Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 (Utlåtande 1952:L3u19 l3u)

Nr 19—20.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19.

Nr 19.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skärpta bestämmelser
angående åtgärder till motverkande av förorening av
sjöar och vattendrag.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft en inom första kammaren
av herr Bengtson väckt motion, nr 362, vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning om
skärpta bestämmelser angående åtgärder till motverkande av förorening av
sjöar och vattendrag.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för det i motionen framlagda
förslaget, får utskottet hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från fiskeristyrelsen och medicinalstyrelsen.

Gällande bestämmelser m. m.

Den huvudsakliga regleringen av frågor som ha avseende å vattenförorening
har skett i 8 kap. vattenlagen. Detta kap. i vattenlagen har erhållit helt
ny lydelse genom lag den 20 juni 1941. I anslutning till 8 kap. vattenlagen
har utfärdats kungörelsen den 1 november 1946 om förprövning rörande
åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m. Vidare har i samband
med 1941 års ändringar i vattenlagen tillkommit lagen den 20 juni 1941 om
tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Även hälsovårdsstadgan
innehåller vissa föreskrifter, som äro av betydelse i detta sammanhang.

Spillvatten och orenlighet som härrör från bostäder eller från verksamhet,
vilken icke är att hänföra till industriell rörelse, benämnes i vattenlagen
kloakvatten. Spillvatten och orenlighet härrörande från rörelse av nyssnämnda
slag benämnes industriellt avloppsvatten.

Bestämmelser som syfta till motverkande av förorening genom kloakvatten
ha meddelats i 8 kap. 23—30 §§ vattenlagen. Den som avleder eller
ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller annat vattenområde är
skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga erforderliga åtgärder
till motverkande av förorening (8 kap. 23 §). Om två eller flera samhällen
eller fastigheter avleda kloakvatten till samma vattenområde och något samhälle
eller någon fastighet vidtagit reningsåtgärder, kan den som alltjämt
förorenar vattenområdet förpliktas att, intill dess han vidtager motsvarande
åtgärder, årligen utgiva bidrag till den som renar sitt kloakvatten (8 kap.
28 §). Vållar förorening olägenhet av någon betydelse, är den skadelidande
berättigad till ersättning, såvida ej olägenheten med hänsyn till förhållan 1

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 avd. Nr 19—20.

Tredje lagutskottets utlåtande nr JO.

dena på orten skäligen böra tålas (8 kap. 30 §). I fråga om industriellt avloppsvatten
äro bestämmelserna i vissa hänseenden något strängare utformade.
Det är således förbjudet att avleda industriellt avloppsvatten så att
genom förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde ur allmän
eller enskild synpunkt uppkommer olägenhet av någon betydelse, med
mindre föroreningens förebyggande kräver åtgärder, som ej skäligen kunna
fordras. Kan avloppsvattnet befaras medföra, att fiskerinäring av större
betydenhet lider väsentligt förfång eller eljest allmänna intressen i avsevärd
mån förnärmas, får dess utsläppande icke medgivas, såframt icke Kungl.
Maj :t efter hemställan av vattendomstolen förklarat, att detta må ske med
hänsyn till vederbörande fabriksanläggnings betydelse för näringslivet eller
för orten eller eljest från allmän synpunkt (8 kap. 32 §). Kungl. Maj :t äger
meddela förbud mot att anlägga fabriker eller andra industriella anläggningar
innan frågan om erforderliga reningsåtgärder blivit prövad enligt
vattenlagen. Förbud kan även meddelas mot att, innan sådan prövning verkställts,
från redan befintlig anläggning utsläppa industriellt avloppsvatten
till större mängd, med annan sammansättning eller på annat sätt än förut
skett (8 kap. 37 §).

I 1946 års förprövningskungörelse har stadgats, att följande fabriker och
inrättningar, nämligen anrikningsverk, kopparverk, sulfit- eller sulfatcelluiosafabrik,
träsliperi, pappersfabrik, papp- eller kartongfabrik, wallboardfabrik,
jäst- eller melasspritfabrik, sockerfabrik, konstgummifabrik, konstsilke-
eller konstullfabrik, ulltvätteri, lin- och hamprötningsverk, garveri,
skifferoljeverk, oljeraffinaderi och limfabrik, icke få anläggas, innan frågan
om erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening blivit prövad
enligt vattenlagen. Vissa andra uppräknade slag av fabriker få enligt kungörelsen
anläggas först efter det att anmälan i god tid gjorts hos fiskeristyrelsen.
Motsvarande gäller vid ökning av avloppsvattenmängden eller
ändring av avloppsvattnets sammansättning eller av sättet för dess utsläppande.
Skyldighet att göra anmälan till fiskeristyrelsen föreligger även i
fråga om kloakvattenledning avsedd för mer än 100 hushåll eller kasern,
hotell eller därmed jämförlig inrättning beräknad för mer än 300 personer.

Lagen den 20 juni 1941 om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden
innehåller föreskrifter om utövande av tillsyn till motverkande
av vattenförorening. Tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt utövas av
fiskeristyrelsen genom dess tillsynsavdelning i Drottningholm, varjämte
viss kontroll även utövas av fiskeritjänstemännen. Finner tillsynsmyndigheten
att industriellt avloppsvatten eller kloakvatten genom förorening medför
olägenhet av någon betydelse, skall myndigheten i första hand meddela
råd och anvisningar angående lämpliga åtgärder. Om detta icke är till fyllest,
äger den påkalla länsstyrelsens eller vattendomstolens prövning av
ärendet. För sådant ändamål äger myndigheten hos länsstyrelsen göra framställning
om förbud mot utsläppande av avloppsvatten utan erforderlig rening
därav eller om åtgärd till motverkande av olägenhet genom utsläppande
därav. I tillsynslagen stadgas vidare, att tillsyn ur hälsovårdssynpunkt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19.

skall utövas av hälsovårdsmyndigheterna enligt vad därom särskilt stadgas.
1 den mån det lämpligen kan ske, skall tillsynsmyndigheten även utöva tillsyn
ur hälsovårdssynpunkt.

Tidigare framställningar om effektivare åtgärder till motverkande

av förorening.

Frågan om effektivare åtgärder till skydd mot förorening av sjöar och
vattendrag aktualiserades genom en interpellation i andra kammaren vid
1949 års riksdag (se andra kammarens protokoll 1949 nr 14 s. 84 och nr 27
s. 52). I interpellationen betonades de olägenheter som föroreningen av sjöar
och vattendrag medförde ur sanitära och hygieniska synpunkter. I sitt svar
anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, att
bestämmelserna om och organisationen för skydd mot förorening av sjöar
och vattendrag tillkommit vid 1941 års riksdag och att man därigenom avsett
att, i den mån så vore möjligt och rimligt, successivt avhjälpa förefintliga missförhållanden
samtidigt som uppkomsten av nya olägenheter i görligaste mån
skulle förhindras. I själva verket hade det emellertid blivit så, att man icke
ens lyckats hindra en ökad förorening av sjöarna och vattendragen, vilket
statsrådet ansåge vara mycket otillfredsställande. Anledningen till den
ogynnsamma utvecklingen låge enligt statsrådets mening huvudsakligen i
byggrestriktionerna, som icke medgivit byggande av avloppsreningsverk i
önskvärd omfattning, och i otillräckliga personalresurser för övervakning
och tillsyn av gällande bestämmelsers efterlevnad. I båda dessa avseenden
hoppades statsrådet att vissa förbättringar skulle vara möjliga att åstadkomma.
Gällande lagbestämmelser ansåges, enligt vad statsrådet inhämtat,
i materiellt avseende vara på det hela taget tillfredsställande.

Vidare har fiskeristyrelsens tillsynsavdelning upprättat en promemoria
i ämnet, vilken av styrelsen med skrivelse den 20 december 1949 överlämnats
till chefen för justitiedepartementet. I promemorian uttalas, att den långsamma
takt, i vilken saneringen av sjöar och vattendrag fortginge, främst
berodde dels på svårigheten att erhålla byggnadstillstånd för reningsanläggningar,
dels på otillräckliga statsbidrag, dels ock på bristande effekt hos
tillsynsorganisationen, d. v. s. fiskeristyrelsens tillsynsavdelning och hälsovårdsmyndigheterna.
Lagstiftningen vore i stort sett tillfredsställande men
vissa skärpningar av bestämmelserna till skydd mot förorening vore påkallade.
Bl. a. vore det önskvärt att generella förbud meddelades mot utsläppande
av vissa kategorier avloppsvatten och avfallsprodukter, som dels vore
svårartade ur föroreningssynpunkt och dels förekomme på ett mycket stort
antal punkter inom landet.

1940 års vatten- och avloppssakkunniga ha i sitt i september 1951 avgivna
stora betänkande rörande vatten- och avloppsfrågan (SOU 1951:26) något
berört föroreningsfrågan. Till de sakkunniga har för övervägande överlämnats
eu framställning från Svenska kommunaltekniska föreningen angående

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19.

skydd för grund- och ytvattnet i landet. I det nämnda betänkandet meddelas
emellertid, att slutförandet av denna utredning av kostnadsskäl måst
anstå tills vidare. De sakkunniga uttala, att det enligt deras mening föreligger
ett trängande behov av en utredning rörande möjligheterna att genom
lagstiftning och andra åtgärder åstadkomma ett effektivt skydd mot förorening
av grund- och ytvattenförekomster. I samband härmed borde emellertid
till utredning upptagas föroreningsfrågan i hela dess vidd. I betänkandet
angivas vissa synpunkter, som enligt de sakkunnigas mening böra beaktas
vid en sådan utredning.

Remissyttrandena.

Såsom ovan nämnts har utskottet inhämtat yttranden över motionen från
fiskeristyrelsen och medicinalstyrelsen.

Fiskeristyrelsen erinrar i sitt yttrande om den förut berörda av tillsynsavdelningen
upprättade promemorian och uttalar i anslutning härtill att i
nuläget intet väsentligt stode att vinna genom en skärpning av författningsbestämmelserna
på området. Härmed vore dock ingalunda sagt att situationen
i fråga om föroreningen av våra sjöar och vattendrag skulle vara tillfredsställande.
Tvärtom måste läget härvidlag numera anses så allvarligt,
att genomgripande kraftåtgärder från det allmännas sida vore nödvändiga
för att råda bot på missförhållandena, som mer och mer framstode som en
samhällsfara.

I fortsättningen anför fiskeristyrelsen:

Man kan med fog fråga sig, hur läget kunnat utvecklas i denna riktning
trots att såsom nyss nämnts lagbestämmelserna till motverkande av vattenförorening
i stort sett måste anses effektiva och ändamålsenliga. Svaret är
att tillräckliga resurser i personellt och ekonomiskt hänseende icke ställts
till myndigheternas förfogande för tillsyn över lagstiftningens genomförande
och efterlevnad. Samtidigt ha genom åtgärder på andra områden strävandena
att motverka vattenföroreningarna hindrats eller försvårats.

Centralorganet för handhavandet av 1941 års lagstiftning, vilket organiserades
fr. o. m. budgetåret 1942/43 och benämnes fisketillsynsmyndigheten,
numera fiskeristyrelsens tillsynsavdelning, har sålunda länge varit underdimensionerat
i personellt avseende. Förhållandena härvidlag ha, såvitt
gäller kvalificerad personal, blivit något bättre sedan efter beslut av 1950
års riksdag en vattenkemist tillförts avdelningen. Den lägre biträdespersonalen
är emellertid ytterst knappt tilltagen och består av ett laboratoriebiträde,
som tillfördes avdelningen 1948. Än bekymmersammare är emellertid
läget såvitt gäller de för verksamhetens uppehållande nödvändiga onrkostnadsanslagen.
För verksamheten inom tillsynsavdelningens laboratorium
disponeras sålunda ett årsanslag å 2 000 kronor enligt staten för innevarande
budgetår. Det ligger i öppen dag att med denna medelstilldelning
endast en ytterst begränsad verksamhet kan finansieras. En för verksamhetens
effektivisering så nödvändig utrustning som en tjänstebil med laboratorieutensilier
för undersökningar och inspektioner av förorenade sjöar och
vattendrag faller sålunda helt utanför de ekonomiska möjligheterna i nuvarande
läge.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19.

1 detta sammanhang bör uppmärksammas, att enligt föreliggande beslut
av Kungl. Maj :t de med stöd av bestämmelserna i 8 kap. 34 § vattenlagen
utgående vattenavgifterna i mål om vattenförorening icke fått användas för
att effektivisera tillsynsavdelningens verksamhet. Det fonderade beloppet
av dessa avgifter, som för närvarande uppgår till omkring 12 000 kronor,
står fortfarande oanvänt. Därest det av statsfinansiella skäl icke anses möjligt
att över budgeten åstadkomma en förbättring av tillsynsmöjligheterna,
så synas i varje fall åtgärder påkallade i syfte att ifrågavarande avgiftsmedel
få tagas i anspråk för ändamålet.

I det föregående har antytts att genom åtgärder på andra områden strävandena
att motverka vattenföroreningarna hindrats eller försvårats. Fiskeristyrelsen
åsyftar härvid konsekvenserna av statsmakternas investeringsbegränsande
åtgärder för här föreliggande område. Sålunda må framhållas
hurusom i åtskilliga fall byggnads- eller arbetstillstånd vägrats för anläggningar
för rening av kommunalt eller industriellt avloppsvatten allt under
det tillstånd medgivits för själva avloppsnätets eller den förorenande industrianläggningens
utförande. Det har rent av i vissa fall gått så långt att
domfästa åtgärder för rening av avloppsvatten måst ställas på framtiden i
avsaknad av erforderligt byggnadstillstånd till åtgärden i fråga. Ehuru fiskeristyrelsen
i skilda sammanhang påtalat dessa oefterrättliga förhållanden
har någon egentlig rättelse hittills icke stått att vinna. Härtill kommer numera
ytterligare, att investering för anordnande av reningsverk för avloppsvatten
är belagd med investeringsskatt, ett förhållande som icke torde vara
ägnat att uppmuntra till frivilliga engagemang i dylika anläggningar. Enligt
fiskeristyrelsens redan i andra sammanhang framförda åsikt bör av den
årliga investeringskvoten för vatten- och avloppsanläggningar ett belopp av
lägst 10 procent reserveras för reningsanordningar, varjämte vidtagande av
erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening bör gälla såsom
villkor för erhållande av statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar.
Likaså bör enligt styrelsens mening övervägas ett slopande av investeringsskatt
för anläggningar för rening av industriellt avloppsvatten.

Fiskeristyrelsen sammanfattar sina synpunkter på följande sätt:

1) Åtgärder i syfte att skärpa gällande lagstiftning till motverkande av
vattenföroreningar äro icke omedelbart påkallade i vidare mån än som i
1949 års promemoria angivits.

2) En förstärkning av de materiella resurserna för tillsynsavdelningen
att fullgöra sina av lagstiftningen anvisade uppgifter erfordras.

3) Direktiv påkallas i syfte att vattenavgifterna enligt 8 kap. 34 § vattenlagen
må kunna tagas i anspråk för effcktivisering av tillsynsavdelningens
verksamhet.

4) Lättnader i fråga om byggnadsreglering och investeringsskatt beträffande
åtgärder till motverkande av vattenförorening böra övervägas.

Medicinalstyrelsen finner motionärens förslag om utredning sakligt berättigat.
Styrelsen anför iöljande:

Medicinalstyrelsen bär i olika sammanhang ägnat de av motionären framförda
frågorna ett livligt intresse och har bland annat vid inspektioner i olika
delar av landet kunnat bestyrka den uppfattning motionären gjort sig till
tolk för. Den viktigaste åtgärden är enligt styrelsens uppfattning att i tid
kunna stävja en förorening. Stora värden går till spillo vid dröjsmål. När

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10.

ett vattendi''ag eller en sjö väl blivit förorenad, är det mycket svårt att återvinna
ett ur hygienisk synpunkt något så när tillfredsställande läge. Om icke
snara och effektiva åtgärder vidtages, kommer den betänkliga föroreningen
av vattentäkter, badplatser och friluftsområden i många delar av vårt land
att fortsätta; därmed följer såväl en besvärande otrevnad som risk för spridning
av farliga smittämnen, vilka härrör från matsmältningsorganen. Det
gäller här att råda bot såväl mot förorening med hushållens spillvatten,
framför allt med avföring och urin, som mot det industriella spillvattnet
med dess både bakteriologiskt och kemiskt skiftande innehåll.

Flera faktorer kan tillskrivas ansvaret för den fortskridande ogynnsamma
utvecklingen såsom otillräckliga författningsbestämmelser, restriktionerna
på byggnadsområdet, brister hos tillsyningsorganen o. s. v. De bestämmelser
om utgivande av ersättning för olägenhet av förorening av avloppsvatten,
som nu finns, syns mera ha till syfte att reglera ersättningsskyldigheten än
att hindra förorening av vattentäkterna, vilket dock borde vara det primära.

1946 års vatten- och avloppssakkunniga har i sitt betänkande i vattenoch
avloppsfrågan (SOU 1951:26) framhållit det trängande behovet av en
utredning rörande möjligheterna att genom lagstiftning och andra åtgärder
åstadkomma ett effektivt skydd mot förorening av grund- och ytvattenförekomster,
som tagits i anspråk eller framdeles behöver utnyttjas för vattenförsörj
ningsändam ål, samt en översyn av gällande bestämmelser om utsläppande
av avloppsvatten i sjöar och vattendrag. Hela detta frågekomplex
bör enligt de sakkunnigas mening upptagas i ett sammanhang. Medicinalstyrelsen
vill tillstyrka de sakkunnigas förslag att, när vissa åt dem uppdragna
utredningar rörande skydd mot förorening av grund- och ytvattnet
i landet, som av kostnadsskäl tills vidare måst anstå, återupptages, utredningarna
utvidgas att även omfatta vattenföroreningsfrågorna i allmänhet.
Styrelsen finner det synnerligen angeläget, att den prövning som kommer
att ske beträffande avloppsvatten från vissa industriella nyanläggningar
också utsträckes att gälla avloppsvatten från befintliga anläggningar. Den
nu förordade utredningen torde icke kunna ske inom ramen för 1948 års
hälsovårdsstadgekommittés verksamhet.

Utskottet,

Vår nuvarande lagstiftning angående vattenförorening har tillkommit år
1941. Med denna lagstiftning, som bygger på grundliga förarbeten, avsågs att
förebygga uppkomsten av nya vattenföroreningar samt att i möjligaste mån
successivt sanera redan förorenade sjöar och vattendrag. En särskild organisation
tillskapades för att vid sidan av hälsovårdsmyndigheterna utöva
erforderlig tillsyn och kontroll.

Man nödgas nu konstatera, att det hittills icke varit möjligt att ens tillnärmelsevis
genomföra det uppgjorda programmet. Från olika håll i landet
rapporteras en oroväckande ökning av föroreningarna med allt vad detta
innebär i form av försämrade betingelser för växt- och djurlivet samt hygieniska
vådor och allmän otrevnad. Enligt utskottets mening måste man med
kraft söka vända denna utveckling i motsatt riktning.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har Kungl. Maj :t redan
frågan under behandling på grund av framställningar från olika håll. Bl. a.
ha 1946 års vatten- och avloppssakkunniga mycket starkt framhävt behovet

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19.

av en utredning i frågan. Det kan därför synas överflödigt med ett initiativ
från riksdagens sida. För att understryka vikten av skyndsamma åtgärder
anser utskottet emellertid påkallat att riksdagen gör en uttrycklig framställning
till Kungl. Maj :t om utredning. Det är ett flertal sinsemellan olikartade
åtgärder som få tillgripas för att man skall komma till rätta med
problemet. Jämkningar i lagbestämmelserna rörande vattenförorening för
att öka deras effektivitet torde få övervägas. Av stor betydelse är att tillsynen
skärpes. Tillsynsorganisationens resurser måste därför i möjligaste mån
ökas. Av andra åtgärder som kunna komma i fråga har särskilt nämnts ökad
tillståndsgivning för reningsanläggningar. Utredningen bör bedrivas med
största möjliga skyndsamhet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, I: 362,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning
om effektiva åtgärder till motverkande av förorening
av våra sjöar och vattendrag samt framläggande för riksdagen
av de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 22 april 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÄKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson,
Albert Hermansson*, Lars Andersson, Eskilsson, Lindahl och Ivar Nilzon; från

andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i
Sörsjön, Åhman, Andersson i Mölndal, von Seth, Levin* och Jansson i
Aspeboda*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.