Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960 (Utlåtande 1960:L3u15 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

Nr 15

Utlåtande i anledning av motioner om ändring i lagen om ersättning
för mistad fiskerätt m. in.

Tredje lagutskottet har behandlat fyra i riksdagens andra kammare väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 264 av herr Levin, nr 285 av herr
Svensson i Krokstorp m. fl. samt nr 596 och 597 av herr Lundberg.

I motionen II: 264 hemställes, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av lagen om ersättning för mistad fiskerätt, att i lagens första paragraf såsom
ett tredje stycke tillfogas: »Vid ersättnings bestämmande skall beaktas
ej blott den förlust av fiskerätt som ägaren vidkännes utan även den
utvidgning av rätten till fritt eller enskilt fiske som ägaren må hava vunnit.»

Motionen 11:285 gäller strandägares rätt till ersättning för utredningsarbete
m. in. i samband med ansökan om ersättning för mistad fiskerätt.
I motionen yrkas »att riksdagen måtte besluta att samma rätt till ersättning
för utredningsarbete och liknande förberedelser för domstolsbehandling
må tillerkännas strandägare, som styrkt sig ha i laga ordning ansökt om
ersättning för mistad fiskerätt som Kungl. Maj :t beslutat eller kommer att
besluta i fråga om de för kronans räkning utsedda fiskesakkunniga och
övriga experter samt att ersättningarna skall utgå ur förslagsanslag till
Ersättning till strandägare för mistad fiskerätt som redan av riksdagen beslutats
eller framdeles kan komma att beslutas».

I motionen II: 596 yrkas dels avslag å Kungl. Maj:ts förslag att i ersättning
till strandägare för mistad fiskerätt m. in. för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslaganslag av 5 000 000 kronor, dels att riksdagen måtte »hos
Kungl. Maj :t hemställa om förslag snarast möjligt om ett övertagande av
de vatten- och fiskerättsområden som till fullo är betalda till dem som krävt
ersättning för intrång i fiskerätt».

I motionen 11:597 anhålles, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa
»dels att de förutsättningar som riksdagen knöt till lag om gräns mot
vatten angående rätt för alla medborgare att få nyttja vattenområde blir
respekterade, dels om utredning angående eu begränsning av bolagens och
större jordägares dispositionsrätt till fauna, flora och vattenområden och
eventuellt ett överförande till samhället av markområden då de icke utgör
råvarukälla till industriell verksamhet inom området samt skapande av
ett effektivt skydd för att skär och holmar efter kusten icke ockuperas av
bolag och andra till förfång för allmänhetens rekreation och trivsel».

över motionerna II: 264 och 285 har i den ordning 46 §'' riksdagsordningen
föreskriver yttranden inhämtats från Svea hovrätt, kammarkollegiet, stats1
—Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. .7 avd. Nr 15

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

kontoret, fiskeristyrelsen och ordförandena i samtliga fiskevärderingsnämnder.

Gällande rätt m.m.

I syfte att skapa klarhet i den under flera århundraden diskuterade frågan
i vad mån rikets vattenområden skall anses ingå i fastigheterna eller
utgöra »allmänt vatten» som ej omfattas av enskild äganderätt, tillskapades
efter ett omfattande lagstiftningsarbete lagen den 1 december 1950 om
gräns mot allmänt vattenområde. Före lagens tillkomst var man vid bedömandet
av hithörande frågor hänvisad att söka ledning närmast från vissa
delvis oklara och svårtolkade stadganden om gränserna för enskild fiskerätt.

De i nyssnämnda lag intagna bestämmelserna ansluter väsentligen till rådande
rättsuppfattning. På vissa ställen medförde lagen dock en utvidgning
av det enskilda vattnet och på andra ställen en minskning därav.

Samtidigt med lagen om gräns mot allmänt vattenområde utfärdades
lagen om rätt till fiske. Rätten till fiske inom olika vattenområden har anknutits
direkt till den i lagen om gräns mot allmänt vattenområde genomförda
uppdelningen mellan enskilt vatten, som tillhör de enskilda fastigheterna,
och allmänt vatten, som ej omfattas av enskild äganderätt. I princip
är fisket fritt i allmänt vatten men tillhör jordägaren i enskilt vatten.

I den mån lagen om gräns mot allmänt vattenområde medför minskning
av enskilt vattenområde eller lagen om rätt till fiske medför intrång i bestående
enskild fiskerätt skall ersättning utgå enligt lagen den 1 december
1950 om ersättning för mistad fiskerätt.

De fall då ersättning enligt denna lag skall utgå är enligt 1 § i lagen
följande:

1. då vattenområde jämlikt lagen om gräns mot allmänt vattenområde
frångår ägaren;

2. då jordägares fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt vissa bestämmelser
i lagen om rätt till fiske annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten
må bedriva fiske, som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren;

3. då någon enligt urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan
särskild grund innehar fiskerätt och denna rätt blir helt eller delvis utan
verkan till följd av att enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde och
lagen om rätt till fiske enskild fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till
följd av vissa bestämmelser i lagen om rätt till fiske;

4. då någon den 1 januari 1951 på grund av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse
åtnjöt förmån, vilken helt eller delvis gått förlorad genom
den nya lagstiftningen.

I det under 1) angivna fallet skall ersättning utgå för värdet av fiskerätt
och annan förmån, som ägaren till vattenområdet förlorar så ock för
annan skada som därigenom tillskyndas honom. Ersättningen i de under

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 är 1960 3

2—4) angivna fallen skall motsvara värdet av förlorad förmån och annan
skada.

Frågor om ersättning för mistad fiskerätt prövas av fiske värde ringsnämnder.
Efter en år 1957 genomförd lagändring är dessa nämnder numera att
betrakta såsom domstolar. Detta tar sig uttryck bl. a. däri att fullföljd av
talan mot nämndernas avgöranden sker direkt till hovrätt. Fiskevärderingsnämnderna
är till antalet 10. Vid måls avgörande skall nämnd bestå av
ordförande och ytterligare två ledamöter. Ordföranden utses av Konungen
och skall vara lagkunnig samt erfaren i domarevärv. Övriga ledamöter bör
vara allmänt betrodda och väl förtrogna med förhållandena i bygden.

Beträffande förfarandet inför fiskevärderingsnämnd gäller vad i rättegångsbalken
är stadgat om rättegången i tvistemål, dock med vissa avvikelser.
Lagen om fri rättegång är tillämplig. Om skäl därtill föreligger äger
nämnden förordna, att förskott skall utgå i avräkning på ersättning som
slutligen kan komma att fastställas.

Kronans talan i ersättningsmålen bevakas av kammarkollegiet.

Beträffande rättegångskostnader gäller att kronan i regel skall ersätta
sökanden dennes kostnader å målet inför nämnden. Vid fullföljd av talan
gäller särskilda regler. Kronan skall städse själv vidkännas sina kostnader
i den högre instansen och motpartens kostnad i anledning av att kronan
fullföljt talan. I övrigt gäller rättegångsbalkens bestämmelser.

Slutligen bör omnämnas, att anspråk på ersättning vid påföljd av talans
förlust skulle framställas före den 1 januari 1958. Beträffande ersättningsanspråk
föranledda av en 1956 beslutad ändring av 11 § i lagen om rätt
till fiske utlöper preklusionstiden den 30 juni 1961.

Uttalanden vid lagstiftningens tillkomst
Om grunderna för bestämmandet av ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Fiskerättskommittén uttalade i sitt betänkande (SOU 1947: 47 s. 316 o. f.)
bl. a. följande.

Vid utformandet av sitt förslag till reglering av förhållandet mellan den
enskilda fiskerätten samt den rätt till fiske, som tillkommer varje svensk
medborgare, har kommittén i allmänhet sökt i möjligaste mån ansluta sig
till vad som enligt kommitténs uppfattning utgör gällande rätt eller eljest
motsvarar gängse praxis. Full överensstämmelse har dock naturligtvis eji
kunnat uppnås, bland annat därför att den gällande rättens innebörd stundom
varit oklar eller att de lokala rättsvanorna företett alltför många variationer
för att de skolat kunna beaktas i lagen. Då det gällt att fixera den
allmänna frivattensgränsen i saltsjön och de stora sjöarna, har sålunda
kommittén för att komma fram till en generellt användbar formel måst i
viss utsträckning bortse från det rådande rättsläget. I fråga om några särskilda
fisken — bland vilka märkes hummerfisket i Bohuslän — har kommittén
ansett det vara nödvändigt att få till stånd en ur allmänna synpunkter
lämplig ordning även om bestående rättsförhållanden därigenom komine
att rubbas. I dessa och andra fall, då de föreslagna nya fiskerättsliga reg -

Tredje lagutskottets utlåtande nr lä år 1960

lerna medföra rättsförluster, bör såsom i flera sammanhang framhållits
skäligt vederlag av allmänna medel utgå till den därav drabbade. Detta
står också i överensstämmelse med de principer som tillämpats vid tidigare
ändringar i fiskelagstiftningen.

De av kommittén åsyftade tidigare ändringarna i fiskelagstiftningen var
vissa åren 1928, 1930 och 1932 meddelade bestämmelser beträffande rätten
till fiske vid olika delar av kusten. I anslutning till dessa bestämmelser utfärdades
även lagar om ersättning för mistad fiskerätt.

Beträffande de fyra fall då ersättning kan utgå uttalade kommittén (s.
317) följande.

Huruvida och i vad mån ersättning i det enskilda fallet bör utgå,
får bedömas med hänsyn till de föreliggande förhållandena. Generellt måste
krävas, att den inträdda förändringen verkligen kan anses medföra en märkbar
minskning av det till fastigheten hörande fiskets värde. Lika litet som eu
av de nya reglerna föranledd mindre utvidgning av det enskilda fiskevattnet
utan vidare lärer anses höja fiskets och därmed fastighetens värde, lika litet
bör enbart den omständigheten, att den nya frivattensgränsen må löpa något
eller några tiotal meter närmare land än den gamla, utgöra tillräcklig grund
för ett ersättningsanspråk. Å andra sidan lärer man ej rimligtvis få ställa
alltför stora krav på fastighetsägarens förmåga att på ett bindande sätt
styrka sina anspråk, över huvud har det synts kommittén önskvärt, att skälighetshänsyn
i största möjliga mån anläggas vid ersättningsfrågornas prövning.
Kan det erfarenhetsmässigt antas att den skedda förändringen medför
minskade möjligheter med avseende på fiskets ekonomiska utnyttjande
— vare sig i form av mindre egen fångst, lägre arrendeinkomster eller eljest
försämrad avkastning — bör ersättning utgå efter skäliga grunder.

Då det gäller att bedöma, om och i vad mån förlust uppkommit för en
viss fastighet, bör beaktas att de nya reglerna kunna ur strandägarsynpunkt
få både gynnsamma och ogynnsamma verkningar. Så kan exempelvis
för en och samma fastighet frivattensgränsen komma att förskjutas inåt
på ett ställe men utåt på ett annat. Enligt kommitténs mening skall i dylika
fall ersättning utgå endast i den mån skadan eller intrånget överväger nyttan.
(Se NJA 1944 s. 516; jfr 9 § expropriationslagen). Ifrågasättas kan
möjligen, om ej en uttrycklig bestämmelse av sådan innebörd bör upptas i
lagen. — över huvud taget synes det ej oberättigat, att vid uppskattningen
av liden skada viss hänsyn tas även till de allmänna fördelar i skilda hänseenden,
som den nya lagstiftningen i praktiken må medföra för den ersättningsberättigade.

Vid remissbehandlingen av förslaget till lag om ersättning för mistad
fiskerätt gjordes vissa erinringar med anledning av fiskerättskonnnitténs uttalanden
angående grunderna för beräknandet av ersättning. Sveriges lantbruksförbund
framhöll, att det vore av stor vikt att förlusten av fiskerätt ej
skattades för lågt. Även om fiskerätten icke utnyttjades, innebure innehavet
av densamma en ökad trygghet i försörjningen. Den utgjorde då på sätt och
vis en försäkring, som enligt förbundets mening borde värderas och ersättas.
Fastighetsbildningssakkunniga och lantmäteristgrelsen ifrågasatte, om ej

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1!)60 5

efter mönster av 9 § expropriationslagen en uttrycklig föreskrift borde meddelas
om att ersättning skulle utgå allenast såvitt skadan eller intrånget
övervägde nyttan. Samma ståndpunkt intogs av länsstyrelsen i Älvsborgs
län, som dessutom förklarade sig anse att ersättning aldrig borde lämnas i
annat fall än då den lidna förlusten vore mera betydande. Kammarkollegiet
ansåg däremot att det vore en fördel att något stadgande om kvittning av
skada mot nytta ej upptagits i förslaget. Härom anförde kollegiet följande.

Kommittén har ansett i princip riktigt, att vinst genom de nya rättsreglerna
bör få kompensera uppkommande förlust, men har ej uppställt någon
lagregel härom. Kollegiet är likaledes av den uppfattningen, att en sådan
regel ej bör inflyta i lagtexten, då vinsten och förlusten kunna vara svåra
att jämföra. Förlusten kan bestå i en minskning i fastighetens årliga avkastning,
som omedelbart inträder, medan vinsten ej kan utnyttjas utan en
viss kapitalinsats, vilken ej är ekonomiskt försvarlig under överskådlig tid.
Det skulle vara obilligt att i ett sådant fall kvitta den årliga förlusten mot
det ökade kapitalvärdet.

Departementschefen uttalade följande (proposition nr 60/1950 s. 139).

Vad angår frågan om de närmare förutsättningarna för ersättningsrätt
i varje enskilt fall, delar jag den uppfattning som kommit till uttryck i

kommitténs----uttalanden i ämnet. Sålunda bör enligt min mening

i princip gälla, att ersättning skall utgå allenast om och i den mån skadart
eller intrånget ej uppväges av nytta som lagstiftningen samtidigt må hava
medfört. Bland annat av de skäl som anförts av kammarkollegiet har dock
någon uttrycklig bestämmelse därom icke ansetts böra upptagas i förslaget.

Tredje lagutskottet uttalade (utlåtande nr 22/1950) följande.

I viss mån har den föreslagna normaliseringen av fastigheternas gräns
mot allmänt vatten och de önskade jämkningarna i fiskerätten icke kunnat
ske utan att man avviker från bestående rättsförhållanden. I den mån intrång
sker i förefintliga rättigheter, är det enligt utskottets mening ofrånkomligt
att ersättning skall utgå av statsmedel efter de grunder, som angivits
i Kungl. Maj :ts förslag.---

De olika ersättningsfallen framgå av 1 § i den föreslagna lagen om ersättning
för mistad fiskerätt m. m. Vid bedömande av ersättningens storlek
bör beaktas att de nya reglerna kunna för en och samma rättsägare få
både gynnsamma och ogynnsamma verkningar, och över huvud synes det,
på sätt fiskerättskommittén framhållit ej oberättigat att vid uppskattningen
av liden skada viss hänsyn tages även till de allmänna fördelar i skilda hänseenden
som den nya lagstiftningen i praktiken må medföra för den ersättningsberättigade.

I sådana fall då ett fast fiskeredskap till följd av den nya lagstiftningen
oj kan sträckas lika långt ut som tidigare, bör vid ersättningens bestämmande
beaktas att åt redskapet, till den längd det fortfarande får utsättas,
genom 22 § andra stycket i förslaget till fiskerättslag beretts möjlighet till
ett starkare skydd än enligt gällande lag, exempelvis genom att under fiskesäsongen
störande frifiske förbjudes inom visst avstånd från redskapet. Vid
bestämmandet av ersättningen för alt strandägare förlorar ensamrätt att
fiska med fast redskap torde viss hänsyn böra tagas till hans möjlighet ätt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

med stöd av den allmänna frifiskerätten eller eventuellt efter tillstånd av
myndighet ändock fortsätta med sitt fiske.

Storleken av beräknade, fordrade och utdömda ersättningar

Fiskerättskommittén fann det vanskligt att göra någon förhandsberäkning
av ersättningsbeloppen. Med beaktande av att ersättningsbeloppen
enligt 1928, 1930 och 1933 års bestämmelser till och med maj månad 1947
uppgått till 482 000 kronor och av att ersättningen för hummerfiske kunde
beräknas till 750 000 kronor uttalade kommittén (s. 321) att ersättningsbeloppen
ej kunde förväntas överskrida ett belopp av 2 miljoner kronor.

I propositionen (nr 60/1950 s. 26) framhöll departementschefen att en
tillfredsställande lösning ej kunde vinnas utan att enskilda rättsägare i viss
utsträckning åsamkades förluster, för vilka de borde hållas skadeslösa av
statsmedel. Gjorda förhandsberäkningar om totalkostnaden kunde, som
kommittén framhållit, av flera skäl endast bli approximativa och kunde
därför i praktiken komma att behöva justeras i den ena eller andra riktningen.
Emellertid saknades anledning antaga, att kostnaderna skulle bli
av sådan storleksordning att de inte mer än väl uppvägdes av det allmänna
intresset av fiskets och fiskevårdens främjande.

På förslag av tredje lagutskottet utvidgades rätten till fritt fiske längs
norrlandskusten och Uppsala läns kust. Därvid uttalade utskottet (utlåtande
nr 23/1950 s. 23—24) följande.

Däremot vill utskottet för norrlandskusten och Uppsala läns kust förorda
större frihet till fiske än enligt Kungl. Maj :ts förslag. Vid stora delar av
dessa kuster är fisket med rörligt redskap, i regel dock ej efter lax, redan
nu av ålder fritt för envar. Sådant fiske, särskilt efter sik och siklöja, är
mångenstädes vid dessa kuster av betydelse för yrkesfiskarena och även
för de många binäringsfiskarena (jfr SOU 1947: 47 s. 270, 374—406). Även i
fråga om trakter, där dylik sedvana nu icke finnes, tala enligt utskottets
mening starka skäl för att införa sådan frihet. Några större olägenheter för
jordägarna skulle ej vållas, och inlösningssummorna torde bli ganska måttliga.
Bruttovärdet för allt här avsett fiske (alltså frånsett strömming, skarpsill,
lax och vad av annan fisk som fångas i fasta redskap) har uppgivits
till 50 000—100 000 kronor per år, däri inberäknat även sådant fiske som
av ålder bedrivits fritt.

Utskottet yttrade vidare följande.

Ersättningarnas sammanlagda belopp höjes i viss mån av de jämkningar
utskottet föreslår i bland annat förslaget till ny fiskerättslag. Ersättningsbeloppen
— vilka komma att fördelas på åtskilliga år — kunna emellertid
ej väntas bli av sådan storleksordning att statsfinansiella betänkligheter
kunna anföras mot den nya lagstiftningen.

Enligt en inom justitiedepartementet i april 1959 gjord sammanställning
uppgick antalet mål, vari yrkandena icke preciserats till något över 475.

Kammarkollegiet har vitsordat de i motionen II: 264 lämnade uppgifterna
om storleken av utbetalda ersättningar och preciserade anspråk samt angå -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960 7

ende uppskattningen av ersättningsbeloppen i de mål vari yrkandena icke
preciserats.

1958 års besparingsutredning

Utredningen har upptagit frågan om möjligheter till besparingar å anslaget
till ersättningar för mistad fiskerätt m. in. Enligt eu i utredningens
betänkande (SOU 1959: 28 s. 235 o. ff.) intagen uppgift från kammarkollegiet
hade t. o. m. juni 1959 utbetalats i ersättningsbelopp och rättegångskostnader
ungefär 9 miljoner kronor, men stora anspråk kvarstod då ännu
oreglerade.

Utredningen uttalade följande.

Statsverket har sålunda redan orsakats utgifter långt utöver vad som
förutsågs, då statsmakterna tog ställning till förevarande lagstiftning, och
de återstående utgifterna kan förväntas bli än kännbarare.

Ehuru besparingsutredningen är fullt medveten om att eu revidering av
den nu gällande lagstiftningen kan komma att medföra komplikationer i
olika hänseenden och måhända också viss ersättnings- och skadeståndsskyldighet
för kronan, har utredningen likväl med hänsyn till det statsfinansiella
läget ansett sig böra ifrågasätta en omprövning av 1950 års
fiskerättslagstiftning.

I remissyttranden över besparingsutredningens betänkande har anförts
följande.

Kammarkollegiet bekräftar, att kostnaderna för de ersättningar, som återstår
att reglera, torde komma att uppgå till ett flerfaldigt större belopp än
hittills uppkomna kostnader. Kollegiet har sökt bilda sig en närmare uppfattning
om det belopp, vartill de återstående kostnaderna för staten i fiskeersättningsmålen
kan väntas uppgå, men funnit att ett dylikt belopp icke
kan angivas.

En lagstiftning i syfte att nedbringa statens utgifter för ersättningar för
mistad fiskerätt m. m. kan enligt kollegiet — rent teoretiskt — åvägabringas
efter två linjer, nämligen ändring eller eventuellt upphävande av fiskeersättningslagen
med bibehållande av lagen om gräns mot allmänt vattenområde
och fiskerättslagen oförändrade eller ock ändring av de två sistnämnda
lagarna eller endera av dem med bibehållande av fiskeersättningslagen
oförändrad. Kollegiet anför härom vidare.

Att upphäva fiskeersättningslagen utan ändring av de båda andra lagarna
— innebärande att strandägare och andra icke skulle utfå ersättning för
rättigheter av ekonomisk natur som genom lagstiftning fråntagits dem —
är något som enligt kollegiets mening icke må ifrågakomma i eu rättsstat.
Av samma skäl anser kollegiet det otänkbart med sådan ändring av
fiskeersättningslagen, att vederbörande förklarades icke skola utfå ersättning
för liden skada utan endast viss del därav.------Eu lagstiftning

med nya riktlinjer i fråga om beräkningen av skadeersättningarna avstyrker
kollegiet likaledes, dels emedan bedömningen av värdet av eu förlorad
rättighet — såsom förutsattes vid lagstiftningens tillkomst och såsom sker
vid tillämpningen av lagen om expropriation —- bör vara helt anförtrodd

Tredje lagutskottets utlåtande nr tö dr 1960

åt vederbörande domstol, och dels enär det icke rimligen bör ifrågakomma
att, sedan åtskilliga ersättningsmål numera avdömts, utfärda nya direktiv
för fiskevärderingsnämnderna för att därigenom nå ett för ena parten, kronan,
fördelaktigare resultat av nämndernas fortsatta verksamhet.

Kammarkollegiet anser ej heller, att någon ändring i lagen om gräns mot
allmänt vattenområde och fiskerättslagen i förevarande syfte bör ske.

Vid bedömning av denna fråga synes först böra beaktas, att det icke torde
överensstämma med sedvanliga grunder för lagstiftning att efter förhållandevis
kort tid återtaga en genomförd lagändring, icke därför att ändringen
i och för sig visat sig icke önskvärd utan därför att den kommit
att draga större kostnader för det allmänna än beräknat. Även om det rättsläge,
som rådde före den nuvarande lagstiftningens ikraftträdande den 1
januari 1951, skulle återställas, skulle staten icke undgå att få utgiva ytterligare
ersättningsbelopp, ty under de ca nio år som förflutit från nämnda
tidpunkt har förorsakats skada, för vilken staten har att svara.

För många strandägare, som ej redan erhållit ersättning, torde en återgång
till tidigare gällande regler te sig som icke önskvärd, då de numera

inrättat sig efter de nya förhållandena.----De strandägare och övriga

ersättningsberättigade, som redan erhållit ersättning, lär icke kunna åläggas
att återgälda denna.----Slutligen må framhållas, att en återgång

till äldre förhållanden skulle kunna medföra ersättningar från statsverket
till fiskare, som för utnyttjande av allemansrätten till fiske gjort investeringar
— i båtar, redskap eller fiskestugor — vilka genom lagändringen
bleve helt eller delvis onyttiga.

Kollegiet, som sålunda avstyrker den av besparingsutredningen ifrågasatta
omprövningen av 1950 års fiskerättslagstiftning, uttalar slutligen, att
det alltjämt avser att, i vad på kollegiet ankommer, tillvarataga alla möjligheter
att — inom ramen för gällande lagstiftning — hålla ersättningarna
inom rimliga gränser.

Av i huvudsak samma skäl, som framförts i kammarkollegiets yttrande,
har fiskevärderingsnämnderna, med nedan nämnt undantag, ej ansett sig
kunna förorda, att en omprövning sker. Fiskevärdering snämnden för saltsjökusterna
av Gävleborgs och Uppsala lön finner däremot, att en revidering
av 1950 års fiskerättslagstiftning är påkallad framför allt av sociala
skäl. Nämnden åberopar därvid bl. a., att yrkesfiskare, som ej är bvdelägare,
icke erhållit någon ersättning.

Sveriges lantbruksförbund motsätter sig bestämt den ifrågasatta revideringen.

Riksförbundet Landsbygdens folk understryker, alt en revision av nu gällande
lagstiftning kan medföra komplikationer men instämmer samtidigt
i utredningens allmänna konstaterande om det nödvändiga i att beräkningar
angående kostnaderna för olika reformförslag göres med all möjlig noggrannhet.

Enligt Sveriges fiskares riksförbunds uppfattning skulle, om andemeningen
i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. in. tillämpades vid prövningen
av inkomna ersättningsanspråk, väsentliga besparingar åstadkommas.

Norrbottens läns hushållningssällskap framhåller, att 1950 års fiskerätts -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

lagstiftning redan åstadkommit ett intrång i yrkesfisket, som påverkat dettas
struktur. Helt säkert torde det fria fisket komma att fortsätta, då det
ingått i det allmänna medvetandet, att rätt härtill förefinnes. Intrångsersättningar
måste alltså utgå även för kommande tid, oavsett återkallande av
lagen, för att uppenbara orättvisor ej skall komma att uppstå.

Departementschefen i 1960 års statsverksproposition

Vid behandlingen av anslaget till ersättningar för mistad fiskerätt under
budgetåret 1960/61 anförde chefen för jordbruksdepartementet följande.

1958 års besparingsutredning har med hänsyn till det statsfinansiella läget
ifrågasatt en omprövning av 1950 års fiskerättslagstiftning, för att därigenom
åstadkomma en begränsning av den ersättningsskyldighet, som till
följd av lagstiftningen åvilar staten. Utredningen har emellertid inte angivit,
vilka delar av ifrågavarande lagkomplex som skulle beröras av revideringen
och inte heller närmare diskuterat de rättsliga, ekonomiska och övriga
konsekvenser, som ett ingrepp skulle föra med sig. De remissinstanser,
som yttrat sig över utredningens betänkande i denna del, har därför i viss
mån varit tveksamma angående innebörden i förslaget. I princip har de
emellertid avstyrkt en omprövning av fiskerättslagstiftningen.

De år 1950 antagna lagarna om gräns mot allmänt vattenområde, rätt till
fiske samt ersättning för mistad fiskerätt m. in. bygger på den i svensk
rättsuppfattning vedertagna principen, att fisket tillhör jordägaren eller
den, som enligt särskild rättsgrund äger rätt därtill. Vid lagarnas genomförande
förutsattes även att, i den mån de medförde intrång i enskild rätt,
ersättning skulle utgå i enlighet med vad som skett vid tidigare ändringar
i fiskerättslagstiftningen. De grundläggande bestämmelserna om förutsättningarna
för erhållande av ersättning har intagits i lagen om ersättning
för mistad fiskerätt in. in. Bortsett från vissa uttalanden i ämnet av dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet i propositionen 1950:60 och av
tredje lagutskottet i utlåtandet 1950: 22 överläts år 1950 i stort sett åt fiskevärderingsnämnderna
själva att avgöra, om efsätlningsgill skada uppstått,
samt att uppskatta skadans storlek.

Svårigheten år 1950 att överblicka de ekonomiska konsekvenserna av
den nya lagstiftningen ledde som bekant till att statens utgifter för ersättningar
inte bedömdes bli av större omfattning. I förarbetena till ersättningslagen
gjordes vidare vissa uttalanden, enligt vilka ersättningsanspråken
skulle bedömas liberalt saint alltför stora krav inte finge ställås på fastighetsägarnas
förmåga att på ett bindande sätt styrka sina anspråk. Enligt
min uppfattning har emellertid i vissa fall ersättningar utgått med belopp,
som avsevärt överstigit vad statsmakterna vid lagens tillkomst avsett. Sedan
storleken av de framställda ersättningsanspråken blivit känd, har vissa åtgärder
även vidtagits i avsikt att erhålla garanti för alt anspråken skulle bli
mera noggrant prövade. .lag vill särskilt understryka, att 1957 års reformer,
varigenom klagorätt infördes för kronan samt fiskevärderingsnämnderna
ombildades till domstolar, måste ha givit ett klart uttryck för statsmakternas
önskan, att ersättningsfrågorna skall prövas med största omsorg och att
kronans intressen skall beaktas bättre än vad från början var möjligt.

Ett uppgivande av 1950 års reformer och återgång till det rättsläge, som

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

var rådande före år 1951, kan av rättsliga skäl bemötas med tungt vägande
invändningar. Men även i ekonomiska hänseenden — vilka torde ha varit
bestämmande för besparingsutredningen — skulle en sådan åtgärd medföra
avsevärda olägenheter såväl för enskilda som för staten. Under de
cirka nio år de nuvarande lagarna gällt har en anpassning skett till det nya
rättsläget. På många håll har de nya reglerna föranlett investeringar i båtar
och redskap, som eljest inte skulle ha kommit till stånd. Vidare har
under åren efter de nuvarande reglernas tillkomst skador förorsakats, för
vilka staten skall svara.

Att låta de nuvarande förhållandena gälla för sådana strandägare, som
redan fått sina ersättningsanspråk definitivt prövade, och återställa tidigare
gällande fiskerättsförhållanden för övriga strandägare torde leda till
ett nära nog kaotiskt tillstånd med betydande rättsosäkerhet.

Avgörande invändningar måste följaktligen riktas mot de olika utvägar,
som framkastats, att genom ändring i 1950 års fiskerättslagstiftning åstadkomma
en begränsning av kronans ersättningsskyldighet. Jag anser mig
därför inte kunna biträda ett förslag om revidering i detta syfte av ifrågavarande
lagar. Jag förutsätter emellertid, att vid utförandet av kronans talan
i fiskeersättningsmål alla möjligheter tillvaratages att begränsa utgående
ersättningsbelopp till vad som kan anses vara sakligt motiverat.

Ersättningsprinciper i jämförbara lagar, m.m.

I motionen II: 264 har såsom stöd för det framställda yrkandet åberopats
bestämmelserna i 9 § expropriationslagen och 19 § lagen om enskilda vägar.

På grund härav skall här nedan lämnas en kort redogörelse för bl. a.
dessa lagrum och deras innebörd.

9 § expropriationslagen

I denna paragraf stadgas, att om en del av en fastighet exproprieras och
expropriationen eller den exproprierade delens användande föranleder skada
eller intrång å den återstående delen men i annat hänseende jämväl nytta
för densamma, så skall ersättning för sådant men gäldas endast i den mån
det överstiger nyttan.

Som motiv till denna bestämmelse anfördes i det kommittébetänkande av
år 1910 som låg till grund för 1917 års expropriationslag (s. 140 f.) bl. a.
följande.

Kommitténs förslag innebure icke något försök att i större omfattning
lösa frågan, huruvida och i vad mån avdrag från ersättningen för en exproprierad
fastighetsdel borde få göras på grund av värdestegring å den återstående
delen. Visserligen förefölle det i och för sig riktigt, att om den,
från vilken exproprierades, vunne någon fördel genom det tillämnade företaget,
han icke hade grundat anspråk på ersättning för mer än det belopp,
varmed hans skada överstege vinsten. Men saken finge ett annat utseende,
så snart man fäste uppmärksamheten vid att kanske många, från vilka intet

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

exproprierades, i samma eller t. o. in. större omfattning erliölle fördel av
företaget och ej hade att fordra någon expropriationsersättning, från vilken
avdrag kunde göras. Det härvid uppkommande stora problemet om att låta
vissa slag av allmänna företag betalas av dem, som hade omedelbart gagn
därav, ansåg kommittén knappast falla inom expropriationslagstiftningens
ram. Emellertid hade kommittén i annat sammanhang framhållit, att ehuru
expropriationsersättning i allmänhet icke skulle utgå på grund av skada
genom det företag, för vilket expropriationen skedde, borde undantag göras
för den händelse att en del av en fastighet exproprierades och återstoden
lede skada genom den exproprierade delens användande. Denna skada hade
ej någon motsvarighet i avseende å dem, från vilka ej exproprierades. Lika
väl kunde det tänkas, att en egendom, varav en del exproprierades, för sin
återstående del åtnjöte förmåner, som icke eller icke i samma utsträckning
komme de närliggande egendomarna till godo. I dylika fall, då såväl skada
som vinst uppkommit blott för dem, från vilka exproprierades, kunde ur
rättvisans synpunkt ingen invändning göras mot att skadan och vinsten
kvittades. Kvittning av vinsten jämväl mot löseskillingen för den exproprierade
fastighetsdelen syntes däremot icke böra medgivas. Jordägarens anspråk
på full betalning för den jord, som frånliändes honom, vilade på en
fastare grundval än de alltid i viss mån osäkra ömsesidiga fordringsanspråk,
som byggdes på beräkningen om framtida skada och vinst.

Av det sålunda refererade framgår att vid expropriationen uppkommen
nytta icke alltid skall avräknas. Värdet av nyttan får icke avdragas från
löseskillingen för den exproprierade fastigheten. Förutom det motiv härför,
som nyss redovisats, har senare inom doktrinen påpekats, att denna regel
även kan vara påkallad av hänsyn till inteckningshavares rätt. Vidare lär
fördel icke få beaktas vid bestämmande av sådan genom expropriationen
uppkommen skada för fastighetsägaren, som avses i 7 § första stycket sista
punkten expropriationslagen, nämligen fastighetsägarens personliga skada.
Om en del av en fastighet exproprieras och det härigenom eller genom den
exproprierade delens användning uppstår skada eller intrång å restfastigheten,
skall däremot enligt 9 § expropriationslagen sådan nytta, som uppkommer
för restfastigheten, avdragas från ersättningen för skadan eller
intrånget. I doktrinen, där nu ifrågavarande spörsmål behandlats av flera
författare, har det framhållits, att detta beaktande av uppkommen fördel är
underkastat ytterligare begränsningar och preciseringar. (Beträffande det
anförda se Strahl: Fyra expropriationsrättsliga uppsatser 1926, s. 236 ff-,
Ernberg: Expropriationsskada å återstod av fastighet, 1938, s. 96 ff. octi
Värdering vid expropriation, 1953, s. 18 f. och 217 f.)

19 § lagen om allmänna vägar

Enligt första stycket i denna paragraf skall för upplåtelse av mark till
väg, så ock för annat intrång som orsakas av vägens byggande eller begagnande,
fastighetens ägare vara berättigad till ersättning, och enligt paragrafens
andra stycke skall enahanda rätt till ersättning för intrång till -

Tredje lagutskottets utlåtande nr i5 år 1960

komma nyttjanderättshavare och innehavare av annan särskild rätt till fastigheten.
I paragrafens tredje stycke, varom här är fråga, stadgas att om
vägens framdragande jämväl medför nytta för fastigheten eller för särskild
rätt i avseende å denna, skall ersättningen jämkas med hänsyn därtill.
Regeln i tredje stycket är nästan ordagrant hämtad från 4 § i den tidigare
gällande lagen den 16 maj 1930 om vägrätt. Enligt motiven till sistnämnda
stadgande har detta haft 9 § expropriationslagen till förebild (NJA II iÖ3Ö
s. 80 f.).

Ett rättsfall (NJA I 1936 s. 148) utvisar, att värdet av nyttan utav vägen
får avräknas icke blott på sådan gottgörelse som markägaren erhåller för
intrång utan även på ersättning för den upplåtna marken. Vid expropriation
gäller, såsom förut omnämnts, att avräkning ej får ske på löseskilling för
marken.

Vattenlagen

Svea hovrätt har i yttrande över motionen II: 264 anfört följande.

Av särskilt intresse för frågan om avdrag för uppkommande nytta från
ersättning för mistad fiskerätt är lösningen av motsvarande problem inom
andra rättsområden, där det saknas uttryckliga bestämmelser om kompensation
mellan nytta och skada. Ett exempel utgör det vattenrättsliga området.
Bestämmelse om sådan kompensation som nu är i fråga saknas i vattenlagen,
men i praxis har frän ersättning för skada, som ett jämlikt vattenlagen
tillåtet företag tillskyndat fastighetsägare med avseende å fiske, avräknats
värdet av båtnad, som till följd av företaget vunnits på hans mark
génom förbättrad torrläggning (H. 1944 s. 516). Jämväl i andra fall bär i
vattenrättskipningen hänsyn till hytta tagits vid prövning av anspråk på
skadeersättning. För att låta värdet av nytta avräknas från skadeersättning
torde därvid åtminstone i vattenöverdomstolen ha uppställts som villkor,
att skada och nytta gällt en och sannna fastighet samt att nyttan varit eu
mera speciell fördel för den eller de skådade fastigheterna. Att ett företag
ansetts lända till allmän fördel för bygden har alltså icke föranlett jämkning
av ersättningen för skada å vissa fastigheter.

Motionerna

Motionerna II: 264 och II: 596 utgår båda från i viss mån samma förutsättningar.
I båda påtalas de mycket stora ersättningsanspråk, som lagen
om ersättning för mistad fiskerätt givit upphov till. Yrkandena är emellertid
helt olika. Med utgångspunkt från angivna förutsättningar yrkas i motionen
11:596 bj. a. att för kommande budgetår icke måtte anvisas något
anslag till ersättning för mistad fiskerätt. I motionen II: 264 däremot upptas
en fråga om ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt i syfte
att uppnå en begränsning av ersättningsbeloppen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

I motionen 11:596 erinras om att vid riksdagsbeslutet 1950 ersättningarna
för mistad fiskerätt uppskattades till högst tre miljoner kronor och
att riksdagen redan anvisat 11 miljoner kronor. Motionären anför vidare.

Det synes ha gällt att ösa ut miljoner utan vare sig kontroll eller hänsyn,
och ersättningar har utgått med belopp motsvarande mer än dubbla inköpspriset
för fastigheter som förlorat fiskerätt. Expropriationslagens ersättningsregler
har ej följts utan ersättningar har utgått med 10 ä 20 gånger
värdet och utan kontroll av vattenområdets nuvarande utseende. Fall har
förekommit där ersättning utgått för vattenområden som genom landhöjning
m. in. gjorts ofarbara med båt och där fisken är obefintlig. Ett bolag
har fått nära 100 000 kronor i ersättning ehuru ett timmermagasin upptog
större delen av fiskeområdet. Att ersättningsbeloppen blivit så stora torde
till huvudsaklig del bero på lagen om gräns mot allmänt vattenområde.
Genom denna lag hade utan någon motprestation miljonvärden överförts
från staten till bolag och enskilda. Lagen har av en del bolag och större jordägare
utnyttjats på sådant sätt att en månghundraårig hävd för bygdebefolkning
att nyttja fiskevatten gjorts om intet. Mycket starka skäl talar för
att Kungl. Maj :t snarast möjligt vidtager åtgärder för övertagande av de
vattenområden som staten i många fall betalat ockerpris för.

I motionen II: 264 uppges, att ersättningsanspråken för mistad fiskerätt
i anledning av 1950 års lagstiftning torde komma att uppgå till ungefär 200
miljoner kronor. Även om de ersättningar, som slutligen kommer att utbetalas,
blir avsevärt mindre än de belopp som yrkats, är det enligt motionärens
mening uppenbart, att man vid lagstiftningens tillkomst ej räknade
med ersättningar av den storleksordning som nu yrkats och delvis — beträffande
ett belopp på 9 miljoner kronor — redan utbetalats. Med utgångspunkt
från tredje lagutskottets uttalanden i utlåtande nr 22/1950 (ovan s.
5) anföres i motionen vidare följande.

Enär principen om ersättningens begränsning till nettoförlusten icke kommit
att inflyta i lagen och då en praxis enligt vilken ersättning beräknas enligt
frikostigare regler får anses stå i strid med lagens intentioner men lagens
ord ej utesluter en sådan praxis, är det angeläget att lagen snarast bringas
i överensstämmelse med lagstiftarens avsikter. Därigenom skulle även varje
anledning till tveksamhet hos myndigheter och allmänhet om lagens innebörd
undvikas. Eftersom det icke är fråga om att beröva någon hans rätt
utan endast att lagfästa vad som otvivelaktigt avsågs vid lagens tillkomst,
kan några principiella betänkligheter knappast resas mot den föreslagna
åtgärden.

I motionen II: 285 lämnas eu redogörelse för hl. a. den år 1957 genomförda
lagstiftning genom vilken fiskevärderingsnämnderna ombildades till
specialdomstolar och kammarkollegium kom att intaga partsställning. Det
göres gällande, att dessa reformer även innebar att bevisbördan för liden
skada överflyttades på de ersättningssökande och att deras möjligheter att
erhålla ersättning till ytterlighet komplicerades. Härtill hade medverkat att
sökandena numera måste själva verkställa dyrbara utredningar t ill styrkande
av sina anspråk.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

Motionärerna uttalar vidare i huvudsak följande.

Det väsentliga bör vara att de ersättningsberättigade tillförsäkras möjlighet
att på lika villkor som motparten — kronan — verkställa de utredningar
de anser erforderliga. Sökandena bör därför kunna av allmänna medel
erhålla anslag för verkställande av erforderliga utredningar. Detta synes
särskilt motiverat med hänsyn till att det med all säkerhet kommer att dröja
årtionden innan målen med hittillsvarande arbetstakt kan slutligt avgöras.
I motsatt fall skulle sökandena nödgas i åratal förskottera egna medel för
mål som med stor sannolikhet i många fall icke kommer att avgöras i deras
livstid.

Det i motionen II: 597 framställda yrkandet torde innebära dels krav
på ändring i eller tillägg till lagen om gräns mot allmänt vattenområde, dels
ock tillskapande av lagstiftning till skydd i vissa fall för den s. k. allemansrätten.
Beträffande skälen för dessa yrkanden hänvisar motionären till
motionen II: 596.

Utöver vad härovan förut angivits anföres i sistnämnda motion bl. a.
följande.

Att skär och holmar i havsbandet som aldrig ägts av vare sig bolag, enskild
eller andra nu håller på att exproprieras av en del bolag borde även i tid
stävjas. Eftersom varken jurister och lantmätare eller en del andra accepterar
att ett markområde kan vara en verklig allmänning utan annan ägare än
samhället, som inte heller har eller skall ha dispositionsrätt över det, är det
väl en tidsfråga när även dessa allmänhetens »friluftslungor» med myndigheters
goda hjälp ockuperas av bolag. Här borde samhället genom lagstiftning
och genom att det i verkligheten, och inte teoretiskt, skapades ett
fritids- eller annat organ, som kunde få till uppgift att skydda de mångas
rätt, göra en verklig välgärning för att skydda friluftsliv etc.

Remissyttrandena

Ang. motionen II: 264

Omdömena bland remissmyndigheterna är mycket skiftande.

Svea hovrätt och fiskeristgrelsen ävensom ordförandena i samtliga fiskevärderingsnämnder
utom den för saltsjökusterna av Stockholms och Gotlands
län anser, att den föreslagna lagändringen är obehövlig enär den princip
som motionären åberopat ändock gäller och tillämpas i de fall då så är
motiverat.

Endast ordföranden i fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Södermanlands
och Östergötlands län anser, utan några reservationer, hinder
saknas att genomföra den föreslagna lagändringen.

Ordförandena i fiskevärderingsnämnderna för saltsjökusterna av Gävleborgs
och Uppsala län samt för Vänern och Vättern anser att det föreslagna
tillägget i lagen om ersättning för mistad fiskerätt ej kan gälla generellt utan
endast i vissa fall.

Motionen avstyrkes bestämt av ordföranden i fiskevärderingsnämnden
för saltsjökusterna av Stockholms och Gotlands län, som anför principiella

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960 15

skäl mot att ändra lagen sedan den varit i kraft flera år och åtskilliga mål
om ersättning redan prövats. Liknande synpunkter anföres av Svea hovrätt,
kammarkollegiet och fiskeristyrelsen. Av vissa skäl tillstyrker kammarkollegiet
dock den föreslagna lagändringen medan hovrätten och fiskeristyrelsen
avstyrker.

Ordföranden i fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Stockholms
och Gotlands län anser att möjligheten till prövning i högsta domstolen
av mål om ersättning för mistad fiskerätt ger fullgoda garantier för att bedömningen
av ersättningsanspråken sker enligt allmänt vedertagna principer.

De ordförande i fiskevärderingsnämnder, som anser den föreslagna lagändringen
obehövlig, uttalar i de flesta fall att principen om kvittning mellan
nytta och skada är allmänt erkänd inom skadeståndsrätten (compensatio
lucri cum damno) och att den — särskilt med hänsyn till vad som uttalats i
förarbetena till lagen — även utan lagstiftning torde gälla jämväl vid bestämmandet
av ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Svea hovrätt anför -— efter en redogörelse för vissa lagrum i expropriationslagen
och allmänna väglagen ävensom för praxis i vattenmål — bl. a.
följande.

Hovrätten finner av den nu lämnade redogörelsen för rättsläget på olika
områden, att det icke kan uppställas klara och generella regler om avräkning
av värdet utav uppkommen nytta från sådan ersättning, som skall utgå
när en fastighet får vidkännas skada direkt till följd av lagstiftning eller
ock genom laglikmätigt ingrepp. Vissa riktlinjer för bedömningen synes
man dock kunna uppdraga med beaktande av innehållet i denna redogörelse.

I sådana fall, då nyttan och skadan ha mycket nära samband med varandra,
kan det vara naturligt att göra en samlad bedömning och utan resonemang
om kompensation bedöma det ekonomiska nettoresultatet. Men i de
fall, då nyttan framstår som en särskild effekt, kan man inte uppställa
som en helt generell regel, att varje fördel, som den skadande åtgärden eller
den ianspråktagna nyttighetens användande medför för fastighetsägaren,
skall gå i avräkning på ersättningen. Om en fördel är gemensam för många,
kanske för en hel bygds invånare, framstår det som orättvist, om fastighetsägaren
skulle för samma fördel vidkännas avdrag på sin ersättning. Men
ju mera nyttan framstår såsom något speciellt för den eller de skadade fastigheterna,
desto mera naturligt ter det sig att beakta fördelen som kompensation
för skadan.

I enlighet med det anförda anser sig hovrätten kunna utgå ifrån, att fiskevärderingsnämnder
och överinstanser äro beredda att —- utan särskilt stöd
i lag och oberoende av den närmare innebörden av motivuttalandena till
ersättningslagen — vid prövning av mål enligt denna lag i viss omfattning
låta värdet av uppkommen fördel avräknas å ersättning för liden skada. Hur
långt en sådan avräkning må sträcka sig och vilka villkor för kompensation
som må uppställas kan icke här göras till föremål för närmare antaganden.
Uppenbarligen tages hänsyn till lagstiftning och praxis på andra
rättsområden och eftersträvas en därmed harmonierande avvägning. En sådan
ordning är enligt hovrättens uppfattning tillfredsställande.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

Fiskeristyrelsen uttalar i detta sammanhang följande.

Mot bakgrunden av de förut redovisade och i sak entydiga uttalandena
under förarbetena till 1 § lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. in.
därom, att nytta och skada skall vägas mot varandra vid ersättnings bestämmande,
anser styrelsen det vara i viss mån problematiskt, om nu — mer än
nio år efter lagens ikraftträdande — ett tillägg till lagrummet i enlighet med
motionärens förslag har någon funktion att fylla. De för lagrummets tolkning
förbindande uttalandena i förarbetena torde vara väl kända för fiskevärderingsnämnderna
och överinstanserna i mål om ersättning för mistad
fiskerätt in. in. liksom för kammarkollegiet såsom förande statsverkets
talan i dessa mål — det bör erinras om att det var just kammarkollegiet,
som under lagförslagets remissbehandling, med biträdande av själva den
grundläggande principen, av anförda skäl fann en uttrycklig lagbestämmelse
i ämnet överflödig. Dessutom vill styrelsen erinra om att i slutet av februari
1955 en konferens ägde rum inom jordbruksdepartementet med samtliga
fiskevärderingsnäinndsordförande, varvid bl. a. den här aktualiserade frågan
ingående behandlades under medverkan av framstående sakkunskap.

Beträffande de olika typer av fall då fråga om kvittning mellan skada
och nytta kan ifrågakomma anför kammarkollegiet.

Frågan huruvida en fastighetsägare, som mistat fiskerätt på grund av
1950 års lagar om rätt till fiske och om gräns mot allmänt vattenområde,
genom samma lagar även gjort en vinst, måste bedömas från fall till fall.
Helt allmänt kan sägas att de fall då fastighetsägaren gjort en påtaglig vinst
äro färre än vad i förstone kan förefalla antagligt.

Den situation, dä en fastighetsägares vinst till följd av 1950 års lagstiftning
är tydligast framträdande, är när vederbörande såväl förlorat som
vunnit vattenområde. Där kan genom jämförelse av de olika vattenområdena
direkt konstateras, huruvida nettoförlust eller nettovinst uppkommit för
vederbörande. 1 dylika fall lägges nettoförlusten till grund för ersättningens
bestämmande.

Ett fall, där beträffande fiske med fast redskap fastighetsägaren visserligen
gjort en förlust men denna kan givas en begränsad omfattning, är
det i motionen åberopade av tredje lagutskottet i utlåtande 1950: 22 (s. 24)
anförda exemplet rörande möjlighet att utverka skyddsbestämmelser för
fast fiskeredskap, som till följd av den nya lagstiftningen ej kan sträckas
lika långt ut som tidigare. Det är emellertid att märka att detta äger sin giltighet
endast under förutsättning att fiske med rörligt redskap tidigare varit
i större eller mindre utsträckning tillåtet för envar på fastighetsägarens
enskilda vattenområde.

Vid bedömningen av värdet av den allemansrätt till fiske, som eu fastighetsägare
erhållit genom den nya lagstiftningen, är läget olika, allteftersom
det är fråga om vattenområde, som tidigare tillhört vederbörande enskilt,
eller annat vattenområde.

I fråga om allemansrätten å vattenområde, som tidigare tillhört viss fastighet
enskilt, gör kollegiet vid sin tillämpning av lagen om ersättning för
mistad fiskerätt gällande, att fastighetsägarens nytta av denna allemansrätt
bör beaktas vid ersättningens bestämmande. Eu förutsättning härför
är givetvis, att det icke visas i målet, att beträffande vattenområdet i fråga
värdet för fastighetsägaren av denna allemansrätt är mer eller mindre illusoriskt
till följd av intrång från fritids- eller nöjesfiskare, något som icke

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 är 1060 17

är ovanligt i närheten av städer och andra samhällen. Men även när något
nämnvärt intrång från fritids- och nöjesfiskare på det förut enskilda vattenområdet
icke förekommer, kan ersättningsanspråket likväl i allmänhet
icke helt bestridas. Här ifrågavarande allemansrätt har nämligen ett värde
för fastighetsägaren endast så länge han själv fortfar att utnyttja vattenområdet.
Om t. ex. fastighetsägaren avlider och hans änka icke själv kan
bedriva fiske, kan hon över huvud taget icke tillgodogöra sig fisket på det
vattenområde, som tidigare varit fastighetens enskilda, eftersom det icke
längre kan utarrenderas. Vattenområdets tidigare arrendevärde, i den mån
sådant förelegat, bör alltså även i sist åsyftade fall ersättas.

Vad angår allemansrätt till fiske på annat vattenområde än det, som tillhör
eller tillhört vederbörande fastighet, har motionären anfört det exemplet,
att en fastighetsägare tidigare haft enskild fiskerätt vid 100 meter egen strand
och förlorat denna rätt men i gengäld fått rätt att fiska fritt icke blott vid sin
egen strand utan även vid grannarnas strand, som kanske är 5 000 meter. Ej
ens i detta tänkta fall är det emellertid givet, att fastighetsägaren genom
allemansrätten gjort en vinst, som bör utesluta ersättning till honom för
den fiskerätt, som han förlorat på sitt tidigare enskilda vattenområde. En
första förutsättning för att allemansrätten skall ha något värde för honom
är, liksom i det i föregående stycke berörda fallet, att det icke visas att fritidsoch
nöjesfiskare öva sådant intrång på den aktuella strandsträckan, att han
på grund härav i praktiken är utestängd från möjligheten att fiska. Vidare
måste det förutsättas, att denna 5 000 meter långa strandsträcka icke till
fullo utnyttjas av de fastighetsägare, som tidigare haft enskild fiskerätt utefter
stranden. Om nämligen alla fastighetsägarna utefter stranden fortsatt
att i full utsträckning bedriva fiske efter den 1 januari 1951 — något
som i regel torde vara fallet — kan det näppeligen göras gällande, att någon
eller några av fastighetsägarna vid strandsträckan gjort någon vinst. Samtliga
de berörda fastighetsägarna ha i stället fått vidkännas den försämringen

1 sitt fiske att de numera aldrig kunna vara säkra på att icke de fiskeplatser,
som de tidigare brukat utnyttja med ensamrätt, äro upptagna av främmande
fiskare, då de skola utlägga sina redskap. Givetvis förekomma dock
fall, då allemansrätten till fiske på vatten som gränsar till sökandens fastighet
har ett verkligt värde för sökanden, och kollegiet hävdar då alltid att
hänsyn därtill skall tagas vid ersättningens bestämmande.

Beträffande den av kammarkollegiet i nyss citerade yttrande sist berörda
frågan anför ordföranden i fiskevärderingsnåmnden för Mälaren och Hjälmaren.

Det har ibland gjorts gällande, att då en (större) del av en fastighets
enskilda vattenområde blivit fritt fiskevatten, vid avgörande om förlustens
storlek borde tagas hänsyn till att fastighetsägaren även i fortsättningen
kunde fiska på det sålunda till fritt fiskevatten förvandlade enskilda vattnet.
Denna synpunkt torde ha visst fog för sig men icke alltid. Om ersättningen
beräknas efter kapitalisering av ett stort fiskearrende, vilket förlorats,
torde saknas anledning att godtaga detta betraktelsesätt. Så kan även
anses vara förhållandet, om fisket på det nyblivna frivattnet kan anses helt
förlorat för jordägaren på grund av att därå uppkommit ett mycket intensivt
yrkesfiske eller ett mycket livligt amatörfiske genom fiskeföreningar
med stort antal medlemmar eller eljest.

2 — Dihang till riksdagens protokoll 1060. 0 samt. 0 and. Nr 15

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

Ordföranden i fiskevårderingsnämnden för Vänern och Vättern anför följande.

Den i motionen II: 264 upptagna frågan huruvida och i vad mån avdrag
från ersättningen för mistad fiskerätt på ett håll bör få göras på grund av
erhållen fiskerätt på ett annat håll bör obetingat besvaras jakande för det
fall att för en och samma fastighet frivattensgränsen kommer att förskjutas
inåt på ett ställe men utåt på ett annat. I dylika fall skall uppenbarligen
ersättning utgå endast i den mån skadan eller intrånget överväger nyttan.
Vad som sagts följer av allmänna expropriationsrättsliga grundsatser. Mot
att uttrycklig bestämmelse av sådan innebörd upptages i lagen den 1
december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt synes någon erinran icke
vara att göra.

Men frågan blir mera komplicerad för det fall att hänsyn även skall tagas
till de allmänna fördelar i skilda hänseenden som den nya lagstiftningen
må medföra för den ersättningsberättigade. Uppmärksammas må
att den, från vilket intet fråntages, i samma omfattning erhåller fördel av
att kunna fiska på vatten, där han dittills ej haft fiskerätt, och får njuta
denna fördel utan minskning, då han icke har att fordra någon ersättning
för mistad fiskerätt, från vilken avdrag kan göras. För att man med full
rättvisa skall kunna låta dem, från vilka fiskerätt exproprieras, på ifrågavarande
sätt — genom minskning i den ersättning vartill de eljest äro berättigade
— bidraga till genomförandet av den nya gränsdragningen fordras,
att även övriga som njuta fördel av gränsdragningen skola vara skyldiga
att i motsvarande mån bidraga till densamma. Sedd från denna synpunkt
erhåller frågan en mycket stor räckvidd. Jordägarens anspråk på
full ersättning för den fiskerätt som frånhändes honom vilar -—• synes det
mig — på en fastare grund än de alltid i viss mån osäkra antaganden som
fotas på utsikten att få fiska tillsammans med andra på vatten, där han
dittills ej haft fiskerätt. Hans anspråk på gottgörelse för den förlorade fiskerätten
synes därför under alla förhållanden böra tillgodoses, även om
vid uppskattningen av liden skada det icke synes vara ur vägen att viss
hänsyn tages till de fördelar den nya gränsdragningen innebär för honom.

I yttrandet från ordföranden i fiskevårderingsnämnden för saltsjökusterna
av Gävleborgs och Uppsala län uttalas.

För det fall, att ersättningsberättigads enskilda vattenområde ökas genom
stadgande i 1950 års lag om gräns mot allmänt vattenområde och härigenom
tillföres ett område exempelvis lämpligt för fiske med fast redskap
skall uppkommen vinst givetvis beaktas vid ersättningens bestämmande.
Särskild föreskrift härom erfordras ej.

Den omständigheten, att den ersättningsberättigade erhåller möjlighet
till frifiske antingen i utökat enskilt vattenområde eller i vattenområde,
tillhörigt annan kan däremot ej föranleda minskning av ersättningsbeloppet.
Skedde detta skulle han ju få betala för en allemansrätt.

Även ordföranden i fiskevårderingsnämnden för Kalmar och Blekinge
län uttalar tveksamhet om lämpligheten av att beakta rätten till fritt fiske.
I yttrandet anföres.

Det torde saknas anledning betvivla att fiskevärderingsnämnderna, även
utan något förtydligande tillägg till bestämmelserna i fiskeersättningsla -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960 19

gen, skola vid ersättningarnas fastställande beakta, att det är nettoförlusten
som skall ersättas. Det föreslagna tillägget synes därför vara onödigt.
Ifrågasättas kan vidare om det över huvud är lämpligt att i lagtext särskilt
föreskriva att vid ersättningarnas bestämmande skall beaktas den rätt till
»fritt fiske», som ersättningssökanden må hava vunnit. Det rör sig nämligen
därvid om en förmån, vars värde icke kan enligt objektiva grunder med
någon större grad av säkerhet uppskattas. Det kan befaras att en uttrycklig
lagbestämmelse i ämnet kan uppmuntra till att i målen införes vidlyftig
och kostsam utredning, som ger föga ledning för bedömandet.

I frågan huruvida en lagändring av det innehåll motionären föreslagit
är att betrakta såsom retroaktiv lagstiftning och därför ej bör genomföras
uttalar kammarkollegiet följande.

Motionens förslag, att nu, sedan fiskeersättningslagen varit gällande i
över nio år, i densamma skall införas en bestämmelse om huru ersättningsfrågorna
skola bedömas, innebär en ovanlig lagstiftningsteknik. Det kan
emellertid göras gällande, att i viss mån en bristande kongruens föreligger
mellan lagtexten och motiven till densamma. Denna omständighet i förening
med det förhållandet att — såsom i motionen framhållits — exempelvis
9 § expropriationslagen innehåller en bestämmelse, som i princip
motsvarar den i motionen avsedda, gör det enligt kollegiets mening önskvärt
att en bestämmelse av åsyftat innehåll intages i fiskeersättningslagen,
varigenom nu nämnda inkongruens bringas att upphöra. Ett sådant
förfarande lärer icke kunna sägas innebära någon i egentlig mening retroaktiv
lagstiftning.

Svea hovrätt anser, att den i motionen föreslagna bestämmelsen är avfattad
så vidsträckt, att den kan leda till en längre gående avräkning än
den som kan följa av överväganden, vilka grundas på uttalanden vid lagens
tillkomst samt hänsyn till lagstiftning och praxis på andra rättsområden.
Hovrätten anför därvid.

De allmänt hållna uttalandena i denna fråga, som gjordes under förarbetena
till ersättningslagen, ha knappast en så stor räckvidd som avses i
motionen och torde ej ha inneburit en så bestämd vägledning för rättspraxis,
att denna skulle ha gått så långt som där förordas. Under sådana
förhållanden skulle emellertid ett genomförande av motionärens förslag
innebära en ändrad norm för bestämmande av ersättning, och förändringen
skulle inträda långt senare än de nya rättsförhållandena och efter det att
åtskilliga ersättningsfrågor redan blivit prövade och slutgiltigt avgjorda enligt
nu gällande rätt. Dessa konsekvenser av motionärens förslag ge uppenbarligen
anledning till principiella betänkligheter.

Ordföranden i fiskevärdcringsnämnden för saltsjökusterna av Stockholms
och Gotlands län anför.

Principen vid ifrågavarande lagstiftning liksom vid all motsvarande lagstiftning
måste vara att den skadelidande skall få full täckning för liden
förlust. Att så skulle bli fallet, om ersättning endast skulle utgå för den av
motionären angivna »nettoförlusten», synes mig tvivelaktigt. Hur det än
förhåller sig härutinnan utgår jag från att fiskevärderingsnämnderna i allmänhet
— liksom den nämnd jag företräder — kommit fram till en be2*
— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 3 avd. Nr 15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

stämd praxis i förevarande hänseende. Att nu, sedan åtskilliga ersättningsmål
avdömts, genom lag utfärda direktiv för nämnderna för att därigenom
nå ett för ena parten, kronan, fördelaktigare resultat av nämndernas fortsatta
verksamhet, bör rimligen icke ifrågakomma.

Statskontoret, som förklarat sig sakna egen omedelbar erfarenhet av tilllämpningen
av ifrågavarande lagstiftning, har anslutit sig till vad kammarkollegiet
anfört.

Motionärens uttalanden om att man vid 1950 års reform uppenbarligen
icke räknade med ersättningar av den storleksordning som nu yrkats och
utbetalas samt om innebörden av reformen för fisket inom Norrbottens
och Västerbottens län har föranlett kammarkollegiet till följande uttalande.

De med 1950 års fiskerättslagstiftning sammanhängande ersättningsfrågorna
ha sålunda fått en omfattning, som icke förutsågs vid lagstiftningens
genomförande. Till icke oväsentlig del sammanhänger detta med de utökningar
i förhållande till fiskerättskommitténs förslag av rätten till frifiske,
som genomfördes, främst beträffande fisket med rörligt redskap, utom
efter lax, vid norrlandskusten och Uppsala län (på förslag av tredje lagutskottet)
men även i avseende å fisket med fast redskap vid västkusten
(med anledning av riksdagsmotioner) och med rörligt redskap i Mälaren
(i enlighet med propositionen i ämnet). I anledning av uttalandet i motionen,
att 1950 års reform varit av mycket begränsad omfattning för Norrbottens
och Västerbottens län får kollegiet hänvisa till det yttrande av Norrbottens
läns hushållningsällskap, som återgivits i årets statsverksproposition
i samband med anslagsäskande rörande ersättning för mistad fiskerätt
m. m. (bil. 11 s. 340). Enligt detta yttrande har 1950 års fiskerättslagstiftning
redan åstadkommit ett intrång i yrkesfisket, som påverkat dettas
struktur. Det är även kollegiets erfarenhet att det intrång, som frifisket
vid norrlandskusten förorsakat, är betydande.

Ang. motionen II: 285

Flertalet remissinstanser har avstyrkt motionen men av mycket varierande
skäl. Ställningstagandet synes dock i vissa fall vara grundat på en
felaktig uppfattning om motionens innebörd.

I flera remissyttranden lämnas en redogörelse för den procedur som tilllämpas
vid fiskevärderingsnämnderna. Av redogörelserna framgår, att förfarandet
icke är detsamma vid alla nämnder. Vid vissa nämnder tillämpas
en ordning medförande att de enskilda parternas kostnader för utredningar
blir mycket obetydliga. I andra fall däremot ombesörjer sökandena omfattande
lantmäteritekniska och andra utredningar, vilket förorsakar dem stora
kostnader. Vidare framgår, att de olikartade äganderättsförhållandena i
skilda delar av landet återverkar på omfattningen av de nödvändiga utredningarna.

Fiskeristyrelsen samt ordföranden i fiskevårderingsnämnden för Kalmar
och Blekinge län hänvisar till lagens bestämmelser om rättegångskostnader
och avstyrker motionen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

Ordföranden i fiskevärderingsnämnden för Hallands samt Göteborgs och
Bohus län anser behov av någon lagändring ej föreligga.

Övriga remissorgan har uppfattat motionens syfte vara tillskapande av
möjlighet för sökande att i förskott erhålla ersättning för utredningskostnader
m. in. Med denna utgångspunkt har i avgivna yttranden anförts
följande.

Ordföranden i fiskevärderingsnämnden för Västernorrlands och Jämtlands
län, anför.

Det är otillfredsställande, att sökandena och deras ombud skola nödgas
vänta i åratal på ersättning för utgifter och för arbete, som under alla omständigheter
skall gottgöras av kronan. Det är även möjligt, att detta förhållande
avhåller sökande från att införskaffa utredning, vartill han kunde
ha haft fog. På grund härav anser jag, att det finnes skäl för att i ersättningslagen
införa bestämmelse därom, att fiskevärderingsnämnd skall äga
att på de villkor, som gälla för förskott å fiskerättsersättning, förordna, att
förskott skall utgå till sökande för hans kostnader å målet i avräkning på
den kostnadsersättning, som slutligen kan komma att fastställas. Ett dylikt
stadgande synes ej böra begränsas till vissa slag av kostnader, exempelvis
utgifter för utredningar, utan böra gälla alla slag av kostnader, sålunda
även ersättning för sökandens eget arbete och tidsspillan samt ombudsarvode.
Å andra sidan bör förskott endast få lämnas för havda utgifter och
nedlagt arbete men däremot ej för blivande utgifter och kommande arbete.
Det lär ej kunna ifrågakomma att upphäva det för kronans ersättningsskyldighet
stadgade villkoret, att kostnaden skall ha varit skäligen påkallad
för tillvaratagande av sökandens rätt, utan det bör ankomma på sökanden
att själv bedöma, om en av honom planerad utredning kan anses befogad.
I en del fall kan den av sökanden planerade utredningen vara av sådan
art, att nämnden finner sig kunna föranstalta därom. I andra fall torde sökanden
kunna få en viss ledning för sitt bedömande genom en underhandsförfrågan
hos nämndens ordförande.

Även ordföranden i fiskevärderingsnämnden för Norrbottens och Västerbottens
län finner det vara en olägenhet att sökandena ofta få vänta länge
innan de få betalt för sina stundom ganska stora utgifter och anser att man
som botemedel skulle kunna tänka sig en regel liknande den ill kap. 66 §
4 mom. vattenlagen.

Liknande synpunkter anföres av ordföranden i fiskevärderingsnämnden
för saltsjökusterna av Stockholms och Gotlands län. Denne ifrågasätter dock
om icke gällande bestämmelser i 4 § lagen om ersättning för mistad fiskerätt
ger möjlighet för sökanden att erhålla förskott i avräkning å rättegångskostnaderna.
Ordföranden i fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av
Gävleborgs och Uppsala län gör gällande, att sådan möjlighet föreligger.

Ordföranden i fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Södermanlands
och Östergötlands län anser motionärernas förslag vara synnerligen
behjärtansvärt och anser att ersättningar till anlitade sakkunniga möjligen
kunde utanordnas av ordförande i nämnd på samma sätt som ersättning
kan utanordnas till exempelvis personundersökare i brottmål.

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

Ordföranden i fiskevårderingsnämnden för Kalmar och Blekinge län anför
följande.

Den stora tidsutdräkten med målens avgörande har givetvis, såsom motionärerna
framhållit, medfört att sökandena icke sällan under lång tid få
ligga ute med ganska avsevärda kostnader för utredningar av olika slag. Det
vill dock synas som om detta beklagliga missförhållande icke lämpligen bör
botas genom det i motionen anvisade förfarandet, vilket säkerligen skulle
visa sig svårt att tillämpa i praktiken och även ur principiell synpunkt framstår
såsom betänkligt. En lättare framkomlig utväg synes vara att den tid,
varunder sökanden förskotterat dylika kostnader, i den mån kostnaderna
äro ersättningsgilla, beaktas vid bestämmandet av den rättegångskostnadsersättning,
som slutligen skall tilldömas sökanden. Härför erfordras ingen
lagändring eller andra särskilda åtgärder. I detta sammanhang kan erinras
om att sökande med svag ekonomi ha möjlighet att erhålla fri rättegång.

En reform kan icke genomföras enligt de av motionärerna föreslagna linjerna
anser ordföranden i fiskevårderingsnämnden för Mälaren och Hjälmaren.
Enligt hans mening bör den utvägen kunna anlitas att nämnden eller
dess ordförande beviljar förskott å blivande ersättning för mistad fiskerätt,
dock endast i fall då det står klart att sådan ansökning kan komma att utgå.

Svea hovrätt anför i denna del följande.

Därest det föreligger ett behov av ekonomisk hjälp åt ersättningssökande
för att möjliggöra nödiga förberedelser till processen, uppstår frågan om
vilken form en sådan hjälp bör få. Motionen ger icke något uppslag härvidlag.
Närmast till hands synes ligga att öppna en möjlighet att anordna förskott
av statsmedel på den ersättning för rättegångskostnader som kronan
skall gälda. Man kan också tänka sig särskilda former för att tillgodose behovet
av sakkunnigt biträde på utredningsstadiet, exempelvis att gemensam
expertis ställes till förfogande för en grupp ersättningsökande med samma
eller likartade rättsförhållanden genom att en sakkunnig person förordnas
att biträda dem på statens bekostnad i likhet med vad som nu i vissa fall
kan ske för sakägare i vattenmål jämlikt 11 kap. 35 § andra stycket andra
punkten vattenlagen. Det är tänkbart att sådana anordningar icke skulle
öka utan tvärtom minska statsverkets kostnader för ersättningsprocesserna.
Frågan om formen för en eventuell hjälp åt de ersättningssökande måste
särskilt utredas.

Utskottet

Den reform av fiskelagstiftningen som genomfördes år 1950 var i många
avseenden ganska genomgripande. För att uppnå de syften som eftersträvades,
framför allt att skapa enklare och mer allmängiltiga bestämmelser
om rätten till fiske, var det oundvikligt att lagstiftningen i vissa fall kom
att medföra intrång i bestående fiskerätt. Vid den nya lagstiftningens tillkomst
rådde enighet om att ersättning skulle utgå i de fall då genom lagstiftningen
uppkommit skada i något hänseende, och genom lagen den 1
december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt in. in. reglerades i vilka
fall ersättning skulle utgå samt hur den skulle bestämmas. Enighet rådde

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

även om att vid ersättnings bestämmande skulle beaktas ej blott den
skada vederbörande lidit utan även de fördelar den nya lagstiftningen
kunde ha medfört för den ersättningsberättigade.

Med hänsyn till att såväl departementschefens förslag som riksdagens
beslut innebar en icke obetydlig utökning av rätten till frifiske i förhållande
till vad fiskerättskommittén föreslagit, kan den av kommittén gjorda uppskattningen,
enligt vilken ersättningsbeloppen ej kunde förväntas överskrida
två miljoner kronor, icke ställas i relation till de belopp som nu yrkats.
Uppenbart är dock att ingen vid lagstiftningens tillkomst förutsåg att ersättningsbeloppen
skulle bli av den storleksordning som anges i motionen
II: 264 och som i ärendet vitsordats av kammarkollegiet. Av vilken orsak
ersättningarna kommit att röra sig om dessa stora belopp torde icke vara
möjligt att fastslå utan en närmare undersökning av ett större antal avgöranden
i mål om ersättning för mistad fiskerätt. En sådan undersökning
bör enligt utskottets mening kunna klarlägga vilka principer, som i allmänhet
ligger till grund för beräkningarna av värdet av den förlorade fiskerätten.

De ersättningar som regleras av lagen om ersättning för mistad fiskerätt
m. m. är av engångsnatur. Bortsett från ersättningar till följd av en år
1956 beslutad ändring av 11 § lagen om rätt till fiske har alla ersättningsanspråk
redan väckts, och sedan alla anspråk prövats kommer lagen om ersättning
för mistad fiskerätt icke längre att ha någon självständig funktion
att fylla. Nu nämnda förhållanden sätter sin prägel på bedömningen av frågan
om möjligheten att genom ändringar i 1950 års lagstiftning nedbringa
statsverkets kostnader i anledning därav.

I likhet med bl. a. kammarkollegiet anser utskottet att det icke kan
ifrågakomma, att nu ändra vare sig lagarna om gräns mot allmänt vattenområde
och lagen om rätt till fiske eller lagen om ersättning för mistad
fiskerätt, på sådant sätt att de principer som ligger till grund för lagarna
rubbas. För att åstadkomma någon ändring beträffande ersättningsbeloppen
återstår då endast att undersöka huruvida sistnämnda lag tillämpats
på ett sätt som icke avsågs vid dess tillkomst och att genom förtydliganden
i lagen eller med stöd av lagen utfärdade författningar eller på annat sätt
söka få en ändring till stånd.

Ehuru utskottet sålunda finner begränsade möjligheter föreligga att nu
påverka storleken av ersättningsbeloppen anser utskottet den genom motionerna
II: 26b och II: 596 väckta frågan om begränsning av ersättningsbeloppen
för mistad fiskerätt vara förtjänt av den största uppmärksamhet.
Utskottet kan dock icke dela det i motionen II: 596 framställda yrkandet om
avslag å förslaget om anslag till ersättning för mistad fiskerätt under kommande
budgetår. Det är även att märka, att Kungl. Maj :t och kronan oberoende
av anslag är pliktig att utgiva av fiskevärderingsnämnd eller högre
instans utdömda belopp.

Enär de med stöd av lagen om ersättning för mistad fiskerätt utgivna

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

beloppen utgör skadestånd och icke köpeskilling för berörda vattenområden
kan utskottet ej heller tillstyrka det andra yrkande som framställts i motionen
II: 596.

I motionen II: 264 har gjorts gällande, att i varje fall berörda sakägare
ej haft klar för sig innebörden av vissa vid lagens tillkomst gjorda uttalanden
om att vid bestämmandet av ersättning skulle beaktas ej blott den
förlust som uppkommit för den enskilde rättsägaren utan även de fördelar
som den nya lagstiftningen i olika hänseenden givit honom. För att undvika
varje tveksamhet om lagens innebörd och förhindra en praxis enligt
vilken ersättning utgår efter andra och frikostigare regler bör enligt motionärens
förslag i lagens 1 § införas ett tillägg varigenom fastslås att endast
nettoförlusten skall ersättas. En sådan lagändring skulle enligt motionärens
mening endast innebära ett förtydligande av lagen och därför ej
kunna väcka några principiella betänkligheter.

Enligt motionärens förslag skall vid ersättnings bestämmande »beaktas ej
blott den förlust av fiskerätt som ägaren vidkännes utan även den utvidgning
av rätten till fritt eller enskilt fiske som ägaren må hava vunnit».

Av de uttalanden som gjordes vid lagens tillkomst anser utskottet framgå,
att lagstiftaren avsåg att principen om kvittning mellan skada och nytta
skulle tillämpas om för en och samme ägare gränsen för det enskilda vattenområdet
på ett ställe förskjutits inåt och på ett annat ställe utåt. Remissinstansernas
yttranden i anledning av motionen II: 264 ger, möjligen med
ett undantag, uttryck åt samma uppfattning. Av yttrandena framgår även
att lagen nästan undantagslöst tillämpas på detta sätt. Utskottet är på
grund härav ej övertygat om behovet av en lagändring för detta fall.

Motionärens förslag innebär emellertid, att vid ersättningens bestämmande
skall beaktas även den ökade rätt till fritt fiske som sökanden vunnit.
Att lagstiftaren ej var främmande för att tillämpa kvittning även i
detta fall framgår av bl. a. det av motionären citerade uttalandet av tredje
lagutskottet år 1950. Mot tillämpningen av en sådan princip har gjorts gällande
att den innebär, att den ersättningssökande får betala för en allemansrätt
som de flesta åtnjuter utan någon betalning. Enligt utskottets
mening kan en sådan invändning vara berättigad i vissa fall. Utskottet
anser dock alltjämt att det i många fall måste vara rimligt att åtminstone
i viss mån beakta, att sökandens rätt till fiske, även om denna rätt till följd
av 1950 års lagstiftning ändrats till sitt formella innehåll och numera delvis
består i rätt till fritt fiske, icke undergått sådan ändring att sökandens möjligheter
att utnyttja fisket försämrats. Utskottet hänvisar därvid till kammarkollegiets
uttalanden i utlåtande till utskottet i detta ärende.

Av viss betydelse då det gäller att taga ställning till huruvida ökad rätt
till fritt fiske skall beaktas vid bestämmandet av ersättning för niistad
fiskerätt, är vilka principer som i övrigt ligger till grund för beräkningen av
värdet av den förlorade fiskerätten. Enligt utskottets mening spelar dessa

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960 25

principer större roll för ersättningsbeloppens storlek än de principer som
tillämpas i det av motionären påtalade hänseendet. Såsom utskottet inledningsvis
uttalat bör en undersökning av ett störx-e antal avgöranden i ersättningsmål
kunna utvisa vilka principer som tillämpas.

En fråga, som icke kan lämnas åsido i detta sammanhang är det sätt varpå
kronans talan bevakas i mål om ersättning för mistad fiskerätt. Efter 1957
års reform har kronan ställning av part och kan fullfölja talan mot fiskevärderingsnämnds
avgörande. Beträffande många frågor torde anledning
föreligga att talan prövas i högre instans, särskilt med tanke på de stora
belopp varom här är fråga. Av anförda skäl är det angeläget att kammarkollegiet
-— som för kronans talan i mål av detta slag — tillförsäkras högt
kvalificerad och tillräcklig personal ävensom i övrigt tillräckliga ekonomiska
resurser för att på bästa sätt kunna tillvarataga kronans rätt. Det
anförda innefattar icke någon anmärkning mot kollegiet för att icke på
bästa sätt söka fullgöra sina uppgifter enligt förevarande lagstiftning.

Utskottet anser att den i motionen II: 264- behandlade frågan bör närmare
övervägas inom Kungl. Maj :ts kansli. I samband därmed bör emellertid
även göras en undersökning beträffande de i ersättningsmål tilllämpade
principerna i övrigt för beräkning i olika fall av värdet av den
förlorade fiskerätten samt huruvida dessa principer står i överensstämmelse
med lagen och dess motiv. Vidare bör övervägas om något kan göras
för att ytterligare öka kronans möjligheter att tillvarataga sin rätt. Undersökningen
bör verkställas så snabbt att eventuella förslag till åtgärder i
anledning därav kan föreläggas höstriksdagen år 1960. Vid avgörandet av
huruvida några åtgärder i form av ändringar i 1950 års lagstiftning skall
föreslås bör beaktas vad utskottet här ovan anfört om svårigheterna att
nu reformera denna lagstiftning.

I motionen II: 285 har berörts den år 1957 genomförda reform varigenom
dels kronan erhöll ställning av part och fick rätt att fullfölja talan mot
fiskevärderingsnämnds avgörande, dels nämnderna ombildades till domstolar.
Reformen åsyftade icke att försämra de ersättningsberättigades rätt
till ersättning. Avsikten var endast att ge kronan bättre möjligheter att
tillvarataga sin rätt samt att göra förfarandet snabbare och därmed även
billigare.

Av till utskottet inkomna remissyttranden framgår, att ett något olika
förfarande tillämpas vid olika fiskevärderingsnämnder. På grund härav
varierar sökandenas kostnader i hög grad. Utskottet anser, att lantmäteritekniska
och fiskeritekniska undersökningar i första hand bör verkställas
genom kammarkollegiets försorg. Härigenom kan sökandens kostnader i
många fall nedbringas. Det kan dock naturligtvis icke förmenas sökanden
att på motpartens — kronans — bekostnad göra egna undersökningar till

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

bemötande eller komplettering av genom kollegiets försorg anskaffad utredning.

Motionärernas önskemål synes vara att sökanden skall få möjlighet till
ersättning för utgifter för anlitade egna sakkunniga och att dessa ersättningar
i avbidan på målets avgörande skall kunna utgå såsom förskott.

Sökandens utgifter för anlitande av sakkunniga, däribland även advokat
eller annat ombud, är att hänföra till rättegångskostnad. Enligt 4 § 4.
lagen om ersättning för mistad fiskerätt skall kronan — bortsett från det
fall att sökanden gjort sig skyldig till försummelse i sin processföring eller
att kostnaden ej varit påkallad för tillvaratagande av hans rätt — alltid
ersätta sökande dennes kostnader vid fiskevärderingsnämnd.

Den gällande lagstiftningen ger sålunda sökande den rätt motionärerna
åsyftar, men ersättning torde ej kunna utgå förrän fiskevärderingsnämnd
meddelat dom i målet. Sökanden äger alltså ej uppbära förskott å utrednings-
eller andra rättegångskostnader. Dessa kostnader kan uppgå till
betydande belopp, och det tar ofta lång tid innan målen blir avgjorda. Utskottet
delar därför den av flera remissinstanser uttalade uppfattningen
att möjlighet bör beredas sökande att erhålla förskott å kostnad som nu
nämnts. Hur bestämmelserna härför närmare skall utformas anser utskottet
bör bli föremål för närmare utredning. I syfte att begränsa kostnaderna
bör, såsom Svea hovräft föreslagit, övervägas om en anordning liknande
den i 11 kap. 35 § andra stycket andra punkten vattenlagen kan ifrågakomma.

Vid nyssnämnda utredning bör enligt utskottets mening jämväl övervägas
åtgärder för åstadkommande av en likformig och ur ekonomisk synpunkt
lämplig handläggningsordning vid skilda fiskevärderingsnämnder.

Vad som anföres i motionen 11: 597 och därtill hörande delar av motionen
II: 596 utgör i stort sett en upprepning av synpunkter som framfördes i de
i anslutning till 1950 års lagstiftning väckta motionerna 11:423 och 424.
Utskottet uttalade då (utlåtande nr 22/1950), att utskottet icke kunde dela
motionärens uppfattning om det gällande rättsläget och om innebörden av
den s. k. allemansrätten samt om rättsverkningarna av lagstiftningen om
gräns mot allmänt vattenområde och rätt till fiske.

Utskottet vidhåller detta sitt uttalande och avstyrker motionen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning
av motionen II: 264;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning
av motionen II: 285;

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960 27

C. att motionerna II: 596 och II: 597 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 april 1960

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Georg Carlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Alexanderson*, Åke Larsson och Wirmark;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink,
herrar Andersson i Ryggestad, Wachtmeister, Johansson i öckerö*, Grebäck
och Turesson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

t b n r

-.i j i {

IOUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SO

003005