Statsutskottets utlåtande nr 54.
7
Nr 54.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning åt S.
T. Magnusson för skada, ådragen under värnpliktstjänstgöring.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Ragnar Persson och Mossberger (I: 32) och den andra inom andra kammaren
av herrar Bengtsson i Halmstad och Bengtsson i Varberg (II: 44),
har hemställts, att riksdagen måtte pröva skäligt bevilja Stig Tage Magnusson
en ersättning av 235 kronor i månaden (d. v. s. samma belopp som:
Magnusson skulle ha varit berättigad till om ersättning utgått efter samma
grunder som gällde vid det tillfälle ersättningen indrogs) och under i
övrigt samma former som skulle gällt, därest Magnussons invaliditet av
riksförsäkringsanstalten skulle ansetts ha uppkommit till följd av skada under
värnpliktstjänstgöringen.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen 11:44 i huvudsak
följande.
Värnpliktige 2060-7-42 Stig Tage Magnusson, numera boende Eketånga
5, Söndrum, Halmstad, blev under sin värnpliktstjänstgöring 1943 sjuk.
Sjukdomen sattes i samband med en motorcykelolycka som Magnusson
utsattes för under sin värnpliktstjänstgöring, och hans tillstånd blev senare
förvärrat genom att han blev utsatt för en överansträngning vid en »straffexercis»
så att han i medvetslöst tillstånd måste föras till sjukhus. Magnusson
har allt sedan varit sjuk, och överläkaren vid S:t Lars sjukhus i Lund,
C. E. Uddenberg, anser, att Magnusson fortfarande lider av otvivelaktig invaliditet
(bil. 1 b).
Under liden 1/4 1944—5/9 1947 fick Magnusson ersättning jämlikt 1927
års militärersättningsförordning för sin under värnplikten ådragna sjukdom,
men den 9 september 1947 förklarade riksförsäkringsanstalten, att
den icke längre fann sådant samband föreligga mellan militärtjänstgöringen
och Magnussons efter den 5/9 1947 kvarstående besvär, att vidare
ersättning borde utgå.
Varje försök till ändring i detta beslut har misslyckats, och samma öde
rönte även en framställning om förnyad prövning av ärendet som riksdagens
militieombudsman tillställde riksförsäkringsanstalten den 16 augusti
1950.
I detta läge står alltså frågan f. n„ men för Magnussons vidkommande
är detta ett högst förtvivlat läge, därför att han dragés fortfarande med
sin sjukdom och har på grund härav ytterligt svårt att försörja sig och
sin familj, överläkaren C. E. Uddenberg betecknar i ett utlåtande daterat
den 4 november 1952 Magnussons arbetsförmåga som i det närmaste upp
-
8
Statsutskottets utlåtande nr 54.
hävd genom de följder, som hans olycksfall under värnpliktstjänstgöringen
1943 haft.
Ett ytterligare skäl för att riksdagen bör pröva ärendet är de rent allmänna
anmärkningar som professor emeritus H. Sjöbring i Malmö gör i
sitt utlåtande om fallet Magnusson (bil. 2). Han säger: »Det torde numera
vara allmänt erkänt att de på grund av våld hjärnskadade tidigare blivit
grovt felbedömda. Man har icke förstått att det var fråga om allvarlig
hjärnskada, och själva det förhållandet att de sjukliga symtomen ofta tog
sig mycket starka uttryck, såsom självfallet är företrädesvis i det egna
intressets linje, har betraktats som tecken på att det endast var fråga
om en nervös eller hysterisk reaktion. Såvitt jag känner från tidigare erfarenhet
har ej heller de läkare som anlitats av RF A varit vuxna den
uppgift de ställts inför genom den förändrade synen och ej heller haft
härför lämplig utbildning. Den omkastning i fallets behandling som skett
har säkerligen kommit till stånd på grund av icke tillgängligt utlåtande
som utfärdats av av RFA använd läkare. Felbedömningen har under de givna
omständigheterna varit särskilt olycklig, därför att den ej blott försvårat
en återanpassning som synts på god väg, utan också givit upphov till en
paranoisk utveckling på basen av skadan, då den sjuke helt naturligt uppfattat
indragningen av understödet som en rättskränkning.»
Av de i motionen 11:44 åberopade läkarutlåtandena — vilka finnas bifogade
motionen och till vilka utskottet tillåter sig hänvisa — framgår bl. a.
att enligt överläkaren Uddenbergs och professor emeritus Sjöbrings uppfattning
den arbetsoförmåga, som drabbat Magnusson, är en följd av hans
olycksfall under värnpliktstjänstgöringen. Från den i riksförsäkringsanstalten
förvarade akten rörande Magnusson inhämtas å andra sidan, att anstalten
och dess läkare funnit sådant samband icke föreligga mellan militärtjänstgöringen
och Magnussons efter den 5 september 1947 kvarstående
besvär (psykiskt abnormtillstånd), att någon ersättning enligt milifärersättningsförordningen
kunde tillerkännas honom för tid efter nämnda dag.
Utskottet. Såsom framgår av handlingarna i ärendet, råder inom den hörda
medicinska sakkunskapen olika meningar rörande sambandet mellan
det sjukdomstillstånd, i vilket Magnusson befinner sig, och det olycksfall,
för vilket han varit utsatt under värnpliktstjänstgöringen. Enligt utskottets
mening kan den möjligheten icke uteslutas, att framträdandet av sjukdomen
föranletts av hans militärtjänstgöring eller att denna väsentligen bidragit
därtill. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt anser
utskottet skäligt, att ytterligare ekonomisk gottgörelse beredes Magnusson
av statsmedel. Utskottet vill föreslå, att ersättning tillerkännes Magnusson
med samma belopp, som skolat tillkomma honom, därest 1927 års militärersätlningsförordning
varit tillämplig å sjukdomsfallet, dock att ersättning
icke bör utgå retroaktivt för längre tid än från och med den 1 januari 1953.
Härav uppkommande kostnader torde böra bestridas från anslaget till Diverse
pensioner och understöd m. in.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i anledning av motionerna 1: 32 och
11:44 medgiva, att till Stig Tage Magnusson må på grund
Statsutskottets utlåtande nr 54.
9
av sjukdom från anslaget till Diverse pensioner och understöd
m. m. utbetalas ersättning, som om 1927 års militärersättningsförordning
varit tillämplig å sjukdomsfallet, dock
att ytterligare ersättning icke må utgå till Magnusson för
tid före den 1 januari 1953.
Stockholm den 27 mars 1953.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Närvarande: se under utlåtandet nr 51.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 6saml. Nr 61—64.