Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970 (Utlåtande 1970:L3u25 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

Nr 25

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen (1938: 27i) om rätt till
jakt m. m. jämte motioner i ämnet.

Genom en den 6 februari 1970 dagtecknad proposition, nr 32, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt,

2) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådana ändringar av förverkandereglerna i jaktlagen
och fiskerättslagen att de bringas i överensstämmelse med motsvarande
regler i brottsbalken.

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

Förslag

till

i) Lag

om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas, att 21, 22, 30, 31, 34 och 36 §§ lagen (1938: 274)
om rätt till jakt skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

21 §.

Lös hund må ej medtagas eller in- Lös hund må ej medtagas eller insläppas
i annans hägnade jaktpark släppas i annans hägnade jaktpark
eller djurgård; sker det, vare hunden eller djurgård; sker det, får jakträttsförverkad.
innehavaren taga och behålla hunden.
.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 3 avd. Nr 25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 §,

Löper hund lös i mark där villebråd
finnes, äger jakrättsinnehavaren
eller hans folk rätt att upptaga
hunden. Det åligger den som sålunda
upptagit hund att därom ofördröj
ligen underrätta hundens ägare
eller innehavare eller, om denne är
okänd eller icke kan träffas, polismyndigheten
i orten. Den som vill
återfå upptagen hund skall lösa den
med femtio kronor, om hunden upptagits
under tiden den 1 mars-den 20
augusti, och med tjugofem kronor i
annat fall samt utgiva ersättning för
hundens föda och övriga kostnader.
Har ej ägaren eller innehavaren löst
hunden inom en vecka efter det han
underrättades om upptagandet eller
inom två veckor efter det polismyndigheten
underrättades, är hunden
förverkad. Vill jakträttsinnehavaren
hellre taga lösen, är hundens ägare
eller innehavare skyldig att utgiva
sådan enligt förut angivna grunder,
om talan därom väckes inom en
månad från det hunden varit att anse
såsom förverkad.

Jagar eller—---

Låter hund ----

Löper hund lös i mark där villebråd
finnes, äger jakträttsinnehavaren
eller hans folk rätt att upptaga
hunden. Det åligger den som sålunda
upptagit hund att därom ofördröjligen
underrätta hundens ägare
eller innehavare eller, om denne är
okänd eller icke kan träffas, polismyndigheten
i orten. Den som vill
återfå upptagen hund skall lösa den
med femtio kronor, om hunden upptagits
under tiden den 1 mars—den
20 augusti, och med tjugofem kronor
i annat fall samt utgiva ersättning
för hundens föda och övriga kostnader.
Har ej ägaren eller innehavaren
löst hunden inom en vecka efter det
han underrättades om upptagandet
eller inom två veckor efter det polismyndigheten
underrättades, får jakträttsinnehavaren
behålla hunden.
Väcker han inom en månad efter utgången
av nu angiven tid talan om
att i stället erhålla lösen, är hundens
ägare eller innehavare skyldig att ut -

giva sadan enligt förut angivna grunder.

— å villebrådsbeståndet.

-----nyss sagts.

30 §.:

Finnes någon hava begått gärning
varom sägs i 28 eller 29 §, vare villebråd
som han olovligt dödat, fångat
eller tillägnat sig eller fallvilt som
han tillvaratagit eller, därest det icke
kan tillrättaskaffas eller det undergått
förskämning, dess värde förverkat.

Var det —---

Med förverkat

Begår någon brott som avses i 28
eller 29 § skall villebråd som han
olovligt dödat, fångat eller tillägnat
sig eller fallvilt som han tillvaratagit,
i den mån sådant byte ej fråntagits
honom enligt 31 § första stycket,
förklaras förverkat, om det ej är
uppenbart obilligt.

I stället för villebrådet eller fallviltet
kan dess värde förklaras för -

verkat.

jaktberättigade personer.
- —• — 2 mom.

1 Senaste lydelse 1967: 616.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970 3

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vapen, ammunition, annat jaktredskap
och hund som använts eller
medförts som hjälpmedel vid brott
som avses i 28 § eller 29 § 1 mom.
få förklaras förverkade, om det är
påkallat till förebyggande av brott
eller eljest särskilda skäl föreligga.

I stället för hjälpmedlet kan dess
värde förklaras förverkat.

1 mom. Anträffas å bar gärning
någon som olovligt jagar å annans
jaktområde, må jakträttsinnehavaren
eller den som äger, innehar eller
vårdar marken så ock deras folk av
den jagande taga förverkat jaktbyte
ävensom, till vedermäle och pant,
skjutvapen, annan jaktredskap och
hundar. Vad sålunda tagits till vedermäle
och pant må behållas, till
dess den jagande bjuder rätt för sig.

Å område där jakträtt tillkommer
kronan liksom å de till lapparnas
uteslutande begagnande anvisade områdena
tillkomme enahanda rätt polisman
och med polismans befogenhet
utrustad ordningsvakt för jaktbevakning
ävensom personal vid domänverket
och vid tullverkets kust- eller
gränsbevakning samt lappfogde och
tillsynsman vid lappväsendet.

Har den som genom lagakraftvunnen
dom funnits skyldig till olovlig
jakt på annans jaktområde inom två
år därefter ånyo gjort sig skyldig till
sådan förseelse, vare skjutvapen, annan
jaktredskap och hundar förbrutna;
och skall därmed förfaras på sätt
föreskrives i 36 §.

Vad i detta moment är stadgat om
den som olovligt jagar å annans jaktområde
gälle ock i fråga om den som
å bar gärning beträdes med jakt, som
enligt 29 § 1 mom. första stycket är
att anse såsom olovlig, eller med sådant
tillvaratagande eller tillägnande,
för vilket han enligt 29 § 1 mom.

1 Senaste lydelse 1964: 194.

It Bihang till riksdagens protokoll 1969.

§•»

Anträffas å bar gärning någon
som olovligt jagar å annans jaktområde,
må jakträttsinnehavaren eller
den som äger, innehar eller vårdar
marken så ock deras folk i fall som
avses i 30 § tredje stycket fråntaga
den jagande jaktbytet och eljest taga
detta i beslag ävensom beslagtaga
vapen, ammunition, annat jaktredskap
och hund.

Å område där jakträtt tillkommer
kronan liksom å de till lapparnas
uteslutande begagnande anvisade områdena
tillkomme rätt att taga jaktbyte
och annan i första stycket avsedd
egendom i beslag polisman och
med polismans befogenhet utrustad
ordningsvakt för jaktbevakning ävensom
personal vid domänverket och
vid tullverkets kust- eller gränsbevakning
samt lappfogde och tillsynsman
vid lappväsendet.

Vad i första och andra styckena
är stadgat om den som olovligt jagar
å annans jaktområde gälle ock i fråga
om den som å bar gärning beträdes
med jakt, som enligt 29 § 1
mom. första stycket är att anse såsom
olovlig, eller med sådant tillvaratagande
eller tillägnande, för vilket
han enligt 29 § 1 mom. andra
stycket skall straffas såsom för olovlig
jakt; och skola, där fråga är om
djur som jämlikt bestämmelserna
i 18 § tillkommer kronan, de i andra
stycket här ovan omförmälda perso saml.

3 avd. Nr 25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

(Nuvarande lydelse)

andra stycket skall straffas såsom
för olovlig jakt; och skola, där fråga
är om djur som jämlikt bestämmelserna
i 18 § tillkommer kronan, de i
andra stycket här ovan omförmälda
personerna äga att utöva där avsedd
rätt jämväl å område, där jakträtten
tillkommer annan än kronan.

2 mom. Sätter i fall varom sägs i
1 mom. den brottslige sig med våld
eller hot om våld till motvärn mot
jakträttsinnehavaren, den som äger,
innehar eller vårdar marken eller
deras folk eller mot i andra stycket
av samma moment omförmäld befattningshavare,
då någon av dem
vill hindra honom från gärningen
eller av honom taga vad han åtkommit
eller ock fråntaga honom det
som må kvarhållas till vedermäle
och pant, vare lag som i 8 kap. 8 §
brottsbalken sägs.

(Föreslagen lydelse)

nerna äga att utöva där avsedd rätt
jämväl å område, där jakträtten tillkommer
annan än kronan.

Har egendom tagits i beslag, skall
anmälan därom göras till vederbörande
polis- eller åklagarmyndighet.
Den som erhållit sådan anmälan har
att förfara som om han själv gjort
beslaget.

34 §.:

Allmän åklagare äge föra talan i
fråga om olovlig jakt å område som
avses i 5 § 2 mom. så ock å förbrytelser
om vilka förmäles i 31 § 2
mom. samt 33 § fjärde stycket denna
lag.

Sker intrång — —---

I övrigt-----—

Såsom målsägande--

Innefatta föreskrifter--

Allmän åklagare äge föra talan i
fråga om olovlig jakt å område som
avses i 5 § 2 mom. så ock å brott varom
förmäles i 33 § fjärde stycket
denna lag.

--detta verk.

allmän synpunkt.

— jaktberättigad person.
--bestämmelse gällande.

36 §.

1 mom. Av böter som ådömas enligt
denna lag ävensom av behållna
försäljningssumman av förverkat
villebråd eller fallvilt, varom sägs i
30 § tredje stycket, eller av belopp
som jämlikt första stycket i sagda
paragraf utgives i stället för dylik
egendom tillfälle hälften jaktvårdsfonden
och återstoden kronan.

Efter enahanda grund skall fördelas
vad som må finnas i behåll av för -

1 mom. Av böter som ådömas enligt
denna lag ävensom av behållna
försäljningssumman av förverkat
villebråd eller fallvilt, varom sägs i
30 § fjärde stycket, och av hjälpmedel,
varom sägs i 30 § femte stycket,
eller av belopp som må ha förklarats
förverkat i stället för dylik
egendom tillfälle hälften jaktvårdsfonden
och återstoden kronan.

1 Senaste lydelse 1967: 616.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

(Nuvarande lydelse)

säljningssumman för egendom som
jämlikt bestämmelserna i 31 § 1
mom. tredje stycket är förbruten, sedan
panthavare njutit tillgodo sin
panträtt enligt samma paragraf.

Saknas tillgång till böternas gäldande,
skola de förvandlas enligt allmän
lag.

2 mom. Där i------lämpl:

Annan förverkad eller förbruten
egendom som avses i denna paragraf
skall försäljas å offentlig auktion;
dock att, där förbrutet redskap utgöres
av skjutvapen eller är sådant
som icke må användas till jakt eller
tångst, med detsamma skall förfaras
på sätt Konungen bestämmer.

(Föreslagen lydelse)

gt sätt.

Annan förverkad egendom som avses
i denna paragraf skall försäljas
å offentlig auktion; dock att, där förverkat
redskap utgöres av skjutvapen
eller är sådant som icke må användas
till jakt eller fångst, med
detsamma skall förfaras på sätt
Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

Bestämmelserna i 30 § femte stycket gäller ej i fråga om brott som begåtts
fore ikraftträdandet. I sådant fall gäller fortfarande 31 § 1 mom. tredje stycket
samt 36 § 1 mom. andra stycket och 2 mom. andra stycket i deras äldre
lydelse.

Förslag

till

2) Lag

om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 36—38 §§ lagen (1950:596) om rätt till fiske
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Finnes någon hava bedrivit olovligt
fiske, skall det fångade eller, där
det undergått förskämning eller ej
är i behåll, dess värde förklaras förverkat.

Fiskeredskap som använts vid fisket
skall ock förklaras helt eller delvis
förverkat, såvitt ägaren eller någon
som var i hans ställe uppsåtligen

(Föreslagen lydelse)

§•

Fångst som någon har erhållit genom
brott enligt denna lag och som
ej enligt 37 § tredje stycket behållits
av fiskerättshavaren skall förklaras
förverkad, om det ej är uppenbart
obilligt.

Fiskeredskap som har använts
som hjälpmedel vid brott enligt denna
lag får förklaras förverkat, om det

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

(Nuvarande lydelse)

förövat gärningen eller medverkat
därtill och det ej är uppenbart obilligt;
finnes redskapet ej i behåll,
skall i stället dess värde förklaras
förverkat.

Vad nu sagts gäller dock ej mot
den som i god tro förvärvat fångsten
eller redskapet eller särskild rätt därtill.

(.Föreslagen lydelse)

är påkallat till förebyggande av brott
eller eljest särskilda skäl föreligga.

I stället för fångsten eller redskapet
kan dess värde förklaras förverkat.

Ertappas någon å bar gärning, då
han bedriver olovligt fiske, eller anträffas
redskap för sådant fiske utsatt
i vattnet, må fisketillsynsman
som förordnats av länsstyrelsen eller
fiskeristyrelsen, befälhavare å statens
fartyg, vilket blivit utsänt för
att övervaka ordningen å fiskeplats,
samt befattningshavare vid tullverkets
kustbevakning beslagtaga fångsten
och redskapet ävensom båt eller
annat, som kan antagas äga betydelse
för utredning om brottet. Enahanda
befogenhet tillkommer, där fisket
kränker enskild fiskerätt, vederbörande
rättsägare eller hans folk.

Har egendom tagits i beslag enligt
första stycket, skall anmälan därom
göras till vederbörande polis- eller
åklagarmyndighet eller till närmaste
polisman. Den som erhållit sådan anmälan
har att förfara som om han
själv gjort beslaget.

Fångst, som---av fiskerättsln

§-x

Ertappas någon å bar gärning, då
han bryter mot denna lag, eller anträffas
redskap, som använts vid
sådant brott, utsatt i vattnet, må
fisketillsynsman som förordnats av
länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen,
befälhavare å statens fartyg, vilket
blivit utsänt för att övervaka ordningen
å fiskeplats, samt befattningshavare
vid tullverkets kustbevakning
beslagtaga fångsten och redskapet
ävensom båt eller annat, som kan antagas
äga betydelse för utredning om
brottet. Enahanda befogenhet tillkommer,
där fisket kränker enskild
fiskerätt, vederbörande rättsägare eller
hans folk.

Har egendom tagits i beslag enligt
första stycket, skall anmälan därom
göras till vederbörande polis- eller
åklagarmyndighet. Den som erhållit
sådan anmälan har att förfara som
om han själv gjort beslaget.

Förverkad fångst eller dess värde
tillfaller, om fisket utan intrång i enskild
fiskerätt skett i allmänt vatten
eller i fiskådra eller om fångsten tilllika
är förverkad på annan grund än
i denna lag är stadgad, kronan och
eljest den som har den enskilda fiskerätten.

§i

Innefattar brott enligt denna lag
intrång i enskild fiskerätt, tillfaller
förverkad fångst eller dess värde den
som innehar rättigheten, om fångsten
ej tillika är förverkad på annan
grund än i denna lag är stadgad.

Vite får ej förvandlas.

1 Senaste lydelse 1955: 42.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Förverkat redskap eller dess värde
tillfaller kronan.

Vite må ej förvandlas till frihetsstraff.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

Förverkande av egendom på grund av brott enligt lagen (1950: 596) om
rätt till fiske får ej ske hos den som efter brottet men före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande i god tro har mottagit egendomen i gåva. 36 § andra
stycket i dess äldre lydelse gäller fortfarande, när fråga är om brott som begåtts
före de nya bestämmelsernas ikraftträdande.

Motionsyrkanden

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna I: 1002 av herr Karlsson, Helge, in. fl. och
II: 1160 av herr Hedin m. fl., i vilka motioner hemställes

”att riksdagen vid behandling av prop. nr 32 måtte besluta att § 30 skall
erhålla en sådan lydelse att utöver vapen, ammunition, annat jaktredskap
och hund jämväl transportmedel som direkt använts som hjälpmedel vid
brott mot jaktlagen får förklaras förverkat”; samt

B. motionen II: 1161 av herr Lundberg, vari hemställes

dels att riksdagen måtte besluta

att avslå Kungl. Maj :ts proposition 32 med förslag till lag om ändring i
lagen om rätt till jakt m. m. och att förverkandereglerna i jaktlagen och
fiskerättslagen bringas i överensstämmelse med motsvarande regler i brottsbalken; att

straffbestämmelserna skall utgå i de nämnda lagarna eller betraktas
som vilande eller icke tillämpas till dess att kronans vatten och markområden
blir fastställda och omfattningen av de rättigheter, som sedan urminnes tid
disponerats av allmänheten i fråga om jakt och fiske, helt blir klarlagda;

att hos Kungl. Maj :t hemställa om en undersökning av huruvida de nuvarande
lagbestämmelserna i fråga om jakt, fiske och gräns mot vatten in. m.
vid sin tillkomst stod i överenstämmelse med grundlagen och kan äga rättsverkan; att

de eventuella straffregler som erfordras till skydd för fiske-, jakt- och
naturvård måtte utarbetas av naturvårdsverket och föreläggas riksdagen för
prövning och beslut,

dels att utskottet i övrigt måtte vidtaga de ändringar som erfordras för att
tillmötesgå de ovan framförda yrkandena.

Beträffande innehållet i motionerna hänvisar utskottet till de tryckta
molionerna II: 1160 resp. II: 1161.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

Inledning

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anför i propositionen
inledningsvis följande.

Genom ändringar år 1968 i brottsbalken moderniserades dess regler om
förverkande av egendom på grund av brott. Flera av reglerna fick giltighet
även inom specialstraffrätten och i övrigt blev de normbildande för
förverkandelagstiftningen (prop. 1968: 79, 1LU 33, rskr 229). Avsikten var
att de specialstraffrättsliga förverkandereglerna skulle i efterhand ses över.
Jag anhåller därför att nu få ta upp till behandling frågan om modernisering
av förverkandereglerna i lagen (1938: 274) om rätt till jakt (jaktlagen)
och lagen (1950: 596) om rätt till fiske (fiskerättslagen).

Gällande bestämmelser
Utskottet hänvisar till propositionen s. 8—10.

Departementschefen

När jaktlagen ändrades år 1967 blev förverkandebestämmelserna föremål
endast för redaktionella jämkningar. Departementschefen uttalade emellertid
att han avsåg att återkomma till Ivungl. Maj :t i dessa frågor i ett senare
sammanhang, eftersom en översyn övervägdes inom justitiedepartementet
av brottsbalkens regler om förverkande i syfte bl. a. att göra dessa
bestämmelser lämpligare som förebild för specialstraffrätten (prop. 1967:
136, 3LU 52, rskr 331). Nämnda översyn resulterade i 1968 års ändringar
i förverkandereglerna i 36 kap. brottsbalken. Flera av dessa regler är nu
direkt tillämpliga inom specialstraffrätten. Härigenom har vissa förverkanderegler
i jaktlagen blivit överflödiga och de bör därför upphävas. Samma
är förhållandet i fråga om fiskerättslagen. 1 övrigt bör, i enlighet med
vad föredragande departementschefen anförde i prop. 1968: 79, jakt- och
fiskerättslagarnas förverkanderegler utformas efter förebild av de allmänstraffrättsliga
reglerna. Vidare bör obligatoriskt förverkande inte längre
förekomma utan domstolen skall kunna underlåta förverkande av billighetshänsyn.
Värdeförverkande görs alternativt och inte subsidiärt i förhållande
till sakförverkande. Frågan om vem förverkande bör kunna riktas
mot bör regleras på samma sätt som i brottsbalken (36 kap. 4 § första och
andra styckena). Det finns därför ej anledning att ge särskilda föreskrifter
härom varken i jakt- eller fiskerättslagen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

Jaktlagen

Enligt 21 § och 22 § första stycket, som innehåller bestämmelser om villebråds
fredande mot hund, är hund förverkad under vissa omständigheter.
Eftersom innebörden av dessa bestämmelser är att hunden utan något formellt
beslut om förverkande skall tillfalla jakträttsinnehavaren bör detta
komma till klarare uttryck i lagtexten.

I överensstämmelse med vad jag anfört i det föregående bör reglerna vidare
i övrigt ändras sålunda.

I 30 § införs som förutsättning för förverkande av villebråd och fallvilt,
att det inte är uppenbart obilligt. Förverkande blir således enligt förslaget
fakultativt. Vidare föreslås att värdeförverkande får ske alternativt i stället
för subsidiärt i förhållande till förverkande av villebråd eller fallvilt.

Enligt ol § 1 mom. tredje stycket är jaktredskap och hundar förverkade
hos den som genom lagakraftvunnen dom funnits skyldig till olovlig jakt
På annans jaktområde och inom två år därefter på nytt gjort sig skyldig
till sådan föi seelse. Denna bestämmelse torde sällan kunna tillämpas, eftersom
domar i dessa mål inte registreras centralt. En sådan ordning är inte
tillfredsställande. Bättre torde då vara att såsom i 36 § fiskerättslagen ha
en regel om förverkande av hjälpmedel redan vid förstagångsbrott. Som
förutsättning bör gälla att förverkande är påkallat till förebyggande av
brott eller eljest att särskilda skäl föreligger. Vidare bör möjlighet finnas
att i stället för hjälpmedlet förverka dess värde. Bestämmelserna bör få sin
plats som nya stycken i 30 §.

Jag vill i sammanhanget också något beröra frågan om förverkande av
transportmedel. 1949 års jaktutredning föreslog i sitt år 1966 avgivna betänkande
att förverkande av transportmedel skulle få ske i fall av brott mot
jaktstadgan (jfr. SOU 1966: 46 s. 239). Förslaget bemöttes genomgående
välvilligt av remissinstanserna men ledde inte till någon författningsåtgärd
vid 1967 års revision av jaktlagen. Däremot skärptes straffet för olovlig
jakt, då brottet är att anse som grovt, till fängelse i högst ett år. Den omständigheten
att jakten skett med otillåten hjälp av motorfordon eller annat
motordrivet fortskaffningsmedel är enligt 28 § tredje stycket en omständighet
som skall särskilt beaktas vid bedömande huruvida brottet är
grovt. Straffskalan bär härigenom enligt min mening utformats så att man
kan få en lämplig påföljd. En viss återhållsamhet bör därför iakttas i fråga
om förverkande i förmögenhetsreducerande och bestraffande syfte. Jag vill
därför inte nu föreslå förverkande av transportmedel vid olovlig jakt.

Den s. k. fråntagningsrätten i 31 § 1 mom. första stycket för jakträttsinnehavare
in. fl. bör efter förebild av 37 § fiskerättslagen utformas som en
befogenhet att ta egendom i beslag. 31 § innehåller en bestämmelse om
att jaktredskap och hundar får tas till vedermäle och pant och behållas tills

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

den jagande bjuder rätt för sig. Enligt 34 § tredje stycket kan bl. a. olovlig
jakt åtalas av allmän åklagare, om målsäganden angett brottet till åtal.
Målsägandens rätt att åtala sådant brott är enligt 20 kap. 8 § rättegångsbalken
därigenom begränsad till sådana fall när åklagaren beslutat att åtal
inte skall äga rum. På grund härav och på grund av reglerna i rättegångsbalken
om utredning i mål som lyder under allmänt åtal och målsägandens
möjlighet att få kvarstad eller skingringsförbud kan den ifrågavarande bestämmelsen
i 31 § inte längre anses ha någon praktisk betydelse och bör
därför upphävas.

I likhet med vad som gäller enligt 37 § andra stycket fiskerättslagen bör
reglerna i 31 § om rätt att ta egendom i beslag kompletteras med en bestämmelse
om skyldighet att göra anmälan om beslaget till vederbörande
polis- eller åklagarmyndighet samt om skyldighet för den som mottagit
sådan anmälan att förfara som om han själv gjort beslaget.

Enligt 31 § 2 mom. skall den, som vid olovlig jakt sätter sig till motvärn
mot jakträttsinnehavaren eller annan i momentet angiven person när denne
vill hindra jägaren från gärningen eller ta från honom vad han kommit
åt, straffas enligt 8 kap. 8 § brottsbalken, d. v. s. för egenmäktigt förfarande.
Enligt gärningsbeskrivningen omfattar detta brott bl. a. att någon med
våld eller hot om våld hindrar annan i utövning av rätt att kvarhålla eller
taga något. I Beckmans m. fl. kommentar till brottsbalken, band I, 2 uppl.
s. 308 betonas bl. a. att den rätt till självtäkt, som det här är fråga om, är
en rätt att kvarhålla eller taga något. Självtäkt är alltså inte detsamma som
att hindra någon från att begå brott. I kommentaren anförs vidare.

Bestämmelsen i 31 § 2 mom. jaktlagen, vari genom hänvisning till förevarande
lagrum straff belägges motvärn mot jakträttsinnehavare som söker
hindra olovlig jakt, utsträcker det straffbara området utöver vad i lagrummet
självt straffbelägges. Då någon motsvarande bestämmelse icke finns
i lagen om rätt till fiske, är det tveksamt, om det straffbara området vid
fiske är lika vidsträckt.

Jag vill med anledning härav erinra om att denna fråga behandlades vid
tillkomsten av 1950 års fiskerättslag. Departementschefen anförde då att
en hänvisning i fiskerättslagen till straffbestämmelsen om egenmäktigt förfarande
måste anses överflödig (prop. 1950: 60 s. 133). Lagrådet och riksdagen
lämnade detta uttalande utan erinran. Jaktlagens bestämmelse måste
med hänsyn till vad sålunda förekommit också anses överflödig och den
bör för enhetlighetens skull upphävas. Hänvisningen i 34 § till detta moment
bör då också utgå.

I 36 § bör göras vissa ändringar som följd av vad jag tidigare föreslagit.
Dessutom bör bestämmelserna i denna paragraf om förvandling av böter
utgå, eftersom denna fråga som förut nämnts regleras i allmän lag.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

Fiskerättslagen

36 § första stycket reglerar förverkande av fångst eller dess värde i fall
av olovligt fiske. Andra stycket innehåller bestämmelser om förverkande
av fiskeredskap eller dess värde. 37 § innehåller regler om rätt att ta i beslag
fångst m. m. I enlighet med vad jag anfört i det föregående bör förverkandereglerna
ändras sålunda. I 36 § bör föreskrivas att fångst skall förklaras
förverkad, om det inte är uppenbart obilligt, och att fiskeredskap
som använts som hjälpmedel får förklaras förverkat, om det är påkallat
till förebyggande av brott eller annars särskilda skäl föreligger. Såsom gällde
före lagändringen år 1969 kan förverkande då också ske när någon fiskat
i strid med vad som gäller om fiskådra (prop. 1969: 42, 3LU 32, rskr
196). I stället för förverkande av fångst eller redskap bör dess värde kunna
förklaras förverkat. Bestämmelsen i 37 § andra stycket om anmälan av
beslag bör ändras till att avse anmälan till polis- eller åklagarmyndighet.
Tredje stycket i samma paragraf, vilket ger rätt för fiskerättshavare att
utan anmälan behålla beslagtagen fångst, bör upphävas, eftersom förverkande
föreslås bli fakultativt. Regeln torde dessutom inte ha haft större
värde för fiskerättshavaren och anmälan kan ske formlöst per telefon eller
på annat sätt.

Övergångsbestämmelser

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1970.

De nya bestämmelserna är i vissa fall strängare än de nu gällande.

Jaktlagen. Enligt 31 § 1 mom. tredje stycket förverkas skjutvapen, annat
jaktredskap och hundar endast vid återfallsbrott. Lagförslaget innebär en
skärpning genom att återfall inte längre blir förutsättning för förverkande.
Vidare skall ammunition kunna tas i beslag och förverkas. Vid förverkande
på grund av brott som har begåtts före de nya bestämmelsernas ikraftträdande
bör 31 § 1 mom. tredje stycket i sin äldre lydelse tillämpas. Vidare
bör 36 § 1 mom. andra stycket och 2 mom. andra stycket i deras äldre lydelse
tillämpas i fråga om sådant brott. En uttrycklig föreskrift härom bör
meddelas.

Fiskerättslagen. Enligt 36 § tredje stycket kan förverkande av egendom
på grund av olovligt fiske inte ske hos den som efter brottet i god tro förvärvat
egendomen genom bl. a. gåva. På denna punkt innebär de nya bestämmelserna
en skärpning genom att förverkande enligt 36 § i dess nya
lydelse kan ske också hos godtroende gåvotagare på grund av bestämmelsen
i 36 kap. 4 § brottsbalken. Hos sådan person bör förverkande inte ske
när egendomen har mottagits av denne efter brottet men före den nya lagens
ikraftträdande. När fråga är om förverkande av fiskeredskap som använts

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

vid olovligt fiske innebär de nya bestämmelserna även den skärpningen att
förverkande kan ske också om brottet inte förövats uppsåtligen. Har brottet
begåtts före lagens ikraftträdande, bör 36 § andra stycket i sin äldre lydelse
tillämpas. Uttrycklig föreskrift i nu berörda avseenden bör meddelas.

I övrigt torde de nya bestämmelserna kunna tillämpas genast utan särskild
övergångsbestämmelse.

Lagrå ds behan dlmgen

Lagrådet yttrade följande beträffande förslaget till lag om ändring i lagen
om rätt till jakt.

21 och 22 §§

De föreslagna bestämmelserna i 21 och 22 §§, att hund tillfaller jakträttsinnehavaren,
föranleder att ovisshet kan komma att råda i fråga om ansvarigheten
för hund i fall då jakträttsinnehavaren icke vill ha hunden ävensom
under tid då hundägarens rättighet eller skyldighet att enligt 22 § lösa hunden
ännu består. Med hänsyn härtill torde slutorden i 21 § böra ändras till
”får jakträttsinnehavaren taga och behålla hunden” samt i 22 § första stycket
”tillfaller hunden jakträttsinnehavaren” utbytas mot ”får jakträttsinnehavaren
behålla hunden”. Härav föranledes att sista meningen i 22 § första stycket
bör jämkas.

30 och 31 §§

Verbet ”erhållit” i 30 § första stycket kan ej anses vara lämpligt för alla
fall. Exempelvis passar det mindre väl i fråga om villebråd som den jagande
förhindras att tillägna sig och överhuvud beträffande fallvilt. Det synes vara
att föredraga att nuvarande beskrivning bibehålies.

Det nya femte stycket i 30 § torde böra omfatta icke blott hjälpmedel som
använts utan även sådant som medförts vid jakten, således exempelvis all
ammunition som den jagande har med sig.

Enligt 31 § 1 mom. första stycket i gällande lydelse äger jakträttsinnehavaren
eller annan i hans ställe av den jagande taga förverkat jaktbyte.
Med avseende å hjälpmedel som enligt samma stycke får fråntagas den jagande
föreskrives, att det sker till vedermäle och pant samt att vad som tagits
må behållas till dess den jagande bjuder rätt för sig. Liknande inskränkning
gäller icke angående jaktbyte. Grunden för regeln i fråga om jaktbyte
är uppenbarligen att dödat eller fångat djur anses i princip tillkomma jakträttsinnehavaren,
och regelns innebörd är att han får behålla taget jaktbyte
om ej annat följer av särskilda bestämmelser; se i detta hänseende 18 § och
30 § andra och tredje styckena jaktlagen i gällande lydelse samt 31 § jaktstadgan.
Att regeln har denna innebörd bestyrkes av att bestämmelsen i 36 §
2 mom. första stycket om rätt för beslagare att i viss ordning försälja djur

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970 13

som är underkastat förskämning icke är tillämplig i fall då det förverkade
enligt 30 § andra stycket gällande lydelse skall tillkomma jakträttsinnehavaren.

Rätten för jakträttsinnehavare att under de i 31 § angivna omständigheterna
fråntaga den jagande jaktbyte överensstämmer med den rätt till självtäkt
som föreligger enligt tredje punkten i övergångsbestämmelserna till lagen
(1942: 378) om ändring i vissa delar av strafflagen, vilken punkt enligt
14 § promulgationslagen till brottsbalken alltjämt äger tillämpning. Promulgationslagen
till strafflagen innehöll i 16 § punkt 6 bestämmelse om rätt att
återtaga stulet gods å färsk gärning. I lagen 1942 stadgas att i stället för
nämnda bestämmelse skall gälla, att varje besittningsförhållande som någon
utan rätt rubbat må å färsk gärning återställas av den vars besittning rubbats
eller som är i hans ställe. Vad särskilt angår fallvilt bör därjämte erinras,
att 18 § jaktlagen före ändring år 1967 innehöll stadgande att rätten till
fallvilt, utom i vissa angivna fall, tillkom jakträttsinnehavaren. Då denna bestämmelse
1967 uteslöts anförde departementschefen (se NJA II 1967 s. 540)
att det inte behövde utsägas särskilt i lagtexten, att den med rätten till vilt
följande rätten till fallvilt, utom i angivna undantagsfall, tillkomme jakträttsinnehavaren.
Även om den allmänna regeln om rätt till självtäkt icke
kan anses omedelbart gälla i fråga om levande djur i skog och mark, är det
uppenbart att regeln hittills betraktats såsom analogivis tillämplig i fråga om
dödat djur och fallvilt.

Förevarande lagförslag innebär att påträffat jaktbyte får beslagtagas av
jakträttsinnehavaren och att om så sker anmälan därom skall göras till poliseller
åklagarmyndighet som har att förfara som om myndigheten själv gjort
beslaget. Hur med beslagtagen egendom skall förfaras regleras i 27 kap. rättegångsbalken
och beslaget består regelmässigt till dess enligt 30 § första stycket
förevarande förslag jaktbytet förklaras förverkat. Ändring föreslås inte
av den ovan berörda föreskriften i 36 § 2 mom. första stycket om rätt för beslagare
att i viss ordning försälja i beslag taget djur som är underkastat förskämning.

Den föreslagna ordningen synes stå i strid mot den allmänna grundregeln
om rätt till självtäkt vid besittningsrubbning. Det måste också för en jakträttsinnehavare,
som påträffar olovligt skjutet villebråd, te sig onaturligt att
han icke äger omedelbart för egen del förfoga över det skjutna. Såsom särskilt
otillfredsställande och opraktisk framstår denna ordning i fall då det
skjutna eller dess värde slutligen skall tillkomma jakträttsinnehavaren sedan
förverkandeförklaring meddelats; bytet har då merendels blivit skämt och
hans möjlighet att i stället utfå förverkat värde lärer ofta vara mycket ringa.

Beträffande en motsvarande bestämmelse i fiskerättslagen 37 § tredje
stycket om rätt för fiskerättshavare att utan anmälan behålla påträffad
fångst har i remissprotokollet anförts, att bestämmelsen borde upphävas,
eftersom förverkande enligt förslaget blir fakultativt, dvs. icke skall ske då

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

det är uppenbart obilligt. Att jakt- och fiskerättshavare får behålla utbyte
av olovlig jakt och olovligt fiske torde dock knappast kunna anses obilligt
mot den jagande eller fiskande. Därvid märkes att det allmänna stadgandet
om förverkande i 36 kap. 1 § brottsbalken — som ligger till grund för de
föreslagna ändringarna av förverkandereglerna i jakt- och fiskerättslagarna
— icke omfattar utbyte av brott som motsvaras av skada för enskild; sådant
utbyte förutsättes böra vara åtkomligt för den skadelidande oavsett någon
obillighetsprövning. Vad i remissprotokollet i övrigt anförts om det ringa
värdet för fiskerättshavare att få behålla fångst synes icke utgöra tillräcklig
anledning att ändra de gällande stadgandena.

Av anförda skäl hemställer lagrådet, att jakträttsinnehavares nu gällande
rättighet att taga förverkat jaktbyte bibehålies för de fall då det förverkade
enligt 30 § tredje stycket i förslaget skall tillfalla honom. Beaktas denna
hemställan torde 30 § första stycket böra begränsas så att förverkande icke
sker då bytet fråntagits den jagande. Härjämte synes i 31 § andra stycket
avsedd befogenhet för polisman m. fl. böra inskränkas att avse enbart rätt
att taga jaktbyte och annan egendom i beslag.

I fråga om förslaget till lag om ändring i lagen om rätt till fiske hemställde
lagrådet under hänvisning till vad som anförts i fråga om 31 § i förslaget
beträffande jaktlagen och med hänsyn till önskvärdheten av likformighet,
att 37 § tredje stycket i fiskerättslagen bibehålies och att i 36 § första
stycket angives att bestämmelsen icke gäller i fråga om fångst som enligt
37 § tredje stycket behållits av fiskerättshavaren.

Departementschefen i anledning av lagrådets uttalande

Föredragande departementschefen anförde vid anmälan av lagrådets utlåtande
bl. a. följande. Beträffande jaktlagen kan jag biträda de förslag till
redaktionella jämkningar som lagrådet förordar i 21, 22 och 30 §§. Även
lagrådets förslag i övrigt i fråga om jaktlagen anser jag mig kunna godtaga.

I fråga om fiskerättslagen biträder jag på grund av mitt ställningstagande
till motsvarande bestämmelse i jaktlagen lagrådets hemställan att 37 § tredje
stycket behålls. I konsekvens härmed bör också som lagrådet hemställt
36 § första stycket inte gälla fångst som enligt 37 § tredje stycket behållits
av fiskerättshavaren.

Utöver de ändringar jag sålunda förordat bör ytterligare vissa redaktionella
jämkningar vidtas.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

Utskottet

Genom ändringar år 1968 i brottsbalken moderniserades dess regler om
förverkande av egendom på grund av brott. Flera av reglerna fick giltighet
även inom specialstraffrätten och i övrigt blev de normbildande för förverkandelagstiftningen.
Avsikten var att de specialstraffrättsliga förverkandereglerna
skulle ses över i efterhand. I förevarande proposition föreslås nu
sådana ändringar av förverkandereglerna i jaktlagen och fiskerättslagen att
de bringas i överensstämmelse med motsvarande regler i brottsbalken.

I motionen II: 1161 av herr Lundberg anföres att omfattande mark- och
vattenområden, som tillhört kronan och sedan urminnes tid disponerats av
allmänheten för jakt och fiske, i strid mot grundlagarna frånhänts kronan
och övergått på bl. a. bolag och skogspatroner. Motionären ifrågasätter också
om de civilrättsliga lagarna om jakt och fiske överensstämmer med vad som
föreskrivs i grundlagarna. Enligt motionären har sannolikt både målsägande
och tilltalad samma rätt till ifrågavarande rättigheter, varför han anser bestämmelserna
om straff och förverkande i nämnda lagar orimliga. Med hänsyn
bl. a. till det anförda hemställer motionären att riksdagen skall besluta
att avslå propositionen, att straffbestämmelserna i jaktlagen och fiskerättslagen
skall utgå, betraktas som vilande eller inte tillämpas till dess att kronans
vatten- och markområden blir fastställda och omfattningen av de rättigheter
som sedan urminnes tid disponerats av allmänheten i fråga om jakt
och fiske blir helt klarlagda, att hos Kungl. Maj :t hemställa om undersökning
av huruvida de nuvarande lagbestämmelserna i fråga om jakt, fiske
och gräns mot vatten m. m. vid sin tillkomst stod i överensstämmelse med
grundlagen och kan äga rättsverkan samt att de eventuella straffregler som
erfordras till skydd för fiske, jakt och naturvård måtte utarbetas av naturvårdsverket
och föreläggas riksdagen för prövning och beslut. Härjämte
hemställes att utskottet i övrigt måtte vidta de ändringar som erfordras för
att tillmötesgå de ovan framförda yrkandena.

Föreliggande lagförslag är, som framgår av vad ovan anförts, väsentligen
av teknisk innebörd. Från denna synpunkt synes motionären intet ha att
erinra mot förslagen. De grunder som motionären åberopar till stöd för yrkandet
om avslag på propositionen är i stället av vittgående karaktär och
ligger utanför propositionens ram. Avslagsyrkandet bör därför inte vinna
bifall. Jämväl övriga yrkanden i motionen är enligt utskottets mening alltför
vittsyftande för att behandlas i förevarande begränsade sammanhang.

På grund av vad sålunda anförts bör motionen II: 1161 avslås.

I propositionen föreslås att i nya stycken i 30 § lagen om rätt till jakt intas
bestämmelser om att vapen, ammunition, annat jaktredskap och hund, som
använts eller medförts som hjälpmedel vid gärning som bedöms som olovlig
jakt, får förklaras förverkade, om det är påkallat till förebyggande av brott

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

eller eljest särskilda skäl föreligger. Vidare stadgas att i stället för hjälpmedlet
kan dess värde förklaras förverkat.

I motionerna I: 1002 av herr Helge Karlsson in. fl. och II: 1160 av herr
Hedin m. fl. yrkas att riksdagen skall besluta att utöver nämnda hjälpmedel
jämväl transportmedel, som direkt använts som hjälpmedel vid brott mot
jaktlagen, får förklaras förverkat. Till stöd för yrkandet anför motionärerna
att det tyvärr blir allt vanligare att bilar och andra transportmedel, t. ex.
scooters, används för olaga och olovlig jakt. När exempelvis älg och rådjur
under natten betar på fält intill vägen kan de bländas av rörliga strålkastare
och sedan bli ett lätt byte från bilfönstret. Även under dagsljus kan man ofta
med hjälp av fordon komma nära olika viltslag som vant sig vid trafiken
och inte anar någon fara, framhåller motionärerna och tillägger, att man med
scooters också vid sidan av vägarna kan komma i håll för olika villebråd
som ej misstänker fara eller som ej hinner undan i djup snö. Enligt motionärernas
mening finns det mycket starka skäl för att den osympatiska och
för viltstammen förödande jakten från motorfordon motverkas med så kraftfulla
medel som möjligt. De anser att utöver annat straff risken för att fordonet
förverkas bör kunna medföra en starkt återhållande effekt.

Som framgår av den föregående redogörelsen föreslog 1949 års jaktutredning
i sitt år 1966 avgivna betänkande att förverkande av transportmedel skulle
få ske i fall av brott mot jaktstadgan. Utskottet har haft tillgång till de remissyttranden
som avgavs i anledning av betänkandet. I yttrandena bemöttes
förslaget välvilligt. Det ledde dock inte till någon författningsåtgärd vid 1967
års revision av jaktlagen. Däremot skärptes, som departementschefen framhåller,
straffet för olovlig jakt då brottet är att anse som grovt till fängelse
i högst ett år. Om jakten skett med otillåten hjälp av motorfordon eller annat
motordrivet fortskaffningsmedel utgör detta enligt 28 § tredje stycket en
omständighet som skall särskilt beaktas vid bedömande huruvida brottet är
grovt. Enligt departementschefens uppfattning har straffskalan härigenom
utformats så att man kan få en lämplig påföljd. Han anser att en viss återhållsamhet
därför bör iakttas i fråga om förverkande i förmögenhetsreducerande
och bestraffande syfte och vill på grund härav inte nu föreslå förverkande
av transportmedel vid olovlig jakt. Den uppfattning som departementschefen
sålunda gett uttryck åt överensstämmer med de riktlinjer som
statsmakterna vid antagandet av 1968 års ändringar i brottsbalkens förverkanderegler
ansåg böra vara vägledande vid översynen av de specialstraffrättsliga
förverkandereglerna (se prop. 1968:79 s. 58). Utskottet finner ej
skäl intaga annan ståndpunkt i frågan. Utskottet delar dock motionärernas
uppfattning att jakten från snöscooters och andra motorfordon utgör ett allvarligt
hot mot jaktvården. Sådan jakt bör motverkas med så effektiva medel
som möjligt. Utskottet förutsätter att frågan följes med uppmärksamhet.
Därest straffreglerna inte får tillräckligt avhållande effekt, torde det kunna
ifrågasättas om inte bestämmelserna om förverkande bör kompletteras så

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

att transportmedel som direkt använts som hjälpmedel vid brott mot jaktlagen
får förklaras förverkat.

På grund av vad sålunda anförts bör motionerna I: 1002 och II: 1160 inte
vinna bifall.

Utskottet har vid sin behandling av propositionen i övrigt ej funnit anledning
till erinran.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen avslår motionen II: 1161, såvitt däri yrkats
avslag på propositionen nr 32;

B. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1002 och
II: 1160 antager det genom propositionen framlagda förslaget
till ändrad lydelse av 30 § lagen om rätt till jakt;

C. att riksdagen bifaller propositionen i övrigt; samt

D. att motionen II: 1161, i den mån den ej omfattas av
vad utskottet hemställt under A, inte föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 14 april 1970

På tredj e lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s)*, Åkesson (fp), Knut Johansson (s)*, Ebbe Ohlsson (m), Nils-Eric
Gustafsson (ep)*, Ernulf (fp) och Hansson (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström
(s)*, fröken Anderson (s), herrar Franzén i Träkumla (ep), Åberg (fp),
Olsson i Timrå (s) och Burenstam Linder (m)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

Vid B i utskottets hemställan

beträffande frågan om förverkande av transportmedel vid brott mot
jaktlagen av herrar Nils-Eric Gustafsson (ep), Ernulf (fp), Hansson (s),
Åberg (fp) och Burenstam Linder (m), vilka ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet som börjar på s. 16 med orden ”Som framgår
av” och som slutar på s. 17 med orden ”inte vinna bifall” bort ha följande
lydelse:

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1970

Utskottet delar motionärernas uppfattning att jakten från snöscooters och
andra motorfordon utgör ett allvarligt hot mot viltstammen. Särskilt må
framhållas att sådan jakt ofta föranleder svåra lidanden för viltet eftersom
skadeskjutet vilt sällan eftersökes. Det är därför angeläget att jaktformen
stävjas.

Som framgår av den föregående redogörelsen föreslog 1949 års jaktutredning
i sitt år 1966 avgivna betänkande att förverkande av transportmedel
skulle få ske i fall av brott mot jaktstadgan. Utskottet har haft tillgång till
de remissyttranden som avgavs i anledning av betänkandet. I yttrandena bemöttes
förslaget välvilligt. Det ledde dock inte till någon författningsåtgärd
vid 1967 års revision av jaktlagen. Däremot skärptes straffet för olovlig jakt
då brottet är att anse som grovt till fängelse i högst ett år. Om jakten skett
med otillåten hjälp av motorfordon eller annat motordrivet fortskaffningsmedel
utgör detta enligt 28 § tredje stycket en omständighet som skall särskilt
beaktas vid bedömande huruvida brottet är grovt. Enligt utskottets uppfattning
är den sålunda införda straffskärpningen inte till fyllest för att effektivt
motverka ifrågavarande jaktform. Förslaget att införa förverkande av
motordrivna transportmedel såsom särskild rättsverkan vid svårare fall av
olovlig jakt är därför enligt utskottets mening förtjänt att övervägas. Härvid
må särskilt understrykas att de transportmedel varom är fråga inte enbart
airvänds för att transportera byte från en plats till en annan utan — vilket
är det väsentliga — också används som ett jaktredskap med vars hjälp man
utan större svårigheter kan komma inom håll för villebrådet. I sammanhanget
må påpekas att fall kan tänkas där förverkande av motorfordon kan
utgöra en så allvarlig reaktion att ett fängelsestraff kan undvikas. Å andra
sidan kan förverkande av motorfordon i många fall vara en alltför sträng
påföljd. Särskilt kan detta vara fallet, om den brottslige för sin yrkesverksamhet
är beroende av fordonet. En närmare utredning erfordras därför av
under vilka förutsättningar och i vilken omfattning förverkande av transportmedel
bör ifrågakomma. En sådan utredning bör enligt utskottets mening
snarast komma till stånd.

b) att utskottet bort hemställa

B. att riksdagen

dels med avslag på motionerna I: 1002 och II: 1160 antager
det genom propositionen framlagda förslaget till ändrad
lydelse av 30 § lagen om rätt till jakt,

dels i anledning av motionerna hos Kungl. Maj :t anhåller
att frågan om förverkande av motorfordon som använts som
hjälpmedel vid olovlig jakt blir föremål för utredning.

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700032