Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957 (Utlåtande 1957:L3u26 - höst l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

Nr 26

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 15 november 1957 dagtecknad proposition, nr 191, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.

Härigenom förordnas, att 2—7 §§ lagen den 1 december 1950 om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande hjdelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Fråga om------Konungen bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid på- Anspråk på ersättning skall vid påföljd
av talans förlust framställas hos följd av talans förlust framställas genämnden
före den 1 januari 1958. nom ansökan hos nämnden före den

1 januari 1958.

3 §•

Fiskevärdering snämnd skall bestå Fiskevärderingsnämnd består av
av tre ledamöter. En av ledamöterna, tre ledamöter, av vilka en skall vara
vilken tillika skall vara ordförande, ordförande,
utses av Konungen. De båda övriga
ledamöterna utses på sätt Konungen
bestämmer. För varje ledamot skall
finnas en i enahanda ordning som
denne utsedd suppleant. Angående
omröstning i nämnden skall gälla vad
i lag finnes stadgat rörande omröstning
i tvistemål vid rådhusrätt.

'' Senaste lydelse, se beträffande 2 § 1955:711 och beträffande 7 § 1957:316.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. Sand. Nr 26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

(Gällande lydelse)

Innan fiskevärdering snämnd avgör
ärende angående ersättning, skola sökanden
och kronan erhålla tillfälle
att framlägga sina sgnpunkter vid
sammanträde inför nämnden. Framställning
må dock avslås utan att hava
handlagts vid sådant sammanträde,
om den uppenbarligen icke förtjänar
avseende.

Nämnden må tillerkänna sökanden
gottgörelse av statsmedel för utgifter
å ärendet i den mån sådan gottgörelse
begärts och finnes skälig.

Utskrift av nämndens beslut skall
tillställas sökanden.

(Föreslagen hjdelse)

För varje nämnds område utses,
förutom ordföranden, minst två och
högst sex ledamöter. Ordföranden
utses av Konungen. Övriga ledamöter
utses på sätt Konungen bestämmer.
För varje ledamot skall finnas
en eller flera i enahanda ordning
som denne utsedda suppleanter.

Ordföranden och suppleant för honom
skola vara lagkunniga och erfarna
i domarevärv. Övriga ledamöter
och suppleanter för dem böra vara
allmänt betrodda och väl förtrogna
med förhållandena i bygden.

I nämnden skola tjänstgöra de två
ledamöter eller suppleanter som av
ordföranden för varje gång kallas
därtill. Företrädesvis böra de kallas
som bo närmast sammanträdesorten.

§•

Angående fiskevärderingsnämnd
och förfarandet hos nämnden i ersättningsmål
som anhängiggjorts enligt
2 § skall tillämpas vad som är stadgat
i fråga om allmän domstol och rättegången
i tvistemål, dock med följande
avvikelser:

1. Vid uppskjuten huvudförhandling
skall målet företagas i det skick,
vari det förelåg vid den tidigare handläggningens
slut. Hava de ledamöter,
som vid det senare sammanträdet sitta
i nämnden, ej övervarit den tidigare
handläggningen, skall dock målet
upptagas till ny huvudförhandling; i
den mån det kan antagas vara utan
betydelse eller skulle medföra oskälig
kostnad eller synnerlig olägenhet, erfordras
ej att bevis, som upptagits vid
tidigare sammanträde, ånyo upptages.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

(Gällande lydelse)

Ersättning till ledamot i fiskevärderingsnämnd
skall utgå enligt grunder
som Konungen fastställer och gäldas
av statsmedel.

Närmare bestämmelser angående
fiske värde ringsnämndernas verksamhet
meddelas av Konungen.

(Föreslagen lydelse)

Parts utevaro från nämndens sammanträde
utgör ej hinder för målets
handläggning och avgörande.

2. Nämndens avgörande skall grundas
på vad vid syn eller annan förhandling
förekommit och handlingarna
i övrigt innehålla. Dom skall
meddelas inom två månader från det
förhandlingen avslutats, om ej synnerligt
hinder möter.

3. Om skäl äro därtill äger nämnden,
utan huvudförhandling, i avvaktan
på målets avgörande förordna,
att förskott skall utgå i avräkning
på ersättning som slutligen kan komma
att fastställas.

■4. Kronan skall, i den mån ej annat
föranledes av vad i 18 kap. 6 och
8 §§ rättegångsbalken stadgas, ersätta
sökanden hans kostnader å målet
vid nämnden.

Lagen om fri rättegång skall äga
tillämpning i mål vid nämnden.

§•

Ordföranden äger besluta för nämnden
i samma omfattning som är stadgad
för den lagfarne domaren i häradsrätt.

Yppas vid överläggning i nämnden
skiljaktiga meningar, vare lag som i
rättegångsbalken stadgas beträffande
domstol, där allenast lagfarna ledamöter
hava säte i rätten. Vid omröstning
skall ordföranden säga sin mening
först.

§•

Talan mot nämndens dom eller beslut
fullföljes till hovrätt. Beträffande
rättegången i hovrätten skall gälla
vad som är stadgat om tvistemål,
dock med följande avvikelser:

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

(Gällande hjdelse)

Den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds
beslut äger draga frågan
under domstols prövning, såframt
han väcker talan inom tre månader
från det nämndens beslut delgavs
honom. Talan skall väckas vid
rätten i den ort där vattenområdet eller,
om det är beläget under flera
domstolar, dess huvuddel ligger. 1 beslutet
skall intagas erinran om vad
den missnöjde sålunda har att iakttaga.

Kronan vare pliktig att, i den mån
annat ej föranledes av vad i 18 kap.
6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas,
ersätta motparten hans kostnader å
målet i underrätten. Vad sålunda
stadgas skall, om kronan fullföljer
talan, äga tillämpning jämväl å såda -

(Föreslagen lydelse)

1. Särskild vadeanmälan mot nämndens
dom vare ej erforderlig. Part
äger inkomma med vadeinlaga inom
fgra veckor från den dag då domen
gavs. Mot nämndens beslut rörande
förskott skall talan föras särskilt.

2. Vad ovan i 4 § under 1—3 är
stadgat skall, utom såvitt angår parts
utevaro, äga motsvarande tillämpning.

3. Där ej annat föranledes av 18
kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken,
skall kronan städse själv vidkännas
sina kostnader i hovrätten, så ock
kostnad som åsamkas motpart genom
att kronan fullföljt talan.

Vad i denna paragraf år stadgat
skall, med undantag av vad under 1
sägs, i tillämpliga delar gälla rättegången
i högsta domstolen. Mot hovrättens
beslut rörande förskott må
talan ej föras.

§•

Konungen föreskriver, under vilka
hovrätter fiskevärderingsnämnderna
skola höra.

Konungen meddelar tillika de närmare
bestämmelser angående tillämpningen
av denna lag som i övrigt finnas
erforderliga.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957 5

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

na kostnader i högre rätt som åsamkas
motparten genom kronans fullföljda
talan.

Väckes ej, på sätt i första stycket
sägs, talan mot nämndens beslut,
skall beträffande beslutet i tillämpliga
delar gälla vad i allmänhet är stadgat
om domstols dom, vilken vunnit
laga kraft.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling.

Lagen äger ej tillämpning beträffande
mål, som fiskevärderingsnämnd
avgjort före ikraftträdandet.

Mål, som vid lagens ikraftträdande
är anhängigt vid fiskevärderingsnämnd
och vari förhandling ägt rum
enligt äldre bestämmelser, må av
nämnden företagas till avgörande
utan ny förhandling, där målet ändock
finnes tillfredsställande utrett.

I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 565 av herr
Bergh, Ragnar, och i andra kammaren nr 714 av herr Hedin m. fl. I motionerna,
som är likalydande, föreslås, att riksdagen måtte besluta förlänga
den frist inom vilken anspråk på ersättning för mistad fiskerätt skall framställas
från den 1 januari 1958 till den 1 januari 1960.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de motiv motionärerna åberopat
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa
till propositionen och motionen II: 714.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att fiskevärderingsnämnderna från att ha varit
administrativa organ ombildas till domstolar och att fullföljd av talan mot
nämndens avgöranden med förbigående av allmän underrätt sker direkt till
hovrätt.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

Inledning

Genom lag den 6 juni 1957 (nr 316) vidtogs den ändringen i lagen den 1
december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt in. in. att beslut,
som meddelats av fiskevärderingsnämnd i fråga om ersättning för mistad
fiskerätt, kan dragas under domstols prövning jämväl på talan av kronan,
något som dessförinnan i regel icke var möjligl.

Under förarbetena till den nämnda lagändringen ifrågasatte lagrådet om
man icke måste gripa djupare för att komma fram till en rationell och för parterna
tillfredsställande ordning. Lagrådet förordade, att fiskevärderingsnämnderna
skulle ombildas till specialdomstolar, närmast jämställda med
ägodelningsrätterna, och att fullföljd skulle äga rum direkt från nämnd till
hovrätt. Dåvarande departementschefen, statsrådet Zetterberg, ansåg sig
dock ej kunna förorda en så genomgripande reform, som ej före lagrådsbehandlingen
blivit närmare utredd och dryftad. Tredje lagutskottet anförde
(uti. nr 18/1957), att vägande skäl talade för den av lagrådet föreslagna ordningen
och att lagrådets förslag därför borde bli föremål för ny departemental
prövning med inhämtande av remissyttranden däröver, eventuellt dock
först sedan det genomgått någon överarbetning i Kungl. Maj:ts kansli. För
den händelse remissbehandlingen skulle visa allmän uppslutning kring huvudlinjerna
i lagrådets förslag, syntes detta böra läggas till grund för en ny
proposition i ämnet. Riksdagen anslöt sig till vad utskottet anfört (skr
nr 263).

Med anledning av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet
utarbetats en den 25 juni 1957 dagtecknad promemoria, innefattande
överarbetning av lagrådets förslag. Vid promemorian fogat förslag till lag
om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad
fiskei ätt m. in. återfinnes i propositionen å sid. 35 f. Promemorian innehåller
jämväl utkast till tillämpningskungörelse.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av hovrätten för
Nedre Norrland, kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, samtliga fiskevärderingsnämnder,
1951 års rättegångskommitté, Sveriges advokatsamfund,
Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges fiskares riksförbund.

Huvuddragen av gällande rätt

Bestämmelserna i lagarna den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde
samt om rätt till fiske har i vissa fall föranlett minskning av det
enskilda vattnet och intrång i förut bestående enskild fiskerätt. Genom lagen
den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. in. har givits
möjlighet för den enskilde att fa ersättning härför av statsmedel.

Från förarbetena till ersättningslagen må anmärkas, att fiskerättskommittén
i sitt den 31 juli 1947 avgivna betänkande (SOU 1947: 47) uttalade,
att såväl de väntade ärendenas antal som deras säkerligen ofta invecklade
art narmast syntes visa hän mot en anordning med för ändamålet särskilt
inrättade organ, vilkas verksamhetsområden borde vara lokalt begränsade

Tred je lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

men i enhetlighetens intresse ej alltför små. För prövning av frågor enligt
ersättningslagen föreslog kommittén därför inrättande av särskilda fiskevärderingsnämnder.
Med hänsyn till arten av de ärenden som skulle handläggas
av fiskevärderingsnämnd ansåg kommittén att dess ordförande borde
vara en i domarevärv erfaren jurist — helst häradshövding eller annan
ordinarie innehavare av domareämbete — samt att till ledamöter borde
utses personer, som var väl förtrogna med förhållandena inom nämndens
verksamhetsområde och hade erfarenhet i värdering av fast egendom; ägodelnings-
och vattenrättsnämndemän syntes i första hand komma i fråga
för dylikt uppdrag.

Fullföljdsreglerna upptogs i 6 § i fiskerättskommitténs förslag till ersättningslag.
Detta lagrum hade i förslaget följande lydelse.

Den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut i ärende angående
ersättning äger draga frågan under allmän domstols prövning, såframt
han instämmer sin talan inom nittio dagar från det nämndens beslut tillställdes
honom. I beslutet skall lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde
har att iakttaga för tvistens dragande under domstols prövning.

I fråga om detta lagrum anförde kommittén:

Även om den sammansättning, fiskevärderingsnämnderna avses skola
ha, torde göra dem väl skickade att pröva ersättningsfrågorna, har kommittén
likväl ansett rättssäkerheten kräva, att möjlighet beredes den som
är missnöjd med nämndens beslut att bringa ärendet under allmän domstols
bedömande.

I avseende å kammarkollegiets befattning med dessa ärenden framhöll
kommittén, att kollegiets avsedda ställning som kronans representant icke
syntes böra vara rent partsbetonad. Då det gällde den grundläggande utredningen
rörande innehållet och omfattningen av sökandens rätt var det
enligt kommitténs mening önskvärt att kollegiet med sin speciella sakkunskap
medverkade till ett objektivt klarläggande av det för ersättningsfrågans
bedömande avgörande rättsläget.

Vid remiss till lagrådet den 25 februari 1949 av förslag till bl. a. fiskerättslag
och ersättningslag framhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Sträng, att det uppenbarligen var önskvärt att ersättningsfrågorna
kunde avgöras i enkla former, men samtidigt måste tillses
att rättssäkerheten icke äventyrades. Den av fiskerättskommittén föreslagna
anordningen med särskilda fiskevärderingsnämnder torde väl tillgodose
båda dessa önskemål. Departementschefen biträdde därför förslaget om
sådana nämnder. I fråga om fullföljd upptogs enahanda bestämmelser som
i (i § i kommittéförslaget om rätt alt vid missnöje med beslut av fiskevärderingsnämnd
väcka talan vid domstol, dock med den inskränkningen att endast
ersättningssökanden tillerkändes fullföljdsrätt. Med hänsyn hl. a. till
att det i dylika fall ej sällan torde bli fråga om att åberopa ny utredning
syntes enligt departementschefen denna utväg vara att föredraga framför
att — i enlighet med vad kammarkollegiet under remissbehandlingen av
kommittéförslaget ifrågasatt — låta talan fullföljas till hovrätt.

I 2 § ersättningslagen stadgas, afl fråga om ersättning skall upplagas av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

fiskevärderingsnämnd och att ersättningsanspråk vid talans förlust skall
framställas inom viss tid. Fristen var ursprungligen bestämd till den 1 januari
1956, men genom lag den 30 december 1955 förlängdes den till den 1
januari 1958. Enligt 3 § skall fiskevärderingsnämnd bestå av tre ledamöter,
varav en, som tillika skall vara ordförande, utses av Kungl. Maj:t. För varje
ledamot skall finnas en suppleant. Angående omröstning i nämnden skall
gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning i tvistemål vid rådhusrätt.

Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skall enligt
4 § sökanden och kronan erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter
vid sammanträde inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att
ha handlagts vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar
avseende. Nämnden må tillerkänna sökanden gottgörelse av statsmedel för
utgifter å ärendet i den mån sådan gottgörelse begärts och finnes skälig.
Utskrift av nämndens beslut skall tillställas sökanden.

5 och 6 §§ i ersättningslagen avser utfärdande i administrativ ordning
av bestämmelser om ersättning till nämndledamöter och om fiskevärderingsnämndernas
verksamhet.

Enligt 7 § första stycket — i paragrafens lydelse enligt lag den 6 juni
1957 — äger den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut att
draga frågan under domstols prövning, såframt han väcker talan inom tre
månader från det nämndens beslut delgavs honom. Talan skall väckas vid
rätten i den ort där vattenområdet eller, om det är beläget under flera domstolar,
dess huvuddel ligger. I beslutet skall intagas erinran om vad den
missnöjde sålunda har att iakttaga. Väckes ej sådan talan, skall, enligt vad
som stadgas i tredje stycket av 7 §, beträffande beslutet i tillämpliga delar
gälla vad i allmänhet är stadgat om domstols dom, vilken vunnit laga kraft.
Dessutom föreskrives i andra stycket av samma paragraf, att kronan är
pliktig att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
stadgas, ersätta motparten hans kostnader å målet vid underrätten.
Vad sålunda stadgas skall, om kronan fullföljer talan, äga tillämpning
jämväl å sådana kostnader i högre rätt som åsamkas motparten genom
kronans fullföljda talan.

Kronans talan i ersättningsfrågorna bevakas enligt 8 § av kammarkollegiet.

I 9—12 §§ upptages, för det fall att inteckningshavares intressen beröres,
regler om nedsättning av ersättningsbelopp hos länsstyrelsen och om fördelningen
av nedsatt ersättningsbelopp. I huvudsak föreskrives att vad i utsökningslagen
stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld
fast egendom skall äga motsvarande tillämpning.

De i 5 och 6 §§ ersättningslagen förutsatta administrativa föreskrifterna
har utfärdats genom kungörelsen den 12 januari 1951 (nr 9) om fiskevärderingsnämnder
och deras verksamhet. Kungörelsen innehåller bestämmelser
om verksamhetsområdet för envar av rikets tio fiskevärderingsnämnder. Kungörelsen
innehåller i övrigt bestämmelser om beredningen av ärenden vid
nämnden, förfarandet vid nämndens sammanträden, förskottsersättning m. in.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

Lagrådets uttalanden vid behandlingen av propositionen nr 129/1957

I sitt förut omförmälda yttrande över förslag till vidgad fullföljdsrätt för
kronan anför lagrådet att, därest kronan får befogenhet att klandra fiskevärderingsnämnds
beslut och detta sålunda ej blir slutligt bindande i någondera
riktningen, situationen blir väsentligt förändrad och värdet av förfarandet
vid nämnden i hög grad reducerat. Tydligt är också att kronans paitsställning
-— i strid mot önskemålen vid lagens tillkomst — blir än starkare
understruken. Även i övrigt kan åtskilliga invändningar göras mot regeln att
fullföljd skall ske genom instämmande av talan till allmän underrätt. Lagrådet
yttrar härom:

Till ordförande i fiskevärderingsnämnderna ha genomgående utsetts ägodelningsdomare.
Bisittarna torde kunna sägas utgöra en viss motsvarighet
till ägodelningsnämndemännen. Nämndernas verksamhetsområden äro också
jämförelsevis stora, ett förhållande som medför att redan i första instans
vinnes en enhetlig bedömning av ett större antal likartade ersättningsfrågor.
Denna vinst går förlorad genom en fullföljdsordning, som innebär
att nämndernas beslut skola klandras vid de olika allmänna underrätter
inom vilkas domvärjo respektive vattenområden äro belägna. Sådan underrätt
representerar icke någon större juridisk sakkunskap än nämnden och
har mycket mindre domsområde. På många håll uppkommer ävenledes den
praktiska olägenheten att häradshövdingen i orten är jävig till följd av att
han varit ordförande i nämnden. Allmän underrätt saknar dessutom motsvarighet
till den sakkunskap och erfarenhet på området som fislcevärderingsnämndens
bisittare böra företräda. Ett önskemål är naturligen att den
domstol, dit ett mål fullföljes, skall kunna i viss utsträckning förlita sig på
underinstansens sakkunskap och ortskännedom. Som emellertid det muntliga
bevismaterial på vilket fiskevärderingsnämnd kan ha byggt sitt avgörande
icke upptagits under former jämförliga med vad som gäller i rättegång,
kan den domstol, till vilken talan instämmes, icke på dylikt sätt värdesätta
nämndens bedömning.

Systemet är också oekonomiskt ur processuell synpunkt. Man får forutsätta,
att redan nämnden så gott sig göra låter upptager fullständig bevisning
om förekommande rättigheter och deras värde, att därefter, när ärendet
går till allmän domstol, underrätten i regel får upptaga hela bevisningen
på nytt samt att vid fullföljd till hovrätt kan krävas att bevisningen,
ehuru kanske i mindre mån, upptages ännu en gång. I högsta domstolen
torde bevisningen däremot regelmässigt komma att föredragas ur handlingarna.

Enligt lagrådets mening bör instansernas antal minskas och det arbete
nämnden nedlägger på uppgiften kunna tillgodogöras bättre vid fullföljd
av talan. Detta syfte kan utan större svårighet vinnas genom att nämnden
får bli en specialdomstol, närmast jämställd med ägodelningsrätt, och att
fullföljd från nämnden får äga rum direkt till hovrätt. Lagrådet förklarar
sig vara medvetet om de invändningar av principiell natur som kan anföras
mot att anordna särskilda, icke permanenta domstolar för vissa uppgifter.
I rådande läge kan dock icke gärna komma i fråga att avskaffa nämnderna
och hänvisa ärendena exempelvis till ägodelningsrätt. Då fullföljd i
allt fall skulle få ske till hovrätt — som tillika är överdomstol i jorddelnings -

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

mål — och därifrån under vanliga förutsättningar till högsta domstolen,
torde invändningarna här icke väga alltför tungt. Lagrådet fortsätter:

För sagda ändamål synes man böra ändra reglerna för förfarandet, så att
nämnden må höra vittnen under edsansvar och genom tvångsmedel erhåller
bättre möjlighet till processledning. I stället för ett system med bevisupptagning
i tre instanser skulle i så fall kunna vinnas den ordningen, att bevisupptagning
i vanliga domstolsformer får ske vid nämnden och därefter,
i förekommande omfattning, i hovrätt. Att förfarandet hos nämnden därmed
skulle bli mera betryggande är uppenbart. Om fullföljd får ske direkt
till hovrätt, blir också som sig bör andra instansens domsområde större än
nämndens, i stället för tvärtom, och man ger alltså ej till spillo värdet av
att nämnderna ha relativt stora distrikt. Förhållandet mellan hovrätt och
fiskevärderingsnämnd blir i övrigt analogt med vad som gäller i jorddelnings-
och expropriationsmål, där första instansen representerar särskild
sakkunskap eller ortskännedom. Möjligheten att inom rimlig tid nå fram
till vägledande prejudikat i värderings- eller rättsfrågor ökas tydligen också
i hög grad.

Det är, framhåller lagrådet, naturligt att, då en ändring funnits påkallad,
man söker avhjälpa bristen med minsta möjliga jämkning i den ordning
som redan börjat tillämpas. Enligt lagrådets mening är emellertid fördelarna
av att jämställa fiskevärderingsnämnd med domstol ur anförda synpunkter
så betydande att detta alternativ bör väljas. Såvitt lagrådet kunnat
inhämta möter ej heller i övrigt några praktiska invändningar mot en sådan
omläggning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18/1957

I anslutning till lagrådets uttalanden underströk utskottet, att införandet
av tullföljdsrätt för kronan i huvudsak motiverades av det allmänna intresset
av en riktig och enhetlig rättstillämpning och att det därför framstod
som särskilt viktigt, att förfarandet ej blev så omständligt att prejudicerande
domar icke hann meddelas, innan ett alltför stort antal avgöranden träffats
av fiskevärderingsnämnderna. Proceduren vid underrätten torde som
regel bli tidsödande och dyrbar utan att säkerheten i avgörandet hos denna
instans normalt kunde antagas vara större än nämndens. Även om lokalkännedomen
bland nämndemännen vid häradsrätterna med deras avsevärt mindie
domsområden i allmänhet är större än bland ledamöterna i fiskevärderingsnäinnderna,
toide dessa kunskaper om ortsförhållandena med samma fördel
kunna tillföras bedömningsmaterialet genom hörande av ortsbor. Utöver
\ad lagrådet anfört tillfogade utskottet, att gällande regler för handläggning
i tvistemål vari förlikning är tillåten (dispositiva tvistemål) icke syntes vid
lämpade för mål av förevarande slag. De för handläggning av jorddelningsmål
eller expropriationsmål gällande rättegångsreglerna torde i detta avseende
vara betydligt bättre ägnade att åstadkomma ett praktiskt, smidigt
och billigt förfarande vid underrätten. Utskottet fann för sin del lagrådets
förslag till rättslig behandling av förevarande spörsmål äga fördelar framför
det fyrinstanssystem, som propositionen nr 129/57 i praktiken innebar
och vars olägenheter lagrådet påtalat.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

Departementsbehandlingen

Det i promemorian framlagda förslaget överensstämmer i princip med
vad lagrådet och utskottet förordat. Detta förslag har i de avgivna remissyttrandena
genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Den genom motionerna väckta frågan har närmare berörts av Sveriges Advokatsamfund
som i denna fråga bl. a. yttrar: Ett mycket stort antal ansökningsärenden
torde ännu icke ha anhängiggjorts; anledningen härtill lär
bl. a. vara den, att de blivande sökandena ansett sig böra avvakta lösandet
av en mängd tvistefrågor, som i redan anhängiggjorda ärenden uppstått rörande
principerna för ersättningarnas beräknande samt att det ansetts meningslöst
att insända och bearbeta det omfattande, svårtillgängliga och komplicerade
grundmaterialet, innan det blivit klarlagt, vilka faktorer som skall
tagas med i beräkningarna. Det torde i mycket stor utsträckning vara ogörligt
för vederbörande att före den nu stadgade preklusionstidens utgång uträkna
och precisera sina anspråk, varför de har för avsikt att före innevarande
års utgång, på sätt lagen för närvarande medger, ingiva ansökningar
utan närmare preciserade anspråk. Utredandet och preciserandet av anspråken
beräknas därefter taga minst ett par år. Av promemorians förslag följer
emellertid, att reglerna i 42 kap. 2—4 §§ rättegångsbalken blir tillämpliga.
Nämnden, d. v. s. dess ordförande, skall alltså förelägga sökanden att
avhjälpa en sådan brist i ansökningen som att anspråken ej preciserats,
vid äventyr att ansökningen eljest avvisas. Det skulle enligt samfundets
mening säkerligen kunna leda till orättmätiga rättsförluster, om några enligt
hittillsvarande ordning anhängiggjorda mål efter lagändringen skulle
kunna avvisas blott därför att sökanden icke inom kort tid efter ett föreläggande
preciserar sina yrkanden. Då lagens materiella innebörd så väsentligt
ändras, att hela bevisbördan övervältras på sökanden, måste det vara
ett rimligt krav att denne erhåller erforderlig tidsfrist för att utreda och precisera
sina anspråk. Då lagändringen givetvis icke får leda till att en mängd
i och för sig berättigade anspråk på formella grunder avvisas, skulle följden
bli att de nyssnämnda, mot sökanden stränga reglerna i rättegångsbalken
icke skulle kunna i praktiken tillämpas. Samfundet anser att i lagen
bör införas uttryckligt stadgande om sådana avvikelser från nämnda
regler som erfordras för tillgodoseende av sökandens intresse av erforderlig
tidsfrist för anspråkens utredande och preciserande. Ett motivuttalande
om att varsamhet är påkallad kan icke anses till fyllest. Ett bättre alternativ
vore emellertid enligt samfundets mening att låta reglerna i 42 kaj).
2—4 §§ rättegångsbalken gälla även i nu avsedda fall men i stället utsträcka
preklusionstiden, förslagsvis till den 1 januari 1961. Då ifrågavarande ärenden
ändock icke torde hinna utredas och upptagas till behandling av nämnderna
inom kortare tidrymd, skulle någon ytterligare tidsutdräkt säkerligen
icke uppstå om preklusionstiden sålunda förlängdes. Vidare skulle omgången
med »inblancoansökningar» före detta ars utgång kunna undvikas

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

och anspråken kunna preciseras redan i ansökningarna, vilket vore en avsevärd
fördel för alla parter. Ett utsträckande av ansökningstiden från 7 till
10 år från lagens ikraftträdande torde även få anses rimligt med hänsyn till
att de ersättningssökande anmodats dröja med anspråkens framställande,
vilket i stor utsträckning skett, och att kammarkollegiet i allmänhet kräver
1 O-årsstatistik rörande fiskeutfallet för anspråkens bedömande. Vidare kan
hänvisas till att vid vattendomstolarna fiskeskador ofta slutligen prövas
först efter en tioårsperiod från skadans uppkomst in. m. Under åberopande
av det anförda hemställer samfundet i första hand att den i 2 § stadgade
preklusionstiden måtte utsträckas till den 1 januari 1961. Skulle en dylik
förlängning av preklusionstiden icke anses böra ifrågakomma, hemställer
styrelsen i andra hand att i lagen införes ett stadgande om sådan avvikelse
från bestämmelserna i 42 kap. 2—4 §§ rättegångsbalken, alt sökanden tillförsäkras
nödigt rådrum att utreda och precisera sina anspråk.

Departementschefen

Genom den vid årets riksdag beslutade utvidgningen av kronans klagorätt
i ärenden om ersättning för mistad fiskerätt har frågan om en mera genomgripande
reform av den ordning som tillämpas för handläggningen av dessa
ärenden aktualiserats. Fiskevärderingsnämnderna är icke avsedda att vara
permanenta organ, utan deras uppgift är att reglera anspråk på gottgörelse
för sådan enskild fiskerätt som gått förlorad eller lidit inskränkning genom
1950 års fiskerättslagstiftning. Även jag är medveten om att vissa invändningar
från principiella synpunkter kan resas mot att inrätta särskilda organ
av domstols karaktär för en sådan tillfällig arbetsuppgift. Ursprungligen var
det icke heller meningen att förfarandet vid nämnden skulle gestaltas som ett
rättegångsförfarande, vilket bl. a. kom till uttryck i den icke partsbetonade
ställning som kammarkollegiet såsom kronans representant ansågs böra intaga.
Utvecklingen har emellertid i praktiken gått i en annan riktning, och efter
det kronan numera beretts möjlighet att föra talan mot nämndens beslut
torde ersättningssökanden och kollegiet få anses stå emot varandra på väsentligen
samma sätt som två enskilda parter i en skadeståndsprocess. Det
kan därför te sig naturligt att beträffande handläggningen och instansordningen
i ersättningsmålen införa regler, som närmare än vad nu är fallet
överensstämmer med vad i sådant hänseende gäller i vanliga skadeståndsmål.
Betydande praktiska fördelar i form av besparing av tid, arbete och
kostnader kan, såsom genomgående vitsordats i remissyttrandena över de/
partementspromemorian, väntas vara förbundna med en sådan reform. Jag
vill därför förorda, att beträffande fiskevärderingsnämnderna meddelas regler
av innebörd att handläggningen därstädes i huvudsak far karaktär av
vanligt rättegångsförfarande. I samband härmed bör även instansordningen
ändras så, att fullföljd sker från nämnden till hovrätt.

Advokatsamfundet har i detta sammanhang även föreslagit att fristen
för anmälan av ersättningsanspråk skall förlängas, förslagsvis till den 1 ja -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957 13

nuari 1961. Denna tidsfrist har redan tidigare en gång förlängts, i det den
ursprungligen bestämda fristen för anmälans ingivande, den 1 januari 1956,
genom beslut vid 1955 års riksdag utsträcktes till den 1 januari 1958. Såsom
uttryckligen förutsattes av riksdagen vid detta beslut bör icke någon ytterligare
förlängning ske utan att särskilda omständigheter tillkommit. Vad
advokatsamfundet anfört synes icke visa att några speciella förhållanden
inträtt som motiverar en sådan åtgärd. För att icke regleringen av ersättningsfrågorna
skall draga orimligt ut på tiden är det angeläget att föreliggande
anspråk utan ytterligare utsträckning av tidsfristen anmäles till
nämnderna. Den olägenheten att ersättningskraven icke alltid i full utsträckning
kan preciseras i samband med anmälningen torde få bäras. Jag
anser mig därför ej kunna tillstyrka förslaget om förlängning av anmälningsfristen.
Till frågan om möjligheterna att i efterhand komplettera ingivna
ansökningar återkommer jag.

I lagtekniskt hänseende torde reformen, såsom lagrådet i sitt yttrande förordat,
lämpligen kunna genomföras så att i lagen om ersättning för mistad
fiskerätt införes hänvisning till vad som är stadgat i fråga om allmän domstol
och rättegången i tvistemål med vissa närmare angivna avvikelser. Omläggningen
av förfarandet påkallar även en väsentlig omarbetning av kungörelsen
om fiskevärderingsnämnderna och deras verksamhet.

Specialmotivering
2 §•

I denna paragraf har i överensstämmelse med promemorians förslag, till
förtydligande av att mål om ersättning för mistad fiskerätt skall anhängiggöras
genom ansökan och ej genom stämning, inskjutits orden »genom ansökan».

3 §•

Lagrådet. Lagrådet har anfört, att för att författningsmässigt säkerställa
nämndernas sammansättning bör under 3 § intagas bestämmelser, att ordföranden
i nämnd och suppleant för honom skall vara lagkunniga och erfarna
i domarvärv samt att övriga ledamöter och suppleanter för dem bör
vara allmänt betrodda och väl förtrogna med ortens förhållanden. Det lärer
också vara påkallat att kunna utöka antalet suppleanter i syfte att giva
nämnden ökad förmåga att fullgöra sin uppgift utan dröjsmål. Även en ändring
i denna riktning, varav behov framträtt redan enligt nuvarande ordning,
torde därför enligt lagrådet böra vidtagas. Eftersom de nuvarande ledamöterna
och suppleanterna torde uppfylla antydda krav kan verksamheten
fortsätta utan andra nya förordnanden än sådana som föranledes av
ökat antal suppleanter. Domared måste dock avläggas av bisittarna. Särskild
föreskrift härom torde ej erfordras, därest allmänna regler om domstol och
rältegångsförfarandet blir tillämpliga.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

Promemorian. Det i promemorian framlagda förslaget upptar i paragrafens
första stycke de i 3 § i dess nuvarande lydelse upptagna reglerna om
fiskevärderingsnämnds sammansättning med den ändringen, att möjlighet
öppnats att utse mer än en suppleant för varje ledamot. Den i nuvarande 3 §
sista punkten upptagna omröstningsregeln har utgått ur paragrafen. En dylik
regel har i stället intagits i 5 § andra stycket.

Andra och tredje styckena innehåller bestämmelser till säkerställande av
att nämnderna erhåller en kvalificerad sammansättning. I andra stycket
stadgas sålunda, att ordföranden och suppleant för honom skall vara lagkunniga
och erfarna i domarevärv, och i tredje stycket föreskrives att övriga
ledamöter och suppleanter för dem bör vara allmänt betrodda och väl
förtrogna med förhållandena i bygden.

Departementschefen. Det i promemorian på grundval av lagrådets yttrande
upptagna förslaget innebär, att antalet ledamöter inom varje nämnds område
oförändrat skall vara tre, ordföranden inberäknad, men att för varje
ledamot skall utses en eller flera suppleanter i stället för, såsom nu är fallet,
endast en. Under remissbehandlingen av promemorian har framkommit
önskemål om att jämväl det antal ledamöter som skall utses måtte ökas.
Då ett praktiskt behov av att ha tillgång till flera ledamöter synes föreligga
åtminstone på ett par håll, torde detta önskemål böra efterkommas. Det antal
ledamöter, utöver ordföranden, som skall utses inom varje nämndområde
torde kunna sättas till minst två och högst sex. Möjlighet bör dock finnas
att för varje ledamot tillsätta mer än en suppleant. Efter mönster av 21 kap.
6 § jorddelningslagen bör föreskrivas, att av dem som förutom ordföranden
utsetts till ledamöter skall i nämnden tjänstgöra de två, som av ordföranden
för varje gång kallas därtill, samt att de ledamöter som bor närmast
sammanträdesplatsen företrädesvis bör kallas. I övrigt torde paragrafen
böra upptagas i överensstämmelse med promemorians förslag med erforderliga
redaktionella jämkningar.

4 §•

Lagrådet. I lagrådets yttrande har förordats, att såsom inledande stadgande
i 4 § föreskrives, att angående fiskevärderingsnämnd och förfarandet
vid nämnden i ersättningsmål som anhängiggjorts enligt 2 § skall tillämpas
vad som är stadgat om allmän domstol och rättegången i tvistemål, dock
med vissa avvikelser. Angående de avvikelser som är påkallade har lagrådet
anfört:

I främsta rummet ifrågakomma enahanda undantagsbestämmelser som
gälla för ägodelningsrätt enligt 21 kap. 31 § jorddelningslagen (jfr 29 § expropriationslagen).
Lagrådet förordar sålunda, att vid uppskjuten huvudförhandling
målet skall företagas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare
handläggningens slut, att om de ledamöter, som vid det senare sammanträdet
sitta i nämnden, ej övervarit den tidigare handläggningen, målet
dock skall upptagas till ny huvudförhandling men att, i den mån det kan
antagas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet, det ej erfordras, att bevis, som upptagits vid tidigare sam -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

manträde, ånyo upptages. I överensstämmelse med 21 kap. 30 § första stycket
jorddelningslagen (jfr 26 § expropriationslagen) torde böra stadgas, att
parts utevaro från nämndens sammanträde ej utgör hinder för målets handläggning
och avgörande. Vidare synes böra angivas, att nämndens avgörande
skall grundas på vad vid syn eller annan förhandling förekommit och
handlingarna i övrigt innehålla. Om tiden för doms meddelande kan lämpligen
stadgas, att det skall ske inom en månad från det förhandlingen avslutats,
om ej synnerligt hinder möter.

Genom den antydda fastare regleringen av förfarandet får enligt lagrådet
nämnden möjlighet att ordna förberedelse på önskligt sätt och giva förelägganden.
Lagrådet förutsätter emellertid, att ordförandena med hänsyn
till målens natur alltjämt, under medverkan av kammarkollegiet, söker lägga
målen till rätta på lämpligt sätt, en åtgärd som eljest i expropriationsmål
i första hand ankommer på den exproprierande. Lagrådet har vidare
uttalat:

Nämnden kan för närvarande besluta om att förskott å ersättning skall
utgå. En bestämmelse härom synes böra upptagas i lagen och innehålla att,
om särskilda skäl äro därtill, nämnden i avvaktan att slutligt avgörande
kan meddelas äger förordna alt förskott skall utgå i avräkning på ersättning
som slutligen kan komma att fastställas. Lagens regel i 9 § om nedsättning
av ersättning enligt 1 § blir tillämplig även på förskott. — I anslutning
till 67 § expropriationslagen och i huvudsaklig överensstämmelse
med 4 § andra stycket i 1950 års lag synes böra föreskrivas, att kronan skall
vara pliktig att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§
rättegångsbalken stadgas, ersätta sökanden hans kostnader å målet vid
nämnden.

Slutligen bör enligt lagrådets mening lagen om fri rättegång äga tillämpning
å mål som här avses.

Tredje lagutskottet. Utskottet uttalade att det kan diskuteras om man bör
upptaga de regler, vilka i likhet med vad som gäller vid ägodelningsrätt
medger högre grad av skriftlighet i förfarandet vid nämnden än i expropriationsmål
(jfr med 21 kap. 31 § jorddelningslagen och 29 § expropriationslagen
lagrådets uttalande, att nämndens avgörande skall grundas på vad vid
syn eller annan förhandling förekommit och handlingarna i målet innehålla),
när det tydligen förutsättes att i högre rätt samma processregler skall tilllämpas
som i expropriationsrättsliga mål. Del syntes utskottet som om del
kunde vara lämpligare att genom alla instanser hålla sig till ett och samma
förfarande, som genomgående anslöt till ordningen antingen i jordelningsmål
eller i expropriationsmål.

Promemorian. I promemorian upptages i ett första stycke av paragrafen
inledningsvis den grundläggande bestämmelsen, att angående fiskevärderingsnämnd
och förfarandet hos nämnden i ersättningsmål som anhängiggjorts
enligt 2 § skall tillämpas vad som är stadgat i fråga om allmän domstol
och rättegången i tvistemål. Med tvistemål avses här, framhålles i promemorian,
uppenbarligen tvistemål vari förlikning är tillåten.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

Fortsättningen av första stycket upptager i fyra punkter vissa avvikelser
från sagda huvudregel.

Enligt punkt 1 skall vid uppskjuten huvudförhandling målet företagas i
det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Därest de
ledamöter, som vid det senare sammanträdet sitter i nämnden, ej har övervarit
den tidigare handläggningen, skall dock målet upptagas till ny huvudförhandling;
i den mån det kan antagas vara utan betydelse eller skulle
medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, erfordras därvid ej att
bevis, som upptagits vid tidigare sammanträde, ånyo upptages. Det understrykes
i promemorian, att enligt dessa bestämmelser får — därest nämndens
sammansättning är oförändrad — fortsatt huvudförhandling hållas,
oaktat uppskovet med förhandlingen varat längre än fjorton dagar och målet
ej är av den omfattning som i 43 kap. It § andra stycket rättegångsbalken
avses. Är ny huvudförhandling nödvändig, får under angivna förutsättningar
bevisning, som tidigare upptagits, förebringas på annat sätt än genom
ny upptagning. Vidare har i förevarande punkt stadgats, att parts utevaro
från nämndens sammanträde ej skall utgöra hinder för målets handläggning
och avgörande. Härav följer, enligt vad som framhålles i promemorian,
att tredskodom ej får meddelas samt alt parts utevaro ej heller kan
föranleda att målet avskrives.

I punkt 2 har föreskrivits att nämndens avgörande skall grundas på vad
vid syn eller annan förhandling förekommit och handlingarna i övrigt innehåller.
Vidare har stadgats, att dom skall meddelas inom en månad från
det förhandlingen avslutats, om ej synnerligt hinder möter, och att domen
skall genom nämndens försorg delgivas sökanden på sätt om delgivning av
stämning är stadgat.

I punkt 3 stadgas att, där det prövas skäligt, nämnden äger utan huvudförhandling,
i avvaktan på målets avgörande, förordna att förskott skall utgå
i avräkning på ersättning som slutligen kan komma att fastställas.

Punkt 4 upptager en regel om rättegångskostnader, vilken i huvudsak
överensstämmer med vad som nu gäller enligt 4 § andra stycket (jfr även
7 § andra stycket i dess lydelse enligt lag den 6 juni 1957).

I sista stycket av paragrafen upptages stadgande, att lagen om fri rättegång
skall äga tillämpning å mål vid nämnden.

I promemorian framhålles, att om en före den nya lagstiftningens ikraftträdande
inkommen ansökan är ofullständig och åtgärder för dess fullständigande
ej hunnit vidtagas enligt äldre bestämmelser (5 § i kungörelsen),
skall — på grund av den allmänna hänvisningen i 4 § första stycket i lagförslaget
— nämnden, d. v. s. dess ordförande, enligt 42 kap. 3 § rättegångsbalken
förelägga sökanden att avhjälpa bristen, och reglerna i 42 kap. 4 §
om avvisning blir tilllämpliga. Enligt nu gällande ordning åligger det emellertid
ordföranden att innan föreläggande meddelas söka erhålla kompletterande
uppgifter genom förfrågan hos sökanden. Den nya ordningen blir alltså
strängare mot sökanden. Varsamhet är tydligen påkallad i dylika övergångssituationer.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957 17

Departementschefen. Såsom föreslagits i promemorian torde denna paragraf
böra inledas med en hänvisning till vad som är stadgat i fråga om allmän
domstol och rättegången i tvistemål samt erforderliga avvikelser därefter
upptagas i skilda punkter.

Tredje lagutskottet bär uttalat viss tvekan om lämpligheten av att — såsom
lagrådet föreslagit — upptaga regler, vilka i likhet med vad som gäller
vid ägodelningsrätt medger högre grad av skriftlighet i förfarandet vid
nämnden än i expropriationsmål. Lagrådets uppfattning om avvägningen
mellan skriftlighet och muntlighet vid processen inför fiskevärderingsnämnd
har emellertid vunnit stöd vid remissbehandlingen, och även jag anser mig
kunna biträda densamma. Det må framhållas att 6 § enligt förslaget får en
sådan utformning, att det tydligt framgår att i detta hänseende samma regler
skall gälla jämväl vid behandlingen i högre rätt.

De skäl, som framförts för en förlängning av den tid inom vilken fiskevärderingsnämnds
dom skall meddelas, synes mig bärande. Tiden torde böra
bestämmas till två månader.

Regeln i 4 § första stycket 2. tredje punkten i promemorians förslag, enligt
vilken domen skall genom nämndens försorg delgivas parterna på sätt
om delgivning av stämning är stadgat, betingas av den i 6 § första stycket 1.
andra punkten i samma förslag upptagna bestämmelsen, att part äger inkomma
med vadeinlaga inom fyra veckor från den dag då han erhållit del
av domen. Av skäl som angives vid 6 § torde dock tiden för överklagande av
fiskevärderingsnämnds dom böra räknas från dagen för domens meddelande.
Föreskriften om delgivning av dom kan därför utgå.

Hänvisningen till de allmänna rättegångsreglerna innebär att de i 42 kap.
2—4 §§ rättegångsbalken upptagna bestämmelserna om stämningsansökans
innehåll, om föreläggande att komplettera bristfällig stämningsansökan
och om avvisande av sådan ansökan blir tillämpliga å ansökningar som ingives
till fiskevärderingsnämnd. Dessa bestämmelser är av väsentlig betydelse
för nämndernas möjlighet att utöva en effektiv processledning på förberedelsestadiet,
och avvikelse från desamma synes därför icke böra ske.
Om en ansökan icke innehåller preciserade yrkanden, skall alltså nämnden
eller dess ordförande förelägga sökanden att avhjälpa bristen, och om föreläggandet
ej efterkommes, skall ansökan avvisas. Då föreläggande sker skall
emellertid sökanden, jämlikt 32 kap. 1 § rättegångsbalken, erhålla skäligt
rådrum. Det är självfallet att vid tillämpningen härav erforderlig hänsyn
skall tagas till sökandens möjligheter att verkställa behövliga utredningar
och till att sökanden för att bevaka sin rätt varit nödsakad ingiva sin ansökan
före utgången av viss tidsfrist. Mot beslut om avvisning kan talan
fullföljas till högre rätt jämlikt 49 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken.

Hovrätten för Nedre Norrland har föreslagit bibehållande av den i gällande
lag upptagna regeln om alt framställning som uppenbarligen icke
förtjänar avseende må avslås utan att ha handlagts vid sammanträde för förhandling.
Något behov av en dylik möjlighet att efter summarisk handläggning
avvisa uppenbart ogrundade krav torde dock knappast föreligga, och

2 liihang till riksdagens protokoll ti)57. 9 sand. 3 auit. Nr 26

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

regeln synes i enlighet med lagrådets och promemorians förslag kunna utgå
ur lagen.

Beträffande delgivningsförfarandet, aktbildning o. dyl. bör i enlighet med
hänvisningen till det allmänna rättegångsförfarandet vanliga regler gälla.
De smärre avvikelser som kan vara erforderliga torde ej behöva angivas i
lagen, utan föreskrifter härom torde få givas av Kungl. Maj:t på grundval
av det bemyndigande som enligt förslaget skall upptagas i 7 § i lagen. Kostnaderna
för syn torde — med avvikelse från vad i 39 kap. 4 § rättegångsbalken
stadgas — alltid böra gäldas av statsverket. Även härom kan föreskrift
lämpligen meddelas i administrativ ordning.

5 §.

Lagrådet. Enligt lagrådets förslag skall den nuvarande bestämmelsen i 5 g
utgå och i stället upplagas stadgande, att ordföranden äger besluta för
nämnden i samma omfattning som är stadgad för den lagfarne domaren i
häradsrätt, att då vid överläggning i nämnden yppas skiljaktiga meningar
skall gälla vad i rättegångsbalken stadgas beträffande domstol, där allenast
lagfarna ledamöter har säte i rätten (jfr 21 kap. 37 § jorddelningslagen),
samt att vid omröstning ordföranden skall säga sin mening först.

Promemorian. I promemorians förslag stadgas i första stycket av paragrafen,
att ordföranden äger besluta för nämnden i samma omfattning som är
stadgad för den lagfarne domaren i häradsrätt. I anslutning härtill framhalles
i promemorian, att genom det ifrågavarande stadgandet och genom
hänvisningen i 4 § till allmänna regler om rättegången i tvistemål möjligheter
till effektiv processledning på förberedelsestadiet torde ha skapats. I
andra stycket upplages i promemorians förslag regler om omröstning, jämväl
dessa i överensstämmelse med lagrådets förslag. I promemorian uttalas,
att dessa bestämmelser, som bar motsvarighet i 21 kap. 37 § jorddelningslagen
(jfr även 11 kap. 12 § vattenlagen och 18 § expropriationslagen), icke
innebär någon ändring i sak i förhållande till vad som nu gäller enligt 3 §
sista punkten.

Departementschefen. Denna paragraf, som icke föranlett erinringar vid
remissbehandlingen, torde få upptagas i överensstämmelse med lagrådets
och promemorians förslag.

6 §•

Lagrådet. Enligt lagrådets förslag skall under 6 § upptagas stadgande, att
talan mot nämndens dom eller beslut fullföljes till hovrätt. I princip bör
beträffande sättet för fullföljd i huvudsaken gälla vad som är stadgat om
vademål. För att förekomma rättsförlust synes dock enligt lagrådet böra
stadgas att särskild vadeanmälan mot fiskevärderingsnämnds dom icke behöver
göras och att part må inkomma med vadeinlaga inom fyra veckor
från den dag då han erhållit del av domen (jfr ang. tiden 21 kap. 54 § jorddelningslagen).
Stadgandet i 50 kap. 2 § rättegångsbalken — om anslulningsvad
— torde i så fall icke böra äga tillämpning. I övrigt bör i fråga om

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

fullföljden till hovrätt vad som i allmänhet är stadgat om fullföljd av talan
mot dom eller beslut i tvistemål äga motsvarande tillämpning. Beträffande
beslut rörande förskott synes lämpligt föreskriva, att talan däremot skall
föras särskilt samt att mot hovrättens beslut i dylik fråga talan ej må föras
(jfr 39 § expropriationslagen). Vad angår rättegångskostnaderna kan enligt
lagrådets mening ifrågasättas, om icke även i hovrätt och högsta domstolen
borde gälla samma regler som i expropriationsmål. Måhända är det dock
vanskligt att gå så långt i hithörande ärenden, där värderingen måste bli
mer skönsmässig än vanligt. De enskilda parterna synes skäligen tillgodosedda,
om det stadgas, att där ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§
rättegångsbalken kronan städse skall själv vidkännas sina kostnader i hovrätten
eller högsta domstolen, så ock kostnad som åsamkas motpart genom
att kronan fullföljt talan. I övrigt kan allmänna regler gälla.

Tredje lagutskottet. I utskottets utlåtande har uttalats viss tvekan, om
på sätt lagrådet föreslagit den processuella nyheten bör införas, att tid inom
vilken part senast skall inkomma med vadeinlaga räknas från dagen för
domens delgivning och ej från dess meddelande.

Promemorian. I promemorian har den nuvarande bestämmelsen i 6 § uteslutits;
ett motsvarande stadgande återfinnes dock i 7 § andra stycket. I
stället har i G § upptagits föreskrifter om rättegången i hovrätten och högsta
domstolen.

Första stycket inledes med en bestämmelse, att talan mot fiskevärderingsnämnds
dom eller beslut skall fullföljas till hovrätt. Vidare stadgas, att beträffande
rättegången i hovrätten skall — med vissa avvikelser — gälla vad
om tvistemål är stadgat. Självfallet avses här, uttalas i promemorian, liksom
i fråga om förfarandet i nämnden, tvistemål vari förlikning är tillåten.

Avvikelserna från nyssnämnda huvudregel upptages i förslaget i tre
punkter. Den första punkten har avseende å fullföljd av talan mot nämndens
dom eller beslut. Där stadgas, alt särskild vadeanmälan mot nämndens
dom ej är erforderlig och att part äger inkomma med vadeinlaga inom fyra
veckor från den dag då han erhållit del av domen. Vidare föreskrives, att
reglerna i 50 kap. 2 § rättegångsbalken om anslutningsvad ej skall äga tilllämpning
samt att talan mot nämndens beslut rörande förskott skall föras
särskilt. Andra punkten innehåller ett stadgande, som gör de beträffande
nämnden i 4 § upptagna avvikelserna från tvistemålsförfarandet — med
undantag av reglerna om delgivning av dom och om rättegångskostnader —
tillämpliga jämväl å hovrättsprocessen. I promemorian framhålles, att föreskriften
i 4 § första stycket 2. om tiden för meddelande av dom tydligen erhåller
tillämpning å rättegången i hovrätt endast då huvudförhandling hållits.
Frågan, i vilken utsträckning sådan förhandling erfordras, avgöres av
bestämmelserna i 50 kap. 21 § rättegångsbalken. 1 tredje punkten meddelas
en särskild regel om rättegångskostnader. All lagen om fri rättegång blir
tillämplig följer enligt promemorian av 10 § sagda lag, jfrd med 4 § sista
stycket i förslaget.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

Andra stycket av paragrafen i promemorians förslag innehåller bestämmelser
om rättegången i högsta domstolen. Enligt dessa bestämmelser skall
vad i första stycket 2. och 3. stadgas i tillämpliga delar gälla. Dessutom föreskrives,
att talan mot hovrättens beslut rörande förskott ej må föras. Att i
övrigt reglerna om rättegången i tvistemål skall tillämpas torde, sägs det i
promemorian, ej behöva uttryckligen stadgas.

Departementschefen. Med anledning av de synpunkter som framkommit
vid remissbehandlingen av promemorian torde de i promemorian upptagna
reglerna om överrättsprocessen böra jämkas i vissa avseenden. Tiden
för överklagande av nämndens dom torde sålunda böra räknas från den
dag då domen gavs, och möjligheten till anslutningsvad bör ej uteslutas.
Den särskilda bestämmelsen i 4 § om parts utevaro bör ej gälla i överrätt.

I fråga om beslut, som meddelas utan samband med förhandling, skall klagotid
räknas från den dag då klaganden erhöll del av beslutet (jfr 52 kap.
1 § och 56 kap. 1 § rättegångsbalken).

Vad angår rättegångskostnaderna i överrätterna innebär promemorians
förslag, att kronan i princip skall vidkännas sina egna kostnader liksom
sådan kostnad som åsamkas motpart genom att kronan fullföljt talan; ersättningssökande
som själv klagar och tappar får bära sin egen kostnad.
Detta är en modifiering till den ersättningssökandes förmån av de allmänna
regler som gäller för kostnader i överrätt men går icke så långt som till den
i expropriationsmål tillämpade ordningen, vilken innebär att sakägaren
i princip alltid är tillförsäkrad gottgörelse för sina kostnader ej blott i underrätten
utan även i överrätterna. Förslaget överensstämmer i huvudsak med
den regel för kostnaderna i överrätterna som antogs i samband med att fullföljdsrätt
för kronan i fiskeersättningsmål infördes. Dåvarande departementschefen
anförde i samband med denna reform, att den för sakägarsidan
gynnsamma ordning som gäller i expropriationsmål kan innebära en viss
frestelse att draga ut på processen och att det visat sig finnas en ganska
stark opinion för en uppmjukning till den exproprierandes förmån av expropriationslagens
regel beträffande rättegångskostnaderna i överinstanserna
(prop. 1957: 129 s. 19). Den omständigheten att nämnden och underrätten
nu sammanslås till en instans av domstolskaraktär, så att alltså hovrätten
blir första klagoinstans, synes ej utgöra tillräcklig anledning att frångå
denna ståndpunkt. Jag anser mig därför ej kunna tillmötesgå av Advokatsamfundet
och Riksförbundet Landsbygdens folk framförda yrkanden om
ytterligare modifiering av rättegångskostnadsregeln till förmån för den ersättningssökande
utan tillstyrker promemorians förslag som även överensstämmer
med vad lagrådet förordat.

7 §•

Lagrådet. I lagrådets yttrande har påpekats, att fiskevärderingsnämnds
distrikt enligt gällande indelning i vissa fall går in på två eller tre hovrätters
domsområden. Med hänsyn härtill bör Konungen äga att föreskriva,
under vilka hovrätter fiskevärderingsnämnderna skall höra. Stadgande här -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957 21

om kan upptagas under 7 §, varest tillika i anslutning till nuvarande 6 §
kan införas, att Konungen meddelar de närmare bestämmelser angående
tillämpningen av lagen som i övrigt finnes erforderliga.

Tredje lagutskottet. Utskottet framhöll, att det redan nu förekommer
att samma fiskevärderingsnämnds olika beslut efter underrätts prövning
kan bli överprövade av skilda hovrätter, beroende på belägenheten av de
vattenområden avgörandena gäller. Ungefär hälften av fiskevärderingsnämnderna
har nämligen domsområden inom mera än en hovrätt. Någon
större olägenhet kan väl detta förhållande för närvarande ej förorsaka. Vid
en eventuell lagändring i enlighet med lagradets förslag kan det dock antagas,
att del uppstår vissa svårigheter med på detta sätt ordnade domkretsar
i första instans. Det kan därför finnas skäl att överväga, om i sådant
fall fiskevärderingsnämndernas områden bör omregleras eller om en fullföljdsregel
bör införas av innehåll att fullföljd skall ske till den hovrätt där
vattenområdets huvuddel är belägen.

Departementschefen. Enligt den ordning som nu gäller omfattar tre av
de tio fiskevärderingsnämnderna områden från två hovrätter, och en nämnd
—- nämnden för Vänern och Vättern — berör tre hovrätters domsområden.
Det lämpligaste sättet att komma till rätta med de härmed sammanhängande
problemen torde vara att hänföra varje nämndområde i dess helhet under
en viss hovrätt. Såsom föreslagits av lagrådet och i promemorian bör
det ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga bestämmelser i detta
avseende.

Det torde även såsom hittills få tillkomma Kungl. Maj :t att i övrigt meddela
tillämpningsföreskrifter till lagen. De föreslagna lagändringarna medför
att de nu gällande tillämpningsbestämmelserna måste väsentligt omarbetas.
Slutlig ståndpunkt härtill torde få tagas sedan riksdagen behandlat
lagförslaget. Ett preliminärt utkast finnes intaget i den remitterade promemorian.

Övergångsbestämmelserna

Departementschefen. Den nya lagstiftningen bör, sasom i promemorian
föreslagits, ej äga tillämpning beträffande mål, som fiskevärderingsnämnd
avgjort före ikraftträdandet. Vidare bör stadgas, att mal, som vid lagens
ikraftträdande är anhängigt vid fiskevärderingsnämnd och vari förhandling
ägt rum enligt äldre bestämmelser, må av nämnden företagas till avgörande
utan ny förhandling, där målet ändock finnes tillfredsställande utrett.

Då det är angeläget att lagstiftningen träder i kraft med det snaraste, föreslås
i överensstämmelse med promemorian, att ikraftträdandet sättes till
dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket
i svensk författningssamling.

Lagrådsbehandlingen

Sedan Kungl. Maj:t den 1 november 1957 beslutat inhämta lagrådets utlåtande
över ett i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden sam -

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

ma dag intaget lagförslag, har lagrådet den 11 november 1957 lämnat detsamma
ulan erinran. Kungl. Maj:t bär därefter den 15 november 1957 förordnat
att samma förslag — efter vissa redaktionella jämkningar_genom

proposition skulle föreläggas riksdagen.

Utskottet

Genom tillkomsten av de den 1 december 1950 utfärdade lagarna om gräns
mot allmänt vattenområde och om rätt till fiske avsåg man att på fiskerättens
område införa en för liela riket såvitt möjligt enhetlig och fullständig
reglering. På grund av att fiskerätten sedan gammalt utvecklats olika i skilda
delar av landet och på grund av styrkan i åtskilliga lokala men icke alltid
lagfästa sedvänjor visade det sig dock omöjligt att skapa en för hela riket
enhetlig fiskerätt. Jämfört med den stora osäkerhet och de stora lokala olikheter
som tidigare förelåg har dock genom 1950 års fiskerättsreform åstadkommits
en betydande enhetlighet och säkerhet på fiskerättens område.

Genom 1950 års ifrågavarande lagstiftning erhöll vissa strandägare och
andra fiskerättsägare en utvidgad enskild fiskerätt medan andra fick vidkännas
inskränkningar i eller förlust av sin enskilda fiskerätt liksom även
vissa andra rättigheter. Enligt lagen den 1 december 1950 om ersättning för
mistad fiskerätt m. m. ersättes dessa förluster av statsmedel.

För prövning av ersättningsanspråken har alltsedan den nya lagstiftningen
började tillämpas funnits tio fiskevärderingsnämnder.

Genom lag den 6 juni 1957 (nr 316) genomfördes den reformen att rätten
att föra talan mot nämndens beslut, vilken rätt tidigare varit förbehållen
den ersättningssökande, utsträcktes även till kronan.

För denna reform och vad i samband därmed från olika håll yttrades har
närmare redogjorts i den tidigare framställningen. I enlighet med riksdagens
önskemåP har i förevarande proposition föreslagits, att fiskevärdenngsnämnderna
ombildas till specialdomstolar och att talan mot nämndens
beslut med förbigående av allmän underrätt fullföljes direkt till hovrätt,
varifrån talan liksom hittills på vanligt sätt kan fullföljas till högsta domstolen.
Den nu föreslagna reformen innebär dels att antalet instanser minskas
från fyra till tre, dels ock att rättegångsbalkens regler —- med vissa i
lagföi slaget angivna undantag — blir tillämpliga även på nämnderna, vilket
kan beräknas ge nämnderna möjlighet att arbeta med större säkerhet
och effektivitet.

Det torde visserligen vara en i svensk rätt vedertagen grundsats åt! särskilda
domstolar icke inrättas för enstaka eller tidsbegränsade uppgifter.
Emellertid är i föreliggande fall det praktiska behovet av domstolsförfarande
uppenbart, liksom ock att fiskevärderingsnämnderna genom sin särskilda
organisation är mera lämpade att i första instans handha förevarande
uPP§iftei'' än exempelvis allmän underrätt eller expropriationsdomstol. Så -

1 Skr. nr 263/1957.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

som utskottet redan tidigare uttalat torde därför några principiella betänkligheter
mot reformen icke behöva föreligga.

Utskottet, som hälsar propositionen med tillfredsställelse, finner ej anledning
till erinran mot det däri framlagda lagförslaget.

Tredje lagutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 18/1957 (s. 26), att de
regler som f. n. gäller för handläggning av jorddelningsmål och expropriationsmål
synes bättre än reglerna för handläggning av vanliga (disposiliva)
tvistemål vara ägnade att åstadkomma ett praktiskt, smidigt och billigt förfarande
vid underrätten. Utskottet har med det sagda icke velat taga avstånd
från tanken att såsom i expropriationsmål låta parterna få disponera över
processmaterialet utan endast avsett att framhålla att de för jorddelningsmål
och även i viss mån för expropriationsmål något mindre stränga bestämmelserna
om koncentration och omedelbarhet måhända bättre än de
för vanliga tvistemål gällande reglerna lämpade sig för mål av förevarande
slag. I det framlagda lagförslaget har också verkställts de modifikationer i
den allmänna rättegångsordningen, som betingas av den särskilda naturen
hos förevarande mål.

Beträffande frågan i vilken utsträckning domstolarnas avgöranden i mål
om ersättning för mistad fiskerätt finge grunda sig även på sådant material,
som allenast i skriftlig form förebragts inför domstolen, uttalade utskottet
i sitt utlåtande nr 18/1957 (s. 26) att man härvidlag borde eftersträva
att hålla sig till eu och samma princip i alla instanser. Utskottet avsåg
däremot icke att i det skede frågan då befann sig giva sitt förord till den
ena eller andra principen. Då i propositionen nu föreslås att domstolarnas
avgöranden liksom i jorddelningsmål och vattenmål må grunda sig även
på sådant material som förebragts allenast i skriftlig form och då nämnda
grundsats genomförts i alla instanser, har utskottet ej heller i denna del
funnit anledning till erinran.

Enligt 7 § i det vid propositionen fogade lagförslaget bemyndigas Kungl.
Maj:t i likhet med vad som f. n. gäller enligt lagens 6 § att utfärda erforderliga
tillämpningsföreskrifter. Detta är ett praktiskt och vanligt förfaringssätt
och föranleder i och för sig icke någon erinran från utskottets sida. I propositionen
hänvisas till ett preliminärt utkast till dylika tillämpningsföreskrifter
som bifogats departementspromemorian. Utkastet avviker från nu
gällande tillämpningsföreskrifter bl. a. däri, att det icke innehåller någon
motsvarighet till bestämmelsen i 12 § andra stycket tredje punkten kungl.
kungörelsen den 12 januari 1957 om fiskevärderingsnämnder och deras
verksamhet, varest stadgas, att vid ersättnings bestämmande skälig hänsyn
skall tagas till ränteförlust, som må ha skett under tiden från det skadan
uppkom. Måhända kan det anses så självklart att ränta skall utgå alt frågan
ej behöver särskilt regleras. Emellertid har fall förekommit där frågan
om rätt för kronan att utgiva ränta varit föremål för tvist. Då den nu föreslagna
lagändringen icke i och för sig motiverar någon ändring av tillämpningsbestämmelserna
i förevarande hänseende, vill utskottet för sin del förorda
att de nya bestämmelserna erhåller en sådan avfatlning åt! de till sitl

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

sakliga innehåll icke kommer att, i vidare mån än som betingas av den nya
lagstiftningen, avvika från vad som f. n. gäller.

Utskottet övergår härefter att behandla den genom motionerna väckta
frågan.

Anspråk på ersättning för mistad fiskerätt skulle — vid påföljd av talans
förlust — ursprungligen anmälas före den 1 januari 1956. Denna frist har
därefter förlängts på så sätt att anspråk nu skall anmälas före den 1 januari
1958. Motionärerna föreslår nu att fristen för andra gången skall förlängas
så att anspråk skall anmälas före den 1 januari 1960.

Då frågan om förlängning av fristen i anledning av proposition nr 216/
1955 var aktuell, yttrade tredje lagutskottet i sitt sedermera av riksdagen
godkända utlåtande (nr 33/1955), att utskottet visserligen tillstyrkte den
föreslagna förlängningen men därvid förutsatte att, om icke några särskilda
omständigheter skulle tillkomma, någon ytterligare förlängning ej komme
att ifrågasättas.

Motionärerna gör nu gällande att sedan fristen år 1955 förlängdes sådana
särskilda omständigheter inträffat, att anledning nu föreligger att
ånyo förlänga fristen. Motionärerna har därvid särskilt framhållit tre omständigheter.
För det första har frågan om den äldre fiskerättens omfattning
vid tidpunkten för genomförandet av den nuvarande fiskerättslagstiftningen
visat sig vara så invecklad, att det ofta är omöjligt för den enskilde
att för närvarande avgöra om och vad han förlorat. För det andra har
genom lagändringen den 6 juni 1957 möjligheterna att erhålla vägledande
prejudikat blivit helt andra än tidigare, då kronan saknade rätt att föra
talan mot fiskevärderingsnämnds avgöranden. För det tredje slutligen har
genom det i propositionen framlagda lagförslaget inträffat så betydande
förändringar i nämndernas organisation och arbetssätt, att även detta motiverar
en förlängning av anmälningsfristen. I sistnämnda avseende har
motionärerna särskilt framhållit dels den nu föreslagna dispositiva principen,
som medför att nämnden ej längre har något ansvar för att utredningen
blir fullständig, dels ock att tillämpningen av rättegångsbalken kan komma
att medföra, att en i och för sig behörig ansökan på rent formella grunder
kan komma att avvisas utan att sökanden efter fristens utgång har
möjlighet att ingiva ny ansökan.

Utskottet vill till en början fastslå att utskottet saknar anledning att nu
lrångå sitt ar 1955 gjorda uttalande. Frågan blir då att avgöra i vad mån
därefter inträffat sådana särskilda omständigheter att problemet nu bör
betraktas annorlunda än år 1955.

Det skall icke bestridas att frågorna om omfattningen av den enskildes
fiskerätt och storleken av inträffade skador visat sig vara svårare att lösa
än vad man vid 1950 års fiskerättsreform hade anledning att räkna med.
Utskottet har emellertid icke övertygats om att dessa svårigheter just under
de sist förflutna två åren ökat i sådan grad att man av denna anledning
ånyo bör förlänga fristen.

Det är riktigt att lagändringen den 6 juni 1957 på ett väsentligt sätt ökat

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

möjligheten att få fram vägledande prejudikat. På grund av de ovan antydda
stora olikheterna i de skilda orternas tidigare fiskerätt är det dock
knappast troligt, att man under den av motionärerna nu föreslagna med
två år förlängda fristen har att emotse dylika prejudikat i annat än tämligen
begränsad omfattning.

Möjligheten av rättsförluster för den ersättningssökande till följd av att
nämnden genom den föreslagna reformen ej längre har något ansvar för
att utredningen blir fullständig är teoretiskt tänkbar men torde också inskränka
sig härtill. Liksom hittills gäller att kammarkollegiet, samtidigt
som det är kronans ställföreträdare, med sin speciella sakkunskap har att
medverka till att de avgörande rättsfrågorna blir objektivt klarlagda. All
utredning som sökanden själv önskar åberopa vid nämnden ersätts, i den
mån kostnaderna härför icke bedömes som oskäliga, av allmänna medel.
Lagen om fri rättegång avses vidare bli tillämplig. För övrigt utgör nämndens
i förevarande hänseende ändrade ställning knappast någon hållbar
motivering för anmälningsfristens förlängning. Motionärerna har ju icke
haft något att erinra mot lagförslaget i och för sig.

Vad slutligen angår den befarade risken att i och för sig behöriga ansökningar
skall komma att avvisas av formella skäl, är till en början att observera
att sådan påföljd kan inträffa redan enligt nu gällande rätt. Den nu
föreslagna ordningen, som gör rättegångsbalkens bestämmelser om stämningsansökans
innehåll tillämpliga på ansökan om ersättning för mistad
fiskerätt, är — såsom ock framliålles i propositionen (s. 23) — strängare
mot sökanden i det att ordförandens skyldighet att genom förfrågan hos
sökanden försöka erhålla kompletterande uppgifter bortfaller. Men även enligt
rättegångsbalken gäller att ansökan icke i något fall får avvisas innan
sökanden dessförinnan erhållit tillfälle att komplettera ansökningen. Han
skall därvid enligt 32 kap. 1 § rättegångsbalken åtnjuta skäligt rådrum. Det
har från flera håll sagts — och säkerligen med rätta— att det många gånger
möter svårigheter för den ersättningsberättigade att redan i ansökningen
bestämma storleken av liden skada. Sedan rättegångsbalkens regler blivit
tillämpliga åligger det emellertid den ersättningssökande att i ansökan bl. a.
uppgiva det yrkande han framställer, vilket i förevarande sammanhang betyder
att begärd ersättning skall vara till beloppet bestämd.1 Ersättningssökande,
som yrkar ersättning med belopp som han först under rättegången
ämnar närmare ange, blir emellertid icke utan vidare avvisad utan förclägges
i enlighet med det ovan sagda att närmare precisera sin talan. Utskottet
vill även i sammanhanget framhålla att bestämmelsen i 2 § andra
stycket ersättningslagen icke utgör hinder för ersättningssökande, som en
gäng preciserat sin talan, att, om skäl därtill skulle föreligga, i enlighet
med 13 kap. 3 § första stycket 3 rättegångsbalken även efter ansökningsfristens
utgång under de i sagda lagrum eljest angivna förutsättningarna
framställa nytt yrkande som stöder sig på väsentligen samma grund.

I sc Gärde in. fl., Nya rättegångsbalken, Sthlm 1949 s. 575.

II lUhang till riksdagens protokoll 4,957. .9 sand. 3 avd. Nr 20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

Vad motionärerna framhållit utgör sålunda enligt utskottets mening icke
tillräckliga skäl för att förlänga den frist inom vilken anspråk på ersättning
skall framställas. Härtill kommer att ett bifall till motionärernas förslag
i vissa avseenden skulle få vissa, mindre önskvärda konsekvenser.

Ersättning för mistad fiskerätt skall sålunda bestämmas med hänsyn till
rättsläget vid årsskiftet 1950/51. Om man skjuter på den tid inom vilken
anspråk skall anmälas, kommer detta att medföra att ett flertal rättegångar
icke kommer att kunna börja förrän efter den förlängda fristens utgång.
I den mån utredningen av det äldre rättsläget måste förebringas genom
vittnesmål och annan muntlig bevisning, är det emellertid uppenbart, att
detta blir svårare ju längre man dröjer. Till förmån för ståndpunkten att
icke ånyo förlänga fristen talar även den omständigheten att det, för att
nämnderna rationellt skall kunna bedriva sitt arbete, i regel är önskvärt att
ansökningar från alla berörda delägare i ett visst skifteslag eller från alla
strandägare vid ett visst havsområde föreligger tillgängliga på en gång.

Utskottet finner att vad i den genom motionerna väckta frågan förekommit
ger vid handen att skälen för att låta ansökningsfristen i enlighet med
gällande lag utlöpa vid instundande årsskifte är starkare än skälen för att
i enlighet med motionerna förlänga fristen med ytterligare två år.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 565 och
II: 714 bifalla propositionen nr 191.

Stockholm den 10 december 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Hermansson, Göran
Karlsson, Georg Carlsson, Ebbe Ohlsson och Kristiansson*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Allmän, fru
Torbrink, herrar Andersson i Ryggestad, Munktell* och Hamrin i Kalmar.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

Reservation

av herrar Ohlsson, Ebbe, Ähman, Munktell och Hamrin i Kalmar, som i
den genom motionerna väckta frågan

dels anfört följande:

»Vi kan i alla avseenden ansluta oss till vad som anförts i motionerna
och vill i samband därmed även hänvisa till det av Sveriges advokatsamfund
å s. 11 f. här ovan återgivna yttrandet. Vi kan ej finna att något av de argument
motionärerna åberopat genom utskottets utlåtande blivit vederlagt.

Härutöver vill vi endast framhålla följande.

Varken departementschefen eller utskottsmajoriteten synes vilja bestrida
att det för många ersättningssökande möter betydande svårigheter att före
den 1 januari 1958 precisera sina ersättningsanspråk. Rättsläget på fiskets
område var före den nya fiskerättslagens tillkomst så oklart, att det helt
enkelt inte kan begäras att varje ersättningsberättigad ännu skall vara i
stånd att nu exakt ange om han över huvud taget förlorat någon fiskerätt,
vad han i förekommande fall har förlorat och vad denna förlust skall värderas
till. Av ännu större betydelse är kanske att var och en, som blott tror
sig vara ägare till vattenområde, för att säkra sig för alla eventualiteter
nödgas föra ersättningstalan. Departementschefen har därvidlag hänvisat
till möjligheten att inge inblankoansökningar d. v. s. ansökningar vari anspråken
icke preciserats. Vi kan för vår del icke acceptera denna ståndpunkt.
Detta för det första av den anledningen att ståndpunkten i fråga står i strid
med bestämmelserna i rättegångsbalken, som ju enligt propositionens förslag
nu skall bli tillämplig även på förfarandet inför fiskevärderingsnämnderna.
Såsom närmare utvecklats i utskottets utlåtande skall ju efter den i
propositionen föreslagna lagändringen en ansökan om ersättning innehålla
ett till beloppet bestämt yrkande, låt vara att den som härvidlag ej följer
lagens och rättegångsbalkens regler icke omedelbart drabbas av annan påföljd
än att han förelägges att precisera sina anspråk. Och vad finns det för
garanti för att reglerna om skäligt rådrum verkligen kommer att tillämpas
så liberalt som departementschefen tydligen förutsatt? För det andra tvingas
genom det nu förordade förfarandet många människor att yrka ersättning
med mycket höga belopp — som därest ansökningen kunde inges senare
skulle kunna väsentligt reduceras — för att under alla förhållanden vara
s. a. s. på den säkra sidan. Att detta både ur allmän och enskild synpunkt
är högst otillfredsställande torde icke närmare behöva utvecklas. Dessutom
finns det fortfarande många människor som finner del motbjudande att
begära pengar av staten, förrän man är säker på att man har rätt till dom.
Beträffande förfarandet med inblankoansökningar vill vi därför sammanfattningsvis
säga, att vi finner det icke överensstämma vare sig med lag
eller god ordning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1957

Vad utskottet anfört om svårigheten att efter lång tid förebringa uh’edning
om rättsläget i förfluten tid kan väl i och för sig i vissa fall vara riktigt,
men det utgör knappast något hållbart argument för att icke tillstyrka
en förlängning av ansökningstiden. Med utskottets ståndpunkt borde man
ju alltid stadga viss preldusionstid för alla anspråk, som grundar sig på
äldre rätt eller avser äldre förhållanden. Om utredningen skulle komma att
bli ofullständig till följd av att en mera avsevärd tid förflutit innan talan
väckes, torde väl olägenheterna härav i första hand drabba sökanden själv,
varför det bör få vara hans ensak om han av ena eller andra anledningen
önskar dröja med sin ansökan.»

dels ock ansett att utskottet i enlighet med det anförda bort hemställa,

att riksdagen måtte för sin del med bifall till motionerna
I: 565 och II: 714 antaga det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen om ersättning för mistad
fiskerätt in. in. med den ändringen att 2 § andra stycket
erhåller följande lydelse:

Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust
framställas genom ansökan lios nämnden före den 1 januari
1960.

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

571845