Tredje lagutskottets utlåtande nr 1/7 år 1966 (Utlåtande 1966:L3u47 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1/7 år 1966

Nr 47

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om
expropriation m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 15 april 1966 dagtecknad proposition, nr 73, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, och

2) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i 1917 års lag om expropriation i syfte bl. a.
att effektivisera expropriationsförfarandet. I fråga om den tidpunkt vid vilken
rättegång i expropriationsmål tidigast kan inledas föreslås sådan lagändring, att
domstolsförfarandet på initiativ av den exproprierande skall kunna påbörjas
redan innan Kungl. Maj:t avgjort frågan om expropriationstillstånd. Åtskilliga
ändringar föreslås i bestämmelserna om förhandstillträde och om ersättning med
anledning av sådant tillträde. Bl. a. föreslås att domstol skall kunna besluta om
förskott på expropriationsersättningen inte bara, såsom nu är fallet, i samband
med förordnande om förhandstillträde utan också annars, när expropriationsobjektet
tagits i besittning av den exproprierande. Under processens fortgång
skall domstolen vidare, allteftersom ytterligare klarhet vinns i ersättningsfrågorna,
kunna meddela nya beslut om förskott. Bestämmelserna om hur förskott
skall beräknas föreslås skola förenklas i flera avseenden. Vidare föreslås, att tidsfristen
för betalning av expropriationsersättning skall förkortas för det fall att
förhandstillträde ägt rum. I nära anknytning till dessa förslag står ett annat
förslag, som innebär att fastighetsägare och andra sakägare får befogenhet att
själva ta initiativ till rättegång i expropriationsmål, när egendomen redan tillträtts
av den exproprierande. — En väsentlig nyhet är att fastighet, som skall
avstås genom expropriation, i vissa fall skall kunna få tas i anspråk med äganderätt
redan innan ersättningsfrågorna blivit slutligt avgjorda (s. k. kvalificerat
förhandstillträde). — Vad gäller rättegångskostnaderna vid expropriation före 1

— Bihang till riksdagens protokoll 196G. 9 samt. 3 avd. Nr 47

Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1966

slås sådan lagändring, att fastighetsägares och andra sakägares rätt till ersättning
för egna kostnader i högre rätt för det fall att de själva fullföljt talan dit
blir beroende på den utgång målet får i den högre rätten. — Slutligen föreslås,
att kommuner och kommunalförbund — i likhet med vad som f. n. gäller beträffande
kronan — skall vara befriade från skyldighet att ställa säkerhet enligt
expropriationslagen.

Av innehållet i propositionen redovisar utskottet här nedan endast vad departementschefen
uttalat under de olika avsnitten. I övrigt hänvisas till propositionen.

Lagförslagen

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation

Härigenom förordnas dels att rubriken närmast före 37 § lagen den 12 maj
1917 om expropriation skall utgå, dels att 5, 21, 22, 25, 27, 32, 36—40, 48—50,
52—54, 58, 60—62, 67, 68, 74 och 101 §§ lagen1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives, dels att i lagen skola införas tre nya paragrafer, 41, 42 och
63 §§2, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Konungen bestämme---må omfatta.

Finnes mer--------för annan.

Prövas särskilda---bestämmelsers efterlevnad.

Konungen utsätte viss tid, inom
vilken den, som erhållit expropriationsrätt,
skall fullfölja frågan genom
ansökning om stämning till domstol,
vid äventyr att expropriationsrätten
upphör.

Beviljas expropriationsrätt, utsätter
Konungen den dag när saken sist
skall ha fullföljts genom ansökan om
stämning till domstol. Har talan då
ej väckts, förfaller frågan om expropriation.

1 Senaste lydelse av 21, 22, 25, 27, 32, 36—40, 48, 50, 53, 54, 58, 60, 61 och 67 §§ se 1949:663.

2 41, 42 och 63 §§ ha upphört att gälla enligt 1949:663.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4-7 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

21 8.

I stämningsansökan skall den exproprierande
uppgiva, utöver vad eljest
är stadgat, även den ersättning
han bjuder i målet. Då område som
skall exproprieras utgör del av fastighet,
skall områdets storlek och läge
noggrant angivas i ansökningen
eller därvid fogade handlingar.

Talan i expropriationsmål må väckas
av den som sökt eller erhållit
tillstånd till expropriation. Har sådant
tillstånd meddelats och fastigheten
tagits i besittning av den exproprierande,
äger även fastighetens
ägare eller annan sakägare, vars rätt
beröres av besittningstagandet, väcka
talan.

Stämningsansökan skall, utöver
vad som i övrigt är föreskrivet, innehålla
uppgift om namn och adress på
samtliga för käranden kända sakägare.

I stämningsansökan som den exproprierande
gör skall han uppgiva
den ersättning han bjuder i målet.
Då område som skall exproprieras utgör
del av fastighet, skall områdets
storlek och läge noggrant angivas
i ansökningen eller därvid fogade
handlingar.

22 §.

Avvisas ej stämningsansökan, utför
de domstolen stämning å fastighetens
ägare, så ock å andra ersättningsb
erättigade, om sådana sakägare
av sökanden uppgivas.

Fastighetens ägare vare pliktig att
uppgiva övriga sakägare i avseende
å fastigheten. Underlåter han det
utan laga skäl, och uppstår skada för
sakägare, som saknat kännedom om
expropriationen, skall han hålla så -

Avvisas ej stämningsansökan, skall
domstolen, om ansökningen gjorts av
den exproprierande, utfärda stämning
å fastighetens ägare och övriga
kända sakägare samt, om ansökningen
gjorts av annan, utfärda stämning
å den exproprierande och på sätt om
stämning är stadgat kalla övriga kända
sakägare att såsom parter inträda
i rättegången.

Fastighetens ägare skall, även om
han icke gjort ansökan om stämning,
uppgiva övriga sakägare i avseende
å fastigheten. Underlåter han det
utan laga skäl, och uppstår skada
för sakägare, som saknat kännedom

Tredje lagutskottets utlåtande nr Jf7 år 1966

(Nuvarande lydelse)

dan sakägare skadeslös. Erinran härom
varde införd i den stämning,
som utfärdas å fastighetens ägare.

Har, sedan stämning utfärdats,
sakägare uppgivits eller eljest blivit
känd, varde han stämd i målet, om
han ej ändå kommit tillstädes.

(Föreslagen lydelse)

om expropriationen, skall han hålla
sådan sakägare skadeslös. Domstolen
skall erinra honom härom i stämning
eller kallelse eller på annat sätt.

I stämning, som utfärdas å den
exproprierande, skall denne anmodas
att uppgiva den ersättning han bjuder
i målet.

Bestämmelserna i första stycket
äga motsvarande tillämpning om,
sedan stämning utfärdats, sakägare
uppgivits eller eljest blivit känd men
ej kommit tillstädes.

från honom.

Tvistas om

Ny ägare må ej rubba överenskommelse,
som förre ägaren ingått,
eller annan i målet vidtagen, för denne
bindande åtgärd. Har förre ägaren
varit stämd eller kommit tillstädes
i målet, vare stämning å nye
ägaren ej behövlig.

Vad sålunda

Ny ägare må ej rubba överenskommelse,
som förre ägaren ingått,
eller annan i målet vidtagen, för denne
bindande åtgärd. Stämning eller
kallelse å nye ägaren fordras ej, om
förre ägaren varit stämd eller kallad
eller ändå kommit tillstädes i målet.

av expropriation.

27 §.

Har den exproprierande enligt medgivande
av ägaren eller stadgande i
denna lag tagit mark i besittning
innan huvudförhandling i målet hållits,
och kan uppskattning av expropriationsersättningen
icke lämpligen
äga rum förrän anläggning eller företag,
varför expropriationen sker, längre
fortskridit, äge domstolen på framställning
av part låta anstå med målets
vidare handläggning.

Har den exproprierande tagit fastigheten
i besittning innan huvudförhandling
i målet hållits, och kan
uppskattning av expropriationsersättningen
icke lämpligen äga rum förrän
anläggning eller företag, varför expropriationen
sker, längre fortskridit,
äge domstolen på framställning av
part låta anstå med målets vidare
handläggning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr lfl år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

32 §.

Ersättning må ej bestämmas lägre
än vad den exproprierande i målet
erbjudit eller högre än motparten begärt.
I fall då belopp nedsatts enligt
vad i 38 § stadgas, må ersättning ej
heller bestämmas lägre än nedsatta
beloppet.

Till förfång

Om tillträde av fastigheten före
expropriationens fullbordande

37 §.

Om det är av synnerlig vikt för
den exproprierande att innan expropriationen
fullbordats taga i besittning
den fastighet eller rättighet, som
tillståndet till expropriationen omfattar,
äge expropriationsdomstolen
förordna därom, sedan stämning i
målet utfärdats. Därvid skall som
villkor för tillträde föreskrivas, att
den exproprierande hos Konungens
befallningshavande ställer pant eller
borgen för expropriationsersättningen
jämte sex procent årlig ränta från
tillträdesdagen.

Tiden för tillträdet skall bestämmas
så, att ägare eller annan, vars
rätt bcröres, får skäligt rådrum efter
det han fått del av domstolens beslut.
Därest å fastigheten finnes byggnad,
där dess ägare eller på grund av avtal
annan har sin bostad, må tillträdet
till bostaden icke bestämmas
till tidigare dag än den fardag för
avträde av förhyrd lägenhet, som

Ersättning må ej bestämmas lägre
än vad den exproprierande i målet
erbjudit eller högre än motparten
begärt. Har domstol enligt bestämmelserna
i denna lag förordnat om
förskott på expropriationsersättningen,
må den slutliga ersättningen ej
heller bestämmas till lägre belopp än
som utgått eller kan komma att utgå
på grund av sådant förordnande.

36 §.

Om det är av synnerlig vikt för den
exproprierande, äger domstolen förordna,
att fastighet eller rättighet,
som omfattas av expropriationstillstånd,
må tagas i besittning av den
exproprierande utan hinder av att
målet ännu icke avgjorts genom dom
som vunnit laga kraft. Tiden för tillträdet
skall bestämmas så, att ägare
eller annan, vars rätt beröres, får
skäligt rådrum.

Såsom villkor för tillträde skall föreskrivas,
att den exproprierande hos
Konungens befallningshavande ställer
pant eller borgen för expropriationsersättningen
jämte den ränta som
kan komma att utgå enligt 55 §.

mindre begärt.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

(Nuvarande lydelse)

först inträffar sedan tre månader förflutit
från delgivningen.

Enligt vad i 38 § stadgas skall i
vissa fall som villkor för tillträde
även föreskrivas att ersättning nedsättes.

38 § (första och andra styckena).

Där det ej är uppenbart, att expropriationsersättningen
blir obetydlig,
skall domstolen på yrkande av
ägaren som villkor för tillträde tilllika
föreskriva, att den exproprierande
hos Konungens befallningshavande
nedsätter belopp, som av domstolen
bestämmes. Beloppet må ej sättas
lägre än tre fjärdedelar av det belopp,
vartill expropriationsersättningen av
domstolen förberedelsevis uppskattas,
och ej heller lägre än vad den exproprierande
i målet erbjudit eller vad
denne har att erlägga på grund av
dom i målet, som mot honom vunnit
laga kraft.

Vad om ägare sålunda stadgas äge
motsvarande tillämpning beträffande
annan, vars rätt beröres.

(Föreslagen lydelse)

Om det ej är uppenbart att expropriationsersättningen
blir obetydlig,
skall domstolen på yrkande av
fastighetens ägare eller annan sakägare,
vars rätt beröres av tillträdet,
som ytterligare villkor för tillträde
föreskriva, att den exproprierande
i avräkning på den expropriationsersättning
som slutligt faststäUes i
målet erlägger visst belopp som förskott.

37 §.

Har den exproprierande tagit i besittning
fastighet eller rättighet, som
skall utgöra föremål för expropriation,
må domstolen på yrkande av
fastighetens ägare eller annan sakägare,
vars rätt beröres av tillträdet,
föreskriva att förskott skall utgå i
avräkning på den expropriationsersättning,
som slutligt fastställes i målet.

Bestämmelserna i första stycket
äga ej tillämpning, om det är uppen -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

bart att förskottet blir obetydligt.
Har beslut i fråga om förskott meddelats
på yrkande av viss sakägare,
må nytt yrkande av denne om förskott
ej upptagas till prövning förrän
sex månader förflutit sedan det föregående
beslutet vann laga kraft.

39 §.

Beslut i fråga, som avses i 37 eller
38 §, må meddelas utan huvudförhandling.
Innan beslut meddelas, skola
parterna erhålla tillfälle att yttra
sig.

38 §.

Beslut i fråga, som avses i 36 eller
37 §, må meddelas utan huvudförhandling.
Innan beslut meddelas, skola
parterna erhålla tillfälle att yttra
sig.

Mot beslut, som av expropriationsdomstol meddelats under rättegången i
fråga, varom förmäles i första stycket, skall talan föras särskilt. Mot hovrättens
beslut i dylik fråga må talan ej föras.

39 §.

Om det är av synnerlig vikt för den
exproprierande, äger domstolen medgiva,
att fastighet som skall avstås genom
expropriation övergår till den
exproprierande i den ordning 40 §
föreskriver, innan lagakraftägande
dom angående expropriation^ er sättningen
föreligger.

I dom, varigenom medgivande enligt
första stycket lämnas, skall bestämmas
tid och villkor för tillträde
av fastigheten, i den mån tillträde ej
skett förut. Härvid äga bestämmelserna
i 36 § motsvarande tillämpning.

40 §.

Anmäler den exproprierande hos
Konungens befallningshavande att
han vill utnyttja medgivande enligt
39 § och visar han därvid dels att
domen vunnit laga kraft, dels att
han tagit fastigheten i besittning

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

samt har pant eller borgen ställts hos
Konungens befallningshavande för
expropriationsersättningen jämte den
ränta, som kan komma att utgå enligt
55 §, anses fastigheten genom anmälningen
övergå till den exproprierande
med samma rätt som om expropriationen
fullbordats. I fråga om
betalning och uttagande av expropriationsersättning,
som slutligt fastställes
i målet, äga bestämmelserna
i 48 §, 50 § tredje stycket samt 52
och 53 §§ tillämpning.

41 §•

När anmälan enligt 40 § skett, skall
Konungens befallningshavande ofördröjligen
underrätta den domstol, där
expropriationsmålet är anhängigt.
Därjämte äger vad som är föreskrivet
i 58 % första och tredje styckena
motsvarande tillämpning.

36 §. 42 §.

Så snart dom i målet vunnit laga kraft, skall genom domstolens försorg till
den som för fastighetsregistret översändas det ena exemplaret av karta och
beskrivning, som enligt 26 § andra stycket må hava ingivits i målet, jämte
sådant utdrag av handlingarna i målet och domstolens dom, att därav framgår
vilket område som avses med expropriationen. Å kartan skall tecknas bevis,
att den legat till grund för expropriationen.

Har fastighet övergått till den exproprierande
enligt 40 §, skall expropriationsdomstolen,
så snart lagakraftägande
dom angående expropriationsersättningen
föreligger, underrätta
inskrivningsdomaren om det
belopp till vilket löseskilling en för fastigheten
slutligt bestämts.

Tredje lagutskottets utlåtande nr \7 år 1966

(Nuvarande lydelse)

48 §.

Expropriationsersättning skall nedsättas
hos Konungens befallningshavande
inom tre månader från det
dom i målet vunnit laga kraft. Avser
expropriationen upplåtelse av särskild
rätt, som medför allenast ringa
men, och prövas den, om fastigheten
besväras av sökt eller beviljad inteckning
för fordran eller jämlikt 11 kap.
2 § jordabalken kan häfta för ogulden
köpeskilling, uppenbarligen icke rubba
fordringsägarens säkerhet, äge
domstolen medgiva, att nedsättning
ej behöver äga rum. Har sådant medgivande
lämnats, göre den exproprierande,
i stället för att nedsätta
ersättningen, anmälan hos Konungens
befallningshavande och styrke
därvid, att expropriationsersättningen
guldits. Vad i denna lag är stadgat
om nedsättande av expropriationsersättning
skall i tillämpliga delar
gälla anmälan som nu sagts.

Vid nedsättning eller anmälan, varom
i första stycket förmäles, ingive
den exproprierande till Konungens
befallningshavande domen i målet
jämte bevis att och när den vunnit
laga kraft. När nedsättning äger
rum, skall den exproprierande tillika
ingiva gravationsbevis rörande fastigheten,
såframt ej förordnande enligt
35 § meddelats.

(Föreslagen lydelse)

48 §.

Expropriationsersättning skall nedsättas
hos Konungens befallningshavande.
Där fråga ej är om förskott
som avses i 36 eller 39 §, skall nedsättningen
äga rum inom tre månader
eller, om fastigheten tagits i besittning
av den exproprierande, inom
en månad från det dom eller beslut,
varom fråga är, vann laga kraft.
Avser expropriationen upplåtelse av
särskild rätt, som medför allenast
ringa men, och prövas den, om fastigheten
besväras av sökt eller beviljad
inteckning för fordran eller jämlikt
11 kap. 2 § jordabalken kan häfta
för ogulden köpeskilling, uppenbarligen
icke rubba fordringsägarens säkerhet,
äge domstolen medgiva, att
nedsättning ej behöver äga rum. Har
sådant medgivande lämnats, göre den
exproprierande, i stället för att nedsätta
ersättningen, anmälan hos
Konungens befallningshavande och
styrke därvid, att expropriationsersättningen
guldits. Vad i denna lag är
stadgat om nedsättande av expropriationsersättning
skall i tillämpliga
delar gälla anmälan som nu sagts.

Vid nedsättning eller anmälan, varom
i första stycket förmäles, ingive
den exproprierande till Konungens
befallningshavande domen eller beslutet
samt lagakraftbevis. När nedsättning
äger rum, skall den exproprierande
tillika ingiva gravationsbevis
rörande fastigheten, såframt ej
förordnande enligt 35 § meddelats.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

38 § (tredje stycket).

Vid nedsättningen ingive den exproprierande
till Konungens befallningshavande
domstolens beslut
ävensom gravationsbevis rörande fastigheten.

40 §.

Då nedsättning enligt 38 § skett,
skall uppgift å det nedsatta beloppet
av Konungens befallningshavande
ofördröjligen översändas till den domstol,
där expropriationsmålet är anhängigt.

Då vad i 48 § första stycket stadgas
blivit fullgjort, vare expropriationen
fullbordad och nye ägaren
berättigad att genast taga fastigheten
i besittning.

Då förskott nedsatts, skall uppgift
å det nedsatta beloppet av Konungens
befallningshavande ofördröjligen
översändas till den domstol, där expropriationsmålet
är anhängigt.

Då vad i 48 § första stycket stadgas
blivit fullgjort med avseende på
slutlig expropriationsersättning, vare
expropriationen fullbordad och nye
ägaren berättigad att genast taga
fastigheten i besittning.

Exproprierad fastighet---genom expropriationen.

Genom expropriation---samma fastighet.

Försummas vad i 48 § första stycket
är stadgat, och har ej den exproprierande
enligt medgivande av fastighetens
ägare eller stadgande i denna
lag tagit fastigheten i besittning, vare
expropriationsrätten förverkad.

Visar fastighetens
Varda de ---

Har den exproprierande enligt medgivande
av fastighetens ägare eller
stadgande i denna lag tagit fastigheten
i besittning utan nedsättande av

Försummas med avseende på slutlig
expropriationsersättning vad i
48 § första stycket är stadgat, och
har ej den exproprierande tagit fastigheten
i besittning, vare expropriationsrätten
förverkad.

Har den exproprierande tagit fastigheten
i besittning och försummas
med avseende på förskott enligt 37 §
eller slutlig expropriationsersättning

---om anteckningen.

■---nämnda handlingar.

52 8.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

(Nuvarande lydelse)

expropriationsersättningen, och försummas
vad i 48 § första stycket är
stadgat, må sakägare hos Konungens
befallningshavande påkalla uttagande
av den sakägaren tillkommande
ersättning.

Vid ansökning som i 51 § andra
stycket eller 52 § avses, skola fogas
domen i målet samt bevis att och
när densamma vunnit laga kraft-, och
skola utsökningslagens stadganden
om verkställighet av lagakraftägande
dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet
blivit någon ålagd,
äga motsvarande tillämpning vid expropriationsersättningens
uttagande.

Har expropriationsersättningen inkommit
till Konungens befallningshavande,
vare expropriationen fullbordad.

(Föreslagen lydelse)

vad i 48 § första stycket är stadgat,
må sakägare hos Konungens befallningshavande
påkalla uttagande av
den sakägaren tillkommande ersättning.

§•

Vid ansökning, som i 51 § andra
stycket eller 52 § avses, skola fogas
domen eller beslutet samt lagakraftbevis;
och skola utsökningslagens
stadganden om verkställighet av lagakraftägande
dom i tvistemål, varigenom
betalningsskyldighet blivit
någon ålagd, äga motsvarande tilllämpning
vid expropriationsersättningens
uttagande.

Har den slutliga expropriationsersättningen
inkommit till Konungens
befallningshavande, vare expropriationen
fullbordad.

Bestämmelsen i 48 § tredje stycket
äger motsvarande tillämpning, när
förskott, som uttagits enligt 52 §,
inkommit till Konungens befallningshavande.

54 §.

Har den exproprierande tillträtt
fastigheten efter nedsättning enligt
38 §, och varder expropriationsersättningen
slutligt bestämd till högre belopp
än det nedsatta, gälle om nedsättande
av det överskjutande beloppet
vad i 48 § sägs, och äge vad i
49 §, 50 § tredje stycket samt 52
och 53 §§ är föreskrivet motsvarande
tillämpning. Bestämmes ersättningen
ej till högre belopp, görc den exproprierande,
sedan domen i målet vunnit
laga kraft, anmälan därom hos

Överstiger den slutliga expropriationsersättningen
icke vad som utgått
på grund av domstols beslut om förskott,
göre den exproprierande, sedan
domen i målet vunnit laga kraft,
anmälan därom hos Konungens befallningshavande;
och vare expropriationen
fullbordad, då sådan anmälan
skett. Anmälan kräves dock icke, om
fastigheten förut övergått till den exproprierande
enligt 40 §.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Konungens befallningshavande; och
vare expropriationen fullbordad, då
sådan anmälan skett.

Har domstolen---motsvarande tillämpning.

58 §.

---eller inteckningsboken.

Då expropriation

Utfaller, då intecknad egendom
tillträdes efter nedsättning jämlikt
38 § eller då en del av intecknad fastighet
eller en eller flera av gemensamt
intecknade fastigheter exproprieras
eller ock då särskild rätt till
intecknad fastighet genom expropriation
förvärvas, vid fördelning av ersättning
likvid å intecknings huvudstol,
åligger ock Konungens befallningshavande
att därom, sedan fördelningen
blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröjligen göra anmälan
enligt vad nyss sagts och tilllika
insända fördelningslängden.

Utfaller, då en del av intecknad
fastighet eller en eller flera av gemensamt
intecknade fastigheter exproprieras
eller ock då särskild rätt
till intecknad fastighet genom expropriation
förvärvas, vid fördelning av
ersättning likvid å intecknings huvudstol,
åligger ock Konungens befallningshavande
att därom, sedan
fördelningen blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröjligen göra anmälan
enligt vad nyss sagts och tilllika
insända fördelningslängden. Gäller
fördelningen förskott och har fastigheten
ej enligt 40 § övergått till
den exproprierande, äger vad sålunda
föreskrivits tillämpning även när i
annat fall likvid utfaller på intecknings
huvudstol.

Exproprieras del---för fastighetsregistret.

60 §.

Har överenskommelse om expropriationsersättning
blivit av domstolen
fastställd, gälle i tillämpliga delar
vad i 48—58 §§ stadgas. Skall
enligt överenskommelsen expropriationsersättning
ej utgå, göre den exproprierande,
i stället för att nedsätta
ersättning, anmälan hos Konungens
befallningshavande; och vare, då domen
vunnit laga kraft och sådan anmälan
blivit gjord, expropriationen
fullbordad.

Har överenskommelse om expropriationsersättning
blivit av domstolen
fastställd, gälle i tillämpliga delar
vad i 48—58 §§ stadgas. Skall
enligt överenskommelsen expropriationsersättning
ej utgå och har fastigheten
ej övergått till den exproprierande
enligt 40 §, göre den exproprierande,
i stället för att nedsätta ersättning,
anmälan hos Konungens befallningshavande;
och vare, då domen
vunnit laga kraft och sådan anmälan
blivit gjord, expropriationen fullbordad.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966
(Nuvarande lydelse)

61 §.

Vill den, som genom ansökning om
stämning fullföljt anspråk på expropriation,
återkalla anspråket, göre
han anmälan därom till domstol, hos
vilken målet är anhängigt, och ingive
därvid bevis att han fullgjort vad i
62 § andra stycket sägs, eller vare
rättigheten till återkallelse försutten.
Över anmälan om återkallelse skall
motparten höras. Vad i 23 § stadgas
om anmälan till inskrivningsdomaren
och anteckning av expropriationsmål
äge, sedan domstolen skilt målet
från sig, motsvarande tillämpning beträffande
återkallelse.

Återkallelse må gälla hela den fastighet
expropriationsanspråket omfattar,
så ock någon del därav, om
ej genom expropriationen eller den
exproprierade delens användande den
återstående delen skulle lida synnerligt
men. Ej må återkallelse göras
i avseende å mark, som den exproprierande
tagit i besittning.

Har på grund av expropriationsanspråket
skada uppstått för sakägare,
vare, då återkallelse skett, den exproprierande
skyldig ersätta skadan.

Innan återkallelse göres, ställe den
exproprierande hos Konungens befallningshavande
pant eller borgen för
gäldande av skadeersättning som nu
är sagd.

(Föreslagen lydelse)

Vill den exproprierande, sedan han
ingivit ansökan om stämning, återkalla
expropriationsanspråket, göre
han anmälan därom till domstol, hos
vilken målet är anhängigt, och ingive
därvid, om tillstånd till expropriation
erhållits, bevis att han fullgjort
vad i 62 § andra stycket sägs, eller
vare rättigheten till återkallelse försutten.
Över anmälan om återkallelse
skall motparten höras. Vad i 23 §
stadgas om anmälan till inskrivningsdomaren
och anteckning av expropriationsmål
äge, sedan domstolen skilt
målet från sig, motsvarande tillämpning
beträffande återkallelse.

Återkallelse må gälla hela den fastighet
expropriationsanspråket omfattar,
så ock någon del därav, om ej genom
expropriationen eller den exproprierade
delens användande den återstående
delen skulle lida synnerligt
men.

Ej må återkallelse göras i avseende
å mark, som den exproprierande
tagit i besittning.

62 §.

Har på grund av expropriationsanspråket
skada uppstått för sakägare,
vare, då återkallelse skett, den exproprierande
skyldig ersätta skadan.
Vad nu sagts äger motsvarande tiUlämpning,
när domstolen skiljer målet
från sig med anledning av att tillstånd
till expropriation vägrats.

Exproprierande som erhållit tillstånd
till expropriation skall, innan
återkallelse göres, hos Konungens befallning
shavande ställa pant eller borgen
för gäldande av skadeersättning
som nu är sagd.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Den exproprierande vare pliktig
att, i den mån ej annat föranledes
av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
stadgas, ersätta motparten
hans kostnader å expropriationsmålet,
vid expropriationsersättningens
fördelning och eljest i anledning
av expropriationen.

(Föreslagen lydelse)

63 §.

Beträffande återkallelse av talan
om expropriation, som väckts av fastighetens
ägare eller annan sakägare,
äger bestämmelsen i 61 § tredje stycket
motsvarande tillämpning. Om
återkallelse av ersåttningsyrkande,
som framställts i målet, gälla bestämmelserna
i 32 och 59 §§.

Den exproprierande vare pliktig
att, i den mån ej annat föranledes
av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
stadgas, vidkännas å
ömse sidor uppkomna kostnader å
målet vid expropriation domstolen
ävensom vid expropriationsersättningens
fördelning och eljest i anledning
av expropriationen.

Har exproprierad fastighet eller genom
expropriation förvärvad särskild
rätt ej kommit till användning för
det avsedda ändamålet eller dess användande
för ändamålet upphört och
är nämnda ändamål såvitt angår dylik
fastighet eller rätt att anse såsom
övergivet, eller användes fastighet eller
rätt som nyss sagts i väsentlig

§•

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

(Nuvarande lydelse)

omfattning för annat ändamål än det
avsedda, må fastigheten eller den
särskilda rätten lösas, därest talan
om dess avträdande instämmes inom
tjugo år från det expropriationen fullbordats.
Lösningsrätt tillkomme, när
hel fastighet exproprierats, den, som
närmast före expropriationens fullbordande
var fastighetens ägare, eller
hans rättsinnehavare och, om en del
av en fastighet exproprierats, ägaren
av den återstående delen samt, då
fråga är om särskild rätt, ägaren av
den fastighet, som därav besväras.

Har, efter

(Föreslagen lydelse)

stämningen yrkas.

74 §.

Vad i denna lag stadgas om ställande
av pant eller borgen gälle ej kronan
och ej heller landstingskommun,
stad, landskommun eller köping eller
kommunalförbund mellan sådana
kommuner.

101 §.

Har mark-----och tomtindelning.

Vill ej--------om skiljemän.

Vad ovan-------av området.

Expropriationen medföre---stadgade villkor.

I fall, som avses i 40 §, gälla bestämmelserna
i andra och tredje
styckena om tiden för fullbordande
av expropriation i stället den tid, då
anmälan enligt nämnda lagrum skett.

Vad i denna lag stadgas om ställande
av pant eller borgen gälle ej kronan.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

I mål, vari stämning utfärdats före ikraftträdandet, skall vid tilllämpning
av bestämmelsen i 32 § första stycket andra punkten hänsyn tagas även till
belopp som nedsatts på grund av föreskrift enligt 38 § i dess förut gällande
lydelse.

Har expropriationsersättning fastställts genom dom, som vunnit laga kraft
före den nya lagens ikraftträdande, tillämpas 48 § i sin äldre lydelse i fråga
om tid för vidtagande av åtgärd som anges i nämnda paragraf.

I mål, som avgjorts av expropriationsdomstol före nya lagens ikraftträdande,
tillämpas 67 § i sin äldre lydelse.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, att 140 och 141 §§ byggnadslagen den 30 juni 19471
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

140 §.

Uppkommer i mål angående inlösen
av mark tvist om rätt eller plikt
att lösa, skola bestämmelserna i 37
och 38 §§ lagen om expropriation äga
tillämpning först sedan det genom
lagakraftägande dom blivit avgjort
att inlösen skall äga rum.

Bestämmelserna i

Är fråga om att mark som ingår
i tomt skall inlösas av anledning varom
förmäles i 46 eller 47 §, skall i
stället för bestämmelserna i 26 §
andra stycket lagen om expropriation
gälla, att till expropriationsdomstolen
skall ingivas karta med protokoll
rörande mätning av tomten enligt
bestämmelserna i 2 kap. lagen
om fastighetsbildning i stad; och
skall vad i 36 § lagen om expropriation
är stadgat om karta och beskrivning
i stället gälla karta och
protokoll som nu sagts.

Uppkommer i mål angående inlösen
av mark tvist om rätt eller plikt
att lösa, skola bestämmelserna i 36
och 37 §§ lagen om expropriation äga
tillämpning först sedan det genom
lagakraftägande dom blivit avgjort
att inlösen skall äga rum.

Är fråga om att mark som ingår
i tomt skall inlösas av anledning varom
förmäles i 46 eller 47 §, skall i
stället för bestämmelserna i 26 §
andra stycket lagen om expropriation
gälla, att till expropriationsdomstolen
skall ingivas karta med protokoll
rörande mätning av tomten enligt
bestämmelserna i 2 kap. lagen
om fastighetsbildning i stad; och
skall vad i 42 § lagen om expropriation
är stadgat om karta och beskrivning
i stället gälla karta och protokoll
som nu sagts.

141 §.

- i stadsplan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

1 Senaste lydelse av HO och Hl §§ se 1919: 666.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 3 avd. Nr 1)7

Tredje lagutskottets utlåtande nr !ft år 1966

Motioner

I samband med propositionen har utskottet behandlat sex i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

I. de likalydande motionerna 1:752 av herr Nilsson, Ferdinand, m.jl. och
II: 923 av herr Johansson i Dockered m. fl., i vilka motioner hemställs »att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr 73 måtte besluta att överinstans
må kunna tillerkänna expropriat ersättning för rättegångskostnader även när
han klagar och förlorar, samt att vederbörande utskott måtte ges i uppdrag att
utarbeta härför erforderlig författningstext».

II. de likalydande motionerna I: 753 av herr Stefanson, m. fl. och 11:922 av
herr Andersson i Örebro m. fl., i vilka motioner hemställs »att riksdagen måtte
vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 73

1. besluta sådant tillägg till den föreslagna lydelsen av 67 § andra stycket,
i expropriationslagen, att exproprianden skall vidkännas rättegångskostnad som
åsamkas motpart även när denne fullföljt talan, om särskilda skäl äro därtill,

2. uppdraga åt vederbörande utskott att utarbeta förslag till erforderlig ändring
i lagtexten».

III. de likalydande motionerna I: 754 av herr Sveningsson m. fl. och II: 924 av
herr Oskarson m. fl., i vilka motioner hemställs »att riksdagen måtte antaga det
vid Kungl. Maj:ts proposition nr 73 fogade förslaget till lag angående ändring i
lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation med den ändringen att 67 §
bibehåller sin nuvarande lydelse».

Inledning

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anför i propositionen inledningsvis
följande.

Genom den år 1960 tillsatta expropriationsutredningen1 pågår för närvarande
översyn av expropriationslagstiftningen. Utredningen är enligt sina direktiv
(riksdagsber. 1961:1 Ju 49) oförhindrad att framlägga delförslag. Sedan ut -

1 Regeringsrådet V. Körlof, ordförande, riksdagsmannen S. Ekström (fr. o. m. den 22 februari
1965), f. borgarrådet J. Garpe, riksdagsmännen E. Grebäck, G. H. Hansson, K. Johansson och
B. Lundström samt f. d. riksdagsmannen kommunaldirektören O. W. Wiklund (t. o. m. 21 februari
1965). Experter advokaten M. Hernmarck, andre förbundsordföranden Å. Lindh, civilingenjören
O. Westin (fr. o. m. den 29 juni 1964) och stadsjuristen E. G. Westman.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

redningen år 1962 avgett ett första delbetänkande som lett till ny lagstiftning
om expropriation för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse, har utredningen den 16 juni 1964 avlämnat ett andra delbetänkande
med titeln »Förtida tillträde, expropriationskostnad m. m.» (SOU 1964:32).
Sistnämnda betänkande innehåller förslag till partiella reformer i lagen den 12
maj 1917 (nr 189) om expropriation samt till vissa följdändringar i byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385). Förslagen gäller i första hand tidpunkten för inledande
av rättegång i expropriationsmål, förtida tillträde och preliminär ersättning
i anledning av sådant tillträde, befogenhet för fastighetsägare och andra
ersättningsberättigade att väcka talan i expropriationsmål, äganderättsövergång
innan ersättningsfrågorna har avgjorts samt fördelningen av expropriationskostnaderna.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av Svea hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen,
försvarets civilförvaltning, järnvägsstyrelsen, kammarkollegiet,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, luftfartsstyrelsen, telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens naturvårdsnämnd,
statens institut för byggnadsforskning, överståthållarämbetet (efter hörande av
stadsfullmäktige i Stockholm), länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län, lagberedningen,
1963 års markvärdekommitté, markpolitiska utredningen, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,
Handelskamrarnas nämnd, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF),
Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska vattenkraftföreningen, Näringslivets
byggnadsdelegation, Svenska kommunal tekniska föreningen, Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Svenska riksbyggen och Svenska
by ggherrefören ingen.

Av lantmäteristyrelsen har överlämnats yttranden från överlantmätarna i
Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs
och Norrbottens län, av överståthållarämbetet yttrande från stadsfullmäktige i
Stockholm, av länsstyrelsen i Gävleborgs län yttranden från stadsfullmäktige
i Bollnäs och kommunalfullmäktige i Iggesunds och Valbo kommuner, av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län yttranden från stadskollegict i Göteborg
och kommunalnämnden i Stenungsunds kommun, av länsstyrelsen i Jönköpings
län yttranden från lantbruksdirektören, länsarkitekten, länsbostadsnämnden,
länsingenjören och vägförvaltningen i länet, drätselkammaren i Jönköping, stadsfullmäktige
i Vetlanda och kommunalfullmäktige i Rydaholms och Skärstads
kommuner, av länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från länsarkitekten i länet,
stadsfullmäktige i Hälsingborg, Malmö, Trelleborg och Ystad samt Skånes

Tredje lagutskottets utlåtande nr A7 år 1966

jordägareförbund, av länsstyrelsen i Norrbottens län yttranden från länsarkitekten
i länet, drätselkamrarna i Boden, Kiruna, Luleå och Piteå samt kommunalnämnden
i Gällivare kommun, av länsstyrelsen i Stockholms län yttranden från
drätselkamrarna i Solna och Södertälje samt kommunalnämnderna i Märsta,
Österhaninge och Österåkers kommuner samt av länsstyrelsen i Örebro län yttranden
från drätselkamrarna i Karlskoga och Örebro.

Vid yttrandena från överlantmätarna i Göteborgs och Bohus, Jönköpings och
Norrbottens län har fogats yttranden från lantmätare, verksamma såsom expropriationstekniker
inom respektive län, varjämte överlantmätaren i Gävleborgs
län angett, att han samrått i ärendet med de lantmätare i länet som innehar förordnanden
såsom expropriationstekniker.

De av stadskollegiet i Göteborg, stadsfullmäktige i Hälsingborg, Kiruna,
Malmö, Stockholm och Ystad samt drätselkamrarna i Karlskoga och Örebro
avgivna yttrandena har i sin tur åtföljts av yttranden från skilda tjänstemän
och organ inom städernas förvaltning.

Huvuddragen i nuvarande expropriationsregler

I denna del hänvisar utskottet till propositionen s. 20—25.

Allmänna synpunkter

Tidigare reformkrav och reformförslag

Under detta avsnitt redogöres endast för den fråga om kostnadsfördelning i
expropriationsmål som behandlades vid 1959 års riksdag. I övrigt hänvisas till
propositionen.

Vid nämnda riksdag yrkades i två motioner att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t begära en översyn av ExL:s kostnadsregler (1:330 och 11:401). Motionerna
behandlades av tredje lagutskottet, som i sitt utlåtande (L3U 1959:19)
bl. a. ansåg sig kunna konstatera, att rådande system i fråga om rätten till kostnadsersättning
var förenat med allvarliga olägenheter. För det första kunde man
inte bortse från att systemet uppmuntrade till överklaganden och att det endast
i undantagsfall kunde fastslås, att ett överklagande skett av sådant okynne att
bestämmelserna i 18 kap. 6 § rättegångsbalken blev tillämpliga. Härigenom fördröjdes
expropriationen. För det andra medförde det rådande systemet en fördyring
för den expropriationsberättigade både beträffande frivilliga förvärv och
i fråga om sådana där expropriation måste tillgripas. För det tredje var risken
uppenbar att tyngdpunkten i rättegången försköts från underrätten till överrätterna,
vilket stred mot allmänna rättegångsprinciper.

Tredje lagutskottets utlåtande nr Ifl år 1966

Utskottet anförde vidare bl. a. följande.

En ersättningsregel som innebär att den nuvarande principen i 67 § expropriationslagen
skall gälla, såvida ej domstolen »med hänsyn till omständigheterna
finner skäligt att annorlunda förordna» har naturligtvis mycket som
talar för sig. Efter denna linje har problemet lösts — dock ej genomgående — i
väglagarna, byggnadslagen, strandlagen och naturskyddslagen. Det är icke uteslutet
att man med en sådan regel skulle ha de största möjligheterna att uppnå
ett »rättvist» resultat i varje särskilt fall. En regel som den senast diskuterade
lämnar å andra sidan parter och domstolar utan egentlig ledning, och det skulle
sannolikt dröja mycket länge innan en fast och vägledande praxis på området
hunnit utbilda sig. Icke heller denna väg att lösa problemet synes därför i första
hand böra komma i fråga.

Idealet synes vara en regel som å ena sidan tvingar fastighetsägaren att icke
överklaga utan skäl men å andra sidan tager tillbörlig hänsyn till den speciella
situation vari han genom expropriationen blivit försatt. Regeln bör vidare vara
enkel och möjliggöra för parterna att med någon grad av sannolikhet bedöma
utgången i förväg. Av nu gällande olika lagar med expropriationsrättsligt innehåll
synes ingen motsvara det uppställda idealet i så hög grad som 1950 års lag
om ersättning för mistad fiskerätt. Tillkommet år 1957 är dess system också det
modernaste. Det innebär i korthet den modifikationen av expropriationslagens
princip att fastighetsägaren får vidkännas sina egna rättegångskostnader i överrätt
om han klagar och förlorar.

Utskottet fann av bl. a. nämnda skäl motiverat att ExL:s kostnadsbestämmelser
ändrades beträffande i första hand rättegången i överrätt. I enlighet härmed
hemställde utskottet, att riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Maj:t om en översyn
av ExL:s bestämmelser om rättegångskostnad. I en reservation till utlåtandet
avstyrkte sju av utskottets ledamöter bifall till motionerna. Reservanterna
framhöll särskilt betydelsen av nuvarande kostnadsregler i ExL såsom en
rättssäkerhetsgaranti. Riksdagen biföll utskottsmajoritetens hemställan (rskr.
1959: 229).

Departementschefen

Samhällsutvecklingen har medfört att allt större anspråk kommit att ställas
på det allmännas resurser när det gäller att trygga tillgången på mark och utrymme
för en rad viktiga ändamål och åtgärder, som syftar till att tillgodose
betydelsefulla gemensamma intressen. Särskilt inom de expanderande tätorterna
föreligger ett ständigt växande behov av mark för bostäder, affärs- och industrilokaler,
trafikleder, skolor och en mångfald andra anläggningar och inrättningar,
som hör samman med en välordnad tätbebyggelse. För de kommuner som inrymmer
sådana orter har det blivit en alltmera angelägen uppgift att söka tillgodose
dessa behov genom egna markförvärv och på så sätt bereda väg för en
sund och tillfredsställande bebyggelseutveckling. Också det omfattande arbetet
med att åstadkomma förnyelse av områden med äldre bebyggelse förutsätter ett
synnerligen aktivt kommunalt engagemang, inte minst i form av markförvärv för
att åstadkomma den nödvändiga samordningen mellan olika planerade åtgärder

Tredje lagutskottets utlåtande nr Ift år 1966

och skapa förutsättningar för ett fortsatt ändamålsenligt utnyttjande av de områden,
som berörs av åtgärderna. Även i andra avseenden än de nu angivna gör
sig behovet av mark och utrymme för olika allmännyttiga ändamål gällande i
allt större utsträckning. Bl. a. kräver den växande motorfordonstrafiken nya och
bättre trafikleder och vidare växer behovet av utrymmen för fritidsområden
och fritidsanläggningar av skilda slag.

Som en följd av bl. a. de nu angivna förhållandena har expropriationslagstiftningen
fått en successivt ökande betydelse. Särskilt gäller detta i fråga om dess
roll som ett instrument för samhällsbyggandet. Flera reformer har under senare
år genomförts i syfte bl. a. att förbättra lagstiftningens användbarhet för detta
ändamål. 1949 års ändringar i ExL innebar en väsentlig utvidgning av kommunernas
befogenhet att ta i anspråk mark och utrymme för tätbebyggelse och
därmed sammanhängande anordningar. Den samtidigt genomförda omorganisationen
av domstolsförfarandet i expropriationsmål gav bl. a. ökade möjligheter
att få till stånd en jämn och tillförlitlig ersättningsbedömning. Vidare kan i
sammanhanget erinras om de ändringar, som tid efter annan vidtagits i byggnadslagstiftningens
inlösningsregler. Genom dessa ändringar har man bl. a. skapat
ökade möjligheter att få till stånd en rationell förnyelse av områden med
äldre bebyggelse.

De sålunda genomförda reformerna har otvivelaktigt medfört en förbättring
och modernisering av expropriationslagstiftningen. Hittills gjorda erfarenheter
tyder emellertid på att dessa reformer inte varit tillräckliga för att tillgodose det
växande behovet av ett effektivt instrument för markförvärv som ett led i samhällsbyggandet.
Från flera håll har lagstiftningen kritiserats. Man har bl. a. gjort
gällande, att förefintliga expropriationsbefogenheter inte är tillräckligt omfattande
och att värderingsreglerna brister i precision. I fråga om expropriationsförfarandet
har anmärkts, att det ofta är förenat med betydande tidsutdräkt, en
anmärkning som framstår som särskilt allvarlig mot bakgrund av att expropriation
inte sällan måste komma till användning, när det gäller att genomföra omfattande
och kostnadskrävande företag för nybebyggelse eller stadsförnyelse.
Man har vidare gjort gällande, att förfarandet medför onödiga kostnader, och att
gällande bestämmelser inte är utformade så, att de uppmuntrar till frivilliga uppgörelser.

Med hänsyn till bl. a. nu anmärkta förhållanden har det befunnits nödvändigt
att göra en översyn av expropriationslagstiftningen. Arbetet härmed pågår inom
expropriationsutredningen. I det nu föreliggande betänkandet föreslår utredningen
åtskilliga partiella reformer för att avhjälpa eller mildra olägenheter,
som följer av påtalade brister i lagstiftningen. Utredningen har framhållit, att
de framlagda förslagen gäller frågor, som kräver en skyndsam lösning och att
samtliga föreslagna åtgärder kan genomföras oberoende av hur de materiella,
processuella eller organisatoriska frågorna inom expropriationslagstiftningen kan
komma att lösas under det fortsatta utredningsarbetet.

De föreslagna åtgärderna tar i första hand sikte på bestämmelserna i ExL om
förhandstillträde och rättegångskostnad. I det alldeles övervägande antalet re -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

missyttranden har förslagen bemötts positivt och framkomna invändningar har
mestadels avsett detaljutformningen av de föreslagna bestämmelserna. Från
några håll har dock uttryckts farhågor för att partiella reformer av den innebörd,
som utredningen föreslagit, kan komma att åtminstone delvis föregripa en mera
allmän reform av lagstiftningen. Frågan om dessa farhågor kan anses välgrundade
låter sig naturligtvis inte definitivt besvaras utan en närmare detaljgranskning
av de särskilda bestämmelserna i förslaget. Redan i detta sammanhang kan
emellertid konstateras, att de föreslagna åtgärderna i stort sett låter sig väl inordnas
i det nuvarande regelsystemet. Det är möjligt att en eller annan detalj
kan komma att behöva ändras eller justeras i samband med en blivande allmän
översyn av lagstiftningen. Detta bör emellertid enligt min mening inte hindra
genomförandet av reformer, som i och för sig framstår som angelägna och brådskande.
Dessutom måste beaktas, att det komplex av frågor, som hänskjutits
till utredningen och som alltjämt återstår att behandla, inrymmer många komplicerade
problem, som fordrar ingående överväganden och delvis är av ömtålig
och grannlaga natur. Det måste därför med nödvändighet dröja åtskillig tid,
innan det slutliga resultatet av det återstående utredningsarbetet föreligger. Jag
anser med hänsyn härtill att de på denna punkt gjorda invändningarna inte bör
hindra en fortsatt prövning av de framlagda förslagen.

Bakom förslagen ligger bl. a. önskemålet att i åtskilliga avseenden få till stånd
en förenkling och effektivisering av expropriationsförfarandet. Vad gäller fastighetsägare
och andra sakägare har utredningen bl. a. eftersträvat en sådan ordning,
att dessa skall kunna få ut sin ersättning tidigare än som f. n. är möjligt.
I vad avser kommuner och andra, som begagnar sig av expropriation, präglas
förslagen av önskemålet att, så långt sig göra låter med hänsyn till befogade
anspråk från motsidan, tillgodose intresset av att expropriationsobjektet får tas i
anspråk utan onödigt dröjsmål. Utan att föregripa mitt ställningstagande till de
särskilda förslagen vill jag redan nu framhålla, att ett konsekvent genomförande
av de sålunda redovisade grundtankarna i förslaget synes mig väl ägnat att
avhjälpa åtskilliga brister i expropriationslagstiftningen.

Under remissbehandlingen har yppats farhågor för att nu föreslagna reformer
kan komma att i vissa avseenden innebära en ökad arbetsbelastning för expropriationsmyndigheterna
och därigenom försena slutresultatet. Härvid har
man bl. a. hänvisat till vad förslaget innehåller om befogenhet för domstol att
meddela upprepade förskottsbeslut och om förprövning i vissa fall av expropriationsansökningar.
Med anledning härav vill jag framhålla, att åtgärder i den
riktning utredningen föreslagit synes mig väl ägnade att avsevärt förenkla handläggningen
av förskottsfrågor och att dessutom skapa förutsättningar för ett ökat
antal överenskommelser mellan parterna. Såsom jag i det följande kommer att
närmare ange, synes det vidare möjligt att genom någon jämkning i utredningens
förslag komma fram till en lösning som innebär, att något behov av förprövning
av expropriationsansökningar inte uppkommer. Med hänsyn härtill finner jag att
de invändningar som förslagen mött i detta hänseende inte kan tillmätas någon
avgörande betydelse.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

Beträffande ett av de förslag utredningen lagt fram anser jag emellertid att
det kan anstå med en lagändring till den slutliga översynen av ExL. Det gäller
här utredningens förslag om en uttrycklig regel i 5 § ExL angående befogenhet
för Kungl. Maj:t att medge förlängning av den tid inom vilken talan skall
väckas. Denna fråga har inte något direkt samband med de ändringar som nu
närmast är i fråga för att förkorta handläggningstiderna för expropriationsmålen.

Av vad jag nu anfört framgår, att jag anser utredningens förslag — med nyss
angivet undantag — kunna efter erforderlig bearbetning läggas till grund för
lagstiftning.

Tidpunkten för inledande av rättegång i expropriationsmål

Departementschefen

Nuvarande ordning för expropriationsmålens behandling tillkom genom lagändring
år 1949. Handläggningen överlämnades då helt åt domstolar — i första
instans särskilda expropriationsdomstolar — vilka således även skulle ha att
bestämma expropriationsersättningen. Tidigare hade värderingsfrågan slutgiltigt
avgjorts av en särskild nämnd. Dennas beslut hade karaktär av skiljedom och
fick alltså inte överklagas annat än på huvudsakligen formella skäl. Enligt den
nya ordningen kan expropriationsmålen fullföljas till hovrätt och högsta domstolen.

Mot den nuvarande ordningen har framför allt anmärkts, att målen drar långt
ut på tiden. Det är självfallet ett allmänt intresse, att handläggningstiderna för
dessa mål kan göras så korta som möjligt. Enligt min mening bör därför alla
vägar prövas för att få till stånd en snabb handläggning utan att rättssäkerhetskravet
eftersätts. Expropriationsutredningen har i detta syfte framlagt förslag
till ett flertal ändringar. En av dessa ändringar innebär att den exproprierande
skall kunna väcka talan vid expropriationsdomstol redan innan tillståndsprövningen
avslutats hos Kungl. Maj:t. För att undvika att onyttiga rättegångar i
ersättningsfrågan kommer till stånd innan själva tillståndsfrågan avgjorts föreslår
utredningen, att talan skall få väckas endast efter medgivande av Kungl.
Maj :t.

Den tidsvinst som kan göras i ett expropriationsmål är som utredningen anfört
till fördel inte bara för den exproprierande utan också för motparten,
genom att den slutgiltiga ersättningen kan fastställas tidigare och därmed också
erläggas tidigare. En annan fördel med att kunna inleda rättegången i ett så
tidigt skede som möjligt anses ligga i att parterna får tillfälle att sammanträffa
inför domstolen och diskutera frågor som sammanhänger med den sökta expropriationen
innan de låst sig i sina ståndpunkter.

Utredningens förmodan att den nuvarande ordningen i flertalet fall inte medför
några påtagliga olägenheter kan möjligen inge föreställningen att behovet av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

en ändring i nu ifrågavarande hänseende inte är så framträdande. Jag vill emellertid
framhålla — och det är tydligen också utredningens uppfattning — att
varje åtgärd som kan medföra ett snabbare förfarande är av betydelse. Visserligen
rör det sig här om ett begränsat antal mål men målen avser ofta företag av
stor betydelse, i vilka dröjsmål i förfarandet får betydande ekonomiska konsekvenser.

Utredningens förslag, att rättegång skall kunna inledas innan själva tillståndsfrågan
avgjorts om Kungl. Maj:t medger det, har godtagits av flertalet
av de remissinstanser, som uttalat sig i denna del. Av särskild betydelse
är att förslaget vunnit stöd på domarhåll. Mot förslaget har emellertid av
vissa remissinstanser anförts processekonomiska skäl. Både domstolen och parterna
anses komma att belastas med arbete och kostnader som senare visar sig
onyttiga. Såvitt jag kan finna visar emellertid de av utredningen lämnade
statistiska uppgifterna, att tillstånd till expropriation i ringa utsträckning söks
i andra fall än när grund för expropriation föreligger. Detta förhållande i förening
med risken för den exproprierande att få bekosta en onyttig rättegång ger
anledning anta att det ytterst sällan kommer att inträffa att en rättegång blir
onyttig, emedan expropriationstillstånd vägras. Skulle så bli fallet någon enstaka
gång får detta vägas mot den totala tidsvinst som kan göras med den
föreslagna ordningen. Från processekonomisk synpunkt kan därför enligt min
mening inte anföras några vägande skäl mot förslaget.

Men även invändningar av principiell natur har gjorts mot förslaget. I flera
remissyttranden påpekas risken för att Kungl. Maj:ts ställningstagande till
frågan om processmedgivande kan komma att binda den slutliga prövningen.
Detta anses särskilt betänkligt om medgivandet är grundat på en ensidig och
bristfällig utredning. Dessa synpunkter förtjänar enligt min mening beaktande.
Härutöver vill jag å ena sidan framhålla, att en någorlunda fullständig prövning
av tillståndsärendet måste göras, om inte skyldigheten att inhämta förhandsmedgivande
skall komma att framstå som meningslös. Å andra sidan finner
man då att tidsvinsten med den föreslagna ordningen blir liten.

Med hänsyn till det anförda bör enligt min mening inte införas en ordning
som förutsätter Kungl. Maj:ts medgivande till talans väckande. I stället bör,
som också förordats i några remissyttranden, möjligheten att väcka talan i förtid
stå öppen utan krav på lämplighetsprövning av Kungl. Maj:t eller annan myndighet.
Vad jag här tidigare anfört ger enligt min mening vid handen att man
inte torde behöva befara att en sådan ordning skall komma att missbrukas. Avstår
man från kravet på processmedgivande görs ytterligare en tidsvinst, eftersom
man inte behöver avvakta sådant medgivande innan talan kan väckas.

Jag förordar sålunda att utredningens förslag genomförs med den modifikationen,
att medgivande av Kungl. Maj:t inte fordras.

I ett remissyttrande har ifrågasatts om inte den exproprierande i här avsett
fall bör vara skyldig att ställa säkerhet för motparts rättegångskostnad, när det
finnes påkallat. Jag anser dock inte att det finns tillräckliga skäl att här avvika

Tredje lagutskottets utlåtande nr J7 år 1966

från vanliga regler, särskilt som det ju i flertalet fall är staten eller kommun
som begär expropriation. Vidare har i ett remissyttrande förordats en särskild
bestämmelse om rätt för expropriat att för den händelse väckt talan förfaller få
ersättning inte bara för rättegångskostnader utan också för den skada han kan
ha lidit genom att rättegång inletts innan tillståndsfrågan avgjorts. Inte heller
en sådan bestämmelse anser jag erforderlig.

Någon befogenhet för fastighetsägare och andra sakägare att väcka talan
innan tillståndsfrågan avgjorts föreslås inte av utredningen. En remissinstans
har förordat en bestämmelse av sådan innebörd. Som utredningen anfört är
emellertid behovet av en sådan bestämmelse mindre framträdande och jag finner
mig därför inte böra frångå utredningsförslaget på denna punkt.

Den av utredningen förordade bestämmelsen har föreslagits få sin plats i ett
nytt femte stycke av 5 § ExL. Med det innehåll jag förordat är det inte lika
naturligt att ta in bestämmelsen i denna paragraf. Den synes hellre böra få sin
plats i det avsnitt av lagen som handlar om rättegång i expropriationsmål. Jag
förordar att den får inflyta i 21 §, som enligt utredningens förslag får ett delvis
nytt innehåll. Där bör sålunda föreskrivas, att talan i expropriationsmål får
väckas av den som sökt eller erhållit tillstånd till expropriation.

I anslutning till den föreslagna möjligheten att väcka talan innan tillstånd till
expropriation meddelats har utredningen föreslagit en bestämmelse i ett nytt
andra stycke av 27 § av innehåll att dom inte får meddelas i målet innan expropriationstillstånd
beviljats. En sådan bestämmelse synes överflödig, eftersom
det ändå torde stå klart att dom inte kan meddelas innan den grundläggande
förutsättning föreligger som består i att tillstånd beviljats.

Om expropriationsrätt inte beviljas, torde i allmänhet en vid domstol i förtid
väckt talan komma att återkallas. Om det inte sker, får efter allmänna regler
avgöras vilken verkan utgången i tillståndsärendet får på målet.

Innan tillstånd till expropriation meddelats, bör domstolen givetvis inte kunna
förordna om förhandstillträde eller om betalning av förskott på expropriationsersättningen.
Detta inverkar på utformningen av bestämmelserna i 36 och 37 §§.

Förhandstillträde och preliminär ersättning samt befogenhet för
sakägare att väcka talan i expropriationsmål

Departementschefen

När expropriationsförfarandet inletts kan det vara mycket angeläget för den
exproprierande att snabbt komma i besittning av expropriationsobjektet, som
i regel är en fastighet. Det står givetvis parterna fritt att avtala om förhandstillträde
men sådana överenskommelser är ofta inte möjliga att uppnå. Eftersom
expropriationsförfarandet inte sällan kräver lång tid, har regler införts som

Tredje lagutskottets utlåtande nr Ifl år 1966

ger domstolen rätt att under vissa förutsättningar ge tillstånd till förhandstillträde.
Av hänsyn till de ersättningsberättigade sakägarnas intressen kan förhandstillträde
inte tillåtas utan en viss prövning och utan att domstolen uppställer
vissa villkor.

ExL:s regler om förhandstillträde kan inte bedömas utan att man tar hänsyn
till de verkningar som enligt särskilda bestämmelser eller sakens natur inträder
till följd av att tillträde ägt rum. Sålunda anses att uppskattningen av egendomens
värde skall hänföra sig till tiden för tillträdet om sådant ägt rum och
inte till tiden för domen. Detta anses gälla även när tillträdet grundas på frivillig
överenskommelse. Vidare gäller att en sakägare inte kan framställa
yrkande om nedsättning av preliminär ersättning i andra fall än då frågan om
förhandstillträde hänskjutits till domstols prövning. Om förhandstillträde skett
på grund av frivillig överenskommelse kan expropriaten alltså inte framtvinga
sådan ersättning.

Reglerna om förhandstillträde har utsatts för viss kritik. Bl. a. har gjorts gällande
att den exproprierandes intresse av att snabbt komma i besittning av
marken inte är tillräckligt tillgodosett. Det har också riktats anmärkningar
mot de regler som avser att skydda de ersättningsberättigades intressen.

Utredningens förslag innefattar ett flertal ändringar i frågor som äger samband
med förhandstillträde, men beträffande de förutsättningar som måste
vara uppfyllda för att förhandstillträde skall få ske föreslås inga nyheter av
principiell innebörd. Möjligheten att erhålla förhandstillträde skall liksom f. n.
stå öppen oberoende av expropriationsobjektets karaktär, och beslut i tillträdesfrågan
skall meddelas av domstolen.

De frågor som utredningen tar upp gäller dels befogenheten för sakägare att
väcka talan i expropriationsmål, dels kravet på besittningstagande som förutsättning
för rätt till preliminär ersättning, dels vissa frågor angående fastställandet
av preliminär ersättning och beloppet av sådan ersättning, dels vissa
detaljfrågor rörande förhandstillträde.

Som jag redan anfört kan tillträde ske på grundval av en frivillig överenskommelse.
Denna kan träffas redan innan den exproprierande väckt talan i
expropriationsmålet. Eftersom expropriaten inte har möjlighet att själv väcka
talan i målet får han i en sådan situation en mycket svag ställning. Sedan
den exproprierande väckt talan, har expropriaten inte heller möjlighet att under
rättegången få ut någon del av den blivande ersättningen. Genom att frivilligt
ge den exproprierande tillträde kommer expropriaten alltså i ett sämre
läge än om han vägrat. I det senare fallet kan han framställa yrkande om
preliminär ersättning och domstolen kan då föreskriva att sådan ersättning skall
nedsättas hos länsstyrelsen och att detta skall utgöra villkor för tillträdet.

Utredningen anser att den nyss beskrivna ordningen är otillfredsställande och
föreslår att talan i expropriationsmål, när fastigheten tagits i besittning, skall
få väckas inte bara av den exproprierande utan också av fastighetens ägare
eller annan sakägare vars rätt berörs av besittningstagandet. Bestämmelsen här -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

om tas upp i 21 § första stycket ExL. Den föreslagna bestämmelsen har fått
ett mycket gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen.

Enligt min mening innebär den föreslagna regeln en klar förstärkning av
expropriatens ställning. Den är också värdefull genom att den uppmuntrar till
uppgörelser i godo. Jag ansluter mig därför helt till utredningens förslag.

Remissbehandlingen har gett ett mycket starkt stöd även åt detta förslag och
jag ansluter mig till det.

När det gäller fastställandet av preliminär ersättning är det i övrigt framför
allt två frågor som utredningen behandlar. Den ena avser beräkningen av beloppet
och den andra gäller det förhållandet att preliminär ersättning, oavsett
processtidens längd, kan utdömas bara en gång. Det förslag som utredningen
stannar för innebär att domstolen får friare händer än nu när det gäller att
bestämma beloppet. Regeln om att beloppet skall motsvara lägst tre fjärdedelar
av det belopp, vartill domstolen preliminärt uppskattar expropriationsersättningen
slopas. Vidare föreslås att domstolen skall få möjlighet att utdöma
ytterligare belopp under processens gång. I syfte att förhindra att detta leder
till alltför stor olägenhet för domstolar och andra myndigheter, som har att ta
befattning med dessa frågor, föreslår utredningen bestämmelser som innebär att
domstolen inte får utdöma obetydliga belopp och inte heller får meddela nytt
beslut i sådana frågor som här avses förrän viss tid förflutit från ett tidigare
beslut. De nu återgivna reglerna tas upp i 36 och 37 §§ ExL. Förslagen har fått
ett positivt mottagande vid remissbehandlingen.

Utredningens förslag i denna del medför utan tvivel stora fördelar för sakägarna,
inte minst från likviditetssynpunkt. En stor fråga som inte kan få sin
lösning i detta sammanhang men som på grund av förslaget minskar i betydelse,
är den ofta diskuterade frågan om beaktande av penningvärdeförändringar, som
inträffar under tiden mellan tillträdet och den slutliga domen i målet. Förslaget
är vidare ägnat att främja uppgörelser i godo mellan parterna och ger vissa möjligheter
till en snabbare handläggning av tillträdesfrågorna. Samtidigt kan det
dock leda till upprepade framställningar om förskott och därigenom orsaka
domstolar och andra myndigheter visst ökat besvär. De regler som föreslagits i
avsikt att motverka sådana olägenheter synes emellertid tillräckliga.

På grund av vad nu anförts kan jag också i denna del i allt väsentligt ansluta
mig till utredningens förslag. Till detaljerna i förslaget, torde jag få återkomma

Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1966

i specialmotiveringen. I anledning av några remissyttranden vill jag dock redan
i detta sammanhang uttala att det synes varken lämpligt eller behövligt att i
lagen närmare reglera när förskott kan anses befogat.

En av de detaljfrågor om förhandstillträde som utredningen tagit upp är
närmast av redaktionell natur. F. n. föreskrivs i 37 § ExL att tillstånd kan lämnas
om det är av synnerlig vikt för den exproprierande att få ta fastigheten
i besittning innan expropriationen fullbordats. Utredningen anser att uttrycket
»synnerlig vikt» kan inbjuda till den tolkningen att förhandstillträde skall kunna
komma i fråga bara i undantagsfall. I praktiken är det emellertid enligt vad
utredningen framhåller mycket vanligt med förhandstillträde. I syfte att undanröja
risker för missförstånd samt onödiga tvister föreslår utredningen att som
förutsättning för tillträde anges att »skäl äro därtill».

Förslaget har lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. Några har
dock gjort gällande att det föreslagna uttrycket ger expropriaterna ett minskat
rättsskydd.

Jag delar utredningens uppfattning att uttrycket »synnerlig vikt» ger en föreställning
om att förhandstillträde kan komma i fråga bara i undantagsfall och
att uttrycket på grund därav kan missuppfattas och leda till onödiga tvister.
I likhet med utredningen anser jag därför lämpligt att kravet på domstolsprövning
av frågan om den exproprierandes intresse att i förväg få tillträda expropriationsobj
ektet i stället kommer till uttryck genom en allmän regel av innebörd,
att domstolen äger tillåta sådant tillträde, när skäl föreligger. Med hänsyn
till den tämligen omfattande praxis, som numera hunnit utbildas på området,
och till den innebörd uttrycket har i andra likartade rättsregler, kan enligt min
mening inte befaras att omformuleringen skall misstolkas.

Enligt utredningens förslag — till vilket jag ansluter mig — skall förordnande
om förhandstillträde liksom hittills kunna meddelas beträffande fastighet eller
rättighet som omfattas av meddelat expropriationstillstånd. Detta innebär inte,
att förordnandet med nödvändighet måste omfatta hela expropriationsobjektet.
Möjlighet bör naturligtvis finnas, att anpassa förordnandets omfattning och
innehåll i övrigt efter vad som i varje särskilt fall finnes lämpligt och behövligt.
Med den utformning bestämmelserna om förhandstillträde fått i utredningens
förslag torde utan vidare stå klart, att sådan möjlighet föreligger.

Den andra mera detaljbetonade fråga som utredningen tar upp i detta sammanhang
gäller laga fardag för ägare eller annan som har sin bostad i byggnad
på fastigheten. Enligt den nu gällande ordningen får tillträdet inte bestämmas
till tidigare dag än den fardag som först inträffar sedan tre månader förflutit
från delgivningen. Detta innebär att domstolen är förhindrad ge tillstånd till
förhandstillträde till tidigare dag även om den exproprierande erbjuder bostadshavaren
annan bostad som i och för sig bör godtas.

Utredningen anser att regeln är alltför stel och föreslår att den helt avskaffas.
Nuvarande regel om skäligt rådrum anses tillräcklig också med tanke på denna
situation.

Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1966

Förslaget har livligt tillstyrkts av flera remissinstanser. Endast en remissinstans
har avstyrkt förslaget och därvid uttalat att det innebär ett allvarligt
intrång i sakägarnas rättsskydd.

Enligt min mening är det inte en rimlig ordning att tillträdet när den exproprierande
ställt en godtagbar bostad till förfogande skall behöva uppskjutas enbart
i avvaktan på en laga fardag. Även i andra fall kan det vara olämpligt
att göra tillträdet beroende av laga fardag. Den av utredningen åberopade regeln
om skäligt rådrum får anses ge tillräckligt skydd. Bland de omständigheter som
måste beaktas vid tillämpningen ingår också tillgången på bostäder. Att införa
en uttrycklig regel om skyldighet för den exproprierande att ställa en bostad till
förfogande synes varken nödvändigt eller lämpligt. Jag biträder således även i
nu behandlat avseende utredningens förslag.

Vid remissbehandlingen har upptagits några frågor om ytterligare ändringar
när det gäller förhandstillträde. De berörda frågorna är emellertid av den speciella
natur att lösningen av dem bör kunna anstå till den slutliga översynen
av ExL.

I enlighet med vad jag nu anfört förordar jag att ExL:s bestämmelser om förhandstillträde
och ersättning i samband med sådant tillträde ändras i överensstämmelse
med vad utredningen föreslagit. Jag biträder också den av utredningen
föreslagna omredigeringen av hithörande bestämmelser och förordar i enlighet
härmed att nu behandlade bestämmelser får inflyta i 36—38 §§ ExL.
Såsom utredningen anfört föranleder förslagen också vissa följdändringar i 32,
48—50, 52—54 och 58 §§ ExL.

Kvalificerat förhandstillträde

Departementschefen

I det närmast föregående avsnittet behandlades förhandstillträde. Oavsett
grunden för sådant tillträde är expropriaten fortfarande ägare till fastigheten.
Äganderätten övergår till den exproprierande först i och med att expropriationen
fullbordas. Detta sker inte förrän ersättningsfrågorna i expropriationsmålet
blivit definitivt avgjorda och expropriationsersättningen nedsatts hos länsstyrelsen.
I och med att expropriationen fullbordas befrias fastigheten också från
de begränsade sakrätter — däribland panträtter — som tidigare vilat på den.

Det kan ibland innebära allvarliga olägenheter — särskilt när expropriationsfastigheten
skall ingå i ett saneringsföretag eller ensam eller tillsammans med
andra fastigheter användas för bostadsbebyggelse — att äganderättsövergången
uppskjuts och att eventuella panträtter står kvar i fastigheten till dess expropriationen
fullbordas. Den exproprierande kan inte få lagfart på fastigheten och
detta fördröjer i sin tur tillämnade fastighetsbildningsåtgärder, vidareöverlåtel -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 7 år 1966

ser och tomträttsupplåtelser. Vidare försvåras kreditgivningen till det byggnadsföretag,
som är avsett att komma till stånd, eftersom fastigheten inte kan intecknas
och belånas vare sig av den exproprierande eller av en senare ägare eller
tomträttshavare.

Mot den nu angivna bakgrunden har utredningen tagit upp frågan om en
komplettering av ExL med bestämmelser som gör det möjligt för den exproprierande
att förvärva äganderätt till expropriationsfastigheten redan innan
expropriationen fullbordats. Utredningen har funnit, att några avgörande invändningar
inte kan riktas mot ett system som innebär att fastigheten — befriad
från panträtter och andra begränsade sakrätter i samma utsträckning som
vid fullbordad expropriation — övergår till den exproprierande innan slutlig
dom föreligger i ersättningsfrågan. Eftersom det föreligger ett klart uttalat behov
av ett sådant system föreslår utredningen, att ExL kompletteras med regler
som tillgodoser detta behov.

I fråga om den lagtekniska konstruktionen av reglerna avvisar utredningen
tanken på att ändra nuvarande regler om förhandstillträde så, att äganderätten
alltid skulle komma att övergå redan vid förhandstillträdet. Den lösning som
föreslås, innebär i stället att det överlämnas åt domstolen att på yrkande av den
exproprierande avgöra om det finns skäl att låta den fastighet som skall exproprieras
övergå till den exproprierande med äganderätt innan lagakraftägande
dom föreligger angående expropriationsersättningen. Om sådana skäl är för
handen skall domstolen genom deldom lämna medgivande av nyss antydd innebörd.
Om tillträde inte redan skett och rätt till förhandstillträde inte heller föreligger
enligt tidigare förordnande av domstolen, skall domstolen också bestämma
tid och villkor för tillträde av fastigheten. Den exproprierande får sedan själv
avgöra om han vill begagna sig av medgivandet eller inte. Vill han begagna sig
därav skall han anmäla detta till länsstyrelsen. Innan han får göra sådan anmälan,
skall han dock ha tillträtt fastigheten och, om detta inte skett redan vid tillträdet,
dessutom ha ställt säkerhet för den blivande expropriationsersättningen.
När anmälan gjorts, övergår fastigheten i den exproprierandes ägo med samma
rätt som om expropriationen fullbordats. Detta innebär bl. a. att eventuella
fordringsinteckningar faller bort. Inteckningshavarna får i stället en rätt till
utdelning ur den blivande expropriationsersättningen.

Den nya formen för ianspråktagandet benämner utredningen kvalificerat
förhandstillträde, medan förhandstillträde enligt nuvarande ordning kallas enkelt
förhandstillträde. Huvudreglerna om kvalificerat förhandstillträde ingår
som 39—41 §§ i utredningens förslag till ändringar i ExL.

Utredningens uttalanden om behovet av en lagstiftning av det nu aktuella
slaget har fått ett mycket starkt stöd vid remissbehandlingen. Det starkaste stödet
kommer som väntat från kommunalt håll men också de allra flesta andra
remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till utredningens bedömningar i denna
del. De föreslagna åtgärderna tillgodoser ett sedan länge känt behov och det

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1+7 år 1966

är framför allt från samhällsbyggnadssynpunkt angeläget att lagstiftningen
ändras i den riktning utredningen föreslagit.

I fråga om den lagtekniska lösning som utredningen stannat för har vid
remissbehandlingen från en del håll uttalats vissa betänkligheter. I remissyttrandet
från hovrätten över Skåne och Blekinge föreslås en helt annan konstruktion
av lagreglerna än som föreslagits av utredningen. Hovrättens förslag innebär
i korthet att syftet med reformen i stället skall tillgodoses genom en utvidgning
av bestämmelserna i 34 § ExL om att ersättningsfrågor i vissa fall kan
hänskjutas till avgörande i särskild rättegång. Några remissinstanser har förordat
begränsning av fullföljd mot dom, varigenom kvalificerat förhandstillträde
medgetts, eftersom det annars kan uppstå onödig tidsutdräkt som förringar
värdet av reformen.

Frågan i vad mån det är möjligt, att nå det åsyftade resultatet genom en helt
ny konstruktion av reglerna — eventuellt på sätt som förordats av hovrätten
över Skåne och Blekinge — beror i hög grad på resultatet av den pågående
översynen av bl. a. de organisatoriska frågorna inom expropriationslagstiftningen.
När detta resultat föreligger kan ett mera definitivt ställningstagande
äga rum. I avbidan härpå bör utredningens förslag ligga till grund för konstruktionen
av reglerna.

Tydligt är att en uppkommen fråga om att fastigheten skall i förtid få övergå
i den exproprierandes ägo från processuell synpunkt måste betraktas som en del
av själva den sak expropriationsmålet gäller. Ett bifall till en begäran om
äganderättsövergång får såtillvida materiell innebörd, att det kan läggas till
grund för en verkställighetsåtgärd, som innebär att expropriationen fullbordas
utom i vad avser betalningen av den definitiva expropriationsersättningen. I
enlighet med vad utredningen föreslagit bör därför frågor av här avsedd art
avgöras genom dom, lämpligen betecknad som deldom (jfr 11 kap. 66 § 1 mom.
vattenlagen). Att införa regler som — utöver vad som annars gäller — begränsar
parts rätt att fullfölja talan mot sådan dom är enligt min mening inte tillrådligt.
Farhågorna att en ordning enligt vilken talan kan fullföljas på vanligt
sätt skall leda till olägenheter av någon betydelse synes mig överdrivna. I allmänhet
torde de frågor som uppkommer i här åsyftade sammanhang inte bli
av särskilt invecklad eller svårbedömd art och de torde mera sällan komma att
bli föremål för verklig tvist mellan parterna. Med hänsyn härtill och då man
vidare får räkna med att domstolarna kommer att ta tillbörlig hänsyn till den
ofta brådskande karaktären av hithörande frågor, kan man enligt min mening
utgå ifrån att definitiva avgöranden kommer att kunna träffas förhållandevis
snabbt. Det kan vidare övervägas att i gällande arbetsordningar för hovrätterna
och nedre justitierevisionen ta in särskilda föreskrifter om att mål av nu avsett
slag skall behandlas som förtursmål.

Även i övriga hänseenden anser jag den av utredningen föreslagna lagtekniska
konstruktionen lämplig och. ändamålsenlig. Särskilt förtjänar framhållas att en
lösning, sådan som den föreslagna, inte gör det nödvändigt med särskilda, för

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966 33

nu aktuella fall avfattade föreskrifter om tillträde och förskott. Inte heller blir
det nödvändigt att i övrigt detaljreglera rättsförhållandena mellan parterna.

En betydelsefull fråga är i vad mån särskilda bestämmelser kan anses behövliga
med tanke på inteckningshavarnas intressen. I närmast föregående avsnitt
har jag förordat regler, som innebär en väsentlig utvidgning av domstolarnas
befogenhet att utdöma förskott på expropriationsersättning. Om dessa regler
genomförs blir följden, att inteckningshavarna framdeles kan tillgodoses på ett
mycket bättre sätt än som f. n. är möjligt i samband med förhandstillträde.
Genomförs utredningens förslag kommer visserligen deras panträtt i expropriationsfastigheten
— i den mån den inte redan tidigare fallit bort på grund av
utbetald förskottsersättning — att upphöra, när fastigheten övertas av den
exproprierande men i stället får de rätt till utdelning ur blivande expropriationsersättning
för vilken alltid skall finnas fullt betryggande säkerhet. Något mera
trängande behov av bestämmelser som syftar till att även på annat sätt än som
nyss angetts trygga inteckningshavarnas intressen kan inte anses föreligga.
Naturligtvis har jag vid detta bedömande utgått ifrån att avgörandet av återstående
ersättningsfrågor inte fördröjs oskäligt. Det torde utan vidare kunna
förutsättas att domstolarna beaktar detta krav och tillser att handläggningen
fortgår med tillbörlig skyndsamhet.

Bortsett från att en förpliktelse kan kvarstå för den exproprierande att betala
expropriationsersättning innebär den föreslagna ordningen, att kvalificerat förhandstillträde
till sina verkningar blir jämställt med fullbordad expropriation.
Andra fastighetsregistrerings- och inskrivningsåtgärder än sådana som normalt
vidtas i samband med expropriation kommer inte i fråga. Befintliga inteckningar
faller bort i samma utsträckning som vid en i vanlig ordning fullbordad expropriation
och inteckningshavarna har att i likhet med vad som då gäller hålla
sig till utgående expropriationsersättning. Några praktiska olägenheter eller tekniska
komplikationer torde därför inte behöva befaras med den föreslagna ordningen.

Vad beträffar de närmare förutsättningar, som bör gälla för att expropriationsfastighet
skall få tas i anspråk med här avsedd rätt, ansluter jag mig helt
till utredningens förslag. I enlighet härmed anser jag att det bör tillkomma domstol
att i varje särskilt fall pröva om det är av betydelse för den exproprierande
att förvärvet snarast genomförs. De synpunkter, som härvid bör anläggas,
överensstämmer i allt väsentligt med dem, som enligt vad jag anfört i det föregående,
bör beaktas i fråga om enkelt förhandstillträde.

I enlighet med vad jag nu anfört förordar jag, att i ExL införs bestämmelser
om kvalificerat förhandstillträde och att utredningens förslag därvid i allt
väsentligt läggs till grund. På sätt utredningen föreslagit bör de erforderliga bestämmelserna
i ämnet tas upp i 39—41 §§ ExL. Förslaget föranleder därjämte
vissa följdändringar i 54, 58, (JO, G8 och 101 §§.

3 — Bihang till riksdagens protokoll IDOG. 0 samt. 3 avd. Nr J/7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4.7 år 1966

Expropriationskostnaderna

Departementschefen

Den nuvarande regeln i 67 § ExL innebär att den exproprierande är skyldig
att ersätta motparten sådana kostnader i expropriationsmålet, som inte föranletts
av motpartens försumliga processföring, om kostnaden skäligen varit påkallad
för tillvaratagande av partens rätt. Denna regel har, bortsett från vissa
jämkningar som närmast är av redaktionell natur, gällt alltsedan tillkomsten
av ExL. Regeln fick emellertid en helt annan innebörd och betydelse genom 1949
års reform av expropriationslagstiftningen. Redan då ifrågasattes också om inte
expropriatens rätt till ersättning för kostnader i överrätt borde begränsas. Yrkanden
av liknande slag har därefter framförts vid flera tillfällen.

Kritiken mot den gällande ordningen går i korthet ut på att denna medför
att expropriationerna fördyras. Regeln i 67 § ExL anses ägnad att försvåra
frivilliga uppgörelser och uppmuntra till överklaganden. Därigenom försenas expropriationerna.
Processens tyngdpunkt påstås också kunna förskjutas från första
instansen till överrätterna. Å andra sidan har det alltid betonats, att expropriationsförfarandets
karaktär kräver en särskild reglering. Meningarna är emellertid
delade i frågan hur långt en sådan reglering bör gå.

Expropriationsutredningen har funnit att expropriaten i kostnadshänseende
bör behandlas något mera restriktivt än hittills. Utredningen har inriktat sig på
en bestämmelse som berättigar expropriaten till ersättning för rättegångskostnaderna
i första instansen oavsett utgången av målet men som gör det nödvändigt
för honom att ingående överväga om han skall fullfölja talan mot den lägre
rättens avgörande. Sålunda föreslås att den exproprierande, i den mån inte
annat föranleds av bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§ RB, alltid skall vidkännas
sina egna kostnader samt kostnader som åsamkats motpart till följd av
att den exproprierande ensam fullföljt talan men att i övrigt bestämmelserna i
18 kap. RB skall gälla.

Den kritik som under en lång följd av år riktats mot den nu gällande kostnadsregeln
kan enligt min mening inte avvisas. Det synes vara en utbredd uppfattning
att regelns innehåll är ägnat att leda till missförhållanden. Jag anser
också att en reform bör göras men denna bör ske med varsamhet och under beaktande
av de grundsatser som präglar svensk rätts inställning till tvångsavhändelser
över huvud.

Det är uppenbart att expropriaten även i fortsättningen bör utan några kostnader
få sin talan prövad i en instans. När det gäller kostnaderna i överrätt anser
jag i likhet med utredningen att en ordning bör eftersträvas som avhåller sakägare
från att utan fog föra talan mot avgörandet i den första instansen. Enligt
allmän mening torde den nu befintliga hänvisningen till 18 kap. 6 § RB inte
tillräckligt effektivt fylla en sådan funktion.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

Den lösning som utredningen stannat för innebär i princip att expropriaten
aldrig behöver betala den exproprierandes kostnader och att han får svara för
sina egna kostnader enbart när han själv klagat och förlorat. Förslaget överensstämmer
med den reglering som finns i lagen om ersättning för mistad fiskerätt
och i vattenlagen. Härutöver har utredningen diskuterat andra alternativ. Av
dessa torde endast ett böra allvarligt övervägas, nämligen det som förekommer
i bl. a. lagen om allmänna vägar, och som innebär att den exproprierande i princip
skall svara för samtliga kostnader i målet såvida inte rätten med hänsyn
till omständigheterna finner skäligt förordna på annat sätt.

Enligt vad som upplysts tillämpas den reglering som finns i lagen om allmänna
vägar i praktiken på ett sätt som överensstämmer med 67 § ExL i dess nuvarande
lydelse. I valet mellan de två nu berörda lösningarna bör avgörande vikt
fästas vid att utredningens lösning är klar och entydig och ger parterna möjlighet
att förutse hur kostnadsfrågan kommer att bedömas i skilda situationer. En
sådan lösning innebär vidare stora fördelar för expropriaten. Bortsett från fall
av rättegångsmissbruk o. d. behöver han aldrig betala motpartens kostnader och
han får sina egna kostnader ersatta inte bara när han klagar och vinner utan
även när den exproprierande ensam klagat. Regelns syfte att utgöra ett avhållande
moment vid övervägandena i fullföljdsfrågan framträder genom att expropriaten
löper risk att få stå sina egna kostnader när han klagar och förlorar.
Denna risk bör också ge expropriaten anledning att inte från början räkna med
en prövning i flera instanser utan koncentrera sin talan till den första instansen.

Pa grund av vad nu anförts anser jag att utredningens lösning i princip bör
accepteras.

En expert inom utredningen har föreslagit en komplettering av utredningens
förslag. Denna komplettering skulle innebära en rätt för överinstansen att i vissa
fall tillerkänna expropriaten ersättning för rättegångskostnader också när han
klagar och förlorar. Som motiv för en sådan regel åberopas, att de frågor som
förekommer till bedömande ibland är av så invecklad och för expropriaten svårbemästrad
natur att dennes fullföljd av talan kan ha varit motiverad även om
den inte leder till att talan vinner bifall. En del remissinstanser har tillstyrkt
detta förslag.

Även jag anser att vissa skäl talar för en bestämmelse av ungefär den innebörd
som nyss angetts. Att införa en sådan bestämmelse skulle emellertid —
som utredningen antytt —- i viss man innebära en återgång till den numera
övergivna principen om särskild kostnadsfördelning när saken varit »mörk och
tvivelaktig». Ett sådant steg torde inte böra tas endast på ett begränsat område
utan frågan bör bedömas i ett större sammanhang. Jag kan därför inte biträda
detta förslag.

En särskild fråga gäller kostnadsfördelningen när både expropriat och expropriant
fullföljt talan i högre rätt. Utredningen anser att det är i viss mån oklart
hur motsvarande fråga skall bedömas vid tillämpningen av exempelvis lagen
om ersättning för mistad fiskerätt. Frågan är om den exproprierande när han

Tredje lagutskottets utlåtande nr Jj.7 år 1966

fullföljt talan alltid skall betala expropriatens samtliga kostnader, oavsett om
denne fullföljt talan eller inte, eller om denna påföljd skall drabba den exproprierande
bara när han ensam fullföljt talan. Utredningen har valt det sistnämnda
alternativet.

Utredningens förslag i nyssnämnda del har mött kritik vid remissbehandlingen.
Därvid har gjorts gällande bl. a. att expropriaten kommer i ett sämre läge än
den ersättningsberättigade i motsvarande situation vid tillämpning av lagen om
ersättning för mistad fiskerätt.

Såsom utredningen anfört lämnar kostnadsreglerna i lagen om ersättning för
mistad fiskerätt och vattenlagen i viss mån öppet, hur kostnaderna skall fördelas,
när parterna på ömse sidor fullföljt talan. När den princip som kommit
till uttryck i dessa kostnadsregler skall överföras till ExL, bör enligt min mening
klart anges hur kostnadsfrågan för expropriationsmålens del skall bedömas i
motsvarande situation. En lämplig och rimlig lösning synes mig därvid vara den,
som utredningen stannat för, eller att de allmänna reglerna i RB om rättegångskostnad
görs tillämpliga, dock med den begränsning som följer av att den exproprierande
alltid skall själv vidkännas egna kostnader. Jag anser sålunda utredningsförslaget
böra följas också på denna punkt.

Om de föreslagna ändringarna genomförs kommer detta att påverka kostnadsfördelningen
även i vissa andra mål än sådana som avses i 67 § ExL. Framför
allt kommer samma regler att gälla vid inlösen av mark enligt BL. Vid remissbehandlingen
har uttryckts önskemål om motsvarande ändringar också i vissa
andra lagar, bl. a. naturvårdslagen och väglagstiftningen. Motsvarande regler
anses också böra gälla för kostnadsfördelningen i vissa ersättningsmål enligt BL,
exempelvis mål om ersättning för gatumark. Dessa frågor torde få tas upp i
därför lämpligt sammanhang.

Övriga frågor

Tidsfristen för betalning av expropriationsersättning
Departementschefen

Reglerna för betalning av expropriationsersättningen bör självfallet vara sådana
att betalningen inte onödigt fördröjs. I synnerhet är det angeläget att betalningen
sker så snart som möjligt när egendomen i fråga redan tagits i besittning.
Jag ansluter mig därför till utredningens förslag om en förkortning av den
nu gällande tremånadersfristen i sådant fall. Den föreslagna tiden en månad har
lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Ett par remissinstanser har
ansett tiden för kort när den exproprierande är juridisk person och ersättningen
föranleder beslut av anslagsbeviljande organ. Jag anser det emellertid angeläget
att parterna såvitt möjligt medverkar till att expropriationsförfarandet inte drar

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

onödigt långt ut på tiden och det bör vara möjligt att i dylikt fall förbereda ärendet
så att betalning kan ske inom en månad från det domen vunnit laga kraft.
Jag biträder därför utredningens förslag på denna punkt.

Skyldigheten för expropriant att ställa säkerhet för
expropriationsersättning

Departementschefen

I likhet med flertalet remissinstanser ansluter jag mig till utredningens förslag
att kommun befrias från skyldighet att ställa säkerhet för ersättningsbelopp
enligt ExL. Bestämmelse härom bör som utredningen föreslår införas i 74 §.
Något praktiskt behov av en motsvarande regel för kyrklig kommun torde ej
föreligga. Bestämmelsen bör omfatta — förutom kronan — stad, köping, landskommun
och landstingskommun samt kommunalförbund mellan sådana kommuner.

Specialmotivering

Utskottet hänvisar härutinnan till propositionen s. 99—114.

Lagrådsgranskningen

Av lagrådets yttranden återges här endast de som avser 36 § och 67 § i propositionsförslaget.

36 §.

Enligt gällande bestämmelser i 37 § ExL krävs för domstolsförordnande om
förtida tillträde (enkelt förhandstillträde) att det är av synnerlig vikt för den
exproprierande att ta expropriationsobjektet i besittning innan expropriationen
fullbordats. Vid bestämmelsernas tillkomst framhölls att det måste föreligga ett
betydande behov för den exproprierande att tillträda marken genast för att han
skall kunna tillerkännas rätt till förtida tillträde.

I det till lagrådet nu remitterade lagförslaget upptas regler om enkelt förhandstillträde
i 36 § och om kvalificerat förhandstillträde i 39 §. Domstolen skall härvid
pröva vilken betydelse som kan tillmätas den exproprierandes intresse att i
förväg få tillträda expropriationsobjektet. Detta kommer i båda lagrummen till
uttryck genom en regel av innebörd att domstolen äger tillåta sådant tillträde
när skäl föreligger. Det tidigare uttrycket »synnerlig vikt» har sålunda utbytts
mot ett mera allmänt hållet stadgande. Förslaget överensstämmer på denna
punkt i huvudsak med ett av utredningen framlagt författningsutkast. Enligt
utredningens uppfattning kan den nuvarande formuleringen i 37 § ExL i viss
mån inbjuda till den tolkningen att förhandstillträde endast skulle kunna kom -

Tredje lagutskottets utlåtande nr --J7 år 1966

ma i fråga i utpräglade undantagsfall. I praktiken vore det emellertid mycket vanligt
med förhandstillträde. Regeln i fråga kan således, menar utredningen, i sin
nuvarande utformning föranleda missförstånd vilket i sin tnr kan leda till att
onödiga tvister uppkommer.

Under remissbehandlingen avstyrktes utredningens förslag på denna punkt
av Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund och ytterligare några remissinstanser.
Hovrätten erinrar om att utredningen icke åsyftat någon ändring i det tillämpningsområde
för institutet enkelt förhandstillträde som angavs vid den
nuvarande lagregelns tillkomst. Mot den av utredningen föreslagna formuleringen
kan invändas, framhåller hovrätten vidare, att den skulle kunna föranleda
en tolkning som inte tillräckligt beaktar sakägarnas intressen i frågan. Advokatsamfundet
hävdar att utredningens förslag innebär en väsentlig uppmjukning
av nuvarande regel och öppnar vidsträckta möjligheter för den expropriationssökande
att bara med kort varsel beröva markägaren dispositionsrätten till
hans egendom.

Såvitt lagrådet kan finna råder enighet om att vid båda formerna av förhandstillträde
tillbörlig hänsyn till expropriatsidans intressen kräver att rätten
till sådant tillträde — i överensstämmelse med vad som nu gäller — görs beroende
av att det för den exproprierande föreligger ett betydande behov av att
överta besittningen eller äganderätten innan ersättningsfrågorna definitivt avgjorts.
Enligt lagrådets uppfattning kommer denna förutsättning för reglernas
tillämpning icke till klart uttryck genom den i det remitterade förslaget valda
allmänna formuleringen »när skäl föreligger». Det i nuvarande lagtext förekommande
uttrycket »synnerlig vikt» täcker enligt lagrådets mening ganska väl
kravet på att ett betydande behov skall föreligga. I varje fall talar för ett bibehållande
av den nuvarande formuleringen att en tämligen omfattande praxis
utbildats på detta område varigenom lagregelns tillämpning i olika situationer
blivit närmare klarlagd. Det synes betydelsefullt att sambandet med denna
praxis bibehålls. Av särskild vikt torde detta vara, när man nu inför ett nytt
institut, kvalificerat förhandstillträde, som komplement till reglerna om enkelt
förhandstillträde. Det har nämligen i olika sammanhang understrukits att vid
domstolens prövning av frågan om förutsättningarna för kvalificerat förhandstillträde
är för handen de synpunkter som härvid bör anläggas i allt väsentligt
överensstämmer med dem som bör beaktas i fråga om enkelt förhandstillträde.

I enlighet med det anförda föreslår lagrådet att det nuvarande uttrycket »av
synnerlig vikt för den exproprierande» bibehålls i fråga om enkelt förhandstillträde
(36 §) och att samma formulering används beträffande kvalificerat förhandstillträde
(39 §).

67 §•

Den ändring som nu föreslås beträffande rättegångskostnaderna gäller väsentligen
expropriatens egna kostnader i högre instans.

När expropriaten har att ta ställning till om han skall fullfölja målet, kan

Tredje lagutskottets utlåtande nr lft år 1966

ekonomiska hänsyn tala i olika riktning. Har förhandstillträde skett — något
som enligt utredningen ofta förekommer — kan en fullföljd innebära att en
del av löseskillningen kommer att stå ute mot en marknadsmässigt låg ränta
och att den slutliga utbetalningen sker i ett försämrat penningvärde. Å andra
sidan har expropriaten möjlighet att genom att utan egen kostnad fördröja
processen uppnå en överenskommelse med motparten, som denne eljest icke
skulle ha biträtt. Avgörande lär emellertid i regel bli vilken utgång av själva
saken som expropriaten anser sig kunna förvänta av en ytterligare domstolsbehandling.

Huruvida de nuvarande bestämmelserna utnyttjats otillbörligt har ej kunnat
klargöras. Obestridligen kan emellertid finnas viss risk härför. Den jämkning av
bestämmelserna som av denna anledning kan vara motiverad bör emellertid
såsom departementschefen framhållit äga rum med varsamhet.

Förslaget anknyter till den reglering som 1957 genomfördes i lagen om ersättning
för mistad fiskerätt och 1961 i vattenlagen. Enligt denna ordning skall den
ersättningsskyldige vidkännas den kostnad som åsamkas motparten i överinstansen
genom att den ersättningsskyldige fullföljt talan. I den nu föreslagna lagtexten
har detta ersatts med »ensam fullföljt talan». Lagtexten överensstämmer
härutinnan i sak med utredningens förslag. Anledningen till denna avvikelse
från förebilderna synes ha varit att utredningen eljest befarar en tolkning som
den icke vill biträda.

Härmed åsyftar utredningen det fall att talan fullföljts å ömse sidor. År 1957
uttalades av lagrådet att en uppdelning då får ske efter vad som av kostnaderna
kan anses hänföra sig till den enes eller den andres fullföljda talan. Uttalandet
torde ha godtagits. Utredningen finner emellertid att uttalandet ej är ägnat att
skapa full klarhet. Enligt utredningen skulle en ordalydelse motsvarande lagtexten
i de nämnda båda lagarna kunna ge upphov till den tolkningen att i
första hand den exproprierande har att betala samtliga de kostnader som skulle
ha uppkommit om han ensam fullföljt talan och att motparten endast bör stå
för merkostnaden.

Det är angeläget att framhålla att lagrådsuttalandet avser uppdelningen av
kostnaderna, dvs. om en viss kostnad som den ersättningsberättigade haft skall
anses orsakad av hans egen eller av motpartens fullföljd av talan. Uppdelningen
får ske efter mera allmänna överväganden och lagtexten lämnar ingen ledning
härvidlag. Vilken part som därefter skall bli ålagd att vidkännas kostnad som
sålunda funnits orsakad av den enes eller den andres fullföljd av talan är däremot
en annan fråga. För att komma till rätta med det tolkningsproblem som
utredningen anser föreligga har utredningen emellertid funnit nödvändigt att
ingripa reglerande i denna senare fråga.

Enligt regelsystemet i de lagar som stått som förebild kan den ersättningsberättigade,
när talan fullföljes å ömse sidor, i princip få viss rättegångskostnadsersättning
även om han förlorar och motparten vinner, nämligen i den mån hans
kostnad är orsakad av motpartens fullföljd av talan. Enligt förslaget kan där -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

emot icke utgå någon ersättning i sådant fall även om orsakssammanhanget är
fullt klart. Och detta gäller oavsett om expropriaten själv tagit initiativet till
att målet dragits under hovrättens prövning eller om han endast efter anslutningsvad
fullföljt talan.

Lagrådet anser att det saknas anledning att nu införa en annan reglering än
den som tidigare genomförts i de angivna lagarna. De omnämnda problemen
med kostnadsuppdelning — som icke torde vara på något sätt ovanliga när
fråga är om att bestämma rättegångskostnader — kan överlämnas till rättstillämpningen.
I varje fall beträffande lagen om ersättning för mistad fiskerätt lär
ha utbildat sig en viss praxis i hithörande hänseenden och kammarkollegiet har
i sitt remissyttrande framhållit att kollegiet icke funnit nämnda lags kostnadsregel
olämplig. Enligt lagrådets mening skulle även en på detta sätt utformad
regel om ersättningsskyldighetens fördelning tjäna det avsedda syftet att motverka
opåkallade överklaganden i expropriationsmål.

Lagrådet hemställer därför att ordet »ensam» utgår ur paragrafens sista
stycke.

I anledning av lagrådets yttranden anförde departementschefen följande.

I fråga om förutsättningarna för enkelt förhandstillträde liksom för kvalificerat
förhandstillträde användes i departementsförslaget uttrycket »när skäl
föreligga». Lagrådet har föreslagit, att det i nuvarande 37 § ExL förekommande
uttrycket »av synnerlig vikt för den exproprierande» i stället skall användas.
Vid remissen till lagrådet framhöll jag i anslutning till reglerna om enkelt förhandstillträde,
att det med hänsyn till bl. a. den tämligen omfattande praxis,
som numera hunnit utbildas på området, inte kunde befaras att den på förevarande
punkt vidtagna omformuleringen skulle komma att misstolkas. Någon
ändring av hittillsvarande praxis, vilken befunnits lämplig, var således inte
åsyftad. Jag delar lagrådets uppfattning om önskvärdheten av att sambandet
med hittillsvarande praxis upprätthålls beträffande såväl det enkla förhandstillträdet
som det föreslagna institutet kvalificerat förhandstillträde. Eftersom
det, såsom lagrådet antytt, kan vara tveksamt om detta samband tillräckligt
tydligt kommer till uttryck i den remitterade lagtexten anser jag mig kunna
godta lagrådets förslag beträffande 36 och 39 §§ ExL.

I enlighet med lagrådets uttalanden bör viss jämkning vidtas i 37 § i förslaget.

De synpunkter, som lagrådet anlagt i anslutning till återkallelsereglerna i 61
och 62 §§ ExL, torde likaledes böra beaktas. Med anledning härav föreslår jag
att 62 § ändras i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets förslag. Detta
förslag föranleder, som lagrådet anfört, också viss jämkning av ordalagen i 61 §
första stycket.

Kostnadsreglerna i 67 § ExL anknyter i den utformning de fått i det remitterade
förslaget nära till den reglering som förekommer i lagen om ersättning för
mistad fiskerätt och som också i viss utsträckning gäller enligt vattenlagen. Så

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

till vida föreslogs emellertid en avvikelse från nämnda reglering, att frågan om
sakägares rätt till ersättning för kostnader i högre rätt skulle bedömas helt efter
bestämmelserna i 18 kap. RB i det fall att talan fullföljts på ömse sidor. Som jag
anförde vid remissen till lagrådet ansåg jag den föreslagna avvikande regleringen
motiverad med hänsyn till att kostnadsreglerna i de båda lagar som tjänat som
förebild i viss mån lämnade öppet hur kostnadsfrågan skall bedömas i den nyss
angivna situationen. Med hänsyn till den belysning detta spörsmål fått genom
lagrådets uttalanden anser jag mig emellertid kunna frånträda min tidigare uttalade
uppfattning på denna punkt. Vad lagrådet anfört i fråga om utformningen
av 67 § bör sålunda godtas.

Utöver vad som framgår av det anförda torde i lagtexten böra vidtas vissa
redaktionella jämkningar.

Motionerna

I samtliga motioner, som väckts i anledning av propositionen, riktas kritik
mot propositionsförslaget endast i vad det avser rättegångskostnader.

Motionerna 1:752 och II: 923

Motionärerna framhåller till en början att reglerna om rättegångskostnaderna
enligt vad som framkommit ej kan anses ha medverkat till tidsutdräkt och oskäliga
kostnader annat än i undantagsfall. Den olägenhet, som härigenom uppkommit,
måste dock vara av underordnad betydelse i jämförelse med det intresse,
som föreligger för den absoluta majoriteten av expropriater att få sina problem
prövade. Däremot bör påpekas, framhåller motionärerna, att i viss utsträckning
tidsutdräkt förorsakas av de exproprierande själva genom dessas skötsel av
rättegångarna. Det förekommer således ofta att t. ex. kommuner vid anhängiggörande
av sin talan ej presterar ett utredningsmaterial, som är fullständigt, och
detta måste naturligtvis föranleda motåtgärder. Det torde ej råda någon tvekan
om att ett fullständigt och sakligt riktigt utredningsmaterial medverkar till en
snabb domstolsbehandling. Gör man en jämförelse med vad som förekommer i
vattenmål, där åtminstone de större sökandeföretagen framlägger allsidiga utredningar,
måste man konstatera att bristerna i expropriationsmålen kan vara väsentliga.
Det bör självfallet ligga i den exproprierandes intresse att redan från
början av en rättegång i detalj ange t. ex. vilka belopp, som erbjudes och grunderna
för beräkningarna. Nu förekommer tyvärr ofta att endast summabelopp
redovisas och det är då också naturligt, att motparten måste upplägga sin talan
med hänsyn härtill.

Motionärerna fortsätter.

En bidragande orsak till de ofta långvariga rättegångarna synes dessutom vara
det förhållandet, att expropriationsdomstolarna knappast fungerar som verkliga
specialdomstolar. Vissa av expropriationsdomstolarna handlägger mycket sällan

Tredje lagutskottets utlåtande nr lf! år 1966

expropriationsmål och kan då naturligtvis ej få någon rutin. Vattendomstolarna,
som på ett helt annat sätt är specialiserade och vilkas domsområden är större än
expropriationsdomstolarnas, torde i sitt arbete ha visat att handläggningsordningen
kan koncentreras och att den praxis som framkommer är i hög grad vägledande
för parterna. Expropriationsdomstolarnas domsområden är relativt små.
Detta medför avgöranden, som även i likartade fall skiljer sig från varandra,
beroende på vilken domstol som handlägger målen. Härtill kommer att expropriationsprocessen
synes vara för omständlig och att mycket skulle vara att vinna
på att förfarandet gjordes likartat med det som förekommer i vattenmål.

Överrätter i expropriationsmål är hovrätterna. Det förekommer därför olika
avgöranden till och med såvitt avser grundläggande frågor t. ex. kapitaliseringsprocent.
I vattenmål utgör Vattenöverdomstolen mellaninstans. En fast praxis
kan där utvecklas.

De nu framhållna omständigheterna bör i första hand leda till en annan inställning
till problemet om rättegångskostnaderna än den i propositionen angivna
och bör dessutom beaktas vid den fortsatta överarbetningen av expropriationslagen.

Motionärerna framhåller vidare att det visserligen finns skäl som talar för att
expropriationslagens rättegångskostnadsregler anpassas efter vad som gäller enligt
vattenlagen. Mot detta talar dock det förhållandet att för närvarande processordningen
ej är så utformad, att det faktiska läget bör föranleda en direkt
anpassning. Så länge någon enhetlig praxis ej utbildats, och så länge expropriationsdomstolarna
ej kan anses vara verkliga specialdomstolar, måste det enligt
motionärerna vara riktigt att ur rättssäkerhetssynpunkt expropriaterna tillförsäkras
en bättre trygghet, som tar sig uttryck också i reglerna om rättegångskostnaderna.
I detta avseende bör därför gälla att avsteg från den föreslagna
huvudregeln skall få förekomma i så måtto, att överinstans, när så prövas skäligt,
må kunna tillerkänna expropriat ersättning för rättegångskostnader även
när han klagar och förlorar.

Motionerna I: 753 och II: 922

Motionärerna säger inledningsvis att de godtar departementschefens ståndpunkt
att den nuvarande regeln icke är tillfredsställande bl. a. därför att den
medför en risk för missbruk av rätten att överklaga samt även kan leda till att
tyngdpunkten i rättegången förskjuts från underinstans till överinstans. Motionärerna
fortsätter.

Samtidigt måste beaktas att det är ett väsentligt intresse från rättsskyddssynpunkt,
att den enskilde som blir utsatt för expropriation så långt möjligt får full
ersättning icke blott för den exproprierade egendomen utan också för sina rättegångskostnader.
Betydelsen av ett tillfredsställande rättsskydd växer mot bakgrund
av den utvidgning av expropriationsinstitutet som äger rum under senare
år och som kan väntas även i framtiden. Från denna synpunkt kan ifrågasättas
om inte den föreslagna regelns utformning leder till otillfredsställande resultat.
Om exempelvis fastighetsägaren överklagar underrättens dom och exproprianden
till bemötande av hans ändringstalan i hovrätten förebringar en vidlyftig utredning,
som kunnat förebringats redan i underrätten, kan detta förorsaka fastig -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

hetsägaren opåräknade kostnader i hovrätten för att anskaffa motbevisning.
Förlorar han målet i överinstansen kan han härigenom komma att få betala kostnaden
för denna motbevisning ehuru han, om materialet förebragts i underrätten,
skulle fått dessa kostnader ersatta.

Den nya regeln kan te sig otillfredsställande även i fall då hovrätten finner
bedömningen av målet vara synnerligen tveksam men stannar för att fastställa
underrättens dom. Skälighetshänsvn kan då tala för att fastighetsägaren får sin
kostnad helt eller delvis ersatt. En regel härom har som framgår av propositionen
sid. 93 föreslagits av en expert inom utredningen samt tillstyrkts av en hel
del remissinstanser. Departementschefen uttalar också att han anser vissa skäl
tala för cn bestämmelse av ungefär den angivna innebörden.

Rättsskyddssynpunkterna bör således beaktas bättre än vad som möjliggörs
genom den i propositionen föreslagna utformningen av 67 § i expropriationslagen.
Ett förbättrat rättsskydd kan enligt vår uppfattning åstadkommas genom att
andra stycket av ifrågavarande bestämmelse förses med ett tillägg av innebörd
att den exproprierande skall vidkännas rättegångskostnad som åsamkas motparten
även när den senare fullföljt talan, om särskilda skäl äro därtill.

Motionerna I: 754- och II: 924

Enligt motionärernas mening talar följande omständigheter mot en förändring
av gällande lagregel om rättegångskostnader i ExL.

1. Att expropriationsprocesserna ofta blir relativt tidskrävande beror på målens
komplicerade karaktär. De är i övervägande antal fall betydligt mer komplicerade
än allmänna tvistemål. Den statistiska undersökning som expropriationsutredningen
gjort beträffande mål som avgjorts av expropriationsdomstol under
tidsperioden 1952—58 och efter fullföljd sakprövats i högre rätt, bekräftar att så
är förhållandet. Undersökningen visar också att talan fullföljts till högre rätt i en
relativt stor del av målen. Det har emellertid inte kunnat klarläggas om den för
expropriaten förmånliga bestämmelsen om rättegångskostnad i 37 § expropriationslagen
medverkat härtill. Den förlängda processtiden kan exempelvis ofta
bero på att den exproprierande begärt anstånd att inkomma med yttrande vilket
ofta förekommer.

2. Expropriationsmålens invecklade sakfrågor gör att den enskilde ibland får
svårt att bedöma om målet fått en tillräckligt allsidig och grundlig behandling i
underrätten. Fullföljd kan därför ofta anses motiverad även om han inte vinner
bifall till sin talan. Det skulle därför vara obilligt att låta expropriaten själv
svara för sina kostnader.

3. Expropriationsmål är många gånger av avgörande betydelse för den enskildes
hela ekonomiska ställning eftersom tvisteföremålet ofta representerar stora
värden. Att fullföljdsfrekvensen är något högre än i allmänna tvistemål är därför
helt naturligt.

4. Den redovisade undersökningen av ändringsfrekvensen -— som av utredningen
inte ställts i relation till ändringsfrekvensen beträffande allmänna tvistemål
— utvisar, att det är av största betydelse att expropriationsmålen blir föremål
för prövning i högre instans. Dessutom bör påpekas att någon utpräglad
praxis i värderingsfrågor inte utbildats på samma sätt som t. ex. inom vattendomstolarna.
I vattenmålen är det relativt enkelt för parterna att bedöma hur
mellaninstansen, dvs. Vattenöverdomstolen, kommer att bedöma målet om det
hänskjutes dit. Mellaninstans för expropriationsmål är hovrätterna. Dessa saknar
cn fast praxis och det förekommer ibland situationer där man direkt kan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

fastslå att den ena hovrätten tillämpar helt andra system än den andra. Detta
talar otvivelaktigt för att man inte skall företaga någon ändring så länge nuvarande
domstolsordning består.

5. Utredningen har inte kunnat visa att markägare och andra ersättningsberättigade
sakägare otillbörligt utnyttjat sin förmån av kostnadsfri rättegång i
överrätt. Kostnadsregeln kan därför inte åberopas som orsak till förlängd tidsutdräkt.
Utredningen synes ha förbisett att expropriaten i allmänhet har lika
stort intresse som den exproprierande att undvika en lång och tidsödande process.
Med hänsyn till den fortgående penningvärdeförsämringen torde den som
tvångsvis avhändes sin fasta egendom bedöma det som fördelaktigt att utan
dröjsmål få disponera expropriationsersättningen. Detta föranleder att expropriaten
noga överväger om han bör fullfölja sin talan.

6. Bestämmelserna och förhandstillträde och den föreslagna möjligheten till
övergång av äganderätten till expropriationsobjektet i ett tidigt skede av förfarandet
gör, att ändring av gällande kostnadsregel framstår som omotiverad
om — som propositionen gör gällande — ändringen motiveras med tids- och
kostnadsskäl.

Motionärerna framhåller slutligen att det vore mycket olyckligt om den rättsliga
bedömningen av expropriationsärenden i fortsättningen till stor del skulle
vara beroende av sakägarens ekonomiska ställning. Det strider mot självklara
demokratiska principer att ekonomiska faktorer skall få påverka eller utforma
den rättsliga prövningen. Särskilt vid expropriationsmål är de ekonomiska förutsättningarna
ofta mycket olika för expropriand och sakägare. Eftersom expropriation
i stor utsträckning drabbar villaägare och andra fastighetsägare i relativt
blygsamma ekonomiska omständigheter, synes ett genomförande av propositionens
förslag vad gäller rättegångskostnaderna leda till att expropriaten ofta
avstår från fullföljd på grund av ekonomiska skäl trots att underrättens handläggning
i och för sig kunde motivera fullföljd talan. Denna konsekvens av föreslagna
lagstiftning är enligt motionärernas mening betydligt allvarligare än om
den nu gällande kostnadsregeln i något enstaka fall skulle kunna antagas uppmuntra
till en förnyad prövning trots avsaknad av tungt vägande skäl härför.

Utskottet

Samhällsutvecklingen har medfört att allt större anspråk kommit att ställas
på det allmänna när det gäller att trygga tillgången på mark och utrymmen för
exempelvis bostäder, affärs- och industrilokaler, trafikleder, skolor och fritidsanläggningar.
Som en följd härav har expropriationslagstiftningen fått en successivt
ökande betydelse särskilt i fråga om samhällsbyggandet. Oaktat vissa reformer
under senare år genomförts i syfte bl. a. att förbättra lagstiftningens användbarhet
för detta ändamål har fortfarande vissa olägenheter ansetts vara
förenade med gällande bestämmelser på området. Med hänsyn härtill har det
befunnits nödvändigt att göra en översyn av expropriationslagstiftningen, och
arbetet härmed pågår inom expropriationsutredningen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4-7 år 1966

I det andra av utredningen framlagda betänkandet föreslås vissa åtgärder,
som i första hand tar sikte på bestämmelserna i expropriationslagen om förhandstillträde
och ersättning i anledning därav samt rättegångskostnad. Bestämmelserna
syftar främst till att nedbringa de långa handläggningstiderna
vid expropriationsdomstolarna men avser också att i flera avseeenden tillgodose
expropriatens önskemål om ersättning på ett tidigare stadium av processen.
Det övervägande antalet remissinstanser har ställt sig positiva till förslagen och
de framkomna invändningarna avser med vissa undantag detaljutformningen
av förslagen. I propositionen upptas nu efter viss bearbetning samtliga de av
utredningen framlagda förslagen med undantag för en föreslagen regel om befogenhet
för Kungl. Maj:t att medge förlängning av den tid inom vilken talan
skall väckas. Innan utskottet redovisar och överväger de särskilda förslagen
vill utskottet inledningsvis framhålla som sin mening att förslagen synes som
helhet vara ägnade att skapa förenkling och effektivisering av expropriationsförfarandet
och på så sätt möjliggöra en minskning av den totala tidsåtgången härför.
De för sakägarna betydelsefulla rättssäkerhetssynpunkterna synes också
vara vederbörligen beaktade i sammanhanget.

I propositionen förslås till en början den ändringen att den exproprierande i
fråga om tidpunkten för inledande av rättegång i expropriationsmål skall i motsats
till vad nu gäller få möjlighet att väcka talan vid expropriationsdomstol
redan innan tillståndsprövningen avslutats hos Kungl. Maj:t. Syftet med bestämmelsen
är att få till stånd en snabbare handläggning vid expropriationsdomstolen
i brådskande expropriationsfall. Såsom departementschefen framhåller
torde den tidsvinst som på så sätt kan göras vara till fördel inte bara för den
exproprierande utan också för motparten genom att den slutgiltiga ersättningen
kan fastställas och erläggas tidigare än vad som nu är möjligt. Parterna får
också tillfälle att sammanträffa inför domstolen på ett tidigt stadium och därvid
diskutera frågor som sammanhänger med den sökta expropriationen innan
de låst sig i sina ståndpunkter. Med hänsyn till bl. a. det nu anförda tillstyrker
utskottet förslaget i denna del.

Eftersom expropriationsförfarandet inte sällan kräver lång tid har i ExL införts
regler som ger domstolen rätt att under vissa förutsättningar ge tillstånd
till förhandstillträde (enkelt förhandstillträde). Av hänsyn till de ersättningsberättigade
sakägarnas intressen medges inte förhandstillträde — om inte överenskommelse
träffas — utan en viss prövning och utan att domstolen uppställer
vissa villkor. Som en förutsättning för att tillstånd skall meddelas har bl. a.
det kravet uppställts att ianspråktagandet skall vara av synnerlig vikt för den
exproprierande. Såsom lagrådet framhåller innebär detta i enlighet med utbildad
praxis att det för den exproprierande skall föreligga ett betydande behov av
att överta besittningen av fastigheten innan ersättningsfrågorna definitivt avgjorts.
Vidare har som villkor uppställts att den exproprierande hos Konungens

46 Tredje lagutskottets utlåtande nr Jj7 år 1966

befallningshavande ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte
ränta.

Vid ett övervägande av frågan om att tillgodose den exproprierandes intresse
av att genom förhandstillträde snabbare få tillgång till marken måste några
nu rådande för sakägare oförmånliga omständigheter tas i beaktande. Sålunda
anses enligt avgöranden i högsta domstolen att uppskattningen av egendomens
värde skall hänföra sig till tiden för tillträdet om sådant ägt rum och inte
till tiden för domen. Detta anses gälla även när tillträdet grundas på frivillig
överenskommelse. Vidare gäller att en sakägare inte kan framställa yrkande om
''preliminär ersättning i andra fall än då frågan om förhandstillträde hänskjutits
till domstols prövning. Om förhandstillträde skett på grund av frivillig överenskommelse
kan expropriaten alltså inte framtvinga sådan ersättning. Slutligen
bör framhållas att talan i expropriationsmål, när fastigheten tagits i besittning,
f. n. bara får väckas av den exproprierande.

Redan innan den exproprierande väckt talan i expropriationsmålet kan tillträde
ske på grundval av en frivillig överenskommelse. Eftersom expropriaten
inte har möjlighet att själv väcka talan i målet får han i en sådan situation en
mycket svag ställning. Enligt utskottets mening är denna ordning inte tillfredsställande.
Utskottet ansluter sig därför till förslaget att i det fall fastigheten tagits
i besittning talan skall i expropriationsmålet få väckas inte bara av den exproprierande
utan också av fastighetens ägare eller annan sakägare vars rätt berörs
av besittningstagandet. Såsom departementschefen anför torde bestämmelsen
också vara värdefull genom att den kan uppmuntra till uppgörelse i godo.

Även sedan domstolsförfarandet inletts kan det emellertid ta åtskillig tid innan
expropriationsersättningen blir tillgänglig för de ersättningsberättigade.
F. n. kan dessa inte få ut någon del av denna ersättning annat än genom beslut
av domstolen i samband med tillstånd till förhandstillträde. För att förbättra
expropriatens ställning i detta hänseende föreslås i propositionen att domstol
skall kunna besluta om preliminär ersättning inte bara i samband med nyssnämnda
tillstånd utan också annars, när expropriationsobjektet tagits i besittning
av den exproprierande. Vidare föreslås vissa ändringar beträffande fastställlandet
av den preliminära ersättningen avseende dels beräkningen av beloppet
och dels det förhållandet att preliminär ersättning, oavsett processtidens längd,
kan utdömas bara en gång. Förslaget innebär att domstolen får friare händer
än nu när det gäller att bestämma beloppet. Regeln om att beloppet skall motsvara
lägst tre fjärdedelar av det belopp, vartill domstolen preliminärt uppskattar
expropriationsersättningen, slopas. Dessutom förslås att domstolen skall
få möjlighet att utdöma ytterligare belopp under processens gång. I syfte att
förhindra att detta leder till alltför stor olägenhet för domstolar och andra myndigheter,
som har att ta befattning med dessa frågor, föreslås i propositionen bestämmelser
som innebär att domstolen inte får utdöma obetydliga belopp och
inte heller får meddela nytt beslut i sådana här frågor förrän viss tid förflutit
från ett tidigare beslut.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966 47

Genom de föreslagna bestämmelserna om preliminär ersättning minskar betydelsen
av frågan om beaktande av de penningvärdeförändringar, som inträffar
under tiden mellan tillträdet och den slutliga domen i målet. Denna fråga om
penningvärdets fall under nämnda tid kommer för övrigt att närmare övervägas
av expropriationsutredningen under dess fortsatta arbete. Vidare synes förslagen
vara ägnade att främja uppgörelser i godo och ge möjligheter till snabbare
handläggning av tillträdesfrågorna. Med hänsyn till det sagda och till de regler
som föreslagits för att motverka att framställningar om förskott göres alltför
ofta biträder utskottet de nu berörda förslagen.

I detta sammanhang vill utskottet även beröra en fråga om laga fardag för
ägare eller annan som har sin bostad i byggnad på fastigheten. Enligt den gällande
ordningen får tillträdet inte bestämmas till tidigare dag än den fardag som
först inträffar sedan tre månader förflutit från delgivningen. I likhet med departementschefen
anser utskottet att denna bestämmelse bör kunna utgå. Det
torde inte vara erforderligt med annan bestämmelse än den som redan finns
om att tiden för tillträdet skall bestämmas så att ägare eller annan, vars rätt
berörs, får skäligt rådrum. Härigenom behöver inte tillträdet i en given situation
uppskjutas i avvaktan på en laga fardag när den exproprierande ställer en godtagbar
bostad till förfogande.

Bland de omständigheter som måste beaktas vid tillämpningen av nyssnämnda
bestämmelse om skäligt rådrum är självfallet tillgången på bostäder. Uppenbart
är att en expropriation kan för berörda fastighetsägare eller hyresgäster
innebära att de ställs inför stora svårigheter att anskaffa bostad. Med hänsyn
till den stelhet som skulle vara förbunden med en i propositionen diskuterad,
uttrycklig regel om skyldighet för den exproprierande att ställa en bostad till
förfogande, en regel som f. ö. icke heller återfinnes på andra liknande rättsområden,
anser utskottet en sådan bestämmelse icke böra komma ifråga som en lösning
av problemet. Skäl härtill är bl. a. att, såvitt utskottet har sig bekant, staten
och kommunerna såsom exproprianter i allmänhet visat stort tillmötesgående
då det gällt att anvisa nya bostäder. Utskottet vill emellertid i sammanhanget
kraftigt understryka nödvändigheten av att de exproprierande gör allt vad som
står i deras makt för att undanröja uppkommande bostadsproblem.

Som ett komplement till reglerna om enkelt förhandstillträde införs i propositionen
ett nytt institut benämnt kvalificerat förhandstillträde. Anledningen
härtill är att äganderätten i fråga om enkelt förhandstillträde övergår till den
exproprierande först i och med att expropriationen fullbordas. Detta sker inte
förrän ersättningsfrågorna i expropriationsmålet blivit definitivt avgjorda och
expropriationsersättningen nedsatts hos länsstyrelsen.

Särskilt när expropriationsfastigheten skall ingå i ett sancringsföretag eller
ensam eller tillsammans med andra fastigheter användas för bostadsbebyggelse
kan det ibland innebära allvarliga olägenheter att äganderättsövergången uppskjuts
och att eventuella panträtter står kvar i fastigheten till dess expropria -

Tredje lagutskottets utlåtande nr lft år 1966

tionen fullbordas. Den exproprierande kan inte få lagfart på fastigheten, och
detta fördröjer i sin tur tillämnade fastighetsbildningsåtgärder, vidareöverlåtelser
och tomträttsupplåtelser. Vidare försvåras kreditgivningen till det byggnadsföretag,
som är avsett att komma till stånd, eftersom fastigheten inte kan
intecknas och belånas vare sig av den exproprierande eller av en senare ägare
eller tomträttshavare.

Mot bakgrund av det nu anförda föreslås i propositionen bestämmelser som
gör det möjligt för den exproprierande att förvärva äganderätt till expropriationsfastigheten
redan innan expropriationen fullbordats. Den lösning som föreslås
innebär att det överlämnas åt domstolen att på yrkande av den exproprierande
avgöra om skäl föreligger härför. Liksom vid förtida tillträde krävs
att ianspråktagandet skall vara av synnerlig vikt för den exproprierande. Enligt
utskottets mening kan några avgörande invändningar inte riktas mot det föreslagna
systemet som innebär att fastigheten — befriad från panträtter och andra
begränsade sakrätter i samma utsträckning som vid fullbordad expropriation —
övergår till den exproprierande innan slutlig dom föreligger i ersättningsfrågan.
Utskottet ansluter sig därför till förslaget i denna del.

Vad slutligen beträffar ea-propriationskostnaderna så gäller enligt 67 § ExL
att i alla rättsinstanser den exproprierande är skyldig att, i den mån inte annat
föranleds av bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, ersätta
motparten hans kostnader i expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens
fördelning och eljest i anledning av expropriationen. Hänvisningen till rättegångsbalken
innebär att ersättningsskyldigheten inte omfattar kostnad, som
motparten ådragit sig genom vårdslöshet eller försummelse (6 §), och inte heller
kostnad, som annars inte varit skäligen påkallad för att tillvarata partens rätt
(8 §)•

Mot bakgrund av den kritik som i olika sammanhang riktats mot kostnadsregeln
i 67 § ExL och som i stort gått ut på att regeln medför fördyringar och
förseningar av expropriationerna och därigenom en försvagning av expropriationsinstitutet
har utredningen diskuterat alternativa lösningar främst med
tanke på processen i överrätt.

Det har sålunda bl. a. övervägts att i fråga om rättegången i överinstans göra
rättegångsbalkens allmänna bestämmelser om kostnad i tvistemål helt tillämpliga.
En reform av denna innebörd ansågs emellertid gå längre än som påkallades
av syftet med lagändringen. Bl. a. skulle följden bli att en sakägare, som efter
klagan av den exproprierande får sin expropriationsersättning reducerad i högre
instans, regelmässigt skulle förpliktas att betala den exproprierandes kostnader
i överinstansen.

Åtskilliga fördelar skulle enligt utredningen kunna vinnas genom en regel som
innebär, att den exproprierande i princip skall svara för samtliga kostnader i
expropriationsmålet, om inte rätten med hänsyn till omständigheterna finner
skäligt förordna annat. Denna lösning, som valts i lagen om allmänna vägar

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

och som även återfinns i flera andra lagar, innehåller ett sådant återhållande
moment, som utredningen ansåg önskvärt. Utredningen fann emellertid inte
heller denna lösning fullt tillfredsställande, eftersom en bestämmelse med detta
innehåll lämnar parter och domstolar utan egentlig ledning och det säkerligen
skulle dröja mycket länge, innan en fast och vägledande praxis hunnit utbilda
sig.

Utredningen har också övervägt det system, som återfinns i både lagen om ersättning
för mistad fiskerätt och vattenlagen och som innebär att sakägaren
får stå för sina egna kostnader endast för det fall att han klagar och förlorar.
En regel av motsvarande innebörd också för ExL:s vidkommande skulle enligt
utredningen tillgodose syftet att avhålla sakägare från att utan fog föra talan mot
den lägre rättens avgörande. Fastän regeln är stelare än den nyss berörda kostnadsbestämmelsen
i lagen om allmänna vägar bedömdes den erbjuda i stor utsträckning
samma fördelar som denna. Vid sidan härav ansågs den bl. a. ha
den förtjänsten att vara klar och entydig, och det blir möjligt för parterna att
förutse hur kostnadsfrågan kommer att bedömas i skilda situationer. Bortsett
från fall av rättegångsmissbruk o. d. enligt ovan angivna stadganden i rättegångsbalken
behöver expropriaten sålunda aldrig betala motsidans kostnader.
Sina egna kostnader får han ersatta inte bara när han själv klagar och vinner
utan också när den exproprierande klagat.

Utredningen föreslog att bestämmelsen i 67 § ExL skulle i sina huvuddrag
ändras i enlighet med det sist omförmälda. En av utredningens experter var
emellertid skiljaktig och ansåg att tillräckliga skäl för en ändrad lagstiftning
inte kunde sägas föreligga. Om en revision ändå ansågs nödvändig borde utredningens
förslag kompletteras med ett tillägg av innebörd att den exproprierande
skall svara för motpartens kostnader även i överinstans, om domstolen med hänsyn
till omständigheterna finner skäligt att så förordna.

I propositionen ansluter sig departementschefen i princip till utredningens
lösning och föreslår en bestämmelse av innebörd att beträffande skyldigheten
att svara för kostnad i expropriationsmål i högre rätt skall gälla, med tillämpning
i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att den exproprierande, där ej annat
föranleds av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, alltid själv skall vidkännas
sina kostnader, så ock kostnad som åsamkas motport genom att den exproprierande
fullföljt talan.

På ovan närmare redovisade skäl riktas i motioner kritik mot propositionsförslaget
i denna del, och andra lösningar förordas. I motionerna I: 752 och
11:923 samt I: 753 och 11:922 biträder man sålunda det ovannämnda förslaget
till komplettering av propositinonsförslaget som en av utredningens experter förordat,
medan man i motionerna I: 754 och II: 924 hemställer om att nuvarande
regel skall bibehållas. Till stöd för motionsyrkandena i motionerna I: 753 och
II: 922 anförs bl. a. att den enskilde, som blir utsatt för expropriation, bör i
möjligaste mån tillerkännas full ersättning inte bara för den exproprierade
egendomen utan också för sina rättegångskostnader. Detta ter sig särskilt mo4
— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 3 avd. Nr 47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

tiverat i sådana fall då den exproprierande, sedan fastighetsägaren klagat, förebringar
vidlyftig utredning i hovrätten som måste bemötas eller hovrätten finner
att bedömningen av målet varit tveksam och stannar för underrättens dom.
Enligt de övriga motionerna anses vidare någon tillförlitlig praxis — i motsats
till vad som skett vid vattendomstolen och vattenöverdomstolen — inte ha utbildat
sig vid expropriationsdomstolarna och hovrätterna, och det kan därför
te sig nödvändigt att föra målet till högsta instans. Anledningen till att expropriationsprocesserna
blir så tidskrävande uppges bero på målens komplicerade
karaktär men även på att sökanden ofta inte — som i vattenmål — framlägger
fullständigt utredningsmaterial i första instans. Att bestämmelserna om rättegångskostnaderna
medverkat till de långa processtiderna anses ej vara klarlagt.
Det framhålles också att fastighetsägaren i allmänhet har lika stort intresse
som den exproprierande att undvika en lång och tidsödande process.

Riksdagen uttalade år 1959 att den idealiska regeln syntes vara den som å
ena sidan tvingade fastighetsägarna att inte överklaga utan skäl men å andra
sidan tog tillbörlig hänsyn till den speciella situation vari han genom expropriationen
blivit försatt. Regeln borde vidare vara enkel och möjliggöra för
parterna att med någon grad av sannolikhet bedöma utgången i förväg. Nu
nämnda synpunkter måste enligt utskottets mening vara väl tillgodosedda i
förevarande propositionsförslag. Detta är även ägnat att medverka till att
tyngdpunkten av processen förläggs till första instans, där expropriaten i princip
får sina kostnader ersatta. Vidare åstadkommer förslaget, som anknyter till
den reglering som 1957 genomfördes i lagen om ersättning för mistad fiskerätt
och 1961 i vattenlagen, att en viss uniformitet skapas på det tvångsrättsliga området.
Såvitt är för utskottet känt har tillämpningen av förevarande regel i dessa
lagar ej heller medfört sådana olägenheter som motionsvis förutskickas bli följden
av propositionsförslaget. Vad gäller de organisatoriska bristfälligheter som
i några motioner påstås vidlåda expropriationsdomstolarna vill utskottet endast
erinra om att expropriationsutredningen avser att utreda frågan om expropriationsväsendets
organisation. Slutligen anser utskottet att den i motionerna I: 752
och 11:923 samt 1:753 och 11:922 föreslagna kompletteringen av propositionsförslaget
av innebörd att expropriaten skulle få ersättning för rättegångskostnader
även när han klagar och förlorar i viss mån innebär en återgång till den
numera övergivna principen om särskild kostnadsfördelning när saken varit
»mörk och tvivelaktig». I likhet med departementschefen anser utskottet att en
sådan regel inte bör införas bara på ett begränsat område utan frågan bör i så
fall bedöms i ett större sammanhang.

Huruvida de nuvarande bestämmelserna utnyttjas otillbörligt har enligt utredningen
inte kunnat klargöras. Det torde dock vara mycket svårt att på ett
objektivt godtagbart sätt påvisa att sådant missbruk förekommit. Såsom lagrådet
framhållit torde emellertid viss risk för att sakägare otillbörligt utnyttjar
förmånen av kostnadsfri rättegång i överrätt obestridligen finnas. Med hänsyn
härtill och till den fördyring och försening som på detta sätt kan uppkomma
samt med beaktande av de synpunkter som nyss anförts ansluter sig utskottet,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966 51

med avstyrkande av samtliga motionsyrkanden, till propositionsförslaget i denna
del.

Mot de förslag i övrigt i propositionen, som här ovan icke närmare behandlats,
samt mot detaljutformningen av lagförslagen har utskottet ingen erinran.

På grund av vad sålunda anförts för utskottet hemställa,

att riksdagen måtte — med avslag å motionerna I: 752 och
II: 923, I: 753 och II: 922 samt I: 754 och II: 924 — bifalla
förevarande proposition nr 73.

Stockholm den 17 maj 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Svante Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Knut
Johansson*, Åkesson, Wirmark, Torsten Hansson, Ernulf och Ferdinand Nilsson*; från

andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Grebäck,
Hedin*, Svenning, Ekström i Iggesund och Hamrin i Kalmar.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

I. av herrar Ebbe Ohlsson, Åkesson, Ernidf, Ferdinand Nilsson, Nyberg,
Hedin och Hamrin i Kalmar, vilka ansett

a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar på s. 50 med orden
»Riksdagen uttalade» och som slutar på s. 51 med orden »denna del» bort ha
följande lydelse:

Den utformning som expropriationslagens rättegångskostnadsregel har kan
vara ägnad att uppmuntra till omotiverade överklaganden. Regeln kan också
leda till att tyngdpunkten i rättegången förskjuts från underinstans till överinstans.
Av bl. a. dessa skäl är en ändring av den nuvarande bestämmelsen
såvitt gäller överrättsprocessen motiverad.

Såsom departementschefen anför torde en reform på området böra ske med
varsamhet och under beaktande av de grundsatser som präglar svensk rätts
inställning till tvångsavhändelser över huvud. Den regel som skall ersätta den

Tredje lagutskottets utlåtande nr J/.7 år 1966

nuvarande bestämmelsen bör sålunda utformas så att den i skälig omfattning
tillgodoser expropriatens behov av rättsskydd. Särskilt betydelsefullt är detta
mot bakgrunden av att den expanderande byggnadsverksamheten på olika områden
inom samhället medför ökat utnyttjande av expropriationsinstitutet.
Från dessa synpunkter kan det ifrågasättas om inte den föreslagna regelns
utformning i vissa fall leder till otillfredsställande resultat. Om exempelvis fastighetsägaren
överklagar underrättens dom och den exproprierande för att bemöta
hans ändringstalan i hovrätten förebringar en vidlyftig utredning, som
kunnat företes redan i underrätten, kan detta förorsaka fastighetsägaren opåräknade
kostnader i hovrätten för att anskaffa motbevisning. Förlorar han målet
i överinstansen kan han härigenom komma att få betala kostnaden för denna
motbevisning ehuru han, om materialet förebragts i underrätten, skulle fått
dessa kostnader ersatta. Den nya regeln kan te sig otillfredsställande även i fall
då expropriaten till följd av målets komplicerade natur, brist på vägledande
praxis eller av annat skäl haft berättigat intresse att fullfölja talan, och hovrätten
sedermera med tveksamhet fastställer underrättens dom. Särskilt obilligt
ter sig detta då någon eller några av domstolsledamöterna redovisar en skiljaktig
mening till förmån för den klagande. Skälighetshänsyn kan då tala för att fastighetsägaren
får sin kostnad helt eller delvis ersatt. En regel härom har såsom
ovan nämnts föreslagits av en expert inom utredningen samt tillstyrkts av
åtskilliga i sammanhanget betydelsefulla remissinstanser såsom Svea hovrätt,
försvarets civilförvaltning och länsstyrelsen i Stockholms län. Departementschefen
uttalar också vissa sympatier för en regel av ungefär den angivna innebörden.

På grund av det nu anförda bör enligt utskottets mening den i propositionen
föreslagna regeln kompletteras med en bestämmelse som främst i ovan berörda
fall bättre tillgodoser expropriatens rättsskydd. Detta torde kunna åstadkommas
genom ett tilllägg till förslaget av innebörd att den exproprierande må, när
särskilda skäl föreligger, förpliktas ersätta motparts kostnad även då motparten
fullföljt talan till den högre rätten och enligt 18 kap. 1 eller 4 § rättegångsbalken
själv skolat bära sin kostnad,
b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med förklaring att förevarande proposition
nr 73 icke kunnat oförändrad bifallas, måtte i anledning av
motionerna 1:752 och 11:923, 1:753 och 11:922 samt 1:754
och II: 924 för sin del antaga de genom propositionen framlagda
förslagen med den ändringen att 67 § andra stycket
expropriationslagen erhåller följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1966

(Kungl. Maj:ts förslag)

Beträffande skyldigheten att svara
för kostnad i expropriationsmål i
högre rätt gäller, med tillämpning i
övrigt av 18 kap. rättegångsbalken,
att den exproprierande där ej annat
föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§
samma balk, alltid själv skall vidkännas
sina kostnader, så ock kostnad
som åsamkas motpart genom att den
exproprierande fullföljt talan.

(Utskottets förslag)

Beträffande skyldigheten att svara
för kostnad i expropriationsmål i
högre rätt gäller, med tillämpning i
övrigt av 18 kap. rättegångsbalken,
att den exproprierande, där ej annat
föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§
samma balk, alltid själv skall vidkännas
sina kostnader, så ock kostnad
som åsamkas motpart genom att
den exproprierande fullföljt talan.
När särskilda skäl föreligga må den
exproprierande förpliktas ersätta motparts
kostnad även i fall då motparten
fullföljt talan till den högre rätten
och enligt 18 kap. 1 eller 4 § rättegångsbalken
själv skolat bära sin
kostnad.

II. av herr Ferdinand Nilsson, som ansett att det avsnitt av utskottets utlåtande
som börjar på s. 47 med orden »Bland de» och som slutar med orden
»uppkommande bostadsproblem» bort ha följande lydelse: