Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957 (Utlåtande 1957:L3u25 - höst l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

Nr 25

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss utredning av Emåns
nederbördsområde.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott
hänvisad motion nr 56 i andra kammaren av herr Svensson i Krokstorp.

I motionen framhålles sammanfattningsvis att Emåns nederbördsområde
såsom helhet betraktat utgör en provkarta på en mångfald vattenproblem,
vilka oupplösligt ingriper i varandra, men att det endast genom en ingående
undersökning av vattenföringen och de ändamål, vartill vattnet f. n. utnyttjas,
kan klarläggas hur en enhetlig hushållsplan bör upprättas och vilka
lagstiftningsåtgärder som blir erforderliga i anslutning härtill.

Motionären hemställer »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om att en utredningsman förordnas att med biträde av sakkunniga
utföra en ingående utredning om Emåns nederbördsområde ävensom de
olika ändamål vartill vattnet utnyttjas».

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet, i den mån redogörelse
därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.

Över motionen har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver utlåtanden
inhämtats från kammarkollegiet, kommerskollegiet, fiskeristyrelsen,
vattenfallsstyrelsen samt länsstyrelserna i Jönköpings län och Kalmar
län. Länsstyrelsernas remissvar har varit åtföljda av yttranden som avgivits
av olika dessa myndigheter underställda organ. På begäran av utskottet har
därjämte yttrande avgivits av Svenska naturskyddsföreningen och Lunds
universitets limnologiska institution.

Under en studieresa den 20—21 maj 1957 har utskottet färdats med buss
genom Emåns nederbördsområde från åns källor i Nässjötrakten till dess
utflöde i Östersjön vid Em några mil söder om Oskarshamn. Utskottet har
därvid under vägen på flera ställen haft överläggningar med lokala representanter
för berörda intressen. Justitiedepartementet, jordbruksdepartementet
och lantbruksstyrelsen har haft var sin representant med på resan.

Emåns nederbördsområde

Geografiska och hydrografiska förhållanden

Emån liar eu längd av icke fullt 17 mil. Den upprinner på nordöstra delen
av småländska höglandet på en höjd av ca 300 in. ö. h. med två huvudgrenar,
vilka båda kommer från trakten av Nässjö. De högsta höjderna kring källorna
uppnår ca 360 in. ö. h.

] -—Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 sand. il avd. Nr 25

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

Den norra, något större grenen benämnes Skedeån eller Solgenån och
genomflyter de stora sjöarna Nömmen och Solgen samt avvattnar genom
biflöden sjöar i Eksjötrakten. Vid Solgen har ån nått ned till ca 200 m. ö. h.
och bildar därefter flera fall, bl. a. vid Klinte om ca 25 m höjd och vid
Brunshult, samt förenar sig vid Holsby ca 150 in. ö. h. med den södra källgrenen,
som benämnes Emån, ehuru den är något mindre än den norra.
Även den södra grenen, som något före sammanflödet flutit förbi Vetlanda,
avvattnar ett stort antal sjöar, bl. a. Vallsjön och Grumlan. Efter sammanflödet
flyter Emån i östlig riktning fram till Målilla. På denna sträcka, där
ån har ett flertal fall, mottager den norrifrån biflödena Bellenån, vilken
genomflyter sjöarna Skedesjön—Mycldaflon och Bellen, samt Flenån. Därefter
fortsätter den med ringa lutning och slingrande lopp över Målillaslätten.
Ca 90 in. ö. h. tillstöter Emåns två största biflöden, den norrifrån kommande
Brusan—Silverån, som avvattnar områden utefter östgötagränsen och
genomflyter sjön Hulingen, vid vilken Hultsfreds köping är belägen, samt
den från söder anslutande Gårdvedaån, vilken flyter parallellt med och söder
om Emån och avvattnar Saljen och Hjorten in. fl. sjöar. Med sydlig huvudriktning
men med slingrande lopp och ringa lutning fortsätter Emån därefter
över Mörlundaslätten. Efter ännu ett mindre fall passerar ån ca 80 m. ö. h.
genom sjön Ryningen, vilken genom sänkning delvis blivit torrlagd men i
övrigt närmast utgör ett vasskärr, genom vilket dräneringskanaler med
Emån går. Vid Ryningens utlopp finns ytterligare ett fall, Blankaströmsfallet,
med en höjd av närmare 10 meter, och här tillstöter den från väster kommande
Nötån, som bl. a. avvattnar sjön Stora Saden. Längre ned, vid Högsby,
ligger ytterligare ett fall med ungefär samma fallhöjd. Emån får så östlig
huvudriktning, som den bibehåller ända till mynningen. Efter omväxlande
lugnt och hastigt lopp kommer ån ut på Fliserydsslätten. Härifrån och ned
till havet faller ån ganska brant och bildar en rad forsar och fall för att
slutligen just vid mynningen i Kalmarsund bilda en mindre fors.

Emåns flodområde består till största delen av skogbärande morän och
är mestadels ganska kuperat, ehuru det ingenstädes finns några mera betydande
höjder. Myrmarker förekommer mångenstädes inom området men
når endast i de västligaste delarna större utsträckning. Den odlade marken
är huvudsakligen belägen invid en del av sjöarna samt i floddalarna, där vidsträckta
sedimentavlagringar förekommer. Odlingen och bebyggelsen är
särskilt stor utmed Emån från Målilla nedåt till Fliseryd, vilken sträcka till
större delen är omgiven av stora, utmärkt bördiga men för översvämningar
ofta utsatta marker.

Vattenområdet är inom övre delen av nederbördsområdet jämförelsevis
sjörikt, medan de nedre områdena är sjöfattiga. De största sjöarna inom
området är Nömmen (15 km2), Solgen (23 km2), Mycldaflon (19 km2), Bellen
(7 km2), Vallsjön (7 km2), Grumlan (5 km2), Hulingen (10 km2) och
Saljen (8 km2).

Enligt statens meteorologisk-hydrografiska instituts förteckning över

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

Sveriges vattenfall nr 74 omfattar Emåns nederbördsområde 4 472 km2. Vid
utloppet ur Solgen utgöres ca 12 % och vid mynningen i havet ca 7 % av
nederbördsområdet av sjöar. Årsnederbörden varierar mellan 800 mm på
småländska höglandet och 470 mm vid mynningen. Avrinningen representerar
ungefär 40 % av nederbörden. Den högsta kända vattenföringen vid
Näbben ett par mil väster om mynningen ligger omkring 240 nU/sek., den
lägsta vid ca 2 m3/sek.

Emån har i regel ett utpräglat högvattenstånd om våren, vanligast i april,
samt ett utpräglat lågvatten om sommaren, vanligen i augusti. Ett mindre
markerat lågvattenstånd förekommer dessutom ofta under vintern. Om
sommaren är vattenstånden i allmänhet genomgående låga, ehuru mycket
höga vattenstånd, mestadels av kort varaktighet, kan inträffa även under
denna årstid i samband med stor nederbörd.

Invallningar och sjöregleringar

Som en följd av förhållandena har under innevarande århundrade inträffat
ett flertal svåra översvämningar, senast år 1951, vilken var den största
på över ett sekel. Hårdast drabbade har varit trakterna kring Gårdvedaåns
tillflöde och vid Fliseryd, båda dessa områden belägna vid åns nedre lopp.
Vid slättområdet kring Högsby och nedåt mot Fliseryd har man sökt skydda
odlingarna genom invallningar längs vissa sträckor och anläggande av
pumpverk. Trots hittills vidtagna åtgärder medför utpräglat högvatten som
regel omfattande skador i dessa trakter.

I en utredning, som verkställts under åren 1930—1932 beträffande vattenförhållanden
i Emån av statshydrologen S. E. Ernfors och lantbruksingenjören
Erik Lindqvist, drog utredningsmännen den slutsatsen, att torrläggnings-
och dikningsföretag inom nederbördsområdet haft till följd att vattenföringen
i ån genomgått en långsam försämring. Sjöregleringar inom området
har nämligen enligt utredningsmännen inverkat oförmånligt på sjöarnas
naturliga förmåga att utjämna vattenståndet och därför tidvis ökat
flödenas storlek samt även ibland medfört en ofördelaktig förskjutning av
tidpunkten för dessa. Utredningsmännen ansåg sig också kunna fastslå, att
översvämningarna i åns nedre delar skulle ha blivit än svårare, om gällande
regleringsbestämmelser alltid blivit strikt följda.

Sjöregleringar har utförts i följande större sjöar, nämligen Solgen, Hellen,
Hulingen och Saljen.

För att motverka flödenas skadeverkningar upptogs efter nämnda utredning
fråga om ändrade tappningsbestämmelser. Begäran härom avslogs dock
av vattendomstolen. Lindqvist upprättade också förslag till två sänkningsföretag
och tio invallningsföretag från Högsby till Fliseryd på en sammanlagd
sträcka utmed Emån av drygt 12 km.

Utredning pågår f. n. om breddnings- och sänkningsföretag även för en
sträcka om ca två mil från Ryningsnäs kvarn till Ämmenäs.

Statsbidrag och statliga lån har år 1956 beviljats till utförande i viss om -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

fattning såsom provinvallningar utav två av dessa invallningsföretag, vilka
påbörjats vid Åsebo och beräknas vara avslutade år 1958.

Vattenkraft

Flertalet av forsarna och fallen i såväl huvudån som biflödena har utbyggts
för vattenkraftanläggningar. Enligt vattenboken är 42 kraft- och
dammanläggningar domstolsprövade.

Inom Jönköpings län finns tio kraftverk med en total utbyggd fallhöjd av
ungefär 80 meter och en sammanlagd utbyggnadseffekt av drygt 8 000 kW,
varav ungefär hälften representeras av kraftverk tillhörande Smålands
kraftaktiebolag.

I Kalmar län är den utbyggda fallhöjden upp till Ryningsnäs ca 45 meter
och utbyggnadseffekten drygt 10 000 kW. Sydsvenska kraftaktiebolaget äger
nästan all vattenkraft i denna del av ån.

Någon ytterligare kraftverksutbyggnad torde icke vara att påräkna, ehuru
det finns ett antal mindre betydande fall eller fallsträckor som ej utnyttjats.

Fiske

Emåns vattensystem har ett förhållandevis artrikt fiskbestånd, vari
ingår flera arter av laxfisk samt ål, sik, gädda, m. m.

Endast det strax invid åns utflöde vid Em bedrivna fisket är numera av
någon ekonomisk betydenhet. I övrigt bedrives i Emån fisket i mindre omfattning
huvudsakligen för husbehov och som fritidsfiske.

Ålfisket var förr givande längs nästan hela Emån. Det anses alltjämt vara
av vikt att ålens vandring till de övre delarna av vattendraget underlättas. —
I äldre tider förekom lax och laxöring ända upp till Vetlanda och redan på
1500-talet erlades skatt för laxfisket i Emån. Vandringsfiskens uppgång
hindras dock numera genom bl. a. överbyggnader och föroreningar. Såvitt
kan bedömas pågår alltjämt en fortskridande minskning av fisktillgången.
Härtill bidrar även de stora variationerna i vattenframrinningen och de
fortsatta skogs- och jordbruksdikningarna. Försämringen av fiskens livsbetingelser
är även ägnad att ogynnsamt påverka fisket i havsområdet utanför
ån, vilket är beroende av Emåns vandringsfisk. F. n. vandrar laxen knappast
högre än till Finsjö ca 3 mil från utflödet.

Som exempel på föroreningarnas betydelse kan nämnas att fisken i sjön
Hulingen, som förut var känd som en av de fiskrikaste inom denna länsdel,
nästan helt dött ut. Sjöns självreningsförmåga har dock hittills varit så stor
att föroreningarna icke nämnvärt påverkat vattnet i åns huvudfåra. Förekommande
avsänkning av sjön på våren för att tillgodose jordbruksintresset
anses dock innebära risker för ogynnsam påverkan av Emåns fiske längre
ned, eftersom Hulingens vatten genom minskningen av dess vatteninnehåll
blir syrefattigare.

Vid Emåns utflöde i havet kvarstår emellertid ett mycket givande laxfiske,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

vilket beror på att ån just där bildar ett litet vattenfall, som utgör ett utomordentligt
lockvatten, innanför vilket fisken i vattnet har sitt lekområde.
Fisket i Em är väldsbekant för den stora tillgången på havslaxöring, varav
den årliga fångsten där utgör cirka 6 000 kg.

Sydsvenska kraftaktiebolaget har utfört en medelstor fiskodlingsanläggning
vid Högsby. Sedan där bedriven sikodling nedlagts arbetar man f. n.
endast med lax och laxyngel. Resultatet har hittills icke motsvarat förväntningarna,
och det är tveksamt hur den framtida lönsamheten kan bli.

Vatten för industriellt ändamål

Domstolsprövning har ägt rum beträffande fem ställen, där bortledande
av vatten för industriellt ändamål förekommer. Emåns vatten utnyttjas
sålunda av Kvillsfors pappersbruk vid Emåns övre del, Brusafors-Hällefors
pappersbruk på två ställen vid Silverån cirka en mil nordväst om Hultsfred
samt Finsjö och Emsfors pappersbruk vid Emåns nedre del. Härav uppkommande
förorening är betydande, och reningsanordningar saknas nästan
helt, ehuru sådana till viss del är planerade eller redan under byggnad.

Skogsägarnas cellulosa aktiebolag har i dom av Söderbygdens vattendomstol
den 15 februari 1957, vilken överklagats, medgivits rätt att för
täckande av behovet av fabrikationsvatten till den planerade första utbyggnaden
av en sulfatfabrik i Mönsterås avleda vatten strax ovanför åns
mynning till en myckenhet av högst en kubikmeter i sekunden. Det förorenade
vattnet skall genom en lång ledning föras ut i Kalmarsund. Ytterligare
vattenuttag torde icke kunna ske utan en reglering av åns vattenföring.

Vattnet i Emån användes även i en del mejerier och slakterier, mestadels
utan att vattnet därefter renas.

Bevattning

I de nederbördsfattigare delarna har lantbrukarna på vissa håll börjat
begagna åvatlnet vid bevattningsanläggningar för åkerbevattning. Sådan bevattning
anses kunna vara ekonomiskt fördelaktig för en del odlingar.
Vid ökad användning för dylika ändamål kan vattenåtgången genom avdunstning
bli betydande och menligt påverka vattenståndet vid lågvatten.

Kungsådra

Från Målillaåns inflöde och till utloppet är Emån kungsådra.

Flottled

Emån är allmän flottled från gränsen mellan Jönköpings och Kalmar län
till utloppet. Som flottled har ån ganska ringa praktisk betydelse.

Skogs prod uk tion

Emån utgör det centrala vattendraget för i runt tal två miljoner hektar
skogsmark. För skogsproduktionen inom nederbördsområdet har Emån

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

likväl f. n. ingen annan betydelse än att förändringar i åns vattenföring inom
smärre områden kan inverka på grundvattennivån och därmed på skogsmarkens
bonitet.

Hushållsvatten och vatten för rekreation

I viss omfattning nyttjas Emåns vatten för hushållsändamål, men möjligheterna
härtill begränsas av att vattenföroreningen på vissa ställen är
betydande och på en del håll verkligt svårartad. Kloakvatten och industriellt
avloppsvatten avledes nämligen till Emån i mera avsevärd utsträckning
på mera än 35 olika platser. I de flesta fall saknas reningsanläggningar
helt. Föroreningen är särskilt svår av vattnet i Silverån och Brusan, där
avsevärda mängder sulfitlut tillföres vattnet samtidigt som där finns talrika
kloakutsläpp. Exempelvis sjön Hulingen är sedan ett tiotal år oduglig
som badsjö, och tidvis har stanken från föroreningarna i Silverån varit
mycket besvärande. Om reningsverk utbyggs anses dock Hulingens vatten
åter kunna bli användbart till bad.

Inom Kalmar län har flera försök att få industrierna att utföra anläggningar
för höggradig vattenrening strandat. Detta synes ha berott dels på
svårigheter att få byggnadstillstånd och dels på olika uppfattning om hur
kostnaderna mellan industrierna å ena sidan och berörda kommuner å den
andra rättvisligen bör fördelas. Då vatten förorenas av både industriellt avloppsvatten
och kloakvatten finns det nämligen icke någon allmänt godtagen
metod, varigenom det kan fastställas i hur hög grad den slutliga orenligheten
är att hänföra till den ena eller andra föroreningskällan.

Gällande bestämmelser

Som en bakgrund för bedömande av behovet av den föreslagna utredningen
om Emåns nederbördsområde anser utskottet erforderligt att redogöra
för de viktigaste av de regler, som f. n. bestämmer avvägningen i
större sammanhang mellan olika intressen i vatten. Stadgandena härom
återfinns främst i vattenlagen den 28 juni 1918.

Byggande i vatten

Vattenlagens stadganden om byggande i vatten har upptagits i 2 kap.

1 § definierar uttrycket »byggande i vatten». I den mån annat icke angivits
är bestämmelserna principiellt tillämpliga på allt byggande i vatten
oberoende av för vilket ändamål det sker. Vissa särpräglade och praktiskt
betydelsefulla grupper av företag rörande vattenförhållanden har dock
utbrutits till särskild behandling i vattenlagen, nämligen vattentäkter i

2 kap. 42—61 §§, vattenregleringsföretag'' i 3 kap., allmänna farleder i
5 kap., allmänna flottleder i 6 kap., torrläggningsföretag i 7 kap. samt företag
för avledande av kloakvatten och industriellt avloppsvatten i 8 kap.
I 1 kap. ges i vissa avseenden särskilda regler beträffande kungsådra.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

2 kap. 2 § uttrycker den allmänna principen om hur en vattenbyggnad
skall utföras på följande sätt: »Byggnad i vatten skall göras så, att ändamålet
må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet
för annan.» Regeln har betydelse i förhållande till motstående intressen
av både enskild och allmän natur. Av bestämmelsen följer att sökande
vid flera alternativ kan vara tvungen att välja ett för honom mera kostnadskrävande
men för annan mindre skadegörande byggnadssätt, under
förutsättning att kostnadsökningen icke är oskälig i förhållande till den
uppkommande minskningen i intrång och olägenheter. Enligt praxis har
detta lagrum tolkats så att sökanden även kunnat tvingas vidtaga skadeförebyggande
åtgärder eller utföra nyodling.

Frågan om ett företag skall anses lillåtligt regleras i första hand i 3 §.
Under de i detta lagrum angivna förutsättningarna må inverkan på vattenförhållandena
ske till skada för allmänna och enskilda motstående intressen.
När det gäller motstående intressen av enskild natur måste enligt
första stycket nyttan av åtgärd, som inverkar på vattenförhållandena, stå
i ett visst förhållande till den uppkommande skadan på annan tillhörig
egendom (minst tre gånger värdet av skadan på åker och äng samt två
gånger värdet av skadan på annan egendom). Som allmän regel vid skadeuppskattningen
gäller att denna sker med hänsyn till den skadade egendomens
beskaffenhet vid tiden för den skadebringande åtgärden. Där
genom byggande i vatten vållas uppdämning som försvårar framtida torrläggning
räknas emellertid enligt 4 § sådan skada, dock allenast en gång.

I andra stycket stadgas, att oavsett nyttan vissa mera betydande skador å
något av följande allmänna intressen utgör hinder för byggande i vatten,
nämligen bostäder för ett avsevärt antal personer, större anläggning varav
inånga har sitt uppehälle, odlad jord till en efter ortsförhållandena betydande
omfattning samt fiskerinäring av större betydenhet. Detsamma gäller
där byggandet skulle orsaka bestående ändring av naturförhållandena
till väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för
landets djur- och växtvärld.

Tredje stycket öppnar möjlighet för Konungen att efter hemställan av vattendomstolen
medge genomförandet av ett ur allmän synpunkt särskilt önskvärt
företag, även om hinder däremot möter jämlikt de båda föregående
styckena. Som förutsättning har uppställts att företaget är av synnerlig
betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

I 8 § första stycket upptages föreskrifter om skyldighet för den som
bygger i vatten att vidtaga eller tåla åtgärder till skydd för fisket. Det kan
här bli fråga om att utföra och hålla sådana anordningar som t. ex. laxtrappa,
fiskodlingsanstalt eller nya lekplatser i st. f. översvämmade. Domstolen
kan också meddela särskilda föreskrifter till skydd för fisket, exempelvis
att vattenhushållningen skall vara sådan att minimivattenmängden
icke tillätes nedgå under den naturliga lågvattenföringen. En vanlig form
av föreskrift utgör fastställande av avgifter som ersättning för befrielse

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

från skyldighet att vidtaga erforderliga anordningar till skydd för fisket.
Influtna avgiftsbelopp brukar i allmänhet av fiskeristyrelsen ställas till
vederbörande hushållningssällskaps förfogande.

I 8 § andra stycket stadgas sådan begränsning av rättskraften hos tidigare
avgöranden angående skydd för fisket, att mindre effektiva anordningar
eller föreskrifter i viss utsträckning kan utbytas eller kompletteras,
om detta kan ske utan att tredje mans rätt förnärmas.

Skyldighet föreskrives i 10 § att erlägga fiskeavgift för byggnad i vatten
som har till ändamål vattnets tillgodogörande eller reglering av vattnets
avrinning, då bjrggnaden orsakar en icke obetydlig ändring i de naturliga
vattenståndsförhållandena eller försvårar fiskens framkomst.

Allmän farled och allmän flottled åtnjuter enligt 11 § ett i huvudsak
obetingat skydd mot mera betydande intrång av planerade vattenbyggnader
i leden. Mellan intressenterna skall vattentillgången fördelas så att
flottningen alltid skall ha nödigt vatten, men om allmän flottled tillkommer
först sedan strömfall utbyggs föreligger i princip ersättningsskyldighet
för det vatten som avstås.

I 12 § stadgas i första stycket att det ej må så byggas i vatten, att menlig
inverkan på klimatet eller på allmänna hälsotillståndet vållas eller
eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. Detta lagrum avser
ej att skydda tidigare i 2 kap. behandlade allmänna intressen utan främst
— utöver de särskilt nämnda, klimatet och det allmänna hälsotillståndet
—-av 11 § icke berörda kommunikationsintressen samt försvarets intressen
och intresset av att ingen ort berövas tillgång på förbrukningsvatten.

Andra stycket innehåller vissa bestämmelser till skydd av naturminnesmärke,
som ej blivit fridlyst. I naturskyddslagen den 21 november 1952
ges eljest regler om fridlysning av naturminne. Något formellt hinder
mot att vattenfall fridlyses anses ej föreligga. Beslut om fridlysning meddelas
av länsstyrelsen, som kan upphävas om den hindrar eller avsevärt
försvårar företag av allmän eller enskild nytta. Motsvarande bestämmelser
gäller då ett område fridlysts som naturpark. I fråga om fasta fornlämningar
gäller jämlikt lagen den 12 juni 1942 om fornminnen, att de ej
utan tillstånd av riksantikvarien må ändras, skadas eller borttagas.

Enligt 13 § åligger det den som vill bygga i vatten att taga viss hänsyn
till sådana byggnadsföretag avseende samma vattenområde, vilka ännu
icke är aktuella men kan beräknas bli det i framtiden. Det skall gälla
ändamål av betydenhet. I kraftverks- och regleringsmål uppkommer
stundom frågor om hänsynstagande till framtida företag för torrläggning
eller bevattning av mark. Skyldigheten innebär blott en förpliktelse att
inrätta byggnaden så, att nämnda företag såvitt möjligt icke försvåras.

Förhands prövning av byggnad i vatten skall i regel ske. Därom handlar
20 §. Skyldighet att inhämta vattendomstols tillstånd föreligger bl. a. dels
före uppförande och förändrande av dammbyggnad, dels ock före annat

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 ur 1957

byggande i större bäck och annat dylikt vattendrag, förutsatt att byggnaden
kan märkbart inverka på vattenståndet eller vattnets lopp samt
att det ej är uppenbart att varken allmän eller enskild rätt förnärmas
genom byggnaden. Mindre stränga regler gäller för byggande vid vatten,
då förutsättning för plikt att inhämta förhandstillstånd är att byggnaden
utföres så nära strandbrädden att inverkan kan ske på vattenståndet samt
att sannolika skäl föreligger att genom byggandet allmän eller enskild
rätt förnärmas.

Om byggnadstillstånds rättsverkningar innehåller 22—24 §§ föreskrifter.
Rättsverkan av ett lagakraftvunnet tillstånd är att den byggande i princip
vinner fullständig klanderfrihet med avseende å de rättigheter som innefattas
i byggnadsbeslutet. 24 § stadgar vissa inskränkningar i rättskraften
vid oförutsedda skador. Då byggnaden visat sig åstadkomma skada eller
intrång för motstående intressen utöver vad som av vattendomstolen förutsetts
vid beslutets meddelande, kan talan föras inom fem år från det byggnaden
enligt vattendomstolens beslut skulle ha fullbordats. Denna av lagen
bestämda tid kan vattendomstolen i beslutet om byggnadstillstånd utsträcka
till högst tolv år. Sådan talan kan avse antingen ersättningsanspråk
eller, där skada eller intrång är av betydenhet, ändrade bestämmelser
rörande vattenhushållningen eller förändringar i själva byggnaden.
Byggnadens ägare kan dock icke förpliktas till sådana ändringar i byggnadsbeslutet,
som skulle medföra väsentlig olägenhet för honom. Tredje
mans rätt får heller icke förnärmas.

I 27—32 §§ finns föreskrifter rörande vattenhushållningen, d. v. s. möjligheterna
att inverka på vattenståndet och vattenföringen. Om vattenmärke
utsatts för högsta och lägsta dämningshöjd eller särskilda föreskrifter
givits om vattnets framsläppande skall bestämmelserna härom
följas (27—28 §§). När såväl vattenmärke som särskilda vattenhushållningsföreskrifter
saknas åligger det byggnadens ägare att undvika allt
innehållande av vatten, varigenom annans egendom kan skadas, oavsett
om egendomen är belägen uppströms eller nedströms byggnaden (29 §).
Dämningsrätten innebär endast rättighet att höja vattenståndet, även där
det sker till skada för ovanlörliggande, men ej att innehålla vatten i vidare
män än som kan ske utan att förorsaka skada för nedanför belägna vattenverk
eller andra intressen. Särskild rättighet kan dock även förefinnas
att innehålla det tillrinnande vattnet, oavsett om det är till förfång för
dylika intressen (30 §). Ägare av byggnad i vatten och ägare av strömfall
i samma vattendrag som byggnaden kan hos vattendomstolen söka ändrade
eller nya bestämmelser om vattenhushållningen (31 §). Motsvarande
möjligheter från jordbruksintressets behov av bestämmelser för torrläggning
av mark återfinns i 7: 37—38, i fråga om allmän farled i 5: 7, allmän
flottled i 0:21 samt företag för avledande av kloakvatten och industriellt
avloppsvatten i 8: 20 och 8: 33. Det är förbjudet alt göra häftiga vatten -

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

avtappningar, eftersom detta kan åstadkomma skador både högre upp och
lägre ned i vattendragen (32 §). Blir dammägare tvungen att välja mellan
att dämma högre än han har rätt till och att åsidosätta sistnämnda förbud,
bör han välja den åtgärd, som medför den minsta skadegörelsen. Det
är dock tvivelaktigt om han i sådant fall kan undgå skadeståndsskyldighet.

Vid sökande av tillstånd till företag enligt vattenlagen kan konkurrens
uppkomma med annat planerat företag, vars genomförande skulle hindra
eller utesluta verkställandet av det förra. Härom handlar 38 § andra stycket.
Förutsättningen för en avvägning är att de konkurrerande intressena
föreligger till prövning samtidigt. Skador genom förhindrande av ett i
framtiden planerat företag kan utgöra hinder för det sökta företaget endast
i den man detta skadar en lagligen bestående rättighet. Vid samtidig
prövning skall företräde ges åt det företag, som ur allmän och enskild
synpunkt kan beräknas bli till största gagn. Om möjligt skall domstolen
jämka mellan stridiga intressen, så att ettvart kan tillgodoses utan väsentligt
förfång för annat.

Enligt bestämmelserna om bygdekraft i 4: 1—4 kan ägaren av en större
vattenkraftanläggning åläggas avstå viss del av kraften för att tillgodose
kringliggande bygds behov. Vattendomstolens avgörande härom gäller i
20 år. 14:5 finns bestämmelser om ny prövning, vilka innebär att det allmänna
eller ägaren av vattenbyggnad kan påkalla ny prövning av de villkor,
under vilka byggnaden med hänsyn till allmänna intressen må bibehållas
och nyttjas. Nyprövning kan första gången påkallas 55 år efter det
byggnaden skulle ha fullbordats.

Vatlenreglering

Vattenregiering utgör en form av byggande i vatten. Då det vid vattenregleringsföretag
är vanligt att flera intressenter samverkar till gemensamt
gagn, har dessa företag utbrutils till gemensam behandling i 3 kap.,
varvid huvudvikten lagts vid de bestämmelser, som reglerar det inbördes
förhållandet mellan regleringsintressenterna. Såvitt angår förhållandet till
motstående intressen är däremot stadgandena i 2 kap. om byggande i vatten
i huvudsak tillämpliga. För att vattenreglering skall omfattas av stadgandena
i 3 kap. förutsättes, att regleringen såsom åtminstone ett av sina
ändamål har att åstadkomma bättre utnyttjande av vattenkraft.

Vattenregleringar med tvångsdelaktighet behandlas i 1—25 §§ och regleringar
utan tvångsdelaktighet i 26—28 §§.

I 2 § stadgas viss avvikelse i lindrande riktning från tillåtlighetsreglerna
i 2: 3, när med regleringsföretaget åsyftas båtnad även ur torrläggningssynpunkt.

I regleringssamfällighetens omfattning vid tvångsdelaktighet ingår enligt
3 § alla strömfall, för vilka regleringen medför båtnad, samt all den
mark, som genom företaget vinner stadigvarande torrläggning. Kretsen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

av dessa strömfall och fastigheter avgöres med för framtiden bindande
verkan av vattendomstolen, då tillstånd meddelas till företaget. Vid kostnadsfördelning
gäller i princip att varje delägare skall bidraga i mån av
den båtnad, som beredes hans mark eller strömfall.

Bestämmelser om sättet för utförande av vattenreglering upptages i 7 §.
Lagrummet innebär att man i första hand skall beakta det intresse, för
vars tillgodoseende företaget kommer till stånd. En avvägning bör dock
även ske med hänsyn till samtliga på frågan inverkande omständigheter,
såsom vattenområdets lämplighet för det ena eller andra ändamålet samt
sociala och ekonomiska faktorer. Vid jämkning mellan olika intressen
skall även beaktas att företaget ur allmän och enskild synpunkt blir till
största gagn.

Beträffande rättsverkningarna av ett lagakraftvunnet tillstånd till vattenreglering
innehåller 11 § fjärde stycket regler som med ett par avvikelser
väsentligen motsvarar tidigare berörda stadganden i 2: 22 24.

I 11 § femte stycket hänvisas i fråga om Konungens prövningsrätt till
4 kap. Enligt 4: 13 äger Konungen alltid prövningsrätt, då det gäller reglering
av avrinningen ur någon av landets sex största sjöar. Beträffande
annan vattenreglering föreligger sådan prövningsrätt för den händelse
regleringens inverkan på avrinningen är av synnerlig omfattning samt
Konungen gör förbehåll om prövning. I 4: 14—15 meddelas bestämmelser
om skyldighet för strömfallsägare att utgiva årlig regleringsavgift då båtnaden
i vattenkraftsavseende genom regleringen är av viss storlek. Avgiftens
storlek bestämmes för varje särskilt strömfall, och domstolens avgörande
gäller för 20 år i sänder. Influtna avgifter skall användas till minskande
av eller gottgörelse för skada eller olägenhet, för vilken ersättning icke blivit
bestämd av vattendomstolen, samt vidare för att tillgodose annat ändamål
beträffande den bygd, som beröres av företaget, såsom jordbrukets
främjande eller beredande av tillgång till elektrisk kraft. Enligt 4: 16 kan
ngprövning av villkoren för dylikt regleringsföretag ske efter 55 år på
samma sätt som beträffande större kraftverk.

Med 12 § inleds de stadganden om regleringssamfällighetens organisation,
som avser skötseln av regleringsintressenternas gemensamma angelägenheter
med avseende å företaget samt deras förhållande till tredje man. Av
innehållet i dessa bestämmelser må bär blott nämnas, att stadgar för samfälligheten
skall godkännas av länsstyrelsen, att Konungen enligt 16 §,
när det prövas nödigt för att tillgodose allmänt väl, äger utse en ledamot i
styrelsen för vattenregleringsföretag samt att talan mot samfällighetens beslut
kan föras efter stämning till allmän underrätt.

De härpå följande 26—28 §§ innehåller bestämmelser om vattenreglering
utan tvångsdelaktighet.

Utgöres sökandena av flera strömfallsägare eller minst en strömfalls -

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år t957

ägare och minst en ägare av mark tillämpas i huvudsak stadgandena om
vattenreglering med tvångsdelaktighet. Detsamma gäller när andra intressenter
senare förenar sig med sökanden om företaget. Härom stadgas i 26 §
andra stycket och 27 §.

Begäres reglering huvudsakligen till förmån för allmän farled eller allmän
flottled eller uteslutande för torrläggning av mark tillämpas enligt
26 § tredje stycket de vanliga reglerna rörande dylika företag, d. v. s. 5,
6 och 7 kap.

För sådana vattenregleringsföretag utan tvångsdelaktighet vilka ej har
flera än två deltagare medges i 28 § möjlighet för Konungen att utse övervakare
för företaget.

Allmän farled

Om allmän farled finns bestämmelser i 5 kap.

Där Konungen enligt 3 § beslutat om inrättande av allmän farled medför
detta såsom framgår av 4 § skyldighet för sakägare att avstå eller upplåta
vatten eller annan egendom som behöver disponeras för ändamålet samt
att tåla skada eller intrång som eljest vållas av företaget.

Genom hänvisning i 5 § till olika stadganden i 2 kap. blir reglerna om
kySgan<ie i vatten i huvudsak tillämpliga även å allmän farled.

Samma regler som för inrättande av allmän farled gäller enligt 7 § vid
utvidgning eller förbättring av allmän farled, då det föreligger sannolika
skäl att allmän eller enskild rätt förnärmas därigenom, samt vid behov
av nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet till
förebyggande eller minskande av skada.

Allmän flottled

Stadganden om allmän flottled återfinns i 6 kap.

Om inrättande av allmän flottled, då för detta erfordras väsentlig ändring
av vattenförhållandena eller vissa särskilt angivna allmänna intressen är
i fara, bestämmer enligt 3 § Konungen efter framställning av vattendomstolen.
Erfordras särskilda bestämmelser om vattenhushållningen stadgas
i 4 § att jämkning såvitt möjligt skall ske mellan stridiga intressen. Den
vars rätt beröres av anläggning eller annan åtgärd för flottleds inrättande
är pliktig att mot ersättning tåla skada och intrång som vållas därigenom.

Vattendomstolen kan enligt 5 § föreskriva begränsning av flottningen
till viss tid av dygnet eller veckan med rätt för de flottande att därunder
nyttja allt det vatten, som skolat tillkomma flottningen under hela dygnet
eller veckan.

I 8 § ges såvitt gäller arbete för inrättande av allmän flottled hänvisning
till vissa bestämmelser i 2 kap. om byggande i vatten, bl. a. 8 § första
stycket, It § första stycket samt 12 och 13 §§.

Om genom anläggningar eller åtgärder för flottleden eller i följd av flott -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

ningen avsevärt men tillskyndas fisket kan de flottande enligt 9 § förpliktas
erlägga årlig avgift till fiskets bevarande i vattenområdet.

I 16 § finns en allmän regel om rättskraften av beslut om inrättande av
allmän flottled, och 17 § innehåller en bestämmelse att då vidtagen anordning
eller föreskrift om vattenhushållning visat sig otillräcklig eller
mindre tjänlig talan må föras vid vattendomstolen om sådana nya föreskrifter
som utan att oskäligt betunga flottningen må påkallas.

Torrläggning av mark

Bestämmelser om torrläggning av mark upptages i 7 kap.

I fråga om dikning gäller 1—36 §§.

Rätten att utföra dikning är i princip icke inskränkt av annan bestämmelse
än 35 §, enligt vilken regler om vattenavledning, d. v. s. senare bestämmelser
i 7 kap., skall gälla för det fall att vid avdikning av vattendränkt
mark detta kan vålla märkbar inverkan å vattenförhållandena i
vattensamling.

Det åligger emellertid enligt 3 § den dikande att avhjälpa olägenhet som
vållas av dikning å nedanförliggande mark genom dikning å denna mark
eller, om kostnaden härför skulle avsevärt överstiga det belopp, vartill olagenheten
kan skattas, att i stället ersätta skadan.

Rätt att ansluta sig till dikningsföretag föreligger såvida det är förenligt
med dikningens ändamål och hinder ej möter till följd av markens beskaffenhet
eller läge eller av att kostnaderna skulle oskäligt ökas. Den som
har båtnad av dikning är skgldig att deltaga i företaget. Darom och om
samfällighet för dikning innehåller 20—32 §§ vissa regler.

Före påbörjande av varje företag av betydenhet måste som framgår av
36 § förhandsbesked inhämtas under vilka villkor arbetet må bedrivas.
Villkor varom här är fråga kan t. ex. innefatta föreskrifter var och hur dikning
skall göras med hänsyn till vattenmängd, jordens sättning och andia
förhållanden, varom bestämmelse ges i 10: 62.

Om vattenavledning, varmed förstås sänkning eller uttappning av
sjö eller annan vattensamling, fördjupande eller annan dylik åtgärd i vattendrag
eller annan avledning av vatten, allt under förutsättning att det sker
i syfte att torrlägga mark, stadgas i 37—48 §§. Samma regler länder jämväl
till efterrättelse i fråga om åtgärd för reglering av vattnets avrinning
eller införande av nya eller ändrade bestämmelser rörande vattenhushållningen
vid befintlig byggnad i vatten, såframt åtgärden huvudsakligen
avser torrläggning och 3 kap. ej är tillämpligt.

Beträffande tillåtligheten av att ändra vattenförhållanden gäller enligt
38 § att sådan förändring icke må vidtas, med mindre nyttan därav överstiger
skada och intrång som detta medför å annan egendom. Skada och
intrång å tillgång av vattenkraft avsedd för nyttjande i anläggning som
åtminstone är under byggnad, å fiskeverk, bevattningsanstalt eller annan

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

därmed jämställd byggnad för uttagande av vattenkraft skall beräknas två
gånger.

I nära överensstämmelse med stadgandena i 2:3 andra och tredje styckena
innehåller 39 § ytterligare begränsning av rätten till vattenavledning,
såvitt härigenom kan uppkomma fara för vissa uppräknade allmänna intressen
av större betydelse.

Enligt hänvisning i 41 § blir reglerna i 2 kap. huvudsakligen att tillämpa
jämväl å vattenavledningsföretag.

Vill någon utföra vattenavledning och föreligger sannolika skäl att därigenom
allmän eller enskild rätt förnärmas eller skall två eller flera med
skilda andelar taga del i företaget, skall såsom stadgas i 45 § innan arbetet
påbörjas förhandsbesked inhämtas.

Om Konungens prövningsrätt i avseende å de sex största sjöarna samt
i fråga om företag, varigenom vattenförhållandena väsentligt förändras,
gäller enligt 46 § i stort sett detsamma som stadgas i 4: 13.

Angående invallning finns stadganden i 49—55 §§. För sådant företag
gäller beträffande samordning av olika motstående intressen väsentligen
detsamma som rörande vattenavledning.

Gemensamma bestämmelser i 56—66 §§ avslutar kapitlet. För
oförutsedd skada eller intrång kan ersättningsanspråk framställas inom fem
eller i vissa fall tolv år från det företaget skulle ha fullbordats. År skada
eller intrång av betydenhet kan talan om ändrade föreskrifter föras inom
samma tid. De ändrade föreskrifterna får dock icke förnärma tredje mans
rätt eller för företaget medföra väsentlig olägenhet (57 §). För företag med
flera deltagare än två skall finnas särskild styrelse och gäller även i övrigt i
stort sett samma bestämmelser som för vattenregleringssamfälligheter (61
—66 §§).

Avloppsvatten

Avledning av avloppsvatten regleras av bestämmelserna i 8 kap. Dessa
har år 1956 i flera hänseenden skärpts i förhållande till vad som förut
gällde.

Vad angår kloakvatten skall ledning för sådant vatten enligt 3 §
inrättas så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång
och olägenhet för annan. Samma princip skall såsom stadgats i 25 §
gälla jämväl i fråga om åtgärd för att motverka förorening genom kloakvatten,
innan det utsläppes i vattendrag.

I 23 § stadgas skyldighet för den som avleder kloakvatten till vattendrag
att vidtaga de åtgärder för att motverka förorening, som kan anses påkallade
ur allmän eller enskild synpunkt. För bl. a. kloakvatten med avlopp
för vattenklosett gäller att sådant vatten ej får avledas obehandlat, om det
icke uppenbarligen kan ske utan olägenhet.

Om ändrade bestämmelser rörande vattenhushållningen som krävs för att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957 15

motverka förorening genom kloakvatten upptar 26 § ett stadgande, att
2 kap. med undantag av 3 § första stycket skall lända till efterrättelse.

För kloakvattenförorening av betydenhet skall enligt 30 § ersättning
utges, om ej olägenheten med hänsyn till ortens förhållanden skäligen bör
tålas.

Nyssberörda regel i 3 § gäller i enlighet med 31 § även industriellt
avloppsvatten.

I 32 § förbjudes avledande av industriellt avloppsvatten på sådant sätt,
att genom förorening av vattenområde ur allmän eller enskild synpunkt
uppkommer olägenhet av någon betydelse. För föroreningens förebyggande
krävs dock icke åtgärder som ej skäligen kan fordras.

Skulle fiskerinäring av större betydenhet lida väsentligt förfång eller
eljest allmänna intressen förnärmas i avsevärd mån får industriellt avloppsvatten
utsläppas endast om Konungen efter hemställan av vattendomstolen
med hänsyn till inrättningens betydelse ur allmän synpunkt finner hinder
ej möta.

Kan utsläppande av industriellt avloppsvatten antagas medföra avsevärt
men för fiske må ägaren av fabriken enligt 34 § förpliktas erlägga årlig
fiskeavgift å 50—10 000 kronor.

Konungen må enligt 37 §, där det ur naturskyddssynpunkt finnes vara
av särskild betydelse, förbjuda all förorening genom industriellt avloppsvatten.
Har inrättning anlagts innan förbud meddelats kan förorenandet
blott förbjudas såvida innehavaren icke lider oskäligt intrång.

Återstående §§ i 8 kap. innehåller gemensamma bestämmelser.

I 38 § ges Konungen möjlighet att innan fråga om åtgärder till motverkande
av vattenförorening blivit prövad förbjuda utsläpp i visst vattenområde
av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten.

En allmän rättskraflsregel med hänvisning till vissa undantag i andra
bestämmelser finns i 39 §.

I 40 § föreskrives att villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten må kunna ändras av vattendomstolen, efter det tio år
förflutit från det beslut om sådana villkor vunnit laga kraft eller när eljest
väsentligt ändrade förhållanden inträtt. Vållas betydande olägenhet genom
vattnets utsläppande, som icke förutsetts vid beslutets meddelande, må
vattendomstolen också meddela ändrade föreskrifter. Även länsstyrelsen
kan, när särskilda omständigheter föreligger, meddela föreskrifter som föranleds
därav.

I samband med ändrade föreskrifter kan enligt 41 § även meddelas ändrade
ersättningsbestämmelser beträffande skada eller intrång av förorening.

Eu i allt väsentligt överensstämmande motsvarighet till bestämmelsen i
2: 24 angående oförutsedda skador upptages i 42 §.

Om uppdelning av kostnaden för åtgärder enligt 8 kap. mellan flera samhällen
eller fastigheter då företag är gemensamt handlar 46- 47 §§.

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

Gemensam styrelse skall enligt 48 § utses i fråga om företag som är
gemensamt för flera än två fastigheter. Jämväl i övrigt gäller som framgår
av 48 53 §§ för dylik samfällighet i stort sett samma föreskrifter som för

vattenregleringsföretag enligt 3 kap.

Fr. o. m. år 1957 gäller KK den 30 november 1956 om förprövning rörande
åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m. Enligt denna författning
råder förbud mot anläggande av vissa slag av fabriker och inrättningar,
som släpper ut industriellt avloppsvatten, innan frågan om erforderliga
åtgärder för att motverka vattenförorening blivit prövad enligt vattenlagen.
Beträffande vissa andra slag av fabriker stadgas att de ej må
anläggas utan dessförinnan skedd anmälan hos statens vatteninspektion.
Särskilda bestämmelser gäller för ökad tillförsel av avloppsvatten från
dessa företag eller ändring av vattnets sammansättning. Även anläggande
av större kloakledning skall anmälas hos vatteninspektionen liksom också
utsläppande av avloppsvatten i vattenområde under särskilt angivna förhållanden.

Ersättningsregler

Reglerna om ersättning till enskild person är sammanfattade i 9 kap.
Efter en inledande avdelning, som upptar vissa regler om ersättningsskyldighet
i allmänhet (1—12 §§), behandlas i särskilda avdelningar ersättning
medelst kraftöverföring (13—45 §§), ersättning medelst tillhandahållande
av vatten (46 §) och ersättning i penningar (47—53 §§). Kapitlet innehåller
därutöver åtskilliga andra bestämmelser.

I 47 § fastslås som huvudregel att ersättning i penningar skall bestämmas
att utgå på en gång. Skadeersättning till följd av allmän flottled eller förorening
genom avloppsvatten får dock fastställas att utgå i årlig avgift,
när skälig anledning förekommer. Vid ersättning i årlig avgäld finns möjlighet
att, när nya förhållanden inträtt, ändra förut meddelat beslut rörande
ersättningen och sättet för dess utgående.

Enligt 48 § skall ersättningen i penningar i vissa fall beräknas till fulla
värdet och hälften därutöver. Detta gäller bl. a. ersättning för tillgodogjord
vattenkraft, för mark som avstås med äganderätt, för markskada till följd
av ändring i vattenståndsförhållanden samt för fiske och skada å fiske.

Domstolsförfarandet m. m.

Bestämmelser om domstolar och rättegång i vattenmål återfinns i 11 kap.
Av reglerna i detta kap. skall här endast redogöras för följande.

I 27 § 6 mom. lämnas vissa föreskrifter om förberedande av större vattenbgggnadsföretag.
Syftet med bestämmelserna är att möjliggöra, att planeringen
av sådana vattenkrafts- och vattenregleringsföretag, som i bety -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

dande grad ingriper i en bygds förhållanden, äger rum i samråd och samarbete
med ortsmyndigheter och representanter i övrigt för de intressen
som kan beröras. Därjämte gäller att Konungen äger meddela bestämmelser
om skyldighet för den som vill utföra företag enligt vattenlagen att vidtaga
åtgärder av detta slag.

Bestämmelser har meddelats i kungörelse den 24 april 1953 angående förberedelse
av vissa företag enligt vattenlagen. Kungörelsen avser större vattenkrafts-
och vattenregleringsföretag och föreskriver bl. a. Innan närmare
undersökningar för utrönande av ett företags verkningar må äga rum i
vattenområdet eller på angränsande mark — såvitt möjligt i god tid dessförinnan
— skall företagaren underrätta länsstyrelsen och kammarkollegiet.
Företagaren har sedermera att gå dessa myndigheter till handa med
alla de upplysningar, som erfordras för bedömande av företagets huvudsakliga
verkningar. Så snart de tekniska förutsättningarna för det planerade
företaget blivit i huvudsak klarlagda, skall tillfälle beredas kommunala
organ samt myndigheter och sammanslutningar i övrigt, vilka har till uppgift
att bevaka av företaget berörda allmänna intressen, att framföra önskemål
och eljest överlägga med företagaren rörande den huvudsakliga planläggningen
av företaget samt frågan om vilka åtgärder till förebyggande
eller minskande av skada eller olägenhet för mera betydande allmänna
intressen som bör vidtagas. Företagaren bör såvitt möjligt inhämta upplysning
om vilka övriga större företag som förbereds eller eljest kan
antagas komma i fråga för utförande i vattendraget. Samråd bör även äga
rum med företrädarna för de till vattendraget knutna viktigare intressena

1 syfte att främja en från allmän synpunkt ändamålsenlig planering av
olika åtgärder för utnyttjande av vattendraget. Vidare skall företagaren
medverka till att erforderliga upplysningar om företaget lämnas ortsbefolkningen.
Där så befinnes lämpligt skall särskilda sammanträden för detta
ändamål anordnas gencrn länsstyrelsens försorg. — Innan kungörelsen utfärdades
gällde inga särskilda bestämmelser om förberedelse av vattenbyggnadsföretag.
Regelmässigt förberedde företagaren ett sådant praktiskt
taget på egen hand.

Enligt f>2—64 §§ skall domstol vid medgivande till ett kraftverks- eller
regleringsföretag ge noggranna bestämmelser i domen om byggnadens läge
och konstruktion, om den ersättning som skall utgå samt om de villkor i
övrigt, som må vara behövliga för tillgodoseende av allmän och enskild
rätt. Med dessa bestämmelser har åsyftats, att alla i ett vattenmål förekommande
frågor skall avgöras samtidigt och att avgörandena skall föreligga,
innan vattendomstolens medgivande att bygga i vatten tages i anspråk.
Från denna ordning har emellertid visst avsteg gjorts genom bestämmelser
om deldom i 66 §. Enligt detta lagrum må vattendomstolen, när ett
företags snara genomförande är angeläget eller eljest synnerliga skäl prövas

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 sand. 3 avd. Nr 25

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

föreligga, till särskilt avgörande upptaga frågan om företagets tillåtlighet
samt, om företaget finnes tillåtligt, medge tillstånd till erforderliga arbeten.
Vid meddelande av tillstand äger vattendomstolen vidare, om verkningarna
av företaget i visst hänseende icke kan förutses med erforderlig säkerhet,
i avbidan på erfarenhetens rön uppskjuta frågan om de föreskrifter, som i
denna del erfordras angående ersättning eller annat. Meddelas dylikt uppskov
skall vattendomstolen fastställa sådana provisoriska bestämmelser om
ersättning eller om åtgärder till skydd för skadelidande, som kan befinnas
påkallade. Avgörandet av målet i den uppskjutna delen skall äga rum så
snart ske kan.

Tidigare behandling av hithörande frågor

I ett den 5 maj 1951 till chefen för jordbruksdepartementet avgivet betänkande
angående åtgärder för åstadkommande av önskvärt samarbete
mellan fiske- och kraftintressena samt för bevarande av de svenska laxbestånden
in. m. (tryckt såsom Svenska vattenkraftföreningens publikation
423 1951:8), framhöll vandringsfiskutredningen, att landets elkraftsbehov
inom överskådlig framtid liksom hittills till allra största delen måste tillgodoses
med vattenkraft trots de skador, som därigenom kunde åsamkas
fisket. Utredningen föreslog att för varje vattendrag av betydelse för laxfisket
skulle utarbetas en plan, innehållande dels en redogörelse för
verkställda och väntade ingrepp i vattendraget, såsom överbyggnader, vattenregleringar
och vattenföroreningar, samt för verkningarna ur fiskesynpunkt
av dessa ingrepp, dels ock uppgifter om erforderliga kompensationsåtgärder
under olika utbyggnadsstadier och om beräknade kostnader
för dessa åtgärder. För att medverka vid utarbetandet av sådana älvplaner
och vid tillämpningen av dem borde enligt samma förslag skapas samarbetsorgan,
vari skulle ingå representanter för såväl fiskeintresset som kraftintresset
och de övriga intressen — exempelvis flottningen — för vilka vattendragen
utnyttjas till men för fisket.

År 1954 genomfördes vissa ändringar i vattenlagen för att bereda fisket
ökat skydd gentemot vattenkrafts-, vattenreglerings- och flottningsintressena.
Den viktigaste ändringen var att rättskraften hos beslut rörande åtgärder
till fiskets skydd begränsades. Tredje lagutskottet uttalade i sitt
utlåtande, nr 2, i anledning av propositionen om lagändring bl. a., att reglerna
i 2 kap. 3 § vattenlagen syntes vara väl avvägda och gjorde det möjligt
att vid tillståndsprövningen skäligen beakta fiskets intressen, men underströk
vikten av att sådan hänsyn verkligen också togs vid lagrummets
tillämpning. Fortsättningsvis anförde utskottet:

Vid uppskattningen av den skada byggande i vatten kan väntas förorsaka
fisket synes icke alltid tillräcklig hänsyn ha tagits till skadeverkningarna

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

på det av fiskbeståndet i vattendraget beroende kust- och havsfisket. I
detta sammanhang kan ifrågasättas, om icke på något sätt skydd borde beredas
för några laxförande vattendrag, särskilt i sådana fall, där den uttagbara
vattenkraften är av mindre betydelse för landets kraftför sörj ning i dess
helhet.

I övrigt får utskottet hänvisa till utlåtandet.

Med anledning av motioner vid samma års riksdag 1: 364, 1: 365 och
II: 17, som behandlade skydd av fiske mot olika kraftverksprojekt, främst
i Mörrumsån i Blekinge, gjorde tredje lagutskottet i sitt utlåtande, nr 34,
uttalanden som gick ut på att utskottet ansåg de motionsvis framförda önskemålen
i stort sett kunna tillgodoses inom lagstiftningens ram.

Vid samma riksdag framfördes i likalydande motionerna 1:232 och
II: 306, såvitt nu är i fråga, yrkande om att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om förslag snarast möjligt om ändring och komplettering
av vattenlagen i sådan riktning att

»b) vid utarbetandet av hushållsplaner i samband med vattenreglering eller
vattenavledning resp. invallning dessa hushållsplaner prövas med hänsyn
till vattenföringen inom hela det därav berörda nederbördsområdet,
varvid särskild hänsyn bör tagas till att starka variationer med korta tidsintervaller
undvikas;

c) vid dikning, torrläggning av mark och vattenavledning dessa bedömas
icke enbart till nyttan och skadan utan även med hänsyn till relationen mellan
nederbördsområdets storlek och där inom befintliga sjöar, som kunna
verka utjämnande på vattenföringen».

Av yttranden över motionerna må här ur tredje lagutskottets utlåtande,
nr 33, intagas följande:

Vattenöverdomstolen uttalar, att utformningen av lämpliga vattenhushållningsbestämmelser
är av grundläggande betydelse och att därvid utredning
om nederbördsområdets storlek in. in. är erforderlig, men framhåller,
att sådan utredning regelmässigt torde föreligga i mål angående
vattenreglering. Enligt vattenöverdomstolens uppfattning föreligger icke
anledning att i förevarande frågor komplettera lagstiftningen.

Kammarkollegiet finner det icke påkallat att införa något särskilt stadgande
i syfte att skärpa synemännens och vattendomstolarnas skyldighet
att vid utarbetande och prövning av regleringsbestämmelser taga hänsyn
till vattenföringen inom hela det berörda vattendraget samt anför i övrigt beträffande
motionärernas yrkande i punkten b):

Med föreslagna åtgärder avser motionärerna bland annat att motverka sådana
översvämningskatastrofer som den, vilken år 1951 inträffade vid
Emåns nedre del och som enligt motionärerna skulle ha mildrats, om tömningen
av magasinen i Emåns övre lopp uppskjutits någon vecka. Beträffande
denna översvämning vill kollegiet anmärka, att högvattnet i Emån

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

våren i fråga var exceptionellt högt och att tappningarna torde ha företagits
enligt gällande regleringsbestämmelser för att förhindra katastrofala verkningar
av högvattnet i Emådalens övre del, vilka ändock till en viss grad
inträffade. I dylika katastrofsituationer torde avvägningen endast gälla vilka
skador, som skall mildras. Att helt undvika dem, är ej möjligt.

I övrigt vill kollegiet framhålla, att variationerna i vattenföringen i ett
vattendrag minskas, i den mån långtidsregleringar genomföres, till dess
man nått fram till en utjämnad vattenföring. Målet för regleringarna sättes
dock numera till att vattenföringen genom olika långtids- och korttidsregleringar
så vitt möjligt är under kontroll, så att vattenframsläppningen, utöver
den som erfordras för tillgodoseende av motstående allmänna och enskilda
intressen, anpassas efter kraftproduktionens behov.

Kollegiet anser däremot att vad motionärerna anfört i punkten c) borde
kunna ge anledning till en förutsättningslös undersökning av vattenavledningarnas
allmänna inverkningar i olika hänseenden och yttrar vidare härom
bland annat:

Det av motionärerna påpekade behovet av samordning och gemensam
planläggning av diknings- och vattenavledningsföretag i ett vattendrag är
påtagligt.

Kollegiet håller före, att tiden nu kan vara mogen att till övervägande upptaga
frågan, om den av ålder bestående, praktiskt taget obegränsade rätten
till dikning bör fortbestå även under nuvarande förhållanden. Dikningens
och vattenavledningens återverkningar på olika allmänna intressen är
emellertid icke klarlagda och i första hand synes erforderligt att problemen
upptages till behandling i en allsidig, på vetenskapliga grunder fotad
undersökning. En sådan undersökning blir enligt sakens natur ett omfattande
och tidskrävande företag och resultaten kan ej anteciperas. Det förefaller
därför icke möjligt att för närvarande företaga en utredning om lagstiftningsåtgärder
i det av motionärerna under ifrågavarande punkt upptagna
ämnet.

Lantbruksstijrelsen förklarar sig intet ha att erinra mot bifall till de i motionerna
föreslagna åtgärderna i vad avser punkterna b och c med följande
motivering:

I viss mån torde även de tid efter annan tillkommande dikningsföretag,
varigenom vattenflödena hastigare ledes till vattensystemet i fråga, bidraga
till att vattenavbördningen vid flöden blivit större än som kunnat förutses.
Det är nämligen vid handläggningen av dylika förrättningar i regel icke möjligt
att beräkna varje särskilt dikningsföretags inflytande på avbördningen
i huvudsystemet eller att uppskatta de skador, som drabbar nedanför liggande
mark. Den samlade effekten av dylika små dikningsföretag kan dock
otvivelaktigt i vissa fall bidraga till skador på nedanför liggande mark
— skador som stundom kan bli betydande. Ur ekonomisk synpunkt
och med hänsyn till den begränsade personal, som står till huds, är det
icke heller möjligt att företaga en undersökning av eller uppgöra en generalplan
avseende alla vattenbyggnadsfrågor inom varje särskilt vattensystem.
Att vissa olägenheter genom de nu påtalade förhållandena härigenom kan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

uppstå är emellertid med nuvarande ordning ofrånkomligt. Styrelsen har
med hänsyn till vad nu anförts intet att erinra mot att en utredning rörande
åtgärder till förebyggande av dylika skador kommer till stånd.

Svenska vattenkraftföreningen, som icke finner anledning att avgiva yttrande
beträffande punkten c, anser att, då vattenlagen redan nu innehåller
sådana bestämmelser om vattenhushållning att motionärernas önskemål
i fråga om punkten b kan tillgodoses och vattendomstolen har möjlighet
att meddela särskilda, mera detaljerade föreskrifter, någon lagändring i
ifrågavarande hänseende icke är erforderlig.

Svenska naturskyddsföreningen är däremot positivt inställd till motionärernas
förslag i förevarande båda punkter. Föreningen uttalar till en början
följande allmänna synpunkter:

Föreningen delar den uppfattningen, att vattenfrågorna bör bli föremål
för en bättre samordning inom nederbördsområdena och underkastade en
verklig planering ur hela bygdens synpunkt enligt de principer som gäller
för region- och generalplaners upprättande. En sådan omläggning är emellertid
mycket ingripande och det kan måhända vara ovisst om ett nytt organ
för ändamålet skulle komma att ge ett bättre skydd mot olyckliga åtgärder
än den nuvarande domstolsprövningen erbjuder. Det måste dock
fastslås, att det i Sverige tillämpade systemet, enligt vilket det allmännas
organ får finna sig i att successivt pröva olika företagares ansökningar utan
att kunna nämnvärt påverka ordningsföljden eller företrädet mellan olika
intressen, är föråldrat.

Även om en verklig planläggning av vad som ur alla synpunkter bör anses
tillåtligt och lämpligt för ett nederbördsområde icke från början ägt
rum, är det av ett betydande intresse att — såsom motionärerna antyder — en
gemensam förvaltning kommer till stånd för varje nederbördsområde
eller lämplig del därav. I längden kan de olika intressenterna på många håll
icke samsas utan en styrelse som har överblick av det hela och kan ge direktiv
åt olika håll. Även en sådan mera begränsad samordning kräver avsevärda
modifikationer i gällande bestämmelser och beslut. Självfallet är det
också av stor betydelse, att intressenterna icke utsättes för godtycklig behandling.

Utskottet uttalade i sitt berörda utlåtande för egen del följande:

I samband med att tillstånd meddelas till byggande i vatten eller till vattenreglering
fastställer vattendomstolen regelmässigt föreskrifter om hushållningen
med vattnet. Därvid har domstolen givetvis att beakta alla verkningar
av bestämmelserna såväl uppströms som nedströms anläggningarna.
Något behov att ändra eller komplettera den vid denna bedömning tillämpliga
lagstiftningen synes icke föreligga.

Efter att ha berört remissyttrandena och vandringsfiskutredningens förslag
om älvplaner för fisket fortsatte utskottet:

Enligt vad utskottet under hand erfarit har även vattenvårdskoinmittén,
som tillsattes 1953 för att verkställa utredning angående åtgärder till motverkande
av vattenföroreningar, i enlighet med sina direktiv till övervägande
upptagit frågan om bildande av sammanslutningar, vilka skulle ha till upp -

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

gift att beträffande visst vattendrag eller vattenområde planlägga, samordna
och utföra åtgärder för rening. Då det sålunda ur skilda synpunkter
visat sig föreligga behov av samordnande organ för vattendrag, vilka utnyttjas
för olika ändamål, vore det enligt utskottets mening önskvärt, att
vattenvårdskommittén under sitt fortsatta arbete undersökte möjligheterna
att skapa organ med de vidgade uppgifter, som ovan antytts. Detta synes så
mycket naturligare som nära nog varje vattenbyggnads- eller torrläggningsföretag
torde ha betydelse för samtliga till berörda vattendrag knutna intressen.
För att dessa organ skall kunna fullgöra sin uppgift med avseende å
planering av torrläggningsföretagen torde emellertid — såsom kammarkollegiet
anfört i yttrande över motionerna — sådana företags återverkningar
i skilda hänseenden böra klarläggas genom en allsidig, på vetenskapliga
grunder fotad undersökning. Utskottet vill därför för närvarande i fråga om
motionärernas nu avhandlade yrkanden begränsa sig till att förorda att en
sådan undersökning kommer till stånd.

I samband med vissa år 1956 genomförda skärpningar av reglerna i 8 kap.
vattenlagen om de förutsättningar, under vilka avloppsvatten får utsläppas
i vattenområde, anförde tredje lagutskottet i utlåtande nr 27 bl. a.:

Utskottet vill understryka, att det är av vikt, att redan i samband med
tillsynsorganisationens utformning riktlinjerna för vattenvårdens bedrivande
i fortsättningen klargöres. Det må i detta sammanhang framhållas,
att det icke torde vara möjligt att skydda alla sjöar och andra vattendrag
så, att deras vatten på en och samma gång kan användas för ytvattentäkt,
bad och fiske o. s. v. Det är därför nödvändigt, att verksamheten inriktas
på en planmässig inventering på lång sikt av samtliga ytvattentillgångar,
varigenom dessa på ett förnuftigt sätt kan uppdelas för användning för olika
ändamål.

Den planmässighet inom vattenvården, som sålunda bör eftersträvas,
kommer synbarligen att i viss utsträckning kunna tillgodoses inom ramen
för de vattenvårdsförbund beträffande vilkas utformning vattenvårdskommittén
för närvarande är verksam. Utskottet har tidigare i annat sammanhang
uttalat sig för sådana samordnande organ för vattendrag, som skall
utnyttjas för olika ändamål. Det torde icke vara uteslutet, att vattenlagens
i viss mån otidsenliga bestämmelser i samband med denna frågas övervägande
kommer att visa sig vara i behov av en viss översyn till åstadkommande
av bättre skydd för exempelvis vattentäkter, friluftsbad, turistnäringen
och andra allmänna intressen av liknande slag.

Frågan om »flodförvaltningar» har upptagits till diskussion i ett av fiskeristgrelsen
avgivet betänkande om fiskeområde (SOU 1956: 17 s. 77—80).
Sedan i betänkandet bl. a. konstaterats att det för genomförande av en enhetlig
administration av både fiske och fiskevård i ett helt flodsystem bestämmande
organet knappast kunde väljas av delägarna själva utan borde
utses av myndighet, anfördes bl. a. följande:

Därjämte lär det svårligen kunna undvikas att man vid övervägande av
frågan om flodförvaltning får taga ställning även till andra spörsmål förbundna
med utnyttjandet av ett vattendrag, t. ex. sjöregleringar, kraftverksbyggen,
vattenavledningar, flottning, föroreningar etc. Härmed har styrelsen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

icke tagit ståndpunkt till frågan, huruvida det engelska systemet med en typ
av flodförvaltningar (river boards) som ha att utföra en mångfald skiftande
uppgifter, ej endast på fiskets och fiskevårdens område, kan passa för
svenska förhållanden.

Fiskeristyrelsen slutade med att hemställa, att frågan om »flodförvaltningar»
och därmed sammanhängande problem måtte utredas i särskild
ordning.

Betänkandet, som varit föremål för remissbehandling, har i denna del rönt
instämmande från flera håll, hl. a. kammarkollegiet.

Norrländska vattenkraftutredningen har i ett den 25 september 1957 till
chefen för kommunikationsdepartementet avgivet betänkande angående
norrländska vattenkraftfrågor behandlat flera av de framställningar om
ändringar i vattenlagen, som under senare år framförts motionsvis i riksdagen
eller annorledes, bl. a. beträffande reglerna för tillståndsprövning,
möjligheterna för allmän bygdekompensation och grunderna för ersättning
enligt vattenlagen. Sammanfattningsvis uttalar utredningen efter att ha
förklarat att atomkraften näppeligen kan få någon väsentlig betydelse för
Sveriges kraftförsörjning under de närmaste tio åren bl. a. följande angående
behovet av en jämkning av tillåtlighetsreglerna i 2 kap. 3 § vattenlagen
:

Nuvarande regler i 2 kap. 3 § vattenlagen om prövning av företags tillåtlighet
böra ändras så, att prövningen kan ske allsidigare än vad för närvarande
är fallet. Enligt paragrafens första stycke skall varje företag —
eventuellt del av företag — bedömas för sig. Utredningen anser, att man
vid prövning av ett ifrågasatt företags tillåtlighet bör söka bedöma den
nytta, som med hänsyn till rådande utbyggnadsläge i vattendraget kan väntas
uppstå. Skulle vid tiden för denna prövning hos domstolen föreligga
ansökningar, avseende andra utbyggnadsföretag inom samma vattensystem,
bör domstolen kunna taga hänsyn även till dessa. Samtliga företag må då
betraktas som en enhet. Planerade företag, om vilka ansökningar ännu icke
ingivits till domstolen, böra däremot regelmässigt ej medräknas. Skulle en
sökande likväl påfordra, att avseende måtte fästas jämväl vid dylika företag,
bör detta icke ske, med mindre sökanden framlagt närmare utredning
rörande dessa.

Skyddsbestämmelserna i andra stycket av 2 kap. 3 § böra utvidgas att
omfatta dels de trevnads- och skönhetsvärden, som naturen kan erbjuda,
dels de indirekta, måhända framför allt ekonomiska, verkningar för en
bygd och dess invånare, som ett utbyggnadsföretag kan medföra. I enlighet
härmed förordas vissa ändringar av nuvarande lagtext av innebörd alt
sådant hinder, varom stadgas i lagrummet, skall anses föreligga, därest ett
utbyggnadsföretag skulle medföra, att befolkningen finge sina levnadsförhållanden
väsentligt försämrade eller att betydande förlust för landskapsbilden
eller med hänsyn till naturskyddet i övrigt vore att befara.

I dagens försörjningsläge, som kännetecknas av en hotande kraftbrist,
kan det vid prövning av frågor om större företags tillåtlighet inte längre
vara huvuduppgiften alt göra eu avvägning mellan enskilda intressen. Det
gäller fastmer att bedöma, huruvida det ifrågasatta företaget är av synner -

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

lig vikt för kraftförsörjningen. Om så befinnes vara fallet, bör företaget ej
uppehållas av alltför omständliga utredningar och beräkningar rörande dess
nytto- och skadeverkningar. Till 2 kap. 3 § bör fogas ett nytt stycke med
det innehållet, att domstol oberoende av föreskrifterna i första stycket må
lämna tillstånd till utbyggnad av strömfall eller genomförande av vattenreglering,
om företaget prövas vara av synnerlig vikt för kraftförsörjningen
samt om de därmed förenade fördelarna kunna anses i väsentlig grad överstiga
uppkommande nackdelar. Försåvitt emellertid bestämmelserna i nuvarande
andra stycket skulle befinnas medföra hinder mot ett dylikt företag,
bör domstolen vara skyldig att underställa frågan om företagets tillåtlighet
Konungens prövning.

Vidare förordas bl. a. att huvudpunkterna i fråga om kommande vattenhushållning
skall fastställas redan i tillståndsdomen, att regleringsavgifterna
skall höjas och omfatta även korttidsregleringar samt avgiftsperioden
förkortas till tio år, att sådana avgiftsmedel bör kunna utgå även till andra
av ett regleringsföretag berörda trakter än området vid magasinet, att ersättning
till sakägare skall kunna utgå jämväl i form av mark, att vattenlagen
bör kompletteras med en bestämmelse av innehåll att skadeförebyggande
åtgärder bör utföras av sökanden, där så enligt domstolens beprövande
skäligen kan ske, samt att det för åstadkommande av en mera tillfredsställande
prövning av tillståndsfrågor bör tillkomma en särskild myndighet,
gemensam för hela landet, förslagsvis en ny avdelning av vattenöverdomstolen
sammansatt av sex personer, varav två jurister, två ingenjörer,
en företrädare för naturvård och andra icke-ekonomiska intressen samt en
expert på Sveriges energiförsörjning, att handlägga alla frågor om tillstånd
till större vattenregleringar och kraftverk.

Yttranden

Behovet av lagstiftning

Kammarkollegiet ifrågasätter om en utredning är behövlig för det uppgivna
syftet att undersöka vilka lagstiftningsåtgärder som blir erforderliga
för genomförande av en eventuell regleringsplan och redogör i allra största
korthet för de möjligheter som f. n. är för handen. Emellertid anför kollegiet
fortsättningsvis:

Enligt kollegiets uppfattning skulle åtskilligt stå att vinna genom en
samordning av förekommande regleringar och dämningar i ån i gemensamt
intresse. Detta skulle förutsätta att ett regleringsföretag bildades. Vattenlagen
erbjuder under vissa förutsättningar möjligheten att bilda en regleringsförening
mellan dem som ha nytta av och som böra gemensamt bekosta
en vattenreglering. Denna möjlighet har utnyttjats och har varit en förutsättning
för sjöregleringarna i många av de stora nordsvenska vattendragen.
Något motsvarande kan knappast väntas i fråga om vattendrag av Ernåns
typ. Kollegiet har därför varit inne på tanken att det kunde i vissa fall vara
önskvärt att ha tillgång till lagbestämmelser, som tilläte ett statligt initiativ
till bildande av en regleringsgemenskap samt en vattendragsadministration,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

som kunde genomföra och övervaka ett rationellt utnyttjande av vattentillgången
i ett vattensystem. En vattendragsadministration bör i princip bekostas
av intressenterna men man kan naturligtvis tänka sig fall, då statsbidrag
kunna anses skäliga och rimliga för lösande av uppgifter av allmänt
intresse.

Vattenfallsstyrelsen uttalar att samordningsspörsmålen brukat kunna
lösas genom samarbete på frivillighetens väg (t. ex. i form av älvkommittéer)
samt att i den mån lösningar icke kan åvägabringas på sådan väg
möjligheten står öppen att hos vattendomstol begära ändrad vattenhushållning.
Styrelsen anför även att en omarbetning av vattenlagen i den av motionären
angivna omfattningen skulle innebära ett gigantiskt lagstiftningsarbete.

Lantbruksnämnden i Jönköpings län anför i yttrande, som fogats till
länsstyrelsens remissvar, att mycket talar för att i vattenlagen borde inrymmas
någon sorts bestämmelse om »generalplanering» för våra vattendrag.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att det i regel ej torde vara möjligt
att på frivillighetens väg samordna skilda intressen för att åstadkomma
åtgärder till skydd för vattendragen, samt ifrågasätter, om ej tiden nu är
mogen att lagstiftningsvägen få fram organ vilka har till uppgift att avgöra
alla de frågor, som uppkommer rörande ett vattendrags användning, i stort
sett efter förebild av de engelska flodstyrelserna (river boards).

Distriktsingenjören för vatten och avlopp i Kalmar län anför i ett till
länsstyrelsens remissvar fogat yttrande, att vissa regleringsåtgärder såsom
s. k. O-reglering samt sjösänkningar, dikningar och torrläggningsföretag
kan medföra menliga föroreningssymptom, utan att detta beaktas vid båtnadsberäkningar,
och att en viss precisering i gällande lag kan bli erforderlig
för att komma till rätta härmed.

Lunds universitets limnologiska institution förklarar sig dela motionärens
uppfattning om behovet av en fullständig omarbetning av vattenlagen,
vilken ur vattenvårdens synpunkt blivit otidsenlig.

Svenska naturskyddsföreningen instämmer i motionärens önskemål om
en reform av vattenlagstiftningen och erinrar om ett i maj 1955 till justitieministern
överlämnat förslag om ändringar av vattenlagen. Vidare understryker
föreningen att det är ett oeftergivligt krav, att utnyttjandet av
naturtillgångarna sker efter ett allsidigt bedömande med beaktande av såväl
ekonomiska som sociala, kulturella och estetiska faktorer. Föreningen fortsätter: I

det förslag som föreningen ingivit anfördes beträffande förfarandet i
stort att för hela landet borde ske en översiktlig bedömning av vad som bör
reserveras med hänsyn till turistnäringen och allmänna intressen. Det påpekades
särskilt, att naturvetenskapen har behov av att ett antal vattendrag
och sjöar bevaras i ursprungligt skick för forskningsändamål. Föreningen
föreslog, att varje nederbördsområde borde, där ännu finnes något att göra,
underställas vederbörande länsstyrelse.

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

Behovet av en provinventering

Kammarkollegiet avstyrker bifall till motionen och anför:

Sammanfattningsvis får kollegiet uttala att mot motionärens förslag talar
att tillgängliga vetenskapliga och tekniska resurser för närvarande äro hårt
anlitade för mera angelägna arbetsuppgifter, att upprättande av en plan
för Emån, ehuru av värde för intressenterna, icke kan motiveras av dess
nytta för ett eventuellt lagstiftningsarbete samt slutligen att initiativet till
och kostnaderna för en regleringsplan för Emån i första hand höra åvila
intressenterna själva, låt vara att statsbidrag i någon omfattning kunna
bliva motiverade.

Kommerskollegium, som bifogat ett yttrande av Smålands och Blekinge
handelskammare vari föreslås att vattenvårdskommitténs blivande synpunkter
först bör avvaktas, anser det synnerligen värdefullt att få spörsmålen
i motionen närmare belysta men ifrågasätter om utredningen bör
veikställas nu. Även länsstyrelsen i Jönköpings län finner vattenvårdskommitténs
förslag böra avvaktas.

Vattenfallsstyrelsen framhåller att värdet av den ifrågasatta provinventeringen
icke bör överskattas.

I övrigt ger de till utskottet inkomna yttrandena uttryck för en positiv
inställning till förslaget om en provinventering i det av motionärerna angivna
syftet.

Sättet för utredningens utförande

Fiskeristyrelsen tillstyrker en utredning inom Emåns nederbördsområde
eller inom annat lämpligt flodsystem.

Jönköpings läns hushållningssällskap tillstyrker bifall till en fullständig
och allsidig utredning med anlitande av tekniskt, kemiskt och fiskeribiologiskt
kunniga personer. På samma linje går skogsvårdsstyrelsen i länet,
Kalmar läns norra och södra hushållningssällskap samt Svenska naturskyddsföreningen,
vilken föreslår att en utredningsman förordnas att med
biträde av experter utföra utredningen, som måste ske skyndsamt och så
allsidigt som möjligt.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser i likhet med distriktsingenjören för
vatten och avlopp i länet, att utredningen bör göras av vattenvårdskommittén,
och ansluter sig till att undersökningen utföres beträffande Emån, som
ger ett typexempel på mångskiftande problem. Däremot understryker statens
lantbruksingenjör i samma län, att inventeringen bör utföras som en
påbyggnad till redan gjorda utredningar och icke bör handhas av vattenvårdskommittén.

Lantbruksnämnden i Jönköpings län är tveksam om just Emån, där förhållandena
är särskilt komplicerade, bör väljas eller om kanske icke hellre
ett mindre svårbemästrat vattendrag borde föredras. Nämnden ifrågasätter
huruvida ej en eventuell utredning borde uppdras åt t. ex. vattenfallsstyrelsen
i samråd med lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen och fiskeristyrelsen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

Lunds universitets limnologiska institution förklarar sig icke ha något
att erinra mot att Emån, som representerar ett vattendragssystem av den
relativt näringsfattiga typen (regional-limnologiskt sett kalcium-kvävefosfor-fattigt
område), väljes men anser det minst lika betydelsefullt att
åtminstone en representant för vattendragssystem inom ett landområde av
den näringsrika typen kommer i fråga.

Utskottet

Motionen syftar till att få till stånd en provinventering av något nederbördsområde
för att därigenom uppnå en ingående kännedom om alla de
faktorer, som måste beaktas vid bedömande av hur vattnet i ett vattendi ag
bör utnyttjas. Motionären hemställer att den avsedda undersökningen utföres
beträffande Emån, eftersom dess nederbördsområde erbjuder en provkarta
på en mångfald vattenproblem. Det är emellertid även motionärens
syfte att den kunskap, som vinnes genom en ökad kännedom om vattenproblemen,
skall kunna läggas till grund för lagstiftningsåtgärder om en
bättre samordning mellan olika intressen vid planering och prövning a\
vattenliushållningsärenden.

Frågan om hur en rättvis och ändamålsenlig samordning mellan skilda
vattenintressen bäst skall ernås är givetvis av den allra största betydelse.
Det är också uppenbart att de lösningar på samordningsproblemen, som
1918 års vattenlag och därtill anslutande författningar bjuder, icke kan anses
slutgiltiga utan behöver överses tid efter annan för att bringas i överensstämmelse
med de av samhället eljest godtagna värderingarna av olika betydelsefulla
intressen. Vattenlagen har visserligen sedan den trädde i kraft
ändrats några gånger, t. ex. år 1954, då fisket i samordningshänseende fick
en bättre ställning, och år 1956, då reglerna om vattenvård i 8 kap. skärptes,
men i stort sett ger vattenlagen alltjämt uttryck för de intresseavvägningar,
som låg till grund vid dess tillkomst.

Vad som då främst trädde i förgrunden var behovet av att vattenkraften
som energikälla tillvaratogs på ett ändamålsenligt sätt, och detta har även
satt sin tydliga prägel på vattenlagens innehåll. I motionen uttalas att vattnets
betydelse som energikälla passerat kulmen. Utskottet anser sig icke ha
anledning att taga ställning till huruvida så är förhållandet men vill for sm
del framhålla att, ehuru atomkraften med visshet inom en nära framtid
kommer att väsentligt underlätta möjligheterna till försörjning med elkraft,
man dock i detta avseende alltjämt befinner sig i begynnelsestadiet. Ännu
har vi icke kommit dithän, att det finns anledning att genom ändring av vattenlagen
väsentligt begränsa vattenkraftsutbyggandet till förmån för andra
intressen.

Flera remissinstanser bar i förevarande ärende liksom i tidigare liknande
sammanhang hävdat, att vattenlagen redan nu innehåller sådana be -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

stämmelser om vattenhushållning, att önskemålet, att hushållsplaner skall
prövas med hänsyn till vattenföringen inom hela det berörda nederbördsområdet,
kan tillgodoses. I princip förhåller det sig även så att det ankommer
på vattendomstolen att beakta alla verkningar av hushållningsbestämmelserna
såväl uppströms- som nedströms anläggningen.

Å andra sidan synes bland dem som teoretiskt och praktiskt sysslar med
dessa frågor föreligga en ganska stark opinion för att härmed sammanhörande
lagstiftningsspörsmål behöver utredas. Svenska naturskyddsföreningen
har sålunda i framställning till chefen för justitiedepartementet år
1955 föreslagit åtskilliga ändringar i vattenlagen, främst för att tillgodose
naturvålden men även för att gynna andra intressen av ideell art samt sådana
ekonomiska och sociala intressen som exempelvis turistnäringens behov
och samhällets önskemål att i en bygd bibehålla en bofast befolkning.
Enär möjlighet till en mera radikal omläggning av vattenlagstiftningen ej
ansetts föreligga, har föreningen nöjt sig med att blott föreslå viss påbyggnad
av den nuvarande lagstiftningen. Föreningen har därvid särskilt starkt understrukit
vikten av att vattenlagen utformas så att den i högre grad än som
nu är fallet medger en översiktlig planering för ett helt vattendrag. Bl. a.
har föreslagits att 2 kap. 3 § vattenlagen skall tjllföras ett stadgande om att
vid bedömande av allmänna olägenheter hänsyn i görlig mån skall tas jämväl
till vad andra företag inom samma och närliggande nederbördsområden
förorsakat eller kan komma att förorsaka.

Även Norrländska vattenkraftutredningen har i ett nyligen avgivet betänkande
framfört åtskilliga synpunkter på en reform av vattenlagen; i sak
överensstämmer dessa delvis med Svenska naturskyddsföreningens. Utredningen
framhåller bl. a. att man vid prövning av ett ifrågasatt företags tilllåtlighet
enligt 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen bör söka bedöma den
nytta, som med hänsyn till rådande utbyggnadsläge i vattendraget kan väntas
uppstå. Den syftar därmed till en ändring i det nuvarande förhållandet att,
om ett kraftverk skall byggas, samtidigt som en uppströms belägen sjö
regleras för att förbättra vattentillgången vid kraftverket, tillåtligheten av
\aitdera
plettering av bestämmelserna i paragrafens andra stycke dels till skydd för
de trevnads- och skönhetsvärden naturen kan erbjuda, dels för att ge bygden
och dess innevånare säkerhet mot de ogynnsamma verkningar ett utbyggnadsföretag
kan medföra. Till gagn för en hela landet gällande översiktlig
planering bör enligt utredningens mening vattenöverdomstolen tillföras en
särskild avdelning med främsta uppgift att handlägga alla frågor om tillstånd
till större vattenregleringar och kraftverk. Avdelningen skulle ha en
särskild företrädare för naturvård och andra icke-ekonomiska intressen
samt en expert på Sveriges energiförsörjning.

Svenska naturskyddsföreningens framställning har remissbehandlats och
är efter viss kompletterande utredning under övervägande inom justitie -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

departementet. Norrländska vattenkraftutredningens betänkande är f. n.
föremål för remissbehandling. Utskottet anser sig ha grundad anledning
att hoppas på att vattenlagen kommer att överses i de avsnitt dessa förslag
behandlar. Fråga är emellertid om det icke vid en dylik översyn kan komma
att visa sig önskvärt, att jämväl vattenhushållningens problem i stort tages
i betraktande, eventuellt i särskild utredning.

I ett år 1954 av riksdagen godkänt utlåtande, nr 33, över motionerna I: 232
och II: 306, uttalade utskottet — med anledning av att i flera remissyttranden
påpekats behovet av en samordning och gemensam planläggning i fråga om
samtliga till visst vattensystem knutna intressen — i sin motivering att det
vore önskvärt att undersöka möjligheterna att skapa ett organ härför. Utskottet
utgick då från att vattenvårdskommittén, som enligt sina direktiv
sysslade med frågan om bildande av sammanslutningar med uppgift att beträffande
visst vattendrag eller vattenområde samordna åtgärder för rening,
vid detta arbete kunde uppta även förevarande spörsmål. Då emellertid
nämnda kommitté endast har att behandla vattenvårdens kvalitativa sida,
synes det utskottet ligga närmare till hands, att när en utredning finnes
böra ske om erforderliga ändringar i hithörande delar av vattenlagen denna
i samband med sina allmänna överväganden behandlar frågan om behovet
av särskilda vattenhushållningsförbund eller »flodförvaltningar» och möjligheterna
att åstadkomma arbetsdugliga dylika samarbetsorgan i detta syfte.

Utskottet kan i anslutning till det nu sagda icke underlåta att peka på
en av de svårigheter, som otvivelaktigt möter, att praktiskt genomföra gemensamma
vattenhushållningsplaner. Det mahända största hindret härvidlag är
att beträffande de flesta av landets större vattensystem redan meddelats så
många lagakraftvunna avgöranden, som bl. a. nära berör vattenhushållningen,
att utrymmet för en samordnad planering för framtiden kan förefalla
ringa. Det finns å andra sidan åtskilliga undantag från den rättskraftsverkan,
som eljest tillkommer dessa avgöranden, t. ex. vid oförutsedda skador
(2:24 in. fl.), omprövning av beslut angående anordningar och föreskrifter
till skydd för fisket och om fiskeavgift (2:8 och 10), nyprövning (4:5
och 16 m. fl.), regleringsavgifter (4: 14), ersättningsbeslut enligt 9 kap.
o. s. v. Dessa undantag är dock icke så omfattande att de annat än i begränsad
utsträckning medger dispositionsfrihet i en del avseenden.

Fastän det alltså i stort sett är så att undersökningar angående olika
företag måste prövas successivt utan att företrädet mellan skilda intressen
tillräckligt kan påverkas, synes det ändå vara av stor betydelse att en
gemensam förvaltning upprättas för varje vattensystem för sig. Även cn
sådan mera begränsad samordning torde kräva ändringar av gällande bestämmelser
i åtskilliga hänseenden. Fn vinning skulle t. ex. därvid vara
om domstolen finge möjlighet att mera än nu beakta framtida behov
för andra intressen än de vid domstolsprövningen aktuella och göra förbehåll
för ändrade förhållanden.

30 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

När det gäller aktuella lagstiftningsbehov som berör den i motionen
väckta frågan vill utskottet jämväl ifrågasätta, huruvida icke reglerna om
dikning bör granskas ur den synpunkten, att varje särskilt dikningsföretag
för sig väl icke har så stor betydelse, men att den samlade effekten av
många små dikningar kan få avsevärda verkningar genom alltför stora
växlingar i vattenföringen. — I sitt förut berörda utlåtande (nr 33 år 1954)
anförde utskottet bl. a., att för att samarbetsorganen skulle kunna fullgöra
sin uppgift med avseende på planering av torrläggningsföretag sådana företags
återverkningar i skilda hänseenden borde klarläggas genom en allsidig
och på vetenskapliga grunder fotad undersökning. Enligt utskottets
hemställan beslöt sedan riksdagen i skrivelse (nr 370) till Kungl. Maj:t
att anhålla om en dylik undersökning. Då den begärda undersökningen
annu ej påbörjats, finns enligt utskottets mening skäl att i anledning av
förevarande motion överväga om icke det av riksdagen framförda önskemålet
bör vidgas att avse en vetenskaplig undersökning av alla de problem,
som berörts i den nu föreliggande motionen.

Som utskottet i det föregående utvecklat föreligger en rätt allmän uppfattning
om behovet av vissa lagstiftningsåtgärder i syfte att möjliggöra en
avvägning eller samordning av de till ett vattensystem knutna intressena.
Oavsett huruvida en utredning som finner sig ha anledning att ge sig in
på dessa frågor nu kommer till stånd, anser utskottet att det för varje
framtida övervägande om lagstiftning rörande samordning eller avvägning
mellan skilda intressen i våra vattendrag måste vara av synnerligen stor
betydelse att äga tillgång till ett vetenskapligt grundat undersökningsmaterial
icke allenast om torrläggningens inverkan utan om följderna för vattenhushållningen
i ett nederbördsområde av alla de åtgärder med vattnet
som praktiskt kan komma i fråga.

Mot tanken på den av motionären föreslagna undersökningen har kammarkollegiet
anmärkt, att tillgängliga vetenskapliga och tekniska resurser
f. n. är hårt anlitade för mera angelägna arbetsuppgifter. Utskottet anser
emellertid värdet av en dylik undersökning vara så stort, att behövliga
personella och ekonomiska resurser torde böra frigöras för ändamålet.

Utskottet kan här endast antyda några av alla de spörsmål, som på detta
sätt skulle kunna bli närmare belysta.

Som förut nämnts har någon systematisk undersökning icke utförts angående
den sammanlagda verkan på vattenavrinning, vattenståndsvariation,
grundvattenförhållanden in. m. av en mångfald smärre dikningsföretag.
Betydelsen av utjämnande reservoarer är t. ex. i detta sammanhang av
stort intresse. Inflytandet av ändringar i de hydrologiska förhållandena
på skogsproduktionen, på näringstillgången för växtligheten och i vissa
fall på jordflykten bör undersökas. Verkan av torrläggningsföretag bör vidare
prövas även med hänsyn till exempelvis att en förändrad avrinning

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 är 1957

kan fördärva möjligheterna för ett samhälle att ordna sin vattenförsörjning
eller sin badfråga eller att använda ett vattendrag som recipient för
avloppsvatten. Jämväl naturskyddssynpunkter, t. ex. betydelsen för fågellivet,
samt allmänna trevnadsvärden bör beaktas. Icke heller möjligheten
av eventuella återverkningar på klimatförhållandena bör lämnas åsido.

Vattenregleringars inverkan på olika intressen synes vara värt en ingående
utredning. Sådana frågor prövas visserligen i de flesta större vattenmål,
varför en rik erfarenhet torde ha vunnits på området. Undersökningen
bör emellertid i detta fall avse ett helt vattensystem och kan därför väntas
ge ytterligare kunskapsmaterial av stort värde. Det finns åtskilliga möjligheter
till intressemotsättningar som här bör övervägas. Jordbrukare vid
nedre delen av ett vattendrag kan önska förebygga översvämningar genom
att vattnet innehålles vid åns övre lopp, medan jordbrukarna längs övre
delen önskar att det överflödiga vattnet genast skall släppas ned. Om större
flöden vid rik nederbörd skall kunna uppsamlas i regleringsmagasinen
torde det mest överensstämma med jordbrukarnas önskemål, att dessa är
så tömda som möjligt eller är så stora, att de ändå kan mottaga tlödena
utan alltför avsevärda skadeverkningar kring magasinen. Kraftverken har
däremot intresse av en sådan hushållning med vattnet, att det finns vattenreserver
i magasinen och att över huvud taget vattenföringen anpassas
efter kraftbehovet. Detta kan i sin tur komma i motsättning till sådana
intressen som flottning, vattenhygien, fiske, behov under torrperioder av
vatten för konstbevattning o. s. v. Spörsmålet huruvida bättre vattenhushållning
kan ernås genom ytterligare sjöreglering eller ändrade tappningsbestämmelser
bör prövas. Möjligheten att förebygga översvämningar genom
invallningsföretag torde böra beaktas under samtidigt hänsynstagande till
hur detta i sin tur påverkar vattenframrinningen.

Vid sidan härav behövs en limnologisk fältundersökning för att skapa en
säkrare grund för bedömande av hur olika grad av vattenförorening påverkar
fisket samt av verkan av skilda slag av föroreningshärdar tillsammans
eller var för sig på vattnets beskaffenhet. En rättvis bedömning av de
olägenheter, som uppkommer genom förorening med industriellt avloppsvatten,
kan därvid sällan grundas på en beräkning av personekvivalenter
utan måste i stället ta hänsyn till en rad faktorer, som påverkar såväl vattnets
beskaffenhet ur hygienisk synpunkt som den fortsatta utvecklingen av
recipientens biologi. Likaväl som avloppsvatten från slakteri i vissa fall
kan vara vådligare hygieniskt sett än t. o. m. kloakvatten, kan avloppsvatten
från t. ex. fabrik — om än aldrig så estetiskt frånstötande — vara
hygieniskt mindre skadligt än vatten från kloakutsläpp. Vattenståndsreglerings-,
torrläggnings- och sjösänkningsföretags samt andra liknande ingrepps
verkan på föroreningsläget hos olika vattendrag bör prövas. Vidare
torde värdet av de olika åtgärder, som kan komma i fråga i syfte att för -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

bättra de recipierande vattendragens självreningsförmåga och beskaffenhet
i öviigt, böra undersökas. Därvid bör man om möjligt söka vinna kunskap
om de biologiska betingelserna för att ytvatten skall kunna mottaga avloppsvatten
av olika slag utan att det därigenom blir olämpligt ur vattenhygienisk
eller annan synpunkt. Undersökningen torde också böra inriktas
På en inventering av alla ifrågakommande ytvattentillgångar inom undersökningsområdet
för att ge möjlighet att överblicka hur dessa lämpligen
skall kunna uppdelas för olika ändamål.

Vad gäller fisket röner detta inflytande av en hel del olika omständigheter
såsom vattenföringens storlek och variationer, vattenförorening, vattenöverbyggnader
m. m. Även här är det särskilt betydelsefullt att få klarlagt
icke blott hur enskilda sådana omständigheter inverkar utan framför
allt den samlade effekten av dessa. I sammanhanget bör den viktiga frågan
om följderna av ändrade livsvillkor för fisken i ett vattendrag för tillgången
på vandringsfisk i havet icke förbigås.

De problemställningar utskottet lämnat exempel på utgör givetvis icke
på långt när en fullständig förteckning över allt som vid den avsedda
undersökningen bör klarläggas. Exemplifieringen bör dock ge en bild av
vilka viktiga frågor det här rör sig om och vilken betydelse en närmare
undersökning av dem skulle kunna få vid ett framtida lagstiftningsarbete.

Vad beträffar sättet för undersökningens bedrivande finner utskottet, att
denna lämpligast bör kunna ske i enlighet med motionärens av Svenska
naturskyddsföreningen biträdda förslag, så att en utredningsman förordnas
att utföra den med biträde av experter. Undersökningen bör bedrivas
så skyndsamt som möjligt för att kunna bli till gagn vid kommande lagstiftningsarbete
på vattenlagens område.

Då det här gäller att avväga olika motstående intressen, torde höga krav
böra ställas på utredningsmannens förmåga att leda en omfattande vetenskaplig
och praktisk undersökning av förevarande slag och att sammanställa
de olika experternas material och synpunkter. Det synes utskottet
lämpligt att därtill utses en praktiskt inriktad vetenskapsman eller annan
person med särskild erfarenhet av jordbruks- och vattenfrågor. Den vid
undersökningen företrädda expertisen bör i möjligaste mån täcka alla
väsentliga intresseområden, som kan komma i fråga, såsom hydrografi,
limnologi, agronomisk hydroteknik, växtodling, kraftteknik, fiske, naturvård,
skogsvård och flottning.

Eftersom Emåns nederbördsområde erbjuder möjlighet att studera de
flesta uppkommande problem av här berörd art, bär utskottet intet att
erinra mot att detta vattensystem väljes till undersökningsområde. För detta
talar även det förhållandet att beträffande Emån redan vissa utredningar
utförts, som kan tjäna till underlag för undersökningen. Utskottet anser
emellertid frågan om lämpligt undersökningsområde böra närmare prövas
av Kungl. Maj:t i samband med att utredningsmannen utses.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1957

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motion II: 56
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om att en allsidig,
vetenskapligt grundad undersökning skyndsamt verkställes
rörande något nederbördsområde beträffande de olika
ändamål, vartill vattnet kan nyttjas, och därav uppkommande
avvägningsproblem i fråga om vattenhushållningen;

B. att motionen i övrigt, i den mån den icke besvarats
med vad utskottet ovan under A. hemställt, ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 november 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Hermansson, Georg
Carlsson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson och Krugel;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Åhman*,
von Seth*, fru Torbrink*, herrar Nilsson i Östersund, Hamrin i Kalmar*
och Jansson i Aspeboda.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 sand. 3 avd. Nr 25

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 37

709624