10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1955
Nr 15
Utlåtande i anledning av väckta motioner om skyldighet för jägare
att vara ansvarsförsäkrade.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen nr 175 i första kammaren av herr Johansson,
Theodor, m. fl. och nr 201 i andra kammaren av herr Svensson i
Vä m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning angående skyldighet för den
som vill utöva jakt att vara ansvarighetsförsäkrad».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtats
yttrande från riksförsäkringsanstalten. På begäran av utskottet
har yttranden över motionerna därjämte avgivits av Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund.
Frågans tidigare behandling m. m.
Obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare ifrågasattes redan vid tillkomsten
av nu gällande jaktlagstiftning av 1938. Dåvarande revisionssekreteraren
G. A. Bouveng, vilken 1936 avgav det betänkande, som låg till grund
för nämnda lagstiftning, och därefter fullföljde vissa utredningsuppgifter
på jakträttens område, anförde i skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet
den 31 maj 1938, varigenom han slutredovisade sitt uppdrag, i fråga
om ansvarighetsförsäkring för jägare, att starka skäl syntes tala för genomförande
av en lagstiftning om skyldighet för den som nyttjade skjutvapen
—- vare sig vid jakt eller eljest — att inneha ansvarighetsförsäkring. På anförda
skäl förklarade utredningsmannen emellertid, att han icke sett sig
i stånd att framlägga något förslag i frågan.
I anledning av en vid 1947 års riksdag väckt motion, nr 24 i andra kammaren,
av herr Edberg m. fl. anhöll riksdagen, med hänvisning till jordbruksutskottets
utlåtande nr 47, i skrivelse den 19 juni 1947, nr 363, att
Kungl. Maj :t måtte föranstalta om utredning rörande sättet för anordnandet
av en obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare samt för riksdagen framlägga
de förslag i ämnet, som därav kunde föranledas.
Sedan chefen för jordbruksdepartementet den 14 januari 1949 tillkallat
numera statssekreteraren E. H. Kling såsom utredningsman för utredning
rörande vissa jaktlagstiftningsfrågor m. m. och överlämnat åt utredningsmannen
att därvid verkställa den av riksdagen begärda undersökningen, an
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 dr 1955 11
förde utredningsmannen i ett den 11 november 1950 (SOU 1950: 40) avgivet
betänkande (s. 125), att utredningen vid en preliminär behandling av frågan
om obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare funnit sig böra förorda,
att en dylik försäkringsform — i princip omfattande alla jägare —
komme till stånd genom statsmakternas försorg.
Efter ytterligare utredning av frågan samt sedan Kling på egen begäran
entledigats från sitt uppdrag och i hans ställe tillkallats numera statssekreteraren,
hovrättsrådet A. O. R. Hegrelius, framlade utredningen den 28
februari 1953 betänkande med förslag angående ansvarighetsförsäkring för
jägare (stencilerat).
I betänkandet behandlas bland annat nuvarande försäkringsformer för
jägare och den obligatoriska ansvarighetsförsäkringen för jägare i Danmark,
varjämte redogöres för en undersökning rörande frekvensen av olycksfall
och skador vid jakt samt framlägges förslag till åtgärder för åstadkommande
av obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare.
Beträffande nuvarande försäkringsformer för jägare
erinras om att i försäkringsvillkoren för allmän ansvarighetsförsäkring för
privatperson och s. k. familjeansvarighetsförsäkring undantag göres för
skadeståndsskyldighet, som försäkringstagaren kan ådraga sig under utövande
av jakt eller såsom jakträttsinnehavare, men att möjlighet finnes
att genom särskilt tillägg till försäkringsavtalet utsträcka försäkringen att
omfatta även jaktskador. Avgiften för dylik tilläggsförsäkring säges utgöra
fyra kronor för år.
Vidare omfattar en speciell form av ansvarighetsförsäkring, som tillhandahålles
enskild lantbrukare för hans rörelse, jämväl skadestånd, som ålägges
försäkringstagaren, hans make eller hans barn under 15 år i egenskap
av jägare eller ägare av skjutvapen.
Slutligen finnes en särskild jägarförsäkring av samma omfattning i avseende
på jaktskador som den allmänna ansvarighetsförsäkringen med
nyssnämnda tillägg och med samma premie som för detta tillägg.
I Danmark infördes 1931 obligatorisk ansvarighetsförsäkring för
jägare, varvid premien innefattas i avgiften för jaktkort, som i princip
skall lösas av varje jägare.
Beträffande frekvensen av olycksfall och skador vid
jakt har utredningen från landsfiskalerna i riket insamlat uppgifter rörande
de fall av vådaskjutning vid jakt, som inträffat under åren 1946—
1950 och som kommit till polismyndighetens kännedom. Vid denna undersökning
redovisades för hela femårsperioden 113 fall av vådaskjutning,
varav 101 fall av personskada genom eget eller annans förvållande och
12 fall av egendomsskada. Av personskadorna medförde 41 dödlig utgång,
12 kvarstående men och 48 övergående men. Egendomsskadorna avsåg huvudsakligen
vådaskjutna tamdjur. Enligt utredningens uppfattning måste
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1955
det av olika skäl antagas, att antalet skadefall, särskilt vad gällde mindre
allvarliga personskador, vore större än undersökningsresultatet utvisade.
Endast i omkring en tredjedel av samtliga fall då ersättningskrav framställts
hade ersättning för skadan ankommit på försäkringsinrättning.
Utredningen framhöll, att även om antalet skadefall syntes vara
åtskilligt större än vad man tidigare antagit, funne utredningen antalet fall
vara så ringa, att delade meningar kunde råda om behovet av att särskilda
åtgärder vidtoges. Med hänsyn framför allt till att jakt innefattade en verksamhet,
som måste betecknas såsom särskilt riskfylld, hyste emellertid utredningen
den uppfattningen, att skäl förelåge att bereda större trygghet
för såväl den skadelidande som den skadevållande vid skador genom skottlossning
med jaktvapen. I anledning härav föreslog utredningen genomförande
av en allmän ansvarighetsförsäkring för jägare, varvid avgiften
för försäkringen skulle uttagas i samband med jaktvårdsavgiften. Försäkringen
borde anförtros åt en pool, bildad av de försäkringsanstalter, som
sysslade med ansvarighetsförsäkring och som önskade medverka i fråga
om den föreslagna försäkringen.
I avgivna yttranden över utredningens förslag vitsordades lämpligheten
av en allmän ansvarighetsförsäkring för jägare av samtliga remissinstanser.
I några fall —- bland annat från Svenska försäkringsbolags riksförbunds
sida — framhölls dock att skadefrekvensen ej kunde anses vara
så stor, att något mera framträdande behov av obligatorisk försäkring förelåge,
varjämte i åtskilliga yttranden erinringar gjordes i fråga om den
föreslagna utformningen av försäkringen m. m.
Yttrandena över motionerna
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska jägareförbundet och
Jägarnas riksförbund, vilka avgivit yttranden över utredningens betänkande,
har i remissvaren till utskottet hänvisat till sina tidigare avgivna yttranden,
varvid Svenska försäkringsbolags riksförbund och Jägarnas riksförbund,
under hänvisning till att frågan vore beroende på Kungl. Maj :ts
prövning, avstyrkt ny utredning i ämnet.
Riksförsäkringsanstalten har erinrat om att utredningen, efter att ha inhämtat
utlåtande från anstalten, tagit avstånd från tanken på att den ifrågasatta
försäkringen skulle ombesörjas av riksförsäkringsanstalten. Med
anslutning till utredningens uppfattning härutinnan har anstalten vidare
påpekat, att sedan utredningens betänkande avgavs lagen om allmän sjukförsäkring
trätt i kraft. Anstalten har härom anfört följande.
Genom denna lagstiftning åtnjuter i regel varje svensk medborgare samt
här mantalsskriven utlänning ett visst försäkringsskydd vid sjukdom, vari
inbegripes sådan olycksfallsskada, varom här är fråga. Jämlikt sjukförsäkringslagen
utgår ersättning dels för läkar- och sjukhusvård, resor m. m.
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1955
på sätt i 13—20 §§ i lagen angives, dels ock för förlorad arbetsförtjänst i
form av sjukpenning (hempenning) enligt bestämmelserna i 21—29 §§ i
lagen. Enligt 21 § tredje stycket skall såsom sjukdom anses jämväl sådant
tillstånd av arbetsoförmåga, som förorsakats av sjukdom, för vilken sjukpenning
utgivits, och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande.
I motsats till vad som gäller beträffande ersättning enligt de allmänna
skadeståndsreglerna är ovannämnda ersättning enligt sjukförsäkringslagen
till sin storlek reglerad på visst sätt. I allmänhet utgår därvid ej full ersättning
för inkomstbortfall och kostnader. Sjukpenning och ersättning för
sjukhusvård utgår vid varje sjukdom för en tid av högst 2 år. Sjukpenningen
upphör, om arbetsförmågan ej längre är nedsatt med minst hälften.
Härav framgår, att jaktskador, som äro övergående inom 2 år, kunna
berättiga till ersättning från den allmänna sjukförsäkringen under hela
sjukdomstiden, varvid ersättningen som regel dock endast delvis täcker
vad som för motsvarande ändamål skolat utgå enligt de allmänna skadeståndsreglerna.
Efter 2 års sjukhjälpstid kan däremot ej längre enligt sjukförsäkringslagen
utgå sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård. Vid
dödsfall utgår ej någon ersättning till de efterlevande eller dödsboet. För
s. k. ideell skada (sveda och värk m. m.) utgår ej heller ersättning från
den allmänna sjukförsäkringen.
Utskottet
Sedan riksdagen år 1947 anhållit om utredning och förslag till riksdagen
i den med motionerna avsedda frågan, har 1949 års jaktutredning år 1953
avgivit betänkande med förslag angående ansvarighetsförsäkring för jägare,
vilket förslag är föremål för Kungl. Maj :ts prövning.
Utskottet, som förutsätter att Kungl. Maj :t inom en snar framtid tar slutlig
ställning till frågan och för riksdagen framlägger de förslag, vilka härav
må föranledas, finner med hänsyn till det anförda, att skäl icke föreligger
att i anledning av motionerna anhålla om ny utredning i ämnet.
På grund härav får utskottet hemställa,
att förevarande motioner I: 175 och II: 201 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 29 mars 1955
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Ivar Nilzon,
Axel Jansson, Herbert Hermansson*, Ebbe Ohlsson, Boo och Erik Olsson*;
samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Nyberg, Levin, fru
Torbrink, herrar Andersson i Ryggestad, Hansson i Skegrie* och Berggren.
* Ej närvarande vid justeringen.