törsta Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14 (Utlåtande 1897:TfuA14 Första kammaren tfua)

törsta Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14.

N:o 14.

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1897, kl. 1 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utslcotts utlåtande n:o 2, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om ändrade föreskrifter rörande befordran
till major på stat inom svenska armén.

I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 156) bär herr
J. Nydald hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t utfärda sådana föreskrifter rörande
befordran till major på stat inom svenska armén, att — genom införandet
af särskilda kompetensprof, företrädesvis af praktisk art, och genom
utfärdandet af andra för ändamålet erforderliga bestämmelser — möjligaste
garanti vinnes, att vid sådan befordran endast dertill fullt qvalilicerade
personer må ifrågakomma.

Rörande det ämne, motionen afser, innehåller det för armén gällande
tjenstgöringsreglemente följande bestämmelser:

Del II, kap. 1, § 4, mom. 10. Regementschefen skall känna regementets
officerares — — duglighet och användbarhet i tjensten.

— — —mom. 11. Han skall, i hvad på honom ankommer,--

använda all omsorg vid antagandet af personal till de särskilda beställningarne
vid regementet samt med oveld och oaflåtligt afseende på
tjenstens bästa handhafva befordringsväsendet.

flik. till Riksd. Prof. 18!)7. 8 Sund. 2 Afd. 1 Band 12 Höft. (N;o 14.) 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14.

•—• — § 11, mom. 12. Fördelningschefen och generalbefälhafvare!!
skall känna samtlige regementsofficerares, kapteners och ryttmästares
vid de till fördelningen hörande truppförbanden af infanteriet, kavalleriet
och trängen duglighet och användbarhet i tjensten samt äfven, med
hänsyn till fördelningens öfrige officerare och civilmilitära personer af
officers rang, söka förvärfva sig största möjliga personalkännedom.

— kap. III, § 8, mom. 3. Skicklighet och förtjenst, ådagalagda
uti redan innehafd beställning på sådant sätt, att enahanda egenskaper
kunna förutsättas skola göra sig gällande uti en med högre tjenstegrad
förbunden ansvarsfullare beställning, skola, derest inga särskilda
kompetensvilkor äro stadgade eller andra föreskrifter lemnade, vara de
enda grunderna för såväl befordran som förslags afgifvande till sådan,
och, der särskilda kompetensvilkor äro stadgade, uti alla de fall, då val
mellan flere kompetente ifrågakommer.

— -— •— mom. 5, punkt 2. Befordran till officersbeställning äfvensom
transport inom officersgraderna sker af Konungen.

— — — mom. 7. Till officersbeställning från och med underlöjtnantsgraden
till och med majorsgraden, hvad den senare vidkommer
dock så vidt med densamma ej följer chefskap för corps, afgifves förslag
af regementschef eller chef, som har regementschefs myndighet öfver
personalen.

---mom. 11. Chef, som har att yttra sig öfver ett af undei--

lydande chef upprättadt förslag, skall, så vida detsamma icke oändradt
tillstyrkes, sjelf afgifva eget förslag, och öfverlemnas detta tillsammans
med det förstnämnda till den, det vederbör.

— — § 15, mom. 1. Vid ledighet inom majorsgi-aden vid regemente
af infanteriet, kavalleriet eller artilleriet skall å successionsförslaget
uppföras den inom regementet till tjensterangen främste af kaptenerna,
hvilken regementschefen anser dertill skicklig och i öfrigt passande.

Anser sig fördelningschef eller likstäld chef icke böra tillstyrka
det gjorda lörslaget, skall han å det förslag, som af honom afgifves,
uppföra annan till den lediga beställningen skicklig och i öfrigt passande
kapten vid något af honom underlydande regementen, och bör han härvid
fästa behörig uppmärksamhet derå, att en så vidt möjligt jemn befordran
till regementsoflicersgraderna inom de särskilda officerscorpserna
af samma vapenslag sålunda vinnes.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts fN:o 2) Utlåtande N:o 14.

Vid 1891 års riksdag gjorde herr Nydahl i en inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 175, framställning om utfärdande af sådana föreskrifter
rörande befordringarne inom svenska armén, att för nåendet af
kompani-, sqvadrons- och batterichefsgraden samt för befordran till
major på stat tillfyllestgörande kompetensprof måtte afläggas, egnade
att skapa ett rättvist befordringssystem på grundvalen af förtjenst och
skicklighet.

Denna motion afstyrktes af det tillfälliga utskott, till hvilket
motionen hänvisats, men Andra Kammaren ådagalade sina sympatier
för motionen genom att med 106 röster mot 48 återförvisa ärendet till
utskottet, hvilket emellertid med föranledande af den långt framskridna
tiden ej medhann att å nyo framlägga ärendet för kammaren.

Till stöd för sin nu väckta motion har herr Nydahl åberopat
följande:

»Det förspörjes en ganska allmän klagan, att man i allmänhet ställer
för ringa fordringar på qvalifikationerna hos de kompani-, sqvadronseller
batterichefer, som befordras till majorer på stat. Å successionsförslag
till majorsgraden skall af vederbörande regementschef uppföras
den inom regementet till tjensterangen främste af kaptenerna, hvilken
regementschefen anser skicklig och i öfrigt passande. Det är allt, hvad
en regementschef har att hålla sig till. Men det säger sig sjelft, att
då armén har ett fyratiotal regementschefer, äro naturligen åsigterna
om hvem som bör anses »skicklig och i öfrigt passande» mycket vexlande,
hvadan tjenstgöringsreglementets föreskrift i detta afseende icke
innebär någon tillfyllestgörande garanti för, att endast verkligt kompetententa
kaptener ifrågakomma till majorsbefordran. Nu skall visserligen
arméfördelningschefen till- eller afstyrka ifrågavarande befordringsförslag.
Men oafsedt den omständigheten, att arméfördelningscheferna kunna
hafva mycket olika anspråk i fråga om de personer, som äro »skickliga
och i öfrigt passande» för att vinna majorsbefordran, när förvissa sig
nämnda chefer på ett ingående sätt om de föreslagnes duglighet? Under
regementsmötena gifves icke tid för dem att på ett grundligt sätt göra
sig förtrogna med deras kompetens. Det finnes således ingen annan
utväg än att för ändamålet införa och stadga särskilda kompetensprof,
på ett ändamålsenligt sätt anordnade och omfattande praktiska ting.
Då man t. ex. ansett dylika prof erforderliga inom en så stor armé som
den österrikiska, torde det icke vara ur vägen, att man inom eu liten
armé, som kostar mycket, deråt egnar uppmärksamhet.

Kompetcnsprofven böra emellertid icke ensamma utgöra vilkor för
majorsbefordran, utan den, som dertill bör ifrågakomma, bär ega sådana

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande K:o 14.

karaktersegenskaper, att han lämpar sig för ett högre befäl, hvarjemte
han bör kunna förete en föregående hedrande militär tjenstemannabana.
I sammanhang härmed må påpekas, enligt hvad Andra Kammarens tredje
tillfälliga utskott vid 1891 års riksdag anförde, de qvalifikationslistor,
som i vissa land läggas till grund för befordringarna och som af vederbörande
myndigheter årligen upprättas öfver underlydande officerare,
med angifvande af deras personliga egenskaper, duglighet och kunskaper
m. m.»

På grund deraf och då åtgärder af nyss berörd art synts motionären
egnade att bereda skickligheten och förtjensten rum vid befordran
till major på stat, på samma gång de helt visst skulle befordra krigsvetenskapliga
studier och höja befordringsnivån, har han med fäst afseende
på det vigtiga steg, som befordran från kapten till major utgjorde,
och med hänvisning till hvad i ämnet förekom vid 1891 års riksdag,
funnit sig böra framkomma med den i motionen gjorda hemställan.

Denna motion remitterades af Andra Kammaren till dess fjerde
tillfälliga utskott, som i utlåtande n:o 5 (i samlingen n:o 17) anförde:

»Då man tager hänsyn till, att härväsendet oaflåtligen krafvelökade
uppoffringar, att genom ett successivt genomförande af den allmänna
värnpligtens idé större delen af landets ungdom tillbringar en
vida längre tid än förr under fanorna, att nutidens uppfinningar med
deraf härflytande hastiga omstörtningar på vapenteknikens och taktikens
områden ställa alltjemt stegrade fordringar på befälet, samt att vilkoren
för inträde på officersbanan samtigt dermed på senare tiden betydligt
skärpts, så kan man icke finna annat, än att det är väl värdt, att statsmagterna
taga under öfvervägande, huru vida i sammanhang dermed
äfven nödiga garantier finnas, för att de högre befälsplatserna blifva
anförtrodda åt personer, livilka med afseende å såväl militära qvalifikationer
som personliga egenskaper äro väl skickade att fylla dessa vigtiga
värf; och enär särskildt erhållandet af majorsgraden med dess ökade
militära betydelse, större aflöning, längre tjenstgöringstid och fördelaktigare
pensionsförhållanden väl får anses medföra inträdande bland det
högre armébefälet, vill det synas utskottet, som om motionären med
rätta fästat uppmärksamheten på den störa vigten af nödiga garantier
för att särskildt vid befordringar till majorsbeställningar endast dertill
fullt qvalificerade personer må ifrågakomma.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14.

I likhet med motionären kan utskottet ej frigöra sig från den
uppfattningen, att här ofvan intagna föreskrifter med afseende å majorstillsättningar
ingalunda äro tillfredsställande.

För att fullständiga motionärens framställning bör dock göras det
tillägg, att arméfördelningscheferna vid de för hvarje särskild fördelning
ofta återkommande fältöfningarna med officerare från olika vapen
hafva något tillfälle att bilda sig föreställning om de till dessa öfningar
inkallade kompaniofficerarnes duglighet och lämplighet för befordran
till högre poster, äfvensom att nämnda chefer från ledarne för rekrytoch
volontärskolorna kunna inhemta upplysningar om dit kommenderade
kompaniofficerares förmåga och skicklighet.

Näppeligen torde emellertid hvarje kapten under sin tjenstgöring
såsom sådan blifva i tillfälle att deltaga i dessa öfningar och skolor,
och ännu mindre antagligt torde det vara, att samma arméfördelnings -chef, under hvars inseende han deltager i dem, qvarstår vid chefsplatsen
å den tid, då pröfningen af kaptenens lämplighet att uppföras å majorsförslag
sedermera ifrågakommer.

Vidare torde böra erinras derom, att, då vederbörande arméfördclningschef
icke kan ega genomgående kännedom om alla de till majorer
förcslagnes lämplighet, han vid hvarje majorsförslags pröfning
afsigtlig^ eller icke lärer komma att fästa afseende vid sin uppfattning
om vederbörande regementschefs förmåga och sätt att bedöma majorskandidaterna.
Då dervid arméfördelningschefen utan allt tvifvel skall
hysa största förtroendet till dem af hans underlydande regementschefer,
som i militärt]enstens handhafvande mest tillgodose de moment af krigstjensten,
som synas fördelningschefcn vigtigast, kan detta lätt medföra
en allt för stor ensidighet vid fördelningschefens pröfning af de upprättade
majorsförslagen samt lända derhän, att befordringsfrågan kommer
att afgöras af omständigheter, som ingalunda tillgodose rättvisans
fordringar.

kitt ytterligare hinder för ett fullt opartiskt bedömande af de respektive
kompaniofficerarnes inbördes företräden ligger äfven gifvetvis
derutinnan, att en dol af dem på grund af tillfälliga omständigheter,
såsom höft]enst, riksdagsmannaverksamhet, gardestjenstgöring, högre
börd eller framstående förmögenhetsställning, komma i tillfälle att på
högre ort göra sina talanger beaktade vida mera, än som är fallet med
åtskilliga deras mången gång såväl på det militära området som å karakterens
vägnar mera framstående kamrater., vid Åandortsrcgementona.

Åro emellertid nu gällande föreskrifter rörande befordran till major

Danska och
norska
detaljerna.

Tyska Och
schweiziska
detaljerna.

Enligt
» TasehenAusgabe
der
MilitärVorschriftcn.

Hejt 91», och
»Reichsivchr»
den 24 april
1895, n:o 759.

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o li.

otillräckliga och olämpliga, så uppstår frågan, huru desamma skulle
kunna göras mera ändamålsenliga.

I sådant afseende kunde ju det af motionären i främsta rummet
påyrkade anordnandet af särskilda kompentensprof, företrädesvis af praktisk
art, vara värdt beaktande.

Med anledning häraf har på utskottets begäran generalstabens
militärstatistiska afdelning med erkännansvärd beredvillighet lemnat
upplysningar angående dylika profs förekomst inom utlandets arméer;
och får utskottet härmed delgifva kammaren de erhållna meddelandena,
så lydande:

Enligt mota generalstabens militärstatistiska afdelning tillgängliga
källor, erfordras i Danmark och Norge inga särskilda examina för att
vinna majorsbefordran.

Stockholm den, 18 mars 1897.

Henri de Champs,

löjtnant.

*,* 1 1; oi • ! I’'' i1 «♦ 1; ) • •* »•• • -vt» •«.» .,

Tyskland.

För befordran till major erfordras inga särskilda examina.

Schweiz.

För befordran till major erfordras inga särskilda examina.
Stockholm den 18 mars 1897.

Leonard von Mentzer,

löjtnant.

Kompetensvilkor för befordran till major inom Österrikisk-Ungerska armén.

För majorsbefordran fordras en särskild så kallad »StabsofFiciersPrufung»,
som pågår ungefär 3 veckor och omfattar lösandet af upp -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2J Utlåtande N:o 14. 7

gifter sådana som vid våra fältöfningar, anordnandet af öfningar för
truppstyrkor intill ett regementes storlek, ledandet af krigsspel m. m.

Kroppslig och andlig uthållighet ingå äfven som vilkor för befordran,
hvarför öfningarna ofta pågå i det fria från kl. 8 f. m. till kl. 5
e. m. utan rast, hvarpå följer ett par timmars arbete inomhus.

Stockholm den 16 mars 1897.

■: t r. IM ,

Henri de Champs,

löjtnant.

Hvarje befordran till högre grad till och med major är inom engelska
armén beroende af vissa prof0), som officeren har att aflägga.
Dessa omfatta förandet af trupp (bataljon eller dermed jemförlig styrka)
i olika slags terräng samt en del skriftliga prof liknande dem, som det
hos oss tillkommer officeren att lösa under en fältöfning. För kaptenerna
af infanteriet tillkommer derjemte att visa prof på nöjaktig färdighet
i ridning.

Stockholm den 18 mars 1897.

Henri de Champs,

löjtnant.

V. P. M.

angående kompetensvilkor för befordran till major inom italienska armén.

Nya italienska befordringslagen af den 2 juli 1896 föreskrifver i
art. 38 angående befordran till major:

»Majorer utnämnas efter tjensteålder bland kaptener å vederbörande
tjensteranglista». (I Italien räknas tjensteåldern till och med öfverstes
grad inom vapnet, således har man eu tjensteranglista för infanteriet,
eu för kavalleriet o. s. v.). *)

Engelska detaljen.
Enligt
»Das englische
Heervon le
Juge. Leipzig
1896. Och
» Öfversigt af
Stor-Brittaniens
här organisation
», af
F. A. Ridderstolpe.

Italienska

detaljen.

*) Kan knappast kallas »examen».

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14.

»Undantag göres för majorer vid sanitetscorpsen, Indika till 3
fjerdedelar utnämnas efter tjensteålder och till 1 fjerdedel efter val
bland kaptener af sagda corps, hvilka hunnit upp till den äldsta { bland
kaptenerna afl corpsen».

»Kaptener vid generalstaben utnämnas till majorer i det vapen,
hvarifrån de utgått, så snart de hunnit upp till den äldsta -fe bland
kaptenerna af sagda vapen.»

Art. 39: »Majorerna vid generalstaben utväljas bland majorer af
de olika vapnen, hvilka varit kaptener vid generalstaben samt fullgjort
minst 2 års trupptjenst som majorer vid det vapen, hvarifrån de utgått.»

Men, enligt art. 1, kan ingen utnämnas till högre grad, som icke,
visat sig lämplig att fylla de åligganden, som dermed äro förenade, och
enligt art. 24, tillhör det särskilda befordringskommissioner att bedöma
kandidatens lämplighet. Ingen kan befordras, som icke erhållit dessa
kommissioners bestämda förord och intyg, att han på grund af sin
meritförteckning är förtjent af befordran.

Sättet för utrönande af kandidatens lämplighet bestämmes, enligt
lagens art. 24, i ett särskilt reglemente, hvilket dock ännu icke kommit
generalstaben till hända.

Man torde dock icke allt för mycket misstaga sig uti, att dessa
väntade föreskrifter komma att gå ut på en examen i fråga om befordran
till major.

Den gamla befordringslagen af 1853 föreskref visserligen icke
någon »majorsexamen», men under årens lopp har utvecklat sig eu
praxis i den vägen, så att ännu år 1895 hade kandidat till ledig majorsbeställning
att anmäla sig till pröfning inför en kommission, sammansatt
af: 1 general, ordförande, 4 generaler eller öfverstar, ledamöter,
och 2 öfverstar som suppleanter. Kommissionen var gemensam för
hela armén.

Pröfningarna voro ganska stränga och närmade sig i mycket slutexamen
vid italienska krigshögskolan.

De omfattade:

teoretiska prof:

l:o skriftligen utveckla och muntligen diskutera eu fråga, som
utan att anstränga minnet gifver ett mått på kandidatens allmänbildning
och vidden af hans militära kunskaper;

2:o på samma sätt utveckla och diskutera en taktisk uppgift —
med hjelp af karta — angående en arméfördelnings uppträdande i ett
visst krigsläge;

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o~14. 9

praktislca prof:

l:o att vid en öfning i terrängen — med 2 mot hvarandra opererande
styrkor — föra befälet öfver minst 2 bataljoner infanteri med
något kavalleri och artilleri (för kandidater af infanteriet) eller (för
kandidater af kavalleriet) öfver åtminstone 2 sqvadroner med infanteri
och artilleri;

2:o att inom fördelnings- eller brigadförband vid öfning i terrängen
föra en styrka af minst regemente af kandidatens vapen.

Kandidaten erhöll betyg dels för hvarje särskildt prof och dels
ett gemensamt betyg efter alla pröfningarnas afsilande.

Slutomdömet afgafs af kommissionens ledamöter i sluten omröstning,
der hvarje ledamot med »ja» eller »nej» afgjorde kandidatens
lämplighet.

För specialvapnen existerade ingen examen.

Stockholm den 16 mars 1897.

Gabr. Hedengren,

underlöjtnant.

Inom ryska armén förekommer ej någon examen för vinnande af
befordran från kapten (ryttmästare) till öfverstelöjtnant (major finnes ej
vidare i Ryssland).

Stockholm den 18 mars 1897.

K. E. Peterson,

kapten.

P. M.

angående »rna jonsexamen» inom Frankrike, Holland, Belgien och

Rumänien.

Enligt inom generalstaben tillgängliga uppgifter existerar icke
någon examen såsom kompetensvilkor för majorsbefordran inom Frankrike,
Holland och Belgien. —

Tidt Ull Riksd. Prot. 1897. 8 Sami. 2 Afä. 1 Rand. 12 Höft.

Ryska

detaljen.

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14.

Rumänien:

En majorsexamen existerade åtminstone ända till år 1893.°)

Examenspr ogrammet innefattade året 1889 (enl. »La revue générale
et de l’état-major») följande prof:

I. För infanterister:

A. Muntlig examen. — Kompani-, bataljons- och brigadskolan;
inre tjenst och fälttjenst; skjutinstruktion och vapenlära; lagar (angående
arméens organisation, befälskader, rekrytering, officerarnes förmåner,
befordran, pensionering, militära rättsskipningen och disciplinstadga);
krigskonst (definition på strategien); taktik, passagéra och permanenta
befästningar, topografi; geografi (allmän och särskildt Rumäniens);
eldhandvapnen med skjutteori.

B. Skriftlig examen. — En fråga i krigskonst.

C. Praktisk pröfning. — Bataljonsexercis samt mindre fälttjenstöfning
med bataljon efter förutsättning, som först i terrängen erhålles.

II. För kavallerister:

A. Muntlig examen. — Sqvadrons- och regementsskolan till fots
och till häst; resten af reglementena som för infanterist; dessutom kännedom
om handboken för kavalleriets pionierer och telegrafister; öfriga
krigsvetenskapliga ämnen som för infanteriet, men med särskild till -lämpning på vapnet.

B. Skriftlig examen. — En fråga i krigskonst.

C. Praktisk pröfning. — Kavalleriregementes evolutioner och en
mindre fälttjenstöfning med samma enhet; en rekognoscering (kartutkast (
och rapport).

III. För ingeniörofficerare och artillerister:

Muntlig och praktisk pröfning i hvarje vapens speciella ämnen. —

Sedan 1889 hafva en del förändringar vidtagits, hvarigenom hufvudvigten
öfverflyttats från den teoretiska till den praktiska pröfningen.

Enligt Militär-Wochenblatt för 1893 inskränker sig den muntliga
pröfningen till reglementena. Vid det skriftliga profvets bedömande
känner examinator icke namnet på vederbörande kandidat, hvarigenom
man hoppas vinna ett fullt rättvist slutomdöme.

'') Senare uppgift saknas.

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14. 11

Den praktiska pröfningen sker offentligt i terrängen och innefattar
lösningen af en uppgift med markerad truppstyrka.

Stockholm den 18 mars 1897.

Gabr. Hedengren,

underlöjtnant.

Af dessa handlingar framgår, att särskilda kompetensprof för
vinnande af majorsbefordran existera inom en del arméer men inom de
flesta arméer icke förekomma.

Då man emellertid tager hänsyn till, dels att någon tjenstegrad,
fullt jemförlig med den svenska majorsgraden, hvarken förekommer i
Norge eller Danmark, samt dels att vid de utländska arméer, der den
allmänna värnpligten är fullständigt genomförd, officerarne torde vara
i en så godt som oafbruten tjenstgöring, hvadan rikligare tillfällen än
hos oss förefinnas för de öfverordnade att bilda sig ett rigtigt omdöme
om majorskandidaternas lämplighet, så torde man icke vara berättigad
att uteslutande på förhållandena i utlandet grunda sitt omdöme rörande
de ifrågasatta kompetensprofvens behöflighet. ,

Utskottet vill i stället såsom sin mening uttala, att under vår nuvarande
arméorganisation sådana prof, som motionären antydt, helt visst
skulle, om de lämpligt anordnades, medföra en ökad garanti för att till
majorer blefve befordrade personer med framstående militärisk duglighet,
hvadan alltså skäl torde förefinnas för införande af dylika prof.

För angifvande, om än endast i hufvudsakliga drag, huru dylika
prof borde anordnas, erfordras emellertid en sakkunskap, som icke kan
stå utskottet till buds; och vill utskottet fördenskull i sådant afseende
endast betona, att enligt dess mening, det borde komma att stå en
hvar innehafvare af kaptensgraden inom de olika vapnen fritt att efter
derom gjord framställning, så snart omständigheterna medgåfve, undergå
dylikt prof och deröfver af sakkunnige erhålla betyg; att, derest prof
misslyckades, tillfälle torde böra beredas för ett andra profs afläggande
efter någon lämplig tids mellanrum, samt att de erhållna vitsorden
öfver profven sedermera skulle jemte personliga egenskaper, nit och
skicklighet i tjensten, anciennitet m. m. tagas under öfvervägande vid
ifrågakommande befordringar.

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14.

Det är emellertid ingalunda utskottets tanke, att allenast genom
kompetensprofvens införande den omhandlade befordringsfrågan skulle
blifva lyckligt löst, utan är det tvärtom en annan sida af saken, som
utskottet anser vara än mera beaktansvärd.

Förbållandet är nemligen, som kändt är, att militärer i allmänhet
i olikhet mot de fleste andra tjenstemän hvarken få söka befordran eller
kunna klaga öfver skedda utnämningar. Att härutinnan föreslå någon
ändring finner sig utskottet visserligen ej ens kunna ifrågasätta, då sådant
helt visst skulle anses medföra en menlig inverkan på disciplinen,
hvilken ju betraktas såsom en af härväsendets grundvalar; men då vid
ett dylikt befordringssätt det under nuvarande förhållanden alltför lätt
kan hända att, äfven om endast förtjente män vid högre befordringar
komme i åtanka, andra lika eller ännu mera förtjenta aldrig hafva någon
utsigt till avancement, så vill det synas utskottet, som om man äfven
borde vara angelägen om erhållande af sådana befordringsregler, att
nyssangifna för de enskilde ödesdigra missförhållanden äfven i möjligaste
måtto kunde förebyggas och på samma gång en utjemning ega
rum beträffande utsigten till befordran de olika regementena emellan.

I sådant syfte har det synts utskottet, som om hvarje majorsutnämning
borde föregås af förslag, upprättadt af för sådant ändamål
tillsatta kommissioner.

Af dylika kommissioner borde enligt utskottets mening finnas en
för hvarje arméfördelnings infanteritrupper, en för de tre sydliga och
en för de tre nordliga fältartillerierna o. s. v.

Hvarje kommission kunde bestå af äldste regementschefen såsom
ordförande samt derjemte af äldste majoren från hvarje regemente (eller
corps) och desslikes af en i kaptensgraden från hvarje regemente (eller
corps), vald af dess samtlig^ kompaniofficerare.

Sedan kommissionen, hvars ledamöter vid förrättningar borde åtnjuta
deras tjenstegrad tillkommande resekostnads- och traktamentsersättning,
uppsatt förslag å tre personer, skulle det tillkomma fördelningschef
eller hans vederlike att efter regements- (eller corps-)chefs
hörande lemna förord åt någon af de föreslagna, hvarefter någon bland
dem i regeln borde vid tjenstens tillsättande komma i åtanka.

Det inflytande å blifvande tillsättningar, som sålunda skulle beredas
officerscorpserna i deras helhet, skulle för visso i ganska hög grad
främja ett rättvist befordringsväsende samt väsentligt bidraga till höjande
af officerarnes intresse och duglighet i tjensten.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet vördsamt

Första Kammarens Tillfälliga TJtslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14. 13

hemställa, att Andra Kammaren, med föranledande af herr Joh. Nydabls
föreliggande motion, måtte för sin del besluta,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t utfärda sådana förändrade föreskrifter rörande
befordran till major på stat inom svenska armén, att genom bestämmelser
i ofvan antydda rigtningar största möjliga garanti vinnes, att
vid sådan befordran endast dertill fullt qvalificerade personer må ifrågakomma.
»

Enligt till Första Kammaren ankommet protokollsutdrag har Andra
Kammaren bifallit utskottets hemställan, dock att hvad utskottet i sin
motivering anfört från och med det stycket, som börjar med »I sådant
syfte» ^till och med det stycket, som börjar med »Det inflytande å» etc.
skulle utgå. Detta ärende har af Första Kammaren hänvisats till dess
andra tillfälliga utskott.

De af Andra Kammarens utskott anförda skälen för kompetensprofs
inrättande gå mestadels ut derpå, att en arméfördelningschef näppeligen
har tillfälle att förvärfva nödig kännedom om alla de till majorer
föreslagnes lämplighet och att derför lätt en alltför stor ensidighet i
hans pröfning kan göra sig gällande. Utskottet har visserligen, förutom
hvad motionären i denna punkt anfört, påmint derom, att ett dylikt tillfälle
finnes vid fältöfningarne, hvarjemte utskottet ansett, att fördelningschefen
från »ledarne för rekryt- och volontärskolorna kunna inhemta upplysningar
om ditkommenderade kompaniofficerares förmåga och skicklighet»,
men utskottet har hyst den mening, att näppeligen hvarje kapten
blifver i tillfälle att deltaga i dessa öfningar och skolor.

Detta senare antagande torde dock ej hafva giltig grund. Medeltjenstetiden
i graden för kaptener och ryttmästare har under de senare
åren utgjort tolf år för de förra och elfva år för de senare. Under antagande
att af de tolf officerare ur infanteriet, som ur hvarje arméfördelning
beordras till fältöfningar, åtta äro kaptener, kommer för en
normal arméfördelning om fyra infanteriregementen två kaptener på
hvarje regemente att deltaga i hvarje fältöfning. Då fältöfningarne

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14.

återkomma hvart annat år och det finnes tolf kaptener på stat vid
hvarje regemente, så inses lätt, att i regel hvarje kapten under sin
tjenstetid såsom sådan kommer i tillfälle att göra en fältöfning. Der så
ej sker, ligger merendels orsaken deri, att vederbörande icke lämpligen
kan eller bör beordras till dessa öfningar, och deraf blir å andra sidan
en följd, att en del kommer att deltaga i två sådana öfningar. Hvad
åter angår deltagande i rekrytskolor (och under samma befälhafvare
stälda underbefälsskolor), så pågå dessa årligen vid hvarje regemente
särskildt eller ock fördelningsvis, och dit kommenderas eller kunna åtminstone
kommenderas i tur alla kaptener såsom ledare. Dertill kommer
för ett icke ringa antal kaptener kommendering till någon af de
tre infanterivolontärskolorna, af hvilka den största står under befäl af en
regementsofficer. Det är förmodligen på sistnämnda skola, som Andra
Kammarens utskott syftar, då utskottet anser, att fördelningschefen från
»ledarne af rekryt- och volontärskolorna» skulle kunna inhemta upplysningar
om aspiranten i fråga. Vid öfriga »rekryt- och volontärskolor»

— således det ojemförligt största antalet — är en kapten ledare och
fördelningschefen personligen i tillfälle att bedöma hans lämplighet.

Såväl motionären som Andra Kammarens utskott har dessutom förbisett
det tillfälle fördelningschefen har att under officersöfningarna (officersmötet)
och med ledning af de härunder utförda arbetena bedöma
vederbörande kapteners lämplighet såsom ledare af större truppstyrkor.
Ifrågavarande öfningar äro ju att anse såsom fältöfningar om ock med
kortare varaktighet. I stället återkomma de desto oftare, så att hvarje
indelt (icke garnisonerad) kapten såsom sådan i regeln deltager i sex
sådana öfningar. Fördelningschefen bevistar årligen vid ett eller flere
regementen dessa öfningar och genomgår efter mötenas slut tillsammans
med sin stabschef samtliga under officersöfningarna utförda arbeten
från fördelningens alla regementen.

Sammanställes hvad nu är anfördt med hvad motionären och Andra
Kammarens utskott erinrat, finner man alltså, att med nuvarande ordning
eu fördelningschef till att erhålla kännedom om kaptenernas skicklighet
har följande tillfällen:

l:o) under de årligen återkommande beväringsrekrytmötena, till
hvilka hvarje kapten under sin tjenstetid såsom sådan kommenderas
minst åtta gånger, och hvilka af fördelningschefen inspekteras årligen

— i regeln två gånger.

2:6) under de årligen återkommande rekrytskolorna eller -mötena
samt för en del kaptener dessutom under inspektion af eller besök vid
en af volontärskolorna.

Första Kammarens Tillfälliga VtsJcotts (N:o''2) Utlåtande N:o 14. 15

3:o) under de årligen återkommande regementsmötena, till hvilka
alla regementets officerare kommenderas, och hvarvid kortare fälttjenstöfningar
utföras.

4:o) Under de, i allmänhet, hvartannat år återkommande större
fälttjenstöfningar med trupper af alla vapen, som antingen utföras fördelningsvis
eller med två fördelningar mot hvarandra och i hvilka hvarje
kapten under sin tjenstetid såsom sådan får tillfälle att deltaga flere (i
regeln sex) gånger.

5:o) Under de för hvarje kapten hvartannat år återkommande officer
saf ning urna samt vid granskningen af de härunder utförda arbetena.

6:o) Under fördelningens fältöfningar.

Vid kavalleriet, der hvarje ryttmästare under sin tjenstetid deltager
i 2—3 fältöfningar och der öfriga öfningar och möten dels förekomma
oftare — officersmöte hvarje år — dels pågå under betydligt längre tid
än vid infanteriet, har vederbörande fördelningschef ännu oftare tillfälle
att pröfva lämpligheten hos de till befordran föreslagne.

Hvad slutligen angår de garnisonerade trupperna, pågå ju deras
öfningar året om och fördelningschefen eller den motsvarande chefen
kan så ofta han behagar förskaffa sig de åstundade upplysningarne.
Artilleri- och fortifikationsofficerare deltaga derjemte utom i fördelningarnas
äfven i generalstabens och kavalleriets fältöfningar, hvarjemte
båda vapenslagen hafva sina egna fältöfningar.

Beträffande den af Andra Kammarens utskott yttrade förmodan,
att den fördelningschef, under hvilkens inseende en kapten deltager i
fältöfningar och skolor, mera sällan qvar står vid chefsplatsen å den
tid, då pröfningen af kaptenens lämplighet att uppföras å majorsförslag
ifrågakommer, kan det erinras, att en fördelningschef säkerligen ej
underlåter att taga del af sin företrädares erfarenhet och åsigter om
vederbörandes lämplighet till befordran, helst i fråga om de äldre
kaptener, som dertill äro i tur. Utomdess är att märka, att till fältöfningar,
som väl kunna anses motsvara ett kompetensprof, företrädesvis
kommenderas äldre kaptener, som äro i tur till majorsbefordran,
hvarför i regel den fördelningschef, som har att pröfva ett förslag, haft
tillfälle att vid en fältöfning personligen bilda sig ett omdöme om den
föreslagne.

Af hvad nu anförts har utskottet trott sig finna, att fördelningscheferna
näppeligen såsom motionären och Andra Kammarens utskott
förmenat sakna tillfällen att bedöma »de till majorer föreslagnes lämplighet».
Då dertill regementschefen obestridligen har tillfälle att i grund
lära känna sina officerares förmåga, samt med det beslut Andra Kammaren

16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14.

i anledning af motionen fattat förslag till besättande af majorsbeställning
fortfarande skulle ske i samma ordning som hittills, så har utskottet
icke kunnat dela den uppfattningen, att särskilda kompetensprof skulle
vara af nöden för att gifva vederbörande tillfälle att förvissa sig om
kompaniofficerarnes duglighet och lämplighet för befordran. Det kan
å andra sidan sättas i fråga, om dylika prof under nuvarande förhållanden
skulle kunna på ändamålsenligt sätt inrättas. Skulle profven omfatta
endast lösandet af sådana uppgifter, hvarmed vederbörande kapten under
sin föregående tjenstetid haft att sysselsätta sig — de skulle ju företrädesvis
vara af praktisk art -— så kan med skäl frågas, om det är tähkbart,
att vederbörande myndighet genom ett sådant prof skulle få en rigtigare
uppfattning af majorsaspirantens duglighet än den fått genom ett bedömande
af hela hans föregående militära verksamhet, under hvilken han
mångfaldiga gånger förut utfört samma saker. Man måste nemligen
tänka sig att sådana mindre omfattande prof, om hvilka nu är fråga,
måste, då ju trupp skall finnas att tillgå, förläggas till mötesplatsen,
hvars terrängförhållanden väl i regel vore för aspiranten så väl kända,
att de uppgifter, som der kunde gifvas honom att lösa, icke skulle
erbjuda någon nyhet. Sannolikt skulle enda skilnaden blifva, att aspiranten,
i ovisshet om det förestående profvets beskaffenhet och i känslan af
dess inflytande på hans framtida bana, skulle försättas i ett tillstånd af
osäkerhet och oro, som fördunklade hans omdöme och komme honom
att sköta sig sämre än annars. Å andra sidan vore det att befara,
att profven, hvilka väl skulle räcka åtminstone två till tre dagar, och som,
då fördelningschefen skulle öfvervara dem, väl finge förläggas till regementsmötet,
skulle förrycka öfningarne och derigenom lända till skada.

Kan man alltså anse otvifvelaktigt, att dylika kompetensprof af
mindre omfattning icke skulle lända till något resultat, så är att tillse,
huruvida våra förhållanden skulle kunna medgifva kompetensprof af
större omfattning, t. ex. efter förebilden af den Österrikiska »Stabsofficiers-Prufung»,
sålunda omfattande fältöfningar med lösning af taktiska
uppgifter i terräng, krigsspel, förande af trupper af olika vapenslag
(detachement) m. fl. praktiska öfningar, äfvensom, då pröfnmgen väl
hufvudsakligen, men ej uteslutande skulle vara af praktisk art, någon
teoretisk pröfning. Mot ett sådant förslag ställer sig svårigheten att
anordna profvet. Enligt Andra Kammarens utskotts förslag borde det
komma att stå en hvar innehafvare af kaptensgraden inom de olika
vapnen fritt att efter derom gjord framställning, så snart omständigheterna
medgåfve, undergå det stadgade kompetensprofvet och derest
profvet misslyckades, borde tillfälle beredas för ett andra profs afläg -

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 14. 17

gande efter någon lämplig tids mellanrum. Men huru detta önskemål
skulle kunna förverkligas, om profven skulle erhålla en sådan utsträckning,
som ofvan antydts, är ej lätt att inse. Dylika prof måste, för att vara
till gagn, företagas i en för deltagarne obekant terräng, de skulle kräfva
en ej obetydlig tid och ett ej ringa antal deltagare, och tydligen skulle
de också medföra ganska betydande kostnader. Och om från en fördelning
endast ett ringa fåtal anmälde sig till profvet, huru skulle då
förfaras? Det vore näppeligen lämpligt att låta aspiranterna pröfvas af
en annan fördelningschef tillsammans med aspiranterna från hans afdelning.

Dertill är, beträffande ledningen af detachement af flere vapenslag,
att märka att det är vid ytterst få mötesplatser, som mer än ett
vapenslag har sina öfningar, och icke mer än en garnisonsort, hvarest
trupper af alla vapen äro förlagda. Men Stockholms garnison kan ej
gerna tjena såsom öfnings- eller pröfningstrupp för alla officerare inom
armén, som önska majorsbefordran. Kompetensprof af större utsträckning
torde alltså vara förenade med alltför stora olägenheter, för att lämpa
sig att införas.

En ytterligare omständighet, som här bör framhållas, är att med
inrättande af kompetensprof skapas en ny klass af officerare, nemligen
sådana som ej ämna aflägga prof eller som misslyckats i profven. Tillsammans
med dem, som visserligen aflagt kompetensprofvet, men som
af andra skäl icke anses böra befordras, skulle tvifvelsutan vid hvarje
regemente komma att finnas ett ganska betydligt antal kaptener, som
icke kunna vänta någon befordran. Erfarenheten särskildt från österrikiska
armén gifver emellertid vid handen, att sådana officerare förlora
allt intresse för tjensten och att vederbörande regementschef söker att
så fort som möjligt blifva dem qvitt. Den utväg, som vanligen användes
i den österrikiska armén, nemligen att dessa officerare transporteras
till aflägset liggande garnisonsorter, kan emellertid icke komma till
användning inom vår armé, hvarest ingen kompaniofficer kan afskedas
eller transporteras mot sin vilja. På tal om förhållandena i den österrikiska
armén kan för öfrigt nämnas, att om, såsom en talare i Andra
Kammaren meddelat, de der införda kompetensprofven vid sin tillkomst
helsats med allmänt bifall, så lär numera, enligt uttalanden från senare
tider, i stället missbelåtenheten med profven vara allmän.

På grund af hvad nu anförts har utskottet, som icke kan förneka,
att klagomål från olika håll eu eller annan gång försports öfver en
skedd utnämning, dock icke funnit dessa klagomål vara hvarken så
Bill. till lliksd. Prat. 18!)7. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 12 Raft. 3

18 Första Kammarens Tillllfulliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande A:o 14.

styrkta eller af den beskaffenhet, att utskottet deraf funnit inrättandet
af kompetensprof vara af behofvet påkalladt eller ändamålsenligt, i allt
fall ej i sådan män, att derigenom uppvägdes de olägenheter, som från
andra synpunkter otvifvelaktigt skulle vara med dem förenade, och
utskottet hemställer alltså

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens beslut.

Stockholm den 5 maj 1897.

På utskottets vägnar:

F. A. BOSTRÖM.

STOCKHOLM, 1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEB()LAG, 1897.