Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 (Utlåtande 1968:L3u1 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Nr 1

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni
1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser om delning
av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län, m. m., dels motioner om förenkling av
lantmäteriförrättningar, dels ock motion om vissa
ändringar i jorddelningslagen.

Genom en den 3 november 1967 dagtecknad proposition, nr 167, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden
och lagrådets protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 och 11 §§ lagen den 17 juni 1932
(nr 226) med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs
län,

3) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet,

4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad.

I utlåtande nr 63 år 1967 har utskottet föreslagit riksdagen dels att antaga
de under 1) och 2) angivna lagförslagen, dels att till vårsessionen med
1968 års riksdag uppskjuta behandlingen av de under 3) och 4) angivna
förslagen.

Riksdagen har bifallit utskottets hemställan (rskr. 406).

I anledning av vad sålunda förekommit, begränsar utskottet den följande
framställningen till ändringarna i lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet och lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i
stad.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 1

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Propositionens huvudsakliga innehåll såvitt nu är i fråga

I propositionen föreslås lagändringar för att möjliggöra ett mera rationellt
förfarande i två avseenden vid fastighetsbildning. Det ena förslaget
innebär att avstyckning i enkla fall skall få handläggas utan sammanträde.
Det andra avser fastighetsägarnas rätt att vid ägoutbyte eller laga skifte
träffa överenskommelse om s. k. ägokravsjämkning, dvs. om minskning
av en fastighet och motsvarande ökning av en annan. Sådan överenskommelse
får f. n. inte avse större minskning av fastighets uppskattningsinnehåll
än 10 %. Nu föreslås att denna procentgräns slopas. Möjligheterna att
genom ägoutbyte eller vid laga skifte överföra mark från en fastighet till
en annan mot ersättning i pengar ökar härigenom starkt. Metoden är avsedd
att användas i stället för köp, avstyckning och sammanläggning när
fastighet skall utvidgas med del av annan fastighet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Lagförslagen

De lagförslag, varom nu är fråga, är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord ålandet

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 4 §, 13 kap. 2 a § och 19 kap. 9 §
lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer,
nämligen i 8 kap. 4 a §, i 13 kap. 2 b § och i 19 kap. 8 §, av nedan angiven
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen hjdelse)

8 KAP.

4 §.

Vid laga skifte må, utöver vad som
följer av vad förut i detta kapitel
stadgas, ägoutbyte på sätt i 1 § sägs
äga rum, såframt samtliga delägare
å ömse sidor träffa förening därom
eller de ägor, vilkas utbytande ifrågasättes,
äro i en ägares hand. Ägoutbyte
må dock ej ske, om utbytet
skulle medföra försämrad fastighetsindelning
eller försvåra fastighetsindelningens
genomförande enligt
plan, som omförmäles i 1 a §.
Ej heller må ägoutbyte äga rum, om
skillnaden i uppskattningsinnehåll
emellan de till utbyte ifrågasatta
ägorna överstiger tio procent av
den fastighets uppskattningsinnehåll,
från vilken ägovidd med det
högre uppskattningsinnehållet är avsedd
att tagas, eller, där ägovidden
är avsedd att tagas från område samfällt
för flera ägolotter, av ägolot -

Vid laga skifte må, utöver vad som
följer av vad förut i detta kapitel
stadgas, ägoutbyte på sätt i 1 § sägs
äga rum, om

1. samtliga delägare å ömse sidor
träffa förening därom eller de ägor,
vilkas utbytande ifrågasättes, äro i
en ägares hand;

2. fastighetsindelningen förbättras; 3.

fastighetsindelningens genomförande
enligt sådan plan som angives
i 1 a § ej försvåras; och

4. skillnaden i uppskattningsinnehåll
emellan de till utbyte ifrågasatta
ägorna ej överstiger tio procent
av den fastighets uppskattningsinnehåll,
från vilken ägovidd
med det högre uppskattningsinnehållet
är avsedd att tagas, eller, där
ägovidden är avsedd att tagas från
område samfällt för flera ägolotter,

1 Senaste lydelse av 8 kap. 4 § se 1951:''356 och av 19 kap. 9 § se 1937:164. 13 kap. 2 a § tilllagd
genom 1955: 288. Tidigare 19 kap. 8 § har upphört att gälla enligt 1951: 356.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

(Nuvarande lydelse)

ternas sammanlagda uppskattningsinnehåll.

Hör äga---------

(Föreslagen lydelse)

av ägolotternas sammanlagda uppskattningsinnehåll.

- till skada.

4 a §.

Ägoutbyte enligt 4 § får äga rum
även om det medför större minskning
av fastighet eller samfällt område
än som är tillåten enligt 4 §
första stycket 4 under förutsättning
att följande särskilda bestämmelser
iakttagas.

I fråga om delägares rätt att träffa
förening om eller samtycka till
minskning enligt föregående stycke
gälla samma villkor som för avhändelse
av fast egendom.

Är jord, som frångår fastighet,
upplåten på arrende enligt skriftligt
avtal, och har arrendatorn tillträtt
jorden, får minskningen ske endast
om arrendatorn lämnar medgivande
därtill eller det är uppenbart, att åtgärden
icke kan lända honom till
skada.

Avser minskningen fastighet som
på grund av inteckning eller eljest
häftar för fordran gemensamt med
fastighet som ej ingår i ägoutbytet,
får minskningen ske endast om medgivande
till denna lämnas av fastighetsägare
och rättighetshavare vilkas
samtycke skulle fordras vid dödning
av inteckning, som i den fastighet
som minskas meddelats eller
kan komma att meddelas för fordringen,
med förbehåll enligt 33 §
förordningen den 16 juni 1875 (nr
42 s. 12) angående inteckning i fast
egendom. Sådant medgivande fordras
dock icke om det är uppenbart att
minskningen icke kan skada fastighetsägaren
eller rättighetshavaren.

Om fastighets uppskattningsinnehåll
ökas väsentligt genom tillämpning
av första stycket skola i lag eller
annan författning föreskrivna
inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom äga motsvarande tilllämpning.
Därvid skall, om tillstånd

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

eller annan prövning av myndighet
skulle fordras vid förvärv av egendom
som svarar mot ökningen, frågan
om tillstånd till ökningen underställas
myndigheten. Underställning
med hänsyn till bestämmelserna
i jordförvärvslagen den 14 maj
1965 (nr 290) behöves dock endast
om den fastighet som ökas är avsedd
för jordbruk eller skogsbruk
och anledning finnes till antagande
att ökningen kan med större fördel
föras till annan fastighet eller att tillstånd
kan vägras enligt 4 § jordförvärvslagen.
Närmare föreskrifter för
tillämpningen av dessa bestämmelser
meddelas av Konungen.

13 KAP.

2 a

Utöver vad som följer av vad förut
sagts må avsteg från stadgandet
i 2 § första stycket äga rum, såframt
det skriftligen medgives av därav berörda
ägolotters ägare samt det ej
medför försämrad fastighetsindelning.
Det ägobelopp, som vid skiftet
lägges till ägolott, må icke understiga
det ägolotten enligt delningsgrund
tillkommande ägobeloppet med mera
än tio procent av sistnämnda ägobelopp
eller, i fall som avses i 2 § andra
stycket sista punkten, ägobelopp
som där sägs.

Häftar fastighet-------

Utöver vad som följer av vad förut
sagts må avsteg från stagandet

1 2 § första stycket äga rum, om:

1. skriftligt medgivande lämnas av
berörda ägolotters ägare;

2. fastighetsindelningen förbättras;
och

3. ägobelopp, som vid skiftet lägges
till ägolott, icke understiger det
ägolotten enligt delningsgrund tillkommande
ägobeloppet med mera än
tio procent av sistnämnda ägobelopp
eller, i fall som avses i 2 § andra
stycket sista punkten, ägobelopp
som där sägs.

— till skada.

2 b §.

Avsteg enligt 2 a § får äga rum
även om det ägobelopp som enligt

2 a § första stycket 3 minst skall
läggas till ägolott underskrides, under
förutsättning att följande särskilda
bestämmelser iakttagas.

I fråga om delägares rätt att medgiva
underskridande gälla samma
villkor som för avhändelse av fast
egendom.

År jord, som frångår fastighet,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

upplåten på arrende enligt skriftligt
avtal, och har arrendatorn tillträtt
jorden, får underskridandet ske endast
om arrendatorn lämnar medgivande
därtill eller det är uppenbart,
att åtgärden icke kan lända honom
till skada.

Avser underskridandet fastighet
som på grund av inteckning eller
eljest häftar för fordran gemensamt
med annan fastighet, får underskridandet
ske endast om medgivande
till detta lämnas av fastighetsägare
och rättighetshavare vilkas samtycke
skulle fordras vid dödning av inteckning,
som i den fastighet som underskridandet
avser meddelats eller kan
komma att meddelas för fordringen,
med förbehåll enligt 33 § förordningen
den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom. Sådant
medgivande fordras dock icke om
det är uppenbart att underskridandet
icke kan skada fastighetsägaren
eller rättighetshavaren.

Om ägobelopp som lägges till ägolott
genom tillämpning av första
stycket väsentligt överstiger det ägolotten
enligt delningsgrund tillkommande
ägobeloppet skola i lag eller
annan författning föreskrivna inskränkningar
i rätten att förvärva
fast egendom äga motsvarande tilllämpning.
Därvid skall, om tillstånd
eller annan prövning av myndighet
skulle fordras vid förvärv av egendom
som svarar mot ökningen, frågan
om tillstånd till ökningen underställas
myndigheten. Underställning
med hänsyn till bestämmelserna i
jordförvärvslagen behöves dock endast
om den fastighet som ökas är
avsedd för jordbruk eller skogsbruk
och anledning finnes till antagande
att ökningen kan med större fördel
föras till annan fastighet eller att tillstånd
kan vägras enligt å § jordförvärvslagen.
Närmare föreskrifter om
tillämpningen av dessa bestämmelser
meddelas av Konungen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 KAP.

8 §•

Avstyckning får handläggas utan
sammanträde, om stridiga intressen
ej förekomma i ärendet. Vid avstyckning
utan sammanträde skola följande
särskilda bestämmelser iakttagas.

Föreskrifterna om tillkännagivande
av att förrättning skall äga rum
och om skriftlig förening mellan sakägare
gälla ej.

Jäv mot förrättningsman anmäles
första gången sakägaren för talan
i av stycknings ärendet sedan han fick
kännedom om att förrättningsmannen
tjänstgör eller att jävsanledning
föreligger.

När förrättning avslutats sändes
underrättelse därom till varje sakägare,
som inte samtidigt tillsändes
ett exemplar av förrättningshandlingarna.
Underrättelsen skall innehålla
fullföljdshänvisning och erinran
om vem som utsetts att mottaga
förrättningshandlingarna.

9 §•

Lantmätaren skall föra protokoll
över allt som förekommer vid förrättningen.

Har ägovidd----— —--särskilt angivas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Äldre lag gäller i fråga om
den fortsatta prövningen av laga skifte eller ägoutbyte som avslutats dessförinnan.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad

Härigenom förordnas, att 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

Avstyckning skall-------

Avstyckning företages-----

Förrättningsmannen har----

Vid förrättningen skola föreskrifterna
i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och
3 §§, 18 kap. 3 § första stycket samt
19 kap. 27 § i lagen om delning av
jord å landet äga motsvarande tilllämpning,
så vitt icke i denna lag
är annorlunda stadgat.

Är förrättningsman — — — —--

§•

--skäligt prövas.

— — — nu sagts.

----till slut.

Vid förrättningen skola föreskrifterna
i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och
3 §§, 18 kap. 3 § första stycket samt
19 kap. 8 och 27 §§ i lagen om delning
av jord å landet äga motsvarande
tillämpning, så vitt icke i
denna lag är annorlunda stadgat.
---särskild förrättningsman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Motionsyrkanden

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande under den
allmänna motionstiden väckta motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna I: 486 av herr Andersson, Torsten, m. fl.
och II: 613 av herr Larsson i Norderön m. fl., i vilka motioner hemställes
»att riksdagen i samband med behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition
nr 167/1967 måtte uttala, att åtgärder snarast bör vidtagas i syfte att
— under förutsättning att sakägarnas rättsskydd tillgodoses — ytterligare
förenkla förrättningsförfarandet inom mätningsväsendet, samt

1 Senaste lydelse av 5 kap. 2 § se 1931: 143.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

att riksdagen måtte besluta att 19 kap. 9 § jorddelningslagen erhåller följande
lydelse: ''Protokoll skall föras över allt som förekommer vid förrättningen’»; B.

motionen II: 527 av herr Tobé, vari hemställes

»att riksdagen måtte besluta att för sin del antaga följande ändringar i
jorddelningslagen.

Härigenom förordnas

dels att i lagen skall införas en ny paragraf 3 a i 16 kap.,
dels att till 21 kap. 46 § lägges ett andra stycke.

16 KAP.

3 a §.

Har fastighet minskats med tillämpning av 8 kap. 4 a § eller 13 kap. 2 b §
skall lantmätaren lämna inskrivningsdomaren meddelande härom ofördröjligen
efter det att förrättningen avslutats. Inskrivningsdomaren skall på
nästa inskrivningsdag anteckna förhållandet i fastighets- eller inteckningsboken.

21 KAP.

46 §.

Har vid--— inteckningsboken.

När förrättning, som avses i 16 kap. 3 a §, blivit genom laga kraft ägande
beslut fastställd skall ägodelningsdomaren eller överlantmätaren ofördröjligen
underrätta inskrivningsdomaren. Denne skall på nästa inskrivningsdag
avföra anteckning, som gjorts i fastighets- eller inteckningsboken med
anledning av bestämmelserna i nyss angivna paragraf. Motsvarande gäller i
fall då förrättning som här avses blivit undanröjd.»

Gällande bestämmelser

Redogörelse för gällande bestämmelser om ägokravsjämkning vid laga
skifte och ägoutbyte lämnas i propositionen på s. 42 f. De gällande reglerna
om sammanträde vid förrättningar för fastighetsbildning redovisas på s.
71 ff i propositionen.

Utskottet hänvisar till dessa redogörelser.

Förslaget till fastighetsbildningslag

Redogörelser för förslagets innebörd i hithörande delar återfinns i propositionen
s. 47 ff och 78 f.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Lantmäteristyrelsens framställning och remissyttrandena däröver

Utskottet hänvisar till i propositionen på s. 75 f och 79 tf intagna redogörelser.

Departementschefen vid lagrådsremisser!

Departementschefen anförde vid lagrådsremissen i den allmänna motiveringen
för lagförslaget bl. a. följande.

Samhällsutvecklingen gör att fastighetsbildningsorganen blir allt hårdare
belastade. Jag torde inte i detta sammanhang behöva gå närmare in på
orsakerna och verkningarna. Jag vill bara peka på storleksrationaliseringen
beträffande mark för jord- eller skogsbruk, de snabba förändringarna i fråga
om befolkningens bosättning, fritidsbebyggelsen och det alltmer framträdande
behovet av samverkan mellan fastigheter. Den ökade belastningen
bär delvis kunnat mötas genom olika rationaliseringar av fastighetsbildningsverksamheten
bl. a. genom delegering av arbetsuppgifter från högskoleutbildad
personal till ingenjörs- och kontorspersonal. Gällande organisation
och lagstiftning lägger emellertid vissa hinder i vägen för en fortsatt rationalisering.
Beträffande organisationen har ett utredningsarbete inletts genom
särskilda sakkunniga som tillkallats av chefen för jordbruksdepartementet
enligt bemyndigande den 17 december 1965. I fråga om lagstiftningen
är det grundläggande utredningsarbetet helt avslutat genom det förslag
till lag om fastighetsbildning som lagts fram av fastighetsbildningskommittén.

I sin nu aktuella framställning har lantmäteristyrelsen tagit upp frågan
om vissa partiella reformer inom fastighetsbildningslagstiftningens område.
Styrelsen anser att de föreslagna reformerna har så stor rationaliseringseffekt
att de bör genomföras trots det pågående arbetet med en ny fastighetsbildningslag.
Förslagen avser ett slopande av dels sammanträdestvånget
vid avstyckning och vid förrättning enligt 20 kap. JDL, dels procentgränsen
för frivillig ägokravs jämkning vid ägoutbyte och laga skifte.

Som jag framhållit i samband med mitt ställningstagande till lantmäteristyrelsens
förslag till åtgärder i syfte att förenkla och påskynda skiftesarbetet
i Kopparbergs län är det av stor vikt att fastighetsbildningsverksamheten
kan drivas så effektivt som möjligt. I den mån gällande lagstiftning
utgör hinder härför bör den ändras. Detta är också ett av huvudsyftena med
den reform av fastighetsbildningslagstiftningen som nu förebereds. Av skäl
som jag berört när det gäller ändringarna i dalalagen möter det emellertid
vissa svårigheter att nu göra partiella reformer. I varje fall bör principiella
ställningstaganden lielst undvikas och lösningarna bör om möjligt avpassas

Tredje lagutskottets utlåtande nr t år 1968 It

till dem som övervägs i samband med arbetet på den nya lagen om fastighetsbildning.

Vid en granskning av de nu aktuella förslagen mot denna bakgrund
framgar det omedelbart att bada förslagen står i överensstämmelse med
tankegångarna i förslaget till ny lag om fastighetsbildning. I övrigt är förslagen
emellertid ganska olikartade. Ett slopande av sammanträdestvånget
är en nyhet av övervägande formell natur och har begränsade principiella
verkningar. Det möter därför inga större betänkligheter att genomföra förslaget
i denna del. Förslaget om att slopa procentgränsen för frivillig ägokravsjämkning
har däremot vittgående principiella konsekvenser och kräver
betydande ingrepp i lagstiftningen. Det bör därför enligt min mening
genomföras bara om det kan motiveras med betydande fördelar från rationaliseringssynpunkt.

Efter dessa inledande anmärkningar om hur lantmäteristyrelsens förslag
enligt min mening bör bedömas övergår jag nu till att behandla de skilda
förslagen.

Gällande bestämmelser om fastighetsbildningsförrättningar utgår i allmänhet
från att dessa sker vid sammanträde. Detta sammanhänger
bl. a. med att de grundläggande reglerna om förfarandet vid fastighetsbildning
är utformade med sikte på situationer där stridiga sakägarintressen i
större eller mindre utsträckning gör sig gällande. För handläggning av sådana
fall är sammanträdet enligt all erfarenhet en lämplig handläggningsform.
Gällande bestämmelser innebär emellertid att förrättningsmannen
måste kalla till sammanträde också i enkla fall, då sakägarna är eniga eller
då bara en sakägare finns. Förrättning för legalisering av sämjedelning enligt
legaliseringslagen, där enighet mellan delägarna utgör en förutsättning
för legalisering, kan dock ske utan sammanträde, och vanlig sammanläggning
som förutsätter att fastigheterna är i en ägares hand genomförs normalt
som ett ansökningsärende utan sammanträde.

Kommittéförslaget till FBL, som nu bereds inom justitiedepartementet,
upptar som huvudregel att fastighetsbildningsförrättning fortfarande skall
handläggas vid sammanträde med sakägarna. Det innehåller emellertid vissa
undantagsregler, som innebär bl. a. att förrättning skall kunna handläggas
helt utan sammanträde om stridiga intressen inte förekommer i saken.

Lantmäteristyrelsen föreslår nu, som en partiell reform av gällande lagstiftning,
att sammanträdestvånget slopas beträffande avstyckningar enligt
JDL och 5 kap. FBLS samt ägoutbyten m. m. enligt 20 kap. JDL. Som motiv
åberopas önskemålet att förenkla fastighetsbildningsverlcsamheten. Skyldigheten
att hålla sammanträde vid varje förrättning utgör enligt styrelsens
mening ett allvarligt hinder mot rationella arbetsformer.

Förslaget stöds nästan genomgående av remissinstanserna. Några vill begränsa
reformen till avstyckningar eller vissa sådana, medan ett par andra
remissinstanser vill utvidga reformen till tomtmätningar enligt 2 kap. FBLS.

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Det måste uppenbarligen vara tyngande för verksamheten att sammanträde
måste hållas också i fall då det redan i förväg står klart att sammanträde
inte har någon reell funktion att fylla, t. ex. när det gäller en enkel
fastighetsbildningsåtgärd med en eller ett par sakägare och det inte finns
några delade meningar om hur åtgärden skall genomföras. Visserligen kan
sammanträde numera, efter lagändring år 1953, ofta hållas t. ex. på förrättningsmannens
expedition i stället för där jorden är belägen, och sakägares
utevaro från sammanträde hindrar i regel inte att förrättningen företas, men
om behörig sökande inte inställer sig vid första sammanträdet skall ansökningen
anses återkallad. Vidare är det otillfredsställande att kallelse skall
behöva utfärdas till sammanträde som utgör en ren formalitet, vilket f. ö.
inte framgår omedelbart av kallelsen.

Jag är därför i sak positiv till tanken att lätta på skyldigheten att hålla
sammanträde vid vissa fastighetsbildningsåtgärder. En sådan uppmjukning
bör också kunna genomföras genom ändring av gällande lag utan olägenhet
med hänsyn till den planerade större reformen av fastighetsbildningslagstiftningen,
förutsatt att ändringen begränsas på lämpligt sätt.

Slopas sammanträdestvånget för vissa förrättningar medför detta rationalisering
av förfarandet på flera sätt. BI. a. faller en del onödiga resor bort,
i vissa fall för förrättningsmannen, i andra fall för sakägarna. Dessutom
kan arbetsuppgifterna fördelas på ett annat sätt mellan förrättningsmannen
och dennes biträdespersonal, särskilt i fall då sammanträde på förrättningsstället
inbesparas. För klarhetens skull bör kanske påpekas, att behovet av
andra åtgärder på förrättningsstället, såsom undersökning av platsens beskaffenhet
och belägenhet, informell överläggning med sakägare, mätning
och gränsutmärkning, inte påverkas av att kravet på sammanträde slopas.
Inte heller ändras förrättningsmannens formella ställning eller begränsas
hans ansvar för i princip hela förrättningen. Att den närmare innebörden
av förrättningsmannens och andra befattningshavares ansvar för olika förrältningsåtgärder
är beroende av den faktiska arbetsfördelningen liksom av
befattningshavarnas kompetens och av instruktion och arbetsordning är
emellertid tydligt.

Mot bakgrunden av de nu redovisade övervägandena föreslår jag att sammanträdestvånget
slopas men att reformen i detta sammanhang begränsas
till avstyckningarna. Som förutsättning bör också gälla att stridiga intressen
inte förekommer i ärendet. Även med dessa begränsningar torde reformen
tillgodose det väsentligaste i önskemålen från lantmäteristyrelsen och
remissinstanserna. Avstyckning är den avgjort vanligaste fastighetsbildningsåtgärden.
Vid avstyckning finns normalt bara en sakägare om de till
avstyckning avsedda området inte överlåtits, och har överlåtelse skett är
sakägarna i allmänhet inte fler än två, nämligen köparen och säljaren, vilka
sedan köpeavtalet träffats sällan torde ha några stridiga intressen. För ägoutbyten
och gränsbestämningar kan ett slopande av sammanträdestvånget

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

bedömas ge en förhållandevis obetydlig förenklingseffekt, eftersom antalet
sådana förrättningar är mindre och förrättningarnas beskaffenhet oftast
torde kräva sammanträde. Tomtmätningarna är visserligen nästan lika
många som avstyckningarna, men olägenheterna av att behålla sammanträdestvånget
är där mindre framträdande och lantmäteristyrelsen har heller
inte föreslagit att tomtmätningarna skulle omfattas av reformen. Denna
bör av nu berörda skäl inte inbegripa förrättningar enligt 20 kap. JDL eller
2 kap. FBLS. Eftersom alltså bl. a. gränsbestämning lämnas utanför bör inte
heller avstyckningsförrättning vid vilken till följd av bestämmelserna i 19
kap. 10 § JDL eller 5 kap. 5 § FBLS gränsbestämning äger rum få ske utan
sammanträde.

Villkoret att stridiga intressen inte skall förekomma är avsett att ha samma
sakliga innebörd som i förslaget till FBL. Det är inte bara olika sakägarintressen
som avses utan också förhållandet mellan sakägarintressena
å ena sidan och allmänna intressen å andra sidan. Detta betyder att förrättningar
där tillstånd till avstyckning vägras inte bör äga rum utan sammanträde.
Huruvida det bör införas möjlighet att handlägga förrättning
utan sammanträde i fall då det är uppenbart att fastighetsbildningen inte
kan tillåtas, såsom enligt förslaget till FBL till vilket lantmäteristyrelsen i
detta avseende hänvisar, torde få övervägas vid behandlingen av nämnda
förslag.

Enligt gällande bestämmelser skall byggnadsnämnden underrättas viss
tid i förväg om avstyckningar inom område där skyldighet föreligger att
söka byggnadslov, vid avstyckning enligt FBLS också inom andra områden.
Nämnden har då möjlighet att låta sig representeras vid sammanträdet och
där framställa eventuella erinringar mot den begärda avstyckningen. Om
sammanträde inte hålls bortfaller denna möjlighet. Skyldigheten att i förväg
formellt underrätta byggnadsnämnden bör då också falla bort i sådana
fall. En sådan ordning synes kunna genomföras utan olägenhet eftersom
villkoret att stridiga intressen inte skall förekomma bör anses innefatta
skyldighet för förrättningsmannen att på lämpligt sätt försäkra sig om att
byggnadsnämnden inte har någon erinran mot avstyckningen. Formerna
härför torde inte behöva anges i lagen.

Det skulle kunna övervägas att föreskriva skyldighet för förrättningsmannen
att underrätta byggnadsnämnden om förrättningens avslutande i
sådana fall då förrättningen sker utan sammanträde. Eftersom den nödvändiga
kontakten med byggnadsnämnden bör ske på ett tidigare stadium av
förrättningen torde en underrättelse om avslutandet emellertid sakna egentligt
intresse för nämnden. I detta sammanhang är också att märka att det
enligt gällande lantmäteriinstruktion åligger chef för organisationsenhet
inom lantmäteriet att, om förrättning eller uppdrag berör annan myndighet,
se till att samråd med denna myndighet kommer till stånd. Denna föreskrift
om samråd fyller i huvudsak samma funktion som gällande regler angående

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

obligatorisk underrättelse till byggnadsnämnden om sammanträde för påbörjande
av avstyckning. Föreskriften får ökad betydelse om sammanträdestvånget
slopas och den i lagen angivna skyldigheten att underrätta byggnadsnämnden
faller bort.

Det bör ankomma på förrättningsmannen att bestämma i vilka fall förrättning
skall hållas utan sammanträde. Som allmän förutsättning bör därvid
gälla att handläggning utan sammanträde är en lämplig handläggningsform
i det särskilda fallet. Exempel på fall då det i allmänhet torde vara
olämpligt att hålla förrättning utan sammanträde utgör förrättningar där
mera invecklade frågor skall behandlas, där gode män eller sakkunnig skall
medverka, där förening mellan sakägare skall träffas eller där sakägare
framställt befogat önskemål om sammanträde. Det nu berörda lämplighetsvillkoret
behöver inte komma till direkt uttryck i lagen om denna utformas
så, att det framgår att möjlighet men inte skyldighet föreligger att handlägga
förrättning utan sammanträde i fall då de i lagen angivna villkoren
är uppfyllda.

Med anledning av ett yttrande vid remissbehandlingen vill jag framhålla
att sammanträdet inte bör slopas i fall då risker för missförstånd och därav
föranledda rättsförluster för enskild part bedöms föreligga. I okomplicerade
avstyckningsärenden torde det emellertid normalt vara möjligt att
förebygga risker för missförstånd genom en lämplig uppläggning av utredningsarbetet
och redovisningen i förrättningsakten.

Sparbanksföreningen har vid remissbehandlingen påpekat att den rådgivning
i lagfarts-, intecknings-, byggnadslovs- och andra liknande frågor
som förrättningslantmätaren mycket ofta ger sakägare just vid sammanträdet
är värdefull och uppskattad. Föreningen befarar att den service allmänheten
sålunda får kan försämras om sammanträdestvånget slopas. Sådana
synpunkter måste emellertid vägas mot andra intressen och enligt min mening
är det nu mest angeläget att förenkla förrättningsförfarandet genom
att rensa ut onödigt tygande arbetsformer. De vinster som uppnås på detta
sätt innebär också en form av ökad service eftersom snabbheten i fastighetsbildningsproceduren
ökar.

Vid förrättning utan sammanträde bör så långt möjligt samma regler
gälla som vid förrättning med sammanträde. Vissa avvikelser blir emellertid
nödvändiga. Till dessa återkommer jag i det följande. Jag övergår nu till
att behandla den andra huvudfrågan i lantmäteristyrelsens framställning.

Vid ägoutbyte gäller som huvudprincip att de ägor som byts mot varandra
skall vara av lika uppskattningsinnehåll. Vid laga skifte skall på
motsvarande sätt fastighet erhålla mark enligt den vid skiftet gällande delningsgrunden.
I båda fallen tillåts emellertid i viss utsträckning att uppskattningsinnehållet
av fastighets marktilldelning avviker från fastighetens
ägokrav, varvid skillnaden i princip utjämnas med pengar. Gränserna
för sådan ägo kravsjämkning är ganska snäva. Under vissa

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 15

tämligen stränga villkor av bl. a. jordpolitisk art får ägoutbyte som innefattar
ägokravsjämkning resp. ägokravs jämkning vid laga skifte ske utan
stöd av enskilda rättsägares medgivande. I dessa tvångsfall får jämkningen
inte medföra att deltagande fastighets uppskattningsinnehåll minskas med
mera än i allmänhet 5 % och i vissa särskilda fall 25 %. Om villkoren för
tvångs jämkning inte är uppfyllda kan ägokravsjämkning ske efter överenskommelse
mellan de berörda fastighetsägarna. I dessa fall får deltagande
fastighets uppskattningsinnehåll inte minskas med mera än 10 %. 1
princip skall då även andra berörda rättsägare än fastighetsägarna medge
åtgärden. De jordpolitiska villkoren för ägokravsjämkning är lindrigare i
frivilligfallen än i tvångsfallen. Vid laga skifte krävs sålunda bara att ägokravsjämkningen
inte medför försämrad fastighetsindelning och vid frivilligt
ägoutbyte gäller att åtgärden inte får medföra försämrad fastighetsindelning
eller försvåra fastighetsindelningens genomförande enligt fastställd
stadsplan eller vissa andra byggnadsreglerande planer.

Bestämmelser om ägokravsjämkning vid frivilligt ägoutbyte infördes genom
lagändring år 1951. Dessförinnan gällde att frivilligt ägoutbyte fick ske
om bekvämare ägoanordning därigenom kunde vinnas och de till utbyte
ifrågasatta ägorna hade väsentligen lika uppskattningsinnehåll. Syftet med
1951 års reform — som också gällde tvångsfallen —- var främst att underlätta
jordbrukets yttre rationalisering. Den nytillkomna jämkningsgränsen
10 % avsåg att göra det frivilliga ägoutbytet användbart hl. a. för storleksrationalisering.
Gränsen markerar samtidigt skiljelinjen mot transaktioner,
som bör ske under iakttagande av reglerna för fastighetsköp.

Möjligheten till frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte infördes genom
lagändring år 1965 enligt samma principer som 1951 års ändringar
för ägoutbyte.

Enligt förslaget till FBL skall ett nytt fastighelsbildningsinstitut benämnt
fastighetsreglering införas och ersätta bl. a. ägoutbyte och sådant laga
skifte som innebär omreglering av befintliga fastigheter. Med fastighetsreglering
förstås ombildning av fastigheter i syfte att inom ett område
åstadkomma så lämpliga fastighetsförhållanden som omständigheterna
medger eller att i visst begränsat avseende förbättra fastighetsbeståndet. I
själva begreppet ligger alltså en positiv målsättning. Fastighetsreglering
skall kunna avse bl. a. ensidig eller dubbelsidig marköverföring mellan fastigheter.
De storleksförändringar som enligt förslaget kan företas utan stöd
av medgivande är visserligen i huvudsak inte större än de som medges enligt
gällande regler om ägokravsjämkning tvångsvis. Men med samtycke av berörda
rättsägare skall möjligheterna till frivilliga storleksförändringar bli
i princip obegränsade, förutsatt att vissa grundläggande villkor för fastighetsreglering
och för fastighetsbildning i allmänhet är uppfyllda. Dessa
villkor innefattar bl. a. krav på att den nya fastighetsindelningen skall uppfylla
vissa lämplighetskrav eller, om detta inte är fallet, åtminstone inne -

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

bära en förbättring av den dittills rådande indelningen. För ägares samtycke
till större minskning av fastighet än som medges i tvångsfallen skall
gällande villkor för avhändelse, dvs. i första hand försäljning, av fast egendom
äga tillämpning. Vissa formkrav som svarar mot formkraven vid avhändelse
skall också iakttas.

Lantmäteristyrelsens nu aktuella framställning går ut på att en fastighet
skall kunna minskas utöver vad som nu kan ske genom överenskommelse
vid ägoutbyte eller laga skifte. Styrelsen anser att de lagändringar som är
nödvändiga för detta ändamål enklast kan genomföras på det sättet att de
nuvarande bestämmelserna om viss gräns för frivillig ägokravsjämkning
helt utgår. Syftet med framställningen är rationalisering av fastighetsbildningsverksamheten.
Styrelsen framhåller att en ändring som innebär att
fastighet genom överenskommelse får minskas utöver nu tillåten gräns
utan tvekan skulle få en väsentlig arbetsrationaliserande effekt. Denna
skulle komma samhällsbyggnadsprocessen till godo, inte minst för ett snabbt
genomförande av stadsplan och byggnadsplan. Också verksamheten för
rationalisering av jordbruk och skogsbruk skulle i hög grad underlättas.

I fråga om ägoutbyte önskar lantmäteristyrelsen vidare att det skall klargöras,
att också ensidigt ägoutbyte, dvs. ägoutbyte utan markvederlag, i
princip är tillåtet, förutsatt att åtgärden inte medför större minskning av
fastighet än som är eller kan bli medgiven för vanligt dubbelsidigt ägoutbyte.
Styrelsen menar att ensidiga ägoutbyten kan vara ett väsentligt arbetsbesparande
medel att uppnå en önskad ändring i fastighetsindelningen.

Den föreslagna reformen har väsentligen den praktiska innebörden att
utökning av fastigheter — tillskottsförvärv — i fall då sakägarna är eniga
om utökningen kommer att kunna ske genom ägokravsjämkning vid ägoutbyte
eller laga skifte, alltså sammanfattningsvis genom marköverföring,
i stället för genom köp jämte avstyckning, sammanläggning och lagfart.
Det nya förfarandet kan få praktisk användning vid fastighetsbildning för
många olika ändamål och i större såväl som mindre sammanhang. I fall då
omreglering av fastigheter pågår, antingen det gäller genomförande av plan
enligt byggnadslagen eller jord- och skogsrationalisering, innebär vidgad
möjlighet till ensidig marköverföring att storleksförändringar av fastigheter
som ingår i omregleringen kan genomföras som ett led i den pågående
förrättningen. Därigenom bortfaller behovet av avstyckningar — som annars
vanligen torde få ske fristående före eller efter omregleringen — och av
sammanläggningar. Om en fastighet skall utökas med område av annan
fastighet utan samband med omregleringsförrättning leder vidgad marköverföringsmöjlighet
— dvs. vidgad jämkningsgräns i förening med godtagande
av ensidiga ägoutbyten — till att utökningen kan ske genom en
förrättning för ägoutbyte i stället för genom köp, avstyckning, sammanläggning
och lagfart. Också i sådana fall torde marköverföringsmetoden i
allmänhet medföra avsevärd förenkling.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Genomförs vidgad möjlighet till ägokravsjämkning vid ägoutbyte enligt
JDL, blir de nya bestämmelserna automatiskt tillämpliga också vid ägoutbyte
enligt FBLS. Den föreslagna reformens räckvidd blir därför sådan att
marköverföring kan ersätta köp inte bara i sådana fall då köpet annars
legaliseras genom avstyckning enligt JDL — då avstyckningen normalt torde
ske under villkor om sammanläggning — utan också i sådana fall då
köp fullföljs genom åtgärd enligt FBLS, dvs. genom avstyckningsförrättning
enligt 5 kap. eller tomtdelsavstyckning enligt 1 kap. samt, i båda fallen,
fristående sammanläggningsåtgärd. Detta innebär också att man kan undanröja
de olägenheter som från jordpolitisk synpunkt är förenade med att
avstyckning enligt FBLS inte kan ske under villkor om sammanläggning.

Fördelarna med den föreslagna reformen ligger som redan antytts inte
bara inom fastighetsbildningsmyndigheternas område. Även inskrivningsväsendet
skulle besparas arbete. Beträffande lagfartsproceduren — som helt
bortfaller är att märka att denna vid köp och avstyckning för sammanläggning
måste ske i två omgångar, nämligen vilande lagfart före och fullföljd
efter sammanläggningen. Också vissa inteckningsåtgärder kan undgås.
Svarar fastighet, som minskas genom avstyckning, för fordran eller
annan rättighet behövs f. n. vanligen särskilda åtgärder för relaxation.
Vid marköverföring torde behovet av formliga relaxationsåtgärder falla bort,
vilket visserligen inte innebär att inteckningshavarnas intressen får åsidosättas
men ger möjlighet till enklare handläggning.

Sammanfattningsvis ligger fördelarna hos marköverföringsmetoden i
jämförelse med köpmetoden främst i följande. Vid tillämpning av köpmetoden
vidtas en hel serie skilda åtgärder från sakägare och olika myndigheter.
Dessa åtgärder måste företas efter varandra i bestämd ordning,
vilket med nödvändighet medför att förfarandet blir tungrott och tidskrävande.
Vid marköverföring kan alla dessa moment samordnas inom ramen
för en förrättning hos en enda myndighet. Detta ger väsentliga förenklingsmöjligheter,
till fördel både för myndigheterna och för sakägarna. De möjheter
att avsevärt nedbringa tidsåtgången vid fastighetsbildning i vissa
fall som härigenom erbjuder sig blir av värde bl. a. för bostadsbyggandet
och j ordbruksrationaliseringen. Särskilt påtagliga tidsvinster kan uppnås i
sådana fall, då successiva ändringar i fastighetsindelningen måste genomföras
i tämligen snabb följd, något som blir allt vanligare vid markexploatering
och i andra sammanhang.

På anförda grunder bedömer jag för min del att den föreslagna reformen
har en avsevärd betydelse för rationalisering av fastighetsbildningen.

Vad jag nu har anfört visar att den föreslagna reformen skulle medföra
väsentliga fördelar och att den står i överensstämmelse med de tankegångar
som ligger bakom förslaget till den nya fastighetsbildningslagstiftning som
håller på att utarbetas inom departementet. Trots de betänkligheter som
kan anföras mot att genomföra reformen — som otvivelaktigt innebär en
2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 1

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

principiell nyhet i förhållande till gällande rätt — anser jag därför att lantmäteristyrelsens
förslag bör genomföras. Det är emellertid uppenbart att
detta kräver kompletteringar av de regler som f. n. gäller för att ägokravsjämkning
skall få äga rum.

Att en rätt till obegränsad ägokravs jämkning kräver särskilda regler
sammanhänger med att en sådan rätt öppnar möjlighet till transaktioner
med samma reella innebörd som överlåtelser av fast egendom. En av anledningarna
till att man ställt upp den nu gällande gränsen på 10 % är som
redan antytts önskemålet att markera gränsen mot köp eller andra former
av överlåtelse. I förslaget till FBL har fastighetsbildningskommittén dragit
konsekvenserna av nyssnämnda förhållande. Detta kommer tydligast till
uttryck genom att man uppställt samma formkrav för överenskommelse
som innebär ägokravsjämkning som för överlåtelse av fast egendom. Den
obegränsade möjligheten att överföra mark har emellertid också på andra
sätt satt sina spår i lagförslaget. Det återstår nu att pröva i vad mån motsvarande
lösningar bör eller kan tillgripas vid den nu avsedda reformen
inom i första hand jorddelningslagens ram.

överlåtelser av delar av fastigheter fullföljs i regel genom avstyckning,
eventuellt i förening med sammanläggning. Avstyckning får inte ske om
inte vissa ganska stränga jordpolitiska villkor är uppfyllda. När det gäller
frivilligt ägoutbyte och frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte uppställer
jorddelningslagen däremot inte annat krav än att fastighetsindelningen inte
får försämras. Eftersom det varken ställts något lämplighetskrav på de berörda
fastigheterna eller föreskrivs att fastighetsindelningen skall förbättras
är det angivna villkoret till sin praktiska innebörd liberalt i förhållande
till både gällande fastighetsbildningsrätt i övrigt och förslaget till FBL. Om
möjligheterna till ändring i fastighetsindelningen genom frivilliga åtgärder
nu skall avsevärt vidgas torde gällande jordpolitiska villkor höra skärpas.
Lämpligt synes vara att uppställa som huvudvillkor att fastighetsindelningen
skall förbättras. Detta villkor bör därvid avse inte bara åtgärder
som innebär marköverföring utöver nu gällande procentgräns utan alla
ägoutbyten och ägokravs jämkningar som sker enligt reglerna för frivilliga
åtgärder. Ett sådant förbättringsvillkor innebär inte exakt överensstämmelse
med förslaget till FBL. Full överensstämmelse kan av lagtekniska
skäl inte gärna nås i detta begränsade sammanhang. Det angivna villkoret
stämmer emellertid överens med grunderna för förslaget till FBL och torde
i de flesta fall leda till samma resultat.

Den skisserade skärpningen innebär i förhållande till gällande rätt praktiskt
sett inte så mycket som kanske i förstone vill synas. I flertalet fall,
då sakägare är ense om en regleringsåtgärd, torde anledningen till att åtgärden
kommer till stånd vara att den innebär en förbättring av fastighetsindelningen.
Skärpningen hindrar emellertid sådana mera undantagsvis
förekommande fall, då denna förutsättning inte föreligger.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 19

Förutom nu angivna villkor bör liksom f. n. som förutsättning för frivilligt
ägoutbyte gälla att åtgärden inte får försvåra fastighetsindelningens
genomförande enligt fastställd stadsplan eller vissa andra planer enligt
byggnadslagen.

Av skäl som jag redan har berört bör gällande villkor om avhändelse
av fast egendom iakttas för att en fastighet genom frivilligt ägoutbyte eller
frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte skall få minskas mera än de nuvarande
bestämmelserna medger. En särskild föreskrift härom behövs.
Uppgiften att vaka över efterföljden av denna föreskrift kommer att vila
på förrättningsmannen eller i förekommande fall förrättningsmännen. Anordningen
innebär i stora drag att förrättningsmannen prövar överenskommelse
om minskning av fastighet på motsvarande sätt som inskrivningsdomaren
vid ansökan om lagfart kontrollerar att gällande villkor
för avhändelse är uppfyllda. Minskning mot penningersättning — som är
det normala —- är därvid att jämställa med försäljning, medan minskning
när överenskommelsen innebär att ersättning inte skall utgå är att jämställa
med gåva. Innebär överenskommelse större minskning än nuvarande
procentgräns medger torde hela minskningen, inte bara vad som överstiger
10 %, böra utgöra föremål för prövningen.

Överenskommelse om ägobyte skall enligt gällande bestämmelser träffas
genom förening, dvs. en skriftlig avhandling som undertecknas av berörda
fastighetsägare, bestyrks av gode männen eller, om sådana inte biträder,
av lantmätaren samt biläggs förrättningsprotokollet. Tillämpning av reglerna
om frivillig ägokravsjämkning vid laga skifte förutsätter skriftligt
medgivande av berörda ägare, dvs. skriftlig förklaring av delägare som avstår
eller erhåller mark. Sådan förklaring torde i likhet med förening biläggas
förrättningsprotokollet.

Förening och förklaring enligt nu angivna regler torde, tillsammans med
vad som i övrigt förekommer vid förrättningen, ge minst samma garantier
som en köpehandling eller motsvarande handling för att äganderättsförhållandena
blir ldara och otvetydiga och att föryttring av fast egendom
inte sker utan moget övervägande. Det finns därför inte anledning att nu
ställa upp något särskilt formkrav för överenskommelse om sådan minskning
av fastighet som är att jämställa med avhändelse.

I anslutning till villkor för avhändelse av fast egendom finns bestämmelser
om påföljd av att sådant villkor inte iakttas. Så t. ex. är avhändelse, som
sker utan erforderligt samtycke av make, ogiltig om maken väcker klander
inom viss tid (6 kap. 4 § andra stycket giftermålsbalken). Dessa påföljdsbestämmelser
bör inte gälla vid ägokravsjämkning. Överenskommelse om
marköverföring innebär inte att marken överlåts utan överenskommelsen
är ett led i en officiell förrättning och kan närmast jämföras med en rättegångshandling.
Det erforderliga skyddet för t. ex. make ligger i första hand i
förrättningsmannens prövning och i andra hand i utvägen att anlita extraordinära
rättsmedel.

2f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt 1 avd. Nr 1

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1968

Obegränsade möjligheter till ägokravsjämkning aktualiserar också frågan
om regler till skydd för inteckningshavarnas intressen. För frivilligt
ägoutbyte och för minskning av fastighet genom frivillig ägokravsjämkning
vid laga skifte krävs nu medgivande från innehavarna av fordringar och
andra rättigheter, för vilka fastigheterna i fråga häftar på grund av inteckning
eller eljest. Om det är uppenbart att åtgärden inte kan lända innehavare
av sådan fordran eller rättighet till skada, behöver dock medgivande
inte inhämtas. Dessa regler bör gälla också vid åtgärder enligt de
bestämmelser som nu föreslås.

Beträffande innebörden av det oskadlighetskriterium, som skall vara uppfyllt
för att rättighetshavares medgivande skall kunna undvaras, vill jag
hänvisa till de uttalanden som gjordes åren 1951 och 1955 när nuvarande
regler om frivilligt ägoutbyte resp. frivillig ägokravsjämkning vid laga
skifte tillkom. Oskadlighetsvillkoret bör sålunda inte anses uppfyllt om det
föreligger den ringaste tveksamhet därom hos den prövande myndigheten
(prop. 1951: 159 s. 93) och denna bör alltså iaktta den största försiktighet
(prop. 1955:89 s. 34). Det kan tilläggas att det nu avsedda slopandet av
gränsen för frivillig minskning av fastighet inte ger någon ökad räckvidd
åt oskadlighetsvillkoret i fall då fastighet är mera avsevärt belastad av inteckningar
eller andra rättigheter. I sådana fall är ju nämligen redan en
minskning av 10 % i allmänhet för stor för att kunna anses uppenbart
oskadlig. Vidare bör uppmärksammas, att oskadlighetsvillkoret innefattar
beaktande av förändring inte bara i fråga om uppskattningsinnehåll utan
också beträffande andra värdefaktorer.

Gällande regler om inteckningshavarskyddet beaktar inte inteckningar i
andra fastigheter än dem som ingår i ägoutbyte eller minskas genom ägokravsjämkning
vid laga skifte. Emellertid kan sådana ändringar i fastighetsindelningen
i vissa fall vara av betydelse för inteckningar i andra fastigheter.
Om nämligen fastighet, som ingår i ägoutbyte eller minskas genom
ägokravsjämkning vid laga skifte, är gemensamt intecknad med annan
fastighet kan innehavare av särinteckning i sistnämnda fastighet, gällande
med lika rätt som eller sämre rätt än den gemensamma inteckningen, få sin
säkerhet försämrad genom att den särinteclcnade fastighetens ansvar för
den gemensamma inteckningen ökar till följd av ägoutbyte eller laga skiftet.
Förändringen kan ha betydelse inte bara för särinteckningens innehavare
utan också för den särintecknade fastighetens ägare, om denne är en annan
än ägaren till den fastighet som ingår i ägoutbytet eller minskas genom laga
skiftet.

Det här berörda förhållandet kan få praktisk betydelse i fall då fastighets
uppskattningsinnehåll minskas utöver nu gällande jämkningsgräns.
Problemet bör därför nu lösas för dessa fall. Lösningen kan, som en av
remissinstanserna antytt, lämpligen nås genom att man uppställer krav
på motsvarande medgivanden av fastighetsägare och inteckningshavare

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 21

som krävs när gemensam inteckning skall dödas i någon av de intecknade
fastigheterna med förbehåll enligt 33 § inteckningsförordningen, dvs. förbehåll
att inteckningshavaren far halla sig till de övriga gemensamt intecknade
fastigheterna (relaxation). I fall då samtliga de gemensamt intecknade
fastigheterna är primäransvariga innebär detta att medgivande behövs
från dessa fastigheters ägare och från innehavare av fordran eller annan
rättighet, om rättigheten gäller i eu eller flera av fastigheterna med lika rätt
som eller sämre rätt än den gemensamma inteckningen. Om det är uppenbart
att rättighetshavarnas intressen inte kan skadas, bör förrättningsmannen
dock ha rätt att underlåta infordra samtycke, dvs. samtycke bör kunna
ersättas av oskadlighetsprövning enligt samma principer som i gällande rätt.
Jag vill emellertid framhålla att förekomsten av gemensamma inteckningar
ofta gör det svårt att bedöma ansvarsfördelningen mellan de berörda fastigheterna.

De regler som begränsar möjligheterna till frivillig ägokravs jämkning anknyter
till minskningen i uppskattningsinnehåll men inte till den ökning av
annan eller andra fastigheters uppskattningsinnehåll, som utgör den andra
sidan av jämkningen. Indirekt leder emellertid begränsningen av minusavvikelsen
till att också plusavvikelsen blir begränsad, nämligen till samma
belopp som minskningen. Även om den totala plusavvikelsen vid en förrättning
som berör flera fastigheter inte behöver falla procentuellt lika på de
fastigheter som ökas är det dock tydligt att gällande regler i stort sett inte
gör det möjligt att väsentligt öka fastighets uppskattningsinnehåll. Gällande
lagregler om inskränkning i rätten att förvärva fast egendom avser i överensstämmelse
härmed inte marköverföring genom ägokravs jämkning eller
över huvud taget genom omreglerande fastighetsbildning. Om möjligheterna
till frivillig ägokravsjämkning nu vidgas kommer fastigheter att kunna utökas
väsentligt. Fråga uppstår då om detta medför behov av särskilda bestämmelser
med hänsyn till gällande inskränkningar i förvärvsrätten.

Bland de förvärvsinskränkningar som avses kan i första hand nämnas
jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290). Huvudregeln beträffande fast
egendom som är taxerad som jordbruksfastighet är att den inte får förvärvas
utan tillstånd av lantbruksnämnd. Utlänningars rätt att förvärva fast
egendom regleras av lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag (1916 års lag). Tillstånd att förvärva fast egendom lämnas enligt
denna lag av Kungl. Maj :t eller i vissa fall av länsstyrelsen. Det finns vidare
vissa inskränkningar med mera begränsad räckvidd. Sålunda är bankers
och andra kreditinrättningars rätt att förvärva fast egendom begränsad
genom vissa bestämmelser i banklagstiftningen och enligt 24 § lagen
den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled skall flottningsföreningars
rätt att förvärva fast egendom prövas av länsstyrelsen.

Uttrycket förvärv av fast egendom, vilket används i flertalet av de be -

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

rörda bestämmelserna, innefattar köp och byte m. fl. fång men däremot
inte marköverföring genom ägoutbyte, laga skifte eller liknande åtgärd. I
jordförvärvslagen anges uttryckligen vilka slag av förvärv lagen avser, och
därvid nämns inte marköverföring. Både jordförvärvslagen och 1916 års laginnehåller
uttryckliga regler som innebär att tillståndspliktiga fång blir
ogiltiga om tillstånd inte söks inom föreskriven tid eller ansökan avslås.

Vid tillskottsförvärv som avser del av fastighet och alltså föranleder avstyckning
och sammanläggning samordnas fastighetsbildningen och jordförvärvsprövningen
genom särskilda bestämmelser i jordförvärvslagen (3 §).
Dessa innebär i stort sett att förvärvaren inte behöver söka förvärvstillstånd
och att lantmätaren skall underställa lantbruksnämnden frågan om
förvärvstillstånd i fall då avslagsanledning kan antas föreligga. Eftersom
tillskottsförvärv normalt leder till en förbättrad fastighetsindelning är sådana
förvärv i regel inte beroende av tillstånd.

Utvidgning av fastighet genom marköverföring enligt de regler om frivillig
ägokravs jämkning som nu föreslås bör i förevarande sammanhang
i princip jämställas med utvidgning genom köp som föranleder avstyckning
och sammanläggning, även om förutsättningarna är något olika med hänsyn
till att de jordpolitiska villkoren inte är desamma. Jordförvärvslagen bör
alltså beaktas vid marköverföring enligt den av mig förordade ordningen i
samma utsträckning som vid avstyckning och sammanläggning. Detta torde
inte kunna ske utan särskilda regler. Dessa regler kan placeras antingen i
jordförvärvslagen eller i fastighetsbildningslagstiftningen. Eftersom frågan
om behovet av regler i ämnet samt reglernas innehåll, räckvidd och placering
torde få tas upp från nya utgångspunkter vid beredningen av förslaget till
FBL bör frågan nu lösas provisoriskt på enklast möjliga sätt. Jag föreslår
därför att man i JDL tar in en regel som innebär att fastighets uppskattningsinnehåll
inte får ökas väsentligt genom ägokravs jämkning enligt de
nya reglerna om syftet med jordförvärvslagen därigenom skulle motverkas.
I tveksamma fall bör samråd ske med lantbruksnämnden. Erforderliga föreskrifter
om samråd bör meddelas av Kungl. Maj :t. Reglerna i 3 § jordförvärvslagen
kan tjäna som vägledning både sakligt och förfarandemässigt.
Jag vill erinra om att överlantmätaren ingår som ledamot i lantbruksnämndens
strukturdelegation, som har att i första hand avgöra ärenden av detta
slag. Det föreligger alltså goda förutsättningar för en samordning mellan
lantbruksnämndens och lantmäteriets prövning av hithörande frågor.

1916 års lag innebär att utländska rättssubjekt samt svenska rättssubjekt,
vari utländska intressen kan göra sig gällande, inte får förvärva fast
egendom bär i riket utan tillstånd för varje särskilt fall. I vissa fall som
är tämligen noggrannt specificerade i lagen meddelas tillstånd eller visst
därmed jämförligt beslut av länsstyrelsen. I övriga fall, för vilka lagen inte
lämnar några närmare bestämmelser, är Kungl. Maj :t koncessionsmyndig -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

het. Några regler som motsvarar 3 § jordförvärvslagen och alltså samordnar
tillståndsprövningen med den prövning som sker vid avstyckning och
sammanläggning finns inte.

Marköverföring enligt de nya reglerna bör inte få ske i strid mot syftet
med 1916 års lag. Om den förut skisserade nya bestämmelsen, enligt vilken
syftet med jordförvärvslagen inte får motverkas, utformas så att den avser
inte bara jordförvärvslagen utan all lagstiftning om inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom, kommer den att omfatta också 1916 års lag samt
övriga förut berörda förvärvsförbud. En sådan anordning som är lagtekniskt
lämplig under nuvarande förutsättningar står i god överensstämmelse
med förslaget till FBL (5 kap. 19 §). Behövliga samrådsföreskrifter
bör meddelas av Kungl. Maj :t. I marköverföringssituationer, som motsvarar
förvärvsfall där Kungl. Maj :t är tillståndsmyndighet, bör förrättningsmännen
hänvisas att samråda med länsstyrelsen som i vissa fall torde få underställa
Kungl. Maj :t frågan.

När samrådsmyndighet yttrar sig i fråga huruvida marköverföring skulle
motverka syftet med jordförvärvslagen resp. 1916 års lag eller annan legal
inskränkning i förvärvsrätten bör detta yttrande vara utslagsgivande för
förrättningsmannens bedömning av samma fråga. En särskild regel härom
synes inte nödvändig. Skulle marköverföring ske i strid mot yttrande från
vederbörande myndighet, torde bestämmelserna i 21 kap. 43 § JDL medföra
att överlantmätaren hänskjuter fastställelsefrågan till ägodelningsrätten.

Finner förrättningsmannen att den regel varom nu är fråga lägger hinder
i vägen för viss marköverföring blir följden givetvis att marköverföring
inte kommer till stånd. Det behövs alltså inte någon regel om ogiltighet,
såsom vid förvärv i strid mot bl. a. jordförvärvslagen.

Innan jag går in på frågan hur de nya reglerna om ägokravsjämkning
lagtekniskt skall genomföras vill jag något beröra den av lantmäteristyrelsen
upptagna frågan om tillåtligheten av ensidiga ägoutbyten. Jag begränsar
mig därvid till ägoutbyten enligt 8 kap. 4 § JDL, dvs. frivilliga ägoutbyten.

Enligt min mening finns det inte några sakliga skäl att vid frivilligt ägoutbyte
kräva att vederlag i första hand bör utgå i form av mark eller att
ens någon del av vederlaget skall bestå av mark. Det bör räcka med att de
i lagen angivna villkoren för ägoutbyte är uppfyllda. Enligt nuvarande regler
skall alltså bl. a. iakttas att fastighets uppskattningsinnehåll inte får
minskas mera än 10 %. Ensidiga ägoutbyten bör emellertid vara tillåtna
även om denna procentgräns slopas. Från språklig synpunkt skulle det vara
önskvärt att samtidigt ändra lagens terminologi och ersätta uttrycket ägoutbyte
med t. ex. marköverföring, i enlighet med förslaget till FBL. En
sådan ändring kan emellertid inte inpassas i gällande lag i samband med
den nu aktuella partiella reformen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

I specialmotiveringen till ändringen i 19 kap. 9 § jorddelningslagen anförde
departementschefen följande.

Paragrafen, som f. n. innehåller vissa föreskrifter om vad som skall tas
in i protokollet, har kompletterats med en föreskrift om att protokoll skall
föras vid avstyckning.

Vid avstyckning enligt JDL gäller att lantmätaren skall föra protokoll
över allt som förekommer vid varje sammanträde under förrättningen.
Vid avstyckning enligt FBLS skall förrättningsmannen föra protokoll över
allt som förekommer vid förrättningen. I praktiken torde protokollen i
båda fallen innehålla ungefär detsamma, nämligen i huvudsak eu redovisning
anknuten till sammanträdena. Protokoll bör emellertid lämpligen
föras också i fall då förrättning enligt de avsedda nya reglerna handläggs
helt utan sammanträde. Regeln i FBLS är därvid redan så utformad
att den inte behöver ändras. I JDL behövs emellertid en ny föreskrift,
som klargör att protokollet vid avstyckning utan sammanträde skall avse
förrättningen. Denna föreskrift har placerats i 9 §. Placeringen innebär
att föreskriften kommer att avse också avstyckning som handläggs med
sammanträde. Detta medför en lagteknisk förenkling vid utformningen
av hänvisningen i FBLS, och dessutom vinns full överensstämmelse mellan
reglerna om protokoll vid avstyckning enligt 5 kap. FBLS och 19 kap.
JDL.

Lagrådsgranskningen

Lagrådet har ansett sig kunna godta slopandet av sammanträdestvånget
och i denna del endast föreslagit några jämkningar i lagtexten. Dessa har
beaktats vid den slutliga utformningen av lagförslaget.

Vid gäller slopandet av nuvarande procentgräns vid ägoutbyte och laga
skifte har lagrådet hemställt att det remitterade förslaget icke upphöjs till
lag.

Lagrådet har anfört bl. a. följande.

Såsom framhålls i remissprotokollet betonades i samband med att gällande
procentgräns för ägokravsjämkning uppdrogs att gränsen markerade
skiljelinjen mot transaktioner som borde ske under iakttagande av reglerna
för fastighetsköp. Beträffande sådan marköverföring som nu förordas skola
tillåtas ovanför denna gräns, konstateras ock i överensstämmelse härmed
att den i verkligheten är av den art för vilken hittillsdags enbart de
privaträttsliga instituten köp och gåva stått till buds. Förslaget går emellertid
ut på att marköverföringen skall kunna äga rum utan att de nämnda
privaträttsliga instituten anlitas; marköverföringen skall ju åstadkommas
genom själva ägoutbytet respektive laga skiftet. Härav måste i sin tur följa

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

det avsteget från verkningarna av köp och gåva att den överförda marken
— liksom i fall av ägokravs jämkning enligt nuvarande regler om ägoutbyte
och laga skift — tillförs den mottagande parten i princip fri från aila slags
gravationer. Nämnda båda förhållanden har utgjort grundvalen för den närmare
konstruktionen av de föreslagna bestämmelserna om ifrågavarande utvidgade
möjlighet till marköverföring medelst ägoutbyte och laga skifte. I
stället för den överlåtelseform som föreskrivits beträffande de privaträttsliga
instituten köp och gåva skall träda förening (vid laga skifte förklaring), bestyrkt
av förrättningsmannen (-män), varemot de för köp och gåva uppställda
materiella betingelserna i princip skall iakttas såväl i vad de hänför sig
till avhändelsebefogenheten som i vad de rör förvärvsrätten. Den överförda
markens befriande från gravationer skall ernås på grundval av medgivanden
till befrielsen från deras sida vilkas samtycke skulle vara nödvändigt vid
partiell dödning enligt inteckningsförordningen; häftar marken för fordran
gemensamt med annan fastighet, skall medgivanden krävas i enlighet med
vad därom föreskrivs uti inteckningsförordningens stadganden om gemensam
intecknings partiella dödande under förbehåll om bibehållen förmånsoch
betalningsrätt, s. k. rclaxation. Är det uppenbart alt marköverföringen
inte kan lända vederbörande intressent till skada, skall gravationernas avlastande
dock kunna ske utan att sådana medgivanden föreligger. Förhandenvaron
av de sålunda angivna rekvisiten för avhändelsen/förvärvet och
gravationsbefrielsen skall prövas av förrättningsmannen.

Redan den omständigheten att en rättslig disposition som reellt har samma
innebörd som köp eller gåva av fast egendom skall kunna försiggå med
åsidosättande av formkraven för dylika transaktioner är ägnad framkalla
tvekan. Kungl. Maj :ts till lagrådet remitterade förslag till ny jordabalk
kan inte sägas innefatta något egentligt avkall på rådande formkrav. Helt
vid sidan av de uppmärksammade överväganden angående fastighetsöverlåtelsens
form vilka anställts inom ramen för jordabalksarhetet föreslås nu
en överlåtelsetyp, frigjord både från kravet på dubbla vittnen och från skyldigheten
att söka lagfart samt inbjudande till flitigt utnyttjande. Det angelägna
i att ett kringgående av vedertagna civilrättsliga former inte skall leda
till en försvagning av deras rättsskydd för vilka formerna tillskapats uppfordrar
alltid till försiktighet.

Som förut nämnts innebär förslaget att de rörande köp och gåva uppställda
materiella betingelserna skall i princip iakttas beträffande marköverföringen,
något som avser transaktionen både såsom avhändelse betraktad och
i dess betydelse av förvärv. I det förra hänseendet uttrycks beroendeförhållandet
till reglerna för de privaträttsliga instituten så, att i fråga om delägares
rätt att träffa förening angående marköverföring skall gälla samma
villkor som för avhändelse av fast egendom. Denna regel, vilken enligt remissprotokollet
grundas på förutsättningen att förrättningsmannen skall
ombesörja motsvarande prövning som vid köp och gåva ankommer på in -

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1968

skrivningsdomaren, synes inte kunna undgå att vålla bekymmer vid tilllämpningen.

Till en början bör betonas att de granskningsuppgifter som läggs på förrättningsmannen
är både vidsträckta och mångskiftande. Sedan förrättningsmannen
undersökt om den avhändande parten kan styrka sin laga åtkomst
har han att konstatera huruvida i övrigt förutsättningarna för avhändelsens
giltighet är för handen. Härvid är att främst beakta de omständigheter
av varierande slag vilka enligt lag kan göra avhändelsen ogiltig, vare
sig dessa omständigheter förlänar avhändelsen en ofrånkomlig ogiltighet
(s. k. nullitetsgrunder, t. ex. att omyndig avhänder sig fast egendom utan
förmyndarens och förmynderskapsdomstolens samtycke) eller de skapar
ogiltighet endast försåvitt avhändelsen klandras under förloppet av viss
preklusionsfrist (s. k. klandergrunder, t. ex. avsaknaden av makes samtycke).
Beträffande avhändare som är juridisk person kommer ytterligare
i åtanke sådana eventuellt förefintliga hinder mot avhändelse vilka vid sidan
av de legala ogiltighetsgrunderna må vara föreskrivna i bolagsordningar,
föreningsstadgar, stiftelsereglementen etc.

Det torde kunna hävdas att vissa av de granskningsuppgifter som nu antytts
förutsätter mera ingående juridiska insikter än som bibringats lantmätaren
under hans utbildning för yrket. Vidare är väl oomtvistligt att inskrivningsdomaren
redan till följd av de rent organisatoriska förhållandena
är bättre rustad att fullgöra motsvarande uppgifter; han har ju omedelbar
tillgång till det material som är av central betydelse för granskningens utförande
(fastighetsböcker, dagböcker). Än mer beaktansvärt i sammanhanget
är emellertid att förrättningsmannen är faktiskt urståndsatt att slutgiltigt
ta ställning till huruvida de i förslaget åsyftade avhändelsevillkoren
är för handen. Detta ställningstagande måste hänföra sig till den tidpunkt
då avhändelsen verkligen kommer till stånd. Härvidlag är att märka att
föreningen ingalunda har den verkan att äganderättsövergången sker genom
densamma. Föreningen bär rättslig betydelse enbart såsom förtida
samtycke till den äganderättsförändring som kommer att ske genom
fastighetsindelningsförändringen. Viss osäkerhet kan måhända sägas ha
varit rådande i svensk rätt angående när en fastighetsindelningsförändring
skall anses ha inträtt (jämför SOU 1963:68 s. 133 ff och 782).
Tidigare tidpunkt än dagen för jorddelningsförrättningens fastställande synes
dock aldrig ha ifrågasatts; valet har närmast stått mellan fastställelsedagen
och registreringsdagen. I själva verket torde nog numera föreligga
enighet om att fastighetsindelningsförändringen inträder vid fastställelseiidpunkten
(i fastighetsbildningskommitténs förslag till ny fastighetsbildningslagstiftning,
SOU 1963:68, föreslås registreringstidpunkten bli den
relevanta). All den granskning varom i det föregående varit tal skall fördenskull
hänföras till förhållandena å dagen för ägoutbytets respektive laga
skiftets fastställande. Granskningsuppgifterna kommer med andra ord att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 27

åvila fastställelsemyndigheten (alltså normalt överlantmätaren). Denna
myndighet kan inte förlita sig på att förhållandena vid fastställelsetidpunkien
är överensstämmande med dem som rådde när förrättningsmannen verkställde
sin prövning. Under mellantiden kan läget ha hunnit bli helt förändrat;
exempelvis torde ingenting hindra att fastighetsägaren som underskrivit
föreningen sedermera genom privat rät t stig överlåtelse avhänt sig sin fastighet
och att förvärvaren vid fastställelsetidpunkten står som lagfaren ägare.
Det säger sig självt att de vid förrättningen konstaterade förutsättningarna
för marköverföringen därmed kommit att falla. Remissprotokollet
som över huvud taget inte beaktat spörsmålet om till vilken tidpunkt ifrågavarande
granskning skall hänföra sig behandlar inte en komplikation som
den nyss nämnda. Hur den skall kunna bemästras torde inte vara lätt att
anvisa.

Med marköverföringen betraktad såsom avhändelse är också förbundna
vissa frågeställningar av mera speciell beskaffenhet. Det måste vara önskvärt
för att inte säga nödvändigt att marköverföringen inte sker medan betingelserna
för avhändelsens giltighet ännu ter sig oklara. Uppenbarligen
med hänsyftning härpå har i remissprotokollet berörts den i 6 kap. 4 §
andra stycket giftermålsbalken upptagna bestämmelsen om makes rätt till
klander utav avhändelse som andra maken gjort utan erforderligt samtycke.
Det uttalas att en bestämmelse sådan som den nyss omförmälda inte bör
kunna åberopas sedan marköverföring genom ägokravsjämkning ägt rum.
Överenskommelse om marköverföring innebär nämligen, sägs det, inte att
marken överlåts utan överenskommelsen är ett led i en officiell förrättning
och kan närmast jämföras med en rättegångshandling. Och det tilläggs att
erforderligt skydd för t. ex. make ligger i första hand i förrättningsmannens
prövning och i andra hand i utvägen att anlita extraordinära rättsmedel. Det
synes tveksamt huruvida den ståndpunkt som kommit till uttryck i det nu
återgivna uttalandet står i god överensstämmelse med den föreslagna lagtextens
förbehållslösa lydelse, nämligen att i fråga om delägares rätt att
träffa förening om eller samtycke till marköverföringen skall gälla samma
villkor som för avhändelse av fast egendom. För att skänka full tydlighet
rörande den i remissprofokollet anvisade tillämpningen borde lagtexten
egentligen förses med ett tillägg, utvisande att förekommande civilrättsliga
bestämmelser om rätt att under viss tidsfrist efter avhändelsen angripa denna
med klander inte får åberopas beträffande marköverföring som genomförts
medelst ägokravsjämkning. Även om ett lagstadgande med sist antydda
avfattning meddelas, förefaller det emellertid som att därmed inte vore
ovillkorligen sörjt för att frågan om avhändelsens giltighet skulle efter
marköverföringens verkställande kunna aktualiseras enbart genom besvär
mot förrättningen. Så ter det sig ovisst huruvida förrättningen och dess
fastställande skulle förmå bota ogiltighet som är av nullitetsförlänande natur.
Det torde ha ansetts nödvändigt att söka undvika den brist i överensstäm -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

melse mellan fastighetsbildningen och äganderättsförhållandena som kunde
uppkomma om talan mot avhändelsen som sådan skulle vara möjlig vid sidan
av talan mot förrättningen. Man har utgått från att det ligger en trygghet
i att avhändelsen granskas vid förrättningen och fastställelseprövningen.
Emellertid skulle den sålunda angivna ordningen, åtminstone om den skall
inbegripa även nullitetsgrunder, i jämförelse med vad som gäller om köp
och gåva medföra att skyddet mot otillbörliga förfoganden minskas, eftersom
möjligheten att påtala misstag i förrättningen är tämligen begränsad.
Det kan i detta sammanhang påpekas att extraordinära rättsmedel torde
kunna anlitas endast i mindre omfattning. Ehuru här är fråga om undantagsfall,
finner lagrådet dock föga tillfredsställande att de transaktioner i
form av ägokravsj ämkning vilka, såsom i remissprotokollet påpekas, har
samma reella innebörd som överlåtelser av fast egendom skall vara förknippade
med i vissa hänseenden mindre betryggande skyddsregler.

Antagligt är ändock att de mest bekymmersamma komplikationerna skulle
alstras vid kontrollen av att det föreligger vederbörliga medgivanden till
den gravationsavlastning som marköverföringen utlöser. I det stora hela anmäler
sig här samma invändningar som i det föregående framställts beträffande
kontrollen av själva avhändelseförutsättningarna. En skillnad är
emellertid att invändningarna gör sig ännu mera allvarligt gällande i vad
de hänför sig till den tilltänkta ordningen för nu ifrågavarande granskning.
Detta konstaterande har sin grund inte minst i det rörliga läge som av naturliga
skäl präglar bilden på gravationssidan och i synnerhet beträffande
panträttsbelastningarna. De uppgifter som i förevarande hänseende avses
skola åvila förrättningsmannen inskränker sig för övrigt inte till den rent
kontrollerande funktionen. Som framgått ingår ibland en skönsmässig värdering
i prövningen. I så måtto sträcker sig denna följaktligen rentav längre
än inskrivningsdomarens prövning i jämförliga situationer. Också bortsett
härifrån skulle förrättningsmannen, särskilt när bedömningen kommer att
inbegripa gemensamma inteckningar, dvs. i lägen motsvarande de av inskrivningsdomaren
handlagda relaxationsärendena, kunna ställas inför frågor
där hans hittillsvarande utbildning måhända inte skulle ge honom säker
vägledning. Förrättningsmannens förut berörda svårigheter til! följd av att
de organisatoriska förhållandena är vida mindre gynnsamma för hans del
än för inskrivningsdomaren blir dessutom särskilt besvärande för honom
i nu ifrågavarande avseende. Aktgivandet på de oupphörliga skiftningarna
i gravationsläget kräver i speciellt hög grad en ständig och omedelbar tillgång
till fastighetsböckerna och likartade upplysningskällor. Från inskrivningsdomaren
införskaffade gravationsbevis utgör härvidlag knappast något
betryggande hjälpmedel, eftersom gravationsbevis sällan kan ha aktualitet
ens när det når mottagaren. Slutligen tillkommer så den ovan framförda
erinringen att äganderättsförändringen — och i och med den gravationsavlastningen
— inte inträder under den tid förrättningsmannen har ären -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

det i sin hand utan först vid fastställelsetidpunkten. Kontrollen av att erforderliga
medgivanden till gravationsbefrielsen förefinns måste därför på
samma sätt som kontrollen av själva avhändelseförutsättningarna ytterst
falla på fastställelsemyndiglieten. Såvitt angår gravationsläget får fastställelsemyndighetens
egen kontrollfunktion påtaglig vikt med tanke på att upprepade
skiftningar på detta område som sagt är normala företeelser och att
\issa
förloppet mellan förrättningens avslutande och fastställelsedagen, åtminstone
om marköverföringen berör gemensamma inteckningar av mera vidlyftig
beskaffenhet. Utan vidare torde förstås att ett dylikt, i förslaget inte
förutsatt övervältrande pa fastställelsemyndigheten av kontrolluppgifter
som avselts skola vila på förrättningsinannen reser starka tvivel på att reformen
är genomförbar. Tveksamheten får ytterligare näring av en specifikt
teknisk omständighet. Vad beträffar fordringsinteckningshavare lämnas de
medgivanden som erfordras i ett av inskrivningsdomaren handlagt dödningsärende
så gott som uteslutande i den formen att inteckningshandlingen
inges till inskrivningsdomaren. Denna ordning är betingad av att fordringsinteckningarna
regelmässigt har den rättsliga beskaffenheten av innehavarpapper.
När det gäller att i förevarande marköverföringssammanhang
tillhandahålla de medgivanden som där blir behövliga, synes en motsvarande
ordning ofrånkomlig. Innehavarna av berörda fordringsinteckningar skulle
alltså ha att avlämna dessa till förrättningsinannen som till sitt förfogande
borde ha betryggande förvaringsutrymmen (kassavalv). I och för sig kan
det vålla olägenheter att förrättningsinannen under måhända jämförelsevis
lång tid skulle komma att behålla inteckningshandlingarna i sitt förvar (inskrivningsdomaren
behöver i allmänhet inte ha tillgång till handlingarna
längre än ett par veckor). De olägliga verkningarna härav skall dock inte
överdrivas. Värre är att förrättningsinannen efter förrättningens avslutande
inte skulle kunna återställa inteckningshandlingarna till vederbörande.
Eftersom handlingarna måste stå fastställelsemyndigheten till buds för den
slutgiltiga och avgörande medgivandekontrollen, skulle det åligga förrättningsinannen
att vidarebefordra dem till sagda myndighet. I händelse överlantmätaren
inte skulle kunna fastställa förrättningen, skulle han ha att i
sin tur föra inteckningshandlingarna vidare till ägodelningsrätten osv. Under
sådana förhållanden skulle olägenheterna av att rättighetshavarna undandras
sina värdehandlingar bli så påfallande att de inte längre skulle
kunna godtas av dem.

Såsom en allmän reflexion må framhållas att den i vissa lägen påkallade
samordningen mellan civilrättsliga omgestaltningar och förändringar i fastighetsindelningen
nödvändigtvis måste skapa ömtåliga problem och att det
hittills knappast ansetts görligt att lösa dessa på annat sätt än genom att inkoppla
inskrivningsväsendet i proceduren. EU närliggande exempel erbjuder
förhållandena vid avstyckning i och för sammanläggning. Nödvändigheten

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

att bringa sammanläggningskomponenterna i överensstämmelse med varandra
såväl i lagfarts- som i gravationshänseende har där beaktas genom
ett nära samspel mellan inskrivningsdomaren och ägodelningsdomaren. Det
är svårt att se hur en likvärdig samordning skulle kunna arrangeras helt
utan inskrivningsväsendets omedelbara medverkan.

Till kategorin rättighetshavare vilkas medgivande till marköverföringen
inte erfordras hör sådana nyttjanderättshavare som inte förskaffat sig inteckning
till säkerhet för sin rätt. Här kommer i betraktande inte minst den
av allt att döma stora grupp jordbruksarrendatorer utan inteckningsskydd.
I förslaget till ny fastighetsbildningslagstiftning har med avseende
å en jämförbar marköverföring upptagits bestämmelser ägnade att trygga
nyttjanderättshavarens ställning. Bestämmelserna möjliggör att nyttjanderättshavaren
får sig nytt område anvisat för nyttjanderättens utövning,
därest genom marköverföringen det ursprungliga nyttj anderättsobj ektet
frångår upplåtarens fastighet (se 5 kap. 32 § i nämnda förslag). Någon motsvarande
anordning till nyttjanderättshavarens säkerställande möter inte i
nu förevarande förslag. Inte heller kan det i 2 kap. 27 § första stycket lagen
om nyttjanderätt till fast egendom inrymda stadgandet skänka nyttj anderättshavaren
tillräcklig gottgörelse för den förlust som må drabba honom
genom marköverföring av nu föreslagen räckvidd. Å det sistnämnda stadgandet,
som närmast synes vara avpassat med hänsyn till mindre jämkningar
av upplåtarens ägovälde, kan nyttj anderättshavaren grunda endast
anspråk på nedsättning av arrendeavgiften, alternativt uppsägningsrätt.
Följden av att nyttj anderättsobj ektet genom marköverföringen går helt förlorat
för nyttj anderättshavaren förefaller alltså att inte vara tillräckligt
uppmärksammad. Att nyttjanderättshavaren i eu sådan belägenhet skulle
stå utan varje kompensation ter sig inte rimligt. Skulle marköverföringen
ha skett genom privaträttslig överlåtelse, hade den jordbruksarrendator
som dessförinnan tillträtt marken haft sin rätt tryggad gentemot den nye
ägaren.

Måhända skulle kunna göras gällande att den kritik som nu framförts
mot förslaget i viss mån kan riktas också mot de anordningar för ägokravsjämkning
vilka JDL redan för närvarande tillhandahåller. Sant är
att jämväl nuvarande möjligheter till frivillig ägokravsjämkning innebär en
marköverföring och att även därvidlag uppgiften att granska förutsättningarna
för överföringen är i sin helhet lagd på fastighetsbildningsorganen.
Härav följer dock inte att de svagheter som enligt lagrådets mening vidlåder
det föreslagna regelsystemet för ägokravsjämkning skulle häfta även
vid det nuvarande. Väsentliga skiljaktigheter framkommer nämligen vid
en jämförelse mellan systemen, och däri har man att finna förklaringen
till att den redan gällande regleringen på området, ehuru också den måste
erkännas innefatta vissa svaga moment, inte föranleder samma invändningar
som den föreslagna. Till en början måste beaktas att nuvarande

Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 196S 31

utrymme för ägokravsjämkning fått sin snäva begränsning just för att därmed
skulle förhindras att under beteckning av ägakravsjämkning sker
transaktioner som reellt har rättsnaturen av köp eller gåva. Att den enligt
gällande regler verkställda marköverföringen inte bär angivna rättsnatur
ger sin prägel åt fastighetsägarens medgivande till åtgärden. Detta medgivande
behöver inte uppfylla de materiellträttsliga villkor som uppställts
för köp eller gåva av fast egendom. Medgivandet är i stället att betrakta
som en helt ordinär, av part (sakägare) i den rättegång lantmäteriförrättningen
kan sägas utgöra företagen processhandling (jämför sakägares medgivande
i t. ex. gränsbestämmelser- och likvidsammanhang), och tvekan råder
inte om att medgivandet binder efterträdare i äganderätten, oavsett
om äganderättsövergången sker före fastställelsetidpunkten eller inte (jämför
3 kap. 13 § JDL). Sammanfattningsvis kan alltså beträffande nuvarande
ägokravsjämkning sägas dels att prövningen av fastighetsägarens medgivande
ingalunda har den räckvidd och vidlyftighet som betingas av det
föreslagna nya systemet dels att en under tiden mellan medgivandets lämnande
och fasställelsemyndighetens granskning inträdd förändring i äganderätten
till fastigheten inte kullkastar förutsättningarna för ägokravsjämkningens
genomförande. Att enligt den föreslagna ordningen konsekvensen
av en äganderättssuccession som inträffar efter det fastighetsägaren
lämnat sitt medgivande blir en helt annan beror, såsom tidigare utvecklats,
på att medgivandet, låt vara underkastat de villkor som gäller
för privaträttslig överlåtelse eftersom marköverföringen reellt har karaktär
av sådan överlåtelse, inte i sig har konstitutiv verkan såsom överlåtelse
utan är att uppfatta enbart som ett förtida samtycke till den först genom
fastställelsen inträdda äganderättsövergången. Mot dylik bakgrund är det
— såsom framhållits — ofrånkomligt att en före fastställelsetidpunkten
genom privaträttslig överlåtelse verkställd succession i äganderätten, åtminstone
om den före samma tidpunkt lagfarits (eller varit föremål för
lagfartsansökan), förtar varje verkan av fastighetsägarmedgivandet; det
rättsförvärv som grundats på den privaträttsliga överlåtelsen vinner enligt
vanliga konkurrensnormer företräde framför det förvärv som var avsett
att ske genom förrättningens fastställande (jämför 17 kap. 1 § i Kungl.
Maj :ts till lagrådet remitterade förslag till ny jordabalk). — Överflyttas härefter
uppmärksamheten till prövningen av betingelserna för själva gravationsavlastningen,
må vitsordas att jämförelsen mellan den nuvarande regleringen
och den föreslagna ur viss synvinkal kan sägas uppvisa större likheter
mellan systemen. De medgivanden som i detta sammanhang är nödvändiga
avfordras enligt bådadera systemen företrädesvis rättssubjekt utanför
kretsen av sakägare i förrättningen. Medgivandena kan fördenskull inte
ens vad angår nuvarande ordning karakteriseras som processhandlingar.
Inte heller utgör de sådana dispositioner som i sig utlöser en rätt sförändring.
De har i stället enligt såväl gällande som föreslagna bestäm -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

melser — liksom förslagets nyss behandlade fastighetsägarmedgivanden
till marköverföringen — beskaffenheten av förtida samtycke till den rättsförändring
som skall åvägabringas genom fastighetsindelningsförändringen.
Prövningen av att vederbörliga medgivanden är för handen måste alltså
såvitt gäller gravationsavlastningen också enligt gällande rätt hänföras till
fastställelsetidpunkten och sålunda ytterst ankomma på fastställelsemyndigheten.
Det undandrar sig lagrådets bedömande huruvida detta förhållande
är tillräckligt beaktat i den praktiska tillämpningen. En skillnad mellan
den nuvarande ordningen och den föreslagna är emellertid uppenbar
jämväl i detta hänseende, oaktat den härstädes huvudsakligen är av faktisk
natur. Med den föreslagna, av varje procentgräns obundna ägokravsjämkningen
blir prövningen av att förutsättningarna för gravationsavlastningen
föreligger — en prövning vilken i detta fall skall beakta också
sådan inteckningsgemenskap som inbegriper fastigheter utanför förrättningens
ram — så mycket mera angelägen från rättssäkerhetssynpunkt
och därför så mycket mera maktpåliggande. Prövningen måste under sådana
omständigheter oundgängligen bedrivas i full överensstämmelse med
de principer som är att iaktta vid inskrivningsdomarens motsvarande prövning.
Den blir som betonats ofta av komplicerad natur, och avkall kan inte
ges från grundsatsen att den skall avse läget vid den relevanta tidpunkten,
dagen för fastighetsindelningsförändringens inträdande.

Lagrådet framställde även vissa erinringar mot de särskilda lagrummen
i förslaget. I denna del hänvisas till propositionen s. 138 ff.

Departementschefen i anledning av lagrådets uttalanden

Vid anmälan av lagrådets utlåtande anförde departementschefen bl. a.
följande.

Marköverföring enligt de föreslagna nya reglerna om ägokravs jämkning är
avsedd att kunna ersätta fastighetsköp i förening med avstyckning och sammanläggning
och därmed förenade lagfarts- och inteckningsåtgärder. I fråga
om förfarande och verkningar är marköverföringen anordnad på helt annat
sätt än fastighetsköpet, nämligen som en omreglerande fastighetsbildningsåtgärd.
Även om vissa regler från det rent privaträttsliga köpregelsystemet
måste ges tillämplighet är det reglerna i fastighetsbildningslagstiftningen
som utgör stomme. Ett motsvarande förhållande som mellan köp och marköverföring
enligt de nya reglerna råder i gällande rätt mellan byte enligt
jordabalken, s. k. jordabyte, och ägoutbyte. Dessa båda rättsfigurer ger också
möjlighet att nå visst avsett resultat i fråga om fastighetsindelningen på
två olika vägar. Vardera metoden har sina bestämda fördelar.

Eftersom den nya marköverföringsmetoden är avsedd att erbjuda just de
fördelar, som med avseende på förfarande och verkningar är förenade med

Tredje lagutskottets utlåtande nr t år 1968 33

reglerna om ägoutbyte och andra omreglerande fastighetsbildningsåtgärder,
bör det för sådana åtgärder gällande regelsystemet i största möjliga utsträckning
följas. Man bör om möjligt undvika att tillskapa en rättsfigur som avsevärt
skulle skilja sig från båda de aktuella regelsystemen och alltså stå
någonstans mitt emellan dessa.

Verkan av marköverföring enligt de nya reglerna är därför i princip densamma
som verkan av annan omreglerande åtgärd enligt jorddelningslagen.
Sådan åtgärd innebär i princip att berörd fastighet ändras i fråga om läge
eller omfattning men behåller sin rättsliga identitet. Såväl fastighetsbildningsreglerna
som principerna för inskrivningsväsendet bygger på att äganderätten
därvid följer fastighetsindividen oavsett de ändringar som fastigheten
undergår. I fråga om mark som överförs får alltså äganderätt, som
grundar sig på fång till den fastighet som avstår mark, vika för äganderätt
som avser den fastighet som erhåller marken. Marköverföringen torde få anses
ske när förrättningen vinner laga kraft, dvs. vanligen genom fastställelsen.
Växlingar i äganderätten till någon av de berörda fastigheterna, som
sker före eller efter nämnda tidpunkt, orsakar inga komplikationer när det
gäller förrättningsresultatet, eftersom ny fastighetsägare enligt 3 kap. 13 §
JDL inte kan rubba eller klandra vad förre ägaren medgett eller godkänt.
Komplikationer torde emellertid kunna uppkomma vid vissa avvikelser från
normala förhållanden, t. ex. om marköverföringen grundats på medgivande
från annan än den som ägde den överförda marken. I sådant fall kan det tänkas
att ett visst förhållande föreligger i fråga om fastighetsindelningen och
ett annat i fråga om äganderätten. Beträffande en speciell form av marköverföring,
nämligen sammanföring av samfälld vägmark med angränsande
fastighet, har dock föreskrivits alt sedan sammanföring skett talan om
bättre rätt till den sammanförda vägmärken inte får föras (18 § andra
stycket sammanföringslagen).

Lagstiftningen om förhållandet mellan äganderätt som grundas på marköverföring
och rättigheter som före marköverföringen gällde i den mark
som överförs är för närvarande ofullständig. Förhållandet har uppmärksammats
under arbetet på den nya jordabalken. Vid remissen till lagrådet
den 11 februari 1966 av förslaget till ny jordabalk uttalade jag (s. 404 f)
att frågan om det allmänna samspelet mellan fastighetsbildning och bl. a.
nyttjanderätt och servitut torde få ägnas uppmärksamhet i samband med
den pågående beredningen av förslaget till lag om fastighetsbildning.

Även om rättsläget alltså är osäkert i åtskilliga hänseenden får dock
vissa principer anses gälla. En sådan är att panträttens objekt ändras vid
ändring i fastighetsindelningen genom omreglerande åtgärd. Också andra
rättigheter som upplåtits i fastighet torde i första hand få antas följa samma
princip. I varje fall kan det inte antas att sådan rättighet ligger kvar i
område som frångått fastighet genom t. ex. ägoutbyte, om rättigheten därigenom
kan konkurrera ut den nye ägarens genom ägoutbyte konstituerade

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år i968

äganderätt. En sådan ordning skulle nämligen inte vara förenlig med grunderna
för vare sig fastighetsbildningsreglerna eller inskrivningssystemet. I
och för sig skulle det kunna tänkas att en upplåten rättighet ligger kvar med
oförändrad lokalisering som en ny belastning för den fastighet till vilken
marken övergått, men det saknas i gällande rätt regler om med vilket företräde
rättigheten därvid skall gälla i förhållande till andra rättigheter i
nämnda fastighet. Lokaliserade rättigheter som gäller med bästa rätt kan
dock utan olägenhet ligga orubbade, vilket också torde få antas i allmänhet
vara fallet.

Vid frivillig omreglerande åtgärd skyddas såväl fastighetsägarnas som
rättighetshavarnas intressen — med undantag för ointeeknade rättigheter
— i första hand genom att deras medverkan i princip fordras för att åtgärden
skall komma till stånd. Fastighetsägare skyddas i andra hand genom
rätt till ersättning i pengar — jorddelningslikvid — om fastighets värde
minskas genom omregleringen. Likvidfordran har förmånsrätt enligt 17
kap. 6 § handelsbalken i den fastighet vars ägare skall betala likviden. I
den mån andrahandsskydd behövs för rättighetshavare — regler av detta
slag saknas i stort sett i gällande rätt — kan olika former tänkas, i fråga
om panträtt bl. a. rätt till betalning ur jorddelningslikviden. Men skyddet
kan vid omreglerande åtgärd i princip inte tillgodoses i den formen att
rättigheten tillåts konkurrera ut den nye markägarens rätt.

Frågan om skyddet för ägare och rättighetshavare måste i förevarande
lagförslag lösas från de förutsättningar jag nu har skisserat. I förutsättningarna
ingår också att den föreslagna reformen är partiell och provisorisk.
Det torde vara ofrånkomligt att detta förhållande sätter sin prägel
bl. a. på den reglering nyssnämnda fråga kan ges i förevarande sammanhang.
En ny och systematiskt mer tillfredsställande reglering av skyddet
för olika intressenter är avsedd att inflyta i den nya fastighetsbildningslagen.

Den brist som lagrådet främst anser vara förenad med det remitterade
förslaget är risken för rättsförluster i samband med vissa transaktioner som
företas sedan förrättning för ägoutbyte eller laga skifte avslutats men innan
den nya fastighetsindelningen blivit slutligt gällande genom att förrättningen
fastställts. Under denna tid kan fastighet överlåtas, intecknad rättighet
överlåtas till ny innehavare samt ny rättighet upplåtas och intecknas. Eftersom
förrättningsmannen i och med avslutandet skilt sig från ärendet
saknar han möjlighet att beakta ändringar som sker därefter.

En avgörande utgångspunkt för lagrådet är att marköverföringen enligt
de föreslagna nya reglerna har sådana likheter med köp och gåva att fastighetsägarens
medgivande till åtgärden inte kan tillerkännas samma rättsverkningar
som motsvarande medgivande enligt nu gällande regler om ägokravsjämkning.
Av vad jag anfört om den principiella synen på marköverföringen
som en omreglerande fastighetsåtgärd torde framgå att jag inte

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 35

delar lagrådets uppfattning i denna del. Medgivandet till marköverföringen
skall enligt min mening betraktas på precis samma sätt och ges samma
rättsverkningar som en överenskommelse om ägokravsjämkning enligt
gällande rätt. Detta hindrar inte att man uppställer särskilda regler för
att marköverföring skall få ske, regler som saknar motsvarighet i gällande
rätt. Vissa sådana regler har också tagits upp i det remitterade förslaget
och ytterligare några föreslås av lagrådet för den händelse förslaget skulle
genomföras trots lagrådets avstyrkande.

Med denna inställning torde jag inte behöva gå närmare in på alla de
frågor som lagrådet tagit upp. Beträffande några av dem vill jag emellertid
göra vissa anmärkningar.

Av min principiella syn på marköverföringen enligt de nya reglerna följer
att jag anser att bestämmelsen i 3 kap. 13 § JDL är fullt ut tillämplig.
Detta framgår direkt av att jag inte har föreslagit något undantag. Ny
ägare till fastighet som berörs av förrättningen blir alltså — oberoende
av när överlåtelsen ägt rum — bunden av överenskommelsen om ägokravs
jämkningen på i princip samma sätt som f. n. En annan sak är
att särskilda krav uppställs på fastighetsägarens medgivande, nämligen
att det skall uppfylla samma krav som skulle gälla vid avhändelse av fastigheten.
Att en ny ägare till fastigheten blir bunden av en tidigare ägares
medgivande lär i regel inte behöva leda till några olägenheter. I stort sett
torde kunna göras gällande att det är enbart i fall av otillbörliga transaktioner
som några risker för rättsförluster uppkommer. Förvärvaren kan i
dessa fall i regel åberopa avtalsrättsliga regler om svek och därmed göra
avtalet ogiltigt. Om sådana regler inte är tillämpliga skyddas köparen oftast
av andra allmänt erkända regler i fråga om köp av fast egendom. De
medel som härvid står köparen till buds är hävning eller avdrag på köpeskillingen.
Han kan dessutom ha rätt till skadestånd. Så länge förrättningen
pågår ligger det naturligtvis också ett visst skydd i att förrättningsmannen
torde vara skyldig att hålla sig underrättad om de ändringar som inträffar
i fråga om äganderätten till de berörda fastigheterna. Ett ytterligare skydd
ligger i att rätten till den jorddelningslikvid, som utgör ersättning för den
överförda marken och som utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken,
torde tillkomma den nye ägaren i egenskap av ägare vid den
tidpunkt då likviden förfaller till betalning i den mån annat inte avtalats.

När det gäller inteckningshavarens ställning är problemen något annorlunda
men även i fråga om dessa gäller att de nya reglerna i princip inte
ändrar rättsläget, och vad som nyss anförts om en ny ägares ställning gäller
i tillämpliga delar även i fråga om nya rättighetshavare. Eftersom 3 kap.
13 § JDL inte avser inteckningshavare skyddas en ny innehavare genom
att hans medgivande till marköverföringen krävs. Detsamma gäller ägaren
till fastighet som är gemensamt intecknad med fastighet som ingår i förrätt -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

ningen. Med anledning av vissa uttalanden av lagrådet vill jag också framhålla
att det knappast kan med fog hävdas, att upprepade ombyten av innehavare
skulle utgöra normala företeelser. Tvärtom torde det vanliga
vara att en fastighets gravationsförhållanden är tämligen fasta, åtminstone
under de ganska korta tidsperioder det här kan vara fråga om.

Som framgår av det sagda blir det vid tillämpning av de nya reglerna viktigt
att förrättningsmännen under förrättningens fortgång från det att överenskommelse
om ägokravs jämkning träffats och behövliga medgivanden
lämnats fram till avslutandet noga bevakar ändringar i fråga om äganderätten
till fastigheter som ingår i förrättningen eller berörs på grund av
inteckningsförhållandena samt i fråga om rättigheter och innehavet av sådana.
Vidare bör förfallodag för likvid i allmänhet anknytas till tidpunkten
för förrättningens fastställande, t. ex. så att förfallodagen inträffar viss tid
efter fastställandet. Förfallodagen kan därmed normalt också samordnas
med tillträdet. I anslutning till vidräkning bör sakägarna på lämpligt sätt
upplysas om att, om fastighet till vars ägare likvid skall utgå byter ägare före
betalningsdagen, rätten till likviden tillkommer den nye ägaren, om annat
inte avtalas vid överlåtelsen av fastigheten. I fråga om medgivanden från
inteckningshavare in. fl. är viss form inte föreskriven, men från bevissynpunkt
är det önskvärt att medgivandet är skriftligt. Det bör på betryggande
sätt visas, att den som lämnar medgivande är behörig därtill både vid
tidpunkten för medgivandet och vid förrättningens avslutande.

Vid fastställelseprövningen måste den myndighet som gör prövningen,
dvs. vanligen överlantmätaren men ibland ägodelningsrätten, kontrollera att
medgivandena från inteckningshavare in. fl. fortfarande är aktuella. Myndigheten
måste alltså undersöka om några nya rättsinnehavare, vilkas medgivanden
behövs, har tillkommit, och i förekommande fall inhämta nya
medgivanden. Denna undersökning torde i huvudsak få grundas på fastighetsbokens
uppgifter, men i fråga om fordringsinteclcningar torde det därutöver
vara ofrånkomligt att kontrollera vem som är aktuell innehavare.
Visar fastighetsboken, att fastighet som ingår i förrättningen bytt ägare,
torde kontakt böra tas med den nye ägaren och hans godkännande om
möjligt inhämtas. Visserligen bör, som jag tidigare anfört, ny ägare anses
bunden av vad förre ägaren medgett eller godkänt under förrättningen. Men
kontakt med den nye ägaren ger möjlighet att kontrollera att inga komplikationer
föreligger i rättsförhållandet mellan denne och förre ägaren.

Den utredningsplikt och skyldighet att inhämta vissa medgivanden, som
sålunda kommer att vila på fastställelsemyndigheten, sammanhänger med
beskaffenheten av de förrättningar det här är fråga om. Åliggandena får
alltså, med hänsyn till gällande regelsystem för fastighetsbildning, anses
följa av sakens natur. Jag vill tillfoga att det inte kan anses utgöra någon
fullständig nyhet att t. ex. ägodelningsrätten vid sin prövning måste undersöka
om några nya omständigheter tillkommit sedan förrättningen avslutats.
En sådan skyldighet får anses föreligga i vissa fall även enligt gällande rätt.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 37

I fall då talan får föras mot beslut att fastställa förrättning, vilket kan
ske bara när ägodelningsrätten eller hovrätten meddelat beslutet, vinner
detta inte genast laga kraft. Det är givetvis praktiskt ogörligt att i sådant
fall anknyta prövningen till den tidpunkt då förrättningen vinner laga kraft.

Jag övergår härefter till att behandla lagrådets anmärkningar i övrigt.

I fråga om formkravet för överenskommelse om eller medgivande till
ägokravsjämkning enligt de nya reglerna får jag hänvisa till vad jag anförde
vid remissen till lagrådet.

Lagrådet har betonat att de granskningsuppgifter som läggs på förrättningsmännen
är både vidsträckta och mångskiftande. Jag kan utan vidare
vitsorda att så är fallet. Undersökningen av sakägares åtkomst är dock
ingen ny uppgift, även om undersökningen får särskild vikt i fall som
motsvarar avhändelse. Inte heller i övrigt innebär förslaget några stora nyheter
när det gäller förrättningsmännens uppgifter. Jag vill i detta sammanhang
framhålla att sådana förrättningar som det här är fråga om bör
anförtros bara förrättningsman som har betydande erfarenhet. De behövliga
garantierna för att valet av förrättningsman sker från denna utgångspunkt
torde kunna skapas genom organisatoriska åtgärder.

Vad avser prövningen av frågan huruvida gällande villkor för avhändelse
är uppfyllda nämner lagrådet, utöver exempel av sådant slag som jag tidigare
har angett, hinder mot avhändelse som kan vara föreskrivna i bolagsordningar
m. m. Det kan tilläggas, att i fall då sakägare företräds av ombud
förrättningsmannen kan ha anledning att kontrollera att ombudet har rätt
att lämna ett medgivande som i realiteten svarar mot en avhändelse.

När jag vid lagrådsremissen uttalade att civilrättsliga påföljder inte bör
gälla vid ägokravsjämkning, ville jag ge uttryck för den uppfattningen att
sådana påföljder inte bör anknytas till själva förrättningen. Att ett medgivande
till minskning av fastighet enligt de nya reglerna är ogiltigt om
medgivandet t. ex. lämnats av omyndig eller av förmyndare utan vederbörligt
tillstånd är fullt klart. Det är alltså ingenting, som hindrar att ett medgivande
i efterhand utan vidare anses ogiltigt eller att frågan om giltigheten
blir föremål för tvist. Men från praktisk synpunkt är det givetvis i
första hand förrättningen som bör angripas, i den mån detta är möjligt. Det
kan därvid inte uteslutas att också en förrättning beroende på någon grundläggande
brist kan vara en nullitet, men i första hand står, sedan en förrättning
vunnit laga kraft, de extraordinära rättsmedlen till förfogande i
fall då förrättningen befinns vara behäftad med fel. Jag vill erinra om att
besvärstiden vid besvär över domvilla, i fall då någon som inte varit part i
målet lider förfång, beräknas med utgångspunkt från den tidpunkt då
klaganden fick kännedom om domen.

Lagrådet bär anmärkt, att lagtexten för att skänka full tydlighet egentligen
borde förses med ett tillägg, utvisande att förekommande civilrättsliga
bestämmelser om rätt att under viss tidsfrist efter en avhändelse an 3

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt 3 avd. Nr 1

38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

gripa denna med klander inte får åberopas beträffande marköverföring som
genomförts medelst ägokravsjämkning. Anmärkningen är riktig. Bl. a. med
hänsyn till den föreslagna lagstiftningens kortvariga och provisoriska karaktär
anser jag det emellertid onödigt att nu belasta lagtexten med en sådan
bestämmelse, som f. ö. inte har någon naturlig plats i jorddelningslagen.

Även om den nya metoden för marköverföring erbjuder stora fördelar,
nämligen i fråga om möjligheterna att snabbt genomföra ändringar i fastigheters
storlek när berörda rättsägare är ense, är det givet att metoden
också har nackdelar. En organisatorisk olägenhet är att förrättningsmannen,
som vid tillämpning av de nya reglerna övertar vissa uppgifter som
annars vilar på inskrivningsdomaren, inte har omedelbar tillgång till fastighetsboken
m. m. Denna olägenhet torde vara ofrånkomlig, men den bör
inte överdrivas. Jag vill i detta sammanhang tillägga, att jag föreställer mig
att marköverföringsmetoden inte alltid kommer att leda snabbast till målet.
Metoden med köp, avstyckning och sammanläggning kan ibland vara
att föredra både från sakägarnas och fastighetsbildningsmyndigheternas
synpunkt. En av de omständigheter som kan påverka valet av metod är
t. ex. inteckningsförhållandena.

Även om jag i flera hänseenden hyser stor förståelse för lagrådets synpunkter
i fråga om förslaget att slopa den nuvarande procentgränsen för
frivillig ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte är jag mot bakgrunden
av de överväganden som redovisats vid remissen till lagrådet och
vad jag nyss anfört inte beredd att ta tillbaka förslaget. Det avgörande för
mitt ställningstagande är särskilt följande omständighet. Ett genomförande
av förslaget ger möjlighet till betydande vinster vid fastighetsbildningsverksamheten
som f. n. starkt hämmas av lantmäteriets stora arbetsbörda.
Vinsterna kommer även de enskilda till godo. Vidare är det möjligt att på
ett sätt som visserligen inte är helt tillfredsställande men som dock i tillräcklig
grad tillgodoser rättssäkerhetens krav lösa de svårigheter som lagrådet
påpekat. Slutligen lägger jag viss vikt vid den omständigheten att det
här rör sig om en provisorisk lagstiftning.

Utskottet hänvisar i övrigt till propositionen s. 151 f. Här må endast anmärkas
att departementschefen funnit sig böra tillmötesgå lagrådets förslag
att jordbruksarrendator som tillträtt arrendet skall hänföras till den grupp
rättighetshavare vilkas medgivande fordras.

Motionerna

I motionerna 1:486 av herr Torsten Andersson och 11:613 av herr Larsson
i Norderön herörs frågor som har samband med slopandet av sammanträdestvånget.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Motionärerna refererar till en början vissa uttalanden av Utredningen
rörande fastighetsbildnings- och mätningsväsendets organisation i skrivelse
till lantmäteristyrelsen den 14 december 1966. I skrivelsen hemställer utredningen
om styrelsens medverkan till delegering av uppgifter inom lantmäteriet
till annan än lantmätare. Utredningen anför bl. a. att det skulle vara
värdefullt om förutsättningar kunde skapas för att möjliggöra att det kan
uppdras även åt annan än lantmätare att handlägga enklare förrättningar
enligt jorddelningslagen. Motionärerna förklarar att förslaget att slopa sammanträdestvånget
mot bakgrunden av vad utredningen anfört ter sig relativt
begränsat. Förslaget utgör enligt deras mening i stort sett en kodifiering av
en i betydande utsträckning tillämpad praxis.

Med beaktande av allmänhetens berättigade krav på väsentligt kortare
väntetid i fråga om slutförande av lantmäteriförrättningar samt på kostnadsbesparande
förrättningsmetodik kan det, anför motionärerna, ifrågasättas,
om inte utredningens hemställan om åtgärder i förenklande syfte redan i
detta sammanhang borde ha tillgodosetts i större utsträckning.

Motionärerna förklarar till slut att lagförslaget på en punkt synes motverka
det allmänna syftet, nämligen vad gäller 19 kap. 9 § jorddelningslagen,
vari föreslås att lantmätaren skall föra protokoll över allt som förekommer
vid förrättningen. Då dylika protokoll ofta får en enkel utformning,
torde det enligt motionärernas mening i många fall vara helt till fyllest
att lantmätaren delegerar även protokollförandet till den tjänsteman,
som handlagt förrättningen. Lagrummet bör därför i stället innehålla en
allmän bestämmelse om skyldigheten att föra protokoll. I

I motionen II: 527 av herr Tobé berörs förslaget att slopa nuvarande procentgräns
för minskning av fastighet genom ägokravs jämkning vid ägoutbgte
och laga skifte.

Motionären anför bl. a. att det av departementschefen angivna förfarandet
— som innebär bl. a. att vissa kontrollfunktioner ankommer på fastställelsemyndigheten
— visserligen blir en smula tungrott men synes lösa de av
lagrådet påpekade svårigheterna på ett sätt som i tillräcklig grad tillgodoser
rättssäkerhetens krav. Det utesluter emellertid inte, säger motionären, att
ytterligare förbättringar är möjliga inom ramen för gällande regelsystem.
Som komplement till det nämnda kontrollförfarandet skulle man kunna införa
regler, som ger publicitet i lämplig form åt förrättningsavgörandet under
tiden mellan avslutandet och fastställandet av förrättning, vid vilken
fastighet minskats med tillämpning av de i propositionen föreslagna bestämmelserna.
Publiciteten skulle ha til! syfte att nå presumtiva fastighetsköpare
och inteckningshavare. Lämplig form därför synes vara anteckning i fastighetsboken.
En sådan anteckning skulle fungera som en varningssignal. Det
skulle inte vara nödvändigt att ge anteckningen någon rättsbildande betydelse.
Anteckningen skulle lämpligen kunna införas i fastighetsboken när

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

förrättningen avslutas för att sedan avföras när förrättningen fastställs,
eftersom den därefter skulle sakna betydelse. Det skulle också vara möjligt
att föreskriva att det förhållande som anteckningen avser skall anmärkas i
gravationsbevis när sådant utfärdas under den tid anteckningen kvarstår.

Ett tänkbart alternativ är, förklarar motionären, att anteckningsskyldigheten
anknyts redan till det grundläggande beslutet om marköverföring. I
fall då förrättningen avslutas senare än då beslutet tillkommer inflyter anteckningen
därvid i fastighetsboken redan under pågående förrättning.
Emellertid torde nyttan av anteckningen vara mindre under förrättningens
handläggningsskede än efter avslutandet. Och vidare finns under handläggningsskedet
inte någon fullt lika distinkt tidpunkt att anknyta till. Det
grundläggande momentet är sakägarnas förening eller skriftliga förklaring,
men denna kan i vissa fall tillkomma etappvis eller vara föremål för ändring,
t. ex. jämkning i anledning av verkställd mätning.

Utskottet

I den del av propositionen som utskottet nu behandlar föreslås ändringar i
två avseenden i lagstiftningen om fastighetsbildning. Ändringarna, som huvudsakligen
berör jorddelningslagen, syftar till att möjliggöra ett mera rationellt
förfarande vid vissa lantmäteriförrättningar. Det ena förslaget avser
slopande av sammanträdestvånget vid avstyckning. Det andra gäller fastighetsägarnas
rätt att vid ägoutbyte eller laga skifte träffa överenskommelse
om s. k. ägokravsjämkning.

Avstyckning är f. n. den ojämförligt vanligaste fastighetsbildningsåtgärden.
Det kan nämnas att år 1965 avslutades i landet cirka 18 600 avstyckningsförrättningar.
Många av dessa förrättningar är tämligen enkla. Gällande
bestämmelser innebär emellertid att förrättningsmannen måste kalla till
sammanträde oavsett ärendets beskaffenhet i det särskilda fallet. Denna skyldighet
har ansetts utgöra ett hinder mot rationella arbetsformer. I propositionen
föreslås att avstyckning skall få handläggas utan sammanträde om
stridiga intressen inte förekommer i ärendet. Reformen medför bl. a. att antalet
förrättningsresor kan minskas.

Vissa av de regler som tillämpas vid handläggning med sammanträde kan
inte tillämpas vid handläggning utan sammanträde. Reglerna om tillkännagivande
av att förrättning skall äga rum föreslås sålunda inte gälla. Även
skyldigheten att i förväg underrätta byggnadsnämnden om förrättning faller
därvid bort. Vid avstyckning enligt jorddelningslagen gäller f. n. att lantmätaren
skall föra protokoll över allt som förekommer vid varje sammanträde
under förrättningen. Då protokoll bör föras också i fall då avstyclcningsförrättning
handläggs helt utan sammanträde, behövs en ny regel som
klargör att protokoll skall föras också i sådant fall och då avse förrättningen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Föreskriften har i propositionen utformats så att lantmätaren skall föra
protokoll över allt som förekommer vid förrättningen.

I motionerna I: 486 av herr Torsten Andersson in. fl. och II: 613 av herr
Larsson i Norderön m. fl. anförs bl. a. att möjligheter bör skapas att uppdra
åt annan än lantmätare att handlägga enklare förrättningar enligt jorddelningslagen.
Mot bakgrunden härav hemställes att riksdagen skall uttala att
åtgärder snarast bör vidtas i syfte att — under förutsättning att sakägarnas
rättsskydd tillgodoses — ytterligare förenkla förrättningsförfarandet inom
mätningsväsendet. Vidare yrkas, i syfte att möjligöra delegering till lägre
personal av protokollföringen, att den nyssnämnda föreskriften angående
protokollföring skall ha den lydelsen att protokoll skall föras över allt som
förekommer vid förrättningen.

Som redan nämnts måste en stor mängd avstyckningsförrättningar anses
vara av enkel beskaffenhet. Har det till avstyckning avsedda området inte
överlåtits finns normalt bara en sakägare, och har överlåtelse skett är sakägarna
i allmänhet inte fler än två, vilka sedan köpeavtalet träffats sällan
torde ha några stridiga intressen. 1 den mån sakägarnas önskemål inte strider
mot allmänna intressen torde sådana förrättningar inte erbjuda några
svårare problem. Det sagda gäller i särskilt hög grad avstyckningar inom
detaljplanerade områden, där i allt väsentligt ställning tagits till fastighetsbildningen
redan i samband med planarbetet och där förrättningen nästan
helt är av teknisk art. I dylika enkla fall har sammanträdena knappast någon
funktion att fylla. Å andra sidan kan givetvis sägas att sammanträdena i
många fall kan ges karaktären av en ren formalitet som inte föranleder någon
större arbetsinsats, varför föga står att vinna genom deras slopande. Mot
bakgrunden av den stora arbetsbalansen inom fastighetsbildningsväsendet
är det emellertid angeläget att alla möjligheter att lätta arbetsbördan tillvaratas
och förevarande förslag kan otvivelaktigt bidra härtill. Enligt utskottets
mening kan det inte råda någon tvekan om att reformen bör genomföras.

Enligt lagförslaget behöver sammanträde inte hållas om stridiga intressen
inte förekommer i ärendet. Formuleringen för närmast tanken till att härmed
avses stridiga intressen mellan sakägarna. Departementschefen framhåller
emellertid att villkoret också gäller förhållandet mellan sakägarintressena
å ena sidan och allmänna intressen å andra sidan. I detta sammanhang
bör uppmärksammas att förrättningsman får anses ha skyldighet att på
lämpligt sätt försäkra sig om att byggnadsnämnden inte har någon erinran
mot avstyckningen.

Förrättningar där tillstånd till avstyckning enligt sakägarens önskemål
icke lämnas anses enligt propositionen, med hänsyn till vad nyss sagts angående
allmänna intressen, inte böra äga rum utan sammanträde. Utskottet
rill understryka denna synpunkt. Härutöver vill utskottet framhålla följande.
Det är vid avstyckningar inte ovanligt att viss divergens föreligger
mellan sakägarens önskemål rörande styckningslottens storlek och belägen -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

het och förrättningsmannens bedömning av vad som kan tillåtas enligt gällande
lagstiftning. Vanligen torde sakägaren i dylika fall inför möjligheten
att avstyckning vägras låta sig nöja med vad förrättningsmannen anser sig
kunna godta. Enligt propositionen förutsätts att ingenjör sper sonal i största
utsträckning skall anförtros handläggningen av avstyckningar på förrättningsstället.
Utväljandet av de förrättningar, som avses skola handläggas
utan sammanträde, bör dock ske med stor omsorg.

Vad gäller den i motionerna I: 486 och II: 613 berörda frågan om öppnande
av möjligheter att uppdra åt ingenjörspersonal att självständigt handlägga
enklare förrättningar må nämnas följande. I sitt år 1963 avgivna betänkande
med förslag till lag om fastighetsbildning har 1954 års fastighetsbildningskommitté
för sin del avvisat tanken på att personal utan högre
teoretisk utbildning skulle tillåtas att helt på eget ansvar handlägga förrättningar.
Vid remissbehandlingen har emellertid från några håll framförts förslag
som i stort överensstämmer med motionärernas uppfattning. Frågan är
f. n. beroende på Kungl. Maj :ts prövning. På bedömningen av densamma torde
inverka bl. a. sådana förhållanden som utformningen av de materiella villkoren
för fastighetsbildning och reglerna angående förfarandet. Även dessa
frågor övervägs inom Kungl. Maj :ts kansli. Av betydelse för det slutliga
ställningstagandet synes också kunna bli de resultat som utredningen rörande
fastighetsbildnings- och mätningsväsendets organisation kommer fram
till.

Det är givetvis viktigt att det inom lantmäteriet tillämpas en rationell
arbetsfördelning, så att de olika personalkategoriernas kompetens och kapacitet
blir tillvaratagna fullt ut. Utskottet kan sålunda helt instämma i motionernas
syfte, som kan sägas vara att effektivisera fastighetsbildningsverksamheten.
Hur detta syfte bäst skall uppnås är inte lätt att bedöma med ledning
av föreliggande material men det synes inte vara uteslutet att en vidgad
rätt att delegera arbetsuppgifter kan vara en utväg bland andra, som är värd
att pröva. Med hänsyn till frågans läge anser utskottet emellertid att något
uttalande från riksdagens sida f. n. inte bör göras.

Propositionens förslag angående protokollföring anknyter till gällande
rätt med den ändring som betingas av att avstyckning skall kunna handläggas
utan sammanträde. Protokollen över avstyckningsförrättningar har
i det övervägande antalet fall en så schablonmässig avfattning att för
deras uppsättande kan användas tryckta blanketter, vilka ifylles av biträdespersonal.
Detta förfarande torde särskilt väl lämpa sig för protokollen
i de enkla förrättningar det nu närmast är fråga om. Lantmätarens
befattning med protokollen blir därför i regel föga betungande. Då protokollen
innehåller förrättningsmannens beslut torde det dock vara naturligt,
att han även är ansvarig för protokollföringen. Med hänsyn till vad nu sagts
finner utskottet att propositionsförslaget bör godtas också vad gäller lantmätarens
befattning med protokollen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968 43

Motionerna I: 486 och II: 613 bör således inte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottet övergår nu till spörsmålet om ägokravs jämkning.

Vid ägoutbyte gäller som huvudprincip att de ägor som byts mot varandra
skall vara av lika uppskattningsinnehåll, dvs. ha samma värde. Vid laga
skifte skall på motsvarande sätt fastighet erhålla mark enligt den vid skiftet
gällande delningsgrunden. I viss utsträckning kan emellertid avsteg från
vad nu sagts ske genom s. 1c. ägokravs jämkning. Sådan jämkning kan under
vissa villkor ske tvångsvis. I detta sammanhang berörs emellertid endast
reglerna om ägokravs jämkning efter överenskommelse mellan delägarna.
För sådan jämkning gäller f. n. att deltagande fastighets uppskattningsinnehåll
inte får minskas med mera än 10 %. En av anledningarna till att
man ställt upp denna gräns är önskemålet att markera gränsen mot köp och
andra former av överlåtelse.

I propositionen föreslås att den nämnda procentgränsen slopas. Denna
rätt till obegränsad ägokravs jämkning som följer av förslaget innebär att
man öppnar möjlighet till transaktioner med samma reella innebörd som
överlåtelser av fast egendom. Särskilda regler har därför ansetts erforderliga.
I fråga om fastighetsägares rätt att träffa överenskommelse om minskning
av fastighet utöver vad de nuvarande reglerna medger skall sålunda
gälla samma villkor som för avhändelse av fast egendom. Om fastighet åter
väsentligt ökas genom tillämpning av de nya reglerna skall de inskränkningar
i fråga om rätten att förvärva fast egendom, som t. ex. jordförvärvslagen
föreskriver, äga motsvarande tillämpning. Slutligen föreslås att skyddet
för inteckningshavare m. fl. byggs ut.

Enligt förslaget skall förrättningsmannen kontrollera att gällande villkor
för avhändelse är uppfyllda och anskaffa behövliga medgivanden från inteckningshavare
m. fl. Sedan förrättningen avslutats men innan den nya
fastighetsindelningen blivit slutligt gällande, kan emellertid dispositioner
företas som ändrar förutsättningarna. Under denna tid kan fastighet överlåtas,
intecknad rättighet överlåtas till ny innehavare samt ny rättighet upplåtas
och intecknas. Vid fastställelseprövningen måste den myndighet som
gör prövningen (normalt överlantmätaren) kontrollera att medgivanden från
inteckningshavare m. m. fortfarande är aktuella, men vissa risker för rättsförluster
genom sådana åtgärder som nyss nämnts har likväl ansetts föreligga.
Mot bakgrunden härav föreslås i motionen II: 527 av herr Tobé regler
som innebär att då fastighet minskats med tillämpning av de nya reglerna
lantmätaren skall lämna inskrivningsdomaren meddelande härom ofördröjligen
efter det att förrättningen avslutats. Inskrivningsdomaren skall på
nästa inskrivningsdag anteckna förhållandet i fastighets- eller inteclcningsboken.
Vidare skäll när förrättningen fastställts ägodelningsdomaren eller
överlantmätaren ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren, som på
nästa inskrivningsdag har att avföra anteckning som nyss sagts. Motsvarande
skall gälla då förrättning undanröjts.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Utskottet gör följande överväganden.

För marköverföring mellan fastigheter är man •— bortsett från de begränsade
möjligheterna till ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte —
f. n. i huvudsak hänvisad att använda metoden med fastighetsköp i förening
med avstyckning och sammanläggning och därmed förenade lagfarts- och
inteckningsåtgärder. Detta förfarande, som engagerar bl. a. lantmätare, inskrivningsdomare
och ägodelningsdomare, utmärks av att en hel serie skilda
åtgärder från sakägare och myndigheter måste företas efter varandra i bestämd
ordning. Det blir därför i många fall tungrott och tidskrävande. Marköverföring
enligt propositionsförslaget är avsedd att erbjuda ett enklare
alternativ till detta förfarande. Förenklingen består bl. a. i att lagfartsproceduren
helt bortfaller och att vissa inteckningsåtgärder kan undvaras. Genom
att förfarandet samordnas i en förrättning hos en enda myndighet öppnas
även andra förenklingsmöjligheter. Reformen synes därför vara av väsentlig
betydelse som medel att främja en rationalisering av fastighetsbildningsverksamheten.
Utskottet vill särskilt peka på de fördelar reformen kan
innebära vid de förrättningar för jord- och skogsbrukets yttre rationalisering,
som sker under lantbruksnämndens medverkan på så sätt att nämndens
rationaliseringsreserv används för förstärkning av andra brukningsenheter.
Fastigheter i nämndens ägo är i regel gravationsfria, och prövning av att villkoren
för ägokravsjämkning är uppfyllda torde inte behöva vålla några
egentliga svårigheter. Just i sådana och liknande fall synes de föreslagna
reglerna kunna få sin största betydelse. Förutsättningarna för en enkel och
snabb handläggning lär dock långt ifrån alltid vara så gynnsamma som nu
sagts, och som departementschefen framhållit är det inte säkert att marköverföringsmetoden
alltid leder snabbast till målet. Metoden med köp, avstyckning
och sammanläggning kan ibland vara att föredra både från sakägarnas
och fastighetsbildningsmyndigheternas sida. Från rättssäkerhetssynpunkt
synes, som lagrådet närmare utvecklat, förslaget inte vara invändningsfritt.
I likhet med departementschefen anser dock utskottet att svårigheterna
härvidlag lösts på ett sätt som i tillräcklig grad tillgodoser rättssäkerhetens
krav. Till en detalj i sammanhanget återkommer utskottet nedan.
Mot bakgrunden av behovet av att lätta arbetsbördan för de fastighetsbildande
myndigheterna och i avbidan på att en definitiv reglering sker genom
den nya fastighetsbildningslagstiftningen bör därför enligt utskottets
mening förslaget i princip godtas. Utskottet vill emellertid betona vikten av
att ifrågavarande förrättningar bara anförtros åt förrättningsmän som har
betydande erfarenhet. Fläri ligger en viktig garanti för att de olika rättsägarnas
intressen tillgodoses på ett tillfredsställande sätt.

Enligt propositionsförslaget ankommer det i första hand på förrättningsmannen
att kontrollera att villkoren för överenskommelse om ägokravsjämkning
är uppfyllda såväl då överenskommelsen träffas som då förrättningen
avslutas. Det är emellertid att märka att marköverföringen inte

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

sker vid någon av dessa tidpunkter utan först när förrättningen vinner laga
kraft, dvs. vanligen genom fastställelsen. Häri synes en viss svaghet i förslaget
ligga. Som sägs i motionen II: 527 kan under tiden mellan förrättningens
avslutande och fastställelsen fastighet eller intecknad rättighet överlåtas
samt ny rättighet upplåtas och intecknas. Växlingar i äganderätten till någon
av de berörda fastigheterna torde visserligen sakna betydelse för förrättningsresultatet
eftersom ny ägare inte kan rubba eller klandra vad förre ägaren
medgett eller godkänt, men risk för rättsförluster synes ändå kunna uppkomma.
Ny innehavare av inteckning skyddas genom att hans medgivande
till marköverföringen krävs. Vägrar han att lämna sådant medgivande blir
emellertid följden att förrättningen måste helt eller delvis undanröjas. Även
i sådant fall uppstår risk för tvister och rättsförluster. De antydda riskerna
får inte överdrivas, men utskottet anser det angeläget att de så långt som
möjligt förebyggs. Den metod som motionären anvisat härför är enkel och
synes även i övrigt motsvara de anspråk som man skäligen kan ställa. Utskottet
förordar att motionsförslaget genomförs.

Utskottet har beaktat att de ifrågavarande riskerna föreligger även under
tiden mellan överenskommelsen och förrättningens avslutande. Dylika överenskommelser
synes emellertid i tillämpningen i vissa fall tillkomma i etapper,
och det möter svårigheter att inom ramen för gällande regelsystem fixera
eu tidpunkt, till vilken förrättningsmannens anmälningsskyldighet kan anknytas.
Otvivelaktigt förhåller det sig också så att problemen accentueras
i och med att förrättningen avslutas. Utskottet har därför i likhet med motionären
avstått från att framlägga något mer vittsyftande förslag än som nyss
nämnts.

Bestämmelserna om förrättningsmannens anmälan till inskrivningsdomaren
och dennes anteckning i anledning därav kan lämpligen införas i 16 kap.
jorddelningslagen som en ny paragraf, betecknad 3 a §. Reglerna om underrättelse
då förrättning avslutats m. m. bör tas in som ett nytt andra stycke
i 21 kap. 46 § samma lag. Ändringarna föranleder ett par jämkningar i lagförslagets
ingress.

Lagändringarna bör träda i kraft den 1 april 1968. Ikraftträdandebestämmelserna
bör ändras i enlighet härmed.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen med avslag på motionerna 1:486 och
II: 613 i fråga om yrkandet rörande lantmätarens befattning
med protokollföringen bifaller propositionen nr 167 år 1967
såvitt avser ändrad lydelse av 19 kap. 9 § lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet (jorddelningslagen)
;

B. att riksdagen — med förklaring att viss ändring och
vissa tillägg bör göras i förslaget angående ändring i jorddelningslagen
— med bifall till motionen II: 527 för sin del

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

beslutar dels att ingressen till nämnda förslag skall erhalla
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse, dels
att i jorddelningslagen skall införas en ny paragraf, 16 kap.
3 a §, av nedan angiven lydelse, dels ock att 21 kap. 46 §
jorddelningslagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

(Kungl. Maj:ts förslag)

Härigenom förordnas, dds att 8
kap. 4 §, 13 kap. 2 a § och 19 kap.
9 § lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges,
dels att i lagen skall införas tre nya
paragrafer, nämligen i 8 kap. 4 a §, i
13 kap. 2 b § och i 19 kap. 8 §, av nedan
angiven lyddse.

(Utskottets förslag)

Härigenom förordnas, dels att 8
kap. 4 §, 13 kap. 2 a §, 19 kap. 9 §
och 21 kap. 46 § lagen den 18 juni
1926 om delning av jord å landet1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges, dels att i lagen skall
införas fyra nya paragrafer, nämligen
i 8 kap. 4 a §, i 13 kap. 2 b §, i
16 kap. 3 a § och i 19 kap. 8 §, av nedan
angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

16 KAP.

3 a §.

Har fastighet minskats med tilllämpning
av 8 kap. 4 a § eller 13 kap.
2 b § skall lantmätaren lämna inskrivningsdomaren
meddelande härom
ofördröjligen efter det att förrättningen
avslutats. Inskrivningsdomaren
skall på nästa inskrivningsdag
anteckna förhållandet i fastighets-
eller inteckningsboken.

21 KAP.

46 §.

Har vid-------— eller inteckningsboken.

1 Senaste lydelse av 8 kap. 4 § se 1951: 356
och av 19 kap. 9 § se 1937: 164. 13 kap. 2 a §
tillagd genom 1955: 288. Tidigare 19 kap. 8 §
har upphört att gälla enligt 1951: 356.

När förrättning, som avses i 16
kap. 3 a §, blivit genom laga kraft
ägande beslut fastställd, skall ägodel -

1 Senaste lydelse, se beträffande 8 kap. 4 §
1951: 356, 19 kap. 9 § 1937:164 och 21 kap. 46
§ 1953:155. 13 kap. 2 a § tillagd genom 1955:
288. Tidigare 19 kap. 8 § har upphört att gälla
enligt 1951:356.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

ningsdomaren eller överlantmätaren
ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren.
Denne skall på nästa
inskrivningsdag avföra anteckning,
som gjorts i fastighets- eller inteckningsboken
med anledning av bestämmelserna
i nyss angivna paragraf.
Motsvarande gäller i fall då
förrättning som här avses blivit undanröjd.

C. att riksdagen — med förklaring att viss ändring bör
göras i ikraftträdandebestämmelserna — dels antager förslaget
till ändring i jorddelningslagen i de delar, som ej
berörts ovan i utskottets hemställan, dels förslaget angående
ändrad lydelse av 5 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad med de ändringar däri att
ikraftträdandebestämmelserna erhåller följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse.

J ord delningslagen

(Kungl. Maj:ts förslag)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1968. Äldre lag gäller i fråga
om den fortsatta prövningen av laga
skifte eller ägoutbyte som avslutats
dessförinnan.

(Utskottets förslag)

Denna lag träder i kraft den 1
april 1968. Äldre lag gäller i fråga
om den fortsatta prövningen av laga
skifte eller ägoutbyte som avslutats
dessförinnan.

5 kap. 2 § lagen om fastighetsbildning i stad

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1
januari 1968. april 1968.

D. att motionerna I: 486 och II: 613 i vad de ej kan anses
besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt
icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 februari 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp)*, Göran Karlsson
(s), Svante Kristiansson (s), Ebbe Ohlsson (h), Erik Jansson (s), Åkesson
(fp), Hansson (s) och Nils Nilsson (ep);

från andra kammaren: herrar Levin (s), Johansson i Torp (s), fru
Torbrink (s), herrar Hedin (h), Persson i Tandö (s), Tobé (fp), Hamrin i
Kalmar (fp) och Josefsoni Arrie (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

vid B. i utskottets hemställan

I. av herrar Levin (s), Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson (s), Erik
Jansson (s), Johansson i Torp (s), fru Torbrink (s) och Persson i Tandö
(s), vilka ansett att motionen II: 527 av herr Tobé bort avstyrkas och att
därför

dels det avsnitt av utlåtandet, som börjar på s. 43 med orden »Enligt förslaget»
och som slutar på s. 45 med orden »lagförslagets ingress», bort ha
följande lydelse:

Överenskommelse om ägokravsjämkning träffas under förrättningens fortgång.
Sedan förrättningen avslutats skall den fastställas av överlantmätaren
eller i vissa fall av ägodelningsrätten. Marköverföringen sker först när förrättningen
vunnit laga kraft, dvs. vanligen genom fastställelsen. I motionen

II: 527 av herr Tobé föreslås regler som innebär---lika med utskottet

---förrättning undanröjts.

UIskottet gör följande överväganden.

För marköverföring---lika med utskottet---tillgodoser rättssäkerhetens
krav. Mot bakgrunden av---lika med utskottet---

utskottets mening förslaget godtas. Utskottet vill — ---lika med utskottet

---tillfredsställande sätt.

Det förslag som framförts i motionen II: 527 syftar till att förebygga vissa
risker för rättsförluster som motionären ansett ligga i att vissa dispositioner
som t. ex. överlåtelse av fastighet kan ske sedan förrättningen avslutats
men innan den nya fastighetsindelningen blivit slutligt gällande. Som utskottet
ovan anfört har dock i propositionsförslaget rättssäkerhetssynpunktterna
tillgodosetts på ett tillfredsställande sätt. Redan härav följer att utskottet
inte är berett att tillstyrka bifall till motionen. Utskottet vill dock
anmärka följande, överenskommelse om ägokravsjämkning torde i många
fall träffas redan på ett tidigt stadium av förrättningen. Det kan emellertid
dröja avsevärd tid, kanske flera år, innan förrättningen avslutas. Mellan
avslutandet av förrättningen och fastställandet av densamma torde däremot

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1968

endast i undantagsfall längre tid förflyta. Under hela tiden mellan det överenskommelsen
träffas och förrättningen fastställes kan sådana dispositioner
som motionären omnämnt företas men förslaget täcker i flertalet fall endast
en mindre del av denna tid. Det måste också beaktas att det i stort sett endast
är i fall av otillbörliga transaktioner som några risker för rättsförluster
uppkommer. Motionsförslaget för vidare med sig arbete och besvär för förrättningsmannen
och inskrivningsdomaren. Enligt utskottets mening står
detta inte i skälig proportion till de förhållandevis obetydliga vinster från
rättssäkerhetssynpunkt som ett genomförande av förslaget möjligen skulle
kunna medföra. Utskottet fäster slutligen vikt vid att fråga är om en provisorisk
lagstiftning.

På nu anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionen II: 527.

dels att utskottet bort hemställa

att motionen II: 527 icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

II. av herr Hansson (s).

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680032