Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1960 (Utlåtande 1960:L3u12 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1960

Nr 12

Utlåtande i anledning av motion om den domstolsmässiga prövningen
av atomkraftfrågor.

Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagen väckt, till lagutskott hänvisad
motion, nr 552 i andra kammaren, av herr Eliasson i Sundborn m. fl.

I motionen yrkas, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsam utredning huruvida mål rörande atomkraftfrågor bör handläggas
av vattendomstol, förstärkt med särskild expertis, eller av specialdomstol.

En närmare redogörelse för motionens innehåll återfinnes nedan.

Över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från statens vatteninspektion och medicinalstyrelsens
strål skyddsnämnd.

Gällande lagstiftning om atomenergianläggningar m. m.

Lagen den 1 juni 1956 om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilagen) Enligt

1 § i denna lag må ingen utan tillstånd av Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer förvärva, inneha, överlåta, bearbeta eller
eljest taga befattning med uran, plutonium eller annat ämne, som användes
såsom bränsle (atombränsle) i anläggning för utvinning av atomenergi
(atomreaktor), eller förening vari sådant ämne ingår. Samma bestämmelser
gäller även i fråga om torium och annat ämne, som är ägnat att omvandlas
till atombränsle. Enligt 2 § samma lag må ingen utan tillstånd uppföra,
inneha eller driva atomreaktor eller anläggning för bearbetning av ämne
eller förening som avses i 1 §. Vid meddelande av tillstånd och under tillstånds
giltighetstid må uppställas de villkor som finnes påkallade av säkerhetsskäl
eller eljest ur allmän synpunkt (4 §). Tillsyn å efterlevnaden av
nu angivna bestämmelser och villkor utövas av myndighet som Konungen
bestämmer (5 §). Enligt förordnande i kungörelse den 27 juni 1957 utövas
tillsynen av delegationen för atomenergifrågor. Enligt sin instruktion (SFS
309/1956) har delegationen i övrigt till uppgift bl. a. att avgiva av Kungl.
Maj:t och statliga myndigheter infordrade utlåtanden, särskilt i koncessicnsoch
tillståndsärenden samt lagstiftningsfrågor på atomenergiområdet.
llihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. ■> avd. Nr 12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1960

Vattenlagen med därtill hörande författningar

Fabrik eller inrättning med radioaktivt avloppsvatten må enligt kungörelsen
den 30 november 1956 om förprövning rörande åtgärder till motverkande
av vattenförorening m. m. ej anläggas innan frågan om dylika
åtgärder blivit prövad enligt vattenlagen. I sistnämnda lag stadgas, att
industriellt avloppsvatten ej må avledas så att genom förorening av vattendrag,
sjö eller annat vattenområde ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer
olägenhet av någon betydelse, med mindre föroreningens förebyggande
prövas kräva åtgärder, som ej skäligen kan fordras. Kan avloppsvattnet
från fabrik eller annan industriell inrättning befaras genom vattenförorening
medföra att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt
förfång eller att eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas må
medgivande till utsläppande av avloppsvattnet enligt vattenlagen lämnas
allenast såframt Konungen efter hemställan av vattendomstolen förklarat
att med hänsyn till fabrikens eller inrättningens betydelse för näringslivet
eller för orten eller eljest från allmän synpunkt hinder däremot ej möter.
Prövningen enligt vattenlagen av frågan under vilka villkor industriellt
avloppsvatten må utsläppas sker i allmänhet vid vattendomstol, därvid även
uppkommande ersättningsfrågor regleras.

Vad som i vattenlagen sägs om avledande av industriellt avloppsvatten
skall i tillämpliga delar gälla jämväl utkastande, utsläppande eller uppläggande
av fast avfall så att vattenförorening kan föranledas därav.

Tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden till motverkande
av vattenförorening utövas av statens vatteninspektion enligt lag den 30
november 1956. F. n. är tillsynsavdelningen vid fiskeristyrelsen statens
vatteninspektion.

Hälsovårdsstadgan

Enligt hälsovårdsstadgan åligger det hälsovårdsnämnd att vaka över att
fabriker och näringar icke inrättas eller drives så att de medför sanitära
olägenheter för närboende eller det allmänna. Hälsovårdsmyndighet äger
dock ej meddela beslut som avviker från vad som föreskrivits i samband
med prövning enligt vattenlagen.

Strålskyddslagen den 14 mars 1958

Enligt denna lag kräves tillstånd för bl. a. innehav av apparater som är
avsedda att utsända joniserande strålning och för innehav av radioaktivt
ämne. Tillstånd enligt strålskyddslagen erfordras dock ej för vad som omfattas
av tillstånd enligt atomenergilagen. Härom anförde chefen för inrikesdepartementet
i propositionen (nr 29/1958) följande.

I det föregående har jag nämnt att atomenergianläggningar och enligt
atomenergilagen tillståndspliktiga ämnen i förslaget till strålskyddslag
undantagits från tillståndstvånget. Enligt min mening bör det vara möjligt,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1960

att i fråga om de radioaktiva ämnena gå längre än vad kommittén föreslagit
och sålunda från tillståndstvånget undantaga alla de fall, där tillstånd
meddelats enligt atomenergilagen. Jag vill här tillägga, att kommittén
i detta sammanhang understryker, att förslaget i denna del inte får
anses innebära att strålskyddskontrollen vid uppförande och drift av reaktoranläggningar
i något avseende åsidosättes eller försvagas. Kontrollen
anser kommittén kunna tillgodoses genom att vid Kungl. Maj :ts tillstånd
enligt atomenergilagen fogas de grundläggande och principiella föreskrifter
och villkor, som fordras i strålskyddshänseende, varefter strålskyddsmyndigheten
får meddela de mera detaljmässiga föreskrifterna och villkoren.
Delegationen för atomenergifrågor har häremot invänt, att strålskyddsmyndigheten
inte bör ges en självständig rätt att, utöver de villkor som
fästs vid tillståndet enligt atomenergilagen, meddela föreskrifter enligt
strålskyddslagen.

Vad sålunda anförts ger mig anledning att återkomma till frågan hur
strålskyddsmyndighetens prövning, när det gäller atomenergianläggningar,
bör samordnas med den prövning i övrigt som skall eller kan förekomma i
samband med tillkomst och drift av sådana anläggningar. Tidigare har jag
visat, att — förutom Kungl. Maj :t och de organ som uteslutande sysslar
med atomenergifrågor samt strålskyddsmyndigheten — bl. a. ATattendomstol
och hälsovårdsnämnd på grund av gällande lagstiftning kan komma att få
taga befattning med spörsmål angående sanitära olägenheter från anläggningar
av ifrågavarande slag.

Vad först beträffar den i samband med tillkomsten av atomenergianläggning
erforderliga prövningen synes mig denna i huvudsak böra ske i följande
ordning. Ansökningen om tillstånd enligt atomenergilagen att få
uppföra anläggningen bör remitteras till strålskyddsmyndigheten för yttrande
om de strålskyddsåtgärder som erfordras vid normal drift. I yttrandet
bör strålskyddsmyndigheten efter samråd med övriga berörda fackmyndigheter
ange de föreskrifter och villkor, som ur strålskyddssynpunkt
finnes påkallade. Strålskyddsmyndigheten avses inte skola befatta sig med
de av hänsyn till katastrofrisker uppkommande frågorna angående anläggningens
konstruktion och förläggning in. in. utan för dessa säkerhetsfrågor
skall finnas ett särskilt reaktorsäkerhetsorgan. F. n. fungerar en under
delegationen för atomenergifrågor lydande kommitté, reaktorförläggningskommittén,
som sådant organ. Kungl. Maj :t har härefter att på grundval av
vad som framkommit i ärendet avgöra huruvida och på vilka villkor anläggningen
skall få komma till stånd. I tillståndet bör således intas bl. a. de föreskrifter,
som Kungl. Maj:t med anledning av strålskyddsmyndighetens yttrande
funnit erforderliga. Beslutet synes dock som regel inte böra innehålla
några bestämmelser angående avledande av avloppsvatten eller åtgärder
i övrigt som kan förorsaka vattenförorening ulan bärutinnan bör
hänvisas till den prövning som skall ske enligt vattenlagen. Det blir sålunda
i allmänhet vattendomstolens sak att pröva, om avloppsvatten skall
få avledas från anläggningen och vilka åtgärder som skall vidtas till
motverkande av vattenförorening. Vid vattendomstolen bör strålskyddsmyndigheten
ange de föreskrifter som erfordras med hänsyn till radioaktiviteten
i avloppsvattnet. Övriga berörda fackmyndigheter får också
i samband med vattendomstolens prövning tillfälle att framlägga sin mening
i frågan huruvida de av strålskyddsmyndigheten angivna föreskrifterna
från deras speciella synpunkter är ändamålsenliga och tillfyllest. För
den händelse vattendomstolen skulle finna afl avloppsvattnet från anlägg -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1960

ningen, trots alla åtgärder som skäligen kan föreskrivas till motverkande av
vattenförorening, kan befaras komma att medföra svårare skadeverkningar
på fiskerinäring eller andra allmänna intressen, kan vattendomstolen i
enlighet med vattenlagens bestämmelse härutinnan till Kungl. Majrts
prövning hänskjuta frågan huruvida anläggningen är av sådan betydelse
från allmän synpunkt, att avloppsvattnet ändock må utsläppas.

Vid uppförandet, igångsättningen och driften av atomenergianläggning
bör företrädare för strålskyddet medverka för att inom ramen för koncessionsvillkoren
åstadkomma största möjliga strålsäkerhet hos anläggningen.
Vid denna tillsyn kan det visa sig nödvändigt med kompletterande föreskrifter
rörande strålskyddet vid normal drift. Det bör få ankomma på strålskyddsmyndigheten
att meddela dessa föreskrifter. En sådan ordning har
också förutsatts vid tillkomsten av atomenergilagen. I denna hänvisas sålunda
till att i fråga om tillsynen över innehav av och arbete med radioaktivt
ämne jämväl gäller vad därom är särskilt stadgat. Anses ur strålskyddssynpunkt
behov föreligga av föreskrift, som kan antas i avsevärd mån komma
att påverka utformningen av eller driften vid anläggningen, bör dock frågan
underställas Konungens prövning. Beträffande radioaktivt avloppsvatten
bör strålskyddsmyndigheten visserligen medverka i den fortlöpande
kontrollen men det bör inte tillkomma strålskyddsmyndigheten att föreskriva
ändringar i eller tillägg till de av vattendomstolen fastställda villkoren.
Sådana ändrade föreskrifter bör endast ges av vattendomstolen i den
ordning vattenlagen stadgar.

Såsom strålskyddsmyndighet fungerar medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd.

Lagstiftningens praktiska tillämpning

En redogörelse för den praktiska tillämpningen av den lagstiftning för
vilken här förut redogjorts finnes intagen i ett i november 1959 avgivet
betänkande angående beredskap mot atomenergiolyckor (SOU 1959:38).
Betänkandet har tillkommit såsom i''esultat av en undersökning av vilka
åtgärder som kan behöva vidtagas till allmänhetens skydd i händelse av
utspridning av radioaktiva ämnen från i Sverige eller i utlandet belägen
anläggning. Ur nämnda redogörelse må här anföras följande.

Enligt gällande lagstiftning är atomindustrien ställd under statlig kontroll
Kontroll i säkerhetshänseende utövas på två sätt. Dels granskas varje projekt
till ny anläggning ingående i sådant hänseende innan tillstånd meddelas
att uppföra och driva anläggningen. Dels är alla anläggningar som är
i bruk underkastade fortlöpande tillsyn av sakkunniga myndigheter.

Den som vill uppföra och driva en atomreaktor eller annan atomenergianläggning
måste ha tillstånd (koncession) av Kungl. Maj:t. Om avfallsprodukter
från anläggningen skall utsläppas i sjö eller vattendrag, fordras
tillstånd även av vederbörande vattendomstol.

Koncessionsfrågan avgöres av Kungl. Maj :t efter föredragning av chefen
för handelsdepartementet. Ärendets förberedande behandling är numera i
stor utsträckning koncentrerad till atomenergidelegationen. Delegationen,
som har att pröva projektet såväl ur samhällsekonomisk synpunkt som ur

Tredje lagutskottets uttalande nr 12 är 1960 5

säkerhetssynpunkt, inhämtar yttranden från olika berörda myndigheter och
organ. Bland dem som regelmässigt hörs i ett ärende av ifrågavarande slag
märks medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd och länsstyrelsen i det län där
anläggningen skall uppföras samt Aktiebolaget Atomenergi (såvida icke
bolaget är sökande). Utlåtande brukar även inhämtas från andra myndigheter,
såsom statens vatteninspektion, fiskeristyrelsen, försvarsstaben och
civilförsvarsstyrelsen. Meteorologisk och hydrologisk expertis inkopplas
under hand på ärendet.

Vid behandlingen av en koncessionsansökan har delegationen att beakta
såväl förhållandena vid normal drift som olycksriskerna och följderna av
en eventuell olycka. Beträffande strålskyddet vid normala driftsförhållanden
bygger delegationen på utredningar och bedömningar av strålskvddsmyndigheten.
Säkerhetsfrågorna i samband med en eventuell olycka utredes
av den av delegationen tillsatta reaktorförläggningskommittén, inom
vilken både reaktorteknisk och radiofysisk expertis är företrädd.

Granskningen av en koncessionsansökan omfattar en mångfald invecklade
problem. Behandlingen ur teknisk synpunkt av en koncessionsansökan
måste i allmänhet begränsas till en noggrann granskning av själva ansökningen,
även om på enstaka punkter detaljundersökningar måste göras
och kompletterande utredningar infordras.

Några allmängiltiga normer beträffande förläggning av reaktorer och
andra atomenergianläggningar samt beträffande säkerhetskraven vid dessa
har hittills icke utformats. Varje projekt bedömes med hänsyn till sina speciella
karakteristika samt med beaktande av förläggningsplatsens folktäthet
ävensom geologiska, meteorologiska och hvdrologiska förhållanden. Såsom
villkor för koncession har hittills i ett par tall föreskrivits att kring
anläggningen skall finnas en skyddszon på en eller ett par kilometer, och
i dessa fall har dessutom Kungl. Maj :t i samband med beslutet i koneessionsfrågan
uppdragit åt atomenergidelegationen att följa befolknings- och
bebyggelseutvecklingen inom ett i beslutet närmare angivet område utanför
skyddszonen.

En atomenergianläggning som tagits i bruk står under tillsyn av atomenergidelegationen,
utom såvitt gäller strålskyddet vid normala driftsförhållanden,
i vilket hänseende strålskyddsnämnden är tillsynsmyndighet.

Delegationen skall tillse att i koncessionen givna föreskrifter iakttages
och, om så finnes påkallat av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt,
föreslå Kungl. Maj:t att vidtaga ändringar i eller att komplettera dessa föreskrifter.
Åsidosätter koncessionshavaren uppställt villkor eller meddelad
föreskrift kan koncessionen återkallas.

Av naturliga skäl har atomenergidelegationen och strålskyddsnämnden
ännu icke hunnit utbilda någon praxis beträffande tillsynsverksamheten.
Man har emellertid tänkt sig att denna verksamhet skall utövas dels
genom inspektioner, dels genom granskning av rapporter från koncessionshavaren.
Avsikten är att den som driver eu atomenergianläggning regelmässigt
skall åläggas att föra journaler rörande viktigare driftsförhållanden
vid anläggningen. Särskilt viktigt är naturligtvis att varje olyckstillbud
journalföres och rapporteras. Vidare skall alllid finnas eu personalförteckning
som möjliggör fortlöpande kontroll av att anläggningen är bemannad
med kompetent personal. Det förutsättes slutligen att säkerhetsinstruktioner
skall komma att utfärdas för personalen och att tillsynsmyndigheterna
underrättas om innehållet i dessa.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1960

Om allmänna domstolar och specialdomstolar

Frågan om inrättande av specialdomstolar för mål om vissa rättsförhållanden
är gammal. Redan år 1822 upptogs frågan till övervägande ur principiella
synpunkter av lagkommittén i ett betänkande med förslag till rättegångsbalk.
Kommittén ställde sig avvisande till specialdomstolar och denna
uppfattning delades av statsmakterna. En följd härav blev att flertalet då
befintliga specialdomstolar indrogs.

I betänkande med förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken
framhöll processlagberedningen, att frågan om eu särskild domstolsorganisations
företräde framför de allmänna domstolarna uppenbart vore beroende
av huruvida de rättsskipningsuppgifter, som förelåge inom ett visst
rättsområde, kunde väntas bli särskilt ur rättssäkerhetens synpunkt på ett
bättre sätt fullgjorda av en domstol med särskild sammansättning än av
allmän domstol. Till stöd för avvikelser från den allmänna domstolsorganisationen
hade ofta åberopats, att de frågor, som förekom inom vissa rättsområden,
rörde speciella förhållanden, varom ledamöterna i en allmän domstol
i dess vanliga sammansättning icke ägde tillräcklig sakkunskap eller
erfarenhet. Enligt lagkommitténs mening följde icke av domstolens sålunda
förmenta brist på specialkunskaper, att ej varje sak skulle bli tillräckligt
upplyst och utredd för att med rättvisa avdömas. Inhämtande av de upplysningar,
som kunde vara av nöden från sakkunniga män, tillhörde bevisningen;
de sakkunnigas utlåtande vore egentligen icke annat än ett vittnesbörd
i saken. Sedan bevisningen på detta sätt blivit fulländad, tillkomme
det domaren att på grund av alla upplysningar och omständigheter som förekommit
slita tvisten mellan parterna.

Till stöd för denna ståndpunkt talade enligt beredningens mening starka
skäl. Utredningen rörande de på tvistefrågans avgörande särskilda förhållanden,
som för sitt bedömande krävde speciell fackkunskap, utgjorde en
del av bevisningen i målet och borde tillföras domstolen i enlighet med reglerna
om bevisning genom sakkunnig. Genom att så skedde kunde utredningen
i fråga göras till föremål för förhandling och granskning från parternas
sida och tillfälle lämnas till motbevisning. Att utredning av detta
slag tillhandahölles domstolen av dess egna ledamöter och utan någon
granskning från parternas sida kunde ur rättssäkerhetens synpunkt icke
anses tillfredsställande. Beredningen instämde på denna punkt till fullo i
vad som yttrades i det vid 1823 års riksdag avgivna utskottsutlåtande, vari
frågan om upphävande av styrelseverkens domsrätt behandlades. Enligt
utskottet vore det icke överensstämmande med den svenska rättegångsoidningen,
att enskildas rätt kunde komma att bero av ett mången gång
blott förmodat bättre vetande hos domaren än hos den som med sakkunskap
vittnade.

Det vore — fortsatte beredningen — numera icke heller behovet av denna

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 ur 1960

speciella sakkunskap, som åsyftades då röster höjdes för inrättande av specialdomstol
eller upptagande i den allmänna domstolen av särskilda sakkunniga
ledamöter. I fråga om behandlingen av patenttvister vid allmän domstol
hade beredningen uttalat, att det ej vore möjligt eller ur processuella
synpunkter ens önskvärt att på dylikt sätt ersätta den särskilda expertis,
varav behov i regel förelåge i mera invecklade mål av teknisk beskaffenhet.
Däremot kunde medverkan av sakkunniga bisittare i frågor, som rörde
mera speciella rättsområden, ur rättsskipningens synpunkt vara av värde på
grund av deras allmänna teoretiska och praktiska förtrogenhet med de
ämnen, som målet avsåge. Särskilt för utövande av den processledande verksamhet,
som ofta erfordrades för att uppkomna tekniska spörsmål skulle bli
allsidigt belysta, kunde det vara av betydelse att sakkunskapen vore företrädd
i själva domstolen. Beredningen framhöll, att domstolen härigenom
tillfördes ökade förutsättningar att ur tekniska synpunkter bedöma processmaterialet;
detta vore av stor betydelse särskilt i ersättnings- och andra
uppskattningsfrågor.

Om sålunda enligt beredningens mening ur principiella synpunkter några
avgörande betänkligheter icke förelåge mot inrättande för vissa rättsområden
av domstolar med en från de allmänna domstolarna avvikande sammansättning,
vore dock tydligt att en sådan anordning icke borde komma till
stånd med mindre fördelarna därav påtagligt övervägde olägenheterna. En
söndersplittring av domstolsorganisationen i ett större antal domstolar medförde
alltid betydande olägenheter ur organisatorisk synpunkt; detta gällde
särskilt de specialdomstolar som intoge en i förhållande till den allmänna
domstolsorganisationen helt fristående ställning. Beredningen erinrade i
detta sammanhang om processkommissionens uttalande i dess betänkande
(I sid. 80), att inrättandet av specialdomstolar städse ökade svårigheterna
att åstadkomma en jämn arbetsfördelning mellan olika domstolar och ett
fullständigt utnyttjande av tillgängliga arbetskrafter. En än allvarligare betänklighet
låge däri, att även för specialmål vore av stor vikt, att sambandet
med den allmänna rättsskipningen upprätthölles. Den faran låge eljest nära,
att i fråga om rättsskipningen i specialmål andra rättsgrundsatser bleve förhärskande
än som vore gällande i fråga om rättsskipningen i övrigt; det
allmänna förtroendet till domstolarna och deras rättsskipning kunde härigenom
lida allvarlig skada.

Motionen

I motionen redogöres för ett av de atomkraftverk, som nu är under uppförande,
nämligen Ågesta-verket, även benämnt B3-Adam. Avloppsvattnet
från denna anläggning kommer att innehålla radioaktivt spill. Detta
vatten skall enligt dom av Dsterbygdens vattendomstol efter viss men
ej fullständig rening utsläppas i sjön Magelungen. Denna sjö är omgiven

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1960

av villa- och hyreshusbebyggelse. Sjöns omgivningar tjänar som rekreationsområde.
Vid sjön finnes två badplatser. Enligt motionärerna har utsläppet
av radioaktivt avloppsvatten i sjön Magelungen framkallat stor oro och olust
hos den närmast berörda befolkningen. Slutligen anföres i motionen följande.

När vi nu befinner oss i inledningsskedet till atomenergiens utnyttjande
synes det oss synnerligen angeläget, att det svenska atomenergiprogrammet
kan genomföras under psykologiskt gynnsamma omständigheter. En förutsättning
härför är, att säkerhetsåtgärderna tillgodoser allmänhetens berättigade
krav på trygghet.

De problem som är förknippade med atomenergiens utnyttjande är av
den storleksordning och av sådan speciell karaktär, att det kan ifrågasättas
om våra nuvarande vattendomstolar är rustade för dessa nya och komplicerade
uppgifter. Starka skäl kan sålunda anföras för att domstolarna tillföres
exempelvis medicinsk, naturvetenskaplig, meteorologisk och atomteknisk
sakkunskap. Enligt vår mening bör skyndsamt prövas, huruvida mål
rörande atomkraftfrågor bör handläggas av vattendomstol, förstärkt med
särskild expertis på ifrågavarande område, eller av specialdomstol.

Remissyttranden

Medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd uttalar tvekan huruvida motionärerna
avser enbart prövningen av frågor om utsläppande av radioaktivt
spillvatten eller all tillståndsprövning beträffande atomenergianläggningar.
1 senare fallet skulle det enligt nämndens mening vara fråga om en total
omprövning av vad statsmakterna stannat för vid strålskyddslagens tillkomst,
d. v. s. så sent som år 1958. Nämnden anför vidare.

Det förhåller sig otvivelaktigt så att en dualism föreligger när det gäller
handläggningen av säkerhetsfrågorna avseende vattenföroreningar och
andra föroreningar till följd av radioaktivt utfall; vattenföroreningarna
prövas av domstol och de övriga föroreningarna i administrativ ordning.
Detta förhållande är dock icke något säreget för den radioaktiva kontaminationen.
Erinras må därom att vattendomstol t. ex. har att pröva frågan om
vattenförorening men ej luftförorening från sulfatfabrik.

Det förefaller som kritiken mot den nuvarande ordningen befarat att
denna skulle kunna leda till att de olika i saken intresserade myndigheterna
skulle vara benägna att bedöma uppkommande säkerhetsproblem
från sin speciella synpunkt och att därför — sammantaget sett — riskerna
för befolkningen skulle bli större än vad som kan anses tillbörligt. Enligt
strålskyddsnämndens mening torde riskerna härför vara överdrivna.

Beträffande det av motionärerna uttalade önskemålet om att bredast
möjliga expertis anlitas vid handläggningen av olika säkerhetsfrågor i samband
med atomenergianläggning äger strålskyddsnämnden där så erfordras,
inom ramen för tillgängliga medel, anlita särskilda experter eller sakkunniga.
För närvarande har nämnden ett årligt anslag om 10 000 kronor för
detta ändamål. Nämnden har klart för sig att behovet att tillkalla särskild
expertis småningom kan bli allt större; och nämnden överväger de närmare
formerna härför. Nämnden är också medveten om önskvärdheten av att
representanter för olika lokala organ kan inkopplas när det gäller handläggningen
av frågor av denna art.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 dr 1960 9

Upplysningsvis vill nämnden framhålla att i Storbritannien — där man
har ett långt mer omfattande atomprogram än i Sverige — nyligen utkommit
eu redogörelse för det radioaktiva avfallsproblemet. Detta anses för dagen
icke böra inge några farhågor men antagandet om en framtida storexpansion
av atomindustrien anses motivera stor försiktighet. Den engelska redogörelsen
utmynnar i ett lagförslag, som bl. a. innebär tillskapandet av ett
centralt administrativt säkerhetsorgan, som icke är helt olikt den svenska
strålskyddsnämnden.

Med hänsyn till det anförda ifrågasätter strålskyddsnämnden starkt behovet
och lämpligheten av att i dagens läge, innan den nuvarande ordningen
hunnit närmare prövas, igångsätta en utredning i enlighet med motionärernas
hemställan.

Utskottet

Utnyttjandet av atomenergien skapar många skiftande, betydelsefulla och
svårlösta problem. Svårigheterna ökar ytterligare genom att de hittillsvarande
erfarenheterna av atomreaktordrift är ringa.

Utskottet delar motionärernas åsikt om det angelägna i att det svenska
atomenergiprogrammet kan genomföras under psykologiskt gynnsamma
omständigheter och att en förutsättning härför är, att säkerhetsåtgärderna
tillgodoser allmänhetens berättigade krav på trygghet.

Bedömningen av de med atomreaktordrift förenade säkerhetsfrågorna
åvilar nu Kungl. Maj :t och vattendomstolarna. Kungl. Maj :ts prövning, som
vanligen sker i samband med tillståndsprövningen enligt atomenergilagen,
omfattar alla frågor utom sådana som avser förorening genom utsläppande
av avloppsvatten från atomreaktoranläggningar. Prövningen av sistnämnda
frågor ankommer på vattendomstolarna. Därest till följd av atomreaktordrift
skador uppkommer annorledes än genom vattenförorening föranledd
av industriellt avloppsvatten, ankommer det å allmän domstol att pröva
eventuella skadeståndskrav.

Lämpligheten av att på nu angivet sätt uppdela bedömningen av säkerhetsfrågorna
mellan administrativ myndighet och domstol kan ifrågasättas.
Enligt utskottets mening är emellertid erfarenheterna av den hittills tilllämpade
ordningen så begränsade att anledning saknas att för närvarande
överväga ändring i densamma.

Vad härefter angår frågan om vattendomstols sammansättning vid den
prövning som enligt nu gällande ordning ankommer på vattendomstol bör
ändras eller om specialdomstolar för handläggning av atomkraftfrågor bör
inrättas anser utskottet vissa skäl tala för att — åtminstone tills vidare —
bibehålla nu gällande ordning. Mot inrättande av specialdomstolar för handläggningen
av atomkraftfrågor — handläggningen borde i sådant fall omfatta
även eu stor del av den prövning, som nu sker i administrativ ordning
talar, förutom de principiella betänkligheter som alltid kan anfö2
llihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. It avd. Nr 12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1960

ras mot specialdomstolar, även den förut anförda synpunkten att den hittills
vunna erfarenheten av atomkraftfrågor är förhållandevis begränsad.
Vidare torde det, antingen man vill inrätta specialdomstolar eller förstärka
vattendomstolarna med experter på atomkraftfrågor, vara omöjligt att inom
ramen för en domstol samla all den expertis som erfordras för dessa mål.
Härtill kommer att meningarna även bland experterna ofta är starkt delade,
varför det lätt kan inlräffa att endast en av flera åsiktsriktningar är företrädd
i domstolen, något som självfallet ej är önskvärt. Domstolens möjligheter
att objektivt bedöma ett ärende blir större om den äger möjlighet att
tillkalla flera experter.

Av större betydelse i mål av denna natur än frågan vilken domstolen är
och vilken sammansättning den har är enligt utskottets mening att domstolen
har tillgång till tillräckligt antal och tillräckligt dugande experter. Utskottet
förutsätter därför att erforderliga åtgärder vidtages för att trygga
de på atomkraftområdet verksamma myndigheternas behov av teknisk expertis
i alla de sammanhang då sådan erfordras.

Vidare är att märka att den gällande lagstiftningen ger strålskyddsnämnden
stora befogenheter att inskrida, då så erfordras.

På anförda grunder anser utskottet skäl saknas att nu igångsätta en utredning
av det slag motionärerna föreslagit. Utskottet förutsätter dock att
Kungl. Maj :t med uppmärksamhet följer utvecklingen på området och utan
dröjsmål låter vidtaga de åtgärder vartill omständigheterna kan föranleda.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 552 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 mars 1960

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Göran Karlsson, Kristiansson,
Alexanderson, Siegbahn*, Schött och Ernst Olsson*;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, von Seth*, Andersson
i Ryggestad, Persson i Tandö, Nyberg, Nilsson i Östersund, Grebäck och
Turesson.

* Ej nårvarande vid utlåtandets justering.

t OUNS TRYCKERI, ESSELTE. STM LM ••
008697