning måste man
räkna med att hyresvärden på en gång delgiver både uppsägningen och flyt tningsanmaningen.
Denna kan komma helt överraskande för hyresgästen;
några förhandlingar mellan parterna behöva icke ha föregått hyresvärdens
åtgärd. Hyresgästen måste då inom den stadgade tidsfristen icke blott efterhöra
hyresvärdens villkor och — kanske efter förhandlingar — taga ställning
till dessa utan även i fall av behov medhinna anhängiggörandet av
talan mot värden. Det synes uppenbart att en så kort tidsfrist som den
föreslagna mången gång blir otillräcklig.

Beträffande utgångspunkten för fatalietiden skall enligt förslaget gälla
att tiden räknas från det hyresgästen »mottagit» anmaningen att flytta. Att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

anmaningen skall ha »mottagits» innebär att väsentligt strängare krav ställas
på formen för delgivning än som gäller för uppsägning av hyresavtal.
Sålunda förhindras värden att, för den händelse hyresgästen icke anträffas
i sitt hemvist, begagna sig av den delgivningsform varom stadgas i 2 kap.
38 § tredje stycket nyttj ander ättslagen. Syftet med den strängare bestämmelsen
i förevarande paragraf angives vara att förebygga risk för att hyresgästen
drabbas av rättsförlust på grund av bristande kännedom om avflyttningskravet.
Det synes emellertid kunna ifrågasättas om förhandenvaron av
viss dylik risk kan anses utgöra tillräckligt motiv för att beröva hyresvärden
möjligheten att vid behov anlita en eljest vedertagen delgivningsform, avsedd
för bland annat det fall att den som sökes för delgivning avsiktligt
håller sig undan. Vidare skulle olika regler komma att gälla för delgivning
av uppsägning och för delgivning av meddelande enligt förevarande lagrum.
Olägenheten härav skulle särskilt framträda i de ofta förekommande
fall då uppsägningshandlingen tillika innefattar en anmaning att vid hyrestidens
slut avflytta. I dylikt fall skulle ett och samma delgivningsförfarande
kunna medföra laga verkan beträffande uppsägningen men vara ogiltigt
i fråga om anmaningen. Om fatalietiden utsträckes, lärer under alla förhållanden
övervägande skäl tala för att de regler som nu gälla för uppsägning
göras tillämpliga beträffande delgivning av meddelande varom nu är fråga.

Departementschefen (i propositionen, s. 124)

Departementschefen vidhåller sin vid lagrådsremissen uttalade uppfattning
och hänvisar, i vad avser lagrådets förslag att hyresgäst borde beredas
längre rådrum för att anhängiggöra sin talan, till hyresvärdens intresse av
att få klarhet i om hyresgästen avser att påkalla nytt hyresavtal.

Övergångsbestämmelser

Departementschefen (prop. s. 79) föreslog, att lagen skulle träda i kraft
snarast möjligt, dock tidigast den 1 juli 1956, och gälla t. o. m. den 30 september
1959, samt anförde.

Lagen bör äga tillämpning å hyresavtal, som slutits före den 1 juli 1956,
allenast om hyrestiden utgår den 30 september 1956 eller senare. Praktiska
olägenheter skulle nämligen uppkomma, om lagen finge tillämpas å äldre
hyresförhållanden, som upphör kort tid efter lagens ikraftträdande.

Såsom redan framhållits bör lagen icke gälla hyresförhållande, varå hyresregleringslagens
bestämmelser om uppsägningsskydd är tillämpliga. Skall
enligt vad därom kan komma att beslutas dessa bestämmelser efter lagens
ikraftträdande upphöra att gälla i viss ort, för hyresförhållandet av visst
slag eller generellt, erfordras vissa föreskrifter om tid för anhängiggörande
av talan enligt denna lag m. in. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t
att i förekommande fall meddela erforderliga föreskrifter.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Utskottet

Sedan vissa lagtekniska problem, främst avseende övergångsbestämmelser
i fråga om hyrans storlek och hyrestidens längd, blivit utredda i hyresregleringskommitténs
slutbetänkande och särskilt förslag framlagts till lag
innebärande skydd för hyresgäst mot obefogade uppsägningar och otillbörliga
hyresvillkor, har hyresregleringens avveckling nu kunnat påbörjas. De
i propositionen framlagda förslagen härom — som dels går ut på att Kungl.
Maj :t skall kunna förordna, att hyresregleringslagen beträffande viss ort,
där den nu gäller, icke vidare skall äga tillämpning (regional avveckling),
och dels innebär att hyreskontrollen men ej uppsägningsskyddet skall
upphöra beträffande lägenhet i hus, för vilket utgått statligt bostadslån
beviljat efter den 30 juni 1956 (kategorimässig avveckling) — hälsas av
utskottet med tillfredsställelse. Såsom departementschefen framhållit kan
hyresregleringen ännu icke avvecklas i sin helhet, men bör avvecklingen ske
i så snabb takt omständigheterna medger. Att Kungl. Maj :t i propositionen
icke funnit sig böra nu framlägga mera vittgående förslag får ses mot bakgrunden
av alltjämt rådande stora bostadsbrist, som medför att lättnaderna
i hyresregleringen endast kan ske stegvis med början i fråga om sådana
orter och lägenhetskategorier, där verkningarna av regleringens hävande
beräknas bli övervägande gynnsamma. Det bör emellertid betraktas
blott som en början på den successiva avvecklingens väg, varigenom erfarenheter
kan vinnas för det fortsatta lättandet av hyresregleringen.

Då det f. n. kan vara svårt att för en längre tid överblicka i vilken takt
och ordning avvecklingen bäst bör ske samt denna nu kommit i gång och
fortsättning kan väntas följa, saknas enligt utskottets mening anledning
att som yrkas i motionerna 1:458 och 11:596 hos Kungl. Maj :t till 1957
års vårriksdag hemställa om förslag till plan för en total avveckling av
hyresregleringen. Utskottet avstyrker därför dessa motioner.

Som närmare kommer att beröras i det följande är utskottet tveksamt,
om man icke redan nu kunde gå ett steg längre och häva hyresregleringen
även beträffande en- och tvåfamilj shus samt i enlighet med hyresregleringskommitténs
förslag möblerade enkelrum. När utskottet slutligen stannat
för att i avseende å dessa kategorier icke föreslå någon avveckling, har orsaken
härtill väsentligen varit, att även om följderna av en avveckling på
många platser kan förväntas bli gynnsamma, det dock är mycket troligt
att motsatsen på åtskilliga andra orter blir fallet. Lika väl som det kan
vara lämpligt att på sina håll helt häva hyresregleringen torde det annorstädes
kunna visa sig fördelaktigt att häva den blott i fråga om en viss
lägenhetskategori. Då det emellertid är möjligt att en sådan avvecklingsform
ur administrativ synpunkt kan medföra svårigheter, som låter sig
överblickas först vid ett mera ingående övervägande, samt försena i stället
för påskynda den i och för sig önskvärda avvecklingen i stort, har utskottet
valt att icke nu framlägga något eget förslag i detta avseende.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Vad särskilt gäller förslaget i propositionen till regional avveckling vill
utskottet understryka betydelsen av att vid prövning av sådan fråga största
möjliga hänsyn tages till vederbörande kommunala myndighets bedömning
av läget, så att dess uppfattning icke utan starka skäl frångås.

Utskottet tillstyrker i denna del bifall till propositionen samt avstyrker
motionerna I: 585 och II: 769, vari yrkas avslag å den i propositionen föreslagna
ändringen av 1 § hyresregleringslagen.

Beträffande den kategorimässiga avvecklingen har utskottet intet att erinra
mot att denna nu påbörjas med statsbelånade hus i överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag, varvid förutsättes att såsom i
propositionen uttalats sådana administrativa bestämmelser kommer att
utfärdas att det lånebeviljande organet kan bestämma hyran för varje lägenhet.
Förslaget till ändring av 26 § andra stycket hyresregleringslagen innebär
att samtliga lägenheter i dessa hus, således även affärslägenheter, under
förutsättning att de uthyres av husägaren och alltså icke i andra hand
samt att lånet ej uppsagts, icke vidare skall vara underkastade hyreskontroll
enligt hyresregleringslagen men fortfarande kvarstå under reglerna
för uppsägningsskydd.

Med hänsyn till de praktiska olägenheter departementschefen åberopat
torde det icke låta sig göra att nu från hyresregleringen undantaga andra
hus än sådana för vilka lån slutligt beviljats efter de nya bestämmelsernas
ikraftträdande. Utskottet finner sig därför icke f. n. böra föreslå att
även hus, för vilka lån beviljats enligt kungörelsen den 29 juni 1946 om
tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus eller senare författningar och
som alltjämt står under de lånebeviljande organens kontroll, undandrages
hyresreglering. Däremot anser utskottet att för sistnämnda kategori av hus
sådan ordning om möjligt bör genomföras i administrativ väg, att de inom en
snar framtid kan behandlas på samma sätt som de nytillkommande husen.

Av det sagda framgår att utskottet icke kan tillstyrka yrkandet i motionerna
1:458 och 11:596, att undantag från hyresregleringen skall göras
för alla bostadslägenheter i statligt belånade hus. Ett ytterligare skäl för
avstyrkande föreligger i fråga om sådana hus, för vilka beviljats statliga
lån jämlikt författningar som gällde före den 1 juli 1946, ty de lånebeviljande
organens kontroll har här upphört sedan lånet gällt under tio år.

Anledning föreligger enligt utskottets mening icke heller att f. n. tillstyrka
yrkandet i samma motioner, att fördelningen på olika lägenheter
av det av bostadsstyrelsen fastställda totala hyresbeloppet skall tillkomma
fastighetsägare i stället för hyresnämnd, eftersom detta önskemål beträffande
de hus, som utskottet anser kunna nu undantagas från hyresregleringen,
praktiskt taget kommer att bli helt tillgodosett genom den i propositionen
förordade ordningen. Enligt denna skall nämligen fastighetsägarens
förslag icke frångås, om det ej är uppenbart att fördelningen
skulle leda till obilliga konsekvenser.

Som följd av vad ovan anförts avstyrker utskottet bifall till motioner5
Iiihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

na I: 585 och II: 769, som innehåller hemställan om avslag å den föreslagna
ändringen av 26 § hyresregleringslagen.

Beträffande lägenheter i nytillkommande s. k. fria hus, d. v. s.
helt finansierade utan statliga lån, delar utskottet departementschefens och
remissmyndigheternas tvekan om lämpligheten av att de nu undantages från
hyresregleringen. Utskottet avstyrker under hänvisning härtill bifall till yrkandet
i motionen II: 773 om fritagande från regleringen av ifrågavarande
fastigheter samt till yrkandet i motionerna I: 458 och II: 596 om undantagande
av bostadslägenheter i dylika hus.

Vad angår lägenheter som upplåtes för annat ändamål
än b7o s t a d befarar utskottet, i likhet med flera av de närmast berörda
hyresgästernas organisationer, att en för tidig avveckling av hyresregleringen
härvidlag komme att medföra allvarliga olägenheter, främst i form av avsevärda
hyreshöjningar, mot vilka de förutsatta besittningsskyddsreglerna
icke skulle kunna ge något egentligt skydd. Särskilt affärsidkare i de större
städernas centrala delar, som icke har långtidskontrakt, torde komma att
drabbas hårt av dessa höjningar, i synnerhet som deras möjligheter att genom
upptagande av kredit lösa övergångssvårigheterna f. n. är ytterst begränsade.
Samma svårigheter uppstår för hantverk och småindustri, som
ju i icke obetydlig omfattning använder sig av förhyrda lokaler i städernas
centrala delar.

Å andra sidan torde på en del orter i landet ifrågavarande lägenheter, under
vilken kategori rymmes de mest skilda slag av lokaler, kunna tagas bort
ur hyresregleringen med en måttlig anpassning uppåt av lokalhyrorna för att
återställa balansen mellan tillgång och efterfrågan. Även här finns anledning
överväga, om icke en regional och kategorimässig avveckling kunde
samordnas.

Vid bifall till yrkandet i motionerna I: 458 och II: 596 om att ifrågavarande
lägenheter skall undantagas från hyresregleringen, ehuru med ett under
ytterligare tre år bibehållet uppsägningsskydd, komme enligt utskottets
mening innehavarna av affärslokaler i de större städernas centrala delar
icke att bli tillräckligt skyddade mot stora hyreshöjningar. Visserligen skulle
hyresnämnd i sådant fall äga pröva frågan om hyrornas skälighet, men otvivelaktigt
bleve likväl det allmänna — som man kan vänta höga — marknadsläget
avgörande för hyressättningen vid en sådan bedömning. På grund
härav avstyrker utskottet bifall till nämnda motioner.

I fråga om det i motionen II: 767 framställda yrkandet om ändring av 7 §
hyresregleringslagen för att åt förening med uppgift att tillhandahålla allmän
samlingslokal för ideellt ändamål ge större möjlighet att, när lokalerna
uthyrts till privatperson, senare återfå nyttjanderätten till densamma vill
utskottet erinra om att av motiven till sagda lagrum redan klart framgår, att
vid den skälighetsavvägning, som skall göras mellan hyresvärdens och hyresgästens
intressen, särskild hänsyn skall tagas till den kulturellt eller politiskt
betydelsefulla uppgift samlingslokalen av avsedd att tjäna. Med understrykande
av betydelsen utav att lagen tillämpas i överensstämmelse här -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

med anser utskottet den föreslagna lagändringen knappast erforderlig och
avstyrker bifall till motionen.

Utskottet övergår härefter till frågan huruvida möblerade enkelr
u in, såsom yrkats i motionerna II: 773 samt I: 458 och II: 596, skall fritagas
från hyresregeringen. Här föreligger den kategori, beträffande vilken
olägenheterna av en avveckling synes minst framträdande men i fråga om
vilken även verkningarna av hyresregleringens bibehållande ter sig minst
oförmånliga. Tillgång och efterfrågan torde redan nu i stort sett bestämma
hyrornas höjd, och någon större ökning av tillgången skulle väl knappast
bli följden av att hyresregleringen släpptes. Eftersom målet är en avveckling
av regleringen så snabbt detta utan alltför stora sociala vådor låter sig
göra, synes det starkt motiverat med en snar avveckling beträffande möblerade
enkelrum. Vad som emellertid orsakar någon tvekan är att hyreskontrollen
kan beräknas ha en viss allmänt återhållande effekt på hyressättningen
å uthyrningsrum i storstäderna samt måhända också i universitetsstäderna,
där tillgången på dylika rum fortfarande lär vara knapp. Då reglerna
om besittningsskydd föreslås icke komma att gälla rum som upplåtes
i möblerat skick och hyresgästerna i sådana rum utan hyresregleringens
skydd därför även skulle vara oskyddade mot obefogade uppsägningar, finner
utskottet det vara lämpligt att avvakta, huruvida genom en kombinerad
regional och kategorimässig avveckling fortsatt skydd möjligen kan beredas
hyresgästerna på de orter, där skydd alltjämt må anses behövligt. Vid fortsatta
överväganden om en kategorimässig avveckling anser utskottet de möblerade
enkelrummen höra till den typ av lokaler som främst bör komma i
åtanke.

Utskottet finner sig under anförda omständigheter böra i denna del avstyrka
motionerna II: 773 samt I: 458 och II: 596.

I sistnämnda båda motioner förekommer även ett yrkande, att de mindre
bostadshusen (en- och tvåfamilj shusen) måtte undantagas från
hyresregleringen. Att märka är att även dessa undantages i förslaget till besittningsskyddsregler.
Oavsett det återhållande moment som otvivelaktigt
finns i det vanligen ganska personliga förhållandet mellan hyresvärd och
hyresgäst, torde man vid ett frisläppande av dylika lägenheter från regleringen
kunna befara avsevärda hyresstegringar på platser, där de dominerar
hyresmarknaden eller där som i utkanten av våra storstäder efterfrågan på
bostädci är mycket stor. Däremot skulle förmodligen ett undantagande
från regleringen väl låta sig göra på många andra platser. Utskottet förordar
därför även beträffande denna kategori, att Kungl. Mnj:t snarast måtte
överväga, huruvida icke en samordnad regional och kategorimässig avveckling
är möjlig. Av det nu sagda följer att utskottet f. n. icke vill tillstyrka
bitall till motionerna I: 458 och II: 596 i den del varom här är fråga.

I sistberörda motioner samt motionerna I: 584 och II: 770 har framställts
yrkanden som går ut på undantag från regleringen av lägenheter
som innehaves med bostadsrätt respektive upphävande av bostadsrättskontrollagens
bestämmelser om överlåtelse av bostadsrätt. Som vä -

68 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

sentligaste motiv för de föreslagna ändringarna anföres, att det ej är någon
principiell skillnad mellan överlåtelse av bostadsrättslägenhet och försäljning
av villafastighet. Gentemot detta skäl för regleringens upphävande vill
utskottet invända, att ett mycket stort antal villafastigheter torde vara byggda
med sådana statliga lån att de icke får överlåtas till högre pris än vad
det lånebeviljande organet medger. Det står visserligen villafastighetens ägare
fritt att lösa in lånen, men i sådant fall blir fastigheten så länge nuvarande
kreditsvårigheter består oftast rätt svårsåld. Följaktligen är de praktiska
möjligheterna att vid försäljning utnyttja de två skilda slagen av rättigheter
till att taga ut det överpris bostadsmarknaden medger f. n. ganska likvärdiga.
Ur denna synpunkt skulle icke heller ett hävande av regleringen
för bostadsrättshusens del göra någon större skillnad i alla de fall, då husen
byggts med statliga lån och i bostadsrättsvillkoren intagits bestämmelse som
inskränker bostadsrättsinnehavarens rätt att sälja sin andel på andra än
fastställda villkor. I andra fall åter, då bostadsrättsvillkoren ej lägger hinder
i vägen för uttagande av det pris efterfrågan betingar, skulle ett fritagande
från regleringen, om bostadsmarknaden i övrigt är hyresreglerad,
kunna leda till höga överpriser som icke motsvaras av någon insats från innehavarnas
sida.

Å andra sidan talar den omständigheten att bostadsrättshavare, om regleringen
häves, ej behöver frukta hyresstegringar och obefogade uppsägningar
av den förening, vari han själv är medlem, i ganska hög grad för att regleringen
snart borde hävas eller lättas. Frågan om möjligheten av regleringens
hävande beträffande dessa lägenheter, vilket skulle vara ett ganska stort steg
mot en allmän avveckling, är av mycket komplicerad natur och har icke blivit
föremål för något mera ingående övervägande av hyresregleringskommittén.
Vid den ytterligare departementsbehandling, som kan väntas äga rum för
den fortsatta avvecklingen, förutsätter utskottet att detta spörsmål noga
granskas.

Av skäl som nu anförts vill utskottet icke f. n. ge sin anslutning till yrkandena
om lättnader i bostadsrättskontrollen och avstyrker fördenskull
bifall härutinnan till motionerna I: 458 och II: 596 samt I: 584 och II: 770.

Vad beträffar yrkandet i motionerna I: 458 och II: 596, att det bör överlämnas
till kommunerna att fastställa hyran i alla kommunalägda
fastigheter, delar utskottet den uppfattning som föranledde hyresregleringskommittén
att icke föreslå någon avveckling av hyresregleringen i
fråga om s. k. allmännyttiga bostadsföretag, nämligen att det ej är tilltalande
att skilda företagsformer behandlas olika. Än mindre tilltalande är det att,
som motionsyrkandet synes förutsätta, åtskilja sådana hus som är direkt
kommunägda och fastigheter som är kommunalt kontrollerade. Svåra gränsdragningsproblem
skulle också uppkomma med en sådan lösning. Utskottet
avstyrker bifall till förevarande hemställan i motionerna.

I samband med hyresregleringens avveckling uppkommer vissa övergångsproblem,
delvis av rätt besvärlig natur.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956 69

Som departementschefen framhållit talar övervägande skäl för att välja
en annan tidpunkt för avvecklingen än den, som sammanfaller med utgången
av hyresregleringslagens förlängning. För att igångsätta avvecklingen så
fort som möjligt och för att nå överensstämmelse mellan tidpunkten för den
nuvarande prisregleringslagens ersättande med en särskild beredskapslagstiftning,
vilket förutsätter ändring av 26 § första stycket hyresregleringslagen
i fråga om reglerna för bostadsupplåtelse i hotell- och pensionatrörelse,
anser utskottet den i propositionen föreslagna avvecklingen böra träda
i kraft den 1 januari 1957.

Vad angår spörsmålet vilken hyra som skall utgå och vilka hyresvillkor i
övrigt som skall tillämpas från avvecklingsdagen fram till den dag, då nytt
avtal blir gällande, har hyresregleringskommittén föreslagit att de vid denna
tidpunkt faktiskt tillämpade villkoren skall gälla, medan propositionen
har upptagit ett stadgande av innebörd att de då lagliga villkoren
skall tillämpas. Främst utav det av departementschefen anförda skälet, att
det ej kan vara rimligt att hyresvärd skall vara berättigad att efter avvecklingen
utkräva en hyra som tidigare varit olaglig och för vars illegala uttagande
han samtidigt kan ådömas straff och återbetalningsskyldighet, är
utskottet benäget att biträda propositionen härutinnan.

I detta sammanhang har statens hyresråd fäst uppmärksamheten på det
problem, som uppkommer då Kungl. Maj :t för tid efter avvecklingen beslutar
ändrade grunder för generell hyreshöjning. I de fall då avtalstiderna är
korta förlorar spörsmålet som departementschefen påpekat det mesta av sin
betydelse, om avvecklingen sker t. ex. den 1 januari, ty avtalen har då i regel
löpt ut innan någon ändring i generell hyreshöjning äger rum den nästa
1 oktober. Vidare må anföras att det vid en regional avveckling ibland kan
komma att te sig ovisst, hur stor generell hyreshöjning som skulle ha medgivits
för orten, om den fortfarande varit hyresreglerad.

Mot den föreslagna ordningen kan givetvis invändas att resultatet kan bli
orättvist, om vid hyresregleringens avveckling gäller ett långtidskontrakt
med bestämmelse om rätt för hyresvärden att uttaga kommande generella
hyreshöjningar och de i hyresreglerade orter generellt medgivna hyreshöjningarna
därefter blir betydande. Alltför orimliga följder bör dock kunna
undgås genom tillämpning av 43 § hyreslagen, som stadgar rätt till jämkning
av hyresvillkor, där villkoret är uppenbarligen stridande mot god sed
i hyresförhållanden eller eljest otillbörligt.

Nära anknytning till ovan berörda problem har frågan, om det skall stå
parterna fritt att i avtal som träder i tillämpning under hyresregleringens
giltighetstid överenskomma om hyresvillkor som skall gälla först efter avvecklingen.
Härvidlag har i motionerna 1:588 och 11:771 gentemot den
ståndpunkt som intagits i propositionen yrkats, att § 2 i förslaget till »lag
med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört»,
skall få en lydelse som medger parterna alt träffa sådant avtal. Utskottet
anser emellertid liksom departementschefen att det finns risk för
att hyiesvärdarna i stor omfattning skulle begagna sig av eu sådan möjlig -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

het att utkräva hyreshöjning. Följden härav skulle vid en mera allmän, samtidig
avveckling av hyresregleringen bli att på samma gång ett mycket stort
antal hyreshöjningar kornme att inträda, vilket kunde allvarligt försvåra en
lugn avveckling. Även i detta fall gäller naturligtvis att hyra, som vid långtidsavtal
blir otillbörligt låg, kan jämkas jämlikt 43 § hyreslagen. För en
tillämpning av sistnämnda lagrum lärer det väl heller icke sakna betydelse,
om parterna i avtalsvillkoren tydligt utmärker, under vilka ekonomiska förutsättningar
ett tidigare avtal förlänges eller ett nytt avtal ingås. En ytterligare
möjlighet, som kan tänkas få praktisk betydelse vid långtidsavtal, är
att parterna i avtalet intager en bestämmelse om att detta upphör att gälla,
för den händelse hyresregleringen avvecklas, och samtidigt för tiden efter
det att det tidigare avtalet upphört träffar ett annat avtal innehållande andra
villkor, exempelvis om högre hyra. Vid fråga om förlängning av tidigare
hyresförhållande mellan parterna, kan däremot hyresgästen alltid, om han
ej vill låta sig nöja med hyresvärdens förslag till nya villkor efter hyresregleringens
avveckling, vända sig till hyresnämnd med begäran om förlängning
av tidigare avtalsvillkor att gälla åtminstone någon tid efter avvecklingen.
Detta får då avgöras efter skälighet i varje särskilt fall.

Slutligen bör, när det gäller frågan vilka hyresvillkor som skall gälla efter
hyresregleringens upphörande, observeras att det finns fall då hyror ej
bestämts till visst belopp per månad utan fastställts att utgå med växlande
belopp för skilda tider, t. ex. för en affärslokal med viss procent på affärens
omsättning. I sådana fall får det anses stå helt i överensstämmelse med lagens
innebörd, att hyran efter avvecklingen skall utgå enligt samma grunder
som tidigare och icke anknytes till just det belopp som händelsevis utgjort
sista månadens hyra.

På grund av det anförda tillstyrkes propositionen i denna del och avstyrkes
bifall till motionerna I: 588 och II: 771.

I övrigt har utskottet beträffande de i propositionen föreslagna övergångsbestämmelserna
intet att erinra.

Utskottet tillstyrker förslagen till ändring av 2 § hyresregleringslagen,
innebärande ökade möjligheter att i vissa fall sänka grundhyra, och 26 §
första stycket hyresregleringslagen, som medför en med hänsyn till upphävandet
av prisregleringslagen fr. o. m. den 1 januari 1957 annan avgränsning
av de hotell- och pensionatrörelser som ej skall falla under hyresregleringen.
Yrkandet i motionerna I: 585 och II: 769 om avslag å ändring av 26 § hyresregleringslagen
avstyrkes.

I motionerna 1:354 och 11:275 har begärts skrivelse till Kungl. Maj :t
med hemställan om förslag till lag om skydd vid uppsägning från s. k. industribostäder.
Särskilt där industribostäderna utgör ett dominerande inslag
i hyresbeståndet anser motionärerna att det är påkallat med åtminstone
ett visst mått av hyresskydd åt hyresgästerna, till dess annan lämplig
bostad ordnas, exempelvis genom kommunalt organs försorg.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Statens hyresråd har i ett yttrande med anledning av motionerna anfört,
att den avvägning som skall ske mellan hyresvärdens och hyresgästens
intressen, när det gäller arbetsavtal som utgör förutsättning för ett
hyresavtal, enligt hyresrådets rättstillämpning i princip brukar utfalla så,
att då arbetsavtalet upphör jämväl hyresavtalet skall upphöra men hyresgästen
beredes skäligt rådrum för att anskaffa annan bostad. Som en allmän
grundsats har nämligen inom hyresrådet ansetts böra gälla att hyresgästen
ej skall behöva flytta från sin lägenhet av anledning, som han icke
bort taga i beräkning vid hyresavtalets ingående. Har däremot hyresgästen
från början varit medveten om att värden vid viss framtida tidpunkt kommer
att själv behöva lägenheten, anses hyresvärden i princip äga företräde.

Den genom motionerna väckta frågan utgör otvivelaktigt ett praktiskt
mycket viktigt spörsmål vid hyresregleringslagens tillämpning. De båda
motstående intressena är nämligen å ömse sidor beaktansvärda. På bedömandet
inverkar väl främst anställningens art samt orsaken till att anställningen
upphört, men även sådana omständigheter som arbetsgivarens
tillgång på bostäder och arbetskraft samt intresse i övrigt att förfoga över
bostaden, den anställdes familjeförhållanden o. s. v. spelar in. Det har av
hyresregleringskommittén rätt ingående diskuterats, om icke arbetstagarens
intresse borde förtjäna större beaktande i de fall då arbetsgivaren
ej själv medverkat till lägenhetens tillkomst utan endast hyrt den och
sedan upplåtit den i andra hand. Kommittén bär emellertid icke funnit
tillräckliga skäl varför dessa fall skulle intaga någon särställning. Den har
framhållit att, därest sådana särskilda hänsyn tages, fastighetsägarens upplåtelse
till arbetsgivaren mången gång kunde bli oberättigat diskriminerad,
t. ex. om fastighetsägaren av personliga skäl ville hjälpa arbetsgivaren.

Som framgår av motiven till hyresregleringslagen har det i stort sett
överlämnats åt rättstillämpningen hur intresseavvägningen bör ske. Utskottet
håller icke för omöjligt, att denna tillämpning kommit att i något för
stor utsträckning tillgodose arbetsgivarens intresse, åtminstone vad angår
frågan om den anställde skall vara bibehållen vid sin hyresrätt. På
spörsmålet om rätt till skäligt rådrum med avflyttningen torde dock i
stort sett kunna anläggas liknande synpunkter som de nyss anförda.

Med hänsyn till att utvecklingen skall föras hän mot en avveckling av
hyresregleringen och då de föreslagna reglerna om besittningsskydd, såsom
i det följande närmare beröres, i något högre grad får anses gynna
arbetstagaren finner utskottet likväl icke anledning föreligga att tillstyrka
bifall till förevarande motioner.

Ej heller finns enligt utskottets mening något skäl att, när nu hyresregleringen
slår inför sin avveckling, som föreslagits i motionerna I: 355 och
II: 274, genomföra eu lag om fördelning av lu/reslågcnheter efter beliovsprincip
genom samhälleligt organ.

72 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Vad beträffar det i motionen 11:289 framförda yrkandet om avgiftsbeläggning
av kommunal bostadsbgtesförmedling anser utskottet i likhet med
ett par av remissinstanserna det vara svårt att draga en generell gräns i
fråga om behovet av bostadsförmedlingens bistånd mellan bostadslösa sökande
och sådana bytessökande, som bor i exempelvis utdömningsbara eller
trånga lägenheter. Någon nämnvärd ekonomisk betydelse för kommunerna
synes en avgiftsbeläggning icke ha, medan det däremot sannolikt
medför en del administrativa olägenheter. Utskottet avstyrker fördenskull
motionen.

Utskottet övergår härefter till att behandla det i propositionen framlagda
förslaget till lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal, i
det följande kallad besittningsskyddslagen.

Lika med departementschefen anser utskottet, att rätten till och behovet
av ett starkt besittningsskydd till förhyrd bostad under de många år
hyresregleringsiagen funnits ingått så i allmänhetens medvetande, att en
mera allmän avveckling av hyresregleringen — åtminstone där full balans
mellan tillgång och efterfrågan ej råder — icke kan komma till stånd,
förrän hyreslagens i detta hänseende alltför bristfälliga regler om skadestånd
kompletterats med verksammare skyddsbestämmelser.

Mot departementspromemorians förslag till lösning av denna fråga, som
i huvudsak godtagits av departementschefen, har riktats åtskillig kritik, i
synnerhet från lagrådets och övriga rättsvårdande myndigheters sida. Lagrådet
har sålunda uttalat att den ordning som föreslagits, även om den
blott skulle innebära en övergångslagstiftning, är behäftad med så allvarliga
brister att den svårligen kan godtagas.

Lagrådet har som motivering för sin kritik i huvudsak anfört, att det
icke vore lämpligt att med en provisorisk lagstiftning föregripa den utredning
departementschefen avsåge att igångsätta, att förfaringssättet knappast
överensstämde med grundsatsen att avtalsfriheten ej borde inskränkas
mera än som betingades av ett påvisbart behov, att den provisoriska
lagstiftningens tillämplighetsområde sannolikt under avsevärd tid skulle
bli mycket begränsat, att den hyreskontroll varmed skyddet förbundes lätt
kunde få karaktären av hyresreglering, att den stela reglering förslaget
innebure genom att det, om parterna icke kunde enas, ej tilläte domstol
att fastställa ett marknadsmässigt skäligt belopp skulle hindra anpassningen
efter läget på hyresmarknaden, a 11 de allmänna domstolarnas lämplighet
för nu ifrågavarande uppgifter kunde ifrågasättas och att regelsystemet
över huvud taget syntes invecklat och svårt att tillämpa. Lagrådet
har i stället anvisat den utvägen att i orter där så funnes påkallat
hyresregleringslagens bestämmelser om uppsägningsskydd m. m. under en
övergångstid skulle erhålla fortsatt tillämpning efter det hyreskontrollen
avskaffats samt att hyresnämnd vid tvångsförlängning av hyresförhållandet
skulle ha att bestämma hyran till skäligt belopp.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956 73

Den kritik som framförts mot lagförslaget är utan tvivel ägnad att väcka
tveksamhet om det verkligen nu bör genomföras. Som i det föregående
anförts är det dock nödvändigt, om man nu vill börja avveckla hyresregleringen,
att komplettera hyreslagens otillfredsställande besittningsskyddsregler.
I detta hänseende går det icke att begagna den av lagrådet
förordade lösningen, ty denna skulle i själva verket innefatta en fortsatt
hyresreglering med visserligen höjda hyror men sannolikt ett starkt stegrat
antal hyrestvister som följd, där hyresnämnderna icke skulle kunna
bemästra prövningen av hyrornas belopp utan att tillgripa nya men i stort
sett lika schematiska tillämpningsregler som tidigare. Valet torde därför
stå mellan att avvakta en ny utredning — som även om den bedrives
skyndsamt knappast kan föranleda förslag förrän till 1958 års riksdag —
med försening av hyresregleringens avveckling som konsekvens eller att
som ett provisorium godtaga förslaget till dess ett på en ny utredning
grundat förslag hinner leda till lagstiftning.

Vid dessa överväganden finner sig utskottet böra ge sin anslutning åt
att besittningsskyddet provisoriskt ordnas enligt de grundprinciper lagförslaget
innefattar, därvid utskottet dock förutsätter, att en översyn av
allmänna hyreslagen snarast kommer att igångsättas för att där inarbeta
definitiva bestämmelser om besittningsskydd och bedrivas med största möjliga
skyndsamhet.

Den i motionerna I: 587 och II: 772 gjorda hemställan om uttalande från
riksdagens sida angående översyn av hyreslagen i förevarande hänseende
får anses tillgodosedd med det av utskottet anförda. I fråga om yrkandet i
samma motioner att lagförslaget skall avslås följer av vad ovan anförts att
utskottet icke biträder denna mening.

Utskottets ståndpunkt medför att även motionerna I: 586 och II: 768 med
yrkande om att hyresregleringslagens uppsägningsskydd skall bibehållas i
tre år, där regleringen icke helt avvecklas, och om avslag å propositionen
avstyrkes.

Då en tillräckligt allsidig utredning om denna viktiga fråga icke kan tänkas
hinna bli färdig så att förslag till slutgiltiga lagbestämmelser kan framläggas
vid 1957 års riksdag samt utskottet i sin ovan lämnade motivering
tillräckligt tydligt framhållit ärendets brådskande art, anser sig utskottet
böra avstyrka motionerna I: 583 och II: 766 med hemställan om riksdagens
skrivelse till Kungl. Maj:t i saken.

Utskottet har övervägt, huruvida icke det föreslagna besittningsskyddet
kunde avgränsas så att bestämmelserna blott skall gälla i de orter, som nu
är hyresreglerade. En sådan ordning har den fördelen att en kommande
lagstiftning icke föregripes i avsende på frågan om dess regionala omfattning.
Å andra sidan är det knappast troligt att de nya regler, som eventuellt
efter mera allsidig utredning kommer att föreslås inarbetade i hyreslagen,
vilken gäller i hela riket, avgränsas på annat sätt än denna. För den kommande
utredningen torde även vara av värde att de provisoriska reglerna
får prövas i olika delar av landet, både där det finns normal tillgång på bo -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

städer och där full balans icke råder. Vid övervägande härav har utskottet
stannat för att i denna punkt biträda propositionen.

Vad härefter angår frågan om de föreslagna besittningsskyddsreglernas
innehåll vill utskottet först uttala sin fulla anslutning till propositionen i
fråga om betydelsen av att besittningsskyddsreglerna, som ju icke skall
gälla i de fall då hyresregleringslagen är tillämplig, bygger på principen om
en fri hyressättning och ej är avsedd att tillgodose ett eventuellt behov av
fortsatt hyreskontroll, vilket i stället får ordnas genom att hyresregleringslagen
bibehålies eller återinföres. Möjligheten för hyresgäst att påkalla
domstols medverkan för att få otillbörliga villkor ogiltigförklarade skall endast
ha till syfte att hindra att besittningsskyddet genom sådana villkor göres
illusoriskt eller att villkoren leder till resultat som är klart stötande i
det särskilda fallet. Utskottet delar också helt departementschefens uppfattning
att tillämpningen av lagen, som ju skall ha en så nära anknytning
som möjligt till hyreslagen, bör ankomma på allmän domstol.

Åtskilligt delade meningar har rått bland remissinstanserna om den i departementspromemorian
föreslagna lösningen, att det tidigare avtalet skall
erhålla fortsatt tillämpning, för den händelse hyresvärden ställer otillbörligt
villkor. När departementschefen stannat för att föreslå detsamma, har
det berott på att det icke är förenligt med lagstiftningens grunder, att domstol
ger sig in på fri skälighetsprövning av hyresvillkoren och därigenom
kommer att fungera på väsentligen samma sätt som hyresnämnd samt att
möjlighet till sådan skälighetsprövning kunde medföra en arbetsbelastning
för domstolarna, som de förvisso ej skulle kunna bemästra. Som departementschefen
anfört är det också av vikt, att dessa mål kan avgöras utan
onödig tidsutdräkt, vilket underlättas med den föreslagna förenklingen av
reglerna.

Utskottet vill i detta sammanhang för sin del uttala att förslaget ej generellt
kan anses ofördelaktigt för hyresvärden. Det står nämligen fullt i överensstämmelse
med lagens grundtankar att domstol, just med hänsyn till att
skälighetsprövning ej får ske, med försiktighet tillämpar möjligheten att
förklara ett av hyresvärden framlagt avtalsvillkor ogiltigt.

Vad angår de i lagförslagets 10 § upptagna undantagen från lagens tilllämplighet
finner utskottet ingen anledning till erinran.

Ytterligare undantag har begärts i motionen II: 773 för nytillkommande
fastigheter som helt finansieras utan statliga lån. Lämnas denna kategori
utanför skulle det emellertid vara lika befogat att undantaga även andra
slag av lägenheter, och härigenom bleve det allmänna besittningsskyddet alltför
urholkat. Utskottet avstyrker därför motionen.

I förslaget till lagens 1 § uppräknas diverse olika fall då besittningsskydd
ej skall tillkomma hyresgäst. Ej heller i detta avseende föranleder propositionen
någon erinran från utskottets sida.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Beträffande sådana upplåtelser som betingas av anställningsförhållande
vill emellertid utskottet utöver vad departementschefen anfört tillägga följande.

Som Svenska arbetsgivareföreningen yttrat i sin remisskritik kan fråga
uppkomma, huruvida det i samband med anställningsförhållandets upphörande
förekommit sådana omständigheter att de bör behandlas i den ordning,
som gäller för kollektivavtalstvist, d. v. s. inför arbetsdomstolen. Detta
torde dock endast kunna bli fallet, om någondera parten gör detta förhållande
till föremål för särskild fastställelsetalan jämlikt 13 kap. 2 § andra
stycket rättegångsbalken. Skulle detta hända torde den allmänna domstolen
böra förklara målet vilande i avbidan på arbetsdomstolens dom i denna
del.

De föreslagna reglerna om undantag från besittningsskydd i vissa anställningsfall
får anses vara gynnsammare för den anställde än den rättstillämpning
som nu förekommer i fråga om uppsägningsskyddet enligt hyresregleringslagen.
I enlighet med utskottets vid behandlingen av motionerna
1:354 och II: 275 angående skydd vid uppsägning från s. k. industribostäder
intagna ståndpunkt, att sagda rättstillämpning måhända i alltför
hög grad kommit att utfalla till arbetstagarnas nackdel, hälsar utskottet
de nya reglerna med tillfredsställelse. Det allmänna undantagsstadgandet
i 1 § moment e) torde ändå ge arbetsgivaren nödiga möjligheter, då han har
ett tillräckligt befogat intresse av den anställdes avflyttning, att få dom med
sådan utgång. En allvarlig olägenhet med de föreslagna reglerna är dock
den tidsutdräkt som ett rättegångsförfarande kan föranleda, men det får
förutsättas att domstolarna behandlar mål, där besittningsskyddslagen skall
tillämpas — särskilt när hyrestiden utgått eller snart skall utgå — med
förtur.

I detta sammanhang torde framhållas att besittningsskyddsreglerna icke
kan gälla de fall, då tjänstemomentet i det kombinerade hyres- och tjänsteavtalet
är så dominerande att avtalet i själva verket är att rättsligen helt
betrakta som ett tjänsteavtal. I gränsområdet till dessa fall kan bedömningssvårigheterna
vara betydande. Över huvud taget utgör dessa s. k. kopplade
avtal företeelser, som i många fall visserligen är nödvändiga och då bör vara
underkastade den föreslagna intresseavvägningen men som i andra fall
antagligen gott skulle kunna ersättas med rena hyresavtal, helt underkastade
reglerna härför. Rättstillämpningen får förutsättas ske jämväl under
visst hänsynstagande till avtalets karaktär ur nu nämnda synpunkt.

I motionerna 1:583 och II: 706 har begärts sådan avfattning av lagstadgandet
alt rätt till nytt hyresavtal icke må tillkomma hyresgästen, sedan
anställningen upphört, såvida icke synnerliga skäl till annat föranleder.
Yrkandet lager närmast sikte på det avbräck som kan vållas lantarbetsgivare,
som icke har möjlighet att på annat sätt bereda bostad åt anställda
arbetare. Härutinnan är emellertid att märka att det alldeles överväldigande
antalet lantarbetarebostäder torde vara inrymda i en- och tvåfamilj shus,
vilka ju enligt propositionen redan undantagits från lagens tillämplighet,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

varför syftet med motionsyrkandet redan härigenom kan anses uppnått. Med
vad utskottet sålunda anfört får motionerna anses besvarade i hithörande
del.

Beträffande härefter frågan vilka hyresvillkor, som skall gälla i avvaktan
på slutande av nytt avtal, och själva domstolsförfarandet föranleder propositionen
ingen erinran från utskottets sida, såvitt gäller bestämmelserna i
5 och 7 §§ att det tidigare avtalet då skall tillämpas och att i domen — i
princip enligt vad hyresvärden fordrar — skall fastställas särskilda hyresvillkor
för den tid efter den avtalade hyrestidens slut, varunder hyresgästen
kvarsuttit eller fram till avflyttningsdagen skall kvarsitta i lägenheten.

Som förut framhållits är det ju önskvärt, att rättegången leder till ett
snabbt resultat i de mål varom här är fråga. Förfarandet får givetvis icke
brukas för obstruktion från hyresgästens sida. Frågan hur hyresvärd, sedan
dom meddelats, vari hyresgästens talan om rätt till nytt hyresavtal
ogillas, utan onödigt dröjsmål skall kunna framtvinga hyresgästens avflyttning
kan få avsevärd betydelse även i en del andra fall, t. ex. om hyresgästen
är bråkig och sprider vantrevnad bland andra hyresgäster.

För att möjliggöra något snabbare verkställighet med anledning av dom
som gives enligt 7 § anser utskottet erforderligt, att ett tillägg göres i lagtexten.
Departementschefen har nämligen under hänvisning till de allmänna
stadgandena i 17 kap. 14 §, 50 kap. 8 § och 55 kap. 8 § rättegångsbalken
förklarat sig anse ett i departementspromemorian upptaget stadgande om
rätt för domstol att förordna, att domen genast skall lända till efterrättelse,
obehövligt och därför låtit detta utgå ur den i propositionen föreslagna lagbestämmelsen.
Den av hyresgästen väckta talan är emellertid en fastställelsetalan.
För att beträffande dom i sådant mål förordnande skall kunna ges,
att domen genast skall lända till efterrättelse, torde vid den tvekan, som kan
råda om tillämpligheten i dylikt fall av 17 kap. 14 § rättegångsbalken, ett
uttryckligt lagstadgande böra tilläggas härom.

Utskottet har även övervägt möjligheterna att påskynda förfarandet genom
att domstolen lämnas befogenhet, under förutsättning av hyresvärdens
yrkande i målet, att förplikta hyresgästen att avflytta å dag domstolen bestämmer,
men detta skulle kunna medföra svårigheter bl. a. i de fall då hyrestiden
vid domen ännu icke tilländalupit. Under föreliggande förhållanden
har utskottet stannat för att föreslå, att i ett tredje stycke i propositionens
förslag till 7 § regler skall tilläggas av samma innebörd, som ursprungligen
upptagits i 9 § uti det vid departementspromemorian fogade lagförslaget,
vilka medger möjlighet för domstol att förordna, att domen genast
skall lända till efterrättelse, samt fastställer fullföljdsförfarandet i sådant
fall.

Med den föreslagna lösningen kan hyresvärden, om han vill tvinga hyresgästen
till avflyttning från lägenheten utan den tidsutdräkt, som ett avvaktande
på lagakraftvunnen dom i det av hyresgästen anhängiggjorda målet skulle
medföra, i detta mål begära förordnande jämlikt det av utskottet föreslagna
tredje stycket i 7 § och med stöd av dylikt förordnande, sedan avflyttnings -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

dagen inträtt, hos domstol eller överexekutor erhålla åläggande för hyresgästen
att avflytta.

Angående förslaget till regler för hyresgästens anhängiggörande
av talan har utskottet ingen annan invändning än att utskottet anser
den föreslagna fatalietiden, efter vilken hyresgästen förlorar sin rätt, å fjorton
dagar något för kort. Med hänsyn till möjligheten att hyresgäst, när
hyresvärdens meddelande om fordrad avflyttning kommer honom till lianda,
kan vara förhindrad att vidtaga någon omedelbar åtgärd samt till önskvärdheten,
bl. a. för att minska antalet processer, att det blir någon tid för
förhandlingar mellan parterna finner utskottet fatalietiden böra utsträckas
till tre veckor. Som en följd härav bör motsvarande förlängning ske av fristerna
enligt övergångsbestämmelserna närmast vid lagens ikraftträdande.

Vad gäller övriga delar av propositionen angående besittningsskyddet har
utskottet ingen erinran.

Med anledning av att propositionens behandling uppskjutits till höstriksdagen
och lagens ikraftträdande följaktligen måste flyttas från den 1 juli
1956 till den 1 januari 1957 har utskottet vidtagit de justeringar i lagtexten
vartill detta föranleder.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att, sedaö beslut under
vårsessionen fattats i enlighet med utskottets utlåtande
nr 21 beträffande vissa delar av de genom förevarande
proposition, nr 168, framlagda förslagen till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, samt
lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma lag, återstående delar
icke kunnat antagas i oförändrat skick — måtte för sin del
antaga följande förslag till

1) Lag

angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m.

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 26 §§ lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
in. in.1 ävensom övergångsbestämmelserna till lagen skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Ktingl. Maj:ts och utskottets förslag)

1 §•

Bestämmelserna i denna lag skola Bestämmelserna i denna lag skola,
äga tillämpning i varje stad, köping där ej Konungen annorlunda förord ■

Senaste lydelse av 3 § se SFS 1053:200 samt 26 § se SFS 1954:105.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 ar 1956

(Gällande lydelse)

eller municipalsamhälle, som vid
1942 års ingång hade minst 2 000 invånare,
samt, där Konungen så förordnar,
jämväl i annan tättbebyggd
ort.

Vad nedan------— -----

Hyresvärden må-------

Var hyran för viss lägenhet den 1
januari 1942 avsevärt lägre än hyran
för jämförliga lägenheter eller har
lägenhetens värde avsevärt ökats genom
ombyggnads- eller ändringsarbete
eller föreligger för visst fall annat
skäl av därmed jämförlig betydelse,
äger nämnden på framställning av
hyresvärden höja grundhyran till det
belopp, som därav föranledes. Betingade
lägenheten den 1 januari 1942 en
hyra, som i avsevärd mån översteg
hyran för därmed jämförliga lägenheter,
äger nämnden på framställning
av hyresgästen eller hyressökande
nedsätta grundhyran till skäligt belopp.

Höjning av —------ —•

Hyresvärden må — ------

(Kungl. Maj:ts och utskottets förslag)

nar, äga tillämpning i varje stad, köping
eller municipalsamhälle, som
vid 1942 års ingång hade minst 2 000
invånare. Konungen äger bestämma,
att lagen skall gälla även i annan tättbebyggd
ort.
å municipalsamhälle.

§•

--finnes skäligt.

Var hyran för viss lägenhet den 1
januari 1942 avsevärt lägre än hyran
för jämförliga lägenheter eller har
lägenhetens värde avsevärt ökats genom
ombyggnads- eller ändringsarbete
eller föreligger för visst fall annat
skäl av därmed jämförlig betydelse,
äger nämnden på framställning av
hyresvärden höja grundhyran till det
belopp, som därav föranledes. Betingade
lägenheten den 1 januari 1942 en
hyra, som i avsevärd mån översteg
hyran för därmed jämförliga lägenheter,
eller har lägenhetens skick avsevärt
försämrats eller hyresgäst tillkommande
förmåner påtagligt inskränkts,
äger nämnden på framställning
av hyresgästen eller hyressökande
nedsätta grundhyran till skäligt
belopp.

parterna avtalet.

--är stadgat.

26 §.

Vad i denna lag stadgas skall ej
äga tillämpning på upplåtelse av bostad,
som är förenad med allmän
tjänst, och ej heller på bostadsupplåtelse
i hotell- eller pensionatrörelse,
i den mån prisregleringslagen erhållit
tillämpning därpå.

Vad i denna lag stadgas skall ej
äga tillämpning på upplåtelse av bostad,
som är förenad med allmän
tjänst, och ej heller på bostadsupplåtelse
i sådan hotell- eller pensionatrörelse,
för vilken fordras myndighets
tillstånd.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956 79

(Gällande lydelse)

Stadgandena i 2—6
§§ skola icke äga tilllämpning
på upplåtelse
av bostad i sådant pensionärshem
eller sådan
pensionärslägenhet,
som Konungen bestämmer.

(Kungl. Maj.ts förslag)

Stadgandena i 2—6
§§ skola icke äga tilllämpning
på upplåtelse
av lägenhet i hyresvärden
tillhörigt hus,
för vilket utgått sådant
statligt lån, som år förenat
med villkor om
begränsning av rätten
att uttaga hyra och
slutligt beviljats efter
den 30 juni 1956 samt
icke uppsagts till betalning.
Stadgandena skola
ej heller tillämpas
på upplåtelse av bostad
i sådant pensionärshem
eller sådan pensionärslägenhet,
som
Konungen bestämmer.

(Utskottets förslag)

Stadgandena i 2—6
§§ skola icke äga tilllämpning
på upplåtelse
av lägenhet i hyresvärden
tillhörigt hus,
för vilket utgått sådant
statligt lån, som är
förenat med villkor om
begränsning av rätten
att uttaga hyra och
slutligt beviljats efter
den 31 december 1956
samt---bestäm mer.

(Gällande lydelse) (Kungl. Maj:ts och utskottets förslag)

Denna lag---------Svensk författningssamling.

Med avseende------— — — vidare gälla:

1. Vad i-----—---Konungen bestämmer.

7. Denna lag äger giltighet till och
med den 30 september 1943. Föreskrift
eller beslut, som meddelats med
stöd av lagen, äger ej tillämpning
längre än denna är gällande. På överträdelse,
som begåtts under lagens giltighetstid,
samt brott mot den tystnadsplikt,
som föreskrives i 25 §,
skall vad i lagen stadgas även därefter
tillämpas.

7. Denna lag äger giltighet till och
med den 30 september 1943.

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Utskottets förslag)

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1956.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

2) Lag

angående ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till lagen den 19 juni
1942 (nr 430 ) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, att övergångsbestämmelserna till lagen den 19 juni
1942 om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Denna lag----

Bestämmelserna i--

Lagen äger giltighet till och med
den 30 september 1943. Föreskrift
eller beslut, som meddelats med stöd
av lagen, äger ej tillämpning längre
än denna år gällande.

På överlåtelse av bostadsrätt eller
annan andelsrätt, som sker inom två
månader före det lagen upphör att
gälla, skall lagen ej tillämpas. Bestämmelserna
i 9 § skola, såvitt angår
överlåtelse varå lagen är tillämplig,
gälla åven efter det lagen upphört
att gälla. Vad i 10 § stadgas skall ock
gälla, ändå att fardag som dår sägs
infaller efter det lagen upphört att
gälla, dock att hyresvillkoren för tid
därefter i händelse av tvist skola fastställas
av domstol.

På förseelse, som begåtts under lagens
giltighetstid, skall vad i lagen
stadgas åven därefter tillämpas.

(Kungl. Maj:ts och utskottets förslag)

Lagen äger giltighet till och med
den 30 september 1943.

Svensk författningssamling.
---—------i orten.

(Kungl. Maj:ts förslag)

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1956.

(Utskottets förslag)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Utskottets förslag)

3) Lag

med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Bestämmelserna i denna lag skola äga tillämpning i den män lagen den
19 juni 1942 om hyresreglering m. m. (hyresregleringslagen) och lagen samma
dag om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. (bostadsrättskontrollagen)
upphöra att gälla.

2 §.

Har hyresregleringslagen varit tillämplig på hyresavtal, som även omfattar
tid efter det lagen upphört att gälla, skall avtalet, ändå att däri annorlunda
stadgats, för nämnda tid anses upptaga den hyra, som skolat utgå,
då hyresregleringen upphörde. Är annat hyresvillkor bestämt genom hyresnämnds
beslut, skall avtalet i denna del anses hava det innehåll, som framgår
av beslutet.

3 §•

Har hyresnämnd förklarat uppsägning ogiltig eller förlängt hyresförhållande
eller ock bifallit ansökan om övertagande av lägenhet jämlikt 8 a §
hyresregleringslagen, skall beslutet lända till efterrättelse även efter det
nämnda lag upphört att gälla.

4 §•

På överlåtelse av bostadsrätt eller annan i bostadsrättskontrollagen avsedd
andelsrätt, som sker inom två månader före det nämnda lag upphör
att gälla, skall lagen ej tillämpas. Bestämmelserna i 9 § samma lag skola,
såvitt angår överlåtelse varå lagen är tillämplig, gälla även efter det lagens
giltighetstid utgått. Vad i 10 § stadgas skall oek tillämpas, ändå att fardag
som där sägs infaller efter det lagen upphört att gälla.

5 §•

Ärende, som avses i hyresregleringslagen eller bostadsrättslagen, skall
handläggas och avgöras i den ordning som förut gällt, såframt ärendet anhängiggjorts
innan lagen upphört att gälla eller avser fastställande av hyresvillkor
enligt 10 § bostadsrättskontrollagen.

6 §•

Föreskrift eller beslut, som meddelats med stöd av hyresregleringslagen
eller bostadsrättskontrollagen, äger ej tillämpning efter det lagen upphört att
gälla i vidare mån än som följer av vad ovan i 2—4 §§ sägs.

(• Bihang till riksdagens protokoll 1956. 0 samt. 3 avd. Nr 28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

7 §•

Bestämmelserna i hyresregleringslagen och bostadsrättskontrollagen om
tystnadsplikt och om straff för brott häremot skola tillämpas även efter det
lagarnas giltighetstid utgått. Vad i övrigt i nämnda lagar stadgas om straff
så ock vad där sägs om återbetalningsskyldighet skall, i fråga om överträdelse
som begåtts under giltighetstiden, tillämpas även därefter.

Denna lag träder i kraft den 1 ju- Denna lag träder i kraft den 1 jali
1956. nuari 1957.

B. att riksdagen —- med förklaring att det genom propositionen
nr 168 framlagda förslaget till lag om rätt i vissa
fall för hyresgäst till nytt hyresavtal icke kunnat antagas
i oförändrat skick — måtte för sin del antaga följande förslag
till

Lag

om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Hyresgäst äger rätt att, då hyrestiden till följd av uppsägning eller eljest
går till ända, erhålla nytt hyresavtal enligt vad i denna lag stadgas. Sådan
rätt tillkommer dock icke hyresgäst,

a) om hyresrätten är förverkad;

b) om hyresgästen eljest påtagligt eftersatt sina förpliktelser enligt hyresavtalet; c)

om hyresgästens behov av lägenheten måste anses ringa;

d) om hyresgästen själv lämnat anställning, varav upplåtelsen var betingad,
eller eljest givit anledning till att anställningen upphört samt synnerliga
skäl icke tala för att hyresgästen ändock bör äga rätt till nytt hyresavtal;
eller

e) om i annat fall än nu sagts det icke kan anses strida mot god sed i
hyresförhållanden eller eljest vara obilligt, att hyresvärden fordrar att hyresgästen
skall avflytta.

2 §■

Har någon förhyrt lägenhet gemensamt med annan, äga de gemensamt
rätt till nytt hyresavtal efter vad i 1 § sägs. Vill en av dem icke påkalla
nytt avtal eller äga de, på grund av omständighet som ligger allenast den
ene till last, ej gemensamt rätt till sådant avtal, skall rätt till nytt hyresavtal,
om hyresvärden skäligen kan åtnöjas därmed, tillkomma den andre.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Påkallar make, som förhyrt lägenhet till bostad, icke nytt hyresavtal eller
äger han ej rätt till sådant avtal, skall andre maken, om han har sin bostad
i lägenheten och i anledning av hemskillnad eller äktenskapsskillnad
eller eljest vill övertaga lägenheten, äga rätt till nytt hyresavtal efter vad i
1 § sägs, såframt hyresvärden skäligen kan åtnöjas därmed. Vad i denna lag
sägs om hyresgäst skall i sådant fall tillämpas på den make, som övertager
lägenheten.

3 §•

Kan överenskommelse ej träffas om villkoren i nytt hyresavtal, skall avtalet
upptaga de villkor som hyresvärden fordrar. Vad nu är sagt skall dock
ej gälla om hyresvärden begär hyra som avsevärt överstiger hyran för jämförliga
lägenheter i orten eller annat villkor som strider mot god sed i hyresförhållanden
eller om hans krav eljest är otillbörligt. I sådant fall skall avtalet
i denna del upptaga samma bestämmelse som det tidigare hyresavtalet.

Kunna hyresvärd och hyresgäst ej
enas om nytt hyresavtal, åligger det
hyresgästen, där han vill åtnjuta sin
rätt till sådant avtal, att väcka talan
därom vid domstol senast två veckor
efter det han av hyresvärden mottagit
skriftligt meddelande om att hyresvärden
fordrar, att han skall avflytta.
Har inom tid som nu är sagd
tvisten hänskjutits till nämnd, som
avses i lagen den 22 juni 1939 om
medling i hyrestvister, må dock, om
förfarandet inför nämnden icke leder
till förlikning, talan väckas inom två
veckor efter det förfarandet inför
nämnden avslutats. Försitter hyresgästen
tid som i denna paragraf är
sagd, har han förlorat sin rätt till
nytt avtal.

§•

Kunna hyresvärd och hyresgäst ej
enas om nytt hyresavtal, åligger det
hyresgästen, där han vill åtnjuta sin
rätt till sådant avtal, att väcka talan
därom vid domstol senast tre veckor
efter det han av hyresvärden mottagit
skriftligt meddelande om att hyresvärden
fordrar, att han skall avflytta.
Har inom tid som nu är sagd
tvisten hänskjutits till nämnd, som
avses i lagen den 22 juni 1939 om
medling i hyrestvister, må dock, om
förfarandet inför nämnden icke leder
till förlikning, talan väckas inom tre

veckor efter det förfarandet —---

till nytt avtal.

5 §•

År vid hyrestidens utgång ännu icke avgjort, huruvida nytt hyresavtal enligt
denna lag skall komma till stånd, äger hyresgästen utan hinder därav
kvarsitta i lägenheten intill dess sådant avtal slutits eller hans rätt till nytt
avtal galt förlorad eller ock hans talan därom ogillats.

För lid då hyresgästen kvarsitler i lägenheten efter vad i första stycket
stadgats, skola de tidigare hyresvillkoren tillämpas tills annorlunda blivit
bestämt genom nytt avtal eller genom rättens förordnande, varom i 7 § sägs.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

6 §.

Finnes i mål om nytt hyresavtal hyresgästen berättigad till sådant avtal,
fastställer rätten hyresvillkoren efter vad i 3 § sägs, och skall avtal anses
vara på dessa villkor slutet den dag, från vilken rättens dom skall lända till
efterrättelse. Har hyresvärden dessförinnan uthyrt lägenheten till annan, är
det utan verkan mot hyresgästen.

7 §•

Har hyresgäst inom tid, som i 4 § sägs, väckt talan om rätt till nytt hyresavtal
men prövas han icke vara berättigad till sådant avtal, är han skyldig
att avflytta vid hyrestidens slut eller, där tiden redan gått till ända, genast;
erinran därom skall intagas i domen. Finnes hyresgästen vara i behov av
anstånd med avflyttningen och är ej hyresrätten förverkad, må rätten lämna
honom tillstånd att kvarsitta under skälig tid. Om hyresvärden det yrkar,
må tiden för lägenhetens avträdande uppskjutas till den fardag, som infaller
näst efter en månad efter domen.

I domen skola fastställas hyresvillkor för den tid efter den avtalade hyrestidens
slut, varunder hyresgästen kvarsuttit eller skall kvarsitta i lägenheten,
och skola härvid bestämmelserna i 3 § äga motsvarande tillämpning.

Rätten äger, när skäl äro därtill,
förordna, att domen skall lända till
efterrättelse utan hinder av att den
icke vunnit laga kraft. Är sådant förordnande
meddelat och fullföljes talan
mot domen i högre rätt, må den
rätt undanröja förordnandet, innan
ändringssökandet slutligen prövas.

8 §.

Avtal mellan hyresvärd och hyresgäst enligt vilket framtida tvist om rätt
till nytt hyresavtal eller om villkoren däri skall hänskjutas till avgörande
av skiljemän, utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen,
är utan verkan.

9 §•

Förbehåll, som strider mot vad som stadgas i denna lag, är utan verkan
mot hyresgästen.

10 §.

Bestämmelserna i denna lag skola icke äga tillämpning,

a) då lägenhet upplåtits till bostad i en- eller tvåfamilj shus;

b) då lägenhet upplåtits till bostad i möblerat skick; eller

c) då fråga är om upplåtelse från hyresgästs sida av del i förhyrd bostadslägenhet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

(Kungl. Maj:ts förslag)

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1956 och gäller till med den 30 september
1959. Lagen skall dock icke
gälla i den mån bestämmelserna i
7, 8 eller 8 a § lagen den 19 juni 1942
om hyresreglering m. m. äro tillämpliga
på hyresförhållandet.

Är hyresavtalet slutet före lagens
ikraftträdande, skall lagen äga tilllämpning
allenast om hyrestiden utgår
den 30 september 1956 eller senare.
Har i fall, som nu är sagt, hyresvärden
före den 1 juli 1956 lämnat
hyresgästen meddelande som avses i
4 §, må talan om nytt hyresavtal väckas
senast den li juli 1956. Har tvisten
senast den 14 juli 1956 hänskjuskjutits
till nämnd, som avses i lagen
den 22 juni 1939 om medling i hyrestvister,
må dock, om förfarandet inför
nämnden icke leder till förlikning,
talan väckas senast två veckor efter
det förfarandet inför nämnden avslu -

(Utskottets förslag)

Denna lag träder kraft den 1 januari
1957 och gäller till och med den 30
september 1959. Lagen skall dock icke
gälla i den mån bestämmelserna i
7, 8 eller 8 a § lagen den 19 juni 1942
om hyresreglering m. m. äro tillämpliga
på hyresförhållandet.

Är hyresavtalet slutet före lagens
ikraftträdande, skall lagen äga tilllämpning
allenast om hyrestiden utgår
den 31 mars 1957 eller senare.
Har i fall, som nu är sagt, hyresvärden
före den 1 januari 1957 lämnat
hyresgästen meddelande som avses
i 4 §, må talan om nytt hyresavtal
väckas senast den 21 januari 1957.
Har tvisten senast den 21 januari 1957
hänskjutits till nämnd, som avses i
lagen den 22 juni 1939 om medling i
hyrestvister, må dock, om förfarandet
inför nämnden icke leder till förlikning,
talan väckas senast tre veckor
efter-----avslutats.

tats.

Upphöra bestämmelserna i 7, 8 och 8 a §§ lagen den 19 juni 1942 om
hyresreglering m. in. att gälla i viss ort eller eljest, äger Konungen meddela
de föreskrifter, som erfordras för bringande i tillämpning av denna lag.

Bestämmelsen i 3 kap. 6 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom skall icke gälla hyresförhållande, varå denna lag äger tillämpning.

Har tvist om nytt hyresavtal hänskjutits till nämnd, som avses i lagen den
22 juni 1939 om medling i hyrestvister, och avslutas förfarandet inför
nämnden utan att förlikning åvägabragts, skall skriftlig underrättelse härom
med angivande av dagen, då förfarandet avslutades, av nämndens ordförande
genast överlämnas till parterna eller ock senast nästa dag till dem
översändas i rekommenderade brev. Har part hos nämnden anlitat befullmäktigat
ombud, må underrättelse i stället tillställas ombudet.

C. att motionerna 1:458 och 11:596, i vad de innehåller
yrkande om undantag från hyresregleringen, 1:586 och
II: 768, I: 587 och II: 772, såvitt däri yrkas avslag å propositionens
förslag till lag om rätt i vissa fall för hyresgäst

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

till nytt hyresavtal, I: 583 och II: 766, i vad däri yrkas ändring
av sistnämnda lagförslag beträffande upplåtelse som
är betingad av anställningsförhållande, 1:584 och 11:770,
I: 585 och II: 769, I: 588 och II: 771 samt II: 773 måtte avslås; D.

att motionerna I: 354 och II: 275 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

E. att motionerna I: 355 och II: 274 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

F. att motionerna 1:458 och 11:596, såvitt däri begäres
skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om förslag till
1957 års vårriksdag om plan för en total avveckling av hyresregleringen,
i den mån de ej kan anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört i sin motivering, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

G. att motionerna I: 587 och II: 772, i vad de innehåller
yrkande att riksdagen måtte uttala sin anslutning till att
justitieministern bemyndigas att ofördröjligen tillkalla sakkunniga
för en översyn av allmänna hyreslagen, i den mån
de ej kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört
i sin motivering, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; H.

att motionerna I: 583 och II: 766, såvitt däri begäres
skrivelse till Kungl. Maj :t om skyndsam översyn av allmänna
hyreslagen, i den mån de ej kan anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört i sin motivering, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

I. att motionen II: 289 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

J. att motionen II: 767, i den mån den ej kan anses besvarad
genom vad utskottet ovan anfört i sin motivering, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 november 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

ABEL ANDERSSON

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Lindahl, Axel Jansson, Herbert Hermansson,
Ebbe Ohlsson, Spetz, Boo, Kristiansson och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Nyberg, fru Torbrink,
herrar Nestrup, Persson i Appuna, Bengtsson i Halmstad, Hansson i
Skegrie och östlund.

Reservationer:

I. (avseende utskottets hemställan under A 1)-—2) samt B, C och F)

av herrar Ebbe Ohlsson och Östlund, vilka ansett att utskottets utlåtande
bort ha följande lydelse:

De i propositionen framlagda förslagen innebär dels att Kungl. Maj :t skall
kunna förordna att hyresregleringslagen beträffande viss ort där den nu
gäller inte vidare skall äga tillämpning (regional avveckling) och dels att
hyreskontrollen men ej uppsägningsskyddet skall upphöra beträffande lägenhet
i hus, för vilket utgått statligt bostadslån beviljat efter den 30 juni
1956 (kategorimässig avveckling). Enligt utskottets mening bör avvecklingen
av hyresregleringen redan nu kunna ske i vidare omfattning och för
flera kategorier fastigheter än vad som förutsatts i propositionen. Utskottet,
som i detta hänseende på flera punkter ansluter sig till hyresregleringskommitténs
uppfattning och som för sin del vill tillstyrka flertalet av de avvecklingsförslag
som framlagts i likalydande motionerna 1: 458 och II: 596, kommer
nedan att närmare redovisa sitt ståndpunktstagande i de olika konkreta
fallen.

Vad beträffar den regionala avvecklingen framstår det som självklart för
utskottet att hyresregleringen icke längre bör bibehållas i sådana orter där
tillfredsställande balans mellan tillgång och efterfrågan på bostäder råder.
En regional avveckling av regleringen bör därför utan olägenhet kunna genomföras
på dylika orter snarast möjligt. Utskottet tillstyrker sålunda departementschefens
förslag härutinnan. Utskottet, som anser det betydelsefullt
att utvecklingen mot normaliserade förhållanden på hyresmarknaden i
möjligaste mån underlättas och att en smidig ordning för en total avveckling
av hyresregleringen därför snarast bör åstadkommas, tillstyrker det i
motionerna 1: 458 och II: 596 väckta förslaget om utarbetande av en plan
för en total avveckling av regleringen. En sådan plan bör framläggas av
Kungl. Maj:t för riksdagen under våren 1957. Det förhållandet att avvecklingen
kan påbörjas redan fr. o. m. den 1 januari 1957 och fortsättning kan
väntas följa styrker behovet härav.

Vad särskilt---— (s. 65 överst lika med utskottet)---starka

skäl frångås.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Utskottet avstyrker således motionerna I: 585 och II: 769, vari yrkas avslag
å den i propositionen föreslagna ändringen i 1 § hyresregleringen.

Den kategorimässiga avvecklingen av hyresregleringen erbjuder visserligen
större praktiska och administrativa svårigheter än den regionala men
är därför enligt utskottets uppfattning icke mindre angelägen. Utskottet anser
sig böra förorda ett relativt vittomfattande kategorimässigt upphävande
av regleringen. Som förutsättning för en dylik avveckling bör icke krävas
ett marknadsläge med balans mellan tillgång och efterfrågan på lägenheter.
Sådan balans kan nämligen knappast inom överskådlig tid ernås, så länge
hyresregleringen bibehålies. Den av regleringen förorsakade relativa hyressänkningen
medför nämligen en ständig ökning av efterfrågan på bostäder och
därigenom en skärpning av bostadsbristen. I likhet med hyresregleringskommittén
anser utskottet, att de olägenheter, som förorsakas av regleringens
bibehållande, är så stora att det framstår som fördelaktigt att densamma
avvecklas även till priset av en viss höjning av hyresnivån. En tillämpning
av de bostadspolitiska åtgärder som i andra sammanhang förordats av samma
motionärer som väckt motionerna I: 458 och II: 596 torde emellertid på
längre sikt i stort sett utjämna den hyreshöjning det här eventuellt kan
gälla liksom även motverka hyreshöjningar genom att en kostnadspress
åstadkommes.

Utskottet anser sålunda att det i ovannämnda motionerna 1:458 och
II: 596 framlagda förslaget till avveckling av regleringen i princip är väl avvägt
och lämpat att ligga till grund för ett påbörjande av hyresregleringslagstiftningens
avskaffande.

I ovannämnda motioner förordas bl. a. att regleringen slopas i statsbelånade
hus. Departementschefen har på denna punkt endast ansett en avveckling
nu möjlig i sådana hus för vilka slutligt lån beviljats först efter
det de nya bestämmelserna trätt i kraft. Enligt utskottets uppfattning är
emellertid avgörande för denna avveckling icke när statslånen beviljades
utan att fastigheterna fortfarande står under de lånebeviljande myndigheternas
kontroll. Från hyresregleringen bör därför undandragas samtliga de
hus för vilka lån beviljats enligt kungörelsen av den 29 juni 1946 om tertiärlån
och tilläggslån för flerfamiljshus eller senare författningar och alltjämt
står under de lånebeviljande organens kontroll.

Utskottet tillstyrker det i motionerna nr 1:458 och 11:596 framförda
yrkandet att fördelningen på olika lägenheter av det av bostadsstyrelsen
fastställda totala hyresbeloppet skall tillkomma fastighetsägare i stället
för hyrenämnd.

Som följd av —--(s. 65 nederst lika med utskottet)---26 §

hyresregleringen.

Beträffande lägenheter i nytillkommande s. k. fria hus, d. v. s.
hyreshus som finansierats utan statliga lån, delar utskottet hvreskommitténs
uppfattning om att dessa helt bör undandragas hyresregleringslagen. I anslutning
till motionerna 11:773 samt de likalydande motionerna 1:458 och

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

11:596 hemställer sålunda utskottet, att från hyresregleringen skall fritagas
privatfinansierade hus som färdigställes efter den 1 januari 1957.

Jämväl vad angår lägenheter som upplåtes för annat ändamål
än bostad ansluter sig utskottet till vad hyresregleringskommittén
anfört härutinnan. Ehuru utskottet är medvetet om att en avveckling av hyresregleringen
för dessa kategorier lägenheter kan, särskilt i de större städerna,
övergångsvis medföra svårigheter anser utskottet sig icke böra utesluta dessa
från den nu förordade avvecklingen av regleringen. De förslag till avveckling
som utskottet ovan tillstyrkt och nedan kommer att tillstyrka innebär nämligen
i och för sig en förhållandevis omfattande avveckling av regleringen för
bostadslägenheter. Detta medför, alt ett bibehållande av kontrollen för de
kommersiella lägenheterna kunde uppfattas som en prioritering av rörelseidkare,
hantverkare och andra företagare till nackdel för övriga hyresgäster.
Det sociala skyddsbehov som eventuellt kan föreligga särskilt i fråga om de
mindre företagarna kan i detta läge icke anses väga så tungt att man nu bör
avstå från att avskaffa regleringen för de kommersiella lägenheterna. För
att bl. a. affärsidkare i de större städernas centrala delar, som icke har långlidskontrakt,
skall genom upptagande av kredit kunna lösa övergångssvårigheterna,
bör övervägas hurimda icke dessa grupper bör genom företagarförening
eller annan kreditinstitution kunna beredas erforderliga lån.

1 fråga om--------(s. 66 lika med utskottet)-----avstyrker bifall

till motionen.

I ovannämnda motioner samt i motionen II: 773 har vidare yrkats, att
möblerade rum skall fritagas från hyresregleringen. Regleringen torde
för närvarande verka återhållande på utbudet av dylika rum. Särskilt i de
större städerna medför regleringen att tillgången på uthyrningsrum är avsevärt
mindre än vad den skulle vara vid en fri hyresmarknad. Hyresgästerna begagnar
sig i stor utsträckning av hyresregleringens uppsägningsskydd och
kvarbor, oavsett om uthvrare, exempelvis på grund av att denne själv genom
familjens tillväxt behöver ökat utrymme, vill begagna uthyrningsrummet.
Utskottet, som funnit de nuvarande förhållandena otillfredsställande ur
både uthyrarnas och hyresgästernas synpunkt, tillstyrker motionärernas yrkande
om att regleringen skall borttagas för möblerade enkelrum.

Bland annat med hänsyn till det personliga förhållande som ofta råder
mellan hyresvärd och hyresgäst i en- och tvåfa miljshus samt angelägenheten
av att hyresvärden icke drabbas av högre totalutgift för av honom
bebodd lägenhet i jämförelse med uthyrd likvärdig lägenhet som han uthyr
i samma fastighet tillstyrker utskollet i motionerna I: 458 och II: 596 framfört
förslag om att regleringen skall avskaffas i avseende å de mindre bostadshusen.

I motionerna I: 458 och II: 596 samt i motionerna I: 584 och II: 770 har
framställts yrkanden med innebörd att från hyresreglering skall undantagas
lägenheter som innehaves med bostadsrätt, respektive atl
bostadsrättskontrollagens bestämmelser om överlåtelse av bostadsrätt skall
upphävas. Som väsentligaste motiv härför har framhållits att det icke är nå -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

gon principiell skillnad mellan överlåtelse av bostadsrättslägenhet och försäljning
av villafastighet. Häremot har invänts, att ett icke obetydligt antal
villafastigheter är byggda med statliga lån och därför icke får överlåtas
till högre pris än vad det lånebeviljande organet medger. Detta utgör enligt
utskottet ej något skäl för att icke nu söka åvägabringa en ordning som
ger möjlighet för bostadsrättsinnehavare att försälja en honom tillhörande
lägenhet för det gällande marknadspriset. De framlagda motionerna tillstyrkes
sålunda i här berört avseende.

Vad beträffar yrkandet i motionerna I: 458 och II: 596 ---- (s. 68—

72 lika med utskottet) — — — avstyrker fördenskull motionen.

Utskottet vill slutligen framhålla att fortsatta möjligheter att kombinera
en regional och kategorimässig avveckling av hyresregleringen bör tillvaratagas.

Som i propositionen föreslagits bör de nya reglerna träda i kraft från och
med den 1 januari 1957.

Utskottet övergår--— (s. 72 lika med utskottet) —----kallad be sittningsskyddslagen.

Enär man har att räkna med brist på bostäder även under den tid då
hyresregleringen är under avveckling och måhända även någon tid därefter,
är det angeläget att avvecklingen icke sker på sådant sätt att obefogade
uppsägningar kommer till stånd. Det besittningsskydd till förhyrd
bostad, som under de många år hyresregleringslagen vid rådande bostadsbrist
funnits ingått i allmänhetens medvetande, bör därför enligt utskottets
mening bestå under ännu någon tid.

Mot departementspromemorians förslag---(s. 72 lika med utskottet)
----till skäligt belopp.

Utskottet har funnit den mot lagförslaget framförda kritiken vägande.
Det anser sig därför icke kunna tillstyrka en provisorisk särskild lagstiftning
om besittningsskydd. Utskottet förordar i stället en lösning av frågan
i överensstämmelse med vad som föreslagits i motionerna I: 586 och II: 768,
enligt vilka hyresregleringslagens bestämmelser om ogiltigförklaring av
uppsägning, förlängning av hyresavtal och övertagande av lägenhet må —-i den mån det befinnes erforderligt — bibehållas under en tid av tre år
från det regleringen i övrigt upphört eller kommer att upphöra, dock att
skyddsbestämmelserna icke skall gälla en- och tvåfamilj shus samt uthyrningsrum.
Förordnande härom torde beträffande den regionala avvecklingen
kunna utfärdas av Kungl. Maj:t enligt 1 § hyresregleringslagen.

Behovet av ett förstärkt besittningsskydd även i en normal hyresmarknad
torde få prövas i samband med översynen av hyreslagen. Motionerna
I: 587 och II: 772 samt I: 583 och II: 766 får härmed anses besvarade.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen---(lika med utskottet under A)

1) Lag

angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m.

Härigenom--— (lika med utskottets förslag)---vidare angi ves.

(Gällande lydelse) (Utskottets förslag)

1 §•

(Utskottets förslag)

3 §•

(Utskottets förslag)

26 §.

Vad i denna lag stadgas skall ej
äga tillämpning i fråga om upplåtelse
av bostad, som är förenad med
allmän tjänst, och ej heller på bostadsupplåtelse
i möblerad lägenhet
om högst ett rum eller i fråga om
lägenhet i hyresvärden tillhörigt eneller
tvåfamiljshus.

Stadgandena i 2—6 §§ skola ej
äga tillämpning på upplåtelse av lägenhet
i hyresvärden tillhörigt hus,
som uppförts med stöd av tertiärlån
beviljat enligt kungörelsen den 29
juni 1946 om tertiärlån och tilläggslån
för flerfamiljshus eller senare
författning i samma ämne, så länge
lånet ej uppsagts till betalning, eller
i fråga om lägenhet i hus, som uppförts
utan stöd av dylikt statligt lån
och som färdigställts efter den 31 december
1956, eller i fråga om lägenhet,
som är avsedd att helt eller till
väsentlig del utnyttjas till annat ändamål
än bostad. Stadgandena skola

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 dr 1956

(Gällande lydelse) (Utskottets förslag)

ej heller tillämpas på upplåtelse av
bostad i sådant pensionärshem eller
sådan pensionärslägenhet, som Konungen
bestämmer.

Denna lag — — — Svensk författningssamling.

Med avseende — — — vidare gälla.

1. Vad i---Konungen bestämmer.

7. Denna lag---därefter 7. Denna lag — — — (lika med

tillämpas. utskottet)----september 1943.

I fall där stadgandena i 2—-6 §§
icke vidare skola äga tillämpning
skall lagens bestämmelser om förlängning
av hyresavtal m. m. tilllämpas
under en tid av tre år från
det denna lag träder i kraft.

Denna lag---(lika med utskottet)
----1 januari 1957.

2) Lag

om ändring av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av
upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, dels att 11 och 16 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr
430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt samt rubriken
till 11 § skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att
5—10 §§ samma lag jämte rubriken till 5 § skola upphöra att gälla, dels
att övergångsbestämmelserna till lagen skola erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse) (Utskottets förslag)

Om upplåtelse av annan andelsrätt
än bostadsrätt.

11 §.

Förening, som — — —- lägenheten
upplåtits.

Vad i 4 § första stycket stadgas
om bostadsrätt skall äga motsvarande
tillämpning med avseende å annan
andelsrätt i förening eller aktiebolag,
varmed följer rätt att besitta
eller hyra lägenhet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

(Gällande lydelse) (Utskottets förslag)

16 §.

Den som---eller fängelse.

Till enahanda straff dömes den
som bryter mot 4 § första eller andra
stycket, 11 § andra stycket i vad
det hänför sig till 4 § första stycket,

eller mot 12 §. Vad i--— där

sägs.

Den som underlåter att lämna
uppgift, varom föreskrift meddelats
enligt 4 § i tredje stycket, eller mot
bättre vetande lämnar oriktig sådan
uppgift, straffes ock med dagsböter
eller fängelse.

Denna lag---— Svensk författ ningssamling.

Bestämmelserna i 4, 11, och 12 §§
skola ej gälla, om avtal träffats eller
anvisning å lägenhet skett före
lagens ikraftträdande i orten.

Lagen äger---(lika med utskottet)
---30 september 1943.

Denna lag---(lika med utskottet)
---1 januari 1957.

3) Lag

med vissa bestämmelser som skola
iakttagas sedan hyresregleringen
upphört

(Samma som utskottet.)

B) att riksdagen måtte avslå det genom propositionen nr
168 framlagda förslaget till lag om rätt i vissa fall för hyresgäst
till nytt hyresavtal;

C) att motionerna 1:458 och 11:596, i vad de innehåller
yrkande om undantag från hyresregleringen och ej bifallits
ovan under A) och B) eller nedan under F) och L), I: 583
och II: 766, i vad däri yrkas ändring av sistnämnda lagförslag
beträffande upplåtelse som är betingad av anställnings -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

förhållande, 1:585 och 11:769, 1:588 och 11:771 samt
II: 773, i vad däri yrkas undantag från besittningsskyddslagen
av nytillkommande, privatfinansierade hus, måtte avslås; D)

och E) (lika med utskottet);

F) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
att Kungl. Maj:t inför 1957 års riksdag måtte framlägga
förslag till plan för en total avveckling av hyresregleringslagstif
tningen;

G) —J) (lika med utskottet);

K) att motionerna I: 458 och II: 596, till den de! de överensstämmer
med beslutet ovan under A) och B), I: 586 och
II: 768, I: 584 och II: 770, I: 587 och II: 772, såvitt däri yrkas
avslag å propositionens förslag till lag om rätt i vissa
fall för hyresgäst till nytt hyresavtal, samt 11:773, i vad
däri yrkas fritagande från hyresregleringen av nytillkommande,
privatfinansierade hus och möblerade enkelrum,
måtte bifallas;

L) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om sådan ändring av gällande statliga låneförfattningar,
att fördelningen på olika lägenheter av det av bostadsstyrelsen
fastställda totala hyresbeloppet skall tillkomma
fastighetsägare i stället för hyresnämnd.

II. (avseende utskottets hemställan under B. och H.) av herrar Herbert
Hermansson, Xyberg, Georg Carlsson och Hansson i Skegrie, som ansett,

1) dels att utskottets utlåtande i den del, avseende besittningsskyddslagen,
som börjar med orden »Den kritik» (s. 73 överst) och slutar med orden
»skrivelse till Kungl. Maj:t i saken» (samma sida) bort ha följande lydelse:

Den kritik som framförts mot lagförslaget är utan tvivel ägnad att väcka
tveksamhet, om det verkligen nu bör genomföras. Som i det föregående anförts
är det dock nödvändigt, om man nu vill börja avveckla hyresregleringen,
att komplettera hyreslagens otillfredsställande besittningsskyddsregler.
I detta hänseende går det icke att begagna den av lagrådet förordade
lösningen, ty denna skulle i själva verket innebära en fortsatt hyresreglering
med visserligen höjda hyror men sannolikt ett starkt stegrat antal hyrestvister
som följd, där hyresnämnderna icke skulle kunna bemästra prövningen
av hyrornas belopp utan att tillgripa nya men i stort sett lika schematiska
tillämpningsförfaranden som tidigare. Valet torde därför stå mellan
att avvakta ny utredning eller att som ett provisorium godtaga förslaget
till dess att ett på en ny utredning grundat förslag hinner leda till lagstiftning.

Vid dessa överväganden finner sig utskottet böra ge sin anslutning till
att besittningsskyddet provisoriskt ordnas enligt de grundprinciper lag -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

förslaget innefattar. Utskottet förutsätter dock att en översyn av allmänna
hyreslagen kommer att igångsättas för att där inarbeta definitiva bestämmelser
om besittningsskydd och att denna översyn bedrives med sådan
skyndsamhet att förslag kan framläggas till 1958 års riksdag.

I motionerna I: 583 av herr Larsson, Nils Theodor, m. fl. och II: 766 av
herr Ruhbestad m. fl. hemställes bl. a., »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om så skyndsam översyn av allmänna hyreslagen, att
förslag till ändrade bestämmelser om besittningsskydd för hyresgäst må
kunna framläggas redan till 1957 års riksdag, varvid i motionen anförda
synpunkter bör beaktas».

Som i det föregående anförts anser utskottet i likhet med dessa motionärer
att översynen av hyreslagen bör ske med största möjliga skyndsamhet.
Emellertid torde frågan vara av sådan natur, att ett förslag näppeligen kan
framläggas inom en så kort tid som motionärerna tänkt sig. Därtill kommer
att motionerna väcktes under vårsessionen men kunnat upptagas till behandling
först under höstriksdagen. Till 1958 års riksdag bör det emellertid
vara möjligt att få den begärda översynen verkställd. Utskottet får därför —
med anledning av motionerna — hemställa att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhåller om en så skyndsam översyn av den allmänna hyreslagen
att ett förslag till ändrade bestämmelser om besittningsskydd må
kunna framläggas till 1958 års riksdag. I övrigt vill utskottet föreslå att motionerna
måtte anses besvarade med vad utskottet i det föregående anfört.
Vidare anser utskottet att yrkandena i motionerna 1:587 och 11:772 med
hemställan om ett uttalande från riksdagens sida angående översyn av hyreslagen
tillgodosetts med det av utskottet anförda. I fråga om yrkandet i
samma motioner att lagförslaget skall avslås följer av vad ovan anförts att
utskottet icke biträder denna mening.

Utskottets ståndpunkt medför att även motionerna I: 586 och II: 768, med
yrkande om att hyresregleringslagens uppsägningsskydd skall bibehållas i
tre år, där regleringen icke helt avvecklas, och om avslag på propositionen,
avstyrkes,

dels ock att utskottets hemställan under H. bort ha följande lydelse:

att riksdagen i anledning av motionerna I: 583 och II: 766
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om så skyndsam
översyn av allmänna hyreslagen, att förslag till ändrade bestämmelser
om besittningsskydd för hyresgäst må kunna
framläggas redan till 1958 års riksdag.

2) dels att utskottets motivering i närmast följande del, som börjar »Utskottet
har övervägt» och slutar med orden »biträda propositionen», bort
lyda:

Huruvida förevarande lagstiftning i vad den avser besittningsskyddet bör
omfatta hela landet eller avgränsas till vissa orter måste bli beroende av de
resultat, vartill den kommande översynen kan leda. Det måste därför också
anses vara i princip oriktigt att den provisoriska lagen om besittningsskydd

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

blir gällande för hela landet. På grund därav anser sig utskottet böra föreslå,
att det provisoriska besittningsskyddet avgränsas så, att bestämmelserna
skall gälla endast i de orter, där hyresregleringen avvecklas. En sådan
ordning har bl. a. den fördelen, att en kommande lagstiftning icke föregripes
i avseende på frågan om dess regionala omfattning. Det måste vidare
anses vara lämpligast att en provisorisk lag, som mött mycken stark kritik
under remissbehandlingen, får ett så litet tillämpningsområde som möjligt.

För att tillgodose förslaget om att den provisoriska lagen om besittningsskydd
begränsas till de orter, där nu gällande hyresreglering avvecklas, erfordras
ett tillägg till förslaget till lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till
nytt hyresavtal. Ett sådant tillägg kan lämpligen göras på så sätt, att till
första stycket andra punkten i övergångsbestämmelserna i det föreliggande
lagförslaget fogas en sats, så att stycket får följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957 och gäller till och med den
30 september 1959. Lagen skall dock icke gälla i den mån bestämmelserna
i 7, 8 eller 8 a § lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. äro tilllämpliga
på hyresförhållandet eller i andra fall än där sistnämnda bestämmelser
den 31 december 1956 skulle hava varit tillämpliga på hyresförhållandet.

dels ock att utskottets hemställan under B. bort ha följande lydelse:

att riksdagen måtte antaga följande genom propositionen
nr 168 framlagda förslag till övergångsbestämmelser till lagen
om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal.

(Kungl. Maj.ts förslag)

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1956 och gäller till och med den 30
september 1959. Lagen skall dock
icke gälla i den mån bestämmelserna
i 7, 8 eller 8 a § lagen den 19 juni
1942 om hyresreglering m. m. äro
tillämpliga på hyresförhållandet.

Är hyresavtalet — —--(lika med

Kungl. Maj:t)---nämnden av slutats.

Upphöra bestämmelserna---

--— tillställas ombudet.

(Utskottets förslag)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957 och gäller till och med
den 30 september 1959. Lagen skall
dock icke gälla i den mån bestämmelserna
i 7, 8 och 8 a § lagen den
19 juni 1942 om hyresreglering in. m.
äro tillämpliga på hyresförhållandet
eller i andra fall än där sistnämnda
bestämmelser den 31 december 1956
skulle hava varit tillämpliga på hyresförhållandet.

Är hyresavtalet---(lika med

utskottet)--- — nämnden avslu tats.

(lika med Kungl. Maj :t och utskottet)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

III. (avseende utskottets hemställan under A. 1) och C. i fråga om motionerna
I: 587 och II: 772) av herrar Spetz och Nestrup, vilka anfört:

1. Kategorimässig avveckling, möblerade enkelrum

I detta avseende anser vi

dels att det stycke i utskottets utlåtande (s. 67), som börjar »Utskottet
övergår härefter», bort erhålla följande lydelse:

Utskottet övergår härefter till frågan, huruvida möblerade enkelrum,
såsom yrkats i motionerna II: 773 samt 1:458 och 11:596, skall fritagas
från hyresregleringen. Här föreligger en kategori, beträffande vilken
olägenheterna av en avveckling synes minst framträdande. Frågor rörande
möblerade rum dragés numera sällan under hyresnämndernas prövning, och
särskilt torde sänkning av avtalade hyresbelopp förekomma i ringa utsträckning.
Då lagens bestämmelser i dessa fall icke är normerande beträffande
hyrans storlek utan endast ger möjlighet för ingripande av hyresnämnd,
torde lagens effekt på hyresnivån vid sådant förhållande huvudsakligen vara
av psykologisk art. Å andra sidan är det otvivelaktigt att lagens tillämplighet
verkar hämmande på utbudet, eftersom många tvekar att hyra ut möblerade
rum när de icke vet, om eller när de kan bli av med sin hyresgäst.
Det är därför uppenbart att hyresregleringen i detta avseende medför en
minskning av bostadstillgången, och det är möjligt att det större utbud, som
skulle bli en följd av frisläppande av denna kategori, till och med skulle
verka sänkande på hyresläget. En avveckling av hyresregleringen beträffande
denna kategori synes därför böra ske genom införande av ett undantagsstadgande
i 26 § första stycket för bostadsupplåtelse i möblerad lägenhet
om högst ett rum. Härigenom torde även en särskild undantagsbestämmelse
för bostadsupplåtelse i hotell- och pensionatrörelse bli överflödig.

dels att det stycke i utskottets utlåtande (s. 70), som börjar med »Utskottet
tillstyrker», bör erhålla följande ändrade lydelse:

Utskottet tillstyrker förslaget till ändring av 2 § hyresregleringslagen,
innebärande ökade möjligheter att i vissa fall sänka grundhgra,

dels ock att utskottet i följd härav bort hemställa, att förslaget till lag
angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, i nedan angiven del erhåller
följande lydelse:

26 §.

Vad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning på upplåtelse av bostad,
som är förenad med allmän tjänst, och ej heller på bostadsupplåtelse i
möblerad lägenhet om högst ett rum.

Stadgandena i 2—6 §§-----(lika med utskottet)---Konung en

bestämmer.

7 Biliang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 28

98 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

2. Frågan om besittningsskydd för hyresgäst

I detta avseende anser vi

dels att utskottets utlåtande från och med det stycke (s. 73), som börjar
med »Den kritik», till det stycke (s. 77), som börjar med »Med anledning
av», bort erhålla följande lydelse:

Den starka kritik, som sålunda riktats mot lagförslaget, särskilt av lagrådet
och övriga rättsvårdande myndigheter, är utan tvivel berättigad. Därutöver
hör framhållas att icke ens hyresgästorganisationerna ansett sig kunna
tillstyrka en lagstiftning på grundval av den utredning, som nu föreligger.
De tillstyrker i likhet med ett stort antal andra remissmyndigheter,
att frågan göres till föremål för grundligare utredning under medverkan
av företrädare för olika intressegrupper.

På grund av den brådstörtade behandling, som ägnats denna både principiellt
och praktiskt viktiga lagstiftningsfråga, har problemen blivit mycket
bristfälligt belysta. Bl. a. må framhållas, att konsekvenserna i kostnadsavseende
av att dessa mål skall handläggas av allmän domstol icke
närmare berörts vid utredningen. Förfarandet vid de allmänna domstolarna
kommer av olika skäl att bli många gånger dyrare än förfarandet inför
hyresnämnderna. Hyresgästerna kommer därför många gånger att ställas
inför frågan, om de har råd att föra talan enligt den föreslagna lagen. Å
andra sidan öppnas möjligheter för kverulanter att, eventuellt med stöd
av fri rättegång, föra talan i fall, där hyresvärden för att åstadkomma lugn
och trivsel i fastigheten sett sig tvungen att uppsäga viss hyresgäst. I dessa
fall inställer sig också frågan, om den föreslagna lagen ger möjlighet att få
ett slutligt eller åtminstone verkställbart avgörande i dylika mål inom rimlig
tid. Lagförslaget är på denna punkt ogenomtänkt och oklart.

Med hänsyn till de allvarliga invändningar, som gjorts mot förslaget,
synes detta nu icke böra genomföras ens såsom ett provisorium. Det synes
icke heller föreligga något trängande behov av en lagstiftning av detta slag.
Det torde icke vara att förvänta en mera omfattande avveckling av hyresregleringslagen
under den närmaste tiden. På de orter, där en avveckling kan
genomföras, torde förhållandena i stort sett vara desamma som på de nu
icke hyresreglerade orterna, där något behov av en dylik lagstiftning icke
försports.

En grundlig och allsidig utredning av frågan om ett förbättrat besittningsskydd
för hyresgästerna bör emellertid företagas. Den borde kunna
bedrivas i sådan takt, att förslag skulle kunna föreläggas nästa års eller
åtminstone 1958 års riksdag.

dels ock att utskottet till följd härav bort hemställa,

a) att riksdagen måtte med bifall till motionerna 1:587
och II: 772 avslå propositionen, i vad angår förslaget till lag
om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal;

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

b) att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att en utredning rörande frågan om ett förbättrat
besittningsskydd för hyresgäster verkställes och bedrives
med sådan skyndsamhet, alt förslag i frågan kan föreläggas
1958 års riksdag.

IV. (avseende utskottets hemställan under A. 3) och C. i fråga om motionerna
I: 588 och II: 771) av herrar Nyberg, Spetz och Nestrup, vilka ansett

dels att utskottets utlåtande från och med det stycke (s. 69), som börjar
med »I detta sammanhang», till det stycke (s. 70), som börjar med »I övrigt
har utskottet», i stället bort ha följande lydelse:

I detta sammanhang har statens hyresråd fäst uppmärksamheten på det
problem, som uppkommer då Kungl. Maj :t för tid efter avvecklingen beslutar
ändrade grunder för generell hyreshöjning. För en lugn avveckling av hyresregleringen
är det önskvärt, att hyresavtalen i största möjliga utsträckning
fortsätter att tillämpas enligt samma grunder som före avvecklingen och
att så få uppsägningar som möjligt verkställes i detta sammanhang. Det torde
även för parterna i hyresavtalet te sig naturligt, om avtalet, då uppsägning
ej sker, tillämpas på samma sätt som om hyresregleringen fortfarande
hade gällt för orten, d. v. s. som om den för jämförliga orter fastställda
generella hyreshöjningen gällt även för den avvecklade orten. Någon tvekan
om vilket procenttal som skall tillämpas för höjningen torde ytterst sällan
kunna uppkomma, då särskilda procenttal hittills i huvudsak endast fastställts
för de största städerna och deras grannkommuner. För sådan hyreshöjning,
som avser att kompensera bortfall av bostadssubventioner och som
kan bli aktuell på grund av ett nyligen framlagt betänkande rörande riktlinjer
för bostadspolitiken, har för övrigt ingen ortsdifferentiering skett. Eu
tillämpning i enlighet med vad nu sagts torde ligga helt i linje med principerna
för propositionsförslaget. Det innebär endast, att orden »den hyra,
som skolat utgå,» tolkas såsom innebärande »hyra efter de grunder, som
skolat tillämpas». En sådan tolkning torde, såsom nedan närmare påvisas,
vara nödvändig i andra avseenden, för att orimliga resultat skall undvikas,
och måste enligt utskottets mening men i motsättning till vad departementschefen
anfört kunna tillämpas även i fråga om generell hyreshöjning.

Även i andra avseenden förekommer det, att hyra under hyresregleringens
tillämpning utgår med växlande belopp för olika tider. Detta är sålunda enligt
hyresregleringslagen tillåtet i fråga om affärslokaler, där sådant avtal
gällt före lagens ikraftträdande. Det är icke ovanligt, att affärshyror anknutits
till viss procent på omsättningen, och även reglering efter levnadskostnadsindex
förekommer. Det vore orimligt, om i ett sådant fall en liyresberäkning,
som varit tillåten under hyresregleringslagens tillämpningstid, i
samband med avvecklingen skulle låsas fast vid det senaste belopp, som utgått
före avvecklingen. Den tolkning av den föreslagna lagbestämmelsen,
som utskottet här ovan förordat, skulle emellertid lösa frågan på ett tillfredsställande
sätt.

100

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Nära anknytning till ovan berörda problem har frågan, om det skall stå
parterna fritt att i avtal, som träder i tillämpning under hyresregleringslagens
giltighetstid, överenskomma om hyresvillkor, som skall gälla först efter
avvecklingen. Härvidlag har i motionerna I: 588 och II: 771 gent emot den
ståndpunkt som intagits i propositionen yrkats, att § 2 i förslaget till »lag
med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört,
» skall få en lydelse som medger parterna att träffa sådant avtal. Uppenbarligen
är det principiellt mindre tilltalande att i samband med hyresregleringens
avveckling införa lagbestämmelser, som ogiltigförklarar avtal, vilka
tager sikte just på förhållandena efter en sådan avveckling. Det är även
praktiskt sett av stor betydelse att möjliggöra långtidsavtal, t. ex. i samband
med nyetableringen av en affärsrörelse på villkor, som kan te sig acceptabla
för hyresvärden även för det fall att hyresregleringen skulle upphöra. Om sådana
möjligheter icke erbjudes skulle i många fall dylika etableringar förhindras.
Propositionens ståndpunkt innebär för sådana fall, då t. ex. tioårskontrakt
tecknats med rätt för hyresvärden att efter hyresregleringens avveckling
taga ut hyrestillägg, beräknat efter index, att hyran efter avvecklingen
skulle vara bunden till den sista hyra som utgått och utan rätt för hyresvärden
att ens uttaga den generella hyreshöjning, som kanske gäller för
andra jämförliga orter. Obilligheten av en sådan lagregel är så stor, att den
inte gärna kan tolereras ens med den motiveringen, att den skulle avse endast
ett relativt fåtal fall. De i propositionen uttalade farhågorna för att hyresvärdarna
skulle betinga sig oskäliga förmåner för tiden efter hyresregleringens
upphörande torde även vara åtskilligt överdrivna. Vid tiden för avvecklingen
torde marknadssituationen vara sådan, att svårare konsekvenser
icke behöver befaras, och risken för återinförande av hyresregleringen utgör
även en starkt återhållande faktor. Utskottet anser därför, att lagbestämmelsen
i ifrågavarande avseende bör erhålla den lydelse, som av hyresregleringskommittén
och i motionerna föreslagits.

dels ock att utskottet till följd härav bort med tillstyrkande
av motionerna I: 588 och II: 771 hemställa, att förslaget
till »lag med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan
hyresregleringen upphört», i nedan angiven del bör erhålla
följande lydelse:

2 §•

Har hyresregleringslagen varit tillämplig på hyresavtal,
som även omfattar tid efter det lagen upphört att gälla, skall
avtalet, ändå att däri annorlunda stadgats, för nämnda tid
anses upptaga den hyra, som skolat utgå, då hyresregleringen
upphörde, såframt ej parterna i avtalet särskilt i avseende
å sådan tid annat överenskommit. Är annat hyresvillkor
bestämt genom hyresnämnds beslut, skall avtalet i denna
del anses hava det innehåll, som framgår av beslutet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år t956 101

Innehållsförteckning

Kungl. Maj:ts proposition samt motioner ........................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll jämte inledning ........ 3

Avveckling av hyresregleringen ................................ 4

Regional avveckling ........................................ 4

Motioner (1:458 och 11:596 samt 1:585 och 11:769) ...... 7

Kategorimässig avveckling .................................. 8

Statsbelånade hus ........................................ 8

Motioner (1:458 och 11:596 samt 1:585 och 11:769) ........ 7

Nytillkommande fria hus .................................. 13

Motioner (II: 773 samt I: 458 och II: 596) ................ 14

Lägenheter för annat ändamål än bostad .................... 15

Motioner (II: 767 samt I: 458 och II: 596) ................ 17

Möblerade enkelrum ...................................... 18

Motioner (II: 773 samt I: 458 och II: 596) .................. 20

Övriga lokaler ............................................ 20

Motioner (1:458 och 11:596 samt 1:584 och 11:770) ...... 20

Övergångsproblem vid avvecklingen .......................... 22

Hyresvillkor .............................................. 23

Villkorens innehåll ...................................... 23

Motioner (1:588 och 11:771) ............................ 25

Hyresavtalets fortbestånd ................................ 25

Övriga frågor .......................................... 26

Övriga ändringar i hyresregleringslagen ........................ 27

Sänkning av grundhyra .................................... 27

Bostadsupplåtelser i hotell- och pensionatrörelse .............. 28

Skydd vid uppsägning från s. k. industribostäder (1:354 och II:

275) 29

Kommunal fördelning av hyreslägenheter (1:355 och 11:274) .. 31

Avgiftsbeläggning av kommunal bytesförmedling (II: 289) ...... 31

Regler om besittningsskydd för hyresgäst ...................... 33

Frågans tidigare behandling och gällande rätt.................. 33

Departementspromemorian .................................. 34

Behovet av särskilda besittningsskyddsregler ................ 37

Motioner (I: 587 och II: 772, I: 583 och II: 766 samt I: 586 och

11:768) 43

De föreslagna reglernas innehåll .............................. 46

Den framtida hyresnivån .................................. 46

Avtals innehåll om hyresvärdens krav är otillbörligt ........ 47

Domstol som organ för lagens tillämpning .................. 51

Undantag från lagens tillämplighet .......................... 53

Fall då besittningsskydd ej skall tillkomma hyresgäst .......... 54

Motioner (I: 583 och II: 766) .............................. 57

Övriga frågor .............................................. 59

Hyresvillkor i avvaktan på nytt avtal ...................... 59

Gemensam hyresrätt ...................................... 60

Talans anhängiggörande .................................. 61

övergångsbestämmelser .........................:........ 63

102 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1956

Utskottet .................................................... 64

Hyresregleringens avveckling m. m........................... 64

Regler om besittningsskydd ................................ 72

Utskottets hemställan ...................................... 77

Reservationer ................................................ 87

561542 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag