Treaje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955 (Utlåtande 1955:L3u16 l3u)

Treaje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

Nr 16

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i 11 kap. vattenlagen, dels
ock en i anledning av propositionen väckt motion.

Genom en den 25 februari 1955 dagtecknad proposition, nr 127, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om lindring i 11 kap. vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att 11 kap. 16, 106 och 108 §§ vattenlagen den
28 januari 1918 (nr 523)* 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande
angives dels ock att i samma kap. skall införas en ny paragraf, betecknad
106 a §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse)

Vid utövandet av sin verksamhet
som vattenöverdomstol skall Svea
hovrätt bestå av ordföranden å en av
hovrättens divisioner såsom ordförande,
tre andra ledamöter i hovrätten
samt en ledamot i kammarkollegiet.

År fråga allenast om ledighet för
vattenrättsdomare, vattenrättsingenjör
eller vattenråttssekreterare eller
om förordnande av ställföreträdare
för dem eller om föreläggande att i
vattenmål inkomma med handlingar
eller om utsättande av ny tid eller
beviljande av anstånd med avseende
å ingivande av handling eller vidtagande
av annan åtgärd i dylikt mål,
må hovrätten vara sammansatt såsom
vid handläggning av andra mål
än vattenmål.

1 Senaste lydelse, sc SFS 1946:839.

1 llihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 16

(Föreslagen lydelse)

§•

För fullgörande av Svea hovrätts
uppgift såsom vattenöverdomstol skola,
förutom lagfarna ledamöter enligt
vad i rättegångsbalken sågs, finnas
vattenrättsråd. Dessa skola vara
i vattenfrågors tekniska behandling
sakkunniga och erfarna. Vattenrättsråd
utnämnas av Konungen.

Vattenöverdomstolen vare domför
med fyra ledamöter, av vilka minst
tre äro lagfarna. Ej må flera än fem
sitta i rätten.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

(Gällande lydelse)

Konungen bestämmer, i vilken omfattning
åtgärd, som avser allenast
måls beredande, må vidtagas av hovrättsledamot
i vattenöverdomstolen
eller av tjänsteman vid denna.

106

Bestämmelserna i 43 och 44 §§,
45 § 1 mom. samt 57, 58, 62—64,66,
67 och 97 §§ skola i tillämpliga delar
gälla om vattenöverdomstolen och
måls behandling därstädes. Vad i
97 § föreskrives om sökande, kärande
eller klagande skall avse den, som
i vattenöverdomstolen fullföljt talan;
har i brottmål talan fullföljts av den
tilltalade och år han häktad, skall
dock kostnad, som eljest skulle åligga
honom, gäldas av statsverket.

(Föreslagen lydelse)

Konungen bestämmer, i vilken omfattning
åtgärd, som avser allenast
måls beredande, må vidtagas av lagfaren
ledamot i vattenöverdomstolen
eller av tjänsteman vid denna.

§•

Bestämmelserna i 43 och 44 §§,
45 § 1 mom. samt 57, 58, 62—64, 66,
67 och 97 §§ skola i tillämpliga delar
gälla om vattenöverdomstolen och
måls behandling därstädes.

Vattenöverdomstolen må, där så
finnes lämpligt, uppdraga åt vattenrättsråd
att verkställa undersökning
å stället. Finnes önskvärt, att lagfaren
ledamot är närvarande vid undersökningen,
äge vattenöverdomstolen
förordna härom. I fråga om undersökning,
som nu sagts, skall vad
i 45 § 2 mom. och 97 § stadgas äga
motsvarande tillämpning.

Då på grund av bestämmelserna i
första eller andra stycket stadgandena
i 97 § tillämpas å mål i vattenöverdomstolen,
skall vad i nämnda
§ föreskrives om sökande, kärande
eller klagande avse den, som i vattenöverdomstolen
fullföljt talan.

Med avseende å gottgörelse åt sakkunnig,
som tillkallats av vattenöverdomstolen,
samt ersättning för sådan
på uppdrag av vattenöverdomstolen
hållen undersökning, som avses i
45 § 1 inom., äge domstolen, efter
vad med hänsyn till omständigheterna
finnes skäligt, förordna, att kostnaden
skall förskjutas av allmänna
medel och gäldas av statsverket. Lag
samma vare beträffande sådan kostnad
för vattenöverdomstolens syn å
stället eller för undersökning enligt
andra stycket av denna §, som eljest
skulle åligga part.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

(Gällande lydelse)

108

Talan mot--— högsta dom stolen.

Vad i 103—106 §§ är stadgat angående
rättegången i vattenöverdomstolen
skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om högsta domstolen.

(Föreslagen lydelse)

106 a §.

Utredning, som av vattenråttsråd
verkställts beträffande fråga av teknisk
beskaffenhet, må ej läggas till
grund för vattenöverdomstolens dom
eller beslut, med mindre parterna beretts
tillfälle att yttra sig över utredningen.
Vad sålunda stadgats
skall dock ej gälla, om utredningen
i allenast oväsentlig mån avviker
från vad tidigare framkommit i målet.

§•

Talan mot--— högsta domsto len.

Vad i 103—106 §§ är stadgat angående
rättegången i vattenöverdomstolen
skall i tillämpliga delar gälla
i fråga om högsta domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1955.

Med avseende å mål, som före
nämnda dag inkommit till vattenöverdomstolen,
skall, om tillämpning
av nya lagen skulle förorsaka väsentligt
dröjsmål med avgörandet, äldre
lag i stället gälla.

I samband med propositionen har utskottet behandlat en i anledning av
densamma väckt motion, nr 579 i andra kammaren av herr Jacobson i Vilhelmina
m. fl.

I motionen hemställes, »att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 127 mod förslag till lag om ändring i 11 kap. vattenlagen måtte vidtaga
sådana ändringar i de därigenom framlagda lag- och organisationsförslagen,
att vid den föreslagna förstärkningen av vattenöverdomstolen denna
tillföres särskilda ledamöter (vattenråttsråd), som skall företräda såväl ingenjörstekniska
som fiske- och naturskyddssynpunkter i lika utsträckning
och i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer vi i det föregående angivit».

De angivna riktlinjerna innebär i huvudsak, att endast halva antalet av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

de icke lagfarna ledamöterna — vattenrättsråden — skall företräda ingenjörsteknisk
sakkunskap samt att övriga vattenrättsråd skall ha särskild sakkunskap
rörande fiske- och naturskyddsfrågor.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för Kungl. Maj :ts förslag och
för yrkandet i motionen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till omorganisation av vattenöverdomstolen,
som utgör andra instans för vattenmål. För närvarande består vattenöverdomstolen
av en avdelning av Svea hovrätt, förstärkt med en ledamot
av kammarkollegiet. Enligt förslaget skall i domstolen ingå tekniskt
sakkunniga ledamöter, benämnda vattenrättsråd, medan kammarkollegiets
representation skall upphöra. Domstolen blir domför med fyra ledamöter,
av vilka minst tre är lagfarna. Det är avsett att domstolen i mål, där tekniska
frågor av någon betydelse är föremål för bedömande, normalt skall
bestå av tre lagfarna ledamöter jämte två vattenrättsråd.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 september 1951 tillkallade
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, den 9 oktober
1951 en särskild sakkunnig, häradshövdingen O. Riben, för att biträda med
utredning rörande — såvitt nu är i fråga — instansordningen i vattenmål
och därmed sammanhängande spörsmål. I direktiven för utredningsmannen
framhölls att en betydande balans uppstått i vattenöverdomstolen, som
utgör andra instans för vattenmålen, samt att risk förelåge för att i fortsättningen
en betydande balans skulle uppstå även i sista instansen. Möjligheten
att för vattenmålen övergå till en domstolsordning med endast två
instanser borde därför icke lämnas ur räkningen. Vidare kunde man överväga
att på något sätt begränsa rätten att fullfölja talan i vattenmål. I direktiven
påpekades ytterligare att överinstanserna i vattenmål, till skillnad
från domstolarna i första instans, icke inom sig ägde tillgång till teknisk sakkunskap
samt att frågan, huruvida tekniker regelmässigt borde i en eller
annan form medverka i överrättsprocessen i vattenmål, nära sammanhängde
med spörsmålet om instansordningens utformning.

Utredningsmannen har till fullgörande av sitt uppdrag den 3 april 1954
avgivit ett betänkande angående instansordningen i vattenmål m. m. (SOU
1954: 9). Vid betänkandet har fogats förslag till lag om ändring ill kap.
vattenlagen.

Över betänkandet med därvid fogat lagförslag har efter remiss yttranden
avgivits av vattenöverdomstolen, kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen, lant -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

bruksstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, statens lönenämnd
och statens organisationsnämnd samt länsstyrelserna i Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Kopparbergs län. Vattenöverdomstolen
har vid sitt utlåtande fogat yttranden av vattenrättsdomarna F.
Löwing och E. Sjöberg vid Norrbygdens vattendomstol, N. Viklund och
I. Ahlström vid Mellanbygdens vattendomstol, G. Schirén vid österbygdens
vattendomstol, A. Thelin vid Söderbygdens vattendomstol och N. Lindberg
vid Västerbygdens vattendomstol samt vattenrättsingenjörerna A. Eriksson,
P. E. Svensson, G. Zickerman, H. Hartzell, S. Nilsson och G. Aspegren.

Vidare har yttranden inkommit från svenska vattenkraftföreningen, Sveriges
advokatsamfund, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges juristförbund,
svenska väg- och vattenbyggares riksförbund, svenska teknologföreningen,
föreningen statens lantbruksingenjörer och svenska flottledsförbundet.
Indalsälvens regleringsförening u. p. a. och Ljungans regleringsförening
u. p. a. har anslutit sig till svenska vattenkraftföreningens yttrande.

I. Nuvarande hislansordning m. in.

Bestämmelser om domstolsorganisation och instansordning för vattenmålen
har meddelats i 11 kap. vattenlagen. Domstolsorganisationen består av
tre instanser.

Första instans är vattendomstol, som består av en vattenrättsdomare,
två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän. I vissa enklare
mål är vattendomstolen beslutför med vattenrättsdomaren och vattenrättsnämndemännen
samt allenast en vattenrättsingenjör. Vattenrättsdomare
skall vara lagkunnig, i domarevärv erfaren man. Vattenrättsingenjörerna
skall vara i vattenfrågors tekniska behandling sakkunniga och erfarna
män. Vattenrättsnämndemännen skall vara allmänt betrodda, om sin orts
förhållanden kunniga män.

Andra instans i vattenmål är vattenöverdomstolen, som utgöres
av en avdelning av Svea hovrätt, förstärkt med en ledamot av kammarkollegiet.

Sista instans är högsta domstolen i vanlig sammansättning. Vattenmålen
fördelas mellan domstolens olika avdelningar på samma sätt som
andra mål.

I fråga om fullföljdsrätt gäller för vattenmål samma regler som för mål,
vilka tillhör allmän domstols prövning. Rätten att fullfölja talan till vattenöverdomstolen
är sålunda, såvitt angår huvudsakliga avgöranden, icke
underkastad några inskränkningar, under det att för fullföljd till högsta
domstolen gäller reglerna om prövningstillstånd i 54 kap. 9—12 §§ rättegångsbalken.

Vad angår anlitandet av sakkunniga i vattenmål gäller, enligt en allmän
hänvisning i 11 kap. 1 § vattenlagen, rättegångsbalkens regler om sakkunniga.
Detta innebär bl. a., att av vattendomstol eller högre instans tillkallad

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

sakkunnig i princip icke äger deltaga i domstolens enskilda överläggningar
eller över huvud ställa sin sakkunskap till domstolens tjänst i andra former
än dem lagen anvisar för upptagande av sakkunnigbevisning. Om för
bedömande av mål vid vattendomstol erfordras särskild teknisk utredning
eller vidlyftigare värdering, äger vattenrättsdomaren, där så befinnes lämpligt,
uppdraga åt sakkunnig att efter förberedande undersökning avgiva utlåtande
i målet. Närmare föreskrifter har meddelats om kungörande av
undersökningen och om det sätt, på vilket utlåtandet skall hållas tillgängligt
för parterna. (Se 11 kap. 45 § 1 mom. samt 81 och 92 §§ vattenlagen.)
Nu berörda bestämmelser äger motsvarande tillämpning i mål vid vattenöverdomstolen
och högsta domstolen (11 kap. 106 och 108 §§ vattenlagen).

I mål vid vattendomstol kan vattenrättsdomaren uppdraga åt vattenrättsingenjörerna
eller en av dem att, med eller utan biträde av vattenrättsnämndemännen
eller eu av dem, verkställa undersökning å stället. I enklare
fall kan sådant uppdrag lämnas åt vattenrättsnämndemännen eller en
av dem. (Se 11 kap. 45 § 2 mom. samt 81 och 92 §§.) Någon motsvarande
tillämpning för överinstansernas del av nu berörda bestämmelser kan med
hänsyn till dessa domstolars sammansättning icke ifrågakomma.

Såsom förut nämndes ingår en ledamot av kammarkollegiet i vattenöverdomstolen.
Kammarkollegiet är tillika verksamt vid vattenmålens behandling
såsom företrädare för allmänna intressen. Vattenlagens bestämmelser
härom återfinnes i 11 kap. 35 § och 10 kap. 42 §. Enligt det förra lagrummet
skall vattenrättsdomaren i ansökningsmål om vattenbyggnads- och
vattenregleringsföretag utan dröjsmål insända ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen i målet till kammarkollegiet, som har att,
där det prövas nödigt, föra talan för tillgodoseende av de allmänna intressen,
som kan vara i fråga. Enligt det senare lagrummet, vilket tillkom i
samband med 1920 års lagstiftning om torrläggningsföretag, har kollegiet
motsvarande uppgift vid syneförrättningar rörande sjösänkningar in. m.
Skyldigheten att översända ansökningshandlingar och kungörelse till kammarkollegiet
åligger här förrättningsmannen. I kungörelsen den 23 december
1918 angående bevakande av det allmännas talan i vattenmål stadgas
att, där det enligt vattenlagen tillkommer myndighet, som Kungl. Maj :t därtill
utser, att föra talan för bevakande av viss bygds intressen eller eljest
för bevakande av det allmännas rätt, det åligger kammarkollegiet att bevaka
dylik talan. Stadgandet syftar på vissa bestämmelser i 4 kap. vattenlagen
om nyprövning in. in. Enligt kungörelsen äger kollegiet även eljest, då
enligt vattenlagen fråga om allmänt intresse förekommer, föra talan för det
allmänna. Med stöd av denna bestämmelse kan kollegiet även utan samband
med ansökningsmål föra talan t. ex. om meddelande av vattenhushållningsbestämmelser
till skydd för allmänna fiskeintressen eller om åtgärder till
motverkande av vattenförorening. Såväl för nu nämnda fall som då kollegiet
jämlikt 11 kap. 35 § vattenlagen beslutat bevaka det allmännas talan i
vattenmål gäller enligt samma kungörelse, att dylik talan skall utföras av
kollegiets advokatfiskal som dess ombud. Förordnande att utföra talan kan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955 7

dock i särskilda fall av kollegiet meddelas annan person, som finnes därtill
lämplig.

Under senare år har arbetsbalansen i vattenöverdomstolen successivt
ökats. Utvecklingen belyses av att balansen vid årsskiftet 1942/43 uppgick
till 40 mål, medan den vid årsskiftet 1953/54 stigit till 96 mål. I själva
verket har balansen stigit åtskilligt mer än som framgår av denna jämförelse,
i det de särskilda målen numera i större utsträckning än tidigare
är av vidlyftig och komplicerad beskaffenhet. Den ökade balansen har medfört
en märkbar förlängning av den tid som förflyter mellan vattendomstolens
och vattenöverdomstolens avgöranden. Medan denna tid för de av vattenöverdomstolen
under år 1942 avgjorda målen uppgick till i medeltal
335 dagar, var motsvarande siffra för år 1953 icke mindre än 716 dagar.
För de största målen har tidsutdräkten varit betydligt större.

Den 1 november 1954 var i vattenöverdomstolen anhängiga sammanlagt
111 mål. Akterna i dessa mål upptog sammanlagt omkring 170 000 sidor.

I högsta domstolen har balansen ej visat samma oroväckande stegring,
men i vissa fall har även där förekommit avsevärd tidsutdräkt med avgörandet
av målen. Enligt uppgift i betänkandet hade sålunda av de mål,
som den 31 december 1953 väntade på avgörande i högsta domstolen, fem
inkommit år 1950 eller tidigare.

Den 1 november 1954 var i högsta domstolen anhängiga sammanlagt 13
vattenmål, omfattande tillhopa omkring 50 600 sidor.

II. Huvudgrunderna i förslaget

Utredningsmannen. I sitt betänkande har utredningsmannen till en början
upptagit frågan, huruvida inskränkning i rätten att fullfölja
talan mot vattendomstolarnas domar bör övervägas.
Utredningsmannen har därvid kommit till det resultatet, att det av rent
principiella skäl icke kunde anses försvarligt att betaga parterna i vattenmål
möjlighet att få alla materiella avgöranden av vattendomstol prövade
i åtminstone en högre instans.

Utredningsmannen har därefter i betänkandet upptagit spörsmålet om
instansordningen i vattenmål till ingående övervägande. På
anförda skäl, varom hänvisas till propositionen (s. 9—12), har utredningsmannen
ansett, att den nuvarande instansordningen bör bibehållas.

Ej heller i fråga om möjligheten att hos högsta domstolen fullfölja
talan mot vattenöverdomstolens avgöranden har utredningsmannen
funnit tillräcklig anledning föreligga till ändring i nu gällande
regler.

Däremot har utredningsmannen framlagt förslag till ändring beträffande
högre rätts tillgång till teknisk sakkunskap. Av utredningsmannens
redogörelse för tidigare överväganden i denna fråga framgår,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

att meningarna starkt brutit sig under förarbetena till vattenlagen. Bl. a.
hade förelegat skiljaktiga uttalanden i frågan inom lagrådet, där två ledamöter
förordat att mellaninstansen skulle utrustas med särskild teknisk
sakkunskap och två ledamöter hyst motsatt uppfattning. En femte, särskilt
tillkallad sakkunnig teknisk ledamot, som förordat tvåinstanssystem, hade
ansett att överinstansen borde utrustas med särskilda tekniker. Vidare hade
frågan diskuterats i ett av vattenrättsdomarna i riket i december 1925 avgivet
yttrande till Kungl. Maj :t rörande möjligheten att genom organisatoriska
förändringar i vattendomstolarnas verksamhet nedbringa kostnaderna
för dessa samt i ett av vattenöverdomstolen däröver den 10 maj 1926 avgivet
remissutlåtande ävensom i processlagberedningens betänkande med
förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m. (SOU 1944: 10).

För sin del har utredningsmannen efter mycken tvekan stannat för den
meningen, att vattenöverdomstolen borde utrustas med egen teknisk expertis
samt att teknikerna, i den mån de deltoge i målens behandling, skulle
ha ställning såsom ledamöter av domstolen. Beträffande skälen för denna
ståndpunkt har utredningsmannen i huvudsak hänvisat till de uttalanden
till förmån för tekniker i högre instans, som gjorts inom lagrådet
vid granskningen av 1917 års vattenlagsförslag och i vattenöverdomstolens
remissutlåtande den 10 maj 1926.

De uttalanden, till vilka utredningsmannen sålunda hänvisat, innehöll i
huvudsak följande. Lagrådsledamöterna von Seth och Planting-Gyllenbåga
antörde att, om hovrätt gjordes till andra instans i vattenmål, det borde
sörjas för att vid prövningen av mål, i vilka tekniska frågor förekomme, åt
hovrätten kunde beredas en sådan sammansättning, att den tekniska sakkunskapen
bleve lika starkt företrädd där som i vattendomstolen. Därförutan
syntes fara löreligga såväl att hovrättens prövning komme att tendera
till att inskränkas till huvudsakligen en granskning från formella synpunkter
som att dess beslut, i den mån desamma berörde de tekniska frågorna,
i allmänhetens ögon komme att sakna den auktoritet som vore önskvärd.’
Visserligen skulle hovrätten kunna genom infordrande av yttranden från sakkunniga
myndigheter i viss mån ersätta sin egen brist på teknisk sakkunskap,
men dels kunde det ifrågasättas, om icke därigenom nämnda myndigheter
skulle få sin redan förut stora arbetsbörda ökad på ett sätt, som kunde
välla svårigheter, och dels torde det ofta kunna inträffa, att även de tekniska
myndigheternas uttalanden utsattes för en kritik av parterna av beskaffenhet,
att hovrätten i allt fall tvingades att taga ställning mellan olika uppfattningar
från tekniskt sakkunnigt håll. — Den särskilt tillkallade tekniska
ledamoten i lagrådet, överstelöjtnanten Ekdahl, betonade, att man icke kunde
bortse Irån det förhållandet, att den mängd av synnerligen komplicerade
tekniska frågor av stor och för såväl det allmänna som parterna omfattande
ekonomisk betydelse och räckvidd, vilka komme att utgöra de speciella detaljerna
i vattenmålen, måste i grunden förstås vid deras rättsliga behandling.
— I vattenöverdomstolens yttrande underströks, att den tekniska sakkunskap,
som kunde vara av nöden för ett måls behöriga avgörande, till -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

fördes vattenöverdomstolen på ett bättre sätt, om den sakkunnige hade till
uppgift att, efter samarbete med de rättsbildade ledamöterna, under domareansvar
deltaga i målens avgörande, än om han deltoge allenast i överläggningen
och ej hade att ansvara för annat än sina uttalanden om vissa sidor
av de föreliggande frågorna. Sambandet mellan de tekniska och de juridiska
spörsmålen i vattenmål gjorde det olämpligt att utskilja de tekniska spörsmålen.
Det vore ej uteslutet, att en sakkunnig, som hade att taga hänsyn
även till de rent rättsliga momenten i en tvistefråga, bedömde densamma på
ett annat och riktigare sätt än den som hade att uttala sig allenast såsom
tekniker.

Utredningsmannen har förordat, att vattenöverdomstolens behov av tillgång
till teknisk sakkunskap inom domstolen tillgodoses genom att fasta
ingenjörsbefattningar inrättas vid domstolen. De risker, som kunde föreligga
för en otillfredsställande rekrytering av sådana tjänster och för att
innehavarna av tjänsterna skulle förlora kontakten med den tekniska utvecklingen,
torde enligt utredningsmannens åsikt kunna elimineras genom
goda lönevillkor och en lämplig ordning för tjänsternas tillsättande.

Slutligen behandlas i betänkandet spörsmålet om kammarkollegiets
representation i vattenöverdomstolen. Efter en
närmare redogörelse för innehållet i vattenlagens förarbeten i detta avseende
och för kollegiets ställning såsom företrädare för allmänna intressen
i vattenmål framhåller utredningsmannen, att den administrativa erfarenhet
som tillförts vattenöverdomstolen genom kollegiets representation i
densamma utan tvivel varit till nytta. Säkerligen hade även vederbörande
kammarråds deltagande i rättsskipningen främjat en enhetlig praxis. Om nu
tekniker, såsom utredningsmannen föreslagit, skulle deltaga i vattenöverdomstolens
arbete, komme emellertid frågan i viss mån i ett nytt läge. Utredningsmannen
anför dels att en organisation med icke blott tekniska ledamöter
och andra hovrättsledamöter utan jämväl en ledamot av kammarkollegiet
syntes bli alltför vidlyftig för att gagna effektiviteten i arbetet, dels
att i de mål, där tekniker icke komme att deltaga, behovet av administrativ
sakkunskap och erfarenhet torde bli mindre framträdande än i övriga
mål och dels att kammarkollegiets ställning såsom företrädare för allmänna
intressen i vattenmålen utgjorde ytterligare ett skäl mot att bibehålla
den nuvarande ordningen.

Yttrandena. Beträffande frågan om inskränkning i rätten att
fullfölja talan mot vattendomstolarnas domar har utredningsmannens
ståndpunkt ■— innebärande att någon sådan inskränkning
ej bör genomföras — vunnit anslutning i flertalet remissyttranden.

Vad angår frågan om instansordningen i vattenmål har utredningsmannens
förslag om bibehållande av den nuvarande ordningen med
tre instanser tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det övervägande antalet
yttranden. Bland dem som uttalat sig i denna riktning märkes särskilt valtenöverdomstolen,
som anfört, att det visserligen kunde ifrågasättas, huruvida
den vinst i rättssäkerhet som en domstolsordning med tre instanser

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

medförde stode i rimligt förhållande till det mycket omfattande arbete som
nedlades på målen, och att ett förverkligande av tanken att inrätta en särskild
överdomstol såsom andra och sista instans onekligen skulle erbjuda
fördelar från åtskilliga synpunkter. Ej minst komme i betraktande att en
sådan anordning skulle leda till ett snabbare slutligt avgörande av vattenmålen.
Med hänsyn till vikten av enhetlig rättstillämpning mötte det dock
enligt vattenöverdomstolens mening betänkligheter att avskära högsta domstolen
från prövning av vattenmålen, och från dessa betänkligheter torde i
vart fall för närvarande icke kunna bortses.

Utredningsmannens ståndpunkt i frågan om begränsning av
möjligheterna att erhålla prövningstillstånd i vattenmål
har biträtts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna.

Såvitt angår frågan om högre rätts tillgång till teknisk sakkunskap
har de flesta remissinstanserna anslutit sig till utredningsmannens
åsikt, att vattenöverdomstolen bör utrustas med sådan sakkunskap.

\ attenöverdomstolen anför att det bland vattenöverdomstolens ledamöter
på senare tid rått en allmän uppfattning om att vattenöverdomstolens utrustande
med teknisk expertis utgör en nödvändig åtgärd för att denna domstol
nöjaktigt skall kunna fylla sin uppgift.

Behovet av att vattenöverdomstolen utrustas med teknisk expertis understrykes
starkt i ett flertal andra av de avgivna remissyttrandena.

En avvisande hållning till förslaget intages av en skiljaktig ledamot av
vattenöverdomstolen (kammarrådet Åberg), vattenrättsdomaren Löwing,
vattenrättsingenjörerna Eriksson och Aspegren, kammarkollegiet, statskontoret,
länsstyrelserna i Västerbottens och Jämtlands län samt svenska flottledsförbundet.
Kritiken går i huvudsak ut på — förutom att behovet av teknisk
expertis i vattenöverdomstolen ifrågasättes — att förslagets genomförande
skulle medföra nackdelar för vattendomstolarna och att risk kunde
föreligga för att vattenrättsskipningens tyngdpunkt bleve förskjuten till
vattenöverdomstolen.

Behovet av teknisk expertis i vattenöverdomstolen ifrågasättes av kammarkollegiet,
som framhåller att utredningsmannen i huvudsak motiverat
sitt förslag med en hänvisning till vad som anförts inom lagrådet vid granskningen
av 1917 års sakkunnigförslag samt till vattenöverdomstolens remissutlåtande
över 1925 års organisationsförslag. Det vore följaktligen inga nya
skäl som åberopats utan desamma, som tidigare av statsmakterna underkänts.

Även beträffande frågan om kammarkollegiets representation
i vattenöverdomstolen har flertalet av remissinstanserna,
hl. a. vattenöverdomstolen, stött utredningsmannens förslag.

Till förmån för bibehållande av kollegiets representation i vattenöverdomstolen
uttalar sig i huvudsak de remissinstanser som ställt sig avvisande
till förstärkning av vattenöverdomstolen med tekniker. Uttalanden i denna
riktning föreligger sålunda från kammarkollegiet, kammarrådet Åberg, vat -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

tenrältsdomaren Löwing, länsstyrelserna i Norrbottens och 1 Österbottens
län samt statskontoret.

Kammarkollegiet förklarar det viktiga vara, att det administrativa elementet
vore representerat i vattenöverdomstolen. Det kunde i allmänhet påräknas
att ledamoten från kammarkollegiet tillförde vattenöverdomstolen
— förutom allmän administrativ erfarenhet — förtrogenhet med fastighetsförsäljning
och fastighetsvärdering, insikter i fastighets- och expropriationsrätt
samt äldre vattenrätt och slutligen en hela landet omfattande kännedom
om vattenrättsliga frågor från övervägande administrativa synpunkter.

Departementschefen. Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
framhåller, att den viktigaste av de frågor som utredningsmannen haft
att undersöka avser själva instansordningen i vattenmål.
Departementschefen förklarar sig anse, att det i och för sig funnes goda
skäl att tillerkänna vattenöverdomstolen ställning som sista instans, men
stannar likväl för att — i enlighet med utredningsmannens förslag — åtminstone
för närvarande släppa tanken på en sådan lösning.

Departementschefen ansluter sig vidare till utredningsmannens ståndpunkt
att någon ändring ej bör företagas i rätten att fullfölja
talan mot vattendomstolarnas avgöranden eller i gällande
regler om prövningstillstånd för fullföljd
av talan ''i vattenmål till högsta d o in s to 1 e n.

I övrigt anför departementschefen bl. a. följande.

»Ett framträdande drag i den nuvarande rättegångsordningen för vattenmålen
är att underrätterna — d. v. s. vattendomstolarna — inom sig äger
tillgång till kvalificerad te k n i s k sakkunskap, medan överinstanserna
arbetar utan tekniker. Redan under förarbetena till vattenlagen var frågan
om överinstansernas organisation i detta avseende föremål för livlig diskussion.
Det väsentligaste motivet till att man slutligen stannade för den
ordning som nu gäller torde ha varit, att man räknade med att de tekniska
frågorna skulle bli så auktoritativt bedömda vid prövningen i vattendomstolen,
att sådana frågor i praktiken icke skulle komma att fullföljas i någon
större utsträckning. Denna förväntan torde ha visat sig i stort sett riktig
beräffande det för vattenrättsskipningen lugna skedet under 1920- och
1930-talen. På senare tid har emellertid läget blivit ett annat. Målen har i
ökad utsträckning blivit av vidlyftig och komplicerad beskaffenhet, och vid
fullföljd till vattenöverdomstolen har omprövning i stor omfattning begärts
icke blott beträffande frågor av huvudsakligen rättslig karaktär utan även
beträffande sådana i vattenmålen uppkommande spörsmål, som i avsevärd
mån kräver ett tekniskt bedömande. Denna utveckling har otvivelaktigt
ställt vattenöverdomstolen inför svåra problem. Vill man bereda parterna i
vattenmålen möjligheter till en fullgod överprövning av vattendomstolarnas
avgöranden, synes det erforderligt att förstärka denna domstol med kvalificerad
teknisk expertis, och det torde vara riktigast att detta sker i den toi -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

men att till domstolen knytes fasta befattningshavare med teknisk kompetens,
vilka ingår såsom ledamöter av domstolen. Jag vill sålunda på denna
punkt ansluta mig till utredningsmannens förslag, som livligt tillstyrkts
bl. a. av vattenöverdomstolen själv. De från några håll uttalade farhågorna
för att tyngdpunkten i vattenrättsskipningen skulle alltför mycket förskjutas
från vattendomstolarna till vattenöverdomstolen anser jag överdrivna.
Mot förslaget har vidare bl. a. framhållits att vattendomstolarna kunde
förlora sina bästa tekniska krafter genom att dessa i första hand skulle komma
i fråga för befattningarna i vattenöverdomstolen. Ej heller denna invändning
torde ha särskilt stor bärkraft. Det bör vara möjligt att tillgodose såväl
vattendomstolarnas som vattenöverdomstolens behov av kvalificerad teknisk
expertis.

Vad slutligen angår frågan om kammarkollegiets representation
i vattenöverdomstolen vill jag betona, att kollegiets representant
i domstolen enligt samstämmiga vittnesbörd gjort en god insats
inom vattenrättsskipningen. Det synes emellertid stå ganska klart, att denna
representation icke lämpligen bör bibehållas, sedan vattenöverdomstolen
kompletterats med tekniska ledamöter. Såsom utredningsmannen framhållit
skulle en sammansättning med såväl tekniker som en administrativ ledamot
jämte de lagfarna ledamöterna ge upphov till en mindre lämplig organisation.
Bortsett från att det kan diskuteras, huruvida det i princip är
lämpligt att kollegiet med sin uppgift att bevaka vissa allmänna intressen i
vattenmål förenar representantskap i vattenöverdomstolen, bör alltså, såsom
en konsekvens av förstärkningen med tekniker, någon ledamot av kammarkollegiet
icke vidare ingå i vattenöverdomstolen.

Av det anförda framgår, att jag — efter den belysning som de här föreliggande
problemen fått genom den verkställda utredningen — ej kan
tillstyrka någon annan reform i fråga om överinstanserna i vattenmål än
att vattenöverdomstolen förses med tekniska ledamöter och att i samband
därmed kammarkollegiets representation i nämnda domstol upphör. Efter
denna omorganisation torde vattenöverdomstolen bli i stånd att arbeta
mera effektivt än hittills, men de svårigheter som uppkommit för domstolen
genom den starkt ökade arbetsbelastningen kan ej till fullo bemästras genom
en reform av denna innebörd. Åtgärder torde därför få vidtagas även för
utökning av själva personaluppsättningen, så att domstolen kan arbeta på
flera avdelningar. Detta ärende kommer att anmälas i 1955 års statsverksproposition.
»

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

1 3

III. Specialmotivering till lagförslaget

De föreslagna lagändringarna berör skilda §§ i 11 kap. vattenlagen.

16 §

I sin gällande lydelse innehåller denna paragraf en regel om vattenöverdomstolens
sammansättning (ordföranden å en av Svea hovrätts avdelningar
såsom ordförande, tre andra ledamöter i hovrätten samt en ledamot i
kammarkollegiet).

Utredningsmannen har föreslagit, att vattenöverdomstolen skall vara domför
med tre lagfarna och två tekniska ledamöter; dock att i mål, för vars
bedömande tillgång till särskild teknisk sakkunskap icke finnes erforderlig,
vattenöverdomstolen skulle vara domför med fyra lagfarna ledamöter.
Utredningsmannen har utgått från att den ene teknikern skulle representera
vattenbyggnadsteknisk och den andre agrikulturteknisk sakkunskap.

Vattenöverdomstolen har biträtt utredningsmannens uppfattning beträffande
domförheten.

Kammarkollegiet finner det knappast motiverat att i vattenöverdomstolen
engagera två tekniker i samtliga fall, där teknisk sakkunskap inom domstolen
ansåges erforderlig.

Departementschefen. Av skäl som närmare utvecklats i den allmänna
motiveringen bör sammansättningen av vattenöverdomstolen ändras så, att
i domstolen ingår dels lagfarna ledamöter och dels ledamöter med teknisk
sakkunskap. Möjlighet bör finnas att uppdela domstolen på en eller flera
avdelningar av hovrätten. För de tekniska ledamöterna vill jag föreslå benämningen
vattenrättsråd. Denna benämning torde alltså böra användas i
lagtexten i stället för uttrycket teknisk ledamot. Vattenrättsråden skall utnämnas
av Konungen. —--— —---—-------

I fråga om domförheten anser jag det icke tillrådligt att uppställa så stela
regler som utredningsmannen föreslagit. Inom en så liten organisation som
det här gäller skulle, med den av utredningsmannen föreslagna ordningen,
möjligheterna att bedriva arbetet effektivt alltför mycket begränsas. Då vattenrättsråden
är på resa för undersökning på platsen eller eljest upptagna
av utredning i vidlyftiga mål, skulle domstolens arbete med en stor del av
målen fördröjas, om det ovillkorligen krävdes att vattenrättsråden skulle
deltaga i alla mål utom sådana där teknisk sakkunskap icke finnes vara erforderlig.
Man torde alltså få nöja sig med att låta domstolen efter eget bedömande
utnyttja vattenrätlsrådens arbetskraft och kunnande. I anslutning
till bestämmelsen i 2 kap. 4 § rättegångsbalken om hovrätts domförhet kan
det därför lämpligen stadgas allenast att vattenöverdomstolen är domför
med fyra ledamöter och att högst fem må sitta i rätten. Det bör dock uttryckligen
föreskrivas, att minst tre av ledamöterna skall vara lagfarna. Med denna
ordning kan sammansättningen anpassas efter vad som finnes lämpligt
i varje särskilt fall. Det är givet att i mål, där tekniska frågor av någon be -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

tydelse är föremål för bedömande, den normala ordningen bör vara att två
vattenrättsråd ingår i domstolen jämte tre lagfarna ledamöter.

106 §

Förevarande paragraf har i sin gällande lydelse i första stycket ett stadgande,
som gör åtskilliga av de beträffande förfarandet i vattenmål gällande
reglerna tillämpliga å förfarandet i vattenöverdomstolen. Bland dessa
regler återfinnes 97 §, som handlar om skyldighet för sökande i ansökningsmål
att förskjuta vissa kostnader in. m. Däremot är de särskilda reglerna
om rättegångskostnad vid vattendomstol (65 och 93 §§) ej tillämpliga å
rättegången i vattenöverdomstolen. Härom gäller således, enligt hänvisningen
i 11 kap. 1 § vattenlagen, de allmänna reglerna i rättegångsbalken. Andra
stycket i 106 § innehåller en regel om att kostnad för sakkunnig eller
särskild undersökning i vattenöverdomstolen i vissa fall skall enligt vattenöverdomstolens
bestämmande förskjutas och gäldas av statsverket.

Utredningsmannen har föreslagit, att i 106 § skall intagas bestämmelser
om undersökning på stället genom vattenöverdomstolens tekniska ledamöter
eller en av dem, eventuellt i närvaro jämväl av en lagfaren ledamot. Bestämmelserna
ansluter sig nära till vad 45 § 2 mom. innehåller om undersökning
på stället genom vattenrättsingenjörerna eller en av dem och hänvisar
delvis till nämnda lagrum. Vidare har i förslaget undantagsregeln beträffande
gottgörelse åt sakkunnig utsträckts att gälla såväl kostnad för
undersökning å platsen enligt de föreslagna bestämmelserna som kostnad
för syn av vattenöverdomstolen i domför sammansättning. I anslutning till
dessa kompletteringar av 106 § har vissa formella jämkningar i lagrummet
vidtagits.

Vid remissbehandlingen har utredningsmannens förslag beträffande undersökning
på platsen genom de tekniska ledamöterna allmänt tillstyrkts.
På flera håll understrykes betydelsen av att de tekniska ledamöterna verkställer
sådana undersökningar. Endast kammarkollegiet ställer sig avvisande.
Kollegiet finner förslaget i denna del strida mot principerna för handläggningen
inom en kollegial domstol, där alla ledamöterna bör ha samma
möjligheter att bilda sig en uppfattning om frågorna och icke behöva lita
på vissa ledamöters bättre information.

Sveriges advokatsamfund anser, att skyldigheten att förskjuta kostnad
för syn eller undersökning borde åvila sökanden även då talan fullföljts av
motpart samt att motparten borde åläggas återbetalningsskyldighet allenast
då den fullföljda talan varit uppenbart ogrundad.

Riksförbundet landsbygdens folk anser att sökanden borde svara för samtliga
rättegångskostnader i vattenöverdomstolen och hänvisar till expropriationslagens
reglering av motsvarande fråga (se 67 § expropriationslagen).

Departementschefen. Vid vattendomstol kan vattenrättsingenjörerna eller
en av dem få i uppdrag att, med eller utan biträde av vattenrättsnämndemännen,
verkställa särskild undersökning å stället. Denna möjlighet, som

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

grundas på en bestämmelse i 11 kap. 45 § 2 mom. vattenlagen, är av stor
praktisk betydelse och utnyttjas flitigt. Om vattenöverdomstolen utrustas
med fasta tekniker, står det tämligen klart att en motsvarande möjlighet
bör beredas även inom denna instans. Såsom framhållits av utredningsmannen
och även understrukits i flera remissutlåtanden bör de tekniska ledamöterna
i väsentlig omfattning ägna sig åt sådana undersökningar. I nära överensstämmelse
med vad utredningsmannen föreslagit bör sålunda i 106 § införas
ett stadgande om att vattenöverdomstolen må uppdraga åt vattenrättsråd
att verkställa undersökning å stället. Som regel torde det vara tillfyllest
att undersökningen verkställes av ett av vattenrättsråden, men i komplicerade
fall kan det tänkas att undersökningen kräver närvaro av två vattenrättsråd.
Även lagfaren ledamot bör kunna närvara, när så finnes lämpligt.

1 fråga om underrättelse till parterna och beträffande protokoll bör därvid
de i 45 § 2 mom. stadgade grunderna gälla.

I fråga om kostnaderna för undersökningar, som verkställes av vatten överdomstolens

tekniska ledamöter, -— ------—------—

---gäller det att taga ställning till i vad mån den för rättegången vid vattendomstolarna
gällande grundsatsen att sökanden i ansökningsmål i princip
är skyldig att gälda alla med målets behandling förenade kostnader — såväl
kostnader för syner och särskilda undersökningar som motparternas rättegångskostnader
— bör tillämpas jämväl vid överrättsprocessen. Jag vill
erinra om att motsvarande spörsmål beträffande expropriationsmålen i samband
med 1949 års ändringar i expropriationslagstiftningen erhöll sin lösning
i den riktningen, att den som utsättes för ett expropriationsförfarande
i princip är berättigad till ersättning för sina kostnader såväl vid expropriationsdomstolen
som i överinstanserna. Här gäller alltså en annan ordning
än för vattenmålen, beträffande vilka rätten till ersättning för kostnader
i högre rätt är, liksom i de allmänna rättegångsmålen, beroende av utgången
av rättegången därstädes. Det kan givetvis ifrågasättas, om det är
befogat att upprätthålla denna skillnad mellan expropriationsmålen och de
med dem i regel tämligen likartade ansökningsmålen enligt vattenlagen. De
skäl som föranlett den för expropriationsmålen gällande ordningen (jfr
andra lagutskottets uti. 1949:34) torde göra sig gällande även beträffande
vattenmålen. Risken att få stå för dryga rättegångskostnader är sannolikt
ett starkt avhållande moment, då en ekonomiskt mindre välsituerad sakägare
skall taga ställning till om han skall fullfölja talan mot vattendomstolens
dom. Frågan är emellertid mera komplicerad för vattenmålen än för
expropriationsmålen. Bl. a. torde böra beaktas att även sökanden i ansökningsmål
i ett viktigt avseende lider faktisk inskränkning i sina möjligheter
att utnyttja överrättsprocessen, nämligen i det fall då han tager ett av
vattendomstol meddelat tillstånd i anspråk innan tillstandsbeslutet vunnit
laga kraft. Han är då pliktig att gälda de i tillståndsbeslutet föreskrivna
ersättningarna ulan möjlighet alt återkräva dem, om de vid fullföljd till
högre instans skulle bestämmas till lägre belopp. Rättegångskostnadsfrågan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

torde böra ses i belysning av spörsmålet om eventuell revision av vattenlagens
regler i detta avseende. Jag vill nämna att 1945 års vattenlagssakkunniga
för ett par år sedan framlagt förslag om en sådan revision, till vilket
förslag ställning ännu ej har tagits. Det må även anmärkas att det visat sig
finnas en ganska stark opinion för en uppmjukning av expropriationslagens
regel beträffande rättegångskostnaderna i överinstanserna (se tredje lagutskottets
uti. 1953: 31). Jag anser mig på grund av det anförda ej kunna utan
en grundligare undersökning taga ställning till det här föreliggande problemet.
Jag vill sålunda i detta sammanhang begränsa mig till att föreslå lagändring
i överensstämmelse med utredningsmannens förslag.

Enligt det nu anförda har 106 § omarbetats i de avseenden utredningsmannen
föreslagit. I samband härmed har den i stadgandet upptagna särskilda
regeln beträffande kostnad i brottmål, där den tilltalade är häktad,
lått utgå, eftersom den uppenbarligen saknar praktisk betydelse.

106 a §

Denna paragraf saknar motsvarighet i vattenlagen i dess nuvarande lydelse.

Utredningsmannen har framhållit, att ett tekniskt element i en domstol
innebär en möjlighet för införande i målen — så att säga på en bakväg
— av teknisk utredning och tekniska resonemang, som icke komme under
parternas granskning före domens meddelande.

Departementschefen anförde vid lagrådsremissen bl. a. följande: »Såsom
utredningsmannen utvecklat kan vattenöverdomstolens förstärkning med
teknisk expertis i vissa fall medföra att nya tekniska utredningar och resonemang
införes på ett sent stadium av målens behandling. En bestämmelse
bör införas, som förebygger att sådant nytt material kommer som en överraskning
för parterna i vattenöverdomstolens dom. Jag anser dock i likhet
med vattenöverdomstolen, att bestämmelsen ej bör få fullt så vidsträckt
tillämpning som utredningsmannen föreslagit. Skyldighet att låta parterna
taga del av utredningen bör sålunda föreligga endast då i denna framförts
beräkningar och synpunkter, som i väsentlig mån avviker från vad tidigare
framkommit i målet.»

Lagrådet framhöll bl. a., att det med hänsyn till rättssäkerheten måste
tillses att parterna, då de hade verkligt intresse därav, före målets avgörande
genom lagakraftägande dom bleve i tillfälle att granska den utredning
som genom de tekniska ledamöterna framlades i målet samt utlåta sig däröver.
På därefter närmare anförda skäl, varom må hänvisas till lagrådsprotokollet
i ärendet (propositionen s. 59—61), förordade lagrådet en sådan
lydelse av 106 a §, att däri först uttalades att utredning varom här vore
Iråga icke finge läggas till grund för dom eller beslut med mindre parterna

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

beretts tillfälle att yttra sig över utredningen. Härtill borde läggas, att parterna
dock icke behövde höras, om utredningen i allenast oväsentlig män
avveke från vad tidigare framkommit i målet.

Vad lagrådet sålunda anfört har beaktats vid den utformning lagrummet
erhållit i det genom propositionen framlagda lagförslaget.

övergångsbestämmelserna

Beträffande övergångsförhållandena har utredningsmannen anfört, att
det med hänsyn till den stora balans, som förelåge i vattenöverdomstolen,
vore önskvärt att de nya reglerna om domstolens sammansättning m. in.
i största utsträckning bleve tillämpliga även i mål som inkommit före ikraftträdandet
av de nya bestämmelserna.

Jämväl departementschefen betonar vikten av att de nya reglerna i möjligaste
mån bringas i tillämpning även beträffande äldre mål.

Utskottet

1 svensk processrätt gäller som princip, att även bevisning i fråga som
kräver särskild fackkunskap skall införas i rättegång enligt de allmänna
reglerna om bevisning — i huvudsak sålunda på samma sätt som vittnesbevisning.
Härigenom blir parterna i tillfälle att granska de sakkunnigas utredning
samt eventuellt förebringa motbevisning.

Ett avsteg från denna princip föreligger i fråga om vattendomstolarnas
organisation, eftersom däri ingår särskilda tekniskt sakkunniga (vattenrättsingenjörerna),
vilka har ställning som ledamöter i domstolarna. Förslaget
i den nu föreliggande propositionen att även i vattenöverdomstolen skall
ingå tekniskt sakkunniga ledamöter innebär ytterligare ett avsteg från den
nyss angivna principen.

Ehuru sålunda principiella skäl kan anföras mot den i propositionen föreslagna
anordningen med tekniker som ledamöter av vattenöverdomstolen,
anser utskottet att de skäl som i propositionen anförts till stöd för förslaget
i denna del har sådan styrka att anordningen bör godtagas. Särskilt har
utskottet därvid beaktat bestämmelsen i 106 a §, vilken synes på ett betryggande
sätt garantera, att parterna får erforderlig möjlighet att yttra
sig över den utredning de tekniskt sakkunniga ledamöterna kan komma att
införa i målet.

Vad angår förslaget att kammarkollegiets representation i vattenöverdomstolen
skall upphöra betonar departementschefen, att kollegiets representant
i domstolen enligt samstämmiga vittnesbörd gjort en god insats
inom vattenrättsskipningen. Departementschefen tillägger emellertid, att
denna representation icke lämpligen bör bibehållas, sedan vattenöverdom 2

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

stolen kompletterats med tekniska ledamöter. Bortsett från att det kan diskuteras,
huruvida det i princip är lämpligt att kollegiet med sin uppgift att
bevaka vissa allmänna intressen i vattenmål förenar representantskap i vattenöverdomstolen,
skulle nämligen, fortsätter departementschefen, en sammansättning
av vattenöverdomstolen med såväl tekniker som en administrativ
ledamot jämte de lagfarna ledamöterna ge upphov till en mindre lämplig
organisation. Utskottet ansluter sig till vad departementschefen sålunda
anför och godtar alltså förslaget, att någon representant för kammarkollegiet
icke längre skall ingå som ledamot i vattenöverdomstolen.

I motionen II: 579 framhålles, att den sakkunskap inom vattenöverdomstolen
på fiskets och naturskyddets områden, som bortfaller genom att kammarkollegiets
representation i domstolen upphör, måste kompenseras, så
att domstolen blir lika väl eller bättre skickad än f. n. att sakkunnigt bedöma
frågor inom dessa områden. Motionärerna föreslår i detta syfte, att
endast halva antalet av de icke lagfarna ledamöterna i vattenöverdomstolen
— vattenrättsråden —• skall företräda ingenjörsteknisk sakkunskap samt
att övriga vattenrättsråd skall ha särskild sakkunskap rörande fiske- och
natur skyddsfrågor.

Som utskottet ovan framhållit är emellertid huvudregeln i svensk processrätt
den, att den fackkunskap som erfordras för att belysa skilda frågor i
rättegång icke skall tillföras rättegången genom att en eller flera sakkunniga
inträder som ledamöter i domstolen utan i stället genom att de sakkunniga
höres inför domstolen enligt de allmänna reglerna om bevisning.
På detta sätt vinnes den fördelen, att de sakkunnigas utsagor kan ställas
under diskussion under rättegångsförhandlingarna i parternas närvaro, varvid
parterna även får tillfälle att förebringa den motbevisning de kan önska
åberopa. En sådan ordning anses allmänt ägnad att i regel åstadkomma ett
säkrare bedömande än systemet med särskilda sakkunniga som ledamöter i
domstol. Orsaken till det avsteg från denna ordning, som tekniskt sakkunniga
ledamöter i vattenöverdomstolen utgör, är svårigheten för icke tekniskt
sakkunniga domstolsledamöter att bedöma värdet av utredning i
tekniska frågor i vattenmål. Någon motsvarande svårighet att bedöma utredning
rörande fiske- och naturskyddsfrågor torde icke föreligga. Utskottet
anser därför icke, att tillräckligt starka skäl föreligger för ett bifall till
motionärernas förslag. Utskottet vill emellertid understryka, att detta ingalunda
innebär någon nedvärdering av fiske- eller naturskyddsintressena utan
endast ett ställningstagande till frågan, i vilken ordning dessa intressens
betydelse skall prövas.

Utskottet har ej heller i övrigt funnit anledning till erinran mot det genom
propositionen framlagda lagförslaget.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å motionen 11:579 bifalla
förevarande proposition.

Stockholm den 1 april 1955

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Ivar Nilzon, Axel Jansson,
Ebbe Ohlsson, Boo och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Andersson i Mölndal,
Johansson i Torp, Nyberg, Persson i Appuna, Hansson i Skegrie, Berggren
och Östlund.