Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962 (Utlåtande 1962:L3u17 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

Nr 17

UHatande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition angående
bidrag till restaurering av TJppsala domkyrka m. m. jämte
i anledning av propositionen väckta motioner, dels
motioner om inrättande av särskilda studentprästbefattningar
m. m., dels motioner om vidareutbildning av
präster vid sjukhusen, dels ock motioner om tjänstebil
för biskopen i Luleå stift.

Genom en den 26 januari 1962 dagtecknad proposition, nr 42, vilken såvitt
avser vissa anslag ur kyrkofonden hänvisats till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet samt i övrigt hänvisats till statsutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet, föreslagit
riksdagen, såvitt nu är i fråga, att medgiva

a) att fr. o. m. den 1 juli 1962 tills vidare bidrag ur kyrkofonden till avlönande
av vissa av diakonistyrelsens sekreterare må efter Kungl. Maj:ts beprövande
utgå enligt av föredragande departementschefen förordade grunder och att sådant
bidrag därvid även må utgå till avlönande av den kvinnliga församlingssekreteraren,
så länge tjänsten uppehälles av präst;

b) att för anlitande av biträde vid handläggningen inom vederbörande statsdepartement
av kyrkliga ärenden må för budgetåret 1962/63 ur kyrkofonden
utgå högst 60 000 kr.;

c) att ur kyrkofonden må för budgetåret 1962/63 utgå bidrag till Svenska
diakonsällskapet med högst 50 000 kr. till bestridande av kostnader för utbildning
av kyrkomusiker vid Sköndalsinstitutet; samt

d) att ur kyrkofonden må fr. o. m. den 1 juli 1962 tills vidare utgå ett årligt
bidrag med 40 000 kr. till Lutherska världsförbundets svenska sektion för bestridande
av dess medlemsavgift till världsförbundet.

I samband med propositionen har utskottet behandlat d e 1 s i anledning av
propositionen väckta motionerna nr 5451 i första kammaren av herr Wirmark
m. fl. och nr 659 i andra kammaren av herr Larsson i Norderön m. fl., dels de
till lagutskott hänvisade motionerna nr 161 i första kammaren av fröken Ljungberg
m. fl och nr 26 i andra kammaren av herr Braconier m. fl., nr 3021 i första
kammaren av herr Eskilsson m. fl. och nr 374 i andra kammaren av herr Hedin
m.fl., samt nr 1722 i första kammaren av herr Bergh, Ragnar, m.jl. och nr 378
i andra kammaren av herr Lassinantti m. fl.

1 Motionen i dess helhet tryckt bland andra kammarens motioner.

2 Motionen i dess helhet tryckt bland första kammarens motioner.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 saml. 3 avd. Nr 17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

I motionerna 1:545 och 11:659, som är likalydande, hemställes i anslutning
till förslaget under a) i propositionen

»att riksdagen måtte, utöver de av departementschefen äskade anslagen till
Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, anvisa ytterligare ett årligt avlöningsbidrag
å IS 500 kr. att utgå ur kyrkofonden, samt

att Kungl. Maj:t måtte meddela de närmare föreskrifter beträffande anslaget,
som eventuellt kan befinnas erforderliga».

Motionernas närmare innehåll redovisas nedan.

I motionerna 1:16 och II: 26, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen måtte besluta om inrättande av särskilda stiftsadjunktsbefattningar
i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm med uppgift för innehavaren
att såsom studentpräst med heltidstjänstgöring ägna sig åt arbete vid respektive
universitet och högskolor från 1 januari 1963 samt

att i avvaktan på verkställandet av detta beslut studentprästnämnderna i
Lund och Göteborg måtte tilldelas anslag ur kyrkofonden efter samma principer
som gäller för anslag till de äldre studentprästnämnderna».

I motionerna I: 302 och II: 374, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen måtte av kyrkofondsmedel anvisa 40 000 kr. att ställas till
biskopsmötets förfogande för vidareutbildning av präster och andra själavårdare
verksamma inom den andliga vården vid sjukhusen».

I motionerna 1:172 och II: 378, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t vidtager
åtgärder för anskaffande, på kyrkofondens bekostnad, av tjänstebil åt biskopen
i Luleå stift».

Det närmare innehållet i de sex sistnämnda motionerna redovisas jämväl i
den fortsatta redogörelsen.

Över dessa motioner har inhämtats yttranden från ett antal remissinstanser.
För remisserna redogöres beträffande varje motionspar i det avsnitt där respektive
motioner redovisas.

A. Propositionen och de i anslutning därtill väckta motionerna

a) Anslag till särskild prästerlig verksamhet

Avlöningsbidrag till prästerliga sekreterare
vid diakonistyrelsen

Svenska kyrkans diakonistyrelse har alltsedan år 1937 erhållit bidrag ur
kyrkofonden till avlönande av till en början fyra och — sedan år 1954 — fem
prästerliga sekreterare. Vidare har utgått bidrag till dessa sekreterares resor.
Ifrågavarande sekreterare har ansetts under hälften av sin arbetstid fullgöra
arbetsuppgifter, likartade med dem som ankommer på församlingspräster samt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

stifts- och kontraktsadjunkter. Lönebidraget har uppgått till hälften av stiftsadjunkts
lön i lägsta löneklassen (A 19).

I skrivelse den 11 december 1961 har diakonistyrelsen hemställt

dels att lönebidrag till de sekreterarbefattningar, som får sådant från kyrkofonden,
måtte bestämmas efter de löneklasser, som vederbörande befattningshavare,
vilka är placerade i lönegraderna A 20—22, erhållit med tillämpning av
de statliga avlöningsbestämmelserna,

dels att bidrag måtte erhållas för pensionsavgifter eller att hänsyn till dessa
avgifter måtte tagas vid bestämmandet av förstnämnda bidrag,

dels ock att löne- och resebidrag måtte utgå jämväl för kvinnliga församlingssekreterartj
änsten.

Beträffande motiveringen till sistnämnda yrkande samt kammarkollegiets yttrande
över skrivelsen hänvisas till propositionen s. 13.

Departementschefen. Då lönegradsplaceringen av sekreterartjänsterna i diakonistyrelsen
bestämmes av styrelsen och inte prövas av statsmakterna, finner
jag det inte lämpligt att den lägges till grund för beräkningen av avlöningsbidraget.
En ökning av det ekonomiska stödet för detta ändamål synes emellertid
motiverad, och jag föreslår, att avlöningsbidraget — på sätt kammarkollegiet förordat
— från och med nästa budgetår får utgå med hälften av stiftsadjunkts lön
i Stockholm, beräknad efter näst högsta i stället för lägsta löneklassen, d. v. s. för
närvarande löneklass 21 i stället för 19.

Bidrag till pensionsavgifter för sekreterarna är jag inte beredd att tillstyrka.

Av vad i ärendet blivit upplyst finner jag det framgå, att den nuvarande innehavaren
av tjänsten som kvinnlig församlingssekreterare i diakonistyrelsen, i likhet
med övriga sekreterare för vilka bidrag ur kyrkofonden utgår, genom sin
verksamhet som präst delvis fullgör arbetsuppgifter, motsvarande dem som
ankommer på församlingspräster och stifts- eller kontraktsadjunkter. Jag tillstyrker
därför, att avlönings- och resebidrag får utgå jämväl för ifrågavarande
församlingssekreterartjänst, så länge den innehaves av präst.

Merkostnaden för kyrkofonden till följd av vad jag nu föreslagit uppskattar
jag till i runt tal 20 500 kr. för år.

Avlöningsbidrag till sjömanspräster

Till svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse utgår för närvarande — jämlikt
6 § andra stycket 4) kyrkofondslagen — tills vidare ur kyrkofonden högst elva
årliga avlöningsbidrag å 18 500 kr. för i styrelsens tjänst i utlandet anställda
präster. År 1960 ändrades grunderna för denna form av bidrag så att de, från
att ha varit en avlöningsförmån knuten till vissa tjänster, förklarades utgå såsom
bidrag till täckande av sjömansvårdsstyrelsens avlöningskostnader under villkor
att styrelsen bedriver religiös och social verksamhet genom i utlandet stationerade
präster till minst det antal, som svarar mot bidragen. Styrelsen har alltså

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

möjlighet att disponera de utgående elva bidragen till avlönande av präster i
styrelsens tjänst i utlandet på sätt styrelsen finner lämpligt med hänsyn till
verksamhetens skiftande behov. Bidragsbeloppet 18 500 kr. beslöts av 1961 års
riksdag på förslag av Kungl. Maj:t, sedan sjömansvårdsstyrelsen med hänsyn
till de ökade lönekostnaderna begärt en höjning från tidigare fastställda 16 800
kr.

Frågans tidigare behandling

I propositionen nr 101 till 1960 års riksdag behandlades bl. a. en framställning
från sjömansvårdsstyrelsen om utökning av antalet ifrågavarande bidrag till att
avse tretton prästerliga befattningshavare. Kungl. Maj:t fann sig ej böra tillstyrka
någon ökning av antalet avlöningsbidrag och riksdagsbehandlingen medförde
ej någon ändring härutinnan. I samband med propositionen behandlade
riksdagen två likalydande motioner om bidrag ur kyrkofonden till avlönande av
Evangeliska fosterlandsstiftelsens sjömanspräster i Hamburg, Liibeck och
Liverpool. I ärendet avgavs utlåtande av tredje lagutskottet (nr 19/1960), som
i denna del anförde följande.

Den verksamhet, som utövas genom de i utlandet stationerade sjömansprästerna
är enligt utskottets mening förtjänt av allt stöd och vann uppskattning.
Detta gäller verksamheten bland såväl sjömän som andra svenskar i utlandet.
Att verksamheten fyller ett starkt behov framgår även av det siffermaterial,
som redovisats i motionerna. Värdet av verksamheten påverkas enligt
utskottets mening icke av om den bedrives genom svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
eller genom annat trossamfund än svenska kyrkan. Starka skäl
talar därför för bifall till yrkandet i motionerna om anslag ur kyrkofonden.
Med hänsyn till det sätt, varpå kyrkofonden tillkommit, och fondens ändamål
anser utskottet det emellertid tveksamt, huruvida anslag ur fonden kan utgå
till ett enskilt samfund som Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Stiftelsens organisation
och förvaltning är sålunda icke underkastad kontroll eller insyn genom
vare sig statlig eller kyrklig myndighet.

Enligt utskottets mening bör det, trots nu angivna betänkligheter, icke möta
hinder att tillfredsställa det mycket angelägna behov, som motionärernas yrkande
om anslag ur kyrkofonden avser att fylla. Flera lösningar är här tänkbara.
En sådan vore att ställa ökade medel till förfogande för svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
med medgivande för styrelsen att i viss utsträckning bidraga
även till kostnaderna för sjömansvård, som bedrives genom andra samfund än
svenska kyrkan. Vilken lösning som än väljes torde krävas ändringar i gällande
författningar eller utfärdande av nya sådana. På grund härav synes det ej nu
kunna komma i fråga att för tillgodoseende av sjömansvårdens behov medgiva
anslag ur kyrkofonden utöver vad i propositionen föreslagits. Utskottet förväntar
emellertid, att Kungl. Maj:t före framläggandet av anslagsäskandena för
budgetåret 1961/62 överväger de spörsmål, som är förenade med det i motionerna
framställda yrkandet, och att vid de ställningstaganden, som därefter kan
följa, beaktas vad utskottet här ovan anfört.

Riksdagen beslöt giva Kungl. Majit till känna vad utskottet således anfört.

Efter remiss avgavs därefter till Kungl. Maj:t yttranden i frågan av svenska

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962 5

kyrkans sjömansvårdsstyrelse, Evangeliska fosterlandsstiftelsen, statskontoret
och kammarkollegiet.

Sjömansvårdsstyrelsen ställde sig i huvudsak positiv till syftet med de i ämnet
väckta motionerna. Evangeliska fosterlandsstiftelsen tillstyrkte bidrag i enlighet
med motionärernas förslag. Statskontoret ansåg däremot principiella hinder
möta mot bidrag i denna form och tilläde, att beslut om bidrag i allt fall ej
borde fattas utan en allmän bedömning av angelägenhetsgraden vad gäller de
hamnar, där stiftelsens präster är verksamma, och de hamnar, där präster i sjömansvårdsstyrelsens
tjänst finnes anställda. Kammarkollegiet, slutligen, ansåg
att frågan ytterst gällde, huruvida ej kyrkliga ändamål, som faller inom ramen
för kyrkofondens nuvarande uppgifter, i ett eller annat avseende kan anses
otillräckligt tillgodosedda och därför bör komma i åtanke, innan fonden iklädes
för densamma hittills främmande engagemang. Kammarkollegiet fann att ett
slutligt ställningstagande därför ej syntes kunna ske utan ingående utredning
i frågan och ifrågasatte om en utredning av denna omfattning kunde anses påkallad
för en så begränsad anslagsfråga.

En mer fullständig redovisning av yttrandenas innehåll återfinnes i propositionen
nr 47 till 1961 års riksdag, sid. 24—25.

I nyssnämnda proposition upptogs frågan i anslutning till behandlingen av en
förnyad framställning från sjömansvårdsstyrelsen om bidrag till avlönande av
ytterligare två sjömanspräster. Föredragande departementschefen yttrade
härom.

Någon saklig skillnad kan visserligen inte anses föreligga mellan den sjömansvård,
som bedrives av svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, och den som
handhaves av Evangeliska fosterlandsstiftelsen, men då stiftelsen har karaktär
av enskild sammanslutning blir frågan om bidrag ur kyrkofonden till avlönande
av sjömanspräster i fosterlandsstiftelsens tjänst en fråga av principiell betydelse,
som bör lösas endast i samband med en grundligare utredning av hela spörsmålet
om kyrkofondens användningsområde. I likhet med kammarkollegiet anser
jag inte att förevarande fråga motiverar en utredning av så omfattande slag.

Härtill kommer också, såsom myndigheterna framhållit, att frågan om bidrag
ur kyrkofonden till fosterlandsstiftelsens sjömansvård måste vägas mot övriga
anspråk på bidrag ur fonden. Vid avvägning av föreliggande framställningar
om anslag ur fonden har jag inte funnit mig böra tillstyrka någon ökning av
antalet avlöningsbidrag till sjömanspräster. Framställningen om bidrag till
fosterlandsstiftelsens sjömansvård torde därför redan av detta skäl inte böra
föranleda någon åtgärd. I

I anledning av propositionen väcktes i riksdagen bl. a. två likalydande motioner
med yrkande om bidrag med 18 500 kr. till avlöning av Evangeliska fosterlandsstiftelsens
sjömanspräst i Hamburg, att utgå ur kyrkofonden efter förmedling
av svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse och enligt de närmare instruktioner
som Kungl. Maj:t kunde komma att meddela.

Ärendet behandlades av tredje lagutskottet, som i utlåtande nr 11/1961 i
denna del yttrade.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

I anledning av motionerna 1:561 och II: 668 angående anslag ur kyrkofonden
till avlöning av Evangeliska fosterlandsstiftelsens sjömanspräst i Hamburg vill
utskottet ytterligare understryka den uppfattning åt vilken utskottet givit
uttryck i sitt utlåtande nr 19 år 1960. Det är därför med beklagande utskottet
konstaterat, att departementschefen ej funnit möjligt att åtminstone i någon
mån tillgodose de av utskottet år 1960 framförda önskemålen. Ehuru utskottet
inser, att den principiella frågan om anslag till en sammanslutning av den natur
Evangeliska fosterlandsstiftelsen utgör kan vålla svårigheter, vill utskottet ifrågasätta
om icke en lösning som tillgodoser utskottets önskemål är möjlig. Utskottet
vill därvid särskilt framhålla, att ändamålet i fråga — främjande av
sjömansvården — utan tvekan faller inom ramen för de ändamål kyrkofonden
anses kunna tillgodose samt att sjömansvården i viss mån intager en särställning.

Beträffande frågan hur en sådan lösning, som nyss sagts skall utformas
är utskottet icke berett att taga slutlig ställning. Utskottet framförde föregående
år den tanken att ökade medel kunde ställas till förfogande för svenska
kyrkans sjömansvårdsstyrelse med medgivande för styrelsen att i viss utsträckning
bidraga även till kostnaderna för sjömansvård som bedrives genom
andra samfund än svenska kyrkan. Av propositionen framgår att sjömansvårdsstyrelsen
icke har någon erinran mot ett sådant system. Genom föreskrifter
torde möjlighet finnas att bereda sjömansvårdsstyrelsen insyn i de anslagna
medlens användning. Det torde även vara möjligt att föreskriva att avlöningsbidrag
skall avse prästvigd befattningshavare. En lösning enligt nu skisserade
linjer skulle enligt utskottets mening vara ägnad att i väsentliga avseenden
undanröja de principella hinder som ansetts föreligga för bidrag ur kyrkofonden
till Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

Även andra lösningar än den nyss angivna torde stå till buds. I de vid föregående
års riksdag väckta motionerna i detta ämne upplystes sålunda att samarbete
förekommer mellan svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse och Evangeliska
fosterlandsstiftelsen då det gäller sjömansvården. Enligt utskottets mening
borde det ej anses uteslutet med en sådan form av samverkan att sjömansvårdsstyrelsen
anställde — såvitt nu är i fråga —- den för sjömansvården i Hamburg
erforderlige prästerlige befattningshavaren och även ansvarade för vederbörandes
lön, under det att verksamheten i övrigt omhänderhades av Evangeliska
fosterlandsstiftelsen. Med ett sådant system skulle det uppenbarligen ej möta
principiella betänkligheter att anslå medel ur kyrkofonden såsom bidrag till
vederbörande sjömansprästs avlönande. Huruvida en samverkan av detta slag
är möjlig att genomföra är svårt för utskottet att bedöma. Parternas egen inställning
spelar här en avgörande roll. Såvitt utskottet kan finna skulle emellertid
en lösning enligt dessa linjer vara till fördel, såväl för Evangeliska fosterlandsstiftelsen,
som skulle få någon ekonomisk lättnad, som för sjömansvårdsstyrelsen,
som — enligt vad stiftelsen antytt — eljest står inför eventualiteten
att behöva övertaga hela det ekonomiska ansvaret för den av stiftelsen i bl. a.
Hamburg bedrivna verksamheten. Huruvida sjömansvårdsstyrelsen på grund avett
åtagande att svara för avlöningen av sjömansprästen i Hamburg bör erhålla
ytterligare bidrag ur kyrkofonden får givetvis prövas i vanlig ordning — senast
i samband med prövningen av anslagsfrågor inför budgetåret 1962/63 — men
utskottet förutsätter att vid prövningen kommer att beaktas, att ett sådant
bidrag kan utgöra ett villkor för åtagandet och att, om bidrag ej erhålles, verksamheten
i fråga kan komma att helt upphöra eller i ekonomiskt hänseende
helt överflyttas på sjömansvårdsstyrelsen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

På begäran av utskottet beslöt riksdagen, såvitt nu är i fråga, att bifalla propositionen
och lämna ifrågavarande motioner, i den mån de ej besvarats genom
vad utskottet anfört och hemställt, utan någon riksdagens åtgärd.

Propositionen

I nu förevarande proposition har frågan om avlöningsbidrag til! sjömanspräster
allenast föranlett följande uttalande av departementschefen, i anslutning
till behandlingen av frågan om anslag till diakonistyrelsen (s. 14 i propositionen).

»I detta sammanhang vill jag också anmäla, att svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
— som för närvarande enligt beslut av 1961 års riksdag
uppbär högst elva årliga avlöningsbidrag å 18 500 kr. till i styrelsens tjänst i
utlandet anställda präster — i skrivelse den 31 augusti 1961 anhållit om oförändrat
antal avlöningsbidrag för budgetåret 1962/63. Bidragen bör sålunda för
nästa budgetår utgå enligt av fjolårets riksdag beslutade grunder.»

Motionerna 1:5/5 och II: 659

I motionerna erinras om den tidigare behandlingen av frågan och anföres att
mot bakgrund av vad som förekommit vid riksdagsbehandlingen av tidigare
motioner i ämnet Evangeliska fosterlandsstiftelsen ansett sig kunna räkna med
att inom en nära framtid få någon ekonomisk lättnad i sin verksamhet på sjömansvårdens
område. Verksamheten utgör, sägs det, en stor påfrestning på
stiftelsens ekonomi men har trots detta under år 1961 uppehållits i än större
omfattning än tidigare. Motionärerna beklagar att frågan ej upptagits i den nu
överlämnade propositionen angående anslag ur kyrkofonden och finner detta
uppenbarligen ha berott på att sjömansvårdsstyrelsen ej framställt något yrkande
om ytterligare avlöningsbidrag för sjömanspräster. Emellertid har, anför
motionärerna, en närmare undersökning av förhållandena visat att en överenskommelse
i saken träffats mellan sjömansvårdsstyrelsen och fosterlandsstiftelsen
den 13 februari 1962, varför något yrkande om en mot överenskommelsens
innebörd svarande höjning av sjömansvårdsstyrelsens bidrag till avlöning
åt sjömanspräster ej tidigare kunnat framställas.

Genom motionärernas försorg har utskottet erhållit utdrag av protokoll fört
vid sammanträde med sjömansvårdsstyrelsen sagda den 13 februari. Utdraget
är av följande lydelse.

Med anledning av skrivelse av den 10 februari 1962 från Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen
rörande de motioner, som under 1960 och 1961 väckts i Sveriges
riksdag i syfte att ur kyrkofonden meddela bidrag till avlönande av EFS:s
sjömanspräst i Hamburg, förklarade sig styrelsen under hänvisning till tidigare
gjort principuttalande (§ 91 och 157/1960) beredd att i Hamburg upptaga samarbete
med EFS enligt följande riktlinjer, vilka föreslagits i ovannämnda skrivelse
från EFS:

1. EFS ansvarar som hittills för den löpande verksamheten i Hamburg och
dess finansiering.

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

2. EFS avlönar helt all biträdande personal och ställer bostäder till deras förfogande.

3. EFS tillhandahåller alla lokaler för den sjömansvårdande verksamheten
genom att ställa sin fastighet till förfogande.

4. EFS tillhandahåller bostad för sjömanspastorn och svarar för alla utgifter
för värme, elektricitet m. m.

5. Svenska Kyrkans Sjömansvårdsstyrelse anställer, efter EFS:s styrelses
godkännande, sjömanspastor i Hamburg och avlönar densamma. Det förutsättes
därvid, att lönebidrag för detta ändamål utgår ur kyrkofonden. (Utöver
de lönebidrag, som Sjömansvårdsstyrelsen f. n. disponerar, skulle alltså ett
ytterligare lönebidrag ställas till Svenska Kyrkans Sjömansvårdsstyrelses förfogande.
)

6. Det förutsättes från ömse håll att verksamheten även i fortsättningen skall
helt lyda under EFS, men att rapport över sjömanspastorns verksamhet årligen
även skall tillställas Sjömansvårdsstyrelsen.

b) Anslag till anlitande av biträde vid handläggningen av kyrkliga ärenden

Jämlikt 6 § andra stycket 6) lagen om kyrkofond skall ur kyrkofonden utgå
anslag, som Kungl. Maj:t och riksdagen finner skäligt ställa till vederbörande
statsdepartements förfogande för anlitande av biträde vid handläggning av kyrkliga
ärenden. För innevarande budgetår har för ändamålet anvisats ett belopp
av högst 50 000 kr.

Departementschefen. Med hänsyn till att allmänt kyrkomöte skall hållas
under år 1963 torde för förberedelsearbeten härför under budgetåret 1962/63
erfordras ett något större belopp än det för innevarande budgetår anvisade. Jag
föreslår därför, att riksdagens medgivande inhämtas till en höjning av anslagsramen
för nästa budgetår med 10 000 kr. till 60 000 kr.

c) Bidrag till kyrkomusikerutbildningen vid Sköndalsinstitutet

Jämlikt 6 § andra stycket 9) lagen om kyrkofond har för innevarande budgetår
anvisats ett anslag av högst 50 000 kr. ur kyrkofonden såsom bidrag till kostnaderna
för den kyrkomusikaliska linjen vid Sköndalsinstitutet.

Direktionen för Svenska diakonsäUskapet har anhållit om visst förhöjt anslag
till nämnda linje för budgetåret 1962/63. Över denna begäran har statskontoret
avgivit yttrande. Härom hänvisas till propositionen sid. 15.

Departementschefen. Någon höjning av ifrågavarande bidrag är jag inte beredd
tillstyrka. Jag föreslår, att bidrag till den kyrkomusikaliska linjen vid Sköndalsinstitutet
får utgå även för budgetåret 1962/63 med högst 50 000 kr.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

d) Bidrag till Lutherska världsförbundet

Bland de kostnader för andra av Kungl. Maj:t och riksdagen särskilt angivna
kyrkliga ändamål som jämlikt 6 § andra stycket 9) lagen om kyrkofond bestrides
ur kyrkofonden märkes det sedan 1954 utgående arliga bidraget till Lutherska
världsförbundets svenska sektion för bestridande av dess medlemsavgift till
världsförbundet. Detta bidrag utgår fr. o.m. budgetåret 1960/61 med 35 000 kr.

Lutherska världsförbundets svenska sektion anhåller om en höjning av bidraget
till 40 000 kr. Till stöd för ansökningen åberopas, att årsavgiften, som sedan
1959 uppgått till 20 000 dollars, fr. o. m. budgetåret 1961/62 höjts till 25 000 dollars
eller mer än 125 000 kr.

Departementschefen. Inledningsvis vill jag erinra om att statsutskottet i sitt
av 1961 års riksdag godkända utlåtande nr 8, punkten 6, vid behandlingen av
frågan om anslaget Bidrag till svenska ekumeniska nämnden sade sig förutsätta,
att eventuella framställningar om höjningar av bidragen till årsavgifter till Kyrkornas
världsråd respektive Lutherska världsförbundet i fortsättningen i görligaste
mån skulle prövas enligt likformiga grunder.

Vid min anmälan i årets statsverksproposition av anslaget Bidrag till svenska
ekumeniska nämnden (bil. 10, p. 98) fann jag mig inte kunna tillstyrka en begärd
höjning av nämnda anslag, vilken motiverades med att årsavgiften till
Kyrkornas världsråd kunde förutses bli höjd fr. o. m. 1962. Ett oförändrat statsbidrag
till svenska ekumeniska nämnden innebär, att staten bidrager med något
mer än en tredjedel av årsavgiften efter dennas höjning. Bidraget ur kyrkofonden
till årsavgiften till Lutherska världsförbundet täcker innevarande år endast
27 % av denna, medan en höjning av bidraget med begärda 5 000 kr. skulle
medföra, att kyrkofonden svarar för omkring 31 % av årsavgiften. Mot denna
bakgrund och med hänsyn till riksdagens nämnda uttalande anser jag mig böra
tillstyrka den begärda höjningen av bidraget till Lutherska världsförbundets
svenska sektion. Till denna torde således tills vidare fr. o. m. budgetaret 1962/63
få utgå ett årligt bidrag ur kyrkofonden av högst 40 000 kr.

B. Motionerna 1:16 och II: 26 om inrättande av särskilda
studentprästbefattningar m. m.

Genom beslut av 1949 års riksdag (prop. nr 169; L1!! nr 36 och 47; riksdagens
skrivelse nr 373) medgavs att jämlikt 6 § andra stycket 5) lagen om kyrkofond
tills vidare ur kyrkofonden fick utgå ett årligt anslag å högst 6 000 kr. för
bidrag till avlönande av för verksamhet bland universitets- och högskolestuderande
m. fl. anställda präster. Efter vissa genom lagen den 29 juni 1951, nr 571,
vidtagna ändringar i lagen om kyrkofond utgår sådant anslag numera jämlikt 6 §
andra stycket 4) kyrkofondslagen. Bidraget har enligt beslut av 1953 års riksdag

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

höjts till 8 500 kr. årligen (proposition nr 96; L3U nr 15; riksdagens skrivelse
nr 181).

Enligt 3 § prästlönereglementet får stifts- och kontraktsadjunktstjänster inrättas
av Kungl. Maj:t högst till det antal, som riksdagen medgiver. Enligt 17 §
samma reglemente är ifrågavarande tjänster placerade i lönegrad Ae 19. Jämlikt
6 § andra stycket 1) lagen om kyrkofond skall kostnaderna för dessa prästers
avlöningsförmåner bestridas ur kyrkofonden. För närvarande finns sammanlagt
43 stifts- och 3 kontraktsadjunktstjänster inrättade.

Frågans tidigare behandling

I skrivelse (nr 9) till Kungl. Maj:t hemställde 1948 års kyrkomöte att anslag
måtte beviljas till en ny stiftsadjunktsbefattning i vartdera av Uppsala och
Stockholms stift. Befattningarna skulle vara avsedda huvudsakligen för arbete
bland universitets- och högskolestuderande.

I proposition (nr 169 punkten 2) till 1949 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen att medgiva att ur kyrkofonden måtte utgå anslag för avlönande av
högst fyra för verksamhet bland universitets- och högskolestuderande m. fl.
anställda präster. Propositionen behandlades av första lagutskottet (utlåtande
nr 36), som avstyrkte propositionens förslag. Mot utskottets hemställan reserverade
sig åtta av utskottets ledamöter. Första kammaren biföll utskottets förslag,
medan andra kammaren biföll reservationen. Första lagutskottet företog i anledning
härav sammanjämkning av de skiljaktiga meningarna på det sätt, att utskottet
hemställde (memorial nr 47) att kamrarna med frångående av sina tidigare
fattade beslut måtte besluta att medgiva, att medel ur kyrkofonden till ett
belopp av högst 6 000 kr. årligen måtte utgå såsom bidrag till avlönande av för
verksamhet bland universitets- och högskolestuderande m. fl. anställda präster.
Utskottets sammanjämkningsförslag bifölls — efter debatt — av kamrarna den
28 maj. I riksdagsbeslutet har intet bestämts om medlens närmare fördelning.
Utskottet uttalade dock i sin motivering att det syntes lämpligt att använda
anslaget till bidrag till avlönande av t. ex. två studentpräster. Medlen har också
under hela den tid de utgått fördelats lika mellan studentprästverksamheterna i
Uppsala och Stockholm.

Sedermera har såväl 1951 som 1953 och 1957 års kyrkomöten (skrivelse
18/1951, 15/1953, 24/1957) till Kungl. Maj:t avgivit framställningar om inrättande
av fyra prästtjänster för verksamhet vid universitet och högskolor. Framställningarna
har icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Det beviljade årliga
anslaget har dock, såsom tidigare angivits, år 1953 höjts till 8 500 kr.

I samband med propositionen nr 54 till 1958 års A-riksdag behandlades i riksdagen
en i andra kammaren väckt motion med hemställan motsvarande den som
framförts i de nu förevarande motionerna i ämnet. Tredje lagutskottet fann i
sitt utlåtande i ärendet (nr 10/1958) att frågan om inrättande av särskilda
studentprästbefattningar ej borde upptagas till saklig behandling med hänsyn

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

till att framställningen i enahanda hänseende från 1957 års kyrkomöte, vilken
då var beroende av Kungl. Maj:ts prövning, ej borde föregripas. Beträffande
frågan om höjning av det utgående årliga anslaget ansåg utskottet, att behandlingen
av denna fråga utan olägenhet kunde anstå så att hela frågekomplexet
skulle komma att behandlas i ett sammanhang. Riksdagen biföll utskottets hemställan
om avslag på motionen.

Motionerna

Då anslaget ur kyrkofonden ej ökats med hänsyn till den i Lund sedan 1949
och i Göteborg sedan 1955 bedrivna studentprästverksamheten har, säger motionärerna,
anställningsförhållandena lösts så att studentpräster tjänstgör som
församlingspräster med uppgift att särskilt verka bland universitets- och högskolestuderande.
Studentprästemas arbete blir därigenom ej, framhålles det, så
framgångsrikt och präglat av kontinuitet som vore önskvärt. I motionerna påpekas
att det under senare år starkt ökade studentantalet (cn jämförelse mellan
antalet för närvarande och år 1958 utvisar för Uppsala 10 000/7 300; för Lund
8 000/5 500; för Göteborg 6 000/4 000; för Stockholm 17 000/10 000) medfört en
ökad arbetsbörda för studentprästerna. Med framhållande av värdet utav verksamheten
förordar motionärerna inrättande av särskilda stiftsadjunkturer för
lösande av studentprästernas uppgifter men påpekar samtidigt att det är väsentligt
att samarbete mellan studentprästema och respektive församlingar upprätthålles.
Då utvecklingen går mot »åretruntstudier», finner motionärerna synpunkten
att särskilda studentpräster ej skulle kunna hållas sysselsatta under hela året
ej böra beaktas.

R emissyttrandena

Över ifrågavarande motioner har jämlikt 46 § riksdagsordningen yttrande inhämtats
av statskontoret, kammarkollegiet, domkapitlen i Uppsala, Lund, Göteborg
och Stockholm samt universitetskanslersämbetet. Vid yttrandet från Lunds
domkapitel har fogats yttranden från Lunds studentprästnämnd och pastorsadjunkten
Ulf Söderlind. Yttrandet från universitetskanslersämbetet åtföljes av
yttranden från rektorsämbetena vid de berörda universiteten, teologiska fakulteterna
i Uppsala och Lund, handelshögskolan i Göteborg, tandläkarhögskolan i
Stockholm samt karolinska institutets lärarkollegium. På begäran av utskottet
har yttrande därjämte avgivits av Sveriges förenade studentkårer.

Endast statskontoret och kammarkollegiet avstyrker yrkandet om inrättande
av särskilda studentprästbefattningar. Kammarkollegiet finner emellertid
— såsom senare närmare skall angivas — bidraget för studentprästernas
verksamhet böra ökas.

Statskontoret finner ett tillmötesgående av motionerna knappast stå i överensstämmelse
med strävandena att inom den församlingsprästerliga ramen tillgodose
själavården för alla dem som vistas inom ett pastorat. I yttrandet fram r* -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

hålles att statskontoret i andra sammanhang biträtt dessa strävanden i vad
avser den andliga vården på fångvårdens och försvarsväsendets område. Den
andliga verksamheten vid universitet och högskolor bör, enligt statskontorets
mening, ordnas inom ramen för den församlingsprästerliga organisationen på
sätt som skett beträffande den prästerliga verksamheten vid sjukhusen.

Kammarkollegiet åberopar såsom skäl mot motionärernas i första hand framställda
yrkande främst Kungl. Maj:ts och riksdagens tidigare negativa ställningstagande
till frågan, vidare prästbristen, som enligt kollegiet motiverar återhållsamhet
i avseende å inrättande av prästerliga tjänster för nya ändamål, samt
slutligen intresset av att den som utövar verksamhet som studentpräst är
anställd i församlingstjänst och därigenom har anknytning till den vanliga prästerliga
verksamheten inom ett pastorat. Vad angår prästbristen anföres i yttrandet
särskilt att ordföranden i Svenska prästförbundets centralstyrelse vid förfrågan
uppgivit att bristen på präster i landet för närvarande är mycket stor
och ett av kyrkans mest allvarliga problem.

Samtliga remissinstanser i övrigt — med undantag för rektorsämbetena vid
universitetet i Uppsala och handelshögskolan i Göteborg, som ej uttrycker något
eget omdöme i saken, samt rektorsämbetet vid tandläkarhö g skolan i Stockholm
och karolinska institutets lärarkollegium, som förordar viss utredning i frågan —
tillstyrker huvudyrkandet i motionerna. Teologiska fakulteten i Lund
ifrågasätter emellertid i sitt yttrande huruvida det ej vore fördelaktigare om
studentprästen finge ställning som kyrkoadjunkt i stället för stiftsadjunkt.

Om formen för studentprästernas hittills bedrivna
verksamhet lämnas uppgifter i några yttranden.

Rektorsämbetet vid Stockholms universitet anger att i universitetsstäderna
för närvarande fungerar stifts- eller pastorsadjunkter med partiell tjänstledighet
(med C-avdrag å lönen) för verksamhet bland studerandena samt att dessa
erhåller utfyllnad av lönen genom studentprästnämndema, vilka disponerar
— förutom kyrkofondsmedel såvitt angår Uppsala och Stockholm — medel som
för ändamålet insamlats på frivillig väg.

Teologiska fakulteten i Uppsala upplyser.

År 1942 inrättades vid Uppsala studentkår en särskild studentprästbefattning
och tillsattes en särskild studentprästnämnd. Tjänsten var till en början en
arvodesbefattning på deltid och nämnden svarade för att erforderliga medel anskaffades
på frivillig väg. Sedan år 1949 har, såsom angives i motionen, kyrkofonden
lämnat årliga bidrag. År 1952 omorganiserades tjänsten på så sätt att
studentprästen blev pastoratsadjunkt i domkyrkoförsamlingen med huvudsaklig
uppgift att svara för arbetet bland studenterna.

Studentprästnämnden har för närvarande följande sammansättning. Av studentkårens
direktion utses tre medlemmar, av teologiska fakulteten en, av
Uppsala kristliga studentförbund en. Nämnden utser själv tvenne medlemmar
för ett år åt gången nämligen studentpsykiatern och studentrådgivaren och har
dessutom rätt att med sig adjungera ytterligare medlemmar. Studentpräst väljes
varje år av studentkårens direktion efter förslag av studentprästnämnden.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

l.''l

Lunds domkapitel anför att domkapitlet sedan 1949 i samråd med studentkårens
studentprästnämnd utsett en i någon av stadens församlingar missiverad
pastoratsadjunkt att — jämte annat församlingsarbete — inneha uppdraget som
studentpräst. Den nuvarande studentprästen, pastorsadjunkten Ulf Söderlind,
anger i sitt yttrande, att studentkåren ej har några ekonomiska förpliktelser för
verksamheten utöver kostnaderna för ett särskilt samtalsrum, som ställts till
studentprästens förfogande, samt att vid nytillsättning av tjänsten studentprästnämnden
föreslår vem som bör tillsättas. Nämnden består, sägs det i yttrandet
från teologiska jakulteten i Lund, av studentkårens ordförande och socialombudsman
samt tvenne av studentnationernas deputerade valda ledamöter.
Samarbetet mellan nämnden och studentprästen betecknas i yttrandet som
mycket gott.

Behovet av särskilda studentpräster betonas på flera håll
starkt och belyses med uppgifter om de nuvarande studentprästernas arbete.

Teologiska jakulteten i Uppsala yttrar.

De erfarenheter, som under dessa 20 år nåtts, har visat, att studentprästinstitutionen
fått en allt fastare förankring och undan för undan ökade arbetsuppgifter.
Under dessa år har studentkåren medlemsmässigt utökats kraftigt och
omfattar för närvarande 11 000 medlemmar. Studentprästnämndens mest akuta
problem är därför för närvarande att snarast kunna knyta ytterligare prästerlig
kraft till den pågående verksamheten.

Det ligger i verksamhetens karaktär som själavårdande verksamhet att närmare
detaljinformationer om studentprästens arbete icke kan lämnas, då förutsättningen
för hans verksamhet är det personliga, enskilda samtalet. Den årligen
inlämnade statistiska redogörelsen för verksamhetens allmänna karaktär ger
dock en tillräckligt klar bild av arbetets typ och behovet av detsamma.

Under läsåret 1960/61 hölls sålunda följande gudstjänster. Universitetsgudstjänster
= 1, studentgudstjänster = 26, andakter = 10. Av studentprästen
hölls under samma tid 12 föredrag och 25 studiecirkelssammanträden. De enskilda
samtalens antal var 253, sjukbesöken 12 och biktsamtalen 43. Bland
studentkårens medlemmar har studentprästen också fått utföra gudstjänstliga
handlingar. Så har han döpt 18 barn till studenter och två vuxna studenter, förrättat
14 vigslar och 1 medling samt jordfäst 3 barn till studenter under ifrågavarande
år.

Det är alltså mycket varierande uppgifter som ålegat studentprästen och den
ovan lämnade statistiska redogörelsen visar, att studentkåren på detta sätt
fungerat som en icke territoriell församling med studentprästen som sin församlingspräst.

Med hänsyn till normerna för nuvarande fördelning av prästerliga krafter i
förhållande till församlingarnas medlemsantal synes det i hög grad befogat, att
en särskild prästerlig kraft direkt anställes för studentkåren i Uppsala och att
denna i detta hänseende betraktas som jämställd med icke territoriell församling.

Fakulteten vill därför starkt understryka behovet av en fast anställd studentpräst
på samtliga kårorter.

Teologiska jakulteten i Lund uppger.

Behovet av en särskild studentpräst sammanhänger med de extraordinära förhållanden,
varunder studenter leva. Dessa få ju ofta ägna många år av sin bästa

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

ålder åt ett studiearbete, som i olika avseende för somliga kan bli personligt
mycket påfrestande.

Att många velat vända sig till en studentpräst har skilda orsaker. Sedan en
sådan börjat tjänstgöra, har han haft särskilda studentgudstjänster, och vid
sådana ha också eu del för studenter aktuella svårigheter och problem kunnat
beröras. Somliga studenter ha senare velat enskilt tala med studentprästen och
diskutera sina problem med denne. Självfallet sammanhänger detta med det
personliga förtroende, studentprästen faktiskt åtnjutit. En annan sak torde
också ha gjort, att många velat begagna hans tjänster, nämligen dennes absoluta
och lagfästa tystnadsplikt, vilket givit säkerhet att kunna tala om privata
förhållanden utan risk att dessa på något sätt omtalas för någon; den absoluta
tystnadsplikt för prästman, som är befäst både genom lag och en till tjänsten
knuten sträng hederskodex, kännes för mången student som en trygghet. —
Denna tystnadsplikt gör det emellertid för studentprästen svårt att lämna annan
redogörelse för resultatet av samtalen än vissa data.

Under år 1961 hade studentprästen i Lund 327 enskilda samtal. Han höll 16
särskilda studentgudstjänster med i medeltal 300 besökare per gång. 23 studentpar
anmodade honom att förrätta deras vigsel, och han fick döpa 17 barn till
studenter. Även någon jordfästning av student eller barn till student fick han
förrätta. Han var av rådhusrätten i Lund i tvenne fall förordnad som övervakare
över av denna dömd student.

I fråga om arten av den personliga hjälp och rådgivning, som studentprästen
givit, har enligt dennes uppgift en ganska liten procent av dem, som sökt honom,
befunnits vara psykiskt sjuka; sådana ha hänvänt sig eller hänvisats till läkare.
Det finns ju en särskild studentpsykiater och inga friktioner med denne ha
förekommit. Många studenter ha emellertid själva önskat att få tillgång även till
en särskild studentpräst, som kan vara en förstående rådgivare i en mångfald
personliga angelägenheter. Inte minst torde den ensamhetskänsla, som många
studenter lida av, då de inte friktionsfritt kunnat inordna sig i studenternas
gemcnskapsformer, vålla svårigheter, vilka det är en lättnad att få diskutera
med studentprästen. Sexuella problem, olika former av familjesvårigheter, såsom
slitningar i förhållande till föräldrar eller vanskligheter i studenternas äktenskap
och inte minst komplikationer efter en skilsmässa göra tydligen behovet stort för
somliga att få samtala med och få kamratliga och förståelsefulla råd av en med
studentlivets olika problem förtrogen studentpräst. Även studiesvårigheter ha
lett somliga till en önskan att samtala med denne; att få framlägga dessa enskilt
för studentprästen och att med honom samtala om det tryck på sinnet, som
dessa vålla, kan erfaras som en psykisk befrielse och göra det lättare att åter
komma igång med studierna.

Alla hänvändelser till studentprästen ha naturligtvis skett helt frivilligt utan
någon som helst påverkan på den enskilde studenten.

Behovet av att en särskild studentpräst tillsättes, som inte behöver utföra sitt
arbete vid sidan av annan tjänst, synes vara påtagligt. De uppgifter, studentprästen
utfört, ha stundom varit mycket krävande, och det torde bli svårt att
orka med dessa uppgifter vid sidan av annan tjänst utan att endera av tjänsterna
blir lidande; arbetet som studentpräst har varit så personligt påkostande
att det nog är svårt att en längre tid fullgöra det utan överansträngning, om
detta skall utföras vid sidan av andra uppgifter.

Det kan också betonas, att det är mycket önskvärt att studentprästens ställning
blir officiellt sanktionerad, vilket skulle ha psykologisk betydelse och
vilket kunde garantera kontinuiteten i arbetet. Eljest uppstår alltid lätt svårigheter,
då en präst måste sluta sitt arbete.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

Liknande uppgifter om verksamheten i Lund lämnas av ■pastorsadjunkten Ulj
Söderlind, som därefter anför.

Erfarenheten visar att studentprästcn utnyttjas mer och mer. Det enskilda
själavårdsarbetet ökar och tar mer och mer tid i anspråk. Det handlar om
komplicerad problematik, som inte är avklarad i en handvändning. Under den
tid undertecknad haft tjänsten har jag med tacksamhet noterat att jag successivt
frigjorts från vanligt församlingsarbete i större utsträckning. De nära nog
idealiska förhållanden som jag nu arbetar under är i hög grad beroende av vederbörande
biskops och kyrkoherdes goda vilja att förstå hur betydelsefullt detta
arbete är.

I princip finnes emellertid ingen studentprästtjänst. Att arbetet kan fungera
i praktiken beror på personligt icke skriftligt fixerade överenskommelser. Läget
kan snabbt förändras och därför är det viktigt att en heltidsanställning ordnas.
Stabilitet och kontinuitet behövs och även ur psykologisk synpunkt är det
viktigt att studentprästens arbete också officiellt legitimeras och sanktioneras.

Studentprästnämnden i Lund konstaterar att verksamheten dels utgör ett
värdefullt bidrag till kårens sociala arbete, dels fyllt ett stort antal studenters
religiösa behov. Nämnden anför att den skulle hälsa med tillfredsställelse utökade
möjligheter för studentprästen att verka bland studenterna.

Lunds domkapitel betonar att frågans nuvarande lösning är ett provisorium,
som snarast bör ersättas med ett fast system, svarande mot frågans utomordentliga
vikt och betydelse. Domkapitlet uttrycker sin tacksamhet till motionärerna
för deras initiativ och vädjar varmt om en välvillig behandling av motionerna.

Domkapitlet i Göteborg vitsordar det stora behovet av en särskild stiftsadjunktsbefattning
i Göteborg för ifrågavarande uppgift och anför närmare
härom.

Det är uppenbart att arbetsuppgifterna för en studentpräst redan nu är så
störa att det får anses högst otillfredsställande att inte en uteslutande för detta
arbete särskilt anställd präst kan disponeras i Göteborg. Även om de rent.
religiösa arbetsuppgifterna, t. ex. med särskilda gudstjänster för akademisk ungdom,
någorlunda tillfredsställande kan lösas under nuvarande förhållanden
— alltså med en icke ordinarie församlingspräst, som vid sidan av sitt arbete i
församlingen ägnar sig åt arbete bland akademisk ungdom — så finns det dock
en rad andra uppgifter, som uppenbarligen icke nu kan medhinnas av en präst,
som även har andra tidskrävande arbetsuppgifter. Detta gäller t. ex. en önskvärd
medverkan av en heltidsanställd präst bland studenterna på det kulturella,
ideella och studentsociala verksamhetsområdet, inom det kristna studiearbetet
och framför allt på den enskilda själavårdens område.

Det framstår alltmera som en uppenbar försummelse från Svenska Kyrkans
sida, att den icke anställer studentpräster av det slag, som är gängse exempelvis
i Tyskland och England. Hittills har icke Svenska Kyrkan haft möjlighet att
förordna en heltidsanställd präst i Göteborg. Antalet studenter i denna stad är
dock numera så stort, att det väl täcker det invånarantal, som enligt tillämpade
normer förutsätter inrättandet av en ny församlingsprästerlig tjänst.

Rektorsämbetet vid Stockholms universitet finner likaledes ett behov av inrättade
heltidstjänster för studentpräster föreligga och utvecklar sina synpunkter
sålunda.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

Behovet av psykisk hälsovård och vad som brukar betecknas som själavård
för studerande har i hög grad ökats sedan studentprästfrågan först togs upp i
riksdagen 1949. Antalet studerande i universitetsstäderna har som bekant växt
mycket snabbt. Enbart vid Stockholms universitet har studentantalet under
1950-talet mer än fördubblats.

Det stora studentantalet, nödvändigheten att skaffa sig höga betyg med tanke
på den framtida konkurrensen på arbetsmarknaden och den mycket uppdrivna
studietakten medför en stark psykisk press på de studerande och försämrar
samtidigt möjligheterna till personlig kontakt med lärare och kamrater. Härtill
kommer att de flesta studenter arbetar under svåra ekonomiska förhållanden. De
särpräglade och ganska hårda betingelser varunder studenterna lever medför att
de, särskilt i de två större universitetsstäderna, lätt kan bli isolerade och ha
svårt att få hjälp med sina personliga problem.

Det måste nog sägas att statsmakterna i mycket ringa grad uppmärksammat
behovet av sociala hjälpåtgärder för denna grupp medborgare, som får anses som
en av landets främsta naturtillgångar. Det är nödvändigt att vid universitet och
högskolor skapa möjligheter för de studerande till sådana mänskliga kontakter,
som kan vara dem till råd och stöd i kritiska situationer. Förslaget i årets statsverksproposition
om en höjning av bidragen till den psykiatriska hälsovården
är ett glädjande tecken på att dessa problem i någon mån har börjat beaktas.
Det erfordras emellertid en fortsatt uppbyggnad av en organisation som motsvarar
studenternas skiftande behov på detta område. Det behövs med andra
ord kuratorer, fysisk och psykiatrisk hälsovård och själavård.

Vad den sistnämnda beträffar bör beaktas att även om majoriteten av de
studerande i och för sig icke skulle ha någon religiös inriktning, det ändock kan
föreligga behov och intresse av kontakt med präster med speciella förutsättningar
att förstå studenternas problem. Tjänstgörande studentprästen i Stockholm
har även omvittnat att det här skulle finnas övernog av uppgifter för två
heltidsanställda studentpräster.

Stockholms domkapitel understryker även starkt behovet av en heltidstjänstgörande
studentpräst i huvudstaden och tillägger att erfarenheterna av den
nuvarande anordningen med en deltidstjänstgörande studentpräst bestyrker
detta behov. Av den utredning som förebragts i 1957 års kyrkomötes andra tillfälliga
utskotts betänkande nr 18 finner domkapitlet framgå att särskilda studentpräster
är erforderliga jämväl i Uppsala, Lund och Göteborg.

Sveriges förenade studentkårer, slutligen, anför.

Studentprästernas verksamhet kan av SFS bedömas ur två synvinklar. Dels
tillgodoses därigenom det religiösa behovet för ett stort antal studenter, dels utgör
studentprästernas verksamhet ett värdefullt bidrag till kårernas sociala
arbete.

Beträffande det sistnämnda kan anföras, att det ständigt ökande antalet studenter
vid universitet och högskolor, den alltmer forcerade studietakten och
kraven på studieresultat för erhållande av lån och stipendier utövar en mycket
stor press på många studenter. Ett ökat behov av studierådgivning och psykiatrisk
verksamhet bland studenter har konstaterats. Denna verksamhet bör i
första hand ledas av en studentpsykiater, och SFS har tidigare framhållit det
angelägna i att åtgärder vidtages för att bygga ut den studentpsykiatriska verksamheten.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

Erfarenheter från de olika kårorterna visar, att studentprästernas verksamhet
fyller ett behov, och att studentprästerna har en viktig funktion att fylla icke
minst då det gäller den del av deras verksamhet, som består av personliga
samtal med studenter.

Värdet av studentprästernas arbete på detta område vitsordas av såväl studentläkare
som kårfunktionärer. Ett gott samarbete förekommer mellan studentkårsorganisationerna
och studentprästnämnderna liksom mellan studentprästerna
och de läkare, som svarar för den psykiska hälsovården bland studenterna.

Det torde således vara värdefullt att studentprästerna ges bättre anställningsförhållanden
och möjlighet att helt ägna sig åt sin verksamhet bland studenter.

Särskilda synpunkter i frågan huruvida de förordade befattningarna bör inrättas
i form av stiftsadjunktstjänster har andragits i endast ett
fåtal yttranden.

Uppsala domkapitel anser så böra ske med hänsyn till de speciella problem
som kan uppstå för universitetsungdomarna, som i de allra flesta fall ej har
anknytning till församling på vistelseorten.

I yttrande från Lunds domkapitel anföres.

Då de flesta studenterna äro kyrkoskrivna utanför Lunds församlingars gränser,
har hänsyn icke kunnat tagas till studentantalet vid bestämmandet av
antalet församlingspräster i stadens församlingar. För att tillgodose behovet av
prästerliga arbetskrafter inom församlingar, där regelmässigt ett betydande antal
icke kyrkoskrivna personer vistas, ha särskilda åtgärder vidtagits för att bereda
möjligheter härför åtminstone för vissa av dessa församlingar. Militärförbanden
ha sålunda särskilda militärpräster. För sjömansvården i de större hamnstäderna
äro stiftsadjunkter anställda. Genom särskild lagstiftning skall antalet vårdplatser
vid sjukhusen inräknas i befolkningstalet för bestämmandet av antalet
församlingspräster. Det synes därför vara helt följdriktigt, att denna fråga även
för studentstädernas vidkommande får en liknande lösning. Domkapitlet är helt
ense med motionärerna om att den lämpligaste lösning av frågan vinnes genom
anställande av stiftsadjunkter, som uteslutande kunna ägna sig åt kyrkligt
arbete bland studenterna.

Stockholms domkapitel och rektorsämbetet vid Stockholms universitet tar
upp frågan om sysselsättningen för de föreslagna stiftsadjunkterna under studieledigheter
och vitsordar därvid motionärernas uppgift att utvecklingen går mot
»åretruntstudicr». Domkapitlet tillägger.

Vederbörande domkapitel skulle med all säkerhet kunna taga den som studentpräst
anställde stiftsadjunkten i anspråk för andra trängande uppgifter, om
han mot förmodan under någon kortare tid ej skulle ha tillräckliga arbetsuppgifter
bland studenterna. För att möjliggöra detta synes ifrågavarande stiftsadjunkters
uppgift böra angivas vara att såsom studentpräster huvudsakligen
ägna sig åt arbete bland universitets- och högskolestuderande.

Sin uppfattning att studentprästerna helst borde inneha ställning som kyrkoadjunkt
motiverar teologiska fakulteten i Lund med att tjänsten därmed skulle
knytas till en viss församlingskyrka i universitetsstaden och problemen rörande
tillgång till denna skulle bortfalla. I en sådan församlingskyrka, säger fakulteten,

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

kunde då studentgudstjänster hållas så ofta som det visade sig önskvärt från
studenternas sida.

I sistnämnda yttrande liksom i yttrandet från pastorsadjunkten Ulf Söderlind
i Lund betonas att studentprästnämndens hittillsvarande befogenhet att ställa
förslag vid tillsättande av studentprästbefattning bör bibehållas.

Motionärernas förslag om omedelbar höjning av anslaget ur kyrkofonden
för studentprästverksamheten har särskilt tillstyrkts i yttrandena
från Uppsala domkapitel, Stockholms domkapitel och rektorsämbetet vid Stockholms
universitet. Jämväl kammarkollegiet har, som tidigare nämnts, förordat
att bidraget ökas. Kollegiet anser således att anslag bör utgå jämväl för verksamheten
bland studerande vid universiteten i Lund och Göteborg och förordar
i detta hänseende samma belopp som det som avser verksamheten i Uppsala och
Stockholm, eller 8 500 kr. Det totala årliga anslaget skulle därmed böra fastställas
till 17 000 kr. Kollegiet förutsätter att verksamheten i Lund och Göteborg
— liksom nu i Uppsala och Stockholm — skall omfatta jämväl med universitetsstuderande
likställda studerande vid andra läroanstalter på samma ort eller
i dess omedelbara närhet.

Som nämnts förordas i två yttranden viss utredning på området. Rektorsämbetet
vid tandläkarhö g skolan i Stockholm anför således, enligt vad som
angives efter samråd med Odontologiska föreningens ordförande.

Den allt större anhopningen av studerande ungdom till de akademiska lärosätena,
den hårdare och mera konkurrensbetonade studietakten vid desamma
under ofta pressande arbetsförhållanden i ny miljö torde sannolikt ställa ungdomen
inför problem av social, medicinsk eller religiös art, vilka för individen
måste på bästa möjliga vis kunna lösas så att bestående missanpassningar eller
psykogena skador och stressjukdomar kunna undvikas, så långt görligt är. De
samhälleliga stödåtgärder, som ungdomen kräver, innebär vanligen önskan om
ett ökat antal tjänster och befattningar — socialkuratorer eller psykologer —
psykiatriker eller präster. Ingen utredning eller studie över den betydelse som
dessa olika grupper av fackmän äga i egenskap av ungdomens rådgivare, vägvisare
eller läkare har ännu förebragts. Rektorsämbetet saknar därför möjlighet
att i dessa visserligen intressanta, men relativt okända frågor taga ställning till
konkreta men löst motiverade krav av den typ som motionen angiver. Huruvida
studenterna skulle bliva i större grad eller mera effektivt hjälpta genom
stiftsadjunkter i heltjänst såsom studentpräster vid jämförelse med motsvarande
hjälp från församlingspräster med särskild uppgift att verka bland de studerande,
undandrager sig rektorsämbetets bedömning, så länge kännedom om
betydelsen av hjälpinsatsen från präster i olika tjänstetyper saknar underlag i
redovisade fakta. Erfarenheten visar, att präster sannolikt ha en uppgift att
fylla såsom den studerande ungdomens rådgivare, men värdet synes bestämmas
av personens lämplighet och andliga resurser, den prästerliga tjänsteställningen
förefaller vara en oväsentlig fråga. Viktigt är, att en förutsättningslös utredning
söker klarlägga behovet av och den inbördes antalsrelationen av kuratorer,
psykologer, läkare och präster för av motionen avsedd, sannolikt behövlig, hjälp
åt nutidens studerande ungdom.

Karolinska institutets lärarkollegium motiverar sitt ståndpunktstagande på
följande sätt.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

Den under senare åren uppdrivna studietakten och det snabbt ökande antalet
studenter vid de högre undervisningsanstalterna har medfört ökade psykiatriska,
sociala och religiösa studentproblem. Det måste därför anses angeläget
att studenterna får ökade konsultationsmöjligheter för att diskutera dessa sina
anpassningssvårigheter. Lärarkollegiet anser de nämnda problemen vara intimt
sammankopplade och förordar att de snarast upptas till översyn, varvid bl. a.
möjligheterna för prästens roll i denna integrerade verksamhet bör undersökas.

C. Motionerna I: 302 och II: 374 om vidareutbildning av präster

vid sjukhusen

Enligt de riktlinjer som angivits i den av riksdagen antagna propositionen
nr B 21/1958 skall den prästerliga verksamheten vid sjukhusen i fortsättningen
inordnas i församlingsvården och ingå i församlingsprästernas tjänsteuppgifter
samt, med anknytning till de av 1957 års riksdag godkända normerna för den
församlingsprästerliga organisationen, en omräkning ske av antalet i bruk
varande vårdplatser vid sjukhus inom pastoraten till ett tillägg till respektive
pastorats folkmängdstal.

På grundval av de utav kammarkollegiet och domkapitlen, med beaktande
av förenämnda två riksdagsbeslut, utarbetade förslagen om pastoratsindelning
och om den församlingsprästerliga organisationen har Kungl. Maj:t för varje
stift, i nådiga brev den 2 juni 1961 till kammarkollegiet, förordnat om ny indelning
av samtliga stift i territoriella pastorat m.m. Bestämmelserna, som således
innebär jämväl ett inordnande av den andliga vården vid sjukhusen inom
den församlingsprästerliga verksamheten, har trätt i kraft den 1 januari innevarande
år.

Beträffande prästutbildningen har några nya regler ej tillkommit med avseende
å sjukhusverksamheten. Enligt Kungl. Maj:ts stadga den 6 maj 1955, nr
209, angående teologiska examina, gäller beträffande den praktisk-teologiska
övningskursen (se 3 § 1 mom. tredje stycket) att utöver i författningsrummet
särskilt omnämnda övningar, däribland kurs i pastoralpsykologi med själavårdslära,
särskilda kurser skall — i den utsträckning kanslern för rikets universitet
bestämmer — anordnas i ämnen, som är av betydelse för kyrklig verksamhet.
Med stöd av stadgandet har meddelats föreskrifter, varigenom en av
fackmän ledd förberedande kurs i dels psykologi och dels psykiatri med neuroslära,
omfattande respektive 18 och 12 timmar, ingår i den praktiska övningskursen
vid de teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund.

Frågans tidigare behandling

I det av tillkallade sakkunniga den 31 oktober 1949 avgivna betänkandet med
förslag till ordnande av den andliga vården vid sjukhusen (SOU 1949: 53) förordades
att särskilda sjukhuspräster skulle anställas vid större sjukhus, där den
andliga vården kunde antagas bereda vederbörande präst full sysselsättning,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

samt att den andliga vården vid övriga sjukhus skulle ombesörjas av prästerskapet
i det pastorat, varest sjukhuset vore beläget, och den prästerliga organisationen
i pastoratet anpassas därefter.

I sitt betänkande upptog de sakkunniga under kap. 7 jämväl frågan om sjukhusprästens
utbildning. I denna fråga åberopade de sakkunniga i huvudsak ett
av dem till Kungl. Maj:t avgivet utlåtande över prästutbildningssakkunnigas
betänkande SOU 1944: 67. I utlåtandet förordades att ifrågavarande utbildning
skulle förläggas till de teologiska fakulteterna och ingå som ett obligatoriskt
led i prästutbildningen för samtliga de teologie studerande, vilka deltoge i den
praktiska utbildningen.

I betänkandet framhöll de sakkunniga vidare att för den präst som ville
ytterligare meritera sig på förevarande område syntes kunna ifrågakomma 1.
tjänstgöring som assistent vid den andliga vården å sjukvårdsinrättning (jfr
kap. 12, s. 98), 2. partiell kurs vid socialpolitiskt institut samt 3. specialutbildning
vid institut för själavård och psykisk rådgivning (S:t Lukasstiftelsen).

Efter det yttranden över de sakkunnigas betänkande avgivits av ett stort antal
myndigheter m. fl., begärde Kungl. Maj:t genom skrivelse nr 8 till 1957
års kyrkomöte dess yttrande i ärendet.

I skrivelse nr 33 åberopade kyrkomötet såsom yttrande vad dess andra tillfälliga
utskott anfört i betänkande nr 19. I fråga om sjukhusprästens utbildning
hade utskottet — som i princip anslöt sig till de sakkunnigas förslag i fråga om
tjänsteorganisationen för den andliga vården vid sjukhusen — anfört:

Utskottet har erfarit, att i den praktisk-teologiska övningskursen vid universiteten
numera ingår kurser i psykologi och psykiatri, ledda av på området
sakkunniga personer.

Utskottet finner det emellertid angeläget, att de präster, som skall handha
den andliga vården vid sjukhusen, beredes tillfälle till fortbildning, varvid den
samverkan mellan läkare, präster och sjuksköterskor, som redan etablerats,
kan ytterligare utvecklas.

För den som skall inneha heltidstjänst vid sjukhusen synes en särskild, längre
kurs vara ett oundgängligt krav.

Genom proposition nr 67 underställde Kungl. Maj:t 1958 års A-riksdag frågan
angående ordnandet av den andliga vården vid sjukhusen m. m. och föreslog
därvid riksdagen, såvitt avsåg den prästerliga verksamheten vid sjukhusen,
att denna i fortsättningen skulle inordnas i församlingsvården och ingå i församlingsprästernas
tjänsteuppgifter. Enligt propositionen hade med hänsyn till
frågans samband med frågan om pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen, vilken behandlats av 1957 års riksdag, departementschefen
ansett det lämpligt att vissa riktlinjer och normer jämväl för ordnande
av den andliga vården vid sjukhusen underställdes riksdagen. Frågan om sjukhusprästens
utbildning berördes ej i propositionen.

På grund av riksdagsupplösningen 1958 kom propositionen ej att upptagas till
slutlig behandling av riksdagen. Frågan förelädes genom propositionen nr B 21

Tredje lagutslcottets utlåtande nr 17 år 1962

i oförändrat skick 1958 års B-riksdag. I två vid sistnämnda riksdag väckta
likalydande motioner — i vilka i första hand hemställdes bl. a. att riksdagen
med avslag på propositionen måtte besluta inrätta särskilda tjänster för den
andliga vården vid sjukhusen att tillsättas efter sökandens lämplighet för uppgiften
oavsett kyrkotillhörighet — berördes utbildningsfrågan såtillvida att
bland de anmärkningar som i motiveringen riktades mot Kungl. Maj-.ts förslag
även upptogs att förslaget förbisåg den väsentliga betydelsen av speciell utbildning
och utpräglade personliga kvalifikationer för den grannlaga uppgift det innebure
att handha den andliga omvårdnaden av sjuka människor. Den absoluta
anknytningen av sjukhusprästens tjänst till svenska kyrkans pastoratsorganisation
syntes motionärerna på ett otillfredsställande sätt lösa frågan om möjligheten
att få för uppgiften speciellt lämpade personer.

Propositionen nr B 21 jämte i ämnet väckta motioner hänvisades till statsutskottet,
som avgav utlåtande i ärendet, nr B 91. Utskottet, som anslöt sig till
departementschefens förslag att särskilda sjukhusprästtjänster icke skulle inrättas
vid sjukhusen, gick i sitt utlåtande ej in på utbildningsfrågan.

Under debatten i kamrarna vid föredragningen av utskottsutlåtandet uppmärksammades
ej frågan om sjukhusprästens utbildning. I skrivelse den 8
december 1958, nr B 121, anmälde riksdagen, att riksdagen fattat beslut angående
ordnande av den andliga vården vid sjukhusen m. m. i överensstämmelse
med vad statsutskottet föreslagit i utlåtandet nr B 91.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 november 1960 hemställde ärkebiskopen
om anslag å 40 000 kr. ur kyrkofonden för utbildningsverksamhet med i motionerna
avsett syfte. Över framställningen inhämtades yttrande av kammarkollegiet,
som avstyrkte densamma. Genom beslut den 10 februari 1961 fann Kungl.
Maj:t skrivelsen ej föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Motionerna

Motionärerna påpekar bl. a. att enligt en i betänkandet SOU 1949: 53 redovisad
undersökning 64 % av 870 tillfrågade patienter önskade samtal med sjukhusprästen.
Med den nya ordningen för den andliga vården vid sjukhusen kan, sägs
det i motionerna, i princip vilken församlingspräst som helst komma att få
ansvar för denna vård, vilken innebär uppgifter av speciell och grannlaga natur
och kräver särskild utbildning. Motionärerna anser den framtida prästutbildningen
böra utformas med hänsyn till den andliga vården vid sjukhusen som en
normal arbetsuppgift för den svenska prästen. Innan detta skett, menar motionärerna,
måste man räkna med att uppgifterna kommer att skötas av ett stort
antal präster som saknar utbildning och erfarenhet på området, varför kompletterande
utbildning för dessa präster måste ordnas.

I motionerna lämnas uppgifter om en genom diakonistyrelsens försorg utarbetad
plan för sådan kompletterande utbildning och sägs att en första utbildningskurs
under 1961 påbörjats med hjälp av olika engångsanslag och bidrag

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

från vederbörande församlingar, bl. a. ett engångsanslag å 10 000 kr. från reservationsanslaget
för extra utgifter inom ecklesiastikdepartementet. Kursen har
rönt stort intresse, anföres det, men torde av främst ekonomiska skäl ej kunna
genomföras i beräknad omfattning. Motionärerna — som ej anser principiella
hinder föreligga mot »att använda kyrkofondsmedel för en åtgärd som är ägnad
att ge prästerna bättre möjligheter att utöva en viss del av de direkt församlingsvårdande
uppgifterna» — anser att av den beräknade kostnaden — 86 000
kr. — för hela utbildningen av 30 elever 48 000 kr., som avser deltagarnas reseoch
traktamentsersättningar, bör belasta vederbörande församlingar, medan
återstoden, 40 000 kr., bör ställas till biskopsmötets förfogande ur kyrkofonden
att användas till en ny utbildningskurs för sjukhuspräster. Det får enligt motionerna
ankomma på biskopsmötet att på lämpligt sätt anordna utbildningen,
rikskyrkligt eller lokalt.

Rc ju issy ttrandena

Över motionerna har jämlikt 46 § riksdagsordningen yttrande inhämtats från
statskontoret, kammarkollegiet samt domkapitlen i Göteborg och Stockholm.

Domkapitlen i Göteborg och Stockholm, som i likhet med motionärerna ej
finner principiella skäl mot anslag ur kyrkofonden för ändamålet, tillstyrker bifall
till motionerna. Stockholms domkapitel framhåller därvid att den berörda
kompletterande utbildningen för församlingspräster är mycket angelägen och
förordar att, därest kyrkofondsmedel ej finnes böra anlitas, anslag för ändamålet
beviljas av statsmedel.

Statskontoret och kammarkollegiet anser däremot att ur kyrkofonden ej bör
bestridas sådana kostnader, varom är fråga. Kammarkollegiet har vid sitt yttrande
fogat avskrift av sitt den 13 januari 1961 avgivna utlåtande till Kungl.
Maj:t över ärkebiskopens framställning i saken den 16 november 1960. I detta
utlåtande ges en utförlig redogörelse för tidigare behandling av frågan om sjukhusprästernas
utbildning. Härefter bemötes såsom följer de synpunkter som
andragits till stöd för det förslag om utbildningskurser vartill motionärerna hänvisat
och vilket hade bilagts ärkebiskopens skrivelse.

De kommitterade, vilka utarbetat det vid förevarande framställning fogade
förslaget till utbildning av präster för den andliga vården vid sjukhusen, ha av
den av statsmakterna beslutade reformen i fråga om ordnandet av den andliga
vården vid sjukhusen och den till grund för beslutet liggande propositionen ansett
sig kunna draga slutsatsen, att omprövning och nytt ställningstagande beträffande
såväl sjukhusprästtjänsternas fullgörande som sjukhusprästernas kvalifikationer
måste göras såväl från kyrkans som från statsmakternas sida. Såsom
motivering för den föreslagna särskilda utbildningen av sjukhuspräster ha
kommitterade anfört bl. a., att prästutbildningen i första hand varit inriktad
på de offentliga gudstjänsterna, de kyrkliga förrättningarna och själavård i allmänhet,
att många präster med liten erfarenhet från själavård bland sjuka således
nu kunde komma att tjänstgöra som själavårdare vid sjukvårdsinrättningar,
att den av ecklesiastikministern förordade omläggningen av den andliga vården
vid sjukvårdsinrättningarna från gudstjänster till mer enskild själavård i ännu

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

högre grad aktualiserade utbildningskravet samt att de positiva intentionerna i
reformen kunde komma att äventyras, om inte utbildningskravet bleve tillgodosett.

Beträffande vad sålunda och i vissa delar i övrigt anförts i det till stöd för
den föreliggande framställningen åberopade förslaget hyser kollegiet en på
väsentliga punkter avvikande mening.

Såsom framgår av den vid avlåtandet av Kungl. Maj:ts propositioner i ämnet
lämnade redogörelsen för propositionernas huvudsakliga innehåll var syftet med
reformen av den andliga vården vid sjukhusen att ge svenska kyrkans verksamhet
på förevarande område en fastare organisation genom att den prästerliga
verksamheten vid sjukhusen inordnades i församlingsvården och gjordes till en
tjänsteuppgift för församlingsprästerna samtidigt med att den församlingsprästerliga
organisationen anpassades därefter. Prästens verksamhet vid sjukhusen
torde ej vara avsedd att till arten vara annorlunda än den han ägnade sina församlingsbor
i övrigt. I propositionen nr 67 till 1958 års A-riksdag uttalade sålunda
departementschefen under »III. sjukhusprästens uppgifter», att den prästerliga
verksamheten på sjukhusen givetvis, såsom de sakkunniga framhållit, i
främsta rummet skulle avse religiös omvårdnad om patienterna samt att de
väsentligaste uppgifterna alltså borde vara de, som ankomme på en församlingspräst
nämligen enksild själavård, hållande av gudstjänster och andaktsstunder,
verkställande av kyrkliga förrättningar i övrigt samt vissa kyrkobokföringsuppgifter.

Före statsmakternas avgörande 1958 av frågan om ordnandet av den andliga
vården vid sjukhusen hade den praktiska utbildningen vid de teologiska fakulteterna,
såsom ovan nämnts utökats med kurser i psykologi och psykiatri m. m.
Det torde icke kunna antagas att statsmakterna, därest reformen ansetts påkalla
en ytterligare kompletterande utbildning av prästerna för sjukhustjänsten,
skulle ha lämnat frågan om anordnande av dylik utbildning och anvisande av
medel därtill obeaktad. Det torde därför knappast vara riktigt att utgå från
att frågan om utbildning av präster för den andliga vården vid sjukhusen i och
för sig aktualiserats genom statsmakternas beslut 1958.

Man torde ej böra underskatta den nuvarande prästutbildningens värde för
församlingsprästernas sjukhustjänstgöring. I förening med den allmänna erfarenhet
om själavård bland sjuka, som städse kommit prästerna till del i det dagliga
arbetet genom kontakten med de många sjuka, vilka icke vårdas på sjukhusen,
skapar utbildningen säkerligen goda förutsättningar för deras handhavande
av den andliga vården vid sjukhusen. Prästerna fullgöra i många fall även
annan spccialtjänst, utan att därför ansetts böra krävas särskild utbildning vid
sidan av den allmänna prästutbildningen. Exempel härpå utgöra stiftsprästerna
med deras mångskiftande verksamhet inom ungdomsvård, sjömansvård, kyrkligt
bildningsarbete o. d. samt sjömanspräster och enligt f. n. gällande ordning
militärpastorer.

I sitt tidigare citerade utlåtande över de sakkunnigas betänkande, i vad gällde
sjukhusprästens utbildning, gav kollegiet uttryck åt uppfattningen att den särskilda
kunskap hos sjukhusprästen, som här avsåges, borde meddelas i den allmänna
prästutbildningen även om, på sätt kollegiet förordade, den andliga
vården vid sjukhusen inordnades under pastoratsorganisationen. Då detta nu
kommer att ske som följd av statsmakternas beslut, har kollegiet ingen anledning
att frångå sin sålunda uttalade mening. Enligt kollegiets åsikt bör följaktligen
kostnaden för ifrågavarande specialutbildning, i den mån den anses böra
komma till stånd, liksom kostnaden för prästutbildningen i övrigt vid de teologiska
fakulteterna bestridas av statsmedel. Kyrkofonden har hittills över huvud

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

icke avsetts skola bestrida utbildningskostnader. Om den i det föreliggande förslaget
framförda tanken, att i mån av kompetens också själavårdare icke tillhörande
svenska kyrkan skulle äga rätt att närvara vid utbildningskursen, innebär
att även dylik kursdeltagare skulle åtnjuta bidrag från det begärda kyrkofondsanslaget,
kan detta av rent kyrkorättsliga skäl icke ifrågakomma.

Den föreslagna utbildningskursen skulle enligt framställningen behöva göras
kontinuerlig med varandra avlösande kurser. Avsikten synes vara att ny kurs
skulle påbörjas vartannat år. Även om under sådana omständigheter så många
församlingspräster skulle vilja underkasta sig den enligt kollegiets mening alltför
omfattande och tidskrävande kurs, som här föreslagits, att det tänkta
maximiantalet av högst 30 deltagare i varje kurs kan fyllas, skulle utbildning på
detta sätt kunna givas åt en endast ringa del — genomsnitt för år föga mer än
en halv procent — av sammanlagda antalet församlingspräster. Därest en vidgad
eller kompletterande utbildning av församlingsprästerna för sjukhustjänsten
skulle anses oundgängligen nödvändig, bör detta i anslutning till kollegiets förut
redovisade mening ske genom utökning av hithörande kurs vid de teologiska
fakulteterna. Det torde därvid i första hand böra ankomma på vederbörande
universitetsmyndigheter, närmast universitetskanslern, att taga ställning till
frågan.

Beträffande den i förslaget gjorda ekonomiska kalkylen för utbildningskursen
må anmärkas, att i kalkylen ej synes ha beaktats av kursen förorsakade indirekta
kostnader, t. ex. utgifter för vikarier under kursdeltagarnas bortovaro
från sina församlingar.

I sitt yttrande över de nu förevarande motionerna påpekar kammarkollegiet
att Kungl. Maj:t samma dag som beslut meddelades om avslag på ärkebiskopens
skrivelse, eller den 10 februari 1961, i proposition nr 47 avgav förslag om
anslag för budgetåret 1961/62 ur kyrkofonden som bidrag till bestridande av
kostnader för utbildning av kyrkomusiker vid Sköndalsinstitutet, vilket förslag
riksdagen biföll. Sådana särskilda omständigheter som i propositionen åberopades
till stöd för det där framförda förslaget anser kollegiet ej föreligga i nu
ifrågavarande fall, där det ej är fråga om utbildning för speciella tjänster utan
en allmän utbildning av präster. Dylik utbildning, yttrar kollegiet, har hittills
bekostats av statsmedel och det torde ej föreligga skäl att nu frångå denna
princip.

Departementschefens anförande i det avsnitt av propositionen nr 47/1961 till
vilket kollegiet hänvisat är av följande lydelse.

I likhet med statsutskottet vid fjolårets riksdag finner jag emellertid, att den
kyrkomusikaliska linjen vid Sköndalsinstitutet i viss mån intar en särställning.
Den utbildning, som där med stöd av Kungl. Maj:ts medgivande den 8 maj
1959 bedrives, avser nämligen att ge behörighet till den nya typ av kyrkomusikcrtjänster,
kyrkokantorstjänster, som inrättats genom 1958 års kyrkomusikerreform.
Vid sidan av Sköndalsinstitutet finns inte någon läroanstalt, som meddelar
både de kyrkomusikaliska och de musikpedagogiska kunskaper, som fordras
för dessa tjänster. Då det sålunda här är fråga om en utbildning för reguljära
tjänster som kyrkomusiker, anser jag mig inte böra motsätta mig ett visst bidrag
till kostnaderna härför. Tillkomsten av ett sådant bidrag torde inte stå i strid
med de principiella synpunkter jag i det föregående anfört rörande diakonien
och utbildningen av diakoniarbetare. Jag finner inte heller, att några avgörande

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

principiella skäl kan anföras mot att anlita kyrkofondsmedel till bestridande av
kostnader för sådan speciell, för vissa kyrkliga tjänster betydelsefull utbildning,
som inte ordnas genom det allmännas försorg. Med hänsyn till utbildningens
syfte bör sålunda här ifrågasatt bidrag enligt min mening kunna utgå ur
kyrkofonden.

D. Motionerna 1:172 och II: 378 om tjänstebil för
biskopen i Luleå stift

På grundval av bestämmelsen i 6 § andra stycket 1) kyrkofondslagen skall
kostnad för avlöningsförmåner åt biskoparna utgöras ur kyrkofonden. Angående
ersättning vid resa i tjänsteärenden skall därvid gälla bestämmelserna i allmänna
resereglementet och i särskilda av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter
(29 § 2 mom. prästlönereglementet den 29 juni 1951, nr 577). I tilläggsbestämmelserna
till prästlönereglementet 16 § 2 mom. första punkten (i dess lydelse
enligt SFS 287/1960) sägs att till biskop skall utgå resekostnadsersättning och
traktamente enligt allmänna resereglementet. Enligt Kungl. brev den 8 juni
1961 angående resekostnader till biskop vid tjänsteresa med egen bil har medgivande
lämnats om beräkning av ersättning för sådan kostnad efter de i 2 §
1 mom. kungörelsen den 12 december 1952 angående resekostnadsersättning vid
tjänsteresa med egen bil m. m. för större bil angivna grunderna och utan den
kostnadsjämförelse som stadgas i 4 § första stycket allmänna resereglementet.

Med anledning av motionärernas förslag om tillämpande, beträffande tjänstebil
för biskopen i Luleå stift, av de normer som gäller för landshövdingarna kan
här anmärkas att föreskrifter i fråga om användningen av de till länsstyrelserna
anskaffade bilarna ges i Kungl. brev den 12 december 1947. Föreskrifterna är
återgivna i statsliggaren för budgetåret 1961/62 sid. 1 180—1 181. Bilarna har
på Kungl. Maj:ts uppdrag anskaffats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i enlighet
med särskilda bestämmelser om besiktning, utrustning m. m., givna i
Kungl. brev den 19 september 1947.

Frågans tidigare behandling

I sin skrivelse nr 3 hemställde 1957 års kyrkomöte om rätt för biskoparna i
Härnösands och Luleå stift att disponera tjänstebil, över denna hemställan inhämtade
Kungl. Maj:t yttrande av bl. a. statskontoret och kammarkollegiet.
Båda dessa remissinstanser tillstyrkte framställningen såvitt avsåg biskopen i
Luleå stift. Genom beslut den 27 juli 1961 lämnade emellertid Kungl. Maj:t
kyrkomötets skrivelse utan någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Motionerna

I motionerna framhålles att Luleå stift intar en särställning i administrativt
avseende i det dess areal omfattar drygt en tredjedel av landets hela yta. Det

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

påpekas att avstånden från stiftsstaden till de olika församlingarna genomgående
är betydande. Som exempel anges att Karesuando ligger omkring 4-30 km och
vissa församlingar i Västerbottens lappmark mellan 500 och 600 km från Luleå.
Vägförbindelserna har under senare årtionden högst betydligt förbättrats, anför
motionärerna, men de allmänna kommunikationerna är ofta så anordnade att
de endast med avsevärd tidsförlust låter sig användas för resor i tjänsten.

Motionärerna upplyser att tidigare hinder för genomförande av anordning
med tjänstebil för biskopen undanröjts genom att den nuvarande innehavaren
av expeditionsvaktsysslan är väl kvalificerad att tjänstgöra som chaufför och
genom att numera garage finnes uppfört å biskopsgårdens tomt.

Till stöd för motionsyrkandet anföres slutligen i motionerna att en tjänstebil
avsevärt skulle underlätta den för biskopen i stiftet synnerligen krävande tjänsten
och även skulle komma att utnyttjas vid tjänsteresor av ledamöter i domkapitel
och stiftsnämnd. Anordnandet bör, säger motionärerna, ske efter i huvudsak
samma grunder som gäller för landshövdingarna.

R emissyttrandena

över motionerna har jämlikt 46 § riksdagsordningen yttrande inhämtats från
statskontoret, kammarkollegiet och domkapitlet i Luleå.

Statskontoret och kammarkollegiet har ingen erinran emot bifall till motionerna
och Luleå domkapitel tillstyrker varmt motionärernas hemställan.

Samtliga remissinstanser erinrar om 1957 års kyrkomötes framställning i ämnet
och hänvisar till sina däröver avgivna yttranden. I dessa yttranden anfördes
såvitt nu är i fråga.

Statskontoret:

För biskopen i Luleå stift äro däremot förhållandena annorlunda. De angivna
reslängderna utvisa, att bil i detta stift utnyttjas i avsevärt större utsträckning
än i Härnösandsstiftet. I detta sammanhang förtjänar påpekas, att de samlade
kostnaderna för hållande av större bil (= tjänstevikt över 1 100 kg) — medräknat
såväl de fasta utgifterna (amortering, ränta, skatt, försäkring, garage,
tvättning) som de rörliga (bensin, olja, smörjning, däck, reparationer) — vid en
årlig körsträcka av 2 000 mil enligt sakrevisionens beräkningar uppgå till 7 217
kr. per år. Då det senaste årets kostnader för resor för Luleåbiskopen uppgått
till ca 14 000 kr., skulle sålunda även efter avdrag för Stockholmsresor ett icke
obetydligt belopp återstå för traktamentsersättningar till biskopen samt arvoden
och traktamentsersättningar till eventuell chaufför. Kostnaderna för chaufför
låta sig dock svårligen beräknas, då storleken av utgifterna är beroende av om
personal å domkapitel eller vid biskopsgård kan utnyttjas. Vissa möjligheter
härtill torde enligt vad statskontoret under hand inhämtat komma att finnas
inom den närmaste framtiden. Vid åtskilliga resor torde också medföljande
stiftsadjunkt kunna fungera som förare av bilen. Personalökning vid domkapitlet
bör således icke bli erforderlig. Med hänsyn till det anförda och då till förmån
för anskaffande av tjänstebil i detta fall även tala de speciella förhållanden,
som råda i Luleå stift, vars areal omfattar en tredjedel av hela rikets ytvidd
och är mer än dubbelt så vidsträckt som något annat stifts, vill statskontoret

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962 27

icke motsätta sig ett bifall till kyrkomötets framställning, vad gäller biskopen i
Luleå stift.

I fråga om de närmare föreskrifter, som böra meddelas för reglering av hithörande
förhållanden, vill statskontoret endast framhålla, att de för landshövdingarna
gällande reglerna icke låta sig utan vidare tillämpas.

Kostnaderna för ändamålet böra liksom lönekostnaderna för biskoparna gäldas
ur kyrkofonden. Ett genomförande av förslaget torde förutsätta riksdagens
godkännande.

Statskontoret får slutligen framhålla, att det synes kunna ifrågasättas, om
icke, innan tjänstebil anskaffas, Kungi. Maj:ts beslut av den 8 juni 1951 angående
resckostnadsersättning till biskop vid tjänsteresa med egen bil bör så
ändras att biskop i Luleå stift blir berättigad uppbära ersättning för tjänsteresa
utan kostnadsjämförelse även vid samåkning med stiftsadjunkt i dennes
bil. En sådan förmån kan måhända vara motiverad även beträffande biskoparna
i övriga stift.

Kammarkolle gie t:

Luleå stift, som omfattar Västerbottens och Norrbottens län, har en areal av
165 017 kvadratkilometer, motsvarande omkring en tredjedel av rikets ytvidd.

Såsom framhållits i ärendet skulle ett förseende av ifrågavarande båda biskopar
med tjänstebil, med rätt att disponera chaufför för bilen, helt visst medföra
betydande fördelar för dem vid fullgörande av deras tjänsteuppgifter. Såvitt
angår biskopen i Luleå måste berörda fördelar antagas väl uppväga de med
anordningen förenade kostnaderna.

Kostnaderna för tjänstebil böra givetvis gäldas ur kyrkofonden.

Vad angår de närmare föreskrifter, som böra meddelas i fråga om rätten att
disponera tjänstebil, synas dessa föreskrifter kunna utformas i huvudsak efter
mönster av de i Kungl. Maj:ts brev den 12 december 194-7 meddelade bestämmelserna
rörande tjänstebil för landshövding.

Luleå domkapitel:

Det synes domkapitlet otvivelaktigt, att den avsedda anordningen skulle
bereda biskopen avsevärd besparing av tid och kraft och möjliggöra viss inbesparing
av traktamentsersättning, då till buds stående kommunikationsmedel
ofta nödga till övernattning särskilt vid resor till stiftets södra delar. Domkapitlet
önskar också understryka betydelsen av att en tjänstebil skulle kunna utnyttjas
vid besök, som domkapitel eller stiftsnämnd eller delegation därav kan
behöva företaga för att skaffa sig närmare kännedom om de förhållanden, som
sammanhänga med ett hos vederbörande myndighet anhängigt ärende. Enligt
domkapitlets mening föreligger det mycket goda skäl för att en tjänstebil ställes
till förfogande.

Statskontoret finner nu sina i det tidigare yttrandet anförda synpunkter alltjämt
äga giltighet och vidhåller dessa, dock med erinran att i det nyligen avgivna
betänkandet av 1961 års prästreseutredning ej föreslagits ändring i vad
avser allmänna resereglementets tillämpning å ärkebiskopen och övriga biskopar
samt att kyrkomötets omförmälda begäran ej föranlett någon Kungl. Maj:ts
åtgärd. Statskontoret nämner slutligen att enligt kyrkofondens räkenskaper för
budgetåret 1960/61 resekostnaderna för biskopen i Luleå stift även sagda budgetår
uppgick till i runt tal 14 000 kr.

Kammarkollegiet erinrar i sitt yttrande över motionerna också om Kungl.
Maj :ts avslagsbeslut å kyrkomötets framställning och fortsätter.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

Av akten till Kungl. Maj:ts nämnda beslut framgår, att även statskontoret
tillstyrkt kyrkomötets framställning i vad densamma avsåge biskopen i Luleå.
Statens sakrevision hade emellertid uttalat betänkligheter mot att för det dåvarande
förorda anskaffande av tjänstebil, vilket motiverades med att någon
för tjänstebil avsvarig förare icke funnes att tillgå. Chaufförssysslan hade nämligen
befunnits lämpligen böra kombineras med tjänsten som expeditionsvakt
hos domkapitlet, och den då anställde expeditionsvakten hade av åldersskäl
icke önskat åtaga sig sysslan.

I motionerna har anförts, att ny expeditionsvakt blivit anställd hos domkapitlet
och att denna kunde tjänstgöra som chaufför.

Av handlingarna i berörda akt framgår vidare, att sakrevisionen — i yttrande
till domkapitlet i Luleå — konstaterat, att godtagbart garage saknades.

I motionerna upplyses, att garage uppförts å biskopsgårdens tomt under sistlidet
år.

Efter vad sålunda förekommit lärer — såvitt kollegiet kan finna — hinder
icke böra möta mot att förse biskopen i Luleå med tjänstebil.

Luleå domkapitel anser att den tid som förflutit sedan dess tidigare citerade
yttrande avgavs ytterligare bestyrkt riktigheten av vad domkapitlet då anförde.
I det nu avgivna yttrandet sägs vidare.

Biskopens tid för resor och förrättningar inom stiftet utgjorde under år 1961
106 dagar, vartill komma 15 dagar, då domprosten i biskopens ställe utfört vissa
förrättningar. Nu är visserligen att märka, att i fråga om visitationsförrättningar
resor inom pastoratet lämpligen kunna företagas i annan bil, då församlingens
präster då deltaga i besöken på olika platser inom församlingarna, varför antalet
dagar, då traktamentsersättning för åtföljande chaufför behöver ifrågakomma,
helt naturligt kan avsesvärt minska. Resdagarna för hans del bli då
begränsade till tvenne för varje sådan förrättning.

Domkapitlet vill vidare bestyrka de i motionerna lämnade uppgifterna, att
den från den 1 januari 1962 anställde expeditionsvakten är val skickad för uppgiften,
då han haft anställning såsom busschaufför och även tjänstgjort som bilambulansförare,
samt att varmgarage nu finnes uppfört på biskopsgårdens tomt.

Domkapitlet vill slutligen understryka, att det för biskopen i detta stift, som
med utökad organisation ställt ökade krav på hans rörlighet, måste anses innebära
så avsevärda fördelar i fråga om utnyttjande av tid och krafter att äga tillgång
till tjänstebil, att domkapitlet i den nu uppkomna situationen alltfort
varmt förordar bifall till de av med arbetsförhållandena förtrogna ledamöter
av Riksdagen i ärendet väckta motionerna.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

Utskottet

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot de i förevarande del av
propositionen framlagda förslagen.

I sitt tidigare (s. 6 ovan) redovisade, av riksdagen godkända utlåtande nr
11/1961 i anledning av bl. a. väckta motioner med yrkande om bidrag med
18 500 kr. ur kyrkofonden till avlöning av Evangeliska fosterlandsstiftelsens
sjömanspräst i Hamburg genom förmedling av svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse,
fann utskottet den väckta frågan mycket angelägen och ifrågasatte
huruvida ej en lösning i någon form vore möjlig. Utskottet anvisade härvid
bl. a. den utvägen att sjömansvårdsstyrelsen anställde den för sjömansvården
i Hamburg erforderlige prästerlige befattningshavaren och även ansvarade
för vederbörandes lön, under det att verksamheten i övrigt omhänderhades
av stiftelsen. Huruvida styrelsen på grund av ett sådant åtagande borde erhålla
ytterligare bidrag ur kyrkofonden finge givetvis, anförde utskottet, prövas i
vanlig ordning — senast i samband med prövningen av anslagsfrågor inför budgetåret
1962/63. Utskottet förutsatte att vid denna prövning skulle beaktas att
ett sådant bidrag kunde utgöra ett villkor för åtagandet och att, om bidrag ej
erhölles, verksamheten i fråga kunde komma att helt upphöra eller i ekonomiskt
hänseende helt överflyttas på sjömansvårdsstyrelsen.

I propositionen redovisas icke några överväganden i denna fråga och föreslås
ingen utökning av avlöningsbidragen till sjömansvårdsstyrelsen, som alltså enligt
propositionen jämväl för budgetåret 1962/63 skall äga att av kyrkofondsmedel
uppbära högst elva årliga avlöningsbidrag om 18 500 kr., under villkor att
styrelsen bedriver religiös och social verksamhet genom i utlandet stationerade
präster till minst det antal som svarar mot bidragen. Sjömansvårdsstyrelsen
hade emellertid i sin petitaskrivelse den 31 augusti 1961 ej begärt någon utökning
av antalet avlöningsbidrag.

I motionerna 1:545 och II: 659 har nu, med upplysning att sjömansvårdsstyrelsen
och fosterlandsstiftelsen den 13 februari 1962 träffat viss överenskommelse
i saken, yrkats att riksdagen måtte anvisa ytterligare ett avlöningsbidrag till
styrelsen. Utdrag av protokoll fört vid styrelsens sammanträde i ärendet sagda
dag har ingivits till utskottet (redovisat sid. 7—8 ovan). Av protokollet framgår
att överenskommelse mellan de berörda parterna träffats i enlighet med de riktlinjer
utskottet enligt vad nyss angivits förordat i utlåtandet nr 11/1961. Ett
villkor för styrelsens åtaganden i saken angives vara att lönebidrag för ändamålet
utgår ur kyrkofonden.

Av den utredning angående stiftelsens verksamhet genom sjömanspräst i
Hamburg som förebragts främst i det av utskottet år 1960 (uti. nr 19/1960)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

behandlade ärendet framgår att verksamheten måste anses fylla ett mycket stort
och såvitt kan bedömas även varaktigt behov inom sjömansvården. Det måste
därför anses i hög grad motiverat att bidrag till avlönande av vederbörande
präst utgår ur kyrkofonden. Med hänsyn till ändamålets angelägenhet och anslagsfrågans
begränsade natur torde hänsyn till andra anspråk på fonden ej
böra hindra att sådant anslag nu beviljas. Med den anordning som enligt sjömansvårdsstyrelsens
ovannämnda protokoll träffats synes ej heller principiella
skäl tala mot anlitande av kvrkofondsmedel för ändamålet. På grund härav och
mot bakgrund av vad utskottet anfört i sina tidigare utlåtanden i ämnet anser
sig utskottet böra förorda att — så länge den av sjömans vårdsstyrelsen den 13
februari 1962 beslutade ordningen beträffande dess samarbete med fosterlandsstiftelsen
i fråga om den sjömansvårdande verksamheten i Hamburg tillämpas
— årligen fr. o. m. budgetåret 1962/63 tills vidare, utöver nu utgående elva
bidrag, ur kyrkofonden skall till sjömansvårdsstyrelsen utgå ytterligare ett
bidrag om 18 500 kr. för avlönande enligt gällande grunder av präster anställda
i styrelsens tjänst i utlandet. Det tillkommer givetvis Kungl. Maj:t att, i den
mån det befinnes erforderligt, utfärda närmare föreskrifter om kontroll och tillsyn
rörande medlens användning.

Huvudyrkandet i motionerna 1:16 och II: 26 innebär att särskilda studentprästbefattningar
i form av stiftsadjunktstjänster skall inrättas i Uppsala,
Lund, Göteborg och Stockholm. För närvarande har den andliga vården
vid universitet och högskolor ordnats så att vissa präster utsetts att vid sidan
av ordinarie församlingsarbete särskilt verka bland studenterna. Avlöningsfrågan
synes i vart fall i Stockholm ha lösts så att vederbörande erhållit partiell tjänstledighet
med löneavdrag, varvid studentprästnämnden — med anlitande bl. a.
av anslaget ur kyrkofonden — svarar för utfyllnad av lönen. I Lund tillämpas,
såvitt framgår av vissa yttranden, det systemet att den prästerlige befattningshavaren
i fråga genom dispositioner av sina överordnade utan avdrag å lön frigöres
från övrigt arbete så att han i större omfattning kan ägna sig åt verksamhet
bland studenterna, därvid några ekonomiska förpliktelser ej åvilar studentkåren.

Antalet studerande vid universitet och högskolor på de ifrågavarande kårorterna
är, som framgår av de i den föregående redogörelsen (s. 11 ovan) refererade
motionerna, numera betydande. I den mån studenterna — såsom i stor
utsträckning torde vara fallet — ej är kyrkoskrivna inom vederbörande städers
församlingar är den prästerliga organisationen inom församlingarna ej avpassad
med tanke på dessa. I de flesta yttrandena över motionerna uttalas att behovet
av kontakt med en prästman för samtal, rådgivning eller andlig vård i övrigt är
framträdande för den kategori av befolkningen som universitets- och högskolestuderande
utgör. Om så är fallet måste vederbörande församlingars resurser i
fråga om antalet prästerliga befattningshavare framstå som än mer otillräckliga.

I princip bör enligt utskottets mening i fråga om den andliga vården gälla
enhetliga regler för alla befolkningskategorier. Den ordinarie verksamheten i

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

varje församling bör således så långt möjligt kunna omfatta alla dem som vistas
inom församlingen. På denna princip vilar de nyligen genomförda besluten om
inordnande av den andliga vården vid sjukhusen i församlingsprästernas tjänsteuppgifter
(se s. 19 ovan). Principen har också kommit till uttryck i det förslag
angående själavårdsverksamheten inom krigsmakten som framlagts i försvarets
personalvårdsutrednings betänkande III. Statsmakternas ställningstagande till
förslaget i denna del har emellertid skjutits på framtiden (se bil. 6 till årets
statsverksproposition sid. 286—289 och 291—292. Jfr även bil. 4 till statsverkspropositionen
sid. 55—63 och 76—77 angående den andliga vården vid fångvårdsanstaltema).
Från nu angivna synpunkt synes den lösningen vara att föredra
att för bestämmade av antalet präster i församling, där regelmässigt ett
större antal å annan ort kyrkoskrivna studerande vistas, en viss koefficient finge
tillgodoräknas vid beräkningen av befolkningsunderlaget i församlingen. Svårigheter
— åtminstone i fråga om de större kårorterna — att avgöra till vilken eller
vilka församlingar studenterna skall anses knutna kan emellertid tala mot en
sådan anordning. Till stöd för alternativet att — såsom skett beträffande sjömännen
i vissa större hamnar — inrätta en särskild prästex-lig befattning för
ändamålet kan möjligen även åberopas studenternas intresse att äga tillgång till
en gemensam präst, vars verksamhet kan anknytas till en studenternas egen eller
en av dem eljest speciellt anlitad kyrkobyggnad.

Utskottet anser förevarande spörsmål väl förtjänt av uppmärksamhet och
förordar att frågan göres till föremål för översyn i den form Kungl. Maj:t kan
finna lämplig. Innan resultatet av en sådan översyn och i anledning därav gjorda
överväganden framlagts är utskottet ej berett att taga ställning till frågan huruvida
särskilda åtgärder på området kan anses påkallade. Med hänsyn till utskottets
tidigare antydda principiella inställning rörande den andliga vården över
huvud måste ett sådant ställningstagande bl. a. bli beroende av i vilken utsträckning
de studenter som vistas inom kårorterna är eller bör vara kyrkoskrivna
inom församlingarna därstädes.

Utskottet finner ej tillräckliga skäl att i frågans nuvarande läge tillstyrka
motionärernas hemställan om höjning av det bidrag som för näi-varande utgår
ur kyrkofonden till avlönande av för verksamhet bland universitets- och högskolestuderande
m. fl. anställda präster.

Från och med den 1 januari innevarande år gäller, som tidigare (s. 19 ovan) angivits,
beträffande den andliga vården vid sjukhusen en ny ordning, innebärande
att den församlingsprästerliga organisationen avpassats med hänsyn till antalet
i bruk varande vårdplatser vid sjukhus inom pastoraten. I motionerna 1:302 och
11:374- påpekas att härigenom »i princip vilken präst som helst» kan komma att
anförtros denna vård och hävdas att ordningen kräver särskild utbildning
av prästerna för tjänst vid sjukhusen. Med hänvisning
till att genom diakonistyrelsens försorg en kurs för sådan utbildning igångsatts
och nya kurser planerats föreslår motionärerna att ur kyrkofonden skall utgå
40 000 kr. såsom bidrag till en ny sådan kurs.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

Utskottet finner, huvudsakligen på de skäl som kammarkollegiet andragit i
frågan, principiella hinder föreligga mot användning av kyrkofondsmedel för
ändamålet och kan av denna anledning ej förorda bifall till motionärernas hemställan.

Motionerna 1:172 och 11:378, slutligen, syftar till att på kyrkofondens bekostnad
skall anskaffas tjänstebil för biskopen i Luleå stift. Utskottet
finner sig ej kunna antaga att en sådan anordning skulle medföra någon
besparing av kyrkofondsmedel. Med nu gällande regler (se s. 25 ovan) torde det
vidare vara möjligt för biskop, som föredrar att resa med bil, att — i vart fall
när det gäller så betydande körsträckor som biskopen i Luleå stift årligen har
att färdas i tjänsten — med ingen eller obetydlig kostnad för egen del anlita
detta färdsätt. Med hänsyn härtill och då utskottet anser det böra undvikas att
någon särregel som den föreslagna införes för en befattningshavare inom en viss
kategori, kan utskottet ej tillstyrka bifall till ifrågavarande motioner.

Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte

A. bifalla förevarande proposition, i den del den hänvisats
till lagutskott, med det tillägget att riksdagen, i anledning av
motionerna I: 545 och II: 659, medgiver att ur kyrkofonden till
svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse må årligen fr. o. m. budgetåret
1962/63 tills vidare, utöver tidigare anslagna elva
bidrag, utgå ytterligare ett bidrag om 18 500 kr. för avlönande
enligt gällande grunder av präster anställda i styrelsens tjänst
i utlandet;

B. 1) med anledning av motionerna 1:16 och II: 26 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om viss översyn rörande den
andliga vården vid universitet och högskolor i enlighet med
vad utskottet i sitt utlåtande i denna del anfört;

2) lämna motionerna 1:16 och II: 26 i den mån de ej besvarats
genom vad utskottet ovan anfört och hemställt utan
någon riksdagens åtgärd;

C. lämna motionerna 1:302 och II: 374 utan någon riksdagens
åtgärd; samt

D. lämna motionerna 1:172 och II: 378 utan någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 3 april 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962 33

Vid detta ärendes behandling har såvitt avser -punkterna A, B och D i utlåtandet
närvarit:

från första kammaren: herrar Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson,
Åkesson, Herbert Larsson, Wirmark, Paul Jansson och Gunnar Pettersson*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,
herrar Jansson i Benestad, Johansson i öckerö, Persson i Tandö och
Bengtsson i Göteborg*.

Vid ärendets behandling såvitt avser punkten C i utlåtandet har närvarit:

från första kammaren: herrar Lindahl, Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Georg
Carlsson, Herbert Larsson, Wirmark och Gunnar Pettersson*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,
herr Johansson i öckerö, fröken Anderson i Lerum, herrar Bengtsson i
Göteborg* och Mattsson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

I. beträffande punkten A i utskottets hemställan av herrar Levin, Kristiansson,
Herbert Larsson, Paul Jansson och Persson i Tandö, vilka ansett

dels att utlåtandet i stället för det stycke å s. 29—30 som börjar med orden
»Av den» och slutar med orden »medlens användning» bort ha följande lydelse:

»Av den utredning angående stiftelsens verksamhet genom sjömanspräst i
Hamburg som förebragts främst i det av utskottet år 1960 (uti. nr 19/1960)
behandlade ärendet framgår att verksamheten måste anses fylla ett mycket
stort och såvitt kan bedömas även varaktigt behov inom sjömansvården. Det
måste därför anses i hög grad motiverat att bidrag till avlönande av vederbörande
präst utgår ur kyrkofonden. Med den anordning som enligt sjömansvårdsstyrelsens
ovannämnda protokoll träffats synes principiella skäl ej tala
mot anlitande av kyrkofondsmedel för ändamålet. Såsom utskottet uttalade
i sitt utlåtande nr 11/1961 bör emellertid frågan om sådant anslag prövas i
vanlig ordning, dvs. av Kungl. Maj:t efter framställning från sjömansvårdsstyrelsen
och i samband med prövningen av övriga anslagsfrågor inför ett nytt
budgetår. Endast vid en sådan prövning kan en behörig avvägning ske av
anslagets berättigande i förhållande till andra angelägna anspråk på fonden.
Det kan antagas att sjömansvårdsstyrelsen kommer att i anledning av den
nu träffade överenskommelsen med fosterlandsstiftelsen inför nästa budgetår
hemställa hos Kungl. Maj:t om ytterligare ett bidrag för avlönande av präster
anställda i styrelsens tjänst i utlandet. 1963 års riksdag torde därför få taga
ställning i frågan i samband med behandlingen av proposition nästa år om
anslag ur kyrkofonden.

34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

Utskottet avstyrker således bifall till motionerna I: 545 och II: 659.»

dels ock att utskottet i förevarande del bort hemställa, att riksdagen måtte
»A. bifalla förevarande proposition, i den del den hänvisats till lagutskott,
samt lämna motionerna 1:545 och 11:659 utan någon riksdagens åtgärd;».

II. beträffande punkten B. 2) i utskottets hemställan av herrar Ebbe Ohlsson,
Jansson i Benestad och Bengtsson i Göteborg, vilka ansett

dels att utlåtandet i stället för det stycke å s. 31 som börjar med orden
»Utskottet finner» och slutar med orden »anställda präster» bort ha följande
lydelse.

»Motionärernas yrkande om höjning av det anslag som för närvarande utgår
ur kyrkofonden till avlönande av för verksamhet bland universitets- och
högskolestuderande m. fl. anställda präster har tillstyrkts av alla de remissinstanser
som särskilt yttrat sig i frågan, bl. a. av kammarkollegiet. Bidragsbeloppet,
som för närvarande är fastställt till 8.500 kr., har alltsedan det ursprungligen
beviljades, helt tagits i anspråk för studentprästverksamheten i
Uppsala och Stockholm. Ett bifall till förslaget om en höjning av beloppet till
17.000 kr. skulle medföra att samma belopp, som således nu utgår till Uppsala
och Stockholm, skulle kunna lämnas även till Lund och Göteborg. Att
så sker får anses i hög grad motiverat med hänsyn till verksamhetens nuvarande
omfattning i sistnämnda två städer.

Utskottet tillstyrker således bifall till motionerna 1:16 och II: 26 på denna
punkt.»

dels ock att utskottet i förevarande del bort hemställa, att riksdagen måtte
»2) med bifall till motionerna 1:16 och II: 26, i vad därigenom yrkats anslag
ur kyrkofonden till studentprästnämnderna i Lund och Göteborg, medgiva att
det årliga anslag som med stöd av 6 § andra stycket 4) lagen om kyrkofond
utgår till avlönande av för verksamhet bland universitets- och högskolestuderande
m. fl. anställda präster må fr. o.m. den 1 juli 1962 höjas till
17 000 kr.;

3) lämna motionerna I: 16 och II: 26 i den mån de ej besvarats genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt utan någon riksdagens åtgärd;».

III. beträffande punkten D. i utskottets hemställan av herrar Ebbe Ohlsson,
Nyberg, Jansson i Benestad och Bengtsson i Göteborg, vilka ansett

dels att utlåtandet i stället för det stycke å s. 32 som börjar med orden
»Motionerna 1:172» och slutar med orden »ifrågavarande motioner» bort ha
följande lydelse:

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1962

»Motionerna 1:172 och 11:378 slutligen syftar till att på kyrkofondens bekostnad
skall anskaffas tjänstebil för biskopen i Luleå stift.
Med hänsyn till de stora avstånden i nämnda stift och de besparingar i skilda
avseenden som torde kunna möjliggöras genom anskaffande av en tjänstebil
anser utskottet att anskaffande av tjänstebil i detta speciella fall är befogat.»

dels ock att utskottet i förevarande del bort hemställa, att riksdagen
måtte

»D. med bifall till motionerna 1:172 och II: 378, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för anskaffande, på
kyrkofondens bekostnad, av tjänstebil åt biskopen i Luleå stift.»