Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965 (Utlåtande 1965:L3u12 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

Nr 12

Utlåtande i anledning av väckta motioner om fastighetsombud
för dödsbon som äger jordbruks- och skogsfastigheter.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 13 i första kammaren och herr Olsson, Erik, m. fl.,
samt nr 11 i andra kammaren av herr Wikner m. fl.

I motionerna, som är likalydande, framhålles att fastigheter, ägda av
dödsbon, föranleder icke enbart olägenheter beträffande ägarnas inbördes
förhållande utan även beträffande angränsande fastighetsägare och de myndigheter,
som har att lämna upplysningar om fastighetens skötsel eller har
hand om strukturrationaliseringen inom jord- och skogsbruket. Enligt vad
motionärerna inhämtat behålles nu dödsbon oskiftade under längre tid än
tidigare, varigenom problemen med dödsbon i dessa hänseenden blivit alltmer
irriterande.

Härom anför motionärerna följande:

Olägenheterna av dödsboägandet är mycket kännbara och kommer att öka
väsentligt i och med den pågående rationaliseringsverksamheten inom ovan
nämnda näringsgrenar. Skogsmark som äges av enskilda och dödsbon är
starkt splittrad, och detta utgör stor olägenhet för ett rationellt skogsbruk.
Sammanslagning av mindre skogsfastigheter har påbörjats för att åstadkomma
en mera ändamålsenlig fastighetsbildning. För att genomföra detta
måste ägarna vara eniga och överenskommelse träffas med berörda parter.
Detta är inte alltid så lätt, då det gäller dödsbon med många delägare
och då ägarnas bostadsorter är spridda. Samma förhållande uppstår då
skogsvårdande åtgärder skall utföras på dessa fastigheter.

Det har visat sig att ägare av dödsbo är mindre intresserade av strukturrationalisering
och skogsvårdande åtgärder än andra ägarkategorier. Detta
förhållande sammanhänger inte alltid med att ägarna är negativt inställda
utan mera med en viss passivitet, då de inte har kännedom om rationaliseringens
syfte. Delägarna kan också vara oeniga, och därigenom försvåras
samarbetet, och det är i många fall svårt att få kontakt med alla. Om lång
tid förflutit efter dödsfallet, kan det vara mycket svårt att få reda på alla
dödsbodelägare.

Motionärerna framhåller att problemen icke är begränsade till dödsbon
såsom ägare till jordbruks- och skogsfastigheter, utan olägenheter kan
även uppkomma i dödsbons förhållanden till bl. a. vägsamfälligheter och
fiskevårdsföreningar.

1 liihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. 3 avd. Nr 12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

För att lösa de påtalade spörsmålen borde enligt motionärerna i lag föreskrivas
att dödsbo skall vara skyldigt att ha fastighetsombud att företräda
dödsbodelägarna i vissa särskilt angivna situationer. Fastighetsombudet
bör tillsättas av rätten i den ort där fastigheten är belägen.

I motionerna hemställes »att riksdagen måtte i skrivelse till Ivungl. Maj :t
hemställa om en utredning och förslag om fastighetsombud för dödsbon
som äger jordbruks- och skogsfastigheter».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionen
II: 11.

Gällande rätt

Dödsbo

Enligt 18 kap. 1 § ärvdabalken har efterlevande make, arvingar och universella
testamentstagare (dödsbodelägare) att, om ej särskild dödsboförvaltning
är anordnad efter vad i 19 kap. sägs om boutredningsman och
testamentsexekutör, för boets utredning gemensamt förvalta den dödas
egendom. De företräder därvid dödsboet mot tredje man samt äger att tala
och svara i mål som rör boet. Åtgärd som inte tål uppskov får företagas,
oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas.

Boutredningsman och god man

I fråga om dödsbon finns i boutredningsmannainstitutet en förvaltningsform
föreskriven. Denna är avsedd bl. a. för fall, då delägarna ej kan enas
om förvaltningen. I den mån någon bland delägarna finner olägenheter vara
förenade med dödsbogemenskapen, kan de undanröjas genom ansökan
om förordnande av boutredningsman. Något skäl behöver ej anföras för
att en sådan ansökan skall bifallas. Boutredningsmannen är behörig att
företräda dödsboet mot tredje man och att tala och svara i mål som rör
boet (19 kap. 12 § ärvdabalken). Han äger med andra ord inom ramen för
dödsboförvaltningen företräda boet inför alla myndigheter, som kan komma
att handlägga boets angelägenheter. Enligt 13 § i nyssnämnda kapitel må
dock fast egendom eller tomträtt ej av boutredningsmannen överlåtas utan
delägarnas samtycke eller, där det ej kan erhållas, rätten tillåter åtgärden.
Jämlikt 1 § i samma kapitel kan boutredningsman under vissa förutsättningar
förordnas på ansökan av överförmyndare.

Om viss dödsbodelägare befinner sig på okänd eller avlägsen ort eller ej
är känd till namnet, kan domstol, när anmälan sker eller behovet eljest
varder kunnigt, förordna god man för att bevaka delägarnas rätt (18 kap.
4 § föräldrabalken). Enligt 3 kap. 1 § tredje stycket jorddelningslagen fö -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

religger skyldighet för lantmätare vid förrättning angående laga skifte att
för förordnande av god man för delägare på okänd eller avlägsen ort göra
sådan anmälan som avses i nyssnämnda lagrum.

Delgivning

Enligt 33 kap. 17 § rättegångsbalken gäller i rättegång att delgivning
med dödsbo skall ske med någon, som äger företräda boet. Är flera gemensamt
behöriga därtill, må delgivning ske med någon av dem, med delägare
i dödsbo, dock endast om han sitter i boet. Har delgivning skett med delägare
i dödsbo, åligger det honom att utan dröjsmål underrätta övriga delägare
om delgivningen. Delägare i dödsbo, som sitter i boet, äger mottaga
delgivning, ehuru boet ej står under delägarnas förvaltning. Han svarar för
att handlingen utan dröjsmål överlämnas till någon, som äger företräda
boet.

Dessa regler om förfarandet vid delgivning med dödsbo synes icke vara
tillämpliga exempelvis vid underrättelse till fastighetsägare om förrättning
för undersökning enligt 19 § skogsvårdslagen eller vid meddelande av avverkningsförbud
enligt 13 § samma lag. Däremot torde exempelvis i mål,
som jämlikt 20 § skogsvårdslagen handlägges av domstol, rättegångsbalkens
delgivningsbestämmelser gälla.

Skogsvårdslagen

Eftersom motionerna och den nedan redovisade framställningen från
lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen närmast tar sikte
på med skogsvårdslagen förenade problem lämnas här en kortfattad redogörelse
för denna lag.

Skogsvård sstyrelsens uppsikt över skogsmarken enligt skogsvårdslagen
kan sägas huvudsakligen omfatta två slags åtgärder med skog, nämligen
avverkning samt återväxtåtgärder.

Beträffande uppsikten över avverkning finnes regler i 6—13 §§ skogsvårdslagen.
Reglerna innebär bl. a. följande. Vissa närmare angivna slag av avverkningar
får icke ske utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Skogsvårdsstyrelsen
äger i samband med tillståndsgivning meddela föreskrifter, som
kan anses påkallade. Sker avverkning i strid mot bestämmelserna i skogsvårdslagen
eller mot skogsvårdsstyrelsens föreskrifter eller finner skogsvårdsstyrelsen
på grund av företagen ^stämpling eller eljest skälig anledning
antaga, att sådan avverkning planlagts, skall skogsvårdsstyrelsen söka
träffa överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverkningen på
fastigheten (12 §). Kan ej överenskommelse träffas eller sker avverkning
eller upplåtelse av avverkningsrätt i strid mot överenskommelse äger skogsvård
sstyrelsen meddela förbud att på fastigheten avverka skog utan skogs lf

Bihang till riksdagens protokoll 1.965. 9 samt. 3 avd. ,Vr 12

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

vårdsstyielsens tillstand. I vissa brådskande fall eller där skogsvårdsstyrelsen
finner skälig anledning antaga, att ingången överenskommelse icke
skulle hållas, kan avverkningsförbud meddelas utan att försök att få till
stånd överenskommelse dessförinnan gjorts. Innan avverkningsförbud meddelas
skall tillfälle beredas bl. a. fastighetens ägare att yttra sig i ärendet.
Tål saken ej uppskov kan dock meddelas förbud tills vidare och intill dess
annorlunda förordnas. Avverkningsförbud skall gälla viss tid, högst fem
år, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att förlänga förbudet för ytterligare
fem år. Om förbudets innehåll skall genom skogsvårdsstyrelsens försorg
bl. a. fastighetens ägare ofördröjligen bevisligen underrättas (13 §). För avverkningar,
som företagits i strid mot skogsvårdslagen eller föreskrift eller
avverkningsförbud, kan fastighetsägaren straffas med dagsböter (36 §).
Vidare kan det avverkade virket förklaras förverkat eller den tilltalade förpliktas
utgiva dess värde (39 §).

Bestämmelser om återväxtåtgärder finnes i 14—24 §§. Skyldighet att vidtaga
sådana åtgärder, som är erforderliga för att nöjaktigt skogstillstånd
inom skälig tid kommer att finnas, föreligger dels då vid avverkning icke
kvarlämnats skog av nöjaktig beskaffenhet, dels vid skada genom naturhändelser,
betning av hemdjur eller åverkan, dels ock när skogstillståndet
å skogsmark är uppenbarligen otillfredsställande. Skyldigheten att vidtaga
åtgärder efter skada eller för att avhjälpa uppenbarligen otillfredsställande
skogstillstånd är dock på visst sätt begränsad, om icke skäligt bidrag till
kostnaderna för åtgärderna kan erhållas av allmänna medel. För vidtagande
av erforderliga återväxtåtgärder är skogsmarkens ägare ansvarig. Finner
skogsvårdsstyrelsen, att återväxtåtgärder bör vidtagas, äger skogsvårdsstyrelsen
söka träffa överenskommelse med markägaren om de åtgärder,
som bör komma till stånd, och om den tid, inom vilken envar av dem skall
vara verkställd, överenskommelsen skall vara skriftlig. Kan överenskommelse
ej träffas, förordnar skogsstyrelsen på hemställan av skogsvårdsstyrelsen
sakkunnig person att med biträde av två ojäviga gode män undersöka
förhållandet å stället. Fastighetsägaren skall bevisligen underrättas
om tiden för förrättningen. Om undersökningen ger anledning därtill
skall skogsvårdsstyrelsen ånyo söka få till stånd överenskommelse (19 §).
Om ej heller nu överenskommelse kan träffas skall skogsvårdsstyrelsen
väcka talan vid domstol, vilken äger föreskriva erforderliga åtgärder samt
förelägga tid, inom vilken dessa skall vara fullgjorda (20 §). Sedan nämnda
tid gått till ända kan, om anledning förekommer till antagande att vederbörlig
åtgärd icke fullgjorts, skogsvårdsstyrelsen föranstalta om besiktning
på marken. Till dylik besiktning skall markägaren bevisligen kallas.
Skogsvårdsstyrelsen har att föranstalta om åtgärd, som befunnits eftersatt.
I fråga om kostnader för åtgärd och besiktning gäller, att överexekutor på
framställning av skogsvårdsstyrelsen kan låta omedelbart uttaga kostnaderna
hos markägaren. Om avverkning sker eller planeras på sådant sätt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

att återväxtåtgärder i mera betydande omfattning blir erforderliga kan
skogsvårdsstyrelsen fordra, att betryggande säkerhet ställes för kostnad,
som åtgärderna beräknas medföra. Ställes ej säkerhet kan skogsvårdsstyrelsen
meddela avverkningsförbud.

Lantmäteristyrelsens, skogsstyrelsens och lantbruksstyrelsens framställning

den 27 september 1962

I en till Konungen ställd skrivelse, dagtecknad den 27 september 1962,
bär lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen, nedan benämnda
styrelserna, till en början anfört följande.

Gemensamt ägande i dödsboets form skapar, i synnerhet när det gäller
den fasta egendomen, särskilda problem icke blott för ägarna i deras inbördes
förhållande utan också för andra fastighetsägare i trakten liksom
för de myndigheter som har till uppgift att främja en förbättring av den
fasta egendomens indelning och skötsel. Flera av de spörsmål som därmed
äger samband har sedan länge varit föremål för de lagstiftande och förvaltande
myndigheternas uppmärksamhet. Problemkomplexet har, särskilt
under tiden efter det sista världskriget, blivit alltmera påtagligt. De svårigheter
och problem, varom här talas, föreligger emellertid icke blott då ägaren
är dödsbo i teknisk-juridisk mening utan också vid den form av samlevnad
mellan förutvarande dödsbodelägare, som innebär att ägarna efter
boets delning (genom bodelning eller arvskifte eller bådadera) behåller
ideella andelar i den dödes egendom. Det är på dessa båda former av gemensamt
ägande av fast egendom för jordbruk och skogsbruk, som denna
framställning tar sikte.

Olägenheterna av dödsboägandet är mycket kännbara och ökar väsentligt
i takt med intensifieringen av rationaliseringsverksamheten. Styrelserna har
därför ansett sig böra påtala den utveckling som på detta område för närvarande
äger rum och framhålla önskvärdheten att företeelsen i tid göres
till föremål för närmare undersökning och därav föranledda överväganden
av juridisk och ekonomisk natur. Härmed sammanhängande frågeställningar
kan komma att beröra dödsboets rättsställning över huvud taget. En
utredning härav synes ofrånkomligen bli tämligen ingående. Sett från styrelsernas
synpunkt är det emellertid angeläget med en reform, som utan
större tidsutdräkt kan underlätta handläggningen av vissa förrättningar
och ärenden. Styrelserna föreslår därför att för detta ändamål vidtages
omedelbara åtgärder. I

I frågan om förekomsten av jor d- och skogsägande
dödsbon framhålles att det f. n. icke finns en fullständig statistik häröver.
För de problem som behandlas i framställningen är dock exakta siffror
enligt styrelserna icke av avgörande betydelse. Den omständigheten alt
det överallt i landet finnes en mängd dödsbon, som icke endast tillfälligt
äger jord och skog, är i och för sig tillräcklig för att frågan skall tagas upp
till närmare granskning. Bland dem som i sitt dagliga arbete har att göra

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

med fastigheter och fastighetsägare är det, framhåller styrelserna, eu allmänt
förekommande uppfattning, att dödsbo som fastighetsägare blir en
allt vanligare företeelse, ett förhållande som knappast torde äga något samband
med de förhållandevis ringa variationerna i dödsfallsfrekvensen utan
så gott som helt torde förklaras därav att dödsbon nu mer än förr behålles
oskiftade under lång tid.

Även om någon fullständig statistik utvisande antalet dödsbon vid skilda
tidpunkter sålunda ej finnes, saknas dock icke siffror som belyser utvecklingen.

Härom anföres följande.

Jordbrukets utredningsinstitut redovisar sålunda i sitt meddelande nr 5
år 1958 vissa strukturförändringar i det svenska jordbruket åren 1951 -1956.1 De framkomna siffrorna grundar sig på en stickprovsundersökning av
9 000 gårdar med en åkerareal av mer än två hektar. På grundval härav
har framräknats approximativa tal för hela riket. Undersökningen, som utgör
en jämförelse mellan förhållandena v id samma gårdar år 1951 och 1956,
visar bl. a. följande.

Dödsbona var (vid sidan av den obetydliga kategorin »övriga», som vid
båda jämförelsetillfällena ägde mindre än 1 % av rikets totala åkerareal)
den enda kategorin jordägare som ökade sitt arealmässiga innehav av åker
under perioden. 1951 ägde dödsbona 5 %; 1956 5,9 % av den totala åkerarealen.
1 Beaktas minskningen av den totala åkerarealen under samma tid
— 3,8 % — utgör, enligt institutet, ökningen av den dödsboägda arealen
13,4 %. — Fördelat på en åkerareal om 10 hektar och däröver har emellertid
antalet dödsboägda enheter ökat. Inom storlekskategorin 10—20 hektar
åker ökade antalet dödsboägda enheter med 4,6 %. Inom storlekskategorin
20 hektar och däröver var ökningen 17,9 %. I förhållande till övriga storleksgrupper
ökade sistnämnda storleksgrupp med 0,1 %. — Vid 1951 års
stickprovsundersökning ägdes 458 enheter av dödsbon. År 1956 var 280 av
dessa enheter fortfarande ägda av dödsbon, medan 121 förvärvats av enskild
(fysisk) person. Antalet nytillkomna och år 1956 kvarstående dödsbon
utgjorde 164.

Skogsstyrelsen gjorde efter samråd med lantbruksstyrelsen under vintern
1960—61 en undersökning av ägareförhållandena beträffande fysiska
personers och dödsbos skogar. Undersökningen utfördes av skogsvårdsstyrelsernas
läusskogvaktare och omfattade hela riket. Resultaten torde kunna
betecknas som relativt fullständiga. Undersökningen visar att av den
av dessa kategorier ägda skogsmarken ca 9 procent äges av dödsbon.1 2 3 Då
den totala skogsmarksarealen i riket är ca 22,5 miljoner hektar och nästan
exakt hälften härav ägs av fysiska personer och dödsbon, kan beräknas
att ca en miljon hektar skogsmark ägs av dödsbon." Det högsta dödsboprocenttalet
finnes i Kopparbergs län (17) medan de lägsta siffrorna
påträffas i de södra delarna av landet (Kristianstads län 3, Gotlands, Ble 1

I realiteten torde procenttalen enligt styrelserna vara högre. Uppgifterna grundar sig nämligen
på fastighetstaxeringslängden där i en del fall dödsboets olika delägare i stället för dödsboet
felaktigt angives såsom ägare.

2 Man torde enligt styrelserna ha att räkna med att uppgiftslämnarna med dödsbo understundom
jämställt sådana fall där arvsskifte skett genom boets delning i ideella andelar och den fasta
egendomen sålunda äges med samäganderätt av förutvarande dödsbodelägare.

3 Skogsstatistisk årsbok 1959, utg. av skogsstyrelsen, Tabell A.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1065 7

kinge, Malmöhus och Hallands län vardera 4). Procenttal högre än riksmedeltalet
påträffas i vissa av de skogrikare länen (Värmlands län 10,
Jämtlands län 11 och Norrbottens län 14).

Någon systematisk undersökning av orsakerna till att dödsbon
bibehålls oskiftade och att denna företeelse synes bli allt
vanligare har såvitt styrelserna känner till hittills icke skett. Styrelserna pekar
dock på några av de enligt deras mening mest verksamma faktorerna
och anför härom följande.

Vid mitten av 1930-talet, då dödsboet fick sin nuvarande rättsliga status,
rådde ett penningvärde, som får karakteriseras som fast i jämförelse med
den utveckling som därefter ägt rum, särskilt efter andra världskrigets slut.
Inflationen har medfört en flykt till realvärden, i första hand fastigheter.
Trots jordbruksnäringens tidvis låga lönsamhet och trots jordlagstiftningens
prisdämpande effekt har priserna på jordbruks- och skogsfastigheter
stigit, mätt även i ett fast penningvärde. Detta synes i sin tur ha medfört
att delägare i dödsbo, alldeles bortsett från om de bor kvar i bygden som
aktiva jordbrukare eller är bosatta på andra orter, betraktar den ärvda jorden
och — kanske i ännu högre grad — skogen som ett kapital, vilket genom
sin värdebeständighet är så värdefullt att man ej gärna vill avstå därifrån.
Egendomen bibehålies därför oskiftad. — I samma riktning kan det
förhållandet verka att den dödsbodelägare, som vill förvandla vid dödsboavvecklingen
mottaget kapital till en annan jordbruks- eller skogsfastighet,
till följd av jordlagstiftningen icke alltid kan göra detta liksom även det
förhållandet alt de jordpolitiska reglerna i fastighetsbildningslagstiftningen
ofta utgör hinder mot delning av jordbruksfastigheter.

Eu annan i sammanhanget betydelsefull faktor är det ökade kapitalbehov,
som kännetecknar dagens jord- och skogsbruk. Denna företeelse, som
illustreras av den ökade maskinanvändningen, medför att den som vid
arvskifte eller försäljning skall övertaga en jordbruksegendom mången
gång måste lämna vederlag icke blott för fastigheten med kreatur och Övriga
gängse inventarier utan också för ett dyrbart maskin- och fordonsbestånd,
till vilket motsvarighet i äldre tider saknades. Detta har gjort att
det blivit »dyrare» att övertaga en sådan egendom, vilket i sin tur hindrat
en avveckling genom arvskifte eller försäljning. I stället har följt ett ökat
intresse för den uppdelning av kapitalinsatsen och arbetsinsatsen som arrendebruket
innebär.

Skatteskälen är också en icke oviktig faktor i sammanhanget. Dödsbo
betraktas skatlemässigt som särskilt skattesubjekt; vad som från dödsboet
utdelas till delägarna är däremot icke skattepliktig inkomst för dessa. Eftersom
progressionen av den statliga inkomstskatten fått en ökad faktisk
betydelse bär det i många lägen blivit ett starkt intresse för allt fler personer
att icke till sina vanliga inkomster lägga också inkomster från egendom
som ingått i ett dödsbo eller vederlag för sådan egendom. De nuvarande
beskattningsreglerna för dödsbo torde därför sett från den enskildes synpunkt
ofta vara ett av de starkaste motiven för dödsbonas bibehållande.

Rådande svårigheter att erhålla kredit i förening med det tidvis höga
ränteläget medför också att dödsbona kommer att bestå under längre lid än
som förr var vanligt. Den som vill förvärva dödsboets fastighet och icke
redan äger det nödvändiga kapitalet har många gånger svårt att låna er2f
Iiiliang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. II and. V/'' 12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 är 1965

forderliga belopp. Rådande räntesatser i förening med jordbrukets relativt
sett låga avkastning verkar i samma riktning. Svårigheterna är i princip
desamma oavsett om spekulanten är delägare i dödsboet eller icke. Förr
ordnades denna situation vanligen så att utlösta eller säljande delägare i
stället för kontanter nöjde sig med vederlag i form av inteckningar i den
överlåtna egendomen. Risken för fortsatt inflation i förening med det faktiska
förbudet mot indexbundna inteckningar gör att detta förfarande numera
praktiseras mindre ofta.

Reträffande bristerna i den nuvarande ordningen erinrar
styrelserna om att man vid tillkomsten av 1933 års lag om boutredning
och arvskifte, vilken numera inarbetats i den år 1958 antagna ärvdabalken,
torde ha utgått ifrån att dödsbo skulle äga bestånd endast under en övergångstid.
Förvaltningsformen dödsbo fick sin prägel av boutredningen och
vad därmed sammanhängde; någon varaktig ekonomisk verksamhet skulle
dödsboet icke ägna sig åt. I lagen fanns icke någon föreskrift om att arvskifte
skulle ske inom viss tid. Genom att för varje beslut som rörde dödsboet
i princip krävdes enhällighet, och då det stod varje delägare fritt att påkalla
skifte, räknade man sannolikt med att dödsbona efter den nödvändiga
avvecklingstiden tämligen allmänt skulle skiftas. Omständigheter som 1933
års lagstiftare ej gärna kunde förutse har emellertid medfört att utvecklingen
tagit en annan riktning. Numera är det, inte minst på landsbygden, eu
normal företeelse att dödsbo förblir oskiftat under lång tid. Väsentliga svårigheter
har emellertid genom det ökade dödsboägandet uppkommit i den
verksamhet som har till syfte att främja jordbrukets och skogsbrukets rationalisering.
Det är därför i hög grad angeläget att de olägenheter som föreligger
på grund av svårigheterna att ernå en ändamålsenlig förvaltning av
dödsbos fastigheter i möjligaste mån undanröjes.

Enligt styrelserna har det vid den yttre rationaliseringen visat sig att fastigheter
ägda av dödsbo (eller f. d. dödsbodelägare med samäganderätt) i
stor utsträckning icke kommit att påverkas av rationaliseringssträvandena
på sätt varit önskvärt; icke sällan utgör dödsbonas fastigheter dessutom en
flaskhals som hindrar eller försenar önskvärda åtgärder. Detta har ofta sin
grund i själva förvaltningsformen, sådan denna enligt nuvarande lagstiftning
är anordnad. Det är alltså, framhåller styrelserna, icke alltid fråga om
en rent negativ inställning utan mera om passivitet, bristande kännedom
om pågående rationaliseringssträvanden, oenighet bland delägarna eller helt
enkelt svårighet att få kontakt med dem.

Här påtalade företeelser äger enligt styrelserna en särskild betydelse i
fråga om skogsbruket. Ägosplittringen beträffande den skogsmark som ägs
av enskilda och dödsbon är i dag på sina håll mycket långt gången och utgör
där ett starkt hinder för ett rationellt skogsbruk.

Genom att icke någon för varje dödsbo genomförd registrering äger rum
beträffande ändringar i boets sammansättning eller delägarnas vistelseort
anser styrelserna att förekomsten av dödsbon skapar problem som icke har

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1!)05 9

någon motsvarighet i fråga om andra ägarkategorier. Styrelserna anför vidare
följande.

Det mest framträdande draget hos dödsboet som fastighetsägare är svårigheten
att utröna vilka delägarna är, särskilt om längre tid förflutit från
dödsfallet. Behovet av kunskap härom är icke enbart en ordningsangelägenhet
utan förestavas av att enighet bland delägarna kräves för beslutförhet,
vilket i sin tur är eu förutsättning för att dödsboet skall kunna uppträda
som avtalsslutande part. Eftersom numera såväl verksamheten för yttre rationalisering
inom jord- och skogsbruk som den praktiska tillämpningen av
skötsellagar sådana som skogsvårdslagen och uppsiktslagen i stor utsträckning
bygger på överenskommelser mellan berörda parter, inses lätt i huru
hög grad den ifrågavarande verksamheten tynges vid ymnig förekomst av
permanenta dödsbon.

Styrelserna framhåller, att antalet verkliga vanhävdsfall numera i bygder,
där fastighetsindelningen och förutsättningarna i övrigt medger ett någorlunda
rationellt jordbruk, är sällsynta. Detta gäller även fastigheter ägda av
dödsbon. I bygder med stor ägosplittring, t. ex. vissa delar av Kopparbergs
län, är det icke ovanligt att påträffa verkliga vanhävdsfall även i trakter
med goda naturliga förutsättningar för jordbruk. Styrelsernas samlade erfarenhet
uppges ge vid handen att det inom ägarkategorien dödsbon (inberäknat
samägande förutvarande dödsbodelägare) är vanligare än inom andra
att fastigheterna är mindre väl skötta. Detta gäller om både jord, skog
och hus.

Vad särskilt skogsbruket angår har enligt styrelserna det ökade dödsboägandet
medfört speciella problem. Såsom ett led i nu förevarande utredning
tillställde därför skogsstyrelsen i samråd med lantmäteristyrelsen under
juni månad 1961 skogsvårdsstyrelserna en cirkulärskrivelse med frågor
syftande till belysning av de frågor som äger samband med dödsbo såsom
ägare av skog. Svar på cirkulärskrivelsen inkom från rikets samtliga 24
skogsvårdsstyrelser. 12 skogsvårdsstyrelser besvarade därvid jakande frågan,
huruvida anledning fanns att överväga särskilda åtgärder mot dödsbo
såsom skogsägare. Nio ansåg att dödsbo borde vara skyldigt att ha eu ställföreträdare
under det att sex ansåg att tidsbegränsning av dödsbo var erforderlig.

Beträffande jordbruksmark är det särskilt i vissa landsdelar, såsom Kopparbergs
län och Tornedalen, påfallande att speciellt mindre inägoskiften,
som tillhör personer bosatta utanför den ort där egendomen är belägen, lämnas
obrukade. I många fall är ägaren härvid ett dödsbo. Det har därvid ofta
enligt styrelserna visat sig mycket svårt för uppsiktsmyndiglieten att komma
till tals med dödsboet och träffa sådan överenskommelse om vanhävdens
avhjälpande, som avses i 5 § uppsiktslagen.

Sammanfattningsvis anför styrelserna följande.

Dödsbonas totala andel av fastighetsbeståndet på landsbygden är relativt
begränsad men problemet med dödsboägandet är trots det mycket allvarligt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

med tanke på dels att dödsbona visar en tydlig tendens att öka sin andel av
jord- och skogsfastigheterna, dels — och framför allt — på grund av att
verksamheten för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering intensifieras,
i samband varmed olägenheterna av dödsboägandet blir alltmera påtagliga.
Dödsboägandet medför att dödsbofastigheterna till men för strukturrationaliseringen
i ökad utsträckning undandrages den normala fastighetsmarknaden.
Ett aktivt rationaliseringsintresse påträffas inom denna
ägarekategori mindre ofta än hos andra. Om icke något ingripande sker, är
det sannolikt att de riktlinjer, som statsmakterna uppdragit för jordens och
skogens användning och skötsel, i fråga om fastighetsägarekategorin dödsbo
icke i erforderlig utsträckning kommer att kunna upprätthållas och att rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket och skogsbruket sålunda försvåras.
Den kritik som här riktats mot dödsboet i dess nuvarande utformning
har enbart tagit sikte på dödsboet såsom ägare till jordbruks- och
skogsfastigheter. Det är sannolikt att mycket av denna kritik kan riktas
mot dödsboet också i andra rättsliga sammanhang. På grund av vad sålunda
uttalats framstår för styrelserna en utredning syftande till en allmän revision
av gällande regler om dödsboets organisation och representation såsom
en ytterst angelägen åtgärd.

Styrelserna har emellertid funnit det vara möjligt att närmare utreda sådana
delar av frågekomplexet vilka begränsas till vissa förvaltningsfrågor
berörande styrelsernas ämbetsområden. Styrelserna har därvid undersökt
möjligheten att i detta mera begränsade sammanhang företaga sådana mindre
ingripande lagstiftningsåtgärder att det skall bli möjligt att på ett enkelt
sätt komma till rätta med vissa problem, som ofta uppkommer vid handhavande
av förrättningsverksamheten och frågor angående jordens och skogens
skötsel. Styrelsernas syfte är därvid att få till stånd en ordning som
gör det praktiskt möjligt att tillämpa gällande skötsel- och förrättningslagar
på jordbrukets och skogsbrukets område med samma effekt på fastigheter
ägda av dödsbo (eller samägande förutvarande dödsbodelägare) och
övriga. För styrelserna innebär detta endast ett fullföljande av de uppgifter
som blivit styrelserna anförtrodda. De problem varom nu är fråga förekommer
i viss utsträckning även i andra sammanhang, t. ex. vid planläggning
och fastighetsbildning inom tätorter, men av olika skäl, främst det högre
markvärdet och de möjligheter som lagstiftningen erbjuder för genomförande
av en enligt byggnadslagen upprättad plan utan markägarnas medgivande,
är behovet av ett ingripande i dessa fall icke särskilt påfallande i nu
förevarande sammanhang.

En av utgångspunkterna för en reform av detta slag bör enligt styrelsernas
mening vara att underlätta för en dödsbodelägare att få till stånd en
ändamålsenlig skötsel av jord och skog samt rationaliseringsåtgärder för
förbättring av dödsboets fasta egendom. För att en reform dessutom skall
tillgodose de behov som tidigare här uppställts, är det angeläget att motsvarande
möjlighet ges också åt sådana vid rationaliseringen verksamma
organ, vilka har i lag reglerade funktioner.

Styrelserna fortsätter.

Styrelserna har i detta begränsade sammanhang icke funnit sig böra till
behandling upptaga åtgärder som mera väsentligt ingriper i dödsboets nuvarande
regelsystem, t. ex. föreskrift om arvskifte eller annan avveckling av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

dödsbos fastighetsinnehav inom viss tid efter dödsfallet eller förordnande
av boutredningsman på initiativ av myndighet eller möjlighet till majoritetsbeslut
inom dödsbo. — Den lösning som styrelserna stannat för kan sägas
innebära alt man inför möjlighet att tillsätta boutredningsman för viss
del av boets egendom och med begränsade befogenheter. Förslaget innebär
att domstol på initiativ av delägare eller myndighet skall kunna förordna
ett särskilt ombud med behörighet att företräda fastighetsägaren i vissa särskilt
angivna situationer, där i lag redan nu sörjts för att ägarens rättssäkerhet
iakttages. Förslaget innebär, som förut framhållits, icke någon lösning
av dödsboproblemet i stort utan endast ett jämställande — i fråga om
rationalisering och skötsel — av dödsbos (och samägande f. d. dödsbodelägares)
jordbruks- och skogsfastigheter med övriga ägarekategoriers fastigheter.

Ehuru förslaget icke direkt syftar till en minskning av antalet dödsbon,
är det dock icke omöjligt att förslagets genomförande ändå kommer att verka
i sådan riktning. En annan indirekt effekt av det framlagda förslaget kan
väntas bestå däri att delägare i dödsbo i större utsträckning än som varit
vanligt kommer att utse ställföreträdare för boet. En sådan utveckling, vilken
av styrelserna skulle hälsas med tillfredsställelse, skulle få betydelse
också i andra hänseenden, t. ex. vid de olika former av frivillig samverkan
som i dag äger rum mellan exempelvis skogsägarna i en bygd.

Styrelsernas förslag till lag o in fastighetsombud har följande
lydelse.

1 §•

Finnes i dödsbo fast egendom, vilken är taxerad som jordbruksfastighet,
eller innehaves efter upplösning av dödsbo sådan egendom av förutvarande
dödsbodelägare med samäganderätt, må fastighetsombud förordnas att
företräda egendomens ägare

1. gentemot skogsvårdsstyrelse i ärende enligt skogsvårdslagen;

2. gentemot länsstyrelse och lantbruksnämnd i ärende enligt lagen om
uppsikt å jordbruk;

3. vid förrättning för fastighetsbildning;

4. vid förrättning enligt lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar;

5. vid syneförrättning rörande företag enligt 7 kap. vattenlagen;

6. vid förrättning för bildande av jaktvårdsområde eller fiskevårdsområde.

Befogenheter må begränsas till viss eller vissa av här angivna uppgifter.

2 §•

Inom ramen för sitt uppdrag äger fastighetsombudet jämväl att inför
domstolar och andra myndigheter föra talan för egendomen. Sådan talan
må dock när som helst övertagas av ägaren.

3 §•

Vid fullgörandet av sitt uppdrag skall fastighetsombudet iakttaga ägarens
rätt och bästa.

Före den 15 februari varje år skall fastighetsombudet till delägarna avgiva
redogörelse för föregående års verksamhet. På begäran av delägare
skall fastighetsombudet därutöver lämna besked om av honom vidtagen
särskild åtgärd.

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

4 §•

Fastighetsombud förordnas av rätten i den ort där fastigheten ligger. Ansökan
därom må göras av delägare, länsstyrelse, skogsvårdsstyrelse, lantbruksnämnd
eller förrättningsman vid sådan förrättning, varom talas i 1 §.
Ansökan av annan än delägare må ej göras tidigare än ett år efter dödsfallet.

Ansökningen skall innehålla uppgift om vilka vid tidpunkten för ansökningen
äro delägare i dödsboet eller fastigheten, såvitt möjligt med angivande
av envars postadress. Delägare med känd postadress skall erhålla
tillfälle att yttra sig över ansökningen.

År ägaren dödsbo, skall vid ansökningen i huvudskrift eller styrkt avskrift
fogas bouppteckning efter den döde ävensom efter avliden förutvarande
delägare. År bouppteckningen registrerad vid den rätt varunder fastigheten
lyder, är dock tillräckligt om ansökningen innehåller uppgift om
när registreringen skett.

5 §•

Fastighetsombud må ej förordnas

1. om egendomen är avträdd till konkurs eller till förvaltning av boutredningsman
eller god man enligt lagen om samäganderätt;

2. om ägaren, innan ansökan om förordnande göres, hos rätten anmält
ett här i riket bosatt ombud med minst samma befogenhet varom ansökan
göres; eller

3. om det eljest är uppenbart att skäl saknas för åtgärden.

Mer än ett fastighetsombud må ej förordnas för samma egendom.

6 §■

Fastighetsombud skall entledigas

1. då han slutfört givet uppdrag;

2. då skäl för hans fortsatta förordnande ej längre föreligga; eller

3. om han vid utövandet av sin befattning gör sig skyldig till missbruk
eller försummelse eller av annan orsak ej längre är lämplig att innehava
uppdraget.

Uppdraget förfaller, om egendomen övergår till annan ägare än i 1 § sägs
eller avträdes till konkurs, förvaltning av boutredningsman eller god man
enligt lagen om samäganderätt.

7 §•

Fastighetsombudet är berättigad att av ägaren erhålla skäligt arvode för
uppdraget ävensom ersättning för sina kostnader.

Efter länsstyrelsens prövning må fastighetsombud av allmänna medel
erhålla förskott å arvode och kostnader.

8 §•

I fastiglietsboken skall anteckning ske om förordnande av fastighetsombud,
om upphörande av sådant förordnande ävensom om anmälan eller
återkallelse av sådant ombud varom talas i 5 § första stycket andra punkten.

Dessutom föreslås viss ändring av 12 § kungörelsen den 18 november
1932 med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola
inrättas och föras (nr 519).

För den närmare motiveringen till författningsförslagen hänvisas till en
framställningen bifogad promemoria.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

Remissyttranden

över lantmäteristyrelsens, skogsstyrelsens och lantbruksstyrelsens framställning
har remissyttranden avgetts. Av remissinstanserna har samtliga
hörda länsstyrelser, d. v. s. länsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs,
Jämtlands och Norrbottens län, ävensom 1954 års fastighetsbildningskommitté,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförbund
samt Sveriges advokatsamfund tillstyrkt förslaget helt eller i huvudsak
eller också lämnat detsamma utan erinran. Samma ståndpunkt intages
av bl. a. häradshövdingarna i Nås och Malungs samt Torneå domsagor
ävensom av överlantmätarna, skogsvårdsstyrelserna och lantbruksnämnderna
i Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län.

Justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt och hovrätten för Övre Norrland
samt häradshövdingarna i Jösse, Falu och Piteå domsagor avstyrker däremot
förslaget. Familjerättskommittén finner det tveksamt om tillräckliga
skäl visats för den föreslagna lagstiftningen och föreslår att det bör övervägas
om en praktikabel ordning icke kan åstadkommas på ett från rättslig
synpunkt enklare sätt än det föreslagna.

I fråga om förekomsten av dödsboägda jord- och
skogsfastigheter har Svea hovrätt under hand inhämtat att tendensen
till ökning av den dödsboägda andelen av dessa fastigheter icke synes
ha bestått under perioden 1956—1961. Den i styrelsernas skrivelse redovisade
ökningen med 13,4 % beträffande åren 1951—1956 uppges sålunda ha
efterträtts av en minskning med omkring 7,5 procent under perioden 1956—
1961. Om man dessutom beaktar dels att av rikets totala areal åker- och
skogsmark andelen dödsboägd sådan mark är relativt begränsad — endast
inemot 6 procent av åkermarken och drygt 4 procent av skogsmarken torde
innehas av dödsbon — dels ock att antagligen blott ett mindre antal av nu
berörda dödsbon kan vålla särskilda svårigheter, förefaller det hovrätten
som om olägenheterna av dödsboägandet knappast skulle kunna utgöra något
direkt hinder av allvarligare natur mot jord- och skogsbrukets rationalisering.

Överlantmätaren i Kronobergs län och lantbruksnämnden i samma län
framhåller att dödsboägda fastigheter inom vissa delar av Kronobergs län
förekommer i betydande utsträckning och visar en klar tendens till ökning.
Denna tendens är mycket påtaglig i skogsbygderna och de skogsbruksdominerade
mellanbygderna. Överlantmätaren i Kopparbergs län, som erinrar
om att enligt styrelsernas skrivelse skogsmarken i länet skulle till 17
procent ägas av dödsbon, framhåller att helt andra siffror gäller för åtskilliga
delar av länet, främst där faslighctsrationalisering är soin mest aktu -

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

ell. Som exempel nämner överlantmätaren att av 650 fastighetsägare vid
ett av de inom länet pågående laga skiftena icke mindre än 557 är delägare
i oskiftat dödsbo eller på ett eller annat sätt inblandade i samäganderättsförhållanden
som nästan undantagslöst uppkommit ur dödsbon. Det kan
enligt överlantmätaren mot bakgrunden av den praktiska erfarenheten från
fastighetsrationaliseringsarbetet antagas att inom betydande områden 1/3—
2/3 av alla fastigheter ägs av dödsbon.

I fråga om orsakerna till det ökade antalet oskiftade dödsbon
framhåller Sveriges skogsägareförbund att den nuvarande jordförvärvslagen
utgör det tyngst vägande skälet till att dödsboantalet visar en så
markant ökning. Förbundet säger härom följande.

Den omständigheten att en dödsbodelägare, som icke är jordbrukare till
professionen, i regel har mycket små möjligheter att få förvärva jordbruksfastighet,
om han frånhänder sig delägarskapet i ett dödsbo, vari jordbruksfastighet
ingår, bidrager otvivelaktigt i hög grad till att boet förblir
oskiftat. Ett slopande av förvärvslagen eller uppmjukning av dess bestämmelser
mot friare tillståndsgivning skulle sannolikt vara det mest effektiva
medlet, när det gäller att motverka de nuvarande utvecklingstendenserna
på dödsboområdet.

Beträffande antalet vanhävdsfall hänvisar Svea hovrätt till en
av lantbruksstyrelsen år 1955 verkställd undersökning angående uppsiktslagens
tillämpning, avseende åren 1949—1954 (SOU 1956:62 s. 22—39).
Enligt tabell 1 i denna undersökning föreligger en klar nedgång under perioden
av antalet brukningsenheter, beträffande vilka lantbruksnämnd ingripit
på grund av vanhävd; år 1954 uppgick antalet brukningsenheter, beträffande
vilka lantbruksnämnd ingripit och funnit vanhävd föreligga, i hela
riket till 43. För hela femårsperioden var antalet sådana vanhävdsfall 712,
varav 52 hänförde sig till dödsboägda brukningsenheter.

Lantbruksnämnden i Kopparbergs län uppger att antalet ärenden enligt
uppsiktslagen uppgår till inte mer än drygt 200 i hela landet, och för Kopparbergs
läns del behandlades år 1962 endast 33 sådana ärenden.

Ett flertal remissmyndigheter såsom justitiekansler sämbetet, Svea hovrätt,
häradshövdingen i Falu domsaga och länsstyrelsen i Kronobergs län
finner styrelsernas förslag framstå som en särlagstiftning och
ifrågasätter om icke hela frågan om dödsbos rättsliga ställning bör upptagas
till behandling i ett vidare sammanhang. Justitiekanslersämbetet anför härom
följande.

Såsom påpekas i förslaget är dödsboets associationsrättsliga reglering förhållandevis
knapphändig. Detta torde ha sin grund däri, att vid tillkomsten
av nu gällande bestämmelser på området behov av vidlyftigare regler icke
ansågs föreligga; dödsboförvaltningen var ju icke tänkt såsom någon var -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

aktig ekonomisk verksamhet. Med en utveckling mot allt längre bestående
dödsboförvaltningar synes det icke otänkbart att även inom områden, som
icke beröras av det framlagda förslaget, utförligare bestämmelser med avseende
å dödsbos förvaltning kunna finnas påkallade. Det kan mot bakgrund
av utvecklingen ifrågasättas, huruvida icke anledning finns att i ett
vidare sammanhang upptaga hela frågan om dödsboets rättsliga ställning
till behandling. Utan att detta spörsmål blivit föremål för närmare överväganden
kan det enligt justitiekansler sämbetets mening icke anses försvarligt
att nu införa en tvångslagstiftning, som berör allenast en viss kategori
av dödsbon.

Justitiekanslersämbetet ifrågasätter också lämpligheten av att vid sidan
av boutredningsmannainstitutet införa ett nytt institut med den begränsade
räckvidd, varom här är fråga.

Från de flesta håll vitsordas behovet av lagstiftning på området
i en eller annan form. Svea hovrätt, som finner det önskvärt att ändrad
lagstiftning kommer till slånd såvitt gäller den rättsliga regleringen av
dödsboförvaltningen, framhåller dock svårigheten att bedöma nödvändigheten
av att genom särskild lagstiftning råda bot på de av styrelserna angivna
missförhållandena. Såsom framgår av den av hovrätten i sitt yttrande lämnade
redogörelsen för de problem, som kan möta vid tillämpningen av den
föreslagna lagstiftningen, torde dess genomförande enligt hovrättens mening
endast i begränsad utsträckning medföra lättnader i styrelsernas arbete
för rationalisering av skogsbruk och jordbruk. Arbetet med utredning
angående dödsbodelägarna och deras vistelseorter torde sålunda komma att
i väsentlig mån kvarstå. Vad angår de fall då delägarna är oeniga, visar passivitet
eller över huvud icke kan anträffas kan, framhåller hovrätten, diskuteras
huruvida dessa fall är så talrika och om förordnandet av fastighelsombud
medför sådana fördelar att en speciallagstiftning bör komma till stånd.
Hovrätten fortsätter.

Beträffande först skogsvårdslagen kan möjligen förhållandena understundom
vara sådana, att det skulle kunna vara av värde att få ett ombud
förordnat att i vissa fall representera dödsbo eller samägare som avses i
lagen. Men huruvida det föreslagna institutet fastighetsombud här erfordras
i så stor utsträckning, som i lagförslaget antydes, eller om ett sådant ombud
skulle tillgodose de uppställda syftemålen synes ovisst. Hovrätten kan
härutinnan hänvisa till sin framställning under redovisningen av ärenden
enligt skogsvårdslagen. Emellertid synes vissa skäl tala för att inom skogsvårdens
område någon form av lagstiftning i förevarande ämne kommer till
stånd.

Vad angår de övriga lagarna framstår fördelarna av lagstiftningen som
än mera ovissa. Enligt uppsiktslagen synes det sålunda endast i undantagsfall
vara något att vinna för en lantbruksnämnd genom att begära förordnande
av fastighetsombud för att få vanhävd avhjälpt. Av den ovan i denna
del lämnade redogörelsen synes framgå, att ett fastighelsombuds möjligheter
att komma till rätta med vanhävd är relativt begränsade. Det må i

Tredje lagutskottets utlåtande nr Vi år 1965

denna del även anmärkas att utvecklingen numera i stor utsträckning går i
den riktningen att mindre bärkraftiga jordbruk lägges ned och det synes
icke uteslutet, att många av de dödsboägda fastigheter, som skulle falla
under den föreslagna lagen, tillhör denna kategori. Redogörelsen för de övriga
lagarna torde ha visat att med hänsyn till gällande regler om kallelser
och omröstningar behovet av en särskild lagstiftning gör sig gällande i
mindre mån än beträffande skogsvårdslagen.

För överlantmätaren i Kopparbergs län framstår en lagstiftning med det
föreslagna syftet som ytterst angelägen i betraktande av förhållandena i
länet. Vissa ändringar och jämkningar synes dock motiverade i vissa avseenden.

Famil jer ättskommittén framhåller att det ibland kan kräva ett mödosamt
arbete att när boutredningsman ej finnes söka utröna vilka som är
delägare i ett dödsbo, men det torde vara mera sällan som icke tillräcklig
ledning kan erhållas i tillgängliga bouppteckningar. Efterforskandet av bouppteckningar
måste ändå ske innan förordnande av fastighetsombud meddelas
enligt förslaget. Det arbetet undgås alltså ej. Att förhållandena är särskilt
tillkrånglade i vissa landsändar kan enligt familjerättskommittén
knappast motivera ett generellt ingripande i den föreslagna formen.

Familjerättskommittén påpekar vidare att beträffande sådana åtgärder
som avser att avvärja direkt misskötsel av egendomen enighet är ej någon
betingelse för åtgärdens genomförande. Om överenskommelse ej kan träffas
med delägare, kan åtgärden genomföras tvångsvis (se t. ex. 7 § uppsiktslagen
samt 13 och 20 §§ skogsvårdslagen). Liknande synpunkter framföres
jämväl av Svea hovrätt.

Från rättssäkerhetssynpunkt framhåller Svea hovrätt att bestämmelser
saknas i förslaget om under vilka förutsättningar ett fastighetsombud
bör tillsättas för att i dödsbodelägarnas ställe handha fastighetens
skötsel. I lag bör enligt hovrättens mening närmare angivas dessa förutsättningar.
Familjerättskommittén erinrar vidare om att förslaget ej heller uppställer
något som helst krav på vissa kvalifikationer för uppdraget. Advokatsamfundet,
som hänvisar till föreskriften i fråga om boutredningsman i
19 kap. 3 § ärvdabalken, att val av sådan skall så träffas att uppdraget kan
förväntas bli utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver, anser att
en motsvarande föreskrift lämpligen bör intagas i den nu föreslagna lagen.

Häradshövdingen i Piteå domsaga anför i fråga om rättssäkerhetskravet
följande.

I förslaget anföres, att detsamma endast tar sikte på situationer, där i lag
redan sörjts för att ägarens rättssäkerhet iakttages. Dessa garantier för
rättssäkerheten består väl i allmänhet dock just i krav på att delägare skall
höras och, för vissa fall, att ägares medgivande skall föreligga eller att eljest
en ur rättssäkerhetssynpunkt betryggande prövning skall göras av förrättningsman,
med besvärsrätt för sakägare.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965 17

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser däremot att med de inskränkningar
i fastighetsombudets behörighet och befogenhet, som förslaget innebär, fog
synes saknas för farhågor att det nya representationsinstitutet skulle lända
till rättsförluster för ifrågavarande ägarkategori.

Från vissa håll har erinringar riktats mot förslaget därutinnan att införandet
av institutet fastighetsombud kan förmodas ge administrativ a
myndigheter alltför stort inflytande j> å enskilds
äganderätt till fast egendom. Sådan inställning redovisar Svea
hovrätt och häradshövdingen i Jösse domsaga.

Familjerättskommittén finner det ligga nära till hands att uppfatta ombudets
ställning så, att han väl skall tillvarataga delägarnas intressen men
också ställa sig välvillig till den rationaliseringsåtgärd som är i fråga. Ett
förfarande i dessa former är enligt kommittén i viss mån betänkligt därför
att ansvaret för den ifrågasatta åtgärden kan komma att delvis avlyftas från
vederbörande myndighet och i stället lägges på fastighetsombudet såsom representant
för fastighetsägaren.

Enligt Svea hovrätt kan det tänkas föreligga fara för att ett på myndighets
initiativ förordat fastighetsombud kommer att mötas av utbredd misstro
hos den jord- och skogsbrukande befolkningen.

Från justitiekanslersämbetets sida framhålles att det i praktiken torde
möta avsevärda svårigheter att för den tilltänkta uppgiften som fastighetsombud
finna en villig person, som besitter erforderlig kännedom om
fastigheten och dödsbodelägarna.

Ett par remissinstanser påpekar, att förslaget icke innehåller någonting
om kompetenskonflikter mellan ägaren och ombudet. Eftersom
uppdraget endast avser en partiell behörighet att företräda fastigheten —
ägaren företräder den i alla fall som ej omfattas av 1 § —• måste, framhåller
familjerättskommittén, konflikter lätt kunna uppkomma.

Några remissinstanser, hovrätten för Övre Norrland och familjerättskommittén,
anser att delägarna i boet skall tillerkännas större
inflytande än vad förslaget medger i frågan om alt utse
ombud. Nämnda hovrätt hävdar att fastighetsombud icke skall få förordnas
utan att samtliga delägare fått tillfälle att yttra sig över ansökningen. Enligt
förslaget kan dödsbodelägarna avvärja förordnande endast genom anmälan
om företrädare innan ansökan om förordnande göres. Denna begränsning
anser familjerättskommittén vara omotiverad.

Hovrätten för övre Norrland anser vidare att fastighetsombuds b e h ör
i g h e t skall vara begränsad till vad som erfordras för den fråga
som föranlett att ombud förordnas, överlantmätaren i Kopparbergs län

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

framhåller däremot att utfärdat förordnande alltid hör ge fastighetsombudet
befogenhet att företräda ägaren i samtliga de hänseenden i vilka en sådan
representation anses kunna komma i fråga.

Samma överlantmätare, som intar en positiv hållning till styrelsernas förslag,
anser detta dock i vissa avseenden vara präglat av en alltför
långtgående restriktivitet. Överlantmätaren anser bl. a., att
fastighetsombud bör utan särskild ansökan förordnas för alla nytillkommande
fastighetsägande dödsbon. I övrigt bör förordnande såsom styrelserna
föreslagit ske på ansökan av delägare eller myndighet. Blir den som
förordnats att vara fastighetsombud förhindrad att fortsätta fullgörandet
av sitt uppdrag bör annan förordnas i hans ställe, överlantmätaren anser
vidare —- liksojn fastighetsbildningskommittén -— att ombud bör kunna förordnas
att företräda ägarna till med samäganderätt innehavd fast egendom
oavsett på vilket sätt som äganderättsförhållandet uppkommit. I likhet med
ett flertal andra remissinstanser — däribland häradshövdingen i Falu domsaga,
länsstyrelsen i Jämtlands län och skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs
län — finner överlantmätaren dessutom att fastighetsombud bör kunna förordnas
oavsett hur den ifrågavarande fasta egendomen behandlats från fastighetstaxeringssynpunkt.

Enligt Sveriges skogsägareförbund förekommer det stundom att ett aktiebolag
eller annan förvaltande organisation i olika sammanhang, bland annat
i fråga om skötseln av skog, företräder boet. Förbundet framhåller att
det därvid från praktisk synpunkt torde vara att föredraga att till ombud
utses den juridiska personen och icke en hos denne anställd person. Förbundet
hävdar därför att jämväl juridiska personer skall kunna
utses till ombud.

Av flera av de remissinstanser som intagit en negativ hållning till styrelsernas
framställning har olika uppslag till lösning av de påtalade
spörsmålen diskuterats. Sålunda framhåller justitiekanslersämbetet
att grunden till styrelsens förslag är att det visat sig svårt att
med stöd av de särskilda lagarna i önskvärd utsträckning eller med tillräcklig
skyndsamhet genomföra erforderliga åtgärder, varför det mest naturliga
synes vara att söka åstadkomma förbättringar genom ändringar i dessa
lagar.

Familjerättskommittén anser myndighet böra kunna få initiativrätt till
vissa åtgärder som ger möjlighet till lämplig representation. Kommittén anför
härom följande.

På begäran av myndighet skulle kunna — efter mönster av 3 kap. 1 §
tredje stycket jorddelningslagen — förordnas god man enligt 18 kap. föräldrabalken
för bortovarande delägares fastighetsandel, liksom god man

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

för fastighet enligt samäganderättslagen, om den har ett flertal ägare med
ideella andelar (t. ex. minst tre) och detta måste antagas medföra olägenheter.
Vidare bör boutredningsman för dödsbo enligt 19 kap. ärvdabalken
kunna förordnas på ansökan av myndighet, om skäl är därtill (jfr att boutredningsman
enligt 19 kap. 1 § ÄB kan förordnas på ansökan av överförmyndare).
Befogenheten att företräda fastighetsandelen, fastigheten eller
dödsboet torde böra regleras så, att representanten har samma befogenheter
som gäller för god man enligt ärvdabalken resp. för boutredningsman
när sådan eljest förordnas. Redan nu används boutredningsmannainstitutet
ofta med tanke just på förvaltningen av fast egendom som behållits oskiftad
i dödsbo. Kostnaden bör kunna åläggas ägarna resp. dödsboet, i den
mån förrättningen finnes vara till nytta för dem.

Svea hovrätt framhåller att en olägenhet föreligger däri att såsom styrelserna
påpekat rättegångsbalkens regler om förfarandet vid delgivning
med dödsbo icke synes vara tillämpliga exempelvis vid underrättelse till
fastighetsägare om förrättning för undersökning enligt 19 § skogsvårdslagen
eller vid meddelande av avverkningsförbud enligt 13 § 1 mom. andra
stycket. Sistnämnda olägenhet synes enligt hovrätten kunna undanröjas
genom att rättegångsbalkens regler om delgivning med dödsbo göres tillämpliga
även beträffande delgivning enligt skogsvårdslagen.

Vidkommande olägenheten att verkställa utredning om delägarnas vistelseort
eller att vid upprepade tillfällen tvingas inhämta yttrande eller
godkännande av samtliga delägare så torde det enligt hovrättens mening
få anses tveksamt, om det är principiellt riktigt att, som i förslaget
gjorts, likställa fall där delägare är svåranträffbara med fall där delägare
är oeniga eller visa sig passiva. Där svårighet föreligger att vinna utredning
om dödsbodelägares identitet eller vistelseort är förhållandena ofta sådana
att god man enligt 18 kap. föräldrabalken kan förordnas. Visar delägare
passivitet eller föreligger inbördes oenighet — vilket i det sistnämnda fallet
måste innebära att någon delägare är emot exempelvis en överenskommelse
— synes situationen enligt hovrätten böra lösas på samma sätt som
då andra kategorier fastighetsägare än dem varom här är fråga visar passivitet
eller på annat sätt motarbetar skogsvårdsstyrelsen.

För att underlätta kallelseförfarandet vid lantmäteriförrättningar ifrågasätter
hovrätten om icke i jorddelningslagen och sammanföringslagen
lämpligen bör införas bestämmelser av innehåll att kallelse till dödsbo
skall kunna sändas till delägare som sitter i boet eller av annan anledning
får anses kunna vara betrodd med uppdrag att mottaga kallelse. Vad beträffar
samägda fastigheter erinras om att departementschefen vid framläggande
av det slutliga förslaget till jorddelningslag yttrade att det syntes
utan särskilt stadgande kunna anses klart att, därest fastighet ägdes av flera
personer under sådana omständigheter att samäganderättsförhållande i
egentlig mening förelåg, allenast en av dessa personer behövde särskilt
kallas (NJA It 192f> s. 378).

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

För att komma till rätta med påtalade olägenheter föreslår häradshövdingen
i Fälti domsaga att hela den rättsliga konstruktionen av dödsbo bör
ändras medan häradshövdingen i Jösse domsaga föreslår en bestämmelse
om skyldighet för dödsbo att inom viss tid hos inskrivningsdomaren anmäla
att ombud, som skulle äga att tala och svara för dödsboets fasta egendom
i alla trågor rörande denna, doek med den inskränkningen att ombudet
icke får sälja eller med gäld belasta egendomen.

Offentliga utredningar

Frågan om de olägenheter som är förenade med en utveckling mot ett
tilltagande antal oskiftade dödsbon har uppmärksammats av flera offentliga
utredningar. Sålunda har ärvdahalkssakkunniga anfört följande (SOU
1954: 6 s. 124).

Det lär i viss utsträckning förekomma att dödsbo av skattetekniska skäl
lämnas oskiftat under avsevärd tid. I den mån ej fråga är om verklig sammanlevnad
i oskiftat bo är en utveckling mot allt större antal oskiftade
dödsbon ägnad att väcka betänkligheter. Då enligt vad de sakkunniga inhämtat
1950 års skattelagssakkunniga ha sin uppmärksamhet riktad på
saken, har emellertid någon lagstiftningsåtgärd i nu ifrågavarande sammanhang
icke ansetts påkallad.

Förslag i frågan har icke lämnats av skattelagssakkunniga. Däremot har
(rågans skatterättsliga konsekvenser blivit föremål för undersökning av
skatteflyktskommittén (SOU 1963: 52)..

Kommittén yttrar i betänkandet bl. a. följande.

De i närmast föregående avsnitt redovisade undersökningarna rörande förekomsten
av dödsbon utvisar enligt kommitténs mening att det för närvarande
finns ett betydande antal dödsbon, i vilka ett skifte är ställt på framtiden.
I vissa fall är anledningen härtill säkerligen att delägarna bor tillsammans
t. ex. på en dödsboet tillhörig fastighet såsom då den ene av två makar,
som tillsammans bedrivit jordbruk på egen fastighet, avlidit och efterlevande
maken fortsätter jordbruket, därvid han jämte makarnas barn kvar bor på
jordbruksfastigheten. I ett stort antal fall åter föreligger emellertid inte
sådan sammanlevnad i oskift bo. Såsom kommittén i det föregående påvisat
kan de skattskyldiga under särskilda förhållanden vinna stora fördelar
ur beskattningssynpunkt genom att underlåta att upplösa dödsbo. Det kan
därför inte uteslutas att möjligheten att på detta sätt vinna skattelättnad
många gånger är det avgörande skälet till att ett dödsbo bibehålies oskiftat,
trots att delägarna inte sammanlever. Påpekas bör dock att förhållandet
givetvis kan ha andra orsaker. Bland de faktorer, som härutinnan spelar
stor roll, märkes det förhållandet, att dödsbo är en bekväm och ändamålsenlig
förvaltningsform. Ett annat skäl att inte upplösa ett dödsbo kan vara
önskemålen att bibehålla en släktgård inom familjen. Det kan också bero på
testamentariska föreskrifter att ett dödsbo inte kan eller lämpligen bör skiftas.
I själva verket torde det i flertalet fall vara så att samverkan av många
faktorer gjort att ett dödsbo inte blivit skiftat. Måhända har därvid beskatt -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

ningssynpunkten inverkat, men då skattebesparingen oftast uppgår till relativt
blygsamt belopp, torde kunna påstås att huvudsakligen andra synpunkter
varit avgörande. Det bör inte heller förglömmas att---- det i dödsbo

med flera delägare också kan förhålla sig så, att ett bibehållande av dödsboet
oskiftat ur beskattningssynpunkt kan vara fördelaktigt för några av
delägarna men ofördelaktigt för andra.

Enligt kommitténs mening kan det inte anses tillfredsställande att delägare
i dödsbo enbart genom att underlåta att företaga skifte i boet, då sådant
eljest bort och kunnat ske, kan förskaffa sig betydande skattelättnader.
Kommittén anser att inkomst- och förmögenhetsbeskattningen bör utformas
så att skatten utgår med det belopp som skulle träffat delägarna om dessa
direkt beskattades.

Kommittén anser inte att det i detta sammanhang bör införas någon
tvingande regel i civilrätten, enligt vilken skifte måste äga rum inom viss
tid. För att uppnå den avsedda beskattningseffekten föreslår kommittén
i stället föreskrifter av innebörd att regler för beskattning av handelsbolag
skall tillämpas på ifrågavarande dödsbon. Handelsbolag är nämligen en
juridisk person, vars verksamhet även vid beskattningen anses driven av
bolaget såsom sådant men vars inkomster och förmögenhet taxeras inte
nos bolaget utan hos dess delägare -i förhållande till deras andelar i bolaget.
Enligt kommitténs mening bör ändrade bestämmelser rörande dödsbobeskattningen
inte äga tillämpning förrän från och med det taxeringsår, som
infaller närmast efter utgången av det fjärde kalenderåret efter det kalenderår,
varunder dödsfallet inträffade. Genom en sådan regel ges minst tre
ars rådrum med dödsboavvecklingen. Kommittén föreslår vidare vissa beloppsgränser
och en del dispensmöjligheter.

Skatteflyktskommitténs betänkande har remissbehandlats. Proposition i
ämnet avses bli framlagd för 1965 års riksdag.

Även 1958 års jordlagsutredning har i sitt betänkande med förslag till ny
jordförvärvslag (SOU 1961: 49 s. 129 f) yttrat sig i frågan om vissa olägenheter
till följd av dödsboägandet. Utredningen har anfört följande.

Såväl den ökade förekomsten av dödsbofastigheter som överlåtelserna vid
sidan om förvärvslagstiftningen till anförvanter medför otvivelaktigt i betydande
utsträckning dels att jord och skog överföres till personer, som
icke är beroende av den för sin försörjning, dels att rationaliseringsprocessen
fördröjes och försvåras. Det lär heller icke vara ovanligt att med
förhållandet följer nedsatt brukning och sämre skogsvård. Från skogsvårdsstyrelser
har bl. a. framhållits svårigheterna att ena dödsbodelägare om
skogsvårdande åtgärder. Samtliga dessa konsekvenser är enligt utredningens
mening olyckliga. Såsom ovan anförts torde de emellertid knappast
kunna minskas på ett effektivt sätt genom en begränsning av släktskapsundantagen
utan att de normala fallen av överlåtelser till anförvanter även
dragés med. Andra vägar huvudsakligen vid sidan av förvärvslagstiftningen
torde därför behöva sökas. Det torde dock icke ankomma på jordlagsutred -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

ningen att anvisa dessa. Utredningen vill emellertid framhålla, att rationaliseringsverksamheten
säkerligen i många fall skulle väsentligt underlättas
om skyldighet infördes för dödsbo, i vars tillgångar ingick fast egendom,
att utse någon som ägde företräda dödsboet vid förrättningar av skilda
slag. Enligt vad utredningen inhämtat försvåras bl. a. genomförandet av
lantmäteriförrättningar ofta av att alla dödsbodelägare måste kallas och
vara eniga om att medgiva eller begära viss åtgärd. Även underhandlingar
och åtgärder i samband med markbyten skulle underlättas om berört dödsbo
hade behörig företrädare. Enligt utredningens mening bör lagstiftning
övervägas i detta hänseende och t. ex. avse dödsbon, som är oskiftade längre
tid än två år.

Jämväl må nämnas att 7.94.9 års jaktutredning i sitt år 1961 avgivna betänkande
med förslag till ändringar i jaktlagstiftningen funnit gällande
rättsegler i fråga om dödsboförvaltning verka tyngande och försvårande
vid bildande av jaktvårdsområde (SOU 1961: 67 s. 115).

Av årets riksdagsberättelse (s. 67—68) framgår slutligen att sakkunnig
tillkallats enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 januari 1964 för att
följa arbetet i en i Danmark tillsatt kommitté för revison av den danska
lagstiftningen om skifte av dödsbo samt för att lämna upplysningar om
svensk rätt på området och vidare överväga, huruvida anledning föreligger
att föreslå ändringar i den svenska lagstiftningen.

Enkel fråga

Herr Nilsson i Tvärålund framställde vid 1964 års riksdag en enkel fråga
till chefen för justitiedepartementet, huruvida avsikt förelåg att förelägga
riksdagen förslag till lag om fastighetsombud för jordägande dödsbo i enlighet
med lantmäteristyrelsens m. fl. utredningsförslag. Statsrådet Kling
svarade den 20 mars 1964 att detta lagstiftningsprojekt inte är av den angelägenhetsgraden,
att det i dagens mycket ansträngda läge när det gäller
behandling av lagfrågor i departement och i lagrådet kan ges någon förtursrätt.
Statsrådet kunde därför för det dåvarande inte säga om och i så
fall när något förslag i ämnet kommer att underställas riksdagen. (Andra
kammarens prot. 1964 12: 134 d.)

Utskottet

Enligt gällande regler krävs i princip enhällighet bland dödsbodelägarna
för varje beslut som rör dödsboet. Vid tillkomsten av 1933 års lag om boutredning
och arvskifte, vilken inarbetats i den år 1958 antagna ärvdabalken,
utgick man från att dödsboet inte skulle ägna sig åt någon varaktig ekonomisk
verksamhet. Därför kunde dödsboets associationsrättsliga reglering

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

också göras relativt knapphändig. Sålunda har inga generella föreskrifter
lämnats om ställföreträdare. Om dödsbodelägare det begär, skall dock rätten
förordna att egendomen skall avträdas till förvaltning av boutredningsman.
Under vissa förutsättningar kan även överförmyndare påkalla sådant
förordnande.

1 gällande lagstiftning finns regler om skötseln av såväl skog som jordbruk.
Enligt skogsvårdslagen har skogsvårdsstyrelse att, då de i lagen givna
skötselföreskrifterna i fråga om avverkning icke på visst sätt iakttas, försöka
träffa överenskommelse med skogens ägare. Kan överenskommelse
inte träffas eller håller ägaren ej överenskommelsen, äger styrelsen meddela
avverkningsförbud. I brådskande fall får styrelsen meddela sådant förbud
utan föregående förhandlingar. Då markägare försummar att följa
givna regler om återväxt, skall skogsvårdsstyrelse också söka träffa överenskommelse
med honom. Misslyckas detta företas särskild syn, varefter
nya förhandlingar med markägaren äger rum. Kan överenskommelse ändå
inte träffas, dras saken inför domstol, som äger föreskriva återväxtåtgärder.
Tvångsmedelsförfarandet enligt lagen om uppsikt å jordbruk liknar i viss
mån skogsvårdslagens. I första hand skall sålunda lantbruksnämnden, om
vanhävd föreligger, söka få till stånd en överenskommelse med markägaren.
Lyckas inte detta eller fullgörs ej avtalet, skall ärendet anmälas för
länsstyrelsen, som föreskriver de åtgärder, som erfordras för vanhävdens
avhjälpande.

I förevarande motioner framhålls att dödsbon numera behålls oskiftade
under längre tid än förut. Härigenom uppkommer olägenheter inte minst
för de myndigheter som har hand om strukturrationaliseringen inom jordoch
skogsbruket. Dessa olägenheter kommer enligt motionärerna att öka
väsentligt genom den pågående rationaliseringsverksamheten inom dessa
näringsgrenar. Då en fastighet ägs av ett dödsbo är det enligt motionärerna
ofta svårt att utröna, vilka delägarna är, särskilt om längre tid förflutit från
dödsfallet. Eftersom enighet krävs bland delägarna för beslut och myndigheterna
har att i förekommande fall söka träffa överenskommelser från rationaliseringssynpunkt
med de dödsbon som äger jordbruks- och skogstastigheter,
är det angeläget att få kunskap om delägarnas namn och adress.
Motionärerna framhåller att problemen dock icke är begränsade till nyssnämnda
situationer utan olägenheter kan även uppkomma i dödsbos förhållande
till bl. a. vägsamfälligheter och fiskevårdsföreningar. För att lösa
de påtalade spörsmålen borde enligt motionärerna i lag föreskrivas atl dödsbo
skall vara skyldigt att ha fastighetsombud att företräda delägarna i vissa
särskilt angivna situationer. Det hemställs om utredning i ämnet.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har lantmäteristyrelsen,
skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen i skrivelse år 1962 till Kungl. Maj:t
framlagt ett förslag till lag om fastighetsombud. Lagförslaget avser ~~ som
ett led i syftet att upprätthålla de riktlinjer som statsmakterna uppdragit

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

för jordens och skogens användning och skötsel — att beträffande fastighetsägarkategorien
dödsbon och samägande förutvarande dödsbodelägare
avhjälpa vissa olägenheter, som uppkommer till följd av gällande regler om
egendomens förvaltning i dylika fall. Förslaget innebär i huvudsak att domstol
på ansökan av delägare eller myndighet skall kunna förordna ett särskilt
ombud med behörighet att företräda fastighetsägaren i vissa särskilt
angivna situationer. Förslaget avser i första hand ärenden enligt skogsvårdslagen
och uppsiktslagen ävensom lantmäteriförrättningar och vissa andra
förrättningar, vid vilka lantmätare vanligtvis anlitas som förrättningsmän,
samt syneförrättningar enligt 7 kap. vattenlagen. Behovet av kompletterande
regler i fråga om ställföreträdarskap för dödsbo motiveras enligt styrelserna
av de svårigheter, som f. n. uppkommer i verksamheten inom styrelsernas
ämbetsområden på grund av dödsbos knapphändiga associationsrättsliga
reglering. Svårigheterna har angivits principiellt vara av två skilda
slag. Den ena hänför sig till kravet på enhällighet bland delägarna för
åstadkommande av giltigt beslut, och den andra avser reglerna om delgiv^
ning med dödsbo för kallelse till förrättningar av skilda slag. I båda fallen
uppstår i praktiken svårigheter.

över styrelsernas framställning har ett flertal remissyttranden avgetts.
Det övervägande antalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget helt eller
i huvudsak eller lämnat detsamma utan erinran. Från några håll har förslaget
t. o. m. ansetts vara präglat av en alltför långtgående restriktivitet.
De flesta rättsvårdande myndigheter och domstolar som yttrat sig har däremot
avstyrkt förslaget under åberopande framför allt av att detta framstår
som en särlagstiftning. Dessa myndigheter och domstolar har icke funnit
det försvarligt att nu införa en tvångslagstiftning, som berör endast en
viss kategori av dödsbon, utan ansett att hela frågan om dödsbos rättsliga
ställning borde upptas till behandling i ett vidare sammanhang. Även från
rättssäkerhetssynpunkt har kritik riktats mot förslaget. Bl. a. har framhållits
att bestämmelser saknas däri om under vilka förutsättningar ett
fastighetsombud bör tillsättas för att i dödsbodelägarnas ställe handha fastighetens
skötsel, ävensom att några krav ej uppställs på vissa kvalifikationer
för uppdraget. Det har vidare hävdats att ett införande av institutet
fastighetsombud kan förmodas ge administrativa myndigheter ett alltför
stort inflytande på den enskildes äganderätt till fast egendom. Jämväl har
framhållits att ombudets ställning kan uppfattas så att han väl skall tillvarata
delägarnas intressen, men också ställa sig vällvillig från rationaliseringssynpunkt.
Till följd härav har ansetts att ansvaret för den ifrågasatta
åtgärden kan komma att delvis avlyftas från myndigheten och i stället
läggas på ombudet som representant för fastighetsägaren. Fara har också
förmenats kunna föreligga för att ett på myndighets initiativ förordnat
fastighetsombud skall komma att mötas av utbredd misstro hos den jordoeh
skogsbrukande befolkningen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965

En del remissinstanser, som inte biträtt styrelsernas framställning, har
föreslagit andra lösningar av förevarande problem. Sålunda föreslår häradshövdingen
i Falu domsaga att hela den rättsliga konstruktionen av dödsbo
bör ändras, medan häradshövdingen i Jösse domsaga anser behov föreligga
av en bestämmelse om skyldighet för dödsbo att inom viss tid hos inskrivningsdomaren
anmäla ett ombud, som med viss inskränkning äger att tala
och svara för dödsboets fasta egendom. Justitiekanslersämbetet anser det
mest naturliga vara att söka åstadkomma förbättringar i de särskilda lagarna
som förslaget omfattar. Enligt familjerättskommittén bör myndighet
kunna få initiativrätt till vissa åtgärder som ger möjlighet till lämplig representation.
På begäran av myndighet bör sålunda kunna förordnas god
man enligt 18 kap. föräldrabalken för bortovarande delägares fastighetsandel
liksom under vissa förutsättningar god man för fastighet enligt samäganderättslagen.
Vidare bör myndighet beredas rätt att påkalla förordnande
för boutredningsman enligt 19 kap. 1 § ärvdabalken. Svea hovrätt
ifrågasätter slutligen vissa ändringar rörande nu gällande bestämmelser
beträffande kallelser och delgivning.

Även om förslaget sålunda fått ett blandat mottagande av remissinstanserna,
vitsordas dock från de flesta håll de av styrelserna och motionärerna
påtalade svårigheterna för de inom skogs- och jordbruksrationaliseringen
verksamma myndigheterna att framför allt beträffande dödsboägda fastigheter
få till stånd överenskommelser om åtgärder på sätt förutsatts i skötsellagstiftningen.
Liknande svårigheter anses föreligga bl. a. vid vissa lantmäteriförrättningar.
Med hänsyn till utflyttningen från landsbygden kan det
enligt utskottets mening befaras att svårigheterna kommer att öka i framtiden.
I likhet med styrelserna, flertalet remissinstanser och motionärerna
finner utskottet därför att dessa olägenheter bör avhjälpas och förebyggas
genom lagstiftning. Rörande utformningen av en sådan lagstiftning råder
delade meningar. Utskottet anser emellertid att något ställningstagande från
riksdagens sida till sistnämnda spörsmål nu ej erfordras. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att snarast möjligt pröva det av styrelserna anhängiggjorda
ärendet och efter den ytterligare utredning som må finnas nödvändig
förelägga riksdagen erforderliga förslag till lagstiftning. Vad sålunda
anförts torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

Utskottet får således hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom
sin mening ge till känna vad utskottet anfört i anledning av
motionerna I: 13 och II: 11.

Stockholm den 16 mars 1965

På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1965
Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson*, Svante Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Erik Jansson*, Gunnar Pettersson, Torsten
Hansson* och Axel Kristiansson*;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, Grebäck*,
Nilsson i Svalöv, Svenning, fröken Anderson i Lerum, herrar Tobé och Hammarberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

«sri. »>>t ■(;::>! »itc*

7f« -|t;d ,<i!

■><{

» ti* •

■I

hoix>

\t. Wl/i.l

MARCUS BOKTR. STHLM l«5 650032