Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962 (Utlåtande 1962:L3u10 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

Nr 10

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen
med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap.
1 och 4 §§ vattenlagen, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 12 januari 1962 daglecknad proposition, nr 24, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen

Härigenom förordnas, att 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen den 28 juni 1918
(nr 523) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

1 §•

Varder strömfall bebyggt jämHkt
denna lag, och uppgår den vattenkraft,
som kan vid oreglerat lågvatten
uttagas vid byggnaden, till minst
femhundra turbinhästkrafter, vare,
såframt vattenkraften icke inom tio
år före det vattendomstolens medgivande
lämnas till byggnaden varit utnyttjad
vid byggnad, som tillkommit
enligt äldre lag, byggnadens ägare
pliktig att för tillgodoseende av kringliggande
bygds behov av kraft till
användning i hantverk, småindustri
eller lantbruk eller till belysning eller
uppvärmning tillhandahålla intill
en tiondel av den årliga kraftmängd,
som kan med det installerade maskineriet
bliva uttagen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9

Varder strömfall bebyggt jämlikt
denna lag, och uppgår den vattenkraft,
som kan vid oreglerat lågvatten
uttagas vid byggnaden, till minst
femhundra turbinhästkrafter, vare,
såframt vattenkraften icke inom tio
år före det vattendomstolens medgivande
lämnas till byggnaden varit
utnyttjad vid byggnad, som tillkommit
enligt äldre lag, byggnadens ägare
pliktig att för tillgodoseende av
kringliggande bygds behov av kraft
till användning i hantverk, industri
eller lantbruk eller till belysning eller
uppvärmning tillhandahålla intill
en tiondel av den årliga kraftmängd,
som kan med det installerade maskineriet
bliva uttagen.
samt. 3 avd. Nr 10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

(Gällande lydelse)

Storleken av nämnda andel bestämmes
av vattendomstolen; och
skall härvid hänsyn tagas dels till
omfattningen av den rätt anläggningens
ägare erhållit att för vattenkraftens
tillgodogörande förändra förut
rådande vattenstånds- och avrinningsförhållanden
dels ock å ena sidan
till det behov av kraft, som inom
bygden redan föreligger eller i en nära
framtid är att motse, och å andra
sidan till den tillgång på kraft, som
må eljest vara att påräkna för ändamålet.

Avgörande, som------

(Föreslagen lydelse)

Storleken av nämnda andel bestämmes
av vattendomstolen; och
skall härvid hänsyn tagas å ena sidan
till det behov av kraft, som inom
bygden redan föreligger eller i en nära
framtid är att motse, och å andra
sidan till den tillgång på kraft, som
må eljest vara att påräkna för ändamålet.

nästa period.

4 §.

Vill någon, som må anses därtill
berättigad, komma i åtnjutande av
hela eller någon del av den kraft ägare
av kraftanläggning efter ty ovan
sagts förpliktats att tillhandahålla,
göre i den ordning 11 kap. stadgar
ansökan därom hos vattendomstolen.
Där ej annorlunda överenskommes,
vare ägaren icke pliktig att tillhandahålla
sökanden kraft tidigare än
två år efter det ansökningen delgivits
honom. Kraften skall efter vattendomstolens
bestämmande uttagas antingen
vid kraftstationen eller, där
det lämpligen kan ske, å ägaren tillhörig
ledning. Kraftens fördelning på
olika delar av dygnet eller året varde
bestämd på sätt, som med hänsyn till
föreliggande förhållanden må anses
skäligt.

Vill någon, som må anses därtill
berättigad, komma i åtnjutande av
hela eller någon del av den kraft ägare
av kraftanläggning efter ty ovan
sagts förpliktats att tillhandahålla,
göre i den ordning 11 kap. stadgar
ansökan därom hos vattendomstolen.
Där ej annorlunda överenskommes
eller eljest särskilda omständigheter
föreligga, vare ägaren icke pliktig att
tillhandahålla sökanden kraft tidigare
än två år efter det ansökningen
delgivits honom. Kraften skall efter
vattendomstolens bestämmande uttagas
antingen vid kraftstationen eller,
där det lämpligen kan ske, å ägaren
tillhörig ledning. Kraftens fördelning
på olika delar av dygnet eller året
varde bestämd på sätt, som med hänsyn
till föreliggande förhållanden må
anses skäligt.

Äro ägare av två eller flera kraftanläggningar
pliktiga att tillhandahålla
kraften, äge vattendomstolen, efter
vad från kraftförsörjningssynpunkt
finnes mest ändamålsenligt, bestäm -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

(Gällande lydelse)

I den mån kraft, varom nu är fråga,
tages i anspråk, skall ersättning
därför givas med det belopp, som
motsvarar ägarens självkostnad med
tillägg av två procent å anläggningskapitalet.
I fråga om storleken av
nämnda ersättning ävensom villkoren
i övrigt för kraftens tillhandahållande
skall vattendomstolen meddela
bestämmelser i samband med beslut
i anledning av ansökan, som nyss
sagts; och gälle beträffande rätt att
påkalla ändring i sålunda meddelade
bestämmelser vad i 9 kap. 29 § finnes
för där avsett fall föreskrivet.

Vad i —------enligt

(Föreslagen lydelse)

ma från vilken anläggning kraften
skall tagas; och åligge den eller de
övriga anläggningarnas ägare att, om
och i den mån det med hänsyn till
omständigheterna finnes skäligt,
lämna ägaren av den anläggning,
från vilken kraften skall tagas, gottgörelse
medelst kraftöverföring eller
i penningar.

I den mån kraft, varom i denna §
är fråga, tages i anspråk, skall skålig
ersättning därför givas. Ersättningen
skall i händelse av tvist bestämmas
genom prisreglering i den ordning,
som enligt vad därom är särskilt stadgat
gäller i fråga om tillhandahållande
av kraft från elektrisk starkströmsanläggning.
Framställning om
sådan prisreglering skall ingivas till
den nämnd, som har att verkställa
prisregleringen. Beträffande villkoren
i övrigt för kraftens tillhandahållande
skall vattendomstolen meddela bestämmelser
i samband med beslut i
anledning av ansökan, som i första
stycket sägs; och gälle beträffande
rätt att påkalla ändring i sålunda
meddelade bestämmelser vad i 9 kap.
29 § finnes för där avsett fall föreskrivet,

denna §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963.

Har fråga huruvida och i vilken utsträckning
skyldighet skall åläggas
ägare av kraftanläggning att tillhandahålla
kraft åt kringliggande bygd
eller fråga om rätt att komma i åtnjutande
av kraft, som på grund av
dylikt åläggande skall tillhandahållas,
före nya lagens ikraftträdande
prövats av vattendomstol, skall vid

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse)

fullföljd av talan äldre lag äga tilllämpning.

Där förordnande om tillhandahållande
av kraft givits jämlikt 4 kap.
4 § äldre lydelsen, må nya lagen ej
med avseende å den tidrymd av tjugu
år, för vilken vattendomstolens avgörande
angående skyldighet för anläggningens
ägare att tillhandahålla
kraft åt kringliggande bygd skall gälla,
föranleda ändring av de föreskrifter,
som meddelats i samband med
förordnandet.

I samband med propositionen har utskottet behandlat fyra i anledning av
denna väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 520 av herr Hedström
m. fl. och nr 521 av herrar Sörlin och Dahlberg samt i andra kammaren nr
632 av herr Larsson i Norderön m. fl. och nr 633 av herrar Lundmark och
Lassinantti.

I motionerna I: 520 och II: 632, som är likalydande, hemställes
dels att riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte besluta,
att bygdekraftsandelen i 4 kap. 1 § första stycket vattenlagen bestämmes
till högst en femtedel av den årliga kraftmängden,

att giltighetstiden för avgörande enligt 4 kap. 1 och 3 §§ vattenlagen minskas
från 20 till 10 år,

att kommunerna skall äga rätt att självständigt föra talan rörande bygdekraft,

att kraftverksägaren skall betala alla kostnader i bygdekraftsmål på enahanda
sätt som gäller för sökande i ansökningsmål, samt

att mål rörande bygdekraft även såvitt angår prisfrågan skall avgöras av
vattendomstol;

dels att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte ge till känna vad i
motionerna anförts rörande målsättningen för bygdekraftsinstitutet;
dels ock att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig lagtext.

I motionerna nr I: 521 och II: 633, vilka likaledes är likalydande, hemställes att

riksdagen måtte bifalla propositionen med den ändring rörande kostnadsfördelningen
för förfarandet, att vardera parten får svara för sina kostnader
för utredningar, förhandlingar och ev. domstolsförfarande, samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig lagtext.
Rörande skälen till stöd för motionsyrkandena lämnas en redogörelse därför
under den nedan intagna rubriken Motionerna.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i vattenlagens bestämmelser om skyldighet
för ägare av större vattenkraftanläggningar att tillhandahålla kraft
åt kringliggande bygd. Användningsområdet för sådan s. k. bygdekraft omfattar
nu hantverk, småindustri och lantbruk samt belysnings- och uppvärmningsändamål.
Enligt förslaget vidgas kretsen av bygdekraftsberättigade till
att omfatta all industri. Vidare avser förslaget en omarbetning, bl. a. i förenklande
syfte, av reglerna om del pris, som skall betalas för bygdekraft. I
anslutning härtill föreslås, att prisfrågan, som nu behandlas av vattendomstol,
i första hand skall överlämnas till parterna själva för att, om uppgörelse
dem emellan icke kan träffas, hänskjutas till statens prisregleringsnämnd
för elektrisk ström. Slutligen föreslås i propositionen vissa mindre
jämkningar i nuvarande lagregler beträffande omfattningen och tillämpningen
av kraftverksägarnas bygdekraftsskyldighet.

Propositionens tillkomst

De enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 november 1945 tillkallade
sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen — vattenlagssakkunniga
— framlade den 30 maj 1950 en promemoria (stencilerad)
med förslag till ändrade bestämmelser angående skyldighet för ägare av
större vattenkraftanläggningar att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd.
Promemorian bilagt förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. i § vattenlagen
har fogats som bilaga till propositionen.

Över promemorian med lagförslag avgavs efter remiss yttranden av ett
stort antal myndigheter och organisationer.

Valtenlagssakkunnigas promemoria jämte däröver avgivna yttranden överlämnades
till de särskilda sakkunniga som, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande,
den 4 februari 1955 tillkallats av dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Andersson, för utredning av vissa med
de norrländska vattenkraftutbyggnaderna sammanhängande frågor, bl. a.
trågan om det s. k. bygdekraftsinstitutets framtida utformning. Utredningen,
som antog benämningen norrländska vattenkraftutredningen, har med
avgivande av ett den 25 september 1957 dagtecknat betänkande (stencileral)
slutfört sitt uppdrag. Flera av de förslag rörande vattenlagstiftningen som
framlagts av utredningen har tidigare föranlett ändringar i vattenlagen.1
Bland övriga i betänkandet behandlade spörsmål ingår bygdekraftsfrågan.

Jämväl över denna utredning har ett avsevärt antal remissyttranden avgivits.

Med anledning av norrländska vattenkraftutredningens förslag till reformering
av bygdekraftsinsiitutet har Svenska vattenkraftföreningen med skrivelse
den 9 februari 1960 till justitiedepartementet överlämnat en promemoria
i ämnet, vilken upprättats inom Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan.

* Jfr ProP- 1959: 31, tredje lagutskottets uti. 1959: 5 och prop. 1961:13, tredje lagutskottets uti.
1961:5.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

De inom departementet utarbetade lagförslagen har varit föremål för lagrådets
granskning. Lagrådet liar i sitt yttrande föreslagit viss ändring av
4 kap. 4 § andra stycket vattenlagen, vilken ändring jämte ett par redaktionella
jämkningar beaktats i propositionen.

Översikt av gällande bestämmelser m. m.

Vidkommande propositionens innehåll i fråga om gällande bestämmelser
hänvisas till s. 7—15 i densamma.

Vidkommande den i motionerna nr I: 520 och II: 632 upptagna frågan om
kommuners talerätt i mål om bygdek raft må här följ ande
redovisas.

I prop. 1961: 154 s. 43—44 uttalade sig departementschefen för en reform
av innebörd, att kommunerna i bl. a. mål om byggande i vatten och om vattenreglering
för kraftändamål skulle ges en av kammarkollegiet oberoende,
i princip oinskränkt rätt att föra talan för tillgodoseende av sådana allmänna
intressen, som hade lokal karaktär eller eljest hade anknytning till orten.
Undantagna från kommuns behörighet borde endast vara sådana allmänna
intressen, som helt saknade anknytning till viss ort. Reformen skulle
bl. a. medföra rätt för kommun att föra talan om bygdekraft i ansökningsmål
angående kraftverk. Kommunerna borde även enligt departementschefen
tillerkännas en motsvarande rätt i vissa andra fall, nämligen bl. a.
när det gällde redan anhängiggjorda mål om ny prövning av bygdekraftsskyldigheten
jämlikt 4 kap. 1 § sista stycket vattenlagen. Däremot ville departementschefen
icke förorda, att den befogenhet att genom ansökan påkalla
vattendomstolens prövning i sistnämnda hänseende, vilken befogenhet
skulle vara förbehållen myndighet som Kungl. Maj :t bestämde, d. v. s. kammarkollegiet,
skulle tillerkännas även andra företrädare för det allmänna.
Härav följde, att kommun i sådant mål, anhängiggjort av kollegiet, icke kunde
framställa yrkande, som gick utöver kollegiets. I propositionen föreslogs
i anledning av det anförda att ett nytt moment skulle tilläggas 11 kap. 35 §
av innehåll dels att kommun i bl. a. kraftverks- och regleringsmål samt i mål
som anhängiggjorts genom ansökan jämlikt, såvitt nu är i fråga, 4 kap. 1 §
sista stycket skulle få föra talan för tillgodoseende av allmänna intressen
inom orten och dels att kommunen om sådan talan snarast skulle underrätta
kammarkollegiet.

Tredje lagutskottet (utlåtande 1961:29 s. 29—30) uttalade i fråga om
kommuns talerätt i mål, i vilka det tillkommer kammarkollegiet att fora talan,
att kollegiet torde i största möjliga utsträckning komma att taga hänsyn
till berörda kommuners särskilda intressen och önskemål, varför utskottet
icke fann skäl att för det dåvarande frångå propositionen i denna
del.

Vad i propositionen föreslagits rörande ändring av 11 kap. 35 § godtogs
av riksdagen att träda i tillämpning den 1 januari 1962.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1062

Genom en den 8 december 1961 utfärdad kungörelse (nr 649) har förordnats,
såvitt är av intresse i förevarande sammanhang, att därest av kommun
enligt vad därom är stadgat i vattenlagen talan föres för tillgodoseende
av allmänt intresse inom orten, kammarkollegiet skall beträffande talan
för tillvaratagande av viss bygds intressen i erforderlig omfattning samråda
med vederbörande kommun. Kungörelsen trädde i kraft den 1 januari
1962.

Framställningar om lagändring

Vid 19^2 års riksdag väcktes i andra kammaren av herr Hedlund i Östersund
m. fl. en motion (nr 74) vari framfördes frågan, huruvida då gällande
vattenlagstiftning kunde anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose berättigade
anspråk på ersättning för de av vattenbyggnadsföretagen föranledda
skador och olägenheter, som drabbar mera samhälleligt och allmänt.
I motionen uttalades den önskan, att vid en blivande utredning i främsta
rummet bestämmelserna om bygdekraft, vilka motionärerna fann mindre
ändamålsenliga, gjordes till föremål för översyn.

Andra lagutskottet, som inhämtade yttranden över motionen av bl. a. kammarkollegiet,
vattenfallsstyrelsen, vattenrättsdomarna och Svenska vatlenkraf
tf öreningen, anförde i sitt utlåtande (nr 35) i anledning av motionen bl. a.
följande.

Beträffande bygdekraftsinstitutet har bl. a. framhållits, att bestämmelserna
härom visat sig vara otillfredsställande i flera hänseenden, i det de giver
alltför liten ledning vid besvarandet av en mängd uppkommande frågor.
Nämnda förhållande har ansetts utgöra bidragande orsak till den ytterst
ringa användning, som bygdekraftsintitutet fått. I detta sammanhang må
nämnas att, såvitt känt, endast i ett fall förekommit saklig prövning av ansökning
om utbekommande av bygdekraft. Med anledning av de anmärkningar
som förekommit har i ett yttrande till och med uppställts den frågan,
om överhuvud detta institut bör bibehållas i sin nuvarande utformning eller
om icke i stället andra utvägar bör prövas för att bereda möjligheter för
befolkningen inom den bygd, varom fråga är i det särskilda fallet, att erhålla
kraft för skäliga kostnader.

Utskottet hemställde i utlåtandet, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte
begära utredning bl. a. av frågan, huruvida de i vattenlagen upptagna bestämmelserna
om bygdekraft och regleringsavgifter kunde anses tillfyllest
för det med dem avsedda syftet, vilken hemställan bifölls av riksdagen
(riksdagens skrivelse nr 312).

Vid 1942 års riksdag väcktes även motioner angående frågan om tryggandet
av landets kraftförsörjning i framtiden. Med anledning av två likalydande
motioner, nämligen av herr V. Andersson m. fl. (I: 5) och herr Pettersson
i Dahl (II: 13) hemställde riksdagen i skrivelse den 12 maj 1942
(nr 199) om utredning rörande möjligheterna att genom statens medverkan
mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska
landsbygdens försörjning med elektrisk kraft. Chefen för handelsdeparte -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

mentet tillkallade den 23 januari 1943 jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 18 december 1942 sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning i
sistnämnda hänseende. De sakkunniga antog sedermera benämningen elkraftutredningen
av år 1943. I direktiven för utredningen framhölls bl. a.,
att det måhända kunde komma att visa sig, att kraftförsörjningen inom vissa
delar av landet skulle kunna avsevärt förbättras genom en skärpning eller
utvidgad tillämpning av bestämmelserna om skyldighet för kraftverksägare
att tillhandahålla bvgdekraft.

I skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet den 10 maj 1947
framlade elkraftutredningen sin uppfattning beträffande det fortsatta utredningsarbetet
angående bygdekraftsinslitutet. I skrivelsen åberopades en
av utredningen upprättad promemoria med synpunkter på frågorna om bygdekraftsinstitutets
betydelse för kraftförsörjningen och om dess framtida
utformning. I promemorian framhölls, efter erinran om innehållet i 4 kap.
1—4 §''§ vattenlagen, att syftet med bygdekraftsinstitutet vore att tillförsäkra
bygden erforderlig kraft till skäligt pris. Vidare anfördes i promemorian följande.

De tre första paragraferna, som stadgar skyldighet för kraftverksägare alt
tillhandahålla bygdekraft, är ovillkorliga och har kommit i tillämpning ett
flertal gånger. Det har därvid visat sig, att viss tveksamhet råder rörande
lagens innebörd. Särskilt tolkningen av bygdebegreppet och sättet för beräkningen
av den andel av uttagbar kraftmängd, som skall tillhandahållas
såsom bygdekraft, är frågor, som varit föremål för olika uppfattningar.

Något slutligt utslag i ansökningsmål enligt 4 § om erhållande av "bygdekraft
har veterligen ännu icke avkunnats sedan vattenlagens tillkomst. Bortser
man från en framställning år 1931 till Norrbygdens vattendomstol, som
av särskilda skäl avvisades av vattenrättsdomaren, och en år 1945 till samma
domstol inkommen men sedermera återkallad ansökan om bygdekraft
från Hammarforsens kraftverk samt två nyligen anhängiggjorda mål angående
bygdekraft från Hammarforsens kraftverk resp. Kattstrupeforsens
kraftverk i Indalsälven, vilka ännu ej handlagts av vattendomstolen, har endast
förekommit ett enda mål angående ansökan om åtnjutande av bygdekraft,
nämligen ett mål rörande kraftverket i Trollhättan. Vid handläggningen
av detta mål visade det sig, att tillämpningen av 4 § nödvändiggjorde
mycket omfattande utredningar. När målet pågått i över tio år och man
trots detta ännu icke kunde skönja något slut på utredningsbehovet, förliktes
därför parterna och något avgörande i de väsentliga frågorna behövde ej
träffas av domstolen. Även om Trollhättemålet måste betecknas såsom synnerligen
komplicerat, kan man av detsamma draga den slutsatsen, att även
i normalfall tillämpning av 4 § i dess nuvarande form kräver många både
vidlyftiga och kostsamma utredningar och fordrar avgörande av vattendomstolen
i ett flertal svåra principfrågor.

Beträffande bygdekraftsinstitutets betydelse för kraftförsörjningen anfördes
i promemorian:

Ehuru bestämmelserna om rätt att komma i åtnjutande av bydgekraft varit
gällande i snart 30 år har de sålunda ännu icke kommit till någon användning
för att trygga bygdens behov av kraft. Veterligen kan icke heller
något fall påvisas, då kraftverksägare vägrat leverera kraft till bygdekrafts -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

berättigade, såvida ej rena distributionssvårigheter lagt hinder i vägen. Anledningen
till att bvgdekraft ej påkallats torde i de flesta fall ha varit, alt
bygden omkring kraftverken redan vid kraftverkens tillkomst varit tillfredsställande
elektrifierad från andra kraftkällor i trakten eller senare frivilligt
elektrifierats från kraftverken och att kraft tillhandahållits till ett skäligt
pris. Det bör anmärkas, att bestämmelsen att bygdekraften skall tillhandahållas
till ett kraftpris, som motsvarar ägarens ''självkostnad med tillägg av
två procent å anläggningskapitalet, ej behöver innebära att bygdekraftspriset
blir lägre än eljest vare sig vid kraftkällan eller framme hos bygdekraftsavnämarna.
Beaktas bör även den dominerande roll, som distributionskostnaderna
normalt spelar för bygdekraftsavnämarna.

En undersökning har visat alt omkring 85 % av Sveriges landsbygd redan
är elektrifierad. Det rådande samkörningssystemet, möjligheterna att erhålla
statliga bidrag till elektrifieringskostnaderna, de pågående standardiseringssträvandena
— som kommit till uttryck bl. a. genom ett av elkraftutredningen
nyligen framlagt förslag till standardtariffer för detaljdistribution
av elektrisk kraft — samt möjligheten till prisreglering genom statens
prisregleringsnämnd för elektrisk ström utgör exempel på omständigheter,
som är agnade att säkra kraftförsörjningen inom bygdekraftsberättigade
orter utan anlitande av bygdekraftsinstitutet. Någon avsevärd förbättring av
kraftförsörjningen inom dessa orter torde därför icke vara att vinna genom
skärpning eller utvidgad tillämpning av vattenlagens bestämmelser angående
skyldighet för kraftverksägare att tillhandahålla hygdckraft.

Slutligen anfördes i promemorian beträffande bygdekraftsinstitutets framtida
utformning följande.

Den omständigheten, alt bestämmelserna om rätt alt komma i åtnjutande
av bygdekraft icke kommit till praktisk användning, behöver ej innebära,
alt bygdekraftsinstitutet saknar all betydelse för tillförsäkrandet av kraft åt
ifrågavarande bygder. Genom att det kvarstår såsom nödfallsutväg kan det
i praktiken verka som garanti för att ifrågavarande bygder icke blir förbigångna
vid elektrifieringen. För att bygdekraftsinstitutet skall bli ett praktiskt
användbart instrument torde dock en väsentlig förenkling av förfarandet
för att komma i åtnjutande av kraften vara påkallad.

Fråga om erhållande av bygdekraft skall handläggas såsom ansökningsmål
och det åligger därför i princip sökandena att förskottera och bestrida
kostnaderna för de sakkunnigutredningar, som erfordras för målets bedömande.
Sökanden kan möjligen därjämte förpliktas goltgöra kraftverksägaren
vissa kostnader, som denne haft i målet. Svårigheter att på förhand
närmare överblicka omfattningen av de utredningar, som kan erfordras, och
bedöma de ekonomiska förpliktelser, som sökanden ikläder sig i och med
en ansökan, kan mången gång ha verkat återhållande, även då det gällt
framställande av fullt berättigade anspråk på bygdekraft.

Vattendomstolen har vid prövning av ansökan enligt 4 kap. 4 § vattenlagen
att taga ställning till en mängd svårlösta frågor, t. ex. om vem som
är berättigad att uppträda som sökande till bygdekraft, om bygdekraftsområdets
geografiska gränser, vilkas bestämmande kan vålla särskild svårighet
då närbelägna strömfall successivt utbygges, om vilka bygdekraftsberättigade
behov, som föreligger, om storleken av den bygdekraft, som
kraftverksägaren skall vara skyldig tillhandahålla, och av den kraftmängd,
som sökanden äger utfå, om det pris, som avnämaren har att betala för den
honom tilldelade kraften, och om de villkor i övrigt, på vilka kraften skall
tillhandahållas. Uttalanden till ledning vid prövning av dessa frågor vore
av värde.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

I fråga om kraftprisets bestämmande torde enklare normer än nu gällande
böra införas. Enligt 4 kap. 4 § andra stycket vattenlagen skall ersättning
för kraften givas med det belopp, som motsvarar kraftverksägarens självkostnad
med tillägg av såsom skälig affärsvinst ansedda två procent å anläggningskapitalet.
Denna till synes enkla regel torde vara den, som vid
den praktiska tillämpningen av bygdekraftsbestämmelserna visat sig bjuda
de största svårigheterna och nödvändiggöra de mest arbetskrävande utredningarna.
Syftet med bygdekraftsinstitutet — att säkra bygdens behov av
kraft — skulle enligt elkraftutredningens förmenande vinnas om man bestämde
priset enligt en för trakten skälig taxa, som i brist på åsämj ande
mellan parterna skulle fastställas av vattendomstolen efter hörande
av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Sedan elkraftutredningen
som ovan nämnts förordat vissa standardtariffer för detaljdistribution
av elektrisk kraft kan ett enhetligt tariffsystem i en snar framlid
förväntas vara genomfört för större delen av landsbygdsdistributionen i
landet. I fråga om råkraftpriserna har redan en utpräglad enhetlighet kommit
till stånd genom den normgivande betydelse, som vattenfallsstyrelsens
råkrafttaxor erhållit över hela landet. För tillämpning av de i standardtarifferna
fixerade avgifterna har förutsatts råkraftabonnemang enligt vattenfallsstyrelsens
normaltaxor eller därmed jämförliga råkraftkostnader. Elkraftutredningens
förslag till standardtariffer kan således sägas bygga på
enhetliga principer i fråga om såväl råkrafttaxor som detalj distributionstariffer.
Genom att samma principer lades till grund för prisbestämningen även
i fråga om bygdekraft skulle ett för all landsbygdsdistribution gemensamt
tariffsystem erhållas och samtidigt en avsevärd lättnad vinnas vid bygdekraftsbestämmelsernas
tillämpning.

Elkraftutredningen vill slutligen peka på det förhållandet att koncession
av Kungl. Maj:t fordras för distributionsanläggning och att frågan om omfattningen
av distributionsområdet för bygdekraft är beroende på prövning
av två olika myndigheter.

Med hänvisning till vad sålunda i promemorian anförts uttalade elkraftutredningen,
att den funnit, att bygdekraftsinstitutet som sådant, även om
lagbestämmelserna därom i möjligaste mån omarbetades, icke torde leda till
en förbättrad kraftförsörjning i de trakter, där institutet kunde komma till
användning. Ehuru utvecklingen givit vid handen, att landsbygdens behov av
elektrisk kraft hittills tryggats på praktiskt lättare framkomliga vägar än de
av vattenlagen anvisade, kunde bygdekraftsinstitutets existens likväl icke
frånkännas all betydelse för tillförsäkrandet av kraft åt ifrågavarande bygder.
Elkraftutredningen ville därför icke föreslå institutets slopande. Under
sådana förhållanden kunde en omarbetning av vattenlagens hithörande bestämmelser
i ändamål att erhålla klarare och enklare regler i ämnet vara
motiverad. Elkraftutredningen framhöll slutligen, att även om kraftförsörjningens
framtida ordnande skulle medföra åtgärder av sådan art, att bygdekraftsinstitutet
bleve obehövligt, genomförandet av dylika åtgärder likväl
måste taga så lång tid i anspråk, att en interimistisk omarbetning av bygdekraftsbestämmelserna
vore motiverad. I

I detta sammanhang torde även få erinras om att bygdekraftsfrågan kom
upp till behandling vid 19i7 års riksdag genom en motion av herr Jönsson i
Rossbol m. fl. (11:308). Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande i an -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

ledning av motionen (nr 37), att det på längre sikt knappast kan tänkas
någon annan verkligt effektiv metod att avhjälpa regleringsbygdernas svårigheter
än att tillföra dessa nya produktiva krafter i stället för dem, som
förstöres genom vattenregleringarna. Därvid betonades, att bygdekraftsinstitutet
har sin grund i en dylik åskådning. Utskottet hemställde, att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning bl. a. av frågan om
gottgörelse till bygd för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar
•och vattenregleringar. Denna hemställan bifölls av riksdagen (riksdagens
skrivelse nr 313).

Slutligen torde böra omnämnas dels en framställning till justitiedepartementet
den 6 juli 1957 av Tärna kommun, dels ock en framställning till
Kungl. Maj:t i maj 1959 av Fjällkommunernas samarbetskommitté, Tornedalskommunernas
förbund och Norrlands naturvärn. I dessa framställningar
beröres, jämte annat, frågan om bygdekraftsinstitutets framtida utformning.

Vattenlagssakkunnigas förslag

Vattenlagssakkunniga erinrar till en början om att syftet med bygdekraftsinstitutet
såsom elkraftutredningen framhållit är att tillförsäkra bygden erforderlig
kraft till skäligt pris. I anslutning därtill anför de sakkunniga följande.

I och för sig är det också en naturlig tanke, att bygden omkring ett kraftverk
icke bör ställas utan möjlighet att vid behov erhålla kraft därifrån på
rimliga villkor. Institutet har det oaktat i praktiken ej fått någon praktisk
tillämpning. Orsakerna härtill är flera. Den omständigheten, att kraftverkets
ägare ej är skyldig att svara för kraftens överförande till konsumenten, torde
ha varit av väsentlig betydelse, eftersom distributionskostnaderna är av
den största vikt i detta sammanhang. Elektrifiering av landsbygden har ju
också i stor utsträckning måst ske med det allmännas hjälp. Emellertid torde
även det förhållandet, att lagens regler om bygdekraft i flera avseenden
visat sig vara svårtolkade och för sin tillämpning kräva vidlyftiga och tidsödande
utredningar, ha i sin mån bidragit till att institutet icke kommit till
någon användning.

Enligt de sakkunnigas mening kan bygdekraftsinstitutet ändock icke frånkännas
en viss betydelse. Ehuru bestämmelserna om bygdekraft ej erhållit
praktisk tillämpning, antager de sakkunniga att blotta förefintligheten av institutet
i viss mån medverkat till att de intill kraftkällorna belägna bygderna
fått sin rimliga andel av kraften. Man kan alltså icke bestrida möjligheten
av att institutet genom sin existens i tysthet fyllt en funktion. Intill dess
elektrifieringen av landsbygden blivit i huvudsak fullbordad, torde denna
betydelse enligt de sakkunnigas mening kvarstå, låt vara att den reduceras
allt eftersom elektrifieringen fortskrider. Tillika framhålles, att bygdekraftsinstitutet
även efter verkställd elektrifiering kan ha en viss funktion att
fylla såsom garanti för att ström kan erhållas till skäligt pris. Å andra sidan
torde kraftdistributionen i stort sett numera vara så organiserad att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

några farhågor för oskälig prissättning knappast behöver hysas. De sakkunniga
erinrar i detta sammanhang särskilt om bestämmelserna om prisreglering
beträffande elektrisk kraft.

Vid övervägande av frågan har de sakkunniga väl funnit, att de skäl som
uppbär bygdekraftsinstitutet måhända icke längre är så tungt vägande, men
icke ansett sig kunna ifrågasätta institutets avskaffande.

Om bygdekraftsinstitutet anses behöva behållas, torde det enligt de sakkunniga
vara nödvändigt att göra det mera användbart för att det skall kunna
fullgöra avsedd funktion. Några alltför genomgripande ändringar i gällande
regler bör visserligen knappast komma i fråga, men vissa modifikationer
torde kunna utan större ingrepp giva beaktansvärda fördelar och i sin mån
stärka bygdeintressets ställning i samband med exploateringen av vattenkraften.

De sakkunniga har i sitt förslag först upptagit frågan om o m f a 11 n i n gen
av skyldigheten alt tillhandahålla bygdekraf t.
Härom anföres:

Som bekant varierar den energimängd, vilken per tidsenhet kan uttagas
vid en anläggning, alltefter vattentillgångens växlingar. Även värdet å den
producerade energien är växlande, beroende på den tid av dygnet, resp. veckan
och året, under vilken energien produceras. Genom vattenregleringar och
samköming mellan olika kraftverk kan dessa variationer i fråga om effekt
och energivärde till en viss grad utjämnas, men de kvarstår dock, särskilt
vid hög utbyggnadsgrad, i betydande utsträckning. För att tillgodose de behov
som angives i 4 kap. 1 § första stycket vattenlagen — d. v. s. den kringliggande
bygdens behov av kraft till användning i hantverk, småindustri
eller lantbruk eller till belysning eller uppvärmning — lärer i regel erfordras
kraft som är att anse såsom högvärdig, s. k. prima kraft. Fråga uppkommer
då i vilken omfattning bygdeintresset kan påfordra att i den andel,
som skall tillkomma bygden av den årliga kraftmängden, inrymmes sådan
värdefullare kraft. Denna fråga sättes på sin spets först då tillämpning av
bygdekraftsskyldigheten påkallas enligt 4 kap. 4 §. Det är emellertid tydligt,
att vattendomstolen redan vid bestämmande enligt 4 kap. 1 § av andelens
storlek måste bilda sig en viss uppfattning i saken, eftersom andelens storlek
skall anpassas bl. a. efter bygdens kraftbehov. Det är i varje fall nödvändigt,
att domstolen och parterna har klart för sig i vad mån det andelstal
som domstolen fastställer även skall ha avseende å den i varje tidsmoment
uttagbara effekten.

I rättstillämpningen har härutinnan hävdats i huvudsak två olika uppfattningar.
Enligt den ena uppfattningen skall andelstalet fastställas med hänsyn
till det för bygdekraftsändamål föreliggande energibehovet utan hänsyn
till i vad mån detta måste täckas med högvärdig eller lågvärdig kraft. Effektuttagningen
får sedan närmare bestämmas i samband med tillämpning
av bygdekraftsskyldigheten enligt 4 kap. 4 §, därvid man med hänsyn till
arten av de behov som föreligger får räkna med att det i huvudsak blir prima
kraft som erfordras för bygdekraftsbehovens täckande. Enligt denna uppfattning
är således andelstalet icke bestämmande för den effekt som anläggningens
ägare vid varje tillfälle är skyldig att tillhandahålla. Den andra
åsikten innebär, att andelstalet skall bestämmas så, att förhållandet mellan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

den för bygdekraftsbehovets tillgodoseende erforderliga effekten och den vid
anläggningen nttagbara effekten icke i något ögonblick blir större än del
fastställda andelstalet.

Varken lagtexten eller förarbetena giver säker ledning för ett slåndpunktstagande
i frågan. Det i 4 kap. 1 § första stycket förekommande uttrycket årlig
»kraftmängd» kan rent språkligt knappast tolkas annat än såsom liktydigt
med årlig energimängd. I motiven till det 4 kap. 1 § motsvarande stadgandet
i 1917 års sakkunnigförslag (1 kap. 14 §) användes emellertid —
ehuru förslagets lagtext i likhet med den gällande lydelsen av 4 kap. 1 §
talar om kraftmängd — uttrycket »kraftbelopp», vilket kan tyda på att de
sakkunniga även haft den i anläggningen vid varierande vattentillgång uttagbara
effekten i tankarna. När det i 4 kap. 1 § andra stycket talas om
»det behov av kraft, som inom bygden redan föreligger», måste avses såväl
energibehov som effektbehov.

I rättstillämpningen har den berörda frågan prövats bl. a. i samband med
handläggningen av vissa på talan av advokatfiskalsämbetet anhängiggjorda
mål angående bestämmande av procenten för den bygdekraft, som skulle
tillhandahållas från kungsådrans vattenkraft i äldre anläggningar (se N.J.A.
1940 s. 245 och 255). Vattenöverdomstolen, vars motivering fastställdes av
Kungl. Maj:t, gjorde därvid i fråga om grunderna för bestämmande av
storleken av den andel som skulle tillhandahållas såsom bygdekraft ett principuttalande
av innehåll, att andelen, som icke finge anses vara direkt bestämmande
för storleken av den effekt anläggningens ägare vid varje tillfälle
kunde vara skyldig tillhandahålla för bygdekraftsändamål, borde fastställas
under bl. a. den förutsättningen att de bygdekraftsberättigade icke
skäligen kunde göra anspråk på att såsom bygdekraft erhålla enbart prima
kraft. Innebörden av detta uttalande synes ej fullt klar. Man torde emellertid
av de ifrågavarande rättsfallen kunna utläsa, att det av domstolen fastställda
andelstalet endast ger besked om den energimängd, som skall reserveras
för bygdekraftsändamål, medan anläggningens ägare i viss mån lämnas
i ovisshet om vilken effektuttagning han har att räkna med. Härvidlag får
domstolen, då fråga uppkommer om tillhandahållande av bygdekraft, efter
vad som kan finnas skäligt jämka mellan de berörda intressena i den mån
marginal härför finnes.

Skyldigheten att såsom bygdekraft tillhandahålla viss andel av den uttagbara
energimängden kan emellertid med hänsyn till vad nu anförts _efter som

de behov som skall tillgodoses genom bygdekraft till allra största delen
kan tillgodoses endast med prima kraft — komma att innebära att anläggningens
ägare blir ålagd att av den vid anläggningen uttagbara prima kraften
tillhandahålla en effektandel, som kan vara flera gånger större än den
av vattendomstolen fastställda energiandelen. Enligt ett vid prövningen av
ett av de ovan nämnda rättsfallen anfört exempel kan mot en energiandel
av 1,25 procent svara en effektandel av den vid lågvatten uttagbara effekten
av omkring 9 procent. I ett extremt fall med bygdekraftens energiandel fastställd
till maximum 10 procent och något andra förutsättningar i övrigt
än i det anförda exemplet antagits skulle effektandelen vid lågvatten kunna
stiga till praktiskt taget 100 procent. Detta är ett resultat, som måhända ej
har förutsetts av lagstiftaren. Fråga är emellertid om icke en lagstadgad
begränsning även i avseende å effekten skulle göra institutet ännu krångligare
än förut. Den ståndpunkt som praxis torde ha intagit — med åtminstone
huvudsaklig anslutning till den förstnämnda av de ovan omförmälda
båda åsikterna — innebär, att anläggningens ägare har möjlighet att med

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

ledning av det fastställda andelstalet bilda sig en någorlunda säker uppfattning
om vad han har att rätta sig efter. Eftersom han äger kännedom om de
ändamål, för vilka bygdekraften är avsedd, och vet att energien måste levereras
i huvudsak såsom prima kraft, kan han ungefärligen beräkna den
största effekt som kommer att uttagas såsom bygdekraft och inrätta sig därefter.
I praktiken torde ej behöva befaras, att den för bygdekraftsbehovets
tillgodoseende ianspråktagna delen av lågvatteneffekten skall bli oskäligt
hög. Det har visat sig att bygdens kraftbehov i regel icke är större än att
det kan täckas med en mycket ringa del av den vid vederbörande anläggning
uttagbara energimängden. Endast i undantagsfall har vattendomstolen fastställt
bygdekraftsandelen till det stadgade maximum 10 procent. I regel understiger
andelen 5 procent, och understundom uppgår den icke ens till en
procent. (I de fall, då andelen fastställts till maximum eller i närheten därav,
torde vederbörande vattendomstol som regel ha följt »effektmetoden» och
sålunda utgått från den senare av de ovan angivna båda åsikterna.) Under
sådana förhållanden kan frågan knappast anses ha någon större aktualitet.
Det synes ej heller erforderligt eller lämpligt att vattendomstolen redan i
samband med andelens bestämmande meddelar närmare föreskrifter om effektuttagning
m. m. Att gå alltför mycket i detalj på ett tidigt stadium kan
icke gärna komma i fråga.

I detta sammanhang framhåller de sakkunniga, att när under löpande
tjuguårsperiod uppkommer en ökning i den vid anläggningen uttagbara
kraftmängden — genom ytterligare utbyggnad av strömfallet, vattenreglering
eller installerande av nytt maskineri — denna ökning skall komma
även de till bygdekraft berättigade till godo. Detta synes framgå av avfattningen
av bygdekraft sbestämmelscrna och har även uttryckligen framhållits
i motiven till desamma.

Även ett annat särskilt spörsmål beröres i detta sammanhang av de sakkunniga,
nämligen frågan om betydelsen för bygdekraftsskyldighetens omfattning
av att kraftbehovet i bygden i större eller mindre grad blir tillgodosett
på frivillighetens väg. Härom anför de sakkunniga:

Bygdekraftsskyldiglieten avser alt tillgodose kringliggande bygds behov
av kraft för vissa ändamål. I den mån detta behov blir tillgodosett på frivillighetens
väg skulle sålunda skyldigheten att leverera bygdekraft icke behöva
tagas i anspråk. Det måste emellertid beaktas, att bygdekraftsinstitutet
har till syfte ej blott att medverka till en tillfredsställande elektrifiering av
bygden utan även att utgöra garanti för alt bygden bibehålies vid möjligheten
att fylla sitt kraftbehov. I den mån bygdens kraftbehov kan med full
säkerhet antagas bliva till skäligt pris fyllt medelst kraft från mindre kraftverk
inom området, vilka beräknas komma att avsätta sin kraft därstädes
för bygdeändamål, lärer det icke vara erforderligt att ålägga skyldighet att
tillhandahålla bygdekraft. Däremot torde icke samma hänsyn kunna tagas
till kraft, som frivilligt levereras från den kraftanläggning, varom fråga är.
Bygdekraftsandelen bör bestämmas med sådan marginal, att bygden kan
räkna med att erforderlig kraft även i framtiden skall komma bygden till
godo. Motsvarande gäller i fråga om kraft, som frivilligt levereras från någon
annan mera avlägset belägen större kraftstation. Det är ju icke helt uteslutet,
att dennas ägare, i den mån icke skyldighet att leverera bygdekraft
till ifrågavarande område föreligger även för honom, kan komma att finna
det mera lönande att använda kraften på ändrat sätt.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

Beträffande frågan om bestämningen av bygdebegreppet,
såvitt angår bygdekraftsinstitutet, framhåller de sakkunniga följande synpunkter
i anslutning till förarbetena till vattenlagen.

Det är givetvis en vansklig uppgift att på ett något så när oförtydbart sätt
definiera ett så allmänt begrepp som här är i fråga. Det ligger emellertid
nära till hands att då det gäller att vid tillämpning av gällande lag fastställa
innebörden av bygdebegreppet i den mening, vari det användes i 4 kap. 1 §,
söka ledning av de grundsatser, som varit vägledande vid tillskapandet av
bygdekraftsinstitutet. Dessa grundsatser har med återgivande av vissa uttalanden
ur vattenlagens förarbeten berörts i det föregående. Det ovan citerade
uttalandet i det avsnitt av 1917 års sakkunnigbetänkande, som legat
till grund för vattenlagens bestämmelser om bygdekraft, torde kunna giva
anledning till en ganska restriktiv tolkning av bygdebegreppet. Enligt denna
tolkning skulle med bygden kring ett strömfall avses det — uppenbarligen
ganska begränsade — område, vars befolkning kunnat tillgodogöra sig
strömfallets vattenkraft för sågverks- och kvarndrift eller annan småindustri.
Uttalanden i övrigt i samband med tillkomsten av vattenlagen —
särskilt av departementschefen i den inledande allmänna motiveringen till
det inom departementet omarbetade förslaget — kan emellertid anses giva
belägg för att bygdekraftsinstitutet tillkommit på grundval av överväganden
med mera allmän syftning. Denna tendens hos del omarbetade förslaget
korn till uttryck särskilt däri att maximum för bygdekraftsandelens storlek
fastställdes till en tiondel, medan 1917 års sakkunniga stannat vid en tjugonde!.
Det har ansetts vara ett allmänt intresse av stor betydelse att landsbygdens
befolkning erhåller tillgång till elektrisk kraft för belysning, hantverk
och småindustri, och avsikten har varit att bygdekraftsinstitutet —
såsom en kompensation för de förmåner som enligt vattenlagen tillerkänts
kraftintresset — i sin mån skulle medverka till främjande av detta syfte.
Det torde ej vara riktigt att vid bygdeområdets bestämmande tillmäta avgörande
betydelse åt frågan, huruvida befolkningen i äldre tid tillgodogjort
sig vattenkraften i strömfallet. Av vattendomstolarnas beslut rörande storleken
av bygdekraftsandelen enligt 4 kap. 1 § vattenlagen kan också utläsas,
att man i allt fall på senare tid givit begreppet bygdekraft en vidare tolkning
än som angivits i 1917 års sakkunnigbetänkande.

Enligt de sakkunnigas mening är det svårt att giva bygdebegreppet en avgränsning
som lämnar mer än huvudsaklig ledning för bygdeområdets bestämmande
i det särskilda fallet. Man torde vara nödsakad att i varje särskilt
fall undersöka vilken räjong som naturligen kan anses räkna strömfallet
såsom sin kraftkälla. Därvid kan helt säkert icke -— såsom blivit ifrågasatt
närmast beträffande användningen av regleringsavgifterna — krävas att
bygdeområdet skall ligga inom nederbördsområdet. Ej heller bör bygdebegreppet
mer eller mindre direkt anknytas till skadeverkningarna av förelaget,
ehuru dessa givetvis i viss mån bör tagas i beaktande. De sakkunniga
anser å andra sidan icke, att bygdebegreppet har en så vidsträckt omfattning,
att områden som för sin elektrifiering kräver högspänningsledningar med
stor kapacitet kan inbegripas i bygdeområdet. Man bör alltså bortse från
fjärröverföring i modern mening. Med ledningar på upp till 10 kilovolt kan
man i allmänhet behärska områden på 20—30 km avstånd från kraftkällan.
Denna gräns anser de sakkunniga åtminstone ej vara för vid. Man kan dock

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

icke anses berättigad att stanna därvid. Vid bestämmande av bygdeområdet
är det enligt de sakkunniga även av vikt att tillse, att det kommer att innefatta
ett ur olika synpunkter rationellt och ändamålsenligt distributionsområde.
Det åligger ej kraftverkets ägare att bygga och underhålla ledningar
för kraftens överföring till konsumenten. En förutsättning för att bygdekraften
över huvud taget skall kunna utnyttjas anser de sakkunniga därför
vara, att antingen leverans kan ske över befintligt distributionsnät eller ock
möjlighet finnes att anordna ledningar för kraftens överföring.

De sakkunniga har övervägt om möjlighet finnes att i lagtexten närmare
än som nu är fallet precisera innebörden av bygdebegreppet. Med hänsyn till
de ganska svårbestämda faktorer som bör vara avgörande vid bestämmande
av bygdebegreppet har de sakkunniga dock ej funnit detta möjligt. I anslutning
härtill anför de sakkunniga:

En utväg att skapa något större klarhet vore att genom ändring i 4 kap.
1 § vattenlagen bereda möjlighet för vattendomstolen att i samband med
bestämmande av bygdekraftsandelens storlek fatta bindande beslut i fråga
om bygdekraftsområdets omfattning, åtminstone i huvudsakliga drag; enligt
nu gällande rätt äger vattendomstolen ej en dylik befogenhet (jfr NJA
1926 s. 356). Med en sålunda ändrad processuell ordning skulle den som önskade
komma i åtnjutande av bygdekraft från en anläggning ej behöva sväva
i ovisshet, huruvida han över huvud taget tillhörde den krets som vore berättigad
till bygdekraft.

Emellertid kan det ej bestridas, att även olägenheter är förenade med en
sådan ordning. De redan förut ofta mycket vidlyftiga och tyngande kraftverksmålen
skulle bliva ytterligare belastade med utredningsmaterial. Visserligen
skulle ett bestämmande av bygdeområdet i sammanhang med kraftverksmålets
avgörande sannolikt kräva mindre omgång än om frågan skulle
behöva tagas upp till prövning vid varje tillfälle då talan väckes om tillämpning
av bygdekraftskyldigheten enligt 4 kap. 4 §. Med hänsyn till att behovet
av bygdekraftsinstitutets användning i fortsättningen liksom hittills kan antagas
bliva mindre framträdande kan dock denna synpunkt ej tillmätas avgörande
betydelse. Tanken på en ändrad processuell ordning i detta hänseende
synes därför böra avvisas. Det kan framhållas att en möjlighet att i viss
mån tillgodose syftet med den ifrågasatta anordningen redan föreligger genom
bestämmelserna om mellandom i 17 kap. 5 § rättegångsbalken. Om någon
väcker talan om rätt att utbekomma bygdekraft och tvist råder, huruvida
sökanden tillhör vederbörande kraftanläggnings bygdeområde, torde —
om det kan väntas att målet i övrigt kommer att bliva av vidlyftig och komplicerad
beskaffenhet — utredningen i målet till en början kunna i huvudsak
begränsas til! att avse denna fråga och, enligt nyssberörda stadgande eller
i ålit fall grunderna för detsamma, särskild dom meddelas med besked,
huruvida sökanden med hänsyn till bygdeområdets utsträckning är berättigad
att komma i åtnjutande av bygdekraft. Härigenom undvikes att parterna
i onödan nedlägger kostnader och arbete på utredningar om den närmare
omfattningen av och villkoren för kraftleveransen.

Vad härefter angår frågan om tillämpningen av skyldiglieheten
att tillhandahålla bygdekraft enligt 4 kap. 4 § vattenlagen
erinrar de sakkunniga till en början om sitt förut återgivna uttalande,
att bygdekraftsinstitutet har en viss funktion att fylla såsom garanti för

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

att redan tillgänglig frivillig leverans av kraft icke kommer att undandragas
bygden. Enligt andra punkten av 4 kap. 4 § i nuvarande lydelse är anläggningens
ägare, där ej annorlunda överenskommes, icke pliktig att tillhandahålla
sökanden kraft tidigare än två år efter det ansökningen delgivits honom.
De sakkunniga förordar att denna bestämmelse modifieras så, alt leveransskyldigheten
kan träda i kraft tidigare, om eljest särskilda omständigheter
föreligger. Ett särskilt skäl till avvikelse från tvåårsfristen bör enligt
de sakkunnigas mening anses föreligga framför allt i fall, då syftet med
ansökningen är att häva ett avbrott i leveransen av kraft till den ort eller
fastighet, varom fråga är. Hänsynen till sökandens intresse torde då påkalla
att tiden sättes åtskilligt kortare, vilket i regel icke torde medföra någon
större olägenhet för anläggningens ägare.

I detta sammanhang anför de sakkunniga vidare:

Det kan tänkas, att anläggningens ägare gentemot en ansökan om utfående
av bygdekraft invänder att från anläggningen redan på grund av frivilliga
avtal (ev. även på grund av föreskrifter i dom eller avtal om leverans av ersättningskratt
för vid anläggningen tillgodogjord vattenkraft) levereras kraft
till bygdeområdet för de ändamål, som avses med bygdekraften, i en omfattning
som motsvarar den av vattendomstolen fastställda bygdekraftsandelen.
Ett dylikt tillgodoseende från kraftverksägarens sida av bygdeoinrådets
kraftbehov måste givetvis i viss utsträckning räknas honom till godo. Såsom
förut påpekats är det bl. a. just det förhållandet, att bygdens kraftbehov
tillgodosetts på frivillighetens väg, som medverkat till att förfarandet enligt
4 kap. 4 § ej kommit att bliva tillämpat. Å andra sidan lärer det emellertid
icke låta sig göra att helt överlåta åt anläggningens ägare att bestämma på
vad sätt detta behov skall fyllas. En viss prövningsrätt härutinnan måste förbehållas
vattendomstolen på samma sätt som om det fall skulle inträffa, att
flera konkurrerande ansökningar om bygdekraft föreligger, vilka ej kan alla
tillgodoses inom ramen för den fastställda bygdekraftsandelen. Det kan i
detta sammanhang erinras om det förut återgivna uttalandet i motiven, att
frågan om den för bygdekraftsändamål tillgängliga kraftens fördelning mellan
olika avnämare helst bör bringas till lösning i ett sammanhang. Öm det
skulle befinnas att det behov som åberopas till stöd för ansökningen är väsentligt
angelägnare med hänsyn till bygdens intresse än de behov som tillgodosetts
genom frivilliga kraftavtal, bör ansökningen kunna bifallas, även
om därigenom kommer att levereras kraft till bygden utöver den av vattendomstolen
fastställda andelen. Med den utformning som bygdekraftsinstitutet
erhållit torde en sådan ordning stå i överensstämmelse med gällande rätt.
Det är emellertid tydligt att en domstol endast vid mera ovanliga förhållanden
kan tänkas behöva försätta en kraftverksägare, som genom frivilliga avtal
lojalt sökt tillgodose bygdens kraftbehov, i en dylik situation, som ju för
honom kan medföra kännbara olägenheter.

De sakkunniga behandlar även den situation som uppstår, då två eller
flera strömfall är belägna tätt intill varandra. Om detta spörsmål anför de
sakkunniga:

Här torde det vara riktigast att såsom utgångspunkt göra klart för sig vilket
bygdekraftsområde, som skulle tillkomma vart och ett av strömfallen,
därest de övriga strömfallen ej funnits. Därvid uppkommer ett större eller
2 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

mindre område, som i bygdekraftshänseende blir gemensamt för de olika
strömfallen. När strömfallet A utbygges, kan man icke begränsa dess bygdekraftsoinråde,
därför att strömfallet B beräknas framdeles komma att bliva
utbyggt. När B sedermera blir utbyggt, bör det å andra sidan icke gå fritt
från skyldighet att leverera bygdekraft, därför att ägaren av A tidigare ålagts
att tillhandahålla bygden kraft. Hur fördelningen av skyldigheten de olika
kraftverken emellan skall ske, kan emellertid bliva en komplicerad fråga.
Om någon innan B blivit utbyggt redan tagit A:s skyldighet att tillhandahålla
bygdekraft i anspråk, kan det föreligga svårigheter att överflytta denna
skyldighet på B. Något formellt hinder därför torde ej behöva möta, eftersom
ett förordnande enligt 4 kap. 4 § om leverans av bygdekraft lärer
kunna omprövas vid utgången av den enligt 4 kap. 1 § löpande tjuguårsperioden,
varjämte vattendomstolen torde kunna i samband med förordnandet
jämlikt 4 kap. 4 § om leverans av bygdekraft från A — om B beräknas snart
bliva utbyggt — göra förbehåll, som medger ändring även under löpande
tjuguårsperiod. Däremot kan en ändring vålla praktiska svårigheter, då överföringsledningarna
redan ordnats för distribution från A. Den enda framkomliga
vägen att, om det befinnes påkallat med hänsyn till områdets belägenhet
och omständigheterna i övrigt, överflytta skyldigheten på B torde
vara att själva distributionen av kraften fortfarande sker från A och att A
från B erhåller ersättning i form av kraftöverföring, eller med andra ord att
kraften levereras från B genom Ars förmedling. Med det nu allmänt tillämpade
systemet med samköming mellan större kraftverk skulle en sådan anordning
kunna genomföras utan nämnvärd omgång och kostnad. Med hänsyn
till att skyldighet att tillhandahålla området bygdekraft i och för sig
kan anses föreligga för såväl A som B och då enligt tredje punkten i 4 kap.
4 § första stycket kraften må, där det lämpligen kan ske, uttagas å ägaren
tillhörig ledning, torde vattendomstolen äga befogenhet att mot B meddela
föreskrifter om sådan överföring, därest frivillig överenskommelse därom
ej kan träffas. Motsvarande situation kan inträda i fall, då båda strömfallen
är utbyggda, när ansökan om rätt att komma i åtnjutande av bygdekraft inkommer.
Är förhållandena sådana, att leveransskyldighet bör åläggas B men
distributionsnätet redan är anordnat för leverans från A, kan den nyss beskrivna
anordningen vidtagas från början. Till förebyggande av tvekan om
vattendomstolens befogenhet att meddela föreskrifter i förevarande hänseende
torde ett stadgande härom böra meddelas genom tillägg till 4 kap. 4 §.

I fortsättningen framhåller de sakkunniga, att det skulle kunna ifrågasättas
att bereda möjlighet till genomförande av en liknande ordning även då
kraftverkens bygdekraftsområden ej täcker varandra. Vid bestämmande av
bygdekraftsområdet bör enligt de sakkunniga hänsyn tagas bl. a. till distributionsmöjligheterna.
Även om vederbörlig hänsyn tages härtill kan det
dock i något fall inträffa, att ett område är så beläget att det lämpligen bör
eller helt enkelt måste taga sin kraft från strömfallet A, ehuru det ligger
inom vad som anses såsom strömfallet B:s bygdekraftsområde. Om möjligheter
förelåge att i dylika fall ordna leveransen på sätt ovan skisserats, skulle,
anför de sakkunniga, detta sannolikt bidraga till att göra bygdekraftsinstitutet
mera effektivt. De sakkunniga anser sig dock ej kunna bortse från
att man vid tillskapandet av bygdekraftsinstitutet avstått från att reglera
frågan om kraftens överföring till konsumenten. Ombesörjandet härav skulle
principiellt ankomma på konsumenten, blott med det undantag att kraften,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

där det lämpligen kunde ske, kunde tillhandahållas å ägaren tillhörig ledning.
Ett frångående av den angivna principen skulle innebära en ej oväsentlig
rubbning av institutets karaktär. De sakkunniga anser därför, att en lagstiftning
av den antydda arten ej bör övervägas, ehuru den obestridligen
skulle kunna giva bygdekraftsinstitutet något ökad användbarhet och förenkla
dess tillämpning.

De sakkunniga anmärker vidare i detta sammanhang, att rätt att komma
i åtnjutande av bygdekraft naturligtvis i främsta rummet tillkommer ägare
av fastigheter inom bygdeområdet. Med hänsyn till att tvekan yppats, huruvida
elektrisk distributionsförening eller distributionsaktiebolag kan göra
anspråk på bygdekraft för sina delägares eller kunders räkning, framhåller
de sakkunniga, att hinder häremot icke synes föreligga, om erforderliga garantier
skapas för att kraften verkligen kommer de avsedda bygdeändamålen
till godo. Även kommun, såväl stads- som landskommun, bör kunna
uppträda såsom sökande till erhållande av bygdekraft.

I fråga om ersättningen för den kraft, som levereras i fall då bygdekraftsskyldigheten
tages i anspråk, anför de sakkunniga — efter erinran
om bestämmelsen i 4 kap. 4 § andra stycket — följande.

Gentemot den berörda bestämmelsen har anmärkts, att den vid den praktiska
tillämpningen nödvändiggör alltför vidlyftiga utredningar och att den för
övrigt med hänsyn till nuvarande prisförhållanden i fråga om den elektriska
strömmen icke på ett tillfredsställande sätt tillgodoser "det med bestämmelsen
avsedda syftet. Elkraftutredningen har framhållit att syftet med bygdekraftsinstitutet
— att säkra bygdens behov av kraft — skulle kunna vinnas,
om man bestämde priset enligt en för trakten skälig taxa, som i brist på
åsämjande emellan parterna skulle fastställas av vattendomstolen efter hörande
av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. I samband härmed
har elkraftutredningen anmärkt att i fråga om råkraftpriserna redan
nu cn utpräglad enhetlighet kommit till stånd genom den normgivande betydelse,
som vattenfallsstyrelsens råkrafttaxor erhållit över hela landet, och
att ett på grundval härav uppbyggt enhetligt tariffsystem i en snar framtid
kan förväntas vara genomfört för större delen av landsbygdsdistributionen.

De sakkunniga anser för sin del att det skulle vara ändamålsenligt att gå
ett steg längre än elkraftutredningen föreslagit och låta kraftpriset helt bestämmas
efter de grunder som tillämpas vid frivillig leverans av elektrisk
kraft. Härigenom kan vattendomstolen frikopplas från befattning med denna
del av frågan, varigenom utan äventyrande av bygdekraftsinstitutets syfte
skulle vinnas en högst avsevärd förenkling vid vattendomstolens behandling
av ärendet. Huvudregeln skulle alltså bliva den att det överlämnas till
parterna att enligt gängse grunder träffa frivillig överenskommelse om priset.

Som förut antytts finnes möjlighet att göra kraflpriset till föremål för
prisreglering.---

Även i fråga om kraft som tillhandahålles såsom bygdekraft torde kunna
föreskrivas att prisreglering i enahanda ordning må komma till stånd, därest
parterna icke kan överenskomma om priset. Såsom elkraftutredningen
i annat sammanhang framhållit (se SOU 1947: 4 s. 29) kan det förutsättas,
att prisregleringsnämnden vid sina beslut i prisregleringsfrågor kommer att
föreskriva införande av de blivande standardtarifferna. Emellertid är från
2t Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

den i 1902 års lag föreskrivna prisregleringen undantagna statens taxor
ävensom pris, som av kommunal myndighet fastställts för leverans av elektrisk
ström inom kommunen.1 Beträffande sådana taxor lärer med hänsyn
till den taxepolitik som från det allmännas sida tillämpas kunna antagas att
de uppfyller de fordringar som kan ställas i fråga om skälighet i prissättningen.
Det kan därför icke medföra någon olägenhet att då bygdekraft skall
tillhandahållas från statligt eller kommunalt kraftverk låta dessa taxor —
i brist på annat åsämjande om priset — direkt läggas till grund för prissättningen.

De sakkunniga erinrar vidare om att kraftpriset vid frivillig leverans kan
bestämmas även av vissa andra faktorer. Så är exempelvis företag, som erhåller
lån från statens vattenkraftsfonder eller som innehar lån, för vilka
kommun med Kungl. Maj:ts tillstånd tecknat borgen, skyldiga att underkasta
sig vederbörande myndigheters föreskrifter beträffande anläggningars
skötsel i olika avseenden.2 Dylika föreskrifter kan, framhåller de sakkunniga,
innefatta bestämmelser även beträffande prissättningen å den från
anläggningen levererade strömmen. Någon särskild hänsyn till dessa förhållanden
synes emellertid enligt de sakkunnigas mening icke påkallad vid
avfattningen av lagtexten.

De sakkunniga har i sin promemoria jämväl upptagit frågan om kostnaderna
för ansökningsförfarande enligt 4 kap. 4 §.
Härom anföres i promemorian:

Enligt 11 kap. 65 § åligger det i ansökningsmål i princip sökanden att
svara för såväl egna som motpartens kostnader. Vissa av de i 11 kap. 17 § A
upptagna, såsom ansökningsmål redovisade typerna av mål är emellertid av
den art, att de på sätt och vis kan anses såsom en fortsättning av ett tidigare
avgjort ansökningsmål. Så är fallet bl. a. med vissa mål angående tilllämpning
av 4 kap. vattenlagen. I sådana mål har i praxis understundom
frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna lösts på sådant sätt, att
parterna fått vidkännas envar sina kostnader (jfr förut åberopade rättsfall
N. J. A. 1940 s. 245 och 255). Ett sådant förfaringssätt kan ej sägas ha direkt
stöd av ordalydelsen i 11 kap. 65 § men torde kunna försvaras med hänsyn
till det nära sambandet med det ursprungliga ansökningsmålet. Då konsekvenserna
av en ändring av lagens avfattning på denna punkt är ganska
vittutseende, vill de sakkunniga inskränka sig till att hänvisa till det förfaringssätt
som tillämpats på grundval av gällande rätt. Det kan framhållas,
att med den förenkling av bygdekraftsinstitutet som här förordats kostnaderna
för förfarandet torde högst väsentligt kunna nedbringas.

Med anledning av elkraftutredningens påpekande av det förhållandet, att
koncession av Kungl. Maj :t fordras för distributionsanläggning och att frågan
om omfattningen av distributionsområdet för bygdekraft vore beroende
på prövning av två olika myndigheter, uttalar de sakkunniga, att det torde
få förutsättas, att erforderligt samråd mellan vederbörande myndigheter
härutinnan äger rum. Något särskilt stadgande härom — efter mönster av
vad som föreskrivits beträffande tillhandahållande av ersättningskraft en 1

1902 års lag är numera ändrad härutinnan.

2 Jfr SFS 1919: 787.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962 21

ligt vattenlagen, se 11 kap. 41 § vattenlagen — har ej synts de sakkunniga
erforderligt.

Vad slutligen angår övergångsförhållandena anser de sakkunniga,
att de föreslagna ändrade bestämmelserna angående bygdekraft utan
olägenhet kan göras tillämpliga även på anläggningar, till vilka tillstånd
meddelats före bestämmelsernas ikraftträdande. Därest före ikraftträdandet
förordnande meddelats om tillhandahållande av kraft enligt 4 kap. 4 §, bör
emellertid de i förordnandet på grundval av äldre lag stadgade villkoren
gälla intill utgången av den tjuguårsperiod, för vilken skyldighet att tillhandahålla
kraft åt bygden föreligger. Först vid utgången av denna period bör beträffande
den kraftleverans som förordnandet avser nya lagen enligt de
sakkunniga bli tillämplig, i den mån omprövning påkallas.

Ledamoten av de sakkunniga herr Skoglund har i ett vid de sakkunnigas
promemoria fogat särskilt yttrande uttalat, att det med hänsyn till förhållandena
i landet i dess helhet knappast syntes erforderligt att giva bygdekraftsinstitutet
en mera vidsträckt räckvidd än det erhållit i det av de
sakkunniga framlagda förslaget. Herr Skoglund förutsatte dock på anförda
skäl därvid, att förslaget icke skulle utgöra hinder för en blivande
allsidig utredning av de norrländska kraftförsörjningsfrågorna.

Yttranden över vattenlagssakkunnigas förslag

I remissyttrandena över vattenlagssakkunnigas förslag uttalas en tämligen
enhällig anslutning till den principiella ståndpunkt till bygdekraftsinstitutet
som de sakkunniga intagit. Det vitsordas i allmänhet att institutet, ehuru
det ej kommit till praktisk användning, ändock fyllt och alltjämt fyller en
viss funktion ävensom att förenklingar av de bestämmelser som rör bygdekraften
är påkallade.

En avvikande ståndpunkt deklareras emellertid särskilt av länsstyrelserna
i Västernorrlands och Västerbottens län, som avstyrker de sakkunnigas
förslag under framhållande, att frågan om bygdens tillgodoseende med elektrisk
kraft bör prövas ur betydligt vidare synpunkter än de sakkunniga
lagt på densamma. Vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol framhåller,
att frågan om bygdekraften nära sammanhänger med frågan om avsättande
av tillräckliga kraftmängder för aktuella och framtida behov inom
de övre norrländska länen.

Svenska vattenkraftföreningen ifrågasätter i sitt yttrande om något bärande
skäl numera finnes för bygdekraftsinstitutets bibehållande.

I vad angår yttranden över de särskilda delarna av de sakkunnigas förslag
tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen s. 30—33.

Norrländska vattenkraftutredningens förslag

Norrländska vattenkraftutredningen betonar i sitt betänkande, att frågan
om bygdekraftsinstitutet helt naturligt bör bedömas mot bakgrunden av de

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

förhållanden, som faktiskt råder beträffande elkraftförsörjningen i vårt
land. Såsom utmärkande för vår nuvarande kraftproduktion framhålles i
anslutning därtill samkörningen mellan olika kraftverk, varmed menas, att
flera kraftstationer samtidigt matar in kraft på ett hopkopplat överföringsnät
och sålunda gemensamt svarar för den totala erforderliga kraftproduktionen
inom nätområdet. Tidigare skedde samkörningen endast inom lokalt
begränsade områden, men i dag drives så gott som alla landets kraftstationer
ständigt sammankopplade. Av de olika fördelar, som följer med denna samköming,
nämner utredningen, att den möjliggör att erforderlig råkraft praktiskt
laget alltid kan tillställas de olika distributionsföretagen, vilket dock
självfallet ej gäller, om de totala produktionsresurserna är otillräckliga. Utredningen
konstaterar vidare, att elektrifieringen i vårt land är så gott som
fullständig'', samt fortsätter:

Vid genomförandet av arbetet härmed har det icke någon gång inträffat,
att bygdekraftsinstitutet kommit till omedelbar praktisk användning, oaktat
regler härom nu funnits i snart 40 år. Orsakerna härtill är helt visst flera.
Av vikt torde ha varit sådana omständigheter som att ägare av kraftverk ej
är skyldig att svara för kraftens överförande till konsumenten samt att de
nuvarande reglerna i flera avseenden visat sig vara svårtolkade och kräva
vidlyftiga och tidsödande utredningar. Betydelsefullt torde vidare ha varit,
att bygdekraftsinstitutet ej anpassats efter den utveckling, som försiggått
inom elförsörjningens område. Karakteristiskt för elförsörjningen är bl. a.,
att detalj förbrukare icke behöver var och en för sig taga befattning med elkraftens
distribution. Utvecklingen har lett därhän, att distributionen omhänderhas
av särskilda distributionsföretag, vederbörande kommun eller
kraftproducenten. Härigenom har det blivit möjligt att hålla distributionskostnaderna
relativt låga och att ordna distributionen mera rationellt än eljest
skulle ha skett. De tariffer, som gäller för inköp av råkraft, har efter hand
genomgått en viss normalisering genom att vattenfallsstyrelsens taxor — -—
— kommit att tjäna som förebild för andra kraftföretag. Dessa taxor är så
utformade, att inflytande avgifter täcker kostnaderna för kraftens produktion
samt lämnar viss förräntning av det investerade kapitalet. För den enskilde
konsument, som får sin elkraft via ett distributionsföretag, utgör emellertid
kostnaden för råkraften i regel endast en mindre del av den totala
kraftkostnaden.

Institutets framtida betydelse blir enligt utredningen beroende av hur vår
kraftförsörjning då kommer att gestalta sig. Vår kraftproduktion har hittills
i stort sett varit baserad enbart på vattenkraft. Utredningen räknar
emellertid med, att vattenkraftens andel i landets elkraftförsörjning småningom
kommer att minska. För att producera erforderlig kraft torde enligt
utredningens bedömande i stället främst atomkraftverk komma i fråga. Någon
på erfarenhet grundad kännedom om det blivande priset för kraft, som
produceras i atomkraftverk, har vi ännu icke. Utredningen anser det emellertid
icke föreligga anledning att antaga något annat än att priset för atomkraft
under avsevärd tid framåt kommer att bli högre än priset för vattenkraft.
I ett sådant läge måste intresset för bygdekraft komma att stiga, då ju
denna är avsedd att levereras till vattenkraftpris.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1062

Utredningen anser det önskvärt, att vissa fördelar tillförsäkras bygderna
kring de större vattenkraftstationerna vid vattenkraftens exploaterande. Då
bygdekraftsinstitutet utformats för omkring 40 år sedan, kan det givetvis med
hänsyn till den därefter skedda utvecklingen inom olika områden ifrågasättas,
om dessa fördelar alltjämt bör ha den form, som rätten till bygdekraft
utgör. Inom utredningen har också framförts den tanken, att rätten till bygdekraft
skulle kompletteras med eller avlösas av skyldighet för ägare av
större kraftverk att erlägga en avgift till främjande av bygdens utveckling,
vilken avgift skulle bestämmas i förhållande till den producerade kraftmängden.
Utredningen har emellertid ansett sig icke böra framlägga något
förslag i sådant hänseende och har sålunda utgått från att bygdekraftsinstitutet
bibehålies. För att det skall få någon reell betydelse i fortsättningen,
anser utredningen det emellertid angeläget att reglerna utformas så, att
bygdekraften kan ingå som ett naturligt led i bygdens kraftförsörjning. Såsom
i det följande närmare skall utvecklas föreslår utredningen därför, att
bygdekraften skall tillställas ortens distributionsföretag.

I fråga om bygdek ra ftens användningsområde föreslår
utredningen viss jämkning i gällande bestämmelser. Efter att ha erinrat om
att bygdekraft enligt dessa kan komma till användning i hantverk, småindustri
eller lantbruk eller till belysning eller uppvärmning anför utredningen
sålunda följande.

Med viss reservation kan det sägas, att den gängse detaljdistributionen
avser att täcka just dessa användningsområden för elkraften. Reservationen
gäller, att vid detaljdistribulion levereras kraft även till annan industri än
småindustri. Denna industri kan här kallas mellanstor industri. För övrig industri,
storförbrukarna av kraft, gäller i regel, att den mottager inköpt kraft
vid högspänning. En sådan storförbrukare ombesörjer själv nedtransformeringen
till förbrukningsspänning och tar härigenom på sig kostnader, som
för andra abonnentkategorier åvilar distributionsföretagen. Den kraftmängd,
som storförbrukarna inköper, är normalt avsevärt större än vad exempelvis
en småindustri inköper. Av dessa anledningar kan storförbrukarna i regel
köpa sin kraft till lägre priser än andra kraftkonsumenter. Undersöker man,
hur prisförhållandena gestaltar sig för olika kraftförbrukare i en kraftverksbvgd,
kan man följaktligen konstatera, att storförbrukarna faktiskt
är i ett fördelaktigt läge samt att bygdekraflsbestämmelserna medför ett
skydd för småindustrien och övriga detalj förbrukare utom den mellanstora
industrien. För denna är förhållandena mindre förmånliga än för övriga
kraftförbrukare. Något bärande skäl till att denna industrigrupp skall hållas
i sämre läge än andra kraftförbrukare i en kraftverksbygd torde emellertid
inte förefinnas, och utredningen finner det påkallat, att bygdekraftsbestämmelserna
omfattar också den mellanstora industrien. Enklast torde detta
kunna ske, om det stadgas, att bygdekraft i första hand skall vara avsedd
för förbrukare, till vilka kraft normalt levereras vid lågspänning.

Vad härefter beträffar frågan om omfattningen av skyldigheten
att tillhandahålla bygdekraft har utredningen till en
början berört spörsmålet om bygdekraftsandelens storlek. Utredningen fram -

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1062

håller därvid, att det med hänsyn till förslaget om utsträckning av bygdekraftens
användningsområde måhända vore följdriktigt att samtidigt föreslå
en höjning av bygdekraftsandelens maximum från tio procent till ett
högre värde. Något förslag i sådan riktning framlägges emellertid icke, men
utredningen förutsätter att frågan upptages till ny prövning, om förhållandena
framdeles skulle så påfordra. I sin motivering för den intagna ståndpunkten
framhåller utredningen, att vattendomstolarna hittills endast i undantagsfall
fastställt by gdekraf t sandelen till maximum och att den i regel
understiger fem procent.1 Under sådana förhållanden torde det enligt utredningens
mening i regel finnas utrymme också för en vidgad användning av
bygdekraft. Rörande del fåtal fall, då bygdekraftsandelen fastställts till tio
procent, anmärker utredningen, att det är ovisst, om bygden skulle ha förbrukat
så mycket kraft, därest bygdekraftsinstitutet kommit till användning,
samt att bygdekraft i dessa fall möjligen skulle ha kunnat levereras till annan
industri än småindustri.

Utredningen har också övervägt frågan om grunderna för bestämmandet
av bygdekraftsandelens storlek. Därom anför utredningen:

Enligt nuvarande regler skall domstolen vid bestämmande av bygdekraftsskyldigheten
taga hänsyn dels till omfattningen av den rätt anläggningens
ägare erhållit att för vattenkraftens tillgodogörande förändra förut rådande
vattenstånds- och avrinningsförhållanden, dels ock å ena sidan till det behov
av kraft, som inom bygden redan föreligger eller i en nära framtid är
att motse, och å andra sidan till den tillgång på kraft, som eljest må vara att
påräkna för ändamålet. Uppenbarligen måste ett bedömande enligt angivna
grunder te sig i hög grad godtyckligt; förändringar i vattenförhållanden slår
ju inte i något samband med föreliggande kraftbehov. Mot de nuvarande
bestämmelserna kan också anmärkas, att det måste vara oegentligt att beakta
annan kraft, som må vara att påräkna för bygden. Bygden har ju ingen
laglig garanti för att sådan kraft alltid skall erhållas. Utredningen vill för
sin del" förorda, att skyldigheten för ägare av större vattenkraftanläggningar
att avstå viss kraftmängd bestämmes med ledning i första hand av bygdens
kraftbehov.

I delta sammanhang har utredningen även berört bygdekraftsbeloppets
tekniska bestämning. Efter en redogörelse för vattenlagssakkunnigas uttalanden
i detta hänseende och remissorganens yttranden däröver framhåller
utredningen, att frågan om och i vilken utsträckning bestämmelser bör meddelas
rörande bygdekraftskonsumenlernas effektuttagning i viss mån kommer
i ett annat läge, därest kraften såsom utredningen föreslagit skall levereras
till ett distributionsföretag. Att överblicka distributionsföretagets effektbehov
anser utredningen nämligen icke vara förenat med så mycket arbete
som att bedöma enskilda konsumenters effektbehov. Det synes därför
som om domstolen skulle kunna fastställa även effektuttagningen i samband
med att bygdekrafIsskyldigheten fastställes. Utredningen förordar
sålunda, att i vattenlagen intages stadgande av detta innehåll. Vid domsto 1

Utredningen har från vattendomstolarna införskaffat uppgifter å de andelstal, som fastställts
för olika kraftverk. En utredningens betänkande bilagd sammanställning över dessa uppgifter är
fogad prop. 1962: 24 såsom Bilaga C.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

lens bedömande bör därvid hänsyn tagas till å ena sidan bygdens effektbehov
och å andra sidan kraftverksägarens förmåga att fullgöra andra kraftleveranser
än dem till bygden. Däremot anser utredningen i likhet med
de sakkunniga skäl ej föreligga att i lagtexten precisera storleken av effektuttaget.

Rörande bestämningen av bygdebegreppet anför utredningen
till en början följande allmänna synpunkter.

I gällande föreskrifter om bygdekraft definieras ej närmare, vad som är
att räkna till kraftverks »kringliggande bygd». Domstolarna äger ej befogenhet
att ingå på detta spörsmål i samband med bestämmande av bygdekraftsandelens
storlek. Först då någon jämlikt reglerna i 4 § begär att få
uttaga bygdekraft, kan domstolen pröva, om vederbörande sökande tillhör
bygdekraftsområdet. Anledningen till detta förhållande är, att anspråk att
komma i åtnjutande av bygdekraft skall anhängiggöras som ansökningsmål
hos vattendomstol. Denna ordning har valts för att bereda samtliga
intresserade tillfälle att framföra sina önskemål och för att möjliggöra, att
frågan om den för ändamålet tillgängliga kraftens fördelning mellan olika
avnämare ävensom övriga i samband därmed stående spörsmål utan alltför
mycken omgång i ett sammanhang bringas till lösning.1

Genom denna uppläggning har frågan om bygdekraften kommit att förskjutas
i ett för alla bygdekraftsberättigade ofördelaktigt läge. Det gemensamma
önskemålet, att bygdekraft levereras, har fått träda i bakgrunden,
medan intresset koncentrerats kring frågan om den lämpligaste fördelningen
mellan olika avnämare.

I fortsättningen anmärker utredningen, att bygdeområdet torde kunna
bestämmas lättare än enligt nuvarande ordning, om bestämmelserna ändras
så, att bygdekraften skall tillställas bygdens distributionsföretag. Enligt utredningens
mening behöver man nämligen i detta fall icke längre räkna med
ett obestämt antal enskilda personer som konkurrenter om bygdekraften.
Bygdeoinrådets utsträckning måste därför kunna fastställas samtidigt med
att bygdekraftsandelen blir bestämd, utan att arbetet för domstolar och parter
behöver bli av någon avskräckande storleksordning. Kommer institutet
till användning, blir det för övrigt fråga om endast en överflyttning av arbete
från ett senare till ett tidigare skede i den egentliga bygdekraftsprocessen.
Vidare betonas, att bygdeområdet ofta torde kunna givas en sådan
omfattning, att det motsvarar en distributionsförenings hela område.

Utredningen behandlar också frågan om innebörden av bygdebegreppet.
Härom anföres följande.

Innebörden av bygdebegreppet är, såsom vattenlagssakkunniga framhåller,
vansklig att på ett något så är oförtydbart sätt definiera. De lokala förhållandena
skiftar alltför rikt i olika delar av vårt land. Vägledande bör vara,
att till bygden skall anses höra det område, som vid en ändamålsenligt genomförd
eldistribution skulle erhålla kraft från det aktuella strömfallet.
Ligger kraftverk nära varandra, kan förhållandena vara sådana, att de
olika bygdeoinrådena helt eller delvis sammanfaller. I dylika situationer bör
kraftverken avstå bygdekraft till de gemensamma områdena i förhållande

1 1917 års bet. s. 186.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

till verkens produktionsförmåga. Såsom vattenlagssakkunniga funnit, kan
bygden icke gärna anses ha en så vidsträckt omfattning, att områden, som
för sin elektrifiering från det aktuella kraftverket skulle kräva högspänningsledningar
med stor kapacitet, anses inbegripna.

Beträffande tillämpningen av skyldigheten att tillhandahålla
bygdekraft ansluter sig utredningen till vattenlagssakkunnigas
förslag om sådan ändring i bestämmelserna, att kraftverksägare
kan åläggas att leverera bygdekraft tidigare än två år efter det att begäran
därom delgivits honom, försåvitt särskilda omständigheter föreligger.

Såsom framgår av vad tidigare anförts har utredningen även kommit in
på frågan om distributionen av bygdekraften. Utredningen understryker i
detta sammanhang betydelsen av att man beaktar de förhållanden, som i en
framtid kan komma att råda på elkraftförsörjningens område. Frågan om
en rationalisering av de nuvarande förhållandena är i hög grad aktuell.
Skulle rationaliseringsarbetet komma till stånd, kommer enligt utredningens
mening en omorganisation av distributionen att ingå däri som ett betydelsefullt
led. Vid en sådan torde de företag komma att avvecklas, som ej äger
förutsättningar för ändamålsenlig verksamhet, och distributionen övertagas
av andra företag eller av vederbörande kommuner. Efter att ha redogjort
för innebörden av 1957 års ändringar i 1902 års elektricitetslag förklarar utredningen
att den — utan att närmare beröra rationaliseringsfrågan — anser
sig kunna hävda, att det måste vara väl förenligt med de aktuella rationaliseringssträvandena
att låta bygdekraften tillställas bygdens distributionsföretag.
Genomföres denna förändring, torde enligt utredningens mening
bygdeintresset sannolikt bli väl tillvarataget i de fall, då distributionen ombesörjes
av distributionsföretag, som är fristående från kraftföretaget. För
de fall, då distributionen ombesörjes av vederbörande kraftföretag självt,
anser utredningen det däremot påkallat med viss kontroll av att fördelarna av
bygdekraften kommer bygden till godo. Utredningen förordar att dylik kontroll,
som främst synes böra gälla råkraftpriset, skall utövas via prisregleringsnämnden
för elektrisk ström. Därigenom bleve det enligt utredningen
möjligt att samtidigt granska både produktions- och distributionskostnaderna.
En kontroll av enbart produktionskostnaden anser utredningen meningslös,
då sagda kostnad ofta blott är en ringa del av totalkostnaden.

Vidare anför utredningen:

För att bygdekraftsinstitutet skall bli av praktisk betydelse för kraftverksbygderna,
torde det emellertid icke alltid vara tillräckligt med en sådan
omläggning av bygdekraftens distribution. Uppmärksamhet måste också ägnas
frågan om villkoren för producentens leverans av bygdekraft. Som tidigare
påpekats gäller, att kraftverksägaren principiellt inte har någon skyldighet
beträffande kraftens överförande till avnämaren. Bestyret härmed
åvilar den sistnämnde. Trots detta finnes ingen föreskrift, som tryggar bygdekraftskonsumentens
intresse av att kraftverket från början utföres så, atl
uttagande av bygdekraft ej försvåras eller förhindras. Tidigare må detta förhållande
icke ha framstått såsom otillfredsställande, men till följd av de
framsteg, som gjorts bl. a. på överföringsteknikens område, synes en ändring
nu påkallad.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

För närvarande är åtskilliga kraftverk så beskaffade, att de icke lämpligen
kan betjäna den kringliggande bygden. Detta gäller flera kraftverk, som uppförts
i Norrland. De har, vilket i och för sig varit motiverat, byggts med tanke
på att kraften skulle överföras till Syd- eller Mellansverige. För detta
ändamål upptransformeras generatorspänningen genast till en relativt hög
överföringsspänning, 120 000 volt eller högre. Ville en konsument uttaga
bygdekraft från ett sådant kraftverk, skulle detta kunna föranleda mycket
slöra kostnader. Motsvarande förhållanden kan föreligga vid kraftstationer,
vilka utformats som toppkraftverk. Ett sådant kraftverk är byggt för att leverera
kraft endast under en kortare del av en viss tidrymd, då belastningen
är särskilt hög eller krafttillgången i övrigt ringa.

En företagare kan sålunda låta utforma en anläggning på sådant sätt, att
bygdekraft ej kan levereras. För att förhindra ett illojalt utnyttjande av
denna möjlighet kan olika anordningar komma i fråga. Exempelvis kan
bygdekraltskonsumenten erhålla medbestämmanderätt vid kraftverkets utformning.
Då en sådan medbestämmanderätt emellertid kan medföra opåkallade
svårigheter för företagaren, synes det vara lämpligare att i vattenlagen
inskriva skyldighet för ägare av större vattenkraftanläggningar att låta
utföra dessa så, att tillgodogörande av bygdekraft icke försvåras eller förhindras,
t. ex. genom att uttag för kraft vid en för bygden lämplig leveransspänning
saknas i kraftverket.

Dessa synpunkter har framförts med utgående från att varje kraftanläggning
kunde uppfattas som en självständig enhet beträffande kraftproduktionen.
Som förut framhållits, motsvarar emellertid delta betraktelsesätt i
våra dagar icke de verkliga förhållandena. Praktiskt taget samtliga kraftstationer
drives nämligen numera kontinuerligt sammankopplade. Varje
kraftverks produktion ingår alltså som ett led i landets totala kraftproduktion.
Om man på rationellt sätt skall kunna inordna bygdekraften i denna,
är del nödvändigt att också beakta de förhållanden, som föreligger för kraftproducenterna.
Leverans av bygdekraft torde i allmänhet icke vara förknippad
med några större svårigheter för kraftverksägaren, men i vissa fall är
den det uppenbart. Som exempel härå kan nämnas förhållandena vid en
toppkraftstation. En dylik skall ju leverera kraft endast vid speciella tillfällen.
Bygdekraftsändamålen är emellertid av sådant slag, att erforderlig
kraft måste produceras kontinuerligt året runt. Om bygdekraft levererades
från ett toppkraftverk, skulle värdet av verkets övriga kraftproduktion minska
högst väsentligt. En sådan värdeminskning skulle emellertid kunna förhindras,
om »bygdekraften» levererades från något annat kraftverk. Skyldighet
att leverera bygdekraft bör därför kunna fullgöras genom tillhandahållande
av kraft, som producerats i annat kraftverk. I vattenlagen synes
sålunda böra stadgas, att ägare av kraftverk, från vilket bygdekraft skall levereras,
må fullgöra sin skyldighet genom att tillhandahålla kraft från annan
anläggning, därest så finnes påkallat med hänsvn till kraftproduktionens
ändamålsenlighet, samt att i sådant fall kraftverket ej behöver utföras
med hänsyn tagen till möjligheten att där uttaga bygdekraft. Självfallet bör
i en dylik situation någon merkostnad ej tillfogas bygdekraftsavnämaren.

Även ett annat särskilt spörsmål behandlas av utredningen, nämligen förhållandet
mellan bygdekraftsskyldigheten och vattenregleringar. Utredningen
framhåller sålunda, att i den mån de naturliga variationerna i vattenföringen
utjämnas genom sådana regleringar, som syftar till att göra kraftproduktionen
jämnare, fördelarna härav bör komma också bygdekraftsavnämarna
till godo. Emellertid är icke alla regleringar fördelaktiga för byg -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

dekraftsintresset. Vid vissa regleringar begränsas tappningen från magasinen
så, att kraftproduktionen tidvis blir ingen eller endast obetydlig. I sådana
fall anser utredningen det nödvändigt att skydda bygdekraftskonsumenterna.
Detta torde enligt utredningens mening kunna ske i överensstämmelse
med vad enligt utredningens förslag skall gälla beträffande kraftverk, som
får ett sådant utförande, att uttagande av bygdekraft försvåras eller förhindras.
Utredningen förordar alltså, att ägare av kraftverk, till vars förmån
reglering av nyss omnämnd art genomföres, skall — då kraftproduktionen
nedgår till följd av regleringen — fullgöra bygdekraftsskyldigheten genom
att överföra kraft till bygden från annat kraftverk.

I fråga om kraftpriset vid leverans av bygdekraft erinrar utredningen
om vattenlagssakkunnigas förslag, att priset skall bestämmas efter samma
grunder som eljest tillämpas vid leverans av elektrisk kraft. Den viktigaste
fördelen med ett sådant arrangemang är enligt utredningens mening, att
priset kan bestämmas betydligt enklare än enligt gällande regler. Utredningen
anser emellertid den föreslagna omläggningen vara förknippad med oförmånliga
verkningar för bygdekraftsintresset och anför därom följande.

Härvidlag kan först framhållas, att omläggningen skulle innebära, att bygdekraftspriset
komme att bli beroende icke enbart av vattenkraftspriset utan
även av ångkraftspriset och i en framtid atomkraftspriset. I den mån de
senare priserna blir höga och överstiger vattenkraftspriset, måste omläggningen
vara till nackdel för befolkningen i kraftverksbygderna. Enligt undersökningar,
som utredningen företagit, kan produktionskostnaderna uppgå
till mycket olika värden vid skilda kraftverk. I bygder, vilkas kraftverk
ievererar billig kraft, skulle de sakkunnigas förslag medföra en betydande
fördyring av den levererade bygdekraften. Vidare komme en omläggning
att medföra en påtaglig fördyring, därest elkrafttaxorna skulle bestämmas
efter andra linjer än för närvarande.---Genomfördes vattenlagssak kunnigas

förslag, komme befolkningen sålunda att förlora det skydd, lagstiftaren
velat tillskapa genom nuvarande prisbestämmelser, och bygdekraftsinstitutet
komme därefter endast att ha den betydelsen, att bygden
finge prioritet till viss del av produktionen vid en vattenkraftanläggning.
Då det kan förmodas, att kraft alltid kommer att kunna köpas enligt gängse
taxor, synes denna prioritetsverkan vara av föga värde.

Enligt utredningens uppfattning bör bygdekraftspriset stå i viss relation
till priset för den kraft, som produceras vid vederbörande anläggning. Den
princip, på vilken de nuvarande bestämmelserna vilar, bör sålunda ej övergivas
vid en reformering av institutet.

Med anledning av att nuvarande föreskrifter ansetts leda till ett för högt
pris på bygdekraften framhåller utredningen, att det stadgade tillägget av
två procent å anläggningskapitalet må ha varit befogat vid tiden för vattenlagens
tillkomst med hänsyn till de ekonomiska risker, som då ansågs vara
förknippade med utbyggnaden av vattenkraften, men att vattenkraftverk numera
i allmänhet anses vara goda investeringsobjekt. Med hänsyn härtill
anser utredningen, att det lagstadgade tillägget kan minskas, ehuru riktpunkten
fortfarande bör vara, att kraftverksägaren skall få gottgörelse för

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

sin självkostnad jämte skälig vinst. Icke i något fall bör dock enligt utredningens
mening bygdekraftspriset överstiga det pris, som skulle gälla enligt
rådande taxor. Utredningen anser det icke vara lämpligt att fixera tillägget
till kraftverksägarens självkostnad till viss storlek.

Utredningen anför vidare:

Från olika håll har vitsordats, att de nuvarande reglerna lätt kan orsaka,
att prisbestämningen blir synnerligen besvärlig och tidskrävande. Det synes
därför vara erforderligt, att bestämmelserna ändras så, att prisbestämningen
kan ske lättare. Detta blir möjligt, ifall det föreskrives, att parterna själva
skall söka nå en uppgörelse i första hand och att domstol skall bestämma
priset endast i de fall, då sådan uppgörelse icke kunnat uppnås. Vidare bör
gälla, att domstolens beräkningar icke behöver vara minutiösa i varje detalj.
En rimlig prissättning torde kunna uppnås, därest det föreskrives, att
parterna äger träffa överenskommelse om bygdekraftspriset och att domstolen
i de fall, då dylik uppgörelse ej kan åvägabringas, skall fastställa
priset till ett belopp, som kan antagas svara mot kraftverksägarens självkostnad
jämte tillägg för skälig vinstmarginal.

Beträffande förhandlingarna i prisfrågan mellan parterna föreslås dessa
skola ske under ledning från vattendomstolen. Arbetet härmed skulle enligt
utredningens uppfattning försvåras, om det skulle ankomma på vattendomstolen
att även avgöra prisfrågan. Utredningen anser det därför vara lämpligt
att låta vattenöverdomstolen avgöra prisfrågan som första instans, om
överenskommelse mellan parterna icke skulle kunna träffas.

Utredningen har i sitt betänkande anslutit sig till tanken på en revision
av gällande bestämmelser beträffande kostnaderna för ansökningsförfarande
enligt 4 kap. 4 §. Därvid bör emellertid enligt
utredningens mening beaktas att med den förändring av bygdekraftsinstitutet,
som utredningen förordar, kostnaderna för förfarandet torde nedbringas
högst väsentligt, varför det icke kan vara påkallat att tillmötesgå
framställda önskemål därom, att sökanden-bygdekraftskonsumenten skall
erhålla ersättning för sina kostnader. Utredningen anser det innebära en
rimlig avvägning, om vardera parten själv får stå för sina kostnader.

Vad slutligen beträffar giltighetstiden för vattendomstolens
avgörande i fråga om kraftverksägares skyldighet att avstå
kraft till kringliggande bygd anser utredningen den tidrymd av tjugu år,
som nu gäller, vara alltför lång. Det måste enligt utredningens uppfattning
vara förenat med mycken osäkerhet att bedöma bygdens kraftbehov för en
sådan tidrymd. Med hänsyn härtill och till att samhällsförhållandena nu
ändrar sig mycket snabbare än vid tiden för vattenlagens tillkomst föreslår
utredningen, att omprövning skall ske oftare än för närvarande, förslagsvis
vart tionde år.

Yttranden över norrländska vattenkraftutredningens förslag

I de remissyttranden som avgivits över norrländska vattenkraftutredningens
betänkande har utredningens ståndpunkt i frågan om bygdekraftsinstitu -

30 Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

tets fortsatta behållande i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Flera remissorgan betonar sålunda, att institutet kan utgöra en viss säkerhet
för att hygderna kring kraftverken även i framtiden tillförsäkras elektrisk
kraft i erforderlig mängd. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser utredningens
förslag obetingat vara att föredraga framför alternativet att rätten
till bygdekraft skulle kompletteras med eller avlösas av skyldighet för ägare
av större kraftverk att erlägga avgift till främjande av kringliggande bygds
utveckling. Fjällkommunernas samarbetskommitté anser det rimligt, att den
bygd, som beröres av en kraftstation, får sitt behov av elektrisk kraft säkerställt.
Detta behov kan, framhåller kommittén, just genom vattenbyggnaden
bli större än vad det var tidigare, nämligen när näringslivet — oftast skogsbruk
och jordbruk — skadas genom byggnaden och det gäller att genom
småindustri eller större industri skaffa bygden en kompensation, så att
bygden förblir livskraftig.

En mer eller mindre avvisande hållning intages av kammarkollegiet samt
vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen. De båda sistnämnda
organen yrkar emellertid icke att reglerna om bygdekraft i vattenlagen skall
upphävas, om institutets bibehållande av befolkningen inom ifrågavarande
kraftverksbygder anses innebära ett trygghetsmoment.

I yttrande av vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol förordas
en undersökning, huruvida icke annan utväg än bygdekraftsinstitutet
står till förfogande för att trygga den av ett kraftverksföretag berörda bygdens
berättigade anspråk på tillgång till elkraft på rimliga villkor.

Vattenöverdomstolen och Sveriges industriförbund förordar, att bygdekraftsinstitutet
avskaffas.

Vad härefter beträffar utredningens olika detaljförslag i fråga om bygdekraftsinstitutets
reformering må först konstateras, att någon erinran från
remissorganens sida icke framställts mot att bygdekraftens användningsområde
utökas till att omfatta även den s. k. mellanstora
industrien.

Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen framhåller, att för
såväl små som stora leveranser i princip gäller, att taxorna motsvarar kostnaderna
för leveransens fullgörande. Att härvid de stora leveransernas resulterande
kraftavgifter per förbrukad kilowattimme blir lägre än de små
leveransernas innebär ej, att de stora leveranserna är satta i någon förmånsställning
relativt de mindre. De ifrågavarande remissorganen anser sålunda
den av utredningen anförda motiveringen för utvidgandet av kretsen av de
bygdekraftsberättigade knappast vara godtagbar; dock finnes från deras
sida intet att invända mot att även den mellanstora industrien berättigas att.
få bygdekraft, om denna industrigrupp, såsom utredningen synes ha förutsatt,
inrymmes under begreppet »normal lågspänningsleverans». Samtidigt
framhålles dock, att åtskilliga besvärliga tillämpningsfall kommer att uppstå.

En utvidgning av bygdekraftens användningsområde utöver den av utredningen
föreslagna så att jämväl storindustri kan ifrågakomma som bygdekraftskonsument
förordas av flera remissinstanser, främst sådana med lokal
anknytning till Norrland.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

Utredningens förslag i frågor som rör omfattningen av skyldigheten
att tillhandahålla bygdekraft har i stor utsträckning tillstyrkts
av remissorganen eller av dem lämnats utan erinran.

I fråga om bygdekraftsandelens maximum påyrkar länsstyrelsen i Norrbottens
län en höjning till ett högre värde än tio procent, om bygdekraftens
användningsområde utsträckes att omfatta även de medelstora och större
industrierna. I varje fall bör vattendomstolen enligt länsstyrelsens mening
givas möjlighet att i extraordinära fall gå utöver den nuvarande gränsen.
Fjäll kommunernas samarbetskommitté anser, att bygdekraftsmängden icke
skall vara begränsad utan att vattendomstol skall ha möjlighet att bestämma
en mycket stor andel. I samma riktning uttalar sig Norrbottens länsavdelning
av Svenska landskommunernas förbund och Norrbottens elförening.

Med anledning av de ändringar utredningen föreslagit beträffande grunderna
för bestämmandet av bygdekraftsandelens storlek förklarar sig vattenfallsstyrelsen
och Svenska vattenkraftföreningen intet ha att erinra mot
ett slopande av föreskriften att hänsyn skall tagas till förändringar i vattenförhållandena.
Vad åter beträffar förslaget om upphävande av bestämmelsen
om hänsyn till annan kraft, som kan vara att påräkna för ändamålet,
intager de båda remissorganen en annan ståndpunkt. Efter att ha erinrat
om att utredningen motiverat förslaget med att bygden icke liar någon laglig
garanti för att sådan kraft alltid skall erhållas, framhåller de, att detta motiv
numera saknar reell bakgrund. Enligt deras mening är bestämmelsen nu mera
motiverad än den var vid vattenlagens tillkomst, varför den icke bör
utgå. Statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström ifrågasätter om utredningens
uppfattning, att det saknas laglig garanti för erhållande av kraft
till bygdens behov, kan anses fullt riktig efter ikraftträdandet av 1957 års
ändringar i 1902 års lag om elektriska anläggningar.

På skäl som anförts av vattenlagssakkunniga anser vattenrättsdomarna i
Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar det olämpligt, att vattendomstolen
lämnar närmare föreskrifter om effektuttagningen redan i samband
med att energiandelen bestämmes. Vattenfallsstyrelsen och Svenska
vattenkraftföreningen, som också avstyrker utredningens ifrågavarande förslag,
betonar, att effektuttagets storlek icke kan rätt bestämmas förrän man,
då kraftuttaget skall påbörjas, vet arten och omfattningen av den konsumtion
som skall tillgodoses. Även statens prisregleringsnämnd för elektrisk
ström avstyrker förslaget. Icke minst med hänsyn till de potentiella bygdekraftsförbrukarnas
eget intresse ter det sig enligt nämnden olämpligt att dei
as rätt till bygdekraftsleverans skall vara tastlast vid en i förväg överslagsvis
bestämd effektram. Behovet av effekt är i så hög grad beroende av de
särskilda omständigheterna i de individuella fallen, att det förefaller nämnden
bättre att bygdekraftseffekten bestämmes först, när dessa fall aktualiseras
genom ansökan. Kammarkollegiet tillstyrker utredningens ifrågavai
ande förslag och ifrågasätter i sammanhang därmed en ändring av stadgandet
i 4 kap. 2 § andra stycket om skyldighet för ägare av vissa äldre kraftverk
att som bygdekraft tillhandahålla en andel av den kraftmängd, vilken
vinnes genom reglering.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

Utredningens förslag att by gdebegreppet skall bestämmas redan
i samband med fastställandet av bygdekraftsandelens storlek har biträtts av
bl. a. kammarkollegiet. Kollegiet betonar i sammanhanget, att det torde vara
nödvändigt att göra klart, huruvida omprövningen av bygdckraftsandelen
framdeles skall avse även bygdekraftsområdets storlek.

I motsats till utredningen anser vattcnöverdomstolen det varken lämpligt
eller behövligt att redan i kraftverksmålet bestämma vad som skall anses
utgöra kringliggande bygd. Samma uppfattning uttalas av några vattenrättsdomare,
vattenfallsstyrelsen, Svenska vattenkraftföreningen samt statens
prisregleringsnämnd för elektrisk ström.

Beträffande härefter bygdebegreppets sakliga innebörd anför vattenfallsstyrelsen
och Svenska vattenkraftföreningen följande.

Med »kringliggande bygd» torde ursprungligen ha avsetts det begränsade
område, vars befolkning kunnat tillgodogöra sig strömfallets vattenkraft för
sågverks- och kvarndrift eller annan småindustri. Numera synes samstämmighet
i stort sett råda om, att till bygden bör räknas ett område, som naturligen
skulle kunna försörjas med elkraft via ett från kraftverket matat
s. k. ortsnät, d. v. s. ett fördelningsnät bestående av högspänningsledningar
för 3 å 20 kV med anslutna lågspänningsledningar. I praktiken torde emellertid
en sådan definition icke kunna utan vidare tillämpas utan man måste
taga viss hänsyn till de faktiskt föreliggande förhållandena, såsom det befintliga
distributionsnätets utsträckning och matningsförhållanden, tänkbara
nätutvidgningar, kraftverkets storlek, möjligheten att erhålla bygdekraft
från annat håll m. m. De vattenlagssakkunniga har därför funnit det
ogörligt att i lagtexten närmare än vad nu är fallet precisera innebörden
av begreppet »kringliggande bygd». Icke heller norrländska vattenkraftutredningen
har framlagt något direkt förslag härom.---Någon anledning

till ändrad inställning i dessa hänseenden föreligger icke.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att bygdebegreppet bör tolkas
vidsträckt för att tillgodose hela den bygd, som beröres av ett företags verkningar.
Av samma mening är länsstyrelsen i Norrbottens län, som framhåller,
att utbyggnaden av vattenkraften i Stora och Lilla Luleälv kommer att
få en mycket stor omfattning. Samma länsstyrelse fortsätter:

I detta och liknande fall bör hela älvdalen kunna hänföras till begreppet
»kringliggande bygd». Redan av vad sålunda anförts torde framgå, att man
måste ställa sig tveksam till lämpligheten av utredningens förslag att bygdeområdet
skall omfatta en distributionsförenings hela område. Härtill kommer
att antalet självständiga distributionsföretag ständigt minskas. Norrbottens
kraftverk svarar nu i detta län för icke mindre än två tredjedelar av
landsbygdens eldistribution. Länsstyrelsen anser sig därför icke kunna tillstyrka''den
föreslagna definitionen av begreppet »kringliggande bygd».

Av utredningens förslag i frågor om tillämpningen av skyldigheten
att tillhandahålla bygdekraft har det som rör
ändrade bestämmelser om tid för leveransskyldighetens inträde genomgående
tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol förordar bl. a., att vat -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

tendomstolen skall tillerkännas befogenhet att förordna om provisoriskt
igångsättande av bygdekraftsleveranser.

Flera remissinstanser understryker vikten av att bygdekraftsbestämmelserna
utformas så, att bygdekraften kan ingå som ett naturligt led i bygdens
kraftförsörjning. Förslaget att bygdekraften därför skall tillställas
ortens distributionsföretag har också i allmänhet accepterats vid remissbehandlingen.
Därvid har dock från några håll, bl. a. av vattcnöverdomstolen,
ifrågasatts, om icke bygdekraft bör kunna levereras även till annan
än bygdens distributionsföretag. Statens prisregleringsnämnd för elektrisk
ström, som förordar införandet av en bestämmelse, att bygdekraften skall
tillställas det lokala distributionsföretaget, förklarar sig härvid förutsätta,
att detta ej skall leda till en sådan omorganisation av nuvarande bygdeoch
ortsdistribution, att denna enbart av bygdekraftsskäl uppdelas på ett
distributionsföretag för vart och ett kraftverk, om flera sådana finnes inom
bygden.

Vattenfallsstgrelsen och Svenska vattenkraftföreningen kan icke tillstyrka
utredningens förslag i förevarande hänseende som en generell norm.
Däremot bör det enligt dessa remissorgan kunna överlämnas till vattendomstolarna
att från fall till fall avgöra, huruvida sådana förutsättningar
föreligger, att leverans av bygdekraft till distributionsföretag är tillräckligt
betryggande för de bygdekraftsberättigade konsumenterna och innebär
en sådan förenkling, att leveransen bör fullgöras på detta sätt. En sådan
ordning synes nödvändig av den orsaken, att man måste förutse även sådana
fall, där distributören icke har intresse av att ansöka om bygdekraft
för bygdens räkning.

Icke heller länsstyrelsen i Norrbottens län anser sig kunna förorda att
producenten skall leverera bygdekraften till det lokala distributionsföretaget.

Utredningens förslag om införande av föreskrift i vattenlagen angående
skyldighet för företagaren att så utföra kraftanläggning, att tillgodogörande
av bygdekraft icke försvåras eller förhindras, avstyrkes av vattenövcrdomstolen,
som anser det ligga i sakens natur att den som ålagts att tillhandahålla
bygdekraft även utan uttrycklig bestämmelse därom är skyldig att svara
för att kraft verkligen tillhandahålles utan fördyrande omtransformeringar
med den spänning och övrigt på sådant sätt, som vattendomstolen kan komma
att bestämma. Under framhållande, att en dylik bestämmelse är obehövlig
och kan medföra onödiga kapitalinvesteringar, avstyrkes förslaget även
av vattenrättsdomarna i österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar.
Dessa vattenrättsdomare anser det vidare självklart att, om ett kraftverk
jämlikt 4 kap. 4 § vattenlagen ålagts att tillhandahålla viss bygdekraft, driften
vid kraftverket skall ordnas så, att kraftleveransen kan upprätthållas
eller att kraft utan särskild kostnad för bygdekraftstagaren tillhandahålles
från annat verk. Särskild bestämmelse härom i vattenlagen anses ej erforderlig.
Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen betonar, att
det kan vara förenat med stora kostnader att anordna särskilda uttagnings -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

anordningar i ett kraftverk för bygdekraften och att dessa kostnader nationalekonomiskt
sett är helt improduktiva, eftersom de för ifrågavarande
kraftleveranser erforderliga uttagnings- och överföringsanordningarna redan
finnes utförda i annan ordning och härvid utformats med inriktning på
det ur teknisk och ekonomisk synpunkt lämpligaste sättet. I detta sammanhang
bör enligt de nämnda remissinstansernas mening även beaktas, att ett
sammanhängande distributionsnät som regel icke kan av drifttekniska skäl
matas från mer än ett håll i sänder. Om sålunda »bygden» matas från ett
nät av större utsträckning, skulle det bli nödvändigt att från nätet i övrigt
avskilja den del, som matas från den ifrågavarande bygdekraftspliktiga anläggningen,
en åtgärd som kan visa sig omöjlig att verkställa utan uppförande
av nya dubblerade ledningar. Dessa förhållanden talar enligt de ifrågavarande
remissorganen starkt för att den av utredningen i annat sammanhang
förutsatta möjligheten att tillhandahålla bygdekraften från annan
kraftkälla bör föreligga generellt. Dock betonas därvid, att kraftverksägaren
icke alltid har praktisk möjlighet att på förutsatt sätt och till rimliga
kostnader anskaffa kraft från annat håll.

Utredningens förslag i fråga om priset på bygdekraften har
kritiserats av flera remissinstanser.

Vattenöverdomstolen framhåller, att om traktens distributionsföretag skulle
få kraft till priser, som är lägre än för andra konsumenter, detta i realiteten
skulle betyda en subvention på övriga kraftkonsumenters bekostnad.
Vattenöverdomstolen kan icke finna det motiverat att frågor om sådan subventionering
regleras i vattenlagen. I den mån norrländska intressen anses
skola stödjas genom förmånliga kraftpriser, bör detta ordnas på annat sätt.

Kritik mot utredningens förslag i förevarande avseende framföres även
av vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen. Dessa remissorgan
anför följande.

De uttalanden angående principerna för prissättningen av bygdekraften,
som kan återfinnas i förarbetena till lagen, synes vara att fatta så, att priset
skall vara skäligt ur konsumenternas synpunkt och betryggande ur kraftverksägarens.
I fråga om skälighetssynpunkten bör beaktas, att kraftförsäljningsförhållandena
i dag är väsentligt annorlunda än vid bygdekraftsinstitutets
tillkomst för fyrtio år sedan. Tidigare tillämpades inom de olika
distributionsområdena högst olika priser alltefter kostnaderna för kraftens
framställande och distribution. I fråga om bygdekraften måste det under
sådana förhållanden för lagstiftaren ha tett sig naturligt och skäligt att fastställa
priset till självkostnaden för framställandet jämte skälig handelsvinst.

I dag är förhållandena väsentligt annorlunda. Elektrifieringen är i det närmaste
fullständig, och samköming mellan kraftanläggningarna i hela landet
har etablerats. De taxor, som allmänt tillämpas, bygger i hög grad på en utjämning
av kostnaderna mellan dyra och billiga områden, och det anses numera
att det icke skulle vara skäligt att tillämpa kraftpriser, som mera väsentligt
avviker uppåt från medelnivån i landet. En garanti för att icke oskäliga
kraftpriser tillämpas finnes numera också däri, att —--priset kan

underkastas prövning och jämkning av statens prisregleringsnämnd för
elektrisk ström och att denna prisreglering---kan avse såväl av privata

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

företag som av kommunala och statliga kraftdistributörer tillämpade taxor.
Det föreligger sålunda nu fullt betryggande garantier för att oskäliga kraftpriser
icke skall behöva förekomma. Den av de vattenlagssakkunniga förordade
principen, enligt vilken bygdekraftspriset skulle bestämmas efter
samma grunder, som eljest tillämpas vid leverans av elkraft, synes därför
helt ansluta sig till lagstiftarens intentioner. Då därjämte vid en sådan prisregel
de synnerligen omfattande och komplicerade kostnadsberäkningar, som
enligt hittillsvarande erfarenhet är förknippade med en bestämning av bygdekraftspriset
skulle helt bortfalla, synes synnerligen starka skäl tala för att
de av de vattenlagssakkunniga förordade principerna följes.

Handelskammaren i Gävle anser, att bygdekraften bör tillhandahållas till ett
skäligt pris, vilket numera icke alltför mycket bör avvika från det pris, som
genomsnittligt tillämpas inom landet. Dock bör överföringsförhållandena beaktas.
De nu allmänt tillämpade taxorna är enligt handelskammarens mening
ett uttryck för denna uppfattning.

Svenska elverks föreningen betonar svårigheterna att bestämma självkostnaden.
Härom uttalar föreningen:

Värdet av och självkostnaden för kraft från ett speciellt vattenfall borde
givetvis i och för sig vara bestämbart. I regel kan man emellertid endast genom
samköming med andra kraftverk, genom sjöregleringar och genom
komplettering med värmekraft, skapa säkerhet för att till kraftverket anslutna
abonnenter ständigt har erforderlig kraft till sitt förfogande. Genom
dessa åtgärder höjes kraftens värde, men samtidigt också självkostnaderna.
Dessa förhållanden har gjort att beräkningen av den del av en kraftproducents
självkostnader, som hänför sig till enbart det utbyggda vattenfallet,
blivit så komplicerad, att den icke kunnat genomföras i praktiken. Ytterligare
svårigheter har uppstått vid självkostnadsberäkningarna i de fall det
gällt bygdekraft från flera närliggande kraftverk och slutligen återfinnes
bär alltid samma latenta problem som vid frikraften, d. v. s. bestämmandet
av hur överuttagen kraft skall debiteras.

Liknande synpunkter framföres av statens prisregleringsnämnd för elektrisk
ström.

Flera remissinstanser förordar, att gängse krafttaxor skall läggas till grund
vid prisbestämmandet samt att på dessa taxor skall medgivas viss rabatt.

Vattenrättsdomarna i österbggdens och Söderbggdens vattendomstolar
föreslår att man — för att undvika mera omfattande utredningar och för att
erhålla en skälig utjämning mellan olika bygdekraftsområden — skall bestämma
bygdekraftspriset på grundval av den genomsnittliga produktionskostnaden
för kraft alstrad i vattenkraftverk och icke med ledning av kostnaderna
i det eller de kraftverk, som har att tillhandahålla den ifrågavarande
bygdekraften.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller såsom en av de viktigaste förutsättningarna
för att bygdekraftsinstitutet skall få åsyftad verkan att bygdekraften
blir billig. Med hänsyn härtill bör priset enligt länsstyrelsens mening
endast i undantagsfall sättas högre än kraftverksägarens självkostnad.
Fjällkommunernas samarbetskommitté och några norrlandskommuner anser
att bygdekraften bör tillhandahållas till självkostnadspris utan tillägg.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

Beträffande ordningen för bygdekraftsprisets fastställande anser en vattenrättsdomare
i Norrbygdens vattendomstol det diskutabelt, om prisfrågan
i första hand bör lösas genom avtal.

Vattenöverdomstolen förordar, att fastställandet av priset, om uppgörelse
icke kan träffas, skall åvila statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström,
som torde ha större erfarenhet av sådana frågor än vattendomstolarna. I
vart fall avstyrker vattenöverdomstolen bestämt att, såsom utredningen föreslagit,
prisfrågan med kringgående av instansordningen överlämnas till
vattenöverdomstolen som första instans. Även några vattenrättsdomare uttalar
sig mot förslaget att låta vattenöverdomstolen avgöra prisfrågan som
första instans. I samma riktning uttalar sig kammarkollegiet, som förklarar
sig icke vara övertygat om att icke vattendomstolen skulle kunna giva parterna
önskvärd teknisk handledning under en förhandling utan att därför
bli ur stånd att — vid bristande överenskommelse — besluta i saken. Anses
beslutanderätten böra anförtros annat organ än vattendomstol, synes ett
ekonomiskt-teknislct organ böra komma i fråga. Statens prisregleringsnämnd
för elektrisk ström anser det knappast innebära någon fördel att, vid oenighet
mellan parterna, priset skall bestämmas av vattenöverdomstolen. Skall
priset såsom hittills bestämmas i domstolsväg, torde det ligga närmare till
hands att vattendomstolen, vilken handlägger bygdekraftsfrågorna i övrigt,
också får avgöra spörsmålet om priset. Ännu bättre synes det emellertid vara
att, såsom vattenlagssakkunniga föreslagit, avgörandet anförtros åt nämnden,
som i sin verksamhet har att handlägga ärenden av närliggande natur
och i vilken är representerad sådan erfarenhet och teknisk-ekonomisk expertis,
som avser hithörande förhållanden. Till förmån för prisregleringsnämnden
som beslutande organ i prisfrågan uttalar sig också länsstyrelsen
i Kalmar län och handelskammaren i Gävle. Länsstyrelserna i Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län förordar, att prisfrågans avgörande
anförtros åt vattendomstolen.

Utredningens förslag att vardera parten skall bära sina kostnader
för ansökningsförfarande enligt 4 kap. 4 § vattenlagen
har i allmänhet tillstyrkts av remissorganen eller också lämnats
utan erinran av dem. Några remissorgan förordar emellertid, att bygdekraftskonsumenterna
skall tillgodoses bättre än vad utredningen velat föreslå. Sålunda
anför en vattenrättsdomare i Norrbygdens vattendomstol:

I ärenden om uttagande av bygdekraft kan det visserligen normalt anses
rimligt att vardera parten själv får stå sina kostnader. Möjlighet bör emellertid
föreligga att ålägga kraftverksägare skyldighet att svara för kostnaderna
i vissa fall. Detta gäller särskilt där ägare av kraftverket icke behörigen
medverkat till utredningen genom underlåtenhet att framlägga eller
dröjsmål med framläggandet av uppgifter, varöver han förfogar. Om det med
hänsyn till omständigheter av detta eller annat slag kan anses skäligt att
kraftverksägaren ersätter bygdekraftskonsumenten hans kostnader, bör
domstolen ha befogenhet att utdöma sådana kostnader av kraftverksägaren.

Länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen samt Landskommunernas

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

förbund och Västerbottens länsorgan av samma förbund förordar, att kraftverksägaren
i princip alltid skall vara skyldig att svara såväl för sina egna
som för bygdekraftskonsumentens rättegångskostnader.

Utredningens förslag till förkortning av giltighetstiden för vattendomstolens
avgörande från tjugu till tio år har genomgående
tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Kammarkollegiet vitsordar, att tjuguårsprognoser för kraftbehovet i en
bygd ofta visat sig vara mycket osäkra. I kraftverksmål, vilkas handläggning
krävt åtskilliga år och i vilka kollegiet på ett tidigt stadium beräknat bygdekraftsbehovet,
har ej sällan blivit nödvändigt att, innan dom i denna del avkunnats,
göra ny uppskattning av behovet. Kollegiet tillstyrker sålunda att
giltighetstiden för vattendomstolens bestämmande av bygdekraftsskyldighet
förkortas. Samtidigt betonar emellertid kollegiet, att den tätare omprövningen
av bygdekraftsskyldighetens omfattning kommer att åsamka kollegiet
och vattendomstolarna ett ständigt ökande arbete, oavsett om institutet
kommer till användning eller ej.

Svenska vattenkraftföreningens skrivelse

Såsom inledningsvis anmärkts har Svenska vattenkraftföreningen till justitiedepartementet
ingivit en den 9 februari 1960 dagtecknad skrivelse rörande
bygdekraftsfrågorna, vid vilken skrivelse föreningen fogat en inom Vattenregleringsföretagens
samarbetsorgan upprättad promemoria i anledning av
norrländska vattenkraftutredningens förslag till reformering av bygdekraftsinstitutet.
I skrivelsen tramhålles, att föreningen sedan remissyttrandet avgavs
hatt anledning att ytterligare överväga utredningens förslag framför
allt med avseende på den ökning av arbetsmängden i vattenmålen, som skulle
bli en följd av förslagets genomförande. Föreningen betonar i samband
därmed, att man icke kan låta frågor rörande tillhandahållande av elektrisk
klätt bli av dominerande betydelse i vattenmålen med mindre vattendomstolarna
får tillgång till speciell sakkunskap på det elektriska distributionsområdet.

I den vid skrivelsen fogade promemorian ifrågasättes bl. a. riktigheten i
norrländska vattenkraftutredningens utgångspunkt, att bygderna runt de
större kraftverken via bygdekraftsinstitutet bör tillförsäkras särskilda fördelar.

Departementschefen

Departementschefen uttalar följande:

»En av de många frågor, som aktualiserats genom den omfattande utbyggnaden
av vår vattenkraft, avser bestämmelserna i 4 kap. vattenlagen''om
skyldighet för ägare av större vattenkraftanläggning att tillhandahålla kraft
åt kringliggande bygd, den s. k. bygdekraftsskyldigheten. Dessa bestämmelser,
som tillkommit med tanke på att bygden närmast omkring de större
3 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 3 avd. Nr 10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 av 1962

kraftkällorna borde tillförsäkras kraft för sina behov på skäliga villkor,
har i praktiken fått väsentligt mindre betydelse än man ursprungligen torde
ha räknat med. Till detta kan ha bidragit, att elektrifieringen följt andra vägar
än de som förutsattes vid vattenlagens tillkomst. Även det förhållandet
att reglerna om bygdekraft visat sig vara svårtolkade och för sin tillämpning
kräva omfattande och kostsamma utredningar har sannolikt inverkat.

Sedan 1942 års riksdag i anledning av väckta motioner begärt utredning
bl. a. av frågan, huruvida bygdekraftsbestämmelserna kan anses tillfyllest
för det med dem avsedda syftet, har, såsom framgår av den förut lämnade
redogörelsen, bygdekraftsfrågan behandlats i flera olika sammanhang, nämligen
av elkraftutredningen, vattenlagssakkunniga och norrländska vattenkraftutredningen.
Ingen av de nämnda utredningarna har ansett sig böra förorda,
att bygdekraftsbestämmelserna skall upphävas. I vissa remissyttranden
har däremot förslag i sådan riktning framförts. Därvid har främst åberopats,
att de bestämmelser om distributionsskyldighet och prisreglering, som
år 1957 infördes i 1902 års lag om elektriska anläggningar, gjort bygdekraftsinstitutet
betydelselöst. Sedan numera landsbygdens elektrifiering är praktiskt
taget genomförd — för närvarande räknar man med att endast omkring
5 000 årsbostäder återstår att elektrifiera, vilket motsvarar ungefär
sju promille av hushållen på landsbygden — är institutets betydelse i första
hand beroende av vilka fördelar i leverans- och prishänseende som kan komma
bygden till del på grund av bygdekraftsbestämmelserna. Inskränker man
sig till frågan om rätten till kraftleverans kan man konstatera, att bygdekraftsinstitutet
i dess nuvarande utformning för kraftverksbygderna innebär
en garanti, vilken i vissa hänseenden sträcker sig längre än den, som
1902 års lag avser att skänka.1 Redan med hänsyn härtill torde bygdekraftsinstitutet
vara av en viss, om än begränsad betydelse, när det gäller att hävda
kraftverksbygdernas intressen i kraftförsörjningshänseende. Då ett slopande
av bygdekraftsbestämmelserna sålunda kan innebära en försämring
för bygden, är jag icke beredd att tillstyrka en sådan åtgärd.

Skall bygdekraftsinstitutet bibehållas, är en omarbetning av reglerna i
ämnet erforderlig. Av intresse är därvid i första hand målsättningen för en
sådan omarbetning. Såsom förut anmärkts har de nuvarande bestämmelserna
tillkommit för att tillförsäkra bygderna kring de större vattenkraftverken
erforderlig kraft till skäligt pris. Man torde sålunda icke ha åsyftat
att låta kraftverksbygderna komma i åtnjutande av någon särskild prisförmån
i betydelsen av en särskild subvention på kraftpriset för att detta skulle
bli förhållandevis lägre än i trakten i övrigt. Någon anledning att vid en reformering
av institutet frångå denna principiella inställning synes mig icke
föreligga, detta så mycket mindre som det allmännas strävan är att — under
tillämpning av enhetliga taxor i närliggande bygder — tillförsäkra alla kraftkonsumenter
elkraft till lägsta möjliga pris. Icke heller i övrigt torde några
mera genomgripande ändringar i gällande regler böra övervägas. Målet bör
vara att förbättra bygdens ställning främst genom att, såvitt nu är i fråga,

1 Jfr prop. 1957: 161 s. 48 f.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

göra bygdekraftsreglerna lättare att tillämpa än de är för närvarande. Flera
av de förslag, som framkommit genom de företagna utredningarna, synes
mig väl ägnade att genomföras såsom ett led i en sådan strävan.

Enligt de gällande bestämmelserna omfattar bygdekraftens användningsområde
hantverk, småindustri och lantbruk samt belysnings-
och uppvärmningsändamål. Vad särskilt beträffar bygdekraftens utnyttjande
för industriella ändamål sammanhänger begränsningen av användningsområdet
till småindustrien med bygdekraflsinstitutets ursprungliga
syfte, som just varit att förhindra att hela den befintliga krafttillgången,
till men för de direkta bygdebehoven, skulle tagas i anspråk bl. a. för de
större industriella kraftbehovens tillgodoseende. En utvidgning av bygdekraftens
användningsområde i förevarande hänseende skulle sålunda innebära
ett avsteg från de principer, varå institutet hittills vilat. Emellertid
torde man numera betrakta dylika frågor på ett annat sätt än man gjorde
vid tiden för vattenlagens tillkomst. I våra dagar anses det ju viktigt från
bygdesynpunkt, att förutsättningarna för den lokala industrien är goda i
olika hänseenden, däribland i fråga om krafttillgången. Härtill kommer så
att det med hänsyn till den omläggning av det lokala näringslivets struktur,
som vattenkraftutbyggnaderna ibland nödvändiggör, kan innebära en fördel
särskilt för kraftverksbygderna, om kraftförsörjningsläget är gynnsamt för
den lokala industrien. Jag kan alltså tillstyrka de förslag, som i olika sammanhang
framförts om att kretsen av bygdekraftsberättigade skall utsträckas
till att omfatta även annan industri än småindustri. Därvid uppkommer
frågan, om bygdekraftens användningsområde såsom norrländska vattenkraftutredningen
föreslagit skall vidgas till att omfatta allenast sådan
större industri, som utredningen betecknat som mellanstor, eller om bygdekraften
skall få utnyttjas även av storindustrien. I detta hänseende vill jag
framhålla, att det icke torde vara möjligt att uppställa en regel för gränsdragningen
mellan storindustri och mellanstor industri, som är lätt att
tillämpa och samtidigt leder till ett i alla situationer riktigt och rättvist
resultat. Med hänsyn härtill anser jag det lämpligast, att storindustrien icke
uteslutes. Ej heller synes det mig erforderligt att, såsom från något håll
föreslagits, giva de i vattenlagen nu särskilt nämnda intressena förtursrätt
till bygdekraften framför den större industrien. Föreligger anspråk på bygdekraft
såväl från sådan industri som från företrädare för andra intressen
och räcker icke bygdekraften till för att fullt tillgodose alla anspråken, får
det ankomma på vattendomstolen att företaga en avvägning mellan dem.
Därvid bör de intressen, som från bygdens synpunkt framstår som angelägnast,
i första hand gynnas. Jag vill i detta sammanhang såsom min mening
framhålla att, om till följd av kraftbrist inskränkningar i kraftkonsumtionen
finnes påkallade i folkhushållets intresse, dessa lärer få avse även
bygdekraften.

Vad angår frågan om omfattningen av skyldigheten att
tillhandahålla bygdekraft innebär de gällande reglerna härom

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

att viss andel — intill en tiondel — av den vid vederbörande kraftverk uttagbara
ärliga kraftmängden skall reserveras för tillgodoseende av kringliggande
bygds behov av kraft för ändamål, som nyss berörts. Andelen skall för
viss tid i sänder bestämmas av vattendomstolen med beaktande dels av omfattningen
av den rätt anläggningens ägare erhållit att för vattenkraftens
tillgodogörande förändra förut rådande vattenstånds- och avrinningsförhållanden,
dels å ena sidan av det behov av kraft som inom bygden föreligger
eller inom en nära framtid är att motse och å andra sidan av den tillgång
på kraft, som eljest är att påräkna för ändamålet.

Vattenlagssakkunniga har i motiven till sitt förslag gjort en analys av den
närmare innebörden av berörda regler, vilka särskilt såvitt angår begreppet
»årlig kraftmängd» i rättstillämpningen vållat åtskillig tvekan. Det torde ej
kunna bestridas att en närmare precisering i lagtexten av hithörande spörsmål
från flera synpunkter skulle vara till fördel. Å andra sidan följer av
bygdekraftsinstitutets karaktär, att möjlighet till anpassning efter olika förhållanden
bör finnas inom den ram vattendomstolen fastställt. Av samma
skäl torde ej vara påkallat, att vattendomstolen i sitt beslut rörande bygdekraftsandelen
tager mera preciserad ståndpunkt i frågor, som blir aktuella
först när tillämpning av bygdekraftsskyldigheten begäres. Vattenlagssakkunnigas
uttalanden i anslutning till hittillsvarande praxis synes mig i huvudsak
ägnade att tjäna till vägledning för rättstillämpningen på området.

Utsträckes kretsen av bygdekraftsberättigade till att omfatta även annan
industri än småindustri, synes man ha att överväga, huruvida icke en höjning
av bygdekraftsandelens maximum utöver nuvarande tio procent med
anledning därav kan vara påkallad. Såsom norrländska vattenkraftutredningen
anmärkt torde emellertid utrymme i regel finnas för vidgad användning
av bygdekraften även inom den nuvarande ramen, en uppfattning
som vinner stöd i de uppgifter om fastställda andelstal, vilka redovisas i den
vid propositionen såsom bilaga C fogade tabellen. Jag är därför icke beredd
att för närvarande föreslå någon ändring av lagreglerna i förevarande hänseende.

Norrländska vattenkraftutredningen har riktat viss kritik mot lagens regler
angående de omständigheter, som vattendomstolen skall beakta, då den
periodvis fastställer bygdekraftsandelens storlek inom den i lagen angivna
ramen. Utredningen har därvid förordat, att andelen skall bestämmas med
ledning av bygdens kraftbehov men utan att hänsyn tages till medgivna förändringar
i vattenförhållandena eller till den tillgång på kraft, som eljest
må vara att påräkna. I vad detta förslag avser hänsynen till vattenförhållandena,
vilka saknar närmare samband med kraftförsörjningsfrågorna,
vill jag i likhet med remissorganen förorda dess genomförande. Däremot
kan jag icke tillstyrka ett upphävande av föreskriften om skyldighet för
vattendomstolen att beakta tillgången på kraft, som eljest må vara att påräkna
för ändamålet.

En fråga, som givit upphov till tvekan och osäkerhet i tillämpningen, rör
bestämningen av bygdebegreppet. De nu verkställda utredningarna

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

visar också, att betydande svårigheter föreligger att få till stånd en klar och
otvetydig definition av begreppet. Att i lagtexten närmare definiera detsamma
lärer sålunda knappast vara möjligt.

Frågan om bygdeområdets utsträckning har tidigare varit aktuell i samband
med revision av vattenlagens bestämmelser om regleringsavgift.1 Med
hänsyn till de betydande olikheter som föreligger mellan bygdekrafts- och
regleringsavgiflsinstituten torde det dock vara klart, att en sammankoppling
av frågan om bygdeområdet såvitt angår bygdekraft med spörsmålet
mom vilket område regleringsavgifter må komma till användning icke är
ägnad att i nämnvärd mån bidraga till frågans närmare lösning.

Vattenlagssakkunniga har i sina motiv angivit vissa riktlinjer, som enligt
de sakkunnigas mening borde följas vid bestämmande av bygdebegreppet i
den mening vari det förekommer i 4 kap. 1 § vattenlagen. Såsom grundprincip
skulle gälla att man i varje särskilt fall hade att undersöka vilken räjong
som naturligen kunde anses räkna strömfallet som sin kraftkälla. Härvid
finge man icke — såsom möjligen kunde utläsas av uttalanden i ämnet i
1917 års sakkunnigbetänkande — stanna vid det område, vars befolkning
kunnat tillgodogöra sig strömfallets vattenkraft i sågverks- och kvarndrift
eller annan småindustri. Ä andra sidan måste bortses från sådana områden,
som för sin elektrifiering krävde högspänningsledningar av stor kapacitet.
Vidare borde särskilt beaktas, att bygdeområdet måste utgöra ett lämpligt
distributionsområde. Norrländska vattenkraftutredningen har för sin del
gjort uttalanden, som i stort sett motsvarar de sakkunnigas. Även enligt
min mening överensstämmer dessa synpunkter väl med de grundsatser, varpå
bygaekraftsinstitutet enligt gällande vattenlag vilar. Till komplettering
av uttalandena må anmärkas, att viss hänsyn även bör tagas till den bygdekraftspliktiga
anläggningens storlek. Tillgodogöres ett flertal fall i en gemensam
kraftstation i stället för i flera mindre, men var för sig bygdekraftspliktiga
verk bör sålunda detta förhållande rimligen beaktas vid bygdeområdets
bestämmande.

På sätt jag i det föregående anfört beträffande bygdekraftsandelens fastställande
bör det även i fråga om bygdeområdets bestämmande finnas anpassningsmöjligheter.
Jag kan därför ej ansluta mig till tanken att vattendomstolen
redan i sitt beslut om bygdekraftsandelen skall, till men icke
minst för bygdeintressena, med bindande verkan i detalj angiva inom vilket
område kraften skall tillhandahållas. En annan sak är att vattendomstolen
i beslut angående bygdekraftsskyldighetens omfattning självfallet kan —
vid angivande av de skäl, varå avgörandet grundas — redovisa den utsträckning
av bygdeområdet, som domstolen räknat med.

Såsom vattenlagssakkunniga anmärkt, har vattendomstolen möjlighet att
med stöd av 17 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken i mellandom pröva,
huruvida den, som jämlikt 4 kap. 4 § vattenlagen ansökt om utfående av
bygdekraft, tillhör vederbörande kraftanläggnings bygdeområde. Är delta
tveksamt, kan fördelar i rättegångskostnadshänseende ernås genom en uppdelning
på skilda avgöranden.

1 Jfr bl. a. andra lagutskottets uti. 1944: 33 s. 2S.

42 Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

Vad härefter angår de frågor som avser tillämpningen av skyldigheten
att tillhandahålla bygdekraft vill jag biträda förslaget
till ändrad lydelse av 4 kap. 4 § första stycket, innebärande att den
tid, inom vilken bygdekraft skall börja tillhandahållas, i särskilda fall må
sättas kortare än två år efter ansökningens delgivande. Självfallet kan dock
kraftverksägaren ej åläggas att tillhandahålla bygdekratt, förrän kraftverket
tagits i drift. Ett förslag om införande av föreskrift om provisoriskt
igångsättande av bygdekraftsleverans kan jag icke biträda.

Redan enligt gällande rätt torde ägare av bygdekraftspliktigt kraftverk
vara skyldig svara för att bygdekraft verkligen kan tillhandahållas och detta
vid spänning och under villkor i övrigt, som kan vara lämpliga med hänsyn
till bygdekraftsändamålen. Huruvida kraften producerats i det ifrågavarande
verket eller anskaffats från annat håll, synes vara av underordnad betydelse.
Det lärer därför ej vara erforderligt att i vattenlagen intaga uttryckliga föreskrifter
i dessa hänseenden.

Vattenlagssakkunniga har i sin promemoria behandlat förfaringssättet i
det komplicerade fall, då flera kraftverks bygdeområden i större eller mindre
grad täcker varandra, samt för sådana situationer framlagt förslag till nytt
stadgande att intagas såsom ett andra stycke i 4 kap. 4 §. Även enligt min
mening är en reglering i lagen av denna fråga ägnad att underlätta bygdekraftsinstitutets
användning. I enlighet med de sakkunnigas förslag bör
stadgas, att vattendomstolen skall, efter vad som från kraftförsörjningssynpunkt
finnes ändamålsenligt, bestämma från vilken anläggning bygdekraften
skall tagas. I anslutning härtill bör dessutom föreskrift lämnas om
den gottgörelse ägaren av sistnämnda anläggning bör beredas av övriga
anläggningars ägare. Hänsyn bör härvid tagas icke blott — såsom de sakkunniga
förutsatt — till den kraft, som enligt vattendomstolens beslut skall
tillhandahållas för bygdekraftsändamål, utan även till andra förhållanden,
främst kostnader för installation av sådana särskilda anordningar, vilka kan
erfordras för leverans av bygdekraften. Gottgörelse i dessa hänseenden bör
utgå i den omfattning, som med hänsyn till omständigheterna finnes skälig.
Till ledning vid bestämmandet av gottgörelse för kraftleverans kan tjäna
norrländska vattenkraftulredningens uttalande, att kraftverken bör avstå
bygdekraft till de gemensamma områdena i förhållande till verkens produktionsförmåga.
I vad åter gäller installationskostnaderna bör vid fördelningen
beaktas, att ingen rimligen skall behöva bidraga med större belopp än han
skulle ha fått vidkännas, om leveransskyldigheten för hans andel förlagts
till det egna verket. Beträffande ersättningsformen har de sakkunniga föreslagit,
att gottgörelse för kraftleverans skall lämnas genom överföring av
kraft från övriga anläggningar. Så torde också regelmässigt böra ske. Med
tanke på att anläggningarna stundom kan vara utan elektrisk förbindelse
med varandra, måste dock gottgörelse i penningar kunna komma i fråga.
För installationskostnaderna synes naturligt, att gottgörelsen lämnas i penningar,
berörda kraftverksägare självfallet obetagel att överenskomma om
annan ersättningsform.

Tredje lagutskottets utlåtande nr JO år 1062

För att bygdekraftsinstitutet i fortsättningen skall få reell betydelse önskar
norrländska vattenkraftutredningen reglerna så utformade, att bygdekraften
kan ingå som ett naturligt led i bygdens kraftförsörjning. Utredningen
förordar därför en föreskrift om att bygdekraften skall tillställas
ortens distributionsföretag. Med hänsyn såväl till önskemålet att icke åstadkomma
hinder för en rationell distributionsapparat som till svårigheterna
att alltid skapa erforderliga garantier för att fördelarna av bygdekraften
verkligen kommer vederbörande bygd till godo, vill jag i likhet med några
remissinstanser ifrågasätta lämpligheten av en sådan föreskrift. Detta utesluter
emellertid icke att de lokala distributionsföretagen kan och bör
ifrågakomma som mottagare av bygdekraft. Även om meningen ursprungligen
torde ha varit, att bygdekraften skall levereras direkt till de särskilda
avnämarna, lärer något formellt hinder icke möta mot att — jämte de
särskilda konsumenterna — även distributionsföretag och sådana kommuner,
som svarar för kraftdistribution, själva för talan om utfående av
bygdekraft. En sådan ordning, som ofta torde vara en förutsättning för alt
bygdekraften skall kunna användas, kräver dock ovillkorligen garantier för,
att eventuella fördelar av bygdekraften i prishänseende skall tillkomma de
slutliga konsumenterna och icke företaget eller det kommunala elektricitetsverket
samt att bygdekraften icke skall komma annan till godo än lagen
avsett. I vilken omfattning och på vad sätt kontroll i dessa hänseenden
bör ske, får vattendomstolen taga ställning till i det särskilda fallet.

Allmän enighet synes råda om att vattenlagens regler angående priset
på bygdekraft bör omarbetas. Förslag i detta hänseende har också
framförts såväl av de utredningar, vilka sysslat med bygdekraftsinstitutet
under senare år, som av flera remissinstanser. Förslagen bygger på två olika
huvudprinciper. Norrländska vattenkraftutredningen förordar, att bygdekraftspriset
i första hand skall, liksom hittills, bestämmas på basis av kraftverksägarens
självkostnad för kraft från det ifrågavarande kraftverket,
medan andra, bl. a. vattenlagssakkunniga, förordat att gängse taxor skall
läggas till grund vid prisbestämningen. För egen del vill jag uttala min anslutning
till den sist nämnda av de båda principerna. Att bestämma bygdekraftspriset
med ledning av ägarens självkostnad synes mig nämligen vara
förbundet med betydande olägenheter. På grund av mängden av och den
komplicerade beskaffenheten hos de faktorer, som måste beaktas när man
skall beräkna självkostnaden, har den nuvarande lagregeln, enligt vilken
ersättning skall givas med ett belopp, motsvarande självkostnaden med tilllägg
av två procent å anläggningskapitalet, visat sig vara utomordentligt
svår att tillämpa i praktiken. Det finnes anledning förmoda, att denna svårighet
i väsentlig mån bidragit till, att bygdekraftsinstitutet icke kommit
till någon direkt användning. Härtill kommer, att självkostnadsprincipen
kan leda till ojämna resultat, som stämmer dåligt överens med vår tids strävan
efter enhetliga taxor i närliggande bygder. Som exempel på detta må
åberopas vad som förekommit i ett av vattendomstol år 1960 avgjort mål

44 Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

om utbekommande av bygdekraft från två närbelägna kraftverk. Det ena
kraftverket hade tagits i drift år 1952 och det andra var under byggnad ännu
vid tiden för vattendomstolens dom. I målet beräknades självkostnaden för
kraft, utvunnen i det yngre verket, till ett mer än dubbelt så högt belopp
som självkostnaden för kraft från det äldre verket. Denna betydande skillnad
i självkostnad berodde, förutom på sämre utbyggnadsförhållanden, till
ej oväsentlig del på stegrade anläggnings- och räntekostnader. I detta sammanhang
kan anmärkas, att samma iakttagelser om självkostnadsprincipens
verkningar, vilka redovisats här, även gjorts i Norge, som i sina regler om
koncessionskraft har en motsvarighet till vårt bygdekraftsinstitut.

Jag har inledningsvis framhållit, att bygdekraftsinstitutets syfte liksom
hittills bör vara att tillförsäkra de bygder, där vattenkraften produceras,
erforderlig kraft till skäligt pris. Såsom jag också antytt betyder detta icke,
att priset på bygdekraften bör sättas så lågt, att kraftverksbygderna därigenom
får särskilda förmåner på övriga kraftkonsumenters bekostnad. Utgår
man därifrån, synes det innebära en lämplig avvägning att — i anslutning
till bestämmelsen om prisreglering i 1902 års lag och i enlighet med vattenlagssakkunnigas
förslag — ersätta vattenlagens nuvarande prisregel med en
bestämmelse av innehåll, att skälig ersättning skall givas för bygdekraften.
Utan sådana omständliga utredningar, som kräves för att fastställa ägarens
självkostnad för kraft från ett visst kraftverk, kan man då bestämma priset
på grundval av gängse krafttaxor i den del av landet, vari det bvgdekraftspliktiga
kraftverket ligger. Det må i anslutning härtill erinras om atl
vid prisreglering enligt 1902 års lag skäligheten av priset å viss strömleverans
skall bedömas med hänsyn till de förhållanden, under vilka strömmen
i det särskilda fallet levereras.1

Såsom både vattenlagssakkunniga och norrländska vattenkraftutredningen
föreslagit bör det i första hand ankomma på parterna själva att sluta
avtal om priset för bygdekraften mot bakgrund av de leveransvillkor i övrigt,
som vattendomstolen föreskrivit. Kan parterna icke komma överens,
bör prisfrågan hänskjutas till statens prisregleringsnämnd för elektrisk
ström. I sin verksamhet handlägger denna nämnd på grund av föreskrift
i 1902 års lag ärenden av liknande natur och i nämnden ingår erforderlig
teknisk-ekonomisk expertis. Den torde med hänsyn härtill vara väl skickad
att avgöra tvister om priset på bygdekraft.

Enligt 1902 års lag skall framställning om prisreglering ingivas till kommerskollegium,
som, därest framställningen ej finnes uppenbart ogrundad,
skall överlämna den till prisregleringsnämndens prövning. Såsom nämnden
i remissyttrande förordat, bör emellertid framställning om reglering av priset
å bygdekraft göras direkt till nämnden.

Enligt gällande instruktion för prisregleringsnämnden åligger det denna
att, då framställning om prisreglering inkommit, i första hand söka åstadkomma
frivillig uppgörelse mellan parterna. Även i fråga om bygdekraftsärendena
synes en motsvarande förlikningsverksamliet böra ankomma på
nämnden. Anledning saknas då att såsom ifrågasatts ålägga vattendomstolen
att leda prisförhandlingarna mellan parterna.

1 Jfr SFS 1939: 807.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

Jag kan för min del ej ansluta mig till tanken att anläggningens ägare
böi vala pliktig att helt stå för kostnaderna för förfarandet
enligt 4 kap. 4 § vattenlagen. Även om förfarandet i viss mening är en fortsättning
på ansökningsmålet rörande tillstånd till anläggningen, är de till
bygdekraft berättigade ej att anse som sakägare i egentlig mening. Man
torde därför böra i princip bibehålla den i 11 kap. 65 § stadgade ordningen,
alt sökanden skall svara för såväl egna som motpartens kostnader, om och
i den mån icke rättegångsmissbruk föranleder annat. Emellertid har, såsom
vattenlagssakkunniga framhållit, frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna
i mål av detta slag ibland lösts på sådant sätt, att parterna fått
vidkännas envar sina kostnader. Detta på grundval av gällande rätt tillämpade
förfaringssätt torde ofta vara befogat med hänsyn till målens speciella
karaktär.

En förkortning enligt norrländska vattenkraftutredningens förslag av giltighetstiden
för vattendomstolens beslut beträffande
kraftverksägares skyldighet att avstå kraft till kringliggande bygd skulle
otvivelaktigt vara till fördel från vissa synpunkter. Med hänsyn bl. a. till
den ökning av vattendomstolarnas och kammarkollegiets arbetsbörda, som
en sådan åtgärd torde komma att medföra, är jag emellertid för närvarande
icke beredd att tillstyrka densamma.

De ändringar i 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen, som påkallas för genomförande
av den nu förordade revisionen av bygdekraftsinstitutet, bör träda i
kraft den 1 januari 1963 och synes kunna göras tillämpliga även i fråga
om företag, till vilka tillstånd givits före bestämmelsernas ikraftträdande.
Vid fullföljd av talan mot avgörande som träffats före den nya lagens
ikraftträdande, bör dock äldre lag tillämpas. Såsom vattenlagssakkunniga
föreslagit bör, om förordnande angående tillhandahållande av kraft meddelats
enligt 4 kap. 4 § i dess hittillsvarande lydelse, de i förordnandet stadgade
villkoren gälla intill utgången av den tjuguårsperiod, för vilken skyldighet
föreligger att tillhandahålla bygdekraft.»

Motionerna

Sedan inledningsvis i motionerna I: 520 och 11: 632 angivits att ändamålet
enligt propositionen med de föreslagna ändringarna i fråga om bygdekraft
ansetts vara att göra bygdekraftsreglerna lättare att tillämpa än för
närvarande och att någon ändring av syftet med bygdekraftsinstitutet däremot
icke varit avsedd, uttalar motionärerna följande:

Det kan emellertid ifrågasättas, om icke vissa av departementschefens
uttalanden innebär en förskjutning av sistnämnda målsättning. Departementschefen
anför sålunda (se ovan s. 38), att nuvarande bestämmelser
tillkommit för att tillförsäkra bygderna kring de större vattenkraftverken

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

erforderlig kraft till skäligt pris och att man icke torde ha åsyftat att låta
kraftverksbygderna komma i åtnjutande av någon särskild prisförmån i
betydelsen av en särskild subvention på kraftpriset för att detta skulle bli
förhållandevis lägre än i trakten i övrigt. Detta uttalande synes rimma mindre
väl med vad som sades vid vattenlagens utarbetande, att kraften skulle
komma befolkningen till godo på billiga villkor (kurs. av motionärerna).

Enligt propositionen skall prisregeln bli, att skälig ersättning gives för
bygdekraften, varvid skäligheten synes böra bedömas på grundval av gängse
krafttaxor i den del av landet, vari det bygdekraftspliktiga kraftverket ligger.
Norrländska vattenkraftutredningen vände sig mot en sådan lösning
av prisfrågan och konstaterade, att en dylik lösning skulle medföra, att befolkningen
förlorade det skydd, lagstiftaren velat tillskapa genom prisbestämmelserna
(jfr propositionen s. 40). I förevarande läge, då departementschefen
avvisar tanken på prisbestämning med stöd av självkostnaden, synes
det nödvändigt, alt riksdagen understryker, hurusom i skälighetsprincipen
ingår, att vid leverans av bvgdekraft »gängse krafttaxor» skall rabatteras.
Rabatteringens storlek synes böra bestämmas för varje kraftverk särskilt
men dock åtminstone var sådan, att kostnaderna för överförande av elkraft
från utbyggnadsområdet till övriga delar av landet elimineras.

Enligt departementschefens förslag skall kretsen av bygdekraftsberättigade
utvidgas till att omfatta även storindustrien. Häremot framställes icke
någon erinran. Det är emellertid anmärkningsvärt, att nämnda ändring ej
föranlett förslag till ändring av nu gällande maximala bygdekraftsandel,
10 procent av den årliga kraftmängden. Av den vid propositionen fogade bilagan
C, som icke redovisar förhållanden efter 1956, framgår, att maximitalet
redan enligt gällande regler fastställts i olika mål. Ett införande av
storindustrien bland de bygdekraftsberättigade måste då innebära, att övriga
sakägare får sin ställning försämrad, därest icke maximitalet höjes. Med
hänsyn till industriens andel av den totala elförbrukningen i landet synes
maximitalet böra höjas åtminstone till 20 procent, d. v. s. en femtedel av den
årliga kraftmängden.

I fråga om giltighetstiden för vattendomstolens beslut föreslås ingen
ändring. Detta innebär, att i ett vattenmål, där bygdekraftsfråga skall behandlas,
parter och domstol har att bedöma under en föreslående 20-årsperiod
uppkommande spörsmål. Det torde vara uppenbart, att dylika bedömanden
måste vara behäftade med stor osäkerhetsmarginal. Betydligt
säkrare underlag vinnes, om avgörandet får avse en tioårsperiod (vilket ju
numera är fallet beträffande regleringsavgifter). Som skäl mot en ändring
av gällande regler har emellertid anförts hänsynen till vattendomstolarnas
och kammarkollegiets arbetsbörda. Här är då att märka, att bygdekraftsinstitutet
under vattenlagens första 20-årsperiod aldrig nått praktisk användning,
att en mångfald yrkanden och utredningsförslag framlagts under
den andra 20-årsperioden för att effektivisera hygdekraftsinstitutet samt
att vi nu står i början av den tredje 20-årsperioden, vid vars slut utbyggnaden
av vattenkraften torde vara slutförd. Det synes då inte orimligt att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

låta vattendomstolarna påtaga sig den måttliga ökning av arbetsbörda, som
kan följa av en förkortning av tiden till 10 år. — Vad angår kammarkollegiets
arbetsbörda, synes denna icke behöva ökas, därest i vattenlagen fastslås,
att kommunerna äger att själva föra talan för att bevaka sina intressen
i förevarande sammanhang.

Enligt de regler, som gäller för vattenmål, skall sökanden betala motparts
rättegångskostnader vid vattendomstol. Denna regel medför, att den
person, som gör anspråk på bygdekraft enligt reglerna i 4 kap. 4 § vattenlagen,
är skyldig betala kraftverksägarens kostnader. Departementschefen
synes inte vara helt till freds med gällande ordning härvidlag men vill icke
föreslå någon ändring med hänsyn till att den till bygdekraft berättigade
ej skulle vara att anse som sakägare i egentlig mening. Denna av formalistiska
skäl beroende ståndpunkt leder emellertid till sådana resultat som att
t. ex. en lantbrukare, som begär bygdekraft, blir skyldig betala någon kapitalstark
kraftproducents rättegångskostnader. Och detta kan ofta bli resultatet
även av processer i högre instans. Starka skälighetssynpunkter talar
för att kraftverksägaren skall svara för kostnaderna i dessa processer liksom
i själva huvudmålet.

Priset för bygdekraften kan enligt departementschefens förslag bestämmas
av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Denna nämnd torde
emellertid inte vara så sammansatt, att bygdekraftsintressena kan antagas
bli tillgodosedda i rimlig omfattning. För en bygdekraftskonsument medför
föreskriften om nämndens avgörande en ytterligare omgång, ägnad att försvåra
bygdekraftens tillgodogörande. Slutligen är att beakta, att vattendomstolarna,
som ju bl. a. har att slutligt avgöra företags tillåtlighet och frågor
om ersättning i kraft enligt 9 kap. vattenlagen, torde ha erforderlig kompetens
för handläggande och avgörande av den nu aktuella prisfrågan. Förslagen
bör därför icke genomföras i denna del.

1 motionerna nr I: 521 och 11: 633, vari yrkas ändring av propositionen i
vad den avser kostnader för förfarandet enligt 4 kap. 4 § vattenlagen, anför
motionärerna till stöd för sin hemställan, sedan de konstaterat att den nu
föreslagna lagändringen rimligtvis borde förenkla utredningsarbetet, att vattenkraftsexploatörer
på ett skrämmande sätt kunnat uppehålla utredningsarbetet
under många år och därigenom åsamka bygdekraftssökanden stora
kostnader, vilka förhållanden måste verka avskräckande för den svagare
bygdekraftssökanden.

Utskottet

Bestämmelserna om bygdekraft, som icke undergått någon förändring
sedan vattenlagens tillkomst år 1918, har i praktiken fått ytterst ringa tilllämpning.
Orsakerna härtill torde, såsom departementschefen angivit, vara
att söka i flera omständigheter, bl. a. reglernas utformning. Redan år

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

1942 hemställde riksdagen — i enlighet med vad här ovan närmare redovisats
— hos Kungl. Maj:t om utredning av bl. a. frågan om bestämmelserna
rörande bygdekraft kunde anses tillfyllest. Bygdekraftsinstitutet har
därefter varit föremål för omfattande utredningsarbete. Utskottet hälsar
med tillfredsställelse att förslag nu framlagts till en modernisering och
rationalisering av bestämmelserna om bygdekraft. Förslaget synes ägnat
medföra att bygdekraftsinstitutet i framtiden kan komma till praktisk tilllämpning
utan att berörda domstolar, myndigheter och parter onödigt betungas.

Utskottet ansluter sig i huvudsak till vad departementschefen anfört i
propositionen men vill, i anslutning särskilt till de i anledning av propositionen
väckta motionerna, närmare utveckla och understryka sin uppfattning
i vissa delar.

Gällande regler angående omfattningen av skyldigheten
att tillhandahålla bygdekraft är upptagna i 4 kap. 1 § första
stycket vattenlagen. Huvudregeln innebär skyldighet för kraftverksägare
att för tillgodoseende av kringliggande bygds behov av kraft till användning
i hantverk, småindustri eller lantbruk eller till belysning eller uppvärmning
tillhandahålla intill en tiondedel av den vid kraftverket uttagbara
kraftmängden. På anförda skäl föreslår nu departementschefen att
användningsområdet skall utsträckas till att omfatta all slags industri inom
bygden. Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning
om önskvärdheten av denna utvidgning. Fråga uppkommer emellertid härvid
om, såsom i motionerna 1:520 och 11:632 angivits, behov föreligger
av en höjning av den stadgade högsta bygdekraftsandelen. Departementschefen
har i denna del anmärkt, att utrymme i regel torde finnas för vidgad
användning av bygdekraften även inom den nuvarande ramen, och
har därför förklarat sig icke för närvarande vara beredd att föreslå någon
ändring av lagreglerna i förevarande hänseende. Utskottet ansluter sig till
vad sålunda uttalats. Utskottet vill emellertid i denna del ytterligare anmärka
att, för det fall en större industri skulle vara bland de bygdekraftsberättigade,
jämväl ett andelstal av den storleksordning, som angivits i de
berörda motionerna, i och för sig skulle kunna vara alltför lågt. Frågan
torde emellertid icke komma att äga större praktisk betydelse, eftersom en
uppgörelse mellan kraftproducenten och ett sådant industriföretag naturligen
synes komma att ske genom särskilda förhandlingar mellan parterna
vid sidan om bygdekraftsinstitutet. Utskottet vill än vidare betona att ju
högre andelstalet sättes, desto större andel av produktionen synes kraftverksägaren
nödgas reservera för eventuella bygdekraftsanspråk. Härigenom
försvåras hans möjligheter att uppgöra mera långsiktiga prognoser.
Detta kan i sin tur medföra den icke önskvärda konsekvensen att konsumenterna
i gemen drabbas av ökade kraftpriser. Utskottet kan således icke
nu förorda ett bifall till motionärernas hemställan i denna del. Om emellertid
den avsedda utvidgningen av kretsen av bygdekraftsberättigade

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

i praktiken skulle visa sig medföra ett behov av en höjning av andelstalet,
kan frågan ånyo böra upptagas till prövning.

I fråga om priset på by g de k raft gäller enligt nuvarande rätt
att ersättning skall givas med det belopp, som motsvarar självkostnaden
för kraftproducenten jämte visst tillägg. Såsom ovan angivits har bestämmelserna
härom visat sig synnerligen svårtillämpade. Denna s. k. självkostnadsprincip
synes också leda till vissa ojämnheter i fråga om resultatet
för bygdekraftskonsumenterna. Enligt förslaget skall den nuvarande
prisregeln ersättas med en bestämmelse av innehåll att skälig ersättning
skall ges för bygdekraften. Departementschefen anger att priset då kan bestämmas
efter gängse krafttaxor i den del av landet, vari det bygdekraftspliktiga
kraftverket är beläget. I motionerna 1:520 och 11:632 har i denna
del hemställts om uttalande av innebörd att vid prissättningen gängse
krafttaxor skall på visst sätt rabatteras. Utskottet delar departementschetens
uppfattning om prissättningen. Självfallet bör dock de bygdekraftsberättigade
icke belastas med kostnader för överförande av elkraft från utbyggnadsomradet
till övriga delar av landet. Detta synes emellertid stå
i linje med de av vattenfallsstyrelsen för taxesättningen redan tillämpade
principerna (SOU 1954:12 s. 468). Utskottet vill i denna del — liksom
departementschefen ytterligare erinra om att vid prisreglering enligt
1902 års lag om elektriska anläggningar skäligheten av priset å viss strömleverans
skall bestämmas med hänsyn till de förhållanden, under vilka
strömmen i det särskilda fallet levereras. — Vad härefter gäller frågan
om vilken myndighet, som i händelse av tvist mellan parterna skall ''bestämma
priset på bygdekraften, har departementschefen föreslagit att denna
uppgift skall åvila statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Utskottet
finner detta förslag ändamålsenligt och kan därför icke ansluta sig
till vad i motionerna I: 520 och II: 632 hemställts därom att prisfrågan även
i fortsättningen skall avgöras av vattendomstol.

Enligt gällande lydelse av 11 kap. 65 § vattenlagen skall enligt huvudregeln
sökande i vattenmål svara för såväl egna som motparts kostnader
för förfarandet, om och i den mån rättegångsmissbruk icke föranleder
annat. I motionerna I: 520 och II: 632 har hemställts att kraftverksägaren,
liksom i huvudmålet, skall svara för alla med rättegången förenade
kostnader. I motionerna I: 521 och II: 633 yrkas den ordningen att vardera
parten skall bära sina kostnader. Med hänsyn bl. a. till risken för onödig
processföring, kan utskottet ej förorda att kraftverksägaren skall åläggas
stå alla med rättegången förenade kostnader. Däremot måste det ofta anses
rimligt att vardera parten far bära sina kostnader. Därest en uttrvcklig
lagändring av denna innebörd skulle genomföras, synes emellertid detta
— såsom vattenlagssakkunniga framhållit — till konsekvenserna vara
ganska vittutseende. Ändring synes nämligen då också böra övervägas i
t låga om stadganden i övriga mål, vilka liksom de här förevarande kan
anses såsom en fortsättning av tidigare avgjorda ansökningsmål, exempel -

50 Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

vis mål rörande frågor enligt 2 kap. 8 § andra stycket eller 4 kap. 14 §
femte stycket vattenlagen. Såsom departementschefen också angivit, har
emellertid spörsmålet om fördelningen av rättegångskostnaderna i mål av
ifrågavarande slag ibland lösts på sådant sätt att vardera parten fått stå
sina egna kostnader, d. v. s. i överensstämmelse med vad som nu föreslagits
i sistnämnda motioner. Utskottet anser sig därför kunna avstå från att
föreslå lagändring men vill särskilt understryka departementschefens uttalande
därom, att sagda, på grundval av gällande rätt tillämpade förfaringssätt,
ofta torde vara befogat med hänsyn till målens speciella karaktär.

I fråga om giltighetstiden för vattendomstolens beslut
beträffande skyldighet att avstå kraft har i motionerna 1:520 och
TI: 632 begärts en förkortning från nu gällande 20 till 10 år. Departementschefen
har, bl. a. med hänvisning till förväntad ökning av arbetsbördan
hos vattendomstolarna och kammarkollegiet, funnit sig för närvarande
icke kunna tillstyrka en nedsättning av giltighetstiden. Utskottet, som anser
en förkortning vara i och för sig väl motiverad, förutsätter att frågan
i fortsättningen följes med uppmärksamhet och att förslag om nedsättning
ånyo tages under övervägande i vart fall så snart de praktiska hindren häremot
icke längre är för handen.

I samma motioner har vidare hemställts att kommun skall berättigas att
självständigt föra talan vid ny prövning i fråga om bygdekraft. Utskottet
vill i denna del erinra om att denna fråga behandlats i utskottets, av riksdagen
godkända utlåtande nr 29 år 1961 (s. 29—30). Utskottet fann för det
dåvarande ej skäl bifalla en hemställan om bl. a. talerätt i detta avseende.
Enligt utskottets mening har icke sedan dess tillkommit omständigheter
av beskaffenhet att föranleda ändrat ställningstagande i denna del.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte

A. i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening giva
till känna vad utskottet i anledning av motionerna 1:520
och II: 632 anfört i fråga om nedsättning av giltighetstiden
för vattendomstols beslut om skyldighet att avstå bygdekraft;
samt

B. med avslag dels å motionerna 1:520 och 11:632, i
den mån de ej besvarats genom vad utskottet ovan anfört
och hemställt, och dels å motionerna 1:521 och 11:633
måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 27 februari 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Göran Karlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Knut Johansson, Georg Carlsson och Åkesson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,
herrar Svenning, Grebäck, fröken Anderson i Lerum, herrar Tobé och
Turesson.

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620299