Statsutskottets Utlåtande Uf:o 44 (Utlåtande 1891:Su44 su)

Statsutskottets Utlåtande Uf:o 44.

N:o 44.

Ank. till Riksd. kansli den 17 april 1891, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående en
väganläggning mellan Wistträsh och Glömmer sträsk.

(R. A.)

Till förberedande behandling af statsutskottet har blifvit hänvisad
en den 20 sistlidne mars af Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåten proposition
(n:r 52), i hvilken Kongl. Maj:t, under åberopande af ett propositionen
bifogadt utdrag af protokollet öfver civilärenden för nämnda
dag, föreslagit Riksdagen, medgifva att från af Riksdagen till vägbyggnader
anvisade medel anslag må till den i statsrådsprotokollet omförmälda
väganläggningen mellan Wistträsk och Gllommersträsk kunna
anvisas utan iakttagande af det för vägbyggnadsfondens anlitande i
allmänhet stadgade vilkor att statsbidraget icke må utgå med högre
belopp än två tredjedelar af den för väganläggningen beräkpade kostnaden.

Af berörda statsrådsprotokoll inhemtas hufvudsakligen följande.

I underdånig skrifvelse af den 10 november 1890 hade Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län anfört, att genom det
under den senare mansåldern inom nämnda län bedrifna vägarbetet,
omfattande omkring ett hundra svenska mil, behofvet af utfartsvägar
till kusten från de jemförelsevis tätare befolkade dalgångarne omkring
länets liufvudfloder blifvit nödtorftigt tillgodosedt, ehuru flere dylika så
kallade perpendikulära vägar, med vinkelrät rigtning mot kusten, ännu
återstode att anlägga; att behofvet af dylika slags vägar, hvilka afsåge
Bill. till Riksd. Prat. 1891. 4 Sami. 1 Afd. 28 Håft. (N:o 44). 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

befrämjandet af den för befolkningen nödiga tillförseln och afsättningen
af landets produkter i den rigtning terrängen anvisade och Indika
naturligen bort i första rummet fullbordas, säkerligen jemväl för framtiden
komme att med befolkningens egna krafter fyllas, huru tryckande
den ständigt ökade vägbördan till följd af befolkningens gleshet än
blefve; att deremot krafter och medel icke räckt till att åvägabringa
de tvärvägar, som för den allmänna samfärdseln från den ena floddalen
till den andra varit och vore af nöden, i följd hvaraf länet ännu saknade
alla vägförbindelser tvärs öfver landet parallela med kusten, om
man bortsåge från den stora kustvägen, länets äldsta och länge dess
enda väg, hvilken tillkommit såsom den oumbärliga landväga förbindelsen
med Finland; att samfärdseln mellan orter belägna inne i länets
olika dalgångar derför måste ske på det sätt, att den utfartsväg, som
från en dalgång funnes, först måste begagnas för att uppnå kustvägen,
hvilken derefter följdes, till dess den skures af den andra dalgången
med den deri befintliga väg, hvilken åter i alldeles motsatt rigtning
mot den förstnämnda slutligen ledde till målet, i följd hvaraf denna
samfärdsel sålunda nödgades tillryggalägga en vägsträcka, som ofta
vore flerdubbelt längre än det rätliniga afståndet mellan ändpunkterna;
att behofvet af förbindelser tvärs öfver land, eller så kallade tvärvägar
emellan de bebyggda orterna inom länet, länge gjort sig gällande, men
att bristen på tillräckliga medel och på bofast befolkning på de stora
skogstrakter, som utgjorde vattendelare emellan floderna och vanligen
utgjordes af kronans marker, hittills stält oöfvervinneliga hinder för
åvägabringande af dessa saknade vägar; att, då någon ändring i dessa
förhållanden icke på mycket lång tid syntes vara att förvänta, Kong!
Maj:ts befallningshafvande ansåge sig böra underställa Kongl. Maj:ts
pröfning denna angelägenhet samt anhålla, att Kongl. Maj:t måtte vidtaga
åtgärder för att den vigtigaste delen af den mest behöflig"! tvärvägen,
nemligen en landsväg från Wistträsk i Elfsby socken till Glommersträsk
by i Arvidsjaurs socken, måtte af staten bringas till utförande
genom anvisande af nödigt anslag till dess anläggning och jemväl till
dess underhåll, intill dess detta senare framdeles kunde varda på vederbörande
väghållningsskyldige fördeladt.

Till stöd för berörda framställning både Kongl. Maj:ts befallningshafvande
framhållit, att genom anläggningen af denna väg skulle vinnas
dels en inre förbindelseväg på fyra till nio mils afstånd från kusten
emellan Råneå, Luleå, Piteå, Aby, Byske och Skellefteå floddalar, dels
en sammanhängande tvärförbindelse mellan Jemkande, Vesternorrlands,
Vesterbottens och Norrbottens län, eller från Storsjöns och Indals -

Statsutskottets Utlåtande N:0 44.

elfvens dalgångar till alla nordligare belägna dalgångar upp till Råneåelfvens
dalgång, sedan en ifrågasatt väganläggning öfver Maki eller Norsjö
till Ruskträsk vid Vindelelfven, såsom fortsättning på ofvan omförmälda
väg, jemväl blifvit fullbordad. En ny landsväg vore nemligen
under år 1890 bruten mellan Elfsbyn och Öfver-Luleå (Boden) samt fullbordad
norr om sistnämnda punkt till Hundsiön, hvarifrån en sträcka
af allenast 1,6 mil återstode att anlägga till Öfverstbyn vid Råneå eif,
hvilket sistnämnda vägstycke komme att utföras af vederbörande intressenter,
så snart erforderliga förberedelser derför hunnit afslutas och
sedvanligt statsbidrag blifvit derför beviljadt. Likaledes funnes nyanlagd
väg från Elfsbyn till Wistträsk by, omkring 2 mil, hvadan den
nybyggnad, som för den ifrågasatta vägförbindelsens fullbordande erfordrades,
utgjordes af den 8,62 mil långa vägsträckan mellan Wistträsk
och Glommersträsk öfver byarne och hemmanen Forss, Nattberget,
Grundsel, Holmträsk, Granliden, Lindåsen, Gråträsk, Siksjön, Näfverliden,
Lappträskheden och Lappträsk, hvilken väg komme att skäras af
följande fem landsvägar, nemligen: af Skellefteå—Arvidsjaurs-vägen vid
Glommersträsk; af vägen från Piteå stad samt vägen från Byske till
Arvidsjaur vid Siksjön, der sistnämnda väg vore ämnad att utmynna i
stället för vid Risnabben; af blifvande förlängning af Lillpite-vägen öfver
Persbergs jernvägsstation samt Kolerträsk till Lomträsk och Muskusselet
vid Lindåsen; af blifvande väg till Arvidsjaur från Elfsbyn vid
Grundsel samt af Piteå—Elfsby-vägen. Den nya vägen skulle alltså
snart komma att erhålla fem utfartsvägar till kusten och norra stambanan.
Medelst de vägar, som funnes, skulle den genast öppna beqväm
samfärdsel från de vidsträckta landsdelar, den genomginge, till
afsättningsorterna, på samma gång den på lämpligaste sätt sammanknöte
de mot kusten gående utfartsvägarne sins emellan till ett sammanhängande
vägnät, som underlättade nya länkars anknytning dertill och
väl motsvarade rörelsens nuvarande och blifvande behof. För fullbordandet
af hela den omförmälda vägförbindelsen genom Norrland mellan
Östersund och Råneå erfordrades, utom anläggning af den nu ifrågasatta
vägen mellan Wistträsk och Glommersträsk och vägen mellan
Hundsjön och Öfverstbyn, byggande af landsväg från Glommersträsk
till Ruskträsk vid Vindelelfven, hvilken sistnämnda väg, om den framfördes
i genaste rigtning öfver Malå kyrkoplats, skulle få en längd af
9 mil, deraf den inom Norrbottens län fallande delen, hållande i längd
1,7 mil, antagligen komme att af vederbörande intressenter byggas och
underhållas, vare sig öfver Sandträsk, Sandfors m. in. eller ock öfver
Gallijaur. Från Ruskträsk till Wormsele följdes den nya Sorsele-vägen

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

1,3 mil, och då vägdelen mellan Wormsele och Malå, hållande i längd
3,7 mil, äfven torde komma att af intressenterna bekostas, syntes staten
för hela den inre vägliniens åvägabringande endast behöfva utöfver den
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreslagna vägen Wistträsk—
Glommersträsk öfvertaga två till tre mils väganläggning norr om Malå.

Med erinran, att behofvet af tvärvägar inom länet grundade sig på
landets topografiska beskaffenhet och stora utsträckning, i det att landet
vore afdeladt i skarpt begränsade parallela dalgångar omkring hufvudfloderna,
längs Indika bosättningen af ålder fortgått, under det att de
mellanliggande stora bergsträckorna och öde skogsmarkerna endast
här och der hyste några bebyggare af enstaka hemman eller små skogsbyar,
samt att hvarje dalgångs befolkning i regel icke komme i beröring
med sidogrannarne, utan bildade liksom ett samhälle för sig,
öfverlemnadt åt sig sjelft och hänvisadt till de krafter och tillgångar,
som funnes inom dess trånga gränser, anförde Kongl. Maj:ts befallningshafvande
vidare att i en landsdel, sådan som Norrbotten, hvars i
många hänseenden rika naturtillgångar icke kunde tillgodogöras i följd
af saknad på arbetskrafter och tillräcklig befolkning-, svårigheten att
med angränsande orter beqvämt utbyta produkter och arbetskrafter
verkade mera hämmande än annorstädes. Äfven för att tillgodogöra
de tillfällen till näring och förvärf, som redan funnes, och för att
underlätta och trygga de industrier, som genom stambanans och Gellivara
jernvägs fullbordan skulle uppstå, erfordrades nödvändigt tvärförbindelser
inom länet. Ehuru kommunikationerna i främsta rummet
kunde anses eg a sin egentliga betydelse såsom medel att befrämja
materiel förkofran, borde deras verkan på befolkningens höjande i
andligt hänseende icke förbises. Ett isoleradt läge alstrade lätt hos
befolkningen ensidighet och bristande företagsamhet. Inom länet ofta
förekommande afstånd af fem till tio mil väglös obygd till kyrka och
folkskola kunde icke alltid undgå att bibehålla en del af befolkningen
i en högre grad af okunnighet och råhet än hvad fallet vore i trakter,
der bättre samfärdsmedel och mindre afstånd förefunnes. Såväl den
ena som den andra hänsynen funne Kongl. Maj:ts befallningshafvande
böra mana staten att, der ortens egna medel vore för ringa, vidtaga
verksamma åtgärder för att afhjelpa de menligaste bristerna.

Efter det Kongl. Maj:ts befallningshafvande jemväl påpekat nu
ifrågavarande vägförbindelses betydelse för rikets försvar, erinrade
Kongl. Maj:ts befallningshafvande derom, att för liknande ändamål
väganläggningar genom statens försorg blifvit i andra delar af landet
utförda och jemväl till en tid underhållna, såsom mellan Vermland och

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

Vesterdalarne, mellan österdalarne och Helsingland samt i synnerhet
den så kallade Kårböle-vägen inom sistnämnda provins, hvilken väg
öppnat en gen förbindelse från Vermland och Dalarne till Jemtland
och Östersund samt medfört en delvis storartad uppodling och höjning
af de landsorter, densamma genomlöpte.

Något annat sätt för vägens bringande till stånd än det nu
ifrågasatta ansåge Kong!. Maj:ts befallningshafvande icke förefinnas,
enär odlingen icke nått den styrka och befolkningen icke den täthet,
att denna kunde förmås att frivilligt åtaga sig eller uthärda tyngden
af vägens anläggning och underhåll. Befolkningen i de socknar, denna
väg skulle komma att genomlöpa, vore visserligen jemförelsevis betydlig,
enär Piteå socken vid 1890 års mantalsskrifning egde 15,134
invånare, Elfsbyns socken 3,636 och Arvidsjaurs 3,877, och alla tre
socknarne tillsammans sålunda 22,647 invånare, Indika bodde på en ytaaf
109,279 qvadratmil, deraf 31,393 qvadratmil i Piteå socken, 16,843
qvadratmil i Elfsby socken och 60,91 qvadratmil i Arvidsjaurs socken,
hvartill komme sålda öfverloppsmarker i Piteå och Elfsby socknar
0,133 qvadratmil. Denna befolkning hade för närvarande att underhålla
36,1 mil allmänna vägar utom betydliga enskilda vägar, hvilken
underhållsskyldighet komme att betydligt ökas af de under arbete
varande allmänna vägarne. Men af dessa stora ytvidder egde eller
brukade befolkningen endast den mindre delen, nemligen 45,96 qvadratmil,
under det att kronan behållit den vida öfvervägande anparten,
nemligen 63,31 qvadratmil, i form af kronoparker eller annan kronojord,
som icke finge odlas eller befolkas och hvars afkastning gånge
till statskassan för att användas till rikets gemensamma statsutgifter.

I nära öfverensstämmelse med det ofvan angifna förhållandet mellan
vidderna af kronans och enskildes egendom stode äfven procenttalen
af de våglängder, som folie inom kronans och enskildes egor, i ty att
af hela den nu ifrågasatta våglängden, 8,62 mil, 5,08 mil komme att
ligga på kronans och 3,54 mil på enskildes mark eller i jemna tal 59
procent på kronans och 41 procent på enskildes område. De vägbyggnadsskyldige
i de socknar, vägen genomlöpte, hade jemväl å
kommunalstämmor, enligt hvad bifogade protokoll utvisade, förklarat
sig ovilliga eller urståndsätta att bygga och underhålla ifrågavarande
väg, enär densamma till största delen sträckte sig öfver kronans mark
och således i öfvervägande grad lände kronan till nytta. Inom Arvidsjaurs
socken, hvarest mer än halfva våglängden, eller 4,78 mil, folie,
hade de vägbyggnadsskyldige likväl förklarat, att de, derest staten
skulle åtaga sig att framdeles underhålla vägarno på kronans marker,

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

vore villige att bekosta underhållet jemväl af den ifrågasatta tvärvägen
till den del, densamma vore belägen på enskildes egor inom socknen,
samt att de äfven möjligen skulle åtaga sig att bygga vägen mot erhållandet
af hela den beräknade kostnadssumman. De närmast vägen
varande intressenter och byalag, Indika inom en mils afstånd på hvarje
sida om väglinien tillsammans blott utgjorde 1,347 invånare, egande
eller brukande 1 23/ig mantal jord, hade vid sammanträden inför Kongl.
Maj:ts befallningshafvande uttalat, att de visserligen lifligt önskade
denna vägs anläggning, men nödgades motsätta sig allt åläggande för
dem att bryta och underhålla densamma, åtminstone intill dess kronan
genom förändrad lagstiftning angående grunderna för vägunderhållet
lomme att lika med öfriga jordegare deltaga i vägbördan för sina vidsträckta
skogsmarker och öfriga lägenheter, efter genomförande af
hvilken grund de gerna ville åtaga sig underhållet af nyssnämnda väg.

De anmärkningar de vägbyggnadsskyldige sålunda framstält mot
byggnads- och underhållsskyldigheten af denna väg syntes i flera afseenden
icke sakna berättigande. Att Norrbottens befolkning måste
vara och än mer i framtiden blifva mera betungad med vägunderhållskostnaden
än andra rikets inbyggare framginge nemligen redan af det
förhållandet, att länets folkmängd, som utgjorde l/iS af rikets, måste
anlägga och underhålla vägnätet å V* af rikets areal, k vilket vägnät nu
omfattade omkring 170 mil allmänna vägar. Då stora brister i detta
vägnät återstode att fylla, syntes deraf såväl att bördan redan vore
mycket tung som ock att den i längden måste blifva omöjlig att bära,
derest vägnätet hastigt, i mån af behofvet, skulle utvecklas utan understöd
från staten. Det kunde derjemte icke förnekas att befolkningen
i Norrbotten, trots länets jemförelsevis rika odlingstillfällen och ymniga
näringskällor, likväl arbetade under ogynsammare vilkor än befolkningen
i det öfriga riket, enär, utom de ökade svårigheterna, som ett
hardt klimat och en karg natur uppstälde, befolkningen i Norrbotten
trycktes af den undantagsställning, länet intoge i afseende på kronans
dervarande jordegendom, hvilken omfattade större delen af länets yta
och bibehölles såsom öde skogsmarker, hvilka hvarken tillförde orten
direkta inkomster, oberäknad! export och arbetsförtjenst för enskilde,
eller deltoge i någon kommunalbeskattning och särskild! icke uti väghållet,
hvarigenom den fåtaliga befolkningen bringades att utan bidrag
af den störste jordegaren inom kommunen fylla kommunalbehofven
in. in. samt att underhålla alla vägar, jemväl öfver kronans
mark, hvilken i de socknar, hvarom här vore fråga, uppginge till
nära etthundra femtio procent mot de enskilde tillhöriga marker.

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

Genom befintligheten af dessa skogsmarker blefve obestridligen afstånden
och derigenom vägbehofven för de odlade bygderna större, befolkningstätheten
ringare och skattetalen mindre samt i följd häraf beskattningen
i allmänhet i alla afseenden större än hvad fallet vore i andra
landsdelar, hvarest befolkningen egde och brukade största delen af jorden
samt sjelf njöte hela dess afkastning. Vägbördan förökades inom
länet på clet känbaraste jemväl till följd deraf, att de väghållningsskyldige
oftast bodde på stora afstånd, ibland ända till fem å tio mil
från sina vägskiften, till livilka de vanligen saknade bruten väg att
begagna vid färderna i och för väglagningsarbetena.

Vid öfvervägande af alla nu anförda omständigheter framstode det
såsom ostridigt, att det vore så väl med rättvisa som med statens sanna
fördel mest förenligt, att kronan ensam bekostade anläggningen och
tills vidare äfven underhållet af denna tvärväg. Det kunde nemligen
icke anses statsekonomiskt rigtigt att med särskilda bördor belasta den
befolkning, som förut lefde under ogynsamma förhållanden, men på
hvars arbete och kraft det berodde, huruvida de största odlingstillfällena
för rikets jordbruksnäring snart skulle kunna vinnas för kulturen. A
andra sidan skulle det blifva vida mer betungande för staten att antaga
det af eu del väghållningsskyldige uppstälda vilkoret angående en sådan
likställighet i väghållningsskyldigheten, som rådde mellan olika härad
eller mellan stad och land, att nemligen hvardera egaren underhölle
väg på sin mark, vid hvilket förhållande kronan efter tvärvägens fullbordan
genast skulle få en väglängd af nära 27 mil att underhålla endast
uti ofvan omförmälda tre socknar.

Öfver Kongl. Maj:ts befallninghafvandes i Norrbottens län berörda
framställning hade yttranden afgifvits af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt af chefen för generalstaben.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med anledning af Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes yttrande att vägförbindelsen mellan Östersund
och Råneå skulle genom de af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
uppgifna vägarne fullbordas, upplyst dels att en ännu felande direkt förbindelse
mellan Elgsjö och Brattfors (omkring 6,5 nymil) i Vesterbottens
län skulle förkorta vägen med omkring 4,3 nymil, dels ock att förbindelsen
mellan Vindelelfvens dalgång och Glommersträsk möjligen kunde
med mindre svårighet ordnas öfver Norsjö och Jörn än öfver Malå, hade
styrelsen förklarat sig instämma med Kongl. Maj:ts befallningshafvande
beträffande så väl vägens blifvande gagn för de orter, som den skulle
genomgå och förbinda, som dess vigt för rikets försvar, liksom styrelsen
ock ansåge ringa utsigt förefinnas att få vägen byggd och äfven tills

Statsutskottets Utlåtande N:o åå.

vidare underhållen annat än på statens bekostnad och genom dess
försorg.

Chefen för generalstaben hade, med erinran att han förut i underdånighet
framhållit, att byggandet af väg mellan Wistträsk och Glommersträsk
inom den närmaste framtiden vore vilkoret för ett ordnadt
försvar af Sveriges landgräns, hemstält, att Kongl. Maj:t måtte aflåta
proposition till Riksdagen om anläggande af ifrågavarande väg, hvarå
arbetet borde börjas, så fort ske kunde, samt så bedrifvas, att vägen
senast till 1894 års utgång vore fullbordad.

Slutligen hade vederbörande byråchef i domänstyrelsen aflemnat
en promemoria i fråga om den nytta, ifrågavarande väganläggning
skulle kunna bereda statens i dessa trakter belägna betydliga skogar,
uti hvilken handling meddelades, att vägen skulle på omkring tre fjerdedelar
af sin sträckning, eller omkring 6 nymil, öfvergå kronans mark,
bestående af kronoparker och stockfångstskogar, hvilka senare inom
några få år skola öfvergå helt och hållet till kronans disposition.
Om än vägen komme att ega föga användning för sjelfva timmerutdrifningen,
som vanligen verkstäldes å vintervägar till vattendragen,
i hvilka timret sedermera flottades till kusten, blefve vägen emellertid
af stor betydelse för så väl virkesafsättningen som bevakningen och
skötseln af de vidsträckta kronoskogar, den genomskure. Den ringa
efterfrågan, skogseffekter i dessa aflägsna trakter rönte, hade nemligen
till stor del sin orsak i bristen på kommunikationer. Hvarje steg till
afhjelpande af denna brist måste derför verka fördelaktigt på virkesafsättningen.
Sålunda torde redan den omständigheten, att samfärdseln i
skogsorterna genom ifrågavarande väganläggning underlättades för den
för en sågverksrörelse oumbärliga förvaltnings- och arbetarepersonal,
och att förnödenheter för skogsdriften säkrare och billigare kunde bortskaffas
än hvad nu kunde ske, båtledes eller på gångstigar, tvifvels utan
komma att öka kronovirkets begärlighet i dessa trakter.

Beträffande kostnaden för den sålunda förordade väganläggningen
har utskottet af förberörda statsrådsprotokoll inhemtat, att vid Kongl.
Majds befallningshafvandes ofvan omförmälda underdåniga skrifvelse
vore fogad, förutom andra handlingar, en af löjtnanten vid väg- och
vattenbyggnadscorpsen Th. Helleberg upprättad, af kaptenen, distriktsingeniören
C. A. Husberg granskad plan för det ifrågasatta vägförslaget,
hvilket af Helleberg beräknats kosta 236,600 kronor, men af Husberg
ansetts kunna utföras för 223,856 kronor.

Med erinran, att enligt kostnadsförslaget anläggningen af den ifrågasatta
vägen beräknats att för grusad vägbana och med enkla trä -

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

broar kosta 223,860 kronor, både Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
enär vägen skulle framgå i den trakt, der grustillgången vore knapp
och gruset af dålig beskaffenhet, ifrågasatt att vägbanan borde
grusas med makadam eller slagen sten, hvarigenom kostnaden skulle
ökas till 326,700 kronor. Derest vägen skulle vid anläggningen
fullständigt makadamiseras och tillpacka^, borde sistnämnda kostnad
förhöjas med det belopp, som erfordrades för inköp och drift af en
ångvält, hvilken samtidigt kunde användas såsom landsvägslokomotiv.
Det kunde dessutom ifrågasättas, huru vida icke det vore ekonomiskt
fördelaktigt att genast vid anläggningen utföra alla broar med jerneller
stålkonstruktioner, hvilka i förslaget vore förutsatta att ersätta de
föreslagna träbroarne, först sedan dessa blifvit otjenstbara.

Derest tvärvägens byggande på statsverkets bekostnad skulle komma
att beslutas, syntes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämpligen kunna
bemyndigas att genom distriktstjenstemännen öfvervaka arbetet, men,
om hinder deremot skulle anses möta, kunde Kongl. Maj:ts befallningshafvande
undfå nådigt uppdrag att genom sakkunnig arbetschef öfvervaka
anläggningen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förmälde i sitt förut åberopade
yttrande, att, då vid granskning af planen någon väsentligare anmärkning
icke blifvit gjord, styrelsen ansåge densamma kunna till fastställelse
förordas; dock ville styrelsen vid kostnadsförslaget, hvars
slutsumma, såsom redan nämnts, af Hälleberg beräknats till 236,600
kronor, men af Husberg nedsatts till 223,850 kronor, erinra, att Husbergs
förslag, rättadt till 236,700 kronor, borde med hänsyn till de öde trakter,
vägen skulle genomgå, läggas till grund för beräkningen, men att
denna summa borde af uppgifva anledningar samt under förutsättning
att virke erhölles kostnadsfritt från statens skogar minskas med 14,600
kronor, eller till 222,100 kronor, dervid någon ersättning för den kronan
tillhöriga jord, som skulle för vägarbetet erfordras, icke upptagits i beräkningen.

Vidkommande vägbanans makadamisering och anskaffande för sådant
ändamål af en ångvält, ansåge styrelsen, då en jemförelsevis
ringa och föga tung trafik å denna väg vore att emotse, icke tillräckliga
skäl härför finnas, helst underhållskostnaden icke derigenom
skulle väsentligen minskas, men anläggningen enligt förslaget ökas
med beräknade 90,100 kronor, förutom inköpet af icke blott en, utan
åtminstone två ångvältar till pris af omkring 18,000 kronor. Derjemte
hölle styrelsen före, att det åtminstone för den närmaste framtiden
Bih. till Rikad. Prot. 1891. 4 Sami. 1 Afd. 28 Haft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

vore onödigt att i dessa skogrika trakter utföra broarne med öfver*
byggnad af annat materiel än af trä.

Med anledning af hvad i ärendet förekommit hade styrelsen hemstält
: att till ifrågavarande vägbyggnad mellan Wistträsk och Glommersträsk
måtte, under förutsättning att virke kostnadsfritt finge hemta® å
statens skogar, anvisas hela byggnadskostnaden 222,100 kronor, på
sätt styrelsen här ofvan beräknat densamma, hvilket belopp dock, derest
nyssnämnda förutsättning icke godkändes, ökades till 225,600 kronor;
att planen måtte af Kongl. Maj:t fastställas till efterrättelse vid arbetets
utförande; att arbetet måtte i sin helhet eller delvis få af styrelsen
utbjudas till entreprenad på sätt Kongl. Mapts nådiga kungörelse
den 10 maj 1889 angående tillämpning under viss tid af
förändrade föreskrifter rörande statens upphandlings- och entreprenadväsende
föreskrefve; samt att arbetets utförande måtte få af styrelsen
kontrolleras genom dertill af styrelsen förordnad tjensteman eller officer
vid väg- och vaitenbyggnadscorpsen mot den särskilda ersättning af
byggnadsmedlen, som styrelsen bestämde.

Chefen för generalstaben hemstälde deremot, att till anläggande
af förevarande väg måtte anslås 312,000 kronor för väganläggningen
och 18,000 kronor för inköp af ångvältar, användbara såsom landsYägslokomotiv,
samt att vägen måtte grusas med makadam.

Hvad underhållet af vägen angår, har Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län, såsom ofvan nämnts, ansett, att det tills
vidare borde fullgöras af staten ensam. Det mötte visserligen, enligt
befallningshafvandens åsigt, stor svårighet att med full visshet uppgifva
kostnaden för underhållet af vägen såsom makadamiserad, men med
ledning af den erfarenhet, som inom länet vunnits rörande dylik kostnad
vid vägar, som underhållits på entreprenad, syntes med betryggande
säkerhet kunna uppgifvas de gränser, inom Indika denna kostnad i vanligt
fall komrne att hålla sig. Likasom på länets öfriga vägar Lomme
äfven på denna att framgå eu jemförelsevis ringa och föga tung trafik.
På hela dess underhåll vintertid behöfde icke någon nämnvärd kostnad
i regel läggas, förrän orten blifvit tätare bebyggd och trafiken lifligare, då
detta underhåll kunde öfvertagas af de väghållningsskyldige. På flera
af länets nybyggda vägar med ringa rörelse bestode vinterväghållet endast
deri, att vägbanan uppspårades på det sätt, att efter och under hvarje
snöfall vägen af entreprenörer kördes med häst och åkdon två till tre
gånger fram och åter. Trafiken uppehölle sedan sjelf en oklanderlig vägbana,
hvars egentliga fel vore dess otillräckliga bredd, hvilken olägenhet
dock saknade större betydelse, så länge möten vore sällsynta. Det vore

Statsutskottets Utlåtande N-.o 44.

således egentligen endast kostnaden för vägunderhållet, när mark vore
bar, som det bär vore fråga om. Dylik kostnad för år för vägar med
motsvarande eller större trafik, än tvärvägens, hvilka på senare åren för
häradenas gemensamma bekostnad flerestädes på entreprenad underhållits,
hade vexla! mellan 500 kronor och 900 kronor för mil. Kongl.
Maj:ts befallningshafvande ansåge sig på grund deraf kunna uppgifva,
att årliga underhållskostnaden för en makadamiserad vägbana med jernbroar
och ångvält uppginge till omkring 500 kronor för mil och icke
komme att öfverstiga 1,000 kronor under normala förhållanden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med hvilken chefen för generalstaben
i detta hänseende instämt, föreslog, att de väghållningsskyldige
måtte åläggas verkställa sådant arbete, som erfordrades för vägens
underhåll under vintertid, men att öfrigt underhåll, då marken vore bar,
finge tills vidare under en tid af tio år utföras genom entreprenör och
bekostas af staten, och att härför måtte förslagsvis beräknas ett belopp
af 4,000 kronor för år. Sedan denna tid förlidit, borde det ankomma
på Kongl. Maj:ts ytterligare nådiga pröfning, huru med vägunderhållet
skulle förfaras.

Sedan statsrådet och chefen för civildepartementet för egen del
förklarat sig anse önskvärdheten så väl ur den allmänna samfärdselns
som ur försvarets synpunkt af att ifrågavarande väg mellan Wistträsk
och Glommersträsk ju förr desto hellre komme till stånd vara tydligen
ådagalagd genom hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande och chefen
för generalstaben anfört, yttrar statsrådet vidare:

»Väganläggningen mellan Wistträsk och Glommersträsk synes mig
alltså vara i hög grad förtjent att med statsmedel understödjas. Men
då befolkningen i orten icke eller åtminstone blott i ringa mån är i
stånd att bidraga till kostnaderna derför, och å andra sidan från den
så kallade vägbyggnadsfonden eller från de medel, som af Riksdagen anvisats
till bidrag för anläggning af nya samt förbättring eller omläggning
af backiga eller eljest mindre goda vägar, statsbidrag icke får lemnas
till högre belopp än tyå tredjedelar af den beräknade kostnaden,
möter hinder att för ändamålet anlita nämnda fond, så vida icke i detta
fall ett undantag från den antydda bestämmelsen medgifves. Att enligt
min åsigt dylika undantag stundom kunna vara af omständigheterna
påkallade, hade jag redan i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den
12 sistlidne januari tillfälle att inför Eders Kongl. Maj:t framhålla

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

och. Eders Kongl. Maj:t beslöt med anledning deraf föreslå Riksdagen,
att 100,000 kronor af vägbyggnadsfonden finge sålunda disponeras,
att, der Eders Kongl. Maj:t pröfvade särskilda omständigheter
sådant påkalla, anslag derifrån till väganläggningar och vägförbättringar
finge medgifvas äfven till högre belopp än två tredjedelar af den beräknade
kostnaden. Denna framställning lyckades visserligen icke tillvinna
sig Riksdagens bifall, men i den underdåniga skrifvelsen af den 14 i
denna månad, hvaruti Riksdagen anmälde detta beslut, har Riksdagen
dock erkänt, att förhållanden kunna gifvas, då bestämmelsen att statsbidraget
skall hållas inom två tredjedelar af kostnaden utgör ett hinder
för anläggandet af vägar, som kunna anses vara af särskild vigt för det
allmänna, samt att det till följd deraf i vissa fall skulle kunna vara med
statens fördel öfverensstämmande, att dess bidrag utginge med större
belopp än som i regeln vore faststäldt. I stället för att lemna det af
Eders Kongl. Maj:t äskade allmänna medgifvandet ansåge Riksdagen
dock det vida lämpligare att, om Eders Kongl. Maj:t skulle finna det
allmännas intresse fordra någon eller några särskilda väganläggningar,
till hvilkas utförande de enskilda skulle för mycket betungas genom att
bidraga med eu tredjedel af kostnaden, framställning gjordes till Riksdagen
om undantag från den åsyftade bestämmelsen.

För min del anser jag här föreligga ett fall, då förhållandena påkalla,
att staten bidrager till anläggningen i större män än eljest är vanligt.
Härför talar, utom befolkningens fåtalighet och oförmåga att bära
kostnaderna, jemväl vägens stora betydelse samt särskildt dess vigt i
strategiskt afseende och för staten såsom den störste jordegaren i dessa
trakter.

Ehuru nu icke föreligger fråga om fastställelse af plan för företaget,
anser jag mig likväl böra, till ledning för bedömandet af de
sannolika kostnaderna för anläggningen, nämna att enligt min åsigt i
sammanhang med vägens första anläggning icke bör ifrågakomma att,
såsom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande med anledning af bristen
på tjenligt väggrus föreslagit, makadamisera hela vägen utan blott på
sådana sträckor, der detta för vägens framtida bestånd möjligen skulle
befinnas alldeles . oundgängligt. Icke heller synes det vara nödvändigt
att i dessa trakter uppföra broarne med jernöfverbyggnad, och virke
så väl till träbroarne som till väganläggningen i öfrigt torde böra
kunna hemtas från kronans i närheten belägna skogar. I ärendet har
ifrågasatts, att vägen borde fullbordas till samma tid, som man beräknat
att norra stambanan skulle nå Boden, eller sålunda under år 1894, och
om sådant, utan åsidosättande al'' andra vigtigare vägarbeten, kunde

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

ske, skulle sålunda antagligen omkring 75,000 kronor af vägbyggnadsfonden
tagas i anspråk för hvarje af åren 1892, 1893 och 1894. Det
torde dock vara ovisst, om arbetena i dessa aflägsna trakter kunna
bedrifvas med så stor arbetsstyrka, att anläggningen hinner inom nämnda
tid fullbordas, och i sådant fall kommer den årliga anslagssumman, som
dessa arbeten kräfva, att i förhållande dertill minskas.

I afseende å underhållet af den ifrågasatta vägen har visserligen
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande uttalat såsom sin mening, att
detta underhåll borde åtminstone tills vidare bekostas af staten. För
min del anser jag dock vidare utredning erforderlig för att ortens invånare
helt och hållet skola fritagas från detta underhåll, om jag ock
erkänner billigheten af att staten dertill bidrager. Vinterväghållet böra
de i alla händelser vidkännas; och om, i fråga om det öfriga underhållet,
detsamma skulle befinnas för dem allt för betungande, torde
under de första åren efter vägens tillkomst visst bidrag dertill, afpassadt
efter de kostnader underhållet visar sig medföra och statens nytta af
vägen, kunna lemnas dels från sjette hufvudtitelns anslag till vägar och
kommunikationer eller från andra tillgängliga medel under denna hufvudtitel,
och dels, med hänsyn särskild! till vägens betydelse för statens
skogar, från anslag under sjunde hufvudtiteln. I intet fall torde sålunda
behöfva ifrågakomma att medel för vägens underhåll särskildt af Riksdagen
anvisas».

Den utredning, som i förevarande kongl. proposition blifvit framlagd
angående behofvet af väg emellan Wistträsk och Glommersträsk,
gifver enligt utskottets uppfattning vid handen, att anläggandet af berörda
väg är af stor vigt; och har utskottet på grund häraf funnit sig
böra tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Visserligen är någon bestämd plan för ifrågavarande vägarbete
ännu icke fastäld, men af hvad som blifvit anfördt vid ärendets föredragning
inför Kongl. Maj:t och hvarför i det föregående redogjorts,
inhemtas, att enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beräkning vägen,
hvilken styrelsen ansett icke böra makadamiseras, skulle kunna byggas
för en kostnad af 222,100 kronor, medan deremot chefen för generalstaben,
som lika med Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län yttrat sig för vägens makadamisering, uppskattat kostnaden till
312,000 kronor, samt att statsrådet och chefen för civildepartementet
såsom sin åsigt uttalat, dels att makadamisering af hela vägen icke

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

borde ifrågakomma utan blott af sådana sträckor, der detta för vägens
framtida bestånd möjligen skulle befinnas alldeles oundgängligt, och
dels att vägen antagligen kunde färdigbyggas, om för detta ändamål
omkring 75,000 kronor finge årligen under tre år tagas i anspråk från
vägbyggnadsfonden. På grund af hvad sålunda förekommit har utskottet
ansett sig kunna med visshet antaga, att kostnaden för företaget skall
komma att hållas inom de af departementschefen angifna gränser.

Utskottet anser sig emellertid icke böra lemna oanmärkt, att en
vägförbindelse mellan om förmälda båda orter säkerligen blifver till icke
ringa gagn för de trakter, vägen kommer att genomgå, och att det
med hänsyn härtill synes, som om de vägbyggnadsskyldiges i orten
fullständiga frikallelse från hvarje bidrag till vägens byggande och
dennas anläggning endast med statsmedel skulle från det allmännas
sida innebära en större uppoffring än förhållandena med skäl kräfva.
Att såsofn oeftergifligt vilkor för vägens anläggning fordra de närboendes
deltagande i kostnaderna synes utskottet å andra sidan icke
heller lämpligen kunna ifrågakomma, då här utan tvifvel föreligger ett särskilt
undantagsförhållande. Utskottet anser sig derför böra inskränka
sig till det uttalande, att för de delar af väganläggningen, med afseende
å hvilka anspråk på befolkningens deltagande i arbetet med fog kan
göras, sådant deltagande bestämdt påfordras, äfven om detta deltagande
icke kan ega rum i samma utsträckning som eljest. Men då frågan
om vidden af invånarnes i orten deltagande i vägarbetet icke kan lämpligen
pröfvas af någon annan än Kongl. Maj:t, har utskottet funnit sig
endast böra framhålla sin nämnda uppfattning. Ett definitivt vilkor för
bifall till Kongl. Maj:ts förslag anser dock utskottet böra uppställas,
och detta är, att all för vägen behöflig, enskilde tillhörig eller af enskilde
brukad jord lemnas utan ersättning, vare sig i form af bidrag
från de vägbyggnadsskyldige till väganläggningen eller eljest såsom
bidrag af enskilda personer, kommuner eller landsting.

Beträffande vägens framtida underhåll är utskottet af samma åsigt
som statsrådet och chefen för civildepartementet i fråga om vinterväghållet;
detta bör ortens invånare ovilkorligen vidkännas. Hvad det
öfriga underhållet angår, hyser utskottet den förväntan att frågan
härom, så snart ske kan, ordnas och att de väghållningsskyldige dervid
icke befrias från skyldigheten att deltaga i underhållet.

Slutligen vill utskottet fästa uppmärksamheten på angelägenheten
deraf, att den i statsrådsprotokollet omförmälda utsträckning af vägen
i sydlig rigtning, hvilken sträcka ansetts böra af de väghållningsskyldige
på vanliga vilkor utföras, påbörjas så snart som modigt, på det att

Statsutskottets Utlåtande N:o 44.

hela den ifrågavarande i det inre af Norrland framgående vägen måtte
blifva färdig ungefär samtidigt.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,

att Piksdagen må bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition, med vilkor att all för den i propositionen
omförmälda väganläggning mellan Wistträsk
och Glommersträsk behöfliga, enskilde tillhörig eller
af enskilde brukad jord lemnas utan ersättning.

Stockholm den 17 april 1891.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reservationer:

af herr vice talmannen A. P. Danielson, hvilken yrkat bifall till utskottets
hemställan med tillägg af orden: »samt att ortens väghållningsskyldige
åtaga sig att jemväl under sommartiden underhålla den del af
vägen, som icke går öfver kronans mark, i laggill- skick, intill dess
väghållningsskyldigheten blifver i sin helhet ordnad och mellan de väghållningsskyldige
fördelad»;

af herr N. Petersson;

af herr Lyttkens, som yrkat, att till utskottets hemställan måtte
läggas orden: »samt att ortens invånare förbinda sig att underhålla vägen
i laga skick».