Statsutskottets utlåtande Sr 20% (Utlåtande 1930:Su202 su)

Statsutskottets utlåtande Sr 20%.

Nr 202.

Ankom till riksdagens kansli den 2 juni 1930 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om anslag till fraktlindring
för möjliggörande av inhemsk järntillverkning av
Norrbottensmalm m. m.

(4:e avd.)

I en inom, första kammaren av herr C. I. Asplund vackt, till statsutskottet hänvisad
motion, nr 187, har hemställts, att riksdagen ville besluta att av inkomster,
som inflyta från statens utarrenderade jordägarandelar i gruvor och från statens
aktier i Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, ställa till Kungl. Maurts förfogande
ett reservationsanslag av 200,000 kronor, att användas till åstadkommande
av den extra fraktlindring för råvaror och järn, som kan bliva nödvändig
för återupptagande av järntillverkning av norrbottensmalm och järnets vidareförädling
vid bruk i bergslagen.

Under åberopande av motiveringen till ovannämnda motion bär herr F. O.
Ericsmi i Boxholm m. fl. i en inom andra kammaren vackt, likaledes till statsutskottet
hänvisad motion, nr 22.3, gjort en hemställan likalydande med nyssnämnda
motions.

I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina framställningar, får
utskottet hänvisa till förstnämnda motion.

Beträffande förevarande motioner har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
yttrande från kommerskollegium. Ifrågavarande yttrande finnes såsom bilaga
fogat vid detta utlåtande. (Bil.)

Med tanke på möjliglieterna att vid Porjus återupptaga tillverkningen av tackjärn
begäres i förevarande motioner anslag för fraktlindringar beträffande träkol
och andra råvaror, erforderliga för dylik tillverkning, ä-vensom beträffande
transporten till Bergslagen av tackjärnet för förädling vid järnbruken därstädes.

Att en tackjärnstillverkning i Porjus utan direkt förlust för en eventuell företagare
ej kan anses utesluten, om här avsedda anslag beviljas, får visserligen
anses framgå av den granskning järnkontoret underkastat de motionsvis framlagda
kalkylerna. Praktiskt sett måste dock förutsättningarna anses altför ovissa
för åvägabringande av en bestående industri. Såsom kommerskollegium framhållit,
måste ock synnerlig uppmärksamhet fästas vid de driftsinskränkningar
igångsättande av en tackjärnstillverkning vid Porjus sannolikt skulle medföra
för redan nu i gång varande masugnar.

UttkotUU

yttrande

Statsutskottets Utlåtande Nr-.. 202-

Under åberopande härav får utskottet hemställa,

att de av herrar Asplund och Ericson i Boxholm m. fl. i ämnet
väckta motionerna (I: 187 och II: 223) ej må av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 2 juni 1930.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Närvarande: se under utlåtande nr 201.

Reservation:

av herrar Bergqvist, Asplund, Oscar Olsson och Hansén, som ansett, att utskottets
yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»Med tanke på möjligheterna att vid Porjus återupptaga tillverkningen av
tackjärn begäres i förevarande motioner anslag för fraktlindringar beträffande
träkol och andra råvaror, erforderliga för dylik tillverkning, ävensom beträffande
transporten till Bergslagen av tackjärnet för förädling vid järnbruken
därstädes.

Att en tackjärnstillverkning i Porjus utan direkt förlust för en eventuell företagare
ej kan anses utesluten, örn här avsedda anslag beviljas, får visserligen
anses framgå av de kalkyler järnkontorets delegerade uppgjort. Uppenbart är
dock, att en bestående järnindustri icke kan åvägabringas vare sig i Luleå eller
Porjus på basis av de i dessa kalkyler förutsatta priser å kraft, malm, träkol
och järnvägsfrakter. Motionärerna ha emellertid räknat med den rätt till nedsatta
malmpriser, som tillförsäkrats inhemska malmförädlare genom 1927 års
malmavtal, med de stora mängder kolved, som enligt gjorda utredningar finnas
i trakten kring Porjus och järnvägslinjen till Jokkmokk, varifrån träkolsfrakterna
till mellansvenska järnverk skulle ställa sig mycket höga, ävensom med
möjligheten att arrendera det i Porjus befintliga masugnsverket och till dess
ägare kontrakterad elektrisk kraft ä % öre per kilowattimme.

En avsevärd besparing av fraktkostnader torde dessutom kunna vinnas vid
ett fullföljande av det i motionen framställda alternativa förslaget att exportera
i Porjus tillverkat tackjärn direkt över Luleå eller Narvik, varvid motsvarande

Statsutskottets utlåtande Nn 202.

; 7

kvantitet i Bergslagen för export tillverkat tackjärn kunde ställas till dåvarande
stålverks förfogande. I den mån härvid genom beviljade förmåner en
avsevärd ökning av inkomsten å exporten skulle uppstå, torde det- till de mellansvenska
bruken levererade tackjärnets pris kunna i relation därtill nedsättas.

Kommerskollegii förmodan, att ökad tillgång på tackjärn för förädlingsverken
i Bergslagen måste medföra inskränkning i den hittillsvarande tackjärnstillverkningen
därstädes, synes utskottet ej under alla förhållanden vara självklar,
ifan kan ju med lika stort fog göra gällande, att, då detta tillskott kan erhållas
utan förhöjning i priset eller kanske till något lägre pris, en ökning i ståltillverkningen
skulle kunna bliva följden och därmed lägre tillverkningskostnader
genom ett bättre utnyttjande av de rationaliserade stålverkens ökade kapacitet.
Visserligen förefaller det ännu vara mycket osäkert, huruvida nödiga förutsättningar
i olika avseenden för återupptagande av järntillverkningen i Porjus
inom den närmaste tiden komma att förefinnas.

I varje fall synes dock det nödläge, vari såväl Porjus samhälle som Jokkmokks
kommun sedan länge befinna sig på grund av den stora permanenta
arbetslöshet, som råder å det förstnämnda stället, väl motivera, att sådana åtgärder
vidtagas från statens sida, som kunna underlätta driftens återupptagande
i första hand vid järnverket i Porjus, varigenom en avfolkning av detta samhälle
kan undvikas.

Med hänsyn härtill, ävensom till riksdagens tidigare uttalade mening, att
en avsevärd del av statens malminkomster böra finna användning i produktionsfrämjande
syfte, anser sig utskottet böra förorda bifall till motionerna.
Dock torde det begärda anslaget kunna begränsas till 100,000 kronor, då behövliga
fraktnedsättningar bliva betydligt mindre, örn tackjärnet fraktas till
Luleå eller Narvik i stället för till Bergslagen. Även nyssnämnda belopp torde
med den ifrågasatta begränsade driften räcka i flera år och bör därför beviljas
såsom extra reservationsanslag.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen ville, i anledning av de av herr Asplund och
herr Ericson i Boxholm m. fl. väckta motionerna (I: 187 och
11:223), besluta att ställa till Kungl. Majlis förfogande ett
extra reservationsanslag av 100,000 kronor, att användas till
åstadkommande av den extra fraktlindring för råvaror och järn,
som kan bliva nödvändig för återupptagande av järntillverkning
av norrbottensmalm.»

Statsutskottets utlåtande Nr 201!.

Bilaga.

Kung!. Majit* och Rikets
Kommers Kollegium,

Stockholm elen 24 april 1(430.

Till Riksdagens Statsutskott.

Jämlikt nådigt beslut den 21 februari 1030 bär Kungl. Kommerskollegium
att diréki till Eder ävgiva yttrande över två motioner väckta vid innevarande
riksdag den ena inom första kammaren, nr 187, av herr C. I. Äsplund och den
andra inom andra kammaren, nr 223, av herr F. O. Ericson i Boxholm m. fl..
örn anslag till fraktlindring för råvaror och järn för möjliggörande av inhemsk
järntillverkning av norrbottensmalm m. nr.

I dea för båda motionerna gemensamma motiveringen, som finnes intagen i
motionen nr 187, framhåller herr Asplund, efter att hava redogjort för dispositionen
av inom Norrbottens län bruten A-malm samt för tillgångar på elektrisk
kraft och träkol för en järntillverkning i Norrbotten, önskvärdheten av upptagandet
av en tackjärnstillverkning i första hand i Porjus. Anledningen till att
Porjus föreslås framför Luleå, som dock angives hava större framtidsförutsättningar
för en järnförädling i större skala, synes man få söka i det anförda'' förhållandet,
ätt det i Porjus finnes en efter sista ommurningen icke använd masugn,
att den av legeringsverket disponerade tillfälliga kraften blivit ledig genom driftens
inställande samt att en betydande arbetslöshet är rådande vid Porjus. Emellertid
beräknar motionären, att, även örn staten medverkar till nedsättning av
frakter och malmpriser och erbjuder låga priser på kraft och kolved, fraktsatserna
på tackjärn från Porjus till stålverken i Bergslagen jämväl efter den nya
taxa, som avses att komma i tillämpning under senare delen av innevarande år,
bliva allt för höga för att tillverkning i Norrbotten av järn och dettas nedfrakt till
Bergslagen skall bliva lönande, särskilt i fråga örn transport till bruken i västra
Sverige. Han anser, att man nog måste räkna med att, åtminstone under de första
åren, få frakten ytterligare nedsatt med i genomsnitt ungefär 8 kronor pr ton. För
en sådan extra fraktlindring skulle vid en produktion av 20 ä 25,000 ton tackjärn
och järnsvamp erfordras c:a 200,000 kronor.

På begäran av Kollegium hava fullmäktige i Jernkontoret avgivit här bifogade,
1 av särskilda delegerade utarbetade yttrande.

Av en till yttrandet fogad bilaga med detaljerad kostnadskalkyl för tillverkning
pr ar av 20,000 ion elektriskt träkolstackjärn i Porjus av en kvalitet lämplig
att vid mellansvenska bruk smältas till stål i sur martinugn, framgår, att, under
där närmare angivna förutsättningar, produktionskostnaden beräknats komma
att. uppgå till 104: 60 kronor eller utan räntor och amortering till 98: 10 kronor
pr ton. Härmed borde jämföras ett tackjärnspris i Bergslagen av 105 kronor pr
ton. Fraktkostnaden skulle i genomsnitt, efter en reduktion örn 10 kronor pr ton
genom det ifrågasatta anslaget, komma att uppgå till 17 kronor pr ton. Härav
syntes alltså framgå att någon möjlighet att för närvarande bedriva tackjärnstillverkning
i Porjus för den mellansvenska järnhanteringens behov icke förefinnes.
Delegerade framhålla därjämte, att kapaciteten hos de mellansvenska

1 Ej bifogat utskottets utlåtande.

Statsutskottets utlåtande Nr SOS.

masugnarna alltjämt vicia överstege behovet av tackjärn, i det att vid årsskiftet
1929—30 endast 30 % av befintliga masugnar vore i gång. Icke heller export
av tackjärn från Porjus syntes vara möjlig emedan detsamma icke skulle kunna
konkurrera i pris med mellansvenskt tackjärn.

I yttrandet behandlas åtskilliga av herr Asplund berörda spörsmål, som hava
föga inflytande på den föreliggande frågan. Såsom ett medel att minska arbetslösheten
i Norrbotten hänvisas till att göra träkolningen därstädes mera konkurrenskraftig
med sydligare belägna trakters, varvid särskilt — sedan inlandsbanan
blivit färdigbyggd — fraktlindringar för träkol till bruken i Mellansverige
skulle bidraga.

För egen del får Kollegium anföra följande.

Då Asplund icke i sin motivering anfort några kostnadskalkyler utan endast
omnämnt en och annan faktor, som inverkar på kostnaden, kan man icke direkt
utläsa vilka poster han beräknat så mycket lägre än Jernkontoret, att lian kommit
lill helt annat slutresultat. De tre största posterna äro emellertid malm,
träkol och elektrisk smältkraft i nu nämnd ordning och i dessa torde även huvudparten
av skillnaden vara att söka.

Vad först malmpriserna beträffar, beräknar Asplund (sid. 10), att nedsättning
genom statens medverkan kan åstadkommas å Tuolluvaara-malm samt å
fosforren malm och slig från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags gruvor samt
i andra hand från Mertainens malmfält.

Kronans jordägarandelar i Tuolluvaara äro utarrenderade till Tuolluvaara
gruvaktiebolag, som till aktieägare nästan uteslutande har mellansvenska järnverk.
Någon anledning att i arrendekontraktet intaga förbehåll örn dispositionsrätt
för staten till någon del av malmen har under sådana omständigheter icke
ansetts föreligga. Nedsättning av priset på Tuolluvaara-malm torde därför erfordra
direkt statsbidrag, som borde inräknas i anslaget.

Enligt § 16 i 1927 års malmavtal har Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
förbundit sig att för järn- eller ståltillverkning inom Sverige leverera av de
malmsorter, bolaget bryter, till priser, som kunna anses överensstämma med det
vid köpet i allmänhet gällande prisläge. Någon särskild nedsättning i priset äger
ej staten på grund härav påfordra. Enligt § 17 i samma avtal åtager sig bolaget
däremot tillhandahålla staten intill 100.000 Ion malm från Luossavaara till ett
pris, motsvarande självkostnaden, ökad med 10 %, av olika malmsorter i samma
proportion, som faller vid årets brytning i dess helhet. Då emellertid till och
med den malm, vilken exporteras som A-malm från Luossavaara, har högre fosforhalt
än den som erfordras för tillverkning av nu avsett tackjärn, torde åtagandet
i förevarande fall sakna nämnvärd betydelse.

Från Mertainen kan nog i en framtid malm av erforderlig renhet levereras
och måhända även till ett tillräckligt lågt pris, men detta förhållande är icke
aktuellt, då malmfältet saknar kommunikationer och anläggningar för upptagande
av en brytning.

Staten synes sålunda icke kunna utöva något direkt inflytande på malmpriset,
och i de i Jernkontorets kalkyl upptagna malmfrakterna är redan medgiven
nedsättning iakttagen. De synas ligga c:a 10 % under frakterna enligt den
nya taxans tariff 13, vilken är den billigaste, som enligt fastställd taxa kan
komma till användning för järnmalm. I vad mån ytterligare nedsättning i frakten
kan av Statens järnvägar medgivas, undandrager sig i detta samband Kollega
bedömande.

Med hänsyn till angelägenheten att få nödiga gallringar och upprensningar
av kronoskogarna i Norrbottens län gjorda utan större kostnader för staten håller

Bihang till riksdagens protokoll 1930. (i samt. 91, höft.. (Nr 201—202.)

Statsutskottets utlåtande Nr SOS.

Asplund före, att staten kan erbjuda låga priser på kolved. Priset för träkol för
leverans till mellansvenska bruk anses för närvarande utgöra c:a 14: 25 kronor
pr läst vid stationer å riksgränsbanan söder örn Gällivare och antages priset i
Porjus icke behöva överstiga 15 kronor pr läst, om vana kolare få hand om själva
kolningen.

I den Jernkontorets yttrande åtföljande kalkylen beräknas priset på träkol
f. v. b. stationerna Luleå—Gällivare för närvarande uppgå till c:a 14: 50 kronor
pr läst och priset i Porjus till 16: 50 kronor, varemot i kalkylen införts ett pris
av 20 kronor pr läst som sannolikt pris för framtiden. Tackjärnstillverkningen
i Porjus skulle hava att räkna med ett träkolspris som läge 3: 50 å 3 kronor pr
läst under priset i Bergslagen.

Kollegium befarar att Asplund allt för litet beaktat fraktkostnaden och att
han därför kommit till en val låg siffra.

Slutligen skulle enligt Asplund staten kunna tillhandahålla kraft till lågt
pris, och omnämnes i samband med kraftfrågan, att av legeringsverket till ett
mycket lågt pris disponerad tillfällig kraft från statens kraftverk i Porjus blivit
ledig genom driftens inställande. Det är uppenbarligen dylik billig kraft som
beräknats komma till användning.

Från Jernkontorets sida har däremot räknats med prima kraft till ett pris
av minst 50 kronor pr kw-år.

Just de olika sätten att beräkna tillgodoseendet av kraftbehovet torde vara utmärkande
för de båda olika betraktelsesätten, å ena sidan strävandet att med
utnyttjande av förefintliga — låt vara tillfälliga — gynnsamma omständigheter
få till stånd en tillverkning, vars varaktighet icke kan på förhand beräknas,
och å andra sidan den försiktiga kalkylen med säkert påräkneliga förhållanden
såsom enda grund för startandet av en industri och ett förverkligande endast
för det fall att industrien kunde beräknas komma att bestå.

Kollegium håller det icke för osannolikt, att tillfällig överskottskraft från
Porjus kraftverk kan erhållas till tackjärnstillverkningen för ett tämligen ringa
pris, men det är uppenbart, att den fortgående stegringen i abonnemang på
prima kraft och möjligheten av någon tillfällig minskning av tillgänglig effekt
i kraftstationen utgöra ett ständigt hot, att man kan bliva nödsakad inställa driften
under kortare eller längre tid.

Aven örn det, under förutsättning av understöd av statsmedel i den föreslagna
formen, icke är alldeles uteslutet, att tackjärnstillverkning i Porjus skulle kunna
bedrivas utan direkt förlust för företagaren, så länge ovan omnämnda gynnsamma
omständigheter bestå, torde det dock vara tydligt, att en dylik tillverkning
skulle bliva av ganska tillfällig art och endast för någon tid samt ofullständigt
kunna bidraga till lindrande utav verkningarna av arbetslösheten vid Porjus.
Det torde ock böra framhållas, att sådant understöd, varom nu är fråga, måste
beräknas bliva behövligt årligen.

Oavsett resultatet av dessa beräkningar anser Kollegium emellertid, i anslutning
till vad Jernkontoret anfört i ämnet, att synnerlig uppmärksamhet bör
fästas därvid, att för den bestående svenska järnhanteringen, som isynnerhet i
avseende på tillverkningen av tackjärn har en kapacitet långt större än den konjunkturerna
medger att nu utnyttja, ett upptagande i Porjus av tillverkning av
tackjärn för förbrukning vid svenska stålverk torde nödvändiggöra ytterligare
inskränkning vid nu i gång varande masugnar, och att en tillverkning för export
av tackjärn med den här ifrågasatta kvaliteten kan befaras tillfoga de
svenska kvalitetsståltillverkarna allvarlig skada.

Om emellertid det ifrågasatta anslaget bleve tillgängligt utan att vara bull -

Statsutskottets utlåtande Nr 202.

det vid villkor om upptagande av järntillverkningen i Norrbotten, synes detsamma
lämpligare kunna användas till extra fraktlindringar för träkol från de
delar av Norrbottens län, som äro särskilt i behov därav, samt för norrbottensmalm
för inhemsk förbrukning, till fördel för både den bestående svenska järnhanteringen
och de arbetslösa i Norrbottens skogstrakter.

RAGNAR SOHLMAN.

Karl Sidenvall.

C. G. Hindbeck.