Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958 (Utlåtande 1958:Su99 - b su)

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Nr B 99

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning om
lämpliga former för en effektivisering av krigsmaktens
ekonomiska förvaltning m. m.

(1 :a avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Branting m. fl. (I: B 72) och den andra inom andra kammaren av herr Blidfors
m. fl. (II: B 93), har hemställts, att riksdagen, med beaktande av i motionerna
anförda synpunkter och uppslag, i skrivelse till Ivungl. Maj :t måtte
begära en skyndsam parlamentarisk utredning angående lämpliga former för
en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning och en förstärkning
av den civila kontrollen över denna förvaltning.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, hänvisas
till den vid 1958 års A-riksdag väckta motionen I: 433.

Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden begärts av försvarsstaben, försvarets civilförvaltning, försvarets
sjukvårdsstyrelse, försvarets förvaltning sdirektion, fortifikations förvaltningen,
armétygförvaltningen, arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, statens organisationsnämnd, statens sakrevision,
militieombudsmannen, 1956 års försvarsf örvalt ning ssakkunniga, Sveriges industriförbund
samt Sveriges lantbruksförbund, vilka yttranden fogats till
detta utlåtande (Bilagor A — O).

Utskottet. Frågan om effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning
i syfte att vinna betryggande garantier mot varje form av misshushållning
och slöseri har vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet. Utskottet vill sålunda erinra om att såväl den centrala
som den lokala försvarsförvaltningen under de senaste åren underkastats
ingående och omfattande utredningar.

Beträffande den centrala försvarsförvaltningen har utredningsarbetet bedrivits
av 1946 års militära 1''örvaltningsutredning, vari statens organisationsnämnd
medverkat. Dessa undersökningar ledde till den av 1954 års riksdag
beslutade förvaltningsreformen. I samband därmed inrättades ett sainarbelsorgan
för den centrala försvarsförvaltningen på hög nivå, försvarets
förvaltningsdirektion, med bland annat företrädare från näringslivet som
ledamöter. Det kan nämnas, att ifrågavarande reform sedermera ingående
successivt prövats av särskilt tillkallade sakkunniga — 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga
— vilka beräknas slutföra sitt uppdrag inom den
närmaste tiden.

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1958. 6 sand. Nr H 99

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Med avseende å den lokala förvaltningsorganisationen och därmed sammanhängande
verksamheter må erinras om att organisationsundersökningar
i rationaliseringssyfte fortfarande och systematiskt bedrivas av statens
organisationsnämnd.

Den militära förvaltningsverksamlieten granskas och kontrolleras av organ
inrättade såväl inom som utanför försvaret. Bland de förstnämnda, vilka
ha helt eller övervägande civilt inslag, må främst nämnas de centrala förvaltningsmyndigheterna
och bland de sistnämnda statens sakrevision och
statens organisationsnämnd, vartill kommer riksräkenskapsverket. Såvitt
utskottet kunnat finna, vilket också bestyrkts av de inkomna remissyttrandena,
fylla dessa organ i här angivna avseenden var för sig betydelsefulla
uppgifter.

I detta sammanhang må nämnas, att överväganden i fråga om utformningen
av den statliga gransknings- och rationaliseringsverksamheten för
närvarande pågå inom den år 1956 tillsatta rationaliseringsutredningen.

I de föreliggande motionerna har förordats en organisation med civila
direktörer för frågor av praktiskt-ekonomisk natur vid förband m. m. och i
anslutning därtill en topporganisation för försvarets gemensamma angelägenheter.
Utskottet vill framhålla, att inom försvaret det civila inflytandet
avsevärt ökats under de senaste åren. Härvid må erinras bl. a. om att genom
1954 års förenämnda förvaltningsreform inrättades s. k. inköpsavdelningar
under ledning av inköpsdirektörer, varvid eftersträvades att på ledande poster
erhålla inköpare med omfattande erfarenhet från civil verksamhet samt
med ingående kännedom om de grenar av näringslivet, som hade anknytning
till det avsedda tjänsteområdet. Vidare kan nämnas, att försvaret även förfogar
över organ för den ekonomiska planeringen, de s. k. centralplaneringarna.

Beträffande förslaget om inrättandet vid lägre förband av organ, motsvarande
industriens företagsnämnder, må erinras om att sedan år 1950 skola
vid regemente och liknande förhand finnas förbandsnämnder, i vilka de olika
personalkategorierna äro företrädda.

Utskottet vill vidare erinra om att Kungl. Maj:t genom beslut innevarande
år låtit tillsätta utredning angående möjligheterna att göra besparingar inom
statsverksamheten in. in. Denna utredning torde komma att beröra förhållandena
även inom försvaret.

Med hänsyn till det anförda och till vad som i övrigt framkommit i de
avgivna remissyttrandena kan utskottet icke finna tillräckliga skäl föreligga
för att utöver förenämnda kontrollerande, granskande och inköpande organ
föranstalta om ytterligare övervakning av krigsmaktens ekonomiska förvaltning.
De föreliggande motionerna avstyrkas alltså. Utskottet vill emellertid
i detta sammanhang inskärpa vikten av att vederbörande myndigheter fortlöpande
ha sin uppmärksamhet riktad på angelägenheten av rationell aneändning
och sträng sparsamhet beträffande omhänderhavda medel samt
noggrann kontroll för undvikande av varje form av misshushållning eller
slöseri.

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Utskottet vilt vidare understryka vikten av att uppmärksamhet ägnas åt
att de värnpliktigas utbildningstid utnyttjas i full utsträckning. Att härvid
funnits anledning till vissa erinringar, vilket särskilt gäller repetitionsövningsförbanden,
torde icke kunna bestridas. Utskottet noterar emellertid
med tillfredsställelse vad chefen för armén i sitt remissyttrande framhållit,
nämligen att frågan om utbildningstidens rationella utnyttjande behandlas
fortlöpande och att förbättringar vidtagas efter hand som de ekonomiska,
materiella och personella resurserna medgiva.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionerna I: B 72 och II: B 93 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 december 1958

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Ohlon, Ivar Johansson,
Birger Andersson, Boman, Thun, Pålsson, Bergman, Holmqvist,
Sundelin, Söderberg, Bertil Petersson, fröken Ranmark och herr Svärd; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp. Åkerström,
Malmborg, Thapper, Staxäng, Ståhl, Gustafsson i Stockholm, Svensson i
Stenkyrka, Karlsson i Olofström, Blidfors, Wedén, Andreasson, Lundqvist,
Hecksclier och Gustafsson i Kårby.

Reservationer

1) av herrar Thun, Söderberg, Åkerström, Karlsson i Olofström, Blidfors,
Andreasson och Lundqvist, vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan
bort ha följande lydelse:

»I samband med krigsmaktens omgestaltning och modernisering samt de
därav föranledda kraftigt ökade försvarskostnaderna har frågan om de anslagna
medlens användning på ett i allo tillfredsställande sätt ytterligare
aktualiserats och skärpts.

Känt är att på åtskilliga håll bland vårt folk råder eu ganska allmän
uppfattning, att misshushållning, t. o. m. slöseri, understundom förekommer
inom krigsmakten såväl med tid som med anslagna medel. Denna uppfattning
hämtar bl. a. näring från iakttagelser och berättelser av de värnpliktiga,
kanske främst frän sådana tillhörande repetitionsövningsförbandcn. Man kan
visserligen ifrågasätta korrektheten av dessa uttalanden eller bestrida dem,
men kvar står alt uppgifterna många gånger lämnas av personer i mogen
ålder, som från sitt civila arbete äro kända för omdömesgillhet och vederhäftighet.

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Detta återkommande tal om slöseri och misshushållning inom krigsmakten,
liksom de stundom i pressen förekommande uppgifterna härom, väcker
misstro mot försvaret och dess ledning, enkannerligen mot att försvarsorganisationen
verkligen fått en så modern, ur nutida ekonomiska synpunkter
rationell utformning, som man kan fordra. Dylika uppfattningar äro icke
ägnade att stärka försvarets ställning inom det civila samhället. Det är av
högsta angelägenhetsgrad, att denna misstro skingras. Detta kan enligt utskottets
mening bäst ske genom en genomgripande effektivisering av krigsmaktens
ekonomiska förvaltning och en förstärkning av den fristående kontrollen
över densamma.

Av de inkomna remissyttrandena framgår visserligen, att försvaret för
närvarande är underkastat kontroll från en mångfald olika organ —- civila,
militära eller blandade, som samtliga själva s; nas finna, alt de var för sig
och inom sina respektive områden på ett tillfredsställande sätt fylla sina
uppgifter samt förty funnit de föreliggande motionernas hemställan om utredning
angående nya former för den ekonomiska kontrollen sakna fog.

Det finns emellertid anledning fråga sig, om denna uppdelning på eu
mångfald olika, var för sig arbetande, kontrollerande och rådgivande institutioner
är ägnad att befordra den bästa möjliga ekonomiska förvaltningen
av vår krigsmakt. Risk måste förefinnas, att dessa kontrollorgan i många
fall gå förbi väsentliga uppgifter i tro att dessa komme att uppmärksammas
av andra dylika organ. Det kan ej heller bortses från att många omständigheter
bidraga till att ur kontrollsynpunkt förläna krigsmakten en särställning
och att till ytterlighet försvåra såväl kontrollen av anslagsmedlens disposition
som även bedömandet av huruvida desamma kommit till en rationell
användning. Härtill kommer, att ett stort antal uppgifter om krigsmaktens
organisation och praxis är hemligstämplade, vilket givetvis icke
underlättar kontroll- och bedömningsmöjligheterna. Härvid kan ytterligare
konstateras, att den redan förefintliga, onekligen vidlyftiga kontrollapparaten
icke synes ha lyckats bringa ur världen den förenämnda, ganska allmänt
spridda uppfattningen ute bland folket, att en oroväckande ekonomisk misshushållning
i fråga om tid, material, anslagsmedel in. m. understundom
förekommer inom krigsmakten.

På här anförda skäl finner utskottet det vara angeläget, att i anslutning
till del motionsvis gjorda yrkandet en översyn av krigsmaktens ekonomiska
förvaltning samt av kontrollen över densamma kommer till stånd genom
en parlamentarisk utredning.

Åberopande del anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionerna I: B 72 och
II: B 93, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte tillsätta en parlamentarisk utredning för översyn av
krigsmaktens ekonomiska förvaltning och kontrollen över •
densamma.»

2) av herr Gillström.

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Bilaga A

Biksdagens statsutskott

Genom nådig remiss 30/7 1958 har jag anmodats inkomma med yttrande
till riksdagens statsutskott över inom riksdagen av herrar Branting och Blidfors
m. fl. väckta motioner i rubricerat ämne.

Med överlämnande av begärda yttranden i kopior från cheferna för armén,
marinen och flygvapnet får jag med biträdande av vad som däri framhålles
anföra följande.

Motionärerna gör gällande att talet om en militär ekonomisk misshushållning
fortlever och att förhållandet oroar en bred opinion. Skulle så verkligen
vara fallet är det uppenbart att denna oro bör stillas. I detta hänseende
delar jag helt motionärernas uppfattning. Genom vilka åtgärder etc detta
bör ske, kan diskussion råda. Bland allmänheten förekommande farhågor för
ekonomisk misshushållning synes i allt väsentligt bottna i bristande kännedom
om hur den militära förvaltningen fungerar och kontrolleras, ökad
upplysning om de verkliga förhållandena synes påkallad och borde i de
flesta fall kunna skingra förefintliga farhågor.

Följande synpunkter, som omfattar sådana spörsmål, som kan sägas vara
av gemensam karaktär för krigsmakten — försvarsgrenschefernas bifogade
yttranden omfattar främst för resp försvarsgren speciella frågor —
redovisas i en ordning, som ansluter till motionernas disposition.

Skärpt krav på rationell användning av och sparsamhet med anvisade
medel

Alla torde dela motionärernas krav på rationellast möjligt användning
av och sparsamhet med försvarsanslagen. Detta bör gälla oavsett storleken
av tilldelade medel och med samma stränghet inte endast för försvarsanslagen
utan för hela statsförvaltningen i övrigt.

Det torde inte ligga någon överdrift i påståendet att för försvarets förvaltning
ansvariga befattningshavare — vare sig dessa är militärer, civilmilitärer
eller civila — städse handlar med detta mål för ögonen. De under
efterkrigsåren genom penningvärdesförsämringen allt mer köpkraftförsvagade
anslagen har framtvingat en allt längre gående sparsamhet. Genom
olika rationaliseringsåtgärder eftersträvas en minskning av medelsbehoven
för att därigenom bereda utrymme för ofrånkomlig kvalitetshöjning i krigsorganisationen.
Personal av alla kategorier och på alla nivåer, som inom
organisationen förvaltar medel och handhar anskaffningar, torde ha kommit
till klart medvetande om nödvändigheten av noggrann hushållning. Det
nyligen fattade försvarsbeslutet är också ägnat att stimulera rationaliserings-
och sparsamhetssträvanden. Krigsmakten har i fortsättningen alt bedriva
sin verksamhet inom på förhand fixerade anslagsramar. Det är naturligt
att alla ansträngningar görs, för att det reella utbytet inom dessa
ramar blir så fördelaktigt som möjligt. Genom systemet har även förutsättningar
skapats för en förnuftigare ekonomisk långsiktsplanering, såväl på
det materiella som personella området. Man måste konstatera, att betingelserna
för ett uppfyllande av det skärpta krav på den militära medelsförvaltningen,
som motionärerna åslundar, allmänt sett är gynnsamma.

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Kontroll av den militära förvaltningen

Den i motionen givna karaktäristiken av den kontrollverksamhet, som
bedrivs av utanför militärförvaltningen stående institutioner, kan på ett
par väsentliga undantag när betecknas som riktig. Det påpekas, att organen
— som för övrigt användes för statsförvaltningen i dess helhet — träder
i funktion först då den ekonomiska skadan redan inträffat och att de
inte framlägger förslag beträffande förbättrade arbetsmetoder, förbilligande
förfaringssätt, tidsvinnande organisation eller dylikt.

Häremot kan anföras att man inte får bortse från värdet av att anmärkningar
och uttalanden från kontrollorganen blir vägledande för framtiden
och bidrar till att förhindra upprepningar av begångna misstag. Statens sakrevision
verkställer emellertid inte blott efterrevision utan bistår även försvarsförvaltningarna
med fortlöpande råd i deras strävan att rätt utnyttja
föreliggande möjligheter till goda varuinköp, vilket bl a resulterat i utvidgad
och ökad rabattgivning och i omläggningen av kontroller och rutiner.

I sammanhanget bör emellertid särskilt betonas statens organisationsnämnd,
som bedriver sådan verksamhet och har sådana uppgifter, som motionärerna
efterlyser. Organisationsnämnden följer just den militära förvaltningen
under dess dagliga praxis och utformning. Omfattande erfarenhet
samt systematiska tids- och arbetsstudier ligger bakom de förslag till
organisation av staber och förband, som nämnden förelagt Kung''1. Maj :t
under senare år och som efterhand genomförts. Nämndens översynsarbete
pågår oavbrutet.

Den inom krigsmaktens egna organ utövade kontrollen över den ekonomiska
förvaltningen lämnas i motionerna åsido av den anledningen att motionärerna
enligt egen utsago saknar intern kännedom därom. Denna väsentliga
del av den militära kontrollapparaten måste redovisas, då i annat
fall en skev och ofullständig bild av verkligheten presenteras. Här må endast
pekas på den omfattande kontroll och revision, som utövas av de centrala
förvaltningsmyndigheterna och försvarets förvaltningsdirektion. Närmare
redogörelse härför förutsättes lämnas i nämnda myndigheters remisssvar.
De inspektioner, som förrättas av högre militära chefer, torde även
verksamt bidraga till att effektivera underlydande chefers ekonomiska och
materiella hushållning. I dylika inspektioner deltager nämligen sådan personal,
som genomgående äger den förtrogenhet med militär organisation,
utbildning och förvaltning, vilken är en förutsättning för att en effektiv
kontroll av den typ, varom här är fråga, verkligen skall kunna genomföras.

På en punkt noteras »en klar förbättring» genom att »arméns inköpsavdelningar
nyligen förstärkts genom nyinrättandet av ett antal civila tjänster
för befattningshavare med ekonomisk och kommersiell kompetens». De
åtgärder, som här torde åsyftas, innebär förvisso ett steg i rätt riktning,
men har felaktigt relaterats. Förbättringen avser i själva verket avvecklingen
av det rent civilt bemannade krigsmaterielverket och ett återförande av
anskaffningsverksamheten till de militära förvaltningarna med civila inköpsdirektörer.

Därmed är motionärerna inne på frågan om det civila inslaget i militärförvaltningen.
Man synes utgå ifrån det antagandet, att ett ökat civilt inflytande
skulle skapa garantier för en bättre hushållning. Vad som här
egentligen åsyftas är svårt att få klarhet om, eftersom man inte definierat
vare sig begreppet »civilt» eller »militärt» i motionerna. I detta sammanhang
må emellertid framhållas att en militär förvaltning med sin vittutgrening
och sitt omfattande register, för att bli funktionsduglig, måste förfoga
över olika sorters specialister. Huruvida dessa specialister har civil, civil -

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

militär eller miltär slatus torde vara av underordnad betydelse; det väsentliga
är att de lämpligaste väljs för de skilda befattningarna och att avvägningen
mellan olika slag av experter blir den riktigast möjliga. Detta senare
är en utomordentligt svår fråga, men den har inte försummats utan behandlats
och behandlas alltjämt i de alltsedan kriget praktiskt taget ständigt
pågående översynerna och utredningarna rörande de militära förvaltningarna
— nu senast i vad avser centralförvaltningarna genom 1956 års
försvarsförvaltningssakkunniga.

Hur personaluppsättningen för närvarande gestaltar sig vid de största
centrala förvaltningsmyndigheterna, framgår av chefens för armén bilagda
yttrande. Personalen i mellangrader och högre grader vid de centrala förvaltningsmyndigheterna
torde till omkring 80 % bestå av rent civila befattningshavare.

En förvaltnings effektivitet — även ur rent ekonomisk synpunkt — beror
dock. inte enbart på dess organisation utan även på personalens kompetens
och hjälpmedlens kvalitet. Anledningen till att det kan föreligga
brister på sistnämnda punkter ligger i hög grad däri att myndigheternas
framställningar om konkurrenskraftigare löner och modernare kontorsutrustning,
som möjliggör rationellare arbetsmetoder, inte alltid kunnat bifallas
av statsmakterna.

Anslag söver skridanden

Årets försvarsbeslut är uppbyggt efter grundtanken, att anslagsöverskridanden
inte får förekomma. Försvarskostnaderna skall inrymmas inom —
under ett flertal år framåt — bestämda kostnadsramar. Fara för att riksdagen
skall försättas i tvångslägen genom förvållande av de militära myndigheterna
hör sålunda icke föreligga. Systemet medför även, som inledningsvis
framhållits, den fördelen för de militära förvaltningarna, att bl a
anskaffningsverksamheten kan bedrivas med större planmässighet och därigenom
också mer ekonomiskt.

Exempel på »slöseri»

1. Slöseri med tid för utbildning av värnpliktig och annan militär personal

Genom det personliga avbräck och de besvärligheter, som värnpliktstjänstgöringen
medför för den enskilde, kommer det alltid att finnas värnpliktiga,
som av emotionella eller andra skäl anser all värnpliktstjänstgöring
improduktiv och onödig. Är inställningen sådan betraktas en aldrig så
väl bedriven utbildning som onödig och slöseri med tiden.

I vissa fall är dock kritiken mot utbildningstidens användning förståelig.
Detta gäller främst personal uttagen till handräckningstjänst (ekonomivärnpliktiga).
I enlighet med gällande lagstiftning skall alla värnpliktiga
fullgöra militärtjänstgöring. Personal i besiktningsgrupp 3 och 4 lämpar
sig inte för krigstjänst utan måste av den anledningen tas i anspråk i befattningar
där arbetskraftbehov inom fredsorganisationen föreligger (skrivbiträden,
handräckningstjänst i kök, verkstäder, förråd och för kasernvård
etc). Man eftersträvar placering i befattning som motsvarar vederbörandes
civila yrke. Helt naturligt är detta alltid ej möjligt, varför understundom
värnpliktig måste utnyttjas i befattning, för vilken han är överkvalificerad.
Självfallet skapar detta irritation. Mycket har dock under senare år åtgjorts
för att inom krigsorganisationen utnyttja kvalificerade värnpliktiga tillhörande
ifrågavarande besiktningsgrupper och att ge dem häremot svarande
utbildning i fred. Frågan är föremål för fortlöpande studium från berörda
militära myndigheters sida.

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

»Väntan på utrustningspersedlar» är en företeelse som bekämpas intensivt.
Genom bl a tidsstudier har tiden vid inryckning till f redstjänst begränsats
till ett minimum. Vid mobiliseringsövningar, som ibland ordnas
vid repetitionsövningar och med syfte att bibringa trupp och befäl förmåga
att utrusta så snabbt som förhållandena medge (toppbelastningar, primitiva
utrustningslokaler, orutinerat befäl) kan väntetiden förefalla och vara
lång för den enskilde. Visserligen skulle väntetiden kunna avkortas genom
ökat antal förrådsarbetare och mera rationellt ordnade utrustningslokaler,
men på grund av bristande resurser är detta för närvarande inte möjligt
och knappast ej heller ekonomiskt försvarbart. Vid utlämning från förråd
är det vidare ofrånkomligt, att viss tid måste tas i anspråk för kvittenser
o d, vilket är betingat av kravet på klara ansvarsförhållanden.

2. Misshushållning med förbrukningsmateriel, motorbränsle, övningsammunition
etc

Kraven på sparsamhet med ammunition, drivmedel m m står ofta mot
kraven på effektiv utbildning. Av ekonomiska skäl är det nödvändigt att
göra en avvägning. Tvingas man minska ammunitions- och drivmedelstilldelningen
måste övningsverksamheten inskränkas eller övningarna ordnas
på ett mindre realistiskt sätt. Sådana nödtvungna åtgärder måste på grund
av begränsade tillgångar ibland tillgripas och kan te sig förbryllande ur
den värnpliktiges synvinkel.

Utbildningens effektivitet är också beroende av tillgången på instruktörer.
För närvaraande råder allvarlig brist på sådan personal genom otillfredsställande
rekrytering. Detta förhållande försvårar onekligen en effektiv
utbildning. Rekryteringsstimulerande åtgärder kan förbättra situationen.
Större förståelse härför från statsmakternas sida erfordras.

Inom en så stor organisation som krigsmakten torde det vara ofrånkomligt
att misshushållning av angivet slag i undantagsfall kan förekomma. Om
så sker torde detta få tillskrivas den mänskliga faktorn. Självfallet bör övningsverksamheten
planeras så att större förbrukning av drivmedel, ammunition
etc än vad som betingas av övningsändamålet inte behöver äga
rum. Ett omfattande upplysningsarbete pågår ständigt för att fördjupa ansvarskänslan
för kronans materiel och förnödenheter hos såväl aktiv personal
som värnpliktiga.

3. Oekonomiskt förfarande vid beställningar och inköp av s k tygmateriel,
vapen och dylikt

Försvarets förvaltningsdirektion är det samordningsorgan, som har att
verka för bl a effektivisering av anskaffningsverksamheten. Ordinarie ledamöter
av direktionen är en ordförande, souscheferna vid försvarsgrensförvaltningarna
samt ytterligare två personer. Ordföranden och sistnämnda
två ledamöter skall besitta erkänd erfarenhet och skicklighet på näringslivets
område. Det förutsättes att direktionen i sitt remissvar närmare redogör
för hur hithörande problem behandlas inom den militära förvaltningen.
Såsom ovan nämnts bidrager även statens sakrevision genom sin rådgivande
verksamhet i anskaffningsfrågor till att god garanti skapas, för att den
affärsmässiga sidan av verksamheten bevakas.

4. »Slöseri» genom ur militär synpunkt meningslösa anordningar,
anläggningar eller anskaffningar

Motionärerna avser i detta exempel efter allt att döma befästningar av
olika slag och ifrågasätter de militära myndigheternas förmåga att besluta
om anläggningarnas utförande.

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Ändringar i den strategiska eller taktiska planläggningen måste liksom
den tekniska utvecklingen av anfallsvapen ofrånkomligen få återverkningar
i fråga om olika befästningars värde. Vissa anläggningar kan därför komma
att minska i stridsvärde. Att som, följd härav ifrågasätta lämpligheten
av att dessa anläggningar någonsin utförts, synes orimligt. Vid tveksamma
fall sker numera prövning genom operationsanalys bl a av olika faktorer,
som påverkar planeringen, t e anläggningens operativa betydelse, omfattning,
principiella utförande och kostnader. Därvid kan det militära värdet
hos en anläggning sättas i jämförelse med kostnaderna för arbetenas genomförande.

Tanken att från krigsmakten »definitivt, reellt och formellt» avskilja en
expertgrupp, som kunde stå till det civila samhällets förfogande med extrabedömanden
i militärekonomiska frågor, synes inte realistisk. Experterna
måste vara specialiserade på många olika områden och framförallt på det
operativa området — det är operativa bedömanden som i första hand är
bestämmande för om en befästningsanläggning skall komma till stånd eller
inte. Sannolikt kommer därför en sådan grupp att bli av betydande omfattning.
Den skulle också komma att sakna det verklighetsunderlag, som
den praktiska tjänstgöringen inom krigsmakten utgör, och riskera att hamna
i teorier och spekulationer. Ökad byråkrati, dubbelarbete och försening
av militär-ekonomiska frågor skulle säkerligen bli följden.

5. »Slöseri» genom organisatoriska anordningar, såsom parallellorgan inom
staberna, onödig uppsplittring mellan vapenslagen samt övriga
organisatoriska överbelastningar

Frågan om försvarets högsta ledning är som motionärerna påpekar föremål
för utredning.

Tidigare har berörts statens organisationsnämnds verksamhet, som bl a
går ut på att eliminera parallellorgan och organisatoriska överbelastningar.

Genom teknikens utveckling tenderar försvarsgrensgränserna att utsuddas.
I planeringsarbetet är det en strävan att undvika onödig uppsplittring
mellan försvarsgrenarna och organisatoriskt renodla verksamheten efter
funktionellt mönster. Vägledande i planeringsarbetet i detta avseende är
departementschefens följande uttalande i prop 1958:110, som låg till grund

för årets försvarsbeslut: »Jag---vill särskilt peka på vikten av att

avvägningen vid det fortlöpande planeringsarbetet göres med utgångspunkt
från försvarsfunktionerna. Man bör sålunda undvika att fästa stor vikt vid
de olika stridsmedlens försvarsgrenstillhörighet. Anslagsfördelningen bör
också i möjligaste mån ske med hänsyn till de stridsmedel som skall göra
det möjligt att upprätthålla de planerade försvarsfunktionerna och bör därför
icke för någon längre tid bindas efter försvarsgrensgränser.»

G. Ekonomisk misshushållning genom krigsmaktens utrustande med vapen,
apparatur etc av teknisk fulländning, men med mindre fältmässig
hållbarhet

Genom att de militära förvaltningarna förfogar över tekniskt utbildade
officerare, dvs personal med praktisk erfarenhet från tjänstgöring vid trupp,
föreligger förutsättningar för all en »krigsverklighets hårdhänta och primitiva
förhållanden» beaktas. Nykonstruerad materiel undergår omfattande
praktiska prov under så realistiska former som möjligt vid förband och
skolor. Vilka positiva insatser eu fristående lekmannaexpertis skulle kunna
göra i sådana sammanhang är svårt alt inse.

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Civila direktörer

Under hänvisning till den civila sjukvårdens och sjukhusförvaltningens
organisation reflekterar motionärerna på en ordning, som skulle innebära,
att de enskilda förbandens praktiskt-ekonomiska angelägenheter helt underordnades
civila direktörer. Parallellen är inte bärande.

Den militära förvaltningen är ingen isolerad del av organisationen. Den
tjänar såväl utbildning som mobilisering och krigsorganisation. Departementschefen
uttryckar detta i prop 1958:110 sålunda: »Fredsorganisationen
är inget självändamål. Dess främsta uppgifter är att utbilda den personal
som ingår i krigsorganisationen och att förbereda mobilisering.»

Förbandschef är ansvarig för samtliga förbandets verksamhetsområden.
Fråntages han ansvaret för förvaltningen, finns risk för att utbildning och
mobiliseringsförberedelser, som är förbandens huvuduppgifter och det som
i första hand drar kostnader vid förbanden, blir sämre samordnade än nu
med den förvaltningsmässiga delen av tjänsten. Den i motionen avsedda
effekten förbyts då troligen i sin motsats.

Förvaltningspersonal (bl a intendenturofficerare, tygofficerare osv) ingår
i krigsorganisationen. Deras ordinarie tjänst utgörs i stor utsträckning av
förberedelse för mobiliserings- och krigsuppgifter dvs rent militära uppgifter.
Även detta talar för att förvaltningspersonalen skall vara militär
och lyda under militär chef. Ville man realisera motionärernas tanke,
tvingas man bygga upp eu civil och en militär förvaltningsorganisation.

En intendenturofficer (motsv), som har militär erfarenhet, har en starkare
och självständigare ställning i organisationen än en civil, som är utan
sådana erfarenheter. En civil intendent kommer inte att kunna fatta sina
beslut självständigt, därför att han ofta inte kommer att kunna sätta sig
in i det militära syfte, som förvaltningsåtgärderna skall tjäna. Att förvaltningsofficerarna
under sin utbildning erhåller en högklassig ekonomisk
skolning kanske inte är allmänt känt. Efterfrågan på denna arbetskraft till
ansvarsfulla befattningar inom affärslivet har alltid varit stor. Det torde
vara lättare att ge en militär ekonomisk utbildning — som nu sker — än
att ge en civil den militära skolning, som erfordras för att han någorlunda
självständigt skall kunna handlägga förbands förvaltningsfrågor.

Motionärerna anser att även militärer av generals rang borde befrias
från ekonomiska angelägenheter, för att helt kunna ägna sig åt militära
problem. Förslaget är inte realistiskt. De militära problemen på den nivån
är nämligen i hög grad ekonomiska angelägenheter. Försvarsbeslutet innebär
bland annat att skapa ett försvar inom en given ekonomisk ram.

Institutioner av typ företagsnämnder

Motionärerna har förbisett, att institutioner motsvarande företagsnämnderna
inom industrin sedan länge finns inrättade inom krigsmakten. I bifogad
bilaga lämnas en redogörelse härom.1

I sammanhanget må nämnas att förslag om ny personalvårdsorganisation
torde framläggas inom kort. Förslaget kommer att syfta till en förstärkning
av de personalvårdande organen.

Vissa möjligheter till premiering av praktiska förslag föreligger även.
Frågor härom måste emellertid hänskjutas till central myndighet.

Sammanfattning

Av ovanstående torde framgå

att nuvarande kontroll över förvaltningen i allt väsentligt synes motsvara
motionärernas krav,

1 Ej här medtagen.

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

att jag inte kan ansluta mig till tankarna på inrättandet av en från krigsmakten
fristående expertgrupp samt på införandet av civila direktörer,
att jag inte finner behov av en parlamentarisk utredning enligt motionärernas
hemställan samt

att motionerna inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Genom de väckta motionerna är det ådagalagt, att oklarhet råder om väsentliga
punkter i här berört hänseende inom krigsmakten. Därför är det
av värde att vederbörliga myndigheter satts i tillfälle att närmare redogöra
för bakgrunden till rådande verkliga förhållanden.

C. GÖRANSSON

Chef för försvarsstaben

Sture A. Gijllö

Chefen för försvarsstaben

Med skrivelse 4/8 1958 har chefen för försvarsstaben anhållit om yttrande
över inom riksdagens första kammare av herr Branting m fl (I: B 72) och
riksdagens andra kammare av herr Blidfors m fl (II: B 93) väckta motioner
angående utredning om lämpliga former för en effektivisering av krigsmaktens
ekonomiska förvaltning och en förstärkning av den civila kontrollen
över denna förvaltning. Med anledning härav får chefen för armén anföra
följande.

Krav på sparsamhet

Såsom grundläggande motiv för sitt förslag framhålla motionärerna följande:
»När nu, i samband med krigsmaktens omgestaltning och modernisering,
så betydande och alltjämt ökande belopp kommer att ställas till försvarets
förfogande, måste också enligt vår mening kravet skärpas, att ifrågavarande
medel ur ekonomiska synpunkter kommer till rationellast möjliga
användning och att all möjlig sparsamhet iakttages. Frågan aktualiseras
alltså om betryggande garantier nu föreligger gentemot varje form av misshushållning
eller slöseri vare sig saken gäller de anslagna medlen och materialförvaltningen
eller personalens och de värnpliktigas tid.»

Motionärernas synpunkter, att tilldelade medel skola komma till rationell
användning och att sparsamhet iakttages, delas av chefen för armén. Sådana
krav måste uppställas oavsett försvarskostnadernas storlek. Sparsamhetsoch
effektivitetskraven äro icke heller specifika för den militära förvaltningen
utan gälla för statsförvaltningen i dess helhet.

Yttre kontroll av förvaltningen inom krigsmakten

I motionerna behandlas den kontroll, som utövas av statens sakrevision,
riksdagens militieombudsman och riksdagens revisorer samt den direkta
prövning av de militära anslagen, som kommer till stånd i samband med
statsutskottets behandling av Kungl. Maj:t anslagsäskanden och eventuella
framställningar i anledning av anslagsöverskridanden jämte kamrarnas efterföljande
debatter och beslut i dessa ärenden. Motionärerna hänvisa även
till statens organisationsnämnds verksamhet. Resultatet av kontrollen sammanfattas
på följande sätt: »Sålunda kan man icke med fog påstå att den
av nu förefintliga civila kontroll- och revisionsorgan bedrivna verksamheten
i fråga om den militära ekonomiska förvaltningen täcker hela fältet eller

Statsutskottets utlåtande nr B 99 är 1958

skapar full trygghet i fråga om kravet på rationellast möjliga bruk av anslagsmedlen
så att varje farhåga för misshushållning kan tillbakavisas med
hänvisning till dessa institutioners uppgifter.»

Chefen för armén finner det naturligt alt den yttre kontrollen icke fullständigt
kan täcka alla områden. Detta synes icke heller nödvändigt, då bl a
de direkt under Kungl. Ma j :t lydande, centrala förvaltningsmyndigheterna
ha kontrolluppgifter inom krigsmaktens hela förvaltningsområde. Genom
denna yttre kontroll, dit även verksamheten inom riksräkenskapsverket synes
böra hänföras, kombinerad med den interna kontrollverksamheten inom
krigsmakten synas kontroll- och revisionskraven vara täckta i erforderlig
utsträckning.

Motionärerna framhålla, att kontroll- och revisionsorganen knappast kunna
förväntas — i samband med anmärkningar eller eljest — skola framlägga
förslag beträffande förbättrade arbetsmetoder, förbilligande förfaringssätt,
tidsvinnande organisation e d, då organen icke ha sådana uppgifter.

Med anledning härav vil! chefen för armén framhålla, att dylika uppgifter
höra till statens organisationsnämnds verksamhetsområde. Efter undersökningar
av nämnden, innefattande bl a tids- och arbetsstudier, ha sålunda
arméns samtliga förband och försvarsområdesstaber samt huvuddelen av
utbildningsanstalterna erhållit av Kungl. Maj :t fastställd, rationaliserad organisation
för stabs- och förvaltningstjänsten. Översyn av denna äger kontinuerligt
rum genom organisationsnämndens försorg och resultaten föreläggas
Kungl. Maj:t för prövning och beslut. Genom nämndens verksamhet i
samråd med de militära myndigheterna ha sålunda åstadkommits av motionärerna
efterlysta förbättrade arbetsmetoder, förbilligande förfaringssätt och
tidsvinnande organisation inom arméns enheter.

Armétyg- och arméintendenturförvaltningarnas organisation har nyligen
översetts av de av Kungl. Maj:t utsedda 1956 års förvaltningssalckunniga. På
grundval av dessas utredning ha statsmakterna fastställt ny organisation av
dessa ämbetsverk, vilken sålunda tillkommit under medverkan av civil expertis.

Inre kontroll av förvaltningen inom krigsmakten

Beträffande den inom krigsmaktens egna organ utövade kontrollen över
den ekonomiska förvaltningen framhålla motionärerna, att en redogörelse
för hur systemet fungerar måste lämnas åsido och att de sakna intern kännedom
om systemet. Under sådana förhållanden synes det anmärkningsvärt,
alt motionärerna anse sig böra framlägga förslag om ändrad organisation av
denna förvaltning och om förstärkning av den civila kontrollen över förvaltningen.

De centrala förvaltningsmyndigheterna ha anmodats att direkt till riksdagens
statsutskott ingiva yttranden över berörda motioner. Chefen för armén,
som förutsätter afl frågan om den av förvaltningsmyndigheterna utövade
kontrollen över den ekonomiska förvaltningen upptages till behandling i ämbetsverkens
yttranden, vill därför endast framhålla några synpunkter beträffande
det civila inslaget i krigsmaktens centrala organ för förvaltningen.

Motionärerna anse, att förvaltningen inom krigsmakten skulle vinna i effekt
genom ökat civilt inflytande. Det synes emellertid icke finnas någon fast
grund för antagandet, att en civil förvaltning a priori vore effektivare än en
militär. Erfarenheterna från det självständiga, civila krigsmaterielverket
synas visa, atl motsatsen även kan gälla. Motionärerna framhålla beträffande
den militära förvaltningen, att på en punkt en klar förbättring kan noteras,
nämligen att arméns inköpsavdelningar nyligen förstärkts genom nyinrät -

Statsutskottets utlåtande nr Ii 99 år 1958

tandet av ett antal civila tjänster för befattningshavare med ekonomisk och
kommersiell kompetens. Chefen för armén vill i sammanhanget erinra om
1956 års förvaltningssakkunnigas uttalande, att den gällande ordningen med
militär inköpschef inom arméintendenturförvaltningen fungerade väl och att
det måste vara förenat med svårigheter att på den civila arbetsmarknaden
finna en lämplig innehavare av tjänsten ifråga, vars bestridande förutsatte
grundliga insikter om intendenturmaterielen och dess användning.

Uppdelningen i »civilt» och »militärt» ter sig ifråga om förvaltningen inom
krigsmakten konstlad och synes enbart tjäna till att åstadkomma ett konstruerat
motsatsförhållande mellan olika funktioner. För en effektiv militär
förvaltning erfordras civil expertis av olika slag — ekonomisk, juridisk,
kameral, vetenskaplig osv men givetvis även militär. Intimt samarbete krävs
mellan dessa olika fackmän för att ett gott resultat skall uppnås. En förvaltningsmyndighets
effektivitet beror av dess organisation och resurser samt
av personalens kompetens. Om denna kompetens vunnits genom utbildning
inom militära eller civila institutioner saknar från dylika synpunkter större
betydelse.

Försvarets civilförvaltning, som under Kungl. Maj :t utövar högsta ledningen
av och uppsikten över avlönings-, kassa- och räkenskapsväsendet vid
krigsmakten samt i övrigt den allmänna kontrollen över medelsförvaltningen
inom krigsmakten, beslår av enbart civila ämbets- och tjänstemän.

Personalsammansättningen vid de under Kungl. Maj :t direkt lydande
centrala förvaltningsmyndigheterna, där det militära inslaget är störst, belyses
i nedanstående tabell, som anger procentuell fördelning mellan militära,
civilmilitära och civila ämbets- och tjänstemän i 19. och högre lönegrader
vid ämbetsverken.

Förvaltning	Militär	Civilmilitär	Civil
FortF......................	6		94
KATF......................	18	7	75
MF ........................	21	19	60
FF ........................	8	12	80

De av Kungl Maj :t tillsatta utredningarna för översyn av de centrala förvaltningarnas
organisation respektive av personalkårerna för förvaltningstjänsten
samt fastighetsförvaltningsutredningen ha samtliga för kort tid
sedan konstaterat behov av ytterligare militär personal inom ämbetsverken,
varför utökning av civila tjänstemän på den militära personalens bekostnad
f n icke synes aktuell.

Försvarets förvaltningsdirektion, som inrättades 1954 med uppgift att
samordna den verksamhet, som bcdrives inom de centrala förvaltningsmyndigheterna,
består av följande ordinarie ledamöter: en ordförande och
två ledamöter, som skola besitta erkänd erfarenhet och skicklighet på näringslivets
område, samt souscheferna vid armétyg-, arméintendentur-, marin-
respektive flygförvaltningen. Souscheferna kunna vara civila ämbetsmän.

Direktionens kansli består helt av civila tjänstemän.

Det civila inslaget i krigsmaktens centrala förvaltningsmyndigheter är
sålunda dominerande. Lämpliga former för effektivisering av krigsmaktens
ekonomiska förvaltning ha kontinuerligt utretts av bl a särskilda sakkunniga.
Sådan verksamhet bedrives därutöver genom ämbetsverkens egen försorg
samt genom försvarets förvaltningsdirektion. Behov av en särskild utredning
för effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning synes
därför icke föreligga.

Statsutskottets utlåtande nr B .9,9 år 1958

.4 nslagsöver skridanden

Motionärerna framhålla, att anslagsöverskridanden icke böra få förekomma.
Dessa synpunkter ha även kommit till uttryck genom 1958 års riksdags
beslut, att försvarskostnaderna skola hållas inom en på förhand bestämd
kostnadsram, gällande för flera år. Härigenom har underlag skapats lör en
planmässig och ekonomisk förvaltning av till förfogande stående medel.

Civila direktörer för förvaltningstjänst vid förbanden

I motionerna föreslås en omläggning av den ekonomiska förvaltningen
inom förbanden, vilken skulle helt underordnas civila direktörer med särskilda
expeditioner, så att »officerskåren kunde odelat ägna sina krafter åt
de utpräglat militära uppgifterna».

Motionärerna ha såsom ett föredöme för den militära förvaltningsorganisationen
framhållit organisationen av landstingens sjukhusförvaltning, där
en skiljelinje dragits mellan den ekonomiska förvaltningen och den medicinska
verksamheten. Motionärerna synas därvid ha bortsett från att krigsmaktens
fredsorganisation måste vara så uppbyggd, att den med minsta
möjliga ändringar och tidsutdräkt kan övergå i krigsorganisation. Behovet
av t e intendenturofficerare i krigsorganisationen har väl knappast ifrågasatts
även om motionärerna uttalat, att intendenturkårens rekrytering,
funktioner och ställning böra övervägas. Redan nämnda mobiliseringssynpunkter
och behovet av en i fred utförd mobiliseringsplanläggning göra,
att de intendenturofficerare, som erfordras i krig, måste finnas redan i fred.
Bortsett från mobiliseringsskäl erfordras intendenturofficerare i fred bl a
för handläggning av behovsfrågor, för framskaffande och utprovning
med hänsyn till kravet på fältmässighet — av sådan intendenturmateriel,
som skall finnas i krig, samt för utbildning av befäl och trupp i bl a intendenturmaterieltjänst,
förplägnadstjänst och drivmedelstjänst under fältmässiga
förhållanden. Enär sålunda intendenturofficerare i fred erfordras
— till ett antal som bestämmes av behoven enligt krigsorganisationen — vill
det synas naturligt att dessa officerare utnyttjas även för ekonomiska uppgifter,
detta så mycket mera som en strikt uppdelning av verksamheten i en
militär och en civil ekonomisk del icke torde vara genomförbar. Förutsättningen
för att det skall kunna anses lämpligt att utnyttja intendenturofficerarna
för ekonomiska uppgifter är givetvis att officerarna erhålla härför
lämplig utbildning. Motionärerna synas ha förbisett, att villkoret för att en
officer skall erhålla intransport till intendenturkåren är att han bl a erhållit
för sin tjänst erforderlig kommersiell och ekonomisk utbildning.

Genom att utnyttja intendenter, tygofficerare in fl även för ekonomisk
förvaltning undvikes en dubbelorganisation, som skulle bli följden, om särskilda
civila direktörer med egna expeditioner skulle tillkomma vid förbanden.

Högre militära chefers ekonomiska ansvar

Motionärerna anföra i samband med förslag att införa en topporganisation
för ekonomisk förvaltning, avsedd för hela riket: »Även militärer av
generals rang skulle kunna befrias från angelägenheter av ekonomisk natur,
där deras speciella expertis understundom kan ifrågasättas, för att i
stället kunna ägna sig åt försvarets militära problem.» De stora militära
frågorna rörande krigsförberedelsearbete, organisation, utrustning, personal''
och utbildning tendera att i allt högre grad bli ekonomiska problem.
Uppgiften gäller att inom en given kostnadsram skapa ett så effektivt försvar
som möjligt. Att härvid bortkoppla de högre militära cheferna från de
ekonomiska problemen är icke möjligt.

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Exempel på »slöseri»

Motionärerna framlägga »såsom klargörande exempel några olika områden
inom den militära verksamheten, där ''slöseri’ kan förekomma och där
man kan tänka sig nya organisatoriska anordningar för en förstärkt ekonomisk
kontroll eller andra civila insatser för sparsam och rationell användning
av anslagsmedlen». Bland exemplen ha upptagits slöseri med tid
vid utbildning samt misshushållning med förbrukningsmateriel, motorbränsle,
övningsammunition etc. Chefen för armén vill icke bestrida, att möjligheter
för ännu effektivare utnyttjande av utbildningstiden förefinnas. Härför
krävas, såsom bl a parlamentariska utredningar och inom armén bedrivna
metodstudier visa, förbättrade utbildningsanordningar, övnings- och
skjutfält, vårdlokaler in in. För att nå bättre utbildningsbetingelser erfordras
dock i första hand, att befälstillgången inom armén utökas. Frågorna
om utbildningstidens rationella utnyttjande behandlas fortlöpande. Förbättringar
vidtas efter hand, som de ekonomiska, materiella och personella
resurserna medge.

Att misshushållning med materiel stundom förekommer inom en så stor
organisation som krigsmakten torde vara ofrånkomligt. För att motarbeta
dylik erfordras bl a övervakning. Den alltför knappa tillgången på befäl
utgör härvid ett försvårande moment i kontrollverksamheten. Behov föreligger
icke av nya organisatoriska anordningar för en förstärkt ekonomisk
kontroll i detta hänseende.

Motionärernas exempel ha närmare behandlats i yttranden av armétygoch
arméintendenturförvaltningarna, chefen för intendenturkåren samt militärbefälhavarna.
Yttrandena bifogas i fotostatkopior.1 Chefen för armén
biträder i allt väsentligt de synpunkter, som framföras i yttrandena.

Inrättande av nämnder vid förbanden

I motionerna föreslås vidare, att institutioner, motsvarande företagsnämnderna
inom industrien, inrättas vid förbanden samt att praktiska förslag
till förbättringar av vapen m m skulle premieras med skäliga belopp.

Nämnder med föreslagna uppgifter finnas redan vid förband och militära
verkstäder — samarbetsnämnd, förbandsnämnd, företagsnämnd, utspisningsnämnd
och skyddskommitté. Möjligheter för premiering av praktiska
förslag till förbättringar finnas även (se t e överenskommelse om företagsnämnder
mellan försvarets avtalsdelegation och FC.PF 22/9 1952 3 §).

Sammanfattning

Chefen för armén

ansluter sig till motionärernas grundsyn att största möjliga sparsamhet
måste iakttagas,

tager bestämt avstånd från tanken på inrättande av en krigsmakten fristående
expertgrupp,

avstyrker införande av särskilda civila direktörer för fredsförvaltningstjänst
vid förhanden samt

finner icke behov föreligga av en parlamentarisk utredning angående
lämpliga former för en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning.

På uppdrag av chefen för armén
G ÅKERMAN

Chef för arméstaben

1 Ej här medtagna.

L Brunt-Lundin

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Till Chefen för Försvarsstaben

1. Med anledning av rubricerade skrivelse får chefen för marinen härined
inkomma med infordrat yttrande över herr Brantings m fl motioner.

I yttrandet lämnas i stort selt de spörsmål som beröra den militära förvaltningen
åsido, enär underdånigt yttrande härom ingivits av marinförvallningen.
Chefen för marinen biträder däri framförda synpunkter. Ämbetsverkets
yttrande bifogas i avskrift.1

Motionen är emellertid så allmänt hållen, att det är svårt att helt fristående
behandla övriga upptagna förhållanden. Här kommer därför att beröras
vissa med förvaltningsfunktionen sammanhänganade frågor.

Allmänt

2. Chefen för marinen delar helt motionärernas önskan om en rationell
hushållning. Eftersom medlen äro begränsade, innebär varje onödig utgift
eller bortslösad tid att organisationen undandrages en möjlighet att bli
bättre. Den militära personalen är ansvarig för den militära effektiviteten.
Det ligger då i sakens natur att denna personal strävar efter att ernå största
möjliga effekt, dvs efter att åstadkomma en ändamålsenlig organisation
och hushållning.

Motionärerna synas vara av den uppfattningen att »civila» organ skulle
vara de mest effektiva fora för en bättre organisation och en bättre hushållning.

Den av motionärerna ifrågasatta civila överledningen av försvarets gemensamma
angelägenheter och civila direktörer med expeditioner som
skulle ta hand om förbandens praktisk-ekonomiska angelägenheter torde
komma att dra avsevärda kostnader. Det synes ytterst problematiskt om
dessa kostnader skulle komma att stå i rimlig proportion till de eventuella
besparingar, de nya organen skulle kunna åstadkomma, liksom också om
man genom deras inlemmande i organisationen skulle skapa betryggande
garantier gentemot varje form av misshushållning eller slöseri, varom motionärerna
tala (s 1).

Enligt chefens för marinen åsikt böra befintliga militära och civila kontrollorgan
in m i princip och i praktiken kunna täcka behovet av revision,
kontroll, planläggning och organisationsundersökningar. Nya organ innebära
Ökade kostnader — till osäker nytta. På vissa punkter kunna dock specialundersökningar
vara berättigade.

Speciella frågor

3. Motionärerna nämna med några exempel områden inom vilka »slöseri»
kan förekomma och där man, enligt motionärernas mening, kan tänka
sig nya organisatoriska anordningar för en förstärkt ekonomisk kontroll
eller andra civila (understruket här) insatser för sparsam och rationell användning
av anslagsmedlen.

Chefen för marinen finner anledning att här närmare beröra exemplen
1 och 2.

a) Slöseri med tid under utbildning

Under punkt 1 ta motionärerna upp frågan om slöseri i samband med
utbildning. Det är sannolikt att sådant förekommer i enstaka fall. Det är
också angeläget att spilltid nedbringas så långt det är möjligt. Frågan ägnas
inom marinen stor uppmärksamhet. Inom vissa begränsade områden
inom utbildningen kunna tids- och arbetsstudieexperter rätta till icke idea 1

Ej här medtaget.

Statsutskottets utlåtande nr B !)!) år 1958

liska förhållanden. Sådana experter höra dock icke införlivas med förbanden
utan vid behov tillkallas för att utföra vissa undersökningar. Dylika undersökningar
äga för övrigt i viss utsträckning redan rum inom marinen.
Så t ex utför Ekonomisk Företagsledning på uppdrag av chefen för marinen
vissa arbetsanalyser ombord på stridsfartygen. Utbildningsorganisationen
bar under senare år varit föremål för genomgripande rationalisering.

b) Flottans värnpliktsutbildning

Huvuddelen av flottans värnpliktiga fullgöra tjänstgöring i en följd. Inga
repetitionsövningar förekomma. Större delen av de värnpliktiga utbildas
för tjänst ombord. Återstoden erhåller landkommendering bl a på grund
av tillhörighet i besiktningsgrupp.

Tjänsten ombord för all personal bedömes med rätta som mycket påfrestande,
särskilt under tillämpningsperioden 2—4. kvartalen. Som en följd
av den krävande sjötjänsten har chefen för marinen efter nådigt medgivande
låtit införa fria lördagar för sjöstyrkornas personal. Något större slöseri
med tid torde man här inte kunna tala om. Det ligger i sakens natur
att en vpl, som under relativt långa stunder befinner sig på sin drabbningsplats
ombord, när fartyget intagit stridsberedskap, utan att något direkt
inträffar, som berör just honom — medan andra ombord i samma stridsenhet,
fartyget, äro intensivt sysselsatta — tycker att det är slöseri med
tiden. Det vore ju ur hans synpunkt sett angenämare att utnyttja tiden
efter eget skön. Motionärerna torde icke ha erhållit sina informationer, i
varje fall inte i större utsträckning, från flottan tilldelade vpl, enär motionen
huvudsakligen citerar yttranden från de »icke helt unga män, utan
människor, vana att anses som nyttiga och omdömesgilla», som återkomma
från repetitionsövningar. Enligt vad ovan anförts, äga sådana icke rum vid
flottan.

c) Kustartilleriets värnpliktsutbildning

För kustartilleriets vpl förekomma repetitionsövningar. Repetitionsövningarna
vid kustartilleriet omfatta för de meniga 30 dagar och för befälet
40 dagar. Befälet inkallas 10 dagar innan de meniga för att bli insatta i ny
materiel o dyl för att sedan kunna utbilda sig underställd personal. Själva
repetitionsövningen omfattar 30 dagar och är uppdelad på ett rustningsskede
om ca 5 (lagar vari även ingår mob.övning, ett utbildningsskede om
ca 10 dagar, ett skede om ca 10 dagar i form av stridsövningar (stridsmomentövningar)
och krigsövning samt slutligen avrustning.

Varje man inkallas till en särskild befattning. Har någon under första
tjänstgöringen uttagits för utbildning i viss tjänst, så fullgör han sådan
tjänst även under repetitionsövningen. Det ligger i sakens natur att under
utrustningsskedet varje man av krigsförbandet måste deltaga i framtagandet
av materiel in in. Detta kan kanske av den enskilde betraktas som liandräckningstjänst.
Men eftersom annan personal icke finnes att tillgå, är
det ofrånkomligt att samtliga i förbandet deltaga bäri. Likaså är det ofrånkomligt
att viss köbildning uppstår, när den personliga utrustningen skall
utprovas och kvitteras. Ur militär beredskapssynpunkt är det nödvändigt
med en snabb utrustning; därför göres allt för att undvika dröjsmål av
detta slag.

Påståendet alt de vpl »inte fått lära sig någonting alls» torde få betraktas
som en överdrift. Det får kanske tydas som så, att de vpl inte fått lära sig
något direkt nytt, utan att de endast fått ii va upp och fördjupa sina tidigare
erhållna kunskaper och färdigheter. Det är givet alt endast det antal vpl
omskolas som erfordras för att betjäna nytillkommen vapcnmateriel.

2 II i ha ni/ till riksdagens protokoll IIKtS. 0 sawl. AV II Ml

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

d) Misshushållning med förbrukningsmateriel mm

I punkt 2 diskutera motionärerna frågan om misshushållning med förbrukningsmateriel,
drivmedel, övningsammunition etc. De medgiva att det
är ett besvärligt awägningsprobiem, eftersom förbrukningen hänger samman
med utbildningens effektiva bedrivande. Chefen för marinen ifrågasätter
starkt — i motsats till motionärerna — de värnpliktigas kompetens
att bedöma detta frågekomplex och att avgöra huruvida slöseri föreligger
eller icke. En ansvarig chef torde med sin större erfarenhet vara fullt skickad
att bedöma och besluta i dessa avvägningsfrågor.

Ifråga om förslaget att en värnpliktig »i full trygghet» skulle kunna göra
påpekanden i dessa frågor till »någon institution som icke sysslar med ansvarsfrågor
utan uteslutande med praktisk sparsamhet i militärförvaltningen»
vill chefen för marinen hänvisa till att utbildningsfrågor må tagas
upp till behandling i förbandsnämnderna, i vilka även de värnpliktiga skola
vara representerade. Enligt erfarenheterna vid marinen har det emellertid
hört till sällsyntheterna att utbildningsfrågor väckts i dessa nämnder och
i synnerhet från de värnpliktigas representanter.

4. Beträffande övriga punkter i motionen (nr it—6) vill chefen för marinen
hänvisa till vad marinförvaltningen anfört härutinnan.

Med hänsyn till vad ovan anförts anser chefen för marinen det icke erforderligt
med en parlamentarisk utredning angående lämpliga former fölen
effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning. Icke heller torde
en förstärkning av den civila kontrollen över denna förvaltning medföra
fördelar som stå i rimlig proportion till de kostnader en dylik förstärkning
skulle komma att medföra.

Motionen föreslås icke föranleda någon åtgärd.

Stockholm som ovan

På uppdrag av chefen för marinen
STIG BERGELIN

G 2 MS

T. Norinder

Chefen för försvarsstaben

Synpunkterna i det följande anknyter till dispositionen i motionerna.

Kravet på rationell användning av försvarsanslagen och iakttagande av all
möjlig ändamålsenlig sparsamhet är starkt motiverat. Det är emellertid i
princip oavhängigt av försvarskostnadernas storlek och aktualiseras icke om
de höjas. Motsvarande krav kan med samma skärpa ställas på alla områden
av statsförvaltningen.

Att — såsom motionerna synes åsyfta — skapa betryggande garantier mot
varje form av misshushållning eller slöseri inom varje gren av statsförvaltningen
torde, hur tilltalande tanken vid ett ytligt påseende än må förefalla,
i praktiken vara ogörligt. Det skulle nämligen utan tvekan medföra en revisions-
och kontrollapparal av sådan omfattning alt de därmed förenade kostnaderna
väsentligt skulle överstiga vad som stode alt vinna. En avvägning
mellan å ena sidan kostnaderna för kontroll- och revisionsverksamhet och
å andra sidan de besparingar som kan vinnas genom sådan verksamhet
måste därför göras. Det torde kunna förutsättas, att denna synpunkt beaktats
vid inrättandet av de organ utanför försvaret som har att genomföra

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

denna verksamhet med avseende på statsförvaltningen i dess helhet. Om
dessa organ icke kan utöva tillräcklig kontroll ifråga om den militära förvaltningen
så torde detta vara fallet även på andra förvaltningsområden.

Vad krigsmaktens egna kontrollorgan beträffar saknar motionärerna enligt
egen uppgift intern kännedom.

Den modernisering av försvarsförvaltningarna som — på grund av hl a
civila utredningar vilka underställts riksdagens prövning — ägt rum under
de senaste femton åren och som fortfarande pågår synes icke ha beaktats av
motionärerna. Vad flygförvaltningen beträffar har den bl a resulterat i att
endast c:a 3 % av personalen är militär. Vad särskilt inköpsavdelningen beträffar
är all personal civil. Inslaget av civil personal är således markant och
principen är att placera militär personal endast i sådana befattningar, där
kravet på militär utbildning och erfarenhet är oundgängligt.

I samband med ett resonemang om förekomna anslagsöverskridanden återger
motionärerna — med all reservation — en uppfattning att »den militära
ledningen» medvetet skulle eftersträva anslagsöverskridanden i syfte att få
anslagen höjda. Från flygvapnets sida måste en sådan uppfattning med
skärpa tillbakavisas. I detta sammanhang må erinras om att behovet av till1
äggsanslag för anskaffning av flygmateriel under budgetåret 1957/58 uppstått
som en följd bl a av då gällande principer för anskaffning av flygmateriel
och utnyttjande av de beställningsbemyndiganden som lämnats av
riksdagen. Vad som förevarit understryker vikten av klara, entydiga regler
från statsmakternas sida för utnyttjande av anslag och beställningsbemyndiganden.
Av särskild betydelsen är att förvaltningsmyndigheterna icke försättas
i tvångslägen genom att kompensation icke lämnas vid inträffade prisoch
lönestegringar. Om sådana tvångslägen uppstår, rubbas grunderna för
en rationell användning av anslagen, och verkan blir den rakt motsatta mot
vad motionärerna eftersträvar.

Enligt motionärerna fortlever, trots den kontroll som de militära myndigheterna
själva utövar, talet om en militär misshushållning. Förhållandet
anses ägnat att oroa en bred opinion.

Om sa skulle vara fallet — vilket icke är bestyrkt — kan försvarsviljan
ogynnsamt påverkas. Man kan emellertid inte bortse från att rykten och påståeenden
om slöseri inom försvaret härrör från kretsar som syftar till att
undergräva försvarsviljan. Den primära motåtgäden synes då vara att lämna
saklig upplysning om vad som åtgöres och har åtgjorts på det aktuella området.

I den mån en mera utbredd uppfattning om misshushållning verkligen
skulle finnas, är det sannolikt att den främst förekommer hos eller härstammar
från personer som tjänstgjort vid försvaret under andra världskriget.
Otvivelaktigt förekom då fall av slöseri o d, men de torde i regel ha orsakats
av bristande tillgång på i förvaltningsavseende tillräckligt utbildad personal
eller hade sin grund i bristande planläggning i fredstid, beroende i sin tur på
Personal- och/eller medelsbrist. Det måste också ihågkommas att uppruslningen
skedde under hård press. I åtskilliga fall krävdes snabba beslut och
åtgärder tor att möta eu befarad situation, som sedan ej kom att föreligga.
för eu icke initierad kunde de vidtagna åtgärderna då lätt uppfattas som
slöseri. 1 1

Med anledning av de synpunkter som motionärerna anfört i frå''''a om risken
för alt staten uppskörtas på grund av brist på konkurrens må försl
ramhållas att konkurrens föreligger i fråga om eif flertal matcrielslag. Inköpen
hand las vidare, som tidigare nämnts, av ekonomiskt och kommersiellt
erfaren civil personal. I fråga om flygvapnets huvudleverantörer föreligger

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

niiigen genom egna revisorer har inblick i företagens ekonomi. Vad motionärerna
i detta sammanhang anför om den militära kårandan som skulle
frammana motstånd mot civilt inflytande är icke relevant; det tillhör en
förgången tid och motsäges av det sätt på vilket anskaffningsverksamheten
i verkligheten är ordnad, överhuvud taget är det påstådda motsatsförhållandet
civilt—militärt överdrivet.

I fråga om de exempel på områden, där slöseri enligt motionärerna kan
ifrågakomma, må framhållas.

1; Slöseri med tid vid utbildning av värnpliktig och annan personal.

Föreliggande, till statsmakterna anmälda men icke täokta, brister på befäl
och instruktörer kan i vissa fall medföra att tiden icke kan utnyttjas
rationellt. Vakanser finns hl a på grund av icke konkurrenskraftiga löner
och andra förmåner samt oberättigad kritik mot den militära personalen.
Vid flygvapnet är verksamheten på marken till vissa delar intermittent på
grund av flygtjänstens karaktär. Det ständigt ökade kravet på hög beredskap
kräver bl a personal i beredskap, som icke alltid kan ges jämn sysselsättning.
Handräckningstjänst är icke — som motionärerna synes anse — något
självändamål. Värnpliktiga i handräckningstjäst har i viss utsträcking ersatts
med civil personal. I motsats till vad motionärerna synes föreställa sig,
bedrives tids- och arbetsstudier för att rationalisera verksamheten, bl a genom
försorg av flygförvaltningen och statens organisationsnämnd.

2. Misshushållning med förbrukningsmateriel, motorbränsle, övningsammunition.

Regler för användningen av flygtid, ammunition o d finnes fastställda. De
övervakas centralt, regionalt och lokalt. Användningen av förbrukningsmateriel
övervakas noga. Enstaka fall av missbruk kan förekomma, beroende
på brist på lokalt övervakande personal eller på individernas ofullkomlighet.
Missbruk beroende på den sistnämnda faktorn kan man aldrig helt komma
ifrån. I viss utsträckning kan förbättring åstadkommas genom alt höja personalens
kvalitet genom bättre löneförmåner. Detta har avseende även på
andra områden inom försvaret än det här aktuella. Det bör beaktas att förslag
till förbättringar från personalens sida betraktas positivt och icke som
angivelse. Sådana förslag avges också i relativt stor utsträckning. I detta
sammanhang bör erinras om förbandsnämndernas verksamhet.

3. Oekonomiskt förfarande vid beställningar och inköp av s k tygmtrl.

Denna fråga ägnas den största uppmärksamhet. Utöver vad som anförts

i det föregående må erinras om införandet av huvudförvaltningsprincipen,
organen för samordning mellan förvaltningarna och tillkomsten av försvarets
förval tningsdirektion.

4. »Slöseri» genom ur militär synpunkt meningslösa anordningar, anläggningar
eller anskaffningar.

Denna fråga berör långsiktsplaneringen överhuvudtaget. Vissa synpunkter
anläggas avslutningsvis. I detta sammanhang må endast framhållas att motionärerna
synes bortse från den automatiska granskning som blir följden
av de delade uppfattningar som i olika frågor råda både inom och mellan
försvarsgrenarna m m. De flesta anläggningar och anskaffningar etc granskas
i ett flertal instanser och i viktigare fall i Kungl. Maj:ts kansli. Den
militära verksamheten är numera så komplicerad och specialistkrävande,
att en arbetsduglig fristående militär expertgrupp som motionärerna föreslår
skulle innebära en stor kostnadskrävande organisation, alldeles bortsett från
de praktiska svårigheterna att uppsätta den under rådande brist på kvalificerad
personal.

Statsutskottets utlåtande nr B .9.9 år 1958

5. Slöseri genom organisatoriska anordningar.

Flygvapnet söker ständigt anpassa organisationen med hänsyn bl a till den
tekniska utvecklingen. En faktor, som man på vissa håll ibland bortser från,
är att fredsorganisationen måste byggas upp med hänsyn till krigsorganisationens
och beredskapens krav. Vad flygvapnet beträffar måste äveri i fred
viss verksamhet — te luftbevakning — bedrivas under förhållanden som
nära ansluta till förhållandena i krig.

I detta sammanhang bör också erinras om organisationsnämndens verksamhet.

6. Ekonomisk misshushållning genom krigsmaktens utrustande med vapen
otc av teknisk fulländning, men med mindre fältmässig hållbarhet.

Flygvapnets materiel prövas under så verklighetstrogna förhållanden som
det är möjligt att åstadkomma i fred. I många fall ställes de tekniska kraven
på materielen av prestanda hos den materiel, som en tänkbar angipare kan
bedömas förfoga över. Kompromissen mellan olika motstridiga krav är t e
beträffande flygplan så komplicerad att det för en lekman måste vara utomordentligt
svårt att överblicka denna fråga.

Motionärerna frågasätter alt intendenturkårens rekrytering, funktioner
och ställning övervägs i samband med ifrågasatt omläggning av den ekonomiska
förvaltningen vid de militära förbanden, vars praktisk-ekonomiska
angelägenheter helt skulle underordnas civila direktörer. Officerskåren kunde
härefter odelat ägna sina krafter åt de utpräglat militära uppgifterna.

Vad först intendenturofficerare beträffar, rekryteras de vid flygvapnet regelmässigt
inte från officerskåren utan aspirantvägen. Deras utbildning är
helt inriktad på deras kommande arbetsuppgifter och innefattar bl a handelsteknik
och företagsekonomi. För att kunna lösa förvaltningsuppgifterna
krävs emellertid också militär utbildning. Intendenterna och även övriga förvaltningsgrenschefen
måste sålunda hl a vara väl insatta i hur den organisation
som de betjänar är avsedd att verka både i fred och krig. I krig fyller
de vidare viktiga befattningar och i fred utför de ett omfattande och komplicerat
mobiliserings- och krigsförberedelsearbete.

Det av motionärerna skisserade förslaget att avse militär personal endast
för renodlade militära uppgifter är verklighetsfrämmande. En sådan renodling
bör principiellt icke eftersträvas. Även den militära personalen måste
i sin verksamhet alltid fästa den största vikt vid de ekonomiska faktorerna.
Den bibringas också särskild utbildning för detta. För t e officerarna har
utbildningen i förvaltningslära och försvarsekonomi nyligen utökats.

Överhuvudtaget synes motionärerna icke tillräckligt ha beaktat, att verksamheten
inom försvaret inte minst på grund av den tekniska utvecklingen
numera är så komplicerad att den kräver tillgång till expertis på eu mångfald
olika områden. Detta innebär emellertid också att behovet av samordning
ökat, både i den centrala och lokala ledningen. Samordningen mellan
olika verksamhetsgrenar tillhör de militära chefernas viktigaste arbetsuppler.
För alt eu förbandschef friktionsfritt skall kunna genomföra samordningen
är han både kommando- och förvaltningsmyndighet. I sin sistnämnda
egenskap har han biträde av förvaltningsgrenschefer (intendent, läkare,
ingenjör, kassachef in fl) som därvid har att iaktta för förvaltningstjänsten
gällande bestämmelser in in. Förbandschefens handlingsfrihet är emellertid
inskränkt genom bestämmelser av olika slag, och risken för missbruk av förvaltningsbefogcnhelen
är starkt begränsad genom förvaltningsgrenschefens
skyldighet till reservation mot beslut som han anser oriktigt.

Motionärerna anser, atl även generaler skulle kunna befrias från angelägenheter
av ekonomisk natur. I det föregående bär understrukits behovet

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

av samordning mellan olika verksamhetsgrenar. Både vad beträffar dagsaktuella
frågor och planering på längre sikt är utgångspunkten vid planeringen
att flygvapnet har att röra sig inom givna ekonomiska ramar. Avvägningen
inom dessa ramar ankommer i första hand på försvarsgrenschefen med biträde
bl a av särskild planeringspersonal (militär, civilmilitär och civil)
från flygstab och flygförvaltning. Avvägningen mellan olika utgiftsändamål
syftar till att vinna största möjliga effekt ur krigsorganisationen och att
samtidigt tillgodose beredskapskraven i fred. Som grund för avvägningen
ligger bl a strategiska, tekniska och stridsekonomiska studier, operations- och
vapensystemanalyser m m. Den ekonomiska faktorn spelar härvid en mycket
stor roll. Att avkoppla de högsta militära cheferna från angelägenheter av
ekonomisk art är därför en orimlig tanke. Det civila inflytande som motionärerna
efterlyser är i detta sammanhang väl tillgodosett.

Av det föregående har framgått att den av motionärerna efterlysta »civila
överledningen för många av försvarets gemensamma ekonomiska angelägenheter»
i realiteten redan existerar. I flygledningen är huvuddelen av personalen
civil. Förvaltningsmyndigheterna måste vidare efter långvarigt utredningsarbete
och omorganisation få arbetsro. Den av motionärerna föreslagna
utredningen av krigsmaktens förvaltning är icke erforderlig och avslyrkes
därför.

De av motionärerna skisserade förslagen synes icke vara ägnade att effektivera
förvaltningen. Det finns emellertid andra möjligheter att åstadkomma
ett mera rationellt utnyttjande av försvarsanslagen. I första hand bör därvid
erforderliga personalförstärkningar genomföras vid de, delvis nyinrättade,
organ inom flygvapnet, flygstab och flygförvaltning som har att verkställa
långsiktsplanering, avvägning mellan olika utgiftsändamål och medelsdispositioner.

På uppdrag av chefen för flygvapnet
N. HANSSON

Chef för flygstabens organisationsavdelning

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Bilaga B

Till riksdagens statsutskott

Genom nådig remiss (försvarsdepartementet) den 30 juli 1958 har försvarets
civilförvaltning anbefallts att före den 1 oktober 1958 till riksdagens
statsutskott inkomma med yttrande över de vid innevarande års riksdag
väckta likalydande motionerna nr B 72 i första kammaren och nr B 93
i andra kammaren.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Till stöd för det i motionerna framställda yrkandet om en utredning angående
de lämpliga formerna för en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska
förvaltning och en förstärkning av den civila kontrollen över denna
förvaltning ha motionärerna pekat på olika områden inom den militära
verksamheten, där enligt motionärernas mening slöseri kan förekomma och
där man kan tänka sig nya organisatoriska anordningar för en förstärkt
ekonomisk kontroll eller andra civila insatser för sparsam och rationell
användning av anslagsmedlen. Civilförvaltningen som saknar förutsättningar
för att närmare beröra de avsnitt i motionerna, som behandla ifrågasatt
slöseri med utbildningstid, misshushållning med förbrukningsmateriel, motorbränsle,
övningsammunition in. in. samt ekonomisk misshushållning genom
krigsmaktens utrustande med vapen, apparatur etc. av teknisk fulländning
men med mindre fältmässig hållbarhet, vill — utan att därmed
hava sagt att icke en översyn av det slag motionärerna åsyftar skulle vara
av värde — framhålla, att de möjligheter till kontroll och insyn i den militära
verksamheten, som i dagens läge föreligga, skänka en icke obetydlig
garanti mot misshushållning med anslagna medel och för ett befrämjande
av i möjligaste mån rationell ordning inom denna verksamhet.

Såsom framgår av motionerna finnas utanför försvaret ett flertal statliga
organ, i vilkas uppgifter bl. a. ingår att granska även den militära förvaltningsverksamheten.
Enligt civilförvaltningens erfarenhet utföra dessa
organ liksom även riksräkenskapsverket, som verkställer kameral kontroll
främst över försvarets centrala förvaltningsmyndigheter, ett gagnerikt arbete
i hithörande avseenden.

Även de organ, som finnas inrättade inom försvaret, äro av betydelse i
nu berört hänseende. Sålunda utövar civilförvaltningen, allt i den omfattning
den för ämbetsverket gällande instruktionen angiver, en allmän kontroll
över medelsförvaltningen vid försvaret, främst genom kameral revision,
som huvudsakligast är inriktad på de regionala och lokala försvarsmyndigheterna,
och intager därvid liksom i flertalet andra hänseenden en
i förhållande till de militära myndigheterna fullt självständig ställning.
Jämväl den av ämbetsverket utövade titelgranskningen, varigenom uppsikt
hålles över att anvisade medel användas för avsedda ändamål, verkar i
den riktning motionärerna åsyfta. Den kamerala revisionen kompletteras
med teknisk granskning, som verkställes inom de centrala försvarsgrensförvaltningarnas
förrådskontrollkontor (motsvarande). Däremot sker från
civilförvaltningens sida icke någon kontroll av de anslagsmedel, som ställas
till försvarsgrensförvaltningarnas förfogande för materielanskaffning in. m.
Sådan kontroll faller inom riksräkenskapsverkets ämbetsområde.

Vad angår de av motionärerna berörda, vid de tre största försvarsförvaltningsmyndigheterna
inrättade särskilda inköpsorganen, vilka stå under led -

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

ning av kvalificerade inköpsdirektörer med tillgång till kvalificerade medhjälpare,
finnes grundad anledning räkna med att dessa organ, så snart
deras verksamhet hunnit finna fasta former, komma att tillgodose de ekonomiska
synpunkterna ifråga om inköpsverksamhetetn i, såvitt man nu
kan se, tillfredsställande omfattning. Såsom motionärerna antytt torde sålunda
ökade garantier ha skapats för att den ekonomiskt mest betydelsefulla
militära förvaltningsverksamheten, materielanskaffningen, vilken så gott
som helt är centraliserad till dessa myndigheter, kommer att fullgöras på
ett betryggande sätt.

I anledning av vad motionärerna anfört angående anslagsöverskridanden
må erinras, att Ivungl. Maj:t (försvarsdepartementet) genom beslut den 15
augusti 1958 (regleringsbrev II) anbefallt vederbörande myndigheter att
planera sin verksamhet med beaktande av att förstärkning av begränsade
anslag och anslagsposter på grund av löne- och prisstegringar icke kan påräknas
under budgetåret 1958/59. Vidare har från finansdepartementet i
direktiv för budgetarbetet för budgetåret 1959/60 uttalats, att myndigheterna
äro skyldiga att planera verksamheten så, att den håller sig inom
den för varje budgetår fastställda medelsramen, varför anslag på tilläggsstat
och överskridanden kunna påräknas endast i fall där oförutsedda omständigheter
inträffat. I detta sammanhang kan erinras, att de tre stora
materielförvaltande verken inom försvaret numera förfoga över organ för
den ekonomiska planeringen — centralplaneringar — varjämte personal
för ekonomisk planering ingår i de för särskilda fackområden inrättade
s. k. sakbyråerna och andra jämförbara enheter. Till planeringsorganens
viktigaste uppgifter hör att övervaka, att anslagsöverskridanden ej äga
rum, och att biträda cheferna ifråga om användningen av anslagna medel.
Effektiva system, delvis med användande av hålkort, för anslagsövervakningen
äro under införande eller utarbetande vid de flesta av försvarets
centrala förvaltningsmyndigheter. I den mån sådana system införas torde
anslagsöverskridanden bortfalla eller i varje fall bli sällsynta och obetydliga.

Motionärerna framhålla, att förefintligheten av en »militär kåranda»
stundom kan medföra, att det ekonomiska förnuftet får svårt att andas
fritt. Genom att utvecklingen gått mot ett ökat civilt inflytande på förvallningsverksamheten
och vidgat utnyttjande av civil personal inom försvaret
torde den »militära kårandan» numera, i den mån den alltjämt skulle förefinnas,
sakna avgörande betydelse ur ekonomisk synpunkt. I de fall, då
civilförvaltningen har att yttra sig över yrkanden om medel för den militära
verksamheten eller att behandla frågor om anordningar eller föreskrifter,
som kunna medföra kostnader för staten, söker ämbetsverket städse
— ntan att bortse från den militära effektivitetens eller från rättvisans
krav — anlägga sådana synpunkter som äga tillämpning inom statsförvaltningen
i dess helhet. Just genom sin instruktionsenligt självständiga ställning
anser civilförvaltningen sig fullt obunden av »militärt disciplintänkande».
Det synes angeläget, att ämbetsverket får behålla denna självständiga
ställning.

I fråga om förfarandet vid beställningar och inköp m. m. av tygmateriel,
vapen m. in. torde de tidigare berörda inköpsavdelningarna och centralplaneringarna
komma att medverka till en ordning, som väl tillgodoser motionärernas
synpunkter. Ett effektivt sätt alt minska kostnaderna för materiel
är även den typstandardisering och annan standardisering, som bedrives vid
de materielförvaltande centrala förvaltningsmyndigheterna.

Den av motionärerna framförda tanken att tillskapa en »militär expertgrupp»
för att biträda med bedömanden i militärekonomiska och andra

Statsutskottets utlåtande nr B .9.9 år 1958

militära frågor lärer icke vara genomförbar, främst av den anledningen att
det torde vara ogörligt att erhålla en för dv lik grupp önskvärd och lämplig
sammansättning. Ej heller finnes någon anledning antaga, att man genom
eu sådan grupp skulle få sakligt mera riktiga bedömanden än genom direkt
förfrågan hos vederbörande ansvariga myndigheter eller chefer.

Motionärerna ha talat om »slöseri» genom organisatoriska anordningar,
såsom parallellorgan inom staberna in. in. I den mån civilförvaltningen har
tillfälle att yttra sig i organisatoriska frågor och i frågor om personaluppsättning
för olika ändamål — såsom fallet exempelvis är i de årliga medelsäskanden,
som civilförvaltningen har att avgiva i fråga om försvarsgrenarnas
avlöningsanslag — söker ämbetsverket städse pröva behovet av
från militärt håll framförda önskemål om personalförstärkning inte minst
ur denna synpunkt, vilken för övrigt alltid beaktas, då fråga är om organisationsändringar
och personalförstärkningar.

I motionerna framhålles vidare, att en eftersläpning i fråga om moderna
arbetsmetoder skulle känneteckna krigsmakten och att det syntes naturligt,
att en översyn skedde även av de grenar inom försvaret, som rör den civilt
betonade ekonomiska administrationen.

Till följd av den rörlighet som kännetecknar den militärtekniska och militärpolitiska
utvecklingen har försvaret sedan eu följd av år tid efter annan
varit föremål för översyn i organisatoriskt avseende för att allt efter aktuella
och förutsedda behov erhålla den lämpligaste organisationsformen.
Vidare må hänvisas till de undersökningar som statens organisationsnämnd
gjort och alltjämt gör inom försvaret ävensom de fortgående undersökningar
rörande de militära försvarsförvaltningarnas organisation som bedrives
genom 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga. Såväl nämnden som
sagda sakkunniga ha redovisat flera förslag till rationaliseringar, som redan
genomförts eller äro under genomförande. I detta sammanhang bör
även nämnas det omfattande rationaliseringsarbete som för närvarande pågår
inom de större centrala förvaltningarna för att förenkla arbetet, införa
kostnadsbesparande maskiner in. in. De tre tygförvaltande verken ha för
detta ändamål särskilda organisationskontor, och i vissa fall ha speciella
arbetsgrupper bildats för ändamålet.

I detta sammanhang torde även få erinras om den inom finansdepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 april 1958 tillkallade
utredningen angående möjligheterna att göra besparingar inom statsverksamheten
in. in. (se Post och Inrikes tidningar den 21 maj 1958), som
torde komma att beröra förhållandena även inom försvaret.

Den erfarenhet civilförvaltningen har av intendenturpersonalens — intendenters
och förvaltares — handhavande av den militära förvaltningen
ger enligt ämbetsverkets mening på intet sätt stöd för den skepsis gentemot
intendenturkåren, för vilken motionärerna givit uttryck.

Ej heller kan civilförvaltningen ansluta sig till tanken att ställa förvaltningen
vid regementena (motsvarande) under civila direktörer. Erinras må,
att de nuvarande förvaltningsgrensohcfcrna, särskilt tygofficeren och intendenten,
ha viktiga militära befattningar i krigsorganisationen och därför ej
kunna avskaffas, även om fredsarbetet lielt eller delvis skulle övertagas
av annan personal. Ett införande av särskilda direklörstjänster skulle därför
komma att innebära en icke obetydlig dubbelorganisation och i viss mån
en återgång till ett tidigare, för länge sedan avvecklat system. Härtill kommer,
att för tygofficeren och intendenten erfordras militär utbildning och
erfarenhet, icke minst om besparingsmöjligheter i olika hänseenden skola
kunna tillvaratagas inom deras förvaltningsområden. Den av motionärerna
gjorda jämförelsen med ledningen av sjukhusen torde alltså icke vara håll -

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

bar. De begränsade anslag de militära myndigheterna förfoga över göra det
för övrigt nödvändigt för dem att vid planläggandet av sin verksamhet tillse,
att denna utformas och bedrives på sådant sätt att några anslagsöverskridanden
icke uppkomma. Man kan därför icke — annat än möjligen i
fråga om detaljer — göra skillnad mellan, å ena sidan, ansvaret för utbildningens
organisation och bedrivande och, å andra sidan, ansvaret för den
härmed förknippade ekonomien.

Vad slutligen angår anordningen med företagsnämnder må framhållas,
att dylika nämnder sedan åtskilliga år finnas inrättade vid varje arbetsplats
inom försvaret, där antalet arbetare normalt uppgår till minst 25. I
dessa nämnder ingå representanter för truppförband (motsvarande) och
för vid förbandet anställd kollektivavtalsavlönad personal. Då det gäller
de värnpliktigas möjlighet att framföra synpunkter på utbildningen, i trivselfrågor
m. m., finnas enligt generalorder den 8 september 1950 (nr 3163)
vid förbanden inrättade förbandsnämnder, i vilka ingå bl. a. två officerare,
två underofficerare^ tre representanter för fast anställda underbefäl och
meniga, två representanter för den civila personalen samt från varje kompani
(motsvarande), vid vilket värnpliktiga jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen
fullgöra annan tjänstgöring än repetitionsövning, kompaniassistenten
(motsvarande) och ytterligare en värnpliktig. Den av motionärerna efterlysta
anordningen med premiesystem för förslag till förbättringar i skilda
hänseenden är redan införd i fråga om de berörda företagsnämnderna och
kan måhända förtjäna övervägande jämväl beträffande förslag som väckas
inom förbandsnämnderna.

Såsom ovan framhållits har på försvarets område åtskilligt åstadkommits
för att möjliggöra en ekonomisk kontroll av försvarsanslagens användning
samt för att skapa rationella former för den militära förvaltningsverksamheten.
Det oaktat synes det, såsom också inledningsvis uttalats, kunna vara
av värde med en utredning i det syfte motionärerna eftersträva. I varje fall
bör den kunna tjäna syftet att skingra det tvivel som onekligen på sina håll
råder i fråga om det riktiga och praktiska handhavandet av de försvaret
tilldelade anslagsmedlen. Civilförvaltningen har därför icke något att erinra
mot att utredningen kommer till stånd.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och Engdahl,
den sistnämnde föredragande, samt krigsråden Brunskog, Nilsson,
Hallin och Insulander.

Stockholm den 24 september 1958

RAGNAR LUNDBERG

Sven Engdahl

M. Hage

Statsutskottets utlåtande nr B 9!) år 1958

Bilaga (''

Riksdagens statsutskott

Med anledning av Kungl. Maj:ts remiss den 30 juli 1958 får försvarets
sjukvårdsstyrelse härmed avge yttrande i anledning av de vid årets riksdag
väckta motionerna I: B 72 och II: B 93 angående utredning om lämpliga
former för en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning och
en förstärkning av den civila kontrollen över denna förvaltning.

Motionärerna betona vikten av att det tillses att de belopp, som av statsmakterna
ställas till försvarets förfogande, ur ekonomiska synpunkter komma
till rationellast möjliga användning samt att all möjlig sparsamhet
iakttages. I anslutning till detta vill sjukvårdsstyrelsen framhålla att för
vissa av de verksamhetsgrenar för vilka anslagen till försvaret beviljas
skulle krävas större medelstilldelning än den nuvarande för att ernå ett
fullgott resultat av vederbörlig verksamhet. Med ett för knappt tilltaget anslag
kan man med andra ord i vissa fall tvingas stanna vid resultat som
icke nöjaktigt svara mot det anslagna beloppets storlek, medan tillfredsställande
effekt skulle kunnat vinnas även med en relativt blygsam förstärkning
av anslaget.

Sjukvårdsstyrelsen övergår härefter till att granska de av motionärerna
konkretiserade problemställningarna, varvid ämbetsverket begränsar sig
till att beröra hithörande förhållanden inom sitt eget verksamhetsområde.
Av den redogörelse som i det följande lämnas anser sjukvårdsstyrelsen
framgå att de krav på kontroll, effektivitet och sparsamhet, som motionärerna
funnit böra uppställas, i väsentliga delar kunna anses tillgodosedda
såvitt gäller sjukvårdsstyrelsens verksamhetsområde. Till belysande härav
får sjukvårdsstyrelsen anföra följande.

1. Anslagsöverskridanden

Motionärerna ha påtalat att anslagsöverskridanden förekomma rätt ofta
och till stora belopp. För sin del får sjukvårdsstyrelsen emellertid framhålla
att såvitt avser reservationsanslag anslagsöverskridanden icke förekommit
inom styrelsens förvaltningsområde. Vad angår de till sjukvårdsstyrelsens
förfogande stående förslagsanslagen till sjukvård för de olika försvarsgrenarna,
så låta de sig av naturliga skäl svårligen exakt beräknas, varför anslagsöverskridanden
här kunna bli oundvikliga, exempelvis på grund av
ökad sjuklighet, epidemier, större militära övningar.

2. Upphandling av sjukvårdsmateriel inklusive läkemedel

Vid upphandling av sjukvårdsmateriel inklusive läkemedel har sjukvårdsstyrelsen
ett kontinuerligt samarbete med civila myndigheter såsom medicinalstyrelsen,
sjukvårdsberedskapsnämnden, centrala sjukvårdsberedningen
och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Detta samarbete syftar
till ömsesidig information och bistånd samt underlättande av för statsverket
förmånliga inköp. Goda resultat ha härvid i stor utsträckning kunnat ernås.
Huvuddelen av den vid förbanden använda sjukvårdsmaterielen anskaffas
genom central upphandling av sjukvårdsstyrelsen och militärapoteket
eller genom utnyttjande av med leverantörer träffade överenskommelser
(s. k. ramavtal).

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Utöver nyssnämnda samarbete uppehälles en kontinuerlig kontakt med
statens sakrevision och statens organisationsnämnd. Sjukvårdsstyrelsen har
den uppfattningen, att detta samarbete även har förebyggande verkan bl. a.
genom den rådgivning nämnda båda organ meddela. Härutöver må framhållas
det värdefulla stöd som erhålles genom försvarets förvaltningsdirektion
och under denna verksamma samarbetsdelegationer, vilka framför allt
eftersträva att åstadkomma samordning, effektivisering och rationalisering
av den ekonomiska förvaltningen och krigsmaterielanskaffningen.

3. Hushållningen med förbrukningsmateriel

Inom sjukvårdsstyrelsens förvaltningsområde utgöres förbrukningsmaterielen
främst av förbandsmateriel och läkemedel. Förbrukningen härav
kontrolleras fortlöpande av vederbörande truppförbandsläkare samt centralt
av sjukvårdsstyrelsen och militärapoteket. I den centralt bedrivna kontrollen
ingår även granskning genom medicinsk och farmaceutisk sakkunskap.
Det är styrelsens uppfattning, att förbrukningen av ifrågavarande artiklar
motsvarar vad som erfordras för vidmakthållande av en god sjukvård.

4. Utrustning med tekniskt perfektionerad materiel

Vid fastställandet av sjukvårdsutrustningen eftersträvar sjukvårdsstyrelsen
att följa den medicinska utvecklingen och därigenom ge försvarets sjukvårdsenheter
möjlighet att bedriva effektiv sjukvård. Genom prövning under
fälttjänstövningar inom landet och studium av utländska erfarenheter anpassas
utrustningen efter krigets krav. En vägledande princip är härvid
att sjukvårdsmaterielen skall kunna användas under svåra förhållanden och
exempelvis utan tillgång till byggnader etc. Fastställandet av utrustningen
sker i intimt samarbete med civila vetenskapliga råd samt civila experter
verksamma inom sjukvården.

5. Organisatoriska anordningar i rationaliserings- och besparingssyfte

Den öppna förbandssjukvården är fortlöpande föremål för rationalisering
för att nedbringa vänte- och behandlingstider. Den slutna vården på garnisonsorter
där två eller flera förband äro förlagda centraliseras efter hand
för att få till stånd ett effektivt utnyttjande av vårdplatser och sjukvårdspersonal
samt för att friställa sjukhusutrymmen för andra ändamål. Härvid
samarbetar sjukvårdsstyrelsen bl. a. med fortifikationsförvaltningen och
av denna anvisade civila tekniska experter.

I fråga om försvarssjukvårdens centrala ledning, som enligt gällande
ordning är fördelad på försvarets sjukvårdsstyrelse och försvarsgrenarnas
sjukvårdsorgan, må erinras att en omorganisation därav sedan länge varit
föremål för överväganden. Meningarna om den lämpligaste organisationsformen
ha härvid varit mycket delade. Vissa samarbetsformer som under
senare år utbildats mellan försvarsgrenscheferna och sjukvårdsstyrelsen
ha visat sig ändamålsenliga. De sakna emellertid underlag i gällande instruktioner.
Erinras må härvid, att riksdagens år 1957 församlade revisorer
uttalade sig för eu långtgående samordning av försvarssjukvårdens
olika grenar samt att 1958 års riksdag (SU nr B 34; Rskr nr B 56) biträtt
revisorernas förslag, att en förnyad översyn av den militära sjukvårdens
organisationsformer måtte verkställas.

Sjukvårdsstyrelsen anser sig slutligen icke kunna underlåta att beröra
vad motionärerna på sid. 8 anfört angående sjukvård och sjukhusförval t -

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

ning. Jämförelsen med civil sjukhusorganisation har visserligen gjorts närmast
i samband med diskussion av den militära intendenturförvaltningen. Då
emellertid den av motionärerna lämnade redogörelsen för civil sjukhusförvaltning
av idag är missvisande, kan sjukvårdsstyrelsen icke låta den stå
oemotsagd. Det faktiska läget för närvarande är — om man bortser från den
speciella organisationen i storstäderna exempelvis Stockholm och Göteborg
där särskilda sjukhusdirektörer finnas — att endast inom tre landstingsområden
sjukhusdirektör finnes tillsatt såsom chefstjänsteman, nämligen
vid lasaretten i Lund, Umeå och Boden, vilka samtliga inta en särställning.
Dessutom är en dylik organisation vid lasarettet i Sundsvall för närvarande
under utredning. Härjämte må framhållas att den allmänna meningen inom
medicinsk sakkunskap torde vara, att det är förenat med stora risker för
rationell sjukhusvård att lägga chefskapet i händerna på andra än läkare.
Av intresse är härvid att ta del av medicinalstyrelsens den 19 december 1956
avgivna yttrande över sjukhuslagstiftningskommitténs förslag till ny sjukhuslag.
Medicinalstyrelsen framhöll där bl. a. att den medicinska vården
vore sjukhusets verkliga funktion och att det syntes självklart att ledningen
borde ligga i läkares hand. Den medicinska ledningen bleve snarast nödvändigare
ju större och mer specialiserat ett sjukhus vore. Medicinalstyrelsen
har därmed icke förnekat behovet av ökad ekonomisk sakkunskap till hjälp
vid sjukhusens ledning.

Sjukvårdsstyrelsen har med vad nyss anförts velat påvisa att såväl fakta
som problem rörande ledningen av sjukhusförvaltning ingalunda äro sådana
som motionärerna sökt göra gällande.

Åberopande det anförda får försvarets sjukvårdsstyrelse uttala att, enär
sådan utredning som motionärerna föreslagit enligt sjukvårdsstyrelsens mening
i allt väsentligt skulle komma att beröra andra delar av försvarsväsendet
än sjukvårdsstyrelsens verksamhetsområde, sjukvårdsstyrelsen saknar
anledning att för sin del tillstyrka att sådan utredning kommer till stånd.

I detta ärendes handläggning ha förutom undertecknade Hesselblad och
Eriksson, den senare föredragande, t. f. byråöverläkaren Järnmark, samtliga
byråchefer ävensom regementsofficeren ur generalstabskåren överstelöjtnanten
Hamilton deltagit.

G. HESSELBLAD
Tf generalläkare

Karl Eriksson

Clas Malmberg

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Bilaga I>

Till riksdagens statsutskott

Genom remiss den 30 juli 1958 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets förvaltningsdirektion
att avgiva yttrande över inom riksdagens första kammare
av herr Branting in. fl. (I: B 72) och riksdagens andra kammare avherr
Blidfors in. fl. (II: B 93) väckta motioner angående utredning om
lämpliga former för en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning.
Med anledning härav får förvaltningsdirektionen anföra följande:

Motionärerna anför inledningsvis bl. a.:

»När nu, i samband med krigsmaktens omgestaltning och modernisering,
så betydande och alltjämt ökande belopp kommer att ställas till
försvarets förfogande, måste också enligt vår mening kravet skärpas,
att ifrågavaraande medel ur ekonomiska synpunkter kommer till rationellast
möjliga användning och att all möjlig sparsamhet iakttages.
Frågan aktualiseras alltså om betryggande garantier nu föreligger
gentemot varje form av misshushållning eller slöseri, vare sig saken
gäller de anslagna medlen och materialförvaltningen eller personalens
och de värnpliktigas tid.»

Vad sålunda av motionärerna anförts berör spörsmål, som icke allenast
ur allmänt ekonomiska aspekter utan även ur det positiva försvarsintressets
synpunkt är synnerligen betydelsefulla. Det är därför av största vikt
att de i motionerna antydda problemställningarna ges allsidigast möjliga
belysning. Av det återgivna citatet framgår att det framförallt är två frågeställningar,
som kräver uppmärksamhet, nämligen

A. kravet på skärpning av ekonomiskt bästa användning och sparsamhet
med de till förfogande ställda, ökande medlen samt

B. undersökning om nu rådande förhållanden effektivt garanterar hinder
gentemot slöseri med medel eller misshushållning med personal och
materiel.

Vidkommande den första frågan pekas på åtskilliga företeelser i den
ekonomiska förvaltningen inom krigsmakten, som enligt motionärernas
uppfattning ter sig mindre tillfredsställande, främst följande:

1. Förekomsten av anslagsöverskridanden i militärbudgeten.

2. Riksdagens försättande i tvångslägen genom att anslagsöverskridanden
mer eller mindre medvetet utnyttjas såsom incitament till ökade anslag
för krigsmakten.

3. Slöseri med tid vid utbildning av militär personal.

4. Misshushållning med förbrukningsmateriel, motorbränsle och övningsainmunition.

5. Oekonomiskt förfarande vid beställning och inköp av tygmateriel.

6. Slöseri genom ur militär synpunkt meningslösa anordninigar och anskaffningar
in. m.

7. Slöseri i organisationen, uppsplittring mellan försvarsgrenarna, parallellorgan
inom staber m. m.

8. Ekonomisk misshushållning genom anskaffning av tekniskt perfektionerad
men fältmässigt mindre hållbar materiel samt

9. Eftersläpning inom krigsmakten ifråga om moderna arbetsmetoder.

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Till vad i motionerna i dessa frågor anförts vill direktionen, i de delar
direktionen har anledning uttala sig, foga följande kommentarer (hänvisningar
till textsidor avser motionen i första kammaren 1958: 433).

1. Ans lags överskridanden

Det har vid enstaka tillfällen förekommit att beställningar planerats och
utlagts på sådant sätt, att medelsanvisningar utöver dem, som av riksdagen
förutsatts vid riksstatsanslagens ursprungliga anvisande, blivit ofrånkomliga.
Detta gäller samtliga huvudtitlar, samt speciellt anslag till statlig investeringsverksamhet.
Det enda mer markanta exemplet inom krigsmakten
är, såvitt direktionen har sig bekant, det under budgetåret 1957/58 uppkomna
läget ifråga om flygvapnets materielanskaffning. En flyktig genomgång
av några års riksdags- och andra handlingar visar att sådana tendenser
till överskridanden merendels betingats av omständigheter, varöver de
anslagsförvaltande myndigheterna icke rimligtvis kunnat råda, exempelvis
oförutsedda prisstegringar. Direktionen vill icke bestrida, att beställningar

o. dyl. stundom utlagts med utgångspunkt från kalkyler, som i vissa avseenden
icke hållit, men vill på det bestämdaste bestrida att detta skulle vara
något för krigsmakten speciellt kännetecknande. I detta sammanhang torde
höra framhållas, att prissättningen för materielleveranser numera är rörlig
i förhållande till löne- och prisstegringar. Den tekniska utvecklingen är
snabb och föranleder språngvisa kostnadsstegringar, varför det är omöjligt
att i detalj förutse hur förskjutningen på i regel flera år mellan tidpunkten
för äskandenas ingivande och betalningarnas verkställande kommer
att påverka betalningsutfallet. Utöver de nyss antydda svårigheterna må
nämnas att IV. huvudtitelns totala anslagssumma i riksstaten under senare
år successivt undergått en reell minskning, vilken icke rimligtvis kunnat
eller bort förutses av de anslagsförvaltande myndigheterna, då de i syfte att
förbilliga anskaffningen med stöd i av riksdagen godkända materielplaner
utlagt långa och framåtsyftande beställningar. I dessa hänseenden torde
1958 års försvarsbeslut inrymma möjligheter till förbättringar.

H. Anslagsöverskridanden såsom incitament till ökade medelskrav (s 3)

Direktionen har för sin del icke kännedom om några konkreta exempel
inom IV. huvudtiteln på sådana företeelser (s 3) men kan väl föreställa sig
att såväl därstädes som på andra håll tankar på att låta anslagsöverskridanden
kompensera förment otillräckliga anslag eller utgöra ett incitament
till ökade anslag emellanåt kommer till uttryck. Problemställningar av denna
art har varit föremål för behandling inom olika förvaltningsområden,
t. ex. nyligen i Stockholms kommunalförvaltning. Direktionen delar för sin
del helt motionärernas uppfattning, att riksdagen ej får försättas i tvångslägen.
Garanti mot missbruk härutinnan hör ligga i att regeringsformen
icke tolererar anslagsöverskridanden.

Vad beträffar riksdagens möjligheter att erhålla en effektivare inblick
i försvarsutgifterna finner direktionen svårförståeligt, att den årliga prövningen
i statsutskottet av i Kungl. Maj:ts propositioner ju. fl. handlingar
framlagda äskanden och motiveringarna härför i form av redovisade planer
in. in., liksom den årliga granskningen hos riksdagens utskott och hos
dess revisorer, icke skulle ge riksdagen tillräcklig inblick i frågor berörande
krigsmaktens ekonomi. Det torde emellertid icke falla inom direktionens
kompetensområde att närmare ingå på denna fråga.

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

3. Slöseri med tid vid utbildning av militär personal (s 5, mom 1)

Förvaltningsdirektionen har icke anledning uttala sig i denna fråga.

4. Misshushållning med förbrukningsmateriel in. m. (s 5, mom 2)

Att till militär tjänstgöring inkallade personer skulle dra sig för erforderliga
angivelser eller att det icke i nuläget skulle vara möjligt att i full
trygghet göra påpekanden till någon institution, som icke sysslar med ansvarsfrågor
utan uteslutande med praktisk verksamhet i militärförvaltningen,
ter sig för direktionen som ett överraskande uttalande. Vid förbanden
finnes förbandsnämnder, i vilka dylika frågor kan diskuteras och där
de värnpliktiga själva utgör den långt övervägande majoriteten. Utanför militärförvaltningen
finnes sakrevisionen och organisationsnämnden, som utan
att regelmässigt befatta sig med ansvarsfrågor mottager förslag till förbättringar
och effektivisering inom samtliga förvaltningsområden. De på sid 9
i motionen föreslagna premierna till värnpliktiga, som kan komma med
praktiska förslag till förbättringar, synes direktionen vara en tanke, som
i mån av medelstillgång förtjänar att övervägas.

5. Oekonomiskt förfarande vid beställning och inköp av tggmateriel
(s 6, mom 3)

Huruvida industriens vinstmarginaler ifråga om militärleveransema tål
reduceringar eller (s 4) bristen på konkurrens indirekt kan betyda uppskörtning
av staten vid krigsinaterielleveranser är en fråga, som direktionen
i detta sammanhang svårligen kan uttala sig om. Frågan om vinstmarginalernas
storlek inrymmer emellertid problem av strukturellt ekonomisk
natur, som torde falla utanför direktionens kompetensområde. Det bör dock
framhållas, att de militära förvaltningarnas inköpsavdelningar bildats och
organiserats i syfte att skapa garantier för ett affärsmässigt fullgott handlande
från krigsmaktens sida.

6. Slöseri genom meningslösa anordningar (s 6, mom 4)

Motionärerna framkastar tanken på att — till bot mot rubricerade missförhållanden
— från krigsmakten avskilja en expertgrupp, som skulle stå
till det civila samhällets förfogande för extra-bedömanden i inilitärekonomiska
frågor. Eftersom dess arbetsuppgifter synbarligen skulle åsyfta rent
militära överväganden och gruppen skulle avskiljas från krigsmakten torde
meningen vara, att den bör vara sammansatt av personer anställda inom
försvaret. Tillkomsten av en sådan grupp kan knappast göra dess medlemmar
mindre bundna än före avskiljandet, men kan väl leda till en försening
av de berörda bedömningsfrågornas handläggning. Utan att a priori
ställa sig avvisande till nya former av militär konsultverksamhet, tror direktionen
att det i motionen skisserade organet knappast kan lämna ökade
garantier för de av motionärerna eftersträvade resultaten.

Direktionen verkar i dessa hänseenden för kontinuerligt samarbete mellan
militär, industriell och annan civil expertis och medverkar aktivt för
tillskapandet av nya samarbetsformer.

7. Slöseri genom brister i organisationen, parallellorgan, uppsplittring
mellan vapenslagen m. in. (s 7, mom 5)

Såsom motionärerna framhållit pågår för närvarande utredning av hithörande
frågor. I avvaktan på resultatet härav vill direktionen inte göra
annat uttalande än, att förbättringar i olika avseenden överväges och planeras.

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

8. Ekonomisk misshushållning genom krigsmaktens utrustande med tekniskt
perfekt men fältmässigt mindre hållbar krigsmateriel (s 7, mom 6)

Den prov- och försöksverksamhet, som kontinuerligt föregår materielanskaffningen,
är intensiv och i konsekvens härmed kostnadskrävande. De
härför nerlagda merkostnaderna motverkar den negativa verkan, som motionärerna
befarar kunna ligga i kravet på att materielen alltid skall vara
så tekniskt perfekt som möjligt. Direktionen finner angeläget att utrustningen
inom ramen för tillgängliga resurser hålles tekniskt fulländad och
vill icke göra avkall härpå. Direktionen ser för övrigt ingen möjlighet till
lösning av frågan, hur eller var den svenska krigsmaterielen skulle kunna
utprovas under »en krigsverklighets hårdhänta och primitiva förhållanden».

9. Eftersläpning ifråga om moderna arbetsmetoder inom krigsmakten (s 8)

Organisationsundersökningar pågår ständigt. Direktionen verkar för ett
fortlöpande arbete i dessa frågor. Genomgripande organisationsundersökningar
har nyligen genomförts av 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga.

Det är obestridligt att de militära förvaltningarna tillhör de i fråga om
såväl personal som förvaltningsuppgifter största ämbetsverken inom statsförvaltningen.
De resurser som står till dessa ämbetsverks förfogande för
genomförande av rationaliseringsåtgärder är större än de resurser, som står
till olika civila ämbetsverks disposition. Att sådana resurser i stor utsträckning
utnyttjas är otvivelaktigt. De erfarenheter förvaltningsdirektionen vunnit
ger vid handen, att de militära förvaltningarna i flera avseenden hunnit
längre i rationaliseringshänseende än flertalet ämbetsverk inom den civila
statsförvaltningen. Detta utesluter givetvis icke att mycket återstår att göra.
Ett intensivt studium av möjligheterna att ytterligare rationalisera arbetslörfarandet
genom mekanisering av administrativa arbetsprocedurer pågår.

Å andra sidan hämmas möjligheterna att genomföra rationaliseringsåtgärder
genom vissa för all offentlig förvaltning speciellt utmärkande förhållanden,
exempelvis trögheten inom administrationen och restriktiviteten
i fråga om möjligheterna alt skapa modernare arbetsförhållanden. Det kan
sålunda förekomma, att när man vill inrätta befattningar eller löner avsedda
att trygga tillgången på för fortsatt rationalisering lämplig personal och
i delta syfte förordar, att kostnaderna skall täckas genom indragning av
existerande tjänster, beslut om indragning av sistberörda tjänster fattas
utan att de medel, som erfordras för fortsatt rationalisering, beviljas. Detta
förhållande har särskilt påpekats i en skrivelse från överbefälhavaren till
chefen för försvarsdepartementet den 9 april 1957.

Det är enligt direktionens uppfattning ej erforderligt all här närmare diskutera
de allmänt kända förhållanden, som sammanhänger med svårigheterna
att inom offentlig förvaltning åstadkomma den rörlighet inom personalkårerna
eller den lönesättning för vissa arbeten, som anses önskvärd
för åstadkommande av all önskad rationalisering. Direktionen bär här endast
velat konstatera att problemställningen existerar och att den är väl
känd även i andra länder.

I sammanhanget må framhållas, alt direktionen tidigare, bl a i yttrande
till den ännu icke avslutade rationaliseringsutredningen, påtalat de svårigheter,
som uppkommer i förvaltningarnas löpande arbete genom afl den
kvalificerade förvaltningspersonalen i alltför stor utsträckning får använda
arbetstid för att besvara frågor från ständigt pågående utredningar av olika
slag rörande de administrativa arbetsformerna. Härigenom berövas förvalt15
Bihang till riksdagens protokoll 1958. G sand. Xr 11 99

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

ningspersonalen mycket av den arbetsro, som är nödvändig för fullföljande
av en intensiv rationaliseringsverksamhet. Direktionen vill också erinra om,
att den stränga gränsdragning mellan å ena sidan löneanslag och å andra
sidan övriga anslag, som är regel inom statsbudgeten i vissa fall, speciellt
när fråga är om tillverkning, vård och förvaring av materiel, kan försvåra
möjligheterna att bedöma kostnaderna för olika kostnadsställen och därmed
försvaga det incitament till rationalisering, som kostnadsredovisningen
i dylika fall borde innefatta. Direktionen vill i detta avseende hänvisa till
vad direktionen anfört i sitt utlåtande 31/1 1957 över förslag till ändrad
litelredovisning för försvaret.

I vad avser spörsmålet huruvida garantier nu föreligger gentemot varje
form av misshushållning eller slöseri ges i motionerna en analys av funktioner
och arbetsmetoder ävensom kompetensområden för flera statliga kontrollorgan,
bl a sakrevisionen, organisationsnämnden, riksdagens revisorer,
statsutskottet samt MO. Sammanfattningsvis anför motionärerna att den
av dessa organ bedrivna verksamheten icke följer och uppenbarligen icke
kan följa den av dem kontrollerade militära ekonomiska förvaltningen under
dess dagliga praxis och utformning — organen anses träda i funktion
först då en ekonomisk skada redan inträffat. Man skulle därför icke enligt
motionärernas mening med fog kunna påstå att de nämnda organens kontrollverksamhet
täcker hela fältet eller skapar full trygghet i fråga om möjligast
rationella bruk av anslagsmedlen.

Den sålunda givna framställningen må vara kännetecknande för vissa av
de angivna organen. Att sakrevisionen och organisationsnämnden skulle
sakna möjligheter att effektivt följa krigsmaktens ekonomiska verksamhet
eller att de icke ägnar sig åt löpande, positivt syftande rationaliseringsverksamhet
synes felaktigt. Ett studium av de nämnda myndigheternas verksamhet
torde utvisa, att det just är den framåtsyftande, förebyggande efiekten,
som är den viktigaste i deras verksamhet. I organisationsnämnden
finnes en särskild militär avdelning, som kontinuerligt utför systematiska
organisations- och rationaliseringsundersökningar inom krigsmakten och
sakrevisionens granskning av upphandlingsverksamheten är icke främst
korrigerande utan rådgivande. I vart fall har man inom krigsmakten erfarenhetsmässigt
tolkat de nämnda organens verksamhet på detta sätt. Direktionen
vill ävenledes erinra om sin egen verksamhet, som åsyftar samordning,
effektivisering och rationalisering av framförallt den ekonomiska
förvaltningen och krigsmaterielanskaffningen inom försvaret. Direktionen
har visserligen små personella resurser och än så länge endast några års
verksamhetstid bakom sig men följer med uppmärksamhet de av motionärerna
antydda problemställningarna. Genom föredragning av principfrågor
av samordnings- och effektiviseringskaraktär i direktionen skapas kontinuerligt
förutsättningar för ett enhetligt, förvaltningsmässigt tänkande
på högsta nivå. Om man vill uppnå ökade resultat från den av de ovan angivna
organen bedrivna kontroll- och rationaliseringsverksamheten inom
krigsmakten, bör något eller några av dessa organ förstärkas. Antalet organ
bör icke ökas.

Direktionen vill avslutningsvis understryka, att en allsidig diskussion av
nu berörda, för krigsmakten viktiga spörsmål, är värdefull. Även om direktionen
i åtskilliga hänseenden icke kunnat vare sig vitsorda motionärernas
framställning av vissa förhållanden eller instämma i deras förslag till
lösningar av olika problem, har den funnit vissa lämnade förslag värda be -

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

aktande och har tolkat innebörden i motionerna såsom uttryck för ett positivt
värnande om försvarets bästa.

I handläggningen av detta ärende har deltagit ledamöterna von Sydow,
ordförande, Hedqvist, Kring, Jedeur-Palmgren, Rapp, Sahlin och Hagnell
ävensom undertecknad Murray, föredragande.

Enligt försvarets förvaltningsdirektions beslut
CARL MURRAY

Tore Palm

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Bilaga E

Till riksdagens statsutskott

Sedan fortifikationsförvallningen av Kungl. Maj :t anmodats att till statsutskottet
avgiva yttrande över tvenne inom riksdagens första kammare av
herr Branting m. fl. (I: B 72) och riksdagens andra kammare av herr Blidfors
in. fl. (II: B 93) väckta likalydande motioner i rubricerade ärende, får
fortifikationsförvaltningen härmed anföra följande.

För fortifikationsförvaltningens del synes anledning endast förefinnas
att dröja vid vissa avsnitt av motionerna.

Vad först angår punkten 3 vill fortifikationsförvaltningen framhålla, att
det inom ämbetsverkets upphandlingsverksamhet icke är fråga om speciell
materiel utan att denna anskaffas i fria marknaden under normal konkurrens.
Likartade förhållanden gälla beträffande förvaltningens entreprenadverksamhet.
Entreprenaderna utbjudas på den allmänna byggnadsmarknaden
och konkurrensen mellan anbudsgivarna torde icke vara mindre än
inom motsvarande civila verksamhet.

Vidkommande härefter punkten 4 vill ämbetsverket erinra om att planeringen
av de fortifikatoriska anläggningarna intimt hänger samman med
den strategiska och taktiska planläggningen och är resuliatet av en växelverkan
mellan strategiska och taktiska, befästningstekniska och ekonomiska
bedömanden. Det synes därför orealistiskt att föreställa sig, att självständiga
bedömanden av avgörande betydelse rörande behovet av befästningsanläggningar
och dylikt skulle kunna förväntas från en fristående expertgrupp,
som icke ägde inflytande över eller ansvar för den strategiska
och taktiska planläggningen.

Även med den bästa planläggning kan det emellertid givetvis inträffa att
utförda anläggningar kunna minska i betydelse på grund av förändringar
i de militärpolitiska eller tekniska förutsättningarna. Då de avgörande besluten
måste grundas på de förutsättningar, som vid tillfället äro kända,
kunna sådana situationer icke alltid undvikas, därest tillfredsställande
krigsberedskap skall upprätthållas.

Beträffande punkten 5 och frågan om »slöseri» genom organisatoriska
anordningar kan fortifikationsförvaltningen för sin del anföra följande.

Den av statsmakterna innevarande år beslutade omorganisationen av
den centrala ledningen av försvarets fastighetsförvaltning innebär en rationalisering
av verksamheten i den av motionärerna åsyftade riktningen.

Beträffande den regionala verksamheten är att märka, att denna numera
är förlagd till militärbefälsstaberna icke endast för arméns del utan även
för flygvapnets.

Beträffande förvaltningen av flygvapnets fastigheter råder en dualism
såtillvida, att flygfälten lyda under flygförvaltningen och återstoden under
fortifikationsförvaltningen. Förslag har emellertid väckts att förvaltningen
av flygfälten skulle överföras till fortifikationsförvaltningen. Genom beslut
den 26 september 1958 har Kungl. Maj :t uppdragit åt 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga
att utreda denna fråga.

På sidan 7 i motionen ha motionärerna tagit upp frågan om »en förstärkning
av den civila uppsikten och inflytandet över försvarsmaktens ekonomiska
angelägenheter». I detta avseende må såvitt angår fortifikationsförvaltningens
ämbetsområde till en början erinras om att, alltsedan ämbets -

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

verkets tillkomst år 1948, det civila inflytandet på de tekniska och ekonomiska
områdena är organisatoriskt sett tillfredsställande tillgodosett. I detta
sammanhang vill ämbetsverket emellertid understryka vikten av att lönerna
till den civila personalen — främst den tekniska — fastställas på en
sådan nivå, att verkligt kvalificerad personal kan erhållas.

Den nya regionala och lokala organisationen för försvarets fastighetsförvaltning,
vilken trätt i kraft år 1957, innebär ett ökat civilt inflytande på
den ekonomiska förvaltningen. I militärbefälsstaberna handhavas sålunda
nybyggnads- och underhållsarbeten av en byggnadsdirektör, som i huvudsak
har ställning som förvaltningsgrenschef och är ansvarig föredragande för
militärbefälhavaren.

Vid regementen, skolor in. ni. äro förvaltningsåtgärderna inom fortifikationsförvaltningens
förvaltningsområde så intimt förknippade med tjänsten
i övrigt, att det icke låter sig göra att, som motionärerna ifrågasatt, överflytta
högsta ansvaret för byggnadsverksamheten från chefen till en civil
befattningshavare. Chefen biträdes emellertid av en vid militärbefälsstaben
placerad driftingenjör, som på sin lott har flera förband, skolor etc. De
anslag på ifrågavarande område, som ställas till lokal chefs förfogande,
äro dessutom av jämförelsevis ringa omfattning.

Slutligen är i detta hänseende att anmärka, att i fortifikationsförvaltningens
organisation ingå två civila överinspektörer, genom vilkas verksamhet
ämbetsverket uppehåller en kontinuerlig insyn i fastighetsförvaltningen
och byggnadsverksamheten vid de regionala och lokala myndigheterna.

Vad som i motionen säges angående anslagsöverskridanden ger fortifikationsförvaltningen
anledning att anföra följande. Den byggnadsverksamhet,
som bedrives inom ämbetsverkets förvaltningsområde, omfattar till
avsevärd del stora objekt, vilka kräva flera år för sitt färdigställande. I ett
skede med sjunkande penningvärde är det under sådana förhållanden naturligt
att de ursprungliga kostnadsberäkningarna icke kunna visa sig hållbara
vid de förändrade prislägen som efter hand uppkomma under byggnadstiden.
Tilläggsanslag för täckande av prisstegringar bliva i sådana fall
ofrånkomliga. Denna ordning har accepterats av statsmakterna och är även
den enda möjliga, om de av statsmakterna godkända byggnadsprogrammen
skola kunna fullföljas. Det bör även framhållas, att de större byggnadsanslagen
som regel äro uppdelade på årliga delposter, vilka för varje år
underställas Kungl. Maj :ts och riksdagens prövning. Statsmakterna behålla
sålunda en fortlöpande kontroll över utvecklingen på detta område.

Fortifikationsförvaltningen kan för sin del icke finna att behov föreligger
av en parlamentarisk utredning rörande effektivisering av krigsmaktens
ekonomiska förvaltning och avstyrker därför att en sådan utredning
lillsättes.

Stockholm den 29 oktober 1958

GUNNAR CHRISTIANSON

Sven Gunnar Thorsell

Kjell Sjöstedt

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Bilaga F

Till riksdagens statsutskott

Uti skrivelse från försvarsdepartementet den 30 juli 1958 har armétvgförvaltningen
anbefallts att till riksdagens statsutskott inkomma med yttrande
över inom riksdagens första kammare av herr Branting m fl (I: B
72) och riksdagens andra kammare av herr Blidfors m fl (II: B 93) väckta
motioner angående utredning om lämpliga former för en effektivisering av
krigsmaktens ekonomiska förvaltning in in. Till åtlydnad härav får armétygförvaltningen
— med instämmande i ett av försvarets förvaltningsdirektion
till statsutskottet avgivet yttrande över sagda motioner, av vilket
yttrande ämbetsverket erhållit del — härmed för egen del anföra följande.

Enligt den för armétygförvaltningen gällande provisoriska instruktionen
av den 18 juni 1954 (införd i Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret A
nr 43/54) utövar ämbetsverket under Kungl Maj :t i tekniskt och ekonomiskt
avseende högsta ledningen av och uppsikten över tygförvaltningen
vid armén. I utövandet av sin ämbetsbefattning åligger det ämbetsverket,
bland annat, att anskaffa tygmateriel och ammunition för armén, att ombesörja
att arméns tygmateriel och ammunition hålles i tidsenligt och brukbart
skick, att övervaka att armén tillhörande och övriga armétygförvaltningen
underställda förråd äro i fullständigt och gott skick, att, i vad angår
armétygförvaltningens ämbetsområde, utöva kontroll ifråga om handhavandet
av förvaltningsärendena hos underlydande myndigheter ävensom
tillse, att en ändamålsenlig hushållning med medel och materiel m m äger
rum. I enlighet med den huvudförvaltningsprincip, som stadsfästs i försvarets
anskaffningskungörelse (SF nr 470/1954), anskaffar armétygförvaltningen
dessutom i stor utsträckning tygmateriel och ammunition in m för
försvaret i dess helhet.

Med hänsyn till armétygförvaltningens uppgift enligt ovan ligger det givetvis
främst i ämbetsverkets intresse att verka för att av statsmakterna
anslagna medel för anskaffning och underhåll av tygmateriel och ammunition
bliva utnyttjade med största omtanke, förutseende och sparsamhet.
Ämbetsverket ansluter sig därför till det av motionärerna framställda kravet
på att till försvarets förfogande ställda medel ur ekonomiska synpunkter
komma till rationellast möjliga användning och att all möjlig sparsamhet
iakltages.

I motsats till vad motionärerna därutinnan uttalat har emellertid armétygförvaltningen
för sin del icke funnit behov föreligga av en förstärkt civil
kontroll över krigsmaktens ekonomiska förvaltning. Med avseende å den
av ämbetsverket bedrivna förvaltnings- och kontrollverksamheten må framhållas,
att den förvaltningsreform, som enligt 1954 års riksdagsbeslut genomfördes
beträffande försvarets centrala förvaltningsmyndigheter, innefattade
en ej obetydlig förstärkning av det civila inslaget inom förvaltningen,
bland annat genom inrättande av en särskild inköpsavdelning för
handhavande av den merkantila och upphandlingstekniska delen av ämbetsverkets
inköpsverksamhet. Flertalet av de ledande posterna inom armétygförvaltningen
upptogos därvid såsom alternativt militära, civilmilitära
eller civila, detta i syfte att genom möjligheten till urval inom skilda personalkategorier
erhålla den för respektive befattning lämpligaste innehavaren.
Den civila personalen i övrigt inom ämbetsverket utgör numera cirka

Statsutskottets utlåtande nr B U''J dr l''J58

90 % av det totala antalet befattningshavare. Armétygförvaltningen vill
därjämte i detta sammanhang understryka betydelsen av de redan nu befintliga,
av motionärerna närmare angivna civila kontrollorganen, vilka i
skilda hänseenden utöva kontroll över den militära förvaltningsverksamheten.
Härvid förtjänar särskilt framhållas den verksamhet, som bedrives
av statens sakrevision för kontroll av förvaltningarnas upphandlingsverksamhet,
vilken verksamhet — åtminstone såvitt avser armétygförvaltningens
arbetsområde — hittills tagit sig uttryck jämväl i ett samrådsförfarande
av ej obetydlig omfattning. Enligt ämbetsverkets uppfattning torde ovan
angivna förhållanden få anses utgöra en tillfredsställande garanti för att
försvarsgrensförvaltningarnas verksamhet, särskilt i vad avser den ur ekonomisk
synpunkt så betydelsefulla anskaffningsverksamheten, handhaves
på sätt, som rimligtvis bör utesluta misstanke om slöseri, misshushållning
eller eljest oekonomiska åtgärder.

Vad angår de av motionärerna angivna exemplen på områden inom den
militära verksamheten, där »slöseri» kan förekomma, må anföras följande.

1. »Slöseri med tid vid utbildning av värnpliktig och annan militär personal.
»

Då de under ifrågavarande avsnitt framförda synpunkterna icke torde
avse förhållanden inom armétygförvaltningens verksamhetsområde, har
ämbetsverket för sin del icke ansett särskilt uttalande härutinnan påkallat.

2. »Misshushållning med förbrukningsmateriel, motorbränsle, övningsammunition
etc.»

Till främjande av god hushållning med förbrukningsmateriel och andra
förnödenheter har ämbetsverket uti gällande tygförvaltningsinstruktion
meddelat ett flertal föreskrifter. Från truppförråd utlämnas förbrukningsmateriel
som regel endast mot beställning, som behovsprövas i den utsträckning
som är möjligt. Kostnaderna för uttagna förnödenheter skola härvid belasta
till truppförbandens förfogande ställda medel från arméns anslag till
underhåll av tygmateriel m in.

Genom bestämmelser i allmän motormaterielinstruktion samt föreskrifter
införda i tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret ha vidare bestämmelser
meddelats till förebyggande av mindre motiverade körningar med försvarets
motorfordon.

Vad angår förbrukningen av övningsammunition utfärdas bestämmelser
av chefen för armén, innefattande närmare föreskrifter rörande förbandens
tilldelning av dylik ammunition. Vidare har armétygförvaltningen genomfört
ett redovisningssystem, enligt vilket truppförbanden med bibehållande
av viss valfrihet beträffande önskade typer av ammunition få inom en för
varje år fastställd ekonomisk ram rekvirera och förbruka ammunition för
övningar.

3. »Oekonomiskt förfarande vid beställningar och inköp av s k tygmateriel,
vapen och dylikt.»

Vid inköpsavdelningens uppsättande år 1954 eftersträvades alt på ledande
poster erhålla inköpare med omfattande erfarenhet från civil verksamhet
samt med ingående kännedom om de grenar av näringslivet, som hade anknytning
till det avsedda tjänsteområdet. Inköpsavdelningen har därefter
med iakttagande av bestämmelserna angående statlig upphandling sökt
tillämpa de principer, efter vilka ett rationellt inköpsarbete bedrives inom
det civila näringslivet. I ämbetsverkets arbetsordning ha vidare meddelats
bestämmelser av innebörd att, då ett sakorgan tagit kontakt med en tillverkare
rörande exempelvis ett utvecklingsuppdrag, samråd skall ske med inköpsavdelningen,
så snart fråga uppstår om uppgörelse av ekonomisk art,
detta i syfte bland annat att inköpsavdelningen — i förekommande fall i

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

samråd med juridiskt utbildade befattningshavare vid administrativa bv|''an
skall kunna verka för en sådan avtalsutformning, att ämbetsverket
icke blir bundet alt utlägga beställning å serieleverans hos här avsedd tillverkare.

För erhållande av så förmånliga priser som möjligt verkställer armétygförvaltningen
koncentrerade inköp av härför lämpade materielslag i och
för central lagerhållning. Vidare upprättas genom ämbetsverkets försorg
i relativt stor utsträckning ram- och rabattavtal, som även kunna komma
andra försvarsgrenar tillgodo.

I anslutning till det ovan anförda må framhållas, att ämbetsverket vid
införande av sådana nya materieltyper, som ha nära anknytning till i civila
livet använd materiel, eftersträvar att såvitt möjligt ge materielen eller däri
ingående detaljer samma utformning som motsvarande materiel för civilt
bruk, i syfte bland annat att erhalla största möjliga priskonkurrens.

4. » Slöseri genom ur militär synpunkt meningslösa anordningar, anläggningar
eller anskaffningar.»

De av armétygförvaltningen disponerade, genom fortifikationsförvaltningens
försorg utförda bergrummen användas huvudsakligen för uppläggning
av den krigstygmateriel och ammunition, som jämlikt krigsmaterielreglementets
bestämmelser för krigsmaktens försörjning i krig måste tillförsäkras
en i möjligaste mån fullt betryggande förvaring. Kapitalinvesteringen
i dessa anläggningar är ringa i förhållande till värdet av däri förvarad
materiel och ammunition.

5. »’Slöseri’ genom organisatoriska anordningar, såsom parallellorgan
inom staberna, onödig uppsplittring mellan vapenslagen samt övriga organisatoriska
överbelastningar.»

Mellan armétygförvaltningen och övriga centrala förvaltningsmyndigheter
inom försvaret förekommer ett intimt samarbete till förebyggande av
dubbelarbete inom skilda organisationsenheter. För närvarande finnas för
ändamålet ett flertal samarbetsdelegationer, för vilka försvarets förvaltningsdirektion
är sammanhållande instans. För fortlöpande intern rationaliseringsverksamhet
och inre kontorsorganisation finnes sedan år 1954 inrättat
ett organisationskontor inom annétygförvaltningens administrativa
byrå.

6. »Ekonomisk misshushållning genom krigsmaktens utrustande med va pen,

apparatur etc av teknisk fulländning, men med mindre fältmässig hållbarhet.
» ö

Uppenbarligen är otillförlitligheten hos komplicerade utrustningar under
fältmässiga förhållanden ett synnerligen allvarligt problem. Innan materiel
av ny typ fastställes och tilldelas arméns truppförband, genomgår den
emellertid ett relativt stort antal artskilda prov under forcerade förhållanden,
varefter företagas trupprov, som ge närmare utslag beträffande materielens
hållbarhet och fältmässighet. I detta sammanhang måste beaktas att
de stridstekniska uppgifterna i vissa fall icke kunna lösas annat än genom
insättande av i tekniskt hänseende synnerligen komplicerad materiel, exempelvis
stridsmedel mot moderna flygplan. Vid anskaffandet av tidsenliga
försvarsmedel finnes därför ofta intet annat val än att åt materielen giva
en tekniskt komplicerad utformning.

Med anledning av motionärernas förslag om en nyordning av förbandens
praktisk-ekonomiska angelägenheter under civil ledning må framhållas, att
uppsikten över tygförvaltningen vid de till respektive militärområden hörande
truppförbanden och försvarsområdena i första hand utövas av vederbörande
militärbefälhavare med till förfogande stående, för ändamålet särskilt
utbildad militär personal ävensom civilmilitär arméingenjörpersonal.

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Härutöver har armétygförvaltningen, enligt vad ovan antytts, att genom
egna organ utöva en ingående kontroll av tygförvaltningstjänsten vid förbanden
(motsvarande). Sålunda granskas fortlöpande fakturor, som hava
gäldats av tygmaterielanslag, varjämte tillses, att inköp, tillverkningar och
reparationer m m vid regionala och lokala myndigheter ske på för kronan
förmånligaste villkor med utnyttjande i förekommande fall av upprättade
ram- och rabattavtal. Vid kontinuerliga besök på förbanden verkställas därjämte
ingående förrådskontroll ävensom inspektion beträffande materielens
vård och förvaring, vid vilken inspektion uppmärksamhet jämväl ägnas
personalens kännedom om därutinnan gällande föreskrifter.

Med hänsyn till vad ovan anförts anser sig armétygförvaltningen böra
avstyrka motionärernas förslag om tillsättande av en parlamentarisk utredning
angående lämpliga former för en effektivisering av krigsmaktens
ekonomiska förvaltning och en förstärkning av den civila kontrollen över
denna förvaltning. I syfte att i enlighet med motionärernas intentioner ernå
en i möjligaste mån tillfredsställande ekonomisk förvaltning med avseende
å till ämbetsverkets förfogande stående medel för anskaffning och underhåll
av tygmateriel och ammunition m m kommer emellertid armétygförvaltningen
för sin del att liksom hittills fortlöpande vidtaga alla de åtgärder,
som kunna vara ägnade att ytterligare effektivisera tygförvaltningstjänsten
inom armén.

Stockholm den 29 september 1958

BIRGER HEDQVIST

Nils Wettergren

Anders Grufman

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Bilaga G

Riksdagens statsutskott

Arméintendenturförval t ningen, som av Kungl. Maj :t anbefallts avgiva yttrande
över de likalydande motionerna I: B i2 och II: B 93 angaende utredning
om lämpliga former för en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska
förvaltning och en förstärkning av den civila kontrollen över denna
förvaltning, får med anledning härav anföra följande.

Motionärerna ha med sitt förslag avsett att vinna ökade garantier mot
varje form av slöseri inom den militära förvaltningen. Såsom olika former
av slöseri anges bl a organisatorisk överbelastning, oekonomiskt förfarande
vid inköpsverksamhet, ur militär synpunkt meningslös anskaffning, inköp
av visserligen tekniskt fulländad men ofältmässig materiel samt misshushållning
med förbrukningsmateriel. Såsom särskilda beaktansvärda omständigheter
framhålla motionärerna bl a bristen på konkurrens inom vissa upphandlingsområden,
den militära sekretessen samt »förefintligheten av en viss
militär kåranda» och »disciplin-tänkande».

Motionärerna ha såsom ett föredöme för den militära förvaltningsorganisationen
framhållit organisationen av landstingens sjukhusförvaltning, där
en skiljelinje dragits mellan den ekonomiska förvaltningen och den medicinska
verksamheten. Motionärerna synas därvid ha bortsett från att krigsmaktens
fredsorganisation måste vara så uppbyggd, att den kan med minsta
möjliga ändringar och tidsutdräkt övergå i krigsorganisation. Behovet av
intendenturofficerare i krigsorganisationen har väl knappast ifrågasatts även
om motionärerna uttalat, att intendenturkårens rekrytering, funktioner och
ställning bör övervägas. Redan nämnda mobiliseringssynpunkter och behovet
av en i fred utförd mobiliseringsplanläggning göra, att de intendenturofficerare,
som erfordras i krig, måste finnas redan i fred. Bortsett från mobiliseringsskäl
erfordras intendenturofficerare i fred bl a för handläggning av
behovsfrågor, för framskaffande och utprovning — med hänsyn till kravet
på fältmässighet — av sådan intendenturmateriel, som skall finnas i krig,
samt för utbildning av befäl och trupp i bl a intendenturmaterieltjänst, förplägnadstjänst
och drivmedelstjänst under fältmässiga förhållanden. Enär
sålunda intendenturofficerare i fred erfordras — till ett antal som bestämmes
av behoven enligt krigsorganisationen — vill det synas naturligt att
dessa officerare utnyttjas även för ekonomiska uppgifter, detta så mycket
mera som eu strikt uppdelning av verksamheten i eu militär och en civil
ekonomisk del icke torde vara genomförbar. Förutsättningen för att det skall
kunna anses lämpligt att utnyttja intendenturofficerarna för ekonomiska
uppgifter är givetvis att officerarna erhålla härför lämplig utbildning. Motionärerna
synas ha förbisett, att villkoret för att en officer skall erhålla intransport
till intendenturkåren är att han bl a erhållit för sin tjänst erforderlig
kommersiell och ekonomisk ubildning. Beträffande intendenturofficerarnas
utbildning får arméintendenturförvaltningen åberopa vad som anföres
av generalintendenten i yttrande över motionerna. Därest intendenturofficerarna
emellertid icke skulle avses för ekonomiska uppgifter i det lokala
förvaltningsledet skulle följden härav bliva fördyring av avlöningskostnaderna
i detta led utan motsvarande ekonomisk vinst i annat avseende.
Ämbetsverket vill härutöver särskilt framhålla, att upphandlingen av materiel
och övriga förnödenheter inom ämbetsverkets förvaltningsområde av

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

ekonomiska skäl är i väsentliga delar centraliserad och atl lokalmyndigheternas
inköpsverksamhet därlör är starkt begränsad och i fråga om åtskilliga
varor baserad på avropsavtal. I den upphandling, som utföres centralt
av arinéintendenturförvaltningen — och som i kraft av liuvudförvaltningsprincipen
även omfattar marinens och flygvapnets behov — utnyttjas civila
experter på olika tekniska fackområden ävensom civil merkantilt fackutbildad
samt juridisk och kameral personal. Det ligger i sakens natur att
denna civila expertis får helt komma till sin rätt i vad gäller till respektive
fack hörande bedömanden. Den av motionärerna (I: B 72, s (i, p 3 och 4)
gjorda indelningen i å ena sidan krigsmakten och å andra sidan »det civila
samhället» ter sig mot denna bakgrund konstlad. De resultat, som ernås
inom ämbetsverkets förvaltningsområde, betraktar ämbetsverket såsom frukten
av ett samarbete mellan befattningshavare med olika slags utbildning,
militär eller civil eller bådadera. I anslutning till vad motionärerna anföra
om nyligen genomförd förstärkning av arméns inköpsavdelningar med civila
tjänster för befatttningshavare med ekonomisk och kommersiell kompetens
11:433 s 3) må dock erinras om att 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga
(de! II, s 16 ff) givit uttryck åt den uppfattningen, att den nuvarande
ordningen med militär inköpschef fungerar väl och att det måste vara
förenat med svårigheter att på den civila arbetsmarknaden finna en lämplig
innehavare av tjänsten i fråga, vars bestridande förutsatte grundliga insikter
om intendenturmatcrielen och dess användning.

Såsom ett särskilt skäl för en utbyggd kontroll anföra motionärerna risken
för anslagsöverskridanden, även medvetna sådana. Arméintendenturförvaltningen
finner med hänsyn härtill angeläget erinra om att enligt 39 §
riksdagsordningen riksdagen äger att hos Konungen anmäla de anledningar,
som förekommit att i laga ordning yrka ansvar emot »de för statsutgifterna
redovisande tjänstemän». Det kan icke råda någon som helst tvekan om att
envar inom arméinlendenturförvallningens verksamhetsområde för medelsförvaltning
ansvarig tjänsteman är medveten om att otillåtet anslagsöverskridande
är att anse som tjänstefel. Motsvarande gäller i fråga om anslags
utnyttjande för annat än avsett ändamål.

Motionärerna nämna ett flertal kontrollorgan — dock ej riksräkenskapsverket
— som finnas redan i nuvarande organisation. Gemensamt för dessa
organ anges vara, att granskningsverksamheten sättes in först i efterhand.
Intet organ har enligt motionärernas uppfattning att »framlägga förslag beträffande
förbättrade arbetsmetoder, förbilligande förfaringssätt, tidsvinnande
organisation eller dylikt». Arinéintendenturförvaltningen anser sig med
hänsyn till dessa uttalanden böra framhålla, att ämbetsverket i sin upphandlingsverksamhet
har fortlöpande samråd med statens sakrevision (jfr nedan
s 3). I organisationsfrågor har ämbetsverket kontinuerligt samarbete med
.statens organisationsnämnd. Detta gäller såväl av organisationsnämnden
framlagda förslag som förslag till vilkas genomförande ämbetsverket tager
initiativ. Därest en effektivisering av den organisatoriska verksamheten inom
försvaret skulle anses påkallad bör denna enligt arméintendenturförvaltningens
mening åvägabringas genom förstärkning av organisationsnämndens resurser.
Ämbetsverket har emellertid icke den uppfattningen, att takten i fråga
om organisatoriska förändringar inom försvaret behöver ökas. Behovet av
arbetsro synes vara mera framträdande.

Motionärerna ha förklarat sig sakna intern kännedom om den av krigsmaktens
egna organ bedrivna kontrollen av den ekonomiska förvaltningen
och därför lämnat densamma åsido. Arméintcndenturförvaltningen får med
hänsyn härtill framhålla, all inom ämbetsverket finnes ett särskilt organ,
benämnt förrådskontrollkonlor, vars uppgift är alt övervaka verksamheten

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

inom arméns myndigheter såvitt angår ämbetsverkets förvaltningsområde.
Vid denna övervakning, vilken innefattar bl a räkenskapsgranskning, ägnas
uppmärksamhet åt frågor om penningmedlens ändamålsenliga användning
(eventuella anslagsöverskridanden) och erlagda priser. Övervakningen syftar
till åtgärder, som kunna leda till besparingar eller till avhjälpande av
missförhållanden. Den av förrådskontrollkontoret utövade verksamheten
är av såväl förebyggande som reviderande natur. Det må framhållas, att på
förslag av 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga kontrollverksamheten
vid kontoret inskränkts fr o in budgetåret 1958/59 (statsverkspropositionen
år 1958, bil 6, s 43). Detta torde i huvudsak sammanhänga med att övergång
till stickprovisvis utövad kontroll ansetts möjlig. — Genom granskning
av inkomna förvaltningsrapporter samt vid besök och inspektioner hos underlydande
förvaltningsmyndigheter övervakar ämbetsverket vidare, att de
till dessa myndigheter anvisade medlen förvaltas på ett riktigt sätt. Såsom
framgår av reglementen och instruktioner utöva även de regionala förvaltningsmyndigheterna
vidsträckt kontroll över de lokala förvaltningsmyndigheternas
sätt att handha intendenturförvaltningen.

Arméintendenturförvaltningen kommer i det följande att lämna synpunkter
i anslutning till några av de av motionärerna anförda exemplen på »militärt
slöseri».

Oekonomiskt förfarande vid inköpsverksamhet. Såsom redan anförts är
upphandlingsverksamheten inom ämbetsverkets förvaltningsområde i väsentliga
delar centraliserad. Denna verksamhet avser emellertid icke endast
tillgodoseende av försvarets behov, utan har den inom ämbetsverket förefintliga
expertisen i viss omfattning tagits i anspråk även för upphandling
för civila statliga myndigheters och landstingens behov. Med stöd av 6 §
försvarets anskaffningskungörelse (SFS 470/1954) har arméintendenturförvaltningen
sålunda åtagit sig upphandling av motorbränslen och smörjmedel
för generaltullstyrelsens regionala och lokala förvaltningsmyndigheter
samt statens sinnessjukhus. För sinnessjukhusens räkning ombesörjer
ämbetsverket även viss upphandling av livsmedel. Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande,
senast den 25 maj 1951, ombesörjer arméintendenturförvaltningen
vidare anskaffning av kolbränslen för civila statliga myndigheters
räkning efter därom med vederbörande myndighet träffad närmare överenskommelse.
Ämbetsverket har ytterligare Kungl. Maj:ts uppdrag den 15
april 1955 att anskaffa brännolja jämväl för civila statliga och därmed jämställda
förbrukare. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande, senast den
16 maj 1958, anskaffar arméintendenturförvaltningen uppvärmningsbränslen
jämväl för Landstingens inköpscentral. Nämnas må även att ämbetsverket
enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 10 oktober 1957 tillhandahåller
drivmedel för motorfordon åt Aktiebolaget Atomenergi. Slutligen kan framhållas,
att arméintendenturförvaltningen enligt Kungl. kungörelse den 25
februari 1955 (SFS 72/55) för statsverkets räkning upphandlar kontorsmöbler,
kontorsskåp av plåt, kassaskåp, gardiner, mattor och armatur. Sammanlagda
antalet förbrukare beträffande uppvärmningsbränslen utanför
ämbetsverkets förvaltningsområde är cirka 850, bland dem även organ under
affärsdrivande verk såsom statens järnvägar. Den utvidgning av den
militära upphandlingsverksamheten, som sålunda skett, har tillkommit på
tillstyrkan eller initiativ av statens sakrevision. Några farhågor för oekonomiskt
handlande i denna upphandlingsverksamhet har givetvis icke yppats
i något sammanhang. — Ämbetsverket vill emellertid gärna understryka betydelsen
av att försvarets centrala förvaltningsmyndigheter tillförsäkras
erforderlig teknisk och merkantil sakkunskap för att kunna hävda statens

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

ekonomiska intressen gentemot leverantörer vid 1)1 a prisbedömningar. Det
är ur denna synpunkt beklagligt att det för vissa tjänster icke varit möjligt
erhålla sådan löneställning att konkurrens kunnat upptagas med den öppna
marknaden om arbetskraft med önskvärda kvalifikationer. Särskilt vid
upphandling av sådana förnödenheter, där antalet ifrågakommande leverantörer
är begränsat och konkurrensen följaktligen mindre, kunna de ekonomiska
följderna härav bliva kännbara. Arméintendenturförvaltningen delar
uppfattningen att kravet på sekretess, därest detta krav leder till att kretsen
av anbudsgivare måste begränsas, minskar den ekonomiska kontroll av
den framräknade anskaffningskostnadens skälighet, som ligger i att flera
jämförande anbud erhållas. Vad nyss sagts om följderna av bristande konkurrens
i förening med brist på tillräckligt kvalificerad teknisk arbetskraft
äger i sådant fall motsvarande tillämpning.

Ur militär synpunkt meningslös anskaffning. Motionärerna ha ansett det
böra övervägas om icke från krigsmakten skulle kunna definitivt, reellt och
formellt, avskiljas en expertgrupp, som kunde stå till det civila samhällets
förfogande med objektiva och självständiga extrabedömanden i militär-ekonomiska
frågor av betydelse. Behovet av att denna expertis hålles definitivt
avskild från krigsmakten sammanhänger enligt motionärernas uppfattning
med att experterna eljest skulle hemfalla åt disciplintänkande. Genom en
dylik anordning skulle onödig anskaffning kunna undvikas. Det vill synas
arméintendenturförvaltningen som om motionärerna i detta sammanhang
icke tagit behörig hänsyn till rådande ansvarsförhållanden inom krigsmakten.
Ansvarsförhållandena äro för arméintendenturförvaltningens del följande.

Arméintendenturförvaltningen utövar under Kungl. Maj :t i tekniskt och
ekonomiskt avseende högsta ledningen av intendenturförvaltningen vid armén.
Det åligger förvaltningen (provisorisk instruktion den 18 juni 1954)
bl a att föranstalta om de åtgärder, vilka erfordras för att armén skall vara
försedd med för dess krigsberedskap ändamålsenlig och fullständig inlendenturmateriel
samt att tillse att denna materiel hålles i tidsenligt och brukbart
skick. Arméintendenturförvaltningen skall vid fullgörandet av sina
uppgifter ställa sig till efterrättelse de direktiv, som överbefälhavaren finner
erforderligt meddela för tillgodoseende av krigsberedskapen samt de
militära operationernas planläggning och genomförande. Därest i särskilt
fall arméintendenturförvaltningen finner sig icke kunna efterkomma överbefälhavarens
direktiv skall ämbetsverket omedelbart göra anmälan därom
till överbefälhavaren. Kan därvid enighet ej uppnås, skall ärendet av överbefälhavaren
underställas Kungl. Maj:t. Arméintendenturförvaltningen har
vidare att i sin verksamhet taga behörig hänsyn till de anvisningar och föreskrifter
av rent militär art, som chefen för armén finner erforderligt meddela
för främjande av arméns utbildning, utrustning och krigsberedskap.
Till fullständigande av denna bild må erinras om all överbefälhavaren enligt
sin instruktion är i vad på honom ankommer inför Kungl. Maj:t ansvarig
för att krigsmakten äger högsta krigsduglighet ävensom att chefen för
armén i vad på honom ankommer är inför Kungl. Maj:t och överbefälhavaren
ansvarig för arméns krigsduglighet. På motsvarande sätt finnas ansvarslinjer
uppdragna nedåt till underlydande chefer och förvaltningsmyndigheter.
Motionärernas uttalande om militär kåranda och disciplintänkande
torde böra ses mot denna bakgrund. När eu militär chef eller förvaltningsmyndighet
hos överordnad chef eller myndighet icke vunnit gehör för
sin uppfattning är det utan tvivel ett undantagsfall om den underlydande

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

instansen icke åtnöjes med den överordnade instansens ställningstagande.
Detta förhållande bör dock icke rubriceras såsom utslag av militär kåranda
eller disciplintänkande utan snarare såsom respekt för av Kungl. Maj:t i
instruktion gjord ansvarsfördelning. Om återigen arméintendenturförvaltningen
ställer sig till efterrättelse de direktiv, som lämnas av överbefälhavaren,
innebär detta med hänsyn till ämbetsverkets instruktion ingenting annat
än att verket gentemot Kungl. Maj :t tager sin del av ansvaret.

Motionärernas förslag att från krigsmakten definitivt avskilja en expertgrupp
med förut angivna uppgifter är enligt ämbetsverkets mening icke
heller praktiskt realiserbart. De militära experter, som skulle kunna komma
ifråga, måste uppenbarligen vara av högsta kvalitet för att deras extrabedömanden
skola kunna tillerkännas något värde. Det förefaller icke sannolikt
att sådana militära toppmän skola finna uppgiften så lockande att
de avstå från en militär karriär. Härtill kommer, att dessa från krigsmakten
avskilda experter mycket snart skulle förlora kontakten med den taktiska
och tekniska utvecklingen, vilket skulle reducera värdet av deras utlåtanden
och aktualisera behovet av nya experter.

Inköp au visserligen tekniskt fulländad men ofältmässig materiel. Arméintendenturförvaltningen
anser det så uppenbart, att krigsmateriel maste
kunna tåla påfrestningarna under krigsmässiga förhållanden, att någon
medverkan av fristående expertis icke är erforderlig såsom garanti för att
detta krav tillgodoses. All intendenturmateriel utprovas av ämbetsverket
under förhållanden, som i möjligaste mån likna »en krigsverklighets hårdhänta
och primitiva förhållanden». — I detta sammanhang må framhållas,
att av motionärerna efterlyst premiesystem (1:433, sid 9) redan finnes
inom ämbetsverkets förvaltningsområde såtillvida att verket äger att varje
budgetår av vederbörliga sakanslag disponera tillhopa högst tretusen kronor
för gratifikationer till personal vid ämbetsverkets intendenturavdelnmg
underställda verkstäder och förråd för förslag till anordningar eller åtgärder
till gagn för intendenturförvaltningstjänsten, avseende nya eller förbättrade
driftsmetoder och dylikt. Arméintendenturförvaltningen har intet
att erinra mot en utbyggnad av detta system. Framhållas må även, att motionärernas
önskemål om inrättande vid förbanden av en motsvarighet till
industrins företagsnämnder sedan gammalt är åtminstone i viss män tillgodosett
genom regementsnämnder, företagsnämnder och utspisningsnämnder.

Misshushållning med förbrukningsmateriel. Arméintendenturförvaltningen
är enligt sin instruktion skyldig tillse, att en ändamålsenlig hushållning
äger rum med medel, materiel in in inom dess förvaltningsområde. Ämbetsverket
är sålunda angeläget få kännedom om verkliga fall av misshushållning.
Av skäl, som motionärerna själva framhålla, bör det emellertid varnas
för förhastade slutsatser om misshushållning. Såsom regel torde tillräcklig
garanti för god hushållning ligga i det förhållandet, att vederbörande chef

_ väl medveten om sitt förbands tilldelning av t ex motorbränsle för "niss

tidsperiod och att ytterligare tilldelning icke utan särskilda skäl kan påräknas
_är angelägen om att utnyttja resurserna så att bästa möjliga ut bildningsresultat

erhålles. ..

Sammanfattningsvis får arméintendenturförvaltningen anföra, att ämbetsverket
icke anser något behov föreligga av en utredning i enlighet med
motionärernas hemställan.

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958 47

I ärendets handläggning ha deltagit, förutom undertecknade Kring och
Norrman, den senare föredragande, byråcheferna Odensjö och Diurlin samt
t f byråcheferna Blomquist och Lindquist.

Stockholm den 10 september 1958

H KRING

Åke Norrman

Stig Malmros

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Bilaga H

Riksdagens statsutskott

Genom nådig remiss den 30 juli 1958 har Kungl Maj:t anbefallt marinförvaltningen
att till riksdagens statsutskott inkomma med yttrande över
inom riksdagen av herr Branting m fl väckta motioner angående utredning
om lämpliga former för en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning
in in. Till åtlydnad härav får marinförvaltningen anföra följande,
i den mån ifrågavarande motioner kunna anses falla inom marinförvaltningens
verksamhetsområde.

Motionärerna ägna inledningsvis »någon uppmärksamhet» åt de redan
nu på olika sätt fungerande institutionerna för ekonomisk kontroll av militärförvaltningen.
Enligt marinförvaltningens uppfattning hade motionärerna
emellertid bort i väsentligt större utsträckning studera dessa organs
uppgifter och den av dem utövade verksamheten.

I samband med sina undersökningar rörande rationaliseringsverksamheten
inom statsförvaltningen uttalade exempelvis 1949 års rationaliseringsutredning
(s 15) hurusom en fortlöpande systematisk kontroll borde hedrivas
i syfte att förhindra att förvaltningsförfarandet och organisationen
stelnade i formerna eller att tidigare ändamålsenliga anordningar bibehölles,
sedan förutsättningarna för deras effektivitet bortfallit eller förändrats.
Utredningen undersökte härvid särskilt den verksamhet, som utövades av
statens sakrevision och statens organisationsnämnd.

Vad angår statens sakrevision åligger det densamma enligt gällande instruktion
(SFS 1957:562) att ur allmänt ekonomiska synpunkter granska
den statliga verksamheten. Sakrevisionen skall öva tillsyn över att den verksamhet,
som faller under revisionens granskning, anordnas på ett ändamålsenligt,
planmässigt och sparsamt sätt. Härvid bör revisionen bland annat
tillse, att, där myndighet bedriver upphandling, tillverkning, försäljning eller
ekonomisk verksamhet i övrigt, affärsmässiga grunder bliva tillämpade
samt att granskade myndigheters organisation är den lämpligaste för arbetsuppgifternas
utförande. Sakrevisionen bör jämväl tillse, att möjliga besparingar
genomföras så skyndsamt förhållandena medgiva. Rationaliseringsutredningen
fann, att sakrevisionens verksamhet vore inriktad på utfallet
av den statliga verksamheten i den mån denna toge sig uttryck i rent
ekonomiskt betingade resultat och innefattade främst en kontroll ur ändamålsenlighetssynpunkter
av statliga utgifter. Därtill konnne kontrollen över
att staten finge den ersättning, som utförda prestationer betingade. Sakrevisionens
kontroll vore i första hand inriktad på alt framdeles få till stånd
mera praktiska handlanden och ekonomiskt befogade åtgöranden vid dispositionen
av statens medel. Vad särskilt angår statens organisationsnämnd
kunde rationaliseringsutredningen konstatera, att dess verksamhet dittills
huvudsakligen varit koncentrerad till försvarsväsendet. Nämnden, som det
åligger att utföra organisationsundersökningar inom statliga förvaltningsgrenar
(SFS 1957: 563), bedriver alltjämt ett omfattande arbete inom detta
område. Vad vidare angår exempelvis statsrevisorernas verksamhet, som
även den närmare studerades av rationaliseringsutredningen, fann utredningen,
att syftet med revisorernas verksamhet icke vore att finna anmärkningsanledningar
i formellt revisionsteknisk mening utan att söka få till
stånd en effektivisering och rationalisering av den statliga förvaltningsverk -

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

samheten. Marinförvaltningen erinrar härutöver om det utredningsarbete,
som för närvarande bedrives av 195(5 års rationaliseringsutredning. Utredningsmännen,
vars arbete avser en allsidig och förutsättningslös utredning
av den statliga rationaliseringsverksamheten, skola enligt direktiven taga
ställning till bland annat om man vid bestämning av verkens uppgifter
bör ur rationalitetsbefrämjande synpunkt vidtaga "åtgärder, som leda till
begränsning av verksamheten men samtidigt medföra bland annat minskad
kontroll.

Nu framhålla motionärerna som en svaghet, att de befintliga kontrollorganen
träda i funktion först då den eventuella ekonomiska skadan redan
inträffat. Det ligger emellertid i sakens natur att så måste ske, om icke
rent dubbelarbete skall uppstå. Värdet av sålunda i efterhand gjorda iakttagelser
ligger givetvis däri, att de vanligen utgöra grund för förslag till organisationsändringar
eller andra åtgärder ägnade att undanröja iakttagna
missförhållanden m in. Motionärernas uppfattning att man knappast kan
förvänta sig, att nuvarande kontrollorgan — i samband med anmärkningar
eller eljest — skulle framlägga förslag om förbättrade arbetsmetoder etc
kan marinförvaltningen icke finna motiverad vid ett studium av den av
dessa organ utövade verksamheten, vilken ovan berörts. Marinförvaltningen
kan icke finna annat än att motsatsen är fallet.

Vad angår den inom krigsmaktens egna organ utövade kontrollen över
den ekonomiska förvaltningen varvid hland annat tillses att tillgängliga medel
användas för anskaffning av den ur krigsberedskapssynpunkt angelägnaste
materielen m m förutsätter densamma, att förvaltnings- och kostnadsmässigt
genomarbetade långsiiktsplaner förefinnas och — likaledes
långsiktigt — fastställas av statsmakterna. Varje njtt behov prövas då noggrant
och ställes mot i planerna tidigare upptagna objekt. Endast härigenom
förhindras att kostnader icke nedläggas på anskaffningar, som senare
på grund av utebliven eller bristande medelstilldelning icke kunna genomföras.
Dylika planer möjliggöra även god överblick över och insyn i den
militära förvaltningsverksamheten. Marinförvaltningens sedan flera år befintliga
långsiktiga planer för ersättningsbyggnad och modernisering av fartyg,
anskaffning av vapenmateriel samt underhåll av materiel hava uppgjorts
enligt dessa principer. En grundförutsättning för atl planerna skola
kunna genomföras på rätt sätt är emellertid alt statsmakterna anvisa erforderliga
medel inom avsedd tid. I annat fall bliva planerna urholkade.
Detta har nämligen varit fallet. Statsutskottet (utlåtande 1958 nr B 53)
har kunnat konstatera, atl försvaret under de senaste åren icke tilldelats de
anslag, som behövts för atl fullfölja tidigare fastställda utrustningsplaner,
varför organisationen urholkats. Givetvis få planerna ej heller upprivas
genom brådstörtade omkastningar. Härutinnan får marinförvaltningen allenast
hänvisa till konsekvenserna av statsmakternas beslut innevarande år
i marinens ^''byggnadsfrågor.

För att erhålla vidgat underlag för i olika avseenden ändamålsenliga anskaffningsplaner
erfordras operationsanalys med stridsekonomiska värderingar.
Det må här erinras afl 194(> års militära förvaltningsulredning förordade
ett organ för operativ och taktisk analys som ett medel alt utröna
den för vårt land lämpligaste inriktningen av forsknings- och konstruktionsverksamhet.
Föredragande departementschefen var dock vid framläggandet
av förslaget till försvarets nuvarande centrala förvaltning (prop
1954: 109 s 80) icke beredd att taga ställning till denna fråga. Denna verksamhet,
som är betydelsefull för eu ändamålsenlig förvaltning, är emellertid
för närvarande på väg att förbättras vid försvaret genom organiserandet
■1 Ilihang till riksdagens protokoll 195H. G samt. Nr II 99

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

av särskilda organ härför ocli kan förväntas medföra förbättringar i de
avseenden motionärerna åsyfta.

I detta sammanhang erinrar marinförvaltningen om att 1954 års omorganisation
av den centrala försvarsförvaltningen hland annat tog sikte på
alt säkra erforderligt inflytande för den kommersiella och ekonomiska sakkunskapen
(prop 1954: 109 s 18). Det är sålunda icke såsom motionärerna
omnämna endast arméns »inköpsavdelningar» som förstärkts genom nyinrättandet
av ett antal civila tjänster för befattningshavare med ekonomisk
och kommersiell kompetens; så är fallet jämväl med marinförvaltningen,
i vilken sedan 1954 ingår en inköpsavdelning med uppgift bland annat att
handlägga ärenden rörande den merkantila och upphandlingstekniska delen
av ämbetsverkets inköpsverksamhet (18 § 1 mom gällande provisoriska
instruktion för marinförvaltningen; TS A nr 36/1954).

De av motionärerna gjorda antydningarna om att anslagsöverskridanden
skulle tillgripas som ett led i strävanden att få högre anslag sakna såvitt
marinförvaltningen kan finna all grund för marinens del; knapphet i
medelstilldelningen manar givetvis till sparsamhet och ej till motsatsen. I
detta sammanhang bör påpekas att leveranstider och betalningsutfall samt
därmed anslagsbelastningen för ett visst budgetår äro beroende av många
faktorer, som ligga utanför de militära förvaltningarnas kontroll. Anslagsöverskridanden
ha sålunda i praktiken intet med misshushållning att göra
liksom ej heller ett underskridande (uppkommen reservation) behöver innebära
sparsamhet eller felkalkyl vid anslagens beräknande utan kan vara
beroende på andra faktorer t ex leveransförsening.

En ökning av anslagen motiverar i och för sig icke en utvidgning av kontrollorganen.
Ökat anslagsbehov beror i huvudsak på att materielen blir
alltmer komplicerad och därigenom dyrbarare samt på penningvärdeförsämring.

I anslutning till vad motionärerna anföra beträffande stillande av oron
om missförhållanden inom försvaret finner marinförvaltningen anledning erinra
om att utredningar i syfte att rationalisera den militära förvaltningen
icke saknats under senare år. Marinförvaltningen vill här blott erinra om
att, i vad avser organisationen av försvarets centrala förvaltning, denna -som departementschefen framhållit i direktiven till 1946 års militära förvaltningsutredning
— fastställdes 1943 efter mycket långvariga och omfattande
utredningsarbeten, all del med tillsättande av nämnda utredning inledda
översynsarbetet beträffande förvaltningsorganisationen — trots att
departementschefen i nämnda direktiv angav, att någon anledning enligt hans
mening icke förelåge att från grunden revidera denna organisation — blev så
långvarigt, att statsmakterna först 1954 kunde besluta i frågan samt att den
då fastställda organisationen i sin tur blev föremål för en omfattande översyn
genom 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga, vilkas arbete alltjämt
pågår.

Ehuru det ligger i sakens natur att ingen försvarsorganisation kan betraktas
såsom slutgiltig och att försvarsväsendet tid efter annan måste underkastas
ändringar och förnyelser, ifrågasätter marinförvaltningen, huruvida
icke utredningar och omorganisationer i den omfattning försvaret varit föremål
för, i längden kunna komma att motverka sitt eget syfte. En oproportionerligt
stor del av försvarsförvaltningstjänstemännens arbetstid har under
senare år åtgått till att lämna uppgifter och underlag till olika kommittéer
och utredningsmän samt att utarbeta yttranden över deras betänkanden.
Den löpande verksamheten, försvarsämbetsverkens egentliga instruktionsenliga
arbetsuppgifter ha ofta måst eftersättas trots den myckna övertid soin
tjänstemännen måst tillgripa samtidigt som verksamheten på vissa håll hotat

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Öl

att stagnera på grund av att exempelvis av ämbetsverken yrkade omprövningar
av tjänsternas lönegrader icke ansetts kunna ske på grund av de pågående
utredningarna. Utredning har följt på utredning, eu beslutad omorganisation
har icke hunnit stabilisera sig förrän beslut fattats om ny utredning.
Kontinuiteten och effektiviteten i arbetet ha förvisso icke befrämjats härigenom.

Då motionärerna föra den »militära kårandan» på tal, är det marinförvaltningen
angeläget framhålla, att fördelen med de militära kårerna bland annat
är den, att genom kommendering till skolor, förband, varv etc personalen
erhåller den ingående kännedom om materielens användning, skötsel
och drift, som är värdefull inom vissa delar av förvaltningsarbetet för ett
verk av marinförvaltningens natur med stora lokalförvaltningar. Något motstånd
mot civilt inflytande innebär icke detta i förvaltningsarbetet.

Vad särskilt angår av motionärerna framförda exempel, där man skulle
kunna tänka sig nya organisatoriska anordningar för en förstärkt ekonomisk
kontroll eller andra civila insatser för sparsam och rationell användning av
anslagsmedlen, får marinförvaltningen framhålla följande.

Misshushållning med förbrukningsmateriel är såvitt marinförvaltningen
har sig bekant icke någon vanlig företeelse inom ämbetsverkets verksamhetsområde.
Förekommer sådan, blir den uppmärksammad inom nuvarande organisation.
I marinförvaltningens instruktionsenliga åligganden ingår att
hland annat utöva kontroll över handhavandet av förvaltningsärendena hos
underlydande myndigheter ävensom tillse, att eu ändamålsenlig hushållning
med medel och materiel m m äger rum. Detta sker hland annat genom den av
marinförvaltningen (35 § instruktionen) utövade s k förrådskontrollen, som
har till uppgift att ägna uppmärksamhet åt frågor om penningmedlens ändamålsenliga
användning samt om erlagda priser och entreprenadsummor
ävensom föreslå åtgärder, som kunna leda till besparingai eller till avhjälpande
av missförhållanden (35 § marinförvaltningens provisoriska instruktion).
Inom marinen redovisas materielen mycket noggrant, vilket arbete
emellertid understundom mött kritik som hävdat, att detta arbete icke motsvarade
vinsterna därmed.

Då motionärerna framhålla önskvärdheten alt kunna göra påpekanden till
någon institution, som icke sysslar med ansvarsfrågor utan uteslutande med
praktisk sparsamhet, erinrar marinförvaltningen om vad gällande instruktion
(SFS 1957:562) för statens sakrevision "stadgar. Därest sakrevisionen
sålunda finner, att organisatoriska eller andra åtgärder äro påkallade för ett
ekonomiskt utnyttjande av personal, medel eller''materiel eller eljest för tillgodoseende
av de ekonomiska intressen, som det åligger sakrevisionen att
bevaka, har revisionen att fästa vederbörande myndighets uppmärksamhet
harpå eller, där så erfordras, för Kung], Maj:t framlägga de förslå» som
revisionen anser lämpliga. I fråga om ändamålsenligheten av viss åtgärd kan
vidare revisionen med hänsyn till de omständigheter, under vilka åtgärden
vidtagits eller till andra förhållanden, låta bero vid de upplvsningar, som
lämnats av vederbörande myndighet.

Anskaffningsverksamheten är inom marinen till stor del centraliserad till
mannförvallningen (TSA nr 88/1947). Inom ämbetsverket bedrives densamma
av kommersiellt utbildad personal sammanförd inom eu inköpsavdclning,
där arbetet utföres efter affärsmässiga grunder och därvid bland annat
monopol problemet ägnas stor uppmärksamhet. Här kan böra framhållas att
ett litet land som Sverige icke i allt synes böra eftersträva inhemsk tillverk
ning. Med tillgång till utländska leverantörer kan bättre konkurrens erhållas
(Europamarknaden). Marinförvaltningen bär däremot mycket svårt ad se
på vad säd »eu helt fristående militär expertis» skulle kunna bättre än vad

Statsutskottets utlåtande nr B .9.9 år 1958

som sker med nuvarande organisation kunna tillgodose affärsmässiga synpunkter
vid materielanskaffningarna.

Då motionärerna tala om »slöseri» genom ur militär synpunkt meningslösa
anordningar, anläggningar eller anskaffningar, måste marinförvaltningen
hävda, att avgörandet huruvida en anläggning är militärt motiverad alltid
måsle vara en militär expertisfråga. Om nu den militära sakkunskapen i en
fråga har olika uppfattning, så är detta icke något för den militära sektorn
enastående; även i det civila livet kunna som bekant experter i en fråga
vara av olika mening. Motionärernas tanke att skapa en från krigsmakten
fristående expertgrupp för bedömanden i militär-ekonomiska frågor av betydelse
kan marinförvaltningen icke finna vara annat än helt ogenomförbar.
För att denna grupp skall kunna omspänna det stora tekniska och ekonomiska
område det är fråga om, måste den göras sa stor, att en icke oväsentlig
militär dubbelorganisation bleve följden med därav följande högre kostnader
m in.

Marinförvaltningen anser, att lösningen på frågan att skapa garantier
för att lämpligast möjliga materiel och anläggningar komma till utförande
går via operationsanalys med däri ingående stridsekonomiska värderingar,
riktlinjer för verksamheten genom centrala planeringsorgan samt förvaltningsmässigt
genomarbetade materielplaner, som bliva föremål för noggranna
värderingar.

Vad slutligen angår motionärernas tal om »''slöseri’ genom organisatoriska
anordningar såsom parallellorgan inom staberna, onödig uppsplittring
mellan vapenslagen samt övriga organisatoriska överbelastningar» ligga
dessa frågor inom kompetensområdet för statens organisationsnämnd,
försvarets förvaltningsdirektion och särskilda utredningar.

Vad motionärerna anföra beträffande förhållanden och åtgärder för 40—
50 år sedan saknar betydelse i dagens läge. Del demokratiska inflytandet
över förvaltningen är som motionärerna själva framhålla numera säkrat
på många sätt. Någon eftersläpning i avseende på moderna arbetsmetoder
som helhet betraktat kan knappast föreligga inom försvaret efter de många
rationaliseringsåtgärder, som denna del av statsförvaltningen varit föremål
för och med hänsyn till den fortlöpande kontroll och översyn, som alltjämt
äger rum. I de fall så kan förekomma torde detta ofta bero på den begränsade
medelstilldelningen och de relativt omständliga former, som statliga
myndigheter äro underkastade, när del gäller anskaffning av nya maskiner
och hjälpmedel av här ifrågavarande slag. Organisations- och rationaliseringsfrågor
sammanhänga intimt med tillgången på de medel statsmakterna
tillhandahålla. Marinförvaltningen finner här skäl erinra att, då ämbetsverket
hade att yttra sig över den inledningsvis berörda rationaliseringsutredningens
betänkande, marinförvaltningen framhöll, att personalökning
i viss mån kunnat undvikas därest kvalificerade befattningshavare kunnat
erhållas och behållas samt att orsaken till att ämbetsverken icke tillräckligt
utnyttjade moderna hjälpmedel i sin kontorsorganisation icke uteslutande
vore bristande vilja hos ämbetsverken utan även hade sin grund i det förhållandet,
att anslagen för hithörande ändamål understundom kunde vara
så knappt tillmätta, att de icke tilläte inköp i erforderlig grad av arbetsbesparande
hjälpmedel.

Vad angår marinens intendenturkår är denna visserligen numera av vissa
skäl eu rent militär kår men dess rekrytering och utbildning är speciell
och inriktad på att bibringa intendenterna bästa möjliga förvaltnings- och
ekonomiska utbildning. Som ett led häri ingår på det högre stadiet bland
annat viss utbildning anknuten till handelshögskolan.

De arbetsuppgifter, som enligt motionärerna böra fullgöras av civila be -

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

fattningshavare vid de militära förbandschefernas sida, omhänderhavas för
närvarande vid marinen av förbandsintendenterna, vilka besitta den lämpligaste
utbildningen härför såväl ekonomiskt som beträffande marinens speciella
materiel. En viss ökning av de senares uppgifter genom ytterligare
delegering av den ekonomiska beslutanderätten för att avlasta förbandscheferna
kunde möjligen övervägas och är föremål för uppmärksamhet i olika
sammanhang.

Vad slutligen angår motionärernas önskan att vid förbanden inrätta institutioner,
som motsvara företagsnämnderna inom industrien, vill marinförvaltningen
erinra om att vid marinens större arbetsplatser finnas företagsnämnder
enligt samma system som vid industrien och även här förekommer
förslagsverksamhet med penningbelöningar in in. Enligt nådigt
brev den 4 juni 1954 disponerar marinförvaltningen medel under anslaget
till underhåll av fartyg m m för utbetalande av gratifikationer till personal
tjänstgörande vid marinens varv, verkstäder och förråd för förslag till
förbättrande av arbetsmetoder, raskt och klokt ingripande vid olyckstillbud,
visad rådighet eller visat gott initiativ.

Avslutningsvis vill marinförvaltningen framhålla följande.

1 stället för att tala om slöseri i motionernas mening bör man tala om
ekonomi i företagsekonomisk betydelse. Detta innebär vid inköp, att ej enbart
materielens pris utan även dess kvalitet (prestanda), blivande underhållskostnader,
standardiseringssynpunkter, utbildningsproblem och liknande
frågor skola tagas med vid bedömningen och den materiel skall väljas,
som med beaktande av alla omständigheter är att anse som för staten
förmånligast. När misstanken om bristande ekonomi i försvaret kommer
fram, göras sannolikt jämförelser med privat verksamhet. Det kan bända
att ekonomin där är bättre än inom försvaret; en väsentlig orsak härtill är
att varje förslag till ändring inom försvaret utredes i åratal, innan den
eventuellt godtages. Vad som erfordras för bättre ekonomisk förvaltning
inom försvaret är större frihet att bandia, ej mer kontroll.

Sammanfattning

1. Marinförvaltningen anser, att en tillfredsställande civil insyn i avseende
på den militära förvaltningen kan skapas genom nu befintliga kontrollorgan
och avstyrker därför tillskapandet av nya sådana.

2. I stället för en ständig ökning av organ för insyn och revision som
ändock aldrig kunna medhinna eller få praktisk möjlighet att bedöma förvaltningsåtgärder,
innan de vidtagas, synes det ämbetsverket effektivare att
bibringa den personal, som bar att i sin tjänst vidtaga åtgärder med väsentliga
ekonomiska följdverkningar i olika avseenden ekonomisk utbildning
i sådan utsträckning, att deras handlande blir så ändamålsenligt som möjligt.
Åtgärder för att öka denna utbildning ha inom marinen successivt vidtagits.

3. Tillsättandet av civila direktörer vid de militära förbanden avstyrkes.
Inga motiv föreligga att ändra den nuvarande organisationen vid marinen,
där förvaltningsverksambeten handlägges av förbandschefen underställd
förvaltningspersonal.

4. Enär marinförvallningen enligt ovan funnit att nya civila organ ej
erfordras vare sig inom den centrala eller lokala förvaltningen saknas skäl
att inrätta eu topporganisation såsom civil överledning för många av försvarets
gemensamma ekonomiska angelägenheter. Förslaget avstyrkes.

Marinförvaltningen bar icke funnit, att motionärerna anfört bärande skäl
för tillsättandet av eu parlamentarisk utredning i det av dem angivna syf -

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

tet. En dylik utredning kan ej förväntas lämna ett mot arbetet svarande
resultat. Det är dessutom nödvändigt att inom försvaret inträder ett skede
av arbetsro, varunder försvarets myndigheter fritagna från större organisationsutredningar
och därmed sammanhängande arbete få ostörda ägna sig
åt sina instruktionsenliga huvuduppgifter. Särskilt är detta angeläget vid
uppgörandet av de nya genomarbetade materiel- och arbetsplanerna vid marinen.
Organisation och arbetsformer måste få tillfälle att stadga sig och
personalen få tid att anpassa sig härefter.

Stockholm som ovan

GUNNAR J. PALMGREN

Bengt Landley

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Bilaga 1

Till riksdagens statsutskott

Genom remiss den 30 juli 1958 har Kungl. Maj :t anmodat flygförvaltningen
att till riksdagens statsutskott inkomma med yttrande över dels
inom riksdagens första kammare av herr.Branting in. fl. (I: B 72) och dels
inom riksdagens andra kammare av herr Blidfors m. fl. (II: B 93) väckta
motioner angående utredning om lämpliga former för en effektivisering av
krigsmaktens ekonomiska förvaltning, in. in. Till åtlydnad härav får flygförvaltningen
anföra följande.

Motionärerna anföra inledningsvis, att storleksordningen av de medel som
nu anslås till försvarets omgestaltning och modernisering nödvändiggör att
kravet skärpes i fråga om medlens rationella användning och på all möjlig
sparsamhet. Detta aktualiserar frågan om betryggande garantier föreligger
mot misshushållning och slöseri och det angives vara ett centralt intresse
att få utrett hur riksdagens möjligheter till inblick i försvarsutgifterna
skall kunna effektiviseras. Motionerna utmynna i förslag om en översyn av
den civila ekonomiska administrationen inom försvaret, i samband varmed
förordas att de enskilda förbandens praktisk-ekonomiska angelägenheter
helt underordnas civila direktörer och att en civil topporganisation inrättas
för försvarets gemensamma ekonomiska angelägenheter. Vidare förordas
bl. a. att en från krigsmakten skild tydligtvis militär expertgrupp kommer
till stånd för extra-bedömanden i militärekonomiska frågor av betydelse.

Att anslagen komma till effektiv användning och att största sparsamhet
iakttages är självfallet av utomordentligt intresse, liksom att de bästa garantier
mot misshushållning och slöseri eftersträvas. Att i sin mån verka
härför är en av flygförvaltningens väsentligaste arbetsuppgifter. Garantier
få dock icke köpas till priset av. onödiga eller oproportionerliga kontrollkostnader.

Motionärerna ange sig sakna intern kännedom om vilka organ inom försvaret,
som handha kontrollen över den ekonomiska förvaltningen. Flygförvaltningen
återkommer i senare sammanhang till denna fråga, men vill
blott inledningsvis framhålla, att en civil topporganisation redan finnes.
Samtliga centrala förvaltningsmyndigheter inom försvaret — försvarsgrensförvaltningar
och för försvaret gemensamma myndigheter — äro nämligen
alldeles övervägande civila myndigheter inom krigsmaktens ram, som direkt
lyda under Kungl. Maj :t.

Motionärerna övergå härefter närmast till en kortfattad redogörelse för
förefintliga försvaret utomstående civila kontrollorgan. Här nämnes statens
sakrevision, statens organisationsnämnd samt riksdagens militieombudsman
och riksdagens revisorer. Vidare hänvisas till riksdagens handläggning
av anslagsäskandena. Här borde även ha omnämnts riksräkenskapsverket,
som granskar de centrala förvaltningsmyndigheternas räkenskaper.

I anslutning till de nämnda kontrollorganen framhålla motionärerna, alt
deras verksamhet väsentligen får stickprovskaraktär eller eljest karaktär
av ingripande mer eller mindre slumpvis, inriktas på efterhandsgranskning
in. in.; den militära ekonomiska förvaltningen kan icke följas under dess

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

dagliga praxis och utformning och det kan icke förväntas, att kontrollorganen
skola framlägga förslag om förbättrade arbetsmetoder, förbilligande
förfaringssätt, tidsvinnande organisation e. d. Man kan därför enligt motionärerna
icke med fog påstå, att dessa organs verksamhet täcker hela fältet
eller skapar full trygghet i fråga om kravet på rationellast möjliga bruk av
anslagsmedlen.

Det är nog riktigt att de nämnda organen icke täcka hela fältet — återstoden
torde emellertid i allt väsentligt täckas av myndigheter inom försvaret
— men vad här anförts bör dock tillrättaläggas något i ett par viktiga
hänseenden. Modern kontroll- och revisionsverksamhet avser att nå
framåtsyftande, förebyggande effekt, väsentligen genom rådgivningsverksamhet
o. d. Initiativet kan här tagas av kontroll- och revisionsorganen eller
av de kontrollerade myndigheterna själva. En sådan kontroll får dock ej
inkräkta på den företagsekonomiska regeln i demokratiska länder att ge
företagsledningarna relativt fria händer att välja metoder och medel inom
ramen för av huvudmännen uppdragna riktlinjer. Därmed anses produktionsmedlen
utnyttjas mest rationellt. Företagsledningarna verka i förtroendefullt
samförstånd med huvudmännen och befintliga kontrollorgan
tjänstgöra närmast som säkerhetsregulatorer och stöd för såväl huvudmän
som företagsledningar. Överdriven kontroll blir ett hinder för effektiv verksamhet
genom att förlama initiativ och arbetsvilja. Det kan också bli svårt
för de kontrollerade myndigheterna att medhinna de primära arbetsuppgifterna.

Det kan icke vara riktigt att organisationsnämnden eller sakrevisionen
skulle sakna möjlighet att fortlöpande följa krigsmaktens ekonomiska verksamhet.
Organisationsnämnden har också ett särskilt organ för kontinuerliga
och systematiska organisations- och rationaliseringsundersökningar inom
törsvaret. Detta organ kan givetvis ej såsom motionärerna tänka sig fortlöpande
följa alla faser i den dagliga ekonomiska verksamheten. Något sådant
vore över huvud otänkbart i varje annan organisation än en sådan,
som förutsätter utplacering vid de olika verksamhetsgrenarna av erforderligt
antal rapportörer e. d.

Som nämnt utövas bl. a. ekonomisk förvaltningskontroll av olika myndigheter
inom försvaret. De centrala förvaltningsmyndigheterna in. fl., som
ha helt eller övervägande civilt inslag och lyda direkt under Kungl. Maj :t,
bilda tillsammans en topporganisation för den ekonomiska verksamheten.
Det kan rimligen ej förutsättas, att här skall kunna ges en ens tillnärmelsevis
uttömmande redogörelse för det förvaltningssystem, som dessa organ
tillsammans utgör. Endast grunddragen kan antydas. Av de egentliga förvaltningsmyndigheterna
märkes främst försvarets civilförvaltning, som har
ledningen och uppsikten över avlönings-, kassa-, och räkenskapsväsendet
samt kontroll över medelsförvaltningen vid försvaret. Verket har helt civil
sammansättning omfattande juridisk och ekonomisk expertis. För försvaret
gemensamma centrala förvaltningsmyndigheter äro vidare försvarets sjukvårdsstyrelse
och fortifikationsförvaltningen. Den tekniska och ekonomiska
ledningen över försvarsgrenarna utövas av armétygförvaltningen, arméintendenturförvaltningen,
marinförvaltningen och flygförvaltningen. För samordning
av den av samtliga ovan nämnda myndigheter bedrivna verksamheten
finnes inrättad försvarets förvaltningsdirektion, som bl. a. har att samordna
och effektivisera anskaffningsverksamheten och avgöra frågor om
huvudförvaltningsprincipens tillämpning. Direktionen skall också samordna
försvarets krigsindustriella planläggning och allmänt ägna uppmärksamhet
åt att myndigheterna samarbeta rationellt och med lämplig verksam -

Statsutskottets utlåtande nr B !)9 år 1958

hetsfördelning. Av direktionen inrättas ett flertal samarbetsdelegationer för
samordning av likartade arbetsuppgifter och tillvaratagande av alla möjligheter
till besparingar och rationaliseringar. Bland dem kanske i detta sammanhang
särskilt bör nämnas merkantila delegationen, förplägnadsmaterieldelegationen,
beklädnadsdelegationen, kontrolldelegationen, teletekniska
delegationen, vapendelegationen, ammunitionsdelegationen, fordonsdelegationen
och försvarets standardiseringsdelegation. Sekretariat för sistnämnda
delegation utgör den till flygförvaltningen knutna försvarets klassifikationscentral.

Försvarets forskningsanstalt omhänderhar vetenskaplig forskning för
försvarsändamål och skall bistå myndigheterna vid försöksverksamhet och
med kontroll av materiel och metoder, ävensom medverka till standardisering
av materiel och metoder.

Inom flygförvaltningen finnes — liksom inom övriga f örsvarsgrensf urval tningar
— en inköpsavdelning med merkantilt-ekonomisk expertis. Den ekonomiska
kontrollen handhaves inom flygförvaltningen av centralplaneringen
i första hand men även av vederbörliga avdelningar och byråer, envar för sitt
verksamhetsområde. Kontroll sker även av förbandsenheternas anslagsanvändning.
Ett nyinrättat systemplaneringsorgan finnes i flygförvaltningen
för samordning av anskaffningsplaneringen. Särskilda förvaltningens kontrollorgan
med därtill knutna tekniker för leveranskontroll in. in. finnes vid
de större industrierna inom landet, såsom Saab, SFA, Bofors, AGA, LME
in. fl., och i vissa fall även vid industrier utomlands. Vidare anlitar förvaltningen
auktoriserade revisorer, vilka genom avtal med leverantörerna beredes
rätt till inblick i företagens ekonomi. Revisorerna granska bl. a. prissättningen
vid större beställningar, varvid företagens vinstmarginal bl. a.
beaktas. Förrådskontrollorgan finnas vid underhållsavdelningen och intendenturbyrån.
Intern ralionaliseringsverksamhet pågår fortlöpande och denna
verksamhet avses skola bli instruklionsenligt föreskriven. Organisationen av
försvarets centrala förvaltningsmyndigheter har tills för få år sedan vård
föremål för genomgripande undersökningar och ny organisation har trätt i
kraft den 1 juli 1954. Därefter har 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga
företagit översyner i syfte att genomföra erforderliga jämkningar. Denna
verksamhet pågår alltjämt. Dessutom bör erinras alt formerna för totalförsvarets
inklusive krigsmaktens högsta ledning avses skola särskilt utredas.

De rationaliseringsresurser, som stått och står till försvarsmyndigheternas
förfogande — även avseende de lokala enheterna — torde sammanlagt vara
vida större än de som stå till buds inom andra områden av statsförvaltningen.
Föga torde vara att vinna av en ny mer genomgripande undersökning av
förvaltningsorganisationen, och befintliga resurser för fortlöpande rationalisering
måste på det hela taget bedömas vara tillfyllest för den närmare
framtiden. Efter de genomgripande reformerna är det också av intresse, att
lämna myndigheterna tillfälle vinna tillräcklig stadga och arbetsro. För mycket
organiserande innebär också slöseri och kan ej åtkominas genom ökad
kontroll. Däremot skulle ökad effektivitet uppnås om större möjligheter funnes
än för närvarande är fallet att knyta tillräckligt kvalificerad personal
i tillräckligt antal till förvaltningen. Den formella bundenheten i olika hänseenden
är ibland ett hinder för snabba rationaliscringsåtgärder.

Av den föregående framställningen bör ha framgått alt för eu effektiv
ekonomisk förvaltning inom försvaret fordras eu högst sammansatt expertis
— teknisk, juridisk, ekonomisk, administrativ, vetenskaplig o. s. v. och militär.
För samarbetet med förvaltningarna finnes organ inom de högre militära
staberna, bl. a. nyinrättade planeringsavdelningar. Med hänsyn till det civila

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

inflytandet i dessa frågor är det också i allmänhet oberättigat att lägga liuvudskulden
för eventuella misstag på den militära sidan. Bl. a. är så fallet i
fråga om de av motionärerna påtalade anslagsöverskridandena. På vad därutinnan
förekommit inom flygförvaltningens område kan icke vara anledning
att här ingå, då redovisning och tillrättalägganden ha skett. Vid anslagskontrollen
eftersträvas att snabbt vinna största möjlighet till överblick, så att
motåtgärder hinna vidtagas i lid och så att verksamheten kan bli så förutseende
som möjligt. Särskild uppmärksamhet ägnas häråt, enär svårigheterna
växa i samma mån som ökat antal långtidsbeställningar utläggas i förbilligande
syfte.

Olika områden exemplifieras av motionärerna, inom vilka områden slöseri
kan tänkas förekomma, som skulle kunna förebyggas. Flygförvaltningen
övergår att något behandla dessa frågor i den mån förvaltningens verksamhetsområde
beröres.

Slöseri med tid vid utbildning av personal och misshushållning med förbrukningsmateriel,
motorbränsle, in. in. inom det militära området är ofta
förekommande anklagelser. Ofta äro anklagelserna grundade på missuppfattningar.
Problemen hänga också samman och utgöra som motionärerna påpekar
en avvägnings- (men även anslags-) fråga. Flygförvaltningen kan bär
lämna sitt positiva bidrag genom konstruktion och tillhandahållande i rätt tid
av lämplig materiel, t. ex. undervisningsmateriel, och genom lämpliga hushållningsföreskrifter.
Direkt och indirekt kan lämnas bidrag till effektivisering
av utbildningen. Viss verkstadsutbildning ombesörjes direkt av flygförvaltningen.

Vad angår oekonomiskt förfarande vid beställningar och inköp av materiel
framhålla motionärerna att vapenleveranser o. d. till staten icke anses
tillhöra de sämre affärerna. Givetvis utgör i många fall sekretesskravet och
den i vissa fall ringa konkurrensen ett problem. Ofta kan dock anskaffning
ske utomlands förmånligt och i övrigt torde få hänvisas till ovan berörda
faktiska möjligheter till inblick i och inflytande å prissättningen hos vissa
större svenska leverantörer. Alt som motionärerna antyda fristående militär
expertis skulle kunna vara ägnad bedöma dessa affärsmässiga frågor synes
verklighetsfrämmande. Tanken står också i direkt motsättning till motionernas
egen syftning att i ökad utsträckning anlita civil expertpersonal.

Härefter påtalas möjligheten av slöseri genom meningslösa anordningar
eller anskaffningar och framhålles svårigheten för den civila sidan att kontrollera
behovet ur militär synpunkt. Det förmenas vara eu brist att uteslutande
vara hänvisad till militär expertis, som är knuten till krigsmakten. Eftersom
utländsk militär expertis anges icke kunna ifrågakomma föreslås
att från krigsmakten avskilja eu expertgrupp för objektiva extra-bedömanden
i militärekonomiska frågor av betydelse. Det kan säkert med fog ifrågasättas,
om icke sådan personal tämligen snart upphör att vara experter, eftersom
de icke kan följa utvecklingen inom sina speciella områden på samma
sätt som under tjänstgöring vid de försvarsgrenar från vilka de äro avskilda.
En dylik expertgrupp skulle icke bli av sådant värde, som motionärerna tro.
Hithörande frågor torde bäst lösas i intim samverkan mellan teknisk och
ekonomisk expertis, å ena, och vid respektive försvarsgrenar tjänstgörande
militär expertis, å andra sidan.

I fråga om slöseri genom olämpliga organisatoriska anordningar, dubbelarbete
o. d. ha motionärerna själva framhållit att viss utredning pågår. Ovan
har även hänvisats till företagna och pågående undersökningar samt fortlöpande
extern och intern rationaliseringsverksamhet. Den snabba tekniska
utvecklingen inom flygmalerielområdet medför, att flygförvaltningen ägnar
ständig uppmärksamhet åt anpassning av organisationsenheter till det aktuella
läget.

Statsutskottets utlåtande nr II 99 år 1958

De av motionärerna valda exemplen avslutas med eu hänvisning till riskerna
för ekonomisk misshushållning genom krigsmaktens utrustande med
vapen, apparatur etc av teknisk fulländning, men med mindre fältmässig
hållbarhet. Även här rekommenderas insatser av fristående militär expertis.
Vad nyss anförts härom kan ånyo åberopas. Att stor uppmärksamhet ägnas
dessa problem är självfallet. De beaktas redan på projekterings- och konstruktionsstadiet
och därefter i de följande anskaffningsleden. Som exempel
på ell nytt område där dessa frågor nu får en allt större betydelse må nämnas
robotmaterielområdet och att flygförvaltningen såväl i fjolårets som i
årets förslag till anslagsäskanden begärt särskild personal för att handlägga
frågor om robotmaterielens funktionssäkerhet med särskild hänsyn tagen
till den fältmässiga utformningen av materielen och de fordringar i övrigt,
som den fältmässiga hanteringen ställer på materielen.

I samband med ifrågasatt omläggning av den ekonomiska förvaltningen
bör enligt motionärerna den 1914 militäriserade intendenturkårens rekrytering,
funktioner och ställning övervägas. Förhandens prakliskt-ekonomiska
angelägenheter bör underordnas civila direktörer.

Att intendenterna rekryteras ur officerskåren gäller närmast armén. Flygvapnet
och marinen tillgodose i regel sitt behov av intendenturofficerare genom
direktrekrytering av för ändamålet hugade och lämpliga studenter (likställda).
Dessa anställas som intendentsaspiranter och specialutbildas i förvaltningstjänst
för sina kommande uppgifter som intendenturofficerare. Hur
rekrytering och utbildning i framtiden kommer att gå till blir emellertid beroende
av resultat av pågående personalkårutredning.

Grundutbildningen för en intendenturofficer inbegriper bl. a. handelsteknisk
och företagsekonomisk undervisning. Kunskapsmåttet kan sägas motsvara
ett mellanting mellan examen vid handelsgymnasium och handelshögskola.
Ett mindre antal intendenturofficerare — det hade naturligtvis varit

önskvärt med flera — äro diplomerade civilekonomer.

Intendenterna måste emellertid även ha militär utbildning. De ha icke blott
fredsförvaltningsuppgifter utan skola också bestrida befattningar i krigsorganisation
samt handha visst krigsförberedelsearbete m. m.

Förslaget alt renodla och för militär personal reservera uteslutande rent
militära arbetsuppgifter är verklighetsfrämmande och måste bottna i ett
föråldrat tänkesätt. Det torde delvis ha framgått av det föregående, och
det bör understrykas, att militära uppgifter varken kan eller ens bör helt
renodlas och avskiljas. Problemen griper in i varandra och måste lösas av
vederbörlig expertis i förening. Detta gäller icke blott på högsta nivå, där
de ekonomiska frågorna ha vital betydelse för militära och tekniska ställningstaganden
i fråga om organisation, utrustning, utbildning m. m. utan
även på förbandsnivå. Det måste dock vara förbandschefen, som har huvudansvaret
för vad som sker vid honom underställt förband. Förbandschefen
har att samordna förvaltningen med den rent militära verksamheten. För
att detta skall ske utan friktioner är förbandschefen såväl kommando- som
förvaltningsmyndighet och de förvaltningsgrenschefer (intendent, ingenjör,
läkare, kassachef otc), som biträda honom med löpande förvaltningsgöromål
— var och en inom sill förvaltningsområde — ha att göra detta inom
ramen för reglementen, instruktioner in. in. samt av central förvaltningsmyndighet
meddelade direktiv. Med hänsyn till organisationens effektivitet
är eu boskillnad mellan förvaltning och annan verksamhet olämplig vid
ett militärt förband och detta av enahanda skäl som vid vilket företag
som helsl. Men eu militär förbandsehefs handlingsfrihet är kringskuren genom
bestämmelser av olika slag och missbruk av förvallningsbefogenheten

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

förhindras genom förvaltningsgrenschefs skyldighet att reservera sig — protokoll
tillställes central myndighet — mot oriktiga beslut. Strävan bör således
fastmer vara att stärka en sådan organisation, där militära chefer av
alla grader åligger att i största utsträckning ta ekonomisk hänsyn såsom
varande en väsentlig förutsättning för den militära verksamheten.

Medverkan av personal av alla kategorier i besparings- och rationaliseringssyfte
in. in. bör givetvis eftersträvas. Motionärerna föreslå inrättande
av organ motsvarande företagsnämnderna inom industrin. Organ med bl. a.
i huvudsak förutsatta arbetsuppgifter finnas emellertid redan vid förbanden,
nämligen de s. k. förbandsnämnderna. Flygförvaltningen får också erinra
om Kungl. Maj :ts bemyndigande för förvaltningen senast genom beslut
den 26 april 1957 (regleringsbrev I) att med tillämpning tills vidare
från och med budgetåret 1957/58 utnyttja högst 10 000 kronor för budgetår
av anslaget till drift och underhåll av flygmateriel in. m. (resp. de centrala
flygverkstädernas driftsomkostnadsmedel) för utbetalande av gratifikationer
till personal tjänstgörande eller anställda vid de centrala flygverkstäderna
och förbanden för förslag till förbättrade arbetsmetoder, raskt och
klokt ingripande vid olyckstillbud, visad rådighet eller visat gott initiativ.
Utvidgade bemyndiganden av denna art synes utgöra en framkomlig väg
i motionärernas syfte. Normer erfordras dock för enhetliga bedömanden.

Den omständigheten, att man på vissa håll säger sig tro, att nuvarande
förhållanden oroar en bred opinion, kan icke vara tillräcklig anledning att
igångsätta så djupgående utredningar som motionärerna förorda. Befintliga
kontroll- och rationaliseringsorgan böra förstärkas endast om kostnader
härför bedömes balansera mot väsentliga besparingar och antalet organ bör
i varje fall ej ökas. Det stora antalet organ, som mer eller mindre oberoende
av varandra arbeta med kontroll- och rationaliseringsuppgifter, bilda
tillsammans ett effektivt nätverk täckande den totala verksamheten. Det effektivaste
medlet mot talet om slöseri inom krigsmakten torde därför vara
saklig och vederhäftig upplysning inte minst genom den ansvariga politiska
ledningens försorg.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknad souschef samt Westergård,
Henricson, Lindgren, Bjarnholt, Hildebrandt, Calhner, Högberg, Berglund
och Kollind, den sistnämnde föredragande.

Stockholm den 29 september 1958

HANS KOLLIND

T. Rapp

,/. Lidsirömer

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Bilaga J

Riksdagens statsutskott

Med anledning av nådig remiss den 30 juli 1958 rörande inom riksdagens
första kammare av herr Branting m fl (I: B 72) och riksdagens andra
kammare av herr Blidfors in fl (II: B 93) väckta motioner angående utredning
av lämpliga former för eu effektivisering av krigsmaktens ekonomiska
förvaltning m m får statens organisationsnämnd anföra följande.

Enligt motionärernas mening måste — med hänsyn till de betydande belopp,
som i samband med krigsmaktens omgestaltning och modernisering
kommer att ställas till försvarets förfogande — kravet skärpas på, att medlen
ur ekonomisk synpunkt kommer till rationellast möjliga användning
och att all sparsamhet iakttages. Detta aktualiserar frågan, huruvida betryggande
garantier nu föreligger gent emot varje form av misshushållning
och slöseri, vare sig saken gäller de anslagna medlen och materielförvaltning
eller personalens och de värnpliktigas tid.

Motionärerna omnämner därefter och söker i första hand bedöma, huruvida
redan förefintliga kontrollorgan är tillfyllest. Därvid kommer de
till, att nu förefintliga civila kontroll- och revisionsorgans verksamhet i
fråga om den militära ekonomiska förvaltningen icke täcker hela fältet eller
skapar full trygghet i fråga om kravet på rationellast möjliga bruk av anslagsmedlen
m in. Beträffande den inom krigsmaktens egna organ utövade
kontrollen gör motionärerna vissa reflektioner rörande efterlevnad av anbefalld
sparsamhet, anslagsöverskridande m. m, samt framhåller, att trots
denna militära kontroll talet fortlever om en militär ekonomisk misshushållning,
ägnad att oroa en enligt motionärernas mening bred opinion.

Motionärerna påpekar vidare i detta sammanhang den militära ekonomiska
förvaltningens stora omfattning, ur kontrollsynpunkt delvis svårbemästrad,
samt den särställning denna förvaltning i många avseenden intar
med därav följande särskilda problem. Vissa exempel lämnas därefter på
vad som synes bidraga till svårigheterna ur kontrollsynpunkt vid köp av
vapen och krigsmateriel in m. Motionärerna gör här även vissa reflektioner
och uttalanden rörande lämpligheten av att överhuvud taget använda militär
personal inom den militära förvaltningen. Dessa förhållanden synes sammanhänga
med frågan om formerna för en effektiv ekonomisk kontroll liksom
med frågan om garantier för en rationell och sparsam användning av
anslagsmedlen.

Motionärerna lämnar därefter vissa exempel på områden inom den militära
verksamheten där slöseri kan förekomma. Härvid omnämnes slöseri
med utbildningstid; misshushållning med förbrukningsmateriel, motorbränsle,
övningsammunition in in; oekonomiskt förfarande vid beställningar
och inköp av s k tygmateriel, vapen och dylikt; slöseri genom meningslösa
anordningar, anläggningar eller anskaffningar; slöseri genom organisatoriska
överbelastningar; ekonomisk misshushållning genom krigsmaktens
utrustande med vapen, apparatur m in av teknisk fulländning men med
mindre fältmässig hållbarhet.

I samband med exemplen fästes uppmärksamheten på vissa missförhållanden
och lämnas vissa synpunkter och uppslag för att möjliggöra en förstärkt
civilkontroll in in över försvarsutgifterna och över den militära förvaltningen.

Statsutskottets utlåtande nr B 9!) år 1958

Motionärerna uttalar slutligen den meningen, att vad som nu aktualiserar
frågan om en förstärkning av den civila uppsikten och inflytandet över
försvarsmaktens ekonomiska angelägenheter är främst storleksordningen
av de medel som anslås till försvaret, men även den rätt allmänna uppfattningen
att en eftersläpning ägt rum inom krigsmakten när det gäller moderna
arbetsmetoder. Vidare framhålles, att försvarets nya organisation
helt naturligt i första hand tagit sikte på den rent militära funktionen, varför
i samband med denna modernisering och effektivisering det synes naturligt
att också en översyn och reformering kommer till stånd beträffande
de grenar inom försvaret som rör den civilt betonade ekonomiska administrationen.

I det sammanhanget drar motionärerna upp vissa paralleller rörande förvaltningen
vid de militära förbanden och de under landstingen sorterande
sjukhusanläggningarna, förvaltade av sjukhusdirektörer såsom chefstjänstemän.
De kommer därvid till den uppfattningen, att det bör övervägas,
huruvida icke med fördel de enskilda förbandens praktiskt-ekonomiska angelägenheter
helt bör underordnas civila direktörer samt att i samband med
en sådan omläggning intendenturkårens rekrytering, funktioner och ställning
omprövades. En sådan nygestaltning skulle även kräva en ny topporganisation,
en civil överledning av försvarets gemensamma ekonomiska angelägenheter.

Motionärerna har sålunda framlagt en mångfald synpunkter, idéer och
förslag. Nämnden kommer att därav huvudsakligen yttra sig beträffande
sådana områden inom försvaret, som sammanhänger med nämndens verksamhetsområde
eller varit föremål för nämndens verksamhet i form av organisationsundersökningar
in in.

Motionärerna synes ha utgått ifrån, att förvaltningen inom försvaret och
därmed sammanhängande verksamheter icke anpassats efter den nya försvarsorganisationen,
varför en översyn och reformering även bör komma
till stånd härav.

Det må därför erinras om, att såväl den centrala som den lokala förvaltningen
inom försvaret under de senaste åren varit föremål för ett omfattande
utredningsarbete.

Beträffande centrala förvaltningen har utredningsarbetet i första hand
bedrivits av 1946 års militära förvaltningsutredning. I denna har även organisationsnämnden
medverkat genom att för utredningens räkning verkställa
ingående organisationstekniska undersökningar i fråga om förvaltningsverksamheten
inom de centrala förvaltningarna. Dessa undersökningar
pågick under tre år och resulterade i ingående beskrivningar och analyser
av den gällande organisationen. På grundval av bl a detta omfattande
undersökningsmaterial avgav utredningen den 16 oktober 1950 betänkande
med förslag rörande försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning.

Efter ytterligare utredningar framlades till 1954 års riksdag (prop 109/
1954) förslag angående organisationen av försvarets centrala tyg-, intendentur-
och civilförvaltning. Förslaget innefattade en genomgripande reformering
av den centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltningstjänsten
inom försvaret. Sålunda föreslogs indragning av krigsmaterielverket och
fördelning av dess uppgifter på övriga centrala förvaltningar, uppdelning
av arméförvaltningen på två ämbetsverk — armétygförvaltningen och arméintendenturförvaltningen
— rationalisering av förvaltningarnas inre organisation
samt inrättandet av ett samordnande organ, försvarets förvaltningsdirektion
med bl a företrädare från näringslivet som ledamöter.

Bland de allmänna principer — i vissa avseenden överensstämmande med

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

motionärernas synpunkter — för de centrala försvarsförvaltningarnas verksamhet
och organisation, som varit vägledande vid utformningen av förslaget
må här nämnas följande:

att skapa förutsättningar för en effektiv materielanskaffning varvid strävan
skall vara att förverkliga av förvaltningsutredningen uppställda principer;
klar ansvarsfördelning, rationellt utnyttjande av de tekniska specialisterna
samt god kontakt emellan konstruktörer och tillverkare;

att skapa en sådan inre organisation, som ger de olika underavdelningarna
klart och sakligt avgränsade arbetsuppgifter;

att sammanföra till särskilda organ inom respektive förvaltningar sådana
funktionella uppgifter, vilka lämpligen kan handhas centralt för myndigheten
i dess helhet;

att säkra inflytandet för den kommersiella och ekonomiska sakkunskapen; att

ge ökade möjligheter för förvaltningarna att anlita civila experter;

att skapa förutsättningar för ett fortlöpande rationaliseringsarbete i personal-
och kostnadsbesparande syfte.

Slutligen kan nämnas att samordningsfrågorna särskilt uppmärksammats,
varvid såsom ett samordnande och ledande organ på ett högt plan
föreslogs inrättandet av ovan nämnda försvarets förvaltningsdirektion.

Den av 1954 års riksdag i enlighet med nämnda prop 109/1954 beslutade
ändrade förvaltningsorganisationen har varit och är alltjämt föremål för en
successiv översyn av härför tillkallade särskilda sakkunniga i syfte att bl a
tillvarataga vunna erfarenheter och att anpassa organisationen efter ändrade
förhållanden in m. På grund av denna översyn har bl a vissa jämkningar
av organisationen beslutats av 1957 och 1958 års riksdagar.

Beträffande den lokala förvaltningsorganisationen och därmed sammanhängande
verksamheter har denna varit föremål för ingående undersökningar
genom nämndens försorg. De egentliga organisationsundersökningarna,
som påbörjades inom försvaret i april 1944, hade sålunda till syfte att
få fram en ur såväl militär som ekonomisk synpunkt effektiv organisation
av fredsregementen, staber och förvaltningsorgan samt av den verksamhet
som dessa staber är avsedda att utöva. Utbildningsverksamheten låg utanför
ramen för undersökningarna.

Dessa undersökningar förlädes i första hand till I 15 och omfattade sålunda
även de lokala förvaltningsorganen, icke blott dessas militära funktioner,
såsom mobiliserings- och krigsförberedelsearbeten utan även deras
ekonomiskt-administrativa element samt förrådstjänst, verkstadstjänst, expeditionstjänst,
transporttjänst in fl funktioner. Denna mångfald av verksamheter
inom förvaltningen gjordes till föremål för detaljundersökningar.
Vid undersökningarna upptogs även till bedömande truppförbandschefens
och förvaltningsgrenschefernås ställning ifråga om förvaltningen, vilket
bl a resulterade i förslag rörande ökad befogenhet för förbandschef att delegera
sin beslutanderätt till förvaltningsgrenschefer in fl. Personalbehoven
för olika verksamheter bedömdes genom metod- och tidsstudier, statistik,
intervjuer in in. Därjämte övervägdes huruvida för de olika befattningarna
inom förvaltningen lämpligen borde avses civil eller militär personal. Därvid
tillämpades i stort sett den principen, att militär personal borde avses
för sådana förvaltningsbefattningar, som krävde militär erfarenhet och
samtidigt var väl avpassade efter vederbörandes kvalifikationer, utbildning
in in i övrigt.

I)et förslag grundat på resultatet av undersökningarna, som nämnden
framlade innebar betydande förändringar och rationaliseringar beträffande
såväl förbandets organisation och arbetsuppgifternas fördelning, sainord -

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

ning'' och utförande m in som personalbehoven för olika verksamheter. Sedan
efter ytterligare undersökningar och försök organisationen slutligt fastställdes
genom kungligt brev 1949 har under medverkan av nämnden och
efter kompletterande undersökningar organisationen genomförts vid samtliga
arméns truppförband. Liknande organisationsförändringar, grundade
på nämndens undersökningar har sedermera genomförts vid försvarsområdesstaber,
utbildningsanstalter m in.

Under de senare åren har dessutom stabs- och förvaltningstjänsten vid
förbanden genom nämndens försorg varit och är alltjämt föremål för en
successiv översyn för att tillvarataga vunna erfarenheter och för att anpassa
organisationen efter ändrade förhållanden rörande bl a krigsorganisation,
materielmängder, utbildningsverksamhet in in.

Inom marinen och flygvapnet pågår genom nämndens försorg motsvarande
undersökningar.

Såväl de centrala som lokala förvaltningsorganisationerna har sålunda,
efter omfattande och ingående utredningar och undersökningar, nyligen
fastställts av statsmakterna, varjämte organisationerna varit och alltjämt
är föremål för översyn i syfte bl a att anpassa dem efter ändrade förhållanden.
Därest under den sålunda pågående översynen möjligheter skulle
yppa sig till ytterligare reformer och ratioaliseringar, kan man räkna med
att dessa möjligheter kommer att tillvaratagas redan inom ramen för översynen.
Nämnden kan därför ej finna att skäl föreligger för att en parlamentarisk
utredning av försvarets förvaltningsorgan nu ånyo kommer till
stånd.

Med anledning av vad motionärerna ifrågasatt rörande intendenturkårens
rekrytering, funktioner, ställning in in får nämnden erinra om, att
utredning för närvarande pågår rörande hl a intendenturkåren av 20 december
1954 tillkallade sakkunniga med benämningen 1954 års utredning
angående vissa personalkårer inom försvaret.

Slutligen får nämnden något beröra vad motionärerna framhållit å s. 5
under punkt 1: »slöseri med tid vid utbildning av värnpliktig och annan
militär personal».

Motionärerna relaterar här, att värnpliktiga i synnerhet efter repititionsövningar
återkommer till det civila livet och missnöjda påstå bl a att de
»inte fått lära sig någonting alls». Det förekommer även klagomål över att
mycken tid gått till spillo under väntan på utrustningspersedlar m in.

Vid de organisationsundersökningar som enligt ovan verkställts av nämnden
rörande stabs- och förvaltningsorganisationen vid förbanden har förrådsorganisationen
och därmed sammanhängande servicetjänst såsom utrustning
av trupp, in- och utlämning av materiel och förnödenheter till
trupp in in även varit föremål för undersökningar och studier. Dessa har
hl a lett till, att vid förbanden skapats särskilda övningsmaterielförråd samt
centrala ut- och avrustningsförråd med vårdlokaler för såväl intendenturmateriel
som tygmateriel, varigenom förutsättningar skapats för hl a snabb
ut- och avrustning med persedlar och materiel vid in- och utryckningar till
fredsförläggningarna. Vid repetitionsövningarna sker emellertid utrustning
ofta på viss utrustningsort i form av mobiliseringsövning, varvid utrustningsarbetet
i regel försvåras på grund av primitiva lokaler, oövad personal
och fältmässiga förhållanden i övrigt. Nämnden har även verkställt vissa
studier under sådana förhållanden och kunnat meddela lämpliga former
för utrustningsarbetet och beräkningsgrunder för personalbehov in in.

Vid organisationsarbetet vid truppförhanden har nämnden sålunda även
kommit i kontakt med utbildningsarbetet och dess problem och i mån av
möjligheter sökt underlätta denna verksamhet genom att ordna förråds -

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

tjänsten och övriga förvaltningsfunktioner så att truppen betjänas rationellt
och utan onödiga dröjsmål.

Ehuru utbildningsverksamheten huvudsakligen ligger utanför nämndens
verksamhetsområde, vill nämnden även framhålla som sin mening — grundad
på erfarenheter från de flesta av arméns truppförband — att det slöseri
med tid som kan förekomma och motionärerna påpekat, till största
delen synes sammanhänga med föreliggande befälsbrist, vilken särskilt gör
sig märkbar under repetitionsövningsperioder, då dubbla förband skola
utbildas.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör.
ledamöterna Aste, Björck, Elofsson, Löfqvist, Göran Petterson
och Ståhl samt såsom föredragande majoren C. O Rosenius.

Stockholm den 29 september 1958

Statens organisationsnämnd
C TARRAS SÄLLFORS

B Samuelsson

5 llihang till riksdagens protokoll 1958. 6 samt. Nr 11 99

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Bilaga K

Till riksdagens statsutskott.

Genom remiss den 30 juli 1958 har Kungl. Maj:t anbefallt statens sakrevision
att avgiva yttrande över inom riksdagens första kammare av herr
Branting m. fl. (I: B 72) och i riksdagens andra kammare av herr Blidfors
m. fl. (II: B 93) väckta motioner angående utredning om lämpliga former
för eu effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning och en
förstärkning av den civila kontrollen över denna förvaltning. I anledning
härav får sakrevisionen anföra följande.

Vad gäller det förstnämnda spörsmålet — en ifrågasatt effektivisering av
krigsmaktens ekonomiska förvaltning — må framhållas, att de centrala
förvaltningsorganen så sent som år 1954 genomgripande omorganiserades
i rationaliserande syfte. Förvaltningsreformen av år 1954 tillkom i allt väsentligt
för att undanröja då rådande motsättningar mellan det upphandlande
och kontrollerande organet — krigsmaterielverket — och de planerande
och projekterande försvarsgrensförvaltningarna. Krigsmaterielanskaffningens
återförande till de senare myndigheterna innebar onekligen ett
stärkande av det militära och civilmilitära inflytandet. Samtidigt överfördes
emellertid stora civilia personalgruper till dessa förvaltningar i samband
med krigsmaterielverkets slopande. De nuvarande inköpsavdelningarna
under ledning av särskilda inköpsdirektörer tillkommo således vid denna
tidpunkt. Materielanskaffningen avsågs att även framgent hållas samman
i ur ekonomisk synpunkt erforderlig omfattning genom införandet av
den s. k. huvudförvaltningsprincipen. Den försvarsgrensförvaltning, som för
sin försvarsgren hade att anskaffa den största mängden av ett för flera försvarsgrenar
gemensamt materielslag, skulle således handlägga alla de ärenden,
som ha samband med anskaffningen, d. v. s. projektering, konstruktion,
försök, utarbetande av tekniskt underlag för tillverkning samt utarbetande
av materielbeskrivningar och underhållsinstruktioner ävensom inköp,
leveranskontroll och krigsindustriplanering. Utfärdandet av tillämpningsbestämmelser
samt tillsynen av att förvaltningsprincipen efterleves
åvilar det vid samma tidpunkt inrättade samordningsorganet, försvarets förval
tningsdirektion.

De centrala försvarsgrensförvaltningarnas organisation av år 1954 var
emellertid till en början icke definitivt utformad i alla sina enskildheter. Bedömandet
av detaljorganisationen och personalbehovet vid vissa organisationsenheter,
exempelvis marinförvaltningens inköpsavdelning, kvarstod
således. Organisationen i sin helhet har sedermera ingående prövats av 1956
års försvarsförvaltningssakkunniga, vilka beräknas komma att slutföra sitt
uppdrag inom den närmaste tiden. Till vissa delar kan den nya organisationen
följaktligen finna sin form först vid ett förverkligande av kommittéförslaget.

Enligt sakrevisionens erfarenheter kunna icke några vägande invändningar
riktas mot det sätt på vilket huvudförvaltningsprincipen förverkligats
och förverkligas inom försvarets centrala förvaltningar. Tvärtom synes
den ha befrämjat samarbetsviljan mellan försvarsgrenarna och i sin
män medverkat till en fortgående rationalisering av arbetet. Under sin
granskningsverksamhet inom vissa delar av det ifrågavarande förvaltnings -

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

området har revisionen visserligen kunnat konstatera önskvärdheten av att
den tekniskt-ekonomiska expertisen inom de särskilda upphandlingsorganen
på ett tidigare stadium än vad nu ofta är fallet inkopplas på de ekonomiska
spörsmål, som äro förknippade med en planerad anskaffning. Vidare
har revisionen uppmärksammat, att uppföljningen av vissa upphandlingsärenden
varit förenad med svårigheter. Ur allmänt ekonomiska synpunkter
vore det därför av värde, om rutiner etc. kunde så utformas, att denna uppföljning
kunde ske utan onödig omgång och tidsutdräkt. Dessa och andra
liknande iakttagelser liksom även andra i motionen behandlade frågor gälla
emellertid icke endast det militära förvaltningsområdet och förtar icke intrycket,
att eu bestämd strävan föreligger hos försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
att successivt rationalisera verksamheten och tillvarataga
föreliggande möjligheter till besparing.

Revisionen finner det därför vara mindre välbetänkt att ånyo tillsätta
en utredning med uppgift att ytterligare rationalisera den ekonomiska
verksamheten vid försvarsgrensförvaltningarna utan bör man se tiden an
och ge den nuvarande organisationen tillfälle att stabiliseras. I sammanhanget
må erinras om att de militära förvaltningsenheterna likaväl som
statsförvaltningen i övrigt komma att granskas av den under innevarande
år tillsatta besparingsutredningen.

Vad gäller förhållandena vid lokala förvaltningar, staber och förband må
nämnas, att fortlöpande och systematiska organisationsundersökningar i
rationaliseringssyfte bedrivas av statens organisationsnämnd, vid vilken
finnes inrättad en särskild militär avdelning. Såsom exempel å denna fortlöpande
rationaliseringsverksamhet må anföras organisationsnämndens
genomgång av den militära förrådsverksamheten, vilken lett till införandet
av rationella arbetsmetoder vid förrådshanteringen. Vissa staber och förhand
ha vidare erhållit ändrad organisation efier förslag av nämnden.

Vidkommande de ekonomiska spörsmålen vid de militära förbanden kan
framhållas, att flertalet förnödenheter upphandlas centralt genom försvarsgrensförvaltningarnas
försorg, varvid de finnas att tillgå antingen i centrala
förråd, exempelvis arméns intendenturförråd, eller genom avrop direkt hos
leverantören. Kvarvarande praktiskt-ekonomiska angelägenheter äro givetvis
icke ulan betydelse, men torde knappast vara av den storlek, att de motivera
införandet av en särskild civil organisation vid sidan av de nuvarande
förbandsstaberna.

Motionärerna ha även framfört krav på en förstärkning av den civila
kontrollen över krigsmaktens ekonomiska förvaltning. Det må därvid nämnas,
att överväganden beträffande utformningen av den statliga granskningsoch
rationaliseringsverksamheten för närvarande pågå inom den år 1956
tillsatta rationaliseringsutredningen. I motionen anföres, att de nuvarande
kontroll- och revisionsorganen — exempelvis organisationsnämnden och
sakrevisionen — icke ha till uppgift att framlägga förslag beträffande förbättrade
arbetsmetoder, förbilligande förfaringssätt, tidsvinnande organisation
o. s. v. samt all kontroll- och granskningsåtgärderna regelmässigt insättas
i efterhand, då den eventuella ekonomiska skadan redan inträffat.
Sakrevisionen finner det vara angeläget att tillrättalägga denna motionärernas
uppfattning. Vad beträffar organisationsnämnden ha dess arbetsuppgifter
något berörts i det föregående. Sakrevisionen å sin sida skall enligt
ii § i den för revisionen utfärdade instruktionen öva tillsyn över att den
verksamhet, som faller under revisionens granskning, anordnas på ett ändamålsenligt,
planmässigt och sparsamt sätt. Bland annat hör därvid lillses,
att, där myndighet hedriver upphandling, tillverkning, försäljning eller

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

ekonomisk verksamhet i övrigt, affärsmässiga grunder bliva tillämpade samt
att granskade myndigheters organisation är den lämpligaste för arbetsuppgifternas
utförande. Revisionen har således just sådana arbetsuppgifter,
som efterlysas av motionärerna. Vad gäller revisionens arbetsmetoder
må visserligen vara, att granskningsåtgärderna som regel måst insättas
i efterhand, enär annars den granskade myndighetens organisation skulle
få dubbleras av en kontrollantorganisation, vilket förefaller orealistiskt. Härvid
bör dock bemärkas, att dylika åtgärder jämväl innebära ett tillrättaläggande
för framtiden. Emellertid förekomma även direkta ingripanden från
revisionens sida i myndigheternas verksamhet. Såsom exempel härpå må
nämnas revideringen av löpande fraktavtal avseende i utlandet inköpt krigsmateriel,
vilken revisionsåtgärd medfört stora besparingar för statsverket.
Sakrevisionens avdelning för upphandtingsgranskning bedriver härjämte
en fortlöpande, rådgivande och vägledande verksamhet. Beträffande av revisionen
vidtagna granskningsåtgärder avseende militära myndigheter må
hänvisas till bilagda tabellsammanställning av statens sakrevisions verksamhet
enligt årsberättelserna för tiden 1 januari 1944—1 juli 1958.1 Årsberättelsen
för år 1957/58 närslutes även.1

I det föregående har sakrevisionen främst ansett sig böra ingå på sådana
spörsmål, ifråga om vilka särskild erfarenhet finnes representerad inom
revisionen. Under hänvisning till vad som därvid anförts finner revisionen
det icke påkallat att i dagens läge tillsätta en parlamentarisk utredning angående
lämpliga former för en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska
förvaltning och en förstärkning av den civila kontrollen över denna förvaltning.

I detta ärendes avgörande hava deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Ljungdahl, Lindencrona, Ward, Cardelius, Lundgren
och Löfqvist.

Särskild föredragande förste revisor Grönlund, I övrigt närvarande undertecknad
kanslichef och byrådirektör Sjövall.

Stockholm den 29 september 1958

Statens sakrevision
WILHELM BJÖRCK

K. A. Lindbergson

Ej här medtagen.

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Bilaga L

Till riksdagens statsutskott

Genom remiss den 30 juli 1958 har tillfälle beretts militieombudsmannen
att inkomma med yttrande över inom riksdagens första kammare av herr
Branting in. fl. (I: B 72) och riksdagens andra kammare av herr Blidfors
in. fl. (II: B 93) väckta motioner angående utredning om lämpliga former för
en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning m. in.

I motionerna anföres, att med hänsyn till de betydande och alltjämt ökande
belopp, som konnne att ställas till försvarets förfogande, skärpta krav
måste ställas på från ekonomiska synpunkter rationellast möjliga användning
av medlen samt iakttagande av all möjlig sparsamhet. Vid bedömande
av den i samband därmed aktualiserade frågan angående redan befintliga garantier
mot misshushållning och slöseri komme i åtanke dels de från miliiärförvaltningen
fristående kontrollorganen, dels ock den militära administrationens
institutioner. De förstnämnda kontrollorganen, bland vilka nämndes
statens sakrevision och riksdagens militieombudsman, kunde icke fortlöpande
följa den militära ekonomiska förvaltningen under dess dagliga praxis
och utformning; de trädde i funktion först då den eventuella ekonomiska
skadan redan inträffat. Vad anginge krigsmaktens egna organ vore det föremål
för olika meningar huruvida de order efterlevdes som den högsta militära
ledningen givit om iakttagande av sträng sparsamhet. Enligt en uppfattning,
som delades av motionärerna, måste det med hänsyn till att ledningen
ofta nog ansåge de anslagna medlen alltför knappt tillmätta ligga i dess intresse
att sparsamhet också iakttoges. Enligt en annan version hävdade man
att anslagsöverskridanden, vilka i praktiken alltid plägade i efterhand godkännas,
förekomme i syfte att framdeles åstadkomma höjda anslag. Vilken
mening man än kunde ha om nämnda frågor fortlevde talet om en militär
ekonomisk misshushållning, något som vore ägnat atl oroa. Om denna oro
stillades genom en effektivisering av kontrollen och en allmän rationalisering
av förvaltningen, skulle detta också lända till en förstärkning av försvarsviljan.
I anslutning till anförda exempel på områden där »slöseri» kunde förekomma
framkastades tanken på en från krigsmakten reellt och formellt avskild
expertgrupp, vilken skulle stå till det civila samhällets förfogande med
objektiva och självständiga bedömanden i militär-ekonomiska frågor av betydelse.
Under erinran vidare om den uppdelning av arbetsuppgifterna vid
landstingssjukhusen, som skett genom att särskilda sjukhusdirektörer från
läkarna övertagit de rent ekonomiska och praktiska angelägenheterna, ifrågasatte
motionärerna huruvida icke motsvarande göromål inom krigsmakten
skulle kunna helt anförtros åt civila befattningshavare med särskilda
expeditioner, varigenom militära chefer och övriga officerare skulle kunna
odelat ägna sig åt de rent militära uppgifterna. Vid förbanden borde enligt
motionärerna övervägas inrättande av organ, motsvarande företagsnämnderna
inom industrien, med uppgift att på olika sätt tillvarataga manskapets
intressen, och hinder förelåge icke all jämväl inom krigsmakten infördes
ett premiesyslem liknande det som förekomme inom industrien, innebärande
atl arbetare som framlade praktiska förslag till förbättringar
premierades med skäliga belopp. En sådan ordning skulle kunna stimulera
intresset för tjänsten och bli till nytta liksom inom produktionen. Molio -

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1058

närerna hemställde, att riksdagen måtte, med beaktande av de utav motionärerna
anförda synpunkterna och uppslagen, hos Kungl. Maj:t begära en
skyndsam parlamentarisk utredning angående lämpliga former för en effektivisering
av krigsmaktens ekonomiska förvaltning och en förstärkning
av den civila kontrollen över denna förvaltning.

Med anledning av remissen får jag anföra följande.

Enligt instruktion den 24 maj 1957 för riksdagens ombudsmän (SFS
1957:165) åligger det militieombudsmannen att utöva en allmän tillsyn
över lagars, författningars och instruktioners efterlevnad i vad de skola
tillämpas i militära mål samt i övrigt av ämbets- och tjänstemän inom försvarsväsendet
ävensom av dem som under ämbetsansvar fullgöra uppgifter
inom sammanslutningar eller stiftelser, vilka samverka med försvarsväsendet.
Vid fullgörandet härav skall militieombudsmannen särskilt övervaka
efterlevnaden av, förutom strafflagstiftningen för krigsmakten, militära
rättegångslagen och värnpliktslagen, jämväl bland annat bestämmelser dels
om förvaltningen av de till försvarsväsendet anslagna medel samt av försvarsväsendet
tillhörande fastigheter, dels om statens upphandlings- och
entreprenadväsende, i vad de äga tillämpning inom försvarsväsendet, om
anskaffande, underhåll och vård av materiel, anskaffande och användande
av andra förnödenheter samt utförande av arbete för försvarsväsendets behov,
dels ock om förråd, utrustning och annat, som avser krigsberedskap.

Militieombudsmannens sålunda angivna kontrollverksamhet utövas genom
periodvis återkommande inspektioner samt genom utredningar i anledning
av gjorda anmälningar eller anförda klagomål eller på grund av i
dagspressen förekommande uppgifter. Såsom i motionerna uttalats kan
militieombudsmannens kontrollerande verksamhet i stort sett sägas vara
stickprovsmässig. Såväl instruktionsbestämmelsernas utformning som ämbetets
förhållandevis begränsade personalorganisation visar att det icke är
avsett att en systematisk och fortlöpande granskning inom det militära förvaltningsområdet
skall utföras. I främsta rummet har för övrigt militieombudsmannens
verksamhet juridisk karaktär; enligt § 96 regeringsformen
skall militieombudsmannen vara lagfaren. På grund härav är det
uppenbart att den ingående ekonomiska kontroll som i motionerna åsyftas
icke kan påräknas genom militieombudsmansinstitutionen.

Med detta konstaterande är dock icke sagt att militieombudsmannens tillsyn
över den militära förvaltningen saknar värde då det gäller att förhindra
slöseri och misshushållning. Även en i enstaka fall utövad kontroll, vare sig
särskild händelse givit anledning till den eller ej, kan leda till upptäckt av
anmärkningsvärda förhållanden, och tillrättaläggande som därvid sker är
icke sällan av betydelse för framtida tillämpning i likartade situationer.
Förhandcnvaron av militieombudsmannens kontrollverksamhet torde över
huvud ha ett nyttigt inflytande såtillvida som vederbörande ämbets- och
tjänstemän alltid ha att räkna med att ett ingripande från militieombudsmannens
sida kan komma att ske.

Det må i detta sammanhang erinras alt omfattningen av militieombudsmannens
kontrollverksamhet vid 1949 års riksdag var föremål för prövning
utan att därav föranleddes någon riksdagens åtgärd. Riksdagens revisorer
hade i sin till nämnda riksdag avgivna berättelse anfört att det, med hänsyn
Lill den effektiva kontroll som dåmera genom olika militära och andra statliga
kontrollorgans sida utövades över den ekonomiska förvaltningen och
vad därmed sammanhängde inom försvarsväsendet, kunde ifrågasättas huruvida
behov förelåge av en särskild tillsyn över försvarets ekonomiska förhållanden
från militieombudsmannens sida. I ett med anledning härav avgivet
yttrande den 28 februari 1949 (se ämbetsberättelsen 1950 s. 447—462) fann

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

militieombudsmannen till cn början på närmare angivna principiella skäl
att någon instruktionsmässig begränsning av militieombudsmannens befogenheter
icke borde ifrågakomma. 1 syfle att undersöka huruvida det vore
sakligt motiverat att vidtaga sådan instruktionsändring att kontrollen över
försvarets ekonomiska förvaltning icke vidare skulle räknas till militieombudsmannens
mera angelägna uppgifter lämnade militieombudsmannen en
utförlig redogörelse för sin inspektionsverksamhet samt framhöll bland unnat
att inspektionerna utgjorde eu värdefull komplettering av de ifrån helt
andra utgångspunkter arbetande militära inspektionerna; på sätt och vis
finge militieombudsmannens kontrollverksamhet karaktären av en kontroll
över alt den ordinarie kontrollapparaten fungerade på ett tillfredsställande
sätl. Någon omläggning av verksamheten så ad den fyllde samma krav som
från revisionssynpunkt kunde ställas på ett centralt förvaltningsorgan vore
icke möjlig och läte icke heller förena sig med militieombudsmansinstitutionens
allmänna ställning. Verksamheten måste i fråga om sin omfattning
samt beträffande tillämpade metoder anpassas efter omständigheterna i olika
lägen. Härav följde att militieombudsmannen, där han i visst fall ägde kännedom
om att å det ifrågavarande förvaltningsområdet rådde goda förhållanden,
kunde med inskränkning av sin tillsynsverksamhet å detta område
mera ägna sig åt andra förvaltningsområden. I annat läge kunde militieombudsmannen
finna särskild anledning intensifiera sin tillsyn å visst förvaltningsområde.
Att någon mera ingående inspektion av de centrala militära
myndigheterna icke under senare år förekommit sammanhängde med det
intensiva nydanings- och omorganisationsarbete som sedan länge fortgått
och föranlett att dessa organ varit föremål för ständig uppmärksamhet från
andra instansers sida. Militieombudsmannen uttalade slutligen som sin mening
att vad revisorerna anfört icke borde föranleda någon åtgärd. Första
lagutskottet (utlåtande 16/194!)) fann, lika med militieombudsmannen, att
eu inskränkning i dennes behörighet all utöva kontroll icke borde ske. Därjämte
anförde utskottet bland annat att utskottet vid sin årliga granskning
av militeombudsmannens ämbetsförvaltning funnit att verksamheten på
törevarande område varit av stor betydelse. Utskottet fann sig med hänsyn
till anförda synpunkter icke böra förorda att författningarna rörande försvarets
ekonomiska förvaltning uteslötes från dem, vars efterlevnad militieombudsmannen
särskilt hade att övervaka.

I anslutning till vad i militieombudsmannens nyssnämnda yttrande anförts
om inspektion av de centrala militära myndigheterna under senare år kan
nämnas att militieombudsmannen år 1954 inspekterat försvarets fabriksstyrelse
jämte vissa underlydande anstalter samt år 1956 försvarets forsknings
anstalt och försvarsväsendels radioanstalt.

Särskilt intresse såsom ett från den militära förvaltningen fristående kontrollorgan
förtjänar statens sakrevision. Enligt instruktionen den 20 september
1957 för statens sakrevision ( SFS 1957:562) åligger del sakrevisionen
att ur allmänt ekonomiska synpunkter granska statlig verksamhet. Sakrevisionen
skall tillse alt sådan verksamhet anordnas på ett ändamålsenligt,
planmässigt och sparsamt sätl, att statens inkomster inflyta utan att onödiga
kostnader förorsakas statsverket, att skäligt vederlag erhålles för av staten
tillhandahållna prestationer, alt, där myndighet bedriver upphandling,
tillverkning, försäljning eller ekonomisk verksamhet i övrigt, affärsmässiga
grunder bli tillämpade, samt all myndigheternas organisation är den lämpligaste
för arbetsuppgifternas utförande. Därest sakrevisionen finner att
organisatoriska eller andra åtgärder äro påkallade för ett ekonomiskt ulnytljande
av personal, medel eller materiel eller eljest för tillgodoseende av
ekonomiska intressen, som det åligger sakrevisionen alt bevaka, bär revisio -

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

nen alt fästa vederbörande myndighets uppmärksamhet därpå eller, där så
erfordras, för Kungl. Maj:t framlägga förslag som revisionen anser lämpliga.

Den av sakrevisionen bedrivna verksamheten torde till icke obetydlig del
ha varit förlagd till försvarets område, där särskilt upphandlingsfrågor lära
ha varit föremål för undersökningar och utredningar. Visserligen är sakrevisionens
kontroll såtillvida likartad med militieombudsmannens att den icke
utgör en fortlöpande granskning utan vid skilda tillfällen sättes in på olika
områden som av en eller annan anledning kommit i blickpunkten. Å andra
sidan har sakrevisionen avsevärt större resurser i personalhänseende och framförallt
äro dess arbetsuppgifter, såsom av det nyss anförda framgår, direkt
inriktade på de ekonomiska förhållandena. På grund härav torde sakrevisionens
verksamhet vara av betydande värde för vinnande av det av motionärerna
angivna syftet.

Som naturligt är har sakrevisionen ålagts att samråda med statens organisationsnämnd
i frågor, som beröra nämndens verksamhetsområde. Enligt
instruktionen den 20 september 1957 för statens organisationsnämnd (SFS
1957: 563) åligger det nämnden att planlägga och i samverkan med vederbörande
verk utföra organisationsundersökningar inom statliga förvaltningsgrenar.
Nämnden skall, i den omfattning och i den ordning varom
nämnden överenskommer med sakrevisionen, samråda med denna i fråga
om planläggning av organisationsundersökningar ävensom hålla revisionen
underrättad om fortgången av nämndens verksamhet i övrigt. På försvarets
område har organisationsnämnden under en längre tid bedrivit organisationsundersökningar
av stabs- och förvaltningstjänsten inom armén och
kustartilleriet, på grundval av vilka utfärdats organisationsbestämmelser
för ett stort antal förband m. m. Ytterligare rationaliseringsverksamhet lärer
vara att förvänta, därvid även flottan och flygvapnet komma att beröras.

Såsom ett från försvaret fristående kontrollorgan torde även böra nämnas
riksräkenskapsverket. Enligt instruktionen den 20 september 1957 för
riksräkenskapsverket (SFS 1957:573) är detta central myndighet för kontrollen
över den statliga medelsförvaltningen med särskild uppgift att utöva
den centrala kontrollen å statens inkomster och utgifter samt å förvaltningen
av statsförmögenheten. Ämbetsverkets revisionella granskning av
inkommande räkenskapsmaterial skall avse att kontrollera bland annat att
inkomsterna uppbäras och redovisas samt att utgifterna verkställas och
bokföras i enlighet med riksstat, specialstater, utfärdade författningar och
eljest givna stadganden ävensom att i övrigt vid förvaltningen av kronans
medel och andra tillgångar gällande föreskrifter följas samt nödig sparsamhet
och statens bästa iakttagas. Den av riksräkenskapsverket utövade verksamheten
är sålunda i huvudsak av kameral natur. Av den sist återgivna
delen av instruktionen framgår emellertid att jämväl saklig revision kan
ske inom riksräkenskapsverket. I sammanhanget må nämnas att vid de
överväganden, som föregingo inrättandet av statens sakrevision, frågan
dryftades om förläggande av en dylik revision till riksräkenskapsverket
(proposition 1943:164). Det ansågs emellertid att en permanent sakrevision
borde bedrivas av ett helt självständigt, Kungl. Maj :t direkt underställt
organ. Departementschefen uttalade dock i anslutning härtill (propositionen
s. 31) att riksräkenskapsverket borde fullfölja strävandena att inom
den ram som betingades av verkets organisation utsträcka sin på räkenskapsmaterial
grundade revisionsverksamhet till en ändamålsprövning.

Vad härefter angår försvarsväsendets egna förvaltande organ tilldraga
sig de centrala förvaltningsmyndigheterna i första hand uppmärksamhet.
De anslagsmedel som förvaltas av dessa myndigheter torde nämligen vara

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

betydligt större än det sammanlagda belopp som disponeras av regionala
och lokala myndigheter.

Den nuvarande organisationen av den centrala förvaltningen tillkom i huvudsak
år 1943. Genom den omläggning som skedde nämnda år sammanfördes
den kamerala förvaltningen och sjukvårdsförvaltningen inom armén
med motsvarande organ i marinförvaltningen och flygförvaltningen till de
för hela försvaret avsedda ämbetsverken försvarets civilförvaltning och försvarets
sjukvårdsstyrelse. År 1947 centraliserades vidare fastighetsförvaltningen
för alla försvarsgrenarna till ett ämbetsverk, fortifikationsförvaltningen.
Att viss förvaltningsverksamhet sålunda är sammanförd fackgrensvis
till gemensam förvaltning torde främja enhetlighet samt verka rationellt
ur ekonomiska och kommersiella synpunkter. Den ekonomiska och
tekniska sakkunskapen torde vara väl företrädd inom de centraliserade förvaltningsområdena.
Förvaltningarna i fråga intaga organisatoriskt en mera
självständig ställning i förhållande till de militära högsta organen än vad
som är fallet med försvarsgrensförvaltningarna.

Chefskapet för de sistnämnda myndigheterna, armétygförvaltningen, arméintendenturförvaltningen,
marinförvaltningen och flygförvaltningen, utövas
av vederbörande försvarsgrenschef. Frågan om tillgodoseende av dessa
förvaltningars behov av industriell, ekonomisk och kommersiell sakkunskap
var föremål för statsmakternas övervägande i samband med krigsmaterielverkets
avskaffande år 1954 (proposition 1954: 109). Därvid uttalades
farhågor för att, därest den av krigsmaterielverket bedrivna upphandlingsverksamheten
m. in. lades under försvarsgrensförvaltningarna, den civila
sakkunskap som i samband därmed avsågs skola tillföras förvaltningarna
på grund av lydnadsställningen under högre militära chefer icke skulle få
tillräckligt inflytande på de ekonomiska och kommersiella avgörandena.
Emellertid befunnos övervägande skäl — bland annat tillgodoseende av militära
funktions- och kvalitetskrav samt hänsynstagande i samband med
anskaffning till blivande underhållskostnader — tala för att det anskaffande
och det materielförvaltande organet borde vara ett och samma. Garantier
för att de ekonomiska och kommersiella synpunkterna på krigsmaterielanskaffningen
skulle på ett auktoritativt sätt få göra sig gällande ansåg
man sig vinna särskilt genom förstärkning av den inom försvarsgrensförvaltningarna
redan befintliga industriella och ekonomiska sakkunskapen.
Detta åstadkoms genom inrättande vid nämnda förvaltningar — utom arméintendenturförvaltningen
— av särskilda inköpsavdelningar under civila
chefer, försedda med kvalificerad civil personal. Vidare förutsattes att den
nyinrättade försvarets förvaltningsdirektion skulle på ett högt plan utgöra
ett samordnande och i viss utsträckning övervakande organ på framförallt
krigsmaterielförvaltningens område. Viss förstärkning av den tekniskt och
ekonomiskt sakkunniga personalen vid försvarsgrensförvaltningarna har
sedermera företagits i anledning av den översyn av förvaltningarnas organisation
och verksamhet som gjorts av 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga.

Vid regionala och lokala förvaltningsmyndigheter biträdes vederbörande
militäre chef av förvaltningsgrenschefer, vilka tjänstgöra såsom föredragande
och till vilka jämväl i allmänhet torde delegeras viss beslutanderätt.
Förvaltningsgrenschefer vid ett vanligt regemente äro, bland andra, tygofficer
och intendent. Den sistnämnde tjänstgör ofta även såsom kasernofficer,
på vilken fastighetsförvaltningen ankommer. Dessa befattningshavare äro
visserligen militärt utbildade men ha dessutom genomgått särskilda för
dem avsedda utbildiiingskurser. Blivande tygofficerare erhålla sålunda vid
omkring tvååriga kurser utbildning i bland annat förvaltningstjänst, under -

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

hållstjänst, tygmateriel- och ammunitionskunskap samt mekanisk teknologi.
I de tvååriga intendenturofficerskurserna ingå som läroämnen bland
annat förval tningskunskap, förplägnadstjänst, födoämneslära, materieltjänst,
drivmedelstjänst och drivmedelskännedom, bränsle- och värmelära,
underhållstjänst, intendenturtjänst i fält och handelsteknik. Tygofficeren
biträdes av eu arméingenjör, varförutom vid de regionala organen, militärbefälsstaberna,
tjänstgöra stabsingenjörer. Kasernofficeren erhåller tekniskt
biträde av den civila ingcnjörspersonal, som i anslutning till statsmakternas
beslut år 1956 angående den regionala och lokala fastighetsförvaltningen
finnes placerad vid militärbefälsstaberna. I fråga om intendenturtjänstens
utövande kan nämnas att civil fackkunskap företrädes av köksföreståndarna.

Den regionala och lokala förvaltningen är föremål för tillsyn och granskning
från de centrala myndigheternas sida. Sålunda ha exempelvis armétygförvaltningen
och arméintendenturförvaltningen, envar inom sitt förvaltningsområde,
att övervaka verksamheten inom arméns myndigheter.
Denna övervakning utföres i form av inspektioner in. m. samt räkenskapsgranskning.
Vid räkenskapsgranskningen skall uppmärksamhet ägnas åt
frågor om penningmedlens ändamålsenliga användnig samt om erlagda priser
och entreprenadsummor in. in. Genom förrådskontroll skall tillses, att
upphandlad eller försåld materiel blivit tagen till uppbörd i, respektive avförd
ur redovisningshandlingarna. Motsvarande övervakning ombesörjes av
övriga centrala förvaltningar, envar inom sitt område. Nämnas må även i
lörevarande sammanhang den kamerala revision av försvarets myndigheters
räkenskaper, som instruktionsmässigt bedrives av försvarets civilförvaltning.

Beträffande de av motionärerna särskilt nämnda exemplen på områden
inom den militära verksamheten, där missförhållanden kunna förekomma,
må framhållas följande.

1. Slöseri med tid vid utbildning av värnpliktig och annan militär personal.
Såsom motionärerna anfört torde det förekomma att värnpliktiga uttala
missnöje med den utbildning de erhållit. För egen del har jag nyligen
i samband med inspektion ansett mig ha anledning ifrågasätta om vissa
värnpliktigas sysselsättande med kasernvårdsarbete stått i överensstämmelse
med gällande utbildningsföreskrifter och bestämmelser om värnpliktigas
ianspråktagande för handräckningstjänst; sedan vederbörande regementschef
avgivit infordrat yttrande, föranledde ärendet dock icke vidare åtgärd.
Huruvida fog finnes för ett mera allmängiltigt omdöme att utbildningstiden
icke tillvaratages på ett rationellt sätt synes emellertid vara mycket
tveksamt. I vart fall torde kunna antagas att en viss rationalisering av utbildningsverksamheten
ägt rum på senare tid, bland annat i anledning av
initiativ som tagits av den s. k. gruppchefsutredningen.

2. Misshushållning med förbrukningsmateriel, motorbränsle, övningsammunition
etc. Garantier mot allvarligare missförhållanden av här avsedd
art torde förefinnas genom den av de centrala förvaltningsmyndigheterna
utövade tillsynen i form av förrådskontroll och anslagsövervakning samt inspektionsverksamhet.
Detta utesluter givetvis icke, att lokalt kan förekomma
missbruk i olika hänseenden, vilket tillsammantaget kan vara en viss
ekonomisk bet'' delse. Bland annat torde i detta sammanhang vara av intresse
frågan om disponerandet av kronan tillhöriga motorfordon. Hos militieombudsmannen
har på senare tid förekommit ett flertal fall, i vilka
oriktigt användande av tjänstebil för privat räkning varit i fråga. Möjligen
förhåller det sig också så, att motorfordon i tjänsten stundom användes utan
tillbörlig hänsyn till sparsamhetssynpunkter.

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

3. Oekonomiskt förfarande vid beställningar och inköp av s. k. tygmateriel,
vapen och dylikt. Matericlanskaffning av större omfattning sker genom
försvarsgrensförvaltningarnas försorg. De komplicerade problem som
sammanhänga med anskaffning av vapen och annan tygmateriel, därvid
hland annat avvägning mellan militära, tekniska och ekonomiska synpunkter
måste ske, innefatta givetvis risk för att statsverkets ekonomiska intressen
skola bli eftersatta. Med anledning härav må erinras om vad ovan anförts
angående försvarsgrensförvaltningarnas inköpsavdelningar samt statens
sakrevision ävensom därom att genom den år 1954 utfärdade försvarels
anskaffningsknngörelse (SFS 1954: 470) myndigheterna ålagts att,
jämväl i fall då den s. k. huvudförvaltningsprincipen ej tillämpas, samverka
i anskaffningsfrågor.

4. »Slöseri» genom nr militär synpunkt meningslösa anordningar, anläggningar
eller anskaffningar. Åtminstone såvitt gäller större anordningar,
anläggningar och anskaffningar bedömes ändamålsenligheten i sista hand av
Kungl. Maj: t och riksdagen, i allmänhet vid prövningen av de årligen framlagda
anslagsäskandena. Det torde kunna förutsättas att statsmakternas
ståndpunktstagande sker efter hörande av all erforderlig expertis.

5. »Slöseri» genom organisatoriska anordningar såsom parallellorgan inom
staberna, onödig uppsplittring mellan vapenslagen samt övriga organisatoriska
överbelastningar. Såsom motionärerna antytt pågå för närvarande
undersökningar i militär regi såsom förberedelser för en utredning av krigsmaktens
högsta ledning. Chefen för försvarsdepartementet har härom uttalat
(proposition 1958: 110 s. 102) att han räknar med att, sedan de militära
undersökningarna slutförts, utredningsarbetet utvidgas för att ett allsidigt
underlag för förslag i ämnet skall erhållas. Vad beträffar lägre förband
må hänvisas till vad ovan anförts om statens organisationsnämnd.

6. Ekonomisk misshushållning genom krigsmaktens utrustande med vapen,
apparatur etc. av teknisk fulländning, men med mindre fältmässig hållbarhet.
Härutinnan hänvisas till vad ovan under 4. anförts. Dessutom må
erinras om den förut berörda förstärkningen av den tekniska personalen vid
försvarsgrensförvaltningarna.

Motionärerna ha ifrågasatt om icke från krigsmakten skulle kunna definitivt,
reellt och formellt, avskiljas en expertgrupp som kunde stå till det
civila samhällets förfogande med objektiva och självständiga extra-beaömanden
i militärekonomiska frågor av het s delse. Den bakomliggande tankegången
synes vara att de militära experter, som för närvarande anlitas i
olika sammanhang, icke kunna frigöra sig från sina chefers mening eller
vad som eljest kan anses vara gällande uppfattning inom krigsmakten. Huruvida
tankegången är mer eller mindre berättigad kan lämnas därhän. Det
torde emellertid förhålla sig så, att den militära sakkunskap som erfordras
i skilda situationer icke alltid är av samma slag. I vissa fall, t. ex. vid projekterande
av eu större militär anläggning, torde det vara önskvärt att anlitade
experter äga ingående kännedom om de högsta chefernas intentioner
och kunna göra bedömanden i deras anda. Då det åter gäller exempelvis kontrollverksamhet,
kan bundenhet vid krigsmakten vara olämplig eller direkt
hinderlig för expertuppdragels rätta fullgörande. Enligt vad erfarenheten
givit vid handen inom militieombudsmansämbetet, där olika militära sakkunniga
anlitas som biträden vid inspektionsverksamhetens utövande, finnes
det också möjlighet att förvärva militära experter som genom all ej
längre kvarstå i aktiv tjänst intaga eu mera frislcndc ställning i förhållande
till krigsmakten. Någon vinst med alt avskilja eu särskild expertgrupp
lorde därför knappast kunna erhållas. Däremot skulle den ifrågasatta an -

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

ordningen kunna medföra den nackdelen att möjligheten till urval av sakkunniga
vid varje tillfälle bleve mer begränsad än den behövde vara.

Det i motionerna framförda uppslaget att vid förbanden inrätta befattningar
för civila »direktörer» med uppgift att handha angelägenheter av
ekonomisk och praktisk natur har till förebild de sjukhusdirektörsbefattningar
som finnas vid en del sjukhus. I viss utsträckning är onekligen förhållandet
mellan läkares och sjukhusdirektörers arbetsområden likartat
med förhållandet mellan de rent militära och de förvaltande uppgifterna vid
förbanden. Jämförelsen synes dock icke böra drivas alltför långt. Vad som
särskilt måste hållas i minnet är att krigsmaktens verksamhet, även i fred,
är inriktad på krig. I den mån förvaltningsgrenschefer äro behövliga i
krigsorganisationen torde de dels böra ha viss militär utbildning och dels
böra redan i fredstid sysselsättas med såvitt möjligt samma uppgifter som
de skola handha i krig. Att det likväl kan finnas skäl att låta viss verksamhet
i fredstid ombesörjas av civil personal framgår därav att t. ex. mathållningen
vid förbanden numera ankommer på kvinnliga köksföreståndare
med kvinnliga köksbiträden, ehuru särskild utbildning av kockar för
krigsförbanden anordnas. Med hänsyn till det nu sagda och vad i det föregående
anförts om regionala och lokala förvaltningsmyndigheter jämte de
centrala organens tillsyn över dem synes det knappast sannolikt att någon
väsentlig fördel skulle vara förenad med inrättandet av de ifrågasatta civila
direktörsbefattningarna.

I anledning av motionärernas förslag rörande inrättande vid lägre förband
av organ motsvarande företagsnämnderna inom industrien får jag
erinra alt enligt generalorder den 8 september 1950, nr 3165, (TLB s. 241),
ändrad genom generalorder den 22 juni 1957, nr 1504, (TLB s. 134), vid
regemente och liknande förband skola finnas förbandsnämnder, vari de
olika personalkategorierna äro representerade, alltså jämväl den civila personalen
och de värnpliktiga. Inom förbandsnämnd må upptagas frågor rörande
hland annat sociala och ekonomiska förhållanden, hälso- och sjukvård,
ledighet, förplägnad och utbildningsmetoder. Då sålunda jämväl utbildningsfrågor
kunna upptagas till behandling inom förbandsnämnderna,
torde dessa kunna i huvudsak tjäna det ändamål, som motionärerna här
åsyftat. Nämnas må i förevarande sammanhang även de samarbetsnämnder,
som enligt kungl. brev den 27 juni 1957 (TLA s. 221) skola finnas inrättade
i garnisonsorterna. Nämnderna skola utgöra organ för överläggningar
rörande dels sådana sociala och ekonomiska frågor som äro gemensamma
för vederbörande förband och garnisonsorten i övrigt, dels ömsesidig kontakt-
och upplysningsverksamhet samt trivselfrågor, dels ock den verksamhet
inom förbanden som är beroende av samverkan med civila myndigheter
och organisationer in. in.

Slutligen ifrågasättes i motionerna införande av ett premiesystem av liknande
slag som det vilket tillämpas inom den civila industrien. Med anledning
härav må erinras, att vissa för dylikt ändamål avsedda medel ställts
till myndigheternas förfogande. Sålunda äger enligt kungl. brev den 6 maj
1949 och den 18 februari 1955 (se statsliggaren för IV huvudtiteln 1957/58,
s. 227) armétygförvaltningen disponera dels 3 000 kronor för gratifikationer
till personal vid underställda verkstäder och förråd för förslag till anordningar
eller åtgärder till gagn för tygförvaltningstjänsten, avseende nya eller
förbättrade driftsmetoder eller dylikt, dels ock 3 000 kronor för gratifikationer
till vid armén anställd personal för på eget initiativ gjorda förbättringar
i fråga om utbildningsanordningar och dylikt. Arméintendenturförvaltningen
disponerar enligt kungl. brev den 18 februari 1955 (statsliggaren
s. 22) högst 2 000 kronor för gratifikationer till vid armén anställd personal

Statsutskottets utlåtande nr B 9!) år 1958

för på eget initiativ gjorda förbättringar i fråga om utbildningsanordningar
och dylikt. Enligt kungl. brev den 4 juni 1954 må marinförvaltningen av
anslaget till underhåll av fartyg m. m. (statsliggaren s. 259) disponera
högst 6 000 kronor för utbetalande av gratifikationer till personal tjänstgörande
eller anställd vid marinens varv, verkstäder och förråd för förslag
till förbättrande av arbetsmetoder, raskt och klokt ingripande vid olyckstillbud,
visad rådighet eller visat gott initiativ. Flygförvaltningen disponerar
enligt kungl. brev den 26 april 1957 (statsliggaren s. 274) 10 000 kronor för
utbetalande av gratifikationer till personal tjänstgörande eller anställd vid
de centrala flygverkstäderna och förbanden för förslag till förbättrade arbetsmetoder,
rask och klokt ingripande vid olyckstillbud, visad rådighet
eller visat gott initiativ.

Under hänvisning till det anförda får jag som min mening uttala att tillräckliga
skäl knappast kunna anses föreligga att igångsätta en utredning
av den art som åsyftas i motionerna. I allt fall torde böra avvaktas närmare
erfarenheter rörande den nyligen gjorda översynen av den centrala
försvarsförvaltningarna samt beträffande genomförandet av det av statsmakterna
i år fattade försvarsbeslutet.

Stockholm i militieombudsmansexpeditionen den 17 septf aiber 1958

HUGO HENKOW

Sven Sjöberg

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Bilaga AI

Till riksdagens statsutskott

Genom beslut den 30 juli 1958 har Kungl. Maj:t anbefallt 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga
att före den 1 oktober 1958 inkomma till riksdagens
statsutskott med yttrande över inom riksdagens första kammare av
Herr Branting in. fl. (I: B 72) och riksdagens andra kammare av Herr Blidfors
in. fl. (II: B 93) väckta motioner angående utredning om lämpliga former
för en effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning m. m.

Till åtlydnad härav få de sakkunniga vördsamt anföra följande.

De sakkunniga ha tolkat åläggandet så, att de böra yttra sig i huvudsak
endast såvitt avser det område, som beröres av deras utredningsuppdrag,
nämligen den centrala försvarsförvaltningen.

Till en början synes böra erinras om 195b års omorganisation av den centrala
försvarsförvaltningen (prop. 195b: 109). Syftet med denna omorganisation
var att höja effektiviteten samtidigt med att kostnaderna nedbringades.
Omorganisationen innebar i huvudsak, att krigsmaterielverket avvecklades
och dess uppgifter fördelades mellan övriga förvaltningar samt att arméförvaltningen
delades upp i en armétygförvaltning och en arméintendenturförvaltning.
Vidare gavs de tygförvaltande verken (armétygförvaltningen, marinförvaltningen
och flygförvaltningen) en organisation, som syftade till en
rationell arbetsfördelning och intern samverkan i främst anskaffningsfrågor,
varvid tillbörligt inflytande skulle beredas militär, teknisk och ekonomisk
sakkunskap. Samma synpunkter voro vägledande även beträffande arméintendenturförvaltningen,
ehuru detta verk erhöll en mindre differentierad
organisation. Till grund för omorganisationen låg förslag av 1946 års militära
lörvaltningsutredning. Denna utredning, som ingående hade analyserat de
materielanskaffande verkens organisationsproblem och sålunda byggde sina
förslag på systematisk grund, uppställde följande grundläggande principer
för tygförvaltningstjänsten: klar ansvarsfördelning, god kontakt mellan konstruktörer
och tillverkare samt ett rationellt utnyttjande av de tekniska specialisterna.

Det organisationsmönster, som fastställdes, innebar i korthet, att ifrågavarande
verk indelades i s. k. sakorgan, funktionella organ och stabsorgan.
Sakorganen skulle i princip handha alla tekniska funktioner med avseende
på ett visst materielområde, under det att de funktionella organen skulle
handha arbetsuppgifter, närmast av servicekaraktär som icke förutsatte detaljerad
materielkännedom men väl fackutbildning beträffande olika funktioner
och som kunde handhas centralt för verket i dess helhet. Stabsorganen
skulle stå till souschefens direkta förfogande och biträda denne vid ledningen
och sammanhållandet i stort av verksamheten. De viktigaste funktionella
organen äro verkstads- (underhålls-) avdelningar (byråer), förrådsbyråer,
s. k. normaliebyråer (för materielbeskrivningar, standardisering
in. in.) samt inköpsavdelningar, vilka skola handha den merkantila delen av
inköpsverksamheten. Exempel på stabsorgan utgöra centralplaneringar, mateiielinspeklioner
och i vissa avseenden de administrativa byråerna.

I anslutning till förvaltningsreformen utfärdade Kungl. Maj:t den 18 juni
1954 (nr 479) kungörelse med vissa grundläggande bestämmelser för anskaffande
av förnödenheter inom försvaret (försvarets anskaffningskungö -

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

relse). I denna kungörelse definieras begreppet anskaffning och fastslås vissa
allmänna principer, som skola vara vägledande vid anskaffning av krigsmateriel.
Bland annat föreskrives att myndighet skall väga militära, tekniska
och ekonomiska synpunkter mot varandra. Vid val mellan olika alternativ
skall hänsyn tagas till, bland annat, beräknade underhållskostnader.
Tillverkningstekniska synpunkter skola beaktas vid konstruktionsarbetet.

I kungörelsen stadgas vidare, bl. a. att, därest det är möjligt och särskilda
skäl icke föranleda till annat, industriell kapacitet bör utnyttjas för konstruktionsarbete
samt att inbördes konkurrens från köparnas sida i förhållande
till eu och samma tillverkare eller leverantör skall undvikas.

I kungörelsen regleras tillämpningen av den s. k. huvudförvaltningsprincipen.
Rörande denna stadgas att vid anskaffning av förnödenheter skall, i
den utsträckning och i de avseenden så lämpligen kan ske, den myndighet,
inom vars arbetsområde det faller att anskaffa den största mängden av en
för flera försvarsgrenar gemensam förnödenhet, handhava anskaffningen av
ifrågavarande förnödenhet för försvaret i dess helhet och svara för den krigsinduslriella
planläggningen därav.

I samband med förvaltningsreformen inrättades ett samarbetsorgan för de
centrala försvarsförvaltningarna på hög nivå, försvarets förvaltningsdirektion,
som bland andra uppgifter har att utöva överinseendet över huvudförval
tningsprincipens tillämpning ävensom att svara för de samarbetsdclegationer,
som för olika ändamål finnas inrättade inom ifrågavarande förvaltningskomplex.

I samband med förvaltningsreformen förutsattes att den nya organisationen
skulle underkastas en översyn, då något års erfarenhet vunnits rörande
densamma. En sådan översyn kom till stånd genom att försvarsministern
i januari 1956 tillkallade sakkunniga för ändamålet (1956 års försvarsförvaltningssakkunniga
).

Enligt direktiven skulle de sakkunniga inskränka sig till en översyn av
personalbehovet och jämkningar i fråga om organisation och lönesättningar.
Däremot skulle det icke ankomma på dem att föreslå ändringar av organisationens
grunddrag.

De sakkunniga ha överlämnat tre detbctänkandcn med synpunkter och förslag
i anledning av översynen av försvarsförvaltningarnas organisation in. in.,
nämligen i september 1956 (del I), september 1957 (del II) och september
1958 (del III). Del I är mest omfattande och behandlar, med vissa undantag,
armétyg-, marin- och flygförvaltningarna. I del II behandlas den centrala
intendenturförvaltningen och delar av försvarets sjukvårdsstyrelses organisation.
Del III avser vissa, delvis detaljbetonade frågor, vilka av olika anledningar
fåll anstå, såsom organisation och personalbehov i fråga om armétygförvaltningens
förrådsbyråer, motsvarande frågor beträffande de tygförvaltande
verkens centralsektioner, centraldetaljer och därmed jämförliga organ
in. in. J t,

De sakkunniga ha i del I under avsnitten C. Tygförvaltningstjänsten och D.
Civilförvaltningstjänsten dryftat vissa allmänna frågor rörande malerielanskaffning,
anslagsövervakning, intern rationalisering m. in. Såsom bilaga till
del I är fogad en inom flygförvaltningen uppgjord promemoria angående
inköpsverksamheten vid försvaret i vad avser främst konstruktions- och utvecklingsarbeten.
Denna promemoria är enligt de sakkunnigas mening ägnad
att bel\sa ''vissa av de problem, inför vilka förvaltningarnas inköpsavdelningar
ställas i frågor rörande anskaffning av tekniskt avancerad tvgmatericl.

Efter dessa inledande anmärkningar övergå de sakkunniga till innehållet
i motionerna.

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Motionärerna fälla det omdömet (s. 2 näst sista stycket) att den av nu
förefintliga civila kontroll- och revisionsorgan bedrivna verksamheten i
fråga om den militära ekonomiska förvaltningen icke med fog kan påslås
täcka hela fältet eller skapa full trygghet i fråga om kravet på rationellast
möjliga bruk av anslagsmedlen. I anslutning till detta omdöme få de sakkunniga
framhålla, att ifrågavarande civila kontroll- och revisionsorgan,
bland vilka riksräkenskapsverket bör medräknas, utöva en verksamhet, som
i princip får anses täcka hela fältet och att vissa av dem, såsom statens
sakrevision, även inom försvarets område framlägga förslag om förbättrade
arbetsmetoder, förbilligande förfaringssätt in. in. En annan fråga är emellertid,
huruvida de ha tillräckliga resurser för att utöva en så fullständig
kontroll, som motionärerna anse önskvärd. Värdet av ifrågavarande externa
kontroll kan emellertid knappast bedömas utan hänsyn till den av krigsmaktens
centrala förvaltningsmyndigheter utövade kontrollen i fråga om
försvarets regionala och lokala organ (förband in. m.) vilken motionärerna
lämnat åsido. Här ifrågavarande kontroll — vilken omfattar bl. a.
räkenskapsgranskning och därmed sammanhängande kontrollåtgärder, materielinspektioner,
fördelning av anslagsmedel för olika ändamål, speciella
inspektionsförrättningar av skilda slag, meddelande av föreskrifter, direktiv
och anvisningar i olika hänseenden in. in. — måste enligt de sakkunnigas
mening tillmätas en utomordentlig ekonomisk betydelse.

I anslutning till vad motionärerna (s. 3) anfört rörande anslagsöverskridandcn
vilja de sakkunniga framhålla, att inom de centrala förvaltningarna
ett omfattande redovisningsarbete bedrives i syfte att åstadkomma
en effektiv kontroll å disponibla anslagsmedel ur såväl bemyndigandesom
betalningssynpunkt. Dessa frågor ha de sakkunniga haft anledning
att närmare dryfta i såväl del I som del III. Ifrågavarande anslagskontroll
måste för att fylla sitt ändamål avse bl. a. vidtagna medelsdispositioner,
avräkningar å större beställningar och kassamässig anslagsavräkning. Då
medelsdispositioner i många fall vidtagas avsevärd tid innan betalning skall
verkställas, kräves ett omfattande och komplicerat arbete med prognoser
rörande betalningsutfall. För här ifrågavarande redovisningsuppgifter ha
både marin- och flygförvaltningarna med vederbörligt tillstånd anskaffat
speciell hålkortsutrustning, som bl. a. gör det möjligt att i stor utsträckning
samordna anslagsövervakning och kassabokföring.

Under punkt 3 göra motionärerna vissa uttalanden angående oekonomiskt
förfarande vid beställningar och inköp av tygmateriel. Motionärerna anse
sig med tillräcklig grad av sannolikhet kunna påstå att leveranser av vapen
etc. till kronan icke anses tillhöra de sämre affärerna och att man kan
misstänka att priserna medgiva vinstmarginaler, som skulle tåla reduceringar.
I anslutning härtill ifrågasätta motionärerna, huruvida det för närvarande
tillämpade systemet ur affärsmässiga synpunkter kan garanteras
som fullgott. Motionärerna ha under denna punkt berört ett vidsträckt problemkomplex
av delvis synnerligen komplicerad natur. En grundtanke i
1954 års förvaltningsreform var den, att förvaltningarna skulle utrustas
med den ekonomiska och kommersiella sakkunskap, som erfordrades med
hänsyn till de omfattande materielanskaffningarna. I detta syfte inrättades
särskilda inköpsavdelningar vid de tygförvaltande verken. Dessa organ ha,
såvitt de sakkunniga kunna bedöma, spelat eu betydelsefull roll, när det
gällt att tillvarataga statens ekonomiska intressen vid anskaffning av materiel
in. in. Till belysande, åtminstone delvis, av de problem som dessa
avdelningar ha att bemästra — något som det skulle föra för långt att bär
behandla i detalj — tillåta sig de sakkunniga att hänvisa till den tidigare
berörda promemorian, bilaga till del I. Som en konkurrensfrämjande fak -

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

lor vilja de sakkunniga peka på möjligheterna till inköp av krigsmateriel i
utlandet. Den krigsindustriella tillverkning, som bedrives i statens regi
genom försvarets fabriksverk, örlogsvarvens marinverkstäder in. fl., medför,
bland andra, den fördelen, att de anskaffande myndigheterna i vissa
avseenden ha tillgång till värdefulla jämförelsetal beträffande priser och
tillverkningskostnader. Den kontinuerliga granskning, som statens sakrevision
utövar i fråga om den centrala anskaffningen av krigsmateriel, är av
stor betydelse i detta sammanhang.

De farhågor för den form av ekonomisk misshushållning, som motionärerna
beröra under punkt 6, äro enligt de sakkunnigas mening värda uppmärksamhet.
De sakkunniga ha under sitt översynsarbete tangerat liknande
spörsmål och tillåta sig i detta sammanhang citera ett avsnitt ur del 1
(s. 28).

Särskilda problem erbjuder de fall, då man ur bland annat tidssynpunkt
ser sig nödsakad att påbörja serietillverkning, innan eu i alla avseenden utprovad
prototyp föreligger. Försöks- och utprovningsarbetet fortgår då parallellt
med serietillverkningen med ändringar och modifikationer som
töljd. Några möjligheter finnes inte att uppställa generella normer för reglering
av frågor om ändring av materiel. Även här gäller alt åtgärderna
skall bygga på en inbördes avvägning mellan militära, tekniska och ekonomiska
synpunkter, varvid i förekommande fall de högre staberna — vilka
inte sällan torde vara förslagsställare i fråga om ändringar — är närmast
att företräda de militära synpunkterna. Betydelsen av att en dylik avvägning
göres omsorgsfullt och realistiskt framstår med särskild styrka i de
fall, då förslag om ändringar under pågående tillverkning framlägges i syfte
att åstadkomma tekniska förbättringar. De sakkunniga har i dylika sammanhang
mött uttrycket »perfektionism». Det ligger i öppen dag att den
inställning, som karaktäriseras med detta ord, kan drivas alltför långt och
påkallar ständig uppmärksamhet.

I detta, liksom i många andra sammanhang rörande materielanskaffning,
kommer den militära sakkunskapen in. Endast med utgående från taktiskt
kunnande och med stöd av militär erfarenhet kan fältmässighet och slridsvärde
hos materiel bedömas. Risken av att tekniskt högklassig materiel icke
utformas så, att den får ett militärt värde, som står i proportion till kostnaderna,
måste alltid uppmärksammas. Detta är en av anledningarna till
att materielfrågor ur taktiskt-operativ synpunkt måste behandlas även inom
de högre staberna och att militär sakkunskap måste vara i någon form företrädd
inom de anskaffande förvaltningarna. Vidare kräves att omfattande
försök verkställas i fråga om ny materiel. Dessa måste utgöras av såväl
tekniska försök om ny materiel. Dessa måste utgöras av såväl tekniska försök
som fält- och truppförsök. En särskild svårighet ligger i det förhållandet,
att våra ekonomiska och tekniska resurser som regel icke medgiva att
flera alternativa materielprojekt drivas samtidigt. Härigenom ställas speciella
krav på dem, som handha projekteringsverksamhet beträffande krigsmateriel.

Motionärerna framhålla (s. 7 nederst) alt en rätt allmän uppfattning
föreligger att eu eftersläpning ägt rum inom krigsmakten när det gäller
moderna arbetsmetoder. Vad angår de centrala försvarsförvaltningarnas
organisation, torde icke med tog kunna göras gällande, alt densamma numera
skulle stå tillbaka för andra statliga förvaltningsmyndigheter eller institutioner.
Beträffande arbetsmetoderna har under en följd av år en oavlåtlig
strävan varit alt rationalisera verksamheten och i lämplig omfaltning
utnyttja tekniska hjälpmedel. I sistnämnda hänseende må erinras om
den omfattande hålkortscentral (för redovisningsuppgifter, central avlett
llilumg till riksdagens protokoll (i sand. Nr II 9!)

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

ningsuträkning, serviceuppgifter m. m.) som ingår i försvarets civilförvaltning.
Inom flygvapnet anlitas av centrala flygmaterielförrådet i Arboga —
vilket samtidigt organisatoriskt ingår i flygförvaltningen såsom en förradsbyrå
— avancerad hålkortsutrustning för förrådsredovisningen. Förvaltningarnas
interna rationaliseringsorgan arbeta fortlöpande för att ur kontorsteknisk
synpunkt rationalisera arbetsrutiner m. in. Därest den av motionärerna
ifrågasatta eftersläpningen i fråga om arbetsmetoder såsom utgångspunkt
har en jämförelse med större privata företag, blir det vanskligare
att avge något omdöme i frågan. En dylik jämförelse måste av olika
skäl alltid bli haltande. En försvarsinstitution — liksom de flesta statsinstitutioner
— saknar det ekonomiska mått på verksamhetens effektivitet,
som ligger i den för privat verksamhet på längre sikt obetingat avgörande
relationen mellan intäkter och kostnader. För statsverksamhet gälla dessutom
speciella förhållanden, som ytterligare försvåra jämförelser. Inom ramen
för de regler, som gälla för statlig verksamhet, ha emellertid åtgärder
vidtagits i syfte att även på kort sikt för de centrala försvarsförvaltningarna
underlätta anpassningen av verksamheten till växlande förhållanden.''Sålunda
har i viss utsträckning befogenheter givits dem att flytta om personal
och tjänster samt vidtaga organisatoriska förändringar in. in.

Anpassningen till den snabba tekniska utvecklingen kräver kontinuerliga
ansträngningar över hela området i syfte att rationalisera arbetsmetoderna.
De sakkunniga inskränka sig till att peka på en enligt deras mening betydelsefull
fråga. En av den centrala förvaltningens mest betydelsefulla uppgifter,
förutom materielanskalfning i mera inskränkt betydelse, är att direkt
eller indirekt svara för vård, underhåll och redovisning av försvarets
omfattande materielstock och att — inom ramen för gällande krigs- och utbildningsplanläggning
samt med beaktande av de högsta militära instansernas
direktiv — ombesörja att erforderliga materieldispositioner vidtagas.
Vad beträffar den dyrbara, tekniskt betonade materielen måste dessa dispositioner
av lätt insedda skäl vara starkt centraliserade. De här skisserade
uppgifterna ha blivit allt mera omfattande och svårbemästrade till följd av
materielens växande omfattning och det ökade antalet materielslag, vartill
kommer det synnerligen stora antal reservdelar, som höra till den mera
komplicerade materielen. För att överblicken över materielen icke mer eller
mindre skall gå förlorad, kräves ett omfattande redovisningsarbete jämte
en fortgående verksamhet i syfte att åstadkomma standardisering och typbegränsning.
För redovisning av det centrala flygmaterielförrådets i Arboga
materiel (reservdelar till flygplan i vidsträckt mening) utnyttjas — såsom
tidigare berörts — avancerad hålkortsutrustning. Även inom andra områden
pågår arbete för att automatisera redovisningen, tills vidare med utnyttjande
av mera konventionella hålkortsmetoder. Detta gäller exempelvis
arméns och marinens ammunitionsredovisning. Jämsides härmed pågå
emellertid undersökningar i syfte att på längre sikt lägga ifrågavarande redovisning
på databehandlingsmaskiner (elektronhjärnor) av modernaste
typ. Inom finansdepartementet arbetar en kommitté med utredning av frågor
om användande av dylika maskinanläggningar inom statsförvaltningen,
och inom försvarsförvaltningarna finnas arbetsgrupper organiserade för
ändamålet. Avsikten är att denna automatiserade materielredovisning i
största möjliga utsträckning skall samordnas med andra redovisningsmoment
i samband med anskaffning, kontroll, anslagsavräkning in. in. Här
ifrågavarande spörsmål måste bedömas på förhållandevis lång sikt, enär
maskinerna i fråga fortfarande äro under snabb utveckling samt systemarbetet
måste taga avsevärd tid i anspråk. Den fortlöpande överblick över niatericlläget,
som måste utgöra grund för den centrala förvaltningens beslut

Statsutskottets utlåtande nr It .9.9 år 1958

i materielfrågor i vidsträckt mening, torde på längre sikt kunna säkras endast
genom användande av maskiner av det slag, som bär berörts. 1 anslutning
till vad som anförts i det föregående vilja de sakkunniga framhålla,
att för den centrala försvarsförvaltningens del strävan inom såväl det bär
berörda som andra områden icke inskränker sig till att nå fram till arbetsmetoder,
vilka i och för sig förtjäna benämningen »moderna». Målet har
satts högre, nämligen att införa arbetsmetoder och anskaffa tekniska hjälpmedel
av det mest avancerade slag, som står till huds.

Vad motionärerna anföra om en organisation med civila direktörer för
frågor av praktisk-ekonomisk natur vid förband in. in. och i anslutning
därtill om en topporganisation för hela riket och en civil överledning för
många av försvarets ekonomiska angelägenheter avser spörsmål, som de
sakkunniga icke anse sig kunna bedöma. De ha emellertid svårt att föreställa
sig hur ett dylikt system skulle fungera i praktiken. Bland annat skulle
det sannolikt medföra att nuvarande, på långvarig erfarenhet grundade militära
förvaltningssystem måste raseras. De sakkunniga inskränka sig i detta
sammanhang till att framföra en reflektion av mera allmän natur. Motionärerna,
som (s. 6) framföra tanken på att från krigsmakten skulle avskiljas
en expertgrupp, som skulle kunna stå till det civila samhällets förfogande
för bedömandet av militär-ekonomiska frågor, synas vid sitt mera
definitiva ställningstagande till behovet av kontroll betona att kontrollen
i fråga skall vara civil. Med begreppet civil torde avses civil expertis (administrativ,
ekonomisk, organisatorisk, teknisk etc.). Dylik expertis utnyttjas
i stor omfattning inom försvaret, enkannerligen den centrala försvarsförvaltningen,
och bör givetvis tagas i anspråk även för de externa kontrollfunktioner,
som statsmakterna bedöma erforderliga. Emellertid synas diskussioner
rörande försvaret understundom lätt få en anstrykning av att
egenskapen av civil, d. v. s. icke militär, i och för sig skulle ha ett egenvärde.
Man torde därvid taga sikte på vederbörandes obundenhet i förhållande
till det militära tjänste-, lydnads- och befordringsväsendet. Det torde emellertid
finnas skäl att varna för ett dylikt generaliserat och ur saklig kompetenssynpunkt
helt negativt civilbegrepp, på vilket någon effektiv kontroll
icke kan byggas.

I anslutning till motionärernas uttalande, alt även militärer av generals
rang skulle kunna befrias från angelägenheter av ekonomisk natur för att
i stället helt kunna ägna sig åt försvarets militära problem (s. 9), må följande
synpunkt framhållas. En modern krigsmakt — även av så relativt
blygsam storleksordning som den svenska — utgör en omfattande och ur
såväl personell och materiell som funktionell synpunkt utomordentligt
komplicerad organisation. Ledningen av en dylik organisation kan icke begränsa
sina bedömanden till rent militära problem utan måste taga hänsyn
till även ekonomiska och samhälleliga faktorer. Utvecklingen medför att
militära bedömanden på högre nivå allt mera måste anpassas til! det samlade
totalförsvarets krav med utgående från krigsmakten såsom en länk i
detta försvar.

De sakkunniga vilja understryka, att krigsmaktens speciella natur och
ändamål ställa stora krav på externa kontrollorgan i fråga om sakkunskap
och överblick. Vid bedömandet av frågor rörande anordnande av kontroll
bör heller icke förbises, alt en alltför långt i detalj gående kontroll kan
vara ägnad all mer eller mindre förlama initiativet och binda handlingsfriheten.
Det liar, i förbigående sagt, gjorts gällande, alt den (av 1955 års
statsrevisorer påtalade) ekonomiska centralisering inom försvaret, som växte
fram under beredskapsåren och ännu i stor utsträckning består, har
framkallat tendenser till dylika verkningar vid förhand in. in.

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

De sakkunniga vilja icke hålla för uteslutet, att en parlamentarisk utredning
skulle, bland annat genom sina vidsträckta möjligheter att anordna
»hearings», kunna finna områden, där till äventyrs förstärkt kontroll från
det allmännas sida kunde anses vara av nöden. Skulle utredningen, åtminstone
delvis, utmynna i ett konstaterande av att den enligt motionärerna allmänt
spridda misstron mot försvarets ekonomiska handhavande är överdriven
eller i vissa stycken till och med obefogad, finge redan detta betecknas
som ett värdefullt resultat. Såvitt de sakkunniga kunna bedöma beträffande
sitt verksamhetsområde, torde emellertid erforderliga kontrollåtgärder
eller förslag om förstärkning av kontrollen i särskilda avseenden
kunna åvägabringas genom redan befintliga kontrollorgan. De sakkunniga
äro därför, utifrån sina erfarenheter beträffande försvarets centrala förvaltningar,
icke beredda tillstyrka ett genomförande av utredningsförslaget
sådant det framförts av motionärerna.

Om likväl en utredning i omhandlade frågor anses böra komma till stånd,
bör den enligt de sakkunnigas mening icke syfta till en förstärkning av vad
motionärerna kallat den civila kontrollen inom försvarsväsendet utan till
en förstärkning av kontrollen över huvud taget -— därest en sådan befinnes
erforderlig — i de former utredningen efter prövning av olika alternativ
finner mest ändamålsenliga. Utredningen bör med andra ord sagt vara
förutsättningslös. Därjämte bör den, för att bli av avsett värde, i någon
form samordnas med slutförandet av utredningen om försvarets högsta ledning.

Två bestyrkta avskrifter av yttrandet bifogas, varjämte en bestyrkt avskrift
överlämnas till försvarsdepartementet.1

I handläggningen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknad Wallén
ordförande, ledamöterna Fjellander och Lyberg samt de sakkunnigas
expert i organisationsfrågor Insulander.

Stockholm den 27 september 1958

För 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga
B. WALLÉN

Per Kourtzman

Ej här medtagna.

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Bilaga N

Till riksdagens statsutskott

Genom remiss den 25 juli 1958 har Sveriges Industriförbund beretts tillfälle
att yttra sig över två vid innevarande års riksdag väckta likalydande
motioner, I: B 72 och II: B 93, med hemställan om utredning angående lämpliga
former för en effektivering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning och
en förstärkning av den civila kontrollen över denna förvaltning. Industriförbundet
får med anledning härav anföra följande.

Industriförbundet saknar möjlighet att yttra sig över flertalet av motionärerna
framförda synpunkter på den militära organisationens effektivitet och
ändamålsenlighet. Förbundet vilt därför i huvudsak begränsa sitt yttrande
till den av motionärerna väckta frågan, om leverantörer till krigsmakten kan
antagas göra oskälig vinst vid fullgörande av dylika leveranser, och även något
beröra spörsmålet om en förstärkning av den civila kontrollen av krigsmaktens
ekonomiska förvaltning kan anses påkallad.

Motionärerna gör gällande att leveranser av vapen etc. till kronan inte anses
tillhöra de sämre affärerna och att man därför »kan misstänka, att priserna
medger vinstmarginaler, som skulle tåla vid reduceringar». Något belägg
för att så skulle vara förhållandet anföres emellertid icke.

Därest krigsmaterielleveranser skulle vara särskilt lönande, borde företag
med omfattande dylika leveranser också visa relativt stora vinster. Erfarenheten
bestyrkar dock icke att så är fallet. I vissa fall vet man t. o. m. att
svenska företag gjort förluster vid krigsmaterielleveranser till svenska försvaret.
I andra fall, t. ex. vid leveranser av flygplan, sker dessa enligt av
riksdagen godkända ramavtal, varför möjlighet till höga vinster åtminstone
som regel torde vara utesluten.

Vid militära leveranser är vidare 1952 års upphandlingskungörelse i stor
utsträckning tillämplig. Bestämmelserna i denna kungörelse, i synnerhet det
däri stadgade anbudsförfarandet, torde i åtskilliga fall utgöra tillräcklig
garanti för att staten icke behöver betala ett onormalt högt pris. En betydande
konkurrens, ofta även från utlandet, förekommer beträffande flertalet typer
av krigsmateriel.

I den män det finns allenast en producent i landet av en vara och det av
exempelvis militära skäl icke anses lämpligt att den importeras, torde det
merendels gälla inköp av en dyrbar och komplicerad specialartikel. I sådana
fall är avtalen som reglerar förhållandet mellan beställaren och producenten
synnerligen detaljerade. Ofta, särskilt beträffande mera komplicerade
produkter, företages under tillverkningens gång mer eller mindre genomgripande
förändringar för att få fram en mera ändamålsenlig slutprodukt.
Allteftersom dylika förändringar vidtages ändras också avtalen mellan parterna.
Att de däri stipulerade villkoren uppfyllas tillses regelmässigt av statliga
kontrollanter.

Vidare förtjänar understrykas att de militära förvaltningarnas inköpsavdelningar
i vart fall numera har en sådan organisation, att garanti finns fölen
kompetent handläggning av upphandlingsärenden och inte minst för sakkunnig
kontroll av prissättningen. Det bör i detta sammanhang framhållas,
att Försvarets förvaltningsdirektion medverkar till samarbete mellan militär
och industriell expertis och därigenom indirekt främjar en mer ekonomisk
upphandling.

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Befintliga statliga kontrollorgan kan enligt motionärerna icke helt kontrollera
den militära ekonomiska förvaltningen, eftersom de först i efterhand kan
påtala exempelvis oekonomiska inköp men icke kan förebygga dylika transaktioner.
Detta är emellertid knappast riktigt. Såväl sakrevisionen som organisationsnämnden
ägnar sig i väsentlig grad åt sådan förebyggande verksamhet.
Försvarets förvaltningsdirektion har också till uppgift att åstadkomma
samordning, effektivering och rationalisering av främst försvarets
ekonomiska förvaltning och materielanskaffning. Något nytt organ för kontroll
på detta område torde därför icke vara erforderligt.

Industriförbundet får sammanfattningsvis uttala, att någon utredning av
det slag motionärerna påyrkat i vart fall icke är påkallad rörande de i motionerna
behandlade spörsmål, som berörts i det föregående.

Stockholm den 6 oktober 1958

Sveriges industriförbund
K. SÖDERBERG

Carl Anderberg

Statsutskottets utlåtande nr B 99 år 1958

Bilaga 0

Till riksdagens statsutskott

Sveriges Lantbruksförbund har genom remiss den 25 juli 1958 beretts tillfälle
avge yttrande över två inom riksdagen väckta likalydande motioner
(I: B 72 och II: B 93) angående utredning om lämpliga former för en effektivisering
av krigsmaktens ekonomiska förvaltning m. m. I anledning därav
får förbundet anföra följande.

Självfallet skall för försvaret gälla samma krav på sparsamhet med till dess
förfogande ställda allmänna medel som för andra statliga verk och deras
verksamhet. Lika självfallet är, att de värnpliktigas utbildningstid skall utnyttjas
så effektivt som möjligt.

Då redan inrättade organ bör ha möjligheter att i olika avseenden följa
verksamheten inom försvaret och att, då anledning därtill uppkommer, också
påkalla åtgärder i syfte att hålla kostnader och utbildningstid nere, finner
förbundet — som dock saknar möjligheter att närmare bedöma förhållandena
inom försvaret i de avseenden, som i motionerna berörts — knappast
tillräckliga skäl föreligga att tillskapa ytterligare kostnadskrävande organ
för utövande av kontrollverksamhet inom försvaret.

Stockholm den 17 september 1958

Sveriges Lantbruksförbund
förening u. p. a.

GÖSTA LIEDBERG

C. W. Curtman

Nils Jacobsson

581872 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag