Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1959 (Utlåtande 1959:L3u10 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1959

Nr 10

Utlåtande i anledning av motioner om rätt till fångst av vildmink
utan innehav av jaktkort.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 377 i första kammaren av herrar Carlsson,
Georg, och Andersson, Axel Emanuel, samt nr 433 i andra kammaren av
herr Elmwall m. fl.

I motionerna, som är likalydande, anföres inledningsvis, att den allt vanligare
förekommande vildminken utgör en fara för såväl fisk- som kräftbeståndet
i en del sjöar och att det är nödvändigt att beståndet av vildmink
minskas kraftigt. Frågan är enligt motionärerna uppmärksammad av jaktvårdsmyndigheterna,
som uppmanat de jaktintresserade att hålla efter
detta skadedjur. Den effektivaste fångstmetoden i fråga om vildmink torde
vara fångst med fälla. Motionärerna anser att varje markägare bör äga rätt
att på detta sätt fånga vildmink, som åstadkommer skada på fisk- och kräftbeståndet
inom fastighetens område. Gällande bestämmelser innebär emellertid
att den som vill fånga vildmink måste erlägga jaktvårdsavgift och inneha
jaktkort. Sådana som icke bedriver jakt i egentlig mening och alltså
icke har jaktkort äger således icke fånga vildmink i fälla. I stor utsträckning
gäller detta småstuge- och villaägare, jordägare med smärre jordlotter
och arrendatorer. Enligt motionärernas mening bör vildmink få fångas av
envar på egen mark eller på annans mark, om det sker på markägarens
uppdrag, utan krav på innehav av jaktkort. Frågan bör lämpligen överlämnas
till 1949 års jaktutredning.

Motionerna utmynnar i eu hemställan »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag angående rätt till fångst av
vildmink utan innehav av jaktkort i enlighet med motionens syfte».

Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver utlåtanden
inhämtats från domänstyrelsen, fiskeristyrelsen samt länsstyrelserna
i Jönköpings, Blekinge, Örebro och Jämtlands län. Länsstyrelserna i
Jönköpings, Blekinge och Jämtlands län har vid sina utlåtanden fogat yttranden
från respektive läns jaktvårdsförening. På begäran av utskottet
har yttranden dessutom avgivits av Svenska jägareförbundet och Jägarnas
riksförbund.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 samt. 3 avd. Nr It)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1959

Gällande bestämmelser

Lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt innehåller i 26 § vissa bestämmelser
om jaktvårdsavgift och jaktkort. Som huvudregel gäller
att den som vill utöva jakt är pliktig erlägga jaktvårdsavgift och som bevis
härom vid jakten medföra jaktkort. Denna skyldighet föreligger oberoende
av var jakten äger rum och oberoende av vilket slags jaktredskap
som användes. Skyldigheten är dock inte undantagslös. Befriade är dels
Konungen och medlemmar av det kungliga huset och dels i viss omfattning
svenska och norska lappar. Dessutom föreligger undantag för sådana fall
som avses i 14 § 2 mom. och 15 § jaktlagen.

Stadgandet i 1U § 2 mom. innebär, att den som tillfälligtvis påträffar säl
eller djur, tillhörande någon av följande arter, nämligen mullvadar, näbbmöss,
fladdermöss, hasselmöss, sorkdjur (sorkar och lämlar), råttor och
möss, var det än är, äger döda och behålla djuret. I 15 § stadgas bl. a., att
om räv, grävling, iller, mink, mård, hermelin, vessla, ekorre, vildkanin,
igelkott samt berguv och vissa andra fågelarter inkommer i gård eller trädgård,
äger den som bor där eller innehar trädgården ävensom hans folk
rätt att döda och behålla djuret, även om jakträtten tillkommer någon
annan.

Av influtna jaktvårdsavgifter bildas en fond (jaktvårdsfonden), som
efter Kungl. Maj :ts bestämmande användes till främjande av jaktvården
inom riket. Även vissa andra medel tillföres fonden. Jaktvårdsavgiftens
belopp fastställes av Kungl. Maj :t och uppgår för närvarande till 10 kronor
per jaktår för jakt inom visst län och i angränsande län intill tio kilometer
från länsgränsen.

Närmare bestämmelser om uppbörd av jaktvårdsavgift och utfärdande
av jaktkort m. m. meddelas i en särskild kungörelse den 1 juni 1951 (nr
297). Avgiften erlägges på postanstalt genom inbetalning på ett särskilt
postgirokonto. Jaktkortet utfärdas i samband med inbetalningen.

Beträffande jaktsättet må nämnas följande bestämmelser i jaktstadgan
den 3 juni 1938.

Enligt 3 § får som huvudregel jakt icke utövas med bl. a. gift, sax, snara,
fälla, giller eller annat fångstredskap, varmed djur kan dödas eller lemlästas.
Undantag föreligger enligt 6 § bl. a. i följande hänseenden. Gift får
användas i avsikt att döda kråka och skata ävensom råttor och möss. Sax
får användas för fångande av dels varg, järv, mink och säl samt, i viss
utsträckning, utter dels ock räv samt hermelin och andra smärre pälsbärande
djur inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands
län. För utsättande av sax fordras dock regelmässigt tillstånd av
länsstyrelsen. Vidare är det tillåtet att använda fällor, flak eller andra
dylika giller, vari djur kan dödas eller lemlästas, förutom i hus eller gård
även till fångst av hermelin och andra smärre pälsbärande djur. För fång -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1959

ande av levande djur över huvud taget får med visst undantag, avseende
fridlysta fåglar, användas burar och fällor, om dessa är så inrättade, att
det fångade djuret ej skadas. Fångstredskapet skall dock dagligen vittjas.

Ett tillåtet fångstmedel, som är av sådan art att det är farligt för människor
eller husdjur, får icke begagnas utan tillstånd av markens innehavare
och den som jakträtten där eljest tillkommer.

Tidigare behandling i riksdagen

I likalydande motioner till 1957 års riksdag yrkade i första kammaren
(1:164) herrar Boman och Johansson, Anders, och i andra kammaren
(11:199) herrar Jacobsson i Tobo och Persson i Svensköp att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t fästa uppmärksamheten på frågan om
vildminkens skadegörelse och anhålla om de åtgärder som efter en snabb
utredning kunde befinnas vara påkallade.

I avgivna yttranden över motionerna tillstyrktes dessa av domänstyrelsen
efter hörande av Svenska jägareförbundet, fiskeristyrelsen, länsstyrelsen
i Jönköpings län och Jägarnas riksförbund. Lantbruksstyrelsen förordade
en avvaktande hållning i avbidan på resultatet av pågående utredning
inom jägareförbundet angående vildminkens utbredning och planerad undersökning
inom Svenska pälsdjursuppfödares riksförbund om i vilken
utsträckning rymningssäkra stängsel användes vid minkfarmer.

Allmänna beredningsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(nr 12/1957) i anledning av motionerna bl. a., att antalet odlade
minkar i landet beräknats vid tiden för avpälsningen uppgå till omkring
1,2 miljoner, de årligen saluförda skinnen till omkring 800 000 och bruttointäkterna
till ungefär 55 miljoner kronor om året samt att man redan
kort tid efter det minkodling år 1928 börjat på allvar bedrivas i Sverige
kunde iakttaga skadegörelse av minkar, som rymt eller utsläppts från farmerna.
Under krigs- och efterkrigsåren ökade antalet vildminkar i oroväckande
grad, vilket uppgivits sammanhänga med bl. a. bristfälligheter
i inhägnader och burar.

Utskottet anförde vidare bl. a. följande.

Vittnesbörden om vildminkens ökade utbredning och skadegörelse är i
dagens läge så talrika och samstämmiga, att det enligt utskottets mening
icke kan råda någon tvekan om att effektiva åtgärder är påkallade. Förevarande
spörsmål har under de senaste årtiondena vid upprepade tillfällen
föranlett framställningar med förslag till åtgärder. Sålunda föreslog Svenska
jägareförbundet och Svenska fiskevårdsförbundet i en gemensam framställning
till Kungl. Maj :t år 1948 på anförda skäl ändring i jaktstadgan
av innebörd att sax skulle få användas jämväl för fångande av mink samt
att särskild författning skulle utfärdas angående skyldighet för innehavare
av minkfarm att hålla sådant stängsel kring anläggningen eller eljest hålla

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1959

djuren instängda på sådant sätt, att de icke kunde komma in på mark, som
ej tillhörde anläggningen. Framställningar om stängselskyldighet har jämväl
gjorts exempelvis av Jämtlands läns fjäderfäavelsförening och Gävleborgs
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. I övrigt har bl. a.
framförts förslag att statsmakterna skulle ställa medel till länsstyrelsernas,
landstingens och kommunernas förfogande för utbetalning av skottpengar
på mink samt att jaktlagen skulle ändras så, att envar ägde jaga
mink å annans jaktområde och behålla vid sådan jakt nedlagda minkar.

Beredningsutskottet anslöt sig till motionärernas uppfattning i frågan
och föreslog att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
vidtagande av de åtgärder till förhindrande av skadegörelse av mink som
efter en snabb utredning kunde befinnas vara påkallade.

Motionerna har sedermera överlämnats till 1949 års jaktutredning.

Yttranden över föreliggande motioner

Motionerna tillstyrkes eller lämnas utan erinran av fiskeristyrelsen, länsstyrelserna
i Blekinge och Örebro län samt Jägarnas riksförbund men avstyrkes
av domänstyrelsen samt länsstyrelserna i Jönköpings och Jämtlands
län. Svenska jägareförbundet har en tveksam inställning men motsätter
sig icke utredning.

Uppgifter om vildminkens utbredning och skadegörelser
förekommer i några yttranden.

Domänstyrelsen anför följande.

Vildminken har under de senaste decennierna visat en mycket snabb
spridning och förekommer numera nästan överallt i riket. Den gör stor
skada på fisk och kräftor, men även sjöfågeln är utsatt för omfattande
skadegörelse. På vissa platser har minken också förorsakat skada på beståndet
av tjäder, orre, järpe, fasan och rapphöns. Ej heller harstammen
har undgått skadegörelse. I hönsgårdar har skadegörelsen understundom
varit allvarlig. Det bör omnämnas att minken dödar icke bara vad han för
tillfället behöver till föda, utan allt vad han kan komma över. Oaktat det
värdefulla pälsverk, som minken lämnar, betraktas djuret såsom icke önskvärt
i landets fauna.

Länsstyrelsen i Örebro lön uppger följande.

Den förvildade minken, ett främmande inslag i vår fauna, förekommer
tyvärr inom sjösystemen i länets alla delar. Hans skadegörelse å fisket är
stor och särskilt kännbar för det värdefulla kräft- och laxöringsfisket. Även
för sjöfågeln, som här omfattas med stort intresse till följd av de för dessa
fåglar gynnsamma betingelserna i länet, är minken en svår skadegörare.
Beståndet av minken är på gynnsamma lokaler anmärkningsvärt tätt, vilket
torde sammanhänga med hans vida diet (fåglar, ägg, fisk, kräftor, musslor
etc.). Det inhemska djurlivet är ej inställt å skydd mot denne av människan
importerade fiende med angreppsmetoder, eljest främmande för
svenskt djurliv.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1959

Minkens skadegörelser har föranlett myndigheter och jaktorganisationer
att företaga vissa motåtgärder. Beträffande sådana redan vidtagna åtgärder
upplyser Svenska jägareförbundet följande.

Under de senaste budgetåren har Kungl. Maj :t på framställning av jägareförbundet
anvisat länsjaktvårdsföreningarna bidrag ur jaktvårdsfonden
för bekämpning av vildminken. För innevarande budgetår har Kungl.
Maj :t därutöver anvisat förbundet ett särskilt bidrag av 50 000 kronor
för en s. k. minkkampanj. Hälften av detta bidrag har utgått från jaktvårdsfonden
och den andra hälften från de av fiskeristyrelsen förvaltade
vattenavgifterna jämlikt 2 kap. 10 § vattenlagen. Denna kampanj pågår
för närvarande. Jämväl för instundande budgetår kommer förbundet att
hemställa om bidrag av jaktvårdsmedel till länsjaktvårdsföreningarna för
fortsatt bekämpning av vildminken. Dessa bidrag användas bland annat
för att ställa minkfällor till fångstmännens förfogande till betydligt reducerat
pris eller utan kostnad. Vidare har förbundet utgivit en upplvsningsbroschyr,
som utgått i 75 000 exemplar.

Domänstyrelsen uppger att styrelsen verkat för intensifierad jakt efter
mink på skogar under dess fövaltning.

Beträffande skälen för och emot motionerna innehåller remissyttrandena
i huvudsak följande.

Av de remissinstanser som har en positiv inställning till motionärernas
förslag anför fiskeristyrelsen, att det ur det allmänna fiskeriintressets synpunkt
är betydelsefullt, att bekämpandet av vildminken underlättas icke
blott ekonomiskt som redan skett utan även i lagstiftningsväg. Möjligen
kan ifrågasättas, om vildminksfångsten verkligen behöver stimuleras genom
införande av kortfri jakt i betraktande av å ena sidan den låga avgiften
för jaktkort och å andra sidan det förhållandet att goda priser kan
erhållas på vildminkskinn. Emellertid kan det enligt styrelsens mening
ur psykologisk synpunkt ha sin betydelse att fångst av vildmink med fällor
blir likställd med fångst av skadedjur i allmänhet.

Jägarnas riksförbund anser att vildminkens skadegörelser medfört ett
ur viltvardssynpunkt allvarligt läge och att det bör ligga i jaktvårdens intresse
att pröva och stödja alla åtgärder som kan vara ägnade att nedbringa
minkstammen. Det är enligt förbundets uppfattning synnerligen
angeläget att utredningen påskyndas innan minkskadorna får en omfattning
som gör det allt svårare att bemästra dem.

Av de negativt inställda remissinstanserna anför domänstyrelsen följande.

Förslag har tidigare framkommit, innebärande att jakt efter vildkanin
— som på Gotland och vissa platser i sydligaste Sverige förorsakar omfattande
skadegörelse — skulle få bedrivas utan innehav av jaktkort. Sålunda
föreslog länsstyrelsen i Gotlands län redan 1948 sådan ändring av 26 §

2 mom. jaktlagen »att bestämmelserna om jaktvårdsavgift icke, såvitt avser
Gotlands län, skola äga tillämplighet i fråga om jakt med iller och nät å

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1959

vildkanin, oavsett å vad slags mark jakten bedrives och oavsett om utövaren
äger jakträtt å marken eller ej, dock att vid sådan jakt skjutvapen
och hund ej få medföras».

Domänstyrelsen ansåg i sitt häröver avgivna underdåniga utlåtande den
8 april 1949, att den föreslagna befrielsen från jaktvårdsavgift (då 3 kronor)
icke var av den betydelse, att den i nämnvärd grad stimulerade till
ökad jakt efter kanin.

Med anledning av ovanstående framställning meddelade Kungl. Maj :t
beslut den 30 juni 1949. I detta beslut har Kungl. Maj:t medgivit tillstånd
att försöksvis använda trampsax i syfte att decimera vildkaninbeståndet
men icke besvarat frågan om befrielse från att erlägga jaktvårdsavgift.

Med hänsyn till de konsekvenser som ett undantag från bestämmelserna
om skyldighet att innehava jaktkort skulle medföra, har man släppt tanken
på sådan befrielse, önskvärdheten att underlätta efterhållande av mink
talar för motionärernas förslag. Då man emellertid kan räkna med att de
som vilja bedriva jakt eller fångst av mink även pläga utöva annan jakt,
för vilken erfordras innehav av jaktkort, synes den föreslagna befrielsen i
praktiken icke komma att ha någon större betydelse.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, vars yttrande i huvudsak överensstämmer
med vad länets jaktvårdsförening uttalat, anför följande.

De i 26 § 2 mom. jaktlagen stadgade undantagen från skyldigheten att
erlägga jaktvårdsavgift bör enligt länsstyrelsens mening ej utsträckas att
även avse fångst av vildmink. Detta kan nämligen medföra krav på att också
annat skadegörande vilt, t. ex. vildkanin, som på vissa håll torde åstadkomma
avsevärda skador, bör få fångas utan innehav av jaktkort.

Motionärerna synes närmast avse att småstuge- och villaägare med smärre
jordlotter samt arrendatorer skulle på egen mark eller på annans mark
efter medgivande av markägaren få fånga mink utan att inneha jaktkort.
Med anledning härav vill länsstyrelsen framhålla att, om vederbörande
är jaktintresserad, anskaffar han säkerligen jaktkort och de, som ej är
intresserade av jakt över huvud, kommer sannolikt ej att i någon nämnvärd
utsträckning ägna sig åt denna jakt. Man bör därför ej uppluckra bestämmelserna
om krav på innehav av jaktkort. Härtill kommer att nämnda
kategorier, som ofta torde sakna erfarenhet av jakt och intresse för jakt
och djurliv, lätt kan komma att göra sig skyldiga till djurplågeri eller inhuman
jakt, t. ex. genom att fånga digivande hona och därigenom låta
minkvalparna svälta till döds m. m.

Jämtlands läns jaktvårdsförening yttrar bl. a. följande.

Kontroll av att envar jägare erlägger jaktvårdsavgift har visat sig ganska
tidsödande och besvärlig. Skulle vid fångst av mink jaktvårdsavgift ej behöva
erläggas skulle detta kontrollarbete i avsevärd grad försvåras. Sax
eller lådfälla utsatt för fångst av t. ex. hermelin, utter, mård eller t. o. in.
räv skulle kunna tas som förevändning att fånga mink. En jägare utrustad
med småviltstudsare eller hagelgevär men utan jaktkort skulle vid kontroll
undgå åtal genom att påstå sig vara ute på jakt efter mink. Varje fångad
vildmink representerar i genomsnitt ett värde motsvarande tre till femton
gånger årsavgiften för ett jaktkort, varför skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift
knappast kan menligt inverka på intresset för fångsten i fråga.
En betydande del av just dessa jaktvårdsavgifter finansierar dessutom —

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1959

genom bidrag till fällor, skottpengar för minkungar m. m. — minkkampanjer
i riket. Vid jakt på mink inom »gård eller trädgård» behöver den
jagande ej inneha jaktkort, varför den i motionen åsyftade minkfångsten,
utövad av småstuge- och villaägare, icke på något sätt besväras av nuvarande
bestämmelser.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ansluter sig i huvudsak till vad länets
jaktvårdsförening anfört.

Svenska jägareförbundet uttalar vissa betänkligheter av väsentligen samma
innebörd som dem domänstyrelsen anfört. Förbundet förklarar dock
att förbundet icke vill motsätta sig utredning utan förordar att motionerna
Överlämnas till 1949 års jaktutredning.

Utskottet

Motionärernas uppfattning att vildminkens utbredning och skadegörelse
blivit ett allvarligt problem från fiske- och viltvårdssynpunkt delas till fullo
av utskottet. Som framgår av den tidigare redogörelsen har frågan uppmärksammats
av myndigheter och jaktorganisationer och föranlett att vissa
motåtgärder vidtagits, huvudsakligen av ekonomisk art, såsom anslag för
upplysningsverksamhet och för tillhandahållande av fällor kostnadsfritt
eller till nedsatta priser. Efter framställning av 1957 års riksdag har vidare
1949 års jaktutredning fått i uppdrag att verkställa en skyndsam utredning
rörande åtgärder till förhindrande av skadegörelse av mink. Bland de
åtgärder som avsågs i denna framställning må särskilt framhållas skyldighet
för minkuppfödare att hålla rymningssäkra stängsel kring minkgårdarna.
Självfallet är detta ett mycket väsentligt led i bekämpandet av vildminken.
Anstalter som vidtages för att nedbringa vildminkstammen blir
meningslösa om man icke samtidigt kan förhindra fortlöpande tillskott av
minkar, som rymmer från farmerna.

Motionärernas förslag innebär ett ytterligare bidrag till redan vidtagna
eller föreslagna åtgärder för att underlätta vildminkens bekämpande. För
närvarande fordras för rätt att jaga vildmink — även med fälla — att jaktvårdsavgift
erlägges och jaktkort medföres. Befrielse från denna skyldighet
föreligger endast om mink kommer in i »gård eller trädgård», för vilket fall
den som bor där eller innehar trädgården liksom dennes folk äger döda och
behålla djuret. Motionärerna önskar få till stånd en sådan ändring av dessa
bestämmelser att vildmink skall kunna fångas i fälla, var detta än sker, utan
skyldighet att lösa jaktkort.

Vildminkens skadegörelser är så betydande att varje befogat förslag till
åtgärder som kan underlätta bekämpandet bör mottagas med tillfredsställelse.
För motionärernas förslag att slopa skyldigheten att lösa jaktkort
talar otvivelaktigt goda skäl. P2ftersom vildminken allmänt betraktas som

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10 år 1959

ett skadedjur ter det sig främmande för många att jaktkort skall krävas
för rätt att fånga och döda mink.

I några remissyttranden har emellertid uttalats starka betänkligheter
mot förslaget. Delvis synes dock dessa vara mindre vägande. I anledning
av vad i ett yttrande anförts därom att befrielse i förevarande fall från
skyldighet att lösa jaktkort skulle försvåra kontrollen av annan jakt må
erinras om att motionärerna med sin hemställan endast åsyftar fångst med
fälla. Några remissinstanser anför att den föreslagna uppmjukningen av
bestämmelserna om skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift icke skulle ha
större betydelse, eftersom de som är jaktintresserade säkerligen ändå löser
jaktkort och de som över huvud taget ej är intresserade av jakt sannolikt
ej kommer att i nämnvärd utsträckning ägna sig åt minkfångst. Ej heller
detta argument synes fritt från invändningar. De som kanske framför allt
skulle vara betjänta av att kravet på jaktkort slopas är nämligen sådana
personer som bedriver fiske och kräftfångst. Dessa saknar ofta anledning
att eljest förvärva jaktkort.

Utskottet vill emellertid inte bestrida att skäl även kan anföras mot
motionärernas förslag. En eftergift av kravet på jaktkort kan komma att
medföra att jakten på vildmink i ökad utsträckning bedrives av personer,
som ej har erfarenhet av jakt och viltvård. Fri jakt på vildmink kan därför
komma att gå ut över annat pälsbärande småvilt, som man icke önskar utrota,
t. ex. hermelin.

Den av motionärerna väckta frågan rymmer många olika aspekter och ett
bestämt ställningstagande synes icke höra ske utan en närmare utredning.
Motionärerna har också förordat att frågan i detta syfte överlämnas till
1949 års jaktutredning. Eftersom jaktutredningen redan erhållit uppdrag
att föreslå lämpliga åtgärder för att underlätta vildminkens bekämpande
anser utskottet att även de synpunkter som framkommit i motionerna och
i detta utlåtande bör bringas till utredningens kännedom.

I det utlåtande som låg till grund för riksdagens beslut år 1957 fann
allmänna beredningsutskottet angeläget att utredningen med hänsyn till
de stora ekonomiska värden som här stode på spel verkställdes skyndsamt.
Tredje lagutskottet vill för sin del starkt understryka detta uttalande. Vildminkens
härjningar ökar så snabbt att effektivare motåtgärder än hittills
bör insättas utan onödigt dröjsmål. Utskottet vill därför uttala den förhoppningen
att utredningen skall kunna bedrivas så skyndsamt att förslag
till åtgärder, för vilkas genomförande riksdagens samtycke må fordras,
kan föreläggas 1960 års riksdag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:377 och 11:433, icke måtte
föranleda annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i skri -

Tredje lagutskottets utlåtande nr JO år 1959

velse till Kungl. Maj :t hemställer att motionerna och detta
utlåtande överlämnas till 1949 års jaktutredning.

Stockholm den 17 mars 1959

På tredje lagutskottets vägar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Georg Carlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Åke Larsson, fru Nilsson och herr Gunnar Pettersson; från

andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, fru Torbrink,
herrar Wachtmeister*, Grebäck*, fru Lindberg, herrar Rimås* och Hedin.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

2 Hihang till riksdagens protokoll 1959. 9 sand. 3 avd. Nr 10