Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957 (Utlåtande 1957:L3u18 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

Nr 18

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om ändrad Igdelse av 7 § lagen den 1
december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad
fiskerätt m. in., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1957 dagtecknad proposition, nr 129, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 7 § lagen den 1 december 1950 (nr 599)
om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 1 december 1950 om ersättning
för mistad fiskerätt in. in. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande Igdelse) (Föreslagen Igdelse)

7 §■

Ersättningssökande som är miss- Den som är missnöjd med fiskenöjd
med fiskevärderingsnämnds be- värderingsnämnds beslut äger draga
slut äger draga frågan under dom- frågan under domstols prövning, såstols
prövning, såframt han väcker framt han väcker talan inom tre måtalan
mot kronan inom tre månader nåder från det nämndens beslut delfrån
det nämndens beslut delgavs bo- gavs honom. Talan skall väckas vid
nom. Erinran härom skall intagas i rätten i den ort där vattenområdet
beslutet. eller, om det är beläget under flera

domstolar, dess huvuddel ligger. 1
beslutet skall intagas erinran om vad
den missnöjde sålunda har att iakttaga.

Kronan vare pliktig att, i den
mån annat ej föranlcdes av vad i
18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
stadgas, ersätta motparten hans kostnader
å målet i underrätten. Vad sålunda
stadgas skall, om kronan full I

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 3 avd. .Yr 1 é

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

följer talan, äga tillämpning jämväl
å sådana kostnader i högre rätt som
åsamkas motparten genom kronans
fullföljda talan.

Väckes ej----—--------laga kraft.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling, men äger
ej tillämpning beträffande ärende, i
vilket fiskevärderingsnämnd meddelat
beslut före ikraftträdandet.

I samband med propositionen har utskottet behandlat fyra i anledning
av densamma väckta motioner.

I två likalydande motioner, som väckts inom första kammaren nr 484 av
herr Alexanderson samt inom andra kammaren nr 610 av herrar Johnsson
i Kastanjegården och Nilsson i Lönsboda hemställes i enlighet med den
ståndpunkt lagrådet intagit i sitt yttrande över propositionen, »att riksdagen
måtte antaga följande förslag till

LAG

lag om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.

Härigenom förordnas, att 3—7 §§ lagen den 1 december 1950 om ersättning
för mistad fiskerätt m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

3 §•

Fiskevärderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. En av ledamöterna,
vilken tillika skall vara ordförande, utses av Konungen. De båda övriga
ledamöterna utses på sätt Konungen bestämmer. För varje ledamot skall
finnas en eller flera suppleanter.

Ordföranden och suppleant för honom skola vara lagkunniga och erfarna
i domarevärv.

Övriga ledamöter och suppleanter för dem böra vara allmänt betrodda
och väl förtrogna med ortens förhållanden.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

4 §■

Angående fiskevärderingsnämnd och förfarandet hos nämnden i ersättningsmål
som anhängiggjorts enligt 2 § skall tillämpas vad som är stadgat
i fråga om allmän domstol och rättegången i tvistemål, dock med följande
avvikelser:

1. Vid uppskjuten huvudförhandling skall målet företagas i det skick,
vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Ha de ledamöter, som
vid det senare sammanträdet sitta i nämnden, ej övervarit den tidigare handläggningen,
skall dock målet upptagas till ny huvudförhandling; i den mån
det kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad
eller synnerlig olägenhet, erfordras ej att bevis, som upptagits vid tidigare
sammanträde, ånyo upptages.

Parts utevaro från nämndens sammanträde utgöre ej hinder för målets
handläggning och avgörande.

2. Nämndens avgörande skall grundas på vad vid syn eller annan förhandling
förekommit och handlingarna i övrigt innehålla. Dom skall meddelas
inom en månad från det förhandlingen avslutats, om ej synnerligt
hinder möter.

3. Äro särskilda skäl därtill, äge nämnden, utan huvudförhandling, i avvaktan
på målels avgörande förordna, att förskott skall utgå i avräkning
på ersättning som slutligen kan komma att fastställas.

4. Kronan vare pliktig att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap.
6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas, ersätta sökanden hans kostnader å
målet vid nämnden.

Lagen om fri rättegång skall äga tillämpning i mål som här avses.

5 §•

Ordföranden äge besluta för nämnden i samma omfattning som är stadgad
för den lagfarne domaren i häradsrätt.

Yppas vid överläggning i nämnden skiljaktiga meningar, vare lag som i
rättegångsbalken stadgas beträffande domstol, där allenast lagfarna ledamöter
ha säte i rätten. Vid omröstning säge ordföranden sin mening först.

G §•

Talan mot nämndens dom eller beslut fullföljes till hovrätt enligt vad som
i allmänhet är stadgat om fullföljd av talan mot dom eller beslut i tvistemål;
dock vare särskild vadeanmälan mot dom av nämnden ej erforderlig, och
part äge inkomma med vadeinlaga inom fyra veckor från den dag då han
erhållit del av domen. 50 kap. 2 § rättegångsbalken skall ej äga tillämpning.

Mot beslut rörande förskott skall talan föras särskilt. Mot hovrättens beslut
i dylik fråga må talan ej föras.

Där ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, skall
kronan städse själv vidkännas sina kostnader i hovrätten eller högsta domstolen,
så ock kostnad som åsamkas motpart genom att kronan fullföljt
talan.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

7 §.

Konungen föreskriver, under vilka hovrätter fiskevärderingsnämnderna
skola höra.

Konungen meddelar tillika de närmare bestämmelser angående tillämpningen
av denna lag som i övrigt finnas erforderliga.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Lagen äge ej tillämpning beträffande mål, som fiskevärderingsnämnd avgjort
före ikraftträdandet.

Vid lagens ikraftträdande anhängigt mål, som handlagts enligt äldre
bestämmelser, äge nämnden företaga till avgörande utan ny förhandling,
där målet ändock finnes tillfredsställande utrett».

I en inom andra kammaren nr 611 väckt motion har herr Lundberg, med
hänvisning till att lagen om ersättning för mistad fiskerätt i den praktiska
tillämpningen i åtskilliga fall kommit att medföra orättmätiga ersättningar
och att hittills gjorda värderingar icke kunde betraktas som i laga ordning
tillkomna, hemställt, »att riksdagen måtte besluta, att antaga Kungl. Maj :ts
förslag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 1 december 1950 om ersättning
för mistad fiskerätt in. in. med den ändringen att ikraftträdandet får följande
lydelse: Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Beträffande
beslut som meddelats av fiskevärderingsnämnd före denna lags
ikraftträdande må talan jämlikt 7 § väckas inom 3 månader efter ikraftträdandet,
samt att utskottet i övrigt vidtager de eventuella ändringar i lagtext
etc. som erfordras för att de ovan angivna önskemålen beaktas».

Herrar Staxäng och Hedin hemställer i en motion nr 612, likaledes väckt
i andra kammaren, »att riksdagen måtte antingen och i första hand avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 129, eller och i andra hand besluta om de lagändringar,
som förordats av lagrådet enligt dess protokoll för den 21 februari
1957 i föreliggande ärende, därvid det torde få ankomma på vederbörligt
utskott att närmare utforma den erforderliga lagtexten i anslutning till lagrådets
riktlinjer».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de motiv motionärerna åberopat
för sina yrkanden får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll och inledning

1 propositionen föreslås, att kronan skall erhålla samma sätt som ersättningssökande
att väcka talan vid domstol i anledning av fiskevärderingsnämnds
avgörande.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 17 januari 1955 har kammarkollegiet
hemställt, att Kungl. Maj :t ville för riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring av lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m. att kronan erhåller
vidgad fullföljdsrätt i ersättningsfrågor som i nämnda lag avses. I skrivelsen
har därjämte upptagits vissa andra, med den berörda frågan sammanhängande
spörsmål.

Över kollegiets skrivelse har efter remiss yttranden avgivits av fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök, samtliga fiskevärderingsnämnder, Sveriges
advokatsamfund, riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges fiskares
riksförbund. Yttrande har vidare inkommit från advokaten Olof Chrysander
i Uppsala.

En framställning i ämnet har jämväl gjorts av 1956 års riksdag i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 25 maj 1956 (nr 300).

Gällande lagbestämmelser om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Bestämmelserna i lagarna den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde
samt om rätt till fiske har i vissa fall föranlett minskning av det
enskilda vattnet och intrång i förut bestående enskild fiskerätt. Genom lagen
den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m. har givits
möjlighet för den enskilde att få ersättning härför av statsmedel.

I 1 § ersättningslagen stadgas att, där vattenområde jämlikt lagen om
gräns mot allmänt vattenområde frångår ägaren, denne skall njuta ersättning
av statsmedel för värdet av fiskerätt och annan förmån, som han sålunda
förlorar, så ock för annan skada som därigenom tillskyndas honom.
Ersättning av statsmedel för värdet av förlorad förmån och för annan skada
skall enligt samma lagrum jämväl förekomma i några andra därmed
likartade och särskilt angivna fall av rättighetsförluster.

I 2 § stadgas, alt fråga om ersättning skall upptagas av en särskild nämnd
(fiskevärderingsnämnd) och att ersättningsanspråk vid talans förlust skall
framställas inom viss tid. Fristen var ursprungligen bestämd till den 1 januari
1956 men genom lag den 30 december 1955 förlängdes den till den 1 januari
1958. Enligt 3 § skall fiskevärderingsnämnd bestå av tre ledamöter,
varav eu, som tillika skall vara ordförande, utses av Kungl. Maj:t. De båda
övriga ledamöterna utses på sätt Kungl. Maj :l bestämmer. För varje ledamot
skall finnas en i enahanda ordning som denne utsedd suppleant. Angående
omröstning i nämnden skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning
i tvistemål vid rådhusrätt.

Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skall enligt
4 § sökanden och kronan erhålla tillfälle alt framlägga sina synpunkter
vid sammanträde inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att ha
handlagts vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar
avseende. Nämnden må tillerkänna sökanden goltgörelse av statsmedel för
utgifter å ärendet i den mån sådan gottgörelse begärts och finnes skäl ig. läskrift
av nämndens beslut skall tillställas sökanden.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

5 ocli G §§ i ersättningslagen avser utfärdande i administrativ ordning av
bestämmelser om ersättning till nämndledamöter och om fiskevärderingsnämndernas
verksamhet. Kungörelse om fiskevärderingsnämnder och deras
verksamhet har utfärdats den 12 januari 1951.

Ersättningssökande, som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut,
äger enligt 7 § första stycket draga frågan under domstols prövning,
såframt han väcker talan mot kronan inom tre månader från det nämndens
beslut delgavs honom. Erinran härom skall intagas i beslutet. Väcker han
ej sådan talan, skall, enligt vad som stadgas i andra stycket av 7 §, beträffande
beslutet i tillämpliga delar gälla vad i allmänhet är stadgat om
domstols dom, vilken vunnit laga kraft. Kronans talan i ersättningsfrågorna
bevakas enligt 8 § av kammarkollegiet.

^ 9 12 §§ upptages vissa regler för det fall att inteckningshavares intres sen

beröres.

Frågans tidigare behandling

Ur förarbetena till ersättningslagen må här anmärkas, att fiskerättskommittén
i sitt den 31 juli 1947 avgivna betänkande (SOU 1947:47) uttalade,
att såväl de väntade ärendenas antal som deras säkerligen ofta invecklade
art närmast syntes visa hän mot en anordning med för ändamålet särskilt
inrättade organ, vilkas verksamhetsområden borde vara lokalt begränsade
men i enhetlighetens intresse ej alltför små. För den avsedda organisationen
fann kommittén de lokala värderingsnämnderna enligt rekvisitionslagen
lämpligen kunna tjäna som förebilder. För prövning av frågor enligt ersättningslagen
föreslog kommittén därför inrättande av särskilda fiskevärdei
ingsnämnder. Dessas antal och verksamhetsområden borde bestämmas av
Kungl. Maj :t. Med hänsyn till arten av de ärenden som skulle handläggas av
fiskevärderingsnämnd ansåg kommittén att dess ordförande borde vara en i
domarevärv erfaren jurist — helst häradshövding eller annan ordinarie innehav
are av domareämbete -— samt att till ledamöter borde utses personer,
som var väl förtrogna med förhållandena inom nämndens verksamhetsområde
och hade erfarenhet i värdering av fast egendom; ägodelnings- och vattenrättsnämndemän
syntes i första hand komma i fråga för dylikt uppdrag.
Kommitténs lagförslag upptog regler härom.

Fullfölj dsreglerna upptogs i 6 § i fiskerättskommitténs förslag till ersättningslag.
Detta lagrum hade i förslaget följande lydelse.

Den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut i ärende angående
ersättning äger draga frågan under allmän domstols prövning, såframt
?nstämmer s*n talan inom nittio dagar från det nämndens beslut tillstalldes
honom. I beslutet skall lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde
har att iakttaga för tvistens dragande under domstols prövning.

I fråga om detta lagrum anförde kommittén:

Även om den sammansättning, fiskevärderingsnämnderna avses skola ha,
torde göra dem väl skickade att pröva ersättningsfrågorna, har kommittén

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

likväl ansett rättssäkerheten kräva, att möjlighet beredes den som är missnöjd
med nämndens beslut att bringa ärendet under allmän domstols bedömande.
Det bär härvid ifrågasatts att begränsa domstolens prövning till att
avse allenast innehållet och omfattningen av den rättighet, varpå ersättningsanspråket
grundar sig, medan frågan om ersättningens belopp ej ensamt
skulle få fullföljas till domstol. En dylik anordning har emellertid
kommittén funnit möta alltför stora betänkligheter med hänsyn såväl till
svårigheten att sålunda särskilja olika delar av tvistefrågan som också till
vikten av de ekonomiska värden som kunna stå på spel i hithörande ärenden.

1 avseende å kammarkollegiets befattning med dessa ärenden framhöll
kommittén, att kollegiets avsedda ställning som kronans representant icke
syntes böra vara rent partsbetonad. Då det gällde den grundläggande utredningen
rörande innehållet och omfattningen av sökandens rätt var det
enligt kommitténs mening önskvärt att kollegiet med sin speciella sakkunskap
medverkade till ett objektivt klarläggande av det för ersättningsfrågans
bedömande avgörande rättsläget.1

Vid remiss till lagrådet den 25 februari 1949 av förslag till bl. a. fiskerättslag
och ersättningslag framhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Sträng, att det uppenbarligen var önskvärt att ersättningsfrågorna
kunde avgöras i enkla former, men samtidigt måste tillses
att rättssäkerheten icke äventyrades. Den av fiskerättskommittén föreslagna
anordningen med särskilda fiskevärderingsnämnder torde väl tillgodose båda
dessa önskemål. Departementschefen biträdde därför förslaget om sådana
nämnder. Däremot ansåg departementschefen icke behövligt, att några särskilda
kvalifikationsvillkor för ledamotskap angavs i lagtexten, samt förklarade
sig utgå från att Kungl. Maj :t ändock skulle tillse att önskemålet
om opartiskhet och erfarenhet i värderingsfrågor beaktades. Fullföljdsreglerna,
som i det remitterade förslaget återfanns i 7 §, hade — med undantag
för en mindre ändring av redaktionell karaktär — samma lydelse som
nu gäller. I avseende å desamma anförde departementschefen endast att i
7 § hade med någon jämkning upptagits enahanda bestämmelser som i 6 §
i kommittéförslaget om rätt att vid missnöje med beslut av fiskevärderingsnämnd
väcka talan mot kronan vid domstol. Med hänsyn bl. a. till att det
i dylika fall ej sällan torde bli fråga om alt åberopa ny utredning syntes
denna utväg vara att föredraga framför att — i enlighet med vad kammarkollegiet
under remissbehandlingen av kommittéförslaget ifrågasatt ■—- låta
talan fullföljas till hovrätt.2

Kungl. Maj:ts förordnande den 25 februari 1949 om inhämtande av lagrådets
utlåtande över förslaget till ersättningslag återkallades den 18 juni
1949 på föredragning av chefen för justitiedepartementet, i samband varmed
beslöts att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över dels ett av lagberedningen
utarbetat förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde och
dels ett inom justitiedepartementet utarbetat nytt förslag till crsättningslag.

■ 1 Se SOU 1947: 47 sid. 321—322.

2 Se prop. nr 60/1950 sid. 138—140.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

Det nya förslaget överensstämde med det tidigare remitterade förslaget till
ersättningslag utom såtillvida, att det nya förslaget jämväl avsåg ersättning
för annan förmån än rätt till fiske, vilken för fastighetsägare gick förlorad
därigenom att jämlikt förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde
visst vattenområde, som enligt äldre rätt tillhörde fastigheten, blev allmänt
vatten. I fråga om de delar av det nya förslaget vilka överensstämde med det
tidigare remitterade förslaget gjorde chefen för justitiedepartementet icke
något uttalande.

Det nya förslaget lämnades av lagrådet utan erinran i de delar som här är
av intresse. Proposition i ämnet avläts den 13 januari 1950 (nr 59).

Vid ersättningslagens behandling i riksdagen tillkom på grund av uttalande
av tredje lagutskottet andra stycket i 7 §, för att det skulle stå fullt
klart att fiskevärderingsnämnds beslut är likställt med domstols ej blott i
fråga om möjligheterna att få exekution utan också i fråga om möjligheten
att vinna rättelse genom resning och andra extraordinära rättsmedel.1

Kammarkollegiets framställning. I sin förut berörda framställning den 17
januari 1955 erinrar kammarkollegiet till en början om gällande fullföljdsbestämmelser
och framhåller, att möjlighet för kronan att vinna rättelse i
fiskevärderingsnämnds beslut endast föreligger i sådana fall, då resning eller
andra extraordinära rättsmedel kan ifrågakomma. Vidare framhåller kollegiet
att ersättningslagen icke innehåller några föreskrifter om forum för det
fall, att ersättningsfrågan dragés under domstols prövning. Erfarenheterna
av ersättningslagens tillämpning har enligt kollegiets mening visat, alt eu
ändring och komplettering av lagen i berörda hänseenden är påkallad.

Kollegiet anför, att anledningen till att man under departements- och
riksdagsbehandlingen av ersättningslagen frångick fiskerättskommitténs
förslag och begränsade kronans klagorätt till de i 7 § andra stycket åsyftade
fallen, resning och domvilla, icke närmare framgår av förarbetena till
lagstiftningen. Måhända har det ansetts rimligt att den, som till följd av
de nya fiskerättslagarna komine att lida skada, icke skulle behöva riskera
att tvingas in i en rättegång vid domstol för att få sina ersättningskrav
prövade med de konsekvenser i fråga om rättegångskostnader och tidsutdräkt
som därav kunde följa. Även om sålunda vissa skäl kan tala för att
fiskevärderingsnämnds beslut vinner laga kraft mot kronan kan enligt kollegiets
mening emellertid ifrågasättas, om icke en utvidgning av kronans
möjligheter att fullfölja talan mot nämndens beslut angående ersättning är
påkallad.

Såsom det viktigaste skälet för en utvidgning av kronans fullföljdsrätt
åberopar kollegiet intresset av en riktig och enhetlig rättstillämpning. Varken
i ersättningslagen eller eljest har givits några närmare regler om grunderna
för beräknande av ersättningarnas storlek, varför olika praxis lätt kan
komma att utbildas vid de särskilda fiskevärderingsnämnderna. Kainmarkollegiet
har visserligen redan nu vissa möjligheter att verka för ett en 1

Se tredje lagutskottets utlåtande nr 22/1950 sid. 25.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

hetligt bedömande av ersättningsfrågorna, men dessa möjligheter är på
grund av fullföljdsreglerna mycket begränsade. I detta sammanhang framhåller
kollegiet också att ersättningsyrkandena i vissa fall uppgår till belopp
varmed man näppeligen räknat vid lagens tillkomst. Kollegiet fortsätter:

Ett ytterligare motiv för utvidgning av kronans fullföljdsrätt är det förhållandet,
att vittnesbevisning i egentlig mening icke kan upptagas vid fiskevärderingsnämnderna.
Bland annat när det gäller frågor om fiskets hävd
och sättet för dess bedrivande har det understundom visat sig vara svårt
att få dessa spörsmål fullt klarlagda under nämndernas sammanträden. Man
måste nämligen därvid som regel räkna med en viss obenägenhet från ortsbors
sida att lämna för sökandena ofördelaktiga upplysningar.

Slutligen må framhållas, att den fiskelagstiftning, som ersatts av lagen
den 1 december 1950 om rätt till fiske, i många hänseenden var oklar. När
det gäller att bedöma framställda yrkanden om ersättning för mistad fiskerätt
måste man emellertid taga ställning till påstådd fiskerätt även enligt
äldre lag, och stora svårigheter kunna möta, när det gäller att pröva innehållet
och omfattningen av den rättighet, varpå ersättningsanspråken grunda
sig. Det är därför önskvärt att genom lagändring bereda även kronan
möjlighet att genom fullföljd till allmän domstol kunna erhålla prejudicerande
avgörande i hithörande frågor.

Därest betänkligheter skulle anses föreligga mot en obegränsad fullfölj dsrätt
för kronan till allmän domstol beträffande av fiskevärderingsnämnd
meddelade beslut i ersättningsärenden, torde, uttalar kollegiet, i administrativ
väg kunna föreskrivas, att kollegiet såsom företrädare för kronan icke
må begagna sig av sin klagorätt i andra fall än då frågan om den påstådda
fiskerättens art och omfattning enligt äldre rätt är osäker, då principfråga
föreligger samt då utdömd ersättning avsevärt överstiger vad som kan anses
rimligt. Även utan särskild föreskrift härom lärer kollegiet emellertid
komma att begränsa utnyttjandet av en eventuell fullföljdsrätt till att avse
allenast nu angivna eller därmed jämförliga fall.

Av hänsyn till de ersättningsberättigades intressen bör enligt kollegiets
mening ersättning för kronans rättegångskostnader icke yrkas i de fall, då
sökanden nöjer sig med nämndens beslut men kronan fullföljer till allmän
domstol, därest icke särskilda omständigheter — exempelvis oriktiga uppgifter
från sökandens sida — ger anledning därtill. Med hänvisning till 67 §
expropriationslagen anför kollegiet vidare att det möjligen skulle kunna
ifrågasättas, om man icke bör gå ett steg längre och låta sökanden få ersättning
för egna kostnader. Visserligen har sökanden icke denna förmånliga
ställning, då han själv fullföljer talan, men det torde vara större anledning
att tillgodose sökandens intressen, då kronan fullföljer.

Kollegiet behandlar i sin framställning även forumfrågan och uttalar alt
lagstiftaren — i likhet med vad i detta avseende uttryckligen föreskrivits i
1928, 1930 och 1932 års fiskeersälIningslagar — synes ha tänkt sig att fastighetsforum
skulle gälla. Kollegiet anför vidare:

Emellertid har Svea hovrätt i visst mål ansett valrätt föreligga mellan
detta forum och domstolen i den ort, där kammarkollegiet såsom företrädare
för kronan bar sill säte, d. v. s. Stockholms rådhusrätt (sc Sv. J.T. 1954, rätts -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

fall s. 25). Mål angående ersättning för inistad fiskerätt berörande samma
ort, till och med samma skifteslag, kunna sålunda i vissa fall komma att
avdömas av häradsrätten i orten och i andra fall av Stockholms rådhusrätt,
vilket uppenbarligen får anses vara synnerligen olämpligt. För det fall att
även kammarkollegiet erhåller rätt att föra talan mot fiskevärderingsnämnds
beslut, torde forumfrågan bliva ytterligare komplicerad. Det synes
därför påkallat att genom ett tillägg till 1950 års fiskeersättningslag få fastslaget,
vilket av förenämnda fora, som skall komma i fråga.

Med hänsyn dels till önskvärdheten av att rättegångskostnaderna — exempelvis
i fall då vittnen skall höras m. m. — i möjligaste mån hålles nere dels
ock till den omständigheten att särskilt beträffande frågor om fiskets hävd
och omfattning, sedvanor i orten i fråga om fiskets utövande och dylikt det
är av stort värde för målens bedömande att utnyttja den kännedom om de
lokala förhållandena, som finnes företrädd inom domstolarna i orten, synes
det kollegiet lämpligast att fastighetsforum blir exklusivt forum i fiskeersättningsmål.

Yttrandena. I flertalet av de yttranden som avgivits över kollegiets framställning
har förslaget om vidgad fullföljdsrätt för kronan
i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

En tveksam eller avstyrkande hållning kommer emellertid till uttryck
i några remissyttranden (se härom närmare prop. s. 9 —13).

Fiskeristyrelsen framhåller sålunda bl. a. nackdelarna av att ersättningssökanden
kan tvingas in i en långvarig och kostnadskrävande rättegång.
Enligt styrelsens mening får man icke glömma, att många ersättningssökande
är människor i små ekonomiska omständigheter, exempelvis ägare
av ofullständiga jordbruk. Detta är särskilt fallet med många av dem som
begärt eller kommer att begära ersättning för förlorat hummerfiske i norra
Bohuslän. Liknande förhållanden torde även förekomma på andra håll i
landet. För dessa många människor måste det, som kammarkollegiet själv
framhåller såsom den antagliga grunden till den nuvarande lagens avfattning
på denna punkt, vara rimligt att den, som lider skada till följd av de
nya fiskerättslagarna, icke skall behöva riskera att tvingas in i en rättegång
vid domstol för att få sina ersättningskrav prövade med de konsekvenser
i fråga om rättegångskostnader och tidsutdräkt som kan följa därav. Fiskevårderingsnämnden
för saltsjökusterna av Gävleborgs och Uppsala län anlägger
en synpunkt liknande den av fiskeristyrelsen sist anförda.

Olägenheterna av att ersättningen icke skulle kunna utbetalas förrän lagakraftägande
dom föreligger understrykes av fiskevärderingsnämnden för
Kalmar och Blekinge län.

Fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Södermanlands och Östergötlands
län kan icke finna, att vad kammarkollegiet anfört utgör tillräcklig
grund för lagändring. Ordföranden i denna nämnd har i ett kompletterande
yttrande uttalat att, därest fullföljdsrätt för kronan införes, fiskevärderingsnämnderna
bör slopas och prövningen av framställda ersättningsanspråk
anförtros åt ägodelningsrätt, eventuellt expropriationsdomstol. In -

Tredje lagutskottets utlåtande nr IS år 1957

förande av klagorätt kan befaras spränga sönder ramen för den nu gällande
ordningen för anspråks prövande. Även Riksförbundet Landsbygdens folk
avstyrker förslaget.

Sveriges fiskares riksförbund utgår från att kammarkollegiet, såsom företrädare
för kronan, icke kommer att begagna sig av en kronan tillerkänd
fullföljdsrätt i andra fall än sådana, som omnämnes i kollegiets skrivelse.
Detta är enligt förbundet en oeftergivlig förutsättning för dess tillstyrkande
av förslaget.

Några fiskevärderingsnämnder anser att kronans talerätt bör begränsas
till visst motgångsvärde eller till fall, då ett verkligt behov av en förnyad
prövning föreligger.

I fråga om rättegångskostnader i mål som fullföljes av kronan
har alla remissinstanser, som särskilt yttrat sig häröver, förordat en reglering
i överensstämmelse med 67 § expropriationslagen. Sveriges fiskares riksförbund
anser, att en dylik anordning är en oeftergivlig förutsättning för
införande av fullfölj dsrätt för kronan.

Jämväl kammarkollegiets förslag i forumfrågan biträdes av flertalet
remissinstanser. Av dessa anför emellertid fiskcvärderingsnämnden för
Norrbottens och Västerbottens län att det möjligen bör övervägas, om icke
ifrågavarande mål bör överflyttas till ägodelningsrätt. För en sådan åtgärd
kan enligt nämndens mening åberopas synpunkter liknande dem som på
sin tid föranledde vägmålens förläggning till ägodelningsrätterna.

Att Stockholms rådhusrätt göres till exklusivt forum förordas av advokaten
Chrgsänder, som anser att de av kammarkollegiet anförda skälen för
att fastighetsforum skulle tillämpas -— dels att rättegångskostnaderna skulle
hållas nere och dels att domstolen i orten skulle besitta speciell sakkunskap
— icke är bärkraftiga. Rättens ordförande skulle mestadels bli jävig, enär
till ordförande i de olika fiskevärderingsnämnderna regelmässigt utsetts ordinarie
domliavandena i de domsagor inom vars domvärjo huvudparten av
resp. fiskevatten är belägna. Kollegiet har starkt och med rätta tryckt på önskemålet
om att snarast nå fram till en enhetlig praxis för ersättningsfrågornas
bedömande. Det synes knappast som om denna mycket angelägna sak
skulle befordras genom att ersättningsfrågorna hänskjutes till en mångfald
olika underrätter och ett flertal hovrätter landet över. Ersättningsfrågorna
ligger så gott som alldeles ensartat till i vad de avser t. ex. hela Mälaren.
De kan därför antagas bli föremål för en likartad bedömning från fiskevärderingsnämndens
sida. Kollegiets förslag i forumfrågan kan emellertid medföra,
att alldeles ensartade ersättningsprocesser med i stort sett samma utredning
och vittnen samtidigt föres vid flera olika domstolar. Orimligheten
bos eu lagbestämmelse, som skulle leda till dylika konsekvenser, torde ligga
i öppen dag. Och allra minst torde den leda till det resultat, som kammarkollegiet
säger sig ha åsyftat med densamma, nämligen att i möjligaste
mån hålla rättegångskostnaderna nere. Skulle Stockholms rådhusrätt
ej göras till exklusivt forum, bör några ändringar ej göras i nuvarande bestämmelse,
så att möjligheten av hänvändelse till kammarkollegiets forum

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

alltjämt står öppen för sådana ersättningssökande, för vilka anlitandet av
andra domstolar blir uppenbart orimligt.

Fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Stockholms och Gotlands
län uttalar sig för fullföljd från nämnd till hovrätt. Denna remissmyndighet
anför, att det på förevarande liksom på övriga områden av rättslivet
självfallet föreligger intresse av en riktig och enhetlig rättstillämpning. Säkerligen
uppkommer ej sällan svåra frågor av rättslig natur, och stundom
kan saken även gälla höga belopp. Anser man kronans intressen ej bli tillräckligt
tillgodosedda med den nuvarande ordningen, kan det enligt nämndens
mening dock ej vara lämpligt att även för kronans del inrätta ett system med
fyra instanser. Detta skulle direkt strida mot den ersättningssökandes befogade
krav att inom rimlig tid få sitt ersättningsanspråk slutgiltigt avgjort.
Emellertid kan i viss mån samma invändning göras mot det nuvarande
systemet, enligt vilket ersättningssökande, som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds
beslut, först skall vid underrätt underkasta sig i stort sett
samma rättsliga procedur, som skett inför nämnden, innan han kan vinna
överrätts prövning av saken. Med hänsyn härtill måste den instansordning,
som gäller beträffande ägodelningsrätterna, avgjort vara att föredraga framför
det nuvarande systemet med fyra instanser. Såväl ersättningssökande
som kronan skulle i så fall vid missnöje med fiskevärderingsnämnds beslut
ba att fullfölja sin talan i hovrätt. Under förarbetena till den gällande lagen
om ersättning för mistad fiskerätt avvisades visserligen tanken på en
fullföljd av talan direkt till hovrätt. Som skäl härför åberopades, att det ej
sällan kunde bli fråga om att i den högre instansen åberopa ny utredning.
Nämnden kan emellertid icke för sin del bekräfta riktigheten av en dylik
farhåga. Det får nämligen anses vara väl sörjt för att utredningen vid
nämnderna blir både grundlig och allsidig. Att någon skillnad i förevarande
hänseende skulle föreligga mellan ägodelningsrätterna och fiskevärderingsnämnderna
kan inte gärna med fog påstås. Nämnden förordar således för
fiskevärderingsnämndernas del ett fullföljdssystem i princip lika med det
som gäller för ägodelningsrätterna.

Fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Gävleborgs och Uppsala
län framhåller att kammarkollegiet såsom skäl för utvidgad fullföljdsrätt
för kronan bl. a. åberopar vikten av enhetlig rättstillämpning. Det synes
nämnden då föga lämpligt att allmän domstol i orten blir exklusivt forum.
Möjlighet att välja mellan fastighetsforum och Stockholms rådhusrätt bör
ej finnas. Antingen skall nämnda rådhusrätt vara exklusivt forum eller skall
ärendet fullföljas från nämnden till hovrätt.

Frågans behandling vid 1956 års riksdag. I motionen nr 46 vid 1956 års
riksdag (av herrar Levin och Skoglund i Umeå) hemställdes, att de fullfölj
dsregler som gäller för sökande enligt ersättningslagen skulle göras tilllämpliga
även å kronan. Till stöd för yrkandet åberopades i huvudsak samma
skäl som dem kammarkollegiet anfört i sin skrivelse till Kungl. Maj:t.
Jämväl i de remissyttranden som avgavs över motionen — av kammarkolle -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

giet, fiskeristyrelsen, tre fiskevärderingsnämnder och Sveriges fiskares riksförbund
— framfördes väsentligen samma synpunkter som dessa instanser
tidigare framfört i ärendet. Från fiskevärderingsnämndernas sida lämnades
därjämte vissa uppgifter om storleken av fordrade ersättningsbelopp.

Tredje lagutskottet anför i sitt utlåtande över motionen (nr 19) att, av
remissyttrandena att döma, på åtskilliga håll den tanken kommit till uttryck,
att rätt till domstolsprövning borde införas även för kronan. Vad som
närmast synes ha aktualiserat denna tanke är den omständigheten, att 1950
års lagstiftning har kommit att ge upphov till ersättningsanspråk i en omfattning,
som knappast torde ha förutsetts vid ersättningslagens tillkomst.

Utskottet erinrar vidare om fiskerättskommitténs uttalande, att kommittén
ansett rättssäkerheten kräva att möjlighet bereddes den, som var
missnöjd med nämndens beslut, att bringa ärendet under allmän domstols bedömande,
samt fortsätter:

Även åtskilliga ytterligare skäl talar för införandet av fullföljdsrätt jämväl
för kronan. Till en början kan sägas, att sådan rätt i föreliggande fall
motiveras redan av den grundläggande processrättsliga principen om ömsesidig
fullföljdsrätt. Vidare kan åberopas det allmänna intresset också på
förevarande område av en riktig och enhetlig rättstillämpning med avseende
på grunderna för beräkning av ersättningarnas storlek, något som torde vara
svårt att uppnå utan domstolsprövning med den möjlighet denna innebär
till avgöranden i högre instanser. Vid fiskevärderingsnämnderna kan vittnesbevisning
icke upptagas under samma betryggande former som vid allmän
domstol. Delta kan, särskilt när det gäller frågor om fiskets hävd och
sättet för dess bedrivande, visa sig innebära eu icke oväsentlig begränsning
av fiskevärderingsnämndernas möjligheter att komma till riktiga och rättvisa
resultat. Slutligen motiveras önskemålet om fullföljdsrätt för kronan
också av behovet av prejudicerande avgöranden av högre instans i de rent
rättsliga spörsmål, som sammanhänger med tolkningen av äldre fiskelagstiftning.

Starka skäl talar således enligt utskottets mening för fullföljdsrätt för
kronan. Emellertid kan vägande skäl också åberopas mot den av motionärerna
önskade lagändringen. Härom anför utskottet bl. a.:

Lagen om ersättning för mistad eller inskränkt fiskerätt har tillkommit
för att bereda fiskerättshavarna ersättning för den skada och förlust de lidit
genom ingripande i deras rätt från statsmakternas sida i form av lagstiftning.
Rättigheternas innehavare kan därför sägas ha ett berättigat anspråk
på alt reglerna om ersättningens bestämmande utformas på ett sådant sätt,
att minsta möjliga olägenhet uppkommer för dem. Det må under sådana
förhållanden anses rimligt, att de ersättningsberättigade icke bör kunna
tvingas in i rättegång vid domstol med de konsekvenser detta kan medföra i
1 raga om rättegångskostnader och dröjsmål med ersättningens utbekommande.

Enligt utskottets mening bör emellertid avgörandet träffas främst med
hänsyn tagen till de ersättningsberälligades intressen. Den frågan träder då
i förgrunden, huruvida dessas ställning genom den ifrågasatta lagändringen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

skulle så försämras, att denna framstår såsom obillig. Vad då först beträffar
risken för utgifter för rättegångskostnader i sådana fall, då ersättningssökanden
nöjer sig med nämndens beslut men kronan fullföljer till allmän
domstol, torde varje olägenhet härutinnan kunna undvikas genom en bestämmelse,
motsvarande 67 § expropriationslagen och innebärande bland
annat, att kronan i de fall, då den utnyttjar sin fullföljdsrätt, får, oavsett
målets utgång, svara icke blott för sina egna ulan även för motpartens kostnader
å målet. Däremot torde den olägenhet icke kunna helt undvikas, som
består i tidsutdräkt med avseende på ersättningens utbetalande. Att således
ersättningssökandenas ställning vid en lagändring åtminstone i visst avseende
skulle försämras är otvivelaktigt. Å andra sidan har det, enligt vad utskottet
under hand inhämtat, i samband med ärendets behandling av företrädare
för vissa ersättningssökande själva uttalats den åsikten, att kronan borde
beredas möjlighet att bringa ersättningsfrågorna under domstols bedömande.
Det torde nämligen ligga i sakens natur, att fiskevärderingsnämnderna i
medvetandet om kronans avsaknad av fullföljdsrätt är benägna för en viss
försiktighet vid ersättningarnas bestämmande, vilket onekligen innefattar en
viss risk för att förlusten eller skadan icke alltid uppskattas till sitt fulla
belopp.

Utskottet anser i vart fall, att den av motionärerna förordade lagändringen
icke bör genomföras utan att samtidigt frågan om rättegångskostnader
överväges. Därest kronans fullföljdsrätt i samband därmed på ett eller annat
sätt begränsades till spörsmål av principiell natur och till sådana fall, då
det på grund av påtagliga oriktigheter föreligger klart behov av domstolsprövning,
torde skälen för en lagändring väga tyngre än de därigenom uppkomna
olägenheter för de ersättningsberättigade, vilka talar emot en sådan
ändring.

Utskottet tillägger slutligen, att enligt utskottets mening den önskvärda
enhetligheten i rättstillämpningen bäst torde vinnas med en forumi’egel, enligt
vilken en särskilt angiven allmän underrätt gjordes till exklusivt forum.

Utskottets hemställan, att riksdagen i anledning av motionen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad utskottet anfört, bifölls av riksdagen
(skr. nr 300).

Vissa uppgifter angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet. I samband
med beredningen av förevarande fråga inom justitiedepartementet har
till komplettering av utredningen inhämtats vissa uppgifter från ordförandena
i fiskevärderingsnämnderna angående nämndernas verksamhet. Uppgifterna
hänför sig till förhållandena vid tiden juli—augusti 1956. Härom
torde få hänvisas till propositionen s. 15—17.

Departementschefen

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, yttrade vid lagrådsremissen
bl. a.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

Då bestämmelser om ersättning för mistad fiskerätt m. in. genomfördes
i anslutning till den nya fiskerätts- och vattengränslagstiftningen år 1950,
tillskapades särskilda nämnder för att pröva sådana ersättningsfrågor.
Nämnderna fick lokal förankring men deras verksamhetsområden gjordes
i enhetlighetens intresse tämligen stora. Sammanlagt har inrättats tio 1''iskevärderingsnämnder
i landet. Beslut av fiskevärderingsnämnd är enligt den
gällande lagen bindande för kronan på samma sätt som Jagakraftvunnen
dom av domstol, men den ersättningssökande parten har möjlighet att draga
ärendet under domstols prövning, om han väcker talan mot kronan inom
viss tid. Kronans talan bevakas av kammarkollegiet. Det bar uttalats i förarbetena
till lagstiftningen, att kollegiets ställning som kronans representant
icke bör vara rent partsbetonad utan att kollegiet bör med sin speciella
sakkunskap medverka till ett objektivt klarläggande av ersättningsfrågan.

Erfarenheterna från den hittillsvarande tillämpningen av lagstiftningen
har även aktualiserat spörsmålet om fullföljdsrätt för kronan mot beslut
av fiskevärderingsnämnd. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
har kammarkollegiet i en framställning begärt lagändring i syfte
att tillskapa sådan fullföljdsrätt och därvid främst åberopat intresset av
en riktig och enhetlig rättstillämpning vid avgörandet av ersättningsfrågorna,
vilka ofta är svårlösta och berör stora värden. Kollegiets framställning
har vunnit starkt stöd vid remissbehandlingen. Frågan har även
med anledning av en motion varit föremål för behandling av 1956 års riksdag,
som därvid uttalat sympatier för en lagändring i den av kollegiet önskade
riktningen. Såsom skäl för införandet av fullföljdsrätt för kronan
har riksdagen framhållit den grundläggande processrättsliga principen om
ömsesidig fullföljdsrätt, det allmänna intresset också på förevarande område
av en riktig och enhetlig rättstillämpning med avseende å värderingsgrunderna,
den omständigheten att vittnesbevisning icke kan upptagas vid
fiskevärderingsnämnderna under samma betryggande former som vid allmän
domstol samt slutligen behovet av prejudicerande avgöranden av högre
instans i de rent rättsliga spörsmål som sammanhänger med tolkningen av
äldre fiskerättslagstiftning.

Även jag anser att, i belysning av de erfarenheter som hittills vunnits vid
tillämpningen av den ifrågavarande lagstiftningen, vägande skäl talar för en
ändring av lagstiftningen på denna punkt. Mot reformen kan framför allt
anföras den invändningen, att sakägarna kan komma att i ökad utsträckning
åsamkas olägenheter i form av långa och besvärliga processer samt dröjsmål
med ersättningarnas utbetalande. Med hänsyn till de stora ekonomiska värden
varom här kan vara fråga och de invecklade rättsliga spörsmål som
kräver sin lösning för en riktig bedömning av ersättningsanspråken synes
dock dessa olägenheter få bäras, och de torde i skälig utsträckning kunna
motverkas bl. a. genom eu för sakägarna gynnsam reglering av rättegångskostnadsfrågan
och genom utbetalande av förskottsersättningar. Jag vill således
tillstyrka att fullföljdsrätt för kronan mot beslut av fiskevärderingsnämnd
införes.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

Såsom flera remissinstanser understrukit bör kollegiet iakttaga återhållsamhet
vid utnyttjandet av klagorätten. Även kollegiet har i sin framställning
upptagit denna fråga och som en lämplig begränsning angivit, att befogenheten
icke bör begagnas i andra fall än då frågan om den påstådda fiskerättens
art och omfattning enligt äldre rätt är osäker, då principfråga
föreligger samt då utdömd ersättning avsevärt överstiger vad som kan anses
rimligt. Enligt min mening är det ej erforderligt att intaga några föreskrifter
i detta avseende i själva lagtexten. Om uttryckliga bestämmelser skulle visa
sig erforderliga, torde dessa få meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ
ordning.

Enligt den gällande lagen äger, som förut nämnts, ersättningssökande som
är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut draga frågan under domstols
prövning, om han väcker talan mot kronan inom viss tid, tre månader
från det nämndens beslut delgavs honom. Någon bestämmelse om forum
meddelas ej i lagtexten. I praxis synes råda ovisshet, huruvida talan bör
instämmas till underrätten i den ort där vattenområdet är beläget, d. v. s.
till fastighetsforum enligt 10 kap. 10 § rättegångsbalken, eller till Stockholms
rådhusrätt, som skulle vara behörigt forum med hänsyn till regeln
i 10 kap. 2 § rättegångsbalken att kronan kan sökas där den myndighet,
som har att bevaka talan i målet, har sitt säte. Olika förslag till lösning av
frågan har framförts. Förespråkare finnes såväl för fastighetsforum —
även ägodelningsrätt har därvid nämnts — som för Stockholms rådhusrätt,
och från några håll har även framförts tanken att fullföljd skall ske direkt
till hovrätt. Det sistnämnda alternativet anser jag böra avvisas, då den vidlyftiga
utredning som ofta måste förebringas i dessa mål lämpligast i första
hand upptages vid underrätt. Då det gäller valet mellan olika underdomstolar
vill jag framhålla, att flera skäl talar mot att förlägga dessa mål till
Stockholms rådhusrätt. Denna redan förut hårt belastade domstol skulle
därigenom få ännu större arbetsbörda, sakägare och vittnen skulle nödgas
göra långa resor för att deltaga i handläggningen, och domstolen saknar
den förtrogenhet med ortsförhållandena som är en stor tillgång vid handläggningen
inför en lokal underrätt. Mot valet av fastighetsforum har anförts,
att häradshövdingen ofta skulle bli jävig på den grund att han handlagt
ärendet som ordförande i fiskevärderingsnämnden. Detta kan dock ej
anses vara något avgörande skäl mot detta forum. Ej heller anser jag att
alltför stor vikt bör tillmätas det förhållandet att närliggande domstolar i en
del fall kan komma att få upptaga ensartade frågor; detta är ofrånkomligt,
om man vill utnyttja de fördelar som handläggning vid lokala domstolar
erbjuder. Ägodelningsrätt synes ej väl lämpa sig för prövning av mål av nu
förevarande beskaffenhet. Med hänsyn till det anförda vill jag förorda, att
målen skall anhängiggöras vid allmänna underrätten i den ort där vattenområdet
eller dess huvuddel ligger.

Som jag förut nämnde bör vid införande av fullföljdsrätt för kronan tillses,
att rättegångskostnadsfrågan regleras på ett för sakägarna gynnsamt
sätt. Vid remissbehandlingen av kammarkollegiets framställning bär man

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

genomgående uttalat sig för en lösning av detta spörsmål i överensstämmelse
med reglerna i expropriationslagen, som efter den år 1949 vidtagna revisionen
innebär alt den mot vilken ett expropriationsförfarande riktas i
princip är berättigad till ersättning för sina kostnader såväl vid expropriationsdomstolen
som vid överinstanserna. En sådan för sakägarsidan gynnsam
ordning kan emellertid innebära en viss frestelse att draga ut på processen,
och jag vill erinra om att det visat sig finnas en ganska stark opinion för
eu uppmjukning till den exproprierandes förmån av expropriationslagens
regel beträffande rättegångskostnaderna i överinstanserna (se tredje lagutskottets
utlåtande 1953: 31). Tvister om ersättning av nu förevarande slag
kan på grund av den dubbla anordningen med såväl fiskevärderingsnämnder
som fullständig domstolsprövning föras genom fyra instanser. Jag anser
mig därför icke kunna förorda att för dessa ersättningsmåls vidkommande
en reglering, likartad med expropriationslagens, införes i vidare mån
än såvitt avser rättegången i underrätt. I fråga om rättegången i överinstanserna
i dessa mål torde i princip böra gälla att ersättningssökande, som
tappar målet, skall vara berättigad till gottgörelse för kostnader å detsamma
endast i den utsträckning kostnaderna föranletts av fullföljd talan från
kronans sida. I övrigt bör allmänna regler tillämpas beträffande rättegångskostnaderna
i högre rätt. Givetvis bör i likhet med vad fallet är i expropriationslagen
genom hänvisning till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken göras
förbehåll för rättegångsmissbruk o. d.

Olägenheterna för sakägarna av kronans fullföljdsrätt bör som jag tidigare
framhållit motverkas jämväl genom förskottsersättningar. Redan nu
föreligger, enligt kungörelsen om fiskevärderingsnämnder och deras verksamhet,
möjlighet för nämnden att vid uppskov av.ärende tillerkänna sökanden
förskott å honom tillkommande ersättning med lämpligt belopp.
Sedan nämndens beslut meddelats, bör sökanden snarast möjligt utfå det
belopp som medgives från kronans sida. Härvid synes ej vara nödvändigt
att avvakta utgången av fullföljdsfristen. Det belopp som av kronan medgivits
inför nämnden bör således kunna utbetalas omedelbart i den mån sökanden
icke redan förskottsvis erhållit detta belopp, och den gottgörelse som
nämnden utöver kronans medgivande fastställt bör kunna tillställas sökanden
efter det att beslut har fattats om att fullföljd från kronans sida ej
skall ske. Närmare bestämmelser härom torde kunna meddelas i administrativ
ordning.

Lagändringen torde böra träda i kraft snarast möjligt. I fråga om ikraftträdande
av lagbestämmelser med processucllt innehåll torde såsom allmän
regel gälla, att ny lag blir omedelbart tillämplig beträffande alla åtgärder
som vidtages efter dess ikraftträdande men icke inverkar på redan vidtagna
processhandlingar. Det är visserligen vanligt att ny processlagstiftning
göres tillämplig endast på rättegång som inledes efter dess ikraftträdande
och att sålunda äldre lag alltjämt får gälla å redan anhängiggjord rättegång.
För att ernå detta resultat erfordras emellertid upptagande av särskild
övergångsbestämmelse, såsom skett l. ex. i 12 § lagen om införande
2 Ilihimy Uti riksdagens protokoll 1957. U samt. 3 twd. Nr 18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

av nya rättegångsbalken. Beträffande nu förevarande lagändring synes böra
gälla, att nya lagen enligt den nämnda grundsatsen blir tillämplig å ärenden,
som anhängiggjorts före tidpunkten för ikraftträdandet, men om nämnden
meddelat slutligt beslut före nämnda tidpunkt, bör äldre lydelsen av lagen
gälla.

Lagrådet

Av vad som förekommit i lagstiftningsärendet framgår, att nu gällande
föreskrifter om sättet för bestämmande av ersättning enligt 1950 års lag
utgå från en betydande underskattning av ersättningsfrågornas ekonomiska
betydelse. Ehuru det icke är tillfredsställande att införa ändrade fullföljdsregler
efter det ersättningar redan fastställts i viss utsträckning, anser lagrådet,
att de skäl som anförts till stöd för lagändring äro så vägande att
man icke bör bli stående vid den nuvarande ordningen. Det är ännu en
ganska ringa del av ersättningsanspråken som blivit prövade, och ändrade
regler skulle sålunda bli tillämpliga i flertalet fall. Lagrådet ifrågasätter
emellertid, om man icke måste gripa djupare än som skett genom det remitterade
förslaget för att komma fram till en rationell och för parterna å
ömse sidor tillfredsställande ordning.

Vägledande uttalanden saknas om anledningen till att kronan enligt 7 §
i 1950 års lag ej äger fullfölja talan mot fiskevärderingsnämnds beslut.
Det kan emellertid med visst fog sägas, att det expropriationsförfarande,
som inletts genom lagstiftningen och dess ingrepp i enskild rätt, blivit avslutat
i och med att fiskevärderingsnämnden fastställt den ersättning som
skall utgå. Den enskilde sakägarens möjlighet att klandra nämndens beslut
vid domstol framstår med denna utgångspunkt som ett medel att påvisa
en eventuell rättskränkning. Målet skall också handläggas helt enligt
samma regler som en skadeståndsprocess; käranden har i denna rättegång
icke förmånligare ställning därför att lians anspråk djupast härleder sig
från en expropriation.

Därest kronan får befogenhet att klandra nämndens beslut och detta
sålunda ej blir slutligt bindande i någondera riktningen, blir situationen
väsentligt förändrad och värdet av förfarandet vid nämnden i hög grad
reducerat. Tydligt är också, att kronans partsställning — i strid mot önskemålen
vid lagens tillkomst — blir än starkare understruken.

Även i övrigt kunna åtskilliga invändningar göras mot regeln att fullföljd
skall ske genom instämmande av talan till allmän underrätt. Till ordförande
i fiskevärderingsnämnderna ha genomgående utsetts ägodelningsdomare.
Bisittarna torde kunna sägas utgöra en viss motsvarighet till ägodelningsnämndemännen.
Nämndernas verksamhetsområden äro också jämförelsevis
stora, ett förhållande som medför att redan i första instans vinnes
en enhetlig bedömning av ett större antal likartade ersättningsfrågor.
Denna vinst går förlorad genom en fullföljdsordning, som innebär att nämndernas
beslut skola klandras vid de olika allmänna underrätter inom vilkas

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

dom värj o respektive vattenområden äro belägna. Sådan underrätt representerar
icke någon större juridisk sakkunskap än nämnden och har mycket
mindre domsområde. På många håll uppkommer ävenledes den praktiska
olägenheten att häradshövdingen i orten är jävig till följd av att han
varit ordförande i nämnden. Allmän underrätt saknar dessutom motsvarighet
till den sakkunskap och erfarenhet på området som fiskevärderingsnämndens
bisittare böra företräda. Ett önskemål är naturligen att den
domstol, dit ett mål fullföljes, skall kunna i viss utsträckning förlita sig på
underinstansens sakkunskap och ortskännedom. Som emellertid det muntliga
bevismaterial på vilket fiskevärderingsnämnd kan ha byggt sitt avgörande
icke upptagits under former jämförliga med vad som gäller i rättegång,
kan den domstol, till vilken talan instämmes, icke på dylikt sätt värdesätta
nämndens bedömning.

Systemet är också oekonomiskt ur processuell synpunkt. Man får förutsätta,
att redan nämnden så gott sig göra låter upptager fullständig bevisning
om förekommande rättigheter och deras värde, att därefter, när ärendet
går till allmän domstol, underrätten i regel får upptaga hela bevisningen
på nytt samt att vid fullföljd till hovrätt kan krävas att bevisningen, ehuru
kanske i mindre mån, upplages ännu en gång. I högsta domstolen torde
bevisningen däremot regelmässigt komma att föredragas ur handlingarna.

Enligt lagrådets mening bör instansernas antal minskas och det arbete
nämnden nedlägger på uppgiften kunna tillgodogöras bättre vid fullföljd
av talan. Detta syfte kan utan större svårighet vinnas genom att nämnden
lår bli en specialdomstol, närmast jämställd med ägodelningsrätt, och att
fullföljd från nämnden får äga rum direkt till hovrätt. Lagrådet är medvetet
om de invändningar av principiell natur som kunna anföras mot att
anordna särskilda, icke permanenta domstolar för vissa uppgifter. I rådande
läge kan dock icke gärna komma i fråga att avskaffa nämnderna och hänvisa
ärendena exempelvis till ägodelningsrätt. Då fullföljd i allt fall skulle
få ske till hovrätt — som tillika är överdomstol i jorddelningsmål — och
därifrån under vanliga förutsättningar till högsta domstolen, torde invändningarna
här icke väga alltför tungt.

För sagda ändamål synes man böra ändra reglerna för förfarandet, så att
nämnden må höra vittnen under edsansvar och genom tvångsmedel erhåller
bättre möjlighet till processledning. I stället för ett system med bevisupptagning
i tre instanser skulle i så fall kunna vinnas den ordningen, att
bevisupptagning i vanliga domstolsformer får ske vid nämnden och därefter,
i förekommande omfattning, i hovrätt. Att förfarandet hos nämnden
därmed skulle bli mera betryggande är uppenbart. Om fullföljd får ske direkt
till hovrätt, blir också som sig bör andra instansens domsområde större
än nämndens, i stället för tvärtom, och man ger alltså ej till spillo värdet av
all nämnderna ha relativt stora distrikt. Förhållandet mellan hovrätt och
fiskevärderingsnämnd blir i övrigt analogt med vad som gäller i jorddelnings-
och expropriationsmål, där första instansen representerar särskild
sakkunskap eller ortskännedom. Möjligheten att inom rimlig tid nå fram

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

till vägledande prejudikat i värderings- eller rättsfrågor ökas tydligen också
i hög grad.

Det är naturligt alt, då en ändring funnits påkallad, man söker avhjälpa
bristen med minsta möjliga jämkning i den ordning som redan börjat tilllämpas.
Enligt lagrådets mening äro emellertid fördelarna av att jämställa
nämnden med domstol ur anförda synpunkter så betydande att detta alternativ
bör väljas. Såvitt lagrådet kunnat inhämta möta ej heller i övrigt några
praktiska invändningar mot en sådan omläggning.

Från dessa utgångspunkter synas följande ändringar i 1950 års lag behövliga.

För att författningsmässigt säkerställa nämndernas sammansättning böra
under 3 § intagas bestämmelser, att ordföranden i nämnd och suppleant för
honom skola vara lagkunniga och erfarna i domarvärv samt att övriga
ledamöter och suppleanter för dem böra vara allmänt betrodda och väl förtrogna
med ortens förhållanden. Det lärer också vara påkallat att kunna
utöka antalet suppleanter i syfte att ge nämnden ökad förmåga att fullgöra
sin uppgift utan dröjsmål. Även en ändring i denna riktning, varav behov
framträtt redan enligt nuvarande ordning, torde därför böra vidtagas. Eftersom
de nuvarande ledamöterna och suppleanterna torde uppfylla antydda
krav kan verksamheten fortsätta ulan andra nya förordnanden än sådana
som föranledas av ökat antal suppleanter. Domared måste dock avläggas
av bisittarna. Särskild föreskrift härom torde ej erfordras, därest allmänna
regler om domstol och rättegångsförfarandet bli tillämpliga.

Såsom inledande stadgande i 4 § torde böra föreskrivas, att angående fiskevärderingsnämnd
och förfarandet vid nämnden i ersättningsmål som anhängiggjorts
enligt 2 § skall tillämpas vad som är stadgat om allmän domstol
och rättegången i tvistemål, dock med vissa avvikelser. I främsta
rummet ifrågakomma enahanda undantagsbestämmelser som gälla för ägoaelningsrätt
enligt 21 kap. 31 § jorddelningslagen (jfr 29 § expropriationslagen).
Lagrådet förordar sålunda, att vid uppskjuten huvudförhandling
målet skall företagas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens
slut, att om de ledamöter, som vid det senare sammanträdet sitta
i nämnden, ej övervarit den tidigare handläggningen, målet dock skall upptagas
till ny huvudförhandling men att, i den mån det kan antagas vara
utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet,
del ej erfordras, att bevis, som upptagits vid tidigare sammanträde,
ånyo upptages. I överensstämmelse med 21 kap. 30 § första stycket jorddelningslagen
(jfr 26 § expropriationslagen) torde böra stadgas, att parts
utevaro från nämndens sammanträde ej utgör hinder för målets handläggning
och avgörande. Vidare synes böra angivas, att nämndens avgörande
skall grundas på vad vid syn eller annan förhandling förekommit och handlingarna
i övrigt innehålla. Om tiden för doms meddelande kan lämpligen
stadgas, att det skall ske inom en månad från det förhandlingen avslutats,
om ej synnerligt hinder möter.

Genom den antydda fastare regleringen av förfarandet får nämnden möj -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

iighet att ordna förberedelse på önskligt sätt och giva förelägganden. Lagrådet
förutsätter emellertid, att ordförandena med hänsyn till målens natur
alltjämt, under medverkan av kammarkollegiet, söka lägga målen till rätta
på lämpligt sätt, en åtgärd som eljest i expropriationsmål i första hand
ankommer på den exproprierande.

Nämnden kan för närvarande besluta om att förskott å ersättning skall
utgå. En bestämmelse härom synes böra upptagas i lagen och innehålla
att, om särskilda skäl äro därtill, nämnden i avvaktan att slutligt avgörande
kan meddelas äger förordna att förskott skall utgå i avräkning på ersättning
som slutligen kan komma att fastställas. Lagens regel i 9 § om nedsättning
av ersättning enligt 1 § blir tillämplig även på förskott. — I anslutning
till 67 § expropriationslagen och i huvudsaklig överensstämmelse
med 4 § andra stycket i 1950 års lag synes böra föreskrivas, att kronan
skall vara pliktig att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och
S §§ rättegångsbalken stadgas, ersätta sökanden hans kostnader å målet vid
nämnden. — Slutligen bör lagen om fri rättegång äga tillämpning å mål
som här avses.

Angående domförhet synes under 5 § böra upptagas stadgande, att ordföranden
äger besluta för nämnden i samma omfattning som är stadgad för
den lagfarne domaren i häradsrätt. — Yppas vid överläggning i nämnden
skiljaktiga meningar, bör gälla vad i rättegångsbalken stadgas beträffande
domstol, där allenast lagfarna ledamöter ha säte i rätten (jfr 21 kap. 37 §
jorddelningslagen). Vid omröstning bör ordföranden säga sin mening först.

Under 6 § kan upptagas stadgande, att talan mot nämndens dom eller
beslut fullföljes till hovrätt. I princip bör beträffande sättet för fullföljd i
huvudsaken gälla vad som är stadgat om vademål. För att förekomma rättsförlust
synes dock böra stadgas att särskild vadeanmälan mot fiskevärderingsnämnds
dom icke behöver göras och att part må inkomma med vadeinlaga
inom fyra veckor från den dag då han erhållit del av domen (jfr ang.
tiden 21 kap. 54 § jorddelningslagen). Stadgandet i 50 kap. 2 § rättegångsbalken
— om anslutningsvad — torde i så fall icke böra äga tillämpning. I
övrigt bör i fråga om fullföljden till hovrätt vad som i allmänhet är stadgat
om fullföljd av talan mot dom eller beslut i tvistemål äga motsvarande
tillämpning. Beträffande beslut rörande förskott synes lämpligt föreskriva,
att talan däremot skall föras särskilt samt att mot hovrättens beslut i dylik
fråga talan ej må föras (jfr 39 § expropriationslagen).

Vad angår rättegångskostnaderna kan ifrågasättas, om icke även i hovrätt
och högsta domstolen borde gälla samma regler som i expropriationsmål.
Måhända är det dock vanskligt att gå så långt i hithörande ärenden,
där värderingen måste bli mer skönsmässig än vanligt. Viss hänsyn bör
också tagas till vad som nu gäller när enskild part klandrar fiskevärderingsnämnds
beslut. De enskilda parterna synas skäligen tillgodosedda, om
det stadgas, att där ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken,
kronan städse skall själv vidkännas sina kostnader i hovrätten eller
högsta domstolen, så ock kostnad som åsamkas motpart genom all kronan
fullföljt talan. I övrigt kunna allmänna regler gälla.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

Fiskevärderingsnämnds distrikt går enligt gällande indelning i vissa fall
in på två eller tre hovrätters domsområden. Med hänsyn härtill synes Konungen
böra äga att föreskriva, under vilka hovrätter fiskevärderingsnämnderna
skola höra. Stadgande härom kan upptagas under 7 §, varest tillika
i anslutning till nuvarande 6 § kan införas, att Konungen meddelar de närmare
bestämmelser angående tillämpningen av lagen som i övrigt finnas erforderliga.

Den nuvarande 5 §, som handlar om ersättning till ledamot av fiskevärderingsnämnd,
kan med fördel utgå.

Därest lagändring vidtages i angiven riktning, bör den i överensstämmelse
med det remitterade förslaget träda i kraft så snart som möjligt. Det
synes ändamålsenligt att ändringen skyndsamt aviseras, så att nämnderna
kunna anpassa sitt arbete därefter. För undvikande av dubbelarbete kan det
slutligen stadgas, att vid lagens ikraftträdande anhängigt mål, vari förhandling
ägt rum enligt äldre bestämmelser, må av fiskevärderingsnämnd företagas
till avgörande utan ny förhandling, där målet ändock finnes tillfredsställande
utrett.

För den händelse att den av lagrådet förordade ordningen ej genomföres
må följande framhållas beträffande rättegångskostnaderna. Enligt det remitterade
förslaget skall alltjämt gälla att kronan svarar för kostnaderna hos
nämnden. Vidare skall, oavsett vem som väcker talan vid underrätten i orten
och utgången av målet, kronan i regel svara jämväl för båda parternas kostnader
därstädes. För hovrätt och högsta domstolen skall däremot gälla en
särskild regel för det fall att kronan fullföljer talan, nämligen att kronan
skall svara för kostnad som åsamkas motparten genom kronans fullföljda
talan. Lagrådet utgår med hänsyn till sammanhanget från att här åsyftas
allenast fullföljd från underrätt till hovrätt eller från hovrätt til] högsta
domstolen, ehuru redan väckandet av talan vid underrätten har i remissprotokollet
betecknats som fullföljd. Om parterna fullfölja å ömse sidor,
lärer en uppdelning få ske efter vad som av kostnaderna kan anses hänföra
sig till den enes eller den andres fullföljda talan.

Departementschefen

I anslutning till lagrådets yttrande anför departementschefen.

Lagrådet har föreslagit, att fiskevärderingsnämnderna skall ombildas
till specialdomstolar, närmast jämställda med ägodelningsrätterna, och att
fullföljd skall äga rum direkt från nämnd till hovrätt. I likhet med lagrådet
anser jag att vissa praktiska fördelar skulle varit förbundna med en sådan
ordning för behandlingen av hithörande ersättningsfrågor och fulföljden i
mål därom. Jag finner det emellertid vara betänkligt att nu vidtaga en så
genomgripande omläggning av förfarandet. Såsom även lagrådet medgivit
kan invändningar av principiell natur anföras mot att anordna särskilda,
icke permanenta domstolar för vissa uppgifter, och frågan om en reform

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

i denna riktning har icke före lagrådsbehandlingen blivit närmare utredd
och dryftad. Den nuvarande ordningen med ett i huvudsak formlöst nämndförfarande,
eventuellt åtföljt av domstolsprövning som i förekommande
fall kan sträcka sig genom tre instanser, synes kunna accepteras även om
jämväl kronan får befogenhet att påkalla domstolsprövning av nämndens
beslut. Nämnderna synes mig ha förutsättningar att utföra ett värdefullt
arbete, som kan ligga till grund för och underlätta en följande domstolsbehandling
när sådan påkallas. På de anförda skälen anser jag mig böra stanna
vid att förorda en lagändring av den begränsade omfattning som upptagits
i det remitterade förslaget.

Utskottet

Enligt nu gällande lydelse av 7 § lagen den/ 1 december 1950 om ersättning
för mistad fiskerätt saknar kronan möjlighet att söka ändring i fiskevärderingsnämnds
avgörande annat än i de undantagsfall, då detta medges
på grund av rättegångsbalkens regler om resning och återställande av försutten
tid samt om besvär över domvilla. Orsaken till att endast ersättningssökanden
tillerkänts sådan rätt framgår ej av motiven till lagstiftningen.
I januari 1955 gjorde emellertid kammarkollegiet, som i ärenden enligt
sagda lag har att bevaka kronans rätt, en framställning om att fullfölj dsrätt
borde tillerkännas kronan, varefter Kungl. Maj:t lät infordra yttranden
från bl. a. samtliga fiskevärderingsnämnder. Sedan 1956 års riksdag i
enlighet med tredje lagutskottets utlåtande nr 19 över väckta motioner med
hemställan om införande av fullföljdsrätt för kronan gjort vissa positiva uttalanden
för en sådan ändring, har nu i förevarande proposition föreslagits,
att kronan skall erhålla samma rätt som ersättningssökande att väcka talan
vid domstol i anledning av fiskevärderingsnämnds avgörande.

Som skäl för införande av sådan rätt för kronan framhöll riksdagen den
grundläggande processrättsliga principen om ömsesidig fullföljdsrätt, det
allmänna intresset också på förevarande område av en riktig och enhetlig
rättstillämpning med avseende å värderingsgrunderna, den omständigheten
att vittnesbevisning icke kan upptagas vid fiskevärderingsnämnderna under
samma betryggande former som vid allmän domstol samt slutligen behovet
av prejudicerande avgöranden av högre instans i de rent rättsliga
spörsmål, som sammanhänger med tolkningen av äldre fiskerättslagstiftning.

I propositionen förklarar departementschefen, att i belysning av de erfarenheter,
som hittills vunnits vid tillämpningen av ifrågavarande lagstiftning,
även han anser vägande skäl tala för en dylik lagändring. Departementschefen
framhåller också, att sakägarna härigenom kan åsamkas olägenheter
i form av långa och besvärliga processer samt dröjsmål med ersättningarnas
utbetalande. Med hänsyn till de stora ekonomiska värden och
de invecklade spörsmål varom här kan vara fråga anser han dock, att dessa

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

nackdelar torde få bäras och att de i skälig utsträckning kan motverkas
bl. a. genom en för sakägarna gynnsam reglering av rättegångskostnadsfrågan
och genom utbetalande av förskottsersättningar. Vidare förutsättes
i propositionen, att kammarkollegiet vid utnyttjandet av sin klagorätt iakttar
återhållsamhet och att, om uttryckliga begränsningar häri skulle visa sig
erforderliga, sådana skulle kunna meddelas av Ivungl. Maj:t i administrativ
ordning.

Med hänsyn främst till betydelsen av att sakägare och vittnen icke skall
nödgas göra långa resor för att deltaga i handläggningen i den rätt, vartill
talan från fiskevärderingsnämnd fullföljes, samt vikten av att rätten äger
förtrogenhet med ortsförhållandena har departementschefen ej velat ansluta
sig till den från flera håll framförda uppfattningen, att Stockholms rådhusrätt
borde göras till exklusivt formn, utan i stället förordat, att målen
skall anhängiggöras vid underrätten i den ort där vattenområdet eller dess
huvuddel är beläget.

I rättegångskostnadsfrågan föreslås i propositionen i överensstämmelse
med reglerna i expropriationslagen, att den ersättningssökande i princip skall
vara berättigad till ersättning för sina kostnader å målet vid underrätten,
oberoende av vem som där väckt talan och oavsett utgången därstädes. I fråga
om rättegången i överinstanserna har emellertid en sådan regel ansetts
alltför gynnsam för ersättningssökanden, varför denne, om han tappar målet,
skall vara berättigad till gottgörelse för kostnader därå endast i den utsträckning
dessa föranletts av att kronan fullföljt talan. Detta innebär att
vanliga rättegångskostnadsregler skall gälla, om ersättningssökanden själv
fullföljer talan i högre rätt. I fali av rättegångsmissbruk skall genom särskild
hänvisning bestämmelserna i 18 kap. ö och 8 §§ rättegångsbalken
tillämpas i alla domstolsinstanser.

För att motverka olägenheterna av kronans fullföljdsrätt ämnar Kungl.
Maj :t i kungörelsen om fiskevärderingsnämnder och deras verksamhet införa
ändrade regler om förskottsersättningar, så att ersättningssökanden
kan få sådan ersättning icke blott såsom f. n. vid uppskov av ärende med
belopp nämnden finner skäligt bestämma utan även, så snart nämndens beslut
meddelats, med hela det belopp kronan medgivit inför nämnden eller,
efter det att kronan beslutat att fullföljd ej skall ske, med hela det ersättningssökanden
tillerkända beloppet.

Det nya förfarandet skall enligt propositionen tillämpas även på ärenden,
som anliängiggjorts vid fiskevärderingsnämnd före ikraftträdandet,
dock blott under förutsättning att slutligt beslut icke hunnit meddelas dessförinnan.

I likhet med lagrådet finner utskottet de skäl som anförts till stöd för införande
av fullföljdsrätt för kronan vara så vägande, att den nuvarande
ordningen icke bör bibehållas.

Mot förslaget att sådan fullföljdsrätt skall tillämpas å mål, vari slutligt
beslut av fiskevärderingsnämnden ej meddelats före lagändringens ikrattträdande,
kan någon bärande invändning icke resas. Det är i och för sig en

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

allmän rättsgrundsats, att ny processlag tillämpas på varje processuell företeelse,
som inträffar efter lagens ikraftträdande, dock med den betydelsefulla
inskränkningen att ny processlag icke får retroaktiv verkan beträffande
processuella rättigheter och skyldigheter, som redan uppkommit på grund
av tidigare processhandlingar. Innan beslut meddelats av nämnden kan
någon processuell rättighet icke sägas ha uppkommit för ersättningssökanden
att hos fiskevärderingsnämnden få ett avgörande, som omedelbart vinner
laga kraft mot kronan. Utskottet biträder därför icke den i motionen
II: 612 uttalade uppfattningen, att ett tillmötesgåénde av propositionen skulle
uppluckra principen om förbud mot att skänka processuell lagstiftning
lillbakaverkande kraft och att propositionen fördenskull i forsta hand bor
avslås.

Lagrådet har emellertid riktat anmärkningar mot den föreslagna regeln
att fullföljd skall ske genom instämmande av talan till allmän underrätt.
Invändningarna grundar sig väsentligen på det förhållandet, att fiskevärderingsnämnden
i högre grad än förut kommer att framstå som lägsta instans
i ett rättsligt förfarande, som kan pågå genom ytterligare tre instanser. Därför
har lagrådet föreslagit en minskning av instansernas antal på så sätt,
att nämnden göres till specialdomstol — närmast jämställd med ägodelningsrätt
— från vilken talan fullföljes direkt till hovrätt. Delta står i överensstämmelse
med uppfattningen hos flera av de fiskevärderingsnämnder,
som yttrat sig i samband med departementsbehandlingen. I anslutning till
lagrådets yttrande föreligger också i de likalydande motionerna I: 484 samt
11: 610 ett yrkande, att riksdagen måtte antaga ett på lagrådets synpunkter
grundat och i motionerna närmare utformat lagförslag.

Lagrådets invändningar mot propositionen, som närmare redovisas i utlåtandet
å s. 18—20, innebär sammanfattningsvis följande.

Vinsten av att nämndernas verksamhetsområden är så stora, att redan i
första instans vinnes en enhetlig bedömning av ett större antal likartade
ersättningsfrågor, förloras genom fullföljd till olika allmänna underrättei
med mindre domsområde och utan större juridisk sakkunskap än nämnden
samt utan motsvarighet till den särskilda sakkunskap och erfarenhet pa
området, som fiskevärderingsnämndens bisitlare företräder. Enär det muntliga
bevismaterialet vid fiskevärderingsnämnden icke upptagits under rättegångsmässiga
former, kan den allmänna underdomstolen ej, som eljest vore
naturligt för domstol dit mål fullföljes, på vanligt sätt förlita sig på underinstansens
sakkunskap och ortkännedom. Systemet är också oekonomiskt
in- processuell synpunkt genom att bevisningen sedan i regel måste upptagas
först på nytt i sin helhet vid underrätten och vid ytterligare fullföljd
a ny o vid hovrätt, ehuru kanske där i mindre mån. Möjligheten att inom
rimlig tid nå fram till vägledande prejudikat i värderings- eller rattsfragor
okas i hög grad, om fullföljd får ske direkt från nämnd till hovrätt.

Utskottet vill för sin del under anslutning till dessa lagrådets erinringai
mot propositionens utformning av förfarandet understryka, att ettersom införandet
av fullföljdsrätt för kronan i huvudsak motiveras av det allmänna

;i liihang till riksdagens protokoll 1957. 9 saml. 9 and. Nr 18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 är 1957

intresset av en riktig och enhetlig rättstillämpning det framstår som särskilt
viktigt, att förfarandet ej blir så omständligt att prejudiciella domar
icke hinner meddelas, innan ett alltför stort antal avgöranden träffats av
fiskevärderingsnämnderna. Proceduren vid underrätten torde som regel bli
tidsödande och dyrbar utan att säkerheten i avgörandet hos denna instans
normalt kan antagas vara större än nämndens. Även om lokalkännedomen
bland nämndemännen vid häradsrätterna med deras avsevärt mindre domsområden
i allmänhet är större än bland ledamöterna i fiskevärderingsnämnderna,
torde dessa kunskaper om ortsförhållandena med samma fördel kunna
tillföras bedönmingsmaterialet genom hörande av ortsbor.

Utöver vad lagrådet anfört vill utskottet tillfoga, att de regler, som f. n
gäller för handläggning av tvistemål vari förlikning är tillåten (dispositiva
tvistemål), icke synes väl lämpade för mål av förevarande slag. De för
handläggning av jorddelningsmål eller expropriationsmål gällande rättegångsreglerna
torde i detta avseende vara betydligt bättre ägnade att åstadkomma
ett praktiskt, smidigt och billigt förfarande vid underrätten.

Som ovan berörts har lagrådet föreslagit att fiskevärderingsnämnden
skall omvandlas till en specialdomstol, närmast jämställd med ägodelningsrätt.
Lagrådet har också lämnat vissa anvisningar till hur 1950 års lag
skulle kunna ändras för att åstadkomma en sådan ordning

Departementschefen har efter lagrådsremissen uttalat, att vissa praktiska
fördelar skulle ha varit förbundna med den av lagrådet föreslagna behandlingen
av hithörande frågor och fullföljden i mål därom. Emellertid har
han ansett det vara betänkligt att nu vidtaga en så genomgripande omläggning
av förfarandet. Frågan om en reform i denna riktning hade nämligen
före lagrådsbehandlingen icke blivit närmare utredd och dryftad. Med hänsyn
härtill och till att invändning av principiell natur kan anföras mot att
anordna särskilda, icke permanenta domstolar för vissa uppgifter har departementschefen
slutligen stannat vid att förorda en lagändring av den
begränsade omfattning propositionen innefattar.

Utskottet finner för sin del lagrådets förslag till rättslig behandling av
förevarande spörsmål äga fördelar framför det fyrinstanssystem, som propositionen
i praktiken innebär och vars olägenheter lagrådet påtalat. Utan
att lagrådsförslaget blivit föremål för remissbehandling synes det likväl icke
lämpligen böra läggas till grund för en lagändring. Även om utskottet ej
hyser betänkligheter att i stort sett ge lagrådsförslaget sin anslutning, vill
utskottet ifrågasätta utformningen av vissa detaljlösningar däri. Sålunda
kan bl. a. diskuteras, huruvida såsom där föreslagits regler skall upptagas,
vilka i likhet med vad som gäller vid ägodelningsrätt medger högre grad av
skriftlighet i förfarandet vid nämnden än i expropriationsmål (jämför med
21 kap. 31 § jorddelningslagen och 29 § expropriationslagen lagrådets uttalande,
att nämndens avgörande skall grundas på vad vid syn eller annan
förhandling förekommit och handlingarna i målet innehålla), när det tydligen
förutsättes att i högre rätt samma processregler skall tillämpas som i
expropriationsrättsliga mål. Det synes utskottet som om det kunde vara

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

lämpligare att genom alla instanser hålla sig till ett och samma förfarande,
som genomgående ansluter till ordningen antingen i jorddelningsmål eller
i expropiationsinål. Vidare kan det möjligen inge viss tvekan om på sätt
lagrådet föreslagit den processuella nyheten bör införas, att tid inom vilken
part senast skall inkomma med vadeinlaga räknas från dagen för domens
delgivning och ej från dess meddelande. Måhända kan det också diskuteras
lämpligheten av alt nedbringa den tid, inom vilken fullföljd skall ske
efter beslutets delgivning, från den nuvarande tiden av tre månader till
fyra veckor.

Då det är synnerligen önskvärt att kronan utan vidare dröjsmål erhåller
fullföljdsrätt i anledning av fiskevärderingsnämnds beslut, vill utskottet icke
motsätta sig att propositionen nu bifalles. Utskottet anser emellertid som
av det föregående framgår, att vägande skäl talar för den av lagrådet föreslagna
ordningen och att dess förslag därför bör bli föremål för ny departemental
prövning med inhämtande av remissyttranden däröver, eventuellt
dock först sedan det genomgått någon överarbetning i Ivungl. Maj :ts kansli.
För den händelse remissbehandlingen skulle visa allmän uppslutning kring
huvudlinjerna i lagrådets förslag, synes detta böra läggas till grund för en
ny proposition i ämnet.

Redan nu förekommer det att samma fiskevärderingsnämnds olika beslut
efter underrätts prövning kan bli överprövade av skilda hovrätter, beroende
på belägenheten av de vattenområden avgörandena gäller. Ungefär
hälften av fiskevärderingsnämnderna har nämligen domsområden inom
mera än en hovrätt. Någon större olägenhet kan väl detta förhållande f. n.
ej förorsaka. Vid en eventuell lagändring i enlighet med lagrådets förslag
kan det dock antagas, att det uppstår vissa svårigheter med på detta sätt
ordnade domkretsar i första instans. Det kan därför finnas skäl att överväga,
om i sådant fall fiskevärderingsnämndernas områden bör omregleras
eller om eu fullföljdsregel bör införas motsvarande den i propositionen
föreslagna, så att det föreskrives att fullföljd skall ske till den hovrätt där
vattenområdets huvuddel är belägen.

Det är enligt utskottets mening mycket angeläget, att handläggningen av
ärendet sker så snabbt att en proposition kan framläggas och behandlas av
riksdagen samt förfarandet inför fiskevärderingsnämnd vinna sin slutgiltiga
utformning före utgången av detta år. Skyndsamhet är även ur den
synpunkten av vikt, att det kan antagas, att fiskevärderingsnämnderna
kommer att visa benägenhet att uppskjuta sina avgöranden i avbidan på
instansordningens slutliga gestaltning.

Beträffande de ändrade administrativa bestämmelser, som förutsättes
komma till stånd vid ett bifall till Ivungl. Maj:ts nu föreliggande förslag,
ifrågasätter utskottet, om icke däri borde intagas ett stadgande, som gör
det fullkomligt klart, att fiskevärderingsnämnden i sitt beslut skall ange ej
blott tiden och sättet för talans väckande vid underrätt utan även till undvikande
av varje tvekan benämningen å den domstol där detta skall ske.

Enligt utskottets uppfattning vore det önskvärt, att redan från början i

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1957

administrativ ordning föreskreves, i vilka fall kammarkollegiet ej må begagna
sin klagorätt över fiskevärderingsnämnds beslut. Det finns visserligen
ingen anledning tro att kammarkollegiet utan sådan föreskrift skulle missbruka
klagorätten, men det är säkerligen av stort värde för såväl nämndernas
ledamöter som parter och deras ombud att kunna med ledning av
uttryckliga administrativa bestämmelser på förhand bilda sig en ungefärlig
mening om huruvida framställt anspråk är av sådan art, att vid beslut om
bifall därtill helt eller delvis kammarkollegiet kan tänkas föra talan vidare.

Utskottet finner sig på grund av vad i det föregående sagts icke kunna
tillstyrka bifall till den i motionerna 1:484 och 11:610 samt som andrahandsyrkande
i motionen II: 612 gjorda hemställan om antagande av förslag
till lagändring i enlighet med lagrådets yttrande.

Vad slutligen angår hemställan i motionen II: 611 av innebörd att riksdagen
måtte besluta antaga en lagändring som medger kronan rätt att även
i de fall, då fiskevärderingsnämnds beslut vunnit laga kraft mot kronan,
väcka talan mot beslutet inom tre månader från lagens ikraftträdande, avstyrker
utskottet förslaget om dylik retroaktiv lagstiftning såsom helt stridande
mot grundläggande svensk rättsåskådning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen -— med avslag å motionerna I: 484 och
II: 610, II: 611 samt II: 612 — måtte bifalla förevarande proposition; B.

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning
av propositionen ävensom motionerna I: 484 och II: 610 samt
motionen 11:612.

Stockholm den 25 april 1957

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Hermansson*, Göran
Karlsson, Kristiansson, Krugel och Eskilsson; samt

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, Allmän,
Eriksson i Sandby, Johnsson i Kastanjegården, Munktell*, Nilsson i Östersund
och Jansson i Benestad.

*Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

070655