Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 ur 1959 (Utlåtande 1959:L3u19 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 ur 1959

Nr 19

Utlåtande i anledning av motioner om översgn av expropriationslagens
bestämmelser om rättegångskostnader.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 330 i första kammaren* 1 av herr Nilsson, Hjalmar,
m. fl. och nr 401 i andra kammaren av herr Lundmark m. fl.

I motionerna, som är likalydande, yrkas, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om översyn av expropriationslagen av den 21
december 1949 i vad den avser bestämmelserna om rättegångskostnaderna».

En sammanfattning av motionernas innehåll återfinnes nedan s. 16 f.
omedelbart under rubriken Utskottet.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver inhämtat utlåtanden från Svea hovrätt, Göta hovrätt och försvarets
civilförvaltning. På begäran av utskottet har yttranden över motionerna
därjämte avgivits av Sveriges advokatsamfund, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF) och Sveriges fastighetsägareförbund.

Gällande rätt

Expropriation betecknar i svenskt språkbruk ett i lag reglerat förfarande,
varigenom äganderätt eller annan särskild rätt — vanligen till fast egendom
— i syfte att tillgodose ett allmänt eller allmännyttigt intresse tvångsvis
överflyttas å annan. Utmärkande för expropriation i svensk rätt är att
den exproprierande — även kallad expropriant eller expropriand — skall
betala ersättning för den förlust som genom expropriationen drabbar motparten,
understundom benämnd expropriaten men av utskottet i fortsättningen
kallad fastighetsägaren.

Det största antalet expropriationsfall regleras av lagen den 12 maj
19 17 o in expropriation. Den nu gällande lagens föreskrifter om
rättegångskostnad innehålles i 67 § expropriationslagen, som sedan år 1949
har följande lydelse.

67 §. Den exproprierande vare pliktig att, i den mån ej annat föranleddes
av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas, ersätta motparten
hans kostnader å expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens
fördelning och eljest i anledning av expropriationen.

1 Motionen i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. .‘I avd. Nr 19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

De lagrum i 18 kap. rättegångsbalken vartill 67 § expropriationslagen
hänvisar är av följande lydelse.

6 §. Har part genom att utebliva från rätten eller ej iakttaga föreläggande,
som rätten meddelat, eller genom påstående eller invändning, som
han insett eller bort inse sakna fog, eller annorledes genom vårdslöshet
eller försummelse föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad för
motparten, vare han skyldig att ersätta sådan kostnad, huru rättegångskostnaden
i övrigt än skall bäras.

8 §. Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden
för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud
eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande
av partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och
tidsspillan i anledning av rättegången.

Expropriationslagen genomgick genomgripande ändringar år 1949. Därvid
reformerades även lagens rättegångs k ostnadsbestämmels
e r. Sålunda infördes då hänvisningen till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken.
Före 1949 års lagändring intog expropriationslagen den ståndpunkten
att den exproprierande hade att i samtliga instanser betala såväl
sina egna som motpartens kostnader. Av vissa uttalanden under förarbetena
framgår att denna skyldighet dock icke avsågs skola omfatta annat
än fastighetsägarens skäliga kostnader (NJA 1918 avd. II s. 256 och 260).

Den nuvarande regeln innebär att den exproprierande liksom förut har
att i princip betala motpartens samtliga kostnader i alla instanser. Den
år 1949 tillkomna hänvisningen till rättegångsbalken torde knappast ha
inneburit någon egentlig förändring i förhållande till äldre rätt. Innebörden
av denna hänvisning är att fastighetsägarens rätt till kostnadsersättning
icke omfattar sådan kostnad som uppkommit genom någon
fastighetsägarens försummelse i rättegången (RB 18: 6) och icke heller
kostnad som eljest bedömes såsom oskälig (RB 18:8). Gällande lag innehåller
lika litet som den äldre någon bestämmelse om den exproprierandes
rättegångskostnader. Det har tydligen ansetts vara självklart att den exproprierande
själv skall stå dessa. Av ett av högsta domstolen år 1955 meddelat
beslut (NJA 1955 avd. I s. 513) framgår att domstolen funnit hinder
icke möta att, då fastighetsägare gjort sig skyldig till sådan försummelse
varom talas i 18 kap. 6 § rättegångsbalken, ålägga honom att betala de
kostnader han därigenom åsamkat motparten. Avgörandet var ej enhälligt.
Den omständigheten att i rättsfallet fråga var om tillämpning av byggnadslagen
synes icke inverka på de slutsatser man är berättigad att draga av
detsamma, eftersom byggnadslagen i förevarande hänseende hänvisar till
expropriationslagen.

Bestämmelser av expropriationsrättsligt innehåll finnes vid sidan om
expropriationslagen i ett stort antal andra lagar. Principerna för fördelning
av de med förfarandet förenade kostnaderna har därvid i några fall
utformats i enlighet med expropriationslagen, men i flertalet fall har andra

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

grundsatser följts. I några fall återfinnes skilda principer i en och samma
lag. Detta gäller t. ex. byggnadslagen som ålägger den som påkallar
inlösen av mark att betala fastighetsägarens rättegångskostnader enligt
samma regler som gäller i expropriationslagen (137 § byggnadslagen) dock
med den modifikationen att rättegångsbalkens allmänna regler skall gälla
då yrkande om inlösen ogillas (138 § byggnadslagen). I de fall stad till
följd av generalplans fastställelse på grund av bestämmelsen i 22 § byggnadslagen
förpliktas utgiva ersättning skall staden betala uppkommande
rättegångskostnader, såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna
finner skäligt annorlunda förordna (23 § andra stycket byggnadslagen).

Expropriationslagens principer i fråga om kostnadsfördelning gäller i
lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter
m. in. (i fråga om jordlösen; 14 § 1 inom.), lagen den 27 juni 1902
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
(1 § sista stycket) och lagen den 3 0 juni 1947

0 m tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom
(2 §).

Ett flertal lagar av expropriationsrättsligt innehåll saknar särskilda bestämmelser
i förevarande ämne eller har sådana bestämmelser endast beträffande
viss del av förfarandet. Exempel på det sistnämnda fallet erbjuder
ensittarlagen, som kan sägas innefatta rätt till expropriation
till förmån för enskild. Förfarandet är anordnat som en lantmäteriförrättning
med möjlighet till besvär till ägodelningsrätt. Lagen stadgar endast
att kostnad för förrättning, fastställelse och löseskillingsfördelning
skall betalas av nyttjanderättshavaren (15 §). Vid ägodelningsrätten och
högre instanser gäller rättegångsbalkens allmänna regler om rättegångskostnader
i tvistemål.

Kungl. förordningen den 16 maj 1884 angående patent
föreskriver att patent under vissa förutsättningar kan tvångsvis upplåtas
till allmänhetens fria begagnande eller utövas för statens räkning.
Patentinnehavaren är därvid berättigad till »full ersättning». Träffas ej
överenskommelse härom skall frågan avgöras av domstol (17 §). Särskilda
bestämmelser om rättegångskostnader är ej givna, varför rättegångsbalkens
allmänna bestämmelser om rättegångskostnader i tvistemål får anses gälla.

Lösen och annan ersättning enligt 4 kap. gruvlagen den 3 juni

1 9 3 8 skall bestämmas vid förrättning av bergmästare och gode män
(38 §). Talan mot sådan förrättning fullföljes i denna del till allmän domstol,
där rättegångsbalkens allmänna regler synes bli tillämpliga.

Enligt 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen har arrendator i vissa
fall förköpsrätt till den arrenderade jorden enligt vad därom närmare stadgas
i eu den 22 december 1943 meddelad lag i ämnet. Särskilda bestämmelser
om rättegångskostnad är icke heller här meddelade. Detsamma

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

gäller om det slag av tvångsförvärv varom talas i9§ jordförvärv slagen.

Allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 föreskriver
att ersättning för förnödenhet, som med stöd av lagen ställes till
kronans förfogande, skall bestämmas av vissa i lagen närmare angivna
administrativa organ. Besvär över ersättningsbesluten handlägges av ett
centralt administrativt organ såsom sista instans. Bestämmelser om kostnadsersättning
är icke meddelade, vilket innebär att förvaltningsrättens
regler om rätt till ersättning för kostnader i administrativ process får
anses gälla. Innebörden av dessa icke lagfästa regler är emellertid oklar.1

Lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar föreskriver
att i mål om ersättning för upplåtelse av mark till väg väghållaren
skall vidkännas å ömse sidor uppkomna rättegångskostnader, såvitt ej
domstolen (»ägodelningsrätten») med hänsyn till omständigheterna finner
skäligt annorlunda förordna (23 §). Principen synes att döma av det återgivna
uttryckssättet vara begränsad till första instans. För förfarandet i
överrätt hänvisar nämligen lagen till de bestämmelser om mål som anhängiggjorts
genom stämning som finnes i jorddelningslagen, vilken i sin tur i detta
hänseende hänvisar till rättegångsbalkens allmänna bestämmelser om rättegångskostnader
i tvistemål.2

Lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar innehåller
ävenledes bestämmelser av expropriationsrättsligt innehåll. Ersättning
skall utgå bl. a. för mark som tages i anspråk för en enskild väg.
Förfarandet är utformat på olika sätt beroende på om fråga är om väg
inom område med tätare bebyggelse (3 kap.) eller icke (2 och 4 kap.).
I båda fallen handlägges ärendet till en början vid förrättning. Besvär
över förrättningen handlägges i ärenden enligt 3 kap. hos länsstyrelsen men
eljest av ägodelningsrätten. För vägfrågor som på detta sätt kommer under
ägodelningsrättens prövning innehåller lagen icke några särskilda bestämmelser
om rättegångskostnader utan hänvisar beträffande förfarandet i
allmänhet till vad som gäller för klagan över avslutat laga skifte (38 §
andra stycket), vilket i förevarande fråga innebär att rättegångsbalkens
allmänna regler om rättegångskostnad i tvistemål gäller. — Är 3 kap. i
lagen om enskilda vägar tillämpligt skall ersättningsfrågan genom stämning
hänskjutas till domstol (ägodelningsrätt). Om kostnaderna i denna
rättegång föreskrives, att vägsamfälligheten skall vidkännas såväl sina
egna som motpartens rättegångskostnader, såvida ej domstolen (»rätten»)
med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna (86 §
fjärde stycket). Eftersom lagen här — i motsats till lagen om allmänna

1 Se exv. Munktell, Rättegångskostnader i administrativ process, Uppsala 1937, s. 20 it; Sundberg,
Allmän förvaltningsrätt, Sthlm 1955, s. 353 ff. Herlitz, Författningsförfarandet, SOU
1946:69, s. 215 f.

2 Jfr Bexelius och Körlof, Väglagarna, Sthlm 1958, s. 60 f.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959 5

vägar — använder uttrycket »rätten» i stället för »ägodelningsrätten» synes
principen i detta fall gälla alla instanser.

På samma sätt som i 3 kap. lagen om enskilda vägar har frågan lösts i
strandlagen (6 §) och natur skydd slagen (31 §), båda tillkomna
år 1952.

Vattenlagen innehåller ett flertal bestämmelser av expropriationsrättsligt
innehåll. Mål härom handlägges som ansökningsmål. I dessa mål
tillämpas beträffande ersättning för kostnader olika principer i första instansen
och överinstanserna. I första instans tillämpas en princip som
ganska nära överensstämmer med expropriationslagen (VL 11: 65). Sökanden
skall sålunda ersätta motparten dennes »nödiga» kostnader. En olikhet
mot expropriationslagen är att motparten enligt uttryckligt stadgande
kan åläggas betala sökanden sådan kostnad som vållats denne av vårdslöshet
eller försummelse från motpartens sida. -— I överinstanserna (vattenöverdomstolen
och högsta domstolen) gäller rättegångsbalkens regler om
rättegångskostnad i tvistemål (VL 11: 1), vilket innebär att den tappande
i princip skall ersätta den vinnande hans kostnader.1

Samma princip återfinnes i lagen den 28 juni 1918 om rätt
att över annans mark framdraga ledning för vatten
till husbehovsförbrukning, som föreskriver att ersättningsfrågor
som kan uppkomma på grund av lagen skall handläggas av allmän
underrätt i orten. Beträffande därvid uppkommande kostnader gäller att
käranden skall ersätta motparten nödiga kostnader i första instans (6 §).
I övrigt får rättegångsbalkens allmänna regler anses gälla.

Lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad
fiskerätt innehåller — i likhet med sistnämnda båda lagar —
skilda bestämmelser om ersättning för rättegångskostnader i första instans
och överinstanserna. I första instans (fiskevärderingsnämnd) gäller samma
regler som i expropriationslagen. I likhet med denna saknar även 1950 års
lag i fråga om förfarandet i första instans uttryckliga bestämmelser om
kronans rätt till kostnadsersättning. I överrätterna skall kronan i princip
svara för sina egna rättegångskostnader. Sådana kronans rättegångskostnader
som i överinstans föranledes av motpartens försummelse eller vårdslöshet
i rättegången skall dock motparten ersätta kronan. — I fråga om
motpartens kostnader i överinstans tillämpas i första hand rättegångsbalkens
allmänna regler med den inskränkningen att kronan skall betala
kostnad som åsamkas motparten genom att kronan fullföljt talan (6 §
första stycket tredje punkten). Utskottet återger nedan i ett särskilt avsnitt
vissa uttalanden vid tillkomsten av dessa bestämmelser.

1 Norrländska vattenkraftutredningen har i sitt år 1957 avgivna betänkande (stencilerat)
föreslagit den ändringen att sökande i vattenmål skall, oavsett utgången, själv svara för sina
egna kostnader i alla instanser (s. 163 f.).

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

Frågans tidigare behandling

Den princip som bär upp 67 § expropriationslagen kan spåras tillbaka
till 1866 års förordning angående jords eller lägenhets avstående för allmänt
behov. För att belysa de motiv som bär upp den gällande expropriationslagens
ståndpunkt må anföras följande uttalande av den kommitté,
vars år 1910 avgivna förslag låg till grund för 1917 års lagstiftning.1

Kommittén för sin del finner emellertid övervägande billighetsskäl tala
för att en sakägare, utan risk att drabbas av någon kostnad, skall kunna
få egendomens värde bestämt av sakkunniga och opartiska värderingsmän.
Att han icke utan vidare vill godkänna den exproprierades anbud
behöver nämligen icke bero på någon tredska, även om uppskattningen
sedermera skulle visa, att anbudet är tillfredsställande. Det är möjligt att
sakägaren, som kanske aldrig haft en tanke på att avhända sig sin egendom,
icke själv känner dennas saluvärde. Den då behövliga utredningen
bör göras på den exproprierandes bekostnad.

Den efter 1959 års expropriationsreform gällande lydelsen av 67 §, som
enligt det ovan sagda icke torde innebära någon egentlig avvikelse från
vad som förut gällde, återgår på ett förslag av den år 1946 tillsatta markutredningen.

I yttrande över markutredningens förslag anförde Göta hovrätt att enligt
förslaget fastighetsägaren i princip ägde ovillkorlig rätt till ersättning för
expropriationskostnad jämväl i överinstans. Fastighetsägarens behöriga intressen
syntes emellertid kunna tillgodoses utan en bestämmelse av så vidsträckt
innebörd. Hovrätten ansåg, att rätten till ersättning för expropriationskostnad
borde begränsas sålunda, att ovillkorlig sådan rätt borde —
borsett från de i förslaget genom hänvisning till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
angivna begränsningarna — gälla allenast i fråga om expropriationskostnad
i första instans samt att i övrigt rättegångsbalkens bestämmelser
om rättegångskostnad i tvistemål borde tillämpas, dock med det tilllägget,
att överinstans borde, oavsett nämnda bestämmelser, äga att, där så
funnes skäligt, tillerkänna fastighetsägare ersättning för kostnader vid instansen
i fråga.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, fann det dock
icke påkallat att stadga särskild inskränkning med avseende å kostnaderna
i hovrätt och högsta domstolen (prop. nr 184/1949 s. 249).

Herr Nilsson i Kristinehamn hemställde i motionen 11: 530 i anledning av
propositionen, att bestämmelsen om expropriationskostnad måtte omarbetas
på sätt Göta hovrätt förordat.

Andra lagutskottet fann meningsskiljaktighet ej råda om att fastighetsägaren
borde, med de inskränkningar som föranleddes av hänvisningarna
till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, vara berättigad till ersättning för
kostnader å målet i första instans (utlåtande nr 34/1949 s. 54). Enligt pro -

1 NJA 1918 avd. II s. 257.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

positionen var fastighetsägaren med nämnda inskränkningar berättigad till
ersättning även för kostnader å målet i överrätt. Utskottet, som icke kunde
förorda ett frångående av Kungl. Maj :ts förslag, anförde till stöd för sin
ståndpunkt följande.

Det torde vara obestridligt, att propositionens förslag giver expropriat,
även om han utan bärande skäl fullföljt talan i överinstans, rätt att av den
exproprierande få ersättning för kostnaden även därstädes. Detta är för
visso icke tillfredsställande. En regel som den i motionen föreslagna torde
emellertid vara än betänkligare. Tvistefrågan kommer väl nästan undantagslöst
att gälla värdet av det exproprierade eller uppskattning av viss skada
eller visst intrång. De främst i den exproprierandes intresse tillkomna reglerna
för fastighetsvärderingen äro i hög grad invecklade och svårbemästrade.
Det torde därför ej kunna begäras, att den enskilde expropriaten skall
kunna helt bedöma, huruvida expropriationsdomstolen riktigt tillämpat värderingsreglerna.
Därest man, såsom kan väntas bli fallet genom sådana
rättegångskostnadsbestämmelser som i motionen föreslagits, skulle åstadkomma,
att expropriater med hänsyn till kostnadsrisken ej skulle våga fullfölja
målen i högre instans, skulle lätt bland expropriaterna kunna uppkomma
en allmän känsla av otrygghet och rättsosäkerhet, vilket, även om den
icke är sakligt grundad, likväl icke kan vara ur allmän synpunkt lyckligt.
Att gå längre i inskränkande riktning än till fall, där expropriaten för en
helt ogrundad talan och inser eller åtminstone bort inse detta, synes ej
kunna ifrågakomma. Emellertid torde det vid sådana värderingstvister, varom
här är fråga, vara mycket svårt att bedöma, när en expropriat kan anses
ha insett eller bort inse att hans talan är helt ogrundad.

Utskottets utlåtande, som ej på denna punkt var enhälligt, godkändes av
riksdagen. För debatten i kamrarna hänvisas till kamrarnas protokoll (I: 31
s. 5 ff.; II: 31 s. 93 ff.; II: 32 s. 3 ff.)- I

I motionen II: 72 till 1953 års riksdag hemställde herrar Andersson i Ronneby
och Petterson i Degerfors »att riksdagen ville i skrivelse hos Kungl.
Maj:t anhålla om utredning angående en ändrad ordning för expropriationsmålens
handläggning i syfte att säkerställa en snabbare och smidigare
handläggning av dessa mål; samt att om den oinskränkta möjligheten att
fullfölja expropriationsmål till högre instans bibehålies, expropriationslagens
bestämmelser i 67 § om expropriationskostnad omarbetas på sätt
Göta hovrätt tidigare förordat».

Huvudmotivet för 1953 års motionärer var önskemålet att påskynda expropriationsförfarandet.
I yttranden över motionen framhöll Svenska stadsförbundet
att motionen syntes vara ägnad att i hög grad påskynda handläggningen
av expropriationsmålen. Landskommunernas förbund ansåg att
frågan knappast kunde förbigås. Enligt Svea hovrätt förelåg icke tillräcklig
anledning att upptaga denna detaljfråga till omprövning, och hovrätten över
Skåne och Blekinge kunde ej tillstyrka en sådan ändring som motionärerna
föreslagit.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade bl. a.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

Det ställer sig svårt för hovrätten att på grund av den begränsade erfarenhet
hovrätten har av stadgandets tillämpning göra något bestämt uttalande
i fråga, huruvida stadgandet leder till sådana olägenheter som antydas i
motionen. Det synes doek knappast kunna bestridas, att bestämmelsen kan
få mindre önskvärda konsekvenser, och med hänsyn härtill kan det —
trots den korta tid bestämmelsen varit i tillämpning — vara skäl att överväga,
huruvida icke bestämmelsen bör ändras. En sådan ändring som motionärerna
föreslagit kan hovrätten emellertid icke tillstyrka. Den hävdvunna
regeln, att den exproprierande skall bära motpartens kostnader under expropriationsförfarandet,
bör i princip gälla även i överrätt. Det är enligt hovrättens
mening endast i vissa undantagsfall, såsom när expropriaten fullföljer
talan utan att skälig anledning därtill finnes, som det är motiverat
att expropriaten själv får svara för kostnaderna i överinstansen. Beträffande
stads inlösen av mark enligt byggnadslagen stadgas i 23 § andra stycket
samma lag, att staden skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader,
såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda
förordna. En bestämmelse om kostnaderna i expropriationsmål i
överrätt synes lämpligen kunna utformas efter mönster av detta stadgande,
vartill motsvarighet även finnes i andra lagar.

Svea hovrätt yttrade bl. a.

Bestämmelserna i 67 § expropriationslagen angående rättegångskostnader
synas enligt hovrättens erfarenhet hitintills icke ha lett till missbruk av
fullföljdsrätten. Ej heller ha i de av hovrätten prövade målen kunnat förmärkas
någon större benägenhet hos expropriaterna att införskaffa en alltför
vidlyftig utredning. Även om skäl kunna anföras för att begränsa
expropriats rätt till ersättning för kostnader i överrätt, torde det därför
icke föreligga tillräcklig anledning att nu upptaga denna detaljfråga till
omprövning. Skulle emellertid en ändring anses påkallad och utredning
härom komma till stånd, synes lämpligt att därvid upptagas till bedömande
motsvarande spörsmål på närliggande områden, nämligen vid tvister om
ersättning enligt byggnadslagen, vattenlagen, 1943 års lag om allmänna
vägar och 1939 års lag om enskilda vägar, i vilka lagar f. n. finnas bestämmelser
av delvis annat innehåll än expropriationslagens.

Svenska stadsförbundet yttrade i förevarande hänseende.

Den av motionärerna föreslagna ändringen av bestämmelserna om expropriationskostnad
synes vara ägnad att i hög grad påskynda handläggningen
av expropriationsmålen. Härigenom undvikes onödiga överklaganden i högre
instans. Vidare tvingas expropriaten att därigenom koncentrera bevisningen
till första instans. Då utredningskostnaderna i högre instanser vid en
riktig processföring regelmässigt få anses vara relativt obetydliga torde
några berättigade intressen från expropriatens sida att under alla förhållanden
där få sina expropriationskostnader ersatta icke lida intrång. Av
hittills gjorda erfarenheter kan man heller icke sluta sig till att överrättsprövningen
varit av större betydelse i de frågor som kräva den huvudsakliga
utredningen, nämligen själva värderingsfrågorna.

I utlåtande över motionerna yttrade tredje lagutskottet (nr 31/1953
s. 13 ff.).

Utskottet finner åtskilliga omständigheter tyda på att hittills uppnådda

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959 9

resultat av 1949 års reform icke i alla avseenden motsvarar vad man väntade,
då lagändringarna genomfördes. Emellertid torde säker grund för
bedömande av reformens verkningar på längre sikt ännu icke ha vunnits.
Först sedan dom meddelats i ett mera avsevärt antal expropriationsmål
såväl i första instans som i överinstanserna, torde det finnas tillräckligt
material för den av motionärerna begärda utredningen. I varje fall gäller
detta, om man på en ny utredning ställer det anspråket, att den skall ställa
frågan i ett väsentligt annat läge än vid 1949 års riksdag.

Vad utskottet ovan anfört om att en utredning bör grundas på mera
omfattande erfarenheter rörande den nuvarande lagens verkningar gäller
även frågan om rättegångskostnaderna. Härtill kommer, att de siffror Svea
hovrätt anfört närmast tyder på att omotiverade överklaganden från expropriatens
sida icke förekommer i en omfattning, som inger betänkligheter.
Utskottet har icke skäl anta, att orsaken till att expropriat i jämförelsevis
få fall har överklagat skulle vara att kommunerna av motvilja mot expropriationsförfarandet
i dess nuvarande utformning ger vika för oberättigade
krav av expropriaten. Skulle under en längre tid fullföljdsrätten befinnas
vara i obehörig mån utnyttjad av expropriater, torde emellertid detta utgöra
anledning att ta upp frågan om rättegångskostnaderna i expropriationsmål
till en mera ingående prövning. Med hänsyn till vad nu sagts kan
utskottet icke heller förorda bifall till denna del av motionärernas hemställan.

Utskottets utlåtande, som var enhälligt, godkändes av riksdagen. Debatt
förekom i andra kammaren (II: 30 s. 80 ff.).

Uttalanden vid tillkomsten år 1957 av gällande bestämmelser i lagen
den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt1

Eftersom bestämmelserna i lagen om ersättning för mistad fiskerätt (se
ovan s. 5) — tillkomna år 1957 — är de modernaste av jämförliga lagar skall
här redovisas vissa uttalanden i samband med bestämmelsernas tillkomst.
Utskottet erinrar därvid om att ändringarna år 1957 i 1950 års lag genomfördes
i två etapper. Huvudsyftet var vid den första att införa fullföljdsrätt
för kronan, och vid den andra att ombilda fiskevärderingsnämnden från
ett administrativt organ till en domstol. Fullföljd av talan mot nämndens
avgöranden sker därefter med förbigående av allmän underrätt direkt till
hovrätt.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, uttalade i samband
med reformens första etapp att man vid införandet av fullföljdsrätt
för kronan borde tillse att rättegångskostnadsfrågan reglerades på ett för
sakägarna gynnsamt sätt. Remissinstanserna hade i allmänhet förordat att
bestämmelserna i ämnet utformades i överensstämmelse med expropriationslagens
regler. Departementschefen anmärkte emellertid härtill.

1 NJA 1957 avd. II s. 268, 282, 283.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

En sådan för sakägarsidan gynnsam ordning kan emellertid innebära
en viss frestelse att draga ut på processen, och jag vill erinra om att det
visat sig finnas en ganska stark opinion för en uppmjukning till den exproprierandes
förmån av expropriationslagens regel beträffande rättegångskostnaderna
i överinstansen (se tredje lagutskottets utlåtande 1953:31).
Tvister om ersättning av nu förevarande slag kan på grund av den dubbla
anordningen med såväl fiskevärderingsnämnder som fullständig domstolsprövning
föras genom fyra instanser. Jag anser mig därför icke kunna förorda
att för dessa ersättningsmåls vidkommande en reglering, likartad med
expropriationslagens, införes i vidare mån än såvitt avser rättegången i
underrätt. I fråga om rättegången i överinstanserna i dessa mål torde i princip
böra gälla att ersättningssökande, som tappar målet, skall vara berättigad
till gottgörelse för kostnader å detsamma endast i den utsträckning kostnaderna
föranletts av fullföljd talan från kronans sida. I övrigt bör allmänna
regler tillämpas beträffande rättegångskostnaderna i högre rätt.
Givetvis bör i likhet med vad fallet är i expropriationslagen genom hänvisning
till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken göras förbehåll för rättegångsmissbruk
o. d.

Lagrådet yttrade.

Vad angår rättegångskostnaderna kan ifrågasättas, om icke även i hovrätt
och högsta domstolen borde gälla samma regler som i expropriationsmål.
Måhända är det dock vanskligt att gå så långt i hithörande ärenden, där
värderingen måste bli mer skönsmässig än vanligt. Viss hänsyn bör också
tagas till vad som nu gäller när enskild part klandrar fiskevärderingsnämnds
beslut. De enskilda parterna synas skäligen tillgodosedda, om det stadgas,
att där ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, kronan
städse skall själv vidkännas sina kostnader i hovrätten eller högsta domstolen,
så ock kostnad som åsamkas motpart genom att kronan fullföljt talan.
I övrigt kunna allmänna regler gälla. I

I samband med reformens andra etapp uttalade chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Lindell, att förslaget innebar att kronan i princip skulle
vidkännas sina egna kostnader, liksom sådan kostnad som åsamkades kronans
motpart genom att kronan fullföljde talan. Sådan ersättningssökande,
som själv klagade och tappade, skulle få bära sin egen kostnad. Departementschefen
fortsatte.

Detta är en modifiering till den ersättningssökandes förmån av de allmänna
regler som gäller för kostnader i överrätt men går icke så långt som
till den i expropriationsmål tillämpade ordningen, vilken innebär att sakägaren
i princip alltid är tillförsäkrad gottgörelse för sina kostnader ej blott
i underrätten utan även i överrätterna. Förslaget överensstämmer i huvudsak
med den regel för kostnaderna i överrätterna som antogs i samband
med att fullföljdsrätt för kronan i fiskeersättningsmål infördes. Dåvarande
departementschefen anförde i samband med denna reform, att den för
sakägarsidan gynnsamma ordning som gäller i expropriationsmål kan innebära
en viss frestelse att draga ut på processen och att det visat sig finnas en
ganska stark opinion för en uppmjukning till den exproprierandes förmån
av expropriationslagens regel beträffande rättegångskostnaderna i överinstanserna
(prop. 1957: 129 s. 19). Den omständigheten att nämnden och

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

underrätten nu sammanslås till en instans av domstolskaraktär, så att
alltså hovrätten blir första klagoinstans, synes ej utgöra tillräcklig anledning
att frångå denna ståndpunkt. Jag anser mig därför ej kunna tillmötesgå
av Advokatsamfundet och Riksförbundet Landsbygdens folk framförda
yrkanden om ytterligare modifiering av rättegångskostnadsregeln till förmån
för den ersättningssökande utan tillstyrker promemorians förslag som
även överensstämmer med vad lagrådet förordat.

Yttranden över 1959 års motioner

Bland remissinstanserna är meningarna delade. Motionen tillstyrkes av
Göta hovrätt, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund;
sistnämnda förbunds yttrande är dock icke enhälligt. Motionen har
avstyrkts — på skilda grunder och mer eller mindre bestämt — av Svea
hovrätt, försvarets civilförvaltning, Sveriges advokatsamfund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Sveriges fastighetsägareförbund, samt en minoritet
inom styrelsen för Svenska landskommunernas förbund.

Göta hovrätt finner den av motionärerna framförda kritiken mot nuvarande
bestämmelser berättigad. Hovrätten erinrar om sitt här ovan (s. 6)
omnämnda yttrande vid tillkomsten av 1949 års lagstiftning, varvid hovrätten
framförde invändningar av samma innebörd. Erfarenheterna sedan
dess på den avdelning av hovrätten, där expropriationsmålen behandlas,
har bekräftat den mening hovrätten då uttalade, och hovrätten anser den
nuvarande ordningen otillfredsställande. Hovrätten tillstyrker därför obetingat,
att en utredning i motionernas syfte kommer till stånd.

Svenska stadsförbundet, som ävenledes tillstyrkt motionerna, hänvisar
till sitt yttrande (se ovan s. 8) över 1953 års motioner i ämnet och yttrar nu.

Stadsförbundet vill i allt väsentligt ansluta sig till de synpunkter som
förbundet framförde i sitt år 1953 avgivna yttrande. Den tid som nu förflutit
sedan expropriationslagstiftningen reformerades år 1949 och den erfarenhet
som vunnits sedan lagens ikraftträdande torde, såsom motionärerna
framhållit, kunna ge tillräckligt underlag för en omprövning av
frågan om rättegångskostnaderna i expropriationsmål. I praktiken har det
visat sig att det nuvarande systemet i många fall leder till onödigt omständliga
och kostsamma utredningar i expropriationsmålen. Vidare vill
styrelsen vitsorda riktigheten av motionärernas påstående att de beräknade
kostnaderna för en expropriationsrättegång ofta spelar en betydande roll
när kommunerna bedömer vilket pris som skall kunna betalas vid frivilliga
markförvärv.

En majoritet inom styrelsen för Svenska landskommunernas förbund
tillstyrker motionerna. I enlighet härmed är förbundets yttrande avfattat.

En kommuns behov av mark kan aktualiseras i olika sammanhang då
fråga uppkommer om främjande av något ändamål, som kommunen med
stöd av den allmänna kompetensregeln i kommunallagen är berättigad eller
jämlikt någon specialförfattning är skyldig eller befogad att tillgodose.
Motionärerna ha framhållit bostadsförsörjningen såsom eu viktig kom -

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

munal uppgift och därvid erinrat om att möjlighet till expropriation numera
tillskapats för åstadkommande av en fri tomtmarknad. I fråga om
detta ändamål äro olägenheterna av ett utdraget expropriationsförfarande
särskilt framträdande. Expropriationsmöjligheten blir därför icke sällan
illusorisk för en kommun, som anser sig icke kunna taga risken av ett
tidsödande och kostsamt expropriationsförfarande, med vilket kommunen
med hög grad av sannolikhet kan räkna med hänsyn till utformningen av
expropriationslagens regler om expropriationskostnaden. Expropriatens
möjligheter att kostnadsfritt kunna fullfölja ett expropriationsmål i högre
instans kunna lätt utnyttjas för spekulationer i en markvärdestegring,
vilka torde te sig främmande för expropriationslagens intentioner.

Två av ledamöterna i förbundets styrelse, herrar Pålsson i Lit och Nilsson
i Göingegården, har ansett att förbundet bort avstyrka motionerna.
Reservanterna har framhållit bl. a. att en begränsning av rätten till ersättning
för rättegångskostnader att gälla allenast första instans synes kunna
äventyra den enskildes rättssäkerhet.

Svea hovrätt anför i sitt avstyrkande yttrande, att vissa skäl i undantagsfall
kunde tala för en ändrad utformning av 67 § expropriationslagen,
men att övervägande skäl dock talade för ett bibehållande av stadgandet
i dess nuvarande lydelse. Hovrätten anser det också vara en förtjänst hos
den nuvarande regeln att den är enkel och klar samt att den därför icke
kan i tillämpningen bereda parterna några överraskningar. I varje fall
synes detta detalj spörsmål knappast vara av den vikt att det bör upptagas
för sig. Därmed kan alltså enligt hovrättens mening lämpligen anstå till
en mera allmän översyn av expropriationslagstiftningen. Hovrätten anför
vidare

Såsom även i andra sammanhang framhållits synes bestämmelsen i 67 §
expropriationslagen lämna möjlighet för expropriat att på expropriandens
bekostnad utan fog fullfölja talan; och det har likaså gjorts gällande, att
expropriat kunnat på expropriandens bekostnad företaga onödiga och dyrbara
utredningar. Vad angår 18 kap. 6 § rättegångsbalken måste nog anses,
att detta lagrum, med hänsyn till de stora krav som uppställas för dess
tillämplighet, är av mera teoretisk än praktisk betydelse. Stadgandet i
18 kap. 8 § rättegångsbalken däremot torde i högre grad fylla en praktisk
funktion. Att det enligt hovrättens erfarenhet doek hittills ej vunnit någon
avsevärd tillämpning i expropriationsmål synes snarast tyda på att sådana
missförhållanden i avseende på utredningen, vilka lagrummet avser att
stävja, förekommit endast i undantagsfall. Otvivelaktigt förhåller det sig
emellertid så, att de inskränkningar i expropriatens rätt till ersättning för
sina kostnader, som föreligga på grund av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken,
äro av ganska ringa betydelse. Det skulle därför kunna synas
önskvärt med en regel, vilken förhindrade onödig fullföljd av talan och
begränsade expropriatens benägenhet att på expropriandens bekostnad verkställa
onödigt omfattande och dyrbara utredningar.

Vid bedömandet av denna fråga måste å andra sidan beaktas, att expropriation
är en form för tvångsförvärv av ägande- eller nyttjanderätt till
fastighet och att det därför är rimligt att expropriaten genom en lämplig
utformning av rättegångskostnadsreglerna erhåller möjlighet att tillvara -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 dr 195!)

taga sitt berättigade intresse av ersättning för expropriationen. Angående
denna utformning ha delade meningar yppats främst med avseende å
kostnaderna i överrätterna. Frågan har också lösts på varierande sätt i
olika med expropriationslagen besläktade lagar, t. ex. vattenlagen, byggnadslagen,
väglagstiftningen och lagen om ersättning för mistad fiskerätt
(betr. vattenlagen kan erinras om norrländska vattenkraftutredningens
uttalanden ang. rättegångskostnaderna i vattenmål).

Införandet av särskilda expropriationsdomstolar och av möjlighet att
föra talan mot avgöranden även i rena värderingsfrågor har enligt hovrättens
mening medfört ökad rättssäkerhet och enhetlighet i rättstillämpningen.
Ehuru de genom 1949 års lagstiftning införda nya värderingsreglerna
nu hunnit prövas i många mål, uppkomma enligt hovrättens erfarenhet
alltjämt ofta vanskliga problem, och med hänsyn till önskvärdheten
av eu enhetlig rättstillämpning måste det anses vara en fördel att sådana
problem bringas under högre instansers prövning. Så t. ex. är frågan, huruvida
viss skada är ersättningsgill i expropriationsväg eller icke, ofta svårbedömd.
Beträffande värderingsgrunderna för skogsmark och växande skog
äro åsikterna hos den skogliga expertisen starkt delade. Motsvarande gäller
ersättningsgrunderna vid expropriation för tätbebyggelse, häri inräknade
fall av inlösen enligt byggnadslagen. Särskilt vid kommuners förvärv av
större råmarksområden förekommer ej sällan, att expropriation tillämpas
i förhållande till en eller ett fåtal ägare och att avgörandet i expropriationsmålet
sedermera lägges till grund för avtal med övriga ägare. I dylikt
fall böra kostnaderna i det enskilda målet ställas i relation till det totala
markförvärvet. Det kan ej heller bortses från att skada eller intrång, som
måhända ur kommunens synpunkt framstår som obetydligt, ter sig väsentligt
för den enskilde fastighetsägaren. Detta gäller särskilt de grupper av
ägare som ha sitt hem eller driva sin verksamhet på fastigheten i fråga.

Vid bedömning av de olika synpunkter som nu anförts synes hovrätten
övervägande skäl tala för att bibehålla den nuvarande regeln om ansvaret
för rättegångskostnader i expropriationsmål. Även i sådana fall där hovrätten
icke bifaller expropriats talan — det betonas ju i motionen särskilt
att nämnda regel skulle föranleda expropriat att onödigtvis fullfölja talan
— äro de i målen till bedömning föreliggande frågorna ofta av sådan natur
att det ändock kan göras gällande, att fullföljden varit motiverad. I dylika
fall vore det obilligt om expropriaten skulle nödgas stå sina kostnader i
överrätten och än mer otillfredsställande att han skulle ersätta expropriandens
kostnader.

Med hänsyn till att motionärerna synas utgå från, att expropriater ofta
missbruka de fördelar (»7 § expropriationslagen ger dem, vill hovrätten
framhålla, att hovrättens hittillsvarande erfarenhet icke ger belägg för
sådant missbruk. Detta gäller såväl i fråga om själva fullföljandet av talan
som beträffande verkställandet och åberopandet av alltför vidlyftiga utredningar.
För alt belysa i vilken mån och av vilken part talan fullföljes
i expropriationsmål samt i vilken mån expropriationsdomstolens dom fastställes
eller ändras må följande statistiska uppgifter lämnas.

Enligt inhämtad upplysning från statistiska centralbyrån ha expropriationsdomstolarna
inom hovrättens domkrets under tiden från den 1 april
1950 till 1957 års utgång avgjort 770 mål. (Inom centralbyrån tillgängligt
material föreligger ej bearbetat för senare tid.) Under tiden från den 1
april 1950 intill (lagen för hovrättens yttrande ha lill hovrätten inkommit
73 dylika mål, av vilka 09 avgjorts. 1 24 av dessa mål (av vilka 22 av -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

gjorts) ha båda parterna fullföljt talan, i 13 mål (samtliga avgjorda) har
enbart exproprianden klagat och i 36 mål (av vilka 34 avgjorts) har enbart
expropriaten klagat. Hovrättens avgöranden i målen gruppera sig på följande
sätt:

Talan fullföljd av

ej ändring.........

exproprianden vann
expropriaten vann

båda parter	enbart	enbart
expro- priand	expro- priat	totalt
7	5	22	34
6	8	—	14
9	—	12	21
22	13	34	69

Det nu redovisade materialet ger vid handen, att antalet mål, som fullföljes
från expropriationsdomstol till hovrätt, är mycket litet och icke ens
torde uppgå till 8 procent av hela antalet i första instans avgjorda mål. Det
framgår också att i de 56 mål, i vilka expropriat klagat, hans talan helt eller
delvis bifallits i 21 fall eller 37,5 procent medan motsvarande antal för
expropriand äro 35 resp. 14, vilket innebär att expropriand fått bifall, helt
eller delvis, till sin talan i 40 procent av de av honom fullföljda målen.

Beloppet av de rättegångskostnader för hovrättsprocessen, som under de
nu förflutna nära nio åren tillerkänts expropriater, uppgår i genomsnitt
till 2 030 kronor per mål i 66 mål; i två fall har sådan ersättning ej begärts;
i ett fall ha kostnaderna kvittats.

Svea hovrätts erfarenheter bekräftas till viss del av det yttrande som
avgivits av försvarets civilförvaltning. Ämbetsverket hänvisar till andra
lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 34/1949 (återgivet ovan
s. 7) och sammanfattar sin åsikt på följande sätt.

Civilförvaltningens erfarenhet ger icke stöd åt uppfattningen att rätten
till fullföljd i hovrätt mot expropriationsdomstolarnas domar skulle ha
obehörigen utnyttjats. I motsats till motionärerna har civilförvaltningen
den erfarenheten, att domstolarna noga prövat skäligheten av yrkade ersättningar
för rättegångskostnader och att de vid utdömande av ersättning
för sådana kostnader bemödat sig om att göra en rimlig avvägning mellan
å ena sidan fastighetsägarens intresse av att få fastigheten riktigt värderad
och å andra sidan expropriantens intresse av att hålla rättegångskostnaderna
nere. Av ett par domstolar ha sålunda i olika fall begärda kostnader
för sakkunniga ogillats eller jämkad ersättning utdömts.

På grund av vad ovan anförts samt enär — med hänsynstagande till att
expropriationsmålen mer eller mindre påtvingas vederbörande — en inskränkning
i expropriatens nuvarande rätt att erhålla ersättning för rättegångskostnad
icke utan fog kunde uppfattas som en försvagning av rättssäkerheten,
finner civilförvaltningen någon ändring i fråga om rättegångskostnadernas
gäldande i expropriationsmål icke böra vidtagas.

Även Sveriges advokatsamfund anser att andra lagutskottets och riksdagens
uttalande år 1949 alltjämt äger giltighet. Samfundet, som därför avstyrker
motionerna anför.

Den begränsning av den exproprierandes ersättningsskyldighet som följer
av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken omnäinnes i motionerna. I anslut -

Tredje lagutskottets utlåtande nr i9 år 1959

ning härtill anför motionärerna: »Men denna inskränkning synes ha mera
teoretiskt än praktiskt värde, då det självfallet är svårt att avgöra om expropriaten
tredskar och vad han kan ha insett eller bort inse sakna fog i dylika
sammanhang.» Bortsett ifrån att detta uttalande tyder på en viss underskattning
av en domstols möjligheter att bedöma i vad mån förutsättningarna
för tillämpning av 18 kap. ti § rättegångsbalken föreligger, är uttalandet i
så måtto missvisande, att detsamma endast anknyter till sistnämnda stadgande
men däremot icke antyder den viktiga begränsning av ersättningsskyldigheten
som följer av 18 kap. 8 § rättegångsbalken. Av detta lagrum
tramgår atl skyldigheten att ersätta rättegångskostnad allenast gäller kostnad,
som skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Det är
därför icke riktigt, när det i motionerna påslås att de nu gällande ersättningsreglerna
skulle ge markägaren »praktiskt tagel fria händer att på
expropriantens bekostnad engagera experter och jurister till alla möjliga
och omöjliga utredningar och processer».

Enligt samfundets uppfattning kan ingen tvekan råda om att man måste
upprätthålla regeln att den, som genom expropriation tvångsvis berövar en
enskild medborgare dennes egendom, skall vara skyldig att ersätta hans
skäliga kostnader. Regeln kan naturligtvis medföra verkningar, som i det
enskilda fallet kan framstå såsom mindre tilltalande. Detta är emellertid ur
rättssäkerhetssynpunkt en betydligt mindre olägenhet än vad som skulle bli
följden av alltför långt gående inskränkningar i den exproprierandes ersättningsskyldighet.

Samfundet anser att stadgandet i 67 § expropriationslagen i förening med
de däri omnämnda bestämmelserna i rättegångsbalken innefattar en riktig
avvägning och möjliggör ett skäligt hänsynstagande även till den exproprierandes
intresse att icke belastas med onödiga eller oskäliga kostnader.
Skulle reglerna ändras i den riktning som motionärerna föreslagit, måste
man befara den konsekvensen alt enskilda markägare ej sällan skulle se
sig nödsakade att av hänsyn till kostnaderna avstå från att göra sin rätt
gällande och i stället acceptera alltför låga expropriationsersättningar.

I motionerna föreslås i första hand den ändringen att expropriantens
skyldighet att ersätta expropriatens kostnader skulle begränsas till att
gälla allenast kostnaderna i första instans. I sådana fall, där expropriaten
klagat och den högre instansen höjer expropriationsersättningen, saknas
emellertid uppenbarligen varje skäl att icke tillerkänna expropriaten ersättning
för kostnaderna i den högre instansen. Detsamma gäller sådana
fal!, där exproprianten klagat men den högre instansen ej gör ändring i den
lägre instansens avgörande. Kvar skulle då stå dels de fall, då expropriaten
klagat men ej vinner ändring, dels ock de fall, då den högre instansen på
talan av exproprianten sänker expropriationsersättningen. I dessa fall
skulle det möjligen kunna sägas vara rimligt att expropriaten själv finge
hära sina kostnader i den högre instansen. Emellertid skulle en sådan regel
med säkerhet leda till all enskilda expropriater av hänsyn till kostnaderna
ofta icke skulle våga fullfölja talan, ehuru objektivt sett så bort ske, resp.
avstå från all bevaka sin svarandetalan i den högre instansen, trots att
detta varil motiverat. Vad särskilt gäller det fall att en expropriat fullföljer
eu helt ogrundad talan till högre instans, synes redan nu gällande
regler innefalta möjlighet för denna instans alt ogilla klagandens yrkande
om ersättning för kostnaderna i överinstansen.

Även Sveriges fastighetsägareförbund åberopar andra lagutskottets och

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 195U

riksdagens uttalande år 1949. Ett förfarande som icke blott tvångsvis beröva;
den enskilde hans egendom utan även hindrar honom att på grund av
bristande ekonomiska resurser få sin sak prövad i högre rätt måste enligt
förbundet bestämt avvisas. Hänvisningen i 67 § expropriationslagen till
18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken anses vara en tillräcklig garanti mot
missbruk. Förbundet yttrar vidare.

Det kan vitsordas att expropriationskostnaderna i vissa fall kunna bliva
betydande. Detta beror emellertid framför allt på att de värderings- och
rättsregler som tillämpas på detta område äro av invecklad beskaffenhet
och ofta kräva omfattande utredningar.

Som stöd för ett övervägande av en begränsning för expropriantens skyldighet
att ersätta expropriatens kostnader till att endast gälla kostnaderna
i första instans åberopas i motionerna 1953 års utskottsuttalande, i vilket
anförts, att, om fullföljdsrätten under en längre tid skulle befinnas vara i
obehörig mån utnyttjad av expropriaten detta kunde motivera en mera ingående
prövning av frågan om rättegångskostnaderna i expropriationsmål.
Det förtjänar påpekas, att motionärerna inte ens påstått, att fullföljdsrätten
under den tid de nya reglerna i expropriationslagen varit i tillämpning
skulle ha utnyttjats obehörigt. Ett dylikt påstående skulle också ha varit
mycket svårt för motionärerna att försvara. I någon mån belysande torde
vara att under åren 1950—1957 i Nytt Juridiskt Arkiv avd. I finnes intagna
sammanlagt tolv referat av expropriationsmål. I tre av dessa har någon
ändring av underrättens dom icke skett medan överdomstolarna i de återstående
nio företagit ändring.

Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) anser att de skäl motionärerna
åberopat icke på något sätt är grundade på verkliga förhållanden. RLF
avstyrker därför motionerna och anför.

Avgörande för frågans bedömande synes vara det sätt, på vilket utredning
i expropriationsmål bedrives. Förbundets juridiska avdelning, som sedan
lång tid tillbaka biträtt olika markägare i expropriationsmål, har den
absoluta uppfattningen, att utredningsskyldigheten från de exproprierandes
sida ofta fullgöres på ett ofullständigt och otillfredsställande sätt. Detta
synes särskilt vara fallet vid kommuners expropriationer. En vanlig företeelse
är därför, att markägarna själva nödgas nedlägga arbete och kostnader,
vilka egentligen borde åligga motpart. Den begränsning, som nu föreligger
genom bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 paragraferna rättegångsbalken,
utgör ett tillräckligt korrektiv mot missbruk. Dessa bestämmelser
tillämpas ofta av domstolarna.

Utskottet

Motionärerna vill få till stånd en översyn av expropriationslagens bestämmelser
om fördelning av rättegångskostnad. För närvarande gäller att den
exproprierande, oavsett om han vinner eller tappar, har att i alla instanser
betala ej blott sina egna utan även motpartens kostnader. Den enda inskränkning
som lagen omnämner är att den exproprierande, naturligt nog, icke
behöver betala kostnad, som beror av motpartens försummelse eller vårdslös -

Tredje lagutskottets utlåtande nr It) ur 195''J

het liksom ej heller kostnad som domstolen eljest finner oskälig. Motionärerna
ifrågasätter om icke den exproprierandes ifrågavarande skyldighet
borde begränsas att gälla endast kostnaderna i första instans, vilket skulle
ha till följd att kostnaderna i högre rätt komme att fördelas enligt rättegångsbalkens
allmänna regel att den tappande har att betala den vinnandes kostnader.

Till stöd för sin ståndpunkt har motionärerna anfört i huvudsak följande:
Erfarenheterna av expropriationslagen i dess lydelse efter de vid 1949 års
riksdag genomförda ändringarna kan icke anses i alla avseenden tillfredsställande.
Lagen har icke blivit den stabiliserande faktor på tomtmarkspriserna
som man väntat. En anmärkningsvärd orsak till fördyring av expropriationsobjekt
är de omfattande och kostsamma utredningar samt de utdragna
rättegångar som den exproprierande har att bekosta. Detta är en
följd av den generösa utformningen av 67 §. Dess regler ger fastighetsägaren
praktiskt taget fria händer att på den exproprierandes bekostnad engagera
experter och jurister till alla möjliga och omöjliga utredningar och processer

1 olika instanser. Den begränsning som ligger i hänvisningen till 18 kap. 6 och
8 §§ rättegångsbalken är av mera teoretiskt än praktiskt värde. Denna frihet
för fastighetsägaren animerar till överklaganden och förhalning av expropriationen.
Resultatet blir ofta förseningar och svårigheter vid planering och
exploatering samt onödiga fördyringar, vilka redan blivit eu faktor att räkna
med även vid frivilliga markförvärv.

Vidare hänvisar motionärerna till en i liknande syfte vid 1953 års riksdag
väckt motion (II: 72). Sedan tredje lagutskottet avstyrkt densamma under
hänvisning till att den tid, som förflutit sedan lagen reformerats, icke hunnit
ge tillräcklig erfarenhet för bedömning av dess verkan, föranledde motionen
icke någon åtgärd. Utskottet anförde emellertid även att, därest under
en längre tid fullföljdsrätten skulle befinnas vara i obehörig mån utnyttjad,
detta torde utgöra anledning att upptaga frågan om rättegångskostnaderna i
expropriationsmål till en mera ingående prövning. — Enligt motionärernas
mening bör nu finnas tillräckligt underlag för en sådan prövning.

Frågan om fördelning parterna emellan av rättegångskostnader i expropriationsrättegång
bör enligt utskottets mening ej ses isolerad utan — såsom
ock motionärerna i viss män gjort — insättas i ett större sammanhang. I
första hand bör naturligtvis beaktas expropriationslagens allmänna syfte
och närmast då det mål som av statsmakterna uppställdes vid 1949 års
expropriationsreform. Vidare bör beaktas hur frågan om fördelning av kostnader
behandlats i andra lagar av expropriationsrättsligt innehåll, eftersom
enhetliga regler bör råda och förekommande avvikelser ej bör göras mer
omfattande än vad som i varje särskilt fall är oundgängligen nödvändigt.

Ett av huvudsyftena med 1949 års reform var alt möjliggöra för kommun
alt på skäliga villkor förvärva mark för tätbebyggelse. Ett annat huvudsyfte

2 — Biliang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr 19

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr W år 195''J

med reformen var att genom mera preciserade värderingsnormer få till stånd
en riktigare och mera likformig värdering och att nedbringa det övervärde
som tidigare ofta ingått i expropriationsersättningar. 1949 års reform innebar
också en ganska ingående omläggning av expropriationsrättegången. Enligt
den äldre lagen hade domstolarna icke att i sak befatta sig med expropriationsersättningens
bestämmande. Detta ankom nämligen på en särskild
nämnd, vars beslut i värderingsfrågan — med vissa undantag från vilka här
kan bortses — icke kunde överklagas. Vidare gällde att i fråga om uppskattningen
ej finge vare sig i nämndens protokoll införas eller eljest kungöras
huru nämnden inom sig röstat eller skälen för beslutet uppgivas. Expropriationsnämnden
är nu avskaffad och uppskattningen verkställes av domstol.
Mål om expropriation handlägges i första instans av en specialdomstol, expropriationsdomstolen,
som enligt huvudregeln är sammansatt av ägodelningsdomaren
i orten som ordförande samt två expropriationstekniker och två
nämndemän. Vid fullföljd handlägges målen av hovrätt i andra och högsta
domstolen i tredje instans. — Det förutsättes att domstolarnas avgöranden
i värderingsfrågorna är utförligt motiverade.

1949 års reform har sålunda bl. a. inneburit att möjlighet öppnats att få
värderingsfrågan i hela dess vidd sakligt prövad i tre instanser. Samtidigt
har lagens redan tidigare mot fastighetsägaren mycket generösa bestämmelser
om ersättning för rättegångskostnader bibehållits. Den år 1949 tillkomna
hänvisningen till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken synes enligt vad
utskottet kan finna endast ha inneburit ett lagfästande av redan tidigare
gällande rätt. Även om 1949 års reform i stort sett innebar att expropriationsinstitutet
erhöll ökad effektivitet, kan det, enligt vad erfarenheten nu visat,
knappast bestridas att reformen medfört fördyringar och förseningar av förfarandet
och därigenom en viss försvagning av expropriationsinstitutets användbarhet.
År 1949 avvisades en effektivisering på förevarande punkt under
hänvisning till rättssäkerhetssynpunkter. Med all självklar respekt för detta
motiv anser sig utskottet i dag kunna konstatera, att dessa synpunkter tilldelades
ett större utrymme än som var rimligt.

Rådande system innebär att, sedan värderingsfrågan avgjorts i första
instans av en högt kvalificerad, för ändamålet särskilt sammansatt specialdomstol,
den exproprierande enligt huvudregeln är skyldig att betala motpartens
rättegångskostnader i hovrätt och högsta domstol, även om motparten
icke i minsta mån vinner bifall till sin i överrätterna förda talan. Vid en
avvägning mellan å ena sidan det syfte som med expropriationslagen skall
tillgodoses och å andra sidan den givetvis mycket betydelsefulla frågan om
rättssäkerheten för den av expropriationen drabbade, kan ett resultat sådant
som det angivna av utskottet icke godtagas.

Svea hovrätt har i sitt yttrande framhållit att de kostnader som den exproprierande
får betala genomsnittligt blir ganska måttliga. Även om man till
de av hovrätten angivna siffrorna lägger dels den exproprierandes egna hov -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

rältskostnader, som han — om han vunnit rättegången — vid en tillämpning
av rättegångsbalkens allmänna regler hade fått ersatta, dels ock i
högsta domstolen uppkommande kostnader, kan det kanske sägas att dessa
kostnader för flertalet exproprierande icke spelar någon större roll. Rådande
system har emellertid andra och allvarligare följder. För det första kan man
icke bortse från att systemet uppmuntrar till överklaganden och att det endast
i undantagsfall kan fastslås att ett överklagande skett av sådant okynne
att bestämmelserna i 18 kap. 6 § rättegångsbalken blir tillämpliga. Härigenom
fördröjes expropriationen. Betydelsen av att detta ej sker i onödan torde
vara uppenbar och ej tarva vidare utläggning. För det andra medför rådande
system en fördyring för den expropriationsherättigade både beträffande
frivilliga förvärv — vilka är de vanligaste — och sådana där expropriation
måste tillgripas. Vid förhandlingar om frivilligt övertagande ger uppenbarligen
rådande system fastighetsägaren ett övertag vid själva prissättningen,
i det han vid förhandlingarna kan räkna sig tillgodo de kostnader som hans
motpart måste kalkylera med om frivillig överenskommelse icke träffas.
1949 års reform har sålunda på denna punkt kommit att motverka sina egna
syften. För det tredje är risken uppenbar att tyngdpunkten i rättegången
för sk jutes från underrätten till överrätterna, vilket strider
mot allmänna rättegångsprinciper.

Utskottet finner det därför i likhet med motionärerna motiverat, att
expropriationslagens rättegångskostnadsbestämmelser beträffande i första
hand rättegången i överrätt ändras. En sådan reform kan företagas efter flera
olika linjer, och gällande rätt erbjuder såsom framgått av den tidigare redogörelsen
en rik provkarta på tänkbara alternativ. Vilket alternativ man
därvidlag bör välja kräver mera ingående undersökningar och överväganden
än dem utskottet haft möjlighet att företaga. Syftet med en reform synes
emellertid böra vara att införa eif moment som, utan att behöriga rättssäkerhetskrav
blir åsidosatta, verkar återhållande på fastighetsägarens benägenhet
att överklaga. I och för sig synes det icke orimligt att fordra att en sådan
part, liksom l. ex. den förlorande parten i ett skadeståndsmål, tvingas att
ingående överväga huruvida han har något att vinna på ett överklagande. Så
är f. n. icke fallet. Han har i stället — tillspetsat uttryckt — allt att vinna men
intet att förlora. Därmed har utskottet icke i likhet med Göta hovrätt velat
säga, att man här liksom i vattenlagen bör tillämpa rättegångsbalkens allmänna
regel att den tappande skall vidkännas både sina egna och motpartens
kostnader. En sådan princip skulle kunna medföra, att en fastighetsägare,
som i första instans tillerkänts ersättning men efter klagan av den exproprierande
befinnes vara icke berättigad till ersättning, kan bli förpliktad att
betala — förutom sina egna — den exproprierandes rättegångskostnader. En
enligt denna princip utformad ersättningsregel kan i vissa fall te sig alltför
sträng. Vid en jämförelse med vattenlagen hör f. ö. beaktas alt denna lag, när
fråga är om ersättning för hl. a. skada å mark, har eu för fastighetsägaren
betydligt förmånligare ersättningsregel i del att ersättning skall utgå med

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

150 procent av skadans belopp. Utskottet erinrar i sammanhanget också om
att en utredning nyligen föreslagit en viss jämkning i vattenlagens tämligen
stränga regler. •

En ersättningsregel som innebär att den nuvarande principen i 07 § expropriationslagen
skall gälla, såvida ej domstolen »med hänsyn till omständigheterna
finner skäligt att annorlunda förordna» har naturligtvis mycket som
talar för sig. Efter denna linje har problemet lösts — dock ej genomgående
— i väglagarna, byggnadslagen, strandlagen och naturskyddslagen. Det är
icke uteslutet att man med en sådan regel skulle ha de största möjligheterna
att uppnå ett »rättvist» resultat i varje särskilt fall. En regel som den senast
diskuterade lämnar å andra sidan parter och domstolar utan egentlig ledning,
och det skulle sannolikt dröja mycket länge innan en fast och vägledande
praxis på området hunnit utbilda sig. Icke heller denna väg att lösa problemet
synes därför i första hand böra komma i fråga.

Idealet synes vara en regel sorti å ena sidan tvingar fastighetsägaren att
icke överklaga utan skäl men å andra sidan tager tillbörlig hänsyn till den
speciella situation vari han genom expropriationen blivit försatt. Regeln
bör vidare vara enkel och möjliggöra för parterna att med någon grad av
sannolikhet bedöma utgången i förväg. Av nu gällande olika lagar med expropriationsrättsligt
innehåll synes ingen motsvara det uppställda idealet i så
hög grad som 1950 års lag om ersättning för mistad fiskerätt. Tillkommet
år 1957 är dess system också det modernaste. Det innebär i korthet den modifikationen
av expropriationslagens princip att fastighetsägaren får vidkännas
sina egna rättegångskostnader i överrätt om han klagar och förlorar.

Innan slutlig ståndpunkt fattas bör emellertid konsekvenserna belysas på
ett mera fullständigt sätt än här kunnat ske. Det närmare övervägandet synes
böra ankomma på Kungl. Maj :t. En reform i den nu angivna riktningen
synes utskottet så angelägen, att förslag därom utan avvaktan på övriga
reformfrågor inom expropriationslagstiftningens område snarast möjligt
bör föreläggas riksdagen.

Vid en översyn av 67 § expropriationslagen synes slutligen också böra upptagas
till övervägande frågan om icke i lagen, i viss överensstämmelse med
praxis, bör införas rätt för den exproprierande att av motparten erhålla ersättning
— också i första instans — för kostnader som tillskyndats den
exproprierande till följd av sådant förfarande från motpartens sida varom
förmäles i 18 kap. 6 § rättegångsbalken.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 330 och II: 401
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av
expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnad.

Stockholm den 28 april 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Kristiansson, Ebbe Ohlsson,
Åke Larsson*, Ferdinand Nilsson, fru Nilsson och herr Gunnar Pettersson;

från andra kammaren: herrar von Seth*, Persson i Tandö, Nyberg,
Nilsson i Östersund, Jansson i Benestad, Svenning, Wachtmeister och fru
Lindberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

1. av herrar Osvald, Ebbe Ohlsson, Gunnar Pettersson, von Seth, Nyberg,
Jansson i Benestad och Wachtmeister, vilka ansett att utlåtandet från och
med det stycke å sidan 17, som börjar med orden: »Frågan om fördelning
.. .» bort ha följande lydelse.

»Inget modernt samhälle kan undvara möjligheten till expropriation. Meningarna
kan vara delade om vilka ändamål som därigenom skall tillgodoses
och på vilket sätt detta skall ske. 1949 års reform av expropriationslagen
innebar i båda dessa hänseenden ganska ingående ändringar. Reformen innebar
dock icke någon rubbning av principen att den exproprierande skall
betala motpartens rättegångskostnader. De förslag om ändring i denna regel
som väcktes vid 1949 års riksdag och senare vid 1953 års riksdag avvisades.

Den utformning expropriationslagens rättegångskostnadsregel erhållit kan
vid första påseende måhända förefalla generös och därför vara ägnad att uppmuntra
till omotiverade överklaganden. Man bör emellertid hålla i minnet
att det här är fråga om ett förfarande, varigenom den enskilde, låt vara mot
ersättning, berövas sin lagfångna egendom. Man kan enligt utskottets mening
vid rättegångskostnadsbestämmelsernas utformning i ett sådant förfarande
ej utan vidare tillämpa rättegångsbalkens allmänna regel vare sig i
fråga om förfarandet i första instans eller i högre rätt. Det skydd, som lagen
velat tillerkänna den enskilde, skulle då kunna bli helt illusoriskt.

Det framgår av flera remissyttranden och särskilt av Svea hovrätts utförligt
motiverade yttrande, att det icke finns någon anledning till antagande
att fastighetsägare missbrukar sin rätt genom omotiverade överklaganden.
Mot bakgrunden av lagens bestämmelser om möjlighet för den exproprierande
att erhålla tillträde till fastigheten redan efter det stämning i målet
utfärdats — en möjlighet som ofta utnyttjas — kan det f. ö. ifrågasättas om
det allmänt sett kan antagas föreligga något motiv för en fastighetsägare att
genom ogrundat överklagande fördröja expropriationen. Han fördröjer ju
därmed också utbetalandet av den slutgiltiga expropriationsersättningen.

Motionärerna anser att den sänkning av priset på mark som man hoppades
på vid 1949 års reform icke kunnat förverkligas. Eu avgörande faktor härvidlag
har enligt deras mening varit den fördyring av expropriationsobjek -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1959

ten som expropriationslagens rättegångskostnadsbestämmelser medfört. Utskottet
anser i motsats härtill att, oavsett om 67 § expropriationslagen har
eller icke har någon betydelse för prisbildningen på mark, de svårigheter som
här kan uppkomma för de exproprierande i varje fall icke bör angripas genom
en ändring av en så utpräglad rättssäkerhetsgaranti som bestämmelsen
om fri rättegång för fastighetsägaren i expropriationsmål. I anslutning till
motionärernas uttalande att domstolsförfarandet är omständligt och dyrbart
vill utskottet knyta den reflexionen, att expropriationsmålen ju efter 1949
års reform handlägges i huvudsak på samma sätt som vanliga tvistemål och
att anmärkningen för dyrbarhet och omständlighet i viss mån kan riktas mot
vårt rättegångsväsen i dess helhet. Utan att taga ställning i den vanskliga
frågan hur effektivitet, snabbhet och låga kostnader skall avvägas mot rättssäkerhet
i rättegången vill utskottet endast erinra om att det av motionärerna
kritiserade systemet dock inrymmer en för båda parter betydelsefull
rättssäkerhetsgaranti.

Skulle det trots allt visa sig att expropriationslagens nuvarande utformning
mera allmänt skulle missbrukas, bör — såsom ock av utskottet och
riksdagen år 1953 framhölls — därav föranledda jämkningar naturligtvis
vidtagas. Frågan är emellertid ett detalj spörsmål, som icke bör behandlas
isolerat utan i samband med en mera allmän översyn av expropriationslagstiftningen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionerna 1:330 och 11:401 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

2. av herr Ferdinand Nilsson.

DUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 59
904703