Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956 (Utlåtande 1956:L3u19 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

Nr 19.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 7 § lagen
den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för
mistad fiskerätt m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 46, av herrar Levin och Skoglund
i Umeå.

I motionen hemställes, »att riksdagen måtte företaga sådan ändring av
lagen om ersättning för minskad fiskerätt m. m. av den 1 december 1950,
att första stycket i 7 § får följande lydelse:

Den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut äger draga frågan
under domstols prövning, såframt han väcker talan inom tre månader
från det nämndens beslut delgavs honom. Erinran härom skall intagas i
beslutet.»

Det i motionen framställda yrkandet innebär införande av fullföljdsrätt
jämväl för kronan med avseende å fiskevärderingsnämnds beslut.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

I den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver har yttranden över motionen
inhämtats från kammarkollegium, fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök samt fiskevärderingsnämnderna för Norrbottens och Västerbottens
län, för Kalmar och Blekinge län ävensom för Hallands samt Göteborgs
och Bohus län. På begäran av utskottet har därjämte yttrande avgivits
av Sveriges fiskares riksförbund.

Gällande bestämmelser

Bestämmelserna i lagarna den 1 december 1950 om gräns mot allmänt
vattenområde samt om rätt till fiske har i vissa fall föranlett minskning av
det enskilda vattnet och intrång i förut bestående enskild fiskerätt. Genom
lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m. har
givits möjlighet för den enskilde att få ersättning härför av statsmedel.
Fråga om ersättning skall enligt 2 § i sistnämnda lag upptagas av särskild
nämnd (fiskevärderingsnämnd), inrättad för län eller annat område som
Kungl. Maj:t bestämmer. Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans
förlust framställas hos nämnden före den 1 januari 1958. Innan fiskevärderingsnämnd
avgör ärende angående ersättning skall sökanden och kronan
erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid sammanträde inför
Bihang till riksdagens protokoll 195G. 9 samt. 3 and. Nr 19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 dr 1956

nämnden (4 §). Nämnden må tillerkänna sökanden gottgörelse för utgifter
å ärendet i den mån gottgörelse begärts och finnes skälig. Rörande fullföljd
av talan mot fiskevärderingsnämnds beslut finns föreskrifter i lagens
7 §, som här må i sin helhet återges:

7 §. Ersättningssökande som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut
äger draga frågan under domstols prövning, såframt han väcker talan
mot kronan inom tre månader från det nämndens beslut delgavs honom.
Erinran härom skall intagas i beslutet.

Väckes ej, på sätt i första stycket sägs, talan mot nämndens beslut, skall
beträffande beslutet i tillämpliga delar gälla vad i allmänhet är stadgat om
domstols dom, vilken vunnit laga kraft.

Kronans talan i ersättningsfrågor bevakas enligt 8 § av kammarkollegiet.

9—12 §§ i lagen innehåller slutligen bestämmelser om nedsättning och
fördelning av ersättning som enligt 1 § i lagen tillerkännes ägaren för minskning
i fastighetens värde.

I kungörelsen den 12 januari 1951 om fiskevärderingsnämnder och deras
verksamhet har föreskrivits att fiskevärderingsnämnd skall finnas för tio
olika områden. Vidare har stadgats, att ansökning bör innehålla uppgift
om anspråkets storlek och de omständigheter, varå det grundas, samt vara
åtföljd av de handlingar sökanden vill åberopa till stöd för sin talan. Är
inkommen ansökan ofullständig och kan kompletterande uppgifter ej erhållas
genom förfrågan hos sökanden, må ordföranden förelägga denne att
inom viss tid lämna sådana upplysningar, vid påföljd att ansökningen eljest
kan komma att avvisas. Ordföranden äger inhämta yttrande från statens
fiskeritjänsteman eller annan sakkunnig myndighet samt vidtaga de förberedande
åtgärder i övrigt, som må erfordras för att ärendet skall kunna
vid förhandling inför nämnden slutföras i ett sammanhang. Finnes uppskov
med ersättningsärende nödvändigt, må nämnden tillerkänna sökanden förskott
å honom tillkommande ersättning med lämpligt belopp. Vid ersättningens
bestämmande skall tagas skälig hänsyn till ränteförlust som må
ha skett under tiden från det skadan uppkom.

Frågans tidigare behandling

Enligt 6 § i det förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.,
som den 31 juli 1947 avgavs av fiskerättslcommittén (SOU 1947:47) och
som låg till grund för 1950 års ersättningslag, skulle talan mot fiskevärderingsnämnds
beslut kunna föras vid domstol ej blott av ersättningssökanden
utan även av kronan.

Vid framläggande den 18 maj 1949 av överarbetat förslag till lagstiftning
om gräns mot allmänt vattenområde (SOU 1949: 2) uttalade lagbered -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

ningen att ersättning för förlust av vattenområde enligt den föreslagna lagen
borde utgå av statsmedel enligt bestämmelser i särskild lag. Föredragande
departementschefen uttalade (jfrop. nr 59 år 1950, s. 10) att prövningen
av dylika ersättningsfrågor lämpligen borde anförtros åt samma
nämnder, som föreslagits skola avgöra liknande frågor beträffande förlust
av fiskerätt. Erforderliga lagbestämmelser borde upptagas i samma lag som
reglerade frågan om ersättning för mistad fiskerätt. — Fiskerättskommitténs
nämnda förslag blev i anledning därav inom justitiedepartementet föremål
för viss omarbetning.

I det omarbetade förslaget, som remitterades till lagrådet, intogs bestämmelser
angående fullföljdsrätten under 7 §, motsvarande lagtextens
7 § första stycket. Förslaget lämnades av lagrådet i denna del utan erinran
(Kungl. Maj:ts prop. nr 59 år 1950 s. 56).

Vid framläggande den 13 januari 1950 av förslag till ny lag om rätt till
fiske m. m. berörde chefen för jordbruksdepartementet även frågan om
ersättning för mistad fiskerätt samt uttalade därvid till statsrådsprotokollet
bland annat följande:

»Jag har redan i början av mitt anförande framhållit, att ersättning av
statsmedel enligt min uppfattning bör utgå, då den nya fiskerättslagstiftningen
föranleder intrång i bestående enskild rätt. Det är uppenbarligen
önskvärt att dylika ersättningsfrågor kunna avgöras i enkla former, men
samtidigt måste tillses att rättssäkerheten icke äventyras. Den av kommittén
föreslagna anordningen med särskilda fiskevärderingsnämnder torde
väl tillgodose båda dessa önskemål. Jag biträder därför även förslaget om
sådana nämnder.

I 7 § ha med någon jämkning upptagits enahanda bestämmelser som i
6 § i kommittéförslaget om rätt att vid missnöje med beslut av fiskevärderingsnämnd
väcka talan mot kronan vid domstol.» (Kungl. Maj:ts prop.
nr 60 år 1950 s. 138 och 140.)

Vid ersättningslagens behandling i riksdagen uttalade utskottet:

»För att det skall stå fullt klart att fiskevärderingsnämnds beslut skall
vara likställt med domstols ej blott i fråga om möjligheterna att få exekution
utan också i fråga om möjligheten att vinna rättelse genom resning
och andra extraordinära rättsmedel — även på talan av kammarkollegiet
—- förordar utskottet att i 7 § tillfogas ett andra stycke av innehåll att om
talan ej väckes mot nämndens beslut, skall beträffande beslutet i tillämpliga
delar gälla vad i allmänhet är stadgat om domstols dom, vilken vunnit
laga kraft. Denna hänvisning syftar framför allt på bestämmelserna i nya
rättegångsbalkens 58 och 59 kap. om resning och återställande av försutten
tid samt om besvär över domvilla.» (Tredje lagutskottets uti. nr 22 år 1950
s. 25 f.)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

I anslutning härtill tillkom lagtextens andra stycke.

Anledningen till att man under departements- och riksdagsbehandlingen
av ersättningslagen frångick fiskerättskommitténs förslag och begränsade
kronans klagorätt till de i 7 § andra stycket åsyftade fallen, resning, besvär
över domvilla och återställande av försutten tid, framgår således icke närmare
av förarbetena till lagstiftningen.

Yttrandena

En lagändring i enlighet med motionen tillstyrkes av samtliga remissinstanser.

Fiskevärderingsnämnden för Kalmar och Blekinge län gör dock åtskilliga
invändningar av principiell natur men säger sig utgå från att en ändring
är behövlig, eftersom kammarkollegium, vilken myndighet torde ha den
största erfarenheten i dessa frågor, funnit så vara fallet.

Inom fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök har överdirektören och
föredragande byråchefen reserverat sig för motionens avstyrkande.

De skäl, som anses tala för en lagändring i enlighet med motionen, redovisas
av kammarkollegium på följande sätt.

Det viktigaste skälet för en utvidgning av kronans fullföljdsrätt är intresset
av en riktig och enhetlig rättstillämpning. Varken i ersättningslagen
eller eljest har givits några närmare regler om grunderna för beräknande
av ersättningarnas storlek, varför olika praxis lätt kan komma att utbildas
vid de särskilda fiskevärderingsnämnderna. Kammarkollegiet har visserligen
redan nu vissa möjligheter att verka för ett enhetligt bedömande av
ersättningsfrågorna, men dessa möjligheter är på grund av fullföljdsreglerna
mycket begränsade. — I detta sammanhang må även framhållas, att
ersättningsyrkandena i vissa fall uppgår till belopp, varmed man näppeligen
räknat vid lagens tillkomst. Sålunda må nämnas, att i två ännu icke
avdömda ärenden från Kalmar län yrkandet i vartdera fallet avser belopp
å i runt tal 3/4 milj. kr.

Ett ytterligare motiv för utvidgning av kronans fullföljdsrätt är det förhållandet,
att vittnesbevisning i egentlig mening icke kan upptagas vid
fiskevärderingsnämnderna. Bland annat när det gäller frågor om fiskets
hävd och sättet för dess bedrivande har det understundom visat sig vara
svårt att få dessa spörsmål fullt klarlagda under nämndernas sammanträden.
Man måste nämligen därvid som regel räkna med en viss obenägenhet
från ortsbors sida att lämna för sökandena ofördelaktiga upplysningar.

Slutligen må framhållas, att den fiskelagstiftning, som ersatts av lagen
den 1 december 1950 om rätt till fiske, i många hänseenden var oklar. När
det gäller att bedöma framställda yrkanden om ersättning för mistad fiskerätt
måste man emellertid taga ställning till påstådd fiskerätt även enligt
äldre lag, och stora svårigheter möta, när det gäller att pröva innehållet
och omfattningen av den rättighet, varpå ersättningsanspråken grundar sig.
Det är därför önskvärt att genom lagändring bereda även kronan möjlighet

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956 5

att genom fullföljd till allmän domstol kunna erhålla prejudicerande avgörande
i hithörande frågor.

I anslutning till kollegiets påpekande att ersättningsyrkandena i vissa
fall uppgår till belopp, varmed man näppeligen räknat vid lagens tillkomst,
må här omnämnas dels att enligt uppgift av fiskevärdering snämnden för
Hallands samt Göteborgs och Bohus län ersättning för mistad fiskerätt vid
Sydkoster i Tjärnö socken i norra Bohuslän hittills begärts med 972 522
kronor, dels ock att fiskevärdering snämnden för Norrbottens och Västerbottens
län upplyst, att hittills anhängiggjorts ett 100-tal ersättningsärenden,
att ännu endast i ett 50-tal av ärendena anspråken blivit till beloppet
preciserade, samt att summan av de preciserade anspråken närmar sig 15
milj. kr.

De skäl, som huvudsakligen anses föreligga emot en lagändring av antydd
innebörd, anges av fiskevärderingsnämnden för Kalmar och Blekinge
län på följande sätt.

Den nya fiskelagstiftningen har inskränkt vissa strandägares fiskerätt
i större eller mindre omfattning. Dessa strandägare har ett berättigat anspråk
icke endast på att staten till fullo ersätter dem den skada, de därigenom
lidit, utan även därpå, att reglerna om ersättningens bestämmande
utformas på sådant sätt, att minsta möjliga olägenhet uppkommer för dem.

De nu gällande fullföljdsreglerna innebär för de ersättningsberättigade
strandägarna en fördel såtillvida, att sedan ersättningen en gång blivit bestämd
av fiskevärderingsnämnden, densamma icke kan nedsättas efter ett
överklagande av nämndens beslut och att den av nämnden fastställda ersättningen
i följd härav kan omedelbart utbetalas.

En ändring av fullföljdsreglerna på sätt som föreslagits skulle medföra,
att en ersättningsberättigad strandägare skulle för att få sin ersättning bestämd
mot sin vilja kunna tvingas in i en rättegång, som kanske komme
att föras genom alla instanser. Ändringen skulle också medföra, att ersättningen
icke skulle kunna utbetalas, förrän lagakraftägande dom förelåge,
en omständighet, som ibland skulle kunna föranleda en avsevärd tidsutdräkt.
Ändringen skulle därför medföra en tämligen avsevärd försämring
av de ersättningsberättigade strandägarnas processuella ställning och bör
enligt nämndens mening icke komma till stånd med mindre att avsevärda
olägenheter kan visas vara förknippade med den nuvarande ordningen.

Kollegiets skäl för den påyrkade ändringen är intresset av en riktig och
enhetlig rättstillämpning vid fiskevärderingsnämnderna, att vittnesbevisning
i egentlig mening icke kan upptagas vid nämnderna samt att omfånget
av den tidigare fiskerätten många gånger kan vara föremål för tvekan på
grund av den tidigare gällande lagens oklara innebörd.

Vad till en början angår det sist anförda skälet eller den tidigare gällande
lagens oklara innebörd torde man vara berättigad att antaga, att detta skäl
varit under omprövning i samband med ersättningslagens tillkomst. Den
äldre lagens bristfällighet har därvid givetvis stått klar för statsmakterna.

fi Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

Detta skäl kan näppeligen väga tyngre nu än då och torde därför icke vara
tillräckligt för att motivera en ändring.

Vad beträffar det av kollegiet framhållna intresset av en riktig rättstilllämpning
torde därmed avses intresset av att ersättningen bestämmes till
det belopp, som motsvarar den uppkomna skadan. Att värdera ett fiske är
alltid en vansklig sak. Merendels torde man sakna fasta utgångspunkter
för bedömningen. Det torde därför många gånger bliva fråga om en mer
eller mindre skönsmässig uppskattning. Och vid en dylik uppskattning
kunna meningarna givetvis skilja sig från varandra högst väsentligt. En
ersättning, som förefaller den ene vara skälig, kan förefalla den andre att
avsevärt över- eller understiga vad som kan anses vara rimligt. Att värderingen
ibland måste ske efter skönsmässiga grunder torde också hava beaktats
vid ersättningslagens tillkomst.

Vad kollegiet anfört därom, att ersättningsyrkandena i vissa fall uppgår
till belopp, varmed man näppeligen räknat vid ersättningslagens tillkomst,
torde vara riktigt. Det torde också vara rimligt, att då dylika yrkanden bifalles,
den ersättningsberättigade strandägarens anspråk på ett snabbt avgörande
får vika för kronans intresse av att få till stånd en omprövning
av ersättningens storlek. Denna synpunkt torde emellertid föranleda, att
kronans fullföljdsrätt begränsas till att avse sådana fall, då den av fiskevärderingsnämnden
bestämda ersättningen uppgår till ett mera avsevärt
belopp.

Utöver de sålunda angivna skälen mot en lagändring åberopar minoriteten
inom fiskeristyrelsen följande synpunkter.

Även om det vid ett första beseende kan synas som om fog funnes för
kollegiets ståndpunkt så förefaller vid en närmare granskning mycket vägande
skäl kunna anföras mot den ifrågasatta lagändringen. Av innehållet
av 2 § andra stycket ersättningslagen blir en följd att ersättningsanspråk
enligt lagen som anhängiggörs hos fiskevärderingsnämnd efter utgången
av 1957 är prekluderade. Enligt de allmänna reglerna för processlagstiftnings
tillämplighet i tiden lärer en eventuell ändrad lagstiftning bli tilllämplig
endast på sådana anspråk som anhängiggörs efter den ändrade lagens
ikraftträdande, under det att redan anhängiggjorda eller avgjorda ersättningsärenden
skall behandlas efter den äldre lagen (jfr RP 12 §). Man
hamnar då i den mycket egendomliga situationen att en mängd ersättningsmål
avgjorts eller kommer att avgöras utan möjlighet för det allmänna
(kammarkollegiet) att få domstolsprövning till stånd, under det att ersättningsärenden
som anhängiggörs efter lagens ikraftträdande kan bli föremål
för dylik prövning. Ur såväl allmänt medborgerliga rättssäkerhetssynpunkter
som i lagtekniskt hänseende förefaller dessa konsekvenser så allvarliga,
att förslaget att ändra ersättningslagen i den av kammarkollegiet
önskade riktningen är ägnat att inge betänkligheter.

På vissa håll har antytts att — därest fullföljdsrätt för kronan införes
- denna fullföljdsrätt på ett eller annat sätt begränsas.
Härom anför kammarkollegium.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

Därest betänkligheter skulle anses föreligga mot en obegränsad fullföljdsrätt
för kronan till allmän domstol beträffande av fiskevärderingsnämnd
meddelade beslut i ersättningsärenden, torde i administrativ väg kunna
föreskrivas, att kammarkollegiet såsom företrädare för kronan icke må begagna
sig av sin klagorätt i andra fall än då frågan om den påstådda fiskerättens
art och omfattning enligt äldre rätt är osäker, då principfråga föreligger
samt då utdömd ersättning avsevärt överstiger vad som kan anses
rimligt; kollegiet vill emellertid tillägga att kollegiet, även utan särskild
föreskrift härom, lärer komma att begränsa utnyttjandet av en eventuell
fullföljdsrätt till att avse allenast nu angivna eller därmed jämförliga fall.

Fiskevärdering snämnden för Kalmar och Blekinge län gör i denna fråga
följande uttalande.

Vidtages ändring, torde fullföljdsrätten emellertid böra begränsas till att
avse allenast sådana fall, då ett verkligt behov av en förnyad prövning föreligger.
På vad sätt en dylik begränsning skall komma till uttryck i lagreglerna
är en fråga, som nämnden anser sig icke kunna gå in på. Skulle emellertid,
såsom torde vara att emotse, svårigheter yppa sig att på förhand konstatera,
när behov kan tänkas komma att föreligga, synes man möjligen
kunna reflektera på att låta fullföljdsrättens utövande bliva beroende av
Kungl. Maj :ts medgivande i varje särskilt fall.

Fiskevärderingsnämnden för Norrbottens och Västerbottens län framför
en liknande tankegång.

Beträffande frågan om rättegångskostnader uttalar sig kammarkollegium
sålunda.

Med hänsyn till de ersättningsberättigades intressen synes ersättning för
kronans rättegångskostnader icke böra yrkas i de fall, då sökanden nöjer
sig med nämndens beslut men kronan fullföljer till allmän domstol, därest
icke särskilda omständigheter (t. ex. oriktiga uppgifter från sökandens
sida) därtill ger anledning.

Det skulle möjligen kunna ifrågasättas, om man icke bör gå ett steg
längre och låta sökanden få ersättning för egna kostnader (jfr 67 § expropriationslagen).
Visserligen har sökanden icke denna förmånliga ställning,
då han själv fullföljer talan, men det torde vara större anledning att tillgodose
sökandens intressen, då kronan fullföljer.

Även fiskevärderings nämnderna för Kalmar och Blekinge län samt för
Norrbottens och Västerbottens län förordar en rättegångskostnadsregel i
enlighet med 67 § expropriationslagen.

Vad slutligen frågan om f o r u m beträffar så anför kammarkollegium
härom.

Gällande lag om ersättning för mistad fiskerätt innehåller icke några
föreskrifter om forum för det fall, att ersättningsfrågan dragés under dom -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

stols prövning. Då lagen antogs torde dock ha avsetts, att ett överklagande
av fiskevärderingsnämnds beslut skulle ske vid fastighetens forum.

Emellertid har Svea hovrätt i visst mål ansett valrätt föreligga mellan
detta forum och domstolen i den ort, där kammarkollegiet såsom företrädare
för kronan har sitt säte, d. v. s. Stockholms rådhusrätt (se Sv. JT 1954,
rättsfall s. 25). Mål angående ersättning för mistad fiskerätt berörande samma
ort, till och med samma skifteslag, kunna sålunda i vissa fall komma
att avdömas av häradsrätten i orten och i andra fall av Stockholms rådhusrätt,
vilket uppenbarligen får anses vara synnerligen olämpligt. För det fall
att även kammarkollegiet erhåller rätt att föra talan mot fiskevärderingsnämnds
beslut, torde forum-frågan bli ytterligare komplicerad. Det synes
därför påkallat att genom ett tillägg till 1950 års fiskeersättningslag få fastslaget,
vilket av förenämnda fora som skall komma i fråga.

Med hänsyn dels till önskvärdheten av att rättegångskostnaderna i möjligaste
mån hålls nere (exempelvis i de fall, då vittnen höras m. in.), dels
ock till den omständigheten att särskilt beträffande frågor om fiskets hävd
och omfattning, sedvanor i orten i fråga om fiskets utövande och dylikt det
är av stort värde för målens bedömande att utnyttja den kännedom om de
lokala förhållandena, som finns företrädd inom domstolarna i orten, synes
det kollegiet lämpligast att fastighetsforum blir exklusivt forum i fiskeersättningsmål.

Kammarkollegiets uppfattning i denna fråga delas av minoriteten inom
fiskeristyrelsen samt av fiskevärderingsnämnderna för Kalmar och Blekinge
län och för Norrbottens och Västerbottens län.

Utskottet

I motionen hemställes, att 1950 års lag om ersättning för mistad fiskerätt
m.m. ändras så att ersättningsfrågan skall kunna dragas under domstols
prövning icke blott av ersättningssökanden utan även av kronan. Enligt
6 § i det förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. in., som avgavs
av fiskerättskommittén och som låg till grund för 1950 års ersättningslag,
skulle talan mot fiskevärderingsnämnds beslut kunna föras vid domstol
av såväl ersättningssökanden som kronan. Under departementsbehandlingen
frångicks emellertid kommitténs förslag, därvid kronans klagorätt
begränsades till de extraordinära rättsmedel, som enligt rättegångsbalken
gäller för lagakraftägande domar och beslut. Anledningen till den sålunda
företagna ändringen framgår icke av förarbetena till lagstiftningen. Emellertid
har, av de yttranden att döma, som föreligger över motionen, på åtskilliga
håll den tanken kommit till uttryck, att rätt till domstolsprövning
borde införas även för kronan. Vad som närmast synes ha aktualiserat

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

denna tanke är den omständigheten att 1950 års lagstiftning har kommit
att ge upphov till ersättningsanspråk i en omfattning, som knappast torde
ha förutsetts vid ersättningslagens tillkomst. Belysande i detta hänseende
är exempelvis de uppgifter, som föreligger från fiskevärderingsnämnderna
för Norrbottens och Västerbottens, för Kalmar och Blekinge och för Hallands
samt Göteborgs och Bohus län. Hos den förstberörda nämnden närmar
sig sålunda summan av hittills preciserade anspråk 15 miljoner kronor, i
Kalmar- och Blekingenämnden har i två ärenden, som delvis avser samma,
flera personer tillhöriga fiske, yrkats ersättning med omkring 800 000 kronor,
och i den tredje av nämnderna har anspråk avseende Sydkoster i norra
Bohuslän väckts på ett belopp av 972 522 kronor. I sistnämnda ärenden gör
kronan i första hand gällande, att fiskerätterna vid Sydkoster haft sådant
innehåll, att någon ersättning över huvud taget icke kan ifrågakomma. I
anslutning till detta exempel må erinras om att fiskevärderingsnämndernas
verksamhet för bestämmande av ersättning omfattar jämväl det rent rättsliga
bedömandet av fiskerättigheternas art och omfattning enligt den före
den 1 januari 1951 gällande fiskelagstiftningen.

Fiskerättskommittén uttalade i sitt betänkande (SOU 1947:47 s. 322)
att, även om den sammansättning fiskevärderingsnämnderna avsågs skola
ha torde göra dem väl skickade att pröva ersättningsfrågorna, kommittén
likväl ansett rättssäkerheten kräva, att möjlighet bereddes den, som var
missnöjd med nämndens beslut, att bringa ärendet under allmän domstols
bedömande. Under kommittéarbetet hade ifrågasatts att begränsa domstolens
prövning till att avse allenast innehållet och omfattningen av den
rättighet, varpå ersättningsanspråket grundade sig, medan frågan om ersättningens
belopp ej ensamt skulle få fullföljas till domstol. Kommittén
yttrade i anledning därav att den funnit en sådan anordning möta alltför
stora betänkligheter med hänsyn såväl till svårigheten att sålunda särskilja
olika delar av tvistefrågan som också till vikten av de ekonomiska värden
som kunde stå på spel i hithörande ärenden.

Dessa kommitténs uttalanden har fått förnyad aktualitet med hänsyn
till arten och omfattningen av de ersättningsärenden, som redan hittills
blivit väckta. Även åtskilliga ytterligare skäl talar för införandet av fullföl
j dsrätt jämväl för kronan. Till en början kan sägas, att sådan rätt i föreliggande
fall motiveras redan av den grundläggande processrättsliga principen
om ömsesidig fullföljdsrätt. Vidare kan åberopas det allmänna intresset
också på förevarande område av en riktig och enhetlig rättstillämpning
med avseende på grunderna för beräkning av ersättningarnas storlek,
något som torde vara svårt att uppnå utan domstolsprövning med den möjlighet
denna innebär till avgöranden i högre instanser. Vid fiskevärderingsnämnderna
kan vittnesbevisning icke upptagas under samma betryggande
former som vid allmän domstol. Delta kan, särskilt när det gäller frågor

Dihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

om fiskets hävd och sättet för dess bedrivande, visa sig innebära en icke
oväsentlig begränsning av fiskevärderingsnämndernas möjligheter att komma
till riktiga och rättvisa resultat. Slutligen motiveras önskemålet om fullföljdsrätt
för kronan också av behovet av prejudicerande avgöranden av
högre instans i de rent rättsliga spörsmål, som sammanhänger med tolkningen
av äldre fiskelagstiftning.

Starka skäl talar således för fullföljdsrätt för kronan. Emellertid kan
vägande skäl också åberopas mot den av motionärerna önskade lagändringen.
Lagen om ersättning för mistad eller inskränkt fiskerätt har tillkommit
för att bereda fiskerättshavarna ersättning för den skada och förlust
de lidit genom ingripande i deras rätt från statsmakternas sida i form
av lagstiftning. Rättigheternas innehavare kan därför sägas ha ett berättigat
anspråk på att reglerna om ersättningens bestämmande utformas på ett
sådant sätt, att minsta möjliga olägenhet uppkommer för dem. Det må under
sådana förhållanden anses rimligt, att de ersättningsberättigade icke
bör kunna tvingas in i rättegång vid domstol med de konsekvenser detta
kan medföra i fråga om rättegångskostnader och dröjsmål med ersättningens
utbekommande. Även rent processuella skäl kan möjligen, i enlighet
med vad minoriteten inom fiskeristyrelsen påpekat, åberopas mot en lagändring
i den av motionärerna önskade riktningen. Enligt de allmänna reglerna
för processlagstiftnings tillämplighet i tiden lär nämligen en eventuellt
ändrad lagstiftning bli tillämplig endast på sådana anspråk, som anhängiggörs
efter den ändrade lagens ikraftträdande, under det att redan anhängiggjorda
eller prövade ersättningsärenden skall behandlas efter den
äldre lagen. Situationen skulle då bli den, att vissa ersättningsmål avgjorts
eller komme att avgöras utan möjlighet för det allmänna att få domstolsprövning
till stånd, under det att ersättningsärenden, som anhängiggöres
efter lagens ikraftträdande, kan bli föremål för dylik prövning. Denna olägenhet
torde dock kunna i stort sett undvikas genom ett övergångsstadgande
av innebörd att bestämmelsen om fullföljdsrätt för kronan bleve tillämplig
i alla ärenden, där beslut av fiskevärderingsnämnd meddelades efter lagändringens
ikraftträdande. Hittills torde nämligen beslut ha meddelats i
ett mycket litet antal ärenden.

EnTigt utskottets mening bör emellertid avgörandet träffas främst med
hänsyn tagen till de ersättningsberättigades intressen. Den frågan träder då
i förgrunden, huruvida dessas ställning genom den ifrågasatta lagändringen
skulle så försämras, att denna framstår såsom obillig. Vad då först beträffar
risken för utgifter för rättegångskostnader i sådana fall, då ersättningssökanden
nöjer sig med nämndens beslut men kronan fullföljer till allmän
domstol, torde varje olägenhet härutinnan kunna undvikas genom en bestämmelse,
motsvarande 67 § expropriationslagen och innebärande bland
annat, att kronan i de fall, då den utnyttjar sin fullföljdsrätt, får, oavsett

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

målets utgång, svara icke blott för sina egna utan även för motpartens kostnader
å målet. Däremot torde den olägenhet icke kunna helt undvikas, som
består i tidsutdräkt med avseende på ersättningens utbetalande. Att således
ersättningssökandenas ställning vid en lagändring åtminstone i visst avseende
skulle försämras är otvivelaktigt. Å andra sidan har det, enligt vad
utskottet under hand inhämtat, i samband med ärendets behandling av
företrädare för vissa ersättningssökande själva uttalats den åsikten, att kronan
borde beredas möjlighet att bringa ersättningsfrågorna under domstols
bedömande. Det torde nämligen ligga i sakens natur, att fiskevärderingsnämnderna
i medvetandet om kronans avsaknad av fullföljdsrätt är
benägna för en viss försiktighet vid ersättningarnas bestämmande, vilket
onekligen innefattar en viss risk för att förlusten eller skadan icke alltid
uppskattas till sitt fulla belopp.

Utskottet anser i vart fall, att den av motionärerna förordade lagändringen
icke bör genomföras utan att samtidigt frågan om rättegångskostnader
överväges. Därest kronans fullföljdsrätt i samband därmed på ett eller
annat sätt begränsades till spörsmål av principiell natur och till sådana fall,
då det på grund av påtagliga oriktigheter förelåge klart behov av domstolsprövning,
torde skälen för en lagändring väga tyngre än de därigenom uppkomna
olägenheter för de ersättningsberättigade, vilka talar emot en sådan
ändring.

Utskottet vill slutligen endast tillägga, att enligt utskottets mening den
önskvärda enhetligheten i rättstillämpningen bäst torde vinnas med en
forumregel, enligt vilken en särskilt angiven allmän underrätt gjordes till
exklusivt forum.

Utskottet har inhämtat, att kammarkollegium i början av 1955 hos Kungl.
Maj :t gjort en framställning i ämnet, vilken framställning även blivit remissbehandlad.
På grund härav synes anledning saknas att föreslå någon ytterligare
utredning, och utskottet finner det lämpligast att överlämna åt Kungl.
Maj :t att vidta de åtgärder i frågan, som kan anses lämpliga.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 46,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 9 maj 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1956

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Ebbe Ohlsson,
Kristiansson* och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Levin, Eriksson i
Sandby*, Andersson i Dunker, Nestrup, Andersson i Ryggestad, fru Boman
och herr Berggren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1956

560629