Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955 (Utlåtande 1955:L3u24 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

Nr 24

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 25 mars 1955 dagtecknad proposition, nr 165, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

1) Lag

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, må ej genom
köp, byte eller gåva förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd. Sådant
förvärvstillstånd erfordras dock ej

1. där kronan är förvärvare;

2. där egendomen förvärvas av kommun eller annan dylik samfällighet
för ändamål som avses i 1 § 4, 7 eller 16 lagen den 12 maj 1917 om expropriation; 3.

där förvärvaren är fångesmannens make och ej heller där förvärvaren
eller, om makar förvärva gemensamt, endera av dem är fångesmannens
eller ock, där denne är gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller
adoptivbarns eller syskons avkomling, allt under förutsättning att fångesmannen
ej är avyttringspliktig jämlikt 11 §;

4. där tillstånd skall sökas enligt lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag eller lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för
bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom och ej heller där
egendomen enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet att få förvärvas
utan sådant tillstånd;

5. där förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion;

6. där egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd
efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller
skogsbruk;

7. där egendomen utgör fastighet som genom avstyckning bildats för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxering;
samt ej heller

8. där andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och ej enligt 11 § är skyldig att
avyttra sistnämnda andel.

Förvärvstillstånd skall, om det ej sökts före fånget, sökas inom tre månader
från det fånget skedde. Ansökan skall göras skriftligen hos lantbruksnämnd
inom vars verksamhetsområde egendomen eller del därav är belägen.
I ärendet bör i huvudskrift eller bestyrkt avskrift företes fångeshandlingen
eller, om sådan ännu ej upprättats, fångesmannens skriftliga samtycke
till ansökningen. Har så ej skett och är ej fråga om förvärv å auktion
varom stadgas i 12 §, äger lantbruksnämnden förelägga sökanden att
avhjälpa bristen vid äventyr att ansökningen eljest avvisas.

2 §.

Avser fång, som enligt 1 § skulle kräva förvärvstillstånd, del av fastighet
och göres sist tre månader efter fånget skriftlig ansökan om avstyckning,
erfordras ej förvärvstillstånd, såframt egendomen genom avstyckningen
avskiljes för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Finnes i avstyckningsärendet egendomen vara avsedd för jordbruk eller
skogsbruk, må avstyckning på grund av fångeshandlingen ej tillåtas utan
att frågan om förvärvstillstånd av förrättningsmannen underställts lantbruksnämndens
prövning. Sådan underställning må dock underlåtas under
förutsättning att egendomen skall sammanläggas med jordbruk varåt förvärvaren
ägnar sig samt anledning ej finnes till antagande att egendomen
kan med större fördel läggas till annat jordbruk. Där ej egendomen är av
allenast obetydlig omfattning, skall såsom ytterligare förutsättning gälla
att den uppkommande brukningsenheten icke blir större än att den huvudsakligen
kan skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av främmande
arbetskraft.

Om vid avstyckningsförrättning som i andra stycket avses underställning
icke göres, erfordras ej tillstånd till förvärvet.

3 §■

Förvärvstillstånd skall vägras, om anledning finnes till antagande att
egendomen skulle bliva vanskött i förvärvarens ägo eller att förvärvaren
med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten
tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,
eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del
av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader eller
annat som tarvas för egendomens brukande.

4 §.

Jämväl i fall som icke avses i 3 § skall, om annat ej föranledes av bestämmelserna
i andra stycket, förvärvstillstånd vägras

1. där anledning finnes till antagande att förvärvaren vill åtkomma egendomen
huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår egendom med
jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta;

2. där fånget avser sådan fastighet eller sämjelott, som jämte annan
fångesmannen tillhörig jord utgör en för sitt ändamål lämpad brukningsenhet,
eller andel i sådan egendom samt brukningsenhetens bestånd eller ändamålsenlighet
skulle äventyras genom att egendomen frånskiljes; eller

3. där fånget medför att skilda brukningsenheter, vilka kunna anses lämpade
för sitt ändamål, eller andelar i dylika brukningsenheter sammanföras
i en ägo.

I fall varom stadgas i denna paragraf må tillstånd meddelas, om fånget
kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2t år 1955

i orten eller egendomen för förvärvaren har synnerligt värde utöver det
ekonomiska eller eljest särskilt skal förligger att godtaga fånget.

5 §•

Förvärvstillstånd må vägras, om egendomen finnes böra tagas i anspråk
för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga
brukningsenheter. Dock må ej av sådan anledning vägran ske

1. där förvärvaren är arrendator som jämlikt 2 kap. 57 § lagen den 14
juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till egendomen
;

2. där lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren till egendomen
förklarat, att densamma må överlåtas utan hinder av bestämmelserna i denna
paragraf, samt fånget sker inom fem år därefter eller den kortare tid
som må hava utsatts i förklaringen; eller

3. där tillstånd sökes till förvärv å auktion varom stadgas i 12 §.

6 §.

Finnes förvärvstillstånd icke kunna lagligen meddelas med mindre förvärvaren
därvid ålägges alt inom viss tid verkställa erforderlig åtgärd till
främjande av jordbruket eller skogsbruket å egendomen eller att undey
viss tid nyttja denna för bestämt ändamål eller underlåta särskild användning
av densamma, må tillstånd meddelas allenast om förvärvaren lämnat
skriftlig utfästelse att ställa sig det avsedda åläggandet till efterrättelse.
I tillståndsbeslutet skall utsättas vite för tredska att fullgöra åläggandet.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, om åläggande
av där angivet slag finnes erforderligt med avseende å annan förvärvaren
tillhörig fast egendom, vilken skall ingå i samma brukningsenhet
som den med fånget avsedda.

Lantbruksnämnden har att hålla uppsikt över att åläggandet fullgöres
samt att vid behov hemställa hos vederbörande åklagare att vid den rätt,
under vilken den med åläggandet avsedda egendomen helt eller huvudsakligen
ligge,r, föra talan om vitets utdömande och om utsättande av nytt
vite. Utan sådan hemställan må talan ej väckas. Vite må ej förvandlas till
frihetsstraff.

7 §■

Förvärvstillstånd må för sin giltighet göras beroende av att fånget leder
till avstyckning eller sammanläggning. Därvid skall i tillståndsbeslutet utsättas
viss tid, inom vilken åtgärden, där ej ansökan redan skett, skall sökas,
samt angivas hos vilken myndighet och på vad sätt ansökningen skall
göras.

Är giltigheten av förvärvstillstånd beroende av att fånget leder till sammanläggning
samt har ansökan om lagfart skett och förklarats vilande endast
i avbidan på fastighetsbildningens genomförande, må sammanläggningen
icke hindras av att lagfarten ej beviljats.

8 §.

Göres ej ansökan om förvärvstillstånd eller om åtgärd som sägs i 7 §
första stycket inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller vägras förvärvstillstånd
genom lagakraftägande beslut, skall fånget vara ogillt. Detsamma
skall gälla där ansökan i fastighetsbildningsärende, som sägs i 2 §
eller i 7 § första stycket, genom lagakraftägande beslut lämnas utan bifall
och tiden för sökande av förvärvstillstånd lilländagålt.

Är fråga om rätt att förvärva egendom enligt denna lag ännu ej avgjord,
skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder som avses i 10 § förordningen
den lö juni 1875 om lagfart å fång till fast egendom.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2i år 1955

Skulle mot bestämmelserna i denna paragraf lagfart hava meddelats, skall
vad i första stycket stadgas ej äga tillämpning å fånget.

9 §•

Blir köp ogillt till följd av att förvärvstillstånd vägras jämlikt 5 § och
har köpehandlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift varit företedd i ärendet,
är kronan skyldig att, om säljaren det yrkar, lösa egendomen till det pris
köparen utfäst. Lösningsplikt föreligger dock ej, om priset uppenbart överstiger
egendomens värde eller egendomen häftar för intecknad gäld till
högre belopp än priset.

Innefattar köpehandlingen jämväl fastighetsförsäljning, som ej omedelbart
träffas av ogiltigheten men i anledning av densamma bringas att återgå,
skola bestämmelserna i första stycket vara tillämpliga även å den sålunda
försålda egendomen, såframt den ingår i samma brukningsenhet som
den övriga egendomen eller eljest icke kan utan olägenhet skiljas från
denna.

10 §.

Lösningsyrkande som avses i 9 § skall vid äventyr av talans förlust skriftligen
delgivas lantbruksnämnden sist två månader efter det avslagsbeslutet
vunnit laga kraft. Talan skall vid enahanda äventyr väckas genom stämning
inom sex månader från samma tidpunkt. Har säljaren först efter det
beslutet vunnit laga kraft fått del av detta, skola nu angivna tidsfrister
dock räknas från dagen för delfåendet.

Ingick i köpet egendom som ej skall lösas och var ej särskild köpeskilling
utsatt därför eller visar nämnden, att det utsatta beloppet understiger
vad å sagda egendom må anses belöpa av sammanlagda köpeskillingen,
pröve rätten hur mycket av köpeskillingen som skäligen bör anses avse den
egendom som skall lösas.

Bifalles lösningsyrkandet, skall i domen, förutom erforderliga bestämmelser
om löseskillingens belopp samt liden och sättet för dess gäldande,
utsättas viss dag då egendomen skall övergå i kronans ägo.

Med avseende å arrendators förköpsrätt skall inlösen enligt denna lag
anses som försäljning till kronan.

11 §•

Egendom som förvärvats medelst inrop på exekutiv auktion skall, om
vid vanligt köp skulle hava krävts förvärvstillstånd, åter avyttras innan två
är förflutit från det auktionen vann laga kraft, såvida ej dessförinnan, före
eller efter auktionen, inroparen erhållit lantbruksnämndens tillstånd att
behålla egendomen. Har inropet skett för skyddande av någon inroparens
fordran eller rättighet, varför egendomen häftar på grund av inteckning
eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, må länsstyrelsen på ansökan medgiva
skäligt anstånd med egendomens avyttrande, om sannolika skäl visas,
att förlust för inroparen eljest skulle uppkomma. Avyttras ej egendomen
inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på framställning av lantbruksnämnden
förordna, att den skall säljas å offentlig auktion efter vad i 12 §
sägs. Anteckning om vad sålunda är stadgat skall göras i det köpebrev
som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen och skall tillika,
när lagfart sökes, införas i fastighetsboken, såframt ej sökanden visar att
hans skyldighet att avyttra egendomen upphört.

Bestämmelserna i första stycket skola ej äga tillämpning, där inropet
gjorts av riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, kassa för jordbrukskredit
eller hypoteksförening.

Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1955

I fråga om meddelande av tillstånd att behålla egendom skall i tillämpliga
delar gälla vad i 3, 4, 6 och 7 §§ är stadgat om förvärvstillstånd.

12 g.

Förordnande som sägs i 11 § skall, där ej lantbruksnämnden återkallar
sin framställning i ärendet, gå i verkställighet även om det befinnes att inroparen,
när förordnandet meddelades, redan avyttrat egendomen eller han
sedermera avyttrar den.

I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras,
som om egendomen blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt däri;
dock må, även om det i enlighet härmed bestämda lägsta budet uppnås,
försäljning ej ske med mindre den bjudna köpeskillingen tillika täcker det
värde som åsatts egendomen av utmätningsmannen eller, om ägaren i god
tid före auktionen påkallat särskild värdering, det värde vartill egendomen
skattas av värderingsmän som överexekutor utser. Egendomen må säljas,
förutom till den som erhållit förvärvstillstånd, allenast till kronan, till
kommun eller annan dylik samfällighet som vill förvärva egendomen för
ändamål varom förmäles i 1 § första stycket 2, till andelsägare som avses
i 1 § första stycket 8 eller till kreditinrättning som sägs i 11 § andra stycket.
Avgives vid auktionen bud som enligt vad nu sagts må antagas, skall
försäljning ske, ändå att innehavare av fordran bestrider det. Vad utsökningslagen
i fråga om fast egendoms försäljning och köpeskillingens fördelning
stadgar beträffande gäldenären skall i ärende som nu avses lämpas
till ägaren.

Kommer försäljning ej till stånd vid auktionen, äger lantbruksnämnden
att inom två år från det auktionen vann laga kraft hos länsstyrelsen påkalla
förordnande om ny auktion. Framställes ej sådan begäran inom föreskriven
tid eller avgives ej heller vid den senare auktionen bud som må
antagas, skall frågan om försäljning av egendomen vara förfallen.

Kostnad i samband med auktion, som ej lett till försäljning, skall gäldas
av statsmedel.

13 §.

När till lantbruksnämnd inkommit ansökan om tillstånd alt förvärva eller
behålla egendom eller om förklaring som avses i 5 § 2, åligger det nämnden
att snarast möjligt och, om ej särskilt hinder möter, sist två månader
därefter meddela beslut i ärendet.

Avser tillstånd framtida fång, skall i beslutet ulsättas viss tid, högst
ett år, för dess giltighet.

Vägras tillstånd, skall i beslutet angivas tillämpat lagrum och de skäl å
vilka beslutet grundas.

Må klagan föras över beslut eller äger säljare påkalla inlösen enligt 9 §,
skall i beslutet givas tillkänna vad därvid är att iakttaga.

14 §.

Över beslut, varigenom lantbruksnämnd avvisat ansökan, vägrat tillstånd
att förvärva eller behålla egendom, avslagit begäran som avses i 5 § 2 eller
ock tillämpat 6 eller 7 §, må klagan föras genom besvär hos lantbruksstyrelsen.
Konungen äger förordna, att i vissa fall lantbruksnämnds eller styrelsens
beslut i frågor enligt denna lag skola underställas styrelsens eller
Konungens prövning. Talan mot styrelsens beslut föres hos Konungen genom
besvär. Utöver vad nu sagts må klagan ej föras över beslut av lantbruksnämnd
eller styrelsen.

Besvär skola avlämnas till lantbruksnämnden, som har att snarast möjligt
till besvärsmyndigheten insända handlingarna i ärendet jämte bevis om be -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

slutets delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, jämväl eget
utlåtande över besvären.

15 §.

Lantbruksnämnd äger, i den ordning och omfattning samt på de villkor i
övrigt som Konungen bestämmer, uppdraga åt enskild ledamot av eller viss
befattningshavare hos nämnden att å dess vägnar fatta beslut rörande frågor
som avses i denna lag.

Jämväl i övrigt meddelas av Konungen närmare föreskrifter rörande lagens
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955, då giltighetstiden utgår för lagen
den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
och gäller till och med den 30 juni 1962.

Genom denna lag upphäves lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans
förköpsrätt.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum som ersatts
genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Beträffande fång, som skett före den 1 juli 1955, skall fortfarande tillämpas
vad därom stadgas i äldre lag.

Beslut som avses i 4 § andra stycket lagen om kronans förköpsrätt skall
vid tillämpningen av den nya lagen anses som förklaring varom stadgas

2) Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943
(nr 884) om arrendators förköpsrätt

Härigenom förordnas, dels att 2 § lagen den 22 december 1943 om arrendators
förköpsrätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels
att 4 § tredje stycket samma lag skall upphöra att gälla.

2 §.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Förköpsrätt må — —- -—i densamma.

Sker försäljningen i den ordning
utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt
ej utövas. Ej heller må förköpsrätt
utövas om fastigheten säljes
till kronan för ändamål, som avses
i 1 § lagen om kronans förköpsrätt,
och arrendatorn är ägare av annan,
bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen
besitter fastigheten av annan
anledning än att bereda sig sin
huvudsakliga utkomst av jordbruket
därå. Om vissa fall då kronans för 1

Senaste lydelse, se SFS 1951:190.

Sker försäljningen i den ordning
utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt
ej utövas. Ej heller må förköpsrätt
utövas om fastigheten köpes
av kronan för främjande av
jordbrukets yttre rationalisering och
arrendatorn är ägare av annan, bärkraftig
brukningsdel eller uppenbarligen
besitter fastigheten av annan
anledning än att bereda sig sin huvudsakliga
utkomst av jordbruket
därå.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

köpsrätt äger företräde framför arrendatorns
är stadgat i sistnämnda
lag.

Har jordägaren---för hembudet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1955; dock skola äldre bestämmelser
fortfarande tillämpas beträffande
fång som skett före ikraftträdandet.

I samband med propositionen har utskottet behandlat 14 i anledning därav
väckta motioner, nämligen inom första kammaren
nr 494 av herr Svensson, Axel, och herr Anderberg,
nr 510 av herr Jonsson, Jon, m. fl.,
nr 511 av herr Andersson, Axel,
nr 515 av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 516 av herr Persson, Karl, m. fl.,
nr 517 av herr Ohlon och herr Boman och
nr 518 av herr Persson, Helmer, och herr öhman
samt inom andra kammaren

nr 630 av herr Jonsson i Strömsund m. fl.,

nr 631 av herr Stenberg,

nr 637 av herr Hjalmarson m. fl.,

nr 638 av herr Cassel m. fl.,

nr 639 av herr Ohlin m. fl.,

nr 640 av herr Svensson i Vä och herr Larsson i Hedenäset och
nr 641 av hérr Holmberg m. fl.

Till utskottet har från överlantmätaren i Jämtlands län Valfrid Larsson
inkommit en skrift med vissa förslag i ämnet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen upptages förslag till ny jordförvärvslag, avsedd att ersätta
dels 1948 års lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
vilken lag upphör att gälla den 30 juni i år, dels lagen om kronans
förköpsrätt.

Förslaget bygger i väsentliga delar på samma principer som 1948 års lag.
Jordbruks- och skogsfastigheter må sålunda ej genom köp, byte eller gåva
förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd. Från denna huvudregel stadgas
dock åtskilliga undantag i nära anslutning till vad nu gäller. De grunder,
efter vilka lantbruksnämndernas tillståndsprövning skall ske, överensstämmer
i stora delar med motsvarande regler i 1948 års lag. Sålunda skall man
söka hindra bl. a. spekulationsköp och olämpliga kapitalplaceringsköp. Den
nuvarande inskränkningen i förvärvsrätten för den, som redan äger jordbruksfastighet,
har dock utbytts mot vissa regler till förebyggande av att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

ändamålsenliga brukningsenheter sammanföres i en hand eller att sådan
enhet uppdelas på olika händer.

Förvärvstillstånd må emellertid också vägras om fastigheten i fråga finnes
böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning
ändamålsenliga brukningsenheter. Vägras av sådan anledning
tillstånd till köp, äger säljaren i regel påfordra att kronan löser fastigheten
till det av köparen utfästa priset.

Beträffande fång, som förutsätter avstyckning, ges särskilda regler i förenklande
syfte. Möjlighet öppnas även att med förvärvstillstånd förknippa
villkor att fånget leder till avstyckning eller sammanläggning.

Den intygsgivning, som enligt nuvarande jordförvärvsregler utövas av
landsfiskaler m. fl., skall upphöra.

Den nya lagen skall gälla t. o. m. den 30 juni 1962.

Vissa följdändringar föreslås i lagen om arrendators förköpsrätt.

Motionsyrkandena

1. I motionen 1:494 hemställes, att riksdagen, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 165 med förslag till lag om inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet m. m., måtte besluta sådan ändring i lagförslaget,
att 1 § 2., som lyder »där egendomen förvärvas av kommun eller annan
dylik samfällighet för ändamål som avses i 1 § 4, 7 eller 16 lagen den 12
maj 1917 om expropriation», i stället skall lyda »där egendomen förvärvas
av kommun eller annan dylik samfällighet».

2. Motionerna I: 510 och II: 630, som är likalydande, utmynnar i en hemställan
att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 165 måtte besluta dels

att till 3 § skall fogas ett tillägg av lydelse »så ock om fånget finnes
medföra uppenbart olämplig ändring av indelningen i brukningsenheter»,

dels att 9 § skall erhålla sådan ändrad lydelse att i första stycket första
raden före orden »jämlikt 5 §» införes ordet »allenast».

3. I de likalydande motionerna I: 511 och II: 631 yrkas, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen måtte besluta att 1 och 2 §§ i lagförslaget
erhåller följande ändrade lydelse. 1

1 §•

Fast egendom---dock ej

1. där kronan---eller skogsbruk;

7. där egendomen utgör del av fastighet, som genom avstyckning avskilts
eller skall avskiljas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk;

8. där, i fall som avses i 2 §, underställning av förvärvsfrågan ej sker.
Förvärvstillstånd skall — — — eljest avvisas.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

2 §•

Avser fång del av fastighet, som genom avstyckning skall avskiljas för
jordbruks- eller skogsbruksändamål, och göres skriftlig ansökan om avstyckning
inom tre månader efter fånget, skall frågan om förvärvstillstånd, om
sådant ej sökts, av förrättningsmannen underställas lantbruksnämndens
prövning. Sådan underställning må dock underlåtas där egendomen skall
sammanläggas med jordbruk, varåt förvärvaren ägnar sig, och anledning ej
finnes till antagande att egendomen kan med större fördel läggas till annat
jordbruk.

4. De ävenledes likalydande motionerna I: 515 och II: 637 utmynnar i en
hemställan att riksdagen måtte

A) avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 165,

B) antaga följande

Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 30 juni 1947 (nr 32b) om
kronans förköpsrätt.

Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans
förköpsrätt skall upphöra att gälla i och med utgången av juni månad 1955.

C) antaga följande

Förslag

till

ändring av lagen den 22 december 194-3 (nr 884) om
arrendators förköpsrätt.

Härigenom förordnas att 4 § tredje stycket lagen den 22 december 1943
(nr 884) om arrendators förköpsrätt skall upphöra att gälla samt att 2 §
samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse.

2 §•

Förköpsrätt må---i densamma.

Sker försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt
ej utövas.

Har jordägaren---för hembudet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955.

5. I motionerna 1:516 och 11:640, som är av samma lydelse, yrkas, att
riksdagen beslutar följande tillägg till § 4, andra stycket i lagen om tillstånd
att förvärva jordbruksfastighet: Tillstånd må vägras om genom fånget nybildas
större jordbruk än bondejordbruk, dvs. jordbruk vars brukare kan
beräknas få sin huvudsakliga inkomst av det arbete han och hans familjemedlemmar
utföra på brukningsenheten.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

Dessutom hemställes att vederbörande utskott i sitt utlåtande beaktar vad
i motionerna anförts.

6. Motionerna I: 517 och II: 639, som är likalydande, utmynnar i en hemställan
att riksdagen måtte för sin del besluta

1. avslå det i Kungl. Maj:ts proposition nr 165 innefattade förslaget till
lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag).

2. att lagen av den 13 juni 1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt (förköpslagen)
skall upphöra att gälla från och med 1 juli 1955,

3. antaga följande

Förslag

till

Lag

angående ändrad Igdelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943 (nr 884)

om arrendators förköpsrätt.

Härigenom förordnas dels att 2 § lagen den 22 december 1943 om arrendators
förköpsrätt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att
4 § tredje stycket samma lag skall upphöra att gälla.

(Gällande Igdelse)

Förköpsrätt må-------

Har jordägaren ---------

§•

(Föreslagen Igdelse)

---i densamma.

Sker försäljningen i den ordning
utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt
ej utövas.

för hembudet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1955; dock skola äldre bestämmelser
fortfarande tillämpas beträffande
fång som skett före ikraftträdandet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2t år 1955 11

7. I de likalydande motionerna 1:518 och 11:641 hemställes, att riksda gen,

med bifall i övrigt till Kungl. Maj :ts proposition nr 165, måtte besluta
om den ändringen i Förslaget till Lag om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, att sista stycket i 4 §, som börjar med »I fall varom
stadgas---» och slutar med *— --- godtaga fånget», utgår ur lag texten.

8. I motionen 11:638 slutligen hemställes att, därest riksdagen icke beslutar
avslå Kungl. Maj :ts förslag i proposition nr 165 till lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag), riksdagen
måtte antaga detsamma med de ändringar att dels 6, 11 och 12 §§ utgår, dels
1, 4, 5, 9 och 10 §§ erhåller följande ändrade lydelse.

1 §•

Fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet och vars taxeringsvärde
överstiger 10 000 kronor eller vars taxerade skogsvärde överstiger
5 000 kronor, må ej genom köp, byte eller gåva förvärvas utan tillstånd av
lantbruksnämnd. Sådant förvärvstillstånd erfordras dock ej

1. där kronan är förvärvare;

2. där egendomen förvärvas av kommun eller annan dylik samfällighet
för ändamål som avses i 1 § 4, 7 eller 16 lagen den 12 maj 1917 om expropriation; 3.

där förvärvaren är fångesmannens make och ej heller där förvärvaren
eller, om makar förvärva gemensamt, endera av dem är fångesmannens eller
ock, där denna är gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller
adoptivbarns eller syskons avkomling eller fångesmannens eller hans makes
fader, moder eller adoptivförälder;

4. Där tillstånd skall sökas enligt lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag, eller lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för
bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom och ej heller där
egendomen enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet att få förvärvas
utan sådant tillstånd;

5. där förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion eller från konkursbo; 6.

där egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd
efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamålet än jordbruk eller
skogsbruk;

7. där egendomen utgör fastighet som genom avstyckning bildats för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxering;
samt ej heller

8. där andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma
taxeringsenhet hörande andel i fastigheten.

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

4 §.

Jämväl i fall som icke avses i 3 § skall, om annat ej föranledes av bestämmelserna
i andra stycket, förvärvstillstånd vägras.

!• där anledning finnes till antagande att förvärvaren vill åtkomma egendomen
huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår egendom med
jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta;

2. där fånget avser sådan fastighet eller sämjelott, som jämte annan
fångesmannen tillhörig jord utgör en för sitt ändamål lämpad brukningsenhet,
eller andel i sådan egendom samt brukningsenhetens bestånd eller
ändamålsenlighet skulle äventyras genom att egendomen frånskiljes.

I fall varom stadgas i denna paragraf må tillstånd meddelas, om fånget
kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet
i orten eller egendomen för förvärvaren har synnerligt värde utöver det ekonomiska
eller eljest särskilt skäl föreligger att godtaga fånget.

5 §.

Förvärvstillstånd ma vägras, om det befinnes oundgängligen nödvändigt
att egendomen tages i anspråk för att underlätta bildandet av till storlek
och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter. Dock må ej av sådan
anledning vägran ske

1. där förvärvaren är arrendator som jämlikt 2 kap. 57 § lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till egendomen;
eller

9 §.

Blir köp ogillt till följd av att förvärvstillstånd vägras jämlikt 5 § och har
köpehandlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift varit företedd i ärendet,
är kronan skyldig att, om säljaren det yrkar, lösa egendomen till det
pris köparen utfäst. Lösningsplikt föreligger dock ej om omständigheterna
klart ger vid handen att köpet är ett skenavtal eller egendomen häftar för
intecknad gäld till högre belopp än priset. Enahanda lösningsplikt gäller
vid gåva eller byte. Löseskillingen skall därvid utgöra fastighetens värde
enligt normerna i expropriationslagen.

Innefattar fångeshandlingen jämväl fastighetsöverlåtelse, som ej omedelbart
träffas av ogiltigheten men i anledning av densamma bringas att återgå,
skola bestämmelserna i första stycket vara tillämpliga även å den sålunda
överlåtna egendomen, så framt den ingår i samma brukningsenhet
som den Övriga egendomen eller eljest icke kan utan olägenhet skiljas från
denna.

Ingår i fånget kreatur, redskap eller andra sådana lösören, vilka finnas

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

å fastighet, som skall lösas, skall vad i andra stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Såväl den förvärvare vilken förvägrats förvärvstillstånd enligt 5 § som
dennes fångesman skall gottgöras nödiga kostnader i anledning av fånget
ävensom vad de efter detsamma må hava nedlagt å fastigheten utom värdet
av dem tillfallen avkastning.

10 §.

Yrkande som avses i 9 § skall vid äventyr av talans förlust skriftligen
delgivas lantbruksnämnden sist två månader efter det avslagsbeslutet vunnit
laga kraft. Talan skall vid enahanda äventyr väckas genom stämning
inom sex månader från samma tidpunkt. Har överlåtaren först efter det beslutet
vunnit laga kraft fått del av detta skola nu angivna tidsfrister dock
räknas från dagen för delfåendet.

Ingick i köp egendom som ej skall lösas och var ej särskild köpeskilling
utsatt därför eller visar nämnden, att det utsatta beloppet understiger vad
å sagda egendom må anses belöpa av sammanlagda köpeskillingen, pröve
rätten hur mycket av köpeskillingen som skäligen bör anses avse den egendom
som skall lösas.

Bifalles lösningsyrkande, skall i domen, förutom erforderliga bestämmelser
om löseskillingens belopp samt tiden och sättet för dess gäldande, utsättas
viss dag då egendomen skall övergå i kronans ägo.

Med avseende å arrendators förköpsrätt skall inlösen enligt denna lag
anses som försäljning till kronan.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för Kungl. Maj:ts förslag och
för motionsyrkandena får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Inledning

Lagen den 21 december 1945 (nr 805) om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, som trädde i kraft den 1 januari 1946, fick redan
från början endast begränsad giltighetstid och avlöstes den 1 juli 1948 av
lagen den 17 juni 1948 (nr 329) med samma namn (»jordförvärvslagen»).
Efter provisorisk förlängning genom lag den 5 juni 1953 (nr 344) utgår
giltighetstiden för jordförvärvslagen den 30 juni 1955. — Vid sidan av den
nu nämnda lagstiftningen gäller lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans
förköpsrätt (»förköpslagen»), vilken har till syfte underlätta jordbrukets
yttre rationalisering.

Vid tillkomsten av 1948 års jordförvärvslag förutsattes, att frågan om
bibehållande av en jordförvärvslagstiftning skulle ånyo utredas framdeles. I
enlighet härmed erhöll chefen för jordbruksdepartementet den 1 november
1951 Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att verkställa

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

sådan utredning och avgiva förslag i ämnet. De sakkunnigas uppdrag skulle
emellertid icke blott avse frågan huruvida jordförvärvslagstiftningen behövde
bibehållas i befintligt eller omgestaltat skick. Även bestämmelserna
i förköpslagen borde överses i syfte bl. a. att ernå bättre samordning mellan
denna lag och en eventuellt bibehållen jordförvärvslagstiftning. Vidare skulle
de sakkunniga ha att behandla frågan om vilka åtgärder som erfordrades
för att förstärka ofullständiga jordbruk med skog i enlighet med de 1947
fastställda allmänna riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Såsom
sakkunniga tillkallades landshövdingen B. A. Fallenius, tillika ordförande,
ledamöterna av riksdagens andra kammare småbrukaren J. A. Andersson
i Tungelsta och lantbrukaren S. O. Antby i Anten, lantbrukaren,
filosofie licentiaten O. F. Nilsson i Kungsängen, ledamöterna av riksdagens
första kammare läderarbetaren R. V. Persson i Vinberg och hemmansägaren
P. O. Pålssosn i Lit, ledamoten av riksdagens andra kammare greve T. G. A.
von Seth i Bratteborg samt överdirektören i lantbruksstyrelsen H. C. B.
Wetterhall.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning,
fick genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 november 1952
jämväl i uppdrag att verkställa en översyn av bestämmelserna i lagen den
18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och
stiftelse att förvärva fast egendom (»bolagsförbudslagen»). I samband härmed
tillkallades såsom ytterligare sakkunniga verkställande direktören för
Svenska cellulosaaktiebolaget A. G. T. Enström i Sundsvall och ledamoten
av riksdagens första kammare lantbrukaren J. N. Jonsson i Fjäle.

Den 18 maj 1954 avgav utredningen ett delbetänkande med förslag till
jordrationliseringslag m. m. (SOU 1954: 16), vilket varit föremål för sedvanlig
remissbehandling.

Betänkandet innehåller förslag till två nya lagar, av vilka den ena benämnes
lag med vissa bestämmelser till främjande av jordbrukets yttre rationalisering
m. m. (jordrationaliseringslag) samt är avsedd att träda i stället för
förköps- och jordförvärvslagarna. Det andra lagförslaget innefattar en ny
bolagsförbudslag, avsedd att ersätta 1925 års lag. Sistnämnda förslag behandlas
icke i propositionen.

Gällande bestämmelser

Beträffande det närmare innehållet i förköps- och jordförvärvslagarna,
vilka båda undergått vissa ändringar genom lag den 20 april 1951 (nr 189
resp. 186), må följande här nämnas.

Förköpslagen syftar till att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar.
För sådant ändamål äger vederbörande lantbruksnämnd, då försäljning
sker av jordbruksfastighet, att å kronans vägnar inlösa fastigheten
till det pris som köparen utfäst. Huruvida fastighet skall anses som jordbruksfastighet
eller ej, beror på hur den är taxerad vid tiden för försälj -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1955 15

ningen. Förköpsrätt inträder även vid försäljning av del av eller ideell andel
i jordbruksfastighet (1 §).

Förköpsrätten må ej utövas, om köparen är säljarens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller också säljarens syskon eller syskons
barn. Ej heller inträder förköpsrätt där andel i fastighet säljes till någon,
som redan är delägare i densamma, eller där försäljningen sker exekutivt.
Säljes fastighet till arrendator, som jämlikt ny ttj ander ättslagen åtnjuter
förköpsrätt till densamma, eller vill arrendatorn begagna sig av sin förköpsrätt,
må kronans förköpsrätt ej utövas, med mindre arrendatorn är ägare
av annan, bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen besitter fastigheten
av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket
därå (2 §).

Om lantbruksnämnden vill inlösa endast en del av den försålda egendom
som är underkastad förköpsrätt, må det ske under förutsättning att delen
utgör självständig brukningsenhet och utan olägenhet kan skiljas från återstoden
av egendomen. Har fastighet, som lantbruksnämnden vill inlösa, gått
i ett köp med annan fastighet, som ej kan utan olägenhet skiljas från den
förra, är kronan pliktig att lösa även den senare fastigheten. Ingår i köpet
kreatur, redskap eller andra sådana lösören, vilka finnes å fastighet som
skall lösas, är kronan skyldig att lösa även dessa (3 §).

Lantbruksnämnden är skyldig att efter framställning från ägare av jordbruksfastighet
meddela beslut, huruvida fastigheten är behövlig för att underlätta
bildandet av bärkraftiga brukningsdelar. Beslutet skall meddelas
för viss tid, minst två och högst fem år. Har nämnden funnit dylikt behov
av fastigheten ej föreligga, må förköpsrätten ej göras gällande under den
tid beslutet avser (4 §). — Har jordägare bjudit lantbruksnämnden att förvärva
hans fastighet och har nämnden icke inom tre månader därefter antagit
hembudet, må förköpsrätten ej göras gällande under två år efter hembudet,
där ej försäljning sker på villkor, som för jordägaren är mindre fördelaktiga
än de som gällt för hembudet (5 §).

Beslutar lantbruksnämnden att göra bruk av kronans förköpsrätt, åligger
det nämnden vid äventyr av talans förlust att instämma köparen inom tre
månader från det lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid
göra anmälan hos inskrivningsdomaren för talans antecknande i fastighetsboken.
Äger också arrendator åtnjuta förköpsrätt till fastigheten, måste
nämnden inom samma tid i viss ordning underrätta arrendatorn om sitt
beslut. Väcker även arrendatorn talan om förköp, skall målen handläggas
i en rättegång. Vill köparen göra gällande lösningsplikt enligt 3 §, skall
han framställa yrkande härom innan förberedelsen i målet avslutats; eljest
förlorar han sin rätt härtill. Talan om förköp må ej utan köparens medgivande
återkallas, med mindre lantbruksnämndens beslut om förköpsrättens
begagnande blivit efter besvär upphävt eller köparen framställt yrkande om
lösningsplikt som nyss sagts (6 §). Förenämnda tremånadersfrist för väckande
av talan m. m. kan begränsas av köparen. Om denne anmäler sitt fång
för lantbruksnämnden och därvid överlämnar köpehandlingen i bestyrkt

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

avskrift, blir nämligen tiden endast en månad från det anmälan skedde
(7 §). Ingår i köpet egendom som ej skall lösas och är ej särskild köpeskilling
därför utsatt eller är sådan köpeskilling utsatt men visar lantbruksnämnden,
att den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för den fastighet
som skall lösas, då skall rätten efter skälighetsprövning bestämma
huru mycket av sammanlagda köpeskillingen som må anses belöpa på nämnda
fastighet (8 §). Bifalles lantbruksnämndens talan, skall rätten fastställa
vad kronan har att betala ävensom utsätta viss dag, då fastigheten skall anses
övergå i kronans ägo. Beträffande rättegångskostnaderna har domstolen fria
händer att handla efter vad skäligheten bjuder i det föreliggande fallet (9 §).

Förköpsrätten går förlorad, om ej lantbruksnämnden senast å den i domen
utsatta dagen till köparen eller, i den mån dennes betalningsskyldighet
ej blivit fullgjord, till säljaren utgiver köpeskillingen för den fastighet
som skall lösas, med avdrag för intecknad gäld som enligt köpeavtalet skolat
avräknas å köpeskillingen eller som tillkommit efter köparens förvärv av
fastigheten. Därjämte åligger det kronan att inom samma tid ersätta köparen
dennes utgifter för lagfart å fånget samt nödig kostnad som köparen
kan ha nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses motsvara
värdet av köparen tillfallen avkastning. Å de belopp, som kronan har att
utgiva, skall gäldas ränta efter sex procent från den utsatta dagen (10 §). —
När tvist om förköp blivit avgjord genom dom som äger laga kraft, ankommer
det på den vinnande att göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren
för antecknande i fastighetsboken (11 §).

Går fastighet som är underkastad förköpsrätt i byte, äger kronan inlösa
densamma efter dess värde vid den tid då bytesavtalet slöts. Vad lagen stadgar
med avseende å förköpsrätt vid fastighets försäljning skall vid byte äga
motsvarande tillämpning (12 §).

Jordförvärvslagen har till syfte att förhindra olämpliga lorvarv av jorbruks-
och skogsfastigheter, främst spekulationsförvärv och vissa slag av
kapitalplaceringsköp. Lagen söker nå detta syfte genom att ställa förvärv
av dylika fastigheter under statlig kontroll. Sålunda gives till en början
den huvudregeln, att jordbruksfastighet ej må förvärvas genom köp, byte
eller gåva utan tillstånd av vederbörande lantbruksnämnd. Begreppet jordbruksfastighet
har här samma innebörd som i förköpslagen. Varje taxeringsenhet
skall anses som en fastighet. I princip erfordras tillstånd även för
förvärv av del av eller ideell andel i jordbruksfastighet. Undantag göres dock
för fastighetsdel, som avstyckats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,
samt för andel i fastighet, vari förvärvaren redan är delägare (1 §).
— Tillstånd skall sökas inom tre månader från det fånget skedde. Sökes
icke tillstånd inom nämnda tid eller avslås ansökningen, skall fånget vara
ogillt, såvida ej lagfart meddelats därå (2 §).

De grunder, efter vilka tillståndsprövningen skall ske, anges i 3 §. Tillstånd
må icke meddelas, om anledning föreligger till antagande att fastigheten
skulle bli vanskött i sökandens ägo eller att sökanden med förvärvet
huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk, eller att
bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma eller
andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller
annat som tarvas för fastighetens brukande (3 § första stycket). Föreligger
ej sådant fall som nu sagts men kan det antagas, att sökanden vill förvärva
fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår fastighet med
jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta, eller äger sökanden
redan jordbruksfastighet eller avser ansökningen förvärv från olika fångesmän
av fastigheter, som förut icke utgjort en brukningsenhet, må ansökningen
icke bifallas med mindre sökandens innehav av egendomen kan väntas
medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten
eller egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska
eller eljest särskilt skäl därtill föreligger (3 § andra stycket).

Tillstånd kan i vissa fall förknippas med föreskrifter beträffande fastighetens
handhavande (4 §).

Förvärv medelst inrop på exekutiv auktion är undantagna från huvudregeln
i 1 §. Enligt bestämmelser, som tillkommit 1951, är emellertid förvärvaren
i allmänhet skyldig att inom två år åter avyttra fastigheten, såvida
han ej erhållit lantbruksnämndens tillstånd att behålla densamma (4 a §).

Tillstånd att förvärva eller behålla fastighet behöver ej sökas av kronan,
kommun och sambruksförening (6 § första stycket). Lagen äger ej heller
tillämpning beträffande förvärv från konkursbo eller där jämlikt annan
författning Kungl. Maj :ts eller länsstyrelsens tillstånd till förvärvet skall
sökas eller förvärvet enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet
att få ske utan sådant tillstånd. Är förvärvaren fångesmannens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling, eller är han fångesmannens
syskon eller syskons barn, äger lagen tillämpning endast där fråga är om
sådan avyttring som sägs i 4 a § (6 § andra stycket). I fråga om fastighet
med jordbruk är tillstånd ej erforderligt, såframt förvärvaren i samband
med lagfartsansökan, som göres inom tre månader från det fånget skedde,
visar, dels att anledning ej föreligger till antagande som sägs i 3 § första
stycket, dels ock att han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten
och icke äger annan fastighet med jordbruk (6 § tredje stycket).

Med stöd av bemyndigande i 8 § av lagen har Kungl. Maj :t utfärdat närmare
föreskrifter rörande tillämpning av lagen. Dessa har givits i kungörelse
den 17 juni 1948 (nr 330), vilken ändrats genom kungörelse den 20
april 1951 (nr 187). I kungörelsen ges bland annat närmare bestämmelser
om sådan befrielse från skyldighet att söka tillstånd, som avses i 6 § tredje
stycket i lagen. Enligt 2 § första stycket erfordras att förvärvaren företer
dels en av lionom på heder och samvete avgiven skriftlig försäkran att han
har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten och icke är
ägare av annan fastighet med jordbruk, dels, därest fastigheten är belägen
på landet, av landsfiskalen i orten och, om fastigheten ligger i stad, av ledamot
av magistraten eller, beträffande stad utan magistrat, av kommunalborgmästaren
utfärdat intyg (s. k. landsfiskalsintyg) att förvärvarens försäkran

2 Bihan g till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

i förstnämnda hänseende förtjänar tilltro och att anledning ej föreligger
till antagande att fastigheten skall bli vanskött i förvärvarens ägo eller att
denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk
i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens
jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten,
del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader,
kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande. Är
fråga om förvärv av del av fastighet, som skall utbrytas genom förrättning
enligt lagen om delning av jord å landet, kan enligt andra stycket av 2 §
landsfiskalsintyg ersättas med intyg av enahanda innehåll, utfärdat av vederbörande
förrättningsman.

Behovet av lagstiftning med förköps- och jordförvärvslagamas syften
Betänkandet

Utredningen har införskaffat åtskilliga statistiska uppgifter angående
tillämpningen av förköps- och jordförvärvslagarna samt från lantbruksnämnder
och överlantmätare inhämtat yttranden såväl beträffande lagstiftningens
tillämpning och verkningar som rörande behovet av ändringar i lagstiftningen.
I det följande återges enstaka uppgifter ur detta material, men
i övrigt hänvisas härutinnan till betänkandet.

Målsättningen för 1947 års riksdagsbeslut rörande den framtida jordbrukspolitiken
var, erinrar utredningen i sin allmänna motivering, att bereda
jordbruksbefolkningen möjlighet att uppnå och bevara jämställdhet
i inkomsthänseende med andra motsvarande befolkningsgrupper. I detta
syfte skulle staten, där så erfordrades, medelst reglerande åtgärder för vinnande
av ett visst gränsskydd stödja jordbrukarnas strävanden att vidmakthålla
en med hänsyn bl. a. till driftskostnaderna skälig prisnivå på jordbrukets
produkter. En förutsättning för en sådan politik vore bl. a. att jordbruket
dreves efter kostnadsbesparande metoder. Genomförandet av härför
erforderliga rationaliseringsåtgärder borde i stor utsträckning ankomma på
jordbrukarna själva. Av hänsyn till allmänintresset ansågs emellertid, att
även staten här borde lämna sin medverkan.

Utredningen påpekar härefter, hurusom den tilltagande mekaniseringen
av jordbruksdriften stimulerat jordbrukarnas strävan att erhålla större
brukningsenheter och förbättrad arrondering, samt erinrar om att statens
verksamhet för jordbrukets rationalisering främst är inriktad på att stödja
och vägleda den fria utvecklingen på området. Enligt utredningens uppfattning
bör även framgent rationaliseringsarbetet i främsta rummet bygga på
den enskilde jordbrukarens egna initiativ. Emellertid anser utredningen av
olika skäl, att det allmänna bör äga möjlighet att påverka utvecklingen.

I fortsättningen erinras om att förköpslagen, vilken är avsedd att tillgodose
statens behov av ett rättsligt hjälpmedel för främjande av jordbrukets yttre

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

rationalisering, vunnit ringa tillämpning i praktiken samt därför av somliga
ansetts sakna existensberättigande och böra avskaffas. Utredningen
framhåller emellertid, att betydelsen av en lag sällan låter sig mätas efter
antalet fall varå den tillämpats, samt anför, att redan förköpslagens förefintlighet
för lantbruksnämnderna utgjort ett stöd, när det gällt att förhandlingsvägen
få till stånd fastighetsöverlåtelser till gagn för rationaliseringen.

Efter att ha redogjort för vissa brister i förköpslagens utformning kommer
utredningen fram till den slutsatsen att lagstiftning i någon form är
nödvändig, om jordbrukets yttre rationalisering skall på ett ur allmänintressets
synpunkter lämpligt sätt kunna föras fram mot det i 1947 års beslut
uppställda målet. Å andra sidan finner utredningen att förköpslagens utformning
icke är lämplig, när det gäller att smidigt och i möjligaste mån
utan friktioner ernå goda resultat.

Beträffande jordförvärvslagen anför utredningen inledningsvis, att lagens
syfte är att motverka vissa såsom olämpiga ansedda förvärv av jordbruksoch
skogsfastigheter, framför allt spekulations- och vissa kapitalplaceringsköp.
Utredningen fortsätter, att man vid bedömandet av behovet av fortsatt
lagstiftning i ämnet i viss mån är hänvisad till erfarenheterna av gällande
lagregler, varvid lantbruksnämndernas uppfattning måste tillmätas stor
betydelse. I svar på rundfrågor från utredningen har, såsom i betänkandet
närmare angives, nämnderna enstämmigt förklarat behov föreligga av fortsatt
lagstiftning med jordförvärvslagens syfte, Skälet härtill synes främst
vara farhågor för att jorden eljest i stigande grad skulle komma att frångå
den jordbrukande befolkningen. Efter en redogörelse för antalet avslagna
och återkallade jordförvärvsansökningar m. m. anför utredningen, att lagens
betydelse ligger mindre i att myndigheterna med dess hjälp kunnat förhindra
ett antal olämpliga förvärv än i den avhållande inverkan lagen har
på dem som avstår från att söka placera medel i jordegendom emedan de
anser sig icke kunna påräkna förvärvstillstånd.

Utredningen säger sig också för egen del vara av den uppfattningen att
det svenska bondejordbruket och dess utövare har gagn av en lagstiftning
av ifrågavarande slag. Den stundom framskymtande tanken, att en skärpt
vanhävds- och skogsvårdslagstiftning skulle kunna få i stort sett samma
effekt, avvisas av utredningen med hänvisning till att ingrepp enligt en dylik
lagstiftning enligt sakens natur endast kan ske i de svåraste fallen av
misskötsel och regelmässigt först sedan skadan inträffat samt till att lantbruksnämndernas
och skogsvårdsstyrelsernas arbete vid handhavandet av en
dylik lagstiftning skulle i hög grad skada deras förtroende och övriga verksamhet
bland landets skogsägare och jordbrukare.

Sedan utredningen sålunda kommit fram till den uppfattningen att behov
alltjämt föreligger av särskild lagstiftning med förköps- och jordförvärvslagarnas
syften, framlägges i betänkandet förslag till en dylik lag
(jordrationaliscringslagen). På anförda skäl har utredningen föreslagit att
åt denna lag skall ges endast begränsad giltighetstid. Utredningen är emellertid
icke enhällig. Å ena sidan har tre reservanter, herrar Andersson, Jons -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

sou och Wetterhall, förordat att lagen göres permanent. Å andra sidan har
herrar Antby och von Seth var för sig avstyrkt hela lagstiftningen. Beträffande
de två sistnämnda reservationerna torde få hänvisas till propositionen
s. 19—22.

Yttrandena

Behovet av lagstiftning på förevarande område har vitsordats av det övervägande
flertalet av de remissinstanser som överhuvud tagit ställning i denna
fråga. Av de femtiofyra omedelbart hörda instanserna har endast fem
helt avstyrkt lagstiftning i ämnet såsom varande onödig. Dessa är skogsägareförbundet,
sparbanksföreningen, industriförbundet, Kooperativa förbundet
och lantarbetsgivareföreningen. I viss utsträckning har beträffande
de olika spörsmålen förekommit reservationer inom de hörda myndigheterna
och korporationerna.

Ur de många yttranden, vari behovet av lagstiftning uttryckligen vitsordats,
må här först beröras vad lantbruksstyrelsen anfört. Styrelsen uppehåller
sig till en början vid verkningarna av den gällande jordförvärvslagen
och finner det rent principiellt otillfredsställande att rätten att äga
jord och skog skall begränsas till vissa grupper av medborgare. Om en lag
av dylik innebörd skall införas eller bibehållas, synes — fortsätter styrelsen
— därför böra krävas att de intressen, som tillgodoses med lagen, är av
sådan vikt att de måste tillerkännas företräde framför de principiella betänkligheter
och övriga olägenheter som är förbundna med lagen.

Vidare anmärker lantbruksstyrelsen, att jordförvärvslagen vid en alltför
restriktiv tillståndsprövning kan hämma en ändamålsenlig utveckling av
jordbruket, antingen så, att den begränsar möjligheterna för jordbruket att
erhålla tillskott i form av initiativ och kapital från sådana som förvärvar
jordbruksfastighet utan att vara jordbrukare, eller också därigenom att
lagen över hövan hindrar förvärv av tillskottsjord till redan bärkraftiga
jordbruk.

Lantbruksstyrelsen behandlar härefter en verkan av jordförvärvslagen,
om vars gynnsamhet eller ogynnsamhet meningarna är mera delade, nämligen
dess inflytande på fastighetspriserna. Man har anmärkt på att lagen
pressar ned dessa priser till förfång särskilt för sådana jordbrukare som
av t. ex. åldersskäl nödgas sälja sina fastigheter till utomstående, erinrar
styrelsen, som, efter att ha närmare utvecklat ämnet, avslutningsvis yttrar,
att man vid ställningstagandet till frågan om lagens fortbestånd bör vara
på det klara med att lagen i varje fall hittills otivelaktigt verkat återhållande
på prisutvecklingen, något som dock enligt styrelsens uppfattning närmast
utgör ett skäl för bibehållande av lagen.

Vad åter beträffar jordförvärvslagens positiva verkningar i fråga om att
bevara jord och skog i den jordbrukande befolkningens ägo uttalar lantbruksstyrelsen
som sin bestämda uppfattning, att lagen på det hela taget
varit till avsevärt gagn för bondejordbruket och för landsbygdens utveckling.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

Beträffande slutligen frågan huruvida lagstiftning av detta slag även i
fortsättningen bör finnas erinrar styrelsen om att jordbruket enligt en hur
vudpunkt i 1947 års beslut även framgent huvudsakligen bör ha karaktär
av bondejordbruk. För tryggande av denna målsättning finner styrelsen, att
lagstiftning av ifrågavarande slag under rådande förhållanden måste anses
erforderlig.

I fråga om behovet i fortsättningen av ett rättsligt institut med förköpslagens
syfte redogör lantbruksstyrelsen inledningsvis för den minskning av
antalet jordbruk i storleksgrupperna 2—5 och 5---10 hektar samt den utveckling
i riktning mot större brukningsenheter som ägt rum under de senare
åren. Enligt styrelsens uppfattning har för lantbruksnämndernas verksamhet
till främjande av berörda utveckling förköpslagen varit av ej oväsentlig
vikt, ehuru det dock måste konstateras, att försköpsrätten såsom
instrument för främjande av jordbrukets yttre rationalisering icke infriat
de förväntningar, som från början knutits till densamma.

Sedan lantbruksstyrelsen härefter belyst några av de brister, som vidlåder
förköpslagens konstruktion, samt framhållit att även knapphet i fråga
om personal hindrat lantbruksnämnderna att effektivt utnyttja förköpsrätten,
övergår styrelsen till att närmare bedöma frågan om behovet av fortsatt
lagstiftning med förköpslagens syfte:

Styrelsen anser visserligen att man har grundad anledning räkna med att
nedgången i antalet ofullständiga jordbruk även i fortsättningen skall ske i
sådan takt, att några särskilda statliga åtgärder i direkt syfte att påskynda
denna utveckling icke kan anses erforderliga. Om man vill främja en sund
utveckling av jordbruket är det emellertid angeläget att man i samband med
denna process skall ta vara på de tillfällen, som kan erbjuda sig att åstadkomma
en verklig och varaktig förbättring av de jordbruk som är i behov
därav. Det gäller med andra ord att se till att den jord och den skog, som
kan bli disponibel för rationaliseringsändamål, om möjligt skall komma det
eller de jordbruk till godo, som har det största behovet därav, och vidare att
man i samband med dylika förstärkningar även skall söka genomföra sådana
arronderings- och andra förbättringsåtgärder, som behöves för att
jordbruken skall kunna brukas rationellt och ge sina brukare en tillfredsställande
bärgning. Lantbruksnämndernas primära uppgift i samband med
den yttre rationaliseringen bör följaktligen vara ej att till varje pris söka
åstadkomma en minskning av antalet ofullständiga jordbruk utan att verka
för att den strukturförändring, som successivt framtvingas av ekonomiska
och andra faktorer, skall genomföras på det för jordbruket och landsbygden
i dess helhet mest gynnsamma sättet. Ur denna synpunkt anser styrelsen
det vara av vikt att ett institut, motsvarande den nuvarande förköpsrätten,
skall finnas i fortsättningen. Denna rätt innebär, såsom framhölls redan i
1947 års riksdagsbeslut, ju i realiteten att den granne, som behöver tillskottsjord,
tillerkännes förköpsrätt till ledigbliven jord framför utomstående.
En sådan rätt står enligt styrelsens uppfattning väl i överensstämmelse
med uppfattningen alt den yttre rationaliseringen i största möjliga utsträckning
skall ske såsom en jordbrukets egen angelägenhet. Erfarenheten
bar också visat att det i praktiken föreligger ett starkt intresse bos innehavarna
av ofullständiga jordbruk att genom eu dylik förköpsrätt få ökade
möjligheter alt komma över den tillskottsjord de behöver.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2i år 1955

Lantbruksstyrelsens positiva inställning till frågan, huruvida behov föreligger
av fortsatt lagstiftning med förköps- och jordförvärvslagarnas syften,
delas av bl. a. Svea hovrätt och lantmäteristyrelsen ävensom Landsorganisationen,
vilken anser, att den nya lagstiftningen bör taga sikte på en snabbare
och, kanske framför allt, varaktigare sammanläggning av de alltför små
brukningsenheterna. Även ungefär halva antalet länsstyrelser, flertalet av
hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt praktiskt taget samtliga
lantbruksnämnder intager samma ståndpunkt.

Något mera förbehållsainma är de yttranden som avgivits av domänstyrelsen
och skogsstyrelsen. Den senare inleder sitt yttrande med en översikt
över skogsvårdsstyrelsernas ställningstaganden, av vilken synes framgå att
förevarande lagstiftning kan räkna ungefär lika många anhängare som motståndare
bland skogsvårdsstyrelserna. För egen del ställer sig skogsstyrelsen
förstående till en försiktig och varsam reglering på ifrågavarande område.
Ej heller domänstyrelsen vill motsätta sig fortsatt lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med det föreliggande förslaget. Båda styrelserna
framhåller emellertid samtidigt det enligt deras mening kännbara behovet
av särskilda utredningar rörande vissa med skogsbruket sammanhängande
förhållanden såsom dess ekonomiska förutsättningar, rationaliseringsbehov,
produktions- och arbetsförhållanden in. m.

Några remissinstanser, nämligen länsstyrelsen i Hallands län, Hushållningssällskapens
förbund och RLF, uttalar — samtidigt som de tillstyrker
fortsatt jordförvärvslagstiftning — viss tvekan i fråga om behovet av särskilda
rationaliseringsbestämmelser.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län ifrågasätter likaledes värdet av
särskilda rationaliseringsbestämmelser och uttalar dessutom tvekan om behovet
av att låta jordförvärvslagstiftningen även framgent omfatta sådana
fastigheter, som har ringa eller ingen skogstillgång men är av den storlek
att jordbruksdrift skäligen bör upprätthållas på dem. Jämväl jordbruksnämnden
— som för sin del anser att rationaliseringsbestämmelser bör finnas
— uttalar sig till förmån för en liknande uppmjukning av jordförvärvsreglerna.

Vad beträffar de inledningsvis nämnda remissyttranden, vari förevarande
lagstiftning helt avstyrkts, överensstämmer argumenteringen i stort sett
med reservationerna av herrar Antby och von Seth. Skogsägareförbundet
framhåller också skattepålagornas betydelse och menar, att icke minst realisationsvinstbeskattningen
nu långt mer än tidigare verkar avskräckande
på eventuella »jobbare» i jordbruks- och skogsfastigheter. Sparbanksföreningen
uttrycker bland annat farhågor för att lagstiftningen kan leda till
minskning av jordbruksfastigheternas kreditvärde. Industriförbundet yttrar
beträffande lagstiftningens ändamål:

Ur allmän synpunkt måste starkt ifrågasättas lämpligheten av en lagstiftning
som bland annat syftar till att förbehålla utövandet av en näring åt
dem, som nu är verksamma däri, och åt deras närmaste anhöriga. Det torde

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1955

lör övrigt få anses i hög grad ovisst, om en lagstiftning av nu förevarande
slag i längden kan tjäna syftet att bevara jordbruksfastigheterna i den jordbrukande"
befolkningens ägo. Undersökningar, soin utförts inom Industriens
utredningsinstitut, visar att det befolkningsunderlag, som i framtiden skall
rekrytera jordbruket, med nuvarande avflyttningstakt från denna näring
sjunker väsentligt starkare än rekryteringsbehovet. Detta kommer därför i
ökad utsträckning att få lov att tillgodoses av befolkningen i tätorterna. En
sådan utveckling kan uppenbarligen icke hindras genom lagstiftning.

Även lantarbetsgivareföreningen ansluter sig till reservanterna inom utredningen,
och Kooperativa förbundet gör i sammanhanget följande principuttalanden: Den

enda motivering, som skulle kunna tillmätas någon betydelse för ett
bibehållande av jordförvärvslagstiftningen, vore en allmänt utbredd misstro
mot penningvärdets stabilitet. För närvarande synes det emellertid sannolikt
att statsmakterna är beredda att vidtaga sådana åtgärder mot inflationstendenserna
som kan skapa förtroende för penningvärdet. — Frågan om den
yttre rationaliseringen av det svenska jordbruket bör vara en jordbrukarnas
frivilliga angelägenhet — frivillig både såtillvida, att de jordbrukare, som
icke önskar medverka till den yttre rationaliseringen, ej tvingas därtill, och
i den bemärkelsen att jordbrukare, som önskar komplettera sina jordbruk så
att dessa fullt ut kan dra nytta av bland annat mekaniseringens fördelar,
icke genom lagliga hinder betages denna möjlighet.

Kooperativa förbundet förklarar sig dock samtidigt berett att, för den
händelse vissa risker skulle föreligga för spekulationsbetonade köp av skogsfastigheter
kombinerade med jordbruk, förorda en särskild lagstiftning som
råder bot mot dylika olägenheter.

Departementschefen

Departementschefen, statsrådet Norup, anförde vid lagrådsremisser

Förköpslagens ändamål är att främja jordbrukets yttre rationalisering.
Att detta ändamål ligger inom det allmännas intressesfär torde vara obestritt.
Statsmakterna lämnar också i olika former stöd till rationaliseringsverksamheten.
Tack vare detta stöd och framför allt på grund av jordbrukarnas
egna insatser har betydande resultat ernåtts. Det har därför gjorts gällande,
att särskilda lagstiftningsåtgärder icke erfordras. Emellertid föreligger påtagliga
risker för en snedvridning av strukturrationaliseringen, om denna
skulle utlämnas åt de ekonomiska krafternas fria spel. Såsom utredningen
antytt, skulle då, när två grannar tävlar om ett salubjudet markområde, detta
alltid tillfalla den som förmår betala mest, ehuru den andres brukningsenhet
ofta kan ha större behov av komplettering. Att råda bot på dylika missförhållanden
enbart medelst lån eller bidrag är knappast möjligt och i vart fall
icke förenligt med god samhällsekonomi. Redan häri ligger ett starkt skäl
att bibehålla en lagstiftning, som ger det allmänna viss möjlighet att leda
utvecklingen. Det är vidare självklart, att de statliga stödåtgärderna inom
en viss bygd icke får ske planlöst. Även om de uppgjorda planerna givetvis

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

måste tåla allehanda modifikationer under tidens lopp, vore det — som utredningen
ävenledes framhåller — föga tillfredsställande, om enskildas åtgöranden
utan vidare kunde rubba planer, vilka kanske redan legat till
grund för viktiga dispositioner. En snabbare takt i den frivilliga rationaliseringen
torde sålunda till och med förstärka behovet av ett medel att leda utvecklingen.
Av vad nu andragits samt av den ytterligare argumentering, som
förekommer i betänkandet och i vissa remissyttranden, finner jag behovet
av fortsatt lagstiftning med förköpslagens syfte vara ådagalagt. — Emellertid
är det uppenbart, att lagen bör handhas med all tillbörlig grannlagenhet,
så att den ej leder till motsättningar mellan lantbruksnämnder och
allmänheten. I första hand bör nämnderna söka begagna sig av de till buds
stående möjligheterna att åstadkomma tillfredsställande lösningar på rent
frivillig väg. Med hänsyn till den snabba takt, som redan präglar den frivilliga
rationaliseringen, och till nämndernas personalresurser torde någon
större pådrivande effekt knappast vara att vänta av lagen. Så mycket angelägnare
bör det i stället vara att de sammanslagningar som åstadkommes blir
lämpliga och därigenom mera varaktiga.

Jordförvärvslagen har till ändamål att förebygga olämpliga förvärv av
jordbruks- och skogsfastigheter. Att anordna en kontroll, som hindrar sådana
förvärv utan att alltför mycket beskära den enskildes handlingsfrihet,
erbjuder givetvis sina vanskligheter. Redan gränsdragningen mellan lämpliga
och olämpliga förvärv kan ge anledning till diskussion. Beträffande
vissa slag av förvärv torde emellertid endast en mening kunna råda om deras
skadlighet, t. ex. spekulationsköpen. Att förhindra dessa utgör också ett
huvudsyfte för jordförvärvslagen. Ett annat huvudsyfte är att motverka
kapitalplaceringsköp och andra förvärv, som minskar den jordbrukande
befolkningens fastighetsinnehav. Dylika förvärv kan dock emellanåt vara
till övervägande nytta ur allmän synpunkt, och lagen öppnar därför också
möjlighet att godkänna dem i sådana fall.

Behovet av jordförvärvskontroll gör sig särskilt gällande i tider med fallande
penningvärde. Emellertid visar erfarenheten, att jord och än mera
skog även eljest är ett begärligt objekt för kapitalplacering. Och jämväl
risken för spekulationsbetonade förvärv är långt ifrån utesluten under de
mera normala tiderna. Särskilt i trakterna omkring de större städerna tillkommer
också ett växande intresse att förvärva gårdar för bostads- och fritidsändamål.
Anledning finnes sålunda att befara ogynnsamma verkningar
för strävandet att vidmakthålla en självägande bondebefolkning, om förvärvskontrollen
upphäves. Såsom både utredningen och lantbruksstyrelsen
framhållit kan dessa verkningar icke i erforderlig mån motarbetas med
hjälp av vanhävds- och skogsvårdslagstiftning.

Samtidigt som jag således ansluter mig till utredningens uppfattning om
behovet av fortsatt jordförvärvslagstiftning, vill jag understryka vikten av
en libeial tillämpning av lagstiftningen där detta låter sig förenas med lagens
syften. I fråga om stora och mera kapitalkrävande egendomar kan det
t. ex. stundom vara anledning att meddela förvärvstillstånd, även om för -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

värvaren icke ämnar ägna sig åt egendomens skötsel. Särskilt i förening
med ett föreläggande att upprusta egendomen kan ett tillstånd i dylikt fall
vara till nytta för jordbruket. En liberal tillståndsgivning bör också kunna
äga rum med avseende å fastigheter, som på grund av ringa areal eller eljest
icke lämpar sig för egentligt jord- eller skogsbruk och ej heller erfordras
för komplettering av andra jordbruksfastigheter.

Lagrådet

Vägande invändningar av principiell natur kunna resas mot att rätten
att äga jord och skog, på sätt den föreslagna lagstiftningen innebär, förbehålles
vissa grupper av medborgare. De inskränkningar i den enskildes handlingsfrihet
med avseende å honom tillhörig fast egendom som äro förknippade
med lagstiftningen äro likaledes ägnade att väcka principiella betänkligheter.
Det framstår därför som uppenbart att den föreslagna regleringen
icke bör bliva bestående längre än det ur andra samhälleliga synpunkter
är nödvändigt. Hur angeläget det bör anses att för tillgodoseende
av jordpolitiska syften alltjämt bibehålla en lagstiftning av ifrågavarande
slag är ett spörsmål, varom lagrådet knappast har anledning att yttra sig.
Lagrådet vill fördenskull varken tillstyrka eller motsätta sig att en ny jordförvärvslag
kommer till och i huvudsak erhåller det föreslagna innehållet.

Riktlinjerna för den nya lagstiftningen m. m.

Betänkandet

Såsom redan nämnts har jordbruksrationaliseringsutredningen föreslagit,
att förköps- och jordförvärvslagarna skall ersättas av en enda lag, benämnd
»lag med vissa bestämmelser till främjande av jordbrukets yttre rationalisering
m. m. (jordrationaliseringslag)». Till sin allmänna uppbyggnad står
förslaget jordförvslagen nära. Den som genom köp, byte eller gåva förvärvar
jordbruksfastighet — varmed såsom i den gällande lagstiftningen förstås
även skogsfastighet — skall sålunda enligt 1 och 2 §§ inom viss tid anmäla
fånget hos lantbruksnämnden för erhållande av ett intyg att mot fånget icke
möter hinder enligt lagen (hinderfrihetsintvg). Till grund för lantbruksnämndens
materiella prövning gives regler i 3—5 §§, av vilka 3 och 4 § § motsvarar
första respektive andra stycket i 3 § jordförvärvslagen. Till 3 § har
emellertid gjorts ett tillägg beträffande förvärv som leder till olämplig fastighetsindelning.
Ur 4 § har utmönstrats vad för närvarande stadgas beträffande
sökande, som redan äger jordbruksfastighet eller från olika fångesmän
förvärvat fastigheter vilka förut icke utgjort en brukningsenhet. I stället
har i ett andra stycke av samma paragraf införts bestämmelser dels för
sådana fall, där genom förvärvet i en ägo sammanföres brukningsenheter
som prövas kunna bestå var för sig, och dels för sådana fall, där förvärvet
avser i dylik brukningsenhet ingående fastighet eller sämjelott och bruk -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

ningsenhetens bärkraft skulle äventyras genom överlåtelsen. Enligt 5 §,
som utgör den egentliga ersättningen för förköpslagen, må hinderfrihetsintyg
med vissa undantag vägras, om lantbruksnämnden vill taga fastigheten
i anspråk för rationaliseringsändamål. Härtill anknytes vissa bestämmelser
om inlösen i 11 och 12 §§. Av övriga nyheter må nämnas 8 §, som öppnar
möjlighet för nämnden att göra hinderfrihetsintygets giltighet beroende av
att egendomen ingår i sammanläggning eller avskiljes till särskild fastighet.
De återstående bestämmelserna har i allt väsentligt motsvarigheter i jordförvärvslagen.
Sålunda skall hinderfrihetsintyg vara en förutsättning för vinnande
av lagfart, och förvärvet blir i regel ogillt, om anmälan försummas
eller hinderfrihetsintyg vägras.

Liksom jordförvärvs- och förköpslagarna har också den föreslagna lagen
fått sin räckvidd inskränkt genom åtskilliga och betydelsefulla undantag,
vilka uppräknas i 1 §. Emellertid stadgas i 6 § jordförvärvslagen
vissa undantag, som saknar motsvarigheter i förköpslagen och ej heller
upptagits i lagförslaget. Detta gäller till en början kommuners och
sambruksföreningars förvärv samt förvärv från konkursbo.

Jordförvärvslagen äger ej heller tillämpning där jämlikt annan författning
Kungl. Maj :ts eller länsstyrelsens tillstånd till förvärvet
skall sökas eller förvärvet enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet
att få ske utan sådant tillstånd. Detta undantagsstadgande har
icke fått någon motsvarighet i lagförslaget, varjämte någon motsvarighet
till de nuvarande s. k. landsfiskalsintygen icke heller förekommer
i utredningens förslag.

I betänkandet dryftas vidare en av riksdagens justitieombudsman1 tidigare
behandlad fråga om gränsdragningen mellan lantmäteriets
och lantbruksorganisationens verksamhetsområden.
Denna fråga får sin betydelse i de fall där förvärv avser sådan del
av jordbruksfastighet, som skall avstyckas för jordbruksändamål, d. v. s. i
regel för sammanläggning med annan förvärvaren tillhörig jordbruksfastighet.
Här blir bestämmelsen i 3 § andra stycket jordförvärvslagen tillämplig,
enär förvärvaren ju redan äger jordbruksfastighet. Lantbruksnämnden får
med andra ord icke meddela förvärvstillstånd med mindre förvärvarens innehav
av egendomen kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket
eller eljest vissa skäl föreligger att godkänna förvärvet. I dylika fall förekommer,
att vid tillståndsprövningen inmänger sig synpunkter som enligt
jorddelningslagen skall anläggas av lantmätaren vid bedömandet av avstyckningens
tillåtlighet. Att sålunda identiskt material bedömes enligt samma
grunder av olika myndigheter medför, framhåller justitieombudsmannen,
risk för sinsemellan oförenliga beslut. Ur rättssäkerhetssynpunkt vore

1 Se JO:s ämbetsberättelsc 1953 s. 346—356.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

det enligt justitieombudsmannens mening ofrånkomligt att lagstiftningsvägen
från lantbruksnämnds prövning uttryckligen undantaga sådana frågor,
som enligt jorddelningsförfattningarna faller under domstols eller lantmäterimyndighets
bedömande.

Utredningen understryker önskvärdheten av att klara kompetensregler
kommer till stånd samt föreslår av bland annat detta skäl de redan omnämnda
jämkningarna i den mot 3 § andra stycket jordförvärvslagen svarande
4 § i förslaget. En följd av dessa jämkningar har blivit att förvärv
av fastighetsdel faller utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Emellertid
anför utredningen, att med de föreslagna jämkningarna ej avsetts att
lantbruksnämnderna genom hindersfrihetsintyg skulle sanktionera förvärv
av fastighetsdelar, som skulle medföra uppenbart olämplig indelning i brukningsenheter.
I anledning härav hade utredningen i 3 § i förslaget bland de
ovillkorliga hindren för utfärdande av hindersfrihetsintyg upptagit att fånget
medförde uppenbart olämplig ändring av indelningen i brukningsenheter.
Denna regel ledde till en grovsållning, varigenom de förvärv av fastighetsdel,
där den tilltänkta fastighetsbildningen vore klart ogenomförbar, kunde
bortgallras. I de fall då fånget icke underkändes vid nämnda grovsållning
syntes den fortsatta prövningen av förvärvets tillåtlighet böra anknytas till
1''astighetsbildningsärendet.

Frågan, huruvida lagen i likhet med jordförvärvslagarna av 1945 och
1948 bör få endast begränsad giltighetstid, nar upptagits bland
utredningens rundfrågor till lantbruksnämnderna. Flertalet nämnder har besvarat
frågan jakande, och även utredningen har stannat härför med följande
motivering:

Visserligen torde lagens syften vara förtjänta av att bli tillgodosedda med
en varaktig lagstiftning. Utformningen av denna kan emellertid ske på olika
sätt. Föreliggande förslag innefattar åtskilliga nyheter, vilkas verkningar
måhända icke kan i allo överblickas. Försiktigheten synes därför bjuda att
lagen får prövas någon tid — förslagsvis fem år -—- innan slutlig ståndpunkt
tages till frågan om dess fortbestånd. Ytterligare en anledning att begränsa
lagens giltighetstid utgör den pågående revisionen av jorddelningslagstiftningen.
Resultatet av denna torde nämligen under alla omständigheter komma
att mer eller mindre påverka utformningen av förevarande lagstiftning.

Såsom redan berörts, har herrar Andersson, Jonsson och Wetterhall reserverat
sig mot utredningens förslag i denna del.

Angående reservationen hänvisas till propositionen s. 37.

Yttrandena

Beträffande sin allmänna uppbyggnad har den av utredningen föreslagna
lagen nästan genomgående rönt erkännande från remissinstansernas sida.
Man framhåller, att olägenheterna av nu rådande dubbelprövning enligt jordförvärvs-
och förköpslagarna undanröjts, samt anser att den nya lagen bör
kunna bli ett smidigare rationaliseringsinstrument. Särskilt understrykes
värdet av att frågan, huruvida en överlåten fastighet bör tagas i anspråk för
rationaliseringsändamål eller icke, bringas till avgörande redan före lagfar -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

ten. Av de många remissinstanser, som uttalat sig i sådan riktning, må
nämnas lagberedningen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristgrelsen, lantbruksförbundet,
RLF, Landsorganisationen och Kooperativa förbundet. — Hovrätten
för nedre Norrland och överlantmätaren i Gotlands län efterlyser en
klarare systematik av de materiella lagreglerna, varigenom dessas olika syften
skulle kunna bättre särskiljas. Lantmätareföreningen — som jämte några
överlantmätare är ensam om att avstyrka den föreslagna konstruktionen ■—
framhåller, att frågan om inlösen av mark för rationaliseringsändamål skall
behandlas vid den pågående översynen av fastighetsbildningslagstiftningen,
samt finner det mindre välbetänkt att dessförinnan införa nya regler härom
och binda sig för ett visst förfaringssätt.

Åtskilliga remissinstanser anser, att den av utredningen föreslagna rubriken
till lagen mindre väl täcker dess innehåll. — Även benämningen
»hinderfrihetsintyg» har utsatts för kritik i flera yttranden.

Beträffande lagens räckvidd har ett antal remissinstanser ifrågasatt huruvida
icke fastigheter under en viss areal-eller värdegräns borde
undantagas, något som emellertid avstyrkes av lantbruksstyrelsen under
hänvisning till att med en sådan regel ett ganska stort antal små fastigheter
med icke obetydlig skogstillgång skulle lämnas fria för spekulationsintresset
och till att såväl skogsfastigheter som rena jordbruksfastigheter av denna
kategori kan utgöra en värdefull förstärkning för angränsande jordbruk,
varför den yttre rationaliseringen skulle försvåras om de fritt finge förvärvas
av icke jordbrukare.

Förslag att i större eller mindre omfattning undantaga mark, som enligt
stadsplan eller andra planer för marks användning är avsedd för tätbebyggelse,
framlägges av lagberedningen, lantmäteristgrelsen och överlantmätaren
i Jönköpings län. I

I vissa yttranden hemställes, att kommun befrias från tillståndstvånget.
Lantmäteristgrelsen, vars mening delas av lantmätareföreningen
och en del överlantmätare, föreslår, att från lagens tillämpningsområde undantas
borgerlig kommuns förvärv av mark inom kommunens gränser.

Lantbruksstyrelsen anför bland annat:

Vad de borgerliga kommunerna beträffar har det de senaste åren ej sällan
förekommit, att de förvärvat eller sökt förvärva rena skogsfastigheter
eller jordbruksfastigheter med stor skogsareal. Härvid torde motivet i regel
helt eller huvudsakligen ha varit kapitalplaceringsintresse. Det allmännas
intresse av att jordbruksrationaliseringen genomföres enligt givna riktlinjer
och särskilt intresset av att de möjligheter, som kan yppa sig att genomföra
förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog. skall tillvaratagas
bör emellertid enligt styrelsens mening, såvida icke alldeles speciella
omständigheter föreligger, i sådana fall ges företräde framför kommunernas
intresse av att förvärva skog. Den enda möjlighet, som hittills funnits
att hindra dylika förvärv, har varit att lantbruksnämnden utövat förköpsrätt
till fastigheten. Denna möjlighet har också i några fall använts. Det
synes dock ur flera synpunkter vara att föredraga, att själva förvärvet i
stället göres beroende av tillstånd på samma sätt som fallet är beträffande
praktiskt taget samtliga andra kategorier. -—- Vid det övervägande antalet

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1955

förvärv torde kommunerna emellertid huvudsakligen syfta till att kunna
disponera mark för tätbebyggelse eller därmed jämförliga ändamål. Det
kan ej annat än i alldeles speciella undantagsfall resas invändning ur jordpolitisk
synpunkt mot att kommuner förvärvar jordbruksfastigheter, vilka
enligt sådana planer, som upprättas enligt byggnadslagen, är avsedda att
användas för tätbebyggelse. Emellertid är det vanligt, att kommuner i enlighet
med byggnadslagens intentioner även söker i förväg försäkra sig
om markreserver för framtida utvidgning och av mark för fritidsändamål
m. m. Även dessa intressen måste i princip anses kvalificerade och sålunda
böra tillåtas. I synnerhet beträffande sådana förvärv, där exploateringsbehovet
måste bedömas vara mera avlägset, är det dock samtidigt ett intresse
ur jordpolitisk synpunkt, att förvärven sker på ett sätt, som är förenligt
med en god utveckling av jordbruket.

Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar, att förvärv från konkursfa
o undantages från lagens tillämpningsområde, och åberopar de oprioriterade
borgenärernas intresse av att få fastigheten såld till pris som överstiger
beloppet av den intecknade gälden. Ä andra sidan tillstyrkes utredningens
förslag i denna del av lantbruksstyrelsen, som påtalar den nuvarande
möjligheten för en säljare att kringgå jordförvärvslagen på så sätt, att han
låter försätta sig i konkurs enbart i syfte att kunna utvinna ett högre pris
för fastigheten genom en koncessionsfri försäljning. Styrelsen framhåller
att de prisskillnader, varom här kan bli fråga, särskilt beträffande större
skogsfastigheter kan bli betydande.

Den nuvarande undantagsbestämmelsen i jordförvärvslagen för fall, där
jämlikt annan författning Kungl. Maj:ts eller länsstyrelsens
tillstånd till förvärvet skall sökas eller förvärvet enligt förklaring av
länsstyrelsen är av beskaffenhet att få ske utan sådant tillstånd, bör i någon
form bibehållas, förordar bland andra lagberedningen, hovrätten över
Skåne och Blekinge samt hovrätten för nedre Norrland. Lagberedningen
finner det mindre lämpligt att belasta den enskilde förvärvaren med skyldighet
att vända sig till två olika myndigheter, helst som försummelse att
göra ansökan är förenad med den allvarliga påföljden att förvärvet blir ogiltigt.
— Att ett slopande av denna undantagsbestämmelse skulle drabba
bland annat försäljningar av kyrklig jord i vissa fall samt köp, som göres
av universitet, föranleder ingen erinran från pastoratens riksförbund, medan
Uppsala universitet för sin del hemställer, att dess behov av att placera
fondmedel måtte anses som »särskilt skäl» för tillstånd enligt 4 § i förslaget.
Lantbruksstyrelsen åberopar för universitetens vidkommande vad styrelsen
anfört i fråga om de ecklesiastika förvärven. Även IlLF tillstyrker,
att universitetsförvärven inordnas under förevarande lagstiftning.

Beträffande frågan om gränsdragningen mellan lantmäteriets
och lantbruksorganisationens ver k sa in hetso mråden
bar lagberedningen med bestämdhet avstyrkt det föreslagna tillägget
till 3 §, enligt vilket lantbruksnämnd kan hindra uppenbart olämplig ändring
av indelningen i brukningsenhcter, samt anfört:

30 j Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

Utredningen har ansett, att den av justitieombudsmannen anmärkta kollisionsrisken
kunde avlägsnas genom att lantbruksnämndernas prövning begränsades
till uppenbara fall. Enligt beredningens mening tillgodoser emellertid
utredningens förslag på denna punkt icke kravet på den enskilde jordägarens
rättssäkerhet, enär den befogenhet som tillkommer jordägaren att
påkalla domstols avgörande av frågan kan komma att elimineras av lantbruksnämnden.
Att märka är nämligen att, sedan nämnden av sådan anledning
vägrat tillstånd, förvärvet blir ogiltigt och för framtiden helt kommer
att undandragas laglig prövning i förevarande avseende. Detta synes så mycket
mera betänkligt som bestämmelsen i och för sig, i avsaknad av domstolskontroll,
lätt kan komma att tillämpas extensivt. Även i de »uppenbara» fallen
— vilka i praktiken torde vara tämligen sällsynta — bör enligt beredningens
mening följas samma regler som utredningen anvisat för de övriga
fallen, nämligen att meddelat förvärvstillstånds giltighet göres beroende av
att avstyckning kommer till stånd. Det förhållandet att såväl lantbruksnämnd
som jorddelningsmyndighet har att pröva spörsmål av väsentligen
samma beskaffenhet har i gällande lagstiftning vunnit beaktande på det
sättet att lantbruksnämnd tillagts rätt att fullfölja talan mot beslut varigenom
fastställelse å jorddelningsförrättning meddelats (se 21 kap. 51 § jorddelningslagen;
jfr 43 § första stycket i samma kapitel samt 45 § andra stycket
i lantmäteriinstruktionen).

Även lantmätareföreningen och några överlantmåtare motsätter sig tillägget
till 3 §. Hovrätten för nedre Norrland förordar ett särskilt stadgande av
innehåll, att de bestämmelser i förslagets 3 och 4 §§, som har jordbruksrationellt
syfte, icke skall äga tillämpning i sådana fall, som kominer under
prövning av ägodelningsrätt. Hovrättens yttrande i denna del åberopas även
av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Å andra sidan tillstyrkes det föreslagna
tillägget till 3 § av lantbruksstyrelsen och av lantmäteristyrelsen.

Lantbruksstyrelsen har i detta sammanhang övervägt möjligheten av att
från tillämpningsområdet för ifrågavarande lagstiftning utesluta sådana
förvärv av fastighetsdel som för sitt genomförande kommer under lantmäterimyndigheternas
prövning. Styrelsen stannar dock för att icke tillstyrka
en dylik anordning.

Lantmäteristyrelsen har i denna fråga en delvis avvikande mening och
föreslår, att 1 § kompletteras med ett stadgande av innehåll att från lagens
tillämpningsområde undantages förvärv av sådan fastighetsdel, som efter
avstyckning, varom ansökan sker inom viss tid efter fångesdagen, sammanlägges
med annan fastighet, varå ägaren själv driver jordbruk. Dock bör enligt
styrelsens förslag undantagsstadgandet icke gälla, där förvärvarens brukningsenhet
efter sammanläggningen omfattar större areal än som kräves för
ett normjordbruk med erforderlig skog.

Till tanken att i större eller mindre omfattning undantaga kompletteringsförvärv
från tillämpningsområdet för den föreslagna lagen ansluter sig
bl. a. länsstyrelserna i Kronobergs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands,
Kopparbergs och Västernorrlands län, lantbruksnämnderna i Uppsala, Värmlands
samt Göteborgs och Bohus län ävensom lantmätareföreningen och
praktiskt taget samtliga överlantmätare.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2i år 1955

Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker förslaget att ge den
nya lagen endast begränsad giltighetstid. Annan mening uttalas
emellertid av lantbruksstyrelsen och ytterligare några remissinstanser.

Departementschefen

I fråga om den nya lagstiftningens allmänna uppbyggnad biträder jag
utredningsförslaget. Det sätt, varpå förköpslagens bestämmelser jämkats
och infogats i jordförvärvslagsstiftningen, synes utan tvekan innebära en
förbättring av nu rådande ordning. Den föreslagna lagen kommer säkerligen
att visa sig vara ett lämpligt rationaliseringsinstrument och behöver
knappast ge anledning till onödiga friktioner. Att under sådana omständigheter,
såsom förordats i några yttranden, uppskjuta avgörandet i avbidan
på den kommande fastighetsbildningslagstiftningen torde icke böra
komma i fråga. Ej heller finner jag tillräckliga skäl att villfara önskemålet
om en annan systematik av de materiella reglerna i lagförslaget. Utformningen
av dessa regler är i väsentliga stycken välkänd från 1945 och 1948
års jordförvärvslagar, och ändringar däri bör givetvis ske med viss återhållsamhet.
För övrigt synes den iakttagna systematiken vara väl lämpad
för praktiskt bruk. Först angives nämligen de ovillkorliga förvärvsförbuden
(3 §), sedan de förbud från vilka undantag kan göras då vissa bestämda
förutsättningar föreligger (4 §) och till sist ett förvärvshinder som grundas
på ett friare bedömande (5 §).

I likhet med åtskilliga remissinstanser anser jag, att lagen bör få samma
rubrik som gällande jordförvärvslag. Av praktiska skäl torde den
gängse benämningen »jordförvärvslag» böra inom parentes fogas till rubriken.
— Jag anser även, att termen »hinderfrihetsintyg» bör utbytas mot det
redan nu brukliga ordet »förvärvstillstånd». Det synes då också följdriktigast
att beteckna den handling, varigenom ett förvärvsärende anhängiggöres,
såsom »ansökan» i stället för »anmälan».

Beträffande lagens räckvidd och då främst tanken på att stadga
en viss undre areal- eller värdegräns torde av vad lantbruksstyrelsen
därom anfört klart framgå, att någon sådan begränsning icke bör
ske. En undantagsbestämmelse för smärre fastigheter skulle dessutom kunna
öppna möjligheter att kringgå lagen genom successiva förvärv. Emellertid
är det uppenbart, att tillståndsgivningen beträffande dylika fastigheter
ofta kan göras mycket liberal utan att lagens syften åsidosättes. I detta
sammanhang må också förutskickas, att jag ämnar föreslå uppmjukning
av lagen i fråga om förvärv av områden som skall avstyckas.

Mark som ingår i stadsplan synes utan olägenhet kunna lämnas
utanför förvärvskontrollen. Åtminstone på längre sikt kan lantbruksnämnd
knappast ha några intressen att tillvarataga inom dylikt planområde. Detsamma
gäller mark som enligt byggnadsplan är avsedd för annat ändamål
än jordbruk eller skogsbruk, därest planen överensstämmer med den sedan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

1948 gällande byggnadslagstiftningen. Däremot förefaller det icke rådligt att
undantaga även mark, som i regionplan eller generalplan upptagits för
tätbebyggelse. I enlighet med vad nu anförts vill jag förorda, att i 1 § intages
ett nytt undantagsstadgande för förvärv av egendom som ingår i stadsplan
eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för
annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Enligt gällande jordförvärvslag är kommun, varmed avses alla såväl
borgerliga som kyrkliga förvaltningsenheter av kommunal natur, befriad
från skyldighet att söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet. Däremot
är även kommunerna underkastade bestämmelserna i förköpslagen. Då nu
dessa båda lagar hoparbetats har utredningen föreslagit, att den princip
som gäller enligt förköpslagen skall tillämpas och att alltså i den nya lagen
intet undantag skall göras i fråga om kommunernas jordförvärv. Remissinstanserna
har i denna fråga haft delade meningar.

För egen del anser jag väl att kommunernas förvärv av jordbruksfastigheter
icke bör lämnas helt utanför den nu föreslagna jordförvärvslagstiftningen,
särskilt som denna avser att ersätta jämväl förköpslagen. Emellertid
är det av största vikt att kommunerna i god tid kan försäkra sig om de
markområden som erfordras för tätbebyggelsens ändamålsenliga utveckling.
Kommunernas förvärv av mark för tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar bör därför icke försvåras. Detsamma gäller kommunernas
förvärv av mark för andra ändamål, som det direkt ankommer
på dem att tillgodose. En hel del sådana markförvärv, som nyss sagts, kan
redan enligt de föreslagna undantagen i fråga om mark, som ingår i planlagt
område eller avstyckats för andra ändamål än jordbruk eller skogsbruk,
ske tillståndsfritt. Jag ämnar även föreslå vissa undantag från tillståndstvånget
i fall, då ett fång medför fastighetsbildande åtgärd. Även detta
förslag, för vilket jag strax skall redogöra, torde ej sällan beröra kommuner.
Utöver de nu nämnda fallen bör emellertid enligt min mening stadgas
undantag för sådana fall då egendom förvärvas av kommun eller annan
dylik samfällighet för något av de ändamål, som angives i 1 § 4, 7 och 16
expropriationslagen. Härigenom undantages kommunernas förvärv av jordbruksfastighet
för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden (punkt
7), för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar (punkt 16)
samt för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun
att tillgodose (punkt 4). I övriga fall, då kommun äger söka rätt till
expropriation, torde förvärvet regelmässigt avse antingen egendom, som icke
är taxerad såsom jordbruksfastighet, eller markområde, som avstyckats eller
skall avstyckas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Det torde
därför, med den utformning departementsförslaget fått, endast i rena undantagsfall
bli nödvändigt för kommun att söka tillstånd till förvärv av fastighet
för ändamål, som kan grunda rätt för kommunen att söka expropriation.
Om kommun för annat ändamål, t. ex. för att trygga kommunens behov av

Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1955

bränsle eller måhända enbart för kapitalplacering, vill förvärva jordbruksfastighet,
synes det icke finnas anledning att befria kommunen från skyldighet
att söka förvärvstillstånd.

De av mig här föreslagna bestämmelserna rörande kommuns jordförvärv
förutsätter, att en kommun, som söker lagfart på jordbruksfastighet, genom
protokollsutdrag eller på annat tillförlitligt sätt lämnar inskrivningsdomaren
upplysning om för vilket ändamål förvärvet skett. Man får givetvis utgå
från att det av kommunen uppgivna ändamålet överensstämmer med dess
verkliga avsikter med förvärvet. Inskrivningsdomaren har därför icke att
ingå på någon prövning av denna fråga. Däremot tillkommer det honom att
undersöka, huruvida det uppgivna ändamålet är sådant att enligt lagen förvärvstillstånd
ej erfordras. I tveksamma fall ligger det alltså i kommuns
intresse att söka lagfart så skyndsamt att, om det visar sig att förvärvstillstånd
erfordras, ansökan härom kan inges inom föreskriven tid.

I valet mellan förköpslagens och den gällande jordförvärvslagens olika
ståndpunkter med avseende å förvärv från konkursbo anser jag i
likhet med utredningen, att övervägande skäl talar för att sådana förvärv
skall falla under den nya lagen.

Frågan om lagens ställning till sådana förvärv, som enligt annan författning
fordrar Kungl. Maj :ts eller länsstyrelsens tillstånd
eller länsstyrelsens förklaring att förvärvet är av beskaffenhet att få ske
utan sådant tillstånd, har i viss mån kommit i annat läge, eftersom utredningens
förslag till ny bolagsförbudslag nu inte upptagits till behandling.
Då tillståndsprövningen enligt bolagsförbudslagen ankommer på Kungl.
Maj :t, måste uppenbarligen ett motsvarande undantagsstadgande inflyta i
den nya jordförvärvslagen. Av praktiska skäl synes detta undantagsstadgande
böra omfatta även förvärv som skall prövas enligt 1916 års lag om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. Vid tillämpningen
av dessa båda lagar bör emellertid lantbruksnämndens yttrande självfallet
i regel inhämtas. — Beträffande de mera fåtaliga förvärv, som sker genom
försäljning av kyrklig jord eller göres av universitet, ansluter jag mig till
utredningens förslag att inordna dem under den nya lagen.

En given följd av ralionaliseringsprövningens inlemmande i jordförvärvsprövningen
blir att de s. k. 1 a n d s f i s k a 1 s i n t y g e n måste avskaffas.
Den arbetsökning för lantbruksnämnderna, som kan följa härav, torde komma
att mer än väl uppvägas av lättnaden i landsfiskalernas arbetsbörda.
Emellertid är det angeläget att handläggningen av förvärvsärendena organiseras
så att den kan ske snabbt och icke leder till behov av personalförstärkningar.
Detta torde nödvändiggöra delegering i viss utsträckning av beslutanderätten
i tillståndsärendena. Bestämmelser härom bör inflyta i instruktionen
för lantbruksnämnderna.

I fråga om gränsdragningen mellan lantmäteriets och
lantbruk sorganisationens verksamhetsområden anser

3 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

jag i likhet med utredningen önskvärt att få till stånd så klara regler som
möjligt. Det föreslagna tillägget till 3 §, enligt vilket lantbruksnämnd kan
hindra förvärv som nämnden finner medföra uppenbart olämplig ändring
av indelningen i brukningsenheter, är såsom lagberedningen med skärpa
framhållit ur denna synpunkt mindre tillfredsställande. Som skäl för tillägget
har åberopats att det för allmänheten skulle verka förbryllande och
stötande, om först en myndighet meddelade förvärvstillstånd och sedan en
annan myndighet vägrade avstyckning av den förvärvade egendomen.
Emellertid torde denna olägenhet kunna avhjälpas på så sätt att lantbruksnämnden
vid meddelande av förvärvstillstånd i förekommande fall tillkännager
att därmed ej tagits ställning till fastighetsbildningsf rågan. För övrigt
lärer nämnden i dylika fall ofta begagna sig av den nyinförda möjligheten
att göra förvärvstillståndets giltighet beroende av att avstyckningen
genomföres. Ett sådant villkor innebär ju redan i och för sig en fingervisning
om att fastighetsbildningsfrågan ännu är oprövad. Med hänsyn till
dessa olika möjligheter att bemästra problemet finner jag tillräckliga skäl ej
föreligga att i lagen upptaga ifrågavarande regel. — I samband härmed må
påpekas, att lantbruksnämnderna enligt 4 § får möjlighet att förebygga
olämplig ändring av indelningen i brukningsenheter i sådana fall då ändring
kan ske utan avstyckning. Bland annat regleras här det av lantbruksstyrelsen
i detta sammanhang uppmärksammade fallet att en brukningsenhet uppdelas
så, att dess bestånd äventyras. Även i jorddelningslagen gives regler av
liknande innehåll för fall där uppdelningen sker genom lantmäteriförrättning.

Departementschefen övergår härefter till spörsmålet om möjligheten att
från lantbruksnämndernas tillståndsgivning utesluta komplettering sförvärv,
som föranleder lantmäteriförrättning, och anför efter eu redogörelse
för frågans tidigare behandling (prop. s. 52—53).

Om jordförvärvslagstiftningen, såsom nu föreslås, alltjämt skall bestå, bör
den självfallet icke få större räckvidd än som erfordras för att dess syften
skall bli tillgodosedda. Ur såväl allmänhetens som de berörda myndigheternas
synpunkt är det angeläget att undvika onödig omgång och fördyrande
dubbelarbete. Med hänsyn härtill bör på nytt övervägas, huruvida icke förevarande
spörsmål skall kunna bringas till en positiv lösning. Svårigheterna
är emellertid uppenbara. Visserligen föranleder jorddelningslagens bestämmelser
till att rationaliseringsintresset skall i viss mån beaktas även vid
avstyckningsförrättning. Men detta intresse kan icke fullt ut tillgodoses utan
medverkan av lantbxmksnämnderna, som handhar de mera aktiva rationaliseringsmedlen.
Emellertid förekommer ett stort antal kompletteringsförvärv,
där anledning icke finnes till något aktivt ingripande av lantbruksnämnd.
Fråga kan t. ex. vara om köp av ett mindre område för gränsrätning,
inkorporering av enklav, utvidgning av gårdsplats eller dylikt. I
sådana fall torde det också i regel vara uppenbart att den åsyftade markanvändningen
även är den ändamålsenligaste, och lantbruksnämnden lärer
sällan eller aldrig ha intresse av att söka åstadkomma en alternativ lösning.
Såsom lantmäteristyrelsen antytt, är det också ofta praktiskt ogörligt att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955 35

utbryta en frånsåld fastighetsdel för annat ändamål än det vid köpet
åsyftade.

Enligt min mening bör lantbruksnämnderna i viss utsträckning befrias
från att taga befattning med ärenden av nu angivet slag. De får därigenom
mer tid att ägna åt sina stora positiva rationaliseringsuppgifter. Ett undantagsstadgande
av denna innebörd måste emellertid vara så avgränsat, att
det ej medger förvärv som kan strida mot lagens syften. Med hänsyn härtill
bör för stadgandets tillämplighet först och främst fordras, att föremålet
för utökningen är ett jordbruk varåt förvärvaren ägnar sig. Vidare torde
böra uppställas vissa ytterligare garantier för att lantbruksnämnden blir
inkopplad i önskvärd utsträckning. Några remissinstanser har härutinnan
tänkt sig, att stadgandet skulle kunna begränsas till att avse områden under
viss areal eller visst värde. En sådan gränsdragning förefaller emellertid
mindre ändamålsenlig, då varken areal eller värde alltid ger ett riktigt uttryck
för markens jordpolitiska betydelse. En lämpligare avgränsning torde
kunna ernås på grundval av storleken hos den genom förvärvet utökade
brukningsenheten. Lantmäteristyrelsens förslag att från lantbruksnämndernas
tillståndsprövning undantaga kompletteringsförvärv, som icke leder
till större brukningsenhet än ett normjordbruk med erforderlig skog, synes
mig dock för vittgående. Försiktigheten lärer bjuda att i stället sätta gränsen
för undantagsstadgandets räckvidd vid familjejordbrukets nivå. Man torde
kunna utgå från att en kompletteringsåtgärd inom en så begränsad ram i
flertalet fall tillgodoser ett påtagligt rationaliseringsbehov. Kan det emellertid
antagas att tillskottsmarken skulle med större fördel kunna läggas till något
annat jordbruk än förvärvarens, synes förvärvet vara av sådant intresse
för lantbruksnämnden att denna alltid — oberoende av den nya brukningsenhetens
storlek -— bör pröva förvärvsfrågan. Undantagsstadgandet bör alltså
icke gälla i detta fall.

I likhet med det övervägande antalet remissinstanser delar jag utredningens
uppfattning att lagen bör få blott tidsbegränsad giltigh
e t, så att dess verkningar kan prövas innan slutlig ställning tages till
frågan om dess fortbestånd. Även om fem år skulle vara en i och för sig lämplig
prövotid bör emellertid, såsom lantbruksstyrelsen antytt, viss tid beräknas
också för insamlande och bearbetning av de under prövotiden vunna
erfarenheterna samt för de ställningstaganden som blir påkallade. Giltighetstiden
synes därför lämpligen böra bestämmas till sju år.

Specialmotivering

1 §.

Huvudregeln i första stycket överensstämmer med såväl gällande jordförvärvslag
som utredningens förslag. Med fast egendom förstås här även del
av och ideell andel i fastighet. Huruvida viss fastighet lyder under lagen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

beror på den för fastigheten vid tidpunkten för förvärvet senast fastställda
taxeringen. — Liksom i utredningsförslaget upptages under särskilda punkter
en rad undantag från lagens tillämpningsområde.

Departementschefen. Beträffande undantaget i punkt 1 för förvärv av
kronan biträder jag utredningens förslag. Liksom utredningen förutsätter
jag, att kronans jordförvärv regelmässigt föregås av samråd mellan vederbörande
statsmyndighet och lantbruksnämnden. Emellertid har jag för avsikt
att låta närmare undersöka i vad mån administrativa föreskrifter härom
kan vara påkallade.

Rörande punkt 2 må utöver vad som anförts i den allmänna motiveringen
framhållas följande. Enligt förarbetena till nuvarande jordförvärvslag avses
i denna med kommun även municipalsamhälle, församling, landsting och
annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal förvaltningsenhet (sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 år 1945). I 1 § kommunallagen
den 18 december 1953 har emellertid direkt utsagts, att begreppet
kommun avser landskommuner, städer och köpingar. För att framhäva,
att undantaget i punkt 2 avser alla slag av kommunala förvaltningsenheter
bär där använts samma uttryckssätt som i 1 § expropriationslagen.

Grunden för släktskapsundantaget i punkt 3 får anses vara den, att en
jordägare ej bör förmenas att redan i livstiden fritt fördela sin egendom
mellan sådana anhöriga inom hans egen och yngre generationer, som skulle
kunna genom bodelning eller arv komma i besittning av egendomen. Såsom
utredningen framhållit, torde utan särskilt stadgande gälla, att tillståndstvång
ej föreligger vid överlåtelse från två makar till den som är på i lagen
angivet sätt släkt med blott den ena av makarna. Det synes under sådana
omständigheter icke innebära någon egentlig utvidgning av undantaget att
låta stadgandet uttryckligen omfatta även anförvanter till fångesmannens
make. För tydlighetens skull har så skett i departementsförslaget. Av ordalagen
torde framgå att stadgandet för att bli tillämpligt å anförvanter till
fångesmannens make förutsätter att äktenskapet består. — Fastighet, som
äges av dödsbo, torde vid tillämpningen av denna lag böra anses tillhöra
dödsbodelägarna och således kunna säljas till någon av dessa utan förvärvstillstånd.

Att, såsom utredningen föreslagit, nedsätta ansökningsfristen från tre till
två månader skulle givetvis kunna medföra vissa fördelar. Å andra sidan
får man säkerligen räkna med att åtskilliga förvärvare skulle förbise lagändringen
och därigenom drabbas av rättsförluster. Enligt min mening talar
övervägande skäl för att bibehålla den nuvarande tidsfristen om tre månader-
Med hänsyn till de vittgående rättsverkningarna av försummelse
att söka förvärvstillstand är det av vikt att ingen tvekan kan råda om den
tidpunkt då förvärvstillstånd sökts. På grund härav torde det vara lämpligt
att uppställa krav på skriftlig form. — Om i något fall den förvärvade egendomen
skulle ligga under flera lantbruksnämnder, bör det enligt min me -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

ning räcka, att ansökan inges till en av dem. I administrativ ordning torde
få meddelas föreskrifter om ärendets fortsatta behandling i de berörda nämnderna.
Skulle dessa stanna i oförenliga beslut, synes ärendet lämpligen
böra underställas lantbruksstyrelsens prövning. — Med hänsyn till vikten
av att kunna visa, huruvida ansökan inkommit i rätt tid, måste mottagaren
ha ordnad diarieföring, något som icke torde kunna åläggas ortsombuden.
Ortsombuden bör därför ej vara behöriga att mottaga ansökan om förvärvstillstånd.
Däremot synes ombuden böra vara skyldiga att tillhandahålla allmänheten
erforderliga blanketter och tillhandagå med råd i fråga om ifyllandet
av dessa. Jag kommer senare att överväga de instruktionsändringar,
som på grund av detta mitt ståndpunktstagande kan böra vidtagas.

Lagrådet. Med avseende å släktskapsundantaget i första stycket punkt 3
har i remissprotokollet anmärkts, att för stadgandets tillämpning å anförvanter
till fångesmannens make förutsättes att äktenskapet består vid tiden
för förvärvet. För att detta skall tydligare framgå synes förutsättningen, att
fångesmanen är gift, böra upptagas i lagtexten.

I remissprotokollet förekommer i detta sammanhang ett uttalande, att
vid tillämpningen av lagen fastighet som äges av dödsbo bör anses tillhöra
dödsbodelägarna och således kunna säljas till någon av dessa utan förvärvstillstånd.
I enlighet med denna tolkning, vilken i och för sig ej föranleder
någon erinran, bör försäljning utan tillstånd även kunna ske till
den som står i sådant förhållande till dödsbodelägare som sägs i ovannämnda
stadgande. Anmärkas må att ett sådant överförande av egendomen också
kan, efter arvskifte, åstadkommas genom att delägaren överlåter sin lott,
varefter förvärvaren enligt punkt 8 i förevarande stycke äger förvärva övrigas
lotter i egendomen.

Lagrådets erinringar i fråga om lagtextens utformning har beaktats i det
för riksdagen framlagda förslaget.

2 §■

Departementschefen. Enligt såväl den gällande som den föreslagna jordförvärvslagen
leder underlåtenhet att söka förvärvstillstånd till att fånget
blir ogillt. Det är ej tillräckligt att lagfartshinder föreligger, utan för lagens
upprätthållande har ansetts nödigt att låta fånget förlora all rättsverkan.
Undantoges nu förvärv av fastighetsdel från lagens tillämpningsområde
utan annan förutsättning än att avstyckning förr eller senare komme att
ske för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, kunde ogiltighetsregeln
mer eller mindre bli satt ur spel. Förvärvaren av eu fastighetsdel skulle
alltid kunna gendriva ett påstående om att fånget blivit ogillt med den invändningen,
att han ämnar i en framtid söka avstyckning för annat ändamål
än jordbruk eller skogsbruk. Och även vid förvärv av hel jordbruksfastighet
skulle man lätt kunna bereda sig motsvarande möjlighet till ostörd
besittning genom att överlåtaren pro forma behåller någon obetydlig del.
Olägenheterna härav lärer icke vara avhjälpta därmed, att även överlåtaren
merendels äger påkalla avstyckningsförrättning och därmed framtvinga ett
avgörande. Det torde sålunda vara eu nödvändig följd av lagens konstruk -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

tion att stadga viss tidsfrist för sökande av avstyckning. I departementsförslaget
har i anslutning till vad där stadgats beträffande sökande av förvärvstillstånd
bestämts en frist av tre månader. -— Redan enligt därom gällande
bestämmelser skall ansökan om avstyckning ske skriftligen. Då i
tredje stycket av 1 § införts bestämmelse om skriftlighet, har emellertid
till förebyggande av misstag även i andra stycket utsagts att där avsedd
ansökan skall göras skriftligen.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 3 § första stycket i gällande jordförvärvslag
och 3 § i utredningens förslag. Såsom redan berörts, har utredningen gjort
ett tillägg till paragrafen för fall, där ett förvärv leder till uppenbart olämplig
ändring av indelningen i brukningsenheter, vilket tillägg emellertid icke
medtagits i departementsförslaget. I ett hänseende innebär departementsförslaget
en nyhet. Vad i gällande lag säges om bortförande av kreatur och
inventarier har nämligen på framställning av ett flertal remissinstanser
strukits i lagtexten. Det har icke ansetts lämpligt med ett uttryckssätt som
kunde tydas så, att lagen toge principiell ställning för eller mot kreaturslösa
driftsformer. Vidare har i fråga om inventarier framhållits, att anslutning
till maskinförening eller avtal med maskinhållare gåve möjlighet
att minska inventariebeståndet utan att eftersätta fastighetens skötsel. Någon
ändring i sak kan omformuleringen knappast sägas innebära.

Lantmäteristyrelsen anmärker, att 3 § enligt bokstavlig tolkning syntes
innehålla kategoriskt förbud mot fastighetsförvärv för t. ex. nära förestående
exploatering för tätbebyggelse, samt hemställer om jämkning av
lagtexten till förebyggande av sådan tillämpning.

Departementschefen. Förvärv av jordbruksfastighet i avsikt att exploatera
densamma för tätbebyggelse har i praxis ansetts falla under 3 § andra stycket
i gällande jordförvärvslag och godkänts i den mån övervägande nytta
för näringslivet i orten kunnat väntas av förvärvet. Det torde ej heller kunna
hävdas, att dylika förvärv i och för sig huvudsakligen sker i syfte att bereda
förvärvaren vinst genom snar avyttring av egendomen eller del av densamma.
Den i dessa fall eftersträvade vinsten torde i stället böra anses som
ett ytbyte av den rörelse, som exploateringen innefattar. Jag anser mig därför
ej ha anledning att föreslå sådan jämkning i ordalagen som lantmäteristyrelsen
ifrågasatt.

4 §.

Departementschefen. En bestämmelse som den, vilken utredningen föreslagit
för att förhindra olämplig sammanslagning av brukningsenheter,
måste givetvis ha tillräckligt vid ram för att tillåta en efter skiftande förhållanden
anpassad tillämpning. Utanför bestämmelsens räckvidd bör i
princip icke få falla andra sammanslagningar än sådana, om vilka man på
förhand kan säga att de icke blir till skada ur allmän synpunkt. Å andra si -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

dan måste då de sammanslagningar, som formellt faller under bestämmelsen,
kunna det oaktat godkännas i betydande omfattning. Utredningen har
för sin del valt att låta bestämmelsen täcka alla sammanslagningar av brukningsenheter,
vilka prövas -»kunna bestå var för sig». Samtidigt har utredningen
bibehållit de nuvarande dispensmöjligheterna. Mot utredningens förslag
har invänts, att gränsdragningen är oklar och att avfattningen kan inbjuda
till en alltför restriktiv tillämpning.

Utan tvivel erbjuder det svårigheter att avgöra i vad mån en brukningsenhet
»kan bestå» eller ej, men hur bestämmelsen än avfattas, torde liknande
tolkningssvårigheter knappast kunna undvikas. Större avseende förtjänar
den senare invändningen. Lagen är ju till skillnad från gällande jordförvärvslag
avsedd att vara ett rationaliseringsinstrument, och den bör då
självfallet icke få sådan tillämpning, att den frivilliga rationaliseringen hämmas.
För att i görlig mån avvärja en sådan tillämpning har i departementsförslaget
ordalagen jämkats därhän, att bestämmelsen i 4 § första stycket 3
avser sammanslagning av brukningsenheter vilka »kunna anses lampade
för sitt ändamål». Genom denna omformulering har utanför bestämmelsens
räckvidd förts sådana brukningsenheter, vilka visserligen skulle kunna bestå
men icke kan anses lämpade för sitt ändamål. Några egentliga olägenheter
härav ur jordpolitisk synpunkt torde emellertid knappast vara att befara.
Förvärv av dylik fastighet kan nämligen, om fastigheten skulle anses
mera behövlig för komplettering av ett annat jordbruk än förvärvarens, alltid
förhindras med hjälp av 5 §. — Motsvarande jämkning av ordalagen har
vidtagits i 4 § första stycket 2, vari i huvudsaklig överensstämmelse med
utredningens förslag meddelats bestämmelser till skydd mot uppdelning av
lämplig brukningsenhet som består av flera fastigheter.

Vid bedömandet av frågan, huruvida en brukningsenhet kan anses lämpad
för sitt ändamål, kan viss ledning hämtas av bestämmelserna om fastighetsbildning.
I 19 kap. 3 § 2 mom. lagen om delning av jord å landet föreskrives
såväl hur stödjordbruk som hur annat jordbruk bör vara beskaffat för att
kunna anses lämpat för sitt ändamål. Beträffande det senare slaget av jordbruk
erfordras, att fastigheten varaktigt kan ge brukaren och hans familj
tillfredsställande bärgning. Fastigheten skall sålunda, allt efter ortens förhållanden
och jordbrukets art, rymma för jordbruket erforderlig inrösningsjord
samt därutöver erbjuda annan behövlig naturtillgång, såsom skogbärande
mark eller fiskevatten. Är fastigheten belägen i ort, där det i allmänhet på
grund av natur- och näringsförhållandena förutsättes att jordbruksfastighet,
som ej är att hänföra till stödjordbruk, har skog till husbehov eller eljest
såsom stöd åt jordbruket, kräves att fastigheten erbjuder tillgång till skog
i den omfattning, som efter ortens allmänna förhållanden anses erfoidcrlig
för jordbruk av den storlek varom är fråga. Undantag från denna regel må
dock göras, där fastigheten uppenbarligen icke har behov av sådan skogstillgång.
Beträffande stödjordbruk stadgas att fastighet, som kan ge brukaren
och hans familj endast ett mindre bidrag till deras försörjning, må anses
lämpad såsom stödjordbruk, om det med hänsyn till ortens förhållanden kan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2k år 1955

antagas, att brukaren kan varaktigt erhålla en tillfredsställande bärgning
huvudsakligen genom kroppsarbete i annans tjänst eller genom hantverk,
hemslöjd, fiske eller annan därmed jämförlig verksamhet. Har stödjordbruk
eller annat jordbruk behov av bete, skall fastigheten rymma erforderlig för
ändamålet lämpad inrösningsjord, om behovet ej är betryggande tillgodosett
på annat vis.

En bruknmgsenhet, som icke fyller de nu angivna anspråken, bör det oaktat
kunna anses lämpad för sitt ändamål, om möjlighet finnes att avhjälpa
bristen. Fråga kan t. ex. vara om en skogfattig gård i en trakt, där komplettering
med skog kan ske. Å andra sidan måste beaktas, att anspråken på
areal stiger med den tekniska utvecklingen. Stor hänsyn måste också tagas
till brukningsenheternas byggnadsbestånd.

Även om skilda brukningsenheter, som kan anses lämpade för sitt ändamål,
i regel ej bör sammanslås, kan undantag från regeln mången gång vara
påkallat av omständigheterna. I likhet med utredningens förslag upptager
också departementsförslaget (4 § andra stycket) samma dispensmöjligheter
som bjuds i 3 § andra stycket av gällande jordförvärvslag. Tillstånd må sålunda
meddelas bland annat om förvärvet kan väntas medföra övervägande
nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten. I och för sig ändamålsenliga
stödjordbruk bör i enlighet härmed få sammanslås till ett bärkraftigt
familjejordbruk, där ej annat påkallas av hänsyn till näringslivets behov av
arbetskraft. Understundom kan tvåfamiljsjordbruk befinnas vara den lämpligaste
driftsformen, och hinder bör då ej heller resas mot förvärv som syftar
till bildande av dylikt jordbruk.

5 §.

Denna paragraf, vilken till innehållet överensstämmer med 5 § i utredningens
förslag, har inom gällande lagstiftning sin närmaste motsvarighet
i 1 § forkopslagen. Medan det senare lagrummet enligt sin ordalydelse har till
enda syfte att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar, har emellertid
utredningen ändrat ordalagen i syfte att möjliggöra en smidigare
tillämpning alltefter arten av det föreliggande rationaliseringsbehovet.

I en del yttranden över utredningens förslag har yppats farhågor för att
stadgandets tillämpning skulle kunna medföra olägenheter ur rättssäker etssynpunkt

ävensom leda till konflikter med den frivilliga rationaliseringen
på jordbrukarnas eget initiativ.

Departementschefen. Om lagen verkligen skall främja jordbrukets yttre
rationalisering enligt den moderna tidens krav, måste den kunna tillgodose
aven andra och vidare rationaliseringsbehov än det man ville fylla med förköpslagen.
Ur närings- och befolkningspolitiska synpunkter kan det också
vara angeläget att medverka till bildande av ändamålsenliga stödjordbruk.
Den av utredningen föreslagna lösningen synes mig därför böra godtagas.
Det är självklart, att bestämmelsen icke bör tillgripas för att ernå

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

blott oväsentliga förbättringar och att hänsynen till allmännyttan alltid
skall vara vägledande. Att omformulera bestämmelsen på sätt förordats av
ett par remissmyndigheter synes därför överflödigt. Med tanke på lantbruksnämndernas
primära uppgift att uppmuntra jordbrukarnas egna rationaliseringssträvanden
torde man kunna utgå från att bestämmelsen icke tilllämpas
i andra fall än sådana, där en ur de berörda parternas samfällda
synpunkt ändamålsenlig lösning icke står att vinna på annat sätt. — I allmänhet
bör naturligtvis, såsom RLF framhåller, icke ifrågakomma att med
stöd av förevarande bestämmelse hindra förvärv av fullständiga jordbruk,
åtminstone om byggnadsbeståndet är tillfredsställande. Emellanåt kan det
dock vara ett bygdeintresse att möjlighet ges till förstärkning av flera
smärre jordbruk på bekostnad av ett större.

6 §.

Några remiss myndigheter har hemställt om möjlighet för lantbruksnämnd
att vid vite ålägga den, som förvärvar en större egendom, att
frånsälja viss del av denna. Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område
framhåller, att kompletteringsköp ibland kan väntas medföra övervägande
nytta för jordbruket endast under förutsättning att den fastighet,
som köparen redan innehar, blir föremål för åtgärder som avses i denna
paragraf, samt föreslår härav påkallad jämkning i lagtexten.

Departementschefen. Att en förvärvare skulle kunna underkasta sig vitesåläggande
att framdeles sälja visst område torde mindre väl överensstämma
med svensk rättsåskådning i fråga om fastighetsköpets form. Vad som skulle
vinnas med en dylik möjlighet torde i stor utsträckning kunna ernås genom
förhandlingar mellan förvärvaren och lantbruksnämnden samt i sista hand
genom tillämpning av 5 §. I anledning av vad lantbruksnämnden i Älvsborgs
läns södra område föreslagit har i andra stycket givits en bestämmelse
om att vitesåläggande kan avse jämväl annan förvärvaren tillhörig fast
egendom än den med fånget avsedda. — Av lagen den 20 april 1951 med
vissa bestämmelser om böter och viten framgår, att utdömt vite skall tillfalla
kronan.

7 §.

Första stycket motsvarar 8 § i utredningens förslag men har ej någon
motsvarighet i gällande lag. — Där förvärv avser del av fastighet, bör, enligl
uttalande i betänkandet, tillstånd så gott som alltid för sin giltighet
göras beroende av att förvärvet leder till avstyckning.

Under remissbehandlingen har Svea hovrätt anslutit sig till nyssnämnda
uttalande och ifrågasatt, om icke den angivna grundsatsen borde
komma till synes i lagtexten. I samma riktning uttalar sig ett antal överlantmätare
och lantbruksnämnden i Kopparbergs län. Å andra sidan förordar
lantbruksstgrelscn, att paragrafen icke tillämpas i vidare utsträckning
än lagens syfte påkallar.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

Departementschefen. Det har länge varit ett jordpolitiskt önskemål att
minska förekomsten av sådana irreguljära fastigheter, som uppstår genom
överlåtelse av fastighetsdel utan efterföljande fastighetsbildning. Att tillmötesgå
detta önskemål kan icke anses främmande för syftet med denna
lagstiftning. Å andra sidan kan det knappast vara till fördel för lantbruksnämndernas
verksamhet att i oträngt mål betunga allmänheten med iakttagande
av fatalietider, vilkas åsidosättande leder till att vederbörande förvärv
blir ogillt. 1 fall, där avstyckningsförrättning redan påkallats vid tiden
för tillståndsbeslutet, synes av vad nu anförts regeln böra vara, att
tillståndets giltighet göres beroende av att avstyckningen kommer till stånd.
I andra fall åter torde dylikt villkor böra uppställas så snart det finnes
önskvärt ur rationaliseringssynpunkt eller eljest särskilda skäl föreligger.
Följden av en sådan tillämpning torde emellertid då bli att villkor i allmänhet
kommer att föreskrivas.

Då ansökan om fastighetsbildningsåtgärd i allmänhet måste ske skriftligen,
synes beslut om förvärvstillstånd som avses i 7 § böra i förekommande
fall innehålla en erinran om detta formkrav. Med anledning härav har i
departementsförslaget gjorts ett tillägg till första stycket.

8 §•

Denna paragraf motsvarar 2 § andra och tredje styckena samt 7 § i gällande
jordförvärvslag ävensom 10 § i utredningens förslag.

Departementschefen. Från utredningens förslag skiljer sig paragrafen i
sakligt hänseende endast därutinnan, att ett par av ändringar i 1 § föranledda
jämkningar vidtagits. —- Det må påpekas att beslut, varigenom ansökan
om förvärvstillstånd avvisas utan saklig prövning, icke medför att
fånget blir ogillt med mindre ansökningsfristen gått till ända. Ny ansökan
kan således göras inom fristen.

9 §.

Denna paragraf har sin motsvarighet i 11 § av utredningsförslaget. 1
första stycket av sistnämnda paragraf föreskrives att, om vid köp hinderfrihetsintyg
vägras jämlikt 5 § och säljaren icke sist en månad efter det
beslutet delgivits honom skriftligen ger lantbruksnämnden tillkänna att
han önskar behålla egendomen, så äger nämnden, sedan beslutet vunnit
laga kraft, inlösa egendomen till det av köparen utfästa priset.

I 11 § andra stycket av utredningsförslaget föreskrives skyldighet för lantbruksnämnd,
som vid köp vägrat hinderfrihetsintyg med stöd av allenast
5 §, att på yrkande av säljaren inlösa egendomen till det av köparen utfästa
priset, med undantag dock för fall där egendomen häftar för intecknad
gäld till högre belopp än priset. Som motivering framhålles i betänkandet,
att en jordägare under angivna förhållanden icke har möjlighet att avyttra
egendomen till annan än nämnden eller köpare som nämnden anvisar och
att någon prisbildande konkurrens således icke kan ifrågakomma. Utredningen
fortsätter bland annat: Denna bestämmelse är tillämplig endast där den

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

hindrade överlåtelsen utgjorde köp. Vid byte, t. ex. av två jordbruk mot varandra,
torde den enskilde knappast vara betjänt av ett inlösningsförfarande
som icke kan tillföra honom annat än penningar i vederlag. Dessutom skulle
man, om inlösningsrätten anknöts även till byten, nödgas tynga proceduren
med värderingar av ofta invecklad beskaffenhet. Detsamma gäller beträffande
gåvofången.

Departementschefen anförde vid lagrådremissen: På sätt utredningen antytt,
ligger den föreslagna lagens väsentliga betydelse som rationaliseringsinstrument
däri, att den ger lantbruksnämnderna möjlighet att hindra överlåtelser
av mark som behövs för rationaliseringsverksamheten. I jämförelse
med denna möjlighet, förenad med en aktiv inköpspoiitik från nämndernas
sida, är inlösningsbestämmelserna av helt underordnad betydelse med hänsyn
till lagens effektivitet. Ändamålet med dessa bestämmelser är i stället
huvudsakligen att tillgodose den enskildes rättssäkerhet.

Frågan om utformningen av inlösningsbestämmelserna har i viss mån
kommit i annat läge därigenom, att någon ändring av bolagsförbudslagstiftningen
icke överväges i detta sammanhang. Då ett bolag förvägrats att
köpa en fastighet, som lantbruksnämnden vill disponera för rationaliseringsändamål,
inträder enligt gällande bolagsförbudslag icke någon som helst
rätt för nämnden att lösa till sig fastigheten från säljaren. Det kan givetvis
icke komma i fråga att ställa den, som sålt sin fastighet till enskild person,
i ett ofördelaktigare läge. Bestämmelsen i 11 § första stycket av utredningens
förslag, vari säljarens rätt att behålla sin fastighet göres beroende
av att anmälan sker i viss ordning, torde därför böra utgå.

När lantbruksnämnd funnit en såld fastighet behövlig för rationaliseringsändamål
och därför jämlikt 5 § vägrat förvärvstillstånd, bör nämnden ofördröj
ligen ge säljaren del av beslutet. Bestämmelse härom torde böra utfärdas
i administrativ ordning. Även i fortsättningen torde ärendet i normalfallen
komma att förlöpa i nära anslutning till det av lantbruksstyrelsen
skisserade förfaringssättet. Lantbruksnämnden lärer sålunda i allmänhet
utan dröjsmål inleda förhandlingar med säljaren om överlåtelse av fastigheten
antingen till nämnden eller också direkt till ägaren av det jordbruk,
som enligt nämndens planer skall förstärkas med den ifrågavarande
fastigheten. I sakens natur ligger att nämnden härvid bör bjuda det pris
som avtalats vid den ogiltigblivna försäljningen, om detta icke mera påtagligt
under- eller överstiger fastighetens värde. Förklarar nu säljaren att
han vill behålla fastigheten, förfaller givetvis hela frågan. Nämndens anbud
får vidare självfallet icke leda till överlåtelse, om den ursprunglige köparen
skulle erhålla förvärvstillstånd efter besvär i administrativ väg.

Även om säljarens berättigade intressen således regelmässigt torde bli behörigen
tillgodosedda på initiativ av lantbruksnämnden, vore det uppenbarligen
en brist i lagstiftningen, om däri saknades garantier för säljarens
rätt. Emellertid måste dessa garantier vara så utformade, att de icke inbjuder
till missbruk. Bestämmelsen i It § andra stycket av utredningsförsla -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

get kan ur denna synpunkt icke anses tillfredsställande. Såsom påpekats
i betänkandet kan den föreslagna lagen lätt kringgås på så sätt, att i köpehandlingen
utsättes ett fingerat pris, som är betydligt högre än fastighetens
värde. Som följd av den i nyssnämnda bestämmelse stadgade skyldigheten
för lantbruksnämnden att lösa fastigheten till det utfästa priset blir nämnden
i dylikt fall tvungen att meddela tillstånd för att undgå lösningsskyldighet,
och detta även om starka skäl skulle tala för vägran jämlikt 5 §.
Härigenom skulle lagens värde som rationaliseringsinstrument förringas och
respekten för lagar över huvud taget kunna skadas. I likhet med vissa remissinstanser
anser jag därför, att undantag från inlösningsplikten bör
stadgas för fall där priset uppenbart överstiger fastighetens värde. Utredningens
betänkligheter mot ett dylikt undantagsstadgande synes mig överdrivna.
Redan genom sin förefintlighet torde stadgandet få den verkan, att
alltför högt uppskruvade köpeskillingar blir sällsynta. Skulle emellertid ett
eller annat dylikt fall inträffa och säljaren dessutom draga lösningsfrågan
under domstols prövning, kan detta säkerligen icke undergräva nämndernas
anseende mera än som skulle bli fallet, om nämnderna gång efter annan
måste kapitulera inför oblyga försök att kringgå lagen. För att bedöma,
huruvida mellan pris och värde föreligger en uppenbar differens, erfordras
tydligen icke någon mera ingående värdering av fastigheten, och ej heller i
övrigt torde bedömandet erbjuda större svårigheter för vare sig lantbruksnämnd
eller domstol.

I överensstämmelse med vad nu anförts upptager 10 § i departementsförslaget1
ett stadgande av innehåll, att, därest förvärvstillstånd vägrats jämlikt
5 §, kronan är skyldig att, om säljaren så påyrkar, lösa fastigheten till
det pris köparen utfäst; dock att lösningsplikt ej föreligger, om priset uppenbart
överstiger fastighetens värde. Motsvarande bestämmelse i utredningsförslaget
förutsätter för sin tillämplighet, att 5 § ensam legat till grund för
avslagsbeslutet. Har jämväl 3 eller 4 § åberopats, inträder enligt sagda förslag
icke någon lösningsplikt. Där tillräcklig grund finnes för avslag enligt
någon av de senare paragraferna, torde nämnden i regel sakna anledning
att åberopa jämväl 5 §. Skulle emellertid nämnden av någon orsak
se sig föranlåten att stödja sitt beslut även på 5 §, synes detta också böra
medföra lösningsplikt. — Av skäl, som utredningen anfört, är även enligt
departementsförslaget lösningsbestämmelsen icke knuten till fall där det
hindrade förvärvet skett genom byte eller gåva. Ej heller inträder lösningsplikt,
där den avslagna ansökningen avsåg framtida förvärv. Såväl i dylikt
iall som i bytes- och gåvofallen får fastighetens överförande på lantbruksnämnden
helt bero på huruvida mellan nämnden och ägaren kan träffas
överenskommelse om priset. — I likhet med utredningens förslag stadgar
departementsförslaget undantag från lösningsplikten för det fall där fastigheten
häftar för intecknad gäld till högre belopp än priset. Syftet med detta
stadgande — att hindra viss form av missbruk — torde knappast motivera
att undantaget, på sätt föreslagits av en remissmyndighet, vidgas till att avse
även annan fastigheten åvilande gäld.

1 9 § i det för riksdagen framlagda förslaget.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955 45

Förslaget att låta lösningsplikten omfatta även i köpet ingående kreatur,
redskap och andra sådana lösören anser jag mig icke böra biträda. En
sådan skyldighet skulle kunna leda till att lantbruksnämndernas tid alltför
mycket upptoges av ovidkommande göromål såsom försäljning av kreatur
och inventarier. Däremot torde lösningsplikten böra utsträckas i ett annat
hänseende. Det kan t. ex. inträffa, att två fastigheter gått i ett köp och att
förvärvstillstånd meddelas beträffande den ena men i fråga om den andra vägras
jämlikt 5 §. Ej sällan torde köparen i dylika fall äga påfordra återgång
av köpet i dess helhet. Där så sker, synes säljaren ha ett berättigat intresse
av att få båda fastigheterna inlösta, om de ingår i samma brukningsenhet
eller eljest icke kan utan olägenhet skiljas från varandra. Bestämmelse
härom har införts i 10 § andra stycket.1 Liknande bestämmelser finnes i 3 §
förköpslagen. Det bör självfallet vara angeläget för lantbruksnämnderna
att i här avsedda fall tillse, att avvecklingen av köpet sker utan rättsförlust
för vare sig säljare eller köpare. Oftast torde fastigheterna redan på
förhand för både kontrahenter och nämnd framstå som en naturlig enhet,
och då bör avslagsbeslutet givetvis icke begränsas till en del därav.

Enligt 1 § tredje stycket bör fångeshandlingen företes i tillståndsärende.
Med avseende å inlösningsbestämmelserna är emellertid köpehandlingen av
så grundläggande betydelse, att dess företeende torde böra i lagen uttryckligen
uppställas som en förutsättning för lösningspliktens inträde. Så har ock
skett i departementsförslaget.

Lagrådet hemställde dels att lösningsplikten utsträckes att gälla även
vid byten och gåvor samt för dessa fall bestämmes att innebära skyldighet
för kronan att lösa egendomen efter dess värde vid tiden då bytesavtalet slöts
eller gåvohandlingen upprättades dels ock att lösningsplikten skall omfatta
jämväl kreatur, redskap eller andra sådana lösören, vilka finnas på
den fasta egendom som skall lösas.

Departementschefen fann icke skäl att i anledning av lagrådets yttrande
ändra sin tidigare intagna ståndpunkt.

10 §.

Första, tredje och fjärde styckena överensstämmer med 12 § i utredningens
förslag med endast smärre jämkningar, vilka huvudsakligen sammanhänger
med omarbetningen av nästföregående paragraf. Andra stycket motsvarar
8 § förköpslagen.

Under remissbehandlingen har lantbruksstgrelsen föreslagil,
att tidsfristen för talans väckande skulle minskas till tre månader. Styrelsen
har vidare ifrågasatt, huruvida icke i lagen borde införas motsvarigheter
till — förutom 8 § — 9 § andra stycket samt 10 § första och tredje
styckena förköpslagen, vilka bestämmelser avser rättegångskostnader, tid
och sätt för löseskillingens gäldande ävensom dröjsmålsränta. Med hänvis 1

9 § i det för riksdagen framlagda förslaget.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

ning till ett rättsfall (NJA 1950 s. 584), enligt vilket lantbruksnämnd jämlikt
20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken och 7 kap. rättegångsbalken
ansetts icke behörig att i förköpsmål fullfölja talan till högsta domstolen,
har styrelsen också hemställt, att dylik behörighet tillerkännes nämnderna
genom särskilt stadgande i den nya lagen.

Departementschefen. För att i största möjliga utsträckning undvika rättegångar
och bereda parterna tillfälle till godvillig uppgörelse torde man
icke böra inskränka tidsfristen för talans väckande på sätt lantbruksstyrelsen
föreslagit. I fråga om rättegångskostnader och dröjsmålsränta lärer böra
gälla vad därom i allmänhet är stadgat. Beträffande tid och sätt för löseskillingens
gäldande synes särskilda bestämmelser icke vara påkallade utöver
vad tredje stycket innehåller i dessa hänseenden. — Med den nya
lagens uppläggning torde lantbruksnämndens talan i en eventuell rättegång
icke kunna ha annat syfte än att — sedan genom lagakraftvunnet beslut
förvärvstillstånd vägrats enligt 5 § — värja kronan mot obefogade ekonomiska
anspråk i anledning av beslutet. Under sådana omständigheter synes
de åberopade bestämmelserna i rättegångsbalken och dess promulgationslag
icke lägga hinder i vägen för nämnden att fullfölja sin talan till högsta
domstolen.

H—12 §§.

Förevarande paragrafer motsvarar de år 1951 i jordförvärvslagen införda
4 a och 4 b §§.

Beträffande 11 § må framhållas, att tredje stycket icke innehåller någon
hänvisning till 5 §, i följd varav tillstånd att behålla egendom, som förvärvas
på exekutiv auktion, icke må vägras av anledning, som omförmäles i
sistnämnda paragraf.

Vad angår 12 § erinrar lagrådet om att vid den lagändring 1951, varigenom
4 a och 4 b §§ infördes i jordförvärvslagen, förslaget i dåvarande lagrådet
utsattes för ingående kritik, utmynnande i att de föreslagna anordningarna
icke kunde tillstyrkas.

Lagrådet fortsätter: Mot förslaget erinrades bland annat att spörsmålet
om tillbörligt skydd för jordägare, inteckningshavare och andra rättsägare
icke lösts på ett tillfredsställande sätt. Med stöd av utförlig motivering framhölls
att ett av utmätningsmannen, eventuellt med biträde av sakkunniga,
åsatt värde icke lämpade sig att tjäna som minimipris vid den på den exekutiva
auktionen eventuellt följande tvångsauktionen och därför icke erbjöde
tillfyllestgörande garanti mot rättsförluster.

Lagrådet finner sig under hänvisning till berörda kritik icke kunna tillstyrka,
att ifrågavarande anordningar bibehållas i den nu föreslagna lagen
med mindre åtminstone möjlighet öppnas att till grund för tvångsförsäljningen
få till stånd en värdering som bättre lämpar sig för ändamålet. En
utväg som enligt lagrådets mening skulle innebära en icke oväsentlig förbättring
vore, att egendomens ägare berättigades att påkalla särskild värdering
av värderingsmän som överexekutor skulle utse.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

Ändras förevarande paragrafs andra stycke i enlighet med vad lagrådet
nu anmärkt, synes sista stycket böra kompletteras med en föreskrift av innebörd
att kostnad för sådan särskild värdering som ovan sägs städse skall
gäldas av statsmedel.

Departementschefen. Lagrådets förslag under 13 § att berättiga ägare av
fastighet, som skall säljas på tvångsauktion, att påkalla särskild värdering
har jag icke velat motsätta mig. Däremot finner jag ej tillräcklig anledning
att biträda förslaget jämväl i fråga om värderingskostnaden. Denna bör enligt
min mening behandlas på samma sätt som övriga kostnader i samband
med auktionen.

13 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande lag. Första och tredje
styckena motsvarar 9 § i utredningens förslag, medan andra stycket har
motsvarighet i 1 § andra stycket 7 av sagda förslag. — I betänkandet
anföres:

Den tid, varunder frågan om slutgiltigheten av skedd överlåtelse hålles
svävande, bör självfallet göras så kort som möjligt. Fördenskull har i förevarande
paragraf stadgats viss tidsbegränsning för behandlingen av förvärvsärendet.
Tidsfristen må emellertid överskridas, om synnerligt skäl därtill
föreligger. Så kan t. ex. vara fallet när årstiden omöjliggör erforderlig
besiktning av egendomen eller förvärvaren dröjer med att efterkomma anmaning
att förete köpehandlingen eller annan utredning.

Departementschefen anförde vid lagrådsremissen: För det stora flertalet
tillståndsärenden — särskilt hela den grupp av enklare ärenden som nu
handlägges av landsfiskalerna — måste den föreslagna prövningsfristen av
två månader bli mer än tillräcklig. Emellertid är det möjligt, att de fall,
som fordrar längre tid, icke blir helt fåtaliga. Med tanke härpå har i departementsförslaget
möjligheten att överskrida tiden något vidgats genom att
orden »synnerligt skäl» utbyts mot »särskilt skäl».

I fråga om meddelande av förhandstillstånd har lantbruksstyrelsen anfört
betänkligheter men framhållit, att en allvarlig spekulant bör ha möjlighet
att få ett förhandsuttalande av lantbruksnämnden rörande dess inställning
till ett planerat köp. Om ett dylikt förhandsuttalande över huvud skall ha
något värde, måste emellertid nämnden vara bunden av detsamma. Under
sådana omständigheter synes det innebära en onödig omgång för sökanden
att behöva återkomma med formlig begäran om förvärvstillstånd. I vart fall
torde de eventuella fördelarna ur nämndens synpunkt av en sådan anordning,
som lantbruksstyrelsen föreslagit, icke uppväga nackdelarna för allmänheten.
Det vore också rätt ursäktligt, om den, som fått ett positivt förhandsuttalande,
förbisåge sin rent formella skyldighet att sedermera söka
förvärvstillstånd. Likväl skulle han drabbas av att fånget bleve ogillt, något
som i detta fall ej heller vore motiverat ur jordpolitiska synpunkter. Trots
de olägenheter, som otvivelaktigt i vissa fall kan vara förbundna med ut -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

färdandet av förhandstillstånd, bör därför nämnderna i princip vara skyldiga
att pröva ansökningar om dylikt tillstånd. På sätt framgår av 1 § tredje
stycket har dock nämnderna viss möjlighet att avvisa ansökningar, till vilka
fastighetsägaren icke samtyckt. Härigenom kan nämnderna bland annat
bortgallra rena okynnesansökningar. — I likhet med utredningen anser
jag, att förhandstillstånd alltid bör få begränsad giltighetstid, men enligt
min mening är den föreslagna tiden, högst 5 år, alltför lång. Den torde
lämpligen kunna minskas till högst ett år. Genom en sådan förkortning av
giltighetstiden torde de av lantbruksstyrelsen påtalade olägenheterna minskas
i ej ringa omfattning.

Lagrådet hemställde att skyldigheten för lantbruksnämnd att inom viss
tid meddela beslut beträffande ansökan att förvärva och behålla egendom
skulle utsträckas att gälla även när fråga vore om förklaring, som avses i
5 § 2.

Lagrådets hemställan har beaktats i det genom propositionen framlagda
lagförslaget.

14 §.

Departementschefen. Enligt gällande jordförvärvslag har säljare ansetts
obehörig att fullfölja talan. Även enligt den nya lagen torde för överlåtaren
knappast föreligga något egentligt behov av att ha besvärsrätt. Där förvärvstillstånd
vägras jämlikt 5 § skyddas han av inlösningsreglerna, och i övriga
fall då tillstånd vägras har han i regel möjlighet att söka sig en ny köpare.
Huruvida överlåtare likväl i något fall bör tillerkännas besvärsrätt torde få
avgöras med ledning av allmänna rättsgrundsatser.

15 §.

Departementschefen anför beträffande riktlinjerna för den delegering av
lantbruksnämndernas beslutanderätt, som avses i förevarande paragraf: En
riktlinje bör vara att samtliga beslut skall fattas på nämndens vägnar och att
ansvaret för dem ytterst skall kunna läggas på nämnden som sådan. Det bör
således icke ifrågakomma att direkt genom instruktionen tillägga viss befattningshavare
några befogenheter som enligt lagen tillhör nämnden. Fastmera
bör det, inom vissa gränser, ankomma på nämnden att själv avgöra
i vilken omfattning och till vilken befattningshavare den vill delegera sin
beslutanderätt. I fråga om gränsdragningen bör till en början gälla, att avslagsbeslut
alltid skall fattas av nämnden själv liksom även tillståndsbeslut,
som förenas med vitesföreläggande. Bortsett från de alldeles självklara rutinärendena
bör samråd alltid ske med vederbörande ortsombud eller, där
•lantmäteriförrättning ifrågakommer, med lantmätaren. Skulle härvid yppa
sig olika meningar, bör avgörandet givetvis hänskjutas till nämnden. Detsamma
bör gälla i övriga fall då tillståndsfrågan kan vara tveksam. Det förefaller
knappast lämpligt att betunga nämndens enskilda ledamöter och än
mindre dess ortsombud med uppdrag att besluta å nämndens vägnar. Av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955 49

befattningshavarna kommer naturligtvis lantbruksdirektören närmast i
åtanke, men möjlighet bör finnas att delegera viss beslutanderätt även till
annan tjänsteman. Bemyndigandet bör alltid vara tidsbegränsat, så att
nämnden föranledes att tid efter annan överväga dess ändamålsenlighet.
Dessutom bör nämnden beredas tillfälle att kontinuerligt följa tillståndsgivningen.
Detta kan lämpligen tillgå så, att de utfärdade tillstånden antingen
anmäles vid nästföljande sammanträde eller också förtecknas på listor, som
mellan sammanträdena översändes till ledamöterna. Att bemyndigandet när
som helst kan återkallas ligger i sakens natur. För ernående av viss stadga
och enhetlighet torde slutligen böra föreskrivas skyldighet för nämnden att
inhämta lantbruksstyrelsens godkännande av varje särskilt bemyndigande av
förevarande slag.

Utskottet

Ett utmärkande drag för det svenska jordbruket i jämförelse med förhållandena
i åtskilliga andra länder utgör den omständigheten att äganderätten
till jorden i största utsträckning kunnat bevaras i händerna på dem
som själva ägnar sig åt jordbruket. Detta förhållande har varit av utomordentlig
betydelse för hela samhällsutvecklingen, och några meningsskiljaktigheter
torde heller icke råda om att det svenska jordbruket allt framgent
bör bibehålla karaktären av bondejordbruk. Enligt 1947 års riksdagsbeslut
skall också jordbrukspolitiken ha till mål att, med bevarande av
sagda karaktär hos jordbruket, verka för att likställighet i inkomsthänseende
mellan jordbrukarna och andra jämförliga befolkningsgrupper uppnås
och vidmakthålles. Frågan om behov och utformning av lagstiftning
på området måste ses mot bakgrund av den sålunda angivna målsättningen.
Om tendenser kan iakttagas att jordbruksfastigheter övergår i icke jordbrukares
ägo, bör det därför övervägas i vad mån motåtgärder i form av
lagstiftning är behövliga. För uppnående av det ovan anförda målet beträffande
jordbrukets lönsamhet måste det likaså tillses, att jordbruksdriften
kan anpassas efter den ekonomiska och tekniska utvecklingen. Såsom ett
led i den rationaliseringsverksamhet, som därvid i olika avseenden erfordras,
kan ävenledes lagstiftningsåtgärder vara påkallade.

Frågan om behovet av åtgärder mot att jordbruksfastigheter kommer ur
lantbruksbefolkningens ägo har redan tidigt varit föremål för de lagstiftande
myndigheternas uppmärksamhet. Den betydande omfattning i vilken
jordbruksfastigheter med skog i vissa landsdelar överfördes från bönderna
till industriföretagen ledde sålunda i början av detta århundrade till lagstiftning
om inskränkning för bolag och vissa andra juridiska personer i
rätten att förvärva fast egendom. I detta hänseende gäller numera den s. k.
bolagsförbudslagen av 1925.

Vad angår förvärv av jordbruksfastighet från sådana fysiska personers
sida, som icke har för avsikt att ägna sig åt jordbruket på fastigheten, har

4 llilumg till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 9 ond. Nr 24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

däremot icke förrän förhållandevis sent, genom 1945 års lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet, vidtagits några ingrepp i den
enskildes rörelsefrihet från lagstiftningsmaktens sida. Uppenbart är också
att betänkligheter av principiell art i detta fall gö,r sig gällande med åtskilligt
större styrka än i fråga om inskränkningen i de juridiska personernas
förvärvsrätt. Enligt svensk rättsuppfattning måste det sålunda anses
principiellt otillfredsställande att den enskilde medborgaren icke tillätes
förvärva visst slags egendom. Dylika hinder bör därför uppställas endast
om och i den mån så fordras med hänsyn till ett samhällsintresse av betydande
styrka.

Utskottet hyser den uppfattningen att jordbruksjordens bibehållande i den
jordbrukande befolkningen hand utgör ett sådant intresse. Därest detsamma
kan anses i någon mera betydande grad hotat finner utskottet detta utgöra
anledning att meddela inskränkning i rätten för enskilda personer att
förvärva jordbruksfastighet. Det torde icke kunna förnekas att under de
konjunkturförhållanden, som rått under senare år, förefunnits icke obetydlig
benägenhet hos icke jordbrukare att i spekulations- eller kapitalplaceringssyfte
förvärva jordbruks- och skogsfastigheter. Detta bestyrktes icke
minst av de tendenser att kringgå gällande jordförvärvslagstiflning, som
yppats under dess giltighetstid och som föranlett lagändringar i riktning
mot skärpt förvärvskontroll. De myndigheter, som närmast omhänderhaft
tillämpningen av den nuvarande jordförvärvslagen, har också betygat, att
lagen varit av stor betydelse då det gällt, att bevara jorden i den jordbrukande
befolkningens ägo. Så har blivit fallet ej blott därigenom ält med
lagens hjälp ett icke obetydligt antal olämpliga förvärv kunnat förhindras
utan dessutom — villket är av större betydelse — genom den avhållande
verkan lagen haft på dem som övervägt att förvärva jordbruksfastighet
men avstatt från tanken därpå. I likhet med det övervägande antalet övriga
remissinstanser har lantbruksnämnderna vitsordat att behov även i fortsättningen
föreligger av lagstiftning med syfte att hindra olämpliga förvärv
av jordbruksfastigheter. Enligt utskottets mening finnes också skäl att
antaga att särskilt under de tider då virkespriserna legat på en förhållandevis
hög nivå äganderättsförhållandena i fråga om fastigheter med skog, därest
jordförvärvslagen icke funnits, kunnat undergå en mycket ogynnsam
utveckling från de synpunkter, vilka enligt 1947 års beslut är vägledande
för jordbrukspolitiken. Det kan icke anses uteslutet, att även framdeles liknande
lägen uppkommer.

Med hänsyn till det anförda vill utskottet uttala sin anslutning till departementschefens
åsikt att även i fortsättningen behov föreligger av en lagstiftning
med jordförvärvslagens syfte. Utskottet finner detta så mycket
mindre ägnat att inge betänkligheter som enligt såväl den gällande som den
nu föreslagna lagen ovillkorligt förbud föreligger endast mot sådana fång
— spekulations- och liknande förvärv — beträffande vilka enighet i stort
sett torde råda att de är olämpliga. I övrigt avses icke med lagen att omöjliggöra
att icke jordbrukare förvärvar jordbruksfastighet. Såsom från olika

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

håll påpekats kan sådana förvärv i många fall vara till stort gagn för jordbruksnäringen.
Med de av departementschefen förordade riktlinjerna för
tillståndsgivningen lär också berättigade önskemål i detta avseende kunna
tillgodoses. Om således lagen icke syftar till att under alla förhållanden
omöjliggöra förvärv av jordbruksfastighet från deras sida, som icke själva
ämnar ägna sig åt jordbruket, är avsikten än mindre att förhindra att en
person från ett annat yrke övergår till att bli jordbrukare. I sådant fall föreligger
icke andra villkor för förvärv av jordbruksfastighet än för den som
redan är lantbrukare till yrket.

Såsom utskottet inledningsvis berörde kräver uppfyllandet av önskemålet
om ekonomisk trygghet för jordbruksbefolkningen jämväl en fortgående
anpassning av jordbrukets produktionsförhållanden efter utvecklingen
på bl. a. det tekniska området. För att maskindriftens fördelar skall kunna
fullt utnyttjas måste sålunda brukningsenheterna erhålla tillräcklig storlek
och gynnsam utformning i arronderingshänseende. Komplettering av
brukningsdelarna i andra avseenden, främst i fråga om skogstillgången, kan
vara erforderlig för att säkerställa skälig inkomst för brukaren. Denna s. k.
yttre rationalisering av jordbruket, som således påkallas av utvecklingen,
pågår också i stor utsträckning. I överensstämmelse med 1947 års beslut
lämnar staten i skilda former stöd åt rationaliserinsverksamheten. Den 1947
stiftade lagen om kronans förköpsrätt är härdvidlag ett instrument i myndigheternas
hand när det gäller att påverka den yttre rationaliseringen i ändamålsenlig
riktning. Såsom av redogörelsen i propositionen framgår har
förköpslagen endast i ett mindre antal fall kommit till direkt tillämpning.
Den rationaliseringsverksamhet, som bedrives på jordbrukarnas eget initiativ,
är vidare av betydande omfattning och kan väntas komma att ytterligare
öka. Med hänsyn härtill har det i vissa remissyttranden ifrågasatts om
fortsatt lagstiftning med syfte att främja jordbrukets yttre rationalisering
är av nöden.

När departementschefen, med erkännande av att någon pådrivande verkan
på rationaliseringstakten knappast torde vara att vänta av en lagstiftning
med nyssberörda syfte, likväl anser behov även framdeles föreligga av
dylika lagregler är det främst på grund av att han anser erforderligt att det
allmänna har ett medel i sin hand att leda utvecklingen på rationaliseringsområdet
och tillförsäkra densamma ett planmässigt förlopp. Departementschefen
pekar på att den för rationaliseringsändamål tillgängliga marken,
om förvärvskontroll saknas, i allmänhet kommer att tillfalla den som kan
erlägga det högsta priset, vilket ingalunda alltid medför att tillskottsmarken
tillföres den fastighet, som är i störst behov av komplettering. Vidare
erinrar departementschefen att de statliga stödåtgärderna inom en bygd icke
får ske planlöst och att det därför icke kan tillåtas att enskildas åtgärder
utan vidare rubbar planer, som legat till grund för redan vidtagna, viktiga
dispositioner från det allmännas sida.

Utskottet delar den av departementschefen uttryckta uppfattningen angående
behovet av fortsatt lagstiftning i syfte att säkerställa det allmännas

52 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

inflytande på jordbrukets yttre rationalisering. Självfallet bör en dylik lagstiftning
utformas på ett sätt som tillgodoser det angivna syftet samtidigt
med önskemålet om att onödiga motsättningar mellan det allmännas rationaliseringsorgan
och jordbrukarna icke uppkommer. I det senare hänseendet
har lagen om kronans förköpsrätt icke varit helt lyckosam. Utskottet
hälsar med tillfredsställelse lagförslagets uppbyggnad, som möjliggör
att frågan huruvida en fastighet behöver tagas i anspråk för rationaliseringsändainål
avgöres i samband med frågan om förvärvets tillåtlighet i
övrigt.

Om således, såsom utskottet funnit, behov föreligger av lagstiftning med
de allmänna syftemål, som det genom propositionen framlagda förslaget
till jordförvärvslag anger, bör lagen icke erhålla vidsträcktare tillämpningsområde
än som erfordras för att tillgodose dessa syften. Det kunde härvidlag
ifrågasättas om icke de minsta jordbruks- och skogsfastigheterna, under
en viss areal- eller värdegräns, utan olägenhet kunde lämnas
utanför lagstiftningen. Så har föreslagits i vissa remissyttranden och
i motionen II: 638. Den första jordförvärvslagen av 1945 innehöll också den
regeln att fastigheter, vilkas taxeringsvärde icke översteg 5 000 kronor, föll
utom ramen för lagstiftningen. Emellertid visade det sig under den tid denna
bestämmelse gällde att spekulations- och kapitalplaceringsintresset i stor
utsträckning sökte sig till den grupp av fastigheter, som sålunda lämnats
utanför tillståndsprövningen. Med anledning härav upptogs icke någon motsvarande
regel i den nu gällande jordförvärvslagen av 1948. Enligt utskottets
mening har läget icke sedan 1948 undergått sådan förändring att det nu
kan anses tillrådligt att återinföra ett undantagstadgande av liknande art.
Såsom lantbruksstyrelsen påpekat kan förhållandet ofta vara att fastigheter
av den storleksordning det här är fråga om lämpar sig för komplettering
av angränsande jordbruk. Det är därför önskvärt att lantbruksnämnderna
har möjlighet att anlita lagens rationaliseringsbestämmelser för att
tillgodose de föreliggande rationaliseringsbehoven. I många fall torde dock
omständigheterna vara sådana, att fastigheter av ifrågavarande kategori
icke lämpar sig för jordbruk eller skogsbruk och icke behövs för rationaliseringsändamål.
Såsom departementschefen framhåller kan i dylika fall
tillståndsgivningen utan olägenhet göras liberal.

Gällande jordförvärvslag stadgar undantag från lagens tillämpningsområde
beträffande vissa fall av förvärv. Jämväl i det föreliggande lagförslaget
upptages åtskilliga dylika undantag.

En nyhet i förslaget är att mark, som ingår i stadsplan eller som
enligt by gg nåd sp lan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd
för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, lämnas utanför förvärvskontrollen.
Jordbruksfastigheter med dylik belägenhet skall med största
sannolikhet förr eller senare undandragas jordbruksproduktionen, varför
någon anledning att bevara dem i jordbruksbefolkningens händer i avbidan
på att marken tages i anspråk för ändamål, som avses i planen, knappast

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955 53

torde föreligga. Utskottet vill således förorda Kungl. Maj :ts förslag i denna
del.

Det nu gällande undantaget för kommunernas förvärv föreslås
i propositionen inskränkt till förvärv för vissa ändamål. I likhet med
vad som skett i vissa remissyttranden yrkas i motionen I: 494 att den nuvarande
regeln skall upptagas oförändrad i den nya lagen.

Kommunernas önskemål att förvärva jordbruksfastighet torde regelmässigt
vara förestavade, för de borgerliga kommunernas del huvudsakligen av
intresset att trygga tillgången på mark för tätbebyggelse ävensom i en del
fall av behovet av områden för fritids- och liknande ändamål samt för de
kyrkliga kommunernas vidkommande av kapitalplaceringsmotiv.

Enligt den i propositionen föreslagna bestämmelsen erfordras ej tillstånd
beträffande förvärv från kommuners sida för sådana ändamal, varom förmäles
i 1 § 4, 7 och 16 expropriationslagen. Härigenom har kommunerna
beretts möjlighet att fritt förvärva jordbruksfastigheter för att säkra behovet
av markreserv för tätbebyggelse liksom även för ändamål, som det lagligen
ankommer på dem att tillgodose. För de borgerliga kommunerna torde
detta innebära att de från kommunernas synpunkt tvivelsutan viktigaste
och vanligaste fallen icke blir underkastade kontroll. I övriga fall däremot
synes det icke föreligga särskild anledning att låta kommunerna intaga en
mera gynnad ställning än andra fastighetsköpare. Påpekas må, att på senare
år förekommit att kommuner gjort rena kapitalplaceringsförvärv i
fråga om skogsfastigheter och att lantbruksnämnderna funnit anledning till
ingripande enligt förköpslagen mot dylika förvärv från kommuners sida.
Med hänsyn bl. a. till att förköpslagen nu föreslås upphävd torde därför
kommunernas förvärv icke böra lämnas utanför lagens ram i vidare mån
än som föreslagits i propositionen. Det förtjänar vidare att framhållas, att
den omständigheten att tillstånd till förvärv erfordras icke innebär förbud
mot förvärvet. I de i motionen I: 494 berörda fallen då kommun förvärvar
jordbruksfastighet för fritidsändamål torde sålunda »särskilt skäl» enligt
4 § andra stycket i allmänhet anses föreligga och förvärvet tillåtas. Motionärerna
hyser farhågor för att kommunerna skall betungas med vidlyftiga
utredningar rörande ändamålet med kommunernas förvärv och att
skyldigheten för kommunerna alt visa tätbebyggelseavsikt beträffande visst
område medför att markspekulationen kommer i gång för kringliggande
mark. Emellertid framgår av departementschefens uttalande, att det av
kommunen i protokollsutdrag över beslutet att förvärva egendomen eller på
annat tillförlitligt sätt angivna ändamålet med förvärvet skall äga vitsord
vid ansökan om lagfart och att inskrivningsdomaren endast har att pröva
huruvida det sålunda uppgivna ändamålet enligt lagen medför frihet från
att söka förvärvslillstånd. Om någon bevisföring i egentlig mening blir således
icke fråga. Kommunernas förvärv för tätbebyggelse lär bli kända för
dem som spekulerar i markvärdestegring oavsett om kommunens avsikter
yppas i lagfartsärendet eller ej. Utskottet finner således den i propositionen
föreslagna regeln lämplig för de borgerliga kommunernas vidkommande.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

De kyrkliga kommunernas förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter,
vilka som nämnts huvudsakligen torde ske för placering av fondmedel, bör
enligt utskottets mening icke få äga rum på sätt, som motverkar den pågående
jordbruksrationaliseringen. För kontroll härav bör dessa förvärv, i likhet
med andra kapitalplaceringsköp, vara underkastade jordförvärvslagens
regler. Understundom kan dock i fråga om kyrkliga förvärv föreligga »särskilt
skäl» enligt 4 § andra stycket, exempelvis då en församling sålt viss
egendom och i ersättning därför vill förvärva annan jordbruksfastighet av
ungefär samma storlek.

I propositionen föreslås, att det nuvarande undantaget från förvärvskontrollen
för förvärv från konkursbo skall upphävas, medan i motionen
II: 638 yrkas bibehållande av gällande regel av hänsyn till borgenärernas
intiesse. Utskottet anser emellertid övervägande skäl tala för den i propositionen
intagna ståndpunkten och tillstyrker Kungl. Maj :ts förslag.

På skäl som departementschefen anfört finner utskottet att undantagsstadgandet
för förvärv, som enligt annan författning än jordförvärvslagen
fordrar Kungl. Maj :ts eller länsstyrelsens tillstånd eller
länsstyrelsens förklaring att förvärvet är av beskaffenhet att få ske utan
sådant tillstånd, bör begränsas till förvärv, som skall prövas enligt 1916 års
lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. samt
1925 års bolagsförbudslag. Härigenom åstadkommes bl. a., att universitetens
förvärv, varom fråga väcktes vid 1954 års riksdag och behandlades av
tredje lagutskottet i utlåtande nr 35, blir underkastade samma kontroll som
förvärv av jordbruksfastighet i allmänhet.

I fråga om gränsdragningen mellan lantmäteriets och
lantbruksorganisationens verksamhetsområden samt
det därmed sammanhängande spörsmålet om att från lantbruksnämndernas
tillståndsprövning utesluta sådana ko mplette ringsförvärv, som
föranleder lantmäteriförrättning, innehåller det föreliggande lagförslaget vissa
nyheter i förhållande till vad som nu gäller.

Enligt gällande jordförvärvslag får den som redan äger jordbruksfastighet
icke förvärva annan sådan fastighet eller del därav, såvida icke förvärvet
kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i
orten eller annat särskilt skäl föreligger. Vid förvärv av tillskottsjord till
jordbruk kommer således, om lantmäteriförrättning fordras för fastighetsbildningens
genomförande, fångets tillåtlighet att prövas såväl av lantbruksnämnden
enligt nyssnämnda grunder som ock av lantmätare och domstolar
jämlikt i huvudsak överensstämmande regler i 19 kap. jorddelningslagen.
Samma konkreta fall kommer härigenom att prövas enligt likartade grunde,
r av olika myndigheter med risk att dessa stannar i olika, sinsemellan
oförenliga beslut. Det ligger i öppen dag, att detta förhållande är otillfredsställande.
En klar gränsdragning mellan kompetensområdet för lantmäterict
och domstolarna, å ena, samt lantbruksorganisationen, å andra sidan, är
därför i hög grad önskvärd.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955 55

För att i görligaste mån åvägabringa en dylik gränsdragning samt för att
undanröja det hinder mot kompletteringsförvärv, som i viss mån blivit en
följd av gällande regel om — visserligen icke ovillkorligt — förbud för den
som redan innehar jordbruksfastighet att förvärva annan sådan eller del
därav, föreslås i propositionen icke någon motsvarighet till sagda regel. Detta
innebär att tillstånd till kompletteringsförvärv icke av lantbruksnämnden
kan vägras av annan anledning än som framgår av 3—5 §§ i lagförslaget.
Huruvida i förekommande fall avstyckning, eventuellt i förening med sammanläggning,
får ske, prövas av lantmätare och judiciella myndigheter med
tillämpning av jorddelningslagens bestämmelser.

Jo,rdrationaliseringsutredningen ansåg att det för allmänheten skulle
verka förbryllande och stötande om först lantbruksnämnden meddelade förvärvstillstånd
och sedan i fastighetsbildningsärendet tillstånd till avstyckning
vägrades. Utredningen föreslog därför, att redan enligt jordförvärvslagstiftningen
ovillkorligt förbud skulle föreligga mot förvärv, som ledde till
uppenbart olämplig indelning i brukningsenheter. Yrkande på en dylik bestämmelse
framföres också i motionerna I: 510 och II: 630.

Medan enligt utredningens förslag med den ifrågasatta regeln främst avsågs
att utgallra de fall då det redan på förhand står klart, att en tilltänkt
fastighetsbildning är ogenomförbar, anföres i motionerna, att frånvaron i
lagen av den föreslagna bestämmelsen skulle komma att medföra olägenheter
i huvudsakligen två avseenden. Dels skulle lantbruksnämnderna icke
kunna hindra vissa sammanköp av hela fastigheter, som på grund av fastigheterna
vore belägna på stort avstånd från varandra eller av annan anledning
icke lämpligen borde sambrukas, dels bleve nämnden skyldig att lämna
sitt medgivande till förvärv, som enligt lagakraftvunnet beslut av lantmätare
eller domstol icke kunde leda till fastighetsbildning.

Departementschefen har vid sitt ställningstagande anslutit sig till den kritik,
som av lagberedningen under remissbehandlingen riktades mot det av
utredningen föreslagna stadgandet. Lagberedningen yttrade, att utredningens
förslag icke tillgodosåg kravet på den enskilde jordägarens rättssäkerhet,
enär jordägarens befogenhet att påkalla domstols avgörande av frågan
om fastighetsbildningens tillåtlighet kunde komma att omintetgöras av lantbruksnämnden.
Ett avslag från nämndens sida medförde alt fånget bleve
ogiltigt och att frågan om dess tillåtlighet för framtiden vore undandragen
laglig prövning, vilket vore så mycket mera betänkligt som bestämmelsen i
avsaknad av domstolskontroll lätt kunde komma att tillämpas extensivt. I
överensstämmelse med lagberedningens förslag förordar departementschefen
i stället, att i förekommande fall lantbruksnämndens tillstånd till förvärvet
med tillämpning av den i 7 § i förslaget upptagna regeln göres beroende
av att avstyckning eller sammanläggning kommer till stånd.

Motionärerna menar, att jordägaren kan bibehållas vid sin rätt till domstolsprövning
genom att lantbruksnämnden bordlägger frågan om förvärvstillstånd
i avbidan på att fastighestbildningsärendet blir avgjort genom lagakraftägande
beslut. Emellertid är att märka att den föreslagna regeln talar

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

om uppenbara fall. Det skulle enligt utskottets uppfattning framstå såsom
egendomligt om lantbruksnämnden skulle behöva avvakta andra myndigheters
beslut i uppenbara fall. Om olika åsikter förekommit hos de myndigheter
som handlagt fastighetsbildningsärendet, torde saken heller icke kunna
anses uppenbar och stadgandet således icke vara tillämpligt. Lagberedningens
invändningar mot den av utredningen och motionärerna förordade
bestämmelsen kvarstår därför enligt utskottets mening med oförminskad
styrka.

Utskottet vill dock icke förneka att den i propositionen föreslagna anordningen
icke är helt idealisk. Utskottet fäster därvidlag mindre avseende vid
de av motionärerna uttryckta betänkligheterna med hänsyn till olämpliga
sammanköp. Med de möjligheter lantbruksnämnden enligt förslaget erhållit
att hindra dels uppdelning och sammanslagning av brukningsenheter, som
piövas lämpliga för sitt ändamål, dels ock förvärv av egendom, som erfordras
för rationaliseringsändamål, torde motionärernas betänkligheter härutmnan
vara överdrivna. Även om detsamma kan sägas gälla beträffande farhågorna
för att förvärvstillstånd skall sökas i fråga om fång, som enligt
lagakraftvunnet beslut i jorddelningsmål icke får leda till fastighetsbildning,
ar det emellertid onekligen mindre tillfredsställande att, i fall då fastighetsbildningsfrågan
ännu icke prövats och fånget måste antagas medföra
icke önskvärd fastighetsbildning, lantbruksnämnden icke skall kunna vägra
förvärvstillstånd utan i stället är hänvisad till alt uppställa villkor om avstyckning
eller sammanläggning, som nämnden icke anser bör komma till
stånd.

Den av utiedningen och motionärerna föreslagna bestämmelsen skulle
dock, anser utskottet, icke vara ägnad att undanröja olägenheterna. Bortsett
från de redan behandlade bristerna i den föreslagna regeln bör det även
anmärkas, att de uppenbara fallen säkerligen skulle bli få, och att olägenheterna
därför skulle kvarstå beträffande de fall, där indelningen i brukningsenheter
visserligen kunde antagas bli olämplig men detta icke vore uppenbart.

Utskottet vill därför förorda propositionen i den del varom nu är fråga,
vilket icke utesluter, att utskottet anser saken förtjänt av fortsatt uppmärksamhet.
Därest lagens praktiska tillämpning skulle ge vid handen att behov
av ändrade regler på området föreligger, bör sådana övervägas.

. Enligt den huvudregel, för vilken i det föregående redogjorts, erfordras
jämväl för kompletteringsförvärv tillstånd av lantbruksnämnden.
Det har emellertid ansetts önskvärt att gå ytterligare ett steg i riktning mot
ett förenklat förfarande när det gäller vissa sådana förvärv. I 2 § andra stycket
av lagförslaget upptages därför en regel om att lantbruksnämndens tillstånd
icke behövs i fråga om förvärv av område, som avstyckas för sammanläggning
med jordbruk åt vilket förvärvaren ägnar sig, samt anledning
icke finnes att området med större fördel kan läggas till annat jordbruk.
En ytterligare förutsättning är dock i princip att den genom sammanläggningen
uppkommande brukningsenhelen icke överstiger familjejordbrukets

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

storlek. I motionerna 1:511 och 11:631 yrkas, att sistnämnda begränsning
av undantagsstadgandets räckvidd utgår.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att ett undantagsstadgande
av innebörd att befria lantbruksnämnden från att taga befattning med
kompletteringsförvärv bör vara så avgränsat, att stadgandet icke medger
förvärv i strid mot lagens syfte utan begränsas till fall då ett påtagligt rationaliseringsbehov
föreligger. Betryggande garantier i sådant hänseende bör
således uppställas i lagen. En gränsdragning i enlighet med propositionens
förslag, så att den uppkommande brukningsenheten ej blir större än att den
huvudsakligen kan skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av
främmande arbetskraft, synes därvid lämplig. Den angivna definitionen av
familjejordbruket möjliggör en anpassning, icke efter den för tillfället verksamme
brukarens familjeförhållanden, men efter skiftande betingelser för
jordbruksdriften i olika bygder och efter de ändrade anspråk på brukningsdelarnas
storlek, som den jordbrukstekniska utvecklingen medför.

Utskottet får med hänsyn till det anförda tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag
i förevarande avseende.

Vad härefter angår de enskilda stadgandena i förslaget till jordförvärvslag
vill utskottet, i den mån frågorna ej behandlats i det föregående, anföra
följande.

1 §. Liksom gällande lag innehåller förslaget undantag beträffande överlåtelser
mellan vissa anförvanter. Grunderna för detta undantag är att eftersom
de familjerättsliga fången faller utanför lagen, bör hinder icke
möta för en jordägare att redan i livstiden fritt överlåta sin jordegendom
till sina anhöriga. I överensstämmelse härmed har undantaget i lagförslaget
utvidgats att avse jämväl syskons avkomlingar i andra och följande
led. Motionen 11:638 upptager förslag att även överlåtelser från barn till
föräldrar skall få ske utan tillstånd. Såsom utredningen anför torde emellertid
överlåtelse till föräldrar så gott som aldrig kunna till sin innebörd
jämställas med en arvsrättslig disposition utan fastmera, i händelse dylika
förvärv finge ske okontrollerat, kunna utnyttjas för att kringgå lagen. Utskottet
kan därför i likhet med departementschefen icke förorda den i motionen
föreslagna ändringen i lagförslaget.

Med hänsyn till att det utan särskilt stadgande redan f. n. torde gälla,
att tillståndstvång ej föreligger vid överlåtelse från två makar till den som
på i lagen angivet sätt är släkt med blott den ene av dem, har departementschefen
icke ansett det utgöra någon egentlig utvidgning att såsom
skett i förslaget låta undantagsstadgandet uttryckligen omfatta anförvanter
till överlåtarens make. När däremot förvärvarens make står i angivet
släktskapsförhållande till fångesmannen, föreligger förvärvsfrihet blott om
båda makarna förvärvar egendomen gemensamt. Eftersom överlåtelser makar
emellan är fria, kunde det synas följdriktigast att låta undantaget omfatta
jämväl överlåtelse från anförvanter till förvärvarens make. Med hän -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

syn till att fallet icke torde vara särdeles ofta förekommande samt till den
möjlighet som förefinnes att låta den av makarna som är släkt med fångesmannen
förvärva egendomen och därefter transportera fånget på den andre
maken, vill utskottet dock icke motsätta sig propositionen i denna del.

Det i sista stycket av förevarande paragraf införda stadgandet om skyldighet
för sökande att efter föreläggande av lantbruksnämnden förete fångeshandling
eller samtycke till ansökningen från fastighetens ägare yrkas
i motionen 11:638 skola utgå. Motivering är att spekulanter vid frivillig
auktion skulle kunna försättas i en ofördelaktig ställning genom alt tvingas
före auktionen visa att de ämnar uppträda såsom spekulanter.

Enligt utskottets mening torde lantbruksnämnderna i dylika fall kunna
förutsättas visa försiktighet vid stadgandets tillämpning. Då detsamma
otvivelaktigt fyller ett behov, finner utskottet därför icke skäl förorda avvikelse
från propositionens förslag.

2 §. Föreskriften i denna paragrafs första stycke om att ansökan om avstyckning
av område från jordbruksfastighet, även då avstyckningen sker
för annat ändamål än jordbruk och skogsbruk, skall göras inom tre månader
från fånget för att regeln om tillståndstvång icke skall gälla har väckt
visst motstånd under remissbehandlingen. I motionerna 1:511 och 11:631
föreslås också, att fång av detta slag upptages bland undantagen från lagens
tillämpningsområde i 1 §. Motionärerna påpekar, att påföljden för underlåten
ansökan om avstyckning utgör att fånget blir ogiltigt. Enligt motionärernas
mening kan det befaras att många köpare av områden för bostadsbebyggelse
in. m. av okunnighet kommer att försitta fatalietiden med
risk för att de kommer att lida rättsförlust.

Såsom departementschefen påvisat kan emellertid ett undantagsstadgande
av den innebörd som föreslås i motionerna utnyttjas för att kringgå hela
lagstiftningen om tillståndstvång vid förvärv av jordbruksfastighet. Om
bara något område av säljaren undantages vid försäljningen av jordbruksfastighet,
kan påstående om att fånget blivi ogiltigt till följd av att lantbruksnämndens
tillstånd icke sökts alltid av förvärvaren mötas med invändningen
att han framdeles ämnar söka avstyckning för annat ändamål
än jordbruk eller skogsbruk, hur orimlig denna invändning än må te sig.
Lagens uppbyggnad torde därför ha till nödvändig följd att föreskrift gives
om att avstyckning skall sökas inom viss tid. I ett stort antal av de vanligaste
fallen, avstyckning av tomter för byggnadsändamål, lär f. ö. köpehandlingen
upprättas först i samband med avstyckningsförrättningen, varför
olägenheter av den art motionärerna anför mera sällan torde behöva befaras.

4 §. Såsom tidigare berörts upptager lagförslaget icke någon motsvarighet
till det nu gällande — dispensabla — förbudet för den som redan är
ägare av jordbruksfastighet att förvärva ytterligare sådan egendom. Härmed
har man dock icke velat utan vidare godtaga att bestående, för sitt
ändamål lämpliga brukningsenheter försvinner för att uppgå i andra. Första
stycket av förevarande paragraf innehåller därför regler, i punkt 2 till

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955 59

skydd mot uppdelning av lämpliga brukningsenheter, som består av flera
fastigheter, och i punkt 3 till förebyggande av olämplig sammanslagning av
skilda brukningsenheter, som var för sig kan anses lämpade för sitt ändamål.
Förvärv som leder till dylika följder må enligt andra stycket i paragrafen
tillåtas endast om fånget kan väntas medföra övervägande nytta
för jordbruket eller näringslivet i orten eller annat särskilt skäl föreligger.
Den sålunda föreslagna regleringen har väckt gensagor i vissa av motionerna.
Å ena sidan har den i motionen II: 638 ansetts lägga för stora hinder
i vägen för den frivilliga rationaliseringen, varför i motionen yrkas, att
punkt 3 i paragrafens första stycke utgår. Å andra sidan uttalas i motionerna
1:516 och 11:640 samt 1:518 och 11:641 farhågor för att de föreslagna
reglerna leder till nackdel för jordbruket genom att medge sammanslagningar
i alltför stor utsträckning. I motionerna I: 516 och II: 640 föreslås
i följd därav ett tillägg till paragrafens andra stycke av innehåll att
förvärvstillstånd må vägras om genom fånget nybildas större brukningsenhet
än familjejordbruk. Motionerna I: 518 och II: 641 utmynnar i hemställan
att andra stycket helt utgår.

Utskottet finner angeläget att onödiga hinder mot den frivilliga rationaliseringsverksamheten
icke uppställes. Förslagen i motionerna I: 516 och
II: 640 samt I: 518 och II: 641 är i detta hänseende enligt utskottets mening
alltför restriktiva. Å andra sidan bör icke förening av bestående jordbruk
få äga rum i sådan utsträckning att den samhälleliga planläggningen av
rationaliseringsverksamheten motverkas. I likhet med departementschefen
finner utskottet därför att brukningsenheter, som kan anses lämpade för
sitt ändamål, bör bestå i den mån icke särskilda skäl talar däremot. Vid
bedömningen av huruvida en brukningsenhet kan anses lämpad för sitt
ändamål kan, såsom departementschefen anvisat, ledning hämtas av bestämmelserna
om fastighetsbildning i 19 kap. jorddelningslagen. Lika litet
som i fråga om det förut behandlade begreppet familjejordbruk kan det
vid avgörandet av huruvida en brukningsenhet kan anses lämpad för sitt
ändamål angivas någon för alla fall giltig norm. De lokala förhållandena,
anspråken på ökad areal i den mån den tekniska utvecklingen fortskrider,
byggnadsbeståndet på brukningsdelen med flera omständigheter måste härvidlag
tillmätas betydelse.

.5 §. Denna paragraf utgör den egentliga ersättningen för den nuvarande
lagen om kronans förköpsrätt. I motsats till förköpslagen, som endast kan
utnyttjas för att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar, kan
de t ta stadgande begagnas för att främja även andra rationaliseringsbehov.

I motionen 11:638 hemställes att stadgandets användning skall vara inskränkt
till fall då det befinnes oundgängligen nödvändigt alt fastigheten
tages i anspråk för de angivna rationaliseringsändamålen. Då en ändring
med den innebörd motionärerna förordar skulle i det närmaste beröva stadgandet
dess värde såsom instrument för lantbruksnämnderna i rationaliseringsverksamheten,
kan utskottet icke tillstyrka motionsyrkandet.

Formerna för det statliga stödet på jordbruksrationaliseringens område

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

regleras genom kungl. kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående
statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering in. in. I 6 § av
nämnda författning angives målet för verksamheten för den yttre rationaliseringen
i första hand vara att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar.
Detta uttryckssätt överensstämmer med ordalydelsen i 1 § lagen
om kronans förköpsrätt. Med anledning av den ändring i fråga om rationaliseringsändamålen,
vilken förevarande paragraf i förslaget till jordförvärvslag
innehåller, syhes även ovannämnda kungörelse böra undergå
viss omarbetning. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att föranstalta
härom.

6 §. Paragrafen överensstämmer i huvudsak med gällande lag. Motionen
11:638 innehåller hemställan om att stadgandet måtte utgå, enär detsamma
av lantbruksnämnderna kunde utnyttjas för att bestämma produktionsinriktningen
för ett jordbruk.

Enligt utskottets mening lämnar bestämmelsen icke utrymme för så djupgående
ingripanden från lantbruksnämndernas sida. Eftersom motsvarande
stadgande i gällande jordförvärvslag visat sig vara av värde, kan utskottet
icke förorda motionsyrkandet.

9 §. Förevarande paragraf innehåller stadgande om skyldighet för kronan
att inlösa egendomen när köp blivit ogillt till följd av att förvärvstillstånd
vägrats jämlikt 5 §. Däremot föreligger ej sådan skyldighet där fånget utgjorde
byte eller gåva. I motionen II: 638 föreslås att lösningsplikten skall
inträda även i dessa fall. Motionärerna hänvisar till att lagrådet intagit samma
ståndpunkt. Häremot har från utredningens och departementschefens
sida anmärkts, att vid byte, t. ex. av två jordbruk mot varandra, den enskilde
knappast skulle vara betjänt av ett inlösningsförfarande som icke tillförde
honom annat än pengar i vederlag och att, om inlösningsrätten anknötes
även till byten, proceduren skulle tyngas med värderingar av ofta invecklad
beskaffenhet. Detsamma skulle gälla beträffande gåvofången.

Även om vissa skäl talar för lösningspliktens utsträckande till bytes- och
gåvofallen, finner utskottet de av utredningen och departementschefen anförda
praktiska betänkligheterna mot en dylik anordning vara av den betydelse,
att propositionens förslag är att förorda.

Såsom förutsättningar för lösningsskyldighetens inträde gäller dels att
tillstånd till förvärvet vägrats under åberopande av 5 §, dels ock att priset
icke uppenbart överstiger egendomens värde och att egendomen ej heller
häftar för intecknad gäld till högre belopp än priset.

I händelse såsom skäl för avslag å ansökan om förvärvstillstånd åberopats
såväl 5 § som 3 eller 4 § i lagen föreligger enligt propositionens förslag
lösningsplikt. Jordbruksrationaliseringsutredningen föreslog motsatt regel,
och förslaget härom återkommer i motionerna I: 510 och II: 630.

Departementschefen har ansett, att om tillräcklig grund för avslag enligt
3 eller 4 § föreligger anledning i regel torde saknas att åberopa jämväl 5 §
men att där så av någon orsak funnes erforderligt detta också borde medföra
lösningsplikt. Motionärerna invänder, att det som huvudregel borde gälla att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

alla skäl för avslag redovisades i beslutet härom. Den i propositionen föreslagna
regeln kunde då medföra att nämnden bleve skyldig att inlösa fastigheter
till priser, som utan att vara uppenbart för höga, likväl avsevärt
överstege vad nämnden kunde beräknas få ut vid fastigheternas försäljning
för kompletteringsändamål.

Utskottet finner, att övervägande skäl talar för den i propositionen föreslagna
anordningen, och anser, att departementschefens uttalande anvisar
tillräckliga utvägar att bemästra de praktiska problem som kan uppkomma.

Såsom nämnts föreligger icke lösningsskyldighet om priset uppenbart överstiger
egendomens värde. Motionen 11:638 innehåller yrkande om sådan
avfattning av regeln att det för bortfall av lösningsplikten fordras att omständigheterna
klart ger vid handen att köpet är ett skenavtal.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning att garantier
erfordras mot missbruk av reglerna om lösningsplikt. Lagen skulle eljest kunna
kringgås genom att i köpehandlingen utsattes en fingerad köpeskilling,
vida överstigande fastighetens verkliga värde, i följd varav lantbruksnämnden
trots att skäl för tillämpning av 5 § förelåge, skulle nödgas lämna tillstånd
till fånget för att undgå att lösa fastigheten till det i köpehandlingen
utsatta priset. Att såsom i motionen påyrkas öppna möjlighet för kronan att
undgå lösningsplikt i de fall där köpet visas vara ingånget för skens skull,
utgör näppeligen något verksamt medel mot dylikt missbruk. Den i propositionen
valda vägen synes i stället vara att förorda. Kravet på att priset
skall uppenbart överstiga värdet lär utgöra betryggande garanti för säljarens
rätt.

I motionen II: 638 föreslås vidare dels att lösningsskyldigheten skall omfatta
jämväl yttre lösören, som ingår i överlåtelsen och finnes på fastigheten,
dels ock att såväl fångesmannen som förvärvaren skall tillförsäkras rätt till
gottgörelse för nödiga kostnader i anledning av fånget samt för vad de därefter
nedlagt å fastigheten.

Utskottet finner sig i likhet med departementschefen icke kunna biträda
förslaget om lösningsskyldighet beträffande lösören. Vad angår frågan om
rätt till ersättning för kostnader m. in. anser utskottet icke skäl föreligga för
andra regler när förvärvstillstånd vägrats jämlikt 5 § än i övriga fall.

11—12 §§. Dessa paragrafer överensstämmer i stort sett med 4 a och 4 b §§
i gällande jordförvärvslag, vilka tillkom genom lagändring 1951. I motionen
II: 638 hemställes att paragraferna utgår ur lagförslaget. Eftersom bestämmelserna
infördes i syfte att stävja kringgående av lagen medelst anordnande
av exekutiv försäljning samt behovet av garantier mot missbruk av detta
slag alltjämt måste anses föreligga, avstyrker utskottet motionärernas förslag.

14 §. Departementschefen anför, att något egentligt behov av besvärsrätt
för överlåtaren knappast torde föreligga, enär denne skyddas av inlösningsreglerna
därest tillstånd vägras jämlikt 5 § och i övriga fall i regel lär ha
möjlighet att söka sig ny köpare. Departementschefen tillägger, att frå -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2i år 1955

gan huruvida överlåtare likväl i något fall bör tillerkännas besvärsrätt torde
få avgöras med ledning av allmänna rättsgrundsatser. I motionen II: 638 göres
gällande, att säljaren då 5 § tillämpats bör äga rätt att klaga över att
förvärvstillstånd vägrats köparen, eftersom säljaren hamnar i en svår situation
med hänsyn till att ingen annan köpare än lantbruksnämnden återstår.

Utskottet finner ej att vad i motionen anförts ger anledning till något annat
uttalande än departementschefens ovan återgivna.

15 §. Vissa betänkligheter av principiell natur kan otvivelaktigt resas
mot att lantbruksnämndernas beslutanderätt överlämnas till enskilda ledamöter
eller tjänstemän. Å andra sidan kan det icke anses rationellt att belasta
nämndernas sammanträden med en mängd rutinärenden. En enkel form
för behandling av bl. a. de fall, vilka genom upphörandet av landsfiskalernas
intygsgivning tillföres lantbruksnämndernas prövning, framstår därför
såsom önskvärd. Angeläget är dock att alla fall, som icke kan betecknas såsom
rutinartade, avgöres av nämnden själv. De av departementschefen utvecklade
riktlinjerna för delegationsrättens utövning (se s. 48 ovan) synes
härvidlag erbjuda betryggande garantier.

I övrigt föranleder förslaget till jordförvärvslag liksom förslaget till lag
om ändring i lagen om arrendators förköpsrätt icke någon erinran från utskottets
sida.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag å motionerna 1: 494, I:
510 och II: 630, I: 511 och II: 631, I: 515 och II: 637, I: 516
och II: 640, I: 517 och II: 639, I: 518 och II: 641 samt II: 638,
antaga de genom förevarande proposition framlagda lagförslagen.

Stockholm den 10 maj 1955

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Grym, Ivar
Nilzon, Axel Jansson, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson* och Kriigel; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Johansson
i To.rp, von Seth*, Levin, Andersson i Ryggestad, Berggren och Jansson i
Beneslad*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

Reservationer

1) av herrar Osvald, Ebbe Ohlsson, Åhman, von Seth och Berggren, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör det icke utan tvingande skäl ifrågakomma
att begränsa den rätt varje svensk medborgare bör äga att förvärva
egendom av vad slag det vara må, även jordbruks- och skogsfastigheter.

Inskränkning i rätten att förvärva dylika fastigheter gäller för närvarande
enligt 1948 års jordförvärvslag, vilken genom propositionen föreslås ersatt
av ny lagstiftning med motsvarande syfte.

Sagda syftemål angives utgöra att förebygga vissa såsom olämpliga ansedda
förvärv, främst spekulations- och vissa kapitalplaceringsköp.

Ehnellertid bör det märkas, att jordförvärvslagen kan utgöra ett hinder
för förvärv av jordbruksfastighet från icke jordbrukares sida även i sådana
fall, då dessa personers innehav av fastigheten skulle innebära en fördel för
jordbruksnäringen. Jordförvärvslagstiftningen försvårar härigenom att initiativ
och kapital tillföres jordbruket från personer, som handlar av intresse
för näringen och icke enbart med tanke på att erhålla någon omedelbar
vinst av sina insatser.

I den mån andra icke-jordbrukare visar benägenhet att placera medel i
jordbruks- och skogsfastigheter torde anledningen härtill vara att söka i
misstro mot statsmakternas förmåga att bevara ett fast penningvärde. Ansträngningarna
bör därför i främsta rummet inriktas på att åstadkomma
ett läge av ekonomisk stabilitet. Under ett sådant tillstånd föreligger icke
något som helst behov av att inskränka rätten till fritt förvärv av jordbruksfastigheter.

Under tider med inflationsartade konjunkturförhållanden, då kapitalflykt
till sakvärden och därmed även jord förekommer, torde köp av spekulations-
och kapitalplaceringskaraktär främst avse fastigheter med skog.
Särskilt gäller detta de kortsiktiga spekulationsköpen, som ofta leder till
överavverkning och därför självfallet måste betraktas såsom icke önskvärda.
Förhindrandet av sådana köp synes dock kunna ske utan genomförandet
av en lagstiftning, som urskiljningslöst gör såväl lämpliga som olämpliga
jordförvärv beroende av administrativa myndigheters prövning. Ett förbud
mot skogsavverkning å nyförvärvade fastigheter under lämplig tidrymd, såvitt
skogsvårdsstyrelse icke lämnat tillstånd därtill, synes vara en effektiv
metod att förebygga osunda spekulationsköp av skogsfastigheter. Skogsvårdslagens
bestämmelser om vad skogsvårdsstyrelserna har att iakttaga vid
avverkningen av icke utvecklingsbar skog ger för övrigt redan nu skogsvårdsstyrelserna
verkningsfulla medel att förhindra avverkningar i spekulationssyfte.

Vidare förtjänar anmärkas, att det såsom jordbruksrationaliseringsutredningen
uttalat torde vara omöjligt att skapa en lagstiftning av jordförvärvslagens
natur, som icke kan kringgås. Detta betyder i själva verket, att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

lojala köpare böjer sig för lagens bud och därigenom hindras från att göra
on mången gång nyttig insats för jordbruksnäringen under det att köpare,
som icke tvekar att använda mindre nogräknade metoder, kan lägga sig till
med en fastighet som anses åtråvärd.

Vad gäller jordförvärvslagens syfte att förhindra att jordbruksfastigheter
övergår i icke-jordbrukares ägo bör uppmärksamhet också fästas på frågan
om tillgången på jordbruksarrenden. Då jorden upplåtes på arrende, skapas
möjlighet för en person utan större tillgångar att på eget ansvar och på
egen risk ägna sig åt jordbruk. Över huvud taget bör icke en lagstiftning
linnas som alltför starkt beskär antalet fastigheter, som utarrenderas, enär
man då försvårar för personer utan kapital — bland dem ofta landsbygdsungdom
— att med jordbruk såsom förvärvskälla så småningom arbeta
sig fram till att bli självägande.

Ett av motiven för införandet av jordförvärvslagen var att den skulle
motverka fastighetsvärdenas stegring. Fastighetsvärdena har emellertid höjts
betydligt mera än i förhållande till penningvärdeförsämringen. I de enskilda
fallen kan å andra sidan jordförvärvslagen innebära, att den som önskar
sälja tvingas godtaga ett lägre pris eller nödgas avstå från att sälja. Ett
konstlat prisläge, åstadkommet med hjälp av en lagstiftning som begränsar
antalet möjliga köpare, kan på kort sikt anses vara ett köparintresse,
men på lång sikt har köparna och säljarna samma intresse av en prisbildning
som tar hänsyn till gällande jordbruksvärden och icke minst rådande
penningvärde. För den äldre generationen måste det uppfattas som ett oberättigat
ingrepp i äganderätten, att man efter ett långt livsarbete på sin gård
kanske ej kan få sälja densamma till den köpare man själv föredrar och
därmed kanske går miste om en väsentlig del av sitt sparkapital.

Till de sålunda anförda olägenheterna av jordförvärvslagstiftningen kommer
de allvarliga anmärkningar som kan riktas mot densamma från rättssäkerhetssynpunkt.

Såsom lantbruksstyrelsen i sitt remissvar anför utgör det en påtaglig olägenhet,
att avgöranden av för både köpare och säljare stor ekonomisk räckvidd
måste träffas på grundval av mera allmänt hållna föreskrifter i lagen.
Erfarenheterna från tillämpningen av gällande lag har också visat, att tendenser
på sina håll förekommit att lantbruksnämnderna utsträcker sina befogenheter
längre än som varit avsett vid lagstiftningens tillkomst. Justitieombudsmannens
ämbetsberätlelse till 1955 års riksdag utgör ett allvarligt
vittnesbörd om att denna lagstiftning icke tillbörligen beaktar den enskildes
rätt.

Vad angår den nuvarande förköpslagen är att märka, att densamma
kommit till användning i förhållandevis få fall — omkring 30—
50 årligen. Det oaktat har under den tid lagen varit i kraft fortgått en oavlåtlig
utveckling i riktning från mindre till större brukningsenlieter. Den
betydande yttre rationalisering av jordbruket, som sålunda ägt rum, har
huvudsakligen vilat på jordbrukarnas egna insatser.

Erfarenheterna av förköpslagcn visar, alt dess värde för rationaliseringen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

är mycket begränsat och att den praktiskt taget är betydelselös för en förbättring
av det svenska jordbrukets struktur. Den vid lagens genomförande
allmänt spridda uppfattningen att förköpsrätt skulle vara nödvändig för
rationaliseringsax-betet har visat sig vara ogrundad. Mot bakgrunden av de
ernådda resultaten synes det vara mindre befogat än någonsin med en rationaliseringslag
som syftar till att genom statliga organs försorg påskynda
den naturliga strukturomvandling, som är i full gång.

Största möjliga varsamhet bör iakttagas med alla försök att efter politiskt
fastslagna riktlinjer påverka jordbrukets struktur. Det kan icke anses
bevisat att de fördelar ur allmän synpunkt, som skulle kunna nås genom
att den pågående strukturrationaliseringen ytterligare påskyndades och dirigerades,
väger tyngre än de nackdelar därav med vilka man måste räkna.
Generationsproblemet bland småbrukarna är sådant att tendensen till fortsatt
minskning av antalet brukningsdelar av sig själv kommer att slå igenom.
Det allmänna har utan den föreslagna lagstiftningen goda möjligheter
att genom rådgivning och ekonomiskt stöd öva det inflytande på rationaliseringsarbetet,
som må finnas önskvärt.

Jämväl beträffande de i lagförslaget upptagna regler, som utgör ersättning
för förköpslagen, gäller de ovan anförda betänkligheterna med hänsyn
till kravet på rättssäkerhet för den enskilde.

På grund av det anförda anser utskottet att den föreslagna lagstiftningen
icke bör komma till stånd och att lagen om kronans förköpsrätt bör upphävas.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen i anledning av motionerna 1:515 och II:
637 samt I: 517 och II: 639 måtte

A) avslå det i Kungl. Maj:ts proposition nr 165 innefattande
förslaget till lag om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet (jordförvärvslag),

B) antaga följande

Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans
förköpsrätt

Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1947 (nr
324) om kronans förköpsrätt skall upphöra att gälla med
utgången av juni månad 1955.

C) antaga följande

Bihang (ill riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december
1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt

Härigenom förordnas, dels att 2 § lagen den 22 december
1943 om arrendators förköpsrätt skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels att 4 § tredje stycket samma
lag skall upphöra att gälla.

2 §.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Förköpsrätt må —----- —-i densamma.

Sker försäljningen i den ordning Sker försäljningen i den ordning
utsökningslagen bestämmer, må för- utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt
ej utövas. Ej heller må för- köpsrätt ej utövas.
köpsrätt utövas om fastigheten säljes
till kronan för ändamål, som avses i
1 § lagen om kronans förköpsrätt,
och arrendatorn är ägare av annan,
bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen
besitter fastigheten av annan
anledning än att bereda sig sin
huvudsakliga utkomst av jordbruket
därå. Om vissa fall då kronans förköpsrätt
äger företräde framför arrendatorns
är stadgat i sistnämnda
lag.

Har jordägaren ------ —--för hembudet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1955.

2) av herr Johansson, vilken ansett, dels att det stycke å sid. 61 i utskottets
utlåtande, som börjar med orden »Utskottet finner» och slutar med
»problem som kan uppkomma», bort utgå och att i stället bort införas ett
nytt stycke av följande lydelse:

De i motionerna 1:510 och 11:630 uttalade farhågorna för att det kan
uppkomma svårbemästrade problem vid tillämpning av 9 §, sådan denna
föreslagits i propositionen, finner utskottet vara befogade. Svårigheterna
uppstår, som motionärerna visat, då lantbruksnämnden vid sidan om 3
eller 4 § finner även 5 § vara tillämplig för motivering av avslag på framställning
om förvärvstillstånd. I dessa fall torde det ofta röra sig om pris

Tredje lagutskottets utlåtande nr ‘H år 195ö 67

som jordbruket på fastigheten ej kan bära, inen lantbruksnämnden har likväl
inlösningsskyldighet. Enda skyddet emot denna skyldighet är om priset
uppenbart överstiger egendomens värde. I tvist huruvida detta är fallet torde
bevisningsbördan åvila lantbruksnämnden, men det finnes inga möjligheter
att närmare angiva hur denna bevisning skall ske eller uppställa några
generella regler för när priset skall anses uppenbart överstiga egendomens
värde. Genom att det här är fråga om fastighet som är eftersökt även ur
andar synpunkter än som jordbruk, blir frågan om vad som är det verkliga
värdet synnerligen svår att avgöra. Följden måste bliva den att lantbruksnämnden,
om den skall kunna fullgöra sitt viktiga uppdrag att befrämja
den jordpolitik som statsmakterna accepterat, nödgas utsätta sig för risken
att överbetala fastigheter som man önskar förvärva. Alternativet till detta
riskåtagande är att lantbruksnämnden avstår från tanken att förvärva fastigheten,
även om den är behövlig, och sålunda även avstår från att anmäla
behov enligt 5 §. Detta kan emellertid lätt leda till att förvärvet över huvud
taget ej går att hindra, även om det strider emot lagens anda. Om det däremot
icke finnes några andra invändningar emot förvärvet än de som grundas
på 5 § är det fullt riktigt att lantbruksnämnden efter ett vägrat förvärvstillstånd
ålägges inlösningsskyldighet till det pris som köparen velat
betala. Men i dessa fall torde det som regel ej röra sig om något onormalt
pris och osund spekulationslust kan ej uppmuntras härav;
dels ock att utskottet i följd härav bort hemställa,

att riksdagen — med anmälan att förevarande proposition,
i vad densamma avser förslag till jordförvärvslag, ej
kunnat oförändrad bifallas — i anledning av motionerna
1:510 och 11:630 måtte för sin del

dels besluta att 9 § i jordförvärvslagen skall erhålla sådan
ändrad lydelse att i första stycket första raden före orden
»jämlikt 5 §» införes ordet »allenast»,

dels ock i övrigt bifalla förevarande proposition ocli avslå
i ämnet väckta motioner.

It) av herrar Ebbe Ohlsson och von Seth, vilka anförl:

För den händelse riksdagen icke behagade bifalla reservation 1) här ovan
synes det oss angeläget att vissa jämkningar företages i jordförvärvslagens
utformning i enlighet med vad nedan anföres.

t §. Enligt punkt 3 fordras ej förvärvstillstånd där förvärvaren är make
eller står i visst släktskapsförhållande till fångesmannen. Förvärv utan
tillstånd är bl. a. möjligt från föräldrar till barn, men ej från barn till föräldrar.
Det är emellertid ganska vanligt att en far hjälper en son att köpa
och sätta upp ett jordbruk. Om ägaren sedermera kommer i en sådan situation,
att han inte längre kan driva jordbruket är fadern icke berättigad
att överta gården. Detta är stötande, eftersom fadern i regel har stora ekonomiska
intressen att bevaka. Undantagsregeln bör därför kompletteras så
att förvärv från barn till föräldrar kan ske utan tillstånd. Motsvarande
synes även böra gälla adoptivföräldrar.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

I punkt 5 göres undantag där förvärv sker genom inrop på exekutiv
auktion. Enligt gällande jordförvärvslag har undantag gjorts även för förvärv
från konkursbo. Genom att denna undantagsregel nu slopas kommer
vissa svårigheter och risker att uppstå för borgenärerna i en konkurs med
påföljd att jordbrukarnas möjligheter att skaffa borgen minskar.

I sista stycket stadgas att när förvärvstillstånd sökes bör i huvudskrift
eller bestyrkt avskrift fångeshandlingen företes. Om sådan ännu ej upprättats,
erfordras i normalfallet fångesmannens skriftliga samtycke till ansökningen.
Eventuella spekulanter vid en frivillig auktion försättes härigenom
i en ofördelaktigare situation än för närvarande. De tvingas nämligen
att före auktionen visa säljaren att de ämnar uppträda som spekulanter.

4 §■ I punkt 3 stadgas, att förvärvstillstånd som xegel skall vägras om
fånget medför att skilda brukningsenheter, vilka kan anses lämpade för sitt
ändamål eller andelar i dylika brukningsenheter sammanföres i en ägo.
Genom denna bestämmelse försvårar man frivillig rationalisering. Till
lämpliga brukningsenheter hänföres även stödjordbruk och nästan hur liten
brukningsenhet som helst kan anses vara lämplig som stödjordbruk om
det finnes arbetstillfällen inom andra yrken på orten. Skall det vara möjligt
att genom frivillig rationalisering ernå god effekt bör punkt 3 utgå ur
paragrafen. Eljest kvarstår i praktiken hinder för en jordbrukare att utöka
sin jord genom tillköp.

5 §. Paragrafen ersätter i stort sett den tidigare förköpslagen. Reglerna i 5 g
innebära betydande risker för säljaren -—- större än om köpet sker enligt
3 eller 4 gg. Om hans köpare enligt 5 g vägrats förvärv, återstår nämligen
för säljaren icke någon annan möjlighet än att hembjuda gården åt lantbruksnämnden,
eltersom vid försök till försäljning till annan spekulant lanLbruksnämnden
återigen kommer att avslå förvärvsansökan enligt 5 §. Ekonomiskt
betyder detta att säljaren, i de fall då lösningsplikt enligt 9 g icke
är för handen, helt är i händerna på lantbruksnämnden när det gäller
köpesummans storlek.

För att markera alt vägran enligt 5 § endast bö.r tillämpas i nödfall, bör
orden »finnas böra» skärpas till »om det befinnes oundgängligen nödvändigt
att etc.»

6 §. I första stycket föreskrives att förvärvstillstånd kan kompletteras med
åläggande för köparen att inom viss tid verkställa erforderlig åtgärd till
främjande av jordbruket eller skogsbruket å egendomen in. in. I tillståndsbeslutet
skall utsättas vite för tredska att fullgöra sådant åläggande. Genom
en sådan anordning blir det inte brukaren utan lantbruksnämnden som bestämmer
över egendomen och har att fatta beslut om så viktiga frågor som
t. ex. produktionsriktningen. Vi finner detta olämpligt och föreslår därför
att bestämmelsen härom utgår.

9 §. Enligt detta lagrum är kronan, i de fall förvärvstillstånd vägrats jämlikt
5 §, skyldig att om säljaren det yrkar lösa egendomen till det pris
köparen utfäst. Lösningsplikten gäller dock ej om priset uppenbart över -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955 69

stiger egendomens värde. Detta undantag kan göra säljarens skydd illusoriskt.
Svårigheter kommer nämligen alltid att möta när det gäller att fastställa
värdet på fastigheten. Utredningen som tagit hänsyn till detta, anför
i motiven, att den icke velat stadga något undantag i det fall det kan
ifrågasättas att värdet uppenbart överstiger det riktiga, därför att ett sådant
stadgande kunde leda till tvistigheter mellan nämnden och säljaren. Därest
frågan om egendomens verkliga värde icke kan lösas genom uppgörelse
mellan nämnden och säljaren, måste den i sista hand hänvisas till domstol.
Erfarenheten har visat att sakkunniga när det gäller värdering särskilt av
skogsfastigheter kan komma till helt olika resultat. Att priset »uppenbart
överstiger» fastighetens värde behöver icke betyda att skillnaden mellan
värde och pris är betydande. Då det egentligen är skentransaktioner man
vill förhindra, bör detta komma till uttryck i lagtexten, t. ex. genom
att orden »lösningsplikt föreligger dock ej om priset uppenbart överstiger
egendomens värde» utbytes mot »lösningsplikt föreligger dock ej om omständigheterna
klart ger vid handen, att köpet är ett skenavtal.»

Eftersom det inte är stadgat, att rättegångskostnaderna vid det tillänkta
domstolsförfarandet skall betalas av kronan torde i praktiken köparen bli
nödsakad att ta ett lägre pris hellre än att äventyra en process mot lantbruksnämnden.
Att märka är att enligt förköpslagen kronan har haft att
betala vad köparen givit även om köpeskillingen aldrig så mycket överstigit
fastighetsvärdet.

I motsats till vad som gäller enligt förköpslagen stadgas i förslaget icke
lösningsplikt i fråga om i köpet ingående kreatur, redskap eller andra sådana
lösören, vilka finnes på den fasta egendom, som skall lösas. Angelägenheten
av att den vars köpare enligt 5 § förvägrats förvärvstillstånd icke
drabbas av onödiga risker synes utgöra fullgott skäl för att lösningsplikten
utvidgas till att gälla även i köpet ingående kreatur, redskap eller andra
lösören.

Vi finner även att lösningsplikt bör gälla där överlåtelsen skett genom
byte eller gåva, i vilka fall expropriationslagens värderingsregler bör gälla.
Den som givit bort sin fastighet till en gåvotagare som sedan icke fått förvärvstillstånd,
kommer i annat fall i den obehagliga situationen att han för
framtiden endast har en spekulant — lantbruksnämnden. Visserligen lärer,
som lagrådet framhållit, den som vill bortbyta eller bortskänka sin fasta
egendom kunna få till stånd inlösning genom att mot vad som är den verkliga
avsikten med rättshandeln, låta denna taga form av ömsesidiga försäljningar
i stället för byte eller försäljning i stället för gåva. Att en lagstiftning
genom sin konstruktion föranleder till dylika transaktioner, vilka
knappast kan betecknas som i egentlig mening lojala, måste anses betänkligt.

Enligt gällande förköpslag får köparen betalt för sina kostnader i anledning
av förvärvet, för resor, värderingar etc. och för vad han hunnit lägga
ner på fastigheten. Liknande bestämmelser till skydd för såväl köparen
som säljaren bör införas i den nya lagstiftningen.

70 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

Vilka hänsyn som skall tas till att säljaren av någon anledning hav velat
sälja speciellt billigt till en viss köpare, framgår inte av Kungi. Maj :ts förslag
eller dess motiv. I förköpslagen har förköp i dylika fall skett till det
värde som domstolen prövat skäligt även om detta legat högre än köpeskillingen.
Här däremot får säljaren endast betalt enligt uppgjort köpeavtal.
Enligt vår mening bör ersättning utgå i enlighet med vad köparen utläst,
dock alltid minst till egendomens fulla värde enligt expropriationslagens
värderingsregler.

11 och 12 §§. På grund av dessa paragrafer har den som icke har möjlighet
att få förvärvstillstånd och icke får tillstånd att efter exekutiv auktion
behålla eller vid tvångsauktion förvärva fastighet, vari han äger fordran,
icke något medel varigenom han själv kan ingripa till skyddandet av sin
fordran. Kreditgivaren har allenast att sätta sin lit till att vid tvångsauktionen
köpeskillingen skall lämna tillgång till betalning av hans fordran.
Vi finner i anledning av de konsekvenser detta kan komma att medföra
att dessa båda §§ bör utgå.

U §. Enligt departementschefens yttrande har säljaren icke rätt att klaga
över att hans köpare vägrats förvärvstillstånd. Vid avslag på förvärvet enligt
5 § kommer emellertid säljaren, som ovan framhållits, i en besvärlig situation
därför att ingen annan köpare än lantbruksnämnden återstår. I detta fall
bör säljaren äga rätt att klaga över att förvärvstillstånd vägrats köparen.
Fall kan inträffa då säljaren har ett större intresse än köparen av att köpet
förblir giltigt.

På grund av det anförda hemställer vi,

att riksdagen — med avslag å motionerna I: 494, I: 510 och
II: 630, I: 511 och II: 631, I: 516 och II: 640 ävensom I: 518
och 11:641 samt med förklaring att riksdagen funnit vissa
ändringar böra vidtagas i förslaget till lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag) —
måtte för sin del antaga de genom propositionen framlagda
lagförslagen med följande av motionen II: 638 föranledda
ändringar i förslaget till jordförvärvslag, nämligen att dels
6, 11 och 12 §§ utgår, dels 1, 4, 5, 9 och 10 §§ erhåller nedanstående
lydelse.

1 §•

Fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet,
må ej genom köp, byte eller gåva förvärvas ulan tillstånd av
lantbruksnämnd. Sådant förvärvstillstånd erfordras dock ej

1. där kronan är förvärvare;

2. där egendomen förvärvas av kommun eller annan dylik
samfällighet för ändamål soin avses i 1 § 4, 7 eller 16 lagen
den 12 maj 1917 om expropriation;

3. där förvärvaren är fångesmannens make och ej heller
där förvärvaren eller, om makar förvärva gemensamt, endera
av dem är fångesmannens eller ock, där denne är gift, hans

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2i år 1955 71

makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller adoptivbarns
eller syskons avkomling eller fångesmannens eller hans makes
fader, moder eller adoptivförälder;

4. där tillstånd skall sökas enligt lagen den 30 maj 1916
om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa bolag, eller lagen den 18 juni
1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och
stiftelse att förvärva fast egendom och ej heller där egendomen
enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet
att få förvärvas utan sådant tillstånd;

5. där förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion eller
från konkursbo;

6. där egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan,
fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk;

7. där egendomen utgör fastighet som genom avstyckning
bildats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk och
ej därefter undergått taxering; samt ej heller

8. där andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger
till samma taxeringsenhet hörande andel i fastigheten.

4 §.

Jämväl i fall som icke avses i 3 § skall, om annat ej föranledes
av bestämmelserna i andra stycket, förvärvstillstånd
vägras

1. där anledning finnes till antagande att förvärvaren vill
åtkomma egendomen huvudsakligen för kapitalplacering eller,
vad angår egendom med jordbruk, i annat syfte än att
själv ägna sig åt detta;

2. där fånget avser sådan fastighet eller sämjelott, som
jämte annan fångesmannen tillhörig jord utgör en för sitt
ändamål lämpad brukningsenhet, eller andel i sådan egendom
samt brukningsenhetens bestånd eller ändamålsenlighet
skulle äventyras genom att egendomen frånskiljes.

I fall varom stadgas i denna paragraf må tillstånd meddelas,
om fånget kan väntas medföra övervägande nytta för
jordbruket eller för näringslivet i orten eller egendomen för
förvärvaren har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller
eljest särskilt skäl föreligger att godtaga fånget.

5 §.

Förvärvstillstånd må vägras, om det befinnes oundgängligen
nödvändigt att egendomen lages i anspråk för att under -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

lätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga
brukningsenheter. Dock må ej av sådan anledning vägran
ske

1. där förvärvaren är arrendator som jämlikt 2 kap. 57 §
lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom
åtnjuter förköpsrätt till egendomen; eller

2. där lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren
till egendomen förklarat, att densamma må överlåtas utan
hinder av bestämmelserna i denna paragraf, samt fånget sker
inom fem år därefter eller den kortare tid som må hava utsatts
i förklaringen.

9 §•

Blir köp ogillt till följd av att förvärvstillstånd vägras jämlikt
5 § och har köpehandlingen i huvudskrift eller bestyrkt
avskrift varit företedd i ärendet, är kronan skyldig att, om
säljaren det yrkar, lösa egendomen till det pris köparen utfäst.
Lösningsplikt föreligger dock ej om omständigheterna
klart ger vid handen att köpet är ett skenavtal eller egendomen
häftar för intecknad gäld till högre belopp än priset.
Enahanda lösningsplikt gäller vid gåva eller byte. Löseskillingen
skall därvid utgöra fastighetens värde enligt normerna
i expropriationslagen.

Innefattar köpehandlingen jämväl fastighetsförsäljning,
som ej omedelbart träffas av ogiltigheten men i anledning av
densamma bringas att återgå, skola bestämmelserna i första
stycket vara tillämpliga även å den sålunda försålda egendomen,
såframt den ingår i samma brukningsenhet som den
övriga egendomen eller eljest icke kan utan olägenhet skiljas
från denna.

Ingår i köpet kreatur, redskap eller andra sådana lösören,
vilka finns å fastighet, som skall lösas, skall vad i andra
stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Såväl den köpare vilken förvägrats förvärvstillstånd enligt
5 § som dennes fångesman skall gottgöras nödiga kostnader
i anledning av fånget ävensom vad de efter detsamma
må hava nedlagt å fastigheten utom värdet av dem tillfallen
avkastning.

10 §.

Yrkande som avses i 9 § skall vid äventyr av talans förlust
skriftligen delgivas lantbruksnämnden sist två månader efter
det avslagsbeslutet vunnit laga kraft. Talan skall vid enahanda
äventyr väckas genom stämning inom sex månader
från samma tidpunkt. Har överlåtaren först efter det beslutet
vunnit laga kraft fått del av detta, skola nu angivna
tidsfrister dock räknas från dagen för delfåendet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

Ingick i köp egendom som ej skall lösas och var ej särskild
köpeskilling utsatt därför eller visar nämnden, att det
utsatta beloppet understiger vad å sagda egendom må anses
belöpa av sammanlagda köpeskillingen, pröve rätten bur
mycket av köpeskillingen som skäligen bör anses avse den
egendom som skall lösas.

Bifalles lösningsyrkande, skall i domen, förutom erforderliga
bestämmelser om löseskillingens belopp samt tiden och
sättet för dess gäldande, utsättas viss dag då egendomen
skall övergå i kronans ägo.

Med avseende å arrendators förköpsrätt skall inlösen enligt
denna lag anses som försäljning till kronan.

4) av herrar Ähman och Berggren.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 24