Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958 (Utlåtande 1958:Su34 - b su)

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

Nr B 34

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1957 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av
statsverket m. in.

(4:e avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1957 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtandena och förklaringarna
blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar
och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar
som ansetts från utskottets sida påkalla yttranden.

1 :o) Riksdagens revisorers verksamhet. Inledningsvis ha revisorerna berört
viss med deras verksamhet sammanhängande fråga, vilket revisorerna
velat för riksdagen anmäla (Del I, s. 2).

Revisorerna ha därvid uttalat följande.

Enligt 1 § andra stycket kungl. kungörelsen den 3 juni 1949 (nr 357)
angående skyldighet att tillhandahålla riksdagens revisorer vissa handlingar
och upplysningar m. m. äga revisorerna av vederbörande myndighet erhålla
de upplysningar och uppgifter som erfordras för fullgörande av revisorernas
åligganden. Under hänvisning härtill anse sig revisorerna böra helt allmänt
understryka, att varje åtgärd som kan innebära en begränsning av möjligheten
för revisorerna att erhålla upplysningar och uppgifter skulle innebära
ett svårt hinder för revisorernas verksamhet och därför vara ägnad att ur
konstitutionella och principiella synpunkter ingiva allvarliga betänkligheter.

Två av revisorerna ha reservationsvis ansett, att förevarande uttalande
icke bort inflyta i berättelsen (s. 2).

Utskottet. Vad revisorerna i förevarande sammanhang anfört har utskottet
velat för riksdagen

anmäla.

2:o) Om måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt. Under justitiedepartementet,
§ 1, ha revisorerna uttalat sig för vissa förenklingar i den
gällande processordningen (Del I, s. 3—13).

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. G samt. Nr It 34

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

Efter eu redogörelse för de grundläggande principerna i den år 1942 antagna
rättegångsbalken samt vissa förslag till ändringar av densamma ha
revisorerna gjort följande uttalande.

Det är obestridligt, att den nya rättegångsbalken inneburit en betydande
vinning för vårt rättsliv. De grundprinciper som med densamma vunnit insteg
ha medfört väsentligt ökade förutsättningar för riktiga domstolsavgöranden.
Om värdet av denna omdaning torde alla numera vara ense. Med den
nya rättegångsordningen ha emellertid, såsom riksdagens revisorer tidigare
påpekat, följt ökade kostnader såväl för det allmänna som för den enskilde.
I den mån dessa utgiftsökningar kunna minskas utan att rättssäkerhetskravet
eftersättes, synes angeläget att åtgärder vidtagas för kostnadernas nedbringande.
Det är icke väl beställt, om den enskilde på grund av höga processkostnader
tvingas avstå från att underställa domstol prövningen av ett befogat
rättsanspråk. Det är mången gång en ringa tröst för en vinnande part, att
ersättning för rättegångskostnaderna slutligen tillerkännes honom, om motparten
saknar betalningsförmåga. Till en del kunna missförhållanden av detta
slag avhjälpas inom ramen för lagstiftningen om fri rättegång, vilken
f. n. är föremål för rättegångskommitténs överväganden. Främst synes man
emellertid böra söka komma till rätta med problemet genom att såvitt möjligt
förbilliga domstolsprocessen. Av vikt är självfallet därvidlag bl. a. att
underrättsförfarandet gestaltas så, att det i minsta möjliga omfattning blir
eller anses behövligt att föra målet till högre rätt. I den mån detta icke är
möjligt, böra förutsättningarna för att förenkla hovrättsprocessen, som i
särskild grad torde ha blivit dyrare genom den nya rättegångsordningen, i
främsta rummet beaktas.

Såsom av den tidigare redogörelsen framgår har just frågan om ett förenklat
förfarande i hovrätten för vissa slag av mål redan varit föremål för
överväganden. Därvid framförda förslag ha dock på ett undantag när icke
lett till någon ändrad ordning. Sedermera ha emellertid ytterligare erfarenheter
vunnits, vilka enligt revisorernas mening kunna giva anledning till en
förnyad prövning.

Allmänt kan därvid sägas, att den återhållsamhet som tidigare — för
övrigt helt naturligt och säkerligen även fullt befogat — präglat reformarbetet
på den nya rättegångsbalkens område numera icke med samma
styrka behöver göra sig gällande. Genom att den nya rättegångsordningen
varit i tillämpning ytterligare någon tid, ha riskerna för återfall i den gamla
ordningen minskat väsentligt. Därjämte utgör den ökade tillströmningen
av mål till hovrätterna nu mera än förr en anledning till omprövning av
gällande bestämmelser. En stegrad målbalans med därav följande förlängning
av tiden för målens avgörande torde vara lika betänklig från rättssäkerhetssynpunkt
som de vådor, vilka förmenats följa av en mindre inskränkning
av muntlighetsprincipen. Tvingande regler om huvudförhandling
i mål där sådan förhandling skulle kunna undvaras äro ägnade att
medföra onödiga kostnader för det allmänna även därigenom, att de medföra
att de hovrättsting som hållas å ort utom kansliorten bliva onödigt
omfattande.

Vad tvistemålen beträffar synes på nytt böra övervägas införande av en
regel motsvarande den av rättegångskommittén föreslagna, nämligen att
dispositiva tvistemål skola få avgöras utan huvudförhandling, om båda
parterna begärt det och hovrätten finner uppenbart alt huvudförhandling
ej erfordras. De skäl rättegångskommittén anförde för en dylik regel förtjäna
enligt revisorernas mening beaktande. Med den vidsträckta förfoganderätt
över såväl processföremålet som processformen som redan till -

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

kommer parterna synas några betänkligheter ej kunna resas mot att möjlighet
beredes dem att i hovrätten välja en enklare och därmed billigare
processform, då såsom synes vara fallet kravet på rättssäkerhet kan tillgodoses.
Risken för att parterna skulle söka få mål avgjorda utan huvudförhandling
i större utsträckning än som vore sakligt befogat får icke överdrivas.
Tillräcklig garanti mot missbruk av en sådan ordning som den av
rättegångskommittén föreslagna torde ligga däri, att som ytterligare förutsättning
för avgörande på handlingarna stadgas, att hovrätten skall finna
uppenbart att huvudförhandling ej erfordras. Såsom redan förut antytts torde
hovrätterna numera ha blivit så förtrogna med den muntliga handläggningsformen
och övertygade om värdet därav, att missbruk icke behöver
befaras.

Såsom främsta orsak till att eu regel av ifrågavarande innebörd icke år
1954 kunde godtagas anförde föredragande departementschefen, att hovrätten
icke hade fullgod möjlighet att enbart på handlingarna bedöma,
huruvida huvudförhandling vore behövlig eller icke. Härtill är emellertid
att säga, att åtskilliga mål finnas, vilka redan på förhand kunna bedömas
såsom lämpliga att avgöras på handlingarna utan att det beträffande dem
låter sig säga, att vadetalan är uppenbart ogrundad eller att fråga är allenast
om rättstillämpningen. Särskilt torde hit kunna hänföras sådana mål, vilka
nu avgöras vid huvudförhandling utan ny bevisupptagning och i vilka sålunda
bevisomedelbarheten saknas. Vidare finnas vissa slag av mål som på grund
av sin art särskilt väl lämpa sig för ett skriftligt förfarande, t. ex. vissa redovisningstvister
och vissa patentmål.

I fråga om brottmålen ger erfarenheten vid handen, att det i ett icke
ringa antal mål redan på förhand står klart, att den fullföljda talan icke
kan leda till ändring i underrättens dom. Fullföljd av talan sker mången
gång endast i avsikt att uppskjuta straffverkställigheten. I sådana fall där
endast särskilda skäl kunna föranleda ändringar i underrättens dom, såsom
vid frågor om straffmätning för rattfylleri eller villkorlig dom för en återfallsbrottsling,
kunna de särskilda skäl för en ändring som förmenas föreligga
lätt antydas i skriftlig inlaga till erforderlig ledning för hovrättens
bedömande, huruvida huvudförhandling skall anses nödvändig eller icke.
I åtskilliga av de nu avsedda fallen tjänar eu huvudförhandling uppenbarligen
intet syfte. Såsom riksåklagarämbetet i yttrande över revisorernas
berättelse till 1950 års riksdag anförde, finnas därjämte även bland brottmålen
sådana, vilka avse endast rättstillämpningen och beträffande vilka
huvudförhandling därför icke fyller någon uppgift utan framstår såsom
enbart kostnadskrävande för både det allmänna och den enskilde. Utom
sådana fall där fråga är allenast om brottsrubriceringen av ett visst utrett
förfarande höra hit fall angående tillämpning av reglerna om sammanläggning
av straff och andra liknande spörsmål av rent juridisk-teknisk art.
Det synes revisorerna vara olämpligt att huvudförhandling skall vara obligatorisk
även i sådana fall, där den endast innebär ett upprepande av den
i underrätten förebragta utredningen, huvudsakligen genom föredragning
av handlingarna i målet. Betänkligheter synas icke behöva möta mot alt man
i enlighet ''med det sagda för brottmålens del inför möjlighet att avgöra
målet ulan huvudförhandling åtminstone då vadetalan synes uppenbart
ogrundad eller fråga är endast om rättstillämpningen. Då muntligheten
måste anses utgöra en särskild garanti för rättssäkerheten, torde tillämpningsområdet
för en dylik regel böra inskränkas till mål som icke angå
svårare straff. Huruvida man även beträffande brottmål som nu sagts skal!
våga gå längre och införa eu regel motsvarande den som bär förordats för
Ivistemålen är mera tveksami. Med hänsyn till den erfarenhet hovrätterna

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

numera äga av muntlighetsprincipens värde synes en sådan regel dock
förtjäna att övervägas.

På grund av vad sålunda anförts är det enligt revisorernas mening påkallat,
att nu berörda spörsmål på nytt upptagas till övervägande i samband
med den pågående översynen av rättegångsbalken och därtill anslutande
bestämmelser rörande rättegångsordningen.

Utlåtanden ha avgivits av riksåklagarämbetet, samtliga hovrätter, statskontoret
och 1951 års rättegångskommitté samt Sveriges advokatsamfund,
föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges stadsdomare
(Del II, s. 1—22).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. I principiell överensstämmelse med vissa av 1949 års riksdagsrevisorer
gjorda uttalanden om den nya rättegångsordningens ekonomiska
verkningar och under hänvisning till den på sistone alltmer stegrade målbalansen
ha årets revisorer ansett frågan om förutsättningarna för en förenkling
av hovrättsprocessen böra upptagas till närmare övervägande. Revisorerna
ha därvid särskilt hänvisat till vissa av 1951 års rättegångskommitté
i nämnda syfte framlagda förslag, vilka på ett undantag när icke föranlett
någon statsmakternas åtgärd. Med hänsyn till bl. a. den enighet som
numera allmänt råder om värdet av den nya rättegångsordningens grundläggande
regler, vilket ansetts utgöra en garanti för att något återfall i den
gamla ordningen icke komme att ske, borde emellertid enligt revisorernas
mening betänkligheter icke behöva möta mot en mindre inskränkning av
muntlighetsprincipen, där så av praktiska skäl syntes befogat. Av de i ärendet
hörda remissinstanserna har något mer än hälften anslutit sig till revisorernas
uppfattning.

Utskottet har självfallet i och för sig intet att erinra mot sådana delreformer
inom den gällande processordningens ram, vilka kunna genomföras
utan men för rättssäkerheten. Det av rådande statsfinansiella läge betingade
kravet på stark återhållsamhet med statsutgifterna måste i sammanhanget
jämväl beaktas. Det synes dock utskottet tveksamt, om tiden ännu är mogen
för en sådan åtgärd som den av revisorerna förordade. Enligt utskottets mening
bör därför ytterligare erfarenhet avvaktas, innan förevarande spörsmål
upptages till förnyad prövning. Då utskottet vidare förutsätter, att frågan
följes med uppmärksamhet från Kungl. Maj :ts sida, har utskottet velat begränsa
sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

3:o) Handläggningen av administrativa ärenden inom utrikesdepartementet.
Under utrikesdepartementet, § 2, ha revisorerna förordat viss översyn av utrikesdepartementets
organisation (Del I, s. 14—25).

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år l!)58

Efter eu redogörelse för tillkomsten av utrikesdepartementets ekonomibyrå
samt vissa vid granskningen av departementets räkenskaper framställda
anmärkningar in. in. ha revisorerna gjort följande uttalande.

Då genom beslut vid 1950 års riksdag en särskild räkenskapsbyrå inrättades
inom utrikesdepartementet, var avsikten att få till stånd en handläggningsmässig
gränsdragning mellan personalärenden i egentlig mening och
ärenden av kameral natur. Såsom framgår av propositionen 1950: 153 borde
man sålunda söka skapa eu organisation, innefattande en befattningshavare
utanför den diplomatiska och konsulära personalen, vilken från en central
arbetsledande befattning inom departementets personalavdelning kunde ge
kontinuitet och stadga åt den del av avdelningens verksamhet som byggde
på innehållet i ett tid efter annan skiftande författningsmaterial ävensom, i
icke oväsentlig omfattning, prejudikat och praxis. Det uttalades även att i en
dylik organisation skulle kunna elimineras vissa av de nackdelar som för
personalavdelningens del följde med de relativt täta ombytena av tjänstemän
tillhörande den diplomatiska och konsulära karriären.

Redan kort tid efter inrättandet tillfördes den nya byrån uppgifter som
vidgade dess verksamhet utöver det i mera inskränkt bemärkelse kamerala
området. Formellt tog sig detta förhållande uttryck däri, att byråns namn
efter förslag av Kungl. Maj :t i 1952 års statsverksproposition ändrades till
»ekonomibyrån».

Med beaktande jämväl av de av 1951 års riksdagsrevisorer framförda och
av riksdagen sedermera understrukna synpunkterna på frågan om utrikesförvaltningens
rese- och flyttningskostnader ha årets revisorer sökt bilda
sig en uppfattning om hur den ovan berörda omorganisationen utfallit i
praktiken. Revisorerna ha därvid icke kunnat undgå att uppmärksamma
den oklarhet som råder beträffande ekonomibyråns ställning och uppgifter
inom utrikesdepartementets administrativa system. Någon precisering av
området för den kompetens och de befogenheter som tillkomma byråns
chef har icke skett, vilket åtminstone delvis torde sammanhänga med att
departementet saknar aktuell instruktion och därpå grundad, etter gängse
förvaltningsprinciper utformad arbetsordning. Visserligen ha i de genom
kungl. brev den 30 juni 1952 meddelade kassaföreskrifterna för utrikesdepartementet
stadgats, att anordningsbeslut skola undertecknas av chefen
för ekonomibyrån med kontrasignation av kamreraren, men räckvidden
härav har starkt begränsats genom den uppfattning som hävdats i en av
chefen för personalavdelningen utfärdad promemoria, nämligen att delta
förfaringssätt icke innefattar någon rubbning i personalchefens instruktionsenliga
ansvar för medelsförvaltningen utan endast har till syfte att
genom delegation av personalchefens beslutanderätt i utbetalningsärenden
av rutinkaraktär förenkla utanordningsproceduren. Till bilden hör vidare
att ekonomibyråns chef icke äger deltaga i de allmänna personalberedningarna
och ej heller är ledamot av utrikesförvaltningens lönenämnd.

Nu angivna förhållanden ha, såsom av den tidigare lämnade redogörelsen
framgår, lett till en principiellt mycket djupgående tvist rörande omfattningen
och innebörden av det ansvar som åvilar olika tjänstemän inom
personalavdelningen. Reträffande vissa ärendesgrupper har den situationen
uppstått, att ekonomibyråchefen över huvud laget icke medverkar vid nnordningsbeslutens
fattande. I stort sett synes utvecklingen ha gått därhän,
att nämnde byråchef erhållit allt mindre reellt inflytande över de administrativa
ärendenas handläggning, alt ekonomibyråns möjligheter till sakprövning
av olika medelsdispositioner starkt beskurits och att byrån där -

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år t958

med kommit att antaga karaktären av enbart en rent kameral räkenskapsavdelning.
Att denna utveckling klart strider mot de allmänna förutsättningar
på vilka riksdagen grundade sitt beslut i förevarande fall ligger i
öppen dag.

Revisorerna anse sig således kunna konstatera, att syftet med den år
1950 inrättade ekonomibyrån inom utrikesdepartementet icke uppnåtts.
Förhållandet påkallar enligt revisorernas mening ett förnyat övervägande
av frågan om de administrativa ärendenas handläggning inom departementet.
Detta synes så mycket mera nödvändigt som de i det föregående återgivna
exemplen ge vid handen, att resor och personalomflyttningar icke
alltid planläggas eller komma till utförande under tillräckligt beaktande av
de ekonomiska synpunkter som icke minst med hänsyn till utrikesförvaltningens
alltjämt betydande kostnader för ifrågavarande ändamål måste tillmätas
stor vikt.

Revisorerna vilja erinra om att utrikesdepartementet i så måtto intager
en egenartad ställning inom svensk statsförvaltning, att det utgör både en
avdelning av Kungl. Maj :ts kansli och ett centralt ämbetsverk. I sin senare
egenskap skiljer sig departementet från andra administrativa myndigheter
framför allt däri, att dess förvaltningsområde är beläget utom rikets gränser
och alt dess personal är föremål för täta omplaceringar. Dessa omständigheter
ha medverkat till att inom departementet icke utbildats någon fast
administrativ praxis, grundad på de allmänna principer och överväganden
som synas naturliga inom statsförvaltningen i övrigt. Olägenheterna därav
uppmärksammades vid den förut omnämnda översynen av vissa ärendens
handläggning inom utrikesförvaltningen; vederbörande utredningsman fann,
såsom ock i det föregående berörts, en utväg ur svårigheterna ligga i ett
ökat anlitande av tjänstemän utanför den diplomatiska och konsulära karriären,
vilket skulle skänka större administrativ stadga och kontinuitet.

Då nu frågan om handläggningen av de administrativa ärendena inom
utrikesdepartementet ånyo aktualiserats, bör enligt revisorernas mening en
lösning sökas i nära anslutning till de tankegångar som sålunda voro vägledande
för sagde utredningsman. Olika alternativ äro därvid tänkbara. En
möjlighet skulle vara att omvandla ekonomibyrån till en fristående, med
personalavdelningen sidoordnad och direkt under departementschefen lydande
avdelning med huvuduppgift att bevaka de ekonomiska intressena
vid förvaltningsärendenas avgörande. Mot detta förslag talar dels att de ärenden
som handläggas på den nuvarande personalavdelningens båda byråer
i många fall ha sådant inbördes samband att en alltför skarp organisatorisk
gräns dem emellan ter sig mindre rationell, dels att antalet avdelningar
inom departementet icke ulan tvingande skäl bör utökas. En mera
ändamålsenlig lösning vore måhända att personalavdelningen finge karaktären
av en allmänt administrativ avdelning under chefskap av en tjänsteman
utanför den diplomatiska och konsulära karriären och även i övrigt
med en större uppsättning administrativt skolad personal än f. n. Vissa
skäl kunna åberopas för att den organisatoriska basen för en dylik administrativ
avdelning borde breddas genom att däri inordnades departementets
arkiv, som nu är en fristående enhet, samt eventuellt även den till rättsavdelningen
hörande arvs- och ersättningsbyrån; den andra av rättsavdelningens
båda byråer, juridiska byrån, kunde i så fall överföras till handelsavdelningen.
Genom en sådan organisatorisk omläggning synas förutsättningar
komma att skapas för en rationalisering och en effektivisering
av de administrativa ärendenas handläggning inom utrikesdepartementet.

Statsutskottets utlåtande nr B ,U år 195S 7

Revisorerna få föreslå att från här angivna utgångspunkter och i här
angivet syfte en skyndsam översyn verkställes av utrikesdepartementets
organisation, exempelvis genom statens organisationsnämnd.

Utlåtanden ha avgivits av chefen för utrikesdepartementets personalavdelning,
statskontoret, riksräkenskapsverket och statens organisationsnamnd
(Del II, s. 23—44).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Därjämte har chefen för utrikesdepartementets ekonomibijrå inkommit
med en särskild skrivelse i ämnet, vari anförts följande.

Med skrivelse den 24 januari 1958 har chefen för utrikesdepartementets
personalavdelning avgivit yttrande med anledning av vad riksdagens revisorer
anfört i sin berättelse den 16 december 1957, § 2, beträffande hand aggningen
av administrativa ärenden inom utrikesdepartementet. Cheten tor
ekonomibyrån, vars verksamhet och ställning i organisationen narmast vari
föremål för revisorernas uppmärksamhet, har emellertid icke beretts tillfälle
deltaga i de överläggningar, som föregått personalchefens yttrande. Da yttrandet
ger en missvisande och i vissa delar felaktig bild av de faktiska förhållandena,
har jag därför sett mig nödsakad att direkt för utskottet framlägga
mina synpunkter på den aktuella frågan.

En närmare kommentar till personalchefens uttalanden lamnas i bifogade

^VaTangår den ur allmän synpunkt viktigaste frågan i riksdagsrevisorernas
berättelse, nämligen om behovet av en översyn av utrikesdepartementets organisation,
har densamma endast med lätt hand berörts i remissinstansernas
utlåtanden. Man synes i allmänhet anse, att de påtalade bristerna utan
större omgång kunna rättas till genom utfärdandet av en modern mstiuktion
och arbetsordning för departementet. I personalchefens yttrande erinras
också om att en av ministern för utrikes ärendena tillkallad utredningsman
den 21 mars 1957 avlämnat förslag till ny instruktion för utrikesdepartementet.
... . ... ,

Genom mångårigt deltagande under min föregående statstjänst i ett stort
antal löne- och organisationsutredningar och som föredragande under atta
år i statskontorets styrelse av kommittébetänkanden i dylika frågor berörande
skilda grenar av statsförvaltningen vågar jag, med anspråk pa viss
sakkunskap, hävda, att utrikesdepartementets nuvarande organisation ar
långt ifrån rationell. Det förslag till ny instruktion, som utarbetats av en
diplomat, som sedan den 1 juli 1946 varit sändebud i dispombilitet, fyller
icke ens blygsamma anspråk på att komma till rätta med de problem, som
behandlas i''riksdagsrevisorernas berättelse. Under utredningsarbetets gång
har ekonomibyråns synpunkter icke heller i något avseende beaktats.

På «rund bärav har jag ansett mig icke kunna underlåta att för utskottet
understryka behovet av en sådan översyn av utrikesdepartementets organisation,
som av riksdagens revisorer föreslagits.

Utskottet. Liksom revisorerna har utskottet kommit till den uppfattningen,
att oklarhet råder rörande ekonomibyråns ställning och uppgifter inom

1 Här ej avtryckt.

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 7958

utrikesdepartementets administrativa system. Denna oklarhet har f. ö. ytterligare
skärpts, sedan byrån numera fråntagits sin hittillsvarande befattning
med departementets budget- och fastighetsärenden. Utvecklingen på
förevarande område, vilken torde strida mot de allmänna förutsättningar
som lago till grund för riksdagens beslut om inrättandet av nämnda byrå,
finner utskottet otillfredsställande. Vägande skäl få därför anses tala för revisorernas
förslag, att frågan om den lämpligaste ordningen för handläggningen
av administrativa ärenden inom utrikesdepartementet göres till föremål
för särskild prövning. Därvid bör enligt utskottets mening såsom ett
huvudmål eftersträvas att fa till stånd sådana organisationsformer, att de
ekonomiska synpunkterna tillförsäkras vederbörligt inflytande vid ärendenas
beredning och avgörande. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om
att åtgärder i sådant syfte vidtagits inom en råd andra statliga förvaltningsområden
av speciell karaktär under senare tid.

För att nå detta mal äro självfallet olika utvägar tänkbara, från en förstärkning
av ekonomibyråns ställning inom ramen för gällande organisation
till mera långtgående reformer. I sistnämnda avseende ha revisorerna framkastat
tanken på en omvandling av den nuvarande personalavdelningen till
en allmänt administrativ avdelning, vilket skulle möjliggöra även en viss
rationalisering av departementets personalorganisation. Utskottet ser sig för
egen del icke i stånd att på grundval av föreliggande uppgifter bedöma, vilkendera
lösningen som kan vara att föredraga. Det synes dock utskottet
naturligt, att det nu ifrågavarande problemkomplexet underkastas en allsidig
prövning och att de olika alternativ som ovan antytts därvid komma under
övervägande.

Enligt utskottets mening skulle det av vissa skäl vara motiverat att för den
här åsyftade översynen tillkalla en särskild utredning. Utskottet vill emellertid
erinra om att utrikesministern genom beslut den 21 februari 1958 uppdragit
åt en sakkunnig att utarbeta och framlägga förslag till bestämmelser
rörande förvaltningen och redovisningen av de på riksstatens tredje huvudtitel
anvisade medlen samt att inkomma med de förslag till organisatoriska
förändringar inom personalavdelningen som i samband därmed kunna befinnas
påkallade. Med hänsyn till att således, innan riksdagen ännu tagit
ställning till vad revisorerna i ärendet anfört, en sakkunnig tillkallats för
översyn av vissa hithörande spörsmål finner utskottet det mest ändamålsenligt,
att på förevarande område en samordning sker, så att det åt nämnde
sakkunnige lämnade utredningsuppdraget utsträckes till att avse jämväl den
mera vittsyftande prövning av frågan som utskottet anser befogad. Utskottet
förutsätter därvid, att den sakkunnige erhåller biträde med erforderliga
rationaliseringsundersökningar av statens organisationsnämnd. Det synes
utskottet likaledes naturligt, att med den av revisorerna berörda frågan om
utrikesdepartementets instruktion och arbetsordning får anstå, till dess resultatet
av den sakkunniges arbete föreligger och statsmakterna tagit ställning
därtill.

Statsutskottets utlåtande nr B 3t år 1!)5S

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t som sill mening
giva till känna vad utskottet anfört.

4:o) Försvarssjukvårdens centrala ledning. Under försvarsdepartementet,
§ 3, ha revisorerna uttalat sig för en långtgående samordning av försvarssjukvårdens
olika grenar (Del I, s. 26—38).

Efter en redogörelse för tillkomsten och sammansättningen av de organ
som ha att taga befattning med frågor rörande försvarssjukvården ha revisorerna
gjort följande uttalande.

Det av 1943 års riksdag fattade beslutet om inrättande av försvarets sjukvårdsförvaltning
utgjorde ett betydelsefullt steg i riktning mot en samordning
av den centrala administrationen på den militära sjukvårdens område.
Tidigare var denna i sin helhet uppdelad på de tre försvarsgrenarna och omhänderhades
för armén av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, för marinen
av marinförvaltningens sanitetsavdelning och för flygvapnet av flygförvaltningens
intendenturavdelnings sjukvårdssektion under ledning av respektive
generalfältläkaren, marinöverläkaren och flygöverläkaren. Riksdagsbeslutet
innebar dock icke något fullständigt sammanförande av den
militära sjukvårdens ledningsorgan. Endast förvaltningsverksamlieten i
egentlig mening koncentrerades sålunda till det nybildade ämbetsverket, under
det att inspektionsverksamheten fortfarande kvarlåg hos försvarsgrensledningarna.
Vid riksdagsbehandlingen av frågan framfördes också erinringar
mot att den föreslagna organisationen endast delvis skulle komma att
eliminera de betydande olägenheter som voro förenade med sjukvårdsledningens
splittring på de olika försvarsgrenarna, samtidigt underströks behovet
av en närmare utredning av förutsättningarna för en sammanslagning
av de tre militära läkarkårerna till en gemensam kår liksom av möjligheterna
att anordna gemensam utbildning av militära läkare. I enlighet härmed
beslöt riksdagen vid antagandet av 1943 års förvaltningsreform att hos
Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning rörande frågorna om rationalisering
av inspektionsverksamheten på den militära sjukvårdens område
och om sammanförande av den militära läkarpersonalen till en för försvaret
gemensam kår ävensom i samband härmed stående spörsmål.

Riksdagens beslut föranledde tillsättandet av 1944 års militärsjukvårdskommitté,
vilken i två betänkanden framlade förslag i berörda frågor. Förslaget
innefattade en sammanslagning av försvarets sjukvårdsförvaltning
och försvarsgrenarnas sjukvårdsorgan till ett enda organ, försvarets sjukvårdsstyrelse,
och därmed ett fullständigt sammanförande av den militära
sjukvårdens inspektions- och förvaltningsverksamhet. Vidare föreslogs gemensam
utbildning av försvarets värnpliktiga läkare och koordinering av
militärläkarkårerna till en enda kår, försvarsläkarkåren.

Kommittébetänkandet föranledde icke någon proposition. Emellertid förelädes
1949 års riksdag vissa förslag om en provisorisk reglering av förhållandet
mellan den militära sjukvårdsförvaltningen och sjukvårdsinspektionen.
Nämnda förslag, vilka godtogos av riksdagen, inneburo endast smärre
jämkningar av den gällande organisationen samt vissa ändringar i vederbörliga
instruktionsföreskrifter. Benämningen på försvarets sjukvårdsförvaltning
ändrades vidare till försvarets sjukvårdsstyrelse.

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

År 1949 ingav försvarets sjukvårdsstyrelse förslag till provisorisk instruktion
för ämbetsverket på grundval av de principer i avseende å ämbetsverkets
organisation som godtagits av riksdagen. Kungl. Maj :t bar ännu icke
tagit ställning till nämnda förslag.

Sjukvårdsstyrelsens och lörsvarsgrensmyndigheternas befogenheter i avseende
å den militära sjukvårdens ledning ha enligt gällande instruktioner
fastställts så, att sjukvårdsstyrelsen »i tekniskt och ekonomiskt avseende utövar
högsta ledningen av och uppsikten över försvarets hälso- och sjukvård»,
medan försvarsgrenscheferna såsom ansvariga för respektive försvarsgrenars
»krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt» äro sjukvårdens chefsmyndigheter
inom försvarsgrenarna. Det ligger emellertid i sakens natur att
någon klar gränsdragning svårligen låter sig göra i fråga om de arbetsuppgifter
som sålunda åvila de berörda organen. Förvaltning och inspektion ha
nämligen i flera avseenden så nära beröringspunkter, att de icke sällan gripa
in i varandra. Nämnda förhållande talar enligt revisorernas mening för ändamålsenligheten
av ett mera fullständigt samordnande av de ifrågavarande
verksamhetsgrenarna. Såsom i det föregående berörts framlade också 1944
års militärsjukvårdskommitté förslag till en sådan omläggning av den militära
sjukvårdsorganisationen. Kommittén framhöll därvid bl. a. att försvarsgrensöverläkarna
fortfarande i en eller annan form togo befattning
med rena förvaltningsärenden och att inspektionsverksamheten ofta innefattade
spörsmål, vilka kappast kunde på ett riktigt sätt bedömas utan tillgång
till den erfarenhet och sakkunskap som representerades av sjukvårdsförvaltningen.

Vid remissbehandlingen av militärsjukvårdskommitténs förslag hävdades
från marinens och flygvapnets sida, att intrång icke finge ske i försvarsgrenschefernas
befogenheter och skyldigheter med avseende på »tillståndet
inom försvarsgrenen». Tanken på en överflyttning av inspektionsgöromålen
från försvarsgrensmyndigheterna till generalläkaren avvisades
därför. Revisorerna äro emellertid för sin del tveksamma, huruvida de sålunda
anförda motiven för en fortsatt uppdelning på olika organ av den
militära sjukvårdsförvaltningen och sjukvårdsinspektionen kunna anses
sakligt befogade. Även bortsett från svårigheten att draga en bestämd gräns
mellan förvaltning och inspektion synes nämligen sjukvårdsverksamheten
inom de olika försvarsgrenarna i väsentliga avseenden vara av så likartad
natur, att avgörande fördelar torde stå att vinna om den rådande splittringen
på den militära sjukvårdsledningens område bringas att upphöra. Det förefaller
därför revisorerna som om eif sammanförande av denna ledning till
ett enda organ borde övervägas. Härigenom borde enligt revisorernas mening
ökade möjligheter till rationalisering av verksamheten kunna skapas.
Vidare torde en sådan reform kunna leda till icke oväsentliga besparingar
i form av minskat personalbehov framför allt på det expeditionella planet.
Revisorerna finna det därför påkallat, att en förnyad översyn av den militära
sjukvårdens organisationsformer utan dröjsmål verkställes. Då det vidare
måste anses otillfredsställande och till men för arbetet inom sjukvårdsstyrelsen
att någon ny instruktion, avpassad efter ämbetsverkets nuvarande
utbyggnad, ännu icke blivit fastställd, anse revisorerna det angeläget
att i samband med den förordade översynen förslag till sådan instruktion
utarbetas. Likaså bör enligt revisorernas mening slutlig ställning tagas
till de av militärsjukvårdskommittén framlagda förslagen om bildande av
en för de tre försvarsgrenarna gemensam försvarsläkarkår samt om gemensam
utbildning av värnpliktiga läkare, givetvis med möjlighet för en senare
specialisering med hänsyn till de olika försvarsgrenarnas särpräglade upp -

Statsutskottets utlåtande nr B 3''i år 1958

gifter och behov. De skäl som revisorerna ovan anfört till stöd för ett sammanförande
av den militära sjukvårdsledningens organ göra sig i huvudsak
gällande också beträffande sistnämnda spörsmål. Militärläkarnas nuvaiande
bundenhet till viss försvarsgren måste vidare enligt revisorernas uppfattning
bedömas efter synpunkten, att en fixering av läkarnas placering inom
viss försvarsgren ej får utgöra hinder för nämnda läkares lämpligaste kommendering
i krig.

Revisorerna ha beträffande omhandlade spörsmål tagit kontakt med försvarets
sjukvårdsstyrelse och därvid inhämtat, att styrelsen sedan någon
tid tillbaka övervägt möjligheterna av att på nytt aktualisera de problem
som sammanhänga med den militära sjukvårdsledningens nuvarande organisationsformer.
Styrelsen har sedermera i underdånig skrivelse den 26
mars 1957 föreslagit att åt styrelsen måtte uppdragas att företaga närmare
utredning i ämnet. Vidare må omnämnas, att 1956 ars försvarsförvaltningssakkunniga
avse att verkställa viss översyn av sjukvårdsstyrelsens organisation.
Revisorerna skola här icke ingå på spörsmålet vilket utredningsorgan
som lämpligen bör verkställa de ifrågavarande undersökningarna.

I samband med den översyn av försvarssjukvardens organisation som revisorerna
förutsätta kommer till stånd synas även vissa andra hithörande
frågor böra upptagas till bedömande. Detta gäller bl. a. frågan om icke
det militära veterinärväsendet nu bör i sin helhet överföras från arméintendent
ur förvaltningen till försvarets sjukvårdsstyrelse. Det skäl som tidigare
främst talat för ändamålsenligheten av veterinärärendenas handläggande
inom förstnämnda ämbetsverk, nämligen den dominerande roll som inköp
och försäljning av remonter och ackordshästar spelat, gör sig med hänsyn
till den pågående avvecklingen av arméns hästbestånd numera mindre
starkt gällande. Veterinärernas arbetsuppgifter ha i stället alltmera kommit
att inriktas på rent medicinska problem i samband med den ökade betydelse
som den hygieniska livsmedelskontrollen fått inom krigsmakten. Då betingelserna
för veterinärväsendets kvarblivande under arméintendenturförvaltningen
sålunda i hög grad ändrats, kan det enligt revisorernas mening starkt
ifrågasättas om icke "ett fullständigt överförande av veterinärärendena till
sjukvårdsstyrelsen bör komma till stånd.

Som ovan nämnts utgör civilförsvarsstyrelsen centralorgan för civilförsvarets
sjukvårdstjänst." För ändamålet har styrelsen till sitt förfogande
en civil f ör svar so ver 1 äk ar e. På grund av de senare årens snabba utveckling
på krigsteknikens område torde enligt revisorernas mening någon skarp
gräns mellan militärsjukvård och civilförsvar ssjukvård i händelse av krig
knappast längre kunna uppehållas. Revisorerna anse nämnda förhållande
aktualisera frågan om inordnande av civilförsvar ssjukvården under sjukvårdsstyrelsen.
Revisorerna äro självfallet medvetna om att många svårlösta
problem sammanhänga med genomförandet av en sådan reform.
Bl. a. sortera de ifrågavarande ämbetsverken för närvarande under skilda
departement. I detta sammanhang må emellertid erinras om att 1956 års
revisorer till behandling upptagit frågan om en översyn av departementsindelningen,
varvid hl. a. ifrågasatts ett överflyttande av ärendena rörande
civilförsvaret till försvarsdepartementet. Riksdagen har numera hemställt
att eu dylik översyn kommer till slånd.

Slutligen hör enligt revisorernas mening i samband med den förordade
översynen uppmärksamhet ägnas åt förhållandet mellan försvarets sjukvårdsstyrelse
å ena sidan samt medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap å den andra.
Enligt vad revisorerna inhämtat utnyttjar sjukvårdsberedskapsnämnden re -

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

dan nu i viss utsträckning sjukvårdsstyrelsens erfarenhet i fråga om materielanskaffning.
En fortsatt utveckling av detta samarbete framstår som
synnerligen önskvärd. Revisorerna finna det vidare angeläget att en instruktion
snarast fastställes för sjukvårdsberedskapsnämnden. Vad beträffar
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap vilja revisorerna särskilt
understryka betydelsen av att en intim samverkan kommer till stånd mellan
detta organ och sjukvårdsstyrelsen i fråga om upphandlings- och förrådsverksamheten.
Sålunda synas exempelvis föreskrifter böra utfärdas om att
samråd skall äga rum innan upphandling verkställes av sådana varor som
förrådshållas av båda myndigheterna. Härigenom skulle bl. a. lättnad åstadkommas
i fråga om de svårlösta problem som sammanhänga med omsättningen
av mindre lagerbeständiga varor.

Ett genomförande av de reformer i avseende å försvarssjukvårdens centrala
ledning som revisorerna här upptagit till behandling bör givetvis föranleda
samtidig översyn av sjukvårdsstyrelsens nuvarande byråindelning
och organisation i övrigt. Revisorerna förutsätta att vid en sådan översvn
alla möjligheter till förenkling och effektivisering tillvaratagas.

Utlåtanden ha avgivits av överbefälhavaren, cheferna för armén, marinen
och flygvapnet, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, arméintendenturförvaltningen,
statskontoret, statens sakrevision, veterinärstyrelsen,
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd, civilförsvarsstyrelsen och 1953 års civilförsvarsutredning
(Del II, s. 45—64).

Betiäffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.

Ltskottet. I nära anslutning till ett av 1944 års militärs jukvårdskommitté
på sin tid framlagt förslag ha revisorerna ifrågasatt, huruvida icke den rådande
splittringen på den militära sjukvårdsledningens område borde bringas
att upphöra genom att denna ledning, som nu är uppdelad på å ena sidan
arets sjukvårdsstyrelse och å andra sidan de tre försvarsgrenscheferna,
sammanfördes till ett enda organ. Revisorerna finna det därför påkallat, att
en förnyad översyn av den militära sjukvårdens organisationsformer utan
dröjsmål verkställes. I samband därmed hör enligt revisorernas mening slutlig
ställning tagas till de av förenämnda kommitté framlagda förslagen om
bildande av en för de tre försvarsgrenarna gemensam försvarsläkarkår samt
om gemensam utbildning av värnpliktiga läkare. Revisorerna ha berört även
vissa andra med förevarande samordningsproblem sammanhängande spörsmål,
såsom frågan om det militära veterinärväsendets överförande från arméintendenturförvaltningen
till försvarets sjukvårdsstyrelse, frågan om civilförsvarssjukvårdens
inordnande under sjukvårdsstyrelsen samt frågan
om sjukvårdsstyrelsens förhållande till medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.

Beträffande de rent militära sjukvårdsfrågorna kan utskottet helt ansluta
sig till de synpunkter åt vilka revisorerna givit uttryck. Det synes sålunda

Statsutskottets utlåtande nr B Sb år 1958

uppenbart att verksamheten på förevarande område, vilken i väsentliga avseenden
är av likartad natur inom samtliga försvarsgrenar, erbjuder särskilda
möjligheter till en mera fullständig samordning av såväl ledning som
organisationsformer i övrigt, vilket onekligen skulle leda till icke obetydliga
rationaliseringsvinster. Förhållandet bör även ses mot bakgrunden av den
aktuella militärtekniska utvecklingen, som tenderar att alltmer utplåna
gränserna mellan de traditionella försvarsgrenarna till förmån för en mera
enhetlig försvarsorganisation. Utskottet delar därför revisorernas uppfattning,
att hithörande spörsmål böra upptagas till förnyat övervägande.

Såsom framgår av remissutlåtandena har Kungl. Maj :t genom beslut den
27 september 1957 uppdragit åt försvarets sjukvårdsstyrelse att i samråd
med försvarsgrenscheferna verkställa utredning rörande organisationen av
den militära sjukvårdens ledning och därmed sammanhängande spörsmål.
Det åt sjukvårdsstyrelsen sålunda lämnade utredningsuppdraget är emellertid
i förhållande till revisorernas förslag av begränsad räckvidd och synes
närmast vara föranlett av en önskan att skaffa underlag för viss revidering
av gällande instruktioner.

Enligt utskottets mening hade det varit mest lämpligt, om remissbehandlingen
av och riksdagens ställningstagande till revisorernas förevarande, redan
den 3 juni 1957 avgivna berättelse avvaktats, innan den förenämnda utredningen
igångsattes. Då emellertid så skett, finner sig utskottet böra förorda,
att det åt sjukvårdsstyrelsen lämnade uppdraget utvidgas till att avse
en sådan översyn som revisorerna åsyftat med sitt förslag.

Beträffande övriga av revisorerna berörda frågor vill utskottet framhålla
följande.

Otvivelaktigt tala vissa skäl för att det militära veterinärväsendet bör överföras
från arméintendenturförvaltningen till försvarets sjukvårdsstyrelse.
Det torde emellertid få erinras om att 1954 års utredning angående vissa
personalkårer inom försvaret jämlikt Kungl. Maj :ts den 10 januari 1958 lämnade
bemyndigande fått i uppdrag att i samråd med nyssnämnda båda
myndigheter samt veterinärstyrelsen ompröva fältveterinärkårens storlek
och sammansättning ävensom att framlägga de förslag angående det militära
veterinärväsendets organisation och ledning som betingas av dess ställningstagande
i kårfrågan. Utskottet anser sig böra förutsätta, att vid denna omprövning
de av revisorerna i förevarande sammanhang anförda synpunkterna
komma att vederbörligen beaktas.

Med hänsyn dels till pågående utredningsarbete på civilförsvarets område
och dels till civilförsvarsstyrelsens nuvarande ställning i departementalt avseende
torde frågan om civilförsvarssjukvårdens inordnande under försvarets
sjukvårdsstyrelse icke nu böra upptagas till närmare övervägande.

Ej heller vad revisorerna anfört rörande förhållandet mellan å ena sidan
försvarets sjukvårdsstyrelse samt å andra sidan medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

Statsutskottets utlåtande nr B år 1958

synes behöva föranleda någon särskild statsmakternas åtgärd. Med hänsyn
till vad de nämnda myndigheterna uttalat i sina remissutlåtanden anser sig
nämligen utskottet kunna utgå från att det ömsesidiga samarbete som redan
etablerats i fråga om materielanskaffning och förrådshållning ytterligare
utvecklas och befästes i enlighet med vad revisorerna uttalat.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.

5:o) Förrådshållningen inom försvaret. Under försvarsdepartementet, § 4,
ha revisorerna berört vissa med den militära förrådshållningen sammanhängande
frågor (Del I, s. 39—57).

Efter en redogörelse för gällande förrådsorganisation in. in. inom försvaret
ha revisorerna gjort följande uttalande.

Avsevärda belopp nedläggas f. n. på anskaffning och underhåll av krigsmateriel
av olika slag. Som exempel må erinras om att på årets riksstat anvisats
för intendenturmateriel sammanlagt 62,7 miljoner kronor och för tygmateriel
(motsvarande) sammanlagt 1 239,2 miljoner kronor. Med hänsyn
till de stora ekonomiska värden det således här gäller ha revisorerna funnit
det vara av intresse att närmare undersöka vissa förhållanden i samband
med förrådshållningen och redovisningen av den för försvarets räkning inköpta
materielen. I detta syfte från vederbörande myndigheter inhämtade
upplysningar ha i sina huvuddrag återgivits i det föregående. Revisorerna
ha vidare genom olika besök berett sig tillfälle att ytterligare dryfta förevarande
spörsmål.

Såsom torde framgå av den i det föregående lämnade redogörelsen uppvisar
själva förrådsorganisationen betydande skiljaktigheter de olika försvarsgrenarna
emellan. Den rationalisering av stabs- och förvaltningstjänsten
vid arméns truppförband och försvarsområden som genomförts efter
undersökningar av statens organisationsnämnd har omfattat även förrådsverksamheten
och bl. a. medfört, att det tidigare stora antalet uppbördsmän
nedbringats till allenast två, en intendenturförrådsförvaltare och en
tygförrådsförvaltare med vardera sin expedition och sin förrådspersonal.
Jämväl vid flygvapnet har förrådsorganisationen, om ock med vissa avvikelser
speciellt på intendentursidan, utformats efter i stort sett liknande
principer. Inom marinen däremot är verksamheten alltjämt uppdelad på
ett avsevärt antal lokala förrådsenheter, vilka i sin tur administreras av
ett flertal förvaltningsmyndigheter. En på marinledningens initiativ år 1952
tillsatt särskild förrådsutredning har visserligen frambragt förslag, syftande
till en rationalisering av marinens förrådsorganisation, men dessa förslag
ha ännu icke kommit till utförande i någon nämnvärd utsträckning.

Den av revisorerna företagna undersökningen ger vidare vid handen, afl
förrådslokalerna i många fall äro av påfallande låg standard och understundom
även grupperade på ett mindre ändamålsenligt sätt. Det rent
kvantitativa behovet av lokalutrymmen är ej heller alltid tillgodosett, med
påföljd att i viss omfattning materiel förvaras under bar himmel. Detta i
förening med de tillgängliga förrådslokalernas icke sällan undermåliga eller
provisoriska karaktär försvårar och fördyrar materielvården, samtidigt

Statsutskottets utlåtande nr B 3i år 1!)5S

som risk föreligger för en betydande värdeförstöring. De antydda förhållandena
ha jämväl i hög grad bidragit till att förråden icke kunnat förses
med tekniska hjälpmedel i den utsträckning som vore önskvärd med
hänsyn till en rationell materielhantering. Icke minst ur beredskapssynpunkt
är detta en bestämd nackdel. Förrådsutrymmena synas därjämte i
viss utsträckning ianspråktagas för föråldrad eller i övrigt inkurant materiel.
På grund av bl. a. redovisningssystemets utformning föreligga dock
avsevärda svårigheter att få någon samlad överblick över omfattningen och
inriktningen härav.

I fråga om materielens bokföring och redovisning in. m. utnyttjas —
såsom jämväl torde framgå av den tidigare redogörelsen — i icke ringa
utsträckning olika system. Vissa av de tillämpade rutinerna te sig dessutom
ganska otidsenliga. Hålkortsbokföring förkommer allenast beträffande
ammunition och flygmateriel. En övergång i ökad omfattning till
maskinella redovisningsmetoder sammanhänger nära med frågan om materielens
klassificering, kodifiering och katalogisering. Arbetet därmed synes
emellertid delvis endast ha påbörjats, vilket även haft till följd att i vissa
fall alltjämt inom de tre försvarsgrenarna användas olika benämningar på
materiel (motsvarande) av ett och samma slag.

De sålunda gjorda iakttagelserna påkalla enligt revisorernas mening en
översyn av förrådsverksamheten inom försvaret i olika avseenden. Följande
svnpunkter torde därvid särskilt böra beaktas.

‘ Ett tillgodoseende i full utsträckning av det inom försvaret föreliggande
behovet av förrådslokaler skulle uppenbarligen draga mycket dryga kostnader,
vilka enligt från fortifikationsförvaltningen inhämtade uppgifter
f. n. kunna beräknas uppgå till ca 110 miljoner kronor. Förhållandet bör
även ses mot bakgrunden av att det uppdämda byggnadshehovet är stort
också inom andra områden av statsförvaltningen. Redan av ekonomiska
skäl framstår det därför som oundgängligen nödvändigt, att kraftiga ansträngningar
göras för att genom bl. a. förenklade byggmetoder och standardisering
söka nedbringa kostnaderna. Försvarets vederbörande myndigheter
böra"därför i ökad omfattning ta del av byggnadsforskningens rön och
tillgodogöra sig den civila förvaltningens erfarenheter härutinnan. I sammanhanget
torde särskilt få erinras om de goda resultat som på flera håll
uppnåtts vid försöken att förbilliga skolhusbyggandet. Icke minst då det gäller
motorfordon och liknande materiel torde det vara möjligt att med relativt
enkla anordningar få till stånd godtagbara förvaringslokaler. Eu ökad
användning av s. k. halvpermanent bebyggelse synes motiverad även med
hänsyn till den snabba utvecklingen på materielområdet, vilken i vissa
fall kan tänkas leda till krav på relativt täta förändringar av förrådslokalernas
storlek och konstruktion i övrigt. Själva den militära organisationen är
ej heller en gång för alla given utan i hög grad underkastad växlingar. Jämväl
av detta skäl framstår del som angeläget, all det militära byggnadsprogrammet
icke utformas så stelt, att erforderlig anpassning efter aktuella utvecklingstendenser
i onödan försvåras.

Materielanskaffningen inom försvaret bygger f. n. till övervägande del
på av riksdagen godkända flcrårsplaner. Systemet bar, såvitt revisorerna
i\imnat finna, ur flera synpunkter obestridliga förtjänster. Dessa materielplaner,
vilka anslagsmässigt belasta driftbudgeten, avse emellertid endast
själva anskaffningen, däremot icke åtgärder för förrådshållning av den
inköpta materielen, för vilket ändamål medel äskas på kapitalbudgeten.
Detta har i mänga fall till följd, all dyrbar materiel anskaffas utan all det
samtidigt blir sörjt för all materielen också omhändertages och lagras på

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

ett tillfredsställande sätt. Anskaffningens värde måste nnder sådana förhållanden
i inånga fall starkt reduceras. Det framstår därför som i hög
grad önskvärt, att anskaffningsplanerna kompletteras med förslag till åtgärder
för materielens förvaring, så att i förekommande fall medel härför
anvisas på kapitalbudgeten samtidigt som beslut fattas om själva anskaffningen.
Detta förutsätter givetvis i sin tur ett intimt samarbete mellan
fortifikationsförvaltningen och vederbörande materielanskaffande myndigheter.

F. n. saknas inom försvaret ett gemensamt centralorgan för frågor sammanhängande
med förråd shållningen. Enligt revisorernas uppfattning
framstår det emellertid som synnerligen önskvärt att ett sådant kommer
till stånd. I sammanhanget torde få erinras om att på andra områden tillskapats
dylika samarbetsdelegationer genom försorg av försvarets förvaltningsdirektion.
Organet i fråga bör få en auktoritativ ställning och ha till
huvuduppgift att tillse, att förrådsverksamheten inom försvaret ordnas efter,
så långt möjligt, enhetliga och rationella principer. En grundförutsättning
härför är att all materiel och motsvarande förnödenheter klassificeras,
kodifieras och katalogiseras efter ett gemensamt system, varför det
arbete som här bedrives under överinseende av försvarets standardiseringsdelegation
bör forceras, så att det kan slutföras inom rimlig tid. I samband
härmed bör ägnas särskild uppmärksamhet åt frågan i vad mån möjligheter
föreligga att snarast övergå till hålkortsmässig bokföring och redovisning
av materielen. En dylik omläggning skulle, såsom framgår av den
erfarenhet som vunnits vid centrala flygmaterielförrådet i Arboga, medföra
beaktansvärda fördelar i olika avseenden och icke minst göra det lättare
att snabbt utrangera föråldrad eller i övrigt inkurant materiel. En systematisk
ö\eisyn av förraden i sadant syfte synes f. ö. omedelbart böra igångsättas,
helt oberoende av fragan om bokföringens ordnande. Övergång i
större skala till maskinella redovisningsmetoder torde även kunna leda till
en betydande minskning av de nuvarande förrådskontrollkontorens arbetsuppgifter
och av den därmed sysselsatta personalen. Vad själva förrådsorganisationen
beträffar bör det centrala samarbetsorganet självfallet
beakta de resultat som ernåtts vid den tidigare omnämnda förrådsutredningen
inom marinen. Erinras må även om det uppdrag som av flygförvaltningen
lämnats ett privat organisationsföretag för undersökning av
materielhanteringen inom underhållsavdelningen berörande förråd. Initiatnet
kan synas lowärt, men problemet torde lämpligen böra angripas
centralt, så att gjorda rön och förslag till rationaliseringsåtgärder komma
samtliga förvaltningsområden inom försvaret till godo. En annan fråga som
enligt revisorernas mening behöver gemensamt studeras är, i vad mån förrådsverksamhetens
administrationskostnader kunna nedbringas genom
större samordning olika försvarsgrenar emellan vid lagerhållningen av likartad
materiel.

Med hänsyn till de avhandlade frågornas stora betydelse ur såväl statstinansiell
som beredskapspolitisk synpunkt synes det revisorerna angeläget,
att åtgärder snarast vidtagas i ovan angivna hänseenden.

Utlåtanden ha avgivits av överbefälhavaren efter hörande av försvarsgrenscheferna
samt militärbefälhavarna och marinkommandocheferna, försvarets
förvaltningsdirektion, försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen,
armétygförvaltningen, arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen''
flygförvaltningen och statens organisationsnämnd (Del II, s. 65_114).

Statsutskottets utlåtande nr B 31 år W58

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Försvaret tillföres årligen betydande mängder krigsmateriel och
andra förnödenheter. Kostnaderna härför uppgå till avsevärda belopp. Förrådshållningen
inom försvaret är därför icke blott ett viktigt beredskapsproblem
utan även en fråga av stor ekonomisk räckvidd. Av den undersökning
revisorerna verkställt samt remissmyndigheternas däröver avgivna utlåtanden
har utskottet bibragts den uppfattningen, att på förevarande område alltjämt
föreligga icke ringa möjligheter till kostnadsbesparande och effektivitetshöjande
rationaliseringar. En förutsättning för att åtgärder i dylikt syfte
skola kunna nå bästa resultat synes emellertid vara, att de hithörande problemen
angripas centralt och från för samtliga försvarsgrenar gemensamma
utgångspunkter. Detta synes utskottet lämpligast kunna ske om, på sätt
revisorerna förordat, genom försorg av försvarets förvaltningsdirektion tillskapas
en särskild samarbetsdelegation med huvuduppgift att tillse, att
förrådsverksamheten inom försvaret ordnas efter, så långt möjligt, enhetliga
och rationella principer. I förgrunden träda därvid frågorna om förrådsorganisationen,
lagerbokföringen, materielhanteringen, materielens klassificering
och kodifiering samt förrådsomsättningen.

Ett annat icke mindre betydelsefullt problem gäller förrådslokalernas uppförande
och utformning. Utskottet vill här understryka vad revisorerna uttalat
om angelägenheten av att kraftiga ansträngningar göras för att genom
bl. a. förenklade byggmetoder söka nedbringa byggnadskostnaderna.

1 likhet med revisorerna finner utskottet det slutligen i hög grad önskvärt,
att en bättre samordning kommer till stånd mellan själva materielanskaffningen
och de åtgärder som må vara erforderliga för materielens förrådsförvaring.
Utskottet förutsätter att Kungl. Maj :t i samband med den nya försvarsplanens
fastställande och genomförande ägnar frågan särskild uppmärksamhet.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.

6:o) Vissa militära verkstäder. Under försvarsdepartementet, § 5, ha revisorerna
föreslagit viss översyn av försvarets serviceverkstäder (Del I, s. 58—
62).

Efter en redogörelse för en av 1955 års tygverkstadskommitté verkställd
utredning in. m. ha revisorerna gjort följande uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, bar innevarande år en inom
armétygförvaltningen tillsatt sakkunnigkommitté framlagt ett betänkande

2 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 0 sand. Nr B 34

Statsutskottets utlåtande nr B 3i år 1958

med förslag till verkstadsorganisation m. in. vid arméns tygverkstäder. De
sakkunniga ha mot bakgrunden av den alltmera accentuerade arbetsbristen
vid tygverkstäderna närmare utrett orsakerna till att berörda verkstäder
blivit utbyggda i en omfattning som överstiger fredsbehovet. I samband därmed
ha framlagts förslag, syftande till bl. a. jämnare arbetsbeläggning vid
verkstäderna och effektivare utnyttjande av verkstadspersonalen. 1 fråga om
arbetsbeläggningen har eftersträvats icke blott en utjämning av belastningsvågdalarna
utan i lika hög grad ett kapande av belastningstopparna.

En av de viktigare orsakerna till den bristande arbetstillgången vid ifrågavarande
verkstäder ha de sakkunniga funnit ligga däri, att serviceverkstäderna
vid truppförbandens tygavdelningar utvidgats i en omfattning
som icke varit motiverad med hänsyn till dessa verkstäders egentliga ändamål.
Detta anses i icke ringa mån ha berott på att skilda metoder tillämpas
i fråga om beräkningen av arbetskostnaderna vid tygverkstäderna å
ena sidan och serviceverkstäderna å den andra. Medan de förstnämnda äro
ålagda att vid sin prissättning tillse alt täckning erhålles för samtliga förekommande
omkostnadsposter, tillämpas vid serviceverkstäderna antingen
icke något debiteringsförfarande alls eller också en priskalkylering som icke
omfattar mer än en del av de verkliga kostnaderna. Nämnda förhållande bar
haft som följd, att man vid truppförbanden i alltmer ökad utsträckning i
syfte att hålla underhållskostnaderna nere utlagt beställningar på de skenbart
billigare serviceverkstäderna, även då fråga varit om sådana arbeten
som i realiteten kunnat utföras till förmånligare pris vid tygverkstäderna.
Serviceverkstäderna, vilkas ursprungliga uppgift varit att tillgodose servicebehoven
vid truppförbanden, ha därför på grund av de relativt begränsade
underhållsanslagen så småningom övergått till att vid sidan av sitt egentliga
ändamål bliva ett medel för att på ett ekonomiskt oriktigt sätt söka
undvika de kostnadsstegringar som på senare år inträtt. De sakkunniga ha
på grund av angivna förhållanden framlagt förslag om ändrat redovisningssystem
vid serviceverkstäderna, syftande till att i berört avseende uppnå
paritet med tygverkstädernas kalkyleringsprinciper.

Enligt revisorernas uppfattning måste det otillräckliga utnyttjandet av
de personella och maskinella resurserna vid tygverkstäderna, i den mån
detta icke har sin grund i de normalt förekommande säsongvariationerna
inom verkstadsbranschen, betraktas som ett slöseri med berörda verkstäders
produktionsresurser. Självfallet böra därför alla möjligheter tillvaratagas
för att tillföra tygverkstäderna erforderlig arbetstillgång. Tygverkstadskommittén
har, såvitt revisorerna kunnat finna, klarlagt de viktigaste
orsakerna till den minskade arbetsvolymen vid sagda verkstäder och anvisat
vissa utvägar till lösande av de i samband därmed föreliggande sysselsättningsproblemen.
Den av kommittén föreslagna omläggningen av redovisningssystemet
vid serviceverkstäderna innefattar enligt revisorernas bedömande
ett steg i riktning mot mera rationella produktionsformer.

Revisorerna vilja emellertid i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på att den av verkstadskommittén genomförda undersökningen och de därav
betingade förslagen till förbilligande och effektivisering av verkstadsdriften
endast omfattat de under armé tygförvaltningen sorterande verkstadsrörelserna
och icke motsvarande rörelser vid förbandens kasernvårdsoch
intendenturavdelningar. Såsom ovan nämnts förekommer verkstadsdrift
av här berört slag jämväl vid sistnämnda avdelningar, varvid samma redovisningssystem
tillämpas som vid övriga serviceverkstäder. Då kraven
på en mera rättvisande prissättning med samma styrka göra sig gällande i
fråga om denna verksamhet, bör enligt revisorernas uppfattning den av

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

tygverkstadskommittén verkställda översynen utvidgas till att omfatta också
ifrågavarande verkstäder.

Även om här nämnda likställighet beträffande prissättningen genomföres
mellan å ena sidan tygverkstäderna och å andra sidan kasernvårds- och
intendenturverkstäderna, kvarstår självfallet frågan om icke de sistnämnda
— i likhet med vad som konstaterats vara fallet med tygavdelningarnas
serviceverkstäder — kunna anses vara överdimensionerade i förhållande
till fredsbehovet med därav följande merkostnader för fastigheter, maskiner,
personal m. m. Det framstår därför som angeläget, att även denna fråga
snarast underkastas ingående granskning, så att berörda verkstadsorganisation
anpassas till förevarande behov och därigenom onödiga kostnader
undvikas. Revisorerna finna vidare starka skäl tala för att jämväl marinens
och flygvapnets verkstäder bli föremål för en liknande översyn.

Då det givetvis är av största ekonomiska betydelse att alla möjligheter
tillvaratagas för ett rationellt utnyttjande av de militära verkstädernas maskinella
och personella resurser, anse revisorerna skyndsamma åtgärder böra
vidtagas i nu angivna avseenden.

Utlåtanden ha avgivits av fortifikationsförvaltningen, armétggförvaltningen,
arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen, flggförvaltningen
och statens organisationsnämnd (Del II, s. 114—124).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Av vad i ärendet förevarit har utskottet kommit till den uppfattningen,
att en översyn av serviceverkstäderna vid arméns truppförband och
motsvarande enheter vid övriga försvarsgrenar är av behovet påkallad. Huvudsyftet
bör därvid vara att nå fram till största möjliga samordning av
den ifrågavarande verksamheten på respektive orter till undvikande av överdimensionering
av den samlade verkstadsorganisationen med därav följande
dubbelarbete och kostnadsfördyringar i övrigt. Med hänsyn till önskvärdheten
av att en lösning kommer till stånd, vilken grundar sig på för samtliga
försvarsgrenar enhetliga principer, synes det utskottet mest ändamålsenligt
att arbetet med här avsedda översyn sammanhålles av statens organisationsnämnd.
Självfallet böra från översynen undantagas de verkstäder som redan
varit föremål för undersökning genom 1955 års tygverkstadskommitté.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna
syftet.

7:o) Vissa livsmedelsindustrier inom försvaret. Under försvarsdepartementet,
§ 6, ha revisorerna uttalat sig för ett bättre utnyttjande av vissa livsmedelsindustrier
inom försvaret (Del I, s. 03—73).

Efter en redogörelse för vissa av de inom försvaret förekommande livsmedelsindustrierna
samt principerna för deras prissättning ha revisorerna
gjort följande uttalande.

Statsutskottets utlåtande nr B 34 dr 1958

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har sedan flera decennier
tillbaka inom försvaret bedrivits industriell verksamhet för tillverkning av
bröd och köttprodukter. Nämnda industrier äro f. n. lokaliserade till Stockholm,
Karlsborg, Boden, Tingstäde och Karlskrona. Kronobageriet i Stockholm
skall dock enligt beslut av arméintendenturförvaltningen nedläggas
under år 1958.

Det ursprungliga syftet med uppförandet av sagda fabriker torde ha varit,
att man från statsmakternas sida velat skapa garantier för att de militära
myndigheterna skulle ha möjlighet att på ett tillfredsställande sätt lösa problemen
om truppförbandens livsmedelsförsörjning i händelse av krig. Numera
torde beredskapsintresset spela en relativt underordnad roll. Man synes
i allmänhet räkna med att ovan jord belägna industrier på garnisonsorter
ganska snart efter ett krigsutbrott komma att bliva försatta ur funktion.
Även om militära motiv således i allmänhet icke torde kunna åberopas
för ett bibehållande av berörda industrier, tala dock andra skäl mot att
en avveckling av desamma nu genomföres.

Prissättningen på produkterna sker på grundval av principen, att täckning
skall erhållas för samtliga förekommande kostnadselement och att
nettovinst på rörelserna icke skall uppkomma. Försäljningen äger rum i
konkurrens med företag i den fria marknaden. Härvid har det visat sig
att de ifrågavarande industrierna väl hävdat sig i tävlan med enskilda företag
och att desamma därför ur statsverkets synpunkt få betraktas som lönsamma.
I detta sammanhang må beaktas att det gynnsamma driftresultatet
uppnåtts utan att, såvitt revisorerna kunnat finna, fabrikernas produktionsresurser
helt tillvaratagits. Med en relativt begränsad ökning av arbetskraften
skulle det således, enligt vad revisorerna inhämtat, vara möjligt att vid
flera av industrierna utfå avsevärt större effekt av den maskinella utrustningen.
Beträffande charkuterifabriken i Karlskrona skulle en utbyggnad av
truppförbandens fryslagerrum möjliggöra en icke obetydlig ökning av omsättningen
av fabrikens djupfrysta produkter, vilket i sin tur skulle föranleda
prisreduceringar.

Enligt revisorernas uppfattning böra som regel inom försvaret icke bedrivas
rörelser, som icke ha intimt samband med krigsmaktens rent militära
ändamål. I den mån för den militära verksamheten erforderliga förnödenheter
i betryggande omfattning och till skäliga priser kunna anskaffas
i fria marknaden, bör därför tillverkning av förnödenheterna i fråga icke
förekomma i försvarets regi. Vad angår de i det föregående nämnda produkterna
ger emellertid den av revisorerna verkställda undersökningen vid handen,
att väsenLliga prisreduceringar i förhållande till priserna i den öppna
marknaden kunnat ernås genom att försvaret byggt upp egna fabriker på
vissa orter. Vidare har framkommit att, samtidigt som inom ramen för tillgänglig
maskinell utrustning utrymme finnes för en betydande ökning av
dessa industriers produktion, ett stort antal truppförband f. n. icke täcka
sitt behov av livsmedel genom inköp från dem. Enligt revisorernas uppfattning
kan det under dylika omständigheter icke anses försvarligt att endast
i begränsad omfattning utnyttja de tillgängliga produktionsresurserna.
Revisorerna anse därför, att i fortsättningen de i det föregående nämnda
truppförband som ha möjlighet att utan olägenhet anlita berörda industrier
böra åläggas verkställa sina inköp där. Härigenom skulle enligt revisorernas
bedömande förutsättningar skapas för ett förbilligande av driften och en
ytterligare sänkning av priserna.

Statsutskottets utlåtande nr B 3i år 1958

Utlåtanden ha avgivits av arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen och statens sakrevision (Del II, s. 124—128).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ha vissa försvaret
tillhöriga livsmedelsindustrier en produktionskapacitet som f. n. icke till
fullo utnyttjas. Förhållandet måste betecknas som mindre tillfredsställande,
icke minst mot bakgrunden av de icke obetydliga kostnader som under senare
år nedlagts vid vissa av företagen för att åstadkomma en rationell tillverkning.
Utskottet delar därför revisorernas uppfattning, att de militära
förband som ha möjlighet att utan olägenhet anlita berörda industrier böra
åläggas verkställa sina inköp där. Då emellertid utskottet anser sig kunna
utgå från att vederbörande intendenturförvaltande myndigheter skola genom
inbördes samråd nå en tillfredsställande lösning av frågan, har utskottet
velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

8:o) Viss anskaffning av reservdelar vid marinen. Under försvarsdepartementet,
§ 7, ha revisorerna förordat en omprövning av principerna för anskaffning
av reservdelar till motortorpedbåtsmotorer (Del I, s. 74—79).

Efter en redogörelse för innebörden av det mellan marinförvaltningen och
AB Bolinder—Munktell på förevarande område slutna avtalet ha revisorerna
gjort följande uttalande.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har under de senaste .16 åren
anskaffningsverksamheten i fråga om reservdelar till motortorpedbåtsmotorer
försiggått i en mångfald olika former. Icke mindre än sex olika system
ha sålunda varit i tillämpning. Orsakerna härtill äro till en del hänförliga
till vissa industriella förändringar, men olika rationaliseringsåtgärder inom
statsförvaltningen ha också bidragit till att den ifrågavarande verksamheten
icke kunnat bedrivas enligt enhetliga principer.

Sedan det visat sig att marinförvaltningens inköpsavdelning och inköpskontoret
vid örlogsvarvet i Stockholm, vilka tillsammans sysselsätta 38 befattningshavare,
icke på ett tillfredsställande sätt kunnat lösa de med berörda
upphandlingar sammanhängande problemen, har marinförvaltningen
genom ett år 1956 träffat avtal med AB Bolinder—Munktell tillförsäkrat
sig rätt att anlita bolagets inköpsorganisation vid reservdelsanskaffningen.
Bolaget har i enlighet härmed under tiden april 1956- september 1957
handlagt sammanlagt 189 upphandlingsärenden till ett fakturerat belopp
av tillhopa 2 225 000 kronor. I ersättning för det med anskaffningsverksamheten
förenade arbetet har bolaget av kronan under sagda tid uppburit ett
belopp av omkring 160 000 kronor eller genomsnittligt inemot 900 kronor
per upphandlingsärende.

Revisorerna ha med hänsyn till de avsevärda utgifter som åsamkats kronan
till följd av det med bolaget träffade avtalet hos marinförvaltningen
begärt närmare upplysning om de skäl som föranlett ämbetsverket att organisera
anskaffningsverksamheten på angivet sätt. Marinförvaltningen har
därvid bl. a. framhållit, att arbetsbelastningen vid de marina inköpsorganen
f. n. är så stor, att man icke utan avsevärd tidsutdräkt kan handlägga de

Statsutskottets utlåtande nr B 3k år 1958

inköpsärenden som avse anskaffning av reservdelar till motortorpedbåtar,
samt att en långsammare fungerande ersättningsanskaffning förutsätter,
att det nuvarande reservdelslagret utökas i avsevärd omfattning. Det till bolaget
utgående administrationspålägget har marinförvaltningen funnit skäligt.
Enligt ämbetsverkets åsikt skulle ett återförande av berörda inköpsärenden
till marinens inköpsorgan medföra ökade personalkostnader av sådan
storlek, att de skulle motsvara den ersättning som nu utbetalas till bolaget.

Revisorerna, som äro medvetna om att den ifrågavarande anskaffningsverksamheten
delvis är av komplicerad natur, ha för sin del bibragts den
uppfattningen, att en väsenlig orsak till den arbetsanhopning som skedde
vid upphandlingsärendenas handhavande på örlogsvarvets inköpskontor ligger
däri, att reservdelsanskaffningen stelt inlänkades i varvets ordinarie rutin
och helt anpassades efter varvets arbetsordning. Såsom förut nämnts
har marinförvaltningen själv framhållit, att den ändring av instruktionen
som genomförts för marinens kontrollant numera medgiver en uppmjukning
av rutinförfarandet, innebärande bl. a. att smärre inköpsärenden ej
längre måste behandlas av cheferna för varvets fartygsavdelning respektive
maskinsektion, innan de handläggas av inköpskontoret. Revisorerna anse
det därför icke osannolikt att fortsatta åtgärder till förenklande av arbetsrutinen
vid inköpskontoret kunna leda till en sådan ökning av kontorets
kapacitet, att förutsättningar skapas för ett återförande av berörda inköpsärenden
till örlogsvarvet.

F. n. handlägger AB Bolinder—Munktell avtalsenligt samtliga de upphandlingsärenden
som äro hänförliga till marinens ersättningsanskaffning
för förrådsverksamheten av reservdelar till torpetbåtsmotorerna. Däri ingå
sålunda också alla de relativt okomplicerade upphandlingsärenden som självfallet
förekomma vid en anskaffningsverksamhet av denna art. Revisorerna
finna det otillfredsställande att i fråga om dylika upphandlingar kronan
på grund av avtalet skall nödgas erlägga ersättning till bolaget för omkostnadspålägget.
Därest det icke skulle visa sig möjligt att genom förenklat
arbetssätt vid varvets inköpskontor helt överföra berörda anskaffningsverksamhet
till nämnda kontor, vilja revisorerna därför i vart fall ifrågasätta
om icke de enklare upphandlingsärendena borde hänföras dit. En sådan
åtgärd skulle enligt revisorernas uppfattning leda till icke obetydliga besparingar
för statsverket, utan att kravet på effektivitet i reservdelsanskaffningen
behövde eftersättas. Revisorerna anse därför att en undersökning
snarast bör verkställas om förutsättningarna för en omläggning av inköpsverksamheten
i av revisorerna föreslagen riktning.

Utlåtanden ha avgivits av marinförvaltningen, statens sakrevision och
statens organisationsnämnd (Del II, s. 128—132).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Revisorernas uppfattning, att det mellan marinförvaltningen
och ett privat företag träffade avtalet om viss anskaffning av reservdelar
till torpedbåtsmotorer lett till ett för kronan ur ekonomisk synpunkt mindre
förmånligt resultat, har biträtts av de i ärendet hörda myndigheterna. Även
utskottet delar denna uppfattning. Av remissntlåtandena framgår emellertid,
att förhandlingar nu upptagits med ifrågavarande företag angående eu
reducering av omkostnadspålägget. En uppgörelse har därvid ställts i utsikt

Statsutskottets utlåtande nr B M år 1958

som för kronan skulle medföra en viss årlig besparing. Utskottet förutsätter
att dessa förhandlingar planmässigt fullföljas.

Oberoende därav anser utskottet skäl föreligga för en undersökning av
möjligheterna att genom förenklade arbetsrutiner och organisatoriska omläggningar
i övrigt återföra här avsedda anskaffningsärenden till vederbörande
marina inköpsorgan. Enligt utskottets mening bör denna undersökning
verkställas av marinförvaltningen med biträde av experter från statens organisationsnämnd.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.

9:o) Samling för marinen av förvaltningsföreskrifter. Under försvarsdepartementet,
§ 8, ha revisorerna framfört vissa kritiska synpunkter på ett inom
marinen utgivet samlingsverk med förvaltningsföreskrifter (Del I, s. 80—86).

Efter en redogörelse för tillkomsten och utformningen av ifrågavarande
samlingsverk ha revisorerna gjort följande uttalande.

Verksamheten inom marinen liksom inom försvaret i dess helhet regleras
utav en mångfald av olika myndigheter utfärdade förvaltningsföreskrifter.
Självfallet uppkomma därigenom ofta svårigheter för vederbörande personal
att vid avgörande av viss fråga snabbt skaffa sig klarhet om vilka bestämmelser
som i det aktuella fallet äro tillämpliga. Inom marinen har man
på grund därav ansett det erforderligt att tillskapa ett särskilt samlingsverk,
benämnt »Samling för marinen av förvaltningsföreskrifter» (SMFF).
Samlingen, som vid sin tillkomst år 1950 omfattade fyra pärmar, har under
de senare åren successivt utökats. F. n. ingå däri, förutom nummer- och sakregister,
icke mindre än elva pärmar med en ryggbredd av vardera 6 cm.
Verket upptager sammanlagt ca 80 hyllcentimeter. Innehållet utgöres bl. a.
av exemplar av Svensk författningssamling, Tjänstemeddelanden rörande
sjöförsvaret, cirkulärskrivelser från de centrala försvarsförvaltningarna, ämbetsskrivelser
etc. Samlingen omfattar f. n. ca 2 000 sådana handlingar. I
sakregistret ha upptagits ca 3 500 liänvisningsord. I klassifikationstabellen
finnas angivna 95 ärendesgrupper av de mest skilda slag.

Den omständigheten att i SMFF samlats alla för marinen gällande förvaltningsbestämmelser
har medfört att respektive förvaltningsgrenschefer
(motsvarande) äga tillgång till de för samtliga förvaltningsgrenar gällande
föreskrifterna. Någon differentiering av verket, innebärande t. ex. att föreskrifter
för läkare eller intendenter m. fl. samlats var för sig, har icke skett.
Därigenom tvingas befattningshavare inom en förvaltningsgren att omhänderha
och vidtaga erforderliga ändringar i en mångfald bestämmelser som
uteslutande gälla andra förvaltningsgrenar. Genom frånvaron av varje
differentiering av samlingsverket måste t. ex. en tygmästare nu omhänderha
föreskrifter rörande bl. a. följande:

a) utlåning av intendenturmateriel,

bi förteckning och prislista å förplägnadsmateriel,

c) servis- och skaffningseffekter av nysilver för flottans fartyg,

d) kostpenning in. m. under sjömätningsexpeditioner,

e) anskaffning av fisk för marinens förband och fartyg.

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år W58

f) priser å frukt och grönsaker vid upphandling under hand,

g) begagnande av Svenska smörprovningarnas varumärke för ost och mesvaruslag,

h) märkning av viss förplägnadsmateriel vid marinen,

i) tillsättande av potatisstärkelse i margarin.

Enligt vad revisorerna inhämtat har det i många fall icke visat sig möjligt
att med tillgänglig arbetskraft inom rimlig tid medhinna alla de detaljändringar
som tid efter annan måste göras i samlingen. Detta har skapat en
viss misstro mot densamma. Flera fartyg ha över huvud taget icke rekvirerat
verket på grund av utrymmesbrist och med hänsyn till att arbetet med
att hålla samlingen aktuell ansetts för betungande.

Såsom tidigare nämnts är SMFF avsedd att användas såväl i krig som i
fred. Revisorerna vilja emellertid ifrågasätta, huruvida ett samlingsverk av
den omfattning och uppbyggnad varom här är fråga kan eller bör komma
till praktisk användning under krigsförhållanden.

På grund av ovan anförda skäl anse sig revisorerna böra föreslå slopande
av SMFF, i vart fall i dess nuvarande utformning. Därest det av särskild
anledning skulle befinnas erforderligt att i begränsad omfattning tillhandahålla
de marina myndigheterna en föreskriftssamling, bör enligt revisorernas
mening en uppdelning av samlingen ske, så att de olika förvaltningsgrenscheferna
(motsvarande) i princip behöva handhava endast de för dem
gällande förvaltningsbestämmelserna.

Revisorerna vilja i detta sammanhang till slut ifrågasätta, huruvida det
icke vore lämpligt att inom marinen sammanföra gällande föreskrifter inom
visst ämnesområde till en enhet på samma sätt som skett inom armén, där
exempelvis på intendentursidan utarbetats särskild intendenturmaterielinstruktion,
bränsleinstruktion, förplägnadsinstruktion och drivmedelsinstruktion,
eller inom flygvapnet, där intendenturförvaltningsföreskrifterna
sammanförts i en intendenturtjänstinstruktion.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, marinförvaltningen
och marinkommandocheferna (Del II, s. 132—139).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Förevarande inom marinen utgivna samlingsverk är, såvitt utskottet
kunnat bedöma, väl omfattande och har även i vissa andra avseenden
erhållit en mindre rationell utformning. En översyn av de principer som
ligga till grund för utgivandet synes sålunda påkallad, varvid särskilt torde
böra beaktas motsvarande förhållanden inom övriga försvarsgrenar. I sitt
remissutlåtande har emellertid marinförvaltningen förklarat sig ämna vidtaga
de förenklingar och arbetsbesparingar som kunna ernås. Ämbetsverket
har vidare sagt sig ha för avsikt att i anslutning till ett av Kungl. Maj:t erhållet
uppdrag att låta utarbeta och inkomma med förslag till de grundläggande
bestämmelser angående materiel, underhåll m. in., vilka för marinens
del böra fastställas av Kungl. Maj :t i form av reglementen, upptaga frågan
om sättet för meddelande av i övrigt erforderliga förvaltningsföreskrifter
och i samband därmed även spörsmålet om särskiljande av de bestämmelser
som beröra förvaltningen ombord. Med hänsyn härtill har utskottet, som

Statsutskottets utlåtande nr B 3b år 1958 25

förutsätter att vid uppdragets fullgörande vederbörlig hänsyn till de av
revisorerna framförda synpunkterna tages, ansett sig kunna begränsa sig
till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

10 :o) Reservpensionsförmåner inom försvaret. Under försvarsdepartementet,
§ 9, ha revisorerna förordat vissa ändringar i gällande reservbefälskungörelser
(Del I, s. 87—92).

Utskottet. Beträffande detta ärende kommer utskottet sedermera att avgiva
utlåtande, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

11 :o) Arvoden till lärare vid vissa militära skolor. Under försvarsdepartementet,
§ 10'', ha revisorerna uttalat sig för en översyn av gällande bestämmelser
rörande arvoden till vissa lärare vid försvaret (Del I, s. 93—112).

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser i ämnet samt resultatet
av en av revisorerna verkställd undersökning ha revisorerna uttalat följande.

Arvoden till lärare vid försvarets skolor utgå, såsom framgår av den lämnade
redogörelsen, enligt ett flertal olika författningar och förvaltningsföreskrifter.
Skilda beräkningsgrunder tillämpas i fråga om utbildningsarvoden,
timarvoden till militär och civilmilitär personal samt timarvoden till civila
lärare. Tid efter annan ha de ifrågavarande författningarna och föreskrifterna
gjorts till föremål för tillägg och ändringar. Enligt revisorernas uppfattning
ha ersättningsbestämmelserna därigenom kommit att bliva i hög
grad svåröverskådliga.

Revisorerna ha från cheferna för de skolor som ha att praktiskt tillämpa
berörda befattningar inhämtat yttranden rörande ändamålsenligheten av
desamma. I det föregående har lämnats en redogörelse för huvudinnehållet
i nämnda yttranden, av vilka framgår att ett stort antal skolchefer ansett
nuvarande arvodesbestämmelser opraktiska och svåra att tillämpa. Mer eller
mindre genomgripande förslag till ändringar av bestämmelserna ha därför
framförts. Revisorerna ha icke i detta sammanhang ansett sig böra ingå på
närmare behandling av de framlagda ändringsförslagen. Emellertid vilja
revisorerna fästa uppmärksamheten på vissa frågor som ha samband med
den nuvarande utformningen av arvodesbestämmelserna.

Olika ersättningsnormer gälla f. n. för å ena sidan ordinarie kurser, vilka
bestridas av avlöningsanslag, och å andra sidan särskilda kurser, vilka belasta
övnings- och materielanslag. Så t. ex. utgå högre arvoden vid ordinarie
utbildningskurser för tyg- och intendenturförrådsförvaltare samt förvaltare
i kassa- eller expeditionstjänst än vid de med sådana elever anordnade
repetitionskurserna, även om undervisningen, vilken till sin karaktär
i båda fallen torde vara densamma, omhänderhaves av en och samma lärare.
Det synes kunna ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl generellt föreligga
att ur arvodessynpunkt bedöma nämnda kurser olika. Därjämte torde
i vissa fall tveksamhet kunna uppkomma, huruvida en kurs är att beteckna
som ordinarie eller särskild. Vid såväl de ordinarie som de särskilda utbildningskurserna
förekomma vid sidan av de egentliga läroämnena särskilda

Statsutskottets utlåtande nr B 3''r år 1958

löreläsningar, vilka omfatta allmänna orienteringar om vissa i förhållande
till kursernas utbildningsmål perifera ämnesområden eller avse undervisning
i ett speciellt avsnitt av ett läroämne. De vid nämnda föreläsningar utgående
arvodena ha icke närmare fixerats, utan vederbörande skolchef har
tillerkänts rätt att från fall till fall besluta om arvodenas storlek. Detta har
haft till följd viss oenhetlighet vid arvodernas beräknande. Medan somliga
skolor synas ha iakttagit viss restriktivitet vid värderingen av de ifrågavarande
föreläsningarna, ha andra skolor tillämpat föreläsningsarvoden
som varit mångdubbelt större än lärararvodena. Enligt revisorernas upplattning
kan ifrågasättas om icke vissa direktiv rörande beräkningen avsagda
föreläsningsarvoden böra meddelas.

Bestämmelserna om maximering av arvodena för militära och civilmilitära
lärare avse f. n. samtliga de arvoden en befattningshavare uppbär för
sin undervisning. De äro således gällande oberoende av om nämnda undervisning
förekommit vid en eller flera skolor. I de fall en lärare fullgör undervisning
vid mer än en skola, vilket icke sällan är fallet, förutsätter en
tillämpning av maximeringsbestämmelserna att vederbörande redogörare
hålla varandra underrättade om den tidpunkt då det sammanlagda maximibeloppet
för viss lärare uppnåtts. Det kan självfallet därvid uppstå tvekan
om vilket högsta belopp den ena eller andra skolan bör ha rätt att utbetala.
Då vidare de maximerade beloppen avse budgetår, men noteringen vid vederbörande
kassor av löntagares m. fl. inkomster sker kalenderårsvis, blir
följden visst merarbete vid uträknandet av maximibeloppen. Det förefaller
revisorerna angeläget att arvodesbestämmelserna ändras så, att det administrativa
arbetet vid tillämpningen av- desamma så långt möjligt förenklas.

Nuvarande bestämmelser om maximering av lärararvodena gälla icke det
högsta belopp som må utbetalas för undervisning i visst bestämt ämne utan
avse endast vad den enskilde läraren högst må uppbära för sin undervisning.
Nämnda omständighet har föranlett, att det i vissa fall ordnats så
att flera lärare — i något fall ända upp till sex — handhaft undervisningen
i ett enda ämne. En på dylikt sätt framtvingad uppdelning av undervisningen
på flera lärare kan självfallet inverka menligt på utbildningen.

I betraktande av att bestämmelserna rörande arvoden till lärare vid försvaret
i sin nuvarande utformning få anses brista i överskådlighet och då
de därjämte i olika avseenden förefalla mindre ändamålsenliga eller svårtolkade,
anse revisorerna det önskvärt att en översyn i fråga om såväl arvodenas
storlek som bestämmelsernas utformning snarast kommer till stånd.
Därvid bör självfallet hänsyn tagas till motsvarande bestämmelser i fråga
om det allmänna undervisningsväsendet.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, cheferna för armén,
marinen och flygvapnet samt statskontoret (Del II, s. 151—156).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. I likhet med revisorerna och de i ärendet hörda myndigheterna
är utskottet av den uppfattningen, att gällande bestämmelser rörande lärararvoden
vid försvaret brista i överskådlighet och därjämte i olika avseenden
äro mindre ändamålsenliga. En översyn av dessa bestämmelser bör därför
snarast komma till stånd. Lämpligast synes vara, såsom försvarets civilförvaltning
framhållit, att en särskild expertkommitté tillsättes för ändamålet.

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år t958

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.

12:o) Prövning av värnpliktigas tjänstduglighet i vissa fall. Under försvarsdepartementet,
§ 11, ha revisorerna förordat viss ändring i gällande inskrivningsförordning
(Del I, s. 113—115).

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser i ämnet samt resultatet
av en av revisorerna verkställd undersökning av förfaringssättet vid prövning
av värnpliktigas lämplighet för krigstjänst ha revisorerna uttalat
följande.

Genom den år 1956 utfärdade förordningen angående inskrivning och
redovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. in. infördes ett
nytt förfaringssätt vid avgörandet av frågan, om en värnpliktig kunde
anses i fysiskt och psykiskt avseende duglig att fullgöra krigstjänst. Enligt
tidigare gällande bestämmelser kunde en värnpliktig, som vid den på
inrvckningsdagen verkställda läkarbesiktningen befunnits helt eller tillfälligt
oduglig till krigstjänst, omedelbart hemförlovas. Nu gällande föreskrifter
i ämnet stadga, att det slutliga avgörandet angående krigstjänstdugligheten
skall hänskjutas till inskrivningsnämnd eller inskrivningschef.
En av revisorerna vid ett 25-tal förband gjord undersökning utvisar, att
det sedan den 1 september 1956 vid ifrågavarande förband i omkring 600
fall förekommit att slutlig prövning verkställts av inskrivningsnämnd eller
inskrivningschef. Med något undantag har därvid beslutet vid den slutliga
prövningen överensstämt med förbandsläkarens bedömning av den värnpliktiges
hälsotillstånd. Den tid som förflutit innan förbandschef erhållit
kännedom om resultatet av den slutliga prövningen har i allmänhet omfattat
4—6 dygn.

Syftet med de nuvarande bestämmelserna om slutlig prövning genom försorg
av inskrivningschef eller inskrivningsnämnd torde ha varit att därigenom
skapa förutsättningar för en likformig bedömning av olika fall inom
ett inskrivningsområde. Såvitt revisorerna kunnat finna torde det emellertid
som regel icke behöva befaras, att en värnpliktig vid förbandsläkarens
undersökning felbedömes i fråga om krigstjänstdugligheten, vilket bekräftats
av den ovan redovisade utredningen. Det tillämpade förfaringssättet har
dessutom visat sig medföra en icke önskvärd tidsutdräkt i fråga om hemsändandet
av de till krigstjänst odugliga värnpliktiga, varigenom förorsakats
olägenheter för den enskilde och icke obetydliga merkostnader för kronan.
Enligt revisorernas mening måste det vidare ur medicinsk synpunkt
anses i hög grad otillfredsställande, att en värnpliktig som exempelvis lider
av smittosam tuberkulos eller allvarlig psykisk abnormitet kvarhålles på ett
förband i avvaktan på resultatet av den slutliga prövningen. Enligt revisorernas
mening bör därför i fortsättningen förbandsläkare tillerkännas rätt
att — i vart fall interimistiskt — besluta om omedelbar hemförlovning av
för krigstjänst oduglig värnpliktig. Revisorerna vilja således förorda, att
eu ändring av nu gällande inskrivningsförordning snarast kommer till stånd
i av revisorerna angivet avseende.

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

Utlåtanden ha avgivits av försvarets sjukvårdsstyrelse, cheferna för armén,
marinen och flygvapnet samt centrala värnpliktsbyrån (Del II, 156—162).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Nu tillämpade, på 1956 års inskrivningsförordning grundade
förfaringssätt för prövning av värnpliktigas tjänstduglighet har, såsom revisorerna
påtalat, i vissa fall medfört en icke önskvärd tidsutdräkt i fråga
om hemsändandet av de till krigstjänst odugliga värnpliktiga, varigenom
förorsakats olägenheter för den enskilde och icke obetydliga merkostnader
för kronan. För att råda bot härpå har arméchefen för sin del funnit erforderligt
att kompletterande bestämmelser utfärdas, lämpligen genom centrala
värnpliktsbyråns försorg, i syfte att nedbringa väntetiderna till för den
enskilde och förbandet godtagbara värden. När tillräcklig erfarenhet sedan
vunnits, böra enligt arméchefens mening nu ifrågavarande delar av inskrivningsförordningen
upptagas till förnyad prövning. Till denna uppfattning
kan utskottet ansluta sig. Då utskottet emellertid förutsätter, att åtgärder
enligt nyss angivna riktlinjer komma att vidtagas utan särskild framställning
från riksdagens sida, har utskottet ansett sig kunna begränsa sig
till att A''ad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

13 :o) Dockanläggningen vid Gustavsviks örlogsdepå. Under försvarsdepartementet,
§ 12, ha revisorerna framfört vissa synpunkter på utarrenderingen
av nämnda dockanläggning (Del I, s. 116—122).

Efter en redogörelse för ett av revisorerna vid Gustavsviks örlogsdepå avlagt
besök in. m. ha revisorerna gjort följande uttalande.

Dockanläggningen vid Gustavsviks örlogsdepå, som under fredstid icke
är behövlig för marinens behov, har sedan flera år tillbaka varit utarrenderad
till ett enskilt företag. Den vid dockan bedrivna verksamheten
har i skilda sammanhang varit föremål för diskussion. Bl. a. upptogs motionsvägen
vid 1945 års riksdag frågan om den fortsatta verksamheten
vid dockan, varvid gjordes gällande att dockans kapacitet icke tillräckligt
utnyttjades samt att förutsättningar förelåge för eu avsevärd utvidgning
av driften. Den kommun inom vilken anläggningen är belägen har
vidare gjort framställning till marinförvaltningen om att åtgärder måtte
vidtagas för beredande av ökad sysselsättning vid dockan. Kommunen
har i detta sammanhang föreslagit, att staten tillsammans med kommunen
skulle bilda ett bolag för övertagande av driften vid dockanläggningen.
Sedan statsutskottet i utlåtande över förberörda motion förordat
att frågan om dockans framtida utnyttjande bleve föremål för närmare
övervägande, hemställde riksdagen i skrivelse till Kungi. Maj:t om
utredning i ämnet. Sådan utredning kom därefter till stånd genom försorg
av marinförvaltningen, som år 1948 framlade vissa förslag till åtgärder.
Ämbetsverket avvisade därvid tanken på att organisera driften vid dockan
i form av ett självständigt statligt bolag. Bolagsformen skulle kräva betydande
kapital för driftens igångsättande, och det vore icke att förvänta
att en industri — baserad enbart på utnyttjande av dockan — skulle

Statsutskottets utlåtande nr B 3fi år 1958

kunna bära ränte- och amorteringskostnaderna för de investeringar som
vore erforderliga. Marinförvaltningen anvisade i stället utvägen att ansluta
dockan som filial till marinverkstäderna i Stockholm. Genom att utnyttja
nämnda verkstäders tekniska personal skulle kostnaderna för skötseln av
dockan kunna avsevärt nedbringas. Det vore också möjligt att för verksamheten
utnyttja marinverkstädernas arbetsmaskiner och specialutbildade
personal. Kostnaderna för erforderliga investeringar vid en anslutning
av dockan till marinverkstäderna beräknade marinförvaltningen till 500 000
kronor. En sådan investering borde enligt ämbetsverkets uppfattning vid
normala konjunkturer kunna förräntas och amorteras genom inkomster
från dockan. Emellertid ansågs nyinvestering i dockanläggningen icke böra
ske under annan förutsättning än att behov förelåge för ökad permanent
sysselsättning åt ortsbefolkningen.

Den av marinförvaltningen verkställda utredningen redovisades i innevarande
års statsverksproposition, varvid föredragande departementschefen
som sin mening uttalade att utredningsförslaget f. n. torde sakna aktualitet
på grund av den ändrade situationen på arbetsmarknaden. Till denna uppfattning
anslöt sig årets riksdag under sin vårsession. Vid behandlingen
av frågan hävdades emellertid i ett anförande i första kammaren, att verksamheten
vid dockan fortfarande icke bedreves rationellt och att tillgång
till kontinuerliga reparationsarbeten saknades. Arbetarna finge därför tidvis
sysselsättas med mindre kvalificerade arbetsuppgifter, vilka de icke
skulle behöva utföra i normala fall.

Med anledning av vad i ärendet sålunda förevarit ha revisorerna från
marinförvaltningen inhämtat uppgifter rörande de investeringar som av
kronan gjorts i dockan under åren 1950—1955 samt de inkomster som influtit
och det antal arbetare som sysselsatts under samma tid. Uppgifterna
ha redovisats i en i det föregående återgiven tablå. Av det lämnade siffermaterialet
framgår, att antalet arbetare under de nämnda åren varit tämligen
konstant. Investeringar ha skett endast i begränsad omfattning och
inkomsterna ha utvisat en mindre stegring. Enligt marinförvaltningens mening
skulle möjligheter förefinnas att utöka verksamheten vid dockan till
100 mans arbetsstyrka. Härför skulle emellertid enligt ämbetsverkets beräkningar
krävas investeringar på i runt tal 5,5 miljoner kronor.

Under besök vid dockanläggningen ha revisorerna ytterligare inhämtat,
att arrendatorn för sin del önskar en förlängning av dockan med 12—15
meter, vilket skulle möjliggöra omhändertagande av de större fartyg som
nu trafikera Norrland. Från marinförvaltningens sida har å andra sidan
upplysts, att dockans nuvarande längd är fullt tillräcklig för samtliga marinens
fartyg med undantag av kryssarna och att det därför ur militär
synpunkt icke är erforderligt att dockan förlänges. Uppenbarligen föreligger
här en motsättning mellan arrendatorns önskemål, att dockan får en
sådan storlek att också större fartygstyper skola kunna repareras, och marinförvaltningens
ståndpunkt, att dockan icke bör göras större än som är
motiverat av militära skäl.

Såsom tidigare nämnts är dockan i fredstid icke erforderlig för marinens
behov. Verksamheten är också till övervägande delen inriktad på
civila arbeten. Ur denna synpunkt förefaller det revisorerna ändamålsenligt
alt, såsom nu är fallet, driften omhänderhaves av civilt företag. Del
med nuvarande arrendatorn träffade arrendekontraktet innefattar även,
såvitt revisorerna kunnat finna, i betydelsefulla avseenden påtagliga fördelar
för statsverket. Kronans fartyg äga sålunda under vissa förutsättningar
förtursrätt framför enskilda fartyg vid dockningar och reparationer,
varjämte kronan tillförsäkrats rätt att för förberedande av eventuellt föreslående
beredskapstillstånd omedelbart taga i anspråk dockanläggningen

Statsutskottets utlåtande nr B 3b år 1958

helt eller delvis. Det förefaller revisorerna därför knappast påkallat att
töretaga en sådan omläggning av driften vid dockan, att densamma anslutes
som filial till marinverkstäderna. Revisorerna kunna heller icke finna
att det ur militär synpunkt finnes anledning att i nuvarande läge investera
ytterligare medel i anläggningen i syfte att möjliggöra en utvidgning av
driften. Då å andra sidan en sådan utvidgning, såvitt nu kan bedömas,
framstår som ekonomiskt försvarlig och ägnad att tillföra dockan avsevärt
ökade arbetsobjekt, böra enligt revisorernas mening andra utvägar prövas
i syfte att möjliggöra en utbyggnad av dockan. Nuvarande arrendekontrakt
Ixir en giltighetstid av tio ar och utlöper år 1960. Arrendatorn har såsom
tidigare berörts förklarat sig villig överväga att själv investera erforderligt
kapital för utökning och rationalisering av verksamheten under förutsättning
att längre arrendetid kan erhållas. Enligt revisorernas mening borde
hinder från kronans sida icke föreligga att i detta avseende tilhoötesgå
arrendatorns önskemål. Härvid förutsättes givetvis ett bibehållande av nu
gällande kontraktsbestämmelse, att kronan skall äga rätt att vid eventuellt
beredskapstillstånd omedelbart taga dockan i anspråk.

Med hänsyn till att från kommunalt håll framhållits angelägenheten av
att okade sysselsättningsmöjligheter beredas ortens befolkning och då det
\idare
verksamheten vid Gustavsviks docka kommer till stånd, böra enligt revisorernas
uppfattning förhandlingar snarast upptagas mellan marinförvaltningen
och den nuvarande arrendatorn eller eventuellt annan intressent
om de ifrågavarande investeringsproblemen och den i samband därmed
stående frågan om arrendetidens längd.

Utlåtande har avgivits av marinförvaltningen (Del II, s. 163 och 164).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandet.

Utskottet. De skäl revisorerna anfört till stöd för sin uppfattning, att förhandlingar
böra upptagas mellan marinförvaltningen och den nuvarande arrendatorn
av dockanläggningen vid Gustavsviks örlogsdepå eller eventuellt
annan intressent om de vid dockan aktuella investeringsproblemen och därmed
sammanhängande spörsmål, finner utskottet bärande. Då emellertid utskottet
av marinförvaltningens remissutlåtande anser sig kunna draga den
slutsatsen, att ämbetsverket kommer att taga för frågans lösning erforderliga
initiativ, har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för
riksdagen

omförmäla.

14:o) Orts- och lokalombuden inom den offentliga arbetsförmedlingen. Under
socialdepartementet, § 13, ha revisorerna förordat en undersökning av
förutsättningarna att i viss utsträckning ersätta orts- och lokalombuden
med s. k. ambulatorisk verksamhet (Del I, s. 123_130).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet vid årets förra riksdag
yttrat sig under punkten 4 av sitt utlåtande nr 97, varom utskottet velat här

erinra.

Statsutskottets utlåtande nr B 31 år 1958

15 :o) Gruppbebyggelse i Sollefteå m. m. Under socialdepartementet, § 14,
ha revisorerna uttalat sig för vissa åtgärder för en effektivisering av gruppbyggandet
(Del I, s. 131—140).

Efter en redogörelse för en undersökning som revisorerna låtit verkställa
av viss gruppbebyggelse i Sollfteå m. in. ha revisorerna uttalat följande.

Revisorerna ha under innevarande år företagit en resa i Västernorrlands
län, varvid revisorerna bl. a. beretts tillfälle att studera olika bostadsfastigheter
in. in., vilka tillkommit under därvarande länsbostadsnämnds medverkan.
I samband därmed har den bär aktuella gruppbebyggelsen i Sollefteå
besetts.

Egnahemsbygge i form av gruppbyggande innebär, såsom tidigare nämnts,
att bebyggelsen av ett småhusområde planeras och genomföres som ett enda
större objekt. Denna produktionsform har under senare år, bl. a. med hänsyn
till byggnadskostnadcrnas stegring, kommit att omfattas av stort intresse.
Utan att vid sitt nämnda besök ba gjort några iakttagelser som kunde
giva särskild anledning därtill, ha revisorerna mot bakgrunden av angivna
utveckling funnit det vara av intresse att genom byggnadsteknisk expertis
låta analysera ifrågavarande byggnadsföretag. Avsikten därmed har bl. a.
varit att närmare få klarlagt, huruvida företaget planerats och genomförts
på ett rationellt sätt och huruvida länsbostadsnämnden utfört sina åligganden
helt ändamålsenligt. Resultatet av den sålunda utförda undersökningen
bar redovisats i det föregående. Såsom därav framgår synas några anmärkningar
i angivna hänseenden icke kunna framföras; det förefaller tvärtom
— även om produktionskostnaden i och för sig måste anses hög — som om
företaget i fråga bedrivits på ett i allt väsentligt tillfredsställande sätt.

Såsom tidigare framhållits har gruppbyggandet under senare år tilldragit
sig allt större uppmärksamhet. Flera kommuner ha sålunda engagerat sig
däri. Sparbankerna ha vidare på olika sätt sökt stimulera tillkomsten av
större egnahemsområden, och särskilda stiftelser ha bildats för ändamålet.
Ytterligare må nämnas att under innevarande år en konferens avhållits i
Sigtuna, där vissa i sammanhanget aktuella problem dryftats. Reträffande
de ytterligare åtgärder som vidtagits i avsikt att sprida ökad kunskap om
gruppbyggandet må erinras om bostadsstyrelsens i det föregående omnämnda
cirkulärskrivelse till länsbostadsnämnderna och förmedlingsorganen
med vissa allmänna synpunkter i ämnet.

Även om sålunda åtskilligt åtgjorts för att rationalisera denna enligt revisorernas
mening viktiga form av egnahemsbygge, synes det likväl påkallat
att ytterligare åtgärder vidtagas i detta syfte. De skäl som tala härför
torde vara alltför välkända för att närmare behöva utvecklas. Det torde
räcka med att erinra om vilken betydelse i våra dagar en effektiv och billig
bostadsproduktion har för vårt land.

Revisorerna vilja till att börja med framhålla, att de åtgärder som kunna
vara aktuella för en effektivisering i olika hänseenden av gruppbyggandet
i väsentlig omfattning äro gemensamma med dem som möta vid all byggnadsproduktion;
detta gäller exempelvis i fråga om material och byggnadsdelar.
Men det finnes givetvis även frågor som äro för denna typ av byggande
speciella, såsom stadsplanens utformning, markens nyttjandegrad,
standard på gator och ledningar samt hustyper och planlösningar. Vad som
härutinnan främst synes vara aktuellt är alt genom ökad forskning få klarlagt,
vilken lösning dessa för produktionskostnaderna viktiga element böra
få vid gruppbygge av olika slag.

Statsutskottets utlåtande nr B år 1958

För forskning på det byggnadstekniska området finnes inrättat ett särskilt
statligt organ, statens nämnd för byggnadsforskning. Enligt vad revisorerna
inhämtat har nämnden sin uppmärksamhet riktad på spörsmål av här antydd
art, även om arbetet för att lösa ifrågavarande uppgifter ännu icke
kunnat upptagas i avsedd omfattning, väsentligen beroende på att nämnden
ansett sig sakna härför erforderliga resurser. Det torde icke särskilt
behöva framhållas, att även verksamhet som bedrives av andra statliga myndigheter,
framför allt bostadsslyrelsen och byggnadsstyrelsen, är av väsentlig
betydelse då det gäller att åstadkomma en produktion av billiga egnahem.

Med hänsyn till det stigande intresset för gruppbyggande och den betydelse
detta synes ha för en avveckling av återstående bostadsbrist är det
enligt revisorernas mening av vikt, att därmed sammanhängande frågor,
vilka antytts i det föregående, icke få en undanskymd plats inom det fortsatta
arbetet inom byggnadsforskningen. Revisorerna bedöma de här aktualiserade
frågorna vara av så hög angelägenhetsgrad, att de om möjligt
böra få en snabb behandling. Det synes därför motiverat, att ett närmare
samarbete upptages mellan berörda myndigheter i syfte att nå fram till en
ändamålsenlig lösning. Hur arbetet närmare bör bedrivas, torde få bli beroende
på överläggningar mellan berörda parter. Kontakt bör självfallet
hållas även med byggnadsindustrien. Framhållas må att de resultat som
kunna vinnas genom ett sådant arbete i stor utsträckning torde kunna komma
även andra former av egnahemsbygge till godo; detta förhållande understryker
ytterligare arbetets betydelse.

I det föregående har omtalats, att byggnadsforskningsnämnden anser sig
f. n. sakna resurser för att upptaga forskning på förevarande område i
önskvärd omfattning. Erinras må att nämnden nyligen ingått till Kungl.
Maj :t med förslag om jämkning av de avgifter som utbetalas till nämnden.
Revisorerna ha icke anledning att ingå på huruvida framställningen är motiverad
eller ej. Men oavsett hur därmed må förhålla sig, bör enligt revisorernas
uppfattning bristen på anslag icke få stå hindrande i vägen för att
här avsedda forskning upptages i full utsträckning. Därest medel icke på
annat sätt kunna ställas till förfogande, böra anslag som nu disponeras av
nämnden för mindre angelägna uppgifter tagas i anspråk för ändamålet.

Sammanfattningsvis må framhållas att gruppbyggandet kommit att fylla
en viktig uppgift, då det gäller att åstadkomma billiga och ändamålsenliga
egnahem. Åtgärder av den art som här antytts torde vid sidan av andra liknande
vara av väsentlig betydelse i strävandena att minska produktionskostnaderna.
Det är därför påkallat att här avsedda arbete bedrives så
skyndsamt, att bostadsstyrelsen inom en relativt snar framtid kan publicera
utförliga och definitiva råd för gruppbyggande. Riktpunkten vid arbetets
bedrivande bör fördenskull vara att nå fram till resultat, som kunna bidraga
till ett förbilligande av bostadsbyggandet. Forskningen bör med andra
ord vara inriktad på direkt praktiska resultat.

Utlåtanden ha avgivits av bostadsstyrelsen, statens nämnd för byggnadsforskning
och byggnadsstyrelsen (Del II, s. 168—176).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Av den redogörelse som lämnats av revisorerna och de i ärendet
hörda myndigheterna torde framgå, att gruppbyggande av småhus är
en viktig form av bostadsproduktion, vilken kan väntas få än större bety -

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

delse för framtiden. Genom gruppbyggandet har emellertid, såsom revisorerna
påpekat, aktualiserats en rad problem, vilka hittills icke erhållit någon
tillfredsställande lösning, oaktat de i hög grad påverka förutsättningarna
för en rationalisering av verksamheten. Hit höra sådana frågor som stadsplanens
utformning, markens nyttj andegrad, standard på gator och ledningar
samt hustyper och planlösningar. I likhet med revisorerna är utskottet
av den uppfattningen, att dessa problem böra behandlas med viss
förtur inom den i statlig regi bedrivna byggnadsforskningen och att arbetet
därvid målmedvetet inriktas på direkt praktiska resultat. Icke minst med
hänsyn till läget på bostadsmarknaden finner utskottet det angeläget, att ökad
uppmärksamhet ägnas sådana åtgärder som kunna tänkas bidraga till en
reducering av byggnadskostnaderna. Av stort värde är självfallet också, att
för det erforderliga samarbetet mellan berörda parter skapas smidiga och
ändamålsenliga former.

Remissutlåtandena ge vid handen, att de på förevarande område verksamma
myndigheterna redan vidtagit eller äro beredda att vidtaga åtgärder
i det av revisorerna angivna syftet. Utskottet förutsätter att från Kungl.
Maj :ts sida tillses, att erforderlig samordning och rationalisering av verksamheten
därvid kommer till stånd.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.

16 :o) Anstaltsvårdades rätt till folkpension m. m. Under socialdepartementet,
§ 15, ha revisorerna uttalat sig för snara åtgärder i syfte att komma
till rätta med det s. k. överskottsproblemet (Del I, s. 141—157).

Utskottet. Beträffande detta ärende kommer utskottet framdeles att avgiva
utlåtande, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

17 :o) Administrationen för näringshjälp. Under socialdepartementet, § 16,
ha revisorerna föreslagit att handläggningen av de statliga ärendena rörande
näringshjälp helt överflyttas till arbetsmarknadsverket (Del I, s. 158—
169).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet vid årets förra riksdag
yttrat sig under punkten 98 av sitt utlåtande nr 5, varom utskottet velat här

erinra.

18:o) Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget. Under kommunikationsdepartementet
ha revisorerna lämnat en redogörelse för utfallet av
automobilskattemedlens specialbudget (Del I, s. 170—173).

Utskottet. Vad i förevarande ärende blivit av revisorerna berört är icke
av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet
får för riksdagen

anmäla.

tf It i haag till riksdagens protokoll 1958. 6 samt. Nr II 34

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1058

19:o) Den nya Norrtäljevägen. Under kommunikationsdepartementet, § 18,
ha revisorerna framfört vissa kritiska synpunkter på planläggningen av
den nya Norrtäljevägen (Del I, s. 174—189).

Efter en redogörelse för tillkomsten av motorvägen Danderyds kyrka—
Rosenkälla i Stockholms län ha revisorerna uttalat följande.

Under åren 1954—1957 har länsvägen Stockholm—Norrtälje på sträckan
Danderyds kyrka—Rosenkälla varit föremål för ombyggnad, vilken innebär
anläggande av en motorväg i helt ny sträckning på en längd av närmare 14
km. Ett stort antal trafikplatser och broar in. in. för åstadkommande av
planskilda korsningar ingå i företaget, som beräknats draga en sammanlagd
kostnad av omkring 32 miljoner kronor.

Sedan år 1938 ha ett flertal olika vägförslag upprättats rörande denna
vägsträcka, dock utan att företaget kunnat beredas plats i de för Stockholms
län gällande flerårsplanerna för vägbyggnader. Sedan förslagen i flera
avseenden blivit föremål för ändringar och omarbetningar, påbörjades år
1953 inlösen av fastigheter i våglinjen. Påföljande år hade arbetet med projekteringen
fortskridit så långt, att arbetsplanen för vägbyggnaden kunde
fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 5 oktober. Den 20 november
1954 vann beslutet laga kraft. Samtidigt därmed inhämtades anbud
från ett flertal vägbyggnadsföretag, och efter förhandlingar med anbudsgivare
antogos den 23 november 1954 två entreprenörer, vilka sinsemellan
på visst sätt delade byggnadsuppgifterna. Enligt den därvid fastställda tidsplanen
skulle arbetena påbörjas den 1 december 1954 och — bortsett från
toppbeläggning och vissa smärre efterarbelen — vara färdigställda den 1
november 1957.

Emellertid förelågo vid tiden för igångsättandet ett fleratal förhållanden
som redan från början verkade fördröjande för arbetenas bedrivande. Sålunda
hade man ännu icke tillgång till resultatet av de geotekniska undersökningarna
rörande grundförhållandena vid vissa av de blivande trafikplatser
där större betongkonstruktioner skulle anläggas. Full klarhet hade
icke vunnits rörande läge och utseende beträffande vissa trafikplatser samt
bro- eller tunnelförbindelser; arbetsritningar för ett antal bro- och andra
betongkonstruktioner hade icke hunnit färdigställas. Vidare förelågo vissa
hinder som medförde att entreprenörerna icke kunde få tillträde till ett
flertal avsnitt av vägområdet. Ett stort antal delvis bebodda byggnader in. in.
kvarstodo i vägsträckningen. Elektriska ledningar, telegrafledningar och
liknande hade ej undanskaffats. Hit hörde också två fornlämningsområden,
vilka enligt bestämmelserna måste utgrävas i sin helhet, något som icke
kunde utföras då marken var tjälbunden utan måste uppskjutas till följande
sommar.

Nu nämnda förhållanden hade till följd, att arbetet icke kunde bedrivas
på det sätt och i den takt som den för entreprenaden upprättade tidsplanen
angav. De tekniska resurser, särskilt i fråga om tyngre maskinutrustning
in. in., som av entreprenörerna insatts på arbetsplatsen kunde därför icke
utnyttjas i full utsträckning. Förlängning av transporter, omflyttningar av
maskiner och anläggande av provisoriska förbindelser och andra anordningar
blevo nödvändiga. Förutom de merkostnader som därav följde uppstod
en förskjutning med omkring nio månader i den uppgjorda tidsplanen.

I valet mellan alt antingen uppskjuta tidpunkten för vägens öppnande
för trafik eller påskynda arbetena stannade vägförvaltningen för det senare
alternativet. För forceringen betingade sig entreprenörerna givetvis högre
ersättningar än om den kontraktsenliga tidsplanen kunnat följas.

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1!)5S

Beträffande de ekonomiska konsekvenserna av sådana eventualiteter som
här inträffat funnos några bestämmelser icke intagna i anbudshandlingar
eller entreprenadkontrakt. Det torde emellertid ha varit ostridigt, att hindren
i stor utsträckning voro av sådan natur, att statsverket-beställaren
icke kunde undgå att påtaga sig en väsentlig del av kostnaderna därför.
Vägmyndigheterna ha sedermera även sett sig nödsakade att i betydande
utsträckning tillmötesgå de anspråk som av nu angivna orsaker från entreprenörernas
sida framställts mot beställaren. Sålunda har vägförvaltningen
i ersättning för merkostnader, sammanhängande med förseningar och hinder
av olika slag, utbetalat sammanlagt mer än 1 miljon kronor. Därjämte
ha 400 000 kronor erlagts i tilläggsersättningar för arbetenas forcering i
slutskedet — innefattande även ersättningar för svårigheten att anskaffa
arbetskraft och för ogynnsam väderlek. Den förstnämnda ersättningssumman
lärer dock inrymma vissa kostnader för tillkommande arbeten, vilka
icke kunnat undvikas även om arbetet bedrivits planenligt. Å andra sidan
är det icke osannolikt, att vissa merkostnader genom de förda förhandlingarna
kommit att stanna på entreprenörerna. I fråga om den sistnämnda
ersättningen bör beaktas, att påskyndandet av arbetena under slutskedet har
möjliggjort att vägen kommer att kunna öppnas för trafik utan större eftersläpning
i det ursprungliga programmet, varigenom avsevärda vinster för
trafiken ernås.

Det bör nämnas att planering och förberedelser, upprättande av anbudshandlingar
och kontrakt samt uppgörelser i övrigt med entreprenörerna
handlagts av vägförvaltningen i Stockholms län i nära kontakt med^ vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Arbetsritningar för i vägföretaget ingående
bro- och andra betongkonstruktioner in. in. ha utarbetats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
konstruktionsbyrå.

Vägföretaget Danderyds kyrka—Rosenkälla utgör av landets motorvägar
den andra i ordningen och är i fråga om omfattning och kostnader vårt hittills
utan jämförelse största vägbygge. Särskilt stora svårigheter torde ha
förelegat med hänsyn till att vägen delvis framdragits genom och är avsedd
att betjäna en tätbebyggelse i anslutning till huvudstaden, vilket påkallat
en mängd hänsynstaganden till skilda lokala intressen. Som helhet betraktat
torde — såvitt revisorerna kunat bedöma — det omdömet kunna fällas,
att linjesträckning och utförande fylla höga krav och att vägen byggts
snabbt, särskilt i slutskedet. Givet är också att en alltför stor försiktighet
vid planering och igångsättande av ett väglöretag kan medföra dröjsmål,
som i längden icke bli kostnadsbesparande.

Även med beaktande härav kan man enligt revisorernas uppfattning icke
bortse från de merutgifter som uppstått vid Norrläljevägens ombyggnad.
Vägföretaget har uppenbarligen kommit alltför tidigt i gång. Brister ha förelegat
i de förberedande undersökningarna, förarbetena ha icke varit avslutade
och planritningar ha icke kunnat färdigställas i tid. Det må erinras
om att det efter hand torde bli allt vanligare att utbyggandet av vägarna i
landet, särskilt av det blivande riksvägnätet, koncentreras till stora företag,
där insatser av nutida tekniska resurser kunna ge ökad effektivitet och
lägre kostnader. Ett givet villkor för alt detta utbyggnadssätt i stor skala
skall ge fullt utbyte måste dock vara, att resurserna utnyttjas till full kapacitet,
vilket i sin tur ställer större krav än eljest på planläggning och
förberedelser. Av de svårigheter som mött vid igångsättandet av Norrläljevägens
ombyggnad lära i detta hänseende goda erfarenheter kunna hämtas.

Utlåtande har avgivits av vänj- och imttenbgggnadsstgrelsen (Del II,
Bil—193).

Statsutskottets utlåtande nr B 3t år 1958

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandet.

Utskottet. De erinringar som revisorerna framställt mot planläggningen
av arbetet med den nya Norrtäljevägen har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansett sig i allt väsentligt kunna instämma i. Styrelsen har därjämte förklarat,
att den vidtagit åtgärder till förhindrande av att de påtalade förhållandena
skola upprepas vid andra vägföretag. Med hänsyn härtill och då
utskottet vidare förutsätter, att den erfarenhet som vunnits i förevarande fall
kommer att noggrant utnyttjas under den fortsatta vägbyggnadsverksamheten,
har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen omförmäla.

20:o) Anordningar för sandlagring. Under kommunikationsdepartementet,
§ 19, ha revisorerna uttalat sig för åtgärder i syfte att nedbringa kostnaderna
för sandlagringsanläggningar (Del I, s. 190—196).

Efter en redogörelse för de anläggningar som f. n. utnyttjas för lagring
av sand ha revisorerna gjort följande uttalande.

Ishalka på de allmänna vägarna tillhör ett av vinterunderhållets mera
svårbemästrade problem, vilket kompliceras bl. a. därav, att halkan uppträder
under olika förutsättningar och på olika sätt i skilda delar av landet.
Motåtgärderna inriktas dels på att sprida tillräckliga mängder av lämpligt
sandningsmaterial, dels på att igångsätta sandningen tillräckligt snabbt. Den
ökade uppmärksamhet som numera ägnas denna fråga belyses i viss mån
därav, att under den senaste tioårsperioden mängden av mot vinterhalka
utspridd sand successivt ökat från knappt 300 000 in3 till omkring 1 100 000
in3 per år. Kostnaderna ha samtidigt stigit från drygt 5 miljoner kronor till
mer än 25 miljoner kronor årligen.

Anordnande av sandlager vid vägarna är en av de främsta åtgärder som
tillgripas för att sandningen skall kunna igångsättas och bedrivas med
godtagbar snabbhet. En mängd olika typer av anordningar för sandens
lagring och lastning ha efter hand framkommit, från relativt enkla sådana
till mera komplicerade. De enklaste bestå av en lastningsanordnng intill
ett Öppet sandtag eller upplag; nästa steg innebär vanligen någon form av
övertäckning för att minska risken för fukt och tjälning. Av de mera komplicerade
anordningarna ha främst tre former kommit till användning, nämligen
sandlada, betongsilo och bergsilo. Deras olika utförande och egenskaper
ha beskrivits i det föregående. Det må här endast erinras om att olika
storlekar ha prövats och att man numera stannat för relativt stora anläggningar,
rymmande 1 500—2 000 in3, vilka endast i mindre grad äro beroende
av påfyllning under sandningssäsongen. Byggnadskostnaderna per m3 för
dylika större anläggningar beräknas i runda tal till 50 kronor för sandlada,
till 200 kronor för betongsilo och till 135 kronor för bergsilo.

F. n. finnas omkring ett hundratal sandlagringsanordningar tillhörande
någon av de nyss nämnda mera komplicerade typerna. En lagringsanläggning
anses i allmänhet icke böra täcka mer än ett område med i genomsnitt
2 mils radie, och de befintliga anordningarna torde därför motsvara
endast eu mindre del av behovet. Då en anläggning numera kostnadsberäknats
till omkring 100 000 kronor, föreligger alltså ett betydande utbygg -

Statsutskottets utlåtande nr B 3''r år 1958

nadsprogram, även om enklare anordningar godtagas för mindre känsliga
områden och vägsträckor.

Kostnaden för byggande av en större sandlagringsanläggning är numera
så avsevärd, att man vid valet av anläggningstyp icke kan skjuta de ekonomiska
synpunkterna åt sidan. Det synes naturligt att en billigare lagringstyp
bör väljas framför en dyrare, såvida icke den senare företer sådana
fördelar, att investeringskostnaderna likväl framstå som godtagbara.
Det kan konstateras att en'' bergsilo äger mycket goda egenskaper: den
skyddar sanden mot tjälning, fungerar oberoende av personal och maskinella
anordningar samt är praktiskt taget underhållsfri. Dessa fördelar torde
få anses motivera de relativt höga investeringskostnader som åtfölja en
dylik sandsilo. Detsamma synes däremot enligt revisorernas mening knappast
vara förhållandet med de betongsilor som på sina håll kommit till utförande.
Denna typ är den mest kostnadskrävande, men erfarenheten synes
visa att betongsilon i fråga om flertalet av de fordringar som ställas på en
lagringsanläggning knappast är överlägsen den s. k. sandladan, vilken kräver
endast en fjärdedel av betongsilons byggnadskostnader. Det synes därför
finnas skäl att för framtiden undvika betongsilon som typ för sandlagringsanordning.

Det är att märka att sandlagringsanläggningarna utbyggas på ett sådant
sätt, att de torde kunna i huvudsak användas under mycket lång tid —
måhända 50 år eller åtskilligt längre. Då det knappast är troligt att utvecklingen
på detta område kommer att stå stilla under en så lång tidrymd,
kan det antagas att nya möjligheter och lösningar av problemen rörande
ishalka och sändning komma att vara tillgängliga innan anläggningarna
blivit förbrukade och kalkylmässigt avskrivna. Med hänsyn härtill och till
de betydande kostnader som en fullständig utbyggnad av sandlagringsanordningarna
skulle kräva är det angeläget, att den försöksverksamhet som
ägt rum på området bedrives även framdeles. Dit hör exempelvis prövningen
av sandladors ändamålsenlighet även i de nordliga länen samt fortsatta försök
med anordningar av enklare typ, såväl fristående som i anslutning till
mera kostnadskrävande byggnader. Vidare synas försök böra anställas med
enklare former för uppvärmning av sandlager under tak. Det torde även
vara motiverat att möjligheterna att motverka ishalka på annat sätt än
genom sandspridning fortlöpande följas och studeras.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, väg- och vattenbijggnadsstyrelsen,
statens väginstitut och statens forskningsanstalt för lantnmnnabgggnader
(Del II, s. 193—197).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Icke minst mot bakgrunden av de avsevärda kostnader som en
utbyggnad i full omfattning av erforderliga sandlagringsanläggningar beräknas
draga ha revisorerna understrukit, att man vid valet av anläggningstyp
icke kan skjuta de ekonomiska synpunkterna åt sidan. Revisorerna ha särskilt
fäst uppmärksamheten på de för ifrågavarande ändamål utnyttjade betongsilorna,
vilka knappast kunna anses överlägsna de s. k. sandladorna men
likväl äro mångdubbelt dyrare i anskaffning. Några nya betongsilor böra därför
enligt revisorernas mening icke uppföras. Det har vidare synts revisorerna
angeläget, att försöksverksamheten på förevarande område fortsättes i
syfte att nå fram till enklare och mindre kostnadskrävande anordningar.

Statsutskottets utlåtande nr B 3b år 1958

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har för sin del framhållit, att den i
princip delar den uppfattning åt vilken revisorerna givit uttryck och att den
fortlöpande följer de frågor beträffande sändningsverksamheten som revisorerna
berört. I anslutning härtill har styrelsen lämnat den upplysningen,
att anläggningskostnaden för en sandlada numera måste beräknas till 60 å
65 kronor per m3 lagrad sand. Utredning påginge emellertid om vissa förenklingar
av sandladornas konstruktion i syfte att om möjligt nedbringa anläggningskostnaden.

I likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser sig utskottet kunna
instämma i vad revisorerna i förevarande sammanhang anfört och förordat.
Då en sådan disposition av tillgängliga medel självfallet bör eftersträvas, att
kostnaderna för lagringsanordningarna icke onödigtvis komma att krympa
den finansiella ramen för en effektiv sändning, önskar utskottet särskilt understryka
angelägenheten av att försöksverksamheten på området med kraft
fullföljes i förenklande och förbilligande syfte. Såsom framgår av det remissutlåtande
som avgivits av statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader,
har inom anstalten konstruerats en typ av sandlada, för vilken anläggningskostnaden
är avsevärt lägre än vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser
sig böra räkna med. Med hänsyn härtill finner utskottet det i hög grad
önskvärt, att genom Kungl. Maj :ts försorg erforderligt samarbete kommer
till stånd mellan styrelsen och forskningsanstalten i hithörande ärende.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.

21 :o) Förhyrande av mark vid vägförvaltningarna. Under kommunikationsdepartementet,
§ 20, ha revisorerna uttalat sig för vissa förenklingsåtgärder
beträffande förhyrandet av mark för vägändamål (Del I, s. 197—202).

Efter en redogörelse för den nuvarande omfattningen av förhyrandet avmark
för vägändamål ha revisorerna gjort följande uttalande.

Beträffande ett icke ringa antal av de markområden som erfordras för
vägväsendet, särskilt för det löpande vägunderhållet, anses ianspråktagande
genom vägrätt eller expropriation icke kunna komma i fråga. Så
är bl. a. förhållandet med tomtområden för uppförande av garage, verkstäder
och förråd samt med områden för uppställning av maskiner, uppläggande
av lager av vägmateriel m. m. Sådana områden måste som regel
köpas eller förhyras.

Mark för uppförande av byggnad eller mera stadigvarande anordning
brukar som regel inköpas med äganderätt. Gäller det att'' tillgodose ett markbehov
för annat ändamål, förekommer det däremot ofta att området arrenderas
för viss tid, vanligen för 49 år men icke sällan för kortare tid. Många
sådana områden ha så ringa areal att det icke gärna kan bli fråga om
inköp, vilket förutsätter särskild fastighetsbildning; i andra fall kan orsaken
till arrenderingen vara att det framtida behovet för vägändamål är
ovisst eller att svårigheter från ägarens sida möta att genomföra ett för -

Statsutskottets utlåtande nr B 3b år l!)5S

värv. I viss mån har även medverkat att tillgängliga investeringsanslag på
väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond icke lämnat utrymme för alla
de inköp som i och för sig ansetts vara önskvärda, under det att samma
knapphet icke varit rådande beträffande vägunderhållsmedlen, med vilka
löpande arrenden bestridas.

Närmare 1 300 olika områden arrenderas f. n. av vägförvaltningarna i länen.
Enligt vad som framgår av eu av revisorerna företagen undersökning
förekommer det i omkring 290 fall, att byggnader eller anläggningar äro
uppförda på sådana förhyrda markområden. Särskilt må framhållas att ett
90-tal garageanläggningar, av vilka åtminstone ett mindre antal är av mera
permanent natur, samt omkring 35 större sandlagringsanläggningar äro förlagda
till förhyrd mark. Även om arrendekostnaden för marken i och för
sig ofta synes vara låg, torde de sammanlagda beloppen av årliga arrenden
snart nog överstiga vad samma mark kan tänkas betinga i inköp. Jämväl
andra skäl tala för att större anläggningar icke böra uppföras på ofri
grund. BI. a. torde, då kontraktstiden skall förlängas, statsverket befinna
sig i ett mindre gynnsamt förhandlingsläge. Revisorerna vilja därför framhålla
angelägenheten av att markområden för vägväsendets byggnader och
anläggningar av mera stadigvarande natur inköpas, därest icke särskilda
skäl tala däremot. Den omständigheten att arrendemedel bestridas av vägunderhållsanslag,
under det att för inköpen anlitas investeringsanslag å vägoch
vattenbyggnadsverkets förrådsfond, synes därvid icke böra äga utslagsgivande
betydelse.

Arrendena för de smärre markområden som användas för upplagsplatser
och dylikt utbetalas som regel årsvis. Av mer än 1 000 undersökta arrenden
gäldas omkring 900 genom årliga utbetalningar, ofta med belopp på endast
något tiotal kronor. Inom några vägförvaltningar har man i stället valt att
fullgöra betalningsförpliktelsen genom engångsersättning. Det genomsnittliga
årsarrendet synes belöpa sig till omkring 410 kronor per hektar, under
det att engångsersättningen uppgår till i genomsnitt 2 700 kronor per hektar,
vilket innebär att den sistnämnda ersättningsformen redan efter ett
fåtal arrendeår ställer sig fördelaktig. Då man vid engångsersättningar även
undgår åtskilligt administrativt besvär med årliga utbetalningar av en
mängd småbelopp, synes denna form för arrendeuppgörelse böra eftersträvas.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
(Del II, s. 198 och 199).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Av cn undersökning rörande förekomsten av arrendeavtal inom
vägväsendet ha revisorena bibragts den uppfattningen, att markområden
för vägväsendets byggnader och anläggningar av mera stadigvarande natur
böra inköpas, därest icke särskilda skäl tala däremot. Revisorerna ha vidare
förordat, att beträffande de smärre markområden som arrenderas för att
användas som upplagsplatser o. d. betalningsförpliktelsen om möjligt bör
fullgöras genom engångsersättning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
förklarat sig dela denna uppfattning. I enlighet härmed avser styrelsen att
ha frågan under fortlöpande uppmärksamhet och alt till vägförvaltningarna
lämna de direktiv i ärendet som kunna anses påkallade. Utskottet, som lika -

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1058

ledes kan ansluta sig till vad revisorerna i sammanhanget uttalat, har vid
sådant förhållande velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för
riksdagen

omförmäla.

22.o) Semesterresor vid statens vattenfallsverk. Under kommunikationsdepartementet,
§ 21, ha revisorerna uttalat sig för en avveckling av de vid

statens vattenfallsverk förekommande semesterresebidragen (Del I s 203_

206).

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser i ämnet ha revisorerna
uttalat följande.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår bemyndigades vattenfallsstyrelsen
år 1943 genom beslut av Kungl. Maj:t att på närmare angivna
villkor använda visst belopp för semesterresebidrag till tjänstemän,
stationerade i Porjus eller Suorva. Detta bemyndigande bär efter hand
utsträckts, och numera har vattenfallsstyrelsen" under en följd av år ägt
använda högst 13 000 kronor för att på framställning och efter prövning
i
styrkt sig ha under minst tio dagar i följd vistats å semesteranläggning,
med belopp motsvarande högst kostnaden för billigaste färdsätt för resa
från stationeringsorten till vederbörande semesteranläggning och åter ävensom
i undantagsfall, för resa å samma sträcka för tjänstemans familj.
Beträffande sistnämnda föreskrift må anmärkas att familjemedlemmar som
regel utfå ersättning för halva resekostnaden.

Under senare år ha såväl offentliga som privata arbetsgivare i allt större
utsträckning vidtagit välfärdsanordningar av olika slag för de i respektive
företag anställda. Dessa anordningar pläga i allmänhet motiveras av trivsel-
och rekryteringsskäl och bestå inom den offentliga sektorn av arbetsmarknaden
i allmänhet däri, att arbetstagare avgiftsfritt eller till nedsatt
pris kommer i åtnjutande av de produkter eller tjänster företaget tillhandahåller.
Den förmån av fria semesterresor som förekommer inom vattentallsverket
är emellertid av annan karaktär och innebär, att vederbörande
beredes en kontant förmån utöver lönen. Så länge densamma var avsedd
allenast för de längst norut i landet stationerade befattningshavarna kunde
den enligt revisorernes mening synas befogad — även om förmånen
också då ur rättvisesynpunkt kunde anses tvivelaktig vid jämförelse med
andra statstjänstemän. Sedan möjligheten att erhålla fria semesterresor
m. m. numera under ett antal ar utsträckts att inom ramen för anvisade
medel avse samtliga befattningshavare, oberoende av stationeringsort och
inkomstförhållanden, anse revisorerna emellertid denna förmån utöver lön
icke motiverad. Härtill kommer att denna, som grundas på beslut av Kungl.
Maj:t, i den mån den tillerkännes ordinarie tjänsteman synes stå i strid
med 18 § 1 mom. andra stycket statens allmänna avlöningsreglemente. Det
heter nämligen där, att utöver vad i reglementet förutsättes eller eljest
medgivits av Kungl. Maj :t, såvitt angår ordinarie tjänsteman med stöd av
riksdagens beslut, tjänsteman icke må för tjänstgöring vid vederbörande
verk åtnjuta ersättning eller förmån, såframt ej Kungl. Maj:t för uppdrag
eller arbete, vilket kan anses falla utom tjänstemannens vanliga tjänsteutövning’.
anvisat särskilda medel eller eljest finner skäl medgiva särskild
gottgörelse. Något sådant bemyndigande som här avses har, såvitt revisorerna
ha sig bekant, ej lämnats av riksdagen.

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

Revisorer^ anse, att ifrågavarande anordning bör avvecklas och således
något Kungl. Maj :ts medgivande att taga i anspråk medel för här avsedda
ändamål icke lämnas i fortsättningen, varigenom tjänstemännens vid statens
vattenfallsverk undantagsställning i förevarande avseende skulle
komma att upphöra. Erinras må för övrigt att Kungl. Maj :t genom beslut
den 20 maj 1949 avvisat en framställning om liknande förmåner för anställda
vid tullverket.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och vattenfallsstyrelsen (Del II,
s. 199 och 200).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Såsom vattenfallsstyrelsen själv framhållit i sitt remissutlåtande,
har det ursprungliga motivet för de av revisorerna påtalade semesterresebidragen
numera bortfallit. Bl. a. med hänsyn härtill torde medel i fortsättningen
icke böra anvisas för nämnda ändamål. Då emellertid utskottet
anser sig kunna förutsätta, att frågan löses utan särskild framställning
från riksdagens sida, har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet
förevarit för riksdagen

omförmäla.

23 :o) Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m. Arbetsgivares ansvar
för arbetstagares skatt ni. m. Processförfarandet i viss uppbördsfråga.
Under finansdepartementet, §§ 22—24, ha revisorerna behandlat vissa med
skatteuppbörden sammanhängande frågor (Del I, s. 207—242).

Beträffande vissa iakttagelser angående skatteuppbörden
m. in. ha revisorerna gjort följande uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår inflöto under uppbördsåret
1956—57 såsom A-skatt 6 081 miljoner kronor och såsom B-skatt 2 729 miljoner
kronor, vilket innebär att jämfört med närmast föregående uppbördsår
A-skatten ökat med 385 miljoner kronor och B-skatten med 276 miljoner
kronor. Vidare uppgingo fyllnadsinbetalningarna för uppbördsåret 1956—57
till 502 miljoner kronor, varav 79 miljoner kronor utgjorde A-skatt och 423
miljoner kronor B-skatt. Av sistnämnda belopp avse 355 miljoner kronor
aktiebolag in. fl. juridiska personer samt 68 miljoner kronor i huvudsak
fysiska personer. Jämfört med närmast föregående uppbördsår ha fyllnadsinbetalningarna
totalt minskat med 34 miljoner kronor. I fråga om resultatet
av den ordinarie uppbörden av B-skatt må nämnas, att inflytandeprocenten
under uppbördsåret 1956—57 uppgick till 96,3, vilket innebär en obetydlig
försämring jämfört med närmast föregående uppbördsår. Resultatet
beträffande den kvarstående skatten enligt de två senaste årens taxeringar
uppvisar en förbättring från 83,3 till 85,3 procent. I fråga om städer med egna
uppbördsverk har uppbördsresultatet förbättrats från 81,8 till 83,0 procent.

Den kvarstående skallen enligt årets taxering beräknas såsom förut
nämnts uppgå till omkring 998 miljoner kronor och den överskjutande preliminära
skatten till omkring 689 miljoner kronor. Jämfört med de uppgifter
som vid motsvarande tidpunkt förra året förelågo i fråga om 1956 års

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

taxering har den kvarstående skatten minskat med omkring 58 miljoner
kronor, medan överskottsskatten ökat med ca 116 miljoner kronor. Den
kvarstående skatten enligt årets taxering uppgår till omkring 10 procent av
den slutliga skatten. Enligt närmast föregående års taxering uppgick den
till omkring It procent av motsvarande slutliga skatt.

Revisorerna avse att i anslutning till de sålunda lämnade uppgifterna
ingå på vissa spörsmål, som ha avseende å resultatet av skatteuppbörden.
Innan så sker, må erinras om att revisorerna i årets berättelse funnit sig
böra i särskild ordning behandla vissa hithörande frågor. I detta sammanhang
torde få hänvisas till dessa paragrafer, som äro rubricerade Arbetsgivares
ansvar för arbetstagares skatt in. in. respektive Processförfarandet
i viss uppbördsfråga.

1949 års uppbördssakkunniga framhöllo bl. a., att någon verklig förbättring
av överensstämmelsen mellan preliminär och slutlig skatt för skattskyldiga,
vilka vid sidan av sin huvudsakliga inkomst åberopat inkomst
jämväl av bisyssla, icke kunde påräknas med mindre skatteavdrag gjordes
även i fråga om bisysslor. De sakkunniga förordade därför, att bestämmelser
härom skulle införas. Detta förslag upptogs till behandling i propositionen
1953: 100, varvid föredragande departementschefen förklarade sig
för det dåvarande icke kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag; detta kunde
dock framdeles komma i ett annat läge i samband med att spörsmålet om
en definitiv källskatt för vissa grupper av skattskyldiga upptoges till prövning.
Det är enligt revisorernas mening uppenbart, att källskatt å bisysslor
väsentligt skulle förbättra uppbördsresultatet i olika avseenden. Frågan
härom sammanhänger emellertid såsom nyss framhållits med en större
fråga, nämligen om införandet av en definitiv källskatt för så många skattskyldiga
som möjligt. Härutinnan må erinras att revisorerna i ett annat
avsnitt av sin berättelse uttalat, att det knappast syntes vara möjligt att
införa en sådan skatt inom ramen för nuvarande skattesystem. Det syntes
tvärtom bli nödvändigt att bygga upp ett system, som i väsentliga avseenden
skilde sig från det nuvarande. Åtskilliga skäl talade för att frågan härom
kunde komma att aktualiseras inom en nära framtid.

Enligt vad revisorerna ha sig bekant finnes bl. a. en grupp inkomsttagare,
där mindre tillfredsställande resultatet av skatteuppbörden stundom
kunnat konstateras. Det gäller mottagare av benefika periodiska understöd.
Inom 1944 års uppbördsberedning övervägdes, huruvida icke skatteavdrag
borde göras vid dylika utbetalningar, men något positivt förslag
härom framlades icke. Fall förekomma emellertid, då vederbörande undandrager
sig skatt genom att beloppet för periodiskt understöd avdrages av
den som utgiver detsamma men skatt ej kan uttagas av mottagaren, då denne
saknar utmätningsbara tillgångar. Enligt revisorernas mening kan en sådan
lagändring ifrågasättas, att avdrag för dylikt understöd icke skall medgivas,
om icke givaren vid taxeringen styrker, att A-skatteavdrag gjorts eller
att mottagaren icke skall taxeras för beloppet.

I den förut omnämnda paragrafen om Arbetsgivares ansvar för arbetstagares
skatt in. in. har bl. a. framhållits, att den restavgift som f. n. utgår
å den särskilt uppdebiterade A-skatten måste anses vara för låg och att en
höjning av denna därför vore motiverad till sådan nivå att den icke. såsom
nu stundom vore fallet, direkt uppmuntrade arbetsgivare till att behålla
arbetstagarens skatt. Här må framhållas, att en generell sådan höjning
är påkallad och således icke blott i de fall, då fråga är om särskilt uppdebiterad
A-skatt. Det förtjänar f. ö. erinras, att beslut nyligen fattats om att
räntan å kvarstående skatt fr. o. in. den 1 januari 1958 skall utgå med 9
procent mot nuvarande 7.

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1!)58

Sedan det nya uppbördssystemet trädde i kraft, har i åtskilliga städer —
bär må nämnas Stockholm, Malmö, Uppsala, Västerås, Karlstad och Halmstad
— indrivningsväsendet rationaliserats. Avsikten därmed har bl. a.
varit att till en lägre kostnad nå ett bättre uppbördsresultat än tidigare.
Revisorerna ha med anledning därav funnit det vara av intresse att i tabell
(i redovisa vissa uppgifter rörande kostnaderna in. in. för uppbördsväsendet
i vissa städer. Även om skillnad i förutsättningarna för indrivningsverksamheten
i de olika städerna givetvis föreligger, kan konstateras att utgifterna
för ifrågavarande arbete i flera fall måste anses låga, utan att för den
skull effektiviteten i arbetet blivit lidande. I betraktande härav synes det
angeläget, att statens organisationsnämnd närmare inhämtar uppgift om
de i dessa städer genomförda rationaliseringsåtgärderna i syfte att få underlag
för en liknande organisation för indrivningsarbetet inom sådana
orter med stadsliknande karaktär som ingå i utmätningsmansdistrikt på
landsbygden.

Revisorerna få sålunda föreslå, alt de ytterligare åtgärder som här ifrågasatts
för att förbättra resultatet av skatteuppbörden snarast måtte genomföras.

Beträffande arbetsgivares ansvar för arbetsta g ares
skatt in. in. ha revisorerna gjort följande uttalande.

Eu av de väsentligaste förutsättningarna för alt källskattesystemet skall
fungera på ett tillfredsställande sätt är självfallet, att arbetsgivarna fullgöra
dem åvilande skyldighet att innehålla och redovisa löneavdrag. Av betydelse
är även att uppbördsmyndigheten har möjlighet att häröver öva nöjaktig
kontroll och tillsyn.

Såsom av den "föregående redogörelsen framgår har den särskilt uppdebiterade
A-skatten, d. v. s. sådan skatt som arbetsgivare underlåtit redovisa,
företett en fortgående ökning — medan detta belopp för budgetåret 1949/50
var 11 miljoner kronor, hade det för budgetåret 1956/57 stigit till 23 miljoner
kronor. Detta förhållande har vid flera tillfällen uppmärksammats av riksdagens
revisorer, och årets revisorer ha funnit det påkallat att närmare
undersöka, vilka åtgärder som vidtagits eller vilka föreskrifter som meddelats
i syfte att från vederbörande myndigheters sida söka begränsa statsverkets
förluster i samband med att vissa arbetsgivare försumma att fullgöra
sina åligganden enligt uppbördsförordningen. Revisorerna ha därför
i rundskrivelse till överståthållarämbetet och länsstyrelserna infordrat uppgift
härom. Huvuddragen av de inkomna svaren ha redovisats i det föregående.
Här må erinras om att den av revisorerna verkställda utredningen
ger vid handen, att länstyrelserna så gott som undantagslöst i olika cirkulär
till lokala skattemyndigheter, utmätningsmän och exekutionsbiträden ävensom
vid särskilda konferenser understrukit arbetsgivarkontrollens betydelse;
särskilt bar därvid framhållits vikten av alt föreskrivna åtgärder vidtagas
med tillbörlig skyndsamhet. Revisorerna vilja för sin del betona betydelsen
av att arbetet med arbetsgivarkontrollen bedrives på sådant sätt,
att ett snabbt resultat ernås, då det gäller att fastställa och indriva statsverkets
fordran. Ett verksamt medel därvidlag synes vara att i första hand
till granskning upptaga blott eu del av den oredovisade skatten. I det fall
exempelvis bokföringen icke är tillfredsställande kan det nämligen visa sig
tidsödande alt helt söka utreda densamma. På grundval av en sådan begränsad
undersökning kan det befinnas lämpligt att meddela ett partiellt
fastställelsebeslut; härigenom erhålles utan dröjsmål eu resolution som är
cxigibcl. Denna kan sedan snabbt läggas till grund för indrivningsåtgärder,
som kunna avslöja vederbörande företags ekonomiska ställning.

Statsutskottets utlåtande nr B 3i år 1953

Då indrivningen av den särskilt uppdebiterade A-skatten ankommer på
utmätningsmännen, medan de lokala skattemyndigheterna utöva kontroll
över de löpande skatterna, är det av största vikt att den lokala skattemyndigheten
samarbetar med utmätningsmännen i dessa ärenden. I de fall/då
arbetsgivare anses böra erhålla rätt att inbetala uppdebiterade belopp enligt
upprättad avbetalningsplan, bör vidare noggrant tillses icke blott att den
träffade överenskommelsen iakttages utan även att arbetsgivaren i rätt tid
inlevererar såväl sina egna skatter som de av honom för anställda innehållna
skattebeloppen. Till kontroll härav bör arbetsgivaren anmodas att
omedelbart efter varje uppbördstermin för utmätningsmannen uppvisa
kvitto, utvisande att då till betalning förfallna skattemedel ordentligt inbetalats.
I princip bör även gälla att staten icke får ställas i efterhand i förhållande
till andra fordringsägare. Av särskild vikt är självfallet att speciell
och snabb övervakning ägnas de arbetsgivare som ha att innehålla de
största skattebeloppen.

Vad sedan gäller frågan om behovet av ändrade eller kompletterande föreskrifter
i fråga om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt eller
i fråga om kontrollen av arbetsgivares skatteredovisning må erinras att
det i skilda sammanhang — och för övrigt även i de till revisorerna nu
lämnade uppgifterna — ifrågasatts en allmän skyldighet för arbetsgivarna
att hålla skattemedlen åtskilda från övriga tillgångar. Ett sådant förfarande
synes emellertid — såsom föredragande departementschefen framhöll i propositionen
1953: 100 — stöta på vissa praktiska svårigheter. Även om utvecklingen
på förevarande område kan anses tala för införandet av en dylik
skyldighet, torde likväl alltjämt övervägande skäl föreligga för bibehållande
av den nuvarande ordningen. Det synes emellertid icke uteslutet att genom
vissa mer begränsade åtgärder nå samma syfte, nämligen alt förhindra att
arbetsgivare för egen räkning förbruka innehållna skattemedel. Härutinnan
må framhållas att tvenne länsstyrelser uttalat önskvärdheten av sådana
ändrade bestämmelser, alt länsstyrelse skulle kunna ålägga notoriskt försumliga
arbetsgivare att efter varje avlöningstillfälle inbetala avdragen
skatt. Dessa skattebelopp skulle kvarstå å länsstyrelsens respektive, då fråga
är om stad med egen uppbördsförvaltning, den lokala skattemyndighetens
postgirokonto till kommande uppbördstermin. Även om sådant förfaringssätt
kan komma att innebära ett merarbete för såväl arbetsgivaren som berörda
myndigheter, anse sig revisorerna böra förorda att förutsättningarna
för införandet av en dylik bestämmelse närmare undersökas. Visserligen är
det uppenbart att källskattesystemet medfört åtskilligt arbete för icke minst
arbetsgivarna och att dessa därför om möjligt icke böra ytterligare betungas.
Det måste emellertid vara även ett arbetsgivarintresse att skattelörlusterna
bli de minsta möjliga. Den ifrågavarande anordningen skulle ju
f. ö. beröra endast sådana arbetsgivare, som undandraga sig de skyldigheter
som andra lojalt fullgöra.

I de fall dä arbetsgivaren försatts i konkurs åligger det utmätningsmannen
jämlikt 35 § uppbördskungörelsen att oföidröjligen underrätta den lokala
skattemyndigheten härom. Enligt vad som i detta sammanhang framhållits
komma emellertid dylika underrättelser den lokala skattemyndigheten
ytterst sällan till handa. Med hänsyn till vikten av att denna så snabbt
som möjligt erhåller kännedom om inträffade konkurser vilja revisorerna
för sin del förorda, att i konkurslagen införes en bestämmelse av innebörd
att det skall åligga konkursdomare att omedelbart underrätta lokal skattemyndighet
om inkommen konkursansökan.

Det bör vidare enligt revisorernas uppfattning övervägas, huruvida icke
den lokala skattemyndigheten bör få rätt att giva vitesföreläggande i de fall,

Statsutskottets utlåtande nr B 31 år 1958

då anmaning att inkomma med bokföring för granskning icke hörsammas
av en tredskande arbetsgivare. För en sådan lagändring talar — förutom det
förhållandet att omgången över länsstyrelsen förorsakar dröjsmål — att
taxeringsnämnd enligt den nya taxeringsförordningen utrustats med befogenhet
att förelägga viten.

Restavgiften är f. n. fyra procent. Oberoende av nuvarande ränteläge
måste denna avgift anses vara låg. Ett flertal länsstyrelser ha nu föreslagit,
att densamma skall utgå med sex å sju procent. En länsstyrelse har f. ö.
ifrågasatt, huruvida icke utöver en fast restavgift en ny avgift med karaktär
av löpande ränta, syftande till att påskynda erläggandet av den oredovisade
skatten, borde införas. Då erfarenheten visar, att arbetsgivare som
råkat i ekonomiskt trångmål ha stor benägenhet att lösa sina kreditsvårigheter
genom att i rörelsen använda innehållna källskattebelopp, finna revisorerna
det påkallat att restavgiften höjes till sådan nivå att den icke, såsom
f. n. icke sällan torde vara fallet, direkt uppmuntrar till att behålla
arbetstagarnas skatt. Erfarenheterna därav torde böra avvaktas, innan frågan
om en sådan särskild avgift som nyss nämnts aktualiseras.

En skärpning av gällande påföljder vid underlåtenhet att fullgöra arbetsgivare
åvilande skyldigheter har ett flertal länsstyrelser funnit vara påkallad.
Även enligt revisorernas mening kan det med fog diskuteras, huruvida
icke de straff som nu kunna utmätas med tillämpning av uppbördsförordningen
utgöra ett alltför ringa återhållande moment för de arbetsgivare
som av olika anledningar för egen del vilja utnyttja de innehållna skattebeloppen.
Utan att för egen del närmare taga ställning till frågan, huruvida
ändrade bestämmelser härutinnan redan nu äro påkallade, vilja revisorerna
framhålla det angelägna i att detta spörsmål i fortsättningen följes med
uppmärksamhet. En viss effekt synes f. ö. kunna erhållas redan inom ramen
för gällande bestämmelser, nämligen om domstolarna utnyttja möjligheterna
att döma till frihetsstraff vid exempelvis upprepade förseelser. -— I detta
sammanhang må erinras att en länsstyrelse framfört tanken, att sådan försummelse
varom här är fråga borde offentliggöras i de publikationer som
lämna uppgift om konkurser, växelprotester, lagsökningsutslag, betalningsförelägganden
in. in. En dylik åtgärd skulle otvivelaktigt sporra arbetsgivarna
att sköta inbetalningarna, enär de i annat fall äventyra sina kreditmöjligheter.
Revisorerna anse sig emellertid icke kunna överblicka konsekvenserna
av ett dylikt förfarande men förutsätta, att det närmare överväges.

Revisorerna ha med det anförda velat fästa uppmärksamheten på några
spörsmål som sammanhänga med frågan om arbetsgivares ansvar för arbetstagares
skatt. Frågorna äro enligt revisorernas mening av sådan vikt,
att de böra göras till föremål för skyndsamma åtgärder. Riktpunkten bör
därvid vara att åstadkomma regler, som å ena sidan möjliggöra en effektiv
kontroll av försumliga arbetsgivare men å andra sidan icke i onödan betunga
lojala sådana.

Beträffande processförfa r andel i viss u p p 1) ö r d s f r å g a
ha revisorerna gjort följande uttalande.

Enligt gällande bestämmelser ha arbetsgivarna en väsentlig funktion alt
fylla beträffande skatteuppbörden. Revisorerna ha i ett annat avsnitt av sin
berättelse framhållit betydelsen av alt skyndsamma åtgärder vidtagas i syfte
att effektivisera kontrollen över arbetsgivarnas sätt att fullgöra sina åligganden
härutinnan. Såsom av den föregående redogörelsen framgår är dock
bestämmelsernas räckvidd i förevarande avseende icke alltid oomtvistad.

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

Delade meningar kunna sålunda komma till uttryck, huruvida förhållandena
äro sådana, att skyldighet faktiskt åvilar en arbetsgivare att verkställa
skatteavdrag. Beslut härom meddelas i första instans av den lokala skattemyndigheten,
varifrån fullföljdsrätt föreligger till länsstyrelsen, kammarrätten
och, i sista hand, till Kungl. Maj:t i regeringsrätten.

Oklarhet råder emellertid därom, huruvida någon har till ämbetsåliggande
att bevaka kronans rätt i mål angående arbetsgivares ansvarighet för
arbetstagares skatt. Länsstyrelsen, som eljest bl. a. har till allmänt åliggande
att tillvarataga kronans rätt i mål av liknande slag, kan uppenbarligen
icke vara part i mål av denna karaktär, då länsstyrelsen även fungerar som
instans i uppbördsmål. Visserligen ansågs landskamrerare enligt ett regeringsrättsutslag
av gammalt datum (R 1924/1) kunna uppträda såsom kronans
ombud vid talan emot kammarrättens beslut i en restitutionsfråga, i
vilken länsstyrelsen även varit instans. Landskamrerarens ställning har
emellertid sedan det angivna utslaget meddelades i grund förändrats genom
1943 års taxeringsreform. Denna innebär, såvitt här är i fråga, att landskamreraren
icke längre har att uppträda som kronans ombud i taxeringsmål
utan skall intaga en opartisk ställning i taxeringsväsendet, vilket uttryckligen
framgår av förarbetena till 1943 års reform. Detta förhållande har
ytterligare accentuerats genom den partiella reform av taxeringsorganisalionen,
varom 1956 års riksdag fattade beslut. Att beakta i sammanhanget
är vidare att landskamreraren som regel har att ensam efter föredragning
av uppbördsassessor fatta beslut i uppbördsfrågor på länsstyrelsens vägnar.
Landskamreraren synes sålunda icke vid sidan av uppgiften som beslutande
administrativ instans kunna inneha ställning som kronans ombud.

Då mål av hithörande slag såsom ovan visats icke äro ovanliga och i
betraktande av alt de icke sällan avse betydande belopp, anse revisorerna
det ur flera synpunkter angeläget att sådana bestämmelser meddelas, att
någon befattningshavare får till uppgift att i mål av denna karaktär bevaka
kronans rätt. Såsom av det föregående framgår har justitiekansler!! under
detta år — sedan bestämmelserna varit i kraft i nära tio år — funnit sig
böra fullfölja talan till regeringsrätten i ett mål av förevarande art. Revisorerna
hade då redan upptagit saken till behandling. Enligt vad revisorerna
under hand erfarit anser justitiekanslersämbetet emellertid det knappast
ändamålsenligt, att ämbetet i fortsättningen skall bevaka kronans rätt i
dessa mål; uppgiften borde i stället anförtros någon som hade bättre förutsättningar
att följa målens handläggning. Denna uppfattning delas helt
av revisorerna, som finna det nödvändigt att frågan löses på annat sätt.
Olika alternativ äro därvid möjliga. Det kan sålunda ifrågasättas, om icke
inom länsstyrelsens ram ett sidoämbete i förhållande till beslutanderättens
utövare borde inrättas för tillvaratagande av det allmännas partsintresse i
uppbördsfrågor; exempelvis kunde en befattningshavare som icke tillhör
uppbördssektionen få i uppdrag att i uppbördsärenden bevaka det allmännas
rätt och att i sådant avseende utföra processer vid skattedoinslolarna. Det
kan även övervägas, huruvida icke uppdraget borde tilldelas taxeringsintendenten,
som för det allmännas talan i taxeringsmål. Tänkbart är även att för
ändamålet anlita någon från länsstyrelsen helt fristående tjänsteman.

Revisorerna äro för sin del icke beredda att förorda något bestämt alternativ
härutinnan utan anse, att frågan på lämpligt sätt bör närmare undersökas.
Syftet bör därvid vara att snarast söka bringa förevarande spörsmål
till eu tillfredsställande lösning, vilket måste betraktas som ett betydelsefullt
led i strävandena att åstadkomma gynnsammast möjliga uppbördsresultat.

Statsutskottets utlåtande nr B ,34 år H)äS

Utlåtanden ha avgivits av justitiekansler sämbetet, statskontoret, kammarrätten,
riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd, överståthållaråmbetet
samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Kronobergs, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län (Del II, s. 201—244).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. I anslutning till den sedvanliga redogörelsen för skatteuppbörden
ha revisorerna närmare ingått på vissa därmed sammanhängande speciella
frågor. Revisorerna ha sålunda bl. a. uttalat, att källskatt å bisysslor
uppenbarligen skulle väsentligt förbättra uppbördsresultatet i olika avseenden.
Något förslag av denna innebörd har dock icke framförts av revisorerna,
då det enligt deras mening knappast vore möjligt att lösa förevarande
spörsmål inom ramen för nuvarande skattesystem. Däremot ha revisorerna
ansett sig böra ifrågasätta en sådan lagändring, att avdrag för benefika periodiska
understöd icke må medgivas, såframt icke givaren vid taxeringen
styrker att A-skatteavdrag gjorts eller att mottagaren icke skall taxeras för
beloppet. Revisorerna ha dessutom förordat en höjning av restavgiften samt
en rationalisering av indrivningsväsendet i vissa fall. I ett särskilt avsnitt
av berättelsen ha revisorerna vidare mycket ingående behandlat frågan om
arbetsgivarnas befattning med skatteuppbörden och därvid föreslagit eller
ifrågasatt olika åtgärder för en effektivisering av kontrollen däröver. Slutligen
ha revisorerna uttalat sig för att sådana bestämmelser meddelas, att
någon befattningshavare får till uppgift att i mål angående arbetsgivares
ansvarighet för arbetstagares skatt bevaka kronans rätt.

Revisorernas förslag att utsträcka avdragsskyldigheten till att avse periodiska
understöd har avstyrkts av flertalet remissmyndigheter, vilka ansett
att en sådan anordning skulle ytterligare komplicera det nuvarande skattesystemet.
Utskottet delar denna uppfattning. Någon lagändring i angivet
syfte torde således icke böra ske.

Vad revisorerna i övrigt anfört rörande behovet av en effektivisering i skilda
hänseenden av skatteuppbörden har i stort sett mottagits med gillande
av remissmyndigheterna, om också meningarna varit delade på vissa punkter.
Även utskottet kan för sin del ansluta sig till den allmänna grundsyn
på hithörande spörsmål varåt revisorerna givit uttryck. Icke minst mot bakgrunden
av föreliggande tendenser till konjunkturavmattning vill utskottet
understryka angelägenheten av att nöjaktig tillsyn sker över arbetsgivarnas
sätt alt fullgöra dem åvilande skyldighet att innehålla och redovisa löntagarnas
preliminärskatteavdrag. Utskottet är dock icke berett att i detalj taga
ställning till de olika konkreta förslag revisorerna härutinnan framfört. Utskottet
vill i stället förorda, att dessa förslag jämte remissmyndigheternas
däröver avgivna utlåtanden genom Ivungl. Maj ris försorg underkastas en allsidig
och sammanfattande översyn, varvid i mån av behov även vederböran -

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

de näringsorganisationers uppfattning inhämtas. Sedan resultatet av denna
översyn föreligger, torde frågan på nytt få anmälas för riksdagen.

Behovet av bestämmelser som reglera frågan om sättet att tillvarataga
kronans intresse i mål om arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt har
vitsordats av praktiskt taget samtliga remissmyndigheter. Även utskottet
finner angeläget att denna fråga snarast löses, vilket bör kunna ske utan att
avvakta resultatet av den ovan förordade översynen av de olika konkreta
åtgärder som kunna vara erforderliga för att effektivisera skatteuppbörden i
övrigt. Enligt utskottets mening tala flera skäl för att de bestyr som sammanhänga
med uppdraget att bevaka kronans rätt i förevarande fall böra
decentraliseras, förslagsvis till någon befattningshavare vid respektive länsförvaltningar.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.

24:o) Vissa iakttagelser vid 1957 års allmänna fastighetstaxering m. m. Under
finansdepartementet, § 25, ha revisorerna framhållit betydelsen av att
uppmärksamhet ägnas frågan om en förenkling i olika avseenden av förfarandet
vid fastighetstaxering (Del I, s. 243—257).

Efter en redogörelse för vissa av revisorerna inhämtade upplysningar om
1957 års allmänna fastighetstaxering ha revisorerna gjort följande uttalande.

Under innevarande år har allmän fastighetstaxering ägt rum. Med hänsyn
härtill ha revisorerna funnit det vara av intresse att taga del av överståthållarämbetets
och länsstyrelsernas erfarenheter av det vid taxeringen tilllämpade
förfarandet m. m. och ha fördenskull i rundskrivelse till dessa myndigheter
anhållit om upplysningar i vissa, i det föregående närmare angivna
hänseenden. De inkomna svaren ha i sina huvuddrag tidigare återgivits. Innan
revisorerna i anslutning därtill framföra vissa synpunkter i ämnet, må
erinras om att innevarande års riksdag fattat principbeslut om en avveckling
av fastighetsskatten. Sedan revisorerna upptagit förevarande spörsmål
till behandling, ha särskilda sakkunniga tillkallats för att utreda vissa med
denna avveckling sammanhängande frågor. Även om sålunda fastighetsskatten
inom en nära framtid kan komma att upphöra som särskild beskattningsform,
är det enligt revisorernas mening uppenbart, att allmänna fastighetstaxeringar
icke kunna undvaras för framtiden på grund av bl. a. fastigheternas
betydelse som kreditobjekt. Föredragande departementschefen bär
f. ö. i sina direktiv för den nämnda utredningen bl. a. uttalat, att alla möjligheter
till förenkling i deklarations- och taxeringsförfarandet böra tillvaratagas.
De sakkunniga ha därför att pröva även frågor av taxeringsteknisk
art. Revisorerna anse det med hänsyn härtill icke påkallat att mera i detalj
ingå i prövning av de av vederbörande myndigheter i detta sammanhang
framförda synpunkterna utan finna det tillräckligt att i stort sett framföra
vissa allmänna synpunkter i ämnet. Revisorerna förutsätta emellertid,
att såväl dessa som de av överståthållarämbetet och länsstyrelserna åberopade
synpunkterna komma att vederbörligen beaktas under utredningens
gång.

Vad först angår själva organisationen av taxeringsarbetet må erinras, att

Statsutskottets utlåtande nr B 3 b år 1958

för landsbygdens vidkommande finnas inrättade såväl beredningsnämnder
som taxeringsnämnder, medan hithörande uppgifter i städerna ankomma
uteslutande på taxeringsnämnder. Såsom av den lämnade redogörelsen
framgår ha flera förslag till ändringar härutinnan framförts. Sålunda ha
vissa länsstyrelser ansett den för landsbygden föreskrivna organisationen
med såväl beredningsnämnder som taxeringsnämnder alltför omständlig och
ifrågasatt, huruvida icke det för städerna tillämpade systemet vore att föredraga.
Därigenom skulle bl. a. vinnas den fördelen, att ytterligare tid kunde
ställas till förfogande för bearbetning av deklarationsmaterialet och eventuell
besiktning av fastigheterna. Såsom ytterligare skäl för denna ståndpunkt
har länsstyrelsen i Västernorrlands län framhållit, att den strukturella
skillnad mellan landsbygd och stad som syntes ha varit orsaken till de skilda
reglerna genom samhällsutvecklingen och ändrad kommunal indelning alltmer
utjämnats. Andra länsstyrelser åter ha förmenat, att fördelar skulle
följa med ett införande av beredningsnämnder även för städernas del. Goda
skäl kunna onekligen åberopas för båda de här refererade ståndpunkterna.
Revisorerna äro för sin del icke beredda att på grundval av det föreliggande
materialet taga bestämd ställning till vilken organisationsform som är att
föredraga utan förutsätta, att de förutnämnda sakkunniga komma att ägna
särskild uppmärksamhet åt denna fråga. Helt allmänt må framhållas att
riktpunkten vid utformningen av taxeringsförfarandet bör vara att åstadkomma
en organisation, som möjliggör en enkel men samtidigt effektiv
och rättvisande taxering.

Med nu behandlade spörsmål sammanhänga även de tidsgränser som äro
bestämda i taxeringsförordningen och inom vilka bl. a. vissa åtgärder skola
vara vidtagna. Enfigt vad den verkställda utredningen ger vid handen, har
det på vissa håll varit förenat med svårigheter att följa dessa bestämmelser.
Revisorerna ha för sin del särskilt kunnat iakttaga, att beredningsnämnds
ordförande i vissa fall icke fullgjort skyldigheten att senast den 15 december
tillställa fastighetsägare eller därmed jämställd person underrättelse om
det för fastigheten föreslagna taxeringsvärdet. Erinras må att sådan underrättelse
skall innehålla upplysning om att ägaren senast den 5 påföljande
januari till beredningsnämndens ordförande äger avgiva skriftliga erinringar
mot förslaget. Det är givetvis i och för sig av vikt att fastställda tidsfrister
hållas. Därtill kommer att det ur rättssäkerhetssynpunkt måste anses
särskilt betänkligt om, såsom i här angivna fall, risk föreligger för att den
enskilde skall lida rättsförlust på grund av att en föreskift icke följes. Med
hänsyn till vad revisorerna sålunda anfört och vad som eljest i detta sammanhang
framhållits synes det vara av vikt, att den i taxeringsförordningen
angivna tidsföljden för taxeringsförfarandet omprövas.

Fastighetsägare på landet erhåller som nyss erinrats meddelande om det
av vederbörande beredningsnämnd föreslagna taxeringsvärdet. Framför han
icke erinringar mot detta och åsätter fastighetstaxeringsnämnden fastigheten
icke annat värde än det sålunda föreslagna, tillställes han icke något
ytterligare meddelande om taxeringsvärdet, utan det av beredningsnämnden
föreslagna blir gällande. Enligt revisorernas mening bör på den blankett
som användes för beredningsnämndens meddelande uttryckligen anmärkas,
att det av nämnden föreslagna värdet blir gällande, såvida icke erinringar
framföras mot eller taxeringsnämnd finner skäl ändra detsamma, ävensom
att ytterligare meddelande härom icke är att förvänta. Det i år tillämpade
förfarandet synes nämligen ha givit rum för tvekan om det taxeringsvärde
som blivit fastställt. Tilläggas må att motsvarande synpunkter göra sig gällande
även i fråga om underrättelseförfarandet i stad.

Vad sedan angår de grunder som tillämpats för fastigheternas värdering

I Ililnimj till riksdagens protokoll i,!):>#. 0 sand. År H o4

Statsutskottets utlåtande nr B ,34 år 11)58

har bl. a. framhållits det inflytande som skogsmarksvärdet och skogsvärdet
haft på det totala taxeringsvärdet för jordbruksfastigheter därigenom att
medelvärdet på åkerjorden, som i sig innefattar även värdet på byggnader,
i en del fall måst sänkas för undvikande av att taxeringsvärdet skulle komma
att överstiga det allmänna saluvärdet. Det kan vidare nämnas, att inom
ett norrlandslän vid årets taxering prövats ett system med skilda enhetsvärden
för byggnader och för åkerjord; för ett län med små brukningsdelar
har detta system ansetts vara att föredraga. Nu angivna förhållanden och
vad som i detta sammanhang eljest framhållits från vissa av de hörda myndigheternas
sida ge enligt revisorernas mening vid handen, att frågan om
vilka värderingsgrunder som i fortsättningen böra tillämpas bör övervägas.
Härmed sammanhänger även på sitt sätt frågan om en förenkling av längdföringen
i olika avseenden. Bl. a. ha enligt revisorernas mening framförts
välgrundade önskemål om förenkling av den s. k. kontrollängden samt om
minskning av redovisningen av olika ägoslag.

Av grundläggande betydelse för fastighetstaxeringen äro givetvis de
blanketter som skola ifyllas och avlämnas av fastighetsägarna. Några länsstyrelser
ha ansett desamma i stort sett ändamålsenliga, medan andra framlagt
mer eller mindre preciserade ändringsförslag; dessa ha delvis redovisats
i det föregående. Revisorerna få för sin del framhålla, att de nuvarande
blanketterna synas vara väl detaljerade, en uppfattning som delas av
flera länsstyrelser. Utan att närmare taga ställning till de framförda förslagen
till ändringar må understrykas angelägenheten av att alla möjligheter
tillvaratagas till sådana förenklingar av blanketterna som utan åsidosättande
av några i sammanhanget väsentliga intressen kunna genomföras.

Såsom en sammanfattning av den av revisorerna gjorda undersökningen
och de i anslutning därtill framförda synpunkterna vilja revisorerna framhålla
betydelsen av att vid det fortsatta arbetet i fråga om avveckling av
fastighetsskatten stor uppmärksamhet ägnas frågan om en förenkling i olika
avseenden av taxeringsförfarandet.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, riksskattenämnden, länsstyrelserna
i Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Jämtlands län samt
fastighetsskattesakkunniga (Del II, s. 245—257).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Av vad revisorerna och remissmyndigheterna anfört har utskottet
hibragts den uppfattningen, att behov föreligger av en översyn i förenklingssyfte
av de bestämmelser som reglera den allmänna fastighetstaxeringen.
Innan så sker, synes dock lämpligen det åt fastighetsskattesakkunniga
lämnade uppdraget böra slutföras. Då utskottet vidare förutsätter, att
Kungl. Maj:t tager erforderligt initiativ i frågan utan särskild framställning
från riksdagens sida, har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet
förevarit för riksdagen

omförmäla.

25 :o) Bestämmelserna om s. k. schablonavdrag vid taxering till inkomstskatt
m. m. Under finansdepartementet, § 26, ha revisorerna understrukit

Statsutskottets utlåtande nr II 31 år 1958

angelägenheten av skyndsamma åtgärder i syfte att förenkla deklarationsoch
taxeringsförfarandet (Del I, s. 258—277).

Efter eu redogörelse för de erfarenheter som vunnits vid 1957 års taxeringsarbete
m. m. ha revisorerna uttalat följande.

Såsom föredragande departementschefen framhöll vid anmälan av propositionen
1955: 59 med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
in. m. har vid utformningen av vårt skattesystem en av riktpunkterna varit
att söka nå rättvisa och likformighet vid beskattningen. En strävan har vidare
förelegat att avpassa skattereglerna så, att beskattningen avväges under
hänsynstagande till den skattskyldiges skatteförmåga. I syfte att begränsa
arbetet både för de skattskyldiga vid avlämnandet av inkomstdeklarationerna
och för taxeringsmyndigheterna har man emellertid nödgats göra
vissa avsteg i fråga om såväl rättvisan som likformigheten vid beskattningen.
Man har bl. a. funnit sig böra arbeta med vissa schablonmässiga uppskattningar.
Allteftersom skattetrycket ökat och skatteförfattningarna delvis
till följd därav blivit mer komplicerade, har man sett sig nödsakad att
i större utsträckning än tidigare tillgripa dylik schablonisering, t. ex. i
fråga om beräkningen av inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter liksom
av bostadsrättsföreningars fastigheter. Ytterligare ett steg i sådan riktning
har tagits genom införandet av vissa schablonavdrag för löntagare för inkomst
av tjänst samt för inkomst av kapital ävensom i fråga om rätten till
avdrag av avgifter för kapitalförsäkring och sjukförsäkring. Reglerna härom,
som innefattas i kommunalskattelagen, ha för första gången tillämpats
vid avgivandet av inkomstdeklarationerna för beskattningsåret 1956
och till följd härav vid taxeringsarbetet i första instans under innevarande
år.

Även om ett enda års erfarenheter måhända icke kunna läggas till grund
för några definitiva omdömen om hur dessa regler utfallit i praktiken, ha revisorerna
likväl funnit det vara av intresse att inhämta vissa uppgifter i ämnet
från överståthållarämbetet och länsstyrelserna. De inkomna svaren, som
i de flesta fall grundats på såväl upplysningar från taxeringsnämndsordförande
i respektive län som länsstyrelsernas egna iakttagelser, ha i sina huvuddrag
återgivits i det föregående.

Såsom en sammanfattning av de till revisorerna anförda synpunkterna
kan nämnas att allmän enighet synes råda därom, att de nya reglernas
syfte — förenklat deklarations- och taxeringsförfarande — icke uppnåtts
under detta år. Representativt för den förhärskande uppfattningen härutinnan
torde vara de svar som taxeringsnämndsordförande i Stockholms
stad lämnat på vissa frågor i ämnet från överståthållarämbetet. Av dessa
ordförande ha endast 29 uppgivit, att bestämmelserna förståtts riktigt av de
skattskyldiga, medan 201 haft motsatt uppfattning. Det övervägande flertalet
eller 221 har vidare ansett, att bestämmelserna försvårat arbetet för
taxeringsnämnderna, medan endast 17 framfört annan mening.

Vad beträffar tillämpningen av de särskilda avdragen har i de inkomna svaren
lämnats en hel provkarta på de olika sätt, på vilka desamma utnyttjats
och/eller missuppfattats av de skattskyldiga. Sålunda ha dessa i åtskilliga
fall försök! utnyttja avdraget för inkomst av tjänst på icke avsett sätt.
Många ha I. ex. konstruerat kostnader som med några kronor överstigit
jämnt hundratal för att erhålla maximal avrundning uppåt. Vidare vill det
förefalla, som om schablonavdraget för försäkringsavgifter vållat åtskilliga
svårigheter. EU ofta förekommande fel lnirntinnan har varit, att den obliga -

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

toriska sjukförsäkringsavgiften avdragits särskilt utöver schablonavdraget.
I fråga om äkta makar har det varit vanligt, att ena maken utfört schablonavdrag
å 300 kronor, medan den andra maken yrkat avdrag för premier och
avgifter i enlighet med specificerade uppgifter. Till det dåliga resultatet i
förevarande avseende synes i väsentlig mån ha bidragit, att deklarationsblanketten
i denna punkt fått en mindre lycklig utformning.

Flera länsstyrelser ha uttryckt den meningen, att ifrågavarande bestämmelser
kunna väntas utfalla bättre i tillämpningen ett kommande år, medan
andra därom varit mera tveksamma. Till den senare gruppen höra överståthållaräinbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län. Enligt revisorernas uppfattning
förtjänar deras mening särskilt beaktande med hänsyn till att dessa
myndigheter ha att granska deklarationerna för en betydande del av landets
befolkning.

Revisorerna ha för sin del, på grundval av de för revisorerna redovisade
erfarenheterna och eljest gjorda iakttagelser, blivit helt övertygade om att
de förevarande ändringarna i kommunalskattelagen icke haft åsyftad verkan
utan tvärtom försvårat såväl deklarations- som taxeringsförfarandet.
Såsom revisorerna tidigare antytt är det givetvis för tidigt att fälla några
definitiva omdömen om reformens värde på längre sikt. Revisorerna anse
sig emellertid — i likhet med bl. a. nyssnämnda myndigheter — böra ställa
sig tveksamma jämväl beträffande framtiden. Även om de deklarationsskyldiga
kunna förväntas så småningom få ökad insikt om bestämmelsernas
innebörd, bör ihågkommas att deklarationsförfarandet återkommer endast
en gång årligen och att det därför är antagligt, att flertalet skattskyldiga
icke kunna inhämta några djupare och mera varaktiga kunskaper i
detta ämne, vilket för varje år tenderar att bli alltmer omfattande och
svårbemästrat även för dem sdm eljest ha vana vid författningstolkning.
De nya avdragens utformning torde i icke ringa utsträckning ha förorsakat
de mest samvetsgranna deklaranterna stora svårigheter, samtidigt som taxeringsmyndigheterna
måst sätta till mycken värdefull tid för att t. ex. kontrollera,
om de skattskyldiga verkligen tillgodogjort sig avdragen. Till svårigheterna
bidrager icke minst det förhållandet, att deklarationsblanketten
praktiskt taget varje år förändras i åtskilliga hänseenden, något som —
förutom kostnader för det allmänna — medför att de skattskyldiga måste
känna sig villrådiga vid ifyllandet av blanketten. Denna har, vilket dock
delvis sammanhänger med skatteförfattningarnas komplicerade beskaffenhet,
nu erhållit en så omfattande och även i vissa hänseenden svårförståelig
text, att blotta anblicken av densamma i många fall måste inge vederbörande
en känsla av olust, som lätt kan övergå i resignation inför möjligheten
att rätt ifylla blanketten.

I den mån det ena huvudändamålet med reformen — att förenkla deklarationsförfarandet
— icke kan uppnås, kommer även det andra huvudändamålet
— att genom inskränkning av arbetet med de okomplicerade löntagardeklarationerna
giva taxeringsmyndigheterna bättre tid för mera invecklade
deklarationer — att förfuskas. Även om de skattskyldiga i framtiden komma
att få större insikter i ämnet, varmed följer mindre arbete för taxeringsmyndigheterna,
synes det dock högst antagligt att reformen icke någon
gång kommer att innebära eu verklig lättnad för dessa. Årets erfarenheter
visa också helt allmänt, att det är ett starkt framträdande intresse för såväl
de deklarationsskyldiga som myndigheterna att ett mer ändamålsenligt deklarations-
och taxeringsförfarande kommer till stånd. De åtgärder som därvid
kunna komma i fråga äro dels sådana som ha mera omedelbar verkan,
dels sådana som ha effekt först på längre sikt. I förstnämnda hänseende må
nämnas att såväl taxeringsnämndsordförande som länsstyrelserna framfört

Statsutskottets utlåtande nr B iH är It)58

åtskilliga önskemål om ändringar i gällande deklarationsblankett för allmän
självdeklaration (1 a). Även om revisorerna — vilka ansett sig icke
närmare böra ingå på de framförda förslagen — som nämnts i princip äro
motståndare till alltför ofta återkommande ändringar, synes den nuvarande
deklarationsblanketten vara behäftad med sådana brister, att det är nödvändigt
med en omarbetning av densamma för att nå fram till en mera
definitiv utformning. Enligt revisorernas mening bör vid upprättandet av
deklarationsblanketten eftersträvas att göra den så enkel och överskådlig
som möjligt; texten bör icke få större omfattning än vad som bedömes
oundgängligt. Hänvisningar till »deklarationsupplysningar» böra i möjligaste
mån undvikas, då deklaranterna vanligen torde underlåta att anskaffa
dessa. Revisorerna känna icke till vilka tjänstemän som anlitas vid konstruktionen
av ifrågavarande blanketter men utgå ifrån såsom självklart, att
tillgänglig expertis inom t. ex. statens organisationsnämnd utnyttjas.

En utväg då det gäller att åstadkomma en enklare blankett och samtidigt
mera noggranna deklarationer vore att utforma bestämmelserna så, att de
skattskyldiga i deklarationerna — i fråga om avdrag under inkomst av
tjänst, inkomster och avdrag under inkomst av kapital samt avdrag för försäkringspremier
— hade att med exakta belopp uppgiva inkomsten respektive
avdragen och att det sedan skulle åligga taxeringsmyndigheterna att
höja avdragen respektive medge schablonavdrag. Goda förutsättningar för
ett sådant förfarande skapas vid en mera allmän övergång till användning
av komplicerade kontorsmaskiner inom taxeringsväsendet.

De nuvarande bristerna i deklarationsförfarandet torde vidare åtminstone
till viss del kunna elimineras genom att allmänheten på lämpligt sätt
genom press och radio informeras om gällande bestämmelser.

Riksskattenämnden delar tydligen revisorernas uppfattning om behovet
av en mer ändamålsenlig deklarationsblankett. Nämnden har sålunda nyligen,
efter det att revisorerna upptagit förevarande spörsmål till behandling,
till chefen för finansdepartementet ingivit förslag till ny blankett att
användas vid 1958 års deklaration. De av revisorerna här framförda önskemålen
synas därvid delvis ha tillgodosetts. Såsom även riksskattenämnden
antytt i sin nämnda skrivelse torde det dock icke vara möjligt att inom ramen
för nuvarande bestämmelser framställa en blankett som tillgodoser
rimliga anspråk på enkelhet.

Revisorerna komma därmed in på frågan om åtgärder på längre sikt för
att åstadkomma ett enklare deklarations- och taxeringsförfarande. Härutinnan
kan konstateras att allmän enighet torde råda om önskvärdheten av
att nå fram till en definitiv källskatt för så många skattskyldiga som möjligt,
varvid i första hand torde ifrågakomma flertalet löntagare med enkla
inkomstförhållanden. Betydande problem möta emellertid då det gäller att
lösa detta spörsmål; särskilt innebär progressionen i skatteskalorna ett
svårt hinder. Såvitt revisorerna kunna bedöma, är det knappast heller möjligt
att med nuvarande skattesystem nå fram till ovan angivna mål. Det
torde tvärtom bli nödvändigt att bygga upp ett system, som i väsentliga
avseenden skiljer sig från det nuvarande. Del är icke möjligt att inom ramen
för denna framställning ingå på frågan härom, men åtskilliga skäl —
bär må pekas på inkomstutvecklingen i vårt samhälle och eu ev. ökad användning
av indirekta skatter — tala för att denna fråga kan komma att
aktualiseras inom en nära framtid. För lösningen därav bör eftersträvas att
uppnå ett enkelt deklarations- och taxeringsförfarande, som fyller rimliga
anspråk på rättvisa och likformighet i beskattningen olika medborgargrupper
emellan.

Revisorerna vilja som eu sammanfattning understryka angelägenheten

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

av att skyndsamma åtgärder vidtagas i syfte att underlätta såväl deklaranternas
som myndigheternas arbete på förevarande område.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, riksskattenämnden,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Hallands,
Älvsborgs, Skaraborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län samt taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund (Del II, s. 257—265).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Den av revisorerna lämnade redogörelsen ger vid handen, att de
ändringar i kommunalskattelagen som första gången praktiskt tillämpades
vid 1957 års självdeklaration och taxering icke lett till åsyftat resultat. Förhållandet
har ytterligare bekräftats av flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna.
Osäkert är dock, i vad mån de konstaterade svårigheterna kunna
betraktas som en övergångsföreteelse eller skola göra sig gällande även i
framtiden. Därtill kommer att vid årets självdeklaration använts en ny blankett,
varmed avsetts att underlätta förfarandet. Detta i förening med den
omständigheten, att alltför täta förändringar böra undvikas på förevarande
område, gör det enligt utskottets mening naturligt att ytterligare erfarenhet
avvaktas, innan frågan om en mera genomgripande omläggning av deklarations-
och taxeringsförfarandet upptages till övervägande. Utskottet, som för
egen del önskar understryka angelägenheten av att på förevarande område så
enkla regler som möjligt komma till tillämpning, anser sig vidare kunna räkna
med att riksskattenämnden med uppmärksamhet följer frågan och i
sinom tid framlägger de förslag i ämnet som efter omsorgsfull prövning
synas påkallade. Under hänvisning härtill har utskottet velat begränsa sig
till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

26 :o) Kammarkollegiet. Under finansdepartementet, § 27, ha revisorerna
förordat en utredning av frågan om kammarkollegiets fortbestånd (Del I
s. 278—289).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet vid årets förra riksdag
yttrat sig i sitt utlåtande nr 99, varom utskottet velat här

erinra.

27 :o) Den statliga administrationen för nykterhetsvård m. m. Under finansdepartementet,
§ 28, ha revisorerna berört vissa med den nykterhetspolitiska
organisationen sammanhängande frågor (Del I, s. 290—303).

Efter en redogörelse för de på förevarande område verksamma myndigheterna
och aktiebolagen ha revisorerna uttalat följande.

Statsutskottets utlåtande nr B .‘t''i år 1!)58

Vid framläggandet av propositionen 1954: 151 angående riktlinjerna för
den framtida nykterhetspolitiken in. in. konstaterade föredragande departementschefen
sammanfattningsvis, att nykterhetstillståndet i landet för del
dåvarande icke vore tillfredsställande utan tvärtom ingåve bekymmer, varför
ett starkt intresse för nykterhetsbefrämj ande åtgärder vore av behovet
påkallat från samhällets sida. Det skulle i detta sammanhang föra för långt
att närmare redogöra för vad som under senaste år i sådant syfte åtgjorts.
Erinras må emellertid att en upprustning av nykterhetsvården påbörjats
och att en utredning pågår om ytterligare förbättringar.

En förutsättning för att åtgärderna i nykterhetspolitiskt avseende skola
tå avsedd effekt är, att de administrativa organen på området fungera väl.
Detta innebär enligt revisorernas mening, att de icke böra vara flera till antalet
än som kan anses oundgängligen erforderligt, att de böra ha en ändamålsenlig
placering i det administrativa systemet och att de böra vara så
rationellt utformade som möjligt. Det sistnämnda betyder i sin tur, att de
för sin verksamhet icke böra sysselsätta flera personer eller medföra större
utgifter än vad som med hänsyn till omständigheterna kan anses påkallat.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår kännetecknas den nykterhetspolitiska
organisationen av en mycket stark splittring. Även om
denna i väsentliga "hänseenden är historiskt betingad och en följd av den
traditionella uppbyggnaden av den svenska statsförvaltningen, kan den icke
sägas fylla de krav som revisorerna nyss uppställt. Att jämväl de inom detta
område sysselsatta verksmyndigheterna m. fl. icke finna den nuvarande ordningen
nöjaktig, framgår bl. a. av att de fnnnit nödvändigt att bilda en
samarbetsnämnd. En sådan nämnd måste givetvis i och för sig hälsas med
tillfredsställelse; resultaten av dess arbete torde likväl bli relativt begränsade.
Därest bättre förhållanden i förevarande avseenden skola kunna åstadkommas,
synes det därför nödvändigt att tillgripa längre gående åtgärder.
Revisorerna komma alt i det följande diskutera vad som i sådant syfte
lämpligen kan åtgöras. De frågor som därvid möta äro både omfattande
och komplicerade," och det är i betraktande härav icke möjligt att inom ramen
för en framställning som den förevarande uppdraga några i detalj
gående riktlinjer för deras lösning. Revisorerna ha emellertid ansett sig
böra ställa spörsmålen under debatt och förutsätta, att de komma att närmare
prövas vid de organisationsundersökningar m. m. som kunna bli följden
av bär aktualiserade synpunkter.

De nykterhetspolitiska ärendena äro inom Kungl. Maj :ts kansli uppdelade
på flera olika departement. Socialdepartementet handhar sålunda ärenden
rörande vård av alkoholmissbrukare in. in. och finansdepartementet
ärenden angående spritbeskattning samt tillverkning och försäljning av
drycker och andra varor som innehålla alkohol, medan till ecklesiastikdepartementet
böra nykterhetsundervisning och ungdomsfrågor och till inrikesdepartementet
bl. a. ärenden rörande medicinsk vård av alkoholskadade.
1 fråga om ärendenas fördelning på olika departement må erinras om att
1957 års riksdag på förslag av 1956 års riksdagsrevisorer beslutat hemställa
hos Kungl. Maj :t om eu översyn av departementsindelningen. I den utredning
som låg till grund för revisorernas framställning ifrågasattes bl. a.,
huruvida icke hälso- och sjukvårdsärendena borde återföras till socialdepartementet,
dit de hörde före inrättandet av inrikesdepartementet. Eu dylik
åtgärd skulle bl. a. medföra eu koncentration av nykterlietsvårdsärendena
till socialdepartementet, vilket måste betecknas som en betydande rationaliseringsvinst.
Revisorerna utgå därför från att nyssnämnda önskemål vederbörligen
beaktas vid det kommande utredningsarbetet i ämnet.

Alkoholbeskattningen är icke uteslutande elt statsfinansielll spörsmål

Statsutskottets utlåtande nr B 3''i är 1958

utan har även, och detta icke minst, en nykterhetspolitisk aspekt. Det kunde
därför vara motiverat, att frågan om storleken av denna skatt in. in. hänfördes
till det departement dit övriga nykterhetspolitiska ärenden i enlighet
med vad nyss anförts böra koncentreras. Å andra sidan har spritbeskattningen
ett intimt samband med övriga indirekta skatter och statsfinanserna
över huvud, vilket synes böra tillmätas avgörande betydelse. Ärenden rörande
denna skatt torde därför även i fortsättningen böra handläggas i finansdepartementet.
Anledning att ifrågasätta en överflyttning av de på Kungl.
Maj:ts kansli ankommande spörsmålen rörande nykterhetsundervisningen
in. in. till annat departement än ecklesiastikdepartementet finnes ej. Även
om revisorerna således icke kunnat förorda någon mera genomgripande förändring
i fråga om fördelningen av de nykterhetspolitiska ärendena på olika
departement, skulle enligt revisorernas mening en sådan mera begränsad
förändring som bär förordats likväl vara av värde.

Nykterlietsvården har länge ansetts vara ett rent socialt problem; ett
uttryck härför är att socialstyrelsen är centralmyndighet i fråga om vården
av alkoholmissbrukare. Uppfattningen om alkoholismen har emellertid kommit
att alltmera förskjutas därhän, att den anses vara en medicinsk fråga.
Såsom exempel härpå kan erinras om att eu professur i teoretisk alkoholforskning
nyligen inrättats, att särskilda polikliniker på olika håll i landet
tillkommit och att vid både kroppssjukhus och mentalsjukhus i allt större
utsträckning vårdas alkoholskadade personer. Vidare må nämnas att en
upprustning av de medicinska vårdmöjligheterna vid vårdanstalterna för
alkoholmissbrukare pågår. Därest såsom är att förmoda utvecklingen mot
en intensifierad medicinsk vård på förevarande område kommer att fortsätta,
kan det enligt revisorernas mening övervägas, om icke medicinalstyrelsen
bör bli centralorgan för alkoholistvården i landet. Mot en överflyttning
av ytterligare ärendesgrupper till medicinalstyrelsen talar den omständigheten,
att styrelsen redan nu är ett av de mest arbetstyngda centrala
verken och att en dylik åtgärd skulle än mera accentuera detta förhållande.
Det må emellertid framhållas, att utredningar pågå som syfta till alt landstingen
från staten skola övertaga huvudmannaskapet för mentalsjukvården.
Ett genomförande härav komme utan tvekan att medföra betydande lättnader
i arbetsbördan för medicinalstyrelsen. Uteslutet är icke att även i
äiidra hänseenden inom en nära framtid komma att vidtagas organisationstörändringar
med samma innebörd för styrelsens del. Revisorerna anse sig
i betraktande av nu angivna förhållande icke f. n. böra föreslå en överflyttning
av nykterhetsvårdsärendena från socialstyrelsen till medicinalstyrelsen
men förutsätta, att den här aktualiserade frågan upptages till närmare
prövning, så snart bättre förutsättningar föreligga för ett slutligt bedömande
därav. Förevarande spörsmål sammanhänger f. ö. även med den
vidare frågan om en samordning av samhällets åtgärder över huvud taget
för tillrättaförande av dem som av en eller annan anledning ha svårigheter
att anpassa sig i samhällslivet. Revisorerna anse sig emellertid icke i detta
sammanhang böra ingå därpå.

Kontrollstyrelsens främsta åligganden kunna sägas vara tvåfaldiga: dels
äi styi elsen beskattnings- och uppbördsmyndighet för den alldeles övervägande
delen indirekta skatter, däribland spritskatten, dels har styrelsen
■\issa
en. Vad angår den första gruppen ärenden må erinras, att i ett av särskilda
sakkunniga nyligen framlagt betänkande (SOU 1957:13) övervägts frågan
om ökad användning av indirekt beskattning i form av en detaljhandelsskatt
eller en partihandelsskatt. Kommittén har, såvitt gäller beskattningsoch
uppbördsmyndighet vid genomförandet av en detaljhandelsskatt, stan -

Statsutskottets utlåtande nr B 3''i är 19äS

■u

nät för att förorda en anknytning av varuskattekontrollen till länsstyrelserna.
Beträffande partihandelsskatten har kommittén funnit sig böra föreslå,
att kontroll därav skall handhavas av en central beskattnings- och uppbördsmyndighet
och då lämpligen kontrollstyrelsen. De synpunkter kommittén
åberopat till stöd för sitt förslag att förlägga varuskattekontrollen till
länsstyrelserna äro enligt revisorernas mening tillämpliga även beträffande
nu utgående indirekta skatter. Den kännedom som den lokala taxeringsorganisationen
har beträffande de lokala förhållandena måste sålunda vara
till betydande fördel även vid handhavandet av den indirekta beskattningen,
samtidigt som förutsättningar skapas för ett effektivt samarbete mellan
kontrollorganen för både direkt och indirekt beskattning. Revisorerna anse
därför starka skäl — oberoende av om den indirekta beskattningen i fortsättningen
skall komma till ökad användning i vårt land eller ej — tala fölen
decentralisering till länsstyrelserna av beskattnings- och uppbördsverksamheten
beträffande den indirekta beskattningen. I detta sammanhang må
även framhållas att det framstår som antagligt att bestämda fördelar skulle
följa med en inordning av länsnykterhetsnämnderna i länsstyrelserna. Frågan
härom sammanhänger emellertid med ett vidare spörsmål, nämligen
om inordning av länsnämnderna över huvud taget i länsstyrelserna, vilket
faller utom ramen för denna framställning.

Nyss har nämnts att kommittén för den indirekta beskattningen förordat,
att kontrollstyrelsen under vissa förutsättningar skall fungera som beskattnings-
och uppbördsmyndighet vid införandet av en partihandelsskatt. Kommittén
synes emellertid icke lielt ha avvisat tanken på att länsstyrelserna
även i detta fall skulle övertaga ifrågavarande funktioner. Därest de fortsatta
övervägandena i ämnet skulle giva vid handen, att ett centralt organ
är mest lämpligt för ändamålet, anse revisorerna det förtjänt att närmare
prövas, huruvida icke dessa uppgifter skulle kunna anförtros generaltullstyrelsen,
som redan nu har en icke oväsentlig uppbörd av indirekta skatter; denna
uppbörd skulle därigenom komma att koncentreras till ett och samma ämbetsverk.
Härför talar även det förhållandet, att tullverket vid genomförandet
av de tullättnader i olika hänseenden som f. n. äro aktuella kan förväntas
få en viss avlastning i sin nuvarande arbetsbörda. Beaktas bör även
att tullverket har en betydande lokalorganisation, som kan ersätta kontrollstyrelsens
lokala organ. Vidare må erinras att moderna kontorsmaskiner,
vilka för sin rationella användning kräva stora förvaltningsenheter, tordevara
särskilt lämpade för kontrollen av tull- och skatteuppbörd.

En överflyttning av befattningen med den indirekta beskattningen till
länsstyrelserna och eventuellt tullverket komnie att innebära en väsentlig
avlastning av kontrollstyrelsen, som därefter i stort sett endast skulle ha
kvar vissa uppgifter inom alkohollagstiftningens område. Skäl kunna anföras
för en decentralisering även av dessa till lokala myndigheter, varvid
flera möjligheter yppa sig, t. ex. länsstyrelserna eller länsnykterhetsnämnderna.

För parti- och detaljhandeln med spritdrycker finnas inrättade två statliga
bolag, vin- & spritcentralen respektive nya systemaktiebolaget. Gemensamt
för bolagen är att de anförtrotts vissa offentligrättsliga funktioner,
varjämte deras ändamål äro likartade: båda ha, om än i olika led, till syfte
att tillhandahålla allmänheten vin- och spritdrycker. Föreskrifterna i gällande
bolagsordningar överensstämma vidare i väsentliga avseenden. Bägge
bolagen skola sålunda för vinnande av största möjliga besparing av omkostnader
å alla områden av sin verksamhet handha rörelsen och anordna driften
på det mest rationella och effektiva sätt. Revisorerna — som icke ha
anledning att ifrågasätta annat än all verksamheten hedrives med iaktta -

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

gande av meddelade bestämmelser — anse det likväl kunna övervägas, om
icke syftet med angivna föreskrift bäst skulle tillgodoses, därest de båda
bolagen sammansloges till ett. Såsom tidigare nämnts ha bolagen samma
ändamål med sin verksamhet, något som i och för sig måste skapa gynnsamma
förutsättningar för ett förenhetligande av de båda företagen. Några
principiella hinder däremot torde ej heller enligt revisorernas mening kunna
åberopas. Erinras må f. ö. att i Finland och Norge finnes endast ett bolag
för ifrågavarande ändamål. Revisorerna få därför föreslå, att denna
fråga upptages till närmare prövning, exempelvis genom utredningen rörande
de statliga företagsformerna. — I detta sammanhang uppställer sig även
spörsmålet, huruvida anordningen med ett centralt restaurangbolag och
fem dotterbolag kan vara rationell. Jämväl denna organisationsfråga synes
böra upptagas av den nyssnämnda utredningen.

Såsom inledningsvis framhållits äro de här behandlade spörsmålen både
omfattande och delvis komplicerade, varför de för sin slutliga lösning kräva
ingående överväganden. Revisorernas nu skisserade förslag gör självfallet
icke anspråk på att innebära annat än en tänkbar utväg för att nå fram till
en bättre ordning på förevarande område. Det synes emellertid angeläget,
att man målmedvetet söker få till stånd mera ändamålsenliga förhållanden
härutinnan än vad nu är fallet. Revisorerna äro också övertygade om att
detta skall vara möjligt, om de föreliggande problemen angripas utan förutfattade
meningar och med en vilja att nå resultat, som i alla avseenden
kunna sägas vara rationella.

Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statskontoret,
gcneraltullstyrelsen, kontrollstyrelsen, statens organisationsnämnd, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs. Västmanlands och Gävleborgs
län, nya systemaktiebolaget, AB vin- & spritcentralen, Sveriges centrala
restaurangaktiebolag och 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna
(Del II, s. 307—340).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Under förevarande avsnitt ha revisorerna till behandling upptagit
en rad med den statliga nykterhetsadininistrationen sammanhängande
frågor. Revisorerna ha därvid inledningsvis erinrat om att den nykterhetspolitiska
organisationen kännetecknas av en stark splittring, vilket icke minst
gäller beträffande ärendenas handläggning inom Kungl. Maj:ts kansli. Utan
att framföra något direkt förslag ha revisorerna även diskuterat lämpligheten
och möjligheten av en överflyttning av nykterhetsvårdsärendena från
socialstyrelsen till medicinalstyrelsen. Vidare ha revisorerna funnit skäl tala
för att kontrollstyrelsens befattning med de indirekta skatterna överföres
på länsstyrelserna eller alternativt tullverket och att kontrollstyrelsens återstående
uppgifter inom alkohollagstiftningens område decentraliseras till
exempelvis länsstyrelserna eller länsnykterhetsnämnderna. Revisorerna ha
slutligen förordat en närmare prövning av förutsättningarna för en sammanslagning
av de båda statliga bolagen för parti- och detaljhandeln med sprit -

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

drycker samt ifrågasatt, huruvida den nuvarande anordningen med ett centralt
restaurangbolag och fem dotterbolag kan vara rationell.

Såsom revisorerna själva erinrat har fjolårets riksdag, med anledning av
en framställning av 1956 års revisorer, beslutat hemställa om en översyn av
departementsindelningen. Såsom framgår av Ivungl. Maj :ts skrivelse nr 34
till årets förra riksdag torde en sådan översyn komma till stånd inom kort,
sedan författningsutredningen nu avlämnat sitt delbetänkande om regeringsarbetets
organisation. Utskottet anser sig kunna utgå från att därvid kommer
att beaktas vad revisorerna anfört rörande de nykterhetspolitiska ärendenas
behandling i departementalt avseende.

Vad därefter angår den direkta nykterhetsvården har uppfattningen om
alkoholismens natur onekligen undergått en betydelsefull förskjutning, vilken
torde medföra vissa organisatoriska konsekvenser. En överflyttning av
hithörande ärenden från socialstyrelsen till medicinalstyrelsen kan dock
knappast, av de skäl revisorerna anfört, anses aktuell just för ögonblicket.
Enligt utskottets mening får vidare förutsättas, att frågan ägnas vederbörlig
uppmärksamhet av nykterhetsvårdsutredningen. Sedan såväl denna utredning
som vissa på sjukvårdens område pågående utredningar slutförts, torde
en bedömning av den lämpligaste formen för alkoholistvårdens centrala
ledning säkrare kunna ske.

Kontrollstyrelsens ställning i det nykterhetspolitiska systemet återigen är
uppenbarligen starkt beroende av den ståndpunkt statsmakterna komma att
intaga i frågan om den indirekta beskattningen och dess administration.
Erinras må i sammanhanget om det betänkande som i fjol framlades av 1952
års kommitté för indirekta skatter och som efter remissbehandling nu är
föremål för Ivungl. Maj :ts prövning. Valet av lämplig uppbördsmyndighet
i förevarande fall röner även viss inverkan av den tulltekniska och handelspolitiska
utvecklingen. Enligt utskottets mening bör kunna förutsättas, att
revisorernas här anförda synpunkter komma att vederbörligen beaktas vid
de överväganden som föranledas av nyss antydda omständigheter.

Vidkommande slutligen frågan om den lämpligaste organisationen av de
på området verksamma statsbolagen synes det utskottet vara mest ändamålsenligt,
att densamma prövas av 1953 års utredning rörande de statliga
företagsformerna. Med hänsyn till vad utredningen anfört i sitt remissutlåtande
anser sig utskottet kunna räkna med att så även kommer att ske.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att de av revisorerna under förevarande
punkt aktualiserade problemen intimt sammanhänga med ställningstagandet
till nyss avslutade respektive resultatet av alltjämt pågående
utredningar. Vid sådant förhållande och under hänvisning jämväl till utskottets
i det föregående gjorda uttalanden har utskottet velat begränsa sig
till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

28:o) Viten i den statliga upphandlingsverksamheten. Under finansdepartementet,
§ 29, ha revisorerna framfört vissa synpunkter på vitesinstrumenlets
handhavandc (Del I, s. 304 311).

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

Efter eu redogörelse för bl. a. myndigheternas praxis på förevarande område
ha revisorerna uttalat följande.

Såsom i det föregående anförts uttalade 1946 års upphandlingssakkunniga,
att de icke framfört något förslag om allmänna leveransbestämmelser för
den statliga upphandlingen, exempelvis i fråga om vite och force majeure,
bl. a. av den anledningen, att det synts lämpligt att avvakta de erfarenheter
som kunde vinnas vid tillämpningen av en ny upphandlingsförordning. Den
frihet som sålunda lämnats myndigheterna har, såsom framgår av den av
revisorerna nu gjorda undersökningen, lett till skilda principer i fråga om
tillämpningen av vitesföreskrifter vid leveransförseningar. Undersökningen
visar även att åtskilliga myndigheter regelmässigt utan närmare prövning
intaga vitesklausuler i vissa upphandlingsavtal. Då såsom av det föregående
framgår föreskrivet vite endast undantagsvis utkräves, kan — särskilt
som underlåtenheten härutinnan stundom synes grundad på tvivelaktiga
skäl —- lämpligheten av en sådan ordning ifrågasättas. Allmänt sett är det
angeläget, att vitesbestämmelserna handhavas så, att de icke förlora sin betydelse.
En slentrianmässig användning av vitesklausuler utan fast tillämpning
av desamma i förekommande fall är ägnad att undergräva respekten
för vitesinstrumentet. Vidare ha såsom undersökningen visar särskilda olägenheter,
såsom prishöjningar och förlängda leveranstider, förmärkts eller
befarats vid användning av vitesklausuler.

Belysande för det tvivelaktiga värdet av slentrianmässigt använda vitesnormer
är att försvarets myndigheter, vilka ombesörja en omfattande upphandling,
efter långvariga överläggningar och noggrant övervägande nyligen
i princip beslutat frångå tidigare brukade vitesföreskrifter i sina allmänna
leveransbestämmelser och i stället utformat andra ersättningsregler.
Dessa äro visserligen i vad de avse avdrag å köpeskillingen på grund av
försenad leverans av vites natur, men skilja sig från de enligt kontraktsformulären
vanligen förekommande vitesföreskrifterna därutinnan, att avdraget
icke normerats på förhand utan bestämmes särskilt i varje avtal.

Vitet kan, rätt använt, vara ett verksamt medel i strävandena att nå fördelaktiga
upphandlingsresultat. Det är därför av vikt att vitesbesämmelser
brukas med omtanke i den statliga upphandlingen. Genom missbruk förlorar
vitet sin egenskap av verksamt påtryckningsmedel. Revisorerna vilja
därför fästa uppmärksamheten på betydelsen av ett rätt handhavande av
vitesinstrumentet. Övervägas bör om icke ersättningsbestämmelser av den
typ som återfinnas i de förut omnämnda allmänna bestämmelserna för leveranser
till försvarets myndigheter kunna ges en vidare tillämpning i den
statliga upphandlingsverksamheten. Vitet skulle därmed reserveras för fall,
där del tjänar ett verkligt ändamål.

Sammanfattningsvis må framhållas att revisorerna finna det påkallat,
att de gjorda iakttagelserna och de i anslutning därtill framförda synpunkterna
pa lämpligt sätt, exempelvis genom ett Kungl. Maj:ts cirkulär, bringas
till statsmyndigheternas kännedom.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets förvaltningsdirektion, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statens sakrevision och kommerskollegiet
(Del II, s. 340—350).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Statsutskottets utlåtande nr B år 1958

Utskottet. Med sitt uttalande under förevarande punkt ha revisorerna velat
fästa uppmärksamheten på betydelsen av ett rätt handhavande av vitesinstrumentet.
Revisorerna ha därvid bl. a. framhållit, att vitet kan vara ett
verksamt medel i strävandena att nå fördelaktiga upphandlingsresultat och
att det därför är av vikt att vitesbestämmelser brukas med omtanke i den
statliga upphandlingen, eftersom genom missbruk vitet förlorar sin egenskap
av påtryckningsmedel. 1 anslutning härtill ha revisorerna ansett det
höra övervägas, om icke ersättningsbestämmelser av den typ som återfinnes
i de nyligen fastställda allmänna bestämmelserna för leveranser till försvarets
myndigheter kunna ges en vidare tillämpning i den statliga upphandlingsverksamheten.
Vitet skulle därmed reserveras för fall där det tjänar ett
verkligt ändamål.

Vederbörande remissinstanser ha i stort sett biträtt vad revisorerna sålunda
uttalat, samtidigt som de anslutit sig till förslaget, att de av revisorerna
gjorda iakttagelserna och framförda synpunkterna på lämpligt sätt
böra bringas till statsmyndigheternas kännedom. Utskottet är för sin del
av samma uppfattning. I enlighet härmed hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i det av revisorerna angivna
syftet.

29 :o) Av vissa myndigheter utgivna årsberättelser m. m. Under finansdepartementet,
§ 30, ha revisorerna uttalat sig för en fullständig inventering
av statsmyndigheternas utgivande av årsberättelser och liknande (Del I,
s. 312—315).

Efter en redogörelse för av statliga myndigheter och institutioner utgivna
årsberättelser in. in. ha revisorerna uttalat följande.

Revisorerna ha, såsom av den föregående redogörelsen framgår, funnit
det vara av intresse att inhämta kunskap om vissa förhållanden, vilka ha
avseende å årsberättelser och liknande publikationer som utgivas av statliga
myndigheter och institutioner. Av skilda skäl — bl. a. på grund av att
det icke finnes några helt tillförlitliga uppgifter om vilka myndigheter som
utgiva dylika skrifter och att det i vissa fall är svårt att renodla vad som
bär karaktär av årsskrift — har det icke varit möjligt att få fram fullständiga
uppgifter i ämnet. Den tabellariska redogörelse som tidigare lämnats
torde dock giva eu bild av omfattningen av de utgifter in. in. som statsverket
åsamkas i förevarande fall, och det torde på grundval av detta material
vara berättigat att draga vissa slutsatser.

Ifrågavarande publikationsverksamhet har en icke obetydlig omfattning;
enbart de här redovisade kostnaderna för tryck och papper belöpa sig f. n.
till över 200 000 kronor per budgetår, medan de inkomster som inflyta till
följd av försäljningar äro relativt obetydliga. Revisorerna anse sig till att
börja med böra ifrågasätta, huruvida det verkligen kan vara motiverat att
i den utsträckning som nu sker utgiva årsberättelser in. in. Utan eftersättande
av några väsentliga intressen torde dessa i många fall helt kunna slopas.
Där så icke är möjligt synas dock de ifrågavarande publikationerna
mången gång ha ett alltför stort omfång och innehålla uppgifter, som måste

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

vara av ringa intresse att bevara för framtiden. Detta gäller t. ex. i fråga om
personliga uppgifter om anställningsförhållanden inom ett verk, vikariat
in. in. — Det övervägande antalet berättelser utgivas nu i tryck; enligt revisorernas
mening skulle dessa ofta lika väl, i den mån utgivningen över
huvud är påkallad, kunna publiceras i stencilerat skick.

Det åligger vissa myndigheter att avgiva årsberättelse till Kungi. Maj:t.
Enbart denna omständighet synes icke motivera, att särskilda berättelser
publiceras. Det torde vara tillräckligt, att vederbörande myndighet t. ex.
i samband med avgivandet av sina anslagsäskanden lämnar en redogörelse
för verksamheten under det gångna budgetåret. Härigenom vinnes — förutom
kostnadsbesparingar — den fördelen, att en sammanfattning över
verksamheten blir tillgänglig, medan uppgifterna fortfarande äro aktuella
och icke — som f. n. stundom är fallet — åratal senare.

Revisorerna ha sökt utröna i vad mån utgivandet av årsberättelserna
grundas på uttrycklig föreskrift eller särskilt bemyndigande. Det har dock
icke varit möjligt att vinna tillräcklig klarhet härutinnan. Erinras må att
Kungl. Maj :t i en kungörelse den 25 maj 1945 (nr 311) lämnat vissa föreskrifter
angående statsmyndighets rätt att på statsverkets bekostnad verkställa
tryckning av publikation. Det vill enligt revisorernas erfarenhet förefalla,
som om kungörelsen i fråga icke vore allmänt känd av dem den vederbör.
Densamma synes, såsom f. ö. även 1956 års riksdagsrevisorer påpekat,
vara i behov av en översyn, då däri intagna föreskrifter i vissa avseenden
ej längre äro aktuella.

Årsberättelserna äro stundom delar av Sveriges officiella statistik. Som
bekant lia särskilda sakkunniga — 1956 års statistikkommitté — tillkallats
med uppgift att pröva möjligheterna att på olika vägar uppnå kostnadsbesparingar
inom den officiella statistikproduktionen. Revisorerna förutsätta
att under utredningens arbete till bedömande upptages frågan, huruvida
det icke är möjligt att minska omfattningen av bl. a. ifrågavarande statistiktryck.

Som en sammanfattning av de gjorda iakttagelserna må framhållas, att
revisorerna fnnnit förhållandena i förevarande avseenden mindre tillfredsställande.
Det är därför önskvärt, att en fullständig inventering av de statliga
myndigheternas och institutionernas publikationsverksamhet på förevarande
område kommer till stånd. I samband därmed bör även behovet av
övriga i nämnda kungörelse omförmälda publikationer närmare granskas.
På grundval av en dylik utredning torde en ny kungörelse angående statsmyndigheternas
rätt att verkställa tryckning av publikationer böra utfärdas
i syfte att kraftigt begränsa både antalet och omfattningen av myndigheternas
årsberättelser in. m.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och 1956 års statistikkommitté
(Del II, s. 350 och 351).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Av det remissutlåtande som avgivits av 1956 års statistikkommitté
framgår bl. a., att kommittén har för avsikt att till principiell behandling
upptaga frågan om omfattningen och utformningen av det statistiska
trycket. Revisorernas önskemål i förevarande avseende torde därmed bliva
tillgodosett. Då utskottet vidare förutsätter, att med utgångspunkt i det

Statsutskottets utlåtande nr Ii 34 år 1958

resultat vartill statistikkommitténs ifrågavarande översyn kan leda en allmän
prövning sker av behovet av de inom statsförvaltningen nu förekommande
årsberättelserna o. likn., har utskottet ansett sig kunna begränsa sig
till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

30:o) Statsverkets annonsering. Under finansdepartementet, § 31, ha revisorerna
berört vissa förslag till förbilligande av den statliga annonseringen
(Del I, s. 316—326).

Efter en redogörelse för omfattningen av den statliga annonseringen in. in.
ha revisorerna uttalat följande.

Frågan om åtgärder i syfte att nedbringa kostnaderna för statsverkets annonsering
har i skilda sammanhang uppmärksammats. Såsom av den föregående
redogörelsen framgår ansågo sålunda 1944 års riksdagsrevisorer,
att möjligheter borde skapas för statsverket att erhålla rabatt vid all annonsering.
Vidare verkställde statens informationsstyrelse under åren 1945 och
1946 på Kungl. Maj :ts uppdrag en utredning, den s. k. annonsutredningen,
med ändamål att söka nedbringa statsverkets annonskostnader. Varken revisorernas
nyssnämnda framställning eller annonsutredningens förslag ha
emellertid föranlett något resultat i angivet syfte.

Kostnaderna för statsverkets annonsering uppgå årligen till betydande belopp.
Av den undersökning revisorerna nu verkställt framgår, att enbart
inom försvaret dessa kostnader för tiden mars—september 1957 utgjorde i
runt tal 347 000 kronor, medan desamma för det av revisorerna undersökta
området av den civila statsförvaltningen för år 1956 voro inalles ca 2,2 miljoner
kronor. Det torde icke vara omotiverat antaga, att årskostnaden för
statsförvaltningen i dess helhet belöper sig till över fyra miljoner kronor.
Med hänsyn till storleken av dessa utgifter och det förhållandet att tidigare
förslag om förbilligande av den statliga annonseringen icke medfört några
egentliga resultat, ha årets revisorer funnit det påkallat att ånyo till behandling
upptaga denna fråga. Revisorerna ha därvid särskilt uppmärksammat
två omständigheter som i sammanhanget äro av intresse, nämligen
dels det sätt varpå annonseringen hör vara anordnad, dels spörsmålet om
utverkande av rabatter.

Innan revisorerna närmare ingå härpå, må erinras om att det flera gånger
ifrågasatts, huruvida icke de statliga myndigheterna skulle ha att lita till
enbart den offentliga arbetsförmedlingen vid rekrytering av personal. Revisorerna
anse sig för sin del icke böra framföra förslag härom, då ett sådant
system skulle innebära att statsverket i många fall komme i ett sämre
läge än de privata arbetsgivarna i förevarande avseende. Detta ståndpunktstagande
utesluter emellertid icke uppfattningen, att myndigheterna i större
utsträckning än vad som f. n. sker borde kunna anlita arbetsförmedlingen,
varigenom rekryteringskostnaderna skulle kunna nedbringas icke oväsentligi.
Men även om detta önskemål tillgodoses, kommer det alltjämt att föreligga
ett icke obetydligt antal fall av nu avsett slag, då det för vederbörande
myndighet är nödvändigt att annonsera. Det framstår därför som synnerligen
angeläget, att annonseringen sker på ett ändamålsenligt men likväl
kostnadsbcsparande sätl. Enligt de iakttagelser som kunnat göras lämnar
emellertid annonseringens planering och utförande åtskilligt övrigt att
önska. Revisorerna ha sålunda vid åtskilliga tillfällen förmärkt, hurusom

Statsutskottets utlåtande nr B 3''r år 1958

myndigheter sökt exempelvis ingenjörspersonal genom två eller flera annonser,
införda i samma tidning under samma vecka eller rent av samma
dag men det oaktat innehållande praktiskt taget likalydande text, frånsett
att fråga varit om befattningar i skilda lönegrader. I dessa fall skulle det
ha varit möjligt att på ett mer slagkraftigt men likväl billigare sätt i en
enda annons ledigförklara samtliga ifrågavarande tjänster. Motsvarande
iakttagelser ha gjorts beträffande annonser om upphandling. -— Ytterligare
må framhållas att det för myndigheter med mera regelbunden annonsering
torde vara ändamålsenligt att koncentrera denna till viss veckodag, varigenom
goda möjligheter till rationaliseringar i skilda hänseenden yppas.
Lämpligt är även att bestyret med annonseringen inom en myndighet anförtros
allenast en tjänsteman eller viss avdelning av myndigheten för att
därigenom erforderlig samordning av annonseringen skall kunna ske. En
annan synpunkt som särskilt bör beaktas är, att annonseringen icke bör
ske i andra tidningar än dem som med hänsyn till läsekrets och spridningsområde
äro mest lämpliga i det aktuella fallet. Annonserna böra självfallet
utformas på ett upplysande och lättfattligt sätt.

Till frågan om hur annonseringen bör anordnas hör även spörsmålet om
anlitande av annonsbyrå för förmedling av annonser. Såsom av den föregående
redogörelsen framgår synes det vara endast mera sällan som statliga
myndigheter regelbundet utnyttja annonsbyråer för dylik förmedling.
Vattenfallsstyrelsen, som torde vara den myndighet som i största utsträckning
annonserar efter personal, har dock slutit avtal med annonsbyrå härom.
Det må erinras, att frågan om inrättandet av en statlig annonsbyrå
övervägdes av den förut omnämnda annonsutredningen. En sådan byrå
skulle ha haft till uppgift att dels övervaka och leda den statliga annonseringen
och tillvarataga statsverkets intressen i fråga om prissättningen av
annonsutrymmen in. in., dels ock förmedla själva annonserna till tidningarna,
kontrollera deras införande och betala annonsräkningar in. in. Annonsutredningen
ansåg sig emellertid på anförda skäl, främst ekonomiska,
icke kunna förorda tillkomsten av en statlig sådan byrå. Utredningen föreslog
i stället, att åt något redan befintligt organ skulle uppdragas att följa
utvecklingen på annonsmarknaden och därvid tillvarataga de statliga myndigheternas
intressen i deras egenskap av annonsörcr. Verksamheten skulle
således vara rådgivande. Förslaget har som tidigare nämnts icke föranlett
någon åtgärd.

Jämväl revisorerna anse, med hänsyn till den omfattning den statliga
annonseringen numera har, behov föreligga av ett organ med vissa samordnande
och konsultativa uppgifter på förevarande område. Någon självständig
annonsbyrå i egentlig mening torde på bl. a. de skäl annonsutredningen
anfört dock icke böra startas. Organet torde i stället böra anknytas till någon
redan befintlig myndighet. Vilka uppgifter i detalj som böra ankomma
på detsamma torde i nuvarande läge icke med bestämdhet kunna sägas.
Förevarande spörsmål sammanhänger nämligen intimt med den andra huvudfråga
som av revisorerna här aktualiserats, nämligen hur statsverket
skall kunna komma i åtnjutande av rabatter vid annonseringen. Såsom
ovan redovisats erhålla de statliga myndigheterna f. n. nära nog undantagslöst
icke annan rabatt än kassarabatt.

De s. k. auktoriserade annonsbyråerna komma som bekant i åtnjutande
av betydande provisioner. Näringsfrihetsrådet förhandlar sedan åtskillig tid
tillbaka med vissa tidningsföretag och annonsbyråer i frågan om vissa
konkurrensbegränsningar på förevarande område. Revisorerna ha givetvis
icke anledning att närmare ingå på de vid nämnda förhandlingar aktualiserade
spörsmålen. Med hänsyn till bl. a. omfattningen av den statliga an -

Statsutskottets utlåtande nr Ii 34 år 19ö8

nonseringen framstår det emellertid enligt revisorernas uppfattning soin
starkt motiverat, att statsverket kommer i åtnjutande av skäliga rabatter.
Därest statsverket i dag kunde tillgodogöra sig sådana rabatter, förslagsvis
beräknade till 15 procent, torde storleken av den ytterligare besparing i
statsutgifterna som därigenom bleve möjlig kunna uppskattas till omkring
500 OOÖ kronor årligen, vilket ger en bild av problemets ekonomiska räckvidd.
Så snart frågan härom fått en ur statsverkets synpunkt tillfredsställande
lösning, torde det här jämväl aktualiserade spörsmålet om ett konsulterande
organs uppgifter och organisatoriska placering böra närmare
övervägas.

Revisorerna anse således, att sådana åtgärder snarast böra vidtagas, att
de här framförda synpunkterna på den statliga annonseringen bli tillgodosedda.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, arbetsmarknadsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,
statskontoret, statens sakrevision och svenska annonsörers förening (Del II,
s. 351—358).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Frågan om statsverkets annonsering är, såsom av den lämnade
redogörelsen framgår, av betydande ekonomisk räckvidd. Icke minst med
hänsyn härtill synes det utskottet i likhet med revisorerna angeläget, att
densamma så snart ske kan bringas till en tillfredsställande lösning. Förutsättningarna
härför torde väsentligen ha ökat, sedan de förhandlingar som
förts inför näringsfrihetsrådet i ärende angående annonsförmedlingssystemet
numera slutförts och lett till vissa resultat.

Enligt utskottets mening bör åt lämplig myndighet, exempelvis statens
sakrevision, givas i uppdrag att med utgångspunkt i nämnda resultat och
under beaktande av vad såväl revisorerna som remissinstanserna anfört utarbeta
och till Kungl. Maj :t inkomma med detaljerat förslag till frågans
lösning. Därvid torde bl. a. böra prövas, i vad mån skäliga rabatter kunna
tillförsäkras statsverket genom anslutning till den s. k. expeditionscentral
som avses skola inrättas i syfte att betjäna annonsörer som tillhandahålla
fullt tryckfärdigt annonsmaterial.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.

31 :o) Förvaltningen m. m. av vissa kyrkliga fastigheter. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 32, ha revisorerna berört vissa med den ecklesiastika
fastighetsförvaltningen sammanhängande frågor (Del I, s. 327—339).

Efter en redogörelse för i ämnet gällande bestämmelser in. in. ha revisorerna
uttalat följande.

5 Hihang till riksdagens protokoll 1033. 6 samt. Nr Ii 34

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen förekomma inom den ecklesiastika
förvaltningen två olika slag av fastigheter, nämligen dels de ecklesiastika
arrendegårdarna och dels de ecklesiastika boställena. Normerande
föreskrifter rörande förvaltningen av dessa fastigheter återfinnas beträffande
de förstnämnda i ecklesiastika arrendestadgan och beträffande de sistnämnda
i ecklesiastik boställsordning. En grundläggande skillnad mellan de
två fastighetstyperna är, att arrendegårdarna helt lyda under stiftsnämnds
förvaltning, medan boställena omhänderhavas av vederbörande pastorat under
uppsikt av boställsnämnd och stiftsnämnd. Stiftsnämndernas befogenheter
i avseende å förvaltningen av arrendegårdarna äro på grund härav vida
större än i fråga om boställena. I arrendestadgan ha intagits detaljerade föreskrifter
rörande arrendesättningen av arrendegårdarna, medan beträffande
boställena de allmänna lagbestämmelserna angående jordägares och nvttjanderättshavares
rättigheter och skyldigheter äro tillämpliga, i den mån ej
annat föreskrives i boställsordningen.

År 1947 framlades i en promemoria resultatet av en inom statens sakrevision
av särskilda utredningsmän verkställd granskning av det praktiska
utförandet av stiftsnämndernas verksamhet i avseende å den ecklesiastika
boställsjorden och därmed sammanhängande spörsmål. I det föregående har
redogjorts för vissa av de iakttagelser som gjorts vid den ifrågavarande
granskningen. Utredningsmännen hade bl. a. funnit att i fråga om byggnadsverksamheten
en alltför hög standard ibland tillämpats och att tendenser
stundom förmärkts att tillgripa ekonomiskt kostsamma nybyggnader i
stället för ombyggnader eller mera genomgripande reparationer. Alltför
stora ekonomibyggnader hade vidare uppförts trots starkt ökade byggnadskostnader
och oaktat den moderna tekniken enligt utredningsmännens uppfattning
bort möjliggöra en begränsning av byggnadernas storlek. Då arrendesättningen
i allmänhet visat sig mycket ojämn och ej sällan alltför
låg, hade utredningsmännen ansett att åtgärder borde vidtagas för en mera
enhetlig och objektivt fastställd arrendenivå.

Revisorerna ha i syfte att undersöka det ekonomiska utfallet av de ecklesiastika
arrendegårdarna från stiftsnämnderna införskaffat vissa uppgifter
i ämnet. Därav framgår att antalet sådana gårdar per den 1 oktober 1957
utgjorde 148 med en sammanlagd jordbruksareal av i runt tal 4 800 hektar.
Jordbrukstaxeringsvärdet belöpte sig till totalt ca 13 120 000 kronor, och
arrendeinkomsterna utgjorde för år 1956 ca 440 000 kronor. Ränteavkastningen
på jordbrukstaxeringsvärdena uppgick således sagda år till knappt
3 procent. Av i det föregående återgivna tabeller framgår vidare, att i vissa
av de ecklesiastika arrendegårdarna under de senaste årtiondena betydande
kapitalinvesteringar ägt rum. Ej sällan ha dessa varit av sådan storlek, att
de utgående arrendena icke motsvarat skälig ränta ens på det nyinvesterade
kapitalet; än mindre ha arrendebeloppen givit utrymme för täckning av
avskrivningskostnader o. d.

Det för statsverkets del ekonomiskt otillfredsställande resultatet av jordbruksdriften
vid arrendegårdarna måste delvis ses mot bakgrunden av att
byggn adsbeståndet vid desamma i allmänhet var i mycket dåligt skick, när
stiftsnämnderna övertogo förvaltningen. Orsaken härtill torde främst ha
varit att byggnadsskyldigheten tidigare ålegat arrendatorerna. Vid bedömandet
av det ekonomiska utfallet får icke heller bortses från att i ovannämnda
inkomstbelopp icke inräknats de avsevärda inkomster som inflvta
till kyrkofonden genom försäljning av arrendegårdarnas skogsprodukter.
Revisorerna ha emellertid, även med beaktande av sistnämnda omständig -

Statsutskottets utlåtande nr B 3 b år 1958

heter, kommit till den uppfattningen, att förvaltningen av de ecklesiastika
arrendegårdarna icke i allo skett på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt.
Såsom ovan nämnts ha sålunda i flera fall betydande kapitalinvesteringar
verkställts, vilka icke stått i rimlig proportion till de utgående arrendebeloppen.
Revisorernas uppfattning härvidlag överensstämmer med de iakttagelser
som gjorts vid den förenämnda, av statens sakrevision genom särskilda
utredningsmän verkställda undersökningen. Enligt revisorernas mening
bör därför i fortsättningen större återhållsamhet iakttagas i fråga om
byggnadsverksamheten vid arrendegårdarna. Vidare bör ökad uppmärksamhet
ägnas åt möjligheterna att sammanlägga mindre brukningsdelar till
större enheter liksom att, där så ur olika synpunkter kan anses rimligt, nedlägga
jordbruksdriften vid icke bärkraftiga jordbruk. I vissa fall torde också
en omprövning av nu utgående arrenden vara motiverad. Vad här sagts om
de ecklesiastika arrendegårdarna torde i väsentliga delar gälla också ecklesiastika
boställen. För statsverkets del är det, med hänsyn till de tillskott
pastoraten vid fall av behov erhålla av kyrkofonden och till de överskottsmedel
som pastoraten enligt vissa regler skola inleverera dit, indirekt av
betydelse att avkastningen av nämnda boställen hålles på en tillfredsställande
nivå. Revisorerna anse det därför önskvärt att också beträffande de
ecklesiastika boställena föreliggande möjligheter till ytterligare ekonomisering
av jordbruksdriften tillvaratagas.

Såsom tidigare nämnts äger pastorat — om för gäldande av pastoratets
präst- och kyrkomusikerlönekostnader under visst år utgår högre belopp
än som täckes dels av avkastningen av pastoratets präst- och kyrkomusikerlönetillgångar
och annan därtill särskilt anslagen inkomst, dels ock därutöver
av ett belopp, motsvarande viss utdebitering för skattekrona — för
vad ytterligare erfordras erhålla tillskott ur kyrkofonden. Vid bestämmandet
av sådant tillskott tages dock icke hänsyn till den faktiska avkastningen
av vederbörande lokala avlöningstillgångar; behovsprövningen sker i stället
med utgångspunkt från ett på visst sätt normaluppskattat inkomstbelopp.
I den tidigare lämnade redogörelsen har påvisats, hurusom de sistnämnda
beloppen väsentligt understiga de faktiska inkomsterna; skillnadsbeloppet
utgjorde för år 1952 ca 8 miljoner kronor och för år 1956 ca 6 miljoner
kronor. Nämnda omständighet har haft till följd — vilket också framhållits
av 1953 års statsrevisorer — att många pastorat kunnat uppbära större tillskott
ur kyrkofonden än vad som i och för sig skulle ha varit motiverat
med hänsyn till dessa pastorats betydande egna inkomster. För kyrkofondens
vidkommande har förhållandet inneburit en motsvarande utgiftsstegring,
vilket i sin tur lett till att den allmänna kyrkoavgiften måst uttagas
med högre belopp än som eljest skulle ha varit erforderligt.

Med hänsyn till de nämnda, ur det allmännas synpunkt icke önskvärda
konsekvenserna av nuvarande normaluppskattningssystem finna revisorerna
det ofrånkomligt, att en översyn av hithörande lagbestämmelser snarast
kommer till stånd, syftande till en sådan ändring av gällande regler att
obehövliga tillskott ur kyrkofonden i fortsättningen förhindras.

Utlåtanden ha avgivits av kammarkollegiet, statskontoret, statens sakrevision
och samtliga stiftsnämnder (Del II, s. 359—389).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

Utskottet. På grundval av vissa undersökningar ha revisorerna ansett sig
kunna konstatera, att förvaltningen av de ecklesiastika arrendegårdarna
icke i allo skett på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt. Sålunda hade i flera
fall betydande kapitalinvesteringar verkställts, vilka icke stått i rimlig
proportion till de utgående arrendebeloppen. Enligt revisorernas mening
borde därför i fortsättningen större återhållsamhet iakttagas i fråga om byggnadsverksamheten
vid arrendegårdarna. Vidare borde ökad uppmärksamhet
ägnas åt möjligheterna att sammanlägga mindre brukningsdelar till större
enheter liksom att, där så ur olika synpunkter kunde anses rimligt, nedlägga
jordbruksdriften vid icke bärkraftiga jordbruk. I vissa fall syntes också
en omprövning av nu utgående arrenden vara motiverad. Det här sagda
finge enligt revisorerna anses i väsentliga delar gälla även ecklesiastika boställen.

Av remissmyndigheterna ha särskilt statskontoret och statens sakrevision
understrukit de av revisorerna anförda synpunkterna. Även kammarkollegiet
och stiftsnämnderna ha i olika hänseenden funnit revisorernas påpekanden
vara värda beaktande, samtidigt som förklaringar lämnats om anledningen
till vidtagna investeringar in. in. samt svårigheterna att uppnå mera
betydande besparingar eller inkomstökningar belysts.

För att en rättvisande bedömning av förevarande spörsmål skall bli möjlig
bör enligt utskottets mening beaktas, vilket f. ö. revisorerna själva framhållit,
att byggnadsbeståndet vid de ifrågavarande arrendegårdarna i allmänhet
var i mycket dåligt skick, när stiftsnämnderna övertogo förvaltningen. Detta
har mången gång nödvändiggjort investeringar, vilka mot bakgrunden av
den löpande arrendeperiodens ekonomiska förhållanden knnna te sig väl
höga. I den mån byggnadsbeståndet blir sanerat torde emellertid vara att förvänta,
att kostnaderna för berörda ändamål komma att sjunka till en med
hänsyn till avkastningen mera rimlig nivå. Investeringskostnadernas storlek
får således i väsentliga delar ses som ett resultat av de strävanden statsmakterna
velat främja genom tillkomsten av den s. k. sociala arrendelagstiftningen
och andra liknande bestämmelser. Utskottet finner också för sin
del angeläget, att byggnadsverksamheten på förevarande område alltfort
handhaves på sådant sätt, att en tillfredsställande standard för arrendatorerna
kan upprätthållas.

Vad nu sagts får självfallet icke hindra, att förefintliga besparingsmöjligheter
omsorgsfullt tillvaratagas, vare sig fråga är om ecklesiastika arrendegårdar
eller löneboställen. Utskottet önskar icke minst understryka vikten
av att byggnadsforskningens rön fortlöpande följas och utnyttjas. De av revisorerna
berörda möjligheterna att genom rationalisering av själva jordbruksdriften
nedbringa kostnaderna synas även böra uppmärksammas. I några
remissutlåtanden har framhållits, att det understundom kan vara mera fördelaktigt
att sälja viss fastighet än att företaga en omfattande upprustning
av byggnaderna. Jämväl en sådan utväg bör i förekommande fall självfallet
prövas. Lika naturligt anser utskottet det vara, att beslut i hithörande frågor
icke fattas utan att vederbörlig hänsyn tages till arrendeavkastningens

Statsutskottets utlåtande nr Ii 3b år 1958

storlek. I sammanhanget må slutligen erinras om statskontorets förslag, att
stiftsnämnderna borde åläggas uppgöra en ekonomisk plan för sin egendomsförvaltning
samt att i enahanda syfte viss ändring i ecklesiastika medelsförvaltningsreglementet
borde ske. Enligt utskottets mening är detta förslag förtjänt
att närmare övervägas.

Utöver nu behandlade spörsmål ha revisorerna i förevarande avsnitt av
sin berättelse ingått på frågan om nuvarande normaluppskattningssystem
vid bestämmandet av avkastningen av pastoratens egna avlöningstillgångar.
Med hänsyn till de icke önskvärda konsekvenser detta system visat sig leda
till ha revisorerna funnit det ofrånkomligt, att en översyn av hithörande lagbestämmelser
snarast kommer till stånd. Förslaget har biträtts av i stort
sett samtliga remissmyndigheter. Även utskottet anser på de av revisorerna
anförda skälen en dylik översyn vara påkallad.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.

32:o) Vissa skolbyggnadsfrågor i Norrbottens län. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 33, ha revisorerna berört frågan om lokaliseringen m. m. av viss
centralskola i Norrbottens län (Del I, s. 340 352).

Efter en redogörelse för skolorganisationen inom Nederkalix skoldistrikt
in. m. ha revisorerna uttalat följande.

Sedan riksdagen år 1950 fattat principbeslut om införande av den nioåriga
enhetsskolan, har inom vissa skoldistrikt den nya skolorganisationen försöksvis
prövats sedan några år tillbaka. Vederbörande skolmyndigheter ha
därvid i olika avseenden ställts inför mycket svårlösta problem. Planeringen
av skolväsendet måste nämligen självfallet ske med utgångspunkt från
förhållanden som ligga långt framåt i tiden, varvid olika faktorer ofta göra
ett säkert framtidsbedömande vanskligt.

De till skolhusbyggandet utgående statsbidragen regleras numera genom
kungörelsen 1957:318, vilken förutsätter intimt samarbete mellan å ena
sidan vederbörande kommun och å andra sidan vissa statliga myndigheter,
nämligen vederbörande folkskolinspektörer och länsstyrelser samt skolöverstyrelsen.
Revisorerna, som självfallet ha att bedöma hithörande frågor
enbart ur synpunkten av de statliga myndigheternas medverkan, finna det
vara av största vikt att garantier skapas för att skolplaneringen sker på
sådant sätt, att de utgående statsbidragen komma till rationell användning.

Mot bakgrunden av nu angivna omständigheter ha revisorerna ägnat ett
närmare studium åt genomförandet av den nya skolorganisationen inom
Nederkalix skoldistrikt, vilket under året besökts av revisorerna. 1 det föregående
har lämnats en redogörelse för vissa av de inom sagda distrikt föreliggande
problemen, vilka ha samband med såväl enhetsskoleområdenas
omfattning som lokaliseringen och dimensioneringen av centralskolorna.
En av de främsta orsakerna" till de inom kommunen rådande meningsskiljaktigheterna
i hithörande frågor torde kunna hänföras till skilda uppfattningar
om den blivande befolkningsutvecklingen inom de olika skolornas
upptagningsområden. Framför allt har därvid på senare tid frågan om en
eventuell förflyttning av centralskolan i Sangis till Karlsborg blivit aktuell.

Statsutskottets utlåtande nr B 3''/ år 1958

I första hand ha representanter för Karlsborgs bruk varit förespråkare för
en sådan förflyttning. Företagsledningen har sålunda bl. a. framhållit, att
den starkt expanderande industrien i Karlsborg inom en femårsperiod
konnne att medföra en fördubbling av samhällets nuvarande invånarantal.
Då den i Karlsborg belägna skolan — uppförd år 1913 — redan nu vore
för liten, bar det ansetts angeläget att åtgärder vidtoges för att inför den
väntade inflyttningen till samhället möta behovet av ytterligare skollokaler.
Genom byggande av en centralskola i Karlsborg skulle enligt industrirepresentanternas
mening nämnda problem få en tillfredsställande lösning.
Häremot har emellertid invänts att bruksledningens prognoser rörande befolkningstillväxten
i Karlsborg varit överdrivna. Folkskolinspektören i distriktet
har i denna fråga bl. a. framhållit, att nybyggnadsbehovet vid en
förflyttning av centralskolan till Karlsborg skulle bli väsentligt större än om
den kvarlåge i Sangis samt att flera klassrum och lärarbostäder i Sangis
skulle stå tomma, om eu sådan flyttning genomfördes. Fn fullt utbyggd
skolanläggning i Karlsborg skulle enligt folkskolinspektörens beräkningar
draga en kostnad av omkring 3 miljoner kronor, medan motsvarande kostnader
i Sangis skulle stanna vid ca 2 miljoner kronor.

Revisorerna äro medvetna om att någon bestämd ställning knappast kan
tagas till spörsmålet, i vilken utsträckning den fortgående industrialiseringen
av vårt samhälle kommer att innebära ytterligare avtappning av
glesbygdernas befolkning till förmån för tätorterna. Många tecken tyda dock
på att de folkomflyttningar om vilka bär är fråga ännu icke på långt när
avstannat. Skäl föreligga därför att vid uppgörande av befolkningsprognoser
av nu avsett slag iakttaga försiktighet. I en inom skolöverstyrelsen upprättad
promemoria i ämnet har också understrukits angelägenheten av att
dylika prognoser utarbetas med största omsorg, då i annat fal! felaktiga
bedömningar kunna leda till betydande felinvesteringar. Som ett konkret
exempel härpå vilja revisorerna hänvisa till den i det föregående omnämnda
skolanläggningen i byn Vitvattnet, vilken färdigställdes år 1953 men redan
kort tid därefter på grund av ändrade förhållanden behövde utnyttjas endast
i begränsad omfattning och inom några år kan väntas bli praktiskt taget
utan elever, därest icke beslut fattas om indragning av en 8 km från
Vitvattnet liggande skola, vars elever därefter skulle komma alt hänvisas
(ill sistnämnda ort. I den ifrågavarande skolanläggningen ingår också en
skolhemsbyggnad, till vilken utgick statsbidrag med i runt tal 170 000 kronor.
Skälet till att denna byggnad uppfördes var, att planerad skjutsning
av skolbarn till Vitvattnets skola från kringliggande byar till en början icke
kunde ske på grund av alt trafikabla vägar saknades. Behov ansågs därför
föreligga att inackordera dessa barn i Vitvattnet. Trots att bl. a. från folkskolinspektörens
sida invändningar restes mot skolhemmets uppförande på
nämnda ort, erhölls likväl statsbidrag till byggnaden. När efter en tid landsvägsnätet
utbyggts och skolskjutsar insatts, minskades successivt behovet
av skolhemmet. Detsamma blev vid utgången av läsåret 1956/57 obehövligt,
och verksamheten indrogs därför helt från och med nämnda tidpunkt.

Revisorerna ha icke med ledning av förefintligt utredningsmaterial kunnat
bedöma bärkraften av de olika skäl som anförts för respektive mot eu
överflyttning av centralskolan i Sangis till Karlsborg. Med hänsyn till såväl
nyss angivna omständigheter som storleken av för ändamålet utgående
statsbidrag ha revisorerna emellertid kommit till den uppfattningen, att
innan ytterligare utbyggnad av centralskolan i Sangis sker, frågan om denna
skolas förläggning tages under omprövning av skolöverstyrelsen. Härvid
synes det vara av största vikt, att en av särskild expertis utförd objektiv
befolkningsprognos för de berörda kommunerna upprättas. Oberoende

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år UJ58

av hur en sådan prognos utfaller, vilja revisorerna med hänsyn till de tämligen
osäkra faktorer som man under alla förhållanden måste rora sig med
ifrågasätta, huruvida icke skäl föreligga för en förnyad provning av den
rent bvggnadstekniska utformningen av centralskolan. Revisorerna ta i
detta sammanhang erinra om att på senare år i olika delar av landet med
framgång prövats en ny typ av skolbyggnader, de s. k. skolpaviljongerna,
vilka kunnat uppföras till avsevärt lägre kostnader än det pris de peimanenta
byggnaderna som regel betinga, utan att man darfor behövt eftersätta
rimliga krav på kvaliteten. Den nya skoltypen har rönt stort intresse
bland expertisen nå området. Bl. a. har framhållits att det slag av byggnadei
det här gäller i en del fall fått ett så gediget utförande, att det vant svart
att avgöra om byggnaderna i fråga äro att beteckna som permanenta ellei

1 Revisorerna finna det således angeläget, att beslutet om forberorda centralskolas
lokalisering omprövas och att därvid till övervägande upptages
jämväl spörsmålet angående möjligheterna att uppföra ifrågavarande byggnader
i form av skolpaviljonger. Enligt revisorernas mening skulle med ett
sådant byggnadssätt väsentliga reduceringar av byggnadskostnaderna kunna
åvägabringas, vilket i sin tur skulle medföra minskat behov av statsbidrag

för skolans uppförande. „ , . , .... „ ...

Då problem av samma art som de här behandlade torde föreligga jan -väl i andra skoldistrikt, vilja revisorerna, med hänsyn till de ekonomiska
följdverkningar som felinvesteringar på förevarande område fa tor bade
statsverket och kommunerna, helt allmänt understryka den väsentliga betydelse
som en omsorgsfull planerings- och prognosverksamhet har tor ett
rationellt skolbyggande.

Utlåtanden ha avgivits av skolöverstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens
län (Del II, s. 390—395).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Revisorernas uppfattning, att frågan om den lämpligaste förläggningen
av den ännu icke helt utbyggda centralskolan i Sangis inom Nederkalix
skoldistrikt bör omprövas och att därvid till övervägande upptages
jämväl spörsmålet om skolans rent byggnadstekniska utformning, hai biträtts
av samtliga de i ärendet hörda myndigheterna. Enligt vad utskottet
vidare inhämtat har den utredning som avses skola ligga till grund for en
dylik omprövning nu påbörjats. Vid sådant förhållande har utskottet ansett
sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet törevarit för liksdagen

omförmäla.

33: o) Vissa lokalutrymmen vid gymnastiska centralinstitutet. Under ecklcsiastikdöpartementet,
§ 34, ha revisorerna berört viss lokalfråga (Del I, s. 353
och 354).

Efter eu redogörelse för gymnastiska centralinstitutets lokalförhållanden
ha revisorerna uttalat följande.

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

På grund av den rådande bristen på gymnastiklärare har det sedan länge
tramstått som angeläget att genomföra en ökning av examinationskapaciteten
vid gymnastiska centralinstitutet. Förslag i sådant avseende har bl. a.
framlagts av en år 1945 tillsatt sakkunnig kommitté. Vid behandlingen av
denna fråga har bl. a. framkommit, att en ökning av elevantalet förutsätter
en väsentlig utbyggnad av institutets lokaler. Samtidigt har konstaterats
att även med nuvarande elevantal behov föreligger av större lokalutrymmen.
I första hand anses därvid kraven på ökade utrymmen för lunchrum
och elevmäss böra tillgodoses. För sistnämnda ändamål disponerar institutet
f. n. totalt endast 171 m2. Det torde icke råda någon tvekan om att sagda
utrymmen äro för små i förhållande till elevantalet, som f. n. omfattar 139
elever.

I institutets kanslibyggnad finnes sedan år 1944 inrymt ett idrottsmuseum,
som sorterar under centralföreningen för idrottens främjande. Museet
disponerar f. n. kostnadsfritt lokaler på sammanlagt 481 m2. Det ursprungliga
skälet till att museet förlagts till gymnastiska centralinstitutet
torde ha varit, att det ur pedagogisk synpunkt ansetts vara av visst
värde för institutet att ha nära tillgång till museets samlingar. Revisorerna
ha emellertid vid besök på institutet inhämtat att besöksfrekvensen vid
museet är förhållandevis ringa. Sålunda uppgick antalet besökande —
skolklasser och andra grupper inräknade — under första halvåret 1957 till
allenast 192 personer eller i runt tal 1 person per dag. Med hänsyn till
såväl sistnämnda förhållande som till institutets trängande behov av ökade
lokalutrymmen finna revisorerna det angeläget, att åtgärder snarast vidtagas
för ett frigörande av museilokalerna till förmån för institutet.

De ifrågavarande lokalerna äro inrymda i två våningsplan. Den övre våningen
är så belägen att den utan svårighet och till obetydliga kostnader
kan anslutas till den nuvarande elevmässen. Genom en sådan anslutning
skulle institutets behov av mässlokaler och samlingsrum för eleverna bliva
tillfredsställande tillgodosett. Vad beträffar den undre våningen, som tillsammans
med ett ännu icke inrett magasinsutrymme omfattar 327 m2, kan
denna likaledes till begränsade kostnader byggas om till skrivsal. Institutet
har f. n. endast en sådan sal. Enär alla teoretiska lektioner försiggå med
hel årskurs, vilken omfattar 70 elever, är nämnda lokal helt otillräcklig för
sitt ändamål.

Som tidigare nämnts föreligga förslag om en omfattande utbyggnad av
gymnastiska centralinstitutet. Det torde vara att förvänta att, förödet fall
beslut fattas om ett fullständigt realiserande av byggnadsplanerna, en relativt
lång tid kommer att förflyta innan utbyggnaden färdigställts. Vad
emellertid angår de förenämnda av idrottsmuseet disponerade lokalerna,
torde enligt revisorernas mening hinder icke föreligga att omedelbart taga
desamma i anspråk för i det föregående angivet ändamål. Då man därigenom
till obetydliga kostnader skulle på ett tillfredsställande sätt lösa ett av
institutets mera trängande lokalproblem, anse revisorerna det angeläget att
snara åtgärder vidtagas i syfte att ställa berörda lokaler till institutets förfogande.

Utlåtanden ha avgivits av byggnadsstyrelsen, direktionen över gymnastiska
centralinstitutet och Sveriges centralförening för idrottens främjande
(Del II, s. 395—397).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Statsutskottets utlåtande nr B 3-1 är 19HS

Utskottet. Av byggnadsstyrelsens remissutlåtande framgår, att den av revisorerna
upptagna frågan om viss utvidgning av gymnastiska centralinstitutets
lokaler innefattas i det utredningsuppdrag som lämnats styrelsen genom
beslut av Kungl. Maj :t den 12 december 1957. Med hänsyn härtill och då
utskottet förutsätter, att vid utredningen de av revisorerna anförda synpunkterna
komma att vederbörligen beaktas, bar utskottet ansett sig kunna
begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

34:o) Visst av statens samhälls- och rättsvetenskapliga forskningsråd utbetalat
bidrag. Under ecklesiastikdepartementet, § 35, ha revisorerna framfört
erinran mot forskningsrådets behandling av visst bidragsärende (Del I, s.
355—361).

Efter en redogörelse för statens samhälls- och rättsvetenskapliga forskningsråds
uppgift samt omständigheterna kring förevarande bidragsärende
ha revisorerna uttalat följande.

Verksamhetsområdet för det år 1947 inrättade samhällsvetenskapliga
forskningsrådet utvidgades enligt beslut av 1954 års riksdag att omfatta
jämväl rättsvetenskapen; rådet erhöll därvid benämningen statens samhällsoch
rättsvetenskapliga forskningsråd. Enligt gällande reglemente har rådet
till uppgift att medelst anslag och annorledes främja samhälls- och rättsvetenskaplig
forskning inom landet ävensom befordra samverkan mellan dylik
forskning och forskningen inom angränsande discipliner. För att fylla
sin uppgift har rådet särskilt, såvitt här är i fråga, att främja publiceringen
av vetenskapliga forskningsresultat samt författandet av läroböcker i samhällsvetenskapliga
och rättsvetenskapliga ämnen.

Revisorerna ha ansett sig böra granska rådets beslut att under åren
1955—1956 bevilja bidrag med ett sammanlagt belopp av 24 000 kronor för
utarbetande av boken »Sveriges kommunallagar». Beloppet har avsetts till
avlöning åt juridiskt utbildad assistent och kvinnligt biträde under tolv
månader. Ifrågavarande arbete, som utkommit under år 1956, omfattar
sammanlagt i runt tal 950 sidor och avser enligt företalet att i ett band
samla de viktigaste bestämmelser som reglera kommunalstyrelsen. Den upptager
kommunallagarna med därtill hörande föreskrifter ävensom de särskilda
författningar som i olika avseenden bestämma den kommunala verksamhetens
innehåll; stundom förekomma hänvisningar till rättsfall.

Revisorerna ha tagit del av samtliga de handlingar på vilka rådets beslut
grundats. Bland dessa återfinnes anmärkningsvärt nog icke någon, som lämnar
närmare uppgift om det avtal författaren slutit med vederbörande förlag
om utgivandet av denna bok. Enligt vad revisorerna inhämtat har rådet
erhållit upplysningar härutinnan först sedan beslut om bidrag meddelats
första gången. Revisorerna kunna icke finna annat än att sådana upplysningar
borde ha varit av avgörande betydelse för rådets ställningstagande i
ärendet och att detta avtal därför borde ha införskaffats på ett tidigare stadium
av rådets befattning med bidragsfrågan. Framhållas må att statens
nämnd för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer, som även den
haft att taga ställning till om bidrag skulle lämnas till förevarande arbete
och som — på goda grunder enligt revisorernas mening — avslagit framställningen
härom, infordrade avskrift av avtalet. Revisorerna ha därige -

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

nom varit i tillfälle att taga del av detsamma och anse, att utgivandet av
arbetet varit lagt på kommersiell basis på villkor, som i varje fall icke
varit för författaren oförmånliga.

Vad sedan angår själva sakfrågan — nämligen om bidrag över huvud
bort utgå till utarbetandet av denna bok — må framhållas, att det i princip
givetvis icke tillkommer revisorerna att bedöma, huruvida ett arbete vartill
forskningsrådet lämnat bidrag kan sägas ha rättsvetenskaplig karaktär.
Det oaktat finna sig revisorerna i detta fall kunna uttala, att arbetet icke
har ett sådant innehåll som motsvarar kraven på ett vetenskapligt arbete.
Ej heller utgör detta enligt revisorernas mening en lärobok i egentlig mening
utan är endast — såsom även författaren antytt i sin ursprungliga ansökan
till rådet — en motsvarighet på det förvaltningsrättsliga området till
den på privat väg utgivna lageditionen, till vilken, såvitt revisorerna ha sig
bekant, icke någon ifrågasatt att statsbidrag bör utgå. Revisorerna anse
sig därför kunna konstatera, att förevarande bidragsbeslut ej står i överensstämmelse
med det för rådet gällande reglementet.

Sammanfattningsvis må framhållas, att statens samhälls- och rättsvetenskapliga
forskningsråds handläggning av förevarande bidragsärende ur både
formella och sakliga synpunkter ger anledning till erinran. Revisorerna
utgå emellertid ifrån att bidrag i fortsättningen icke skall lämnas under
likartade förhållanden.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret samt statens samhälls- och rättsvetenskapliga
forskningsråd (Del II, s. 398—401).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
lorde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Den erinran revisorerna ur såväl formella som sakliga synpunkter
framställt mot statens samhälls- och rättsvetenskapliga forskningsråds
handläggning av förevarande bidragsärende saknar enligt utskottets
mening icke fog. Med hänsyn till vad forskningsrådet anfört rörande ändrad
praxis i visst avseende och då utskottet i likhet med revisorerna anser sig
kunna utgå från att bidrag i fortsättningen icke skall lämnas under likartade
förhållanden, har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit
för riksdagen

omförmäla.

35 :o) Beredskapslagring av spannmål. Under jordbruksdepartementet, § 36,
ha revisorerna förordat vissa åtgärder för att nedbringa statens kostnader för
spannmålslagringen (Del I, s. 362—368).

Efter en redogörelse för spannmålslagringens omfattning och kostnader
m. m. ha revisorerna uttalat följande.

Inom landet hållas vissa statliga beredskapslager av spannmål, vilka huvudsakligen
äro avsedda att utgöra en försörjningsreserv vid krigsfall eller
avspärrning från den utländska marknaden. Det har även förutsatts, att
lagren skola kunna tagas i anspråk för att utjämna variationer i skördeutfallet
mellan olika år. Lagringen ombesörjdes tidigare av det statsägda
Svenska spannmålsaktiebolaget, men sedan bolagets övriga uppgifter över -

Statsutskottets utlåtande nr B 3i år 1958

flyttats till det privata näringslivet, handhaves lagringen numera av en
enskild organisation — Svensk spannmålshandel, ekonomisk förening —
under tillsyn av statens jordbruksnämnd.

Beredskapslagren omfatta brödsäd (vete och råg) med en kvantitet av
mellan 300 000 och 150 000 ton samt oljekraftfoder med 65 000 ton eller
något därunder och majs med 15 000 ton. Kostnaderna för lagringen, vilka
bestridas av statsmedel, ha de senaste båda budgetåren uppgått till 12,2
respektive 10,8 miljoner kronor. Därav utgöra hyresersättningar och transportkostnader
de väsentligaste utgiftsposterna.

Den statliga beredskapslagringen av majs påbörjades först år 1953 i
samband med att utrikeshandeln med fodermedel överfördes till den enskilda
handelns egna organ. Beträffande denna lagervara har beredskapen
gentemot avspärrning varit ett mindre framträdande motiv; lagrens primära
uppgift torde i stället ha varit att under eu övergångstid utgöra säkerhet
mot brister i den enskilda handelns lagerhållning, varjämte vissa
prissynpunkter medverkat. Under de senaste åren synes vidare försäljningen
av majs huvudsakligen ha avsett utfodring av höns. Efter framställning
av statens jordbruksnämnd har Kungl. Maj :t i oktober innevarande
år medgivit, att lagret av majs finge temporärt nedbringas under den
nu gällande kvantiteten. Revisorerna, som ifrågasätta huruvida tillräcklig
anledning alltjämt föreligger att bibehålla ett statligt beredskapslager av
majs, vilja föreslå att ett förnyat övervägande av denna lagringsfråga kommer
till stånd med sikte på att helt avveckla majslagren.

Emedan staten endast i mycket ringa utsträckning själv har tillgång till
lokaler för lagring av spannmål, måste huvuddelen av de använda lagringsutrymmena
förhyras. I mycket stor utsträckning anlitas för detta ändamål
ekonomihusen på kreaturslösa jordbruk. Hyresersättningen utgår därvid
efter vissa standardiserade grunder, som medföra en årlig hyreskostnad av
i runda tal 8—11 kronor per ton och år. Enligt revisorernas mening leda
dessa grunder i vissa fall till sådana hyresbelopp, att en icke oväsentlig
minskning kan vara påkallad och möjlig. Med hänsyn till de betydande
årliga utgifter med vilka spannmålslagringen är förenad synes det revisorerna
även motiverat, att man vid sidan av det nu tillämpade systemet med
förhyrande av lagerutrymmen prövar möjligheterna att i större utsträckning
anlita egna, för ändamålet anordnade utrymmen. Det må framhållas
att forskningen på detta område torde ge stöd för antagandet, att spannmål
utan olägenhet kan lagras på betydligt enklare sätt än tidigare ansetts
möjligt samt att staten tillhöriga lokaler skulle kunna förläggas till sådana
platser i närheten av de allmänna kommunikationslederna, att även kostnaderna
för transporter, tillsyn och kontroll in. in. skulle kunna begränsas.
För att lämpliga typer av lagringslokaler skola kunna utarbetas och tillräckligt
underlag skall erhållas för kostnadsjämförelse med nu tillämpade
former för spannmålslagring torde det vara lämpligt att viss försöksverksamhet
igångsättes.

Utlåtanden ha avgivits av statens jordbruksnämnd, statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader och svensk spannmålshandel, ekonomisk förening
(Del II, s. 402—409).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Statsutskottets utlåtande nr B 3-i år 1958

Utskottet. Beträffande den av revisorerna berörda frågan, huruvida statlig
beredskapslagring av majs alltjämt bör förekomma, har statens jordbruksnämnd
förklarat sig ha för avsikt att till Kungl. Maj :t inkomma med
förslag om att inom en av Kungl. Maj :t fastställd ram få föranstalta om inköp
och lagring av de foderslag eller tillsatsmedel därtill som nämnden vid
varje tillfälle ur olika synpunkter anser förmånligast. Däremot ställer sig
jordbruksnämnden betydligt mera tveksam till möjligheten att tillgodose det
av revisorerna likaledes framförda önskemålet, nämligen att nedbringa statens
kostnader för spannmålslagringen. Föreningen svensk spannmålshandel
har givit uttryck åt en liknande uppfattning. Statens forskningsanstalt för
lantmannabyggnader har å sin sida i likhet med revisorerna ansett, att forskningen
på spannmålslagringens område kan ge anvisningar för enklare och
billigare sätt att lagra spannmål än man tidigare känt till. Samtidigt har
forskningsanstalten upplyst om att den företagit vissa undersökningar beträffande
kostnaderna för spannmålslagring efter moderna principer i dels
en äldre logbyggnad som omändrats för ändamålet och dels ett för ändamålet
särskilt byggt lagerhus. I båda alternativen har lagringskostnaden,
sedan spannmålen inlagts, visat sig uppgå till högst 6 kronor per ton och år,
medan jordbruksnämnden ansett sig böra räkna med en motsvarande kostnad
av omkring 10 kronor. I anslutning till revisorernas uttalande i majsfrågan
har forskningsanstalten vidare hävdat, att behovet av beredskapslagring
av fodermedel över huvud taget bör bli föremål för utredning.

Utskottet är för sin del icke berett att på grundval av de delvis mycket
motstridiga uppgifter som sålunda föreligga taga någon bestämd ställning
i de av revisorerna aktualiserade spörsmålen. Med hänsyn till de avsevärda
kostnader den ifrågavarande lagringen belöper sig till beträffande såväl lokaler
som transporter finner utskottet det dock angeläget, att en utredning
i ämnet kommer till stånd, avseende både de varor som böra lagras och det
sätt på vilket lagringen lämpligen bör ske. Syftet därmed bör självfallet
vara att i görligaste mån tillvarataga de möjligheter till förenklingar och besparingar
som må föreligga. Huruvida denna utredning bör ske genom särskilda
experter med biträde av jordbruksnämnden och forskningsanstalten
eller av de nämnda institutionerna gemensamt undandrager sig utskottets
bedömande.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna
syftet.

36:o) Vissa bidrag till jordbrukets inre rationalisering. Under jordbruksdepartementet,
§ 37, ha revisorerna uttalat sig för större restriktivitet vid
den statliga bidragsgivningen till nyodling, stenröjning och betesförbättring
(.Del I, s. 369—382).

Statsutskottets utlåtande nr Ii 3k dr 1958

Efter en redogörelse för den på förevarande område under senare år bedrivna
verksamheten ha revisorerna uttalat följande.

1947 års principbeslut om riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
åsyftade att bereda jordbruksbefolkningen möjlighet att uppnå och
bevara samma inkomstläge som andra befolkningsgrupper. En av de vägar
man därvid ville pröva innebar att staten genom de nyinrättade lantbruksnämnderna
skulle medverka till eu omfattande rationalisering inom jordbruket.
Genom s. k. yttre rationalisering, dvs. sammanslagning, förstärkning
med tillskottsjord eller omarrondering, skulle eu förvandling ske av
sådana brukningsenheter som genom sin ringa areal eller olämpliga form
icke erbjödo tillräckliga försörjningsmöjligheter eller förutsättningar för
ett rationellt utnyttjande av arbetskraften. Genom inre rationalisering skulle
den odlade marken samt byggnader och fasta anläggningar förbättras, så
att en högre avkastning skulle kunna vinnas. Det allmännas stöd skulle
lämnas, förutom genom lantbruksnämndernas planläggning och rådgivande
verksamhet, dels i form av statlig garanti för lån i allmänna kreditinrättningar,
dels i form av statsbidrag, de senare utgående med viss procentuell
andel av kostnaderna för utförda åtgärder, vanligen 25—40 procent.

Lantbruksnämnderna organiserades år 1948 och deras verksamhet kom
redan följande år i gång i full utsträckning. Under åren 1949—1956 lia till
åtgärder för inre rationalisering beviljats statsbidrag med mer än 143 miljoner
kronor. Därav ha 7,7 miljoner kronor avsett nyodlirigsåtgärder, 21,4
miljoner kronor stenröjning och 9,8 miljoner kronor betesförbättring. Under
de senaste åren synes dock verksamheten främst beträffande nyodling
och betesförbättring men även i fråga om stenröjning ha avtagit, såväl i vad
gäller antalet understödda företag som beträffande de totala bidragsbeloppen.

Revisorerna ha sökt bilda sig eu uppfattning rörande vissa grenar av den
inre rationaliseringsverksamheten och i delta syfte företagit eu stickprovsundersökning
beträffande ett antal statsbidrag till sådan rationalisering,
främst avseende de tre typer av markförbättring som nyss nämnts. Även
genom besök ha revisorerna tagit del av ett antal sådana åtgärder. Från fyra
lantbruksnämndsområden i södra och mellersta Sverige — med ett inslag
av småbruk som är i huvudsak representativt för landet i övrigt — ha uppgifter
inhämtats beträffande ca 600 olika statsbidrag, beviljade under åren
1951—1956.

Den företagna granskningen synes utvisa, att ifrågavarande stödåtgärder
i tämligen hög grad varit inriktade på små gårdar, genomsnittligt med en
areal av omkring 8 hektar, dvs. sådana brukningsdelar som enligt 1947 års
beslut betecknas såsom övergångs jordbruk. Även de arealer som avses med
förbättringsåtgärderna ha varit små — genomsnittligt knappt 1 hektar för
betesförbättringar och nyodlingar samt 1,5 hektar för stenröjningsåtgärder.
I fråga om arealerna bör dock beaktas, att många jordbrukare torde ha varit
obenägna att åtaga sig förbättringsåtgärder på mer än en begränsad areal
åt gången; i vissa fall ha vederbörande vid annat tillfälle åtnjutit ytterligare
bidrag av samma slag.

Eu följd av alt tämligen begränsade jordbruksarealer intagits för förbättringsåtgärder
har givetvis blivit, att många av de belopp som Utgått i
statsbidrag även varit låga. Genomsnittligt belöpa sig bidragsbeloppen till
mellan 400 och 500 kronor per ålgärd. Delta innebär alt ell betydande antal
bidrag varit väsentligt mindre; av 386 undersökta bidrag till stenröjningar
avse sålunda 69 fall, motsvarande 18 procent, bidrag på högst 200 kronor och
ytterligare 116 fall, motsvarande 30 procent, bidrag på mellan 200 och 400

Statsutskottets utlåtande nr B 3''i år 11)58

kronor. Motsvarande procenttal för betesförbättringar ha uppgått till 20
respektive 48 procent och för nyodlingar till 8 respektive 43 procent.

Något lägsta belopp för bidrag av ifrågavarande slag har icke fastställts i
författningsväg. Med anledning av att bidrag under lantbruksnämndernas
första verksamhetsår på sina håll beviljades med helt obetydliga belopp,
stundom understigande 100 kronor, har emellertid lantbruksstyrelsen i anvisningar
år 1954 för rationaliseringsverksamheten framhållit, att bidrag
som regel icke borde utgå, då dess belopp enligt gällande principer icke
skulle komma att belöpa sig till 200 kronor. Härvid erinrades om att något
egentligt behov av bidrag knappast kunde föreligga i dylika fall samt att
verksamheten även vore förenad med vissa administrativa kostnader för
nämnderna.

Efter nu berörda anvisningars utfärdande synes en viss nedgång i antalet
smärre rationaliseringsbidrag kunna iakttagas. Alltjämt förekomma emellertid,
enligt vad revisorerna kunnat konstatera, ett avsevärt antal bidrag
som utgå med så ringa belopp att det måste ifrågasättas, huruvida icke kostnaderna
för det på lantbruksnämnderna ankommande arbetet för planläggning,
administration och kontroll motsvara eller till och med överstiga
de utgående bidragen.

Det torde i förevarande sammanhang böra beaktas, att den av lantbruksnämnderna
understödda rationalisering som avser nyodling, stenröjning
och i viss mån även betesförbättring numera torde ha fortskridit så långt,
att de åtgärder som kunna betraktas som ekonomiskt försvarliga ha blivit
i huvudsak slutförda. Stegringen av jordbruksproduktionen, som under senare
år lett till överskott på vissa jordbruksprodukter, torde vidare medföra
att någon ytterligare ökning av den odlade arealen i princip icke är önskvärd,
så mycket mindre som ett icke ringa antal jordbruk efter hand kunna
väntas bli friställda och åkerjord för förstärkning av ofullständiga brukningsdelar
därigenom kommer att stå till förfogande.

Med hänsyn till det anförda vill det synas revisorerna, som om åtskilliga
smärre rationaliseringsföretag numera skulle kunna genomföras utan direkt
bidragsstöd från det allmännas sida, varför en större restriktivitet i
fråga om bidragsgivningen till dylika företag får anses vara motiverad. Det
till den inre rationaliseringen utgående stödet skulle i så fall kunna koncentreras
till företag av mera väsentlig betydelse för vederbörande jordbruks
avkastningsresultat. Däremot synes icke något vara att erinra mot att lantbruksnämnderna
även till smärre förbättringsåtgärder lämna biträde i form
av rådgivning och planläggning.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och lantbruksstyrelsen (Del I, s.
409—414).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

I tskoliet. Icke minst mot bakgrunden av det aktuella läget på jordbruksproduktionens
område anser utskottet i likhet med revisorerna, att större
restriktivitet bör visas vid den statliga bidragsgivningen till nyodling, stenröjning
och betesförbättring. Då emellertid lantbruksstyrelsen förklarat sig
vara införstådd med att verksamheten på förevarande område i allt högre
grad ges den av revisorerna åsyftade inriktningen och det således kan förväntas,
att den inre rationaliseringen får en mera tidsenlig utformning, har

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1!)58

utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

37:o) Undersöknings- och bevakningsfartyget Skagerak. Under jordbruksdepartementet,
§ 38, ha revisorerna framfört vissa erinringar mot handläggningen
av frågan om fartyget Skageraks maskineri samt uttalat sig för en
utredning om organisationen för vården av det statliga civila fartygsbeståndet
(Del I, s. 383—399).

Efter en redogörelse för de olika åtgärder som vidtagits eller övervägts
beträffande Skageraks maskineri in. in. ha revisorerna uttalat följande.

Undersöknings- och bevakningsfartyget Skagerak har till uppgift att utgöra
bas för vetenskapliga hydrografisk-biologiska undersökningar av de
Sverige omgivande haven. Fartyget användes dessutom till mera praktiskt
betonade uppgifter i fiskerinäringens tjänst, exempelvis sillrekognosceringar,
bevakning av fiskevatten samt direkt hjälp åt fiskefartyg i form av
bogsering och isbrytning.

Det nuvarande fartyget Skagerak byggdes åren 1934—1935 och utrustades
därvid med ett s. k. drivgasmaskineri — en typ som tidigare praktiskt taget
icke prövats i Sverige. Redan under de första åren råkade emellertid
maskineriet ut för en serie driftstörningar och haverier, som starkt minskade
möjligheterna att använda fartyget för sitt ändamål. För dessa tidigare
missöden ha 1937 års statsrevisorer lämnat en utförlig redogörelse.

Vid nyss angivna tid funnos ännu vissa förhoppningar, att de inträffade
driftstörningarna kunde betraktas som en naturlig följd av att det här
gällde en teknisk nyhet. Den senare utvecklingen har emellertid visat att
det även i fortsättningen förekommit så allvarliga och ofta upprepade maskinskador
ombord på Skagerak, att fartygets normala arbete i fiskerinäringens
och forskningens tjänst starkt rubbats. År 1949 anmälde fiskeristyrelsen
för Kungl. Maj :t att bristerna på Skageraks maskineri och de olägenheter
som därav orsakades voro så betydande, att maskineriet måste törnyas
inom en snar framtid.

Under tiden därefter har frågan om behovet av nytt maskineri på Skagerak
samt den lämpliga utformningen därav varit föremål för ett oavbrutet
utredningsarbete genom olika myndigheter m. fl. År 1954 blev frågan förelagd
riksdagen, som för anskaffande av nytt maskineri på fartyget anvisade
ett anslag av mer än 1,5 miljoner kronor. Utredningarna resulterade emellertid
icke i definitivt beslut om ombyggnad av fartygsmaskineriet förrän i
mars 1957. Man valde då en maskintyp som förordats av Förenta Nationernas
fackorganisation FAO, dock med av fiskeristyrelsen föreslagna modifikationer
beträffande viss utrustning. Vid denna tidpunkt befann sig fartygets
maskineri i ett sådant tillstånd att det icke kunde förklaras sjövärdigt
av vederbörande fartygsinspektionsmyndighet med mindre vissa omfattande
och kostnadskrävande åtgärder vidtogos.

Revisorerna äro icke beredda att avgiva något på rent tekniska överväganden
grundat slutomdöme beträffande Skageraks framdrivningsmaskineri.
Uppenbart är dock att ifrågavarande ärende erhållit en synnerligen otillfredsställande
behandling i såväl tekniskt som administrativt hänseende.
Misstag synas ha förelegat redan i fråga om konstruktionen och installationen,
varjämte de svårigheter som mött i fråga om maskineriets handhavande
sedermera icke kunnat bemästras. Till följd härav har fartyget

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

under hela sin tjänstetid för civila ändamål varit långt ifrån godtagbart ur
driftsäkerhetssynpunkt. Det torde kunna antagas att väsentligt minskade
reparationskostnader och liggetider uppkommit, om fartyget fortlöpande
stått under överinseende av tekniskt sakkunnig myndighet eller fackman.
I administrativt hänseende framträder särskilt den avsevärda tidsåtgången
i samband med den mängd av utredningar, utlåtanden och överväganden
som förekommit i ärendet. Den väsentligaste olägenheten har därvid givetvis
bestått i den begränsning av fartygets användningsmöjligheter i fiskets
tjänst som därav orsakats; det må dock även framhållas att driftkostnaderna
under fartygets liggetider icke varit obetydliga, bl. a. med hänsyn till
att fartyget är utrustat med särskild personal, som icke kunnat utnyttjas
i full utsträckning. Revisorerna ha icke heller kunnat undgå att ställa sig
frågande inför den omständigheten, att den betydligt mindre kostnadskrävande
lösning av maskinfrågan som slutligen valdes genom Kungl. Maj:ts
beslut i mars innevarande år icke tidigare synes ha övervägts och icke kom
till synes när frågan år 1954 anmäldes för riksdagen.

Med hänsyn till vad i detta ärende förekommit ha revisorerna velat lämna
en redogörelse för handläggningen av frågan om fartyget Skageraks maskineri.

I det föregående har intagits en översikt rörande de staten tillhöriga fartyg
som användas för olika civila ändamål. Därav framgår att ett flertal
olika myndigheter, såsom sjöfartsstyrelsen, generaltullstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen och fiskeristyrelsen, ha att
handlägga frågor om anskaffande och vård av större fartyg. I samband med
inrättandet år 1955 av sjöfartsstyrelsen berördes i korthet frågan om lämpligheten
att lägga hela delta fartygsbestånd under sjöfartsverkets vård, men
uppslaget fullföljdes icke. Det framhölls dock att det framdeles kunde bli
anledning att återkomma till frågan. Det kan visserligen sägas att sådant
samband råder mellan dessa fartygs användning för'' sina olika ändamål
och frågan om den löpande vården av fartygen, att dithörande ärenden böra
handläggas av den myndighet under vilken vederbörande fartyg på grund
av sin användning lyder. Enligt revisorernas mening kan det emellertid
samtidigt göras gällande, att åtskilliga fördelar skulle vara att vinna på ett
sammanförande av de statliga organen på området, även om förhållanden
och förutsättningar kunna variera åtskilligt de olika verken emellan. F. n.
arbetar inom envar av berörda myndigheter en till antalet ytterst begränsad
personal med uppgifter av ifrågavarande natur. Genom sammanförande
av dessa spridda resurser till en gemensam enhet, förslagsvis förlagd till
sjöfartsstyrelsen, är det tänkbart att förutsättningar skapas för ökad effektivitet
och styrka såväl i fråga om konstruktiva uppgifter som beträffande
löpande göromål med tillsyn, kontroll och service. Den större fond av erfarenhet
in. in. som därigenom skulle bli tillgänglig skulle även kunna med
större fördel utnyttjas, då det gäller kännedom om samt kontakt och uppgörelser
med skeppsvarv och leverantörer. Revisorerna vilja därför föreslå
att ett övervägande rörande denna fråga kommer till stånd, varvid även
förutsättningarna för en dylik organisations samarbete med motsvarande
marina myndigheter synas böra ägnas uppmärksamhet.

Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om alt Kungl. Maj:t i juni
innevarande år lämnat bemyndigande alt tillsätta en särskild utredningsman
med uppdrag att pröva bl. a. frågan om vilken myndighet som framdeles
skall handa vården om statens undersöknings- och bevakningsfartyg
för fiskets behov. Det synes vara lämpligt att sistnämnda spörsmål och
den av revisorerna berörda mera vittomfattande frågan om hela det statliga
civila fartvgsbeståndet bil föremål för utredning i ett sammanhang.

Statsutskottets utlåtande nr Ii 3b år 1958

Utlåtanden ha avgivits av järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, generaltullstyrelsen, fiskeristyrelsen, sjöfartsstyrelsen
och utredningen angående användningen och handhavandet av vården
av undersöknings- och bevakningsfartygen Skagerak och Eystrasalt in. in.
(Del II, s. 414—428).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Av den i förevarande sammanhang lämnade redogörelsen har
utskottet liksom revisorerna bibragts den uppfattningen, att frågan om undersöknings-
och bevakningsfartyget Skageraks maskineri erhållit en synnerligen
otillfredsställande behandling i såväl tekniskt som administrativt
hänseende. En utredning angående användningen och handhavandet av vården
av Skagerak m. m. har emellertid, såsom jämväl revisorerna erinrat, numera
tillsatts. Det torde därför vara att förvänta, att för framtiden en bättre
ordning på förevarande område skall komma till stånd. Då vidare resultatet
av nämnda utredning får antagas bli av avgörande betydelse för bedömningen
av den likaledes av revisorerna berörda frågan om vården av hela det statliga
civila fartygsbeståndet, har utskottet ansett sig kunna begränsa sig till
att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförir.äla.

38:o) Domänverkets markfond. Domänverkets skogsarrondering. Under
jordbruksdepartementet, §§ 39 och 40, ha revisorerna berört vissa med domänverkets
inköps- och försäljningsverksamhet sammanhängande frågor
(Del I, s. 400—419).

Beträffande domänverkets markfond ha revisorerna gjort följande
uttalande.

Det mycket betydande mark- och skogsinnehav som av ålder varit i kronans
hand blev under 1800-talets tidigare del överfört i enskilda händer.
I södra och mellersta Sverige blevo kronoskogarna föremål för skatteförsäljning,
och i de norra landsdelarna blevo vidsträckta markområden avhända
kronan genom det sätt på vilket den allmänna avvittringen utfördes.
Vid 1860-talets början återstodo av de äldre kronoskogarna icke mer än omkring
27 000 hektar. Efter hand gjorde sig emellertid den meningen gällande,
att staten borde för egen räkning tillvarataga och för framtiden bevara
och vårda sina skogstillgångar. Den nyare uppfattning om kronoskogarnas
betydelse som därigenom hävdades medförde, att kronoparker i stor omfattning
kommo till stånd. Vid sekelskiftet hade kronoparkernas ytvidd ökats
till mer än 4 448 000 hektar. Den ojämförligt största andelen därav hade tillförts
kronan vid avvittringar och storskiften i de nordligaste länen, men
även andra åtgärder hade bidragit till arealökningen, exempelvis stockfångsoch
rekognitionsskogars återfallande till kronan samt skogsmarkens avsättning
i samband med försäljning eller utarrendering av kronoegendomar.
Vissa arealer hade även inköpts; för åren 1875—1900 uppgick summan därav
till drygt 200 000 hektar.

Den nu antydda utvecklingen pågår i princip alltjämt. Å ena sidan efler(i
Bihang till riksdagens protokoll 1958. 6 samt. Nr B 34

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år J958

strävar domänverket att utöka kronoskogsarealen, vilket numera sker huvudsakligen
genom markinköp. Å andra sidan är det ofrånkomligt, att stora
arealer mark frångå kronan. Så sker exempelvis genom de försäljningar
av jordbruksdomäner och lägenheter som sedan förra århundradet ingått
i den allmänna skogsförvaltningens politik. Även i samband med ägoutbyten
och expropriationer för allmänna ändamål m. in. visar det sig ofta nödvändigt
att kronans innehav av fast mark decimeras.

Domänverkets markinköp för utökande av kronoskogsarealen har sedan
sekelskiftet omfattat i runt tal 437 000 hektar. Beträffande försäljning av
motsvarande mark är fullständig statistik icke tillgänglig för tiden före år
1930. Under åren 1930—1956 ha emellertid försäljningarna uppgått till
98 000 hektar med ett salubelopp av 68 miljoner kronor. Som jämförelse må
nämnas att under samma tidsperiod inköpen uppgått till mer än 170 000
hektar för en köpeskilling av 57 miljoner kronor. Därav ha omkring 95 000
hektar tillförts kronoskogarna i samband med förvärven av ett fåtal större
skogskomplex, av vilka de största — bergslagskomplexen — avsågo en areal
av mer än 48 000 hektar.

Det lärer emellertid vara uppenbart att de nu nämnda arealuppgifterna
icke lämna något uttömmande svar på frågan, huruvida statsverket har i
sin ägo behållit de realvärden i skog och mark som kronoskogarna representera.
Ett flertal skilda faktorer inverka vid denna frågas bedömande.
Försäljningarna ha sålunda till avsevärt större del än inköpen varit inriktade
på inägomark med därtill hörande byggnader, beträffande vilka värdena
icke komma till synes i arealsiffrorna. Betydande delar av förvärven
ha vidare gällt ungskog samt skogsmarker som icke varit i bästa skogliga
skick; ofta avverkade eller hårt huggna områden, vilka i fråga om tillstånd
och virkestillgång icke varit jämförbara med marker som domänverket
av skilda anledningar måst lämna ifrån sig, sedan de under längre tid befunnit
sig i kronans ägo samt varit föremål för skogsvårdande åtgärder och
mera varsamma uttag.

En mera rättvisande bild av balansen mellan tillskott och avgång i kronans
fastighetsbestånd av nu ifrågavarande slag torde kunna hämtas ur
redovisningen för statens markfond. Denna fond kan sägas leda sitt ursprung
från ett beslut av 1874 års riksdag, enligt vilket medel som influtit
vid försäljning av kronans egendom icke borde användas till löpande utgifter
utan allenast till inköp av skogsmark. I sin nuvarande form har fonden
funnits sedan år 1912. På densamma redovisas såsom inkomster de belopp
som inflyta vid försäljning av sådan kronans fasta egendom som är
bokförd på domänfonden samt ersättningar för dylik egendom som på
annat sätt än genom försäljning frångått kronan. Som utgifter på markfonden
redovisas av domänstyrelsen utbetalade köpeskillingar vid förvärv av
fast egendom ävensom motsvarande ersättningar.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen visar behållningen på
markfonden en nästan oavbruten stegring. Från omkring 3 miljoner kronor
år 1916 bär fonden ökat till 44,4 miljoner kronor år 1956. Bortsett från
ett fåtal år, då några enstaka större markförvärv skett, har denna uppsamling
av fondkapital fortskridit under de 40 år som uppgifterna avse.

Givetvis kan statsverket i sin egenskap av fastighetsägare i många fall
icke motsätta sig de anspråk på övertagande av fast egendom som av skilda
anledningar framställas, vare sig det gäller allmänna syften, såsom för
väg- eller andra kommunikationsändamål, försvarets behov, sjöregleringar,
framdragande av kraftledningar och liknande, eller när enskilda intressen
medverka, exempelvis vid ägoutbyten för omarrondering av skogsmark samt

Statsutskottets utlåtande nr B 3''r år 1958

vid försäljningar till enskilda av jordbruksdomäner, lägenheter och avskilt
liggande smärre skogslotter o. d. Det måste enligt revisorernas mening vara
i hög grad önskvärt, att domänverket i dylika fall äger möjlighet att genom
en liberal försäljningspolitik tillmötesgå framställningar om övertagande
av mark för skilda ändamål. En förutsättning för att så skall kunna ske
bör dock vara, att domänverket beredes möjlighet att i motsvarande utsträckning
förvärva skogsmark på andra håll, främst givetvis sådana större
komplex eller skiften som lämpa sig för skogsbruk i den av domänverket
bedrivna formen.

Såsom tidigare nämnts ha statsmakterna i fråga om markfondens ianspråktagande
fastställt, att medel som inflyta vid försäljning och annan
överlåtelse av på domänfonden redovisad mark skall användas för återköp
av skogsmark. Med hänsyn härtill kan det enligt revisorernas mening icke
anses tillfredsställande, att mycket betydande belopp samlas på denna fond
utan att återförvärv kommer till stånd. Revisorerna äro medvetna om att
stora svårigheter föreligga att finna för markfondens medel lämpliga placeringsobjekt,
helst som även andra allmänna institutioner uppträda som
konkurrerande köpare. Mot bakgrunden av den utveckling som skildrats i
det föregående vilja emellertid revisorerna framhålla önskvärdheten av att
det allmännas markpolitik bedrives efter sådana linjer, att det beträffande
markfondens handhavande fattade riksdagsbeslutet kan praktiskt fullföljas.

Beträffande domänverkets skogsarrondering ha revisorerna
gjort följande uttalande.

På många håll i landet utvisa jordregisterfastigheter och brukningsdelar
ett kvardröjande starkt inslag av äldre tiders jorddelningsförhållanden. Så
är fallet särskilt då jordbruks- och skogsmark är splittrad i en mängd skiften,
vilka på grund av ringa storlek och olämplig form icke lämpa sig för
nutida brukningsmetoder. Splittringen kan stundom ha gått så långt, att
skogsmark delats i milslånga skiften av endast något tiotal meters bredd
(s. k. linor), ett tillstånd som givetvis utesluter skogsbruk i vanlig mening.
Nödvändigheten att åstadkomma omarrondering av sådan jordbruks- och
skogsmark utgör i vissa bygder eller länsdelar ett mycket väsentligt problem,
som bl. a. föranlett tillsättande av särskilda lantmäteritekniska organisationer.
Redan med stöd av gällande bestämmelser kan visserligen omskiftning
av dylika olämpligt arronderade marker åstadkommas, men de svårigheter
som därvid möta ha visat sig betydande. För skogsmarkens vidkommande
ha endast mycket obetydliga framsteg hittills kunnat göras,
oaktat ett flertal myndigheter, såsom lantmäteriorganisationen, skogsvårdsstyrelserna
och i viss mån lantbruksnämnderna, sysselsätta sig med problemen.

Arronderingsfrågorna ha sedan länge varit föremål för utredningar i olika
sammanhang. F. n. behandlas dessa frågor i samband med den slutliga
revision av fastighetsbildningslagstiftningen som utföres av 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Vissa andra i detta sammanhang aktuella .spörsmål
äro även under utredning av särskilda sakkunniga. Detta gäller bl. a. frågan
om skyldigheten alt vid omskiftning av skogsmark erlägga inkomstskatt
enligt samma grunder som vid avyttring av växande skog ävensom:
skyldigheten att erlägga lagfartsstämpel vid arronderingsbyten.

Ehuru kronans skogsmarker icke annat än undantagsvis uppvisa motsvarighet
till den starka ägosplittring som stundom förekommer på enskilda
marker, är dock arronderingen även för kronoskogarnas vidkommande på
många håll långt ifrån tillfredsställande. Smärre, avsides belägna och svårbrukade
skiften äro icke ovanliga, och likaledes förekommer det icke sällan

Statsutskottets utlåtande nr B 3i år 195S

att enskilda skogsskiften ligga insprängda inom större kronoskogars områden.
Att skogsmarken är samlad i sammanhängande större skiften med
lämplig form är emellertid icke minst för kronans skogar en angelägenhet
av stor aktualitet på grund av den ökade mekaniseringen samt de nya principer
för skogsvårdsåtgärder och för arbetskraftens användande och lokalisering
som numera allmänt gälla för storskogsbruket. Med beaktande av
dessa förhållanden igångsatte domänverket år 1948 försöksvis ett markbyte
i Västernorrlands län med ett större enskilt skogsbolag såsom medpart.
Med ledning av de erfarenheter som därvid vunnos har bytesverksamheten
sedermera fortsatt. Hittills ha sammanlagt sju större markbyten kunnat
påbörjas och i vissa fall avslutas; de områden som ingå i bytena omfatta
140 000 hektar produktiv skogsmark och äro i huvudsak belägna i Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län.

Kronans markbyten genomföras enligt två olika system: antingen som
s. k. avtalsbyte, varvid marken blir föremål för ömsesidiga köp och försäljningar,
eller ock som frivilligt ägoutbyte enligt jorddelningslagens bestämmelser.
Båda dessa bytesformer kräva omfattande förhandlingar och
förberedelser samt utredningar, exempelvis rörande mark- och skogsvärden,
väg- och flottningsförhållanden, värdet av inägor och byggnader, utbrytning
av servitutsrättigheter m. m. Vid båda bytesformerna förekomma
emellertid vissa omständigheter som verka hämmande på möjligheterna
att genomföra de avsedda åtgärderna. Vid avtalsbyten fordras medgivande
av Kungl. Maj:t och riksdagen, varjämte bytena motverkas av de bestämmelser
på skatteväsendets område som ovan antytts. Frivilliga ägoutbyten
kunna visserligen genomföras enklare och snabbare, men deras räckvidd
är å andra sidan begränsad genom att utbytet i regel måste ske inom samma
jordregistersocken, varjämte förrättningskostnaderna ofta bli höga. Gemensamt
för båda bytesformerna är, att parterna under stor del av den
tid värderingar och förhandlingar pågå måste förbinda sig att icke utföra
avverkningar eller skogsvårdsåtgärder och andra arheten på bytesobjekten.
Intill dess markbytet helt avslutats eller fastställts, måste bytesmarkerna
därför lämnas orörda, vilket givetvis orsakar icke obetydliga olägenheter
såväl ur skogsvårdssynpunkt som med hänsyn till den till skogen lokaliserade
arbetskraften. Det är därför av stor vikt, att bytena kunna genomföras
snabbt.

Med hänsyn till de besparingar icke blott för enskilt utan även för det
allmännas skogsbruk som skulle vara att påräkna, därest omskiftning av
starkt splittrade ägor skulle kunna komma i gång i mera betydande omfattning,
är det enligt revisorernas mening mycket angeläget, att revisionen av
fastighetsbildningslagstiftningen och pågående sakkunnigutredningar beträffande
övriga för arronderingens underlättande aktuella frågor snarast
fullföljas och resultera i positiva lösningar. Vissa andra frågor kräva även
särskild uppmärksamhet, såsom avlösning av servitutsrättigheter, indragande
av ströängar samt ordnande av villkoren för innehavare av kronotorp
och andra lägenheter på kronomark. Hithörande spörsmål äro emellertid
i åtskilliga fall av så komplicerad natur, att det torde kunna förutses att
man under åtskillig tid framåt har att arbeta under nu gällande betingelser.
För statens skogar är det därvid av vikt, att arronderingsverksamheten fortgår
enligt påbörjade linjer. Samtidigt synas emellertid statsmakterna böra
främja denna verksamhet genom att snarast vidtaga sådana partiella åtgärder
som kunna bedömas bli erforderliga oberoende av kommande reformer
beträffande fastighetsbildningen och jorddelningsväsendet. Revisorerna
ha särskilt uppmärksammat att avtalsbyten f. n. förutsätta medgivande
av Kungl. Maj:t och riksdagen, vilket verkar fördröjande och hindrande pa

Statsutskottets utlåtande nr B 31 år 1958

verksamheten. Någon tillräckligt hållbar grund för att i fortsättningen upprätthålla
ett dylikt krav synes knappast föreligga med hänsyn till att någon
fast egendom i princip icke frånhändes kronan genom bytena och då därjämte
markbyten av samma omfattning kunna genomföras genom förrättning
enligt jorddelningslagen utan att särskilt medgivande ifrågasättes. Då
nämnda verksamhet utan tvivel skulle gagnas, om kravet på godkännande
kunde eftergivas eller uppmjukas, vilja revisorerna föreslå att det tages under
övervägande, huruvida och under vilka förutsättningar domänstyrelsen
i detta hänseende skulle kunna medgivas mera vidgade befogenheter.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, domänstyrelsen och 7954 års faslighetsbildningskommittc
(Del II, s. 429—434).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till ullåtandena.

Utskottet. Den av revisorerna förebragta utredningen ger vid handen, att
sedan lång tid tillbaka en fortskridande uppsamling av medel på domänverkets
markfond försiggår. Förhållandet, vilket innebär att domänverket i
växande omfattning frånhändes realkapital utan motsvarande omplacering
av därvid erhållna ersättningsbelopp i värdebeständiga tillgångar, torde icke
väl låta sig förena med de riktlinjer för markfondens handhavande som riksdagen
tidigare fastställt. Utskottet anser därför i likhet med revisorerna, att
det allmännas markpolitik bör bedrivas på sådant sätt, att de ifrågavarande
riktlinjerna kunna praktiskt fullföljas. Självfallet bör därvid all rimlig hänsyn
tagas till enskilda markägares berättigade intressen.

De synpunkter revisorerna anlagt på skogsarronderingsfrågan kan utskottet
i stort sett ansluta sig till. Det synes sålunda mycket angeläget, att revisionen
av fastighetsbildningsförfattningarna och pågående sakkunnigutredningar
beträffande övriga för arronderingens underlättande aktuella spörsmål
snarast fullföljas och resultera i positiva lösningar ävensom att vissa
andra av revisorerna särskilt berörda frågor ägnas vederbörlig uppmärksamhet.
I avvaktan härpå torde lämpligen, såsom revisorerna framhållit, vissa
partiella reformer med avseende å kronans markbyten böra genomföras.

I båda nu berörda frågor har domänstyrelsen i sina remissutlåtanden
framlagt förslag till konkreta åtgärder. Utskottet förutsätter att Kungl.
Maj:t ägnar förslagen välvillig prövning och, i den man de för sitt förverkligande
kräva riksdagens medverkan, till riksdagen gör den framställning
som kan vara påkallad.

Utskottet hemställer,

alt riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.

39:o) Kungl. teaterns ombyggnad. Under handelsdepartementet, § 41, ha
revisorerna framfört viss kritik mot planläggningen av arbetet för operabyggnadens
restaurering (Del I, s. 420—431).

Efter en redogörelse för hittillsvarande utredningar rörande operabyggnadens
restaurering in. m. ha revisorerna uttalat följande.

Statsutskottets utlåtande nr B 3b år 1958

Frågan om eu restaurering av operabyggnaden har varit aktuell sedan
mer än ett decennium. Redan år 1946 framlade byggnadsstyrelsen ett preliminärt
förslag till ombyggnad, varvid bl. a. av operaledningen framställda
önskemål om ytterligare utrymmen upptogos till prövning. Förslaget omfattade
även förnyelse av det i byggnaden befintliga elektriska systemet samt
anordningarna för värme, vatten och ventilation in. in., vilka anläggningar
voro i behov av förnyelse. Frågan kom emellertid att vila till år 1954, då
utredningsarbetet återupptogs. Sedan dess har arbetet bedrivits dels inom
byggnadsstyrelsen och dels genom av styrelsen anlitade utomstående arkitekter
och annan teknisk sakkunskap. Ett flertal förslag ha därvid framkommit,
avseende olika alternativ för tillgodoseende av ytterligare lokalbehov
för teaterns räkning samt olika lösningar för upprustning och utvidgning
av Operakällarens lokaler. Ett fullständigt utfört sådant förslag förelåg färdigt
våren 1957, slutande på en kostnadssumma som, omräknad i dagens
prisläge och inbegripande viss framtida byggnadsetapp, uppgick till omkring
24 miljoner kronor. Då detta förslag emellertid icke ansågs ekonomiskt
genomförbart, företogos ytterligare omarbetningar, vilka i november
innevarande år resulterade i ett till Kungl. Maj :t ingivet förslag till ombyggnad
för eu kostnad av 17 miljoner kronor. Förslaget innefattar tillmötesgående
av vissa väsentliga önskemål från operaledningens sida — ehuru
med betydlig beskärning av de anspråk som framställdes i samband med
1946 års utredning — samt en förnyelse av de nyssnämnda tekniska ledningssystemen.
Vidare avser förslaget en upprustning av Operakällarens
lokaler. För genomförandet av ifrågavarande utredningsarbete har byggnadsstyrelsen
till utomstående medhjälpare vid planeringsarbetet hittills
utbetalat mer än 376 000 kronor, vartill komma kostnaderna för de inom
styrelsen bedrivna utredningarna.

Operakällarens lokaler ha av Kungl. teaterns aktiebolag varit uthyrda till
ett enskilt restaurangföretag, Aktiebolaget Operakällaren, mot en årlig
hyra som under de senare åren, inräknat vissa tillägg samt ersättning
för bränsle, uppgått till i runt tal 200 000 kronor. Sedan rörelsen under
några år gått med förlust upphörde restaurangdriften under år 1955, och
vissa av lokalerna togos därvid i anspråk av teatern för att användas såsom
repetitionslokaler. Någon hyra har därefter icke utgått. Eu bidragande orsak
till restaurangrörelsens svårigheter har uppgivits vara, att Operakällarens
kök och ekonomiutrymmen vore otidsenliga och befunne sig i ett synnerligen
bristfälligt skick. Detta förhållande har påtalats av Stockholms stads
hälsovårdsinspektion med krav på ändring, dock utan att beslut av hälsovårdsnämnden
meddelats.

I samband med restaurangens stängning överläts rörelsen till nya intressenter,
med vilka teateraktiebolaget tecknade ett preliminärt hyresavtal,
grundat på förutsättningen att Operakällaren skulle upprustas och moderniseras
i anslutning till den förestående ombyggnaden. Bl. a. skulle köket
uppflyttas till samma plan som matsalarna, varjämte en festvåning skulle
tillbyggas. Då sistnämnda förutsättning ej återfinnes i det senast framlagda
ombyggnadsförslaget, torde parternas ömsesidiga förpliktelser enligt
avtalet f. n. vara oklara.

Det må i detta sammanhang erinras om att särskilda penninglotterier
anordnats i syfte att erhålla tillgång på medel för Operans ombyggnad,
nämligen 1955 års lotteri för »Teater och musik» samt 1957 års lotteri för
»Konst och teater». Sammanlagt ha dessa båda lotterier inbringat en behållning
av 10,4 miljoner kronor. Härjämte bär Kungl. Maj :t i november
innevarande år medgivit anordnande av ytterligare ett lotteri för »Konst
och teater», vilket — därest efterfrågan kommer att motsvara den beräk -

Statsutskottets utlåtande nr B 3''i år W58

nade — kan väntas lämna en behållning av mellan 3 ocn 5,5 miljoner kronor.
Det är emellertid att märka, att nämnda lotterier äro avsedda att tillgodose
även andra kostnärliga ändamål, bl. a. vissa byggnadsarbeten för
nationalmuseets räkning samt möjliggörande av äldre teateranställdas anslutning
till statens pensionsanstalt. Vidare har behållningen från 1955 års
lotteri redan i ej obetydlig omfattning anlitats för utgifter i samband med
Operans ombyggnad. Sålunda har ett belopp av 400 000 kronor anvisats för
utrednings- och planeringsarbetet, varjämte Operan erhållit ersättning för
den uteblivna hyran från Operakällaren med 350 000 kronor för de senast
förflutna båda spelåren. Därest samma ersättningsgrunder tillämpas även
i fortsättningen, komma ifrågavarande lotterimedel att ytterligare lagas i
anspråk.

Revisorerna äro medvetna om att en utredning av det slag som nu gjorts
rörande restaureringen av operabyggnaden erbjuder svårbemästrade problem
och att frågan komplicerats av svårigheten att finna en lämplig avvägning
mellan ekonomiska och tekniska synpunkter samt konstnärliga
intressen. Enligt revisorernas mening har emellertid utredningen planlagts
och bedrivits på ett mera omfattande och kostnadskrävande sätt än som
varit strängt erforderligt. Åtskilliga kostnader synas ha kunnat undvikas,
därest arbetet från början begränsats till mera schematiska förslag och
summariska kostnadsberäkningar samt ställning tagits till de huvudlinjer
enligt vilka en ombyggnad befunnits ekonomiskt genomförbar, innan den
utförligare planeringen igångsattes.

Revisorerna ha även uppmärksammat de mindre tillfredsställande ekonomiska
konsekvenser som nedläggandet av Operakällarens restaurangrörelse
medfört. Det hade givetvis varit önskvärt, att rörelsen kunnat fortsätta
intill dess ombyggnadsarbetet igångsattes. I avvaktan på den förestående
upprustningen ha emellertid restaurangens köks- och ekonomiutrymmen
kommit att förslitas i alltför hög grad. Det torde enligt revisorernas
mening icke ha varit uteslutet, att dessa lokaler genom mindre förbättringsåtgärder
hade kunnat hållas i ett godtagbart skick ytterligare några
år, varigenom gynnsammare förutsättningar skapats för restaurangdriften.

Revisorerna finna det högst angeläget, att slutlig ställning snarast tages
till frågan om operabyggnadens restaurering. Icke minst är ett avgörande
påkallat av att i byggnaden ingående tekniska serviceanläggningar utvisa
sådana brister, att längre uppskov med förnyelse icke är tillrådligt. Därest
Operakällarens lokaler även framdeles skola utnyttjas för restaurangrörelse,
vilket revisorerna vilja lämna därhän, synes ett ställningstagande
utan ytterligare dröjsmål angeläget jämväl med hänsyn till att lokalerna
f. n. icke lämna den hyresinkomst som eljest tillfaller Operan. Även hänsynen
till teaterbolagets medpart i hyresförhållandet gör det önskvärt, att
klarhet vinnes rörande lokalernas användning och utformning.

Utlåtanden ha avgivits av byggnadsstyrelsen, statskontoret och styrelsen
för kungl. teaterns AB (Del II, s. 435—438).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Även med beaktande av de speciella omständigheter som
byggnadsstyrelsen berört i sitt remissutlåtande anser utskottet i likhet med
revisorerna, alt utredningen rörande operabyggnadens restaurering planlagts
och bedrivits på ett mera omfattande och kostnadskrävande sätt än

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

som varit strängt erforderligt. Enligt utskottets mening ha revisorerna även
goda skäl för sitt uttalande om angelägenheten av att slutlig ställning snarast
tages i frågan. Kungl. Maj :t har emellertid numera ställt medel till förfogande
för en första ombyggnadsetapp, omfattande jämväl Operakällarens
lokaler. Då utskottet vidare inhämtat, att arbetet därmed avses skola snarast
påbörjas, har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit
för riksdagen

omförmäla.

40:o) Redovisningen av tipsmedel och vissa andra fondmedel. Under handelsdepartementet,
§ 42, ha revisorerna förordat, att dispositionen av vissa
fondmedel årligen redovisas för riksdagen (Del I, s. 432_445).

Eftei en redogörelse för de ändamål för vilka vissa närmare angivna fondmedel
tagits i anspråk under budgetåret 1956/57 ha revisorerna uttalat följande.

Ekonomiskt stöd från de s. k. lotterimedlen lämnas för eu mängd olika
ändamål och till ett stort antal institutioner, till vilka understöd givas även
genom särskilda anslag å riksstaten. Riksdagen erhåller varje år i samband
med statsverkspropositionen en översiktlig redogörelse för dessa bidrag.

Revisorerna vilja erinra om att genom Kungl. Maj :ts försorg åtskilliga
andra ändamål årligen tillföras betydande belopp ur vissa fonder, samtidigt
som medel för samma eller likartade ändamål utbetalas från riksstatsanslag.
Under det senaste budgetåret utgingo sålunda av tipsmedel till en mängd
institutioner och ändamål för fysisk fostran dels omkring 10 miljoner kronor
över fonden för idrottens främjande och dels mer än 1 miljon kronor
över fonden för friluftslivets främjande. Från handels- och sjöfartsfonden
beviljades omkring 2,9 miljoner kronor till främjande av handeln, särskilt
varuutbytet med främmande länder, samt sjöfart och kommunikationsväsen
i övrigt, och från statens lappfond utgingo i runt tal 3 miljoner
kronor till olika ändamål för lappbefolkningens och renskötselns understödjande.
Ur jaktvårdsfondens tillgångar tillgodosågos under nämnda budgetål
olika jaktvårdsändamål med omkring 2,3 miljoner kronor samt gäldades
vissa skadeersättningar. Allmänna arvsfonden anlitas för utbetalande av
bidrag till barns och ungdoms fostran, i vissa fall till avsevärda belopp.

Nu nämnda bidrag bokföras i statskontorets eller i några fall i andra centrala
myndigheters räkenskaper, men de publiceras icke i officiella redogörelser.
Det^ är därför icke möjligt att utan en undersökning i varje särskilt
fall erhålla kännedom om utbetalningarna och än mindre att vinna en
överblick beträffande dessa olika grenar av stödverksamhet. Då det för
riksdagens prövning av förekommande anslagsäskanden skulle vara av vikt
att äga kännedom om de bidrag som utgå till skilda ändamål, finna revisorerna
skäl tala för att en redogörelse liknande den som förekommer beträffande
penninglotterimedlen årligen lämnas riksdagen, i första hand
beträffande tipsmedlen men även beträffande de medel som utgå för olika
ändamål från övriga i det föregående nämnda fonder. Även ur allmän synpunkt
kan det vara av intresse, att någon inblick erhålles beträffande de
Indrag av allmänna medel om vilka bär är fråga. Eventuellt kunna i en
dylik redogörelse sådana bidrag som icke uppgå till något mera betvdande
nelopp redovisas summariskt.

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1!)58

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och riksrukenskapsverket (Del II,
s. 439—441).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna och på av revisorerna
anförda skäl anser utskottet, att en redogörelse liknande den som
förekommer beträffande penninglotterimedlen bör årligen lämnas riksdagen,
i första hand beträffande tipsmedlen men även beträffande de medel som
utgå för olika ändamål från övriga av revisorerna omnämnda fonder. Vad
gäller utformningen av en sådan redogörelse finner utskottet lämpligt, att
statskontoret får i uppdrag att i samråd med riksräkenskapsverket uppgöra
förslag därtill. Utskottet förutsätter att erforderlig kontakt i frågan kommer
att hållas jämväl med 1956 års fondutredning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.

41 :o) Rikets indelning i län. Under inrikesdepartementet, § 43, ha revisorerna
förordat en översyn av länsindelningen (Del I, s. 446—471).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i sitt av fjolårets
riksdag godkända utlåtande nr 182, varom utskottet velat här

erinra.

42:o) Decentralisering av beslutanderätten i vissa frågor till länsstyrelserna.
Under inrikesdepartementet, § 44, ha revisorerna förordat fortsatta decentraliseringsåtgärder
inom överståthållarämbetets och länsstyrelsernas förvaltningsområde
fDel I, s. 472—482).

Efter eu redogörelse för resultatet av en av revisorerna verkställd undersökning
i ämnet ha revisorerna uttalat följande.

Frågan om decentraliseringen av beslutanderätten inom statsförvaltningen
ägnades stor uppmärksamhet i olika hänseenden under slutet av 1940-talet. Här må allenast erinras att efter förslag av för ändamålet särskilt
tillkallade sakkunniga åtskilliga beslut fattades om decentralisering från
Kungl. Maj:t till underordnade myndigheter eller från centrala ämbetsverk
till regionala eller lokala organ. Enligt revisorernas mening är emellertid
denna fråga av sådan betydelse, att den ständigt bör hållas levande. Myndigheterna
böra därför ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt möjligheterna till ytterligare
decentralisering. Med hänsyn till hl. a. statsförvaltningens tillväxt,
tillkomsten av nya ärendesgrupper av skilda slag och ändrade förhållanden
i övrigt ha revisorerna för sin del funnit sig nu böra aktualisera förevarande
spörsmål i vad avser överståthållarämbetets och länsstyrelsernas ämbetsområde
och ha fördenskull i rundskrivelse till dessa myndigheter anhållit om
uppgift å de ärendesgrupper, beträffande vilka enligt deras uppfattning bo -

Statsutskottets utlåtande nr B 3i år 1958

slutanderätten med fördel skulle kunna överflyttas till överståthållarämbebetet
och länsstyrelserna. En redogörelse för de väsentligaste synpunkter som
därvid framkommit bar lämnats i det föregående.

Revisorerna finna det icke påkallat att i detta sammanhang närmare
ingå på de principiella skäl som tala för att fortsatta decentraliseringsåtgärder
nu böra vidtagas. De synpunkter decentraliseringsutredningen på sin
tid häruinnan anförde och som här inledningsvis återgivits äga alltjämt sin
fulla giltighet; det torde vara tillräckligt att hänvisa därtill.

Länsstyrelserna ha, såsom redan antytts, vid besvarandet av den av revisorerna
utsända rundskrivelsen framfört åtskilliga konkreta förslag till
decentralisering. Revisorerna ha ansett sig icke böra ingå i någon närmare
prövning därav utan vilja helt allmänt endast framhålla, att de framförda
decentraliseringsförslagen merendels synas välgrundade. Revisorerna få
därför förorda, att såväl de av revisorerna i det föregående redovisade förslagen
som de eljest framförda måtte upptagas till prövning, så att erforderliga
författningsändringar in. m. snarast kunna genomföras. Enligt revisorernas
mening erfordras icke någon särskild utredning för ändamålet,
utan åtgärderna torde kunna genomföras i annan ordning.

Vidare må följande synpunkter i ämnet anföras.

Såsom i det föregående framhållits böra möjligheterna till decentralisering
ständigt beaktas inom förvaltningen. Frågan härom faller inom ramen
för vad som enligt 6 § allmänna verksstadgan ankommer på myndigheterna,
nämligen att särskilt ägna uppmärksamhet åt rationaliseringsfrågor. Det
kan likväl ifrågasättas, huruvida icke en uttrycklig föreskrift borde intagas
i verksstadgan om skyldighet för myndigheterna att till Kungl. Maj :t regelbundet
inkomma med ev. förslag till decentraliseringsåtgärder. Revisorerna
anse sig dock icke f. n. böra framställa yrkande härom. Med hänsyn till
länsstyrelsernas allmänna ställning och uppgifter är det enligt revisorernas
uppfattning av särskild vikt, att alla möjligheter till decentralisering tillvaratagas
inom just detta ämbetsområde. Revisorerna förorda därför, att
en motsvarighet till den föreskrift som nyss ifrågasatts för allmänna verksstadgans
del intages i länsstyrelseinstruktionen, nämligen att det skall åligga
länsstyrelse att en gång årligen förslagsvis i samband med avgivandet av
anslagsäskandena, framlägga de förslag till decentralisering som kunna anses
motiverade. Resultatet av en dylik åtgärd torde få bli avgörande för om
den allmänna verksstadgan skall kompletteras på enahanda sätt.

Revisorerna få sålunda föreslå, att åtgärder för ytterligare decentralisering
inom statsförsvaltningen snarast vidtagas i enlighet med vad här föreslagits.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, uverståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Malmöhus, Örebro, Kopparbergs,
Gävleborgs och Norrbottens län (Del II, s. 501—513).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.

Därjämte har lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet inkommit
med en särskild skrivelse i ämnet, vari anförts följande.

Ur skilda synpunkter anser lokaliseringsutredningen decentraliseringar
lämpliga och önskvärda. Utredningen avser att under sitt arbete uppmärksamma
decentraliseringsfrågorna och har tidigare i skrivelse till statsrådet
och chefen för socialdepartementet pekat på möjligheterna att vidtaga decentraliseringar
inom socialförsäkringsområdet. En decentralisering av be -

Statsutskottets utlåtande nr B .‘l''i år 1958

slutanderätten kan i vissa fall vara en lämpligare åtgärd än förändrade lokaliseringar
av centrala myndigheter. I samband med de undersökningar
rörande enskilda myndigheter, som lokaliseringsutredningen successivt
kommer att genomföra, torde utredningen kunna få anledning att själv
framlägga förslag till decentraliseringsåtgärder eller att göra framställningar
om särskilda utredningar av sådana problem hos vederbörande departement.

Det torde vara angeläget, att decentraliseringsfrågorna fortlöpande bevakas.
Allteftersom en fast praxis utbildas, blir förutsättningarna för decentralisering
bättre och det är därför erforderligt att myndigheterna ständigt
håller dessa frågor aktuella. Den väg revisorerna pekar på synes framkomlig.
En ändring i länsstyrelseinstruktionen, varigenom länsstyrelserna
ålägges att framlägga sina synpunkter på och förslag till möjliga decentraliseringsåtgärder,
torde leda" till att decentraliseringsfrågorna mera fortlöpande
bevakas. Revisorernas förslag i denna del tillstyrkes därför av lokaliseringsutredningen.
Det kan emellertid ifrågasättas, om icke förslaget fått
en alltför begränsad räckvidd. Självfallet är det icke endast inom länsstyrelsernas
ämbetsområde, som decentraliseringar bör genomföras. Ett flertal
andra regionala organ bör komma med vid diskussionerna. Det avgörande
torde dock till sist bli, om departementen visar ett tillräckligt intresse för
att genomföra tänkbara decentraliseringsåtgärder.

Riksdagens revisorer har särskilt undersökt ett antal ärendesgrupper inom
länsstyrelsernas ämbetsområde. Lokaliseringsutredningen har funnit
särskild anledning uppmärksamma ärendena rörande yrkesmässig biltrafik
och vill beträffande dessa anföra följande.

Tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik var före år 1940
helt koncentrerad till länsstyrelserna. Nämnda år tillkom statens biltrafiknämnd
såsom centralt organ för hithörande ärenden, och samtidigt utfärdades
ännu gällande förordning om yrkesmässig biltrafik. I fråga om sådan
linjetrafik, som var avsedd att sträcka sig genom två eller flera län, skulle
tillståndsfrågan avgöras centralt, och beträffande beställningstrafiken för
gods fastställdes länsstyrelsernas kompetens till lastbilar med högst 3,5
tons maximilast. Lastbilarna blev emellertid allt större, och 1950 höjdes
gränsen för länsstyrelsernas kompetens till 4,5 ton. Från oktober 1935 till
oktober 1949 hade medelbärigheten för lastbilar i beställningstrafik ökat
från 3,23 till 4,08 ton. Under senare år har medelbärigheten för lastbilarna
fortsatt att stiga i enlighet med följande tablå:

År 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957

Ton 4,16 4,21 4,28 4,40 4,52 4,66 4,81 4,96

Genom denna utveckling har länsstyrelsernas kompetens vid tillståndsgivningen
kommit att väsentligt understiga medelbärighetssiffrorna och situationen
är för närvarande ungefär densamma som före den år 1950 genomförda
decentraliseringen. Antalet tillståndsärenden som underställts
biltrafiknämnden har stigit från 3 269 år 1950/51 till f. n. ca 6 000 per år.

De skäl, som på sin tid ledde till inrättandet av statens biltrafiknämnd
och därmed eu viss centralisering av ärendena om yrkesmässig biltrafik, hänförde
sig främst till behovet av en central reglering av fjärrtrafiken. Eu
sådan reglering synes emellertid möjlig, utan att beslutanderätten i individuella
ärenden hänskjutes till en central myndighet. Decentraliseringsutredningen
(promemorian nr 10 den 27 januari 1948) förordade, att all individuell
tillståndsprövning skulle överflyttas på länsstyrelserna. Biltrafiknämnden
borde enligt decentraliseringsutredningcns mening kunna följa
och påverka utvecklingen genom upplysnings- och rådgivningsverksamhet

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

samt genom att besvärsvägen föra tvistiga frågor under Kungl. Maj :ts prövning.
Lokaliseringsutredingen anser, att ett genomförande av decentraliseringsutredningens
förslag skulle vara möjligt och lämpligt. Biltrafiknämnden
skulle därmed upphöra i sin nuvarande funktion, och kvarstående centrala
uppgifter torde kunna överföras till vederbörande departement eller
annan central myndighet. Med hänsyn till 1953 års trafikutredningsarbete
torde det emellertid icke vara lämpligt att nu vidtaga en så genomgripande
ändring av den administrativa organisationen. Som ett provisorium i avbidan
på en slutgiltig lösning förordar lokaliseringsutredningen därför en
decentralisering av beslutanderätten i hithörande ärenden till länsstyrelserna,
åtminstone i sådan omfattning att den tidigare kompetensfördelningen
återställes. Såsom ovan påvisats har utvecklingen under senare år lett till
att en procentuellt allt större andel av de individuella ärendena överförts
från länsstyrelserna till biltrafiknämnden. Det centrala organet har härigenom
i hög grad kommit att övertaga beslutanderätten även beträffande lokaltrafiken,
ett förhållande som ingalunda varit åsyftat. För att återställa
tidigare kompetensfördelning bör länsstyrelserna med hänsyn till lastbilarnas
nuvarande medelbärighet få beslutanderätten för lastbilar upp till sex
lons maximilast. En sådan reform kan mötas av den invändningen, att så
stora bilar kan övergå till fjärrtrafik och att länsstyrelserna ej kan hindra
detta. Detta argument synes emellertid icke bärande, då de centrala myndigheterna
genom anvisningar kan tillse, att hittillsvarande riktlinjer för
tillståndsgivningen bibehålies och att enhetlighet vid bedömningen inom
olika län uppnås.

Det kan förutsättas, att en sådan reform som nu förordats kommer att
medföra en väsentlig minskning av biltrafiknämndens arbetsbörda. Denna
motsvaras icke av någon ökning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter, då
länsstyrelserna nu avger yttranden i alla de ärenden, som avgöres av nämnden.
Reformen kan heller icke föregripa 1953 års trafikutredningsarbete.
Såvitt lokaliseringsutredningen förstår kan något förslag baserat på trafikutredningen
ej förväntas förrän år 1959 eller år 1960. Lokaliseringsutredningen
finner det därför olämpligt att uppskjuta en så naturlig decentraliseringsåtgärd
som den här förordade i avbidan på trafikutredningens arbete.
Reformen bör kunna genomföras utan dröjsmål genom ytterligare utredning.

Utskottet. I likhet med revisorerna finner utskottet angeläget, att förelintliga
möjligheter till decentralisering av beslutanderätten inom överståthållarämbetets
och länsstyrelsernas förvaltningsområde omsorgsfullt tillvaratagas.
Från denna principiella utgångspunkt och således ntan ställningstagande
i de konkreta fallen anser sig utskottet böra förorda, att de i förevarande
sammanhang framförda decentraliseringsförslagen bli föremål för
positiv prövning från Kungl. Maj:ts sida och att i anslutning därtill erforderliga
åtgärder komma till utförande snarast möjligt. Självfallet böra hithörande
frågor följas med uppmärksamhet även i fortsättningen. Huruvida
för detta syftes vinnande ell sådant tillägg till länsstyrelseinstruktionen som
revisorerna ifrågasatt kan vara lämpligt, undandrager sig dock utskottets
bedömande.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin
mening giva till känna vad utskottet anfört.

Statsutskottets utlåtande nr B .34 år 1958

43:o) Hälsokort för Sveriges barn och ungdom. Under inrikesdepartementet,
§ 45, ha revisorerna givit uttryck åt den uppfattningen, att förevarande
hälsokort icke längre bör komma till användning (Del I, s. 483—486).

Efter en redogörelse för hälsokortets tillkomst och viss i ämnet gjord undersökning
ha revisorerna uttalat följande.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår rekommenderade medicinalstyrelsen
i en cirkulärskrivelse år 1947 användning av ett särskilt hälsokort
för Sveriges barn och ungdom. Avsikten med kortet angavs vara, att
man därur skulle kunna inhämta upplysningar om ett barns hälsotillstånd,
utveckling och sjukdomar ävensom viktigare undersökningar och vaccinationer
under uppväxttiden. Såväl för hälsovårdens som för den halvöppna
och slutna barnavårdens organ ansågos korrekta uppgifter i dessa hänseenden
vara av stor betydelse. Även vid inskrivning till värnpliktstjänst syntes
man ha stor nytta av ifrågavarande upplysningar. För sjukhusens och de
praktiserande läkarnas vidkommande vore det jämväl ur profylaktiska, diagnostiska
och terapeutiska synpunkter mycket värdefullt att kunna lita till
uppgifter från hälsokortet.

Ehuru kortet icke är obligatoriskt, har det kommit att utdelas i mycket
stor utsträckning. Hitintills torde sålunda i runt tal en miljon kort ha överlämnats
till mödrar.

Nyligen har publicerats en undersökning som avsett att belysa, huruvida
kortet motsvarat angivna förväntningar. Av undersökningen, som i sina
huvuddrag återgivits i det föregående, kan utläsas att så icke blivit fallet.
Även om det i förevarande sammanhang redovisade materialet är av relativt
liten omfattning, torde enligt revisorernas mening de därav dragna slutsatserna
ha en i stort sett allmängiltig innebörd, i synnerhet som det resultat
som sålunda framkommit alls icke synes överraskande. Det torde
nämligen icke vara realistiskt att antaga, att ett kort av denna typ i längden
skall kunna fylla någon egentlig funktion. Dessutom finnas, såsom författaren
till nyssnämnda artikel framhållit, de uppgifter som hälsokortet
avses skola innehålla tillgängliga på ett mera tillförlitligt sätt i andra handlingar.
Utan att i detalj taga ställning till de kostnader som anskaffandet
och ifyllandet av dessa kort medföra anse sig därför revisorerna kunna konstatera,
att värdet av kortet icke står i rimlig proportion till de besvär och
kostnader som därmed följa.

Erinras må att 1957 års riksdag efter förslag av 1956 års revisorer beslutat
hemställa om en översyn i rationaliserande syfte av blankettbeståndet
inom medicinalväsendets område. I det revisorernas uttalande som låg till
grund för nämnda beslut framhölls bl. a., att det vore ett framträdande intresse
att väsentligt nedbringa antalet blanketter, som läkarna och annan
sjukvårdspersonal hade att använda i sitt dagliga arbete. Enligt revisorernas
mening är det här behandlade hälsokortet av så begränsat värde, att en indragning
därav skulle vara ett bidrag, låt vara ringa, till förverkligandet
av 1956 års revisorers sålunda uttalade önskemål. Revisorerna få därför
föreslå, att medicinalstyrelsen i en ny cirkulärskrivelse återkallar sin rekommendation
till användning av hälsokortet för Sveriges barn och ungdom.

Utlåtanden ha avgivits av medicinalstyrelsen, statskontoret, svenska stadsförbundet,
svenska landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund (Del 11,
s. 513—517).

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Såvitt utskottet kunnat finna tala vissa skäl för att frågan om
det förevarande hälsokortets fortsatta användning upptages till särskilt
övervägande. Av medicinalstyrelsens remissutlåtande framgår emellertid, alt
styrelsen har för avsikt att i samråd med Sveriges läkarförbund verkställa
en sådan prövning. Med hänsyn härtill har utskottet ansett sig böra begränsa
sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

44:o) Vissa kostnader m. m. vid omstationering av statstjänstemän. Allmänna
resereglementet m. m. Utrikes tjänsteresor. Under civildepartementet,
§§ 46, 47 och 48, ha revisorerna berört vissa med statstjänstemännens
omstationering och resor sammanhängande frågor (Del I, s. 487—532).

Utskottet. Beträffande dessa ärenden kommer utskottet framdeles att avgiva
utlåtande, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

45 :o) Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder. I
skrivelse nr 34 till årets förra riksdag bär Kungl. Maj vt, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 10 januari
1958, lämnat en redogörelse för de åtgärder som vidtagits på grund av
riksdagens skrivelser den 26 maj 1956 samt den 8 mars, den 29 mars, den
2 maj, den 14 maj och den 6 december 1957 (nr 291 respektive nr 2, nr 5,
nr 6, nr 249 och 382) i anledning av, såvitt nu är i fråga, riksdagens år
1956 församlade revisorers berättelser.

Beträffande redogörelsens innehåll torde få hänvisas till skrivelsen.

Utskottet. Av den i förevarande sammanhang lämnade redogörelsen
framgår, att vissa i ovannämnda riksdagsskrivelser angivna ärenden alltjämt
äro föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet förutsätter att dessa
iragor ägnas fortsatt uppmärksamhet och att de av riksdagen härutinnan
uttalade önskemålen beaktas, så snart förhållandena medgiva. Kungl. Maj :ts
skrivelse har i övrigt icke givit utskottet anledning till särskilt uttalande, vilket
utskottet velat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 8 juli 1958

På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND

Statsutskottets utlåtande nr B 34 år 1958

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Olilon, Gustaf
Andersson, Ivar Johansson, Einar Persson, Birger Andersson, Thun, Pålsson,
Holmqvist, Sundelin, Rikard Svensson, Mårtensson, Jacobsson och
Domö; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Malmborg, Thapper, Rubbestad, Jansson i Kalix, Persson i Växjö, Ståhl,
Gustafsson i Stockholm, Svensson i Stenkyrka, Karlsson i Olofström, fröken
Elmén, fröken Karlsson, herrar Heckscher och Johansson i Norrköping.

580788 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag