Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 (Utlåtande 1952:L3u20 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.

Nr 20.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder till förhindrande
av vandringsfiskens undanträngande genom
kraftverksbyggen.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 239 i första kammaren av herr
Karl Persson och nr 416 i andra kammaren av herr Boman i Stafsund.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t begär en skyndsam utredning och förslag till riksdagen
om sådana åtgärder att de fortsatta kraftverksbyggena inte medföra
obotlig skada för landet och fiskarbefolkningen i fråga om lax- och ålfisket i
våra älvar samt i havet».

Beträffande de skäl som åberopats till stöd för motionärernas hemställan
får utskottet hänvisa till motionerna.

Gällande bestämmelser.

Den gällande vattenlagen — utfärdad den 28 juni 1918 — innehåller åtskilliga
stadganden, vilka ha till syfte att bereda skydd åt intressen som
beröras av byggande i vatten. Vad fisket beträffar innefattas detta skydd
dels i flera stadganden av allmän innebörd, dels ock i vissa bestämmelser,
som gälla blott fisket och fiskeintresset. Bestämmelserna av den senare kategorien
ha föranletts av att fiskefrågorna äro av sådan natur, att de i
vissa hänseenden fordra sin särskilda reglering, varjämte lagstiftaren önskat
i några fall tillerkänna fisket en i viss mån privilegierad ställning.

Det kan till en början anmärkas att vattenlagen upptar fisket bland de
s. k. kungsådreintressena. Kungsådrebegreppet innebar enligt den före vattenlagen
gällande rätten (förordningen den 30 december 1880 om jordägares
rätt över vattnet å hans grund med däri sedermera vidtagna ändringar) att i
vissa större vattendrag en del av utrymmet skulle lämnas fritt från byggnad,
dock att för tillgodogörande av vattenfall eller fors byggande i kungsådra
fick ske efter tillstånd av Konungen. Numera gäller (enligt 1 kap. 6 §
vattenlagen) att i vattendrag, där kungsådra finnes, vattenområdets ägare
är skyldig att utan ersättning avstå en tredjedel av den framrinnande vattenmängden
i den mån det erfordras för tillgodoseende av vissa allmänna
intressen. Dessa intressen avse allmän farled och allmän flottled, torrläggning
och bevattning av mark samt fiskets tillgodoseende.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.

I 2 kap. 2 § vatlenlagen meddelas ett stadgande av grundläggande betydelse
i fråga om allt byggande i vatten, nämligen att byggnad i vatten skall
göras så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång
och olägenhet för annan. Enligt vad som framhållits i motiven till
bestämmelsen bör åt densamma givas den tolkningen, att det däri brukade
ordet »annan» begagnas såsom ett gemensamt uttryck för alla motstående
intressen, såväl enskilda som allmänna. Även det allmänna fiskeintresset
skall sålunda härvid vinna beaktande. I motiven har den grundläggande betydelsen
av bestämmelsen starkt understrukits. Riksdagen uttalade vid behandlingen
av vattenlagen, att angelägenheten av en riktig och väl avvägd
tillämpning av lagrummet icke kunde nog framhävas.

Såsom allmän regel för tillåtlighet av sådant byggande i vatten, som medför
skada å annans egendom eller berör allmänna intressen, gäller i övrigt,
enligt 2 kap. 3 § första stycket, att nyttan av åtgärden efter avdrag av byggnadskostnaden
skall uppgå till det dubbla av skadan å annan tillhörig egendom,
i fråga om skada å åker och äng till det tredubbla. I andra stycket avparagrafen
finnes emellertid ett viktigt undantag från denna regel, avseende
företag, som medföra väsentliga skadeverkningar ur allmän och social
synpunkt. Undantagsstadgandet lyder:

Skulle byggande i vatten hava till följd, att ett avsevärt antal bofasta
personer berövas sina bostäder, eller att större fabrik eller annan anläggning,
varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt
minskas, eller att odlad jord till en efter ortsförhållandena betydande
omfattning sättes under vatten eller eljest väsentligt skadas, eller att fiskerinäring
av större betgdenhet lider väsentligt förfång, må byggnaden, ändå
att nyttan uppgår till värde, som ovan sagts, icke ske. Lag samma vare, där
genom byggande i vatten skulle förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena,
varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller
betydande förlust för landets djur- eller växtvärld är att befara.

I fall som avses i det nu refererade stadgandet — liksom då förutsättningar
för tillåtlighet enligt första stycket ej föreligga — kan emellertid,
enligt paragrafens tredje stycke, Kungl. Maj :t lämna medgivande till byggnaden,
om denna prövas vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller för
orten eller eljest från allmän synpunkt.

Närmare föreskrifter om vad som skall iakttagas till skydd för fisket vid
byggande i vatten finnas i 2 kap. 8 §. Vill någon i vatten, där fisken har sin
gång, göra damm eller annan byggnad, är han pliktig att utan ersättning
vidtaga och för framtiden underhålla nödiga anordningar för fiskens framkomst
eller eljest för tryggande av fiskets bestånd samt tillsläppa för ändamålet
nödigt vatten så ock att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter
i övrigt, vilka till följd av byggnaden må erfordras till skydd för
fisket. Denna skyldighet är dock icke ovillkorlig. Om nyttan av ifrågasatt
anordning icke skäligen kan anses motsvara den förlust och kostnad, som
därigenom skulle tillskyndas byggnadens ägare, kan efter inhämtat yttrande
från statens fiskeritjänsteman befrielse från skyldigheten medgivas.
Avfattningen av 2 kap. 8 § ger närmast vid handen, att man tänkt sig att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.

skyldigheten att ombesörja skyddsåtgärderna skulle åvila byggnadens ägare.
Emellertid har det ofta befunnits ändamålsenligt, att åtgärderna utföras av
annan, t. ex. hushållningsällskap, fiskevårdsförening eller annan organisation.
Åtgärderna få då bekostas av byggnadens ägare medelst en avgift, som
fastställes antingen såsom engångsavgift eller att utgå årligen.

Bland de ändamål för vilka ingrepp i vattenförhållandena kunna äga rum
ingår även fiskets tillgodoseende, varvid särskilt kan ifrågakomma anordnande
av fiskväg. Härom finnas särskilda bestämmelser i 2 kap. 9 §. Kronan,
kommun eller hushållningssällskap äger rätt att i eller invid vattendrag,
där till följd av naturförhållandena eller uppförd byggnad fiskens
upp- och nedgång hindras, för fiskens framkomst anordna särskild fiskväg
eller eljest vidtaga anstalter för fiskets befrämjande ävensom taga i anspråk
det vatten, som för ändamålet erfordras. Beträffande sådant företag
skola gälla reglerna om byggande i vatten, dock att de ovan omfönnälda,
i 2 kap. 3 § första stycket meddelade bestämmelserna om visst förhållande
mellan nytta och skada icke utgöra hinder för företaget, där ej genom detsamma
synnerligt men tillskyndas den, som äger råda över vattnet, eller
annan. Av grundsatsen att bestämmelserna om byggande i vatten äro tilllämpliga
följer, att ersättning för skada och intrång som regel skall utgå
enligt de bestämmelser, som härom meddelas i 9 kap. vattenlagen.

Det har ansetts påkallat att såsom villkor för byggande i vatten jämväl
för vissa fall stadga skyldighet att utgiva särskild avgift till befrämjande av
fisket inom landet. Bestämmelser härom ha upptagits i 2 kap. 10 §. Fiskeavgiften
skall enligt vissa närmare angivna grunder bestämmas av vattendomstolen
efter förslag av statens fiskeritjänsteman. Vid bestämmandet av
avgiften skall avseende fästas bl. a. därå, om fiske finnes som genom byggnaden
skadas, om med hänsyn till byggnadens storlek och beskaffenhet i
övrigt samt dess belägenhet inverkan därav å fisket är mer eller mindre
menlig, om byggnadens ägare jämlikt stadgandet i 2 kap. 8 § förpliktats
att vidtaga och underhålla anordningar för fiskets bestånd, samt om föreskrivna
dylika anordningar för ägaren medföra större eller mindre kostnad.

Av 1945 års vattenlagssakkunniga framlagt förslag om ändrade bestämmelser

till skydd för fisket.

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 23 november 1945 har chefen
för justitiedepartementet tillkallat särskilda sakkunniga att inom departementet
biträda med utredning rörande ändringar i vattenlagen i syfte att
vinna snabbare prövning av frågor om tillämnade utbyggnads- eller regleringsföretags
tillåtlighet in. in. Till fullgörande av detta uppdrag ha de sakkunniga
utarbetat ett förslag om ändrade bestämmelser rörande deldom
in. in., avgivet den 12 september 1947 (jfr utskottets utlåtande nr 12 vid innevarande
års riksdag). De sakkunniga ha emellertid under utredningens
gång erhållit nya arbetsuppgifter. Bl. a. har till de sakkunniga överlämnats
ett flertal framställningar avseende åtgärder till förbättrat skydd för

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.

fisket vid exploateringen av vattendragen. Med anledning härav ha de sakkunniga
den 28 februari 1950 avgivit en promemoria (stencilerad) med förslag
om ändrade bestämmelser till skydd för fisket vid vattenkraft- och
vattenregleringsföretag samt vid flottning. Utskottet vill här lämna en sammanfattande
redogörelse för innebörden av detta förslag.

De sakkunniga föreslå ej några ändringar beträffande tillåtlighetsbestämmelserna
i 2 kap. 8 § vattenlagen. Ej heller förordas någon ändring i avfattningen
av den grundläggande bestämmelsen i 2 kap. 8 § vattenlagen om vad
som åligger den som bygger i vatten i avseende å skydd för fiskeintressena.
En mera ingående reglering än den som skett i den gällande lydelsen av
sistnämnda lagrum anse de sakkunniga ej böra äga rum, utan det bör såsom
hittills ankomma på rättstillämpningen att i varje särskilt fall avgöra,
huruvida skadeförebyggande åtgärder skola vidtagas och vilka åtgärder som
bäst lämpa sig.

Däremot ha föreslagits vissa ändrade bestämmelser i syfte att bereda
ökad möjlighet till omprövning av beslut angående skydd för fiskeintressena.
De sakkunniga avvisa tanken på införande av en allmän bestämmelse,
som utan närmare begränsningar medger omprövning av sådana beslut.
Enligt förslaget skall omprövningsrätten begränsas på så sätt, att jämkningar
— därest till skydd för fisket vidtagna anordningar eller meddelade
föreskrifter finnas vara mindre tjänliga — kunna ske inom den ungefärliga
ramen för de förpliktelser, som i beslutet blivit byggnadens ägare ålagda.
Härvid kan bl. a. ifrågakomma en modifiering av gränsdragningen mellan
anordningar enligt 2 kap. 8 § och avgift jämlikt 2 kap. 10 §. Därjämte
föreslås särskild omprövningsrätt beträffande årliga avgifter — såväl avgifter
till fiskodling o. d. som avgifter enligt 2 kap. 10 § — för anpassning
av avgiftsbeloppet till det avsedda ändamålet. Beträffande avgifter enligt
2 kap. 10 § skall sådan omprövning ske med tjuguårig periodicitet,
medan i fråga om övriga årliga avgifter förnyad prövning av detta slag
må äga rum, när så finnes påkallat.

Med de begränsningar som sålunda föreslagits i fråga om avfattningen
av omprövningsrätten anse de sakkunniga, att densamma kan göras tilllämplig
även beträffande redan befintliga anläggningar.

De sakkunniga ha även föreslagit vissa ändrade grunder för bestämmande
av fiskeavgift enligt 2 kap. 10 §.

Slutligen föreslås vissa åtgärder för möjliggörande av effektiv kontroll
å efterlevnaden av meddelade föreskrifter till skydd för fisket.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget bar varit föremål för remissbehandling
och är för närvarande under övervägande i justitiedepartementet.

Vandringsfisk ut redningen.

På senare lid ha åtgärder vidtagits i syfte att möjliggöra ingående undersökningar
av kraftföretagens och regleringarnas verkningar å vandringsfisken
och av möjligheterna alt skydda denna mot utrotning. År 1945 träffades
mellan vattenfallsstyrelsen samt representanter för vissa enskilda
kraftföretag ävensom lantbruksstyrelsens fiskeribyrå överenskommelse om
undersökning av de problem, som sammanhänga med kraftverksbyggnaders

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.

och regleringars inverkan på främst laxens men även annan vandringsfisks
existens-, närings- och fortplantningsförhållanden samt förefintliga möjligheter
alt förhindra, minska och kompensera uppkommande skada å bestånden
av sådan fisk. För utredningen bildades en särskild kommitté, benämnd
vandringsfiskutredningen. I kommittén ingå lika antal representanter
för kraftverksintressena och för fiskeintressena. Hos kommittén finnes
anställd en särskild fiskeribiolog med uppgift att handha det egentliga
utredningsarbetet. Kostnaderna för kommitténs arbete gäldas till hälften av
vattenfallsstyrelsen och till hälften av övriga i kommittén representerade
kraftföretag.

Målet för vandringsfiskutredningens arbete är sålunda att utreda möjligheterna
att förhindra fiskbeståndets och främst laxbeståndets tillbakagång
genom tillkomsten av kraftverk och andra ingrepp i vattendragen.
Utgångspunkten för arbetet är därvid, att det sannolikt icke blir möjligt
att bibehålla laxfisket i älvarna, sedan dessa blivit i huvudsak utbyggda,
utan att huvudvikten i stället måste läggas vid att söka bevara laxfisket i
havet. Laxens lek och fortplantning äger rum i älvarna, medan den egentliga
tillväxten sker i havet. Arbetet inriktas alltså på att skapa betingelser
för att få fram största möjliga antal utvandringsfärdiga laxungar.

Utskottet vill här lämna en redogörelse för ett av vandringsfiskutredningen
med skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet den 5 maj
1951 överlämnat, av särskilda kommitterade inom utredningen utarbetat
betänkande angående åtgärder för åstadkommande av önskvärt samarbete
mellan fiske- och kraftintressena samt för bevarande av det svenska laxbeståndet
m. m.

I betänkandet uppgives, att sammanlagda bruttovärdet av Sveriges totala
laxfiske under senare år, då laxfisket varit mycket gott, uppgått till mellan
7 och 9 miljoner kronor, varav 5—6,5 miljoner kronor avser laxfisket inom
östersjöområdet och omkring 2 miljoner kronor laxfisket i östersjöälvarna.
Under år 1948 gav havsfisket efter ål 6,58 miljoner kronor; några siffror
för sötvattensfångsten av ål finnas ej. Tidigare år har ålfisket i värde ofta
överstigit laxfisket, som då hade mindre fångster. Inom östersjöområdet
har laxfisket under senare år blivit av mycket stor betydelse. Fiskarena
ha anskaffat nya redskap och nya och större båtar för att kunna utsträcka
fiskefärderna till olika delar av Östersjön. Det givande laxfisket i Östersjön
är helt beroende av att på naturlig eller konstlad väg produceras tillräckliga
mängder i havet utvandrande laxungar. Därest icke genom omfattande
och rationella motåtgärder de av kraftutbyggnaderna i våra laxproducerande
älvar orsakade skadorna på ett eller annat sätt elimineras,
måste därför en nedgång i laxfisket bli följden av att dessa älvar alltmera
utbyggas för kraftändamål. Beträffande ålen ligger frågan till på annat
sätt; kraftverksbyggnadernas menliga inverkan på ålbeståndet bör dock
uppmärksammas.

Beträffande Sveriges elkraftbehov anföres i betänkandet, att det under de
senaste decennierna vuxit med i genomsnitt 6,5 procent om året i geometrisk
progression, vilket är liktydigt med en fördubbling vart elfte år. Inga tecken
finnas till en omedelbar ändring i denna tillväxt. Under budgetåret 1949/50
uppgick vår kraftproduktion till omkring 17 miljarder kWh, och föreliggande
program för vattenkraftutbyggnaderna är inriktat på en total årspro -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20,

duktion av 23,5 miljarder kWh under år 1955. Vid sidan av vattenkraften
användes även ångkraft, ehuru i mindre omfattning, för tillgodoseende av
elkraftbehovet. Såvitt kan bedömas finnes icke grundad anledning att räkna
med att atomkraften under de närmaste decennierna med framgång skall
kunna konkurrera med kraft, producerad av kol eller olja, och således än
mindre med kraft från de bättre av våra utbvggnadsvärda vattenfall. Slutsatsen
måste bli, att landets elkraftbehov inom överskådlig framtid bör liksom
hittills tillgodoses till allra största delen — 90 procent eller därutöver
— med vattenkraft, trots de skador som därigenom kunna åsamkas fisket.
Givetvis bör man dock, i den mån det är rimligt, söka begränsa skadeverkningarna
och verkställa lämpliga kompensationsåtgärder.

Ej minst för detta ändamål erfordras samarbete mellan fiske- och kraftintressena.
För åstadkommande av sådant samarbete böra vattenfallsstyrelsen
och Svenska vattenkraftföreningen årligen tillställa fiskeristyrelsen utbyggnadsplaner
för den närmaste 5-årsperioden. För samtliga vattendrag,
som äro av betydelse ur laxfiskesynpunkt, och då i första hand för de vattendrag,
där nya utbyggnader äro aktuella, böra vidare utarbetas älvplaner,
avsedda att möjliggöra bedömandet av den i varje läge erforderliga sammanlagda
kompensationen, det med hänsyn till de olika utbyggnadsstadierna mest
rationella utförandet av kompensationsåtgärderna samt fördelningen av kostnaderna
för åtgärderna. Särskilda älvkommittéer böra tillsättas för de olika
vattendragen. I dessa kommittéer böra ingå representanter för såväl fiskeintresset
som kraftintresset och de övriga intressen —• exempelvis flottningen
— som utnyttja vattendragen till men för fisket.

Angeläget är, att i domar innefattande tillstånd till byggande i vatten, föreskrivas
åtgärder till fiskets skyddande att utföras i så god tid, att den skada
som ågärderna äro avsedda att förebygga icke sker innan åtgärderna hinna
verka. För möjliggörande härav böra i god tid verkställas erforderliga förundersökningar
och avgivas förslag till skadeförebyggande åtgärder. Större
statsbidrag böra anvisas till bl. a. inköp av nödig apparatur och anställande
av erforderlig arbetshjälp åt fiskeriintendenterna.

Självfallet böra icke, såsom hittills i en del fall skett, sådana byggnadsarbeten,
till vilka kräves tillstånd enligt vattenlagen, påbörjas förrän tillstånd
erhållits. För att det skall bli möjligt att undvika ett föregripande i vissa
fall av domstolens beslut kräves dock att erforderlig förstärkning sker av
domstolspersonalen.

Hittills tillämpade kompensationsåtgärder för laxbeståndets bevarande
bli säkerligen icke tillräckliga för att kompensera de skador som den fortsatta
allt fullständigare utbyggnaden av laxälvarna måste medföra. Övergång
till uppfödning och utsättning i älvmynningen och vid kusten av utvandringsfärdiga
ungar (smolt) torde förr eller senare bli nödvändig. Redan
utförda försök visa att detta är biologiskt genomförbart. Något bestämt uttalande
om den ekonomiska lönsamheten av sådana åtgärder kan för närvarande
icke göras, men sannolikt är att kompensationsverksamhet av detta
slag är försvarlig även ur ekonomisk synpunkt. Om man med önskvärd
snabbhet skall kunna lösa många viktiga ännu olösta frågor och uppnå ekonomiskt
lönande resultat är emellertid en omfattande, avsevärt utvidgad
försöksverksamhet nödvändig. Denna försöksverksamhet synes även i fortsättningen
böra utövas genom försorg av vandringsfiskutredningen.

Även om det lyckas att genom lämpliga åtgärder förebygga nedgång av
laxbestånden till följd av den fortsatta utbyggnadsverksamheten i de laxproducerande
älvarna, är det ovisst, hur länge de senaste årens goda laxfångster
komma att fortfara. Erfarenheten har nämligen visat, att laxbestånden
äro föremål för mycket stora naturliga variationer. Det synes därför vara

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20,

av vikt, att särskild utredning företages rörande dels investeringsverksamheten
beträffande fiskebåtar och fiskehamnar inom östersjöområdet, dels
möjligheten att här omlägga fisket med hänsyn till risken att laxbeståndet
kan komma att minska såväl till följd av naturliga orsaker som på grund
av sådana ingrepp i vattendragen, som till äventyrs ej kunna kompenseras.

Utskottet.

Den mycket omfattande utbyggnadsverksamhet för exploatering av vattenkraften,
som för närvarande pågår i våra vattendrag, har skapat flera
problem av stor allmän räckvidd. Särskilt oroande är utvecklingen för
vandringsfisken. I den ena älven efter den andra bli långa fallsträckor uppdämda
och förvandlade till lugnvatten eller också torrlagda genom vattnets
bortledande i tunnlar. På detta sätt spolieras laxens lekplatser till men för
dess fortplantning. Dammbyggnaderna äro dessutom i allmänhet så beskaffade,
att de hindra eller försvåra uppvandringen till de lekplatser som
eventuellt finnas kvar. Det är att märka att denna utveckling icke endast
berör laxfisket i älvarna utan också det betydelsefulla havslaxfisket. Även
ålens levnadsbetingelser kunna i ogynnsam riktning påverkas av kraftverksbyggnaderna.

Uppenbart är alt kraftförsörjningens tillgodoseende är ett intresse som
väger mycket tungt. Vid den forcerade utbyggnad som ägt rum under senare
tid synes emellertid fiskeintresset ha fått för mycket stå tillbaka för kraftintresset.
Detta förhållande har numera i ökad grad uppmärksammats såväl
i den allmänna opinionen som hos de ansvariga myndigheterna. Såsom
framgår av utskottets redogörelse ha 1945 års vattenlagssakkunniga utarbetat
ett förslag om ändringar i vattenlagen i syfte att bättre tillgodose fiskets
intressen vid utbyggandet av vattendragen. Av stor betydelse är den forskningsverksamhet,
som i den halvofficiella vandringsfiskntredningens regi
bedrives i ändamål att framskapa metoder för fiskets bevarande vid den
allt fullständigare utbyggnaden av vattendragen. Vandringsfiskutredningen
har även rekommenderat vissa åtgärder för bättre planläggning av utbyggnadsverksamheten
och för dess samordning med andra intressen i vattendragen.

Betydelsen och den allvarliga karaktären hos den i motionerna väckta
frågan kunna enligt utskottets mening icke nog understrykas. Det arbete
för åstadkommande av en tillfredsställande lösning av frågan som på olika
fronter igångsatts eller förberetts bör fullföljas med all kraft. Utskottet
förväntar sålunda, att det av vattenlagssakkunniga framlagda förslaget med
det snaraste upptages till behandling och lägges till grund för proposition
till riksdagen. Vidare förutsätter utskottet att tillgängliga resurser insättas
för att vandringsfiskutredningens forskningsverksamhet skall leda till goda
resultat samt att de planerade samordningsåtgärderna komma till stånd.
Några nya framkomliga vägar torde emellertid knappast kunna anvisas. En
framställning från riksdagen synes därför åtminstone för närvarande icke

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20.

erforderlig. Ehuru utskottet i högsta grad behjärtar syftet med motionerna,
anser utskottet sig sålunda icke kunna tillstyrka det i motionerna framställda
yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet.

På grund av det anförda får utskottet alltså hemställa,

att förevarande motioner, 1:239 och 11: 416, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 april 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson,
Albert Hermansson*, Lars Andersson, Eskilsson, Lindahl och Ivar
Nilzon;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i
Sörsjön, Ähman, Andersson i Mölndal, von Seth, Levin* och Jansson i Aspeboda*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.