Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961 (Utlåtande 1961:L3u27 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Nr 27

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till nya författningsbestämmelser rörande tillverkning
av och handel med fodermedel m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Geuom en den 7 april 1961 dagtecknad proposition, nr 140, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om tillverkning av och handel med fodermedel m. m., samt

2) lag angående upphävande av lagen den 30 september 1938 (nr 611) om
handel med fodermedel.

Förslagen är av följande lydelse.

1) Förordning

om tillverkning av och handel med fodermedel m. in.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med fodermedel avses i denna förordning vara, som är lämpad att i oförändrad
sammansättning användas för utfodringsändamål eller är avsedd att
för sådant ändamål utbjudas till djurinnehavare och som icke, enligt vad
därom är särskilt stadgat, är hänförlig till läkemedel.

Förordningen äger dock icke tillämpning å:

1. fodermedel, som framställes i jordbruket och därefter icke undergår
annan behandling än som utan användande av kvarn sedvanligen sker i jordbruksdrift,
såsom torkning, tröskning eller Häktning;

2. foderblandning, som för användning endast till egna eller omhänderhavda
djur beställes direkt av djurinnehavare och tillverkas med anlitande
enbart av råvaror som tillhandahållas av denne;

3. oblandat fodermedel, som framkommit såsom biprodukt vid annat industriföretag
inom landet än spannmålskvarn eller oljefabrik och som icke
undergått särskild behandling för nedbringande av varans vattenhalt;

4. foderblandning som består enbart av hel spannmål;

5. koksalt.

Med specialämne avses i denna förordning ämne, vilket är avsett att tillsättas
fodermedel och giva detta en ny eller ändrad egenskap som är ägnad
att inverka på djurets tillväxt, hälsotillstånd eller prestationsförmåga.

2 §•

Kungl. Maj:t äger förordna, att bestämmelserna i 3—10 §§ skola äga lilllämpning,
helt eller delvis, på yrkesmässig tillverkning av och handel med

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 saml.3 and. 2Vr 97

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

fodermedel, avsedda för hästar, nötkreatur, svin, får, getter, kaniner, pälsdjur
och fjäderfä.

Har förordnande som i första stycket sägs meddelats, skola jämväl It—
19 §§ i tillämpliga delar gälla.

Tillsyn över efterlevnaden av denna förordning utövas av myndighet som
Kungl. Maj:t bestämmer (kontrollmyndighet). Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande
må kontrollmyndigheten meddela förordnande som avses i första
stycket beträffande visst eller vissa fodermedel.

3 §•

Vad i denna förordning stadgas om fodermedel skall i tillämpliga delar
gälla vara som är avsedd att i oförändrat skick eller utan annan behandling
än utspädning tillföras djur för att inverka på dess tillväxt, hälsotillstånd eller
prestationsförmåga men som varken är att anse som fodermedel enligt
1 § eller är att hänföra till läkemedel.

4 §•

Den som för avsalu inom riket tillverkar eller hit inför fodermedel, i fråga
om vilket förordnande enligt 2 § meddelats, skall inom åtta dagar efter det
förordnandet trätt i kraft göra anmälan om sin rörelse hos kontrollmyndigheten
i enlighet med närmare bestämmelser som meddelas av myndigheten.
Därest tillverkningen eller införseln påbörjas efter ikraftträdandet av sådant
förordnande som nyss sagts, skall dylik anmälan göras senast åtta dagar före
det varan första gången saluföres inom landet.

Vad i denna förordning sägs angående tillverkare gäller i tillämpliga delar
även den som inom riket för avsalu förpackar fodermedel.

5 §•

Tillverkare eller importör är skyldig att, i den mån Kungl. Maj :t eller,
efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, kontrollmyndigheten så föreskriver, förse
förpackning vari fodermedel saluföres med uppgifter angående varan eller
på annat sätt lämna köparen sådana uppgifter.

6 §■

I fråga om tran och tranemulsion, som saluföres såsom fodermedel, äger
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, kontrollmyndigheten
bestämma, att halten av visst eller vissa slag av vitaminer icke får underskrida
viss myckenhet per viktenhet. I den mån så erfordras med hänsyn
till möjligheten att kontrollera halten av visst eller vissa slag av vitaminer
må föreskrift som nu sagts meddelas jämväl beträffande annat fodermedel,
vilket uppgives innehålla vitaminer. För tran och tranemulsion må därjämte
föreskrivas, att halten av fria fettsyror icke får överskrida visst värde.

7 §•

Utan tillstånd av kontrollmyndigheten må ej saluhållas eller försäljas
vara, som avses i 3 §, eller fodermedel försatt med annat specialämne än
vitaminer.

Vid meddelande av tillstånd som avses i första stycket må kontrollmyndigheten
föreskriva villkor som skola gälla för tillståndets åtnjutande.

8 §•

Kontrollmyndigheten äger föreskriva, att fodermedel, vars bruksvärde helt
eller huvudsakligen bestämmes av dess halt av specialämnen, må saluhållas
och försäljas till förbrukare endast i sluten förpackning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

9 §•

Beträffande fodermedel, som icke på grund av särskilt avtal står under
strängare kontroll av svensk offentlig myndighet än som i allmänhet gäller
för fodermedel av samma slag, må ej å förpackning vari varan saluhålles
eller i annons eller reklam rörande varan angivas, att densamma står under
kontroll av sådan myndighet.

10 §.

Det åligger tillverkare och importör att, i den mån kontrollmyndigheten
så föreskriver, dels föra och på anfordran för myndigheten eller dess ombud
förete sådana anteckningar över lager, tillverkning, inköp och försäljning
av fodermedel och råvaror därtill som erfordras för kontroll över att bestämmelserna
i denna förordning eller med stöd av densamma givna föreskrifter
iakttagas, dels lämna myndigheten för kontrollen erforderliga uppgifter
om sin rörelse.

11 §•

Kontrollmyndigheten eller dess ombud äger för tillsyn å efterlevnaden
av denna förordning och med stöd därav meddelade föreskrifter dels erhålla
tillträde till lokal vari tillverkning av fodermedel sker eller handelslager av
fodermedel förvaras, dels taga prov av till försäljning avsedda fodermedel
och råvaror därtill som förvaras i sådana lokaler. Den hos vilken prov tages
är skyldig att lämna erforderligt biträde vid provtagningen. Tillverkare och
importör är ej berättigad till ersättning för uttaget prov. Har prov tagits hos
annan, är tillverkaren eller importören skyldig ersätta statsverket kostnaden
för provet.

12 §.

Till täckande av kostnaderna för den fodermedelskontroll som utövas enligt
denna förordning skall avgift gäldas av tillverkare och importörer enligt
taxa vilken på förslag av kontrollmyndigheten fastställes av Kungl. Maj :t.

13 §.

1 mom. Med dagsböter straffes den som

1) underlåter att lämna uppgift som avses i 5 § eller uppsåtligen eller av
oaktsamhet, som ej kan anses ringa, giver oriktigt eller ofullständigt innehåll
åt sådan uppgift;

2) bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 6 eller 8 §; eller

3) bryter mot det i 7 § första stycket stadgade förbudet eller mot villkorsbestämmelse
som meddelats med stöd av 7 § andra stycket.

2 mom. Har någon förövat gärning som jämlikt 1 mom. är belagd med
straff, äger domstolen tillika förklara, att det varuparti som överträdelsen
gäller ävensom gods eller penningar som den tilltalade i samband med överträdelsen
mottagit skola helt eller delvis vara förverkade. Utgjordes egendom,
som eljest skolat förklaras förverkad, av annat än penningar och finnes
den ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat.

Förklaras vara förverkad, är även förpackning vari den förvaras förverkad.

3 mom. Med dagsböter straffes jämväl den som

1) uppsåtligen underlåter att fullgöra anmälningsplikt som avses i 4 §
eller alt föra anteckningar eller lämna uppgifter varom stadgas i 10 §;

2) uppsåtligen giver oriktigt eller ofullständigt innehåll åt anmälan som
lämnats enligt 4 § eller åt anteckningar eller uppgifter som avses i 10 §;

3) bryter mot stadgandet i 9 §; eller

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

4) vägrar att lämna erforderligt biträde vid provtagning som avses i It §.

4 mom. Förövas gärning som i 3 mom. under 1) eller 2) sägs av oaktsamhet,
som ej kan anses ringa, straffes med böter, högst trehundra kronor.

5 mom. Om straff för vägran att lämna tillträde för provtagning eller undersökning
enligt 11 § stadgas i allmänna strafflagen.

14 §.

Vad som inhämtats av handling, som tillhandahållits på grund av stadgande
i 10 §, eller vid undersökning enligt 11 §, må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det med kontrollen avsedda ändamålet.
Bryter någon häremot, straffes, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen,
med dagsböter.

15 §.

Husbonde ansvarar för sådan i 13 § 1 mom. omförmäld förseelse, som
förövas av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen
begången av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt,
att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja.

16 §.

Brott mot föreskrift som meddelats med stöd av 5 § eller 7 § andra stycket
må ej av allmän åklagare åtalas utan medgivande av kontrollmyndigheten.

Brott varom förmäles i 14 § må, där det ej innefattar ämbetsbrott, av allmän
åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

17 §.

Förverkad egendom tillfaller kronan.

18 §.

Har någon vägrat att lämna kontrollmyndigheten eller dess ombud tillträde
till lokal för verkställande av undersökning eller provtagning enligt 11 §
eller att på anfordran förete handling som avses i 10 § för kontrollmyndigheten
eller dess ombud, eller underlåtit att i föreskriven ordning avlämna
där avsedd uppgift, må myndigheten förelägga honom lämpligt vite.

Länsstyrelse äger utdöma vite enligt denna paragraf.

19 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning meddelas
av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av kontrollmyndigheten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1962, då kungörelsen den 29
september 1950 (nr 521) om tillverkning av och handel med vissa fodermedel
upphör att gälla.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

2) Lag

angående upphävande av lagen den 30 september 1938 (nr 611) om

handel med fodermedel

Härigenom förordnas, att lagen den 30 september 1938 om handel med
fodermedel skall upphöra att gälla med utgången av juni 1962.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att lagen den 30 september 1938 (nr 611) om
handel med fodermedel, vilken aldrig trätt i kraft, samt kungörelsen den 29
september 1950 (nr 521) om tillverkning av och handel med vissa fodermedel
skall ersättas av en förordning. Förordningen har givits formen av en
fullmaktsförfattning, enligt vilken Kungl. Maj:t bemyndigas att inom viss
ram utfärda föreskrifter rörande kontroll av fodermedel och vissa specialpreparat.
Kontrollen är avsedd att utövas i stort sett enligt de principer som
nu tillämpas. Tillverkare och importörer skall sålunda kunna åläggas att på
förpackningar eller på annat sätt lämna uppgifter, som underlättar för djurinnehavare
att bedöma varans kvalitet och lämplighet som foder för visst
slags djur. Kontroll över att deklarationerna är riktiga skall utövas av myndighet,
som Kungl. Maj:t bestämmer. I propositionen uttalas, att statens
jordbruksnämnd, som nu utövar tillsynen, bör förordnas att tills vidare
vara kontrollmyndighet med skyldighet att i vissa fall samråda med andra
myndigheter. I förhållande till vad nu gäller föreslås emellertid vissa skärpta
bestämmelser. Krav på tillstånd av kontrollmyndigheten skall sålunda kunna
uppställas för rätt att försälja sådan vara som är avsedd att tillföras djur
för att inverka på dess tillväxt, hälsotillstånd eller prestationsförmåga, men
som varken är att anse som fodermedel eller att hänföra till läkemedel. Detsamma
skall gälla i fråga om fodermedel, som i syfte att medföra nyss
nämnd verkan är försatt med specialämne. Tillsättning av vitaminer skall
dock få ske utan tillstånd. Dessa bestämmelser avser att möjliggöra kontroll
över användningen av hormoner, antibiotika och liknande ämnen för uppfödningsändamål.
En nyhet är vidare att kostnaderna för kontrollen helt
skall bestridas av tillverkare och importörer.

Det föreslås att de nya bestämmelserna skall träda i kraft den 1 juli 1962.

Motioner

I samband med propositionen har utskottet behandlat fyra i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 660 av herr
Sjönell ävensom nr 661 av herrar Åkesson och Jacobsson, Gösta, samt i andra
kammaren nr 789 av herrar Nilsson i Lönsboda och Svensson i Ljungskile
ävensom nr 790 av herr Nilsson i Svalöv.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

I motionerna I: 060 och II: 789, vilka är likalydande, hemställes dels »att
riksdagen vid behandling av proposition nr 140 ville uttala att kostnaderna
för fodermedelskontroll och provtagning liksom hittills skall stanna på statsverket.
Skulle detta förslag inte vinna gehör, hemställes att kostnaderna för
fodermedelskontroll och provtagning fördelas på tillverkare och importörer
i förhållande till deras omsättning av kontrollerade fodermedel», dels
ock »att i förslag till förordning om tillverkning av och handel med fodermedel
anges, att förordningen icke äger tillämpning å foderblandning, som
beställes av djurinnehavare för användning till egna eller omhänderhavda
djur, när huvudparten av råvarorna tilhandaliålles av denne».

I motionerna 1:661 och II: 790, vilka jämväl är sinsemellan likalydande,
hemställes »att riksdagen måtte antaga den i proposition nr 140 föreslagna
förordningen om tillverkning av och handel med fodermedel med uteslutande
av 13 § 2 mom. och 15 § och med viss ändring av bestämmelsen i 1 §
om undantag för beställningstillverkning».

Det huvudsakliga innehållet i motionerna I: 660 och II: 789 återgives nedan
under rubriken »Speciell motivering» vid »2 §.» och »12 §.».

I motionerna I: 661 och II: 790 yttras till en början allmänt om de föreslagna
författningsbestämmelserna följande.

Frågan om kontrollen av tillverkningen och handeln med fodermedel
har i åtskilliga år varit föremål för utredning. Det som mött svårigheter har
därvid varit att på en gång tillgodose å ena sidan de statliga kontrollsynpunkterna
och å andra sidan rättssäkerhetssynpunkten tillika med kravet,
att handeln icke skall betungas med en alltför ingripande kontroll, ägnad
att hindra företagsamhetens ändamålsenliga bedrivande eller utgöra en
hämsko på utvecklingen på utfodringsområdet.

Det är att märka, att verksamheten på området genomgående bedrives
av ansvarsmedvetna företag och att några missförhållanden icke konstaterats.
Företagen har också varit angelägna om att man lagstiftningsvägen
ser till att sådana förhållanden upprätthålles, som är ägnade skapa förtroende
till branschen bland kundkretsen inom jordbruket.

Olika meningar kan förvisso råda om den lämpligaste lagstiftningstypen
för ett område som det förevarande. Mycket tyder på att en ur statlig synpunkt
godtagbar lagstiftning skulle ha kunnat åstadkommas i enlighet med
de principer, vilka kom till uttryck i 1938 års fodermedelslag, vilken aldrig
trädde i kraft. Man har emellertid följt en annan linje. Medan nämnda lag
byggde på civilrättsliga principer, har i den i propositionen föreslagna lagstiftningen
tyngdpunkten lagts på en utvidgad statlig kontroll i förening
med straffsanktioner. Även om den föreslagna lagstiftningen kan ingiva
betäkligheter ur vissa synpunkter, har emellertid den valda lagstiftningstypen
i sina huvuddrag vunnit anslutning av fodermedelsliandelns representanter
som en godtagbar kompromiss mellan olika synpunkter. I sin i propositionen
givna slutliga utformning bär lagstiftningen också blivit sådan,
att rättssäkerhetssynpunkten blivit väsentligt bättre tillgodosedd än vad
fallet varit i tidigare förslag. Departemenschefen har nedlagt ett erkännansvärt
arbete i detta hänseende. Det torde kunna förutsättas, att även tillämpningsföreskrifterna
kommer att utfärdas i enlighet med de av departementschefen
uppdragna riktlinjerna.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

De detaljanmärkningar som ligger till grund för det i sistnämnda motioner
framställda yrkandet redovisas nedan under rubriken »Speciell motivering»
vid »2 §.» och »13—18 §§.».

Inledning

Vid 1931 års riksdag väcktes förslag om utredning angående kontroll å
handeln med fodermedel och konstgödsel. Sedan riksdagen begärt utredning,
på vilket sätt kontroll över handeln med fodermedel lämpligast borde ordnas,
uppdrog Kungl. Maj :t samma år åt kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
att gemensamt verkställa sådan utredning och inkomma med förslag
i ämnet till Kungl. Maj :t.

Ämbetsverken avgav den 26 juli 1935 betänkande och förslag till lag angående
handel med vissa fodermedel samt till tillämpningskungörelse. Efter
remissbehandling av förslaget anbefallde Kungl. Maj :t den 6 februari 1936
samma ämbetsverk att efter hörande av inspektören för de kemiska stationerna
avge förnyat utlåtande och förslag i ämnet. Sådant förslag avgavs den
18 september 1937. På grundval av de framlagda förslagen och avgivna remissyttrandena
framlades i proposition nr 254 till 1938 års riksdag förslag
till lag om handel med fodermedel. Efter riksdagsbehandling antogs lagförslaget
och lagen utfärdades den 30 september 1938 (nr 611). Därvid angavs,
att lagen skulle träda i kraft den dag Konungen förordnade.

Kungl. Maj :t uppdrog åt lantbruksstyrelsen att utarbeta förslag till tilllämpningsbestämmelser.
Innan dessa blivit färdigställda och således innan
lagen kunnat sättas i kraft, inträffade det andra världskriget, som nödvändiggjorde
försörjnings- och regleringsföreskrifter på foderområdet av annat
slag än dem som fodermedelslagen innehåller. Sådana föreskrifter utfärdades
i en råd olika krisförfattningar, enligt vilka regleringsarbetet på
området lades i statens livsmedelskommissions händer. Dessa författningar
möjliggjorde emellertid även upprätthållandet av en kvalitetskontroll på
fodermedelsområdet, och en sådan kontroll uppbyggdes även av livsmedelskommissionen.

Då de kvarstående krisförfattningarna på området sommaren 1950 slopades,
befanns det att 1938 års fodermedelslag icke borde sättas i kraft, innan
en allmän översyn av lagen företagits. I avbidan på en definitiv reglering
av frågan om kontroll över handeln med fodermedel utfärdade Kungl. Maj:t
den 29 september 1950 en som provisorisk betraktad kungörelse (nr 521)
om tillverkning av och handel med vissa fodermedel. Kungl. Maj:t uppdrog
samtidigt åt lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd, vilken då
hade efterträtt livsmedelskommissionen, att gemensamt utföra översynen
av 1938 års fodermedelslag och att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag,
vartill översynen kunde föranleda. Kungl. Maj:t bemyndigade därvid
även ämbetsverken att vid uppdragets fullgörande anlita särskilda sakkunniga
i erforderlig omfattning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Ämbetsverken fann emellertid icke lämpligt att omedelbart igångsätta
översynen. Sedan förkrigstiden hade nämligen både den teoretiska och den
mera praktiskt betonade forskningen på fodermedelslärans och utfodringens
område gjort mycket betydande framsteg. Genom krisförhållandena
hade den praktiska tillämpningen av forskningsresultaten hämmats. Vidare
tydde många tecken på, att de redan inträffade förändringarna i foderhandelns
struktur — bl. a. den starkt ökade tillverkningen av kompletta handelsfoderblandningar
— och i tekniken för tillverkningen av vissa fodermedel
skulle göra sig gällande än kraftigare under de då närmast kommande
åren. Man ville sålunda avvakta den utveckling och de förändringar inom
branschen, som kunde förväntas efter avskaffandet av det fleråriga inhemska
krissystemet på området och under inverkan av en friare och mera
stabiliserad internationell handel. Sedan man från ämbetsverkens sida under
den tid som gått efter det att utredningsuppdraget meddelades under
hand följt utvecklingen på området, beslöt dessa i november 1954 att uppdraga
utredningsarbetet åt en kommitté, bestående av professorerna E. Brunius
vid statens institut för folkhälsan och Nils Olsson vid statens husdjursförsök
i Ultuna samt tre representanter för vardera myndigheten,
nämligen för lantbruksstyrelsen dess dåvarande ledamot lantbrukaren J.
Daniel Svenson, överdirektören G. R. Ytterborn och numera pensionerade
byrådirektören Helge Ryde och för jordbruksnämnden dess ledamot advokaten
Ture Bengtsson samt numera byrådirektörerna Albert Andersson och
Per Ekström. Att såsom ordförande leda utredningsarbetet utsågs Ytterborn.
Myndigheterna beslöt vidare att bereda vissa organisationer tillfälle
att genom var sin sakkunnig vara representerade i kommittén. I sådan egenskap
deltog i utredningsarbetet

för Kooperativa förbundet avdelningschefen Ivan Ek, Stockholm,

för Svenska lantmännens riksförbund direktören Rolf Kjelldahl, Stockholm,

för Sveriges lantbruksförbund lantbrukaren Paul Larsson, Vendle, Dingtuna,

för Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening direktören
i AB Carl Engström, Eslöv, Artur Mattsson, samt

för Föreningen Svensk trankontroll numera direktören i Allmänna svenska
utsädesaktiebolaget, Svalöv, Charles Wessman.

Under utredningsarbetets gång hölls överläggningar bl. a. med representanter
för statens sakrevision.

I september 1957 avlämnade kommittén till ämbetsverken en promemoria
med förslag till bestämmelser om kontroll över tillverkningen av och handeln
med fodermedel. I vissa delar anmäldes inom kommittén avvikande
mening från majoritetens uppfattning. I promemorian förklarade kommittén,
att den inte ansett sig böra taga ställning till frågan om fodermedelskontrollcns
administrativa förläggning. I särskilda promemorior redovisades
emellertid de synpunkter på denna fråga, som framförts av de i arbetet deltagande
företrädarna för lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Med gemensam skrivelse, dagtecknad för lantbruksstyrelsen den 6 februari
och för jordbruksnämnden den 20 mars 1958, överlämnades kommitténs
promemoria med därvid fogade handlingar till Kungl. Maj :t. Ämbetsverken
uttalade, att kommitténs förslag till föreskrifter angående fodermedelskontrollen
i huvudsak var ägnade att läggas till grund för statliga bestämmelser
på området. Emellertid föreslogs vissa avvikelser från kommitténs
förslag. Vidare uttalade sig ämbetsverken rörande frågan om vilken
myndighet, som borde handha fodermedelskontrollen.

över ämbetsverkens skrivelse med därvid fogade handlingar har efter
remiss yttranden avgivits av statskontoret, kommerskollegium (som bifogat
yttranden från rikets samtliga auktoriserade handelskammare utom den
för Västergötland och norra Halland), statens sakrevision, lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök (som bifogat yttrande från lärarkollegiet),
statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, statens veterinärmedicinska
anstalt, statens institut för folkhälsan, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Svenska foderämnes- och
spannmålsimportörernas förening, Föreningen Svensk trankontroll u. p. a.,
Sveriges fiskmjölsfabrikanters förening, Sveriges industriförbund (som bifogat
yttrande från Sveriges kemiska industrikontor), Svenska bygdekvarnars
riksförbund samt Hushållningssällskapens förbund (som bifogat yttranden
från hushållningssällskapen i Östergötlands, Gotlands, Västmanlands
och Norrbottens län).

Vidare har skrivelser i ärendet inkommit från Föreningen Sveriges spannmålsintressenter,
Deltafor aktiebolag och Svenska aktiebolaget Philips.

Sveriges speceri- och lanthandlareförbund samt Svenska kvarnföreningen,
vilka beretts tillfälle att inkomma med yttrande, har ej avgivit sådant.

I skrivelse i januari 1959 har agr. lic. A. Frölich, Rimbo, på anförda skäl
hemställt, att uttrycket »smältbart renprotein» måtte avlägsnas ur författningsbestämmelserna.
över denna skrivelse har efter remiss statens jordbruksnämnd
avgivit utlåtande.

Inom jordbruksdepartementet har ämbetsverkens förslag översetts, varvid
jämväl de utländska författningsbestämmelserna på fodermedelsområdet
beaktats.

Därefter har inom departementets rättsavdelning den 30 november 1960
hållits ett sammanträde med representanter för lantbruksstyrelsen, kommerskollegium,
statens jordbruksnämnd, statens institut för folkhälsan,
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, statens lantbrukskemiska
kontrollanstalt, statens veterinärmedicinska anstalt, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Svenska
foderämnes- och spannmålsimportörernas förening samt Sveriges kemiska
industrikontor. Vid sammanträdet har med ledning av inom rättsavdelningen
utarbetade utkast till förordning och lillämpningskungörelse rörande tillverkning
av och handel med fodermedel dryftats frågor som huvudsakligen
avser kontrollens omfattning och bestämmelsernas utformning ur teknisk
synpunkt.

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Vidare liar medicinalstyrelsen ocli veterinärstyrelsen i en gemensam skrivelse
den 30 januari 1961 föreslagit vissa författningsbestämmelser angående
förbud mot användning av hormonpreparat i tillväxtbefrämjande syfte
vid djuruppfödning samt mot försäljning av sådana preparat.

Inom departementet har härefter upprättats förslag1 till dels förordningom
tillverkning av och handel med fodermedel m. m., dels ock lag
angående upphävande av lagen den 30 september 1938 (nr 611) om handel
med fodermedel, över sistnämnda förslag har inhämtats yttrande av lagrådet,
som lämnat förslaget utan erinran.

Allmän motivering

I propositionen har till en början översiktligt redogjorts för innehållet i
lagen den 30 september 1938 om handel med fodermedel och i 1950 års
kungörelse om tillverkning av och handel med vissa fodermedel (ändr. SFS
500/1953) ävensom för viss utländsk lagstiftning på området.

Härefter har under de särskilda rubrikerna »Behovet av och formen
för författningsmåssig reglering», »Kontrollmyndighet», »Kostnadsfrågan>
och »Analysorganens resurser» huvudsakligen refererats innehållet i dels
den promemoria m. m., som år 1957 avlämnats av den utav lantbruksstyrelsen
och statens jordbruksnämnd tillsatta kommittén, dels den gemensamma
skrivelse, dagtecknad för lantbruksstyrelsen den 6 februari och för
jordbruksnämnden den 20 mars 1958, som av ämbetsverken upprättats, dels
ock remissinstansernas yttranden.

I väsentliga punkter återkommer innehållet i nu angivna redogörelser och
referat sammanfattningsvis i departementschefens allmänna motivering till
förslaget. Utskottet tillåter sig därför att här allenast återgiva nämnda motivering.
Vad som i propositionen upptagits angående kostnadsfrågan, vilken
fråga som nämnts behandlas i två av motionerna, beröres emellertid nedan
under rubriken »Speciell motivering» vid »12 §.».

Departementschefen uttalar i anförda avsnitt följande.

»Såsom jag inledningsvis anfört har 1938 års lag om handel med fodermedel
aldrig satts i kraft. Anledningen härtill är främst, att det avspärrningsläge
vårt land kom i genom det andra världskrigets utbrott nödvändiggjorde
ransoneringsåtgärder och kontroll av annat slag än den som
avsågs med 1938 års lag. Sedan de under kriget och de närmaste åren därefter
gällande krisförfattningarna upphävts, tillkom som ett provisorium i
avbidan på ytterligare utredning 1950 års kungörelse om tillverkning av
och handel med vissa fodermedel, vilken år 1953 reviderats i anledning av
vunna erfarenheter. Medan 1938 års lag innehåller bestämmelser, som reglerar
förhållandet mellan säljare och köpare och alltså är av privaträttslig
natur, är 1950 års kungörelse uppbyggd som en administrativ författning,
som huvudsakligen avser skyldighet för tillverkare och importörer
att lämna uppgifter rörande fodermedel som saluföres. Kungörelsen ger

1 Förslagen likalydande med de propositionen bilagda förslagen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

vidare underlag för en offentlig kontroll av uppgifternas riktighet. I fråga
om det närmare innehållet i kungörelsen torde jag få hänvisa till den tidigare
framställningen. Den fodermedelskontroll, som utövats med stöd av
1950 års kungörelse, synes i stort sett ha fungerat väl.

Att behov av offentlig fodermedelskontroll fortfarande föreligger har enhälligt
uttalats av kommittén, lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd.
Även remissinstanserna har nästan samstämmigt vitsordat detta.
Såsom kommittén framhållit har kontrollbehovet starkt ökat under senare
år. Vid uppfödning av djur användes i allt större utsträckning handelsfoderblandningar
av skilda slag. Denna utveckling åskådliggöres av bilaga 1 till
detta protokoll. Som komplement till bilagan har jag infordrat uppgifter
jämväl för de senaste åren. Av dessa framgår bland annat att förbrukningen
av mineralfoderblandningar, som år 1956/57 var 19 790 ton, år 1959/60
stigit till 23 357 ton. Motsvarande förbrukningssiffror för foderblandningar
för fjäderfän och »diverse» foderblandningar är tillhopa 280 876 ton och
548 250 ton, alltså i det närmaste en fördubbling efter två år. Ett annat förhållande,
som gör att kontrollbehovet ökat, är tillkomsten av nya typer av
fodermedel innehållande antibiotika eller andra specialämnen. Vidgad kännedom
hos jordbrukarna om lämplig sammansättning av fodermedlen för
att öka kvaliteten hos olika animaliska produkter, till exempel fläskets konsistens
och smak samt smörets konsistens och äggulans färg, har ökat betydelsen
för jordbrukarna att få upplysning om fodermedlens sammansättning
och kemiska beskaffenhet. Dessa och andra förhållanden som kommittén
och vissa remissinstanser framhållit visar enligt min mening att behov
av en offentlig fodermedelskontroll föreligger och att detta de senaste
åren väsentligt vuxit i styrka.

I fråga om kontrollens utformning har kommittén och ämbetsverken förordat,
att denna skall ske i stort sett i enlighet med de nuvarande provisoriska
bestämmelserna. De representanter från handelns sida, vilka ingått
såsom experter i kommittén, har uttalat, att de helst sett att de principer,
vilka legat till grund för 1938 års lagstiftning, varit ledande vid utformningen
av de nya bestämmelserna, men att de dock inte motsatte sig bestämmelser
i huvudsak enligt kommitténs förslag. I detta uttalande har de
remissinstanser, som företräder handeln och tillverkarna, i allmänhet instämt
medan övriga i stort sett anslutit sig till kommitténs förslag. Den
undersökning av utländsk rätt på fodermedelsområdet, som jag i vissa
delar tidigare redogjort för, visar, att fodermedelskontrcllen såväl i våra
nordiska grannländer som i de flesta övriga västeuropeiska stater och i
USA är betydligt mera långtgående än här. Därvid uppställes ofta kvalitetskrav,
innebärande att ett fodermedel för att få tillverkas eller saluföras
under visst namn skall ha en viss sammansättning eller innehålla viss minimi-
eller maximihalt av kemiska ämnen. I många fall fordras tillstånd
för tillverkning av foderhlandningar. Delta gäller särskilt för tillsats av specialämnen
såsom vitaminer, antibiotika, hormoner och spårelement (t. ex.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

kobolt, järn och koppar). I några länder får tillverkning av fodermedel över
huvud taget inte ske utan att tillverkaren erhållit auktorisation av myndighet.

För egen del anser jag, att fodermedelskontrollen i vårt land, såsom kommittén
föreslagit, i stort sett bör bedrivas efter nuvarande riktlinjer. I
princip bör envar ha rätt att tillverka, importera eller saluföra vilka fodermedel
som helst, blott han i den omfattning myndigheterna bedömer erforderligt
lämnar uppgifter om varan. Sådana uppgifter bör bland annat avse fodermedlets
beståndsdelar och kemiska sammansättning. Möjlighet bör vidare
finnas att, såsom gäller till exempel i Danmark och Finland, kräva uppgift om
en foderblandnings energiinnehåll, uttryckt i antal foderenheter för viss
viktenhet eller i annat vedertaget mått. För foderblandningar bör upplysning
kunna påfordras om tillverkningsmånad eller tillverkningsdag eller den tid,
intill vilken uppgiven halt av vitaminer garanteras. Från principen att kvalitetskrav
och tillståndstvång inte skall uppställas bör emellertid, av skäl
som jag närmare kommer att utveckla i den speciella motiveringen, vissa
undantag göras. Såsom kommittén utan erinran från remissinstansernas
sida föreslagit bör nu gällande kvalitetskrav i fråga om från och tranemulsion
bibehållas. Emellertid torde skäl föreligga att i ytterligare ett fall uppställa
minimikrav. Det förekommer att för foderblandning, som uppgives innehålla
vitaminer, deklareras så liten halt av vitaminer att den inte kan påvisas
med nuvarande analysmetoder. Sådan blandning torde ha intet eller obetydligt
värde ur vitaminsynpunkt även om den innehåller uppgiven, inte
kontrollerbar vitaminhalt. Uppgift om vitamininnehåll kan ha stort reklamvärde
men blir i detta fall vilseledande. Möjlighet bör därför finnas att, i
likhet med vad som gäller i bland annat Danmark och USA, föreskriva, att
foderblandning som uppgives innehålla vitaminer måste ha viss, ur kontrollsynpunkt
bestämd minimihalt av vitaminerna i fråga.

Även från den nyss angivna principen, att tillståndstvång inte skall uppställas,
bör enligt min mening ett undantag övervägas. I flertalet länder,
vilkas lagstiftning på fodermedelsområdet undersökts, gäller krav på tillstånd
för tillsats av antibiotika, hormonpreparat och andra specialämnen
till fodermedel. Vid det förut nämnda sammanträdet den 30 november 1960
rådde enighet om att liknande bestämmelser borde införas även hos oss,
dock inte i vad gäller vitaminer. Därefter har medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen
i den tidigare omnämnda skrivelsen den 30 januari 1961 föreslagit,
att varken naturliga eller syntetiska hormonpreparat utan tillstånd
av veterinärstyrelsen må tillföras nötkreatur, fjäderfä eller annat husdjur
i syfte att befrämja tillväxten eller påverka köttets beskaffenhet eller dess
sammansättning. Vidare föreslås, att samma förbud skall gälla i fråga om
saluhållande, försäljning eller annan överlåtelse av nyssnämnda preparat
i angivet syfie. Ämbetsverken anser, att bestämmelserna bör utfärdas i form
av en särskild kungörelse. Som motiv för förslaget anföres bland annat, att
användning av östrogena hormonpreparat kan medföra risker för människor
vid förtäring av kött från djur, som tillförts sådant preparat. Det är därför
enligt ämbetsverkens åsikt ur hälsovårdssynpunkt nödvändigt, att man

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

inte tillåter användning av sådana preparat för uppfödningsändamål förrän
genom tillförlitliga undersökningar visats, att användningen av preparatet
på säkra grunder kan antagas vara riskfri eller, i varje fall, innebär ett godtagbart
riskminimum. Av skrivelsen framgår vidare, att preparaten kan
tillföras djuren antingen direkt, till exempel genom inplantation, eller som
tillsats till fodermedel.

För egen del anser jag, att bestämmelser rörande användningen av inte
blott hormoner utan även andra specialämnen bör införas i fodermedelsförfattningen.
Med specialämne bör därvid menas ämne, vilket är avsett att
tillsättas fodermedel och giva detta en ny eller ändrad egenskap som är ägnad
att inverka på djurets tillväxt, hälsotillstånd eller prestationsförmåga.
Specialämnen kan som nyssnämnda ämbetsverk anfört tillföras djur antingen
såsom tillsats till fodermedel eller i form av tablett eller annat koncentrat,
som direkt tillföres djuret. Då specialämne tillsättes fodermedel uppkommer
en foderblandning, som faller under de för sådan blandning i författningen
givna bestämmelserna. De preparat som direkt tillföres djur kan
emellertid inte betraktas som fodermedel. I författningen bör därför införas
en särskild bestämmelse om att vad däri stadgas om fodermedel skall,
även om varan inte är att anse som fodermedel, i tillämpliga delar gälla
jämväl sådan vara, som är avsedd att i oförändrat skick eller utan annan
behandling än utspädning tillföras djur för att inverka på dess tillväxt,
hälsotillstånd eller prestationsförmåga. I den mån sådant preparat är avsett
att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos
djur är det ett läkemedel, som faller under apoteksvarustadgans bestämmelser.
I författningen bör därför uttryckligen stadgas att den inte avser läkemedel.
Medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens förslag innebär förbud mot
att utan tillstånd tillföra djur hormonpreparat. Det riktar sig alltså bland
annat mot varje enskild djurinnehavare. Uppehållandet av ett sådant förbud
skulle medföra en vidlyftig administrativ reglering, som jag inte vill förorda.
Enligt min mening är det tillräckligt att, såsom ämbetsverken ytterligare
föreslagit, uppställa förbud mot att utan tillstånd saluhålla eller försälja
här avsedda preparat eller fodermedel försatt med specialämne. Undantag
bör därvid göras för vitaminer. Vad jag nu föreslagit torde medföra väsentligen
samma resultat som ämbetsverken åsyftat. Om ett preparat eller ett
med specialämne försatt fodermedel inte får säljas utan tillstånd vinnes
jämväl kontroll över importen, tillverkningen och användningen. I samband
med att tillstånd meddelas, vilket i viss utsträckning bör kunna ske generellt,
bör kontrollmyndigheten kunna utfärda erforderliga bestämmelser om skyldighet
att förse förpackningarna med deklarationer, bruksanvisningar med
mera.

Mitt förslag i denna del överensstämmer väl med motsvarande bestämmelse
i livsmedel sstadgan. Vad där sägs om livsmedel skall nämligen i tilllämpliga
delar gälla bland annat tillsatser till livsmedel samt sådana för förtäring
avsedda läkemedel, vilkas sammansättning och tillredning inte jämlikt
gällande läkemedclsförfattningar är underkastade särskild kontroll!

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

I fråga om den författningsmässiga formen för bestämmelserna har kommittén
föreslagit, att huvudförfattningen skall vara en förordning, i vilken
bemyndigande lämnas för Ivungl. Maj :t att inom viss ram utfärda föreskrifter.
Kommittén anför, alt 1938 års författning huvudsakligen innehöll bestämmelser
av civilrättslig natur med nära anknytning till avtalslagen och
köplagen, vilket varit anledningen till att den givits karaktär av lag. 1950
års bestämmelser hade däremot utlärdats i administrativ ordning utan
riksdagens medverkan. Det nu framlagda förslaget innehöll inte några
bestämmelser av civilrättslig beskaffenhet eller eljest av sådan natur att
författningen borde ges form av lag. Emellertid innefattade författningen,
liksom gällande provisoriska kungörelse, bestämmelser som medförde
vissa begränsningar i den enskildes fria handlande. Kommittén räknade
därför med att författningen skulle underställas riksdagens prövning.
Kommitténs uttalande i denna del har i allmänhet lämnats utan erinran av
remissinstanserna. Några har dock uttalat, att kontrollen borde bygga på
bestämmelser av civilrättslig natur, som utfärdades i form av lag. För egen
del anser jag, att bestämmelserna visserligen torde vara av sådan art att de
skulle kunna utfärdas av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande. Den författning
som nu föreslås är emellertid, i motsats till 1950 års kungörelse,
avsedd att bli permanent. Därjämte föreslås vissa skärpningar i gällande
bestämmelser samt skyldighet för tillverkare och importörer att helt gälda
kostnaderna för fodermedelskontrollen. Av dessa skäl ansluter jag mig till
den av kommittén uttalade och av ämbetsverken biträdda uppfattningen,
att författningen bör underställas riksdagen för antagande och få formen
av en förordning. För att tillämpningen smidigt skall kunna anpassas efter
erfarenheter och utvecklingen bör förordningen emellertid inte innehålla
detaljbestämmelser utan huvudsakligen ett bemyndigande för Kungl. Maj :t
att inom en relativt allmänt angiven ram utfärda föreskrifter.

Frågan om vilken myndighet som bör handha kontrollen har inte behandlats
av kommittén, men såväl ämbetsverkens representanter i denna som
ämbetsverken själva har härom framlagt synpunkter och förslag. Även ett
flertal remissinstanser har uttalat sig i frågan. Enighet råder om att antingen
lantbruksstyrelsen eller statens jordbruksnämnd skall vara kontrollmyndighet,
men från några remissinstansers sida har föreslagits att myndigheten
vid kontrollen skall biträdas av ett råd, bestående av specialister i
fråga om fodermedelsanalys och utfodringslära samt representanter för fodermedelsbranschen
och konsumenterna. Enligt 1938 års lag ankommer det
på lantbruksstyrelsen att utfärda vissa tillämpningsföreskrifter. Som tidigare
nämnts har denna lag emellertid aldrig satts i kraft och fodermedelskontrollen
har sedan andra världskrigets utbrott handhafts av, till en
början livsmedelskommissionen och sedan jordbruksnämnden. Några väsentliga
anmärkningar mot dessa myndigheters sätt att handha kontrollen
har knappast gjorts vid utredningen i detta ärende. Tvärtom har några remissinstanser
uttryckligen framhållit, att jordbruksnämnden väl skött administrationen.
Att meningarna om kontrollens framtida förläggning trots

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

detta är starkt delade beror främst på principiella och praktiska skäl. De
som förordar lantbruksstyrelsen åberopar huvudsakligen, att styrelsen ansvarar
för de produktivitetsbefrämjande åtgärderna inom jordbruket och
därför bör lia tillsyn över samtliga förnödenheter, vilkas kvalitet inverkar
på produktionsresultatet. Förespråkarna för jordbruksnämnden framhåller
däremot, att fodermedelskontrollen nära är sammanvävd med nämndens
uppgifter att handha frågor angående avsättning av och prissättning på
jordbrukets produkter samt därav föranledd kontrollerande och utredande
verksamhet. Vidare framhålles praktiska skäl såsom att nämnden har lång
erfarenhet och rutinerad personal för uppgiften samt därjämte har att utöva
viss med prisregleringen och avsättningsfrågor sammanhängande kontroll
hos kvarnar och fodermedelstillverkare.

För egen del finner jag visserligen, att principiella skäl närmast talar
för att lantbruksstyrelsen bör vara kontrollmyndighet. Dessa skäl har emellertid
inte sådan styrka att de ensamt bör vara avgörande. Såsom statens
sakrevision framhållit torde det ur kostnadssynpunkt vara lämpligast att
jordbruksnämnden fortsätter att vara kontrollmyndighet. Härför talar även
praktiska synpunkter. Enligt det gällande systemet för prisregleringen på
jordbrukets område är det nödvändigt för nämnden att insamla fortlöpande
uppgifter om införseln, tillverkningen, försäljningen och lagerhållningen
av fodermedel bland annat för att kunna uppgöra kostnadskalkyler, reglera
avsättningen av inhemska oljeväxtprodukter och bedöma importfrågor. Av
dessa och jämväl andra skäl, som utvecklats av jordbruksnämndens representanter
i kommittén, synes någon ändring i administrationen för närvarande
inte böra vidtagas. De förslag till regleringsåtgärder på jordbrukets
område samt beträffande den centrala jordbruksadministrationen, som 1960
års jordbruksutredning kan komma att framlägga, och andra omständigheter
kan emellertid senare leda till att kontrollen lämpligen bör handhavas
av lantbruksstyrelsen eller annan myndighet. För att en sådan överflyttning
av kontrollen skall kunna ske utan riksdagens hörande anser jag att
Kungl. Maj :t bör bemyndigas att i tillämpningsföreskrift förordna kontrollmyndighet.

Kontrollmyndigheten bör i sin verksamhet samråda med andra av fodermedelskontrollen
berörda myndigheter. Av särskild vikt är härvid samarbetet
mellan lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden samt kontakten med
de institutioner, som svarar för analysverksamheten. Innan tillämpningsföreskrifter
föreslås eller utfärdas av kontrollmyndigheten bör denna vidare
i regel samråda med representanter för branschorganisationerna och djurinnehavarna.
Några remissinstanser har som jag nyss nämnt föreslagit, att
för här avsett samarbete skall inrättas ett särskilt råd vid kontrollmyndighetens
sida. För egen del anser jag emellertid lämpligare, att kontrollmyndigheten
själv far bedöma med vilka samråd bör ske i frågor av skilda slag.
Kungl. Maj:t synes dock i tillämpningsföreskrifter böra meddela vissa bestämmelser
om sådant samråd, särskilt när fråga gäller användning av
specialämnen.

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

I det föregående har lämnats vissa uppgifter om resurserna hos kontrollanstalterna
och andra institutioner, vilka utför analys och annan undersökning
av prov som tages i samband med fodermedelskontrollen. Vidare
har refererats ett flertal uttalanden om att dessa kontrollanstalters resurser
bör ökas. Givetvis är det av största betydelse att möjligheter i erforderlig
omfattning finnes för såväl kontrollmyndigheten som tillverkare och importörer
att utan väsentlig tidsutdräkt få varuprov analyserade. Spörsmålet
om ifrågakommande statliga kontrollanstalters personalbehov och behov av
medel i övrigt för ändamålet synes emellertid böra prövas vid den årliga
behandlingen av dessas anslagsäskanden. Jag vill emellertid framhålla, att
anpassning måste ske mellan tillämpningsföreskrifterna till de bestämmelser
jag nu föreslår och de resurser som står till förfogande för analysering
av prov och annan undersökningsverksamhet.»

Speciell motivering

Nedanstående redogörelse för vad i propositionen upptagits rörande de
särskilda bestämmelserna i den föreslagna förordningen är icke fullständig.
Utförligast angives här de delar av propositionen som beröres av motionerna.
I övrigt beröres propositionens innehåll i denna del endast i den mån
det synes lämpligt för förståelsen av de föreslagna bestämmelserna.

1 §•

Anm.: Det i paragrafens andra stycke i punkt 2. angivna undantaget behandlas
nedan vid 2 §.

Kommittén

Till stöd för undantaget i fråga om läkemedel hänvisar kommittén
till de särskilda kontrollföreskrifter, som gäller enligt apoteksvarustadgan
och kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 306) angående handeln med farmaceutiska
specialiteter.

Rörande innebörden av begreppen fodermedel och specialämnen
anför kommittén vidare följande.

Någon definition av begreppet fodermedel har icke givits i 1938 års lag
eller 1950 års kungörelse. Genom att man nu i allt större utsträckning övergått
till att i utfodringssammanhang använda vitaminer, antibiotika och
mineralämnen, har fodermedlen fått delvis utvidgade funktioner. Samma kan
bli resultatet exempelvis av användning av hormoner vid utfodring. Sådana
omständigheter kan ge anledning till en närmare undersökning av vad som
avses med fodermedel.

I den mån specialämnen, sådana som de nämnda, vid tillverkning av
fodermedel för avsalu blandas med annan vara, uppstår en foderblandning,
vilken enligt förordningens konstruktion även faller inom dess tillämpningsområde.
Detta torde vara det huvudsakliga användningssättet av de specialämnen,
varom bär är fråga, och förekomsten av specialämnen i sådana

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

fabriksmässigt framställda foderblandningar synes icke i och för sig medföra
några problem i fråga om tolkningen av begreppet fodermedel. I handeln
förekommande fodermedel, som på detta sätt försatts med vitaminer, sammanförs
i gällande bestämmelser under rubriken vitaminerade foderblandningar.
— Emellertid förekommer inom fodermedelshandeln under olika
märkesnamn även åtskilliga varor, som innehåller vitaminer i tämligen
stark dos och som är avsedda att av djuruppfödaren inblandas i övrigt foder.
Att dessa preparat lika väl som de fabriksmässigt färdigställda fodermedlen
bör vara underkastade kontroll torde emellertid vara klart. I gällande
bestämmelser på området har även preparaten i fråga erhållit den
tekniska benämningen »vitaminfodermedel» (vilka alltså är att skilja från
de tidigare omnämnda s. k. »vitaminerade foderblandningarna»).

I fråga om den begränsning i tillämpningsområdet som ligger däri alt
förordningen blott skall avse fodermedel, som är avsett att för u tfodringsändamål
utbjudas till djur inne ha vare anför
kommittén följande.

I detta sammanhang måste emellertid även uppmärksammas de rena vitaminkemikalier
eller högkoncentrerade vitaminpreparat, som förekommer
i handeln för försäljning bl. a. till fodertillverkare men som icke brukar inköpas
av djuruppfödare. Som exempel på sådana kemikalier och preparat
kan nämnas A- och D-vitaminkoncentrat, rena B-vitaminer, vetegroddolja
och vissa jästsorter. Dessa ämnen och beredningar är emellertid i allmänhet
icke specifika som fodermedelsingredienser utan framställs och försäljs även
för andra ändamål, ofta främst för human- eller veterinärmedicinskt bruk
eller för livsmedelsändamål. Det kan visserligen tänkas att en enskild jordbrukare,
som förfogar över specialkunskaper och erforderlig blandningsapparatur,
inköper sådana preparat för att själv inblanda dem i fodret.I praktiken
torde något sådant dock endast kunna förekomma i undantagsfall, och
tillräcklig anledning att utsträcka kontrollbestämmelserna så att de täcker
även sådana fall torde icke föreligga. Detta desto mindre som man på läkemedels-
och livsmedelsområdet begränsat sig till att låta kontrollen gälla
de varor, som saluhålls såsom läkemedel eller livsmedel. De vitaminkoncentrat,
som används vid tillverkning av läkemedel eller vitaminering av
livsmedel, är således icke underkastade någon författningsmässigt föreskriven
kontroll, men väl de färdiga produkterna. Det kan visserligen med fog
göras gällande att det vore rationellt, om dessa koncentrat vore underkastade
en kontroll som onödiggjorde för alla de enskilda tillverkarna av läkemedel
eller vitaminerade livsmedel eller av fodermedel alt kontrollera sina
vitaminråvaror. Men en obligatorisk kontroll torde stöta på åtskilliga problem,
och frågan härom synes i varje fall icke böra lösas i föreliggande begränsade
sammanhang.

Avgörande för huruvida ett vitaminkoncentrat eller en vitaminkemikalie
skall anses utgöra fodermedel i författningens mening blir enligt det betraktelsesätt,
som här anlagts, huruvida varan är avsedd att utbjudas till djuruppfödare
för användning till foderändamål. Om så är fallet, blir den ur
kontrollsynpunkt behandlad som fodermedel, oavsett om den är avsedd att
utfodras i befintligt skick eller efter utblandning. Samma tankegång torde
få tillämpas även i samband med andra specialämnen.

I fråga om de undantag som avses i andra stycket av 1 § anför kommittén
följande.

2 Dihang till riksdagens protokoll 19G1. 9 samt. 3 avd. Nr 27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

I 1938 års lag angives, att den gäller för fodermedel, »framställda på kemisk
eller mekanisk väg». Anledningen till denna bestämning torde ha varit,
att man önskade utesluta sådana fodermedel, som framkommer i jordbruket
och därefter icke undergår annan behandling än som sedvanligen sker
vid gården, såsom tröskning, Häktning eller annan sortering. Då formuleringen
icke ansetts fullt otvetydig, har kommittén frångått densamma och i
stället direkt i paragraftexten angivit det avsedda undantaget för i jordbruke
producerade, obehandlade fodermedel.

Av de oblandade fodermedlen undantager förordningen från sitt tillämpningsområde
dels koksalt och dels vara, vilken erhållits som biprodukt vid
annan inom landet bedriven industri än kvarnrörelse eller oljefabrik och
därefter icke undergått särskild behandling för nedbringande av varans vattenhalt.
1938 års lag gör motsvarande undantag för koksalt och krita samt
för kvarn- och mejeriavfall, krossad eller gröpad spannmål samt biprodukter
från bryggeri-, bränneri- och sockerindustrierna.

Anledningen till att kommittén icke undantagit krita från förordningens
tillämpningsområde är, att under beteckningen foderkalk eller krita i handeln
förekommer varor, som på grund av förefintliga föroreningar håller så
låg kalciumhalt, att de icke skäligen kan betecknas som foderkalk. Därest
detta missförhållande fortfar, kan det bli nödvändigt att utfärda närmare
föreskrifter för foderkalken.

Från 1938 års foderlags tillämpningsområde har som tidigare nämnts undantagits
bl. a. kvarnavfall. Enligt den föreslagna förordningen gäller motsatta
förhållandet i det att biprodukt vid kvarnrörelse (liksom biprodukt
vid oljefabrik) kan bli föremål för förordningens bestämmelser. Anledningen
till att kommittén icke ansett sig böra lämna biprodukter vid kvarnrörelse
utanför kontrollmöjligheterna är följande. Sådana produkter, vilka
huvudsakligen utgörs av kli, fodermjöl och eftermjöl av råg'', vete, havre
och korn, saluförs numera i många olika typer och ej sällan under
namn, som är ägnade att inge en oriktig föreställning om varans egentliga
karaktär. Vidare kan skalhalt och renhetsgrad och därmed även fodervärdet
hos dessa produkter växla i betydande grad. Dessa förhållanden kan enligt
kommitténs mening komma att påkalla ett ingripande.

Vad härefter gäller biprodukter vid oljefabrik, faller dessa under såväl
foderlagens som förordningens bestämmelser. Kommittén anser att de stora
växlingar i halt av protein, fett och växtlråd och därmed i näringsvärde som
dessa varor uppvisar, växlingar som i allmänhet icke kan bedömas av en
köpare, nödvändiggör att varorna kvarligger inom kontrollramen.

Kommittén har beträffande fodermedel, som utvunnits som biprodukt vid
annan inom landet bedriven industri än kvarnrörelse eller oljefabrik, ansett
att avgörande för kontrollbehovet i fråga om dessa varor — även om de
är oblandade — bör vara huruvida produkterna saluhålles som foder i obehandlat
skick eller efter torkning och eventuell ytterligare bearbetning. De
biprodukter, som kan komma i fråga som foder, torde i huvudsak utgöra
skummjölk, kärnmjölk och vassle från mejerierna, drank från brännvinsbrännerier,
pulpa och gluten från stärkelsefabriker, drav från bryggerier
samt betmassa och melass från sockerfabriker. Med hänsyn till sin karaktär
och til! de förhållanden, under vilka de saluförs, påkallar dessa produkter
i det tillstånd, vari de framkommer, icke något ingripande ur foderkontrollsynpunkt.
Därest de torkas, blir situationen en annan, i det att vattenhalten
i varan då kan förete betydande växlingar. Starkt nedtorkade kan de då
även finfördelas och — eventuellt efter blandning — föras ut i handeln i en
omfattning och under förhållanden som kräver att kontrollmöjlighet föreligger.
Kommittén föreslår således, att industriella biprodukter skall ligga

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

utanför förordningen endast i den mån de icke undergått särskild behandling
för nedbringande av deras vattenhalt. Av det sagda framgår, att kommittén
utgått ifrån att mejerirörelse faller in under begreppet industriell rörelse.
Då kommittén begränsat undantaget till biprodukter, som framkommit
inom landet, beror detta på att det enligt kommitténs mening beträffande
importvaror alltid kan föreligga kontrollbehov.

Om kommittén således, i motsats till vad som gäller enligt foderlagen, inom
kontrollramen infogat såväl kvarnavfall som mejeriavfall, har kommittén
å andra sidan gjort undantaget från kontrollområdet vidsträcktare för
industriella biprodukter än som gäller enligt 1938 års lag, såtillvida som
kommittén från kontrollområdet undantagit biprodukter från all annan inhemsk
industri än kvarnrörelse och oljefabrik, under det att foderlagen undantagit
endast biprodukter och avfall från mejerier, bryggerier, brännerier
och sockerfabriker. I praktiken torde dock f. n. denna skillnad huvudsakligen
vara av betydelse endast beträffande biprodukter från stärkelsefabriker.

Saluförandet av spannmål av olika slag i krossat eller gröpat skick, oblandade,
blandade med varandra eller med andra varor, har numera tagit en betydlig
omfattning. Härvid har man även börjat använda vissa utländska
spannmålssorter, såsom sorghum, vilka knappast förekom på den svenska
marknaden vid tiden för foderlagens tillkomst. Om spannmålen saluhålles
i krossat eller gröpat skick, är det icke möjligt för köparen att bedöma varans
sammansättning, skalhalt m. m. Dessa omständigheter har föranlett att
kommittén icke ansett sig kunna — som skett i 1938 års foderlag — lämna
krossad och gröpad spannmål utanför kontrollförfattningens giltighetsområde.
Även på denna punkt gäller dock att kommittén icke avsett någon utvidgning
av de faktiska kontrollåtgärderna på området i förhållande till vad
som nu gäller, annat än i den mån framtiden utvisar behov därav. Som
spannmål räknar utredningen endast en vara, som är obearbetad eller som
krossats, gröpats eller på annat sätt finfördelats, utan att vid bearbetningen
någon av beståndsdelarna i den obehandlade spannmålen borttagits.

Remissinstanserna

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot de i 1 § innefattade
begränsningarna i fråga om förordningens tillämpningsområde. I några
yttranden har emellertid föreslagits att ytterligare undantag göres.

Departementschefen

Rörande innebörden av bestämmelsen i första stycket må framhållas, att
syftet med fodermedelsbestämmclserna är att möjliggöra kontroll av de fodermedel
som utbjudes till förbrukare. Ur denna synpunkt saknas anledning
att kontrollera sådana ämnen, som först efter blandning med andra är lämpade
att användas för utfodringsändamål. Kontrollen bör i stället avse den
färdiga blandningen. Vitaminkoncentrat, som tillverkas eller importeras för
försäljning lill fodermedelstillverkare, bör därför lämnas utanför kontrollen.
Oljekraftfoder och andra varor som utan blandning eller annan bearbetning
lämpar sig för direkt utfodring bör emellertid omfattas av bestämmelserna
även om tillverkaren uteslutande levererar dem till annat affärsföretag
som sedan i sin tur utbjuder dem till djurinnehavare. Detta bör

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

gälla oberoende av om affärsföretaget sedan säljer varan i oförändrat skick
eller som beståndsdel i blandning.

Är varan ett färdigt fodermedel bör det alltså falla under kontrollbestämmelserna.
I motsatt fall blir avgörande, huruvida varan är avsedd att för utfodringsändamål
utbjudas till djur innehavare eller inte. Det nu anförda
torde överensstämma med kommitténs uppfattning sådan den framgår av
motivuttalanden.

Jag har intet att erinra mot de av kommittén föreslagna undantagen vilka
redovisats i andra stycket.

Beträffande de ytterligare undantag, som ifrågasatts av remissinstanserna,
får jag anföra följande. Möjlighet att helt eller delvis tillämpa bestämmelserna
på krossad, gröpad eller malen spannmål synes böra finnas. Behov
av kontroll kan främst uppstå då det gäller utländsk vara. Emellertid synes
bestämmelserna i avbidan på ytterligare erfarenhet tills vidare inte böra
tillämpas på dessa varor. I fråga om kvarnavfall torde behov av kontroll ur
fodermedelssynpunkt av vetekli och rågkli för närvarande knappast föreligga.
Dessa varor bör därför tills vidare helt undantagas i tillämpningskungörelsen.
I fråga om övriga varor bör kontrollmyndigheten äga bedöma i
vad mån föreskrifter erfordras och kan genomföras. Generellt undantag torde
inte böra göras för oblandat oljekraftfoder. Med hänsyn till att mycket
skilda slag av oblandat oljekraftfoder finnes skulle det säkerligen ställa sig
svårt att fastställa normaltal. Det bör ankomma på kontrollmyndigheten att
avgöra om och i vad mån fullmakten bör utnyttjas.

I detta sammanhang torde slutligen böra påpekas, att generella undantag
av den art som remissinstanserna föreslagit inte synes ha gjorts i utländsk
rätt. Tvärtom uppställes där ofta minimikrav i fråga om kvaliteten på kvarnavfall
och oblandat oljekraftfoder, då dessa varor utbjudes som fodermedel.

Den i tredje stycket intagna definitionen på specialämnen har utarbetats
med ledning av terminologien i utländsk rätt samt uttalanden av kommittén
och vid sammanträdet den 30 november 1960. I fråga om mineralämnen
bör till specialämnen räknas spårelement såsom koppar, järn och kobolt, men
däremot inte sådana varor vilka säljes som oblandade fodermedel, till exempel
foderbenmjöl, kalciumfosfat, natriumfosfat och foderkalk.

2 §.

Kommittén

Kommittén anför utan erinran från ämbetsverkens sida följande rörande
beställningstillver k ningen.

Kommittén har utgått ifrån att under begreppet yrkesmässig tillverkning
faller exempelvis även det fall då en kvarn på beställning framställer fodervara
åt en djurägare, vare sig djurägaren tillhandahåller råvaran eller icke.
Att kontrollbestämmelserna icke skall tillämpas på det fall, då en djurägare
med tillhandahållande av råvarorna beställer en viss blandning, torde till en
början vara klart. På grund härav har i förordningen undantag gjorts för
detta fall. I den händelse att djurägaren icke själv tillhandahåller råvarorna

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

blir läget däremot icke lika klart. Å ena sidan bör man givetvis söka undvika
att fodermedelskontrollen verkar beskärande på förbrukarnas möjligheter
att efter eget skön komponera sina fodermedelsblandningar och
efter beställning få sådana utförda exempelvis hos en kvarn. Å andra sidan
får det tillses, att man icke på denna väg får fram ett antal okontrollerade
»beställningstillverkare», där beställningsmomentet blir tämligen utsuddat
och verksamheten i realiteten innebär saluförande av tillverkarens egna specialblandningar.
Det får även tillses, att man icke skapar möjlighet att genom
rubricering av leverans som »beställning» kringgå eventuellt gällande
bestämmelser om skyldighet att inblanda svenska oljeväxtprodukter i foderblandning
som saluföres. Den avvägning, som föranledes av här anförda
synpunkter, synes leda till att yrkesmässig beställningstillverkning där beställaren
icke tillhandahåller samtliga råvaror i princip bör omfattas av
kontrollbestämmelserna, men att man i fråga om vissa särskilda bestämmelser,
såsom föreskrifterna om förpacknings- och märkningsskyldigheten,
lägger i Kungl. Maj:ts eller regleringsmyndighetens hand att avgöra i vad
mån sådana föreskrifter erfordras även för dylik beställningstillverkning.

Remissinstanserna

Remissinstanserna har i allmänhet intet att erinra mot kommitténs förslag
i fråga om beställningstillverkning. Svenska bggdekvarnars
riksförbund anser dock, att fodermedelsblandningar, som utföres på
beställning, helt bör falla utanför kontrollen och anför följande.

Mot en offentlig kontroll över foderblandningar, som tillverkas för avsalu
finns inte något att anföra. Däremot torde det vara direkt olämpligt om
kontrollbestämmelserna får eu sådan utformning, att de skulle kunna tilllämpas
på sådana fall, där djurägaren själv efter eget skön önskar komponera
sin fodermedelsbladning och efter beställning få sådan utförd t. ex.
hos en kvarn. Det är numera en mycket vanlig företeelse, att jordbrukare
vid bygdekvarnen låter förmala av sin på gården producerade spannmål
och därvid beställer viss inblandning av t. ex. mineralfodermedel eller s. k.
»koncentrat» d. v. s. foderblandning med hög halt av specialämnen, vilken
tillverkats av större fodermedelsfabriker och saluhållits i enlighet med
jordbruksnämndens bestämmelser och som i regel tillhandahålles av kvarnidkaren
för försäljning. Detta är för jordbrukaren en praktisk och ur ekonomisk
synvinkel förmånlig tillämpning av framstegen på utfodringslärans
område. Det skulle, enligt riksförbundets uppfattning, innebära en missriktad
och omotiverad utveckling, om jordbrukarens möjlighet att själv bestämma
över foderstatens sammansättning skulle beskäras genom att »beställningstillverkning»
av detta slag skulle omfattas av kontrollbestämmelserna.
Resultatet skulle nämligen bli, att många mindre företagare inom
kvarnbranschen, vilka har fått mer än nog av regleringsföreskrifter och
kontroll i andra sammanhang, skulle avstå från att utföra ifrågavarande
blandningsarbete, vilket betraktas som en servicetjänst för kunderna och i
de flesta fall utföres utan särskild avgift i samband med löneförmalning av
fodersäd.

Med hänsyn till att sammansättningen på blandningarna vid beställning
varierar från kund till kund, och då dessa även tillhandahåller egna säckar
synes det ur praktisk synvinkel vara omöjligt alt tillgodose kontrollbestäinmelscr
om förpackningarnas märkning in. m.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Kommerskollegium och handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län anser, att i tillämpningskungörelsen tills vidare uttryckligt undantag
bör göras för all beställningstillverkning.

Statens veterinärmedicinska anstalt uttalar, att besvärliga konsekvenser
kan uppstå om undantag ej göres, t. ex. om en djurägare vill att tillverkaren
skall inblanda ett antibiotikapreparat eller en viss mängd läkemedel, som utskrivits
av veterinär. För sådana fall bör enligt anstaltens mening undantag
stadgas.

Utländsk rätt

I utländsk rätt har i allmänhet intet undantag i fråga om beställningstillverkning
gjorts. I England har emellertid uttryckligen stadgats, att bestämmelserna
om deklarationsskyldighet ej gäller sådan tillverkning.

Departementschefen

I fråga om skälen till att förordningen utformats som en fullmakt för
Kungl. Maj :t att inom viss ram utfärda bestämmelser hänvisas till den allmänna
motiveringen.

I likhet med kommittén anser jag, att i förordningen undantag endast
bör göras för sådan tillverkning av foderblandning som sker direkt på beställning
av djurinnehavare för dennes eget behov med anlitande enbart av
råvaror som tillhandahålles av beställaren. Stadgande härom har upptagits i
1 § andra stycket under 2. Genom tillämpningsföreskrifter bör ytterligare
undantag medgivas, då praktiska synpunkter motiverar detta och nämnvärd
risk för kringgående av bestämmelserna inte därigenom uppkommer. Jag
tänker härvid särskilt på sådana fall, där en foderblandning med viss angiven
sammansättning på beställning tillverkas för vetenskapligt ändamål, eller
där en lantbrukare önskar, att eu kvarn vid beredning till fodermedel av
spannmål, som han tillhandahåller, tillsätter visst specialämne. Det väsentliga
är att foderblandningen återgår till beställaren och inte av tillverkaren
försäljes till annan.

Motionerna I: 660 och II: 789

Motionärerna anför beträffande den s. k. beställningstillverkningen, att
förordningen icke bör vara tillämplig å foderblandning, för vilken djurinnehavare
tillhandahåller huvudparten av råvarorna, och att detta bör utsägas
i författningen. Härom anföres i motionerna följande.

Beträffande beställningstillverkning av fodermedelsblandningar synes de
synpunkter som anförts av remissinstansen Svenska Bygdekvarnars Riksförbund
böra särskilt uppmärksammas. Bl. a. har riksförbundet anfört följande:
»Det är numera en mycket vanlig företeelse, att jordbrukare vid
bygdekvarnen låter förmala av sin på gården producerade spannmål och
därvid beställer viss inblandning av t. ex. mineralfodermedel eller s. k.
»koncentrat» d. v. s. foderblandning med hög halt av specialämnen, vilken
tillverkats av större fodermedelsfabriker och saluhållits i enlighet med jordbruksnämndens
bestämmelser och som i regel tillhandahålles av kvarn -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

idkaren för försäljning. Detta är för jordbrukaren en praktisk och ur ekonomisk
synvinkel förmånlig tillämpning av framstegen på utfodringslärans
område.»

Med hänsyn till att jordbrukares och kvarninnehavares verksamhet inte
onödigt bör försvåras eller tillkrånglas synes sådan beställningsblandning
där djurinnehavare tillhandahåller huvudparten av råvarorna helt böra
jämställas med sådan blandning som tillverkas med anlitande enbart av
råvaror, som tillhandahålles av djurinnehavaren. I propositionen antydes
att genom tillämpningsföreskrifter bör undantag kunna medgivas från förordningen,
då praktiska synpunkter motiverar detta, och som exempel
angives sådan beställningsblandning vilken en lantbrukare önskar att en
kvarn vid beredning till fodermedel, som han tillhandahåller, tillsätter visst
specialämne. För att i. detta avseende skapa trygghet för såväl bygdekyarnar
och andra beställningstillverkare som jordbrukare synes det emellertid angeläget
att i författningsbestämmelserna fastslå att förordningen icke är
tillämplig å foderblandning för vilken djurinnehavare tillhandahåller huvudparten
av råvarorna.

Motionerna I: 661 och II: 790

I motionerna anmärkes, att undantagsbestämmelsen i 1 § såvitt avser
den s. k. beställningstillverkningen är praktiskt betydelsefull. Motionärerna
anser det önskvärt, att denna bestämmelse omformuleras på så sätt att
ordet »råvara» utbytes mot ordet »spannmål», och anför härom följande.

Att beställningstillverkning tillätes ligger i lantbrukarnas intresse, och det
gäller endast att finna en tillfredsställande form härför. Den föreslagna
bestämmelsen är uppenbarligen ägnad att försvåra den administrativa
statliga kontrollen, varjämte den kan medföra olägenheter företagarna
emellan. Därtill kommer att den skulle skapa hinder för den föreskrivna
handeln åvilande obligatoriska inblandningen av rapsmjöl. Om beställningstillverkning
tillåtes för alla råvaror, som beställaren tillhandahåller,
torde detta nämligen kunna medföra mindre lämpliga praktiska konsekvenser,
i det att beställaren måste för blandningen anlita en handlare, medan
han köper råvarorna hos konkurrenten. Detta medför å andra sidan stort
besvär för beställaren. Det ligger då i sakens natur, att varje företag i
branschen, som utför foderblandningar, kommer att utsättas för ett starkt
tryck från sina kunders sida för att dessa skall få inköpa de erforderliga
råvarorna på platsen. Syftet med bestämmelsen torde endast vara att tilllåta
sådan beställningstillverkning, som beställaren-lantbrukaren önskar få
utförd med å den egna gården skördad råvara, d. v. s. spannmål. Bestämmelsen
torde lämpligen böra utformas i enlighet härmed.

3 §■

Departementschefen

Preparat, innehållande antibiotika, hormoner och andra specialämnen,
kan tillföras djur även på annat sätt än med fodret. Såsom jag anfört i den
allmänna motiveringen bör därför stadgas, att i fall då sådan vara inte är
hänförlig till fodermedel eller läkemedel, i tillämpliga delar för varan skall
gälla samma bestämmelser som för fodermedel. Sådan bestämmelse bar införts
i 3 §.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Departementschefen

5 §.

Frågan i vilken utsträckning uppgiftsskyldighet för närvarande bör åläggas
tillverkare och importör har ingående behandlats av kommittén och remissinstanserna
samt på sammanträdet den 30 november 1960. Denna fråga,
som avser tillämpningsföreskrifter, torde, sedan riksdagen tagit ställning
till förslaget till förordning, få upptagas av Kungl. Maj :t. Bedömandet bör
därvid ha som utgångspunkt, att sådana uppgifter bör lämnas att därav
framgår vem som är tillverkare eller importör samt varans kvalitet och
lämplighet för avsett eller avsedda djurslag. Vid uppgiftsskyldighetens bestämmande
bör vidare beaktas de svårigheter, som kan föreligga att lämna
uppgifterna, samt möjligheten av att genom analyser eller på annat sätt kontrollera
dessa.

6 §.

Departementschefen

Mot de sedan år 1946 gällande kvalitetsbestämmelserna för fodertran och
tranemulsion har ingen erinran gjorts från remissinstansernas sida. Dessa
bör även enligt min mening bibehållas och har utan saklig ändring överförts
till departementsförslaget. Såsom jag angivit i den allmänna motiveringen bör
emellertid i princip inte uppställas kvalitetskrav. Emellertid synes avsteg
från denna princip kunna göras, om det ur kontrollsynpunkt är starkt motiverat.
Några remissinstanser, bland dessa statens institut för folkhälsan,
har framhållit, att en foderblandning inte bör få uppgivas innehålla vitaminer
om halten av dessa är så låg att den inte kan kontrolleras genom
analys.

Kommitténs farhågor för att en minimibestämmelse med här avsett syfte
skulle kunna leda till en allmän sänkning av de vitaminerade foderblandningarnas
kvalitet anser jag i likhet med statens institut för folkhälsan
knappast befogade. Vid det tidigare omnämnda sammanträdet på jordbruksdepartementet
den 30 november 1960 diskuterades denna fråga. Från nyssnämnda
instituts sida framhölls då, att kontrollsvårigheter förelåg beträffande
A- och D-vitaminer. Med nuvarande analysmetoder fanns inte möjlighet
att analysera lägre halt, i internationella enheter per gram räknat, än
fem i fråga om A- och två i fråga om D-vitamin. Vidare upplystes från jordbruksnämndens
sida, att lägre vitaminhalt än dessa ibland deklarerades för
foderblandningar, som uppgavs vara vitaminerade. Med hänsyn till vad sålunda
upplysts anser jag, att — liksom skett i bland annat Danmark och USA
— möjlighet bör föreligga att föreskriva viss minimihalt av vitaminer i
foderblandningar som uppgives innehålla sådana. Jag vill emellertid med
skärpa understryka, att, såsom i författningstexten angivits, det i förevarande
paragraf föreslagna bemyndigandet endast får utnyttjas i den mån
det motiveras av möjligheten att kontrollera vitaminhalten.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

7 §.

Departementschefen

De utländska erfarenheterna synes klart peka på ett behov att kontrollera
användningen av specialämnen för uppfödningsändamål. Vid sammanträdet
den 30 november 1960 diskuterades frågan om kontroll över tillsättningen
av hormoner och antibiotika. Bland annat uppgavs, att vissa länder,
dit Sverige exporterar köttvaror, som villkor för import uppställt att
antibiotika eller hormoner inte använts vid uppfödning av djuret. Vidare
upplystes, att inom veterinär- och medicinalstyrelserna pågick utredning
rörande skärpt kontroll i fråga om användningen av antibiotika och hormoner
för uppfödningsändamål. Såsom anförts i den allmänna motiveringen
har nämnda ämbetsverk nu inkommit med förslag rörande sådan kontroll
beträffande hormoner. Vid sammanträdet rådde enighet om att i förordningen
borde införas bemyndigande att meddela förbud mot att utan
tillstånd sätta specialämnen till fodermedel. Därvid förutsattes, att bemyndigandet
inte skulle avse vitaminer och till en början borde utnyttjas endast
i fråga om antibiotika och hormoner samt att tillstånd borde kunna ges i
generell form till exempel genom tillämpningsföreskrifter av innebörd att
tillsats av ett visst specialämne till vissa fodermedel fick göras under förutsättning
att mängden höll sig inom vissa angivna gränser.

För egen del anser jag, att vad som framkommit under departementsbehandlingen
klart ger vid handen, att kontrollen över tillsats av specialämnen
till fodermedel bör skärpas så att tillstånd av kontrollmyndigheten
kan krävas. Som jag anfört i den allmänna motiveringen bör emellertid
kontroll kunna ske även av sådana preparat innehållande specialämnen
som är avsedda att tillföras djur på annat sätt än genom fodermedel. Kontrollbestämmelserna
bör utformas så att de avser förbud mot att utan tillstånd
saluhålla eller försälja ifrågavarande foderblandningar eller preparat.
Att endast yrkesmässig handel kan drabbas av förbudet framgår av 2 §.
Frågan om i vilken utsträckning och i vilken form bemyndigandet bör utnyttjas
torde få bli beroende av de fortsatta utredningar som pågår bland annat
rörande kontroll över tillsats av antibiotika till fodermedel.

10 §.

Bestämmelsen av innehåll att tillverkaren eller importören skall vara
skyldig ersätta statsverket kostnaden för prov som tagits hos annan har tillkommit
på förslag av jordbruksnämndens byrå för vegetabiliska produkter,
som yttrat.

Hittills har provtagningen praktiskt taget alltid företagits hos tillverkareimportör.
Det bör räknas med, att man i fortsättningen kommer, åtminstone
i viss utsträckning, att uttaga prov även hos mellanhänder, d. v. s. andra
handlande än tillverkaren och importören. Detta provtagningssätt har aktualiserats
genom tillkomsten av de nya bestämmelserna i cirkulär nr 35/1958
angående tidsbestämd garanti för vitamininnehåll. Hos tillverkare och importör
är i regel endast tämligen nytillverkade foderblandningar eller vitaminfodermedel
tillgängliga. Om prov å dylika uttages för kontroll av den

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

tidsbestämda vitamingarantien, måste förpackningarna upplagras någon
tid, i princip fram emot slutet av garantitiden. Kan prov uttagas i handeln
och man därvid kan åtkomma varor, för vilka vitamingaranti lämnas, som
lagrats kortare eller längre tid men inom ramen för garantitiden, undgår
kontrollmyndigheten besväret och kostnaderna för upplagring.

Det har ansetts nödvändigt att för upplagring uttages hela, d. v. s. obrutna
förpackningar, eftersom det icke med säkerhet kan förutsättas att vitaminerna
blir lika hållbara i mindre uttagna delprov. En hel förpackning
representerar ett rätt betydande värde. För foderblandningar för fjäderfän
och svin är minsta förpackningens storlek i regel 50 kg. Värdet av dylik
förpackning uppgår till omkring 26 å 27 kr. för en vanlig komplett blandning
men kan för vissa varor, såsom koncentrat, bli betydligt högre. Hel
förpackning av verkliga vitaminfodermedel kan i vissa fall representera ett
värde, som är flerdubbelt större.

Därest helförpackningar, representerande betydande värden, uttages hos
andra än tillverkaren eller importören — och så torde i alla händelser i betydande
utsträckning kunna komma att ske — kan således icke tillverkaren/
importören, sådana som bestämmelserna nu är tilltänkta, krävas på betalning
för varan. Ej heller kan den handlande, hos vilken provet lages, krävas
på ersättning, och detta är självfallet också orimligt. Något annat alternativ
kvarstår då icke än att statsverket måste ersätta provet. Det synes
emellertid icke orimligt att statsverket (kontrollmyndigheten) i dylikt fall
skall äga bemyndigande att utkräva ersättning av respektive tillverkare eller
importör. Sista meningen i 6 § i förordningen i det föreliggande förslaget synes
därför böra ändras i sådan riktning, att importören/tillverkaren skall
vara skyldig ersätta de kostnader, som kontrollmyndigheten kan ha haft
för gäldande av provets värde, därest provet uttagits hos annan än tillverkaren
eller importören. Då det gäller uttagandet av små prov för kemisk eller
hotanisk analys av endast ett eller ett par kilograms storlek, torde man
kunna räkna med att den, hos vilken provet tages, icke alltid begär ersättning
för detsamma.

Departementschefen har funnit vegetabiliebyråns förslag välmotiverat
och helt i överensstämmelse med den princip som i enlighet med vad nedan
vid »12 §.» upptagits funnits böra gälla i fråga om kostnaden för kontrollen
över huvud, nämligen att denna kostnad skall åvila tillverkare och
importörer.

12 §.

Enligt 1938 års lag är den som idkar handel med fodermedel inte berättigad
till ersättning för prov som tages för kontroll. Vidare skall den
som fälles till ansvar för oriktig uppgift i deklaration förpliktas alt enligt
taxa ersätta statsverket kostnaden för undersökning, som i samband med
åtalet må ha verkställts. Motsvarande bestämmelser gäller enligt 1950 års
kungörelse även för tillverkare eller importör. Enligt denna kungörelse
föreligger vidare skyldighet för tillverkare eller importör av vitaininfodermedel
eller annat fodermedel, som uppgives vara försatt med vitaminer, att
enligt taxa gälda ersättning för undersökning av halt av vitaminer i prov
på vara, som tillverkats eller importerats av honom. Sådan skyldighet föreligger
även i fråga om halt av fria fettsyror i fodertran. Ersättning kan dock
för varje tillverkningsställe eller importort årligen uttagas i fråga om vitaminfodermedel
eller mineralfoderblandning, som uppgives vara försatt med
vitaminer, för högst två prov, samt i övrigt för högst ett prov.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Kommittén

I fråga om kostnaderna för fodermedelskontrollen, bedömda efter förhållandena
under senare delen av år 1956, anförde kommittén följande.

Följande uppgifter ger en antydan om kostnaderna. Jordbruksnämndens
kostnad för fodermedelskontrollen för en 12-månaders period för analyser,
kontrollant (inkl. resekostnader), andel i andra befattningshavares löner
samt diverse andra uppgifter, bedömda efter de under senare delen av
1956 rådande förhållandena kan mycket approximativt uppskattas till omkring
145 000 kronor. En resande kontrollant förutsätts då vara fullt sysselsatt
med arbetet. I dennes samt andra befattningshavares löner, beräknade
efter högsta löneklassen inom respektive lönegrad samt för dyrort 5,
har tillagts 16 %, såsom vid dylika beräkningar brukar ske, för statsverkets
kostnader för pensionering m. m. Av beloppet hänför sig en mindre
del — svår att exakt beräkna, men troligen av storleksordningen 5 000 å
6 000 kr. — till administreringen av vitaminkontrollen för vitaminfodermedel
och vitaminerade handelsfoderblandningar. Några kostnader för själva
vitaminanalyserna antas därvid icke ha bestritts av staten. Resten, eller
i runt tal 139 000 kronor, utslagen på den under tiden 1 juli 1955—30 juni
1956 kontrollerade varukvantiteten, i runt tal 500 000 ton, och värdet därav,
omkring 270 milj. kronor, beräknat efter förbrukarpriset, utgör i medeltal
2,8 öre per 100 kg foder eller 5,2 öre per 100 kronors inköpsvärde.
Det ovan angivna mycket ungefärliga beloppet innefattar emellertid även
kostnader för arbete m. m. avseende kontroll av efterlevnaden av jordbruksnämndens
inblandningsbestämmelser för oljekraftfoder från svensk
oljeväxtodling samt dessutom även viss sådan omsättningskontroll, som
icke kan anses nödvändig för den egentliga kvalitetskontrollen.

För vitaminfodermedel, liksom också för vitaminundersökningar på vitaminerade
foderblandningar, blir kostnaderna för undersökning av vitaminhalt
av helt annan storleksordning. Dessa kostnader gäldas nu, med
vissa begränsningar, av tillverkarna eller importörerna själva. Vid undersökning
en gång på alla de vitaminslag, som deklareras ingå i sådana »Diverse
vitaminfodermedel» som saluföres, blir kostnaden för vitaminbestämningarna,
beräknad efter de normaltaxor resp. i vissa fall reducerade taxor,
som kunnat komma i fråga, omkring 54 000 kronor. För den under redovisningsåret
1955/56 saluförda kvantiteten 6 856 ton till ett värde, beräknat
å förbrukarpriserna, av 11,8 milj. kronor utgör analyskostnaden i medeltal
7.9 öre per 100 kilogram vitaminfodermedel eller 46 öre per 100 kronors
inköpsvärde. En undersökning av vitamin A och vitamin D3 i ett prov
å fodertran från var och en av alla importörer och tillverkare, totalt cirka
20 stycken, kostar för närvarande 8 640 kronor, vilket för kvantiteten 2 340
ton och värdet (förbrukarpris) 6,2 milj. kronor under redovisningsåret
1955/56 gör i medeltal 37 öre per 100 kilogram eller 14 öre per 100 kronors
inköpsvärde. Vitaminerade foderblandningar har hittills kunnat vitaminkontrolleras
endast i relativt ringa utsträckning. Det skall anföras, att
tillverkare och importörer i regel låter utföra egna driftsanalyser. Särskilt i
fråga om vitaminbestämningar kunna dessa bli mycket kostnadskrävande.

Kommittén anförde därefter att frågan om kontrollkostnaderna inbegrep
tre olika huvudspörsmål, nämligen: i vilken utsträckning skall kostnaderna
primärt bäras av staten eller av näringen, vilka skall vara avgiftspliktiga
i den mån kostnaderna uttas av näringen och hur skall kostnaderna i sådant
fall fördelas.

28 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Rörande den första frågan — i vilken utsträckning bör kostnaderna
primärt bäras av staten eller av näringen — anför
kommittén till en början att den haft att taga hänsyn till de synpunkter
på denna fråga, som anförts i en inom statens sakrevisions kansli upprättad
och till lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden översänd »PM med
förslag angående avgiftsbeläggning av statens jordbruksnämnds kontroll
över handeln med fodermedel». I denna promemoria hade efter en redogörelse
för det nuvarande läget anförts.

»Avgiftsfrågans tidigare behandling torde såväl beträffande 1938 års fodermedelslag
som 1950 års kungörelse ha byggts på den av föredragande
departementschefen i förenämnda proposition (1938: 254) intagna principiella
ståndpunkten att staten med hänsyn till det allmännas intresse av
fodermedelslagens efterlevnad bör bekosta sådana undersökningar, som
avse kontroll över riktigheten av säljarens deklaration angående fodermedels
innehåll.»

Rörande promemorians innehåll i övrigt anförde kommittén därefter följande.

I promemorian redogöres härefter för vissa avgifter som utgår vid statlig
kontroll över läkemedel, vitaminerade livsmedel och växtskyddsmedel.
Under åberopande av att det allmännas intresse av givna bestämmelsers
efterlevnad icke torde vara mindre starkt i fråga om t. ex. livsmedel än beträffande
fodermedel och under hänvisning till att fodermedelskontrollen
måste antagas innebära en förmån för tillverkare och importörer genom
att skapa ett ökat förtroende för produkterna och därmed en ökad avsättning,
har sakrevisionen vidare funnit det skäligt att statsverkets samtliga
kostnader för fodermedelskontrollen täckas genom avgifter. Från sakrevisionens
sida föreslås sålunda att ersättning skall uttagas icke blott för analyskostnaderna
utan även för kostnaderna för provtagningen och för övrigt
med kontrollen förenat bestyr. Härvid har även understrukits, att detta
icke kan medföra sådan ökning av tillverkarnas och importörernas kostnader,
att denna kan tillmätas någon betydelse vid prissättningen av produkterna.
Det kan nämnas, att kostnaderna för kontrollen rörande andra fodermedel
än vitaminfodermedel och fodertran i promemorian uppskattats
till omkring 100 kr per prov.

Kommittén fann i likhet med vad som i sakrevisionens promemoria anförts,
att beträffande analyskostnaderna tillräckliga skäl knappast kan föreligga
för att göra skillnad mellan vitaminkontroll och övrig fodermedelskontroll
samt anförde härom följande.

Mer eller mindre regelbunden analysering av de framställda eller importerade
produkterna är en kontrollåtgärd, som varje omsorgsfull tillverkare
eller importör oavsett förefintligheten av offentliga kontrollbestämmelser
vidtager. Kommittén förutsätter, att vederbörande företagare liksom hittills
genom kontrollmyndighetens försorg kommer att erhålla besked om
analysresultaten. Den statliga kontrollen blir på sådant sätt icke helt utan
betydelse för företagarnas behov av egna driftsanalyser. Vid sådant förhållande
talar starka skäl för att vederbörande skall vara skyldig att erlägga
analyskostnaden.

Kommittén ansåg däremot, att frågan principiellt och praktiskt låg helt
annorlunda till i fråga om administrationskostnaderna för fodermedelskon -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

trollen. Härvidlag ägde enligt kommitténs mening den i propositionen 1938:
254 uttalade grundsatsen, att staten med hänsyn till det allmännas intresse
av lagens efterlevnad borde bekosta kontrollen, alltjämt giltighet. Kommittén
anförde vidare följande.

Den omständigheten, att den statliga kontrollen även kan sägas helt allmänt
innefatta vissa förmånliga biverkningar för företagarna, förändrar
icke detta förhållande. Det ligger i sakens natur, att statliga ordnings- och
kontrollföreskrifter av olika slag ofta innebär mer eller mindre påtagligt
förmånliga biverkningar för skilda medborgargrupper. Detta förhållande torde
dock icke i och för sig få medföra att man överger principen att den statliga
administrationen skall bestridas av statsmedel. För att så skall ske,
fordras enligt kommitténs mening att särskilda skäl av betydande styrka
kan åberopas. Sådana skäl synes icke föreligga här. Vad som från sakrevisionens
sida åberopats om kontrollen av vitaminerade livsmedel synes ha
en synnerligen begränsad betydelse och endast innebära, att en kommunal
instans (hälsovårdsnämnd) har möjlighet att av folkhälsoinstitutet
uttaga ersättning för sitt bestyr med inköp av prov och att vederbörande
företagare, i de fall där så till äventyrs sker, får bestrida denna kostnad . —
Vad som från sakrevisionens sida anförts därom att kontrollkostnaderna är
för små för att få någon betydelse vid prissättningen, anser utredningen
sakna relevans. Vare sig kostnaderna blir små eller stora, kommer de att
inräknas i produktionskalkylerna och får — i den mån konkurrensläget så
medgiver — slutligen bäras av konsumenterna.

Även starka praktiska skäl talade enligt kommitténs mening mot att man
på grundval av en taxa sökte erhålla ersättning för den statliga administrationen
av fodermedelskontrollen.

Till stöd för denna uppfattning anförde kommittén följande.

I de fall där kontrollen lokalt utövas av resande personal med central stationeringsort
uppkommer frågan om rese- och traktamentskostnadernas fördelning.
Att i varje enskilt fall uttaga den faktiska kostnaden är icke praktiskt
möjligt. Vid en schematisering av denna kostnad får åter de centralt
belägna anläggningarna bidraga till kostnaden för kontroll av de perifert belägna.
Även andra förhållanden medför, att det möter åtskilliga svårigheter
att konstruera en taxa, som på elt riktigt sätt ger täckning för administrationskostnaderna.
Tillämpningen av en sådan taxa kommer därjämte att
medföra elt betydande och helt improduktivt administrationsarbete. Taxan
måste fortlöpande revideras i anslutning till kostnadsförändringar och till
förändringar i kontrollobjektens antal och struktur. I detta sammanhang bör
även beaktas, att staten för sin jordbruksreglerande verksamhet har viss
nytta av de uppgifter, som inkommer i samband med kontrollen. Kommittén
föreslår således, att endast analyskostnaderna skall uttagas taxevägen.

Beträffande den andra frågan — hos vilket företag analyskostnaderna
bör uttagas — anför kommittén att analyskostnaderna
bör tagas ut hos de företag, till vilka kontrollförfattningen riktar sig.
Kommittén bär sålunda räknat med att analyskostnaden skall uttagas av den,
som yrkesmässigt tillverkar eller importerar fodermedel av de slag, på vilka
kontrollen skall utövas.

Kommittén har som tillverkning räknat varje slag av bearbetning, alltså
aven om denna endast innebär krossning eller målning av material eller att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

två eller flera ingredienser blandas. Som sådan förpackar e, som är underkastad
kontroll, räknar kommittén endast den som, utan att själv tillverka
eller importera varan, inköper denna och förpackar den i »förbrukareförpackningar».
Med hänsyn till dessa omständigheter är det enligt kommittén
möjligt att det inom landet över huvud taget inte förekommer någon rörelse,
som är att betrakta som förpackare i här avsedd mening. I varje fall
torde antalet sådana företag vara mycket ringa.

Vad angår den sista frågan — hur analyskostnaderna bör
beräknas och fördelas — uttalar kommittén, att den övervägt att,
i likhet med vad som nu är fallet i fråga om vitaminfodermedel, låta företagen
genomgående erlägga den faktiska kostnaden för de analyser som avser
deras egna produkter. En fördel med ett sådant system skulle — vid jämförelse
med en taxa baserad på genomsnittskostnad — vara, att man kunde
reglera antalet kontroller hos de olika företagen allt efter det behov därav
som bedömdes föreligga. Kommittén anför vidare, att de samvetsgranna tillverkarna
då icke behövde drabbas av någon del av kostnaderna för den tätare
eller eljest mera omfattande kontroll, som ansågs erforderlig hos andra
tillverkare. Å andra sidan skulle vid ett sådant system kostnaderna komma
att träffa företagarna mycket olika. Vidare skulle ett sådant uttagande av
analyskostnaderna lätt medföra, att företagarna för att gardera sig i sina
priskalkyler utgick från risken att få erlägga maximala analyskostnader. Det
kunde även förtjäna att nämnas, att kontrollen givetvis blev ömtåligare att
genomföra om de enskilda företagen skulle erlägga den faktiska kostnaden
för analys av hos dem uttagna prover än om en genomsnittskostnad uttogs.

Kommittén föreslår med hänsyn till det anförda, att kostnaderna för analysering
av proven skall uttagas genom årliga avgifter för varje särskilt varumärke,
baserade på de analystaxor som tillämpas vid statens lantbrukskemiska
kontrollanstalt och statens institut för folkhälsan, och beräknade så
att de totalt sett täcker kostnaderna för det antal analyser per år, som man
genomsnittligt beräknar utföra.

Kommittén har gjort en beräkning av det årliga antal analyser, som kan
komma att utföras. I fråga om andra analyser än de som avser
vitaminer räknar kommittén med att varje särskilt märke vid varje
tillverkningsplats eller hos varje importör bör årligen analyseras i genomsnitt
2,5 gånger då fråga är om foderblandningar och 2 gånger då fråga är
om övriga fodermedel.

Beträffande vitaminer anför kommittén till en början, att de kombinationer
av olika slag därav, som vitaminfodermedlen eller de vitaminerade
handelsfoderblandningarna uppges innehålla, var mångfaldiga. Det hade därför
inte ansetts lämpligt att fastställa en avgift för varje kombination som
kunde förekomma i en viss fodervara. Kommittén hade i stället ansett, att
man borde fastställa en årlig avgift för varje vitaminslag, som uppgavs ingå
i saluförda fodermedel, grundad på den faktiska analystaxan för vitaminslaget
i fråga samt ett antaget genomsnittligt antal analyser per år.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Sedan kommittén redogjort för den taxa som gällde den 1 juli 1957 anför
kommittén bl. a. följande.

Under kalenderåret 1954 utförde statens institut för folkhälsan på sina
egna laboratorier icke mera än omkring 200 vitaminbestämningar avseende
fodermedelskontrollen. Vid statens husdjursförsök utfördes under samma
tid för fodermedelskontrollen 41 bestämningar av vitamin D3. Såvitt framgår
av det av den s. k. folkhälsoinstitutsutredningen nyligen avgivna betänkandet,
torde man ej heller för närvarande kunna räkna med någon nämnvärd
ökning i folkhälsoinstitutets kapacitet för vitaminbestämningar avseende
fodermedelskontrollen. Vad beträffar bestämningarna av vitamin D3 med
kycklingar vid statens husdjursförsök torde däremot en rätt avsevärd utökning
redan med nu tillgängliga resurser kunna åstadkommas, varför analyskapaciteten
vid folkhälsoinstitutet i första hand utgör begränsningsfaktorn.

Den tillgängliga analyskapaciteten har hittills främst utnyttjats för kontroll
av vitaminfodermedlen. Kommittén har emellertid på grund av den
ökade användningen av vitaminerade handelsfoderblandningar funnit det
angeläget att en viss del av analyskapaciteten reserveras för kontroll av vitaminhalten
i sådana blandningar. På grund av det stora antalet provtagningsobjekt
kommer dock i varje fall undersökningsfrekvensen för varje
särskilt vitaminslag i blandningarna att bli mycket ringa. För att kontrollen
trots detta skall få avsedd psykologisk effekt, får man därför räkna med
att endast visst eller vissa vitaminslag i ett eller ett par av tillverkarens
märken omväxlande blir föremål för analys vid varje provtagning.

Som ett underlag för beräkning av kontrollavgifterna antager kommittén
att tills vidare hälften av analyskapaciteten reserveras för vitaininfodermedlen
och hälften för vitaminerade handelsfoderblandningar. Härigenom kommer
ett 100-tal analyser att kunna utföras med vartdera foderslaget. Varje
vitaminslag skulle då bli föremål för kontrollanalys i genomsnitt 0,4 gånger
per år då fråga är om vitaminfodermedel och 0,07 gånger per år då fråga är
om vitaminerade handelsfoderblandningar.

Kommittén anser, att taxa bör fastställas av kontrollmyndigheten enligt
grunder som Kungl. Maj :t godkänner. Taxan, som borde grundas på
förhållandena vid den föreslagna förordningens ikraftträdande, borde med
jämna mellanrum och för övrigt då så påkallades överses. Kommittén framlägger
ett förslag till taxa för årliga analysavgifter. Denna är uppdelad i en
avdelning för analyser av andra näringsämnen än vitaminer, upptagande
belopp varierande mellan 35 och 145 kr. för skilda fodermedel samt en avdelning
för vitaminanalyser, vari för varje vitaminslag upptagits belopp
mellan 15 och 240 kr. Avgifterna skali erläggas för varje varumärke och
kontrollställe.

Vad beträffar antibiotika framhåller kommittén, att deklarerad halt därav
i fodermedel hittills inte kontrollerats samt att kostnaderna för bestämning
av antibiotika inte kunde med någon större grad av säkerhet anges
Förslag till taxa i denna del borde därför få utarbetas av kontrollmyndigheten
sedan bättre kännedom om kostnaderna och undersökningskapaciteten
vunnits.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Reservation och särskilt yttrande

I en reservation liar herrar Andersson, Bengtsson, Olsson och Svenson
anfört, att enligt deras mening nuvarande system hörde — med den av
majoriteten föreslagna jämkningen i fråga om debiteringen av kostnaderna
för vitaminanalys — bibehållas även i fråga om analyskostnaderna. Experterna
Ek, Iijelldahl, Mattsson och Wessman har instämt i reservationen. I
denna anföres följande.

Påståendet i promemorian, att skäl icke föreligger att i fråga om analyskostnaderna
göra skillnad mellan vitaminkontroll och övrig fodermedelskontroll
anser vi icke vara riktigt. Vi anser tvärtom att många skäl talar för,
att man bör göra en sådan åtskillnad. En företagare får själv avgöra vilka
slag av vitaminer, som skall ingå i och deklareras för ett vitaminfodermedel
eller en annan fodervara och som således skall kontrolleras av myndigheten
och bestämmas genom dennas försorg. Skall statsverket betala undersökningskostnaderna
— och dessa är relativt höga — kan företagaren frestas
att ur reklamsynpunkt tillsätta även sådana vitaminslag, som icke är
behövliga samt att tillsätta vitaminer av ett eller annat slag i praktiskt taget
betydelselösa myckenheter. Vad angår övriga undersökningar, d. v. s. av
sådana ämnen som råprotein, smältbart renprotein m. fl., har kontrollmyndigheten
bestämt, vad deklarationen för en viss vara obligatoriskt skall omfatta,
och man vet på förhand vad kostnaden blir för kontrollundersökningarna.
Företagaren själv har ingen möjlighet att påverka kostnadsstorieken
för analyserna för en viss vara vid kontroll av ett på förhand av myndigheten
bestämt antal ämnen.

Det av kommittémajoriteten föreslagna avgiftssystemet för analyskostnader
kräver ett betydande administrativt arbete, helst som taxorna för analyser
emellanåt revideras, och förändringar ofta inträffar i fråga om det
antal märken m. m., som en viss företagare tillverkar eller importerar för
avsalu. Även andra nackdelar kan redovisas. Sålunda uppmuntrar det företagarna
till underlåtenhet i vad avser anmälan till myndigheten om upptagande
av tillverkning eller import eller om tillkomsten av nya märken. För
småföretagare blir kostnaden för kemiska analyser i förhållande till omsättningen
betungande. Detsamma kan icke sägas om kostnaden för vitaminundersökningar.
Tillverkningen av vitaminfodermedel bedrivs nämligen av
ett förhållandevis ringa antal företagare med stor årsomsättning.

I detta sammanhang bör man icke bortse från, att företagarna utan ersättning
från statsverket utför ett omfattande och värdefullt arbete i form av
sådan rapportering angående varuomsättningen m. in., som även eller enbart
tjänar jordbruksnämndens allmänna reglerande verksamhet. Vidare får
tillverkarna extra kostnader för märkning av säckar in. m. samt förorsakas
diverse andra kostnader och besvär genom anmälningar till kontrollmyndigheten
o .dyl. Det bör även ihågkommas, att de botaniska undersökningarna
huvudsakligen avser kontroll av bestämmelsen om inblandning av oljekraftfoder
av raps, rybs och senap i foderblandningar, alltså undersökningar
som hänför sig till den allmänna jordbruksreglerande verksamheten och icke
till kvalitetskontrollen i vanlig mening.

Vi anser således, att företagarna rimligtvis icke bör påläggas kostnader för
foderkontrollen, utöver vad som för närvarande är fallet. Det nu tillämpade
avgiftssystemet bör i princip bibehållas. Vad angår kostnaderna för vitaminundersökningar
kan vi dock biträda majoritetsförslaget om genomsnittlig
debitering, oberoende av de undersökningar som i verkligheten utförts
för en viss företagare.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

För regleringsåret juli 1956—juni 1957 uppgick jordbruksnämndens kostnader
för kemiska analyser och botaniska undersökningar till sammanlagt
drygt 60 000 kronor. Vid oförändrade analystaxor (en höjning genomfördes
dock den 1 juli 1957) och i huvudsak oförändrade andra förutsättningar
torde ett belopp av denna ungefärliga storleksordning tills vidare kunna
räcka. Enligt majoritetsförslaget skall beloppet debiteras på omkring 140
skilda företagare, vilka bedriver tillverkning vid omkring 190 skilda anläggningar.
Något över 700 provtagningsobjekt skall avgiftsbeläggas. Vi anser
att den stora administrativa apparat, som erfordras för fördelning och
inkassering av beloppet cj står i proportion till beloppets storlek.

Vi vill även framhålla, att därest statsverket fortsättningsvis, liksom nu,
gäldar kostnaden för kemiska analyser, öppnas möjlighet att i den utsträckning
som kontrollmyndigheten finner önskvärt, även kontrollera icke obligatoriska
men ändock värdefulla uppgifter, som vissa företagare lämnar om
halt i foderblandningar av sådana kemiska ämnen som aska, kalcium och
fosfor m. m. Tilläggskostnaderna vid bestämning av dylika ämnen är relativt
små. För jordbrukarna är det icke utan vidare klart, vilka deklarationer
på en förpackning som är obligatoriska och kontrollerade och vilka som är
frivilliga och måhända icke kontrollerade.

Experten Larsson har i särskilt yttrande instämt i reservationen
utom såtillvida, att den däri föreslagna jämkningen i fråga om debitering
enligt hans mening inte bör genomföras. Han anser sålunda, att
nuvarande debiteringssystem för vitaminanalyser skall bibehållas. Som ytterligare
stöd för den principiella ståndpunkt, som intagits i reservationen,
anför Larsson följande.

För att vi med framgång skall kunna avsätta vårt animalieöverskott på
världsmarknaden fordras kvalitativt högvärdiga varor. De använda fodermedlens
sammansättning och art ha därvid stort inflytande på den färdiga
produkten, t. ex. på ägg, fläsk och smör. Deklarationsplikten över foderblandningarnas
sammansättning bör vara en god ledning för jordbrukarna
vid bedömandet av fodrets inflytande på produkternas kvalitet och därmed
också på möjligheterna att avsätta dessa på utlandsmarknaden. Exporten
är av så stort allmänt intresse att det borde motivera att statsverket även i
fortsättningen svarar för kontrollanalyskostnaden. De ifrågasatta kostnaderna
är för övrigt obetydliga.

Ämbetsverken

Ämbetsverken ansluter sig till kommitténs principiella uppfattning, att
administrationskostnaderna skall bestridas av statsmedel, och att analyskostnaderna
i viss utsträckning skall gäldas av tillverkare och importörer.

Ämbetsverkens majoritet anför i denna del bl. a. följande.

Ämbetsverken vill till en början som sin åsikt uttala, att en utdebitering
av administrationskostnaderna (vari ingår även provtagningskostnaderna)
på tillverkare och importörer icke synes böra komma i fråga som separat
åtgärd på detta område. Därest man skall överge den av kommittén refererade
grundsatsen om att staten skall bekosta administration av sådan statlig
kontroll- och uppsiktsverksamhet som organiserats av hänsyn till det
allmännas intresse, torde detta böra ske på grundval av allmänna och
principiella överväganden från statsmakternas sida och icke genom åttf
B ihan g till riksdagens protokoll /. .9 samt. 3 avd. Nr 27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

gärder från fall till fall. Ämbetsverken anser sålunda för sin del, att
endast direkta analyskostnader bör uttagas av näringsidkarna. — — —
En begränsning i fråga om antalet prover per år bör enligt ämbetsverkens
mening bibehållas. Däremot synes det icke finnas anledning att bibehålla
den nu gällande begränsningen till vissa slag av fodermedel och vissa slag
av analyser. I sakens natur ligger dock, att betalningsskyldighet icke skall
gälla beträffande andra slag av fodermedel än dem, som omfattas av kontrollbestämmelserna,
eller andra slag av analyser än dem som avser efterlevnaden
av dessa bestämmelser.

I fråga om begränsningen av skyldigheten att gälda ersättning
för analyskostnaderna anför ämbetsverken följande.

Ämbetsverken vill betona, att frekvensen av kontrollundersökningar
självfallet icke bör vara större än som bedömes nödvändigt för att upprätthålla
en noggrann efterlevnad av bestämmelserna. Då verken föreslår att
skyldigheten för näringsidkarna att betala kontrollanalyser begränsas till
högst två prover per år (i visst fall högst ett prov), innebär detta icke att
verken ansett att en sådan undersökningsfrekvens i varje enskilt fall behöver
upprätthållas. — Att vitaminundersökningar i praktiken ej på långt när
kan ske i denna omfattning framgår av det förut anförda. — Men ämbetsverken
räknar på grundval av sina erfarenheter från detta och liknande
kontrollsammanhang med att en kontrollfrekvens av i regel två gånger per
år i allmänhet bör väl motsvara behovet.

I fråga om möjligheterna att få vitaminundersökningar utförda räknar
ämbetsverken med att dessa ökat något sedan kommittén bedömt frågan
och uttalar, att omkring 325 sådana undersökningar torde kunna utföras per
år i stället för omkring 200 som kommittén räknat med. Gällande möjlighet
att på tillverkarnas bekostnad utföra undersökning av i vissa fall högst
två och i vissa fall högst ett prov årligen kunde dock — genomsnittligt räknat
— endast till en ringa del utnyttjas.

I enlighet med det anförda föreslår ämbetsverken en bestämmelse av innebörd,
att tillverkare och importör av fodermedel skall vara skyldig att
gälda ersättning för undersökning av prov å vara, som tillverkats eller importerats
av honom, dock inte till högre belopp än som motsvarar kostnaden
för undersökning

beträffande vitaminhalt två gånger årligen av varje vitaminfodermedel
och vitaminerad mineralfoderblandning, samt en gång årligen av varje annat
fodermedel, som uppgives vara försatt med vitaminer, ävensom

beträffande innehåll av andra ämnen två gånger årligen av varje slag
(märke) av fodermedel.

Härvid förutsättes, att vitaminkontrollen omfattar alla slag av deklarerade
vitaminer och att kontrollen i övrigt omfattar alla beståndsdelar, beträffande
vilka deklarationsskyldighet gäller, samt att, vid tillverkning på
mer än en plats, avgiftsskyldigheten skall gälla för varje särskild tillverkningsplats.

I fråga om sättet för uttagandet av analys kostnader na
har ämbetsverken stannat i skilda meningar. De anför i denna del.

Lantbruksstyrelsen accepterar på grund av de motiv, som kommittémajoriteten
anfört, i detta stycke majoritetens förslag. Jordbruksnämnden fin -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 11)01

ner däremot för sin del detta förslag, vilket innebär att man uttager ersättning
för analyskostnaderna enligt en taxa, upprättad på grundval av teoretiskt
beräknade genomsnittsavgifter, vara allt för komplicerat. Nämnden
är medveten om att vissa nackdelar möjligen kan följa med ett uttagande i
varje enskilt fall av de faktiska analyskostnaderna, men finner att dessa
eventuella nackdelar väl uppvägs av den enkelhet i tillämpningen samt de
fördelar i övrigt, som är förbundna med detta system. Nämnden vill sålunda
i detta sammanhang anknyta till nu gällande ordning så tillvida att den
— i den mån ersättning för analyskostnaderna skall uttagas hos näringsidkarna
— anser att den av analysinstitutionen i varje särskilt fall debiterade
kostnaden för analysen bör uttagas.

Med hänsyn till att kontrollmyndigheten i vissa fall kan behöva företaga
undersökningar utöver det antal, för vilket näringsidkaren är skyldig att
betala, bör man vid det av jordbruksnämnden föreslagna systemet för avgiftsuppbörd
räkna med att kontrollmyndigheten skall förfoga över ett
visst belopp för sådana extra undersökningar. Detta belopp beräknar nämnden
för närvarande till omkring 20 000 kronor per år. Till jämförelse kan
nämnas, att statsverkets genom jordbruksnämnden erlagda analyskostnader
för fodermedelskontroller under budgetåret 1956/57 uppgick till 62 000
kronor. Därest staten även i fortsättningen skulle bestrida kostnaderna för
kontrollanalyser enligt samma regler som nu, har man med hänsyn till den
taxestegring som inträffat, att räkna med ett kostnadsbelopp av inemot
70 000 kronor för år. Även den fortskridande ökningen av antalet kontrollobjekt
tenderar att medföra stegring av kostnaderna för kontrollanalyser.

Ämbetsverken anför slulligen i kostnadsfrågan, att de inte i detta sammanhang
kunnat beakta de kontrollåtgärder på fodermedelsområdet, som
betingas av rena hälsovårdssynpunkter, utan förutsätter att dessa intressen
blir tillgodosedda i annat sammanhang.

Beträffande den omfattning, vari avgiftsbeläggning för analyser borde ske,
anmäldes avvikande mening, i jordbruksnämnden av herrar Andersson
och Bengtsson samt i lantbruksstyrelsen av herr Svenson. Samtliga dessa
vidhöll vad de anfört i den till kommitténs förslag fogade reservationen.

Remissinstanserna

Före remissbehandlingen förelåg alltså fem förslag i kostnadsfrågan, vilka
har i stort sett följande innebörd.

1. Sakrevisionens förslag

Samtliga kostnader för fodermedelskontrollen skall täckas genom avgifter.

2. Kommittcmajoritetens förslag

Alla analyskostnader täckes genom avgifter.

Övriga kostnader bestrides av statsmedel.

Analyskostnaderna uttages genom årliga avgifter för varje varumärke och
kontrollställe.

Avgifterna beräknas täcka det antal analyser, som i genomsnitt per år
beräknas bli utförda, varvid för vitaminer utgår en genomsnittsavgift för
varje vitaminslag.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

3. Ämbetsverkens majoritets förslag

Ämbetsverkens majoritet ansluter sig till kommittémajoriteten utom såtillvida,
att skyldigheten för tillverkare och importör att gälda ersättning för
undersökning av prov ej skall föreligga till högre belopp än som motsvarar
kostnaden för två prov eller i visst fall ett prov årligen. I fråga om sättet
för kostnadernas uttagande ansluter sig lantbruksstyrelsen till kommittémajoritetens
förslag medan jordbruksnämnden anser, att avgiften skall motsvara
den faktiska analyskostnaden i varje enskilt fall, varvid förutsättes
att för extra undersökningar årligen får disponeras 20 000 kr. av statsmedel.

I. Förslag av kommitténs och ämbetsverkens minoritet samt experterna Ek,
Kjelldahl, Mattsson och Wessman.

Nuvarande system bibehålies med den jämkningen, att avgifternas storlek
i enlighet med majoritetsförslagen bestämmes genomsnittligt. Förslaget innebär
alltså att avgift endast skall uttagas för undersökning av halten av
vitaminer i vitaminfodermedel och vitaminerad foderblandning och av fria
fettsyror i fodertran samt avse två eller i visst fall, ett prov årligen.

5. Experten Larssons förslag

Nuvarande bestämmelser bibehålies oförändrade.

Även bland remissinstanserna råder mycket delade meningar i kostnadsfrågan.
Redogörelsen för dessas inställning torde därför lämpligen böra
uppdelas med hänsyn till det förslag som helt eller huvudsakligen stödjes.

Förslaget 1

Det förslag som från sakrevisionens sida framlagts för kommittén förordas
— förutom av sakrevisionen — av statskontoret, kommerskollegium
samt lantbrukshögskolans lärarkollegium.

Sakrevisionen anser, att statsverkets kostnader för fodermedelskontrollen
helt bör täckas genom avgifter. Uttagandet bör ske på så sätt att liksom nu
de faktiska analyskostnaderna debiteras. Därjämte bör en tilläggsavgift uttagas
för att täcka administrationskostnaderna. Sakrevisionen anför härom
följande.

Sakrevisionen finner för sin del den av kommittén och ämbetsverken föreslagna
begränsningen av antalet undersökningar per år, för vilket kontrollavgift
skall utgå, vara otillräckligt motiverad. En dylik bestämmelse finnes
visserligen i den nu gällande provisoriska kungörelsen, men ifrågavarande
stadgande synes närmast ha tillkommit såsom en kompromiss mellan de
divergerande åsikter, som principiellt förelegat beträffande kontrollverksamhetens
avgiftsbeläggning. För sakrevisionen, som anser en total kostnadstäckning
för här ifrågavarande verksamhet vara principiellt välgrundad,
framstår den föreslagna avgiftsbegränsningen därför såsom opåkallad och
revisionen avstyrker således jämväl det ifrågasatta anslaget för extra undersökningar.
Man torde få förutsätta, att tillsynsmyndigheten kommer att
bedriva sin kontrollverksamhet på sådant sätt, att undersökningar icke

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år l!)l>1

företagas hos näringsidkare i större omfattning än som i varje enskilt fall
finnes motiverat och nödvändigt.

Gentemot sakrevisionens påpekande, att ersättning borde uttagas icke
blott för analyskostnaderna utan även för kostnaderna för provtagningen och
för övrigt med kontrollen förenat bestyr, har kommittén ställt sig avvisande.
Ämbetsverken ha uttalat, att en dylik utdebitering icke synes böra komma
i fråga som separat åtgärd på detta område.----I anslutning här till

vill sakrevisionen anföra följande. Genom de förslag till analyskostnadernas
täckande, som ämbetsverken framfört, komma de taxor som gälla för
respektive analyser vid statens institut för folkhälsan respektive vid statens
lantbrukskemiska kontrollanstalt att läggas till grund för debiteringen. Ifrågavarande
taxor äro numera i princip uppbyggda så, att full kostnadstäckning
ernås för samtliga på analysarbetet fallande koslnadsslag. En tillämpning
av ifrågavarande institutioners taxor på fodermedelsanalyserna kommer
sålunda att medföra täckning ej blott för de direkta analyskostnaderna
utan jämväl för samtliga på respektive laboratorieavdelningar fallande administrations-
och andra gemensamma kostnader. De administrations- och
provtagningskostnader, varom i utredningen är fråga, inskränka sig till de
speciella kostnader, som hos tillsynsmyndigheten äro förbundna med kontrollverksamheten.
Dessa kostnader bestå främst i kontrollanternas resor
och traktamenten samt i de kostnader, som fodermedelsanalysernas handhavande
därutöver kunna förorsaka inom kontrollmyndigheten. Sannolikt
äro dessa kostnader jämförda med analyskostnaderna av mycket ringa storlek.
Sakrevisionen kan icke finna något bärande skäl, varför just denna del
av de totala kostnaderna för en viss verksamhet icke skulle medräknas vid
ersättningsskyldighetens fastställande. Revisionen vidhåller sålunda sin uppfattning
att även de nu ifrågavarande provtagnings- och administrationskostnaderna
böra debiteras vederbörande näringsidkare.

Däremot är sakrevisionen ense med kommittén om att ett alltför minutiöst
utdebiterande av den faktiska kostnaden för t. ex. en kontrollants resa
icke är praktiskt möjligt. Ett mera schematiskt förfaringssätt är givetvis
påkallat i fråga om dessa kostnader. Sakrevisionen vill i anslutning härtill
något beröra de överväganden rörande lämpligaste sättet för ersättningarnas
uttagande, vilka utmynnat i kommittéförslaget att analysavgifterna skulle
debiteras enligt en årstaxa, upprättad på grundval av teoretiskt beräknade
genomsnittsavgifter. I likhet med jordbruksnämnden finner sakrevisionen
denna metod vara alltför komplicerad. Därtill kommer, alt den i praktiken
troligen skulle visa sig mindre tillförlitlig, enär den vilar på två förutsättningar,
som knappast kunna hållas, nämligen dels all varje företagares tillverkning
eller import under året icke undergår någon ändring med avseende
å varuslag eller sammansättning och dels att analyslaboratoriernas årskapacitet
i fråga om fodermedelsundersökningar är på förhand känd. Då dessa
villkor icke torde kunna uppfyllas och då vad som anförts till förmån för
eu årlig genomsnittsdebitering icke synes vara särskilt vägande, vill sakrevisionen
förorda, att analyskostnaderna uttagas genom debitering från
fall till fall, såsom redan nu varit förhållandet i fråga om vitaminanalyserna.
De särskilda kostnaderna för provtagning och administration synas lämpligen
kunna uttagas genom en tilläggsavgift, vilken av tillsynsmyndigheten
påföres de ersättningsskyldiga exempelvis i proportion till antalet under
året besökta förrätlningsställen och där verkställda provlagningar.

Kommerskollegium anser, att sakrevisionens ståndpunkt i princip är riklig.
Kollegiet är emellertid tveksamt med hänsyn till alt sakrevisionens för -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

:?8

slag vid behandlingen inom kommittén och ämbetsverken inte vunnit anslutning
från något håll. Kollegiet anför härom följande.

Enligt kollegii mening är sakrevisionens ståndpunkt i princip riktig. Det
bör härvid erinras om att det icke blir företagarna, som slutgiltigt få svara
för kontrollkostnaderna, utan dessa komma att övervältras på konsumenterna.
Eftersom regleringen av handeln med fodermedel tillkommit i konsumenternas
intresse, måste det anses naturligt att de också få bekosta de
i samband med regleringen uppkommande kostnaderna; vägande skäl för
att låta skattebetalarna deltaga i dessa synas icke kunna förebringas. För
sakrevisionens ståndpunkt talar även den i dagens läge allmängiltiga synpunkten,
att statens utgifter i görligaste mån böra begränsas. Den av sakrevisionen
förordade ordningen har emellertid icke vunnit anslutning från
något håll. Alla äro ense om att staten liksom för närvarande skall betala
provtagnings- och andra administrationskostnader. Också kollegium kan biträda
ett sådant system, därest det verkligen förhåller sig så som kommittén
uttalat, nämligen att en ordning med skyldighet för företagarna att
bestrida dessa kostnader skulle vara förenad med stora praktiska svårigheter
samt medföra ett betydande och helt improduktivt administrationsarbete.
Kollegium är emellertid icke helt övertygat om att svårigheterna äro så
stora. Det må erinras om att åtskilliga statliga verksamhetsgrenar bekostas
helt genom avgifter som uttagas av enskilda, t. ex. i fråga om patentverket
och skeppsmätningsväsendet. På samma sätt borde det väl vara möjligt att
genom en taxa, upptagande fasta, på schematiskt sätt differentierade avgifter
låta de av förevarande reglering berörda företagarna bestrida samtliga de
med regleringen förenade kostnaderna. Det kan antagas att på längre sikt
utjämning skulle ske, så att företagarna bleve drabbade av kostnaderna i
lika mån.

Därest företagarna ej helt skall bekosta kontrollen bör enligt kollegiets
mening i varje fall samtliga analyskoslnader åvila dessa. I fråga om sättet
för uttagandet av analyskostnaderna diskuterar kollegiet — utan att ta bestämd
ståndpunkt — olika alternativ och anför följande.

Regleringen av handeln med fodermedel bör betraktas såsom en enhet,
med skyldighet för envar av regleringen berörd företagare att bidraga till
analyskostnaderna med lika stora avgifter, så avpassade att analysinstitutionernas
årliga utgifter för analysverksamhelen täckas. Häremot kan visserligen
invändas att i så fall de mindre företagen skulle komma att i ekonomiskt
hänseende drabbas — relativt sett —- hårdare än de större, men det
torde vara svårt att över huvud finna ett användbart system, mot vilket
icke denna invändning skulle kunna göras. Mot en ordning av antytt slag
kan emellertid ytterligare göras gällande, att den skulle vara obillig mot
tillverkare och importörer av fodermedel, beträffande vilka den faktiska
analyskostnaden är ringa; de skulle tvingas att deltaga i kostnaderna för dem
ovidkommande analyser, som äro avsevärt dyrare. Denna omständighet kan
åberopas mot en så förhållandevis enkel lösning som att uttaga samma avgift
av alla företagare i branschen. Jordbruksnämnden har föreslagit, att varje
företagare hos vilken prov tagits i kontrollsyfte skall — med viss närmare
angiven begränsning — gälda den av analysinstitutionen debiterade kostnaden.
Detta förslag tillgodoser onekligen alla rimliga anspråk på enkla
regler inom förvaltningen, en omständighet som starkt talar för förslagets
genomförande. Förslaget har emellertid — åtminstone på kortare sikt —
bl. a. den nackdelen, att de med regleringen följande kostnaderna skulle
drabba de olika företagarna ojämnt, beroende på att antalet årliga provtag -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

ningar icke kan bli detsamma för envar; kostnaderna i det enskilda fallet
blir mer eller mindre beroende av tillfälligheter. Denna brist vidlåder däremot
icke lantbruksstyrelsens förslag, enligt vilket analyskostnaderna skola
fördelas mellan samtliga regleringen underkastade företagare enligt en
taxa, upptagande på visst sätt framräknade enhetliga genomsnittsavgifter.
Detta förslag anknyter tämligen nära till den ordning vilken kollegium —
såsom av det förut anförda framgår — funnit vara den principiellt riktigaste,
men här vill det synas som om jordbruksnämndens invändning, att förslagets
genomförande förutsätter ofta återkommande beräkningar av invecklad
och omständlig natur, vore riktig. Såvitt kollegium kan bedöma, förefaller
det dock möjligt att — utan att eftersätta några billighetssynpunkter
— använda mera schematiska metoder vid fastställandet av de genomsnittliga
avgifterna. Skulle detta visa sig ogörligt, finner sig kollegium närmast
böra förorda jordbruksnämndens förslag.

Lantbrukshögskolans lärarkollegium anser, att man bör överväga om inte
kontrollkostnaderna borde täckas genom en avgift som stod i visst förhållande
till försäljningsvärdet av de olika produkterna. Detta system hade i
drygt 30 år tillämpats i Danmark, där det syntes ha fungerat tillfredsställande.
Härigenom skulle även vinnas en effektivare kontroll och den fördelen, att
kostnaderna inte blev särskilt betungande för småföretagare.

Förslaget 2

Kommittémajoritetens förslag biträdes av statens lantbrukskemiska kontrollanstalt
samt Kooperativa förbundet, vilket dock anser, att avgiftsskyldighet
aldrig bör åvila förpackare samt att sättet för avgifternas upptagande
bör förenklas.

Kontrollanstalten, som anser att företagarna bör ersätta även kostnaderna
för andra kontrollundersökningar än rena analyser, förordar en avgift av
viss promille på försäljningspriset eller tillverkningskvantiteten och anför
härom följande.

Anstalten finner det väsentligt att kontrollen ej endast omfattar rutinanalyser
som nu och att dessa göres tätare, utan även utsträckes till bl. a. kontroll
av förskönande benämningar på mekaniska blandningsbeståndsdelar
och annat dylikt, som ej kan analyseras efter vanliga schema. Här erfordras
mera ovanliga metoder för både botanisk och kemisk analys. Det är väsentligt,
att även sådana undersökningar betalas och att de ersättes från samma källa,
då de betalande torde ha störst intresse av just en sådan kontroll, som avslöjar
ovederliäftiga konkurrenters förskönande benämningar, vilka kan
närma sig eller vara förfalskningar. Anstalten finner därför att ett belopp av
f. n. genomsnittligt ca 1 °/oo på försäljningspriset vore lämplig avgift. Fördelningen
av denna promillesats kunde dock ske på förenklat sätt på grundval
av endast mängd- och icke prisdeklarationer, om fodermedlen summariskt
delas in i olika grupper ur prissynpunkt t. ex. vitaminfoder, vitamineradc
och övriga fodermedel, som föreslagits i utredningen.

Kooperativa förbundet föreslår, att de totala kostnaderna för vitaminanalyser
per år fördelas på de skilda tillverkarna i förhållande till antalet av dem
saluförda märken och att en enhetlig taxa sättes. På liknande sätt syntes
eu enhetlig taxesättning kunna genomföras även för andra, relativt billigare
analyser.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Förslaget 3

Ämbetsverkens majoritetsförslag tillstyrkes av styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök, statens veterinärmedicinska anstalt samt
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. Även Sveriges industriförbund
ansluter sig i huvudsak till detta förslag. De tre sistnämnda instanserna
uttalar därvid att de beträffande debiteringen av avgifterna ansluter sig
till jordbruksnämndens förslag.

Sveriges industriförbund åberopar i dessa delar ett yttrande av Sveriges
kemiska industrikontor. I detta föreslås, att man vid beräkning av det antal
vitaminanalyser, som kan utföras, utgår från antalet tillverkare och importörer
i stället för provlagningsobjekt. Det skulle då inte möta något hinder
att kontrollera varje tillverkare minst två gånger om året.

Förslaget 4

Förslaget att nuvarande kostnadsregler skall bibehållas med den jämkningen
att avgifternas storlek bestämmes genomsnittligt biträdes av Svenska
foderämnes- och spanninålsimportörernas förening, Föreningen Svensk
trankontroll, Svenska bygdekvarnars riksförbund, Föreningen Svenska
spannmålsintressenter samt sju av de elva handelskammare, som hörts av
kommerskollegium.

Riksförbundet Landsbygdens folk biträder i huvudsak detta förslag men
ansluter sig i fråga om kostnaderna för vitaminanalyser till kommitténs förslag
(Förslaget nr 2). Riksförbundet anför i denna del.

Kostnaderna för fodermedelskontrollen är relativt obetydliga. Reellt är
det sålunda av ganska ringa betydelse vem som svarar för kostnaderna. Givetvis
blir dock de mindre företagen missgynnade om analyskostnaderna
skall överflyttas på företagen. Uttagandet av avgifter kräver vidare en betydande
administrativ apparat. Inkasserandet av dessa avgifter får betraktas
som en fullständigt improduktiv sysselsättning dch motiv saknas för att
på denna punkt ytterligare utbygga den statliga verksamheten. Det aktuella
beloppet utgör i varje fall inte något sådant motiv. Riksförbundet delar sålunda
den uppfattning som i detta stycke framförts av hr Andersson m. fl.,
innebärande att det allmänna skall svara för såväl administrations- som
analyskostnaderna för kemiska och biologiska analyser.

I fråga om kostnaderna för vitaminanalyser kan riksförbundet godta kommitténs
förslag.

Förslaget 5

Det av experten Larsson framförda förslaget, att nuvarande bestämmelser
till alla delar skall bibehållas, förordas av Sveriges lantbruksförbund, Hushållningssällskapens
förbund samt handelskammaren i Gävle.

Sveriges lantbruksförbund anför till stöd för sin ståndpunkt följande.

Det nuvarande systemet innebär bl. a. att de verkliga kostnaderna för vitaminundersökningar
uttas genom debitering å företagarna från fall till fall.
Det synes ha fördelar gentemot förslaget om en taxa grundad på teoretiskt
beräknade genomsnittsavgifter främst genom den enkelhet i tillämpningen,
som det innebär.

Ett fodermedel får ofta större reklamvärde om det kan åberopas att elt
flertal vitaminslag ingår i varan. Det skulle därför kunna ligga nära till

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

hands för tillverkare och importörer att uppge förekomst av vissa vitaminer
i fodermedel, även om halten av dessa vitaminer är så låg att den saknar
praktisk betydelse. Om de faktiska analyskostnaderna uttas för varje särskild
vitaminanalys torde dock detta komma att i viss mån verka återhållande
på företagarens vilja att åberopa förekomst av vitaminer, vars halt i fodermedlet
är alltför låg.

Hushållningssällskapens förbund uttalar, att i förhållande till ämbetsverkens
förslag det nuvarande systemet minskade det administrativa arbetet
och syntes skapa bättre förutsättningar för att kontrollen utformades med
den smidighet och anpassning, som borde förekomma. Därest tillverkaren
eller importören skulle svara för kostnaderna blev ändringar eller tillägg i
kontrollen genast svårare att genomföra och det torde därför föreligga en
viss risk för att kontrollen lätt fick »schablon» över sig. I fråga om vitaminundersökningarna
syntes det emellertid, av skäl som anförts av reservanten,
riktigt att kostnaderna bestreds av tillverkaren eller importören efter självkostnadsprincipen.

Förslag att statsverket skall bestrida alla kostnader

Handelskamrarna för Göteborg och för Örebro och Västmanlands län samt
Deltafor A/B uttalar, att kostnaderna helt borde bestridas av statsmedel.
Dessa instanser framhåller, att företagarna visserligen kommer att inräkna
kostnaderna i sina kalkyler, men att det i princip vore bättre att de betalades
direkt av samhället i stället för att fördyra produktionskostnaderna och inverka
på konkurrensläget olika företagare emellan.

Departementschefen

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen i kostnadsfrågan åligger det
nu tillverkare och importörer att i begränsad omfattning gälda ersättning
för vitaminundersökningar samt för kontroll av halten fria fettsyror i fodertran.
Vidare skall den som fälles till ansvar för oriktig uppgift i deklaration
förpliktas att ersätta statsverket kostnaden för undersökning, som må ha
verkställts i samband med åtalet. Kostnaderna i övrigt för fodermedelskontrollen
åvilar statsverket. Av redogörelsen framgår vidare, att det framlagts
ett flertal skilda förslag om hur kostnadsfrågan bör lösas. I ett uttalas, att
statsverket skall bestrida samtliga kostnader medan ett annat innebär, att
kostnaderna helt skall gäldas av tillverkare och importörer. Övriga förslag
går i stort sett ut på att importörer och tillverkare helt eller delvis skall stå
för analyskostnaderna medan kostnaderna för administrationen och övriga
utgifter skall gäldas av statsmedel. Vid bedömande av denna fråga torde
till en början böra framhållas, att de kostnader det här rör sig om är relativt
små, vilket även från många håll framhållits under utredningen. Kommittén
har som tidigare nämnts uppgivit att, om förhållandena under senare
delen av år 1956 lades till grund, jordbruksnämndens kostnader för
fodermedelskonlrollen, alltså såväl analys- och kontrollkostnader som kostnader
för central administration, för eu lolvmånadersperiod kunde uppskattas
till omkring 145 000 kronor, varvid dock räknats med alt alla vitamin -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

analyser gäldats av tillverkare och importörer. Beloppet inbegriper emellertid
5 000 å 6 000 kronor för administration av vitaminkontrollen. Avdrages
sistnämnda belopp, utgjorde kostnaderna för fodermedelskontrollen utslaget
på den kontrollerade varukvantiteten i medeltal 2,8 öre per deciton foder
eller 5,2 öre per 100 kronors inköpsvärde. Enligt upplysningar, som lämnats
mig i en promemoria från jordbruksnämnden, torde motsvarande kostnader
för år 1959/60 kunna beräknas till i stort sett oförändrat belopp eller
cirka 140 000 kronor, varav cirka 42 000 kronor för central administration.
Då den kontrollerade varukvantiteten är avsevärt större än 1956 skulle
kostnaden blott bli 1,7 öre per deciton foder eller 3 öre per 100 kronors
värde. Enligt promemorian föreligger emellertid, med hänsyn till att tillverkningen
av fodermedel väsentligt ökat de senaste åren, stort och brådskande
behov av att även öka kontrollkapaciteten. På grund härav borde
de kalkylerade kostnaderna för de närmaste åren ökas till totalt cirka
200 000 kronor, varav cirka 60 000 kronor för central administration.

Om man räknar med att alla kostnader för vitaminanalyser skall gäldas av
tillverkare och importörer, kan enligt promemorian jordbruksnämndens
kostnader för vitaminkontrollen för verksamhetsåret 1959/60 beräknas till
cirka 14 000 kronor, varav cirka 8 000 kronor för central administration. I
promemorian lämnas vidare uppgifter om kostnaderna för vitaminanalyser.
Då enligt min mening kostnaderna för vitaminkontrollen uppenbarligen bör
gäldas av tillverkare och importörer, torde anledning saknas att bär ingå
på dem.

Av den lämnade redogörelsen framgår klart, att den fördyring av fodermedlen,
som skulle inträda om fodermedelskontrollen helt bekostades av tillverkare
och importörer, skulle bli mycket ringa. De som motsatt sig att statens
nuvarande kostnader för kontrollen överflyttas på tillverkare och
importörer har inte heller grundat sin ståndpunkt på att sådan fördyring
skulle inträda. I stället har främst åberopats principiella skäl. Kommittén
har därvid stött sig på ett uttalande av departementschefen vid
tillkomsten av 1938 års lag av innebörd, att staten med hänsyn till det allmännas
intresse av lagens efterlevnad borde bekosta fodermedelskontrollen.
Sedan detta uttalande gjordes har emellertid statsmakternas principiella
inställning till frågor av förevarande art ändrats. Såsom sakrevisionen framhållit
täckes sålunda bland annat kostnaderna för kontroll av läkemedel,
vitaminerade livsmedel och växtskyddsmedel genom avgifter. År 1959 genomfördes
samma system för kostnadstäckning även i fråga om den kontroll
som ur växtskyddssynpunkt utövas vid införsel av skilda varor. I enlighet
med den ståndpunkt jag intog vid behandlingen av sistnämnda fråga
(prop. 1959:43) anser jag det lämpligast, att kontroll av förevarande art,
vilken sker främst i förbrukarnas intresse, täckes genom avgifter i stället
för genom direkta skatter. Jag föreslår därför, att avgifter för fodermedelskontrollen
uttages av tillverkare och importörer i sådan omfattning att kostnaderna
även för kontrollen och den centrala administrationen i övrigt helt
täckes. Frågan huruvida avgiftsbeläggningen helt eller delvis bör grundas
på genomsnittliga beräkningar eller faktiska kostnader synes tarva ytter -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

ligare överväganden. Till utgångspunkt för dessa synes mig emellertid böra
läggas det av statens sakrevision framförda förslaget, vilket innebär att analyskostnaderna
uttages genom debitering från fall till fall samt att övriga
kostnader täckes genom en tilläggsavgift. Det torde få ankomma på kontrollmyndigheten
att efter ytterligare kontakter med berörda myndigheter
och branschorganisationer samt efter samråd med riksrevisionsverket upprätta
och till Kungl. Maj :t för prövning ingiva förslag i fråga om de avgifter,
som erfordras för att täcka de totala kostnaderna för kontrollverksamheten.
Därest riksdagen inte har något att erinra häremot, torde det få ankomma på
Kungl. Maj:t att föreskriva om uttagande av dylika avgifter. Det bör åligga
kontrollmyndigheten att årligen undersöka, huruvida med hänsyn till
tillverkningens och importens storlek, kostnadsutvecklingen och andra
omständigheter avgifterna bör ändras för att självkostnadsprincipen skall
upprätthållas. Befinnes ändring erforderlig, bör förslag härom ingivas till
Kungl. Maj :t. Frågan hur influtna avgifter bör redovisas torde på förslag
av kontrollmyndigheten efter samråd med riksrevisionsverket få upptagas i
nästa års statsverksproposition.

Motionerna I: 660 och II: 789

Motionärerna anför i kostnadsfrågan följande.

Såsom några reservanter i utredningskommittén framhållit — något som
även understrukits av ett flertal remissinstanser — kommer kostnaderna
för kontroll och analyser i förhållande till omsättningen att bli särskilt
betungande för småföretagare inom branschen, om kostnaderna skall debiteras
tillverkare och importör i varje enskilt fall.

Genom att låta kostnaderna liksom hittills stanna på statsverket skulle
denna olägenhet elimineras. Med hänsyn till det allmännas intresse av lagens
efterlevnad synes denna lösning även vara att föredraga. Skulle det av
andra skäl, som anförts i propositionen, befinnas lämpligare att kostnaderna
skall täckas genom avgifter, synes det system som tillämpas i Danmark,
enligt vilket provtagnings- och kontrollkostnader helt täckes genom
avgifter som baseras på omsättningen — ett system som även förordats
av vissa remissinstanser — vara det mest ändamålsenliga och rättvisa
gentemot företag av olika storleksordning. Härigenom bör även kostnaderna
för den administration som skulle erfordras vid inkassering av provtagningskostnader
i varje enskilt fall kunna avsevärt nedbringas eller helt
bortfalla.

/.» -18 §§.

Kommittén

8—13 §§ i kommitténs förslag innehåller straffbestämmelser av den konstruktion,
som är vanlig bl. a. på jordbruksregleringens område. Straffet för
förseelser mot förordningens bestämmelser eller mot föreskrift, som meddelats
med stöd av 3 § skall, i likhet med vad som nu gäller enligt 1950 års
kungörelse, vara dagsböter. Även 1938 års foderlag nöjde sig med bötesstraff.
Kommittén bar, med beaktande av del betydelsefulla intresse, som bestämmelserna
är avsedda att skydda, övervägt huruvida för de mera kvalificerade
fallen frihetsstraff skulle behöva stadgas. Med hänsyn bl. a. till att ej heller
livsmedelsstadgan föreskriver strängare straff än bötesstraff och till all bedrägliga
förfaranden blir bedömda enligt strafflagen bär kommittén dock
icke ansett sig böra föreslå att förordningen skall stadga annat än bötes -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

straff. I de sammanhang, varom här är fråga, är enligt kommitténs mening
den ekonomiska påföljden och den inverkan som en fällande dom har på
vederbörande företagares anseende tillräckligt verksamt som förebyggande
och korrigerande medel. Med den ekonomiska påföljden avser kommittén
icke minst den förverkande- eller vederlagspåföljd, som enligt It § kan inIräda.

Vad beträffar den i 10 § intagna bestämmelsen om husbondeansvar har
de i utredningen deltagande sakkunniga ifrån handeln yrkat, att denna
skulle utgå eller ändras så att bevisbördan i fråga om det subjektiva rekvisitet
konrme att åvila åklagaren. Till stöd härför har åberopats, att bestämmelser
om husbondeansvar icke ansetts erforderliga i livsmedelsstadgan och
att den strängare formen av husbondeansvar icke lämpligen borde gälla annat
än i fråga om krisförfattningar.

Anledningen till att husbondeansvar icke ansågs erforderligt i livsmedelsstadgan
var, att livsmedel regelmässigt kunde anses saluhållas av rörelsens
innehavare och att denne därför finge anses ansvarig för förseelse, även om
den omedelbare gärningsmannen vore en expedit eller annan anställd. Livsmedelsstadgan
tar emellertid i stor utsträckning sikte på detaljhandeln med
livsmedel, under det att fodermedelsförordningen närmast riktar sig till
tillverkare och importörer. Ansvarsbestämmelser av den föreslagna typen
är ej heller enbart förbehållna krisförfattningarna. Som exempel kan nämnas
att under juni 1956 utfärdades fyra olika jordbruksregleringsförordningar
i anslutning till det av riksdagen antagna nya prisregleringssystemet
(nr 403, 410, 411 och 413), innefattande husbondeansvarsbestämmelser av
här föreslagen konstruktion.

14 § ger möjlighet för kontrollmyndigheten att förelägga vite för den, som
vägrar att lämna tillträde till sina lokaler eller att förete förda anteckningar
för kontroll. Även detta stadgande är avsett att möjliggöra ett mera användbart
och smidigare tillvägagångssätt än en hänvändelse till polismyndighet.

Särskilt yttrande

Experterna Ek, Kjelldahl, Mattsson och Wessman anmälde i särskilt yttrande
en mot kommitténs majoritet avvikande mening i vad gäller husbondeansvar,
förverkande och straff för oriktiga uppgifter. De anförde i dessa
delar följande.

Ilusbondeansvaret. Inför kommittén ha vi starkt opponerat oss emot del
töreslagna stadgandet om s. k. husbondeansvar. Livsmedelsstadgan innehåller
icke någon bestämmelse i ämnet. Trots alt förslag därom framlagts med
åberopande av bl. a. krisförfattningarna ansåg sig departementschefen
och riksdagen icke kunna godtaga en regel om husbondeansvar i en för normala
tider avsedd författning som livsmedelsstadgan. Den i förevarande betänkande
anförda motiveringen för att bestämmelserna för fodermedel för
djur skola i törevarande hänseende göras strängare än motsvarande regler
för livsmedlen till människor finna vi ohållbar. Det är icke riktigt att livsmedlen
regelmässigt saluhålles av rörelsens innehavare, vilken i detaljhandeln
själv kan övervaka rörelsen, och att i detta hänseende någon avgörande
skiljaktighet föreligger mellan livsmedelshandeln och fodermedelshandeln.
Vi hänvisa till att en stor del av livsmedelshandeln omhänderhaves av
varuhus och mångfilialaffärer samt livsmedlen liksom fodermedlen i stor
utsträckning saluföres som märkesvaror i slutna förpackningar.

Särskilt finna vi utformningen av regeln alltför rigorös. Företagen i branschen
äro numera ofta av den storleksordningen att det överhuvudtaget icke

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1061

ar möjligt för företagschefen att personligen övervaka varje detalj i arbetet.
Med hänsyn till de långtgående krav även i rena detaljer, som lagstiftningen
uppställer, skulle det föreslagna husbondeansvaret föra till ur rättssäkerhetssynpunkt
orimliga konsekvenser. Enligt förslaget skall tillverkare eller
försäljare vara ansvarig för förseelser mot förordningen, som begås av hans
anställda, »därest icke omständigheterna göra det sannolikt, att förseelsen
skett utan hans vetskap och vilja». En liknande formulering av förutsättningarna
för husbondeansvarets inträde föreslogs i förarbetena till 1938 års
sjöarbetstidslag. Lagrådet anmärkte emellertid då, att en dylik lagregel näppeligen
kunde anses förenlig med gällande grundsatser i straffrätten. Därjämte
framhöll lagrådet, att ett särskilt stadgande i syfte endast att underlätta
åklagarens bevisskyldighet knappast skulle ha någon uppgift att
fylla med den fria bevisprövning, som tillämpades av domstolarna. Lagrådets
uppfattning vann gehör hos de lagstiftande myndigheterna, och straffbestämmelsen
jämkades till att avse endast förseelser, som skett med vederbörande
ansvariges vetskap och vilja (prop. 1938:223 s. 202—205).

Om icke bestämmelsen om husbondeansvar, vilken saknas i åtskilliga liknande
förordningar, kan helt slopas, ha vi menat att ifrågavarande bestämmelse
borde jämkas, så att straffbarhet inträder endast där förseelsen skett
med vederbörande tillverkares eller försäljares vetskap och vilja.

Förverkundeklausulen. I förhållande till allmänna strafflagens förverkandebestämmelser
(SL 2: 16 och 17) framstår förslaget som alltför strängt.
En jämförelse mellan allmänna strafflagen och förslaget ger t. ex. vid handen,
att vägran att lämna myndighet tillträde för provtagning eller undersökning
— vilket straffas enligt allmänna strafflagen — icke kan leda till
förverkandepåföljd enligt samma lag, medan däremot den lindrigare förseelsen
att importören vägrar alt lämna myndighet biträde vid provtagning, vilken
förseelse skall straffas enligt fodermedelslagstiftningen, är förbunden
med förverkandepåföljd. Även i fall då tillverkaren till äventyrs försummat
skyldigheten att till kontrollmyndigheten insända uppgift om en vidtagen
ändring i sammansättningen av en foderblandning skulle förverkandepåföljden
kunna inträda. Förverkandepåföljden kan under omständigheter
leda till att en relativt bagatellartad förseelse får orimliga ekonomiska konsekvenser
för vederbörande; företagets fortsatta existens kan rentav äventyras.
I sammanhanget må erinras om att straffrättskommittén uttalat, att en
efterbildning inom speciallagstiftningen av de generella förverkandereglerna
skulle »medföra en enligt kommitténs mening önskvärd uppmjukning
av specialstraffrättens förverkandebestämmelser, vilka stundom synas gå
längre än billigt är» (SOU 1944: 69 s. 72). Förverkandebestämmelserna borde
enligt vår mening icke ha upptagits i förordningen.

Straffbarhet för oriktiga uppgifter. En lagstiftning på fodermedelsområdet
måste inte blott tillgodose kontrollsyftet utan även ge rimliga garantier
för rättssäkerhet för handelns utövare. Med hänsyn till att de skyldigheter,
särskilt beträffande lämnande av uppgifter om varan, som lagen pålägger
vederbörande, är förknippade med vittgående straffrättsliga sanktioner, är
det av mycket stor betydelse både att straffbestämmelserna äro så skrivna,
att de medge hänsyntagande till förefintliga osäkerhetsmoment och omständigheter
utanför vederbörande handelsutövares kontroll och — vilket inte
är det minst viktiga — att motiven angiver bakgrunden till lagstiftningen,
sä alt rättstillämpningen därigenom redan från början föres på rätta vägar.
Det är nämligen att uppmärksamma, alt man här rör sig på ett område
med många utpräglade osäkerhetsmoment. Sålunda utgör exempelvis foderblandningar
icke eu fullständig homogen vara. Redan råvaran brister ofta i

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

4(J

homogenitet. Därtill kommer att den mekaniska tillverkningsproceduren icke
kan ordnas så, att varan får exakt samma sammansättning i alla säckar av
ett och samma parti. Ytterligare svårigheter bereder för oljekraftfodrets del
den omständigheten, att blandningsverken f. n. så gott som undantagslöst
äro konstruerade på sådant sätt att de olika beståndsdelarna tillföras blandningarna
med volymprocentuella myckenbeter. Enligt bestämmelserna skola
uppgifter lämnas å de viktprocentuella myckenheterna. Provtagningen innefattar
dessutom såsom sådan vissa osäkerhetsmoment; icke minst den mänskliga
faktorn, provtagarens större eller mindre noggrannhet och omsorg
vid provernas tagande, medför vissa risker för att analysen ger en otillfredsställande
bild av varan. Andra osäkerhetsmoment äro att analysmetodiken
kan inrymma möjligheter till fel ävensom möjligheter av att fel begås vid
analysernas verkställande. Det är gott och väl, att det i 9 § sista stycket införda
rekvisitet för straffbarhet »uppsåtligen eller grov oaktsamhet» medger
att hänsyn kan tagas till dylika omständigheter, men till belysning av stadgandet
borde även angivna förhållanden utförligt klarläggas i motiven.

I detta sammanhang må framhållas, att alltför långt gående krav på handelns
utövare kan komma att få den rent praktiska konsekvensen, att deklarationerna
av varans beståndsdelar komma att hållas i underkant och
angiva för låga värden; härigenom blir å andra sidan deklarationerna av
mindre värde för uppfödarna; beträffande exempelvis vitaminer och antibiotika
kan det leda till överdosering. Utfodringen blir också dyrare för uppfödarna.
I andra länder har en liknande lagstiftning lett till, att tillverkarna
för att vara på den säkra sidan åsätta deklarationerna mycket låga värden,
vilka sålunda omfattas av garantien, medan i stället under hand som försälj -ningsargument hänvisas till analyscertifikat, innehållande de högre värden,
som framkommit vid analysen. Én dylik utveckling är icke önskvärd här i
landet. Ur uppfödarsynpunkt torde det, med tanke på foderstaterna och utfodringsekonomien,
i stället böra framstå såsom angeläget, att de uppgifter,
som omfattas av deklarationen, så nära som möjligt anknyter sig till varans
verkliga innehåll.

Analysmetodik. En förutsättning för en utvidgad fodermedelskontroll
måste vara att riktiga och enhetliga riktlinjer givas för analys. Detta gäller bestämningen
av fetthalt, karotin och smältbart renprotein m. in. Om möjligt
bör överensstämmelse föreligga med i utlandet vedertagen metodik på området.
Under alla förhållanden måste angivas efter vilken metod analys utföres,
så att importörerna kunna i sin tur gentemot sina utländska leverantörer
föreskriva vilken metodik, som dessa skola använda vid analyser av
leveranser till Sverige. Inom handeln har i praktiken betydande variationer
på detta område konstaterats. Enligt vår mening borde kommittén i rättssäkerhetens
intresse ha närmare utrett angivna förhållanden.

Ämbetsverken

Ämbetsverken godtog kommitténs förslag i dessa delar och invände gentemot
experternas uttalanden följande.

Däremot kan ämbetsverken icke ansluta sig till det från handelns representanter
framförda förslaget beträffande husbondeansvarets utformning,
innebärande att detta ansvar helt skulle slopas eller att åklagaren skulle
åläggas bevisbördan för att förseelse skett med vederbörande försäljares eller
tillverkares vetskap och vilja. En sådan anordning skulle vara ägnad att
minska garantin för bestämmelsernas efterlevnad och icke vara till den lojala
handelns fördel.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

De anmärkningar, som av handelns representanter framförts mot utformningen
av förverkandebestämmelserna, synas bero delvis på en missuppfattning
av författningstexten och delvis på att man bortsett från att förverkandebestämmelsen
icke är absolut utan att det lagts i domstols hand att avgöra,
huruvida och i vilken omfattning förverkande skall utdömas. Några
sådana orimliga verkningar, som av experterna beskrivits, torde därför icke
vara att befara.

Med anledning av vad som av samma experter anförts under rubriken
»analysmetodik» vill ämbetsverken framhålla, att kontrollverksamheten givetvis
såvitt möjligt bör baseras på enhetlig analysmetodik och måste bedrivas
under hänsynstagande till erforderligt analysspelrum.

Remissinstanserna

Experternas yrkande om borttagande eller ändring av bestämmelsen om
husbondeansvar biträdes av kommerskollegium, samtliga handelskammare,
Kooperativa förbundet, Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas
förening, Sveriges fiskmjölsfabrikanters förening och Sveriges
industriförbund. Övriga har lämnat förslaget utan erinran, varvid Riksförbundet
Landsbygdens folk uttalat, att kontrollens effektivitet fordrar, att
ansvarsfrågan i detta avseende inte kan ställas i tvivelsmål. De remissinstanser,
som ansett att husbondeansvaret skall borttagas eller ändras så att
bevisbördan ligger på åklagaren, har i allmänhet endast åberopat vad experterna
härom anfört. Därutöver har emellertid vissa synpunkter anförts.
Kommerskollegium har framhållit, att husbondeansvaret i allmänna förfogandelagen
utformats så att åklagaren bär bevisbördan. Samtidigt har kollegium
emellertid påpekat, att riksdagen senare vid antagande av ny förordning
om kontroll å ädelmetallarbeten (SFS 1956: 328) godkänt ett stadgande
där bevisbördan var omvänd (jfr proposition 1956: 7, andra lagutskottets
utlåtande nr 21, riksdagsskrivelse nr 173). Kollegium har under hänvisning
till att bestämmelse om husbondeansvar saknas i livsmedelsstadgan uttalat,
att stadgandet inte borde införas i förordningen, samt att sådant stadgande
i varje fall borde få samma lydelse som i förfogandelagen.

Kooperativa förbundet anför i denna del följande.

Styrelsen vill beträffande straff- och ansvarsbestämmelserna i 8—13 §§
— alldeles frånsett lämpligheten att under moderna förhållanden använda
termerna »husbonde» i stället för »företagare» eller »arbetsgivare» samt
»husfolk» istället för »i hans tjänst anställda» — starkt ifrågasätta, huruvida
företagarens ansvar för sina anställda i detta fall bör sträckas så långt
som i 10 §. I varje fall bör enligt styrelsens mening bevisbördan för att förseelsen
skett med företagarens vetskap och vilja läggas på åklagaren istället
för att — så som synes framgå av paragrafens ordalydelse — det nu blir
företagaren, som det åligger bevisa, att så icke varit fallet. En sådan bevisning,
närmast alt jämföra med alibibevisning i brottmål, är i de flesta fall
svår alt tillfyllestgörande åvägabringa. Ett sådant s. k. husbondeansvar har
inte ansetts nödvändigt att införa i t. ex. livsmedelsstadgan. Styrelsen önskar
ansluta sig till det från fodermedelshandelns sida under utredningens gång
anförda önskemålet, att denna paragraf skall utgå. Att så förändra den, att
den uttryckligt stadgar, att bevisbördan skall åligga åklagaren, synes sty -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 År

relsen oformligt, då vid straffbelagda förseelser det i princip alltid är åklagarens
skyldighet att förete bevis, som kan godtagas av rätten.

Sveriges industriförbund uttalar, alt det av kommittén föreslagna stadgandet
är svårtolkat och torde få begränsad praktisk betydelse. Förbundet
anför härom följande.

Vad angår de föreslagna ansvarsbestämmelserna i 8 och 10 §§ vill förbundet
till eu början framhålla, att det ej torde vara erforderligt att i eu
lagstiftning av detta slag stipulera husbondeansvar för att garantera bestämmelsernas
efterlevnad. Tolkningen av det föreslagna stadgandet härom
— 10 § — är dessutom oklar och någon egentlig vägledning lämnas ej heller
i kommentaren. För att husbondeansvaret skall utlösas torde förutsättas att
en lagöverträdelse kan tillskrivas viss underordnad person (se exempelvis
Thornstedt: Om företagaransvar, Stockholm 1948 s. 101). Det skulle emellertid
sannolikt ofta visa sig föreligga betydande svårigheter i praktiken att avgöra
vem av flera anställda som begått eu förseelse. Om exempelvis en deklaration
är oriktig kan detta bero på många olika faktorer, såsom bristfällig
kontroll av råvaran, fel vid tillverkningen, felskrivning på deklarationen
m. in. Svårigheterna sammanhänger också med att regelmässigt ett flertal
anställda tager befattning med varan. 10 § torde härigenom få en begränsad
praktisk betydelse, vilket utgör ytterligare ett skäl att slopa den.

Så mycket större anledning härtill finnes som möjlighet föreligger redan
enligt 8 § att i vissa fall ådöma företagsledaren ansvar även om det är
fråga om underordnades åtgärder, nämligen enligt reglerna om s. k. medelbart
gärningsmannaskap.

Om emellertid bestämmelser om husbondeansvar trols det anförda anses
böra medtagas, bör under alla förhållanden bevisbördan ändras därhän att
åklagaren och ej den tilltalade blir bevisskyldig.

Även de föreslagna förverkandebestämmelserna har kritiserats
av ett flertal remissinstanser. Experternas uppfattning i denna del biträdes
av kommerskollegium, samtliga handelskammare, Svenska foderämnes-
och spannmålsimportörernas förening och Sveriges fiskmjölsfabrikanters
förening. Sveriges industriförbund anser, att förverkandebestämmelserna
bör inskränkas till att gälla endast de fall som avses i 3 och 4 §§ av
kommitténs förslag till förordning och anför härom följande.

Ändamålet med förverkandebestämmelser torde normalt vara att förhindra
att i samband med brott använda eller framställda varor ånyo användes
i brottsliga sammanhang. Syftet kan emellertid också vara att förhindra att
någon vinst göres på grund av brottslig verksamhet. — Förverkandepåföljd
torde däremot ej böra tillgripas eller utnyttjas som ett straff eller påspädning
av ett straff i allmän- eller individualpreventivt syfte. Mot bakgrunden
härav anser industriförbundet att de föreslagna förverkandebestämmelserna
fått en alltför vid omfattning och i själva verket skulle komma att utgöra
en extra straffpåföljd. Någon anledning att förverkandepåföljd skulle kunna
inträda om en tillverkare exempelvis icke företett anteckningar om lager
och om tillverkning av fodermedel finnes icke. Det torde för övrigt i dylikt
fall vara omöjligt att säga vad som skall förverkas; om det är hela det inneliggande
lagret eller viss del därav. Industriförbundet vill därför yrka på att
förverkandebestämmelserna inskränkes till att avse de i 3 och 4 §§ av förordningen
omnämnda fallen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Krav på analysspelrum och enhetlig analysmetodik har
rests från kommerskollegiuin, flera handelskammare, Svenska foderämnesoch
spannmålsimportörernas förening, Sveriges fiskmjölsfabrikanters lörening
och Föreningen Svensk trankontroll.

Kommerskollegium anför i denna del följande.

Analysmetodiken är oenhetlig och prov kunna ej så tagas eller analyser
utföras under sådana förhållanden att felkällor undvikas; hänsyn maste
alltid tagas till att större eller mindre avvikelser från de verkliga värdena
kunna uppkomma. På grund härav bör lämpligen — såsom ett par handelskammare
hemställt — i lagstiftningen inflyta en bestämmelse, som klargör
att s. k. analysspelrum är tillåtet. Härutinnan kan stadgandet i 9 § 1 mom.
andra stycket 1938 års fodermedelslag tjäna som förebild.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening behandlar utförligt
denna fråga och yttrar följande.

Vi vilja för vår del understryka vad handelns representanter i deras yttrande
anfört om nödvändigheten av att lagbestämmelserna i olika hänseenden
lager hänsyn till branschens alldeles speciella förhållanden. Vi instämma
jämväl i kravet på analysspelrum och enhetlig analysmetodik. Det första villkoret
för att en statlig kvalitetskontroll skall fungera något så när friktionsfritt
är, att lagstiftaren tager tillbörliga hänsyn till branschens egenart
och till de saluförda varornas sammansättning och egenskaper. Särskilt
gäller detta förvisso vitaminfodermedlen och de vitaminerade blandningarna,
som tillhöra ett relativt nytt område, men det gäller ävenledes sådana
traditionella fodermedel som oljekraftfoderblandningarna. Handelns representanter
ha pekat på de osäkerhetsmoment, som ligga i råvarornas bristande
homogenitet, i masstillverkningen och i tillverkningsteknikens mindre
precisionsbetonade karaktär. Dessa omständigheter gör att det aldrig är möjligt
för eu tillverkare att med hundraprocentig säkerhet garantera att varje
säck innehåller en vara, som exakt har den sammansättning, som deklarationen
visar. T. o. m. kan sammansättningen något skifta i olika delar av
samma säck.

För belysande av hur man inom den internationella handeln ser på
hithörande problem må hänvisas till London Cattlc Food Trade Associations
kontrakt nr 15 för importerade foderämnen på cifvillkor, vilket är det ledande
standardkontraktet i branschen. Ifrågavarande kontrakt, som innefattar
garantier för lägsta protein- och fetthalt, föreskriver i fråga om provtagning
och analys att av varje märke skola tagas tre prover för analysering,
det ena genom sammanslutningens egen kemist och det andra genom en
namngiven utomstående analysanstalt. Genomsnittet av dessa båda prover
gäller som grundval, dock att om skillnaden överstiger 1/2 % skall prov nr 3
insändas till en tredje analysanstalt. Medeltalet av de två närmast liggande
analyserna gäller sedan som slutgiltigt för båda parter. Det är alltså att observera,
alt kontraktet stadgar ej mindre än tre prover och låter ett medeltal
av två närmast liggande analysresultaten bli avgörande. Till jämförelse
kan nämnas alt statens jordbruksnämnds cirkulär nr 50/1955 föreskriver
att endast ett prov skall tagas. De internationella föreskrifterna äro baserade
på mångårig erfarenhet av internationella affärer och syftar till att skapa
rättvisa mellan såväl köpare som säljare. De vittna också om de svårigheter,
som möter Aid provtagning och analys.

Saken är än mera komplicerad, när man kommer till vitaminområdet.

I Bihang till riksdagens protokoll W(il. fl samt. 3 avd. Nr 27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år Hd]t

Särskilt är detta fallet med de vitaminerade foderblandningarna. Här bär
såväl kommittén som ämbetsverken tagit med alltför lätt hand på de praktiska
problemen. Den omständigheten, att statens jordbruksnämnd ur betänkandet
brutit ut frågan om ändringar i kvalitetskontrollen för de vitaminerade
foderblandningarna och utan hänsyn till framförda erinringar redan
fr. o. m. den 1 september 1958 infört skyldighet för tillverkarna att
lämna garanti för uppgiven vitaminhalt under viss tid från tillverkningsdagen,
har icke kunnat undgå att ge anledning till viss betänksamhet bland
handelns utövare. Bland dessa ställer man sig frågan vilka möjligheter tillverkaren
har att garantera vitaminhalt i foderblandningar under den uppgivna
tiden med något så när säkerhet. Frågeställningen måste ses mot bakgrunden
därav, att problemet om vitaminernas hållbarhet i foderblandningar
under olika förutsättningar ännu knappast är slutgiltigt vetenskapligt klarlagt.
Olika faktorer påverka vitaminernas hållbarhet. Särskilt vitamin A är
känslig. Man vet att vitaminhalten för s. k. stabila vitaminer relativt snabbt
kan försvagas genom olämplig lagring. Vitaminhalten lär emellertid, enligt
vad som göres gällande, jämväl kunna äventyras genom själva blandningsproceduren
t. ex. genom att blandningsmaskinen arbetar för snabbt eller
undergår snabb försvagning för det fall alt vissa ämnen t. ex. kobolt och
koppar ingå i blandningarna. Allt detta borde lämpligen ingående ha klarlagts
i förtroendefull samverkan mellan kontrollmyndigheten och tillverkarna,
innan de nya bestämmelserna utfärdades.

Samtliga nu påpekade ovisshetsmoment borde emellertid i fråga om såväl
oljekraftfodret som de vitaminerade foderblandningarna under alla förhållanden
ha utförligt behandlats i motiven. Vi hemställa, att kommitténs uraktlåtenhet
i dessa delar rättas till i riksdagspropositionen.

Därjämte anhålla vi att i förordningen införes en uttrycklig föreskrift
om analysspelrum i överensstämmelse med motsvarande föreskrift i 9 § 1
mom. andra stycket i 1938 års fodermedelslag. I motsats till kommittén,
inom vilken önskemålet därom icke vann förståelse, har ämbetsverken dess
bättre i sak ställt sig positiva. Ämbetsverkens uttalande, att kontrollmyndigheten
måste bedrivas under hänsynstagande till erforderligt analysspelrum
är emellertid ur rättssäkerhetssynpunkt icke tillräckligt betryggande.
Det måste komma till uttryck i lagen. En bestämmelse i ämnet skulle i huvudsak
icke innebära annat än en legal sanktion av den praxis, som utvecklat
sig. Enligt vad vi under hand inhämtat tillämpar för att taga ett
exempel statens institut för folkhälsan för vitaminer av försiktighetsskäl ett
analysspelrum å ej mindre än 20 % vid kemiska och mikrobiologiska bestämningar
och 40 % vid biologiska bestämningar. — Vi finna det också
nödvändigt att åtgärder från myndigheternas sida vidtages för åstadkommande
av en enhetlig analysmetodik; metodiken bör icke endast vara eu och
densamma för olika svenska analysanstalter utan helst även överensstämma
med den i utlandet tillämpade. Det senare är icke minst viktigt, eftersom
de svenska importörerna i väsentliga stycken äro hänvisade till utländsk
analys. I detta sammanhang kunna vi för övrigt icke underlåta att
fästa uppmärksamheten därå, att statens institut för folkhälsan uppenbarligen
icke har tillräckliga resurser för tillgodoseende av branschens behov
av vitaminanalyser av vitaminerade foderblandningar.

Flera remissinstanser har berört frågan om garanti för att åtal
sker endast vid klara överträdelser av bestämmelserna. Här\id
hai papekats vikten av att hänsyn tages till felkällor Aid provtagning och
analys samt till ursäktliga förbiseenden. Yrkanden har därför framställts

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

om att analysmetoder och analysspelrum bör fastställas, att åtal inte skall få
ske utan medgivande av kontrollmyndigheten samt att, då vitaminerad foderblandning
inte har garanterad vitaminhalt, åtal skall få ske endast om
tillverkaren beretts tillfälle till rättelse och sådan rättelse inte skett.

Frågan om begränsning i åtalsrätten beröres av kommerskollegium,
Skånes handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,
Gotlands handelskammare, Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas
förening samt Sveriges industriförbund.

Kommerskollegium anför i denna del följande.

Kollegium ifrågasätter, om icke den blivande lagstiftningen kan avfattas
så att åtal ej får väckas mot den tillverkare eller importör, vilkens vara befunnits
i otillåten mån avvika från vad i föreskriven deklaration uppgivits
angående varans sammansättning, med mindre tillfälle beretts honom att
vidtaga rättelse och avvikelse därefter alltjämt föreligger. En bestämmelse
med denna innebörd återfinnes i 1941 års vitaminiseringsförordning.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening understryker,
att vid prövning av frågan om åtal stor vikt måste läggas till de speciella
förhållandena inom branschen och anför följande.

Vi ifrågasätta, huruvida icke kontrollmyndighetens befogenhet att till åtal
anmäla begångna förseelser borde på något sätt komma till uttryck i och
regleras i lagtexten. I anslutning därtill borde jämväl övervägas att i fråga
om vitaminerade foderblandningar införa en föreskrift av samma innebörd
som den, som återfinnes i 1941 års förordning om vitaminerade livsmedel.

Att handelns representanter i kommittén och även vi så utförligt uppehålla
oss vid frågan om ansvarsbestämmelserna beror självfallet icke därpå
— det vill vi särskilt understryka — att vi vill slå vakt om den, som uppsåtligen
eller av mer eller mindre grov vårdslöshet syndar mot de allmänna
bestämmelserna eller emot med stöd av dessa utfärdade föreskrifter.
Nej, vad vi så starkt reagerat mot är i stället att lagstiftningen i vissa väsentliga
punkter givits sådan karaktär, att åtalet ständigt hänger som ett
damoklessvärd över varje enskild företagares eller centralföreningsdirektörs
huvud. Han må vara hur laglydig, hur ansvarsmedveten, hur noggrann i sin
tillsyn som helst, likafullt kan han till följd av andras förvållanden eller
andra olyckliga omständigheter riskera att bli föremål för åtal och dömas
till dryga dagsböter t. o. m. för rena bagatellförseelser.---Det är möj ligt

att våra nu uttryckta farhågor äro överdrivna; det är möjligt, att det
subjektiva rekvisitet i 8 § utgör eu garanti mot att åtal äger rum i oträngt
mål, men det må dock icke förtänkas oss, om vi önskat vid detta tillfälle ge
uttryck för de farhågor, som varje företagsledare, som har att efterleva
mångfalden av detaljföreskrifter, hyser och känner. Det är de blivande detaljföreskrifterna,
som skola utfärdas av kontrollmyndigheten med stöd av
fullmakterna i tillämpningsföreskriften, vilka troligtvis komma att utgöra
de värsta stötestenarna och erbjuda det allvarligaste hotet mot rättssäkerheten.

Sveriges industriförbund hänvisar i sitt yttrande till ett utlåtande från
Sveriges kemiska industrikontor, vari bl. a. uttalas att de stora tillverkarna
i verkligheten drabbas av mycket strängare straff än dagsböter, därest upprepade
förseelser beträffande vitaminhalten skulle konstateras. Därefter anföres
följande.

•tf Mining till riksdagens protokoll 1001. 0 samt. 3 avd. ,Yr 27

52 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Det råder en så hård konkurrens mellan tillverkarna, att sådana förseelser,
när de av kontrollorganet på något sätt skulle bekantgöras, säkerligen
skulle komma till många av företagets kunders kännedom och leda till en
betydande minskning av företagets hela omsättning av vitaminerade fodermedel.
Med hänsyn "till att ett sådant straff blir utomordentligt kännbart
måste givetvis konstaterade fall rörande vitaminhalten i fodermedel påtalas
med en viss försiktighet och smidighet. Vederbörande tillverkare bör få möjlighet
att vidtaga rättelse såsom fallet är i fråga om vitaminerade livsmedel.
Ett lämpligt tillvägagångssätt synes vara att så snart ett fel konstaterats ytterligare
prov av tillverkarens preparat omedelbart undersökes; gäller det
en stor tillverkare med många olika preparat böra ett flertal sådana kontrollanalyser
verkställas. Folkhälsoinstitutets vitaminavdelning måste ha
utrymme härför.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening har biträtt ett
av några handelskammare framfört förslag, att på lindrigare förseelser
borde följa böter direkt i penningar i stället för dagsböter.

Skånes handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare
har i gemensamt yttrande, i vilket Gotlands handelskammare instämt, härom
anfört följande.

Med tanke på att flertalet funktioner inom produktion och handel utföres
av underordnad personal, vilken icke kan i detalj kontrolleras av företagens
ledning, som emellertid är underkastad ansvarspåföjd för eventuella försummelser
av personalen, finna handelskamrarna ansvarsbestämmelserna i vissa
fall orimligt stränga. Det får icke vara så att relativt ursäktliga mindre försummelser
från underordnad personals sida skola kunna resultera i att företagets
ledning efter åtal blir föremål för kraftiga ekonomiska straffsanktioner,
som icke stå i rimlig proportion till förseelsens art. I fråga om ansvarsbestämmelserna
ifrågasätta handelskamrarna därför, huruvida icke vissa
förseelser böra kunna sonas endast med böter direkt i penningar. Härför
talar bl. a. den omständigheten, att en genomgång av de förseelser, som enligt
8 § bestraffas med dagsböter, visar att flera äro att hänföra till kategorien
lindriga ordningsförseelser, t. ex. försummelse att till kontrollmyndigheten
insända uppgift om ändrad sammansättning av foderblandning.

Utländsk rätt

Straffet för överträdelse av fodermedelsbestämmelserna är i Danmark
böter, lägst 20 kr., eller vid återfall lägst 40 kr. Intill ett belopp av 2 000 kr.

kan böterna ådömas av lantbruksministern, varvid den bötfällde dock har
rätt att draga saken inför domstol. Ansvarig för överträdelse är företagets
ägare eller brukare. För bolag ansvarar ordföranden i dess styrelse. I Finland
är straffet dagsböter, lägst tio, eller, då omständigheterna är synnerligen
försvårande, fängelse högst ett år. Om ägare eller föreståndare för
företag ådömts straff för upprepat eller under synnerligen försvårande
omständigheter begånget överträdande av lagen, är lantbruksministeriet
berättigat att tills vidare eller för viss tid förbjuda företaget att tillverka,
importera eller handla med fodermedel. I Norge är påföljden böter eller
fängelse högst tre månader eller båda dessa straff. Vidare kan förverkande
ådömas. Vad angår utländsk rätt i övrigt är straffet i vissa länder böter
men i de flesta böter eller fängelse. Förverkande kan i regel följa. I några

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961 53

länder stadgas andra påföljder t. ex. att domen offentliggöres i pressen
eller att tillstånd indrages.

Departementschefen

Mot de av kommittén föreslagna sanktionsbestämmelserna har de experter
från handeln, som biträtt kommittén, samt ett flertal remissinstanser
gjort erinringar, vilka i huvudsak går ut på att bestämmelserna är onödigt
stränga och i vissa avseenden hotar företagarnas rättssäkerhet. Särskilt har
man vänt sig mot det föreslagna stadgandet om husbondeansvar. Å andra
sidan har kommittén övervägt, huruvida inte frihetsstraff borde stadgas
för mera kvalificerade fall. Med hänsyn bland annat till att livsmedelsstadgan
inte föreskriver strängare straff än dagsböter och till att bedrägliga
förfaranden blir bedömda enligt strafflagen har kommittén dock inte ansett
sig böra föreslå strängare straff än dagsböter. Som komplement till
detta straff har kommittén förordat husbondeansvar och möjlighet för
domstolen att i vissa fall ådöma förverkandepåföljd.

I den utländska lagstiftningen på detta område förekommer rätt allmänt
frihetsstraff, men kontrollen är då i regel betydligt mera ingripande än den
som här avses.

För egen del anser jag i likhet med kommittén, att påföljden vid överträdelser
av bestämmelserna i den föreslagna förordningen bör vara bötesstraff
samt, i vissa fall, förverkande. Om därjämte husbondeansvar stadgas
i viss omfattning synes de ekonomiska verkningarna av att bestämmelserna
överträdes kunna bli sa stora att de bör avhålla från brott och framtvinga
erforderlig övervakning från företagsledningens sida. Emellertid bör förverkandepåföljd
och husbondeansvar inte stadgas vid sådana överträdelser
som knappast kan medföra ekonomisk vinning utan huvudsakligen har karaktär
av förseelse mot ordningsföreskrift. Har sådana överträdelser inte
skett uppsåtligen bör vidare straffet vara endast böter i penningar, högst
300 kronor. I enlighet med de principer som tillämpats i nyare lagstiftning
bör straffansvar inträda även vid oaktsamhet som inte är grov, men ringa
oaktsamliet bör i regel vara straffri.

Uppgifter, som skall lämnas enligt de föreslagna bestämmelserna, kan
bland annat avse ett fodermedels halt av kemiska ämnen av skilda slag. Sådana
uppgifter kontrolleras genom analys eller annan undersökning av tagna
prov. Beroende på vilket ämne analysen avser och den använda analysmetoden
kan analysresultatet bli mer eller mindre tillförlitligt. Uppgifterna
kan även avse eu foderblandnings mekaniska sammansättning, t. ex.
den viktprocentuella myckenhet med vilken angivna beståndsdelar ingår
i blandningen. För kontroll av sådan uppgift tages prov på varan. På grund
av att blandningen inte är helt homogen kan provet stundom ge en bild av
varans sammansättning som inte är helt riktig. Några remissinstanser har
med hänsyn till här avsedda felkällor uttalat, att i författningen bör införas
uttrycklig föreskrift om analysspelrum samt att åtgärder bör vidtagas för
att åstadkomma eu enhetlig analysmetodik. Vidare har i några yttranden

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

föreslagits regler om alt åtal för felaktig deklaration skall få ske endast
om den felande förut beretts tillfälle till rättelse och sådan rättelse inte vidtagits.

För egen del anser jag uppenbart, att vid bedömningen av ett analysresultat
som bevis för att oriktig deklaration lämnats hänsyn måste tagas till de
felkällor som är förknippade med den använda analysmetoden. Detta torde
inte behöva utsägas i förordningen. Däremot synes det lämpligt, att i tilllämpningsföreskrifter
intages en bestämmelse om att i analysbevis eller annan
rapport över provundersökning i tveksamma fall skall angivas, huruvida
erhållna värden även med beaktande av analytiska felkällor med säkerhet
avviker från de för varan garanterade värdena.

Givetvis är det ett berättigat önskemål, att analysmetoderna blir så enhetliga
som möjligt inom riket och helst överensstämmer med dem som användes
i de länder med vilka vi har handelsutbyte på fodermedelsområdet.
Det bör åligga kontrollmyndigheten att verka för att detta önskemål så långt
sig göra låter tillgodoses.

Såsom några remissinstanser framhållit fordras vid bedömning av frågor
om åtal för felaktiga uppgifter rörande fodermedels kemiska eller mekaniska
sammansättning en viss inblick i förhållandena inom fodermedelsbranschen.
Vidare måste, som jag tidigare nämnt, hänsyn tagas till de felkällor
som föreligger vid analys av prov. Dessa omständigheter motiverar
emellertid enligt min mening inte ett stadgande av innebörd att åtal ej skall
få ske utan att den felande först fått tillfälle vidtaga rättelse. I stället bör
stadgas, att åtal för sådana förseelser skall få ske endast efter medgivande
av kontrollmyndigheten. Denna myndighet har med sin erfarenhet på detta
speciella område bättre förutsättning än åklagaren att bedöma huruvida en
konstaterad avvikelse från garanti kan anses vara så väsentlig att åtal bör
ske, huruvida visad oaktsamhet bör anses ringa eller huruvida med hänsyn
till andra omständigheter åtal bör underlåtas. Den föreslagna ordningen utesluter
inte att, där omständigheterna föranleder därtill, de allmänna reglerna
i rättegångsbalken om åtalseftergift tillämpas. I detta sammanhang må framhållas,
alt systemet med åtalsprövning från kontrollmyndighets sida tillämpas
i andra sammanhang. Som exempel må nämnas bestämmelserna i 108 §
3 mom. livsmedelsstadgan och 9 § kungörelsen den 6 mars 1942 (nr 91) med
vissa bestämmelser angående handeln med mjölk. Förfarandet synes ha lett
till en smidig och enhetlig rättstillämpning.

Mot kommitténs förslag, att kontrollmyndigheten i vissa fall skall äga förelägga
vite för den som vägrar förete handling eller lämna uppgift eller tillträde
till lokal har remissinstanserna inte haft något att erinra. Även jag
anser att sådan möjlighet bör finnas.

I enlighet med dessa allmänna synpunkter har bestämmelserna i 13—18 §§
förordningen utarbetats.

I 13 § 1 mom. har sammanförts sådana överträdelser, för vilka förverkandepåföljd
bör kunna inträda. Sådan påföljd stadgas i 2 mom. Genom att
på detta sätt i en paragraf straff- och förverkandebestämmelser intages i när -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

liggande moment vinnes bättre överskådlighet än om föreskrifterna finnes i
skilda paragrafer. I tekniskt avseende har 108 § 1 och 2 mom. livsmedelsstadgan
tjänat som förebild. De överträdelser, som omfattas av 1 mom., är
sådana vilka regelmässigt kan medföra ekonomisk vinning för företagaren.
Vid överträdelser av denna art bör även husbondeansvar kunna inträda. Se
härom 15 §. 3 mom. avser överträdelser, för vilka straffet visserligen bör
vara dagsböter men förverkandepåföljd eller husbondeansvar inte bör kunna
följa. Vägrar någon att förete handling som avses i 10 § kan vitesföreläggande
enligt 18 § tillgripas. Sådant tvångsmedel torde vara tillräckligt, varför
den av kommittén föreslagna straffbestämmelsen inte medtagits i departemenlsförslaget.
I 4 mom. upptages vissa förseelser, som bör straffas endast
med penningböter. 5 mom. innehåller blott en hänvisning till bestämmelsen
i 10 kap. 12 § andra stycket allmänna strafflagen angående straff (dagsböter)
för den som vägrar inträde som förrättningsman äger fordra.

1''r § innehåller bestämmelser om tystnadsplikt och straff för överträdelse
av sådan. Är förövaren ämbetsman eller i straffrättsligt hänseende att jämställa
med sådan blir i stället straffbestämmelsen i 25 kap. 3 § strafflagen
tillämplig.

15 § innehåller en bestämmelse om husbondeansvar och är, bortsett från
begränsningen till förseelser som avses i 13 § 1 inom., likalydande med 8 §
i 1950 års kungörelse. Från handelns sida har, som jag tidigare nämnt, bestämda
invändningar gjorts mot ett bibehållande av husbondeansvar med
sådan bevisregel att straff inträder, såframt inte omständigheterna gör sannolikt
att förseelsen skett utan husbondens vetskap och vilja (omvänd bevisbörda).
Härvid har de experter inom kommittén, som avgivit särskilt
yttrande i denna fråga, mot den föreslagna omvända bevisbördan åberopat
ett uttalande av lagrådet vid behandling år 1938 av förslag till sjöarbetstidslag.
Uttalandet avsåg emellertid inte frågan huruvida bevisbördan borde vara
omvänd eller inte. Det riktade sig i stället mot ett stadgande rörande vilken
grad av bevisning som borde erfordras. Det till lagrådet remitterade förslaget
lät straffskyldighet för redare inträda »där omständigheterna göra sannolikt
att förseelsen skett med hans vetskap och vilja». Bevisbördans fördelning
var alltså den inom straffrätten vanliga. Lagrådet reagerade mot att,
då förutsättningen för straffbarhet var vetskap och vilja från redarens sida,
ett särskilt stadgande i syfte endast att underlätta åklagarens hevisskyldighet
föreslagits. Lagrådet hemställde, att stadgandet avfattades såsom i då
gällande sjöarbetstidslag, enligt vilken bevisskyldigheten uttrycktes med orden
»där förseelsen visas hava skett med hans vetskap och vilja». Lagrådet uttalade
klart, att mot dess ståndpunkt inte var stridande att i vissa fall en
handling var belagd med straff oberoende av eljest nödvändiga subjektiva
förutsättningar, eller att en brottslig handling efter lag skulle anses innefatta
presumtion om delaktighet av annan än gärningsmannen. Som exempel
på stadgande av sist nämnt slag anförde lagrådet 88 § 2 mom. 1917 års
rusdrycksförordning, vilket innefattade ett stadgande om husbondeansvar
av samma typ som kommittén nu föreslagit. Lagrådets yttrande synes alltså

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

ha misstolkats av experterna och utgör intet principiellt uttalande mot ett
stadgande om husbondeansvar med omvänd bevisbörda. Ett sådant uttalande
gjorde däremot riksdagen i samband med behandlingen av propositionen
1954: 19 med förslag till allmän förfogandelag m. m. I propositionen hade
föreslagits bestämmelser om husbondeansvar med omvänd bevisbörda. Andra
lagutskottet anförde i anledning av motioner, att den föreslagna avfattningen
påtagligt stred mot de straffprocessuella grundsatser som enligt modern
åskådning borde gälla. Utskottet förordade därför, att stadgandet utformades
så, att straffbarheten inträdde endast om brottet begåtts med husbondens
vetskap och vilja. Utskottets förslag godkändes av riksdagen. Emellertid
har riksdagen senare vid flera tillfällen antagit författningar som innehållit
bestämmelser om husbondeansvar med omvänd bevisbörda. Som
exempel må, förutom de av kommittén omnämnda 1956 års förordningar på
jordbruksregleringens område, nämnas 89 § 3 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521), 59 § ölförsäljningsförordningen
samma dag (nr 522) och 44 § förordningen den 18 maj 1956 (nr 328) om
kontroll å ädelmetallarbeten. Vid behandlingen av förslaget till sistnämnda
förordning uttalade andra lagutskottet (utlåtande 1956: 21), att någon fast
praxis inte utbildats i fråga om husbondeansvarets utformning. Sedan utskottet
nämnt, att vissa utredningar pågick rörande reformering av specialstraffrätten,
anförde utskottet, att ett stadgande med den i propositionen
förordade avfattningen syntes väl ägnat att tillgodose syftet med bestämmelsen,
nämligen att hos de berörda företagarna inskärpa vikten av att dem
underlydande personal verkligen följde lämnade föreskrifter. Utskottet ville
därför inte motsätta sig förslaget. Vidare må nämnas, att i proposition nr 8
till årets riksdag framlagts förslag till ny ölförsäljningsförordning. I detta
har föreslagits en bestämmelse om husbondeansvar med samma utformning
som den i gällande ölförsäljningsförordning intagna.

Av det anförda framgår, att principiellt hinder mot ett sådant stadgande
om husbondeansvar som kommittén föreslagit inte har ansetts föreligga. I likhet
med ämbetsverken anser jag, att förslaget är välgrundat. Emellertid bär i
departementsförslaget tillämpningsområdet för stadgandet gjorts något snävare
än i kommitténs förslag. Enligt detta skulle husbondeansvar kunna
följa i anledning av varje direkt i förordningen straffbelagd förseelse, alltså
bland annat därest en anmälan av grov oaktsamhet från en anställds sida
fick ofullständigt innehåll. Enligt mitt förslag inträder husbondeansvar endast
vid sådana överträdelser som avses i 13 § 1 mom. Som jag tidigare
anfört kan dessa i regel medföra ekonomisk vinning för företagaren. 1 sådana
fall synes det vara fullt motiverat, att såväl förverkandepåföljd som
husbondeansvar kan ådömas. Härigenom hindras företagaren från att få
ekonomisk vinning och inpräntas vikten av övervakning från hans sida.
Kooperativa förbundet har ifrågasatt huruvida inte, om mot förbundets mening
husbondeansvar stadgades, ordet husbonde borde utbytas mot företagare
eller arbetsgivare. En sådan omformulering vore med hänsyn till modernt
språkbruk i och för sig tilltalande, men den skulle säkerligen inne -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

bära utvidgning av tillämpningsområdet. Genom att ordet husbonde användes
torde nämligen från företagarens ansvar undantagas sådana överträdelser
som begås av anställda, vilka innehar en mera självständig ställning
t. ex. filialföreståndare eller avdelningschefer i affärsföretag. I avbidan på
resultatet av pågående undersökning av specialstraffrättens bestämmelser
angående företagaransvar (jfr SOU 1960: 28, s. 4) anser jag därför, att den
hittills brukliga utformningen av stadgandet bör bibehållas.

16 § innehåller vissa stadganden av processuell natur, vilka saknar motsvarighet
i 1950 års kungörelse. Första stycket återfinnes inte i kommitténs
förslag, varemot andra stycket motsvarar 9 § andra stycket i nämnda förslag.
Motiven till stadgandet i första stycket har jag tidigare angivit.

Stadgande motsvarande det i andra stycket intagna finnes i ett flertal
andra författningar. Som exempel må nämnas 49 § andra stycket förordningen
den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

I 11 § gällande kungörelse finnes en allmän bestämmelse om att straff
inte får ådömas enligt kungörelsen om gärningen är straffbar enligt allmänna
strafflagen. Kommittén har föreslagit, att motsvarande stadgande införes
i förordningen (12 § kommittéförslaget). Vid remissbehandlingen av förslaget
till allmän förfogandelag och ransoneringslag förordade en instans,
att i lagarna skulle införas en bestämmelse om att straff enligt dem inte fick
ådömas, då gärningen var belagd med strängare straff i strafflagen. Föredragande
departementschefen uttalade emellertid i propositionen (1954: 20
s. 144), att han inte kunde tillstyrka detta förslag utan ansåg, att sådana
fall av brottskonkurrens borde bedömas jämlikt allmänna regler. Jag delar
denna uppfattning och har därför i förslaget till förordning inte infört det
av kommittén förordade stadgandet.

18 § har, frånsett en mindre, redaktionell jämkning, avfattats i enlighet
med kommitténs förslag (14 §) och motsvarande stadganden i 1956 års jordbruksregleringsförfattningar
och torde inte tarva vidare kommentar.

Motionerna I: 661 och II: 790

Till stöd för yrkandet om uteslutande av de i 13 § 2 mom. och 15 § föreslagna
bestämmelserna anför motionärerna följande.

Först och främst måste vi vända oss emot den i 15 § i förordningen upptagna
bestämmelsen om det straffrättsliga husbondeansvaret. Denna går ut
på alt husbonde ansvarar för sådan i 13 § mom. 1 omförmäld förseelse, som
förövas av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen
begången av honom själv, såframt ej omständigheterna gör sannolikt,
att förseelsen skett utan hans vetskap eller vilja. Bestämmelsen innefattar
en s. k. omvänd bevisbörda, d. v. s. det åligger företagaren respektive
verkställande direktören i en i aktiebolags- eller föreningsform bedriven
rörelse all till sitt friande visa, alt förseelsen skett utan hans vetskap eller
vilja, något som i praktiken ofta kan stöta på oöverkomliga svårigheter.

Ifrågavarande bestämmelse är icke blott eu ur processuell synpunkt
onödig tillspetsning av företagarens allmänna straffrättsliga ansvar utan
även etl i hög grad otidsenligt relikt i svensk lagstiftning. Husbondeställ -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

ningen såsom sådan försvann ur svensk lagstiftning i övrigt, när tjänstehjonsstadgan
på sin tid upphävdes. Bestämmelsen saknar betydelse ur den
allmänna laglydnadens synpunkt och är principiellt förkastlig bl. a. därigenom
att den kan medföra, att eu person ådömes straff för en förseelse,
som han icke haft möjlighet förhindra. Icke minst ingiver den omvända
bevisbördan betänkligheter. Bestämmelsen vilar därtill på fiktionen, att den
högste företagschefen kan fortlöpande övervaka varje anställd person, något
som med tanke på storleken av de företag, i vilka verksamheten numera
merendels bedrives, ofta är en ren orimlighet. Dagens arbetsmarknadssituation
är ägnad att ytterligare understryka detta, alldenstund arbetsgivaren
ofta kan ha svårigheter att vinna gehör för order, som går ut på ordning i
arbetet och iakttagandet av utfärdade föreskrifter. Meddelade tillrättavisningar
kan leda till att den anställde säger upp sig och lämnar arbetet, varförutom
det ofta kan möta svårigheter att anskaffa annan arbetskraft. —
Att motivera bestämmelsen med att sådana överträdelser som avses kan
medföra ekonomisk vinning för företagaren torde icke utan vidare låta sig
göra. När det är fråga om juridiska personer, träffar dessutom straffet den
verkställande direktören, vilken merendels över huvud taget icke bär någon
ekonomisk vinning av överträdelsen.

Det är visserligen riktigt, att lagregler av liknande schablonmässig innebörd
via kristidsförfattningar, i vilka de möjligen behövdes, insmugit sig i
ett antal andra specialförfattningar rörande olika områden av näringslivet.
När detta skett, torde det emellertid ha skett utan noggrannare överväganden.
Det är att märka, att motsvarande regler saknas i en sådan lagstiftning
som livsmedelslagen. Varför handeln med fodermedel för djur skall vara
underkastad strängare ansvarsregler i denna del än dem som gäller för
handeln med livsmedel för människor torde vara svårt att nöjaktigt förklara.
Någon skillnad mellan de båda branscherna i fråga om företagarens möjligheter
att i detalj övervaka rörelsen torde i varje fall icke föreligga. Om någon
skillnad skulle föreligga, torde den åtminstone icke kunna tagas till
intäkt för att ställa större krav på fodermedelshandeln. Det är att märka,
att foderblandningar är föremål för masstillverkning, därvid 100-tals ton
framställes på en gång; att det under sådana förhållanden icke alltid är lätt
att garantera en hundraprocentigt enhetlig vara i varje säck ligger i öppen
dag.

En annan bestämmelse, mot vilken kan riktas kritik, är den i 13 § mom. 2
upptagna förverkandeklausulen. Bestämmelsen kan under omständigheter
leda till orimligt hårda ekonomiska konsekvenser för den enskilde. Angående
densamma kan hänvisas till de erinringar, som framförts vid remissbehandlingen.

19 §.

Departementschefen

Såsom uttalats i den allmänna motiveringen bör Ivungl. Maj :t i en tilllämpningskungörelse
angiva i vilken utsträckning förordningen skall tilllämpas.
I kungörelsen bör vidare vissa bestämmelser meddelas direkt av
Kungl. Maj :t och i övrigt kontrollmyndigheten bemyndigas att inom viss ram
meddela ytterligare föreskrifter. Det bör åligga kontrollmyndigheten att
efter samråd med berörda myndigheter och organisationer i god tid före
förordningens ikraftträdande till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till
tillämpningskungörelse.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Ikraftträdande

Departementschefen

Med hänsyn till att vad jag föreslagit i kostnadsfrågan har samband med
budgeten är det lämpligt, att förordningen träder i kraft först den 1 juli
1962. En sådan tidsfrist är motiverad även ur den synpunkten, att kontrollmyndigheten
skall få nödig tid att utarbeta förslag till tillämpningskungörelse
och egna bestämmelser. För att fodermedelsbranschen skall få viss tid
på sig för anpassning bör även tillämpningsföreskrifterna utfärdas i god tid
innan de träder i kraft.

Upphävande av vissa författningar

Departementschefen

Förslaget till lag angående upphävande av 1938 års lag om handel med
fodermedel, vilken aldrig trätt i kraft, är en följd av den föreslagna förordningen.

Såsom kommittén föreslagit bör jämväl kungörelsen den 18 oktober 1946
(nr 655) med vissa bestämmelser angående fodertran upphävas. Erforderliga
kvalitetsföreskrifter beträffande fodertran torde i stället få utfärdas
med stöd av 6 § i den nu föreslagna förordningen. Det torde få ankomma på
Kungl. Maj :t att vidtaga dessa författningsåtgärder.

Utskottet

Den lag på förevarande område, som utfärdats år 1938, har, som framgår
av det tidigare, på grund av mellankommande förhållanden aldrig trätt
i kraft. I stället gäller sedan år 1950 en av Kungl. Maj:t utan riksdagens
medverkan utfärdad kungörelse. Den förordning, som nu föreslås, vilar i
huvudsak på de principer, som kommit till uttryck i kungörelsen; dock innebär
förslaget vissa väsentliga ändringar i förhållande till vad som hittills
tillämpats. Främst avses här att området för kontrollen utvidgats och att
kostnadsfrågan fått en ny lösning.

Behovet av nya bestämmelser är allmänt vitsordat och behöver ej bär
ytterligare betonas. Förslaget såsom helhet synes utskottet väl avvägt. Genom
att förordningen fått formen av en fullmaktsförfattning, däri Kungl.
Maj:t lämnats viss frihet såväl i valet av föreskrifter som i bestämmandet
av vilka varor kontrollen skall omfatta, har möjliggjorts, att bestämmelserna
på ett smidigt sätt kan anpassas efter utvecklingen på området.

De kontrollföreskrifter, som kan komma i tillämpning upptages i 4—
10 §§ i förslaget. Utskottet har ingen erinran mot dessa bestämmelser.

Ramen för vilka varor föreskrifterna kan omfatta bestämmes av innehållet
i 1 §, 2 § första stycket och 3 §. Den yrkesmässiga tillverkning och
handel, som kan bli föremål för reglering, skall således avse endera foder -

60 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

medel i den betydelse, som anges i 1 § första stycket, eller de i 3 § angivna
varorna. I båda fallen gäller, att varorna skall vara avsedda för de i 2 §
första stycket uppräknade djurslagen. Förordningens innehåll i dessa delar
skulle enligt utskottets mening klarare framgå, om dels från hänvisningen
i 2 § första stycket uteslutes 3 §, dels bestämmelsen i 3 § sättes före de bestämmelser
som upptagits i 2 § och alltså herörda författningsrum får byta
plats. Utskottet föreslår, att förslaget ändras i enlighet härmed.

I 1 § andra stycket uppräknas vissa varuslag som, ehuru hänförliga till
fodermedel, icke innefattas i bemyndigandet. Av dessa undantag skall här
endast beröras det som upptagits i punkt 2, eller den s. k. beställningstillverkningen.
Utformningen av detta undantag bär kritiserats i samtliga de
motioner, som väckts i anledning av propositionen, och har också väckt
särskild uppmärksamhet under förarbetet till författningen. Båda inotionsparen
synes ha samma syfte, nämligen att genom ändring i författningstexten
åstadkomma, att fodermedelsblandning, som djurinnehavare särskilt
beställer för egen räkning, uttryckligen skall vara undantagen så snart
djurinnehavaren tillhandahållit spannmålen och således oberoende av huru
övriga beståndsdelar i blandningen anskaffas. De i motionerna anförda skälen
för denna ståndpunkt förtjänar beaktande. Att, såsom i motionerna
1:661 och 11:790 föreslagits, utbyta ordet »råvaror» mot ordet »spannmål»
skulle emellertid snarast innebära en försämring i förhållande till
vad motionärerna önskar, därest ej samtidigt orden »enbart av» får utgå.
En utformning som den sistnämnda skulle emellertid enligt utskottets mening
bli alltför vid och i hög grad ägnad att medföra sådana olägenheter
som enligt kommittén (se ovan s. 21) talat emot att från kontrollbestämmelserna
undantaga beställningstillverkning där djurägaren ej själv tillhandahåller
samtliga råvaror. Mot den utformning som föreslagits i motionerna
I: 660 och II: 789 kan — förutom vad kommittén andragit — främst
anföras, att undantaget icke skulle bli tillräckligt klart och entydigt. Departementschefen
har (se s. 22 ovan) uttalat sig för en lösning, som enligt
utskottets mening på ett smidigare sätt torde kunna anpassas efter omständigheterna
i olika fall än vad ett direkt undantag i författningen skulle
kunna göra. Genom den anvisade utvägen synes motionernas syfte väsentligen
bli tillgodosett. Utskottet anser sig därför böra förorda bifall till propositionen
i denna del.

Med förordnande enligt 2 § första stycket följer enligt andra stycket samma
paragraf att jämväl 11—19 §§ i tillämpliga delar skall gälla. Av dessa
bestämmelser skall här först behandlas 12 §, som innebär att samtliga kostnader
för fodermedelskontrollen, således även administrationskostnaderna,
skall bäras genom avgifter av tillverkare och importörer. För avgiftssystemets
utformning har i förordningen ej angivits några riktlinjer. Departementschefen
har uttalat, att därest riksdagen ej har någon erinran häremot,
det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att föreskriva om uttagande av
de för kontrollverksamheten erforderliga avgifterna. Vidare har departementschefen
(s. 42—43 ovan) anfört, bl. a., att frågan huruvida avgiftsbc -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

läggningen helt eller delvis bör grundas på genomsnittliga beräkningar eller
faktiska kostnader synes tarva ytterligare överväganden, samt att till
utgångspunkt för dessa synes böra läggas det av sakrevisionen framförda
förslaget, vilket innebär, att analyskostnaderna uttages genom debitering
från fall till fall samt att övriga kostnader täckes genom en tilläggsavgift.

Kostnadsfrågan har, som framgår av den tidigare redogörelsen, mycket
ingående behandlats under författningens förarbete, därvid en rad skilda
meningar kommit till uttryck. I motionerna 1:660 och 11:789 har yrkats,
i första hand att kostnaderna skall stanna på statsverket och i andra hand,
att provtagnings- och kontrollkostnaderna helt skall täckas genom avgifter
som »baseras på omsättningen».

Utskottet finner övervägande skäl tala för uppfattningen att, enär kontrollen
måste sägas främst tillgodose förbrukarnas intressen, kostnaderna
för densamma bör bäras av näringen och ej uttagas skattevägen. De i propositionen
anförda siffrorna utvisar, att de belopp, varom blir fråga, ej i
oskälig grad kan betunga fodermedelshandeln såsom helhet — kostnaderna
synes med säkerhet icke komma att överstiga 0,1 % av inköpsvärdet.
Utskottet avstyrker således motionärernas i första hand framställda yrkande.
Vad angår andraliandsyrkandet i motionerna finner utskottet — som
ej har någon erinran emot att frågan hur avgifterna skall beräknas och
fördelas överlämnas till Kungl. Maj:t — liksom motionärerna angeläget, att
genom systemets utformning tillses, att små företagare icke påföres avgifter
som ej står i rimlig proportion till företagens omsättning.

Straffbestämmelserna har enligt förslaget differentierats så att å överträdelser,
som i regel kan medföra ekonomisk vinning för företagaren, såväl
bötesstraff som förverkande kan följa (13 § 1 och 2 mom.), medan å
överträdelser, som mera har karaktären av ordningsförseelser, endast bötespåföljd
kan inträda (13 § 3 och 4 mom.). Förslagets bestämmelse om
husbondeansvar (15 §) är tillämplig allenast i fråga om förseelse av först
nämnd art.

I motionerna I: 661 och II: 790 har med tidigare (s. 57—58 ovan) återgiven
motivering yrkats, att såväl förverkandebestämmelsen som stadgandet
om husbondeansvar måtte uteslutas ur förordningen.

Utskottet kan icke dela motionärernas uppfattning, att förverkandeklausulen
kan befaras leda till orimliga ekonomiska konsekvenser för den enskilde.
Utskottet beaktar härvid främst, att bestämmelsen är fakultativ,
och att det således överlämnats åt domstolen att efter omständigheterna
avgöra, huruvida och i vad mån förverkandeförklaring skall givas. Motionärernas
yrkande i denna del avstyrkes därför av utskottet.

Som framgår av departementschefens uttalande (se s. 56 ovan) bär frågan
om utformning av regler rörande s. k. husbondeansvar vid ett flertal
tillfällen under senare tid prövats av riksdagen. Bestämmelser motsvarande
de nu föreslagna har därvid flera gånger antagits.

Vissa av de invändningar motionärerna anfört mot bestämmelsen kan
vara befogade. Det kan sålunda ej anses uteslutet, att stadgandet i särskil -

62 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

da fall kan leda till konsekvenser som kan synas stötande för den enskilde
företagsledaren. Å andra sidan är bestämmelsen ägnad att medföra, att berörda
företagare lämnar underlydande personal noggranna föreskrifter och i
möjlig mån övervakar att föreskrifterna följs, vilket allt synes betydelsefullt
för att syftet med förordningen skall kunna uppnås. Det finns vidare
anledning antaga, att oberoende av huruvida ett stadgande som det föreslagna
intages i författningen frågan om företagsledares ansvar för förseelse
av underställd personal bedömes efter enahanda grunder som stadgandet
anger. Vid övervägande av olika synpunkter finner utskottet sig
böra stanna för att tillstyrka bifall till propositionen jämväl i denna del.
Anledning till omprövning av frågan kan komma att föreligga, sedan den av
departementschefen nämnda undersökningen av specialstraffrättens bestämmelser
om företagaransvar avslutats.

Vid bedömandet av ansvarsbestämmelsernas utformning är vidare att beakta,
att en viss garanti mot åtal i fall då åtalets konsekvenser skulle kunna
framstå som obilliga ligger i det förhållandet, att åtalsfrågan i vissa fall
skall underställas kontrollmyndigheten. Det har ansetts, att kontrollmyndigheten
har särskilda förutsättningar att bedöma exempelvis om en förseelse
har sin grund i särskilda svårigheter att åstadkomma en exakt och
homogen sammansättning av en foderblandning. Åtalsprövningen gäller
emellertid ej alla de överträdelser, varå bestämmelserna om förverkande
och husbondeansvar är tillämpliga. Utskottet anser, att skäl liknande dem
som anförts såsom grund för att åtalsprövning bör ske i fråga om brott mot
föreskrifter enligt 5 § och 7 § andra stycket, talar för att jämväl åtal för
brott mot föreskrift, som meddelats med stöd av 6 § skall kräva kontrollmyndighetens
medgivande. Utskottet föreslår därför, att 16 § första stycket
ändras i enlighet härmed.

Som tidigare angivits har i propositionen på anförda skäl föreslagits, att
den nya förordningen skall träda i kraft först den 1 juli 1962. Utskottet
har för kännedom erhållit kopia av en den 5 maj 1961 dagtecknad, till Konungen
ställd skrivelse, vari Svenska mejeriernas riksförening hemställt,
bl. a., att Kungl. Maj :t måtte begära riksdagens medgivande att omgående
utfärda bestämmelser angående användningen av hormonpreparat i animalieproduktionen
i avvaktan på det föreslagna ikraftträdandet av en ny fodermedelsförordning.
Till stöd för denna hemställan har i huvudsak anförts,
att i Italien utfärdats en lag, innefattande bl. a. förbud mot användning
av estrogena substanser, varvid i fråga om till Italien importerade
livsmedel fordrats, att dessa skall ha producerats ulan användning av estrogener,
att denna lag avses skola träda i kraft den 1 juni 1961, att år 1960
från Sverige till Italien exporterades ca 1 500 ton ost till ett värde av 5—6
miljoner kronor, eller ungefär hälften av vår totala ostexport, att av den
totala fläskexporten i vårt land, 35 000 ton, 6 000—7 000 ton går till Italien,
att exporten av dessa varor kommer att stoppas om leveranserna ej åtföljes
av intyg från veterinärmyndigheterna, utvisande att produkterna icke producerats
med hjälp av estrogener, att visserligen Sverige för närvarande

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

icke har något problem med estrogener i mjölk eller andra produkter, att
emellertid frånvaron av bestämmelser på området medför, att svårigheter
föreligger för de svenska veterinärmyndigheterna att utfärda de intyg man
fordrar från italiensk sida, samt att det därför är ytterst angeläget att
Xungl. Maj :t får möjlighet att omedelbart utfärda bestämmelser i ärendet.

Utskottet, som icke har någon erinran emot den föreslagna ikraftträdandebestämmelsen,
får med hänvisning till innehållet i nyssberörda skrivelse
föreslå, att därest författningen av riksdagen antages, Kungl. Maj :t
tillika bemyndigas att, efter eget övervägande, för tiden intill dess förordningen
trätt i kraft utfärda bestämmelser rörande vara som avses i förslagets
7 §, förutsatt att bestämmelsernas innehåll faller inom ramen för
vad som stadgas i författningen sådan den antages av riksdagen.

Utskottet, som icke har någon erinran mot propositionen i de delar som
bär ej särskilt behandlats, får med stöd av det anförda hemställa, att riksdagen
måtte

A. med avslag å följande motioner, nämligen

1) I: 660 och II: 789 i vad därigenom yrkats dels att
kostnaderna för fodermedelskontroll och provtagning
skall stanna på statsverket, dels att i förordningen skall
anges, att densamma icke äger tillämpning å viss beställningstillverkning; 2)

1:661 och II: 790, vari yrkats ändring i den föreslagna
förordningen såvitt avser beställningstillverkning
(1 §), förverkande (13 § 2 mom.'') och husbondeansvar
(15 §);

samt med förklaring att riksdagen funnit, att viss ändring
bör vidtagas i förordningens 2 och 16 §§ samt att bestämmelserna
i 2 och 3 §§ bör upptagas i omvänd ordning
mot vad i förslaget angivits

för sin del antaga det genom propositionen framlagda
förslaget till förordning om tillverkning av och handel med
fodermedel m. in. med följande ändringar, nämligen

Kungl. Maj:ts förslag
3 §■

Vad i—------------

2 §■

Kungl. Maj:t äger förordna, att bestämmelserna
i 3—10 §§ skola äga
tillämpning, helt eller delvis, på yrkesmässig
tillverkning av och handel
med fodermedel, avsedda för hästar,
nötkreatur, svin, får, getter, kaniner,
pälsdjur och fjäderfä.

Har förordnande--------—

Tillsyn över

Utskottets förslag
2 §.

till läkemedel.

3 §■

Kungl. Maj :t äger förordna, att bestämmelserna
i 4—10 §§ skola äga
tillämpning, helt eller delvis, på yrkesmässig
tillverkning av och handel
med fodermedel, avsedda för hästar,
nötkreatur, svin, får, getter, kaniner,
pälsdjur och fjäderfä.

— •— • — delar gälla.

— vissa fodermedel.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

Kungl. Maj:ts förslag

4 §•

Den som för avsalu inom riket tillverkar
eller hit inför fodermedel, i
fråga om vilket förordnande enligt
2 § meddelats, skall inom åtta dagar
efter det förordnandet trätt i kraft
göra anmälan om sin rörelse hos
kontrollmyndigheten i enlighet med
närmare bestämmelser som meddelas
av myndigheten. Därest tillverkningen
eller införseln påbörjas efter
ikraftträdandet av sådant förordnande
som nyss sagts, skall dylik anmälan
göras senast åtta dagar före det
varan första gången saluföres inom
landet.

Vad i —--— —----fö

Utskottets förslag

4 §•

Den som för avsalu inom riket tillverkar
eller hit inför fodermedel, i
fråga om vilket förordnande enligt
3 § meddelats, skall inom åtta dagar
efter det förordnandet trätt i kraft
göra anmälan om sin rörelse hos
kontrollmyndigheten i enlighet med
närmare bestämmelser som meddelas
av myndigheten. Därest tillverkningen
eller införseln påbörjas efter
ikraftträdandet av sådant förordnande
som nyss sagts, skall dylik anmälan
göras senast åtta dagar före det
varan första gången saluföres inom
landet.

packar fodermedel.

7 §•

Utan tillstånd av kontrollmyndigheten
må ej saluhållas eller försäljas
vara, som avses i 3 §, eller fodermedel
försatt med annat specialämne
än vitaminer.

Vid meddelande — - - — —- -—---

16 §.

Brott mot föreskrift som meddelats
med stöd av 5 § eller 7 § andra
stycket må ej av allmän åklagare åtalas
utan medgivande av kontrollmyndigheten.

Brott varom---- -------

7 §•

Utan tillstånd av kontrollmyndigheten
må ej saluhållas eller försäljas
vara, som avses i 2 §, eller fodermedel
försatt med annat specialämne
än vitaminer.

-----tillståndets åtnjutande.

16 §.

Brott mot föreskrift som meddelats
med stöd av 5 §, 6 § eller 7 §
andra stycket må ej av allmän åklagare
åtalas utan medgivande av kontrollmyndigheten.

---av målsäganden.

B. såsom sin mening giva till känna vad utskottet anfört i
anledning av det i motionerna I: 660 och II: 789 beträffande
kostnadsfrågan i andra hand framställda yrkandet;

C. antaga det genom propositionen framlagda förslaget
till lag angående upphävande av lagen den 30 september
1938 (nr 611) om handel med fodermedel; samt

D. bemyndiga Kungl. Maj:t att, efter eget övervägande,
för tiden intill dess förordningen om tillverkning av och
handel med fodermedel m. m. trätt i kraft, utfärda bestämmelser
rörande vara som avses i förordningens 7 §, förutsatt
att bestämmelsernas innehåll faller inom ramen för vad

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961

som stadgas i förordningen, sådan den av riksdagen antagits.

Stockholm den 18 maj 1961

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Göran Karlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Åkesson, Åke Larsson, Ernst Olsson och Wirmark;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Andersson i
Ryggestad, Johansson i öckerö, Persson i Tandö, Wachtmeister, Hamrin i
Kalmar och Mattsson.

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 6106S0