Nr 45—46.
Statsutskottets utlåtande nr 45.
1
Nr 45.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om pension eller un -
derstöd åt vissa personer.
(5:e avd.)
Statsutskottet får härmed avgiva utlåtande i anledning av väckta motioner
om beredande av pension eller understöd åt vissa anställningshavare i
statens tjänst in. fl.
Beträffande utredningen i de ärenden, som behandlas i utlåtandet, får utskottet,
i den mån ej redogörelse i det följande lämnas, hänvisa till vederbörande
motioner.
l:o) Förre förrådsförvaltaren H. P. Gelin (förhöjd pension). I de likalydande
motionerna I: 20S och 11:262, väckta den förra av herr Boo in. fl.
och den senare av herr Andersson i Brämhult m. fl., har hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att f. d. förrådsförvaltaren vid intendenturkåren, kaptenen
i armén Hugo Pontius Gelin må fr. o. m. den 1 oktober 1952 komma i
åtnjutande av de för tjänste- och familjepension för 26 löneklassen, löneplan
nr 1, gällande pensionsunderlagen.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen 1: 208 följande.
Den 1 oktober 1952 avgick dåvarande förrådsförvaltaren vid intendenturkåren,
kaptenen i armén H. P. Gelin från sin innehavande beställning
med av statskontoret enligt beslut den 25 juni 1952 tillförsäkrad ålderspension
och familjepension enligt 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
och familj epensionsreglemente.
Grundbeloppet för den tillförsäkrade pensionen fastställdes enligt statskontorets
beslut den 23 augusti 1952 till 6 360 kronor för år. Detta belopp
motsvarar enligt den under 14 § i tjänstepensionsreglementet intagna tabellen
löneplan nr I begynnelseunderlaget för löneldass 24, d. v. s. slutlöneklassen
i den lönegrad Ma 21, vartill Gelins vid pensionsavgången innehavda
förvaltarbeställning hänförts fr. o. in. den 1/7 1952.
Med hänsyn emellertid till de särskilda omständigheter, som måste anses
föreligga beträffande bestämmandet av storleken av pensionsbeloppet i förevarande
fall, synes det oss vara med skäligheten överensstämmande, att
grundbeloppet av Gelins tjänstepension fastställes utgå enligt löncklass 26,
slutlöneklassen i lönegrad Ma 23, uti vilken lönegrad samtliga av arméns
förvaltare i intendenturförrådstjänst, med undantag av åtta, fr. o. in. den
1/7 1952 äro placerade (prop. 1952: 120, punkt 3).
Av nämnda åtta befattningshavare, som vid lönedifferentieringens tillkomst
den 1/7 1952 kornmo att inneha beställningar i Ma 21, är det endast
en, nämligen Gelin, som avgått med pension motsvarande Ma 21. De som
efter den 1/7 1952 tillträda befattning i Ma 21 erbjudas, i mån av vakanser,
1 Bihang till riksdagens protokoll 195*1. G samt. Nr 45 - 40.
2
Statsutskottets utlåtande nr 45.
i tur och ordning förflyttning till befattning i Ma 23;> med pensionsrätt i
paritet därmed. För dessa kommer sålunda pensionsfrågan icke att medföra
lägre pensionsförmåner.
Till stöd för det här anförda få vi ytterligare framhålla följande:
Gelin tjänstgjorde såsom förrådsförvaltare vid A 8 den 15/3 1930—15/10
1933, vid AIK den 16/10 1933—15/8 1938 och vid I 15 den 16/8 1938—31/3
1948. Som en belöning för ådagalagt nit och skicklighet erhöll han den 1/4
1948 förflyttning tlil Stockholm med placering vid AIS. Vid tiden för denna
överflyttning voro samtliga förrådsförvaltare hänförda till en och samma
lönegrad. Differentiering av förvaltarbeställningarna på lönegraderna Ma 23
och Ma 21 skedde först fr. o. m. den 1/7 1952 eller endast 3 månader före
Gelins avgång ur tjänst. Hade resultatet av denna differentiering kunnat
förutses vid tidpunkten för Gelins placering vid AIS hade han givetvis icke
placerats till denna tjänstgöring. Differentieringen innebar nämligen att
den av Gelin vid pensionsavgången innehavda förvaltarbeställningen placerades
i lönegrad Ma 21, vilket oförskyllt för Gelin kom att medföra lägre
pensionsförmåner än han skulle kommit i åtnjutande av därest överflyttning
till AIS icke ägt rum. Då emellertid hans tjänstgöring And AIS omfattar
endast 4 1/2 år, under det att hans ovanberörda tjänstgöring vid A 8,
AIK och I 15 i förvaltarbeställningar, vilka numera äro placerade i lönegrad
M 23, överstiger hela 18 år, synes han rättvisligen böra i pensionshänseende
hänföras till denna lönegrad, särskilt som — enligt vad av generalintendenten
bestyrkts — Gelin som förrådsförvaltare nedlagt ett synnerligen
förtjänstfullt och för kronan ovanligt gagncrikt arbete samt det här är
fråga om en av arméns skickligaste förrådsförvaltare.
Utskottet. Då den föreliggande pensionsfrågan i första hand bör prövas av
Kungl. Maj :t, får utskottet hemställa,
att motionerna I: 208 och II: 262 icke må av riksdagen bifallas.
2:o) Majoren Nils Frykberg (förhöjd pension). I motionen 11:6 hemställer
herr Persson i Norrby, att majoren Nils Frykberg i Gävle måtte från och
med den 1 april 1954 komma i åtnjutande av tjänste- och familjepension,
såsom om han före övergången till frivillig övergångsstat innehaft kaptensbeställning.
Av handlingarna i ärendet inhämtas bl. a.,
att Frykberg, som är född den 30 mars 1888, den 26 juli 1918 utnämndes
till löjtnant av 1. klass vid Hälsinge regemente;
att han den 3 december 1926 utnämndes till kapten i regementet;
att han den 1 januari 1927 frivilligt överfördes till beställning på övergångsstat;
att
han fr. o. in. den 1 april 1946 utnämnts till major i armén;
att han efter överföringen till övergångsstat och intill den 1 mars 1938
fullgjort tjänstgöring i egenskap av beställningshavare på övergångsstat
sammanlagt 7 månader 15 dagar;
att han under tiden 1 mars 1938—2 oktober 1939 varit förordnad såsom
befälhavare för Vaxholms landstormsområde nr 46 c) samt därunder jämväl
Statsutskottets utlåtande nr 45.
3
uppehållit befattning såsom extra rullföringsofficer vid Stockholms stads
rullföringsområde nr 45 under tiden 1 juli—20 augusti 1939;
att han fullgjort beredskapstjänstgöring under tidsperioderna 28 mars—
6 april 1940, 15 april—10 augusti 1940, 15 augusti—28 oktober 1940 samt 30
december 1940—31 december 1941;
att han fr. o. m. den 1 januari 1942 varit förordnad å en för pensionsavgången
kompaniofficer avsedd arvodesbefattning såsom biträdande mobiliseringsofficer
vid Hälsinge regemente med arvode motsvarande (netto-)lön,
fr. o. m. den 1 juli 1942 i dåvarande löneklass Oa 10, fr. o. m. den 1 juli
1947 i löneklass 1: 29 och fr. o. in. den 1 juli 1952 i löneklass 1: 30;
att sistnämnda förordnande upphör med utgången av mars 1954;
samt att Frykberg är tillerkänd en enligt bestämmelserna i 3 § 1 mom.
kungörelsen den 30 juni 1947 ang. omreglerad tjänste- och familjepension
in. in. (lydelse enligt kungörelsen 1948:257) omreglerad pension med ett
grundbelopp (begynnelseunderlag) å 6 024 kronor för år, vilket motsvarar
grundpension (begynnelseunderlag) enligt 23 löneklassen eller löneklassen
närmast under den för löjtnant på aktiv stat före den 1 juli 1952 gällande
högsta löneklassen.
Till stöd för det i den föreliggande motionen väckta förslaget anför motionären
— efter att ha erinrat att Frykbergs sammanlagda effektiva tjänstetid
utgör 29 år 5 månader 15 dagar, varav på aktiv stat 15 år 2 dagar, på
frivillig övergångsstat 7 månader 15 dagar, i beredskapstjänst 1 år 6 månader,
28 dagar samt i arvodesbefattning 12 år 3 månader, vartill kommer
Frykbergs ovan omförmälda tjänstgöring som befälhavare för Vaxholms
landstormsområde samt såsom extra rullföringsofficer vid ro 45 — bl. a.
följande.
Genom inkallelse till tjänstgöring under beredskapstiden hindrades Frykberg
att begagna erbjudande om civil anställning. Starka skäl synes tala för
att han erhåller tjänste- och familjepension enligt högre löneklass än den
23 :e. Vid övergången till frivillig övergångsstat hade han i 6 år varit kompetent
för befordran till kapten men på grund av då rådande dåliga befordringsförhållanden
endast kunnat befordras till kapten i regementet med bibehållen
löjtnantslön. Genom sin tjänstgöring i arvodesbefattning har han
—- bortsett från inkallelsen till beredskapstjänstgöring — under en lång
följd av år fullgjort arbetsuppgift avsedd för pensionsavgången kapten och
avlönad enligt för sådan kapten gällande normer. Sina uppgifter har han
fullgjort på ett sådant sätt, att han redan den 1 april 1946 av de militära
myndigheterna ansetts böra belönas med en honorärbefordran till major i
armén. Att han erhållit förlängt förordnande i innehavande befattning under
ett år efter den normala avgångsåldern, 65 år, borgar för att han även
sedermera fullgjort sina åligganden på bästa sätt, vilket också vitsordas av
vederbörande militära chef.
I en den 4 januari 1952 dagtecknad skrift anhöll Frykberg hos Kung].
Maj :t om pensionsförbättring.
I häröver avgivet utlåtande anförde försvarets civilförvaltning följande.
4
Statsutskottets utlåtande nr 45.
Civilförvaltningen får framhålla, att arvodesbefattningen med arvode enligt
löneklass Oa 10 (motsvarande) förutsatts närmast skola innehavas av
pensionsavgångna kompaniofficerare, till vilken kategori av pensionsavgången
personal Frykberg är att hänföra. Att tjänstgöring i dylik befattning
skulle berättiga till högre pension än den, som följer med den beställning
vederbörande innehaft, har icke ifrågasatts. Kungl. Maj:t har också genom
beslut den 24 september 1948 beträffande kaptenen i Livgrenadjärregementets
reserv A. E. W. Merwiin, vilken i likhet med Frykberg avgått från beställning
såsom löjtnant å övergångsstat (frivillig) och sedermera uppehållit
för pensionerad kompaniofficer avsedd arvodesbefattning (hemvärnsofficer)
icke funnit skäl medgiva pensionsförbättring. På grund härav och
med hänsyn till de konsekvenser ett bifall till ansökningen skulle medföra
anser civilförvaltningen sig icke kunna tillstyrka densamma.
Statskontoret anslöt sig i avgivet utlåtande till vad civilförvaltningen anfört
och framhöll därjämte, att det Frykberg tillerkända pensionsbeloppet,
6 024 kronor för år, utgjorde grundbeloppet av honom tillkommande pension,
sedan befrielse medgivits från i 3 § 1 mom. kungörelsen nr 657/1947
omförmäld minskning av tjänstepensionsunderlaget för befattningshavare
med 50 års pensionsålder.
Genom beslut den 10 oktober 1952 fann Kungl. Maj:t den av Frykberg
gjorda ansökningen ej föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Utskottet. Av utredningen framgår, att Kungl. Maj :t nyligen lämnat en
av Frykberg —• vilken uppbär författningsenlig pension — hos Kungl. Maj :t
gjord ansökan om att få komma i åtnjutande av förhöjda pensionsförmåner
utan bifall. För egen del kan utskottet inte finna sådana skäl vara förebragta,
att riksdagen nu skulle, med frångående av Kungl. Maj :ts beslut,
tillerkänna honom någon förhöjning av hans pensionsförmåner. Ett beslut
i sådan riktning skulle, såsom försvarets civilförvaltning påpekat, strida
mot hittills tillämpad praxis och även vara ägnat att leda till icke önskvärda
konsekvenser. Utskottet hemställer fördenskull,
att motionen II: 6 icke må av riksdagen bifallas.
3:o) Förra vikarierande småskollärarinnan Elin Håkansson. I motionen
11:263 hemställer herr Pettersson i Norregård, att riksdagen måtte besluta
att 1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan må tillämpas för småskollärarinnan
Elin Håkansson.
Till stöd för ifrågavarande förslag anför motionären följande.
Småskollärarinnan fröken Elin Håkansson, Sunnerby, Vrigstad i Jönköpings
län, född den 3 januari 1891, har sedan den 2 maj 1920 till och
med den 30 juni 1953 under sammanlagt 19,2 läsår tjänstgjort som vikarierande
lärarinna, mestadels som sjukvikarie, inom olika skoldistrikt i
Småland och Blekinge. På grund av lärartjänstens art föreligger ingen rätt
till tjänstepension, varför fröken Håkansson fram till den tid, då hon är
berättigad till folkpension, saknar inkomstmöjligheter. Det skall vidare anföras
att hon är obemedlad. Fröken Håkansson, som skött sina tjänsteåligganden
utomordentligt väl, borde efter det arbete hon under så lång
Statsutskottets utlåtande nr 45.
5
tid nedlagt för det uppväxande släktets fostran och förkovran erhålla rätt att
från och med avslutandet av sin senaste tjänstgöring uppbära pension från
statens pensionsanstalt enligt 1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan,
trots att hon inte innehaft vare sig ordinarie eller extra ordinarie
befattning som lärarinna.
Utskottet. Enär den föreliggande pensionsfrågan är av beskaffenhet att
i första hand böra prövas av Kungl. Maj :t, hemställer utskottet,
att motionen II: 263 icke må av riksdagen bifallas.
4:o) Biträdande läraren i rytmik och solfége vid musikhögskolan Karin
Fredga. I motionen 11:255 hemställer herr Sundström, att riksdagen måtte
bevilja fröken Karin Fredga en pension till skäligt belopp att utgå av statsmedel
från tidpunkten för hennes avgång från lärarbefattningen vid musikhögskolan.
Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att fröken Fredga är född den 31 maj 1884;
att hon, efter studier vid rit- och målarskola samt musikstudier, åren
1905—1921 bedrev privat pianopedagogisk verksamhet och jämsides därmed
vissa tider undervisade i teckning vid Nääs slöjdseminarium, vid folkskoleseminariet
i Göteborg och vid Göteborgs högre samskola;
att hon år 1923 vid Dalcrozeinstitutet i Geneve förvärvade certifikat som
rytmiklärare samt år 1925 avlade högre s. k. diplomexamen vid Institut
Jaques-Dalcroze i Paris;
att hon år 1926 upprättade Svenska Dalcrozeinstitutet i Stockholm, omfattande
dels rytmikundervisning enligt den s. k. Dalcroze-metoden för
barn och amatörer, dels — fr. o. m. år 1933 — utbildning av rytmiklärare,
vilken undervisningsanstalt alltsedan budgetåret 1946/47 åtnjuter årligt
statsbidrag med 10 000 kronor;
att hon jämsides härmed utövat en omfattande rytmikundervisning vid
olika undervisningsanstalter;
att hon alltsedan år 1935 under i regel fyra veckotimmar meddelat undervisning
i rytmik och solfége vid musikhögskolan och operaskolan;
samt att hennes sistnämnda anställning beräknas upphöra med utgången
av vårterminen innevarande år.
I en den 16 januari 1951 dagtecknad skrift anhöll fröken Fredga hos Kungl.
Maj :t att erhålla pension med hänsyn till den av henne innehavda tjänsten
såsom biträdande lärare i rytmik och solfége vid musikhögskolan.
,Musikaliska akademiens styrelse anförde i anledning av fröken Fredgas ansökan
följande.
Sedan undervisningen i rytmik under första decenniet av 1900-talet börjat
utveckla sig till de former, vari denna undervisning numera bedrives, har det
även ingått i allmänna medvetandet, att denna musikundervisning är av
grundläggande betydelse för all musikalisk lärarverksamhet. Såsom framgår
av fröken Fredgas ansökan med därvid fogade handlingar, har hon ul
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 45.
rättat ett verkligt pionjärarbete här i landet på detta musikens område, ett
förhållande som musikaliska akademiens styrelse oförbehållsamt vill vitsorda.
Med hänsyn härtill och alldeles särskilt till den betydelse som rytmikundervisningen
numera spelar som musikfostrande medel och det fundament
den därigenom representerar för det folkliga musiklivet i vidaste
bemärkelse, vill styrelsen varmt tillstyrka fröken Fredgas framställning
om pension. Det synes styrelsen väl motiverat, att hänsyn vid bestämmandet
av pensionens belopp tages även till den omfattande undervisning, som
fröken Fredga, i stor utsträckning utan ersättning, meddelat i de allmänna
skolorna.
Statskontoret — som av handlingarna fann framgå, att fröken Fredgas
huvudsakliga verksamhet varit förlagd till det av henne grundade institutet,
att denna verksamhet utgjort hennes egentliga förvärvskälla samt att
den undervisning hon bedrivit vid statliga institutioner varit av relativt
begränsad omfattning — kunde icke finna skäl tillstyrka att pension av
statsmedel bereddes henne.
Genom beslut den 30 november 1951 fann Kungl. Maj:t ansökningen icke
föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
I den nu väckta motionen anföres till stöd för det däri väckta förslaget
i huvudsak följande.
Även om fröken Fredgas verksamhet vid musikhögskolan omfattat få
veckotimmar, så har den på grund av sin nyskapande karaktär varit av
mycket stor betydelse. Den har utgjort ett led i det pioniärarbete för en ökad
och mera allmän insikt om rytmikens värde såsom ett medel i uppfostrans
tjänst, vilket utgör fröken Fredgas med sällsynt hängivenhet och uthållighet
och under stora personliga uppoffringar utförda livsverk. Sedan hon
förskaffat sig grundlig rytmiklärarutbildning och diplomerats från Dalcrozeinstitutet
i Geneve, övergav hon sin tidigare verksamhet för att helt
ägna sig åt uppgiften att göra rytmiken känd i vårt land och skapa förståelse
för dess betydelse. Denna uppgift har hon med outtröttlig energi och
utan hänsyn till om hon erhållit någon eller ingen ersättning för sitt arbete,
genomfört under tre årtionden. Att hennes ansträngningar givit resultat
framgår bl. a. därav, att hon av kursplanedelegationen inom 1946 års
skolkommission anmodats biträda med utarbetande av anvisningar för undervisning
i rytmik på skolans lågstadium. Ett mycket stort antal pedagoger
och läkare ha också på grund av de erfarenheter, som den av fröken Fredga
i skilda skolor anordnade försöksundervisningen givit, förklarat sig övertygade
om det mycket stora värdet av denna undervisning. Att rytmikundervisning,
trots dess allmänt erkända betydelse, tills vidare endast i undantagstall
förekommer i skolorna beror dels på den ännu mycket knappa
tillgången på utbildad lärarkraft, dels på att anslag för ändamålet i allmänhet
icke står till förfogande. Det torde vara uppenbart, att fröken
Fredgas banbrytande insats på ett för ungdomens fostran viktigt område
har varit av stor allmän betydelse och förtjänar erkännande och tacksamhet.
Hennes verksamhet har givit henne ett knappt levebröd, men
hon har icke haft möjlighet att på ett betryggande sätt sörja för sin ålderdom.
Det synes därför rimligt, att hon av statsmedel tillerkännes pension.
Statsutskottets utlåtande nr 45.
7
Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har fröken
Fredgas undervisning vid musikhögskolan och operaskolan varit av relativt
begränsad omfattning, i genomsnitt allenast fyra veckotimmar. Även
med beaktande av fröken Fredgas insatser på det område, varom här är
fråga, kan utskottet därför icke tillstyrka att fröken Fredga — vars pensionsfråga
redan prövats av Kungl. Maj:t utan att föranleda någon Kungl.
Maj :ts åtgärd — nu skulle beredas pension av statsmedel genom särskilt
beslut av riksdagen.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att motionen II: 255 icke må av riksdagen bifallas.
5 :o) Docenten Richard Engländer. I motionen II: 85 hemställer herr Munktell,
att en årlig pension å 6 000 kronor fr. o. m. den 17 februari 1954 måtte
beviljas docenten i musikforskning vid Uppsala universitet, dr phil.
Richard Engländer.
Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Engländer är född i Leipzig den 17 februari 1889 och förvärvade
svenskt medborgarskap år 1947;
att han, efter att tidigare ha varit verksam i Tyskland såsom forskare, lärare
och praktiskt utövande musiker på operakonstens område, alltsedan år
1938 i Uppsala bedrivit egna forskningar, vetenskaplig undervisning och
folkbildande verksamhet inom musikforskningens och musikpedagogikens
område;
att han därvid även tjänstgjort som arkivarbetare, år 1947 tilldelats forskarstipendium
för flyktingar och, efter att samma år ha blivit svensk medborgare,
utnämnts till docent i musikforskning vid Uppsala universitet år
1948;
samt att han under åren 1948—1951 åtnjutit bidrag ur humanistiska sektionens
docentstipendiefond med sammanlagt 8 450 kronor och sedan den 1
januari 1949 är innehavare av Burmans docentstipendium å 3 600 kronor
för år, vilket stipendium han emellertid nödgats avstå med utgången av år
1953.
I skrivelse den 9 maj 1953 till kanslern för rikets universitet hemställde
större akademiska konsistoriet i Uppsala, att kanslern ville utverka en årlig
pension till Engländer.
I skrivelse den 26 oktober 1953 till Kungl. Maj:t tillstyrkte kanslern för
rikets universitet, att årlig pension beviljades Engländer med skäligt belopp.
Statskontoret fann sig i avgivet utlåtande med hänsyn till arten och kortvarigheten
av Engländers verksamhet vid Uppsala universitet eller eljest i
det allmännas tjänst icke kunna understödja framställningen.
Genom beslut den 11 december 1953 fann Kungl. Maj:t framställningen
icke föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
I den nu väckta motionen anför motionären •—• under erinran att riksdagen
tidigare i några fall beviljat pension åt universitetsdocent eller efter
-
8 Statsutskottets utlåtande nr 45.
levande till universitetsdocent — till stöd för det däri framförda förslaget
i huvudsak följande.
Engländer anlände till Sverige som politisk flykting från Tyskland i maj
1939 och blev svensk medborgare i november 1947, varefter han 1948 förordnades
till docent i musikforskning. Redan innan Engländer nödgades
ta sin tillflykt till Sverige hade han skaffat sig ett känt namn som musikvetenskapsman
och musiker, och han hade redan i Tyskland gjort mycket
framstående insatser inte minst som utforskare av svensk musikhistoria
under Gustaf III :s tid. Vid bedömningen av frågan om pension till honom
bör inte denna omständighet förbises.
Under de snart 15 år Engländer har varit verksam i Sverige har han
också tillfört svensk kultur bidrag och impulser, som vida torde överstiga
vad som är vanligt för universitetsdocenter. Hans forskningsinsatser under
denna tid har av sakkunniga både inom och utom Sverige bedömts som synnerligen
framstående, och det framgår klart att hans bidrag till just svensk
musikhistoria är banbrytande. Att han med heder skulle ha beklätt en professur
inom sin vetenskap, om en sådan hade kunnat erbjudas honom, är
också höjt över varje tvivel. Hans lärarverksamhet vid Uppsala universitet
har varit mycket högt skattad, och det bör även framhållas att han under
tio år bär varit en hängiven medarbetare i folkbildningens tjänst som lärare
vid det s. k. Folkuniversitetet.
Engländers insatser är emellertid inte begränsade till det vetenskapliga
arbetet och lärarverksamheten. Hans enastående kännedom om och inlevelse
i svensk musik från 1700-talet och början av 1800-talet har inspirerat
honom att iordningställa och framföra program i radio och på konserter.
Därmed har han på ett utomordentligt sätt förnyat och berikat repertoaren
av svensk musik. Även på detta område har han givit banbrytande impulser
och gjort insatser av bestående värde.
Docenten Engländers sällsynt förnämliga insatser framgår klart av de omdömen,
som avgivits om honom av framstående musikkännare. Detta material
jämte humanistiska sektionens förutnämnda framställning kommer
under hand att ställas till utskottets förfogande. Jag vill därvid framhålla
att professor Knud Jeppesen är en av världens erkänt ledande musikforskare.
Ytterligare en omständighet vill jag framhålla, nämligen att det skulle
vara orimligt att invända, att Engländer själv kunde ha sörjt för sin pensionering.
Han anlände hit för knappt 15 år sedan och var då utan alla ekonomiska
tillgångar. Hans inkomster har därefter varit små, emedan han av
ideella skäl har valt att ägna största delen av sin kraft åt en kulturell synnerligen
värdefull men pekuniärt föga lönande vetenskaplig och konstnärlig
verksamhet. Kravet att själv sörja för sin trygghet på ålderdomen kan icke
rimligen ställas på en man som har haft Engländers hårda levnadsöden och
trots detta bär gjort en stor insats i svenskt kulturliv. Något för framtiden
farligt prejudikat skulle det därför inte vara att bevilja denne ovanligt förtjänte
man en skälig pension.
Det synes vara en hederssak att staten visar sin tacksamhet för detta arbete
i Uppsala universitets tjänst och för denna kulturinsats av bestående
värde genom att trygga Engländers ålderdom.
Utskottet finner sig sakna anledning att intaga någon annan ståndpunkt
till Engländers pensionsfråga än den, som innefattas i Kungl. Maj :ts nyligen
meddelade avslagsbeslut, och hemställer därför,
att motionen II: 85 icke må av riksdagen bifallas.
Statsutskottets utlåtande nr 45.
9
G:o) Förre akademiträdgårdsmästaren G. O. E. Sälldin (tilläggspension).
I motionen 11:86 hemställer herr Munktell, att riksdagen måtte bevilja
i'', d. akademiträdgårdsmästaren vid universitetet i Uppsala, trädgårdsarkitekten
kand. phil. Gustaf Sälldin, skälig tilläggspension.
Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Sälldin är född den 2 januari 1887;
att han läsåret 1924/25 tjänstgjort som amanuens vid botaniska institutionens
systematiska avdelning vid universitetet i Lund;
att han under tiden 1 november 1925—31 oktober 1926 tjänstgjort som
lärare vid Fredrika Bremerförbundets med statsmedel understödda fruktodlings-
och trädgårdsskola Apelryd;
att han under tiden 1 februari 1931—31 oktober 1935 dels i full omfattning
uppehållit befattningen såsom akademiträdgårdsmästare vid Uppsala
universitet under sammanlagt 1 år 7 månader 17 dagar samt bestritt hälften
av den med samma tjänst förenade tjänstgöringsskyldigheten under 9
månader 21 dagar, dels ock innehaft arvodestjänst vid universitetet, varvid
han haft att utföra sådana byggnadstekniska uppdrag som åligger innehavaren
av den senare inrättade, mot 27 lönegraden svarande arvodestjänsten
som byggnadsingenjör vid universitetet;
att han under tiden 1 november 1935—31 januari 1953, då han avgick
med pension, innehaft ordinarie tjänst såsom akademiträdgårdsmästare vid
universitetet i 22 lönegraden;
att han efter inträdet i pensionsåldern uppehållit sistnämnda tjänst intill
utgången av september 1953;
samt att han vid inträdet i pensionsåldern kunde åberopa en tjänstetid i
pensionshänseende av 17 år 3 månader.
I två till Kungl. Maj:t ställda skrifter, dagtecknade den 26 och den 29
november 1952, anhöll Sälldin dels att den av honom innehavda befattningen
måtte för honom personligen uppflyttas till lönegraden Ca 26, dels ock
att han måtte såsom tjänstår i pensionshänseende få tillgodoräkna förenämnda
under åren 1931—1935 fullgjorda tjänstgöring såsom tillförordnad
akademiträdgårdsmästare resp. såsom arvodestagare vid Uppsala universitet
samt att därjämte om möjligt hans omförmälda amanuenstjänstgöring
vid Lunds universitet och hans lärartjänstgöring vid trädgårdsskolan Apelryd
måtte få tagas i beräkning såsom tjänstår för pension.
Mindre akademiska konsistoriet, som inhämtat att den Sälldin författningsenligt
tillkommande avkortade pensionen uppginge till allenast 494
kronor 42 öre för månad (full pension: 859 kr. 86 öre per månad), tillstyrkte
utverkande åt Sälldin av skälig tilläggspension.
Kanslern för rikets universitet anförde i avgivet utlåtande i huvudsak
följande.
Sedan riksdagen bifallit av Kungl. Maj:t i prop. 1952: 241 gjord framställning
om oförändrad placering för akademiträdgårdsmästaren i Uppsala tillstyrker
jag i första hand rätt för Sälldin att för beräknande av pensionsförmåner
tillgodoräkna dels den tid av sammanlagt 19 månader 17 dagar
10
Statsutskottets utlåtande nr 45.
som Sälldin i full omfattning uppehållit akademiträdgårdsmästarbefattningen
i Uppsala, dels ock den tid av 9 månader 21 dagar, varunder han uppehållit
hälften av den med nämnda befattning förenade tjänstgöringsskyldigheten.
Vid bifall härtill skulle Sälldins pensionsförmåner komma att uppgå
till 551 kronor 75 öre för månad. Enligt min mening torde vid beräknande
av Sälldins pensionsförmåner jämväl hänsyn böra tagas till hans tjänstgöring
som amanuens vid universitetet i Lund ävensom till hans tjänstgöring
som lärare vid Fredrika Bremerförbundets fruktodlings- och trädgårdsskola
Apelryd. Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa
att Kungl. Maj :t måtte, utöver den Sälldin författningsenligt tillkommande
pensionen, åt honom medgiva eller utverka tilläggspension med skäligt
belopp.
Statskontoret anförde i avgivet utlåtande följande.
Av för statskontoret tillgängliga handlingar framgår, att Sälldin uppnådde
den för honom gällande pensioneringsperiodens övre gräns den 31 januari
1953 och att han då i pensionshänseende kunde åberopa en tjänstetid
av 17 år 3 månader.
Sälldin har åren 1931—1935 uppehållit akademiträdgårdsmästarbefattningen
vid universitetet i Uppsala under 1 år 7 månader 21 dagar i full omfattning
och under 9 månader 21 dagar till hälften. Efter vederbörlig reduktion
av sistnämnda tid uppgår den sammanlagda tjänstgöringen till 2 år 17
dagar. Statskontoret tillstyrker, att Sälldin för pension får tillgodoräkna
två tredjedelar av denna tid liksom ock av tiden 1 november 1925—31 oktober
1926, då han varit lärare vid trädgårdsskolan Apelryd och därvid, såvitt
ämbetsverket kunnat utröna, haft en undervisningsskyldighet av över
20 veckotimmar. Tillgodoräkningsmedgivandet bör alltså omfatta 2 år.
Enligt vad handlingarna utvisar har Sälldin vidare för universitetets räkning
utfört vissa uppdrag med konstruktions- och byggnadsarbeten för växthus
i botaniska trädgården i Uppsala. Statskontoret anser sig icke kunna
tillstyrka, att hänsyn därtill tages i förevarande sammanhang. Vad även angår
den av Sälldin innehavda anställningen som amanuens vid universitetet
i Lund läsåret 1924—1925, bör densamma med hänsyn till den därmed förenade
ringa dagliga tjänstgöringen enligt ämbetsverkets mening icke heller
tagas i betraktande.
Universitetskanslerns hemställan, att Sälldin måtte erhålla tilläggspension,
kan statskontoret icke biträda.
Genom beslut den 10 april 1953 medgav Kungl. Maj.t, att Sälldin finge av
tid, varunder han före tillträdandet av pensionsberättigande befattning uppehållit
akademiträdgårdsmästarbefattningen vid universitetet i Uppsala,
såsom tjänstår i pensionshänseende tillgodoräkna ett år fyra månader. Vad
Sälldin i övrigt hemställt fann Kungl. Maj :t icke föranleda någon Kungl.
Maj :ts åtgärd.
I den nu väckta motionen anföres till stöd för det däri framförda förslaget
bl. a. följande.
Då Sälldin av den tid om 22 år 8 månader, som han tjänstgjort vid universitetet
i Uppsala, och av den tid om 2 år, under vilken han tjänstgjort
som lärare och amanuens, i pensionshänseende får tillgodoräkna endast 17 år
7 månader, är den till honom utgående pensionen mycket liten, endast 538
kronor per månad.
Av förut nämnda handlingar framgår att lönegrad Ca 22 måste anses hava
Statsutskottets utlåtande nr 45.
11
varit för låg för Sälldins vidkommande med hänsyn till hans kompetens
och till arten och omfattningen av hans tjänstgöring. Uppflyttning i högre
lönegrad har för Sälldin tidigare begärts och tillstyrkts. Det torde även
vara skäligt, att vid beräkningen av pensionen hänsyn tages till den tid,
under vilken Sälldin innehaft arvodestjänst vid universitetet i Uppsala samt
till hans tjänstgöring som lärare vid Fredrika Bremerförbundets fruktodlings-
och trädgårdsskola i Apelryd.
Med hänsyn till föreliggande omständigheter synes det skäligt att Sälldin
beviljas tilläggspension.
Utskottet. Vad i motionen anförts till stöd för det däri framförda förslaget
utgör enligt utskottets mening icke tillräcklig anledning för riksdagen
att -—- med frångående av Kungl. Maj :ts beslut om tillgodoräkning av
tjänstår för pension — besluta om tilläggspension åt Sälldin. Utskottet hemställer
därför,
att motionen II: 86 icke må av riksdagen bifallas.
7 :o) Förre kr ono j ägaren K. W. L. Jansson. I motionen I: 50 hemställer herr
Grym, att riksdagen måtte medgiva, att f. kronojägaren K. W. L. Jansson
såsom tjänstår i pensionshänseende får tillgodoräkna så stor del som erfordras
för att han skall komma i åtnjutande av hel pension.
Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Jansson är född den 26 december 1889;
att han innehade anställningar såsom skogvaktare på Åkers styckebruks
rekognitionsskog under tiden 1 mars 1920—30 april 1930 och såsom bevakare
därstädes under tiden 1 maj 1930—30 juni 1934, eller sammanlagt 14
år 4 månader;
att han — efter statens övertagande av rätten till rekognitionsskogen —
innehade anställning såsom bevakare på kronoparken Åker under tiden 1
juli 1934—31 december 1937 eller således 3 år 6 månader;
samt att han innehaft ordinarie befattning såsom kronojägare i Åkers
västra bevakningstrakt av Gripsholms revir under tiden 1 januari 1938—
30 september 1950 eller således 12 år 9 månader, därav 9 månader efter
uppnåendet av stadgad pensionsålder.
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 25 februari 1950 gjorde domänstyrelsen
framställning i fråga om tjänstårsberälcning i pensionshänseende för Jansson.
Styrelsen hänvisade därvid till ett av ämbetsverkets personalkontor
upprättat memorial, vari anfördes bl. a. följande.
Såsom framginge av kungl. brev den 15 juni 1934 hade kronan i och med
tillträdet av rätten till Åkers styckebruks rekognitionsskog den 1 juli 1934
övertagit brukets rättigheter och skyldigheter gentemot Jansson samt kronoskogvaktaren
G. Axelsson. Enligt vad jägmästaren i Gripsholms revir
meddelat, förelåge icke något skriftligt avtal rörande de nämnda rättigheterna
eller skyldigheterna. Varje befattningshavare i brukets tjänst hade
dock kvarstått i tjänst, så länge han kunnat fullgöra sina skyldigheter, varefter
pension beviljats. Den senast av bruket pensionerade kronoskogvaktaren
hade vid sin avgång år 1923 erhållit en årlig pension av 1 200 kronor
12
Statsutskottets utlåtande nr 45.
jämte fri bostad och vedbrand, de båda sistnämnda förmånerna då uppskattade
till 300 kronor per år. Den i nämnda kungl. brev omförmälde Axelsson
hade efter mera än 30 års anställning av domänstyrelsen tillerkänts pension
fr. o. m. den 1 september 1937, motsvarande hel pension för e. o. kronojägare,
eller 1 716 kronor för år, ehuru han aldrig vunnit anställning som kronojägare
hos domänverket. Med anledning av det anförda förutsattes, att
Jansson kunde tillgodoräknas hela sin anställningstid hos bruket som tjänstår
för pension. Likaledes förutsattes, att han skulle kunna helt tillgodoräkna
även tiden 1 juli 1934—31 december 1937, då han efter statens övertagande
av rekognitionsskogen tjänstgjort såsom bevakare — motsvarande kronoj
ägare inom bevakningstrakt — inom Åkers västra bevakningsområde mot
en kontant årlig lön av 3 504 kr. jämte fast årligt resekostnadsanslag. Den
omständigheten att Jansson under 3 1/2 år efter statens övertagande av
skogen ej erhållit pensionsberättigande förordnande, synes icke böra hindra
hans tillgodoräkning av denna tid såsom tjänstår för pension. Under förutsättning
att Jansson kunde tillgodoräkna hela sin anställningstid skulle
han kunna tillerkännas hel ålderspension av 4 860 kronor per år intill 67 årsåldern
och 4 068 kronor per år för tiden därefter.
Domänstyrelsen hemställde, att Kungl. Maj :t måtte medgiva Jansson hel
tillgodoräkning av anställningstiden den 1 mars 1920—den 31 december
1937 såsom tjänstår för pension.
Statskontoret erinrade i avgivet utlåtande om att Jansson vid uppnådd
pensionsålder den 31 december 1949 författningsenligt kunnat för pension
tillgodoräkna högst 12 tjänstår. Enligt vad handlingarna utvisade, hade kronan
genom avtal vid tillträdet av Åkers styckebruks rekognitionsskog övertagit
brukets rättigheter mot Jansson och kronoskogvaktaren Axelsson. Den
sistnämnde hade tidigare av domänstyrelsen medgivits rätt att helt tillgodoräkna
sin anställningstid vid bruket. I ärendet inhämtades vidare, att
någon pensionsrätt ej varit tillförsäkrad befattningshavarna vid Åkers styckebruk
men att bruket genom beslut från fall till fall tillförsäkrat dem pension.
Härvid ifrågakomna förmåner hade emellertid ej varit av sådan storlek,
att de kunnat anses likvärdiga med dem som vid samma tidpunkt tillkommit
motsvarande befattningshavare vid domänverket. Statskontoret kunde
endast tillstyrka en tillgodoräkning till två tredjedelar av Janssons anställningar
intill den 1 januari 1938 eller 11 år 10 månader.
Genom beslut den 12 maj 1950 medgav Kungl. Maj:t med stöd av 15 §
3 mom. 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente, att Jansson finge såsom
tjänstår för pension tillgodoräkna 11 år 10 månader av tiden 1 mars
1920—31 december 1937.
I en den 31 maj 1950 dagtecknad skrift anhöll Jansson härefter hos Kungl.
Maj :t om omprövning av Kungl. Maj :ts beslut av den 12 maj 1950 och anförde
därvid, att han ansåge sig äga rätt till full pension.
Domånstijrelsen tillstyrkte framställningen, varemot statskontoret anförde,
att såvitt ämbetsverket kunnat finna några sådana förhållanden icke
åberopats som kunde motivera en ändring av Kungl. Maj :ts förenämnda
beslut.
Genom beslut den 13 juni 1952 fann Kungl. Maj.t ansökningen ej föranleda
någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Statsutskottets utlåtande nr 45.
13
1 den nu föreliggande motionen anför motionären — under erinran att
Jansson f. n. åtnjuter avkortad tjänstepension med grundbelopp, motsvarande
96/120 av för honom gällande tjänstepensionsunderlag — bl. a. följande.
Såväl Jansson som Axelsson voro av Åkers styckebruk muntligen tillförsäkrade
pension, vilken brukade utgå med samma belopp som var fastställt
för domänverkets kronoj ägare. Kronoskogvalctarna erlade ingen pensionsavgift.
Som ett exempel kan nämnas, att från den 1 november 1922 pensionerades
av Åkers styckebruk kronoskogvalctaren Nilsson. Årspensionen uppgick
till 100 X 12 kronor samt fri bostad om två rum och kök samt vedbrand,
vilka förmåner uppskattas lägst till 305 kronor. Den årliga pensionen
blev alltså (1 200 + 305 =) 1 505 kronor. Såsom vittne åberopas brukskamreraren
Oskar Karlsson, Åkers styckebruk, som varit och fortfarande
är anställd hos bruket sedan år 1910.
Jansson konstituerades och förordnades att fr.'' o. in. den 1 januari 1938
vara tjänsteman i 9:e lönegraden vid domänverket »med rätt för Jansson
att åtnjuta avlöningsförmåner enligt gällande avlöningsreglemente för tjänstemän
vid domänverket och med skyldighet att vara underkastad de för avlöningens
åtnjutande stadgade villkor». Jansson inträdde i stadgad pensionsålder
60 år den 27 december 1949 och skulle alltså avgå ur tjänst den 31
december 1949. Med domänstyrelsens tillstånd kvarstod han i tjänst t. o. m.
den 30 september 1950.
Kungl. Maj :t har med åberopande av 1947 års pensionsreglemente, § 15
mom. 3, icke beviljat full pension. Såsom kronoskogvaktare för tiden 1 mars
1920—31 december 1937, utgörande 17 år 8 månader, får pension tillgodoräknas
för 11 år och 10 månader, alltså för 2/3 av tiden. Ingen hänsyn har
trots påpekande tagits till stadgandet rörande Jansson i köpeavtalet för
rekognitionsskogen av år 1933. Jansson har trott på full pension, när han
begärde att få bli kronojägare från den 1 januari 1938. Om han kvarstått såsom
kronoskogvaktare, hade han fått tjänstgöra så länge han orkat och sedan
erhållit pension. Avsikt från domänstyrelsen att frånhända Jansson full
pension kan icke ifrågasättas, eftersom full pension tillstyrkts hos Kungl.
Maj :t.
Utskottet. Vid den prövning utskottet ägnat Janssons pensionsfråga har
utskottet inte funnit tillräckliga skäl föreligga att tillstyrka en längre gående
tillgodoräkning av tjänstår än som innefattas i det av Kungl. Maj :t meddelade
beslutet. Utskottet hemställer därför,
att motionen I: 50 icke må av riksdagen bifallas.
8:o) Förra städerskan Elin Amanda Olsson. I motionen II: 116 hemställer
herr Henriksson, att riksdagen måtte tillerkänna förra städerskan Elin
Amanda Olsson elt årligt understöd med belopp riksdagen finner skäligt.
Till stöd för ifrågavarande förslag anför motionären följande.
Förra städerskan vid statens järnvägar, Elin Amanda Olsson, född den
26 mars 1879 och anställd vid Stockholms central den 1 maj 1929, slutade
sin anställning den 3’1 december 1950. Olssons anställningstid uppgår till
21 år och 8 månader. Vid anställningens upphörande erhöll Olsson icke
någon på anställningen grundad pension. Trots att Olsson — i varje fall
under en del av anställningstiden — haft en arbetstid av normal omfatt
-
14
Statsutskottets utlåtande nr 45.
ning har hon icke kommit att inordnas under tjänstepensionsreglementet
för arbetare. Anledningen härtill torde ha varit dels att Olssons inkomster
icke varit tillräckliga för att fylla de krav som uppställes, dels från 1939
att Olsson det året uppnått den åldersgräns varefter tjänstepensionsreglementet
icke är tillämpligt.
Pension har heller icke kunnat utgå enligt Kungl. Maj :ts kungörelse med
föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst,
eftersom denna kungörelse vid tidpunkten då Olsson slutade sin anställning
föreskrev att av anställningstiden minst 12 år skulle ha fullgjorts före
60 års ålder. I förevarande fall uppgick anställningstiden före 60-årsåldern
till icke fullt 10 år. Den 20 juni 1951 — ett knappt halvår efter det Olsson
slutat sin anställning — ändrades ifrågavarande kungörelse så, att åldersgränsen
höjdes till 63 år. Före 63 års ålder har Olsson en anställningstid av
i det närmaste 13 år, vilket tillsammans med enligt nu gällande bestämmelser
tillgodoräkningsbar anställningstid efter denna ålder ger något mer än
16 år, vilket är tillräckligt för att erhålla pension enligt här nämnda kungörelse.
Ehuru Olsson ej formellt kan göra anspråk på pension, talar starka skäl
för att hon i någon form tillerkännes understöd från staten för de nära 22
år hon arbetat i statens järnvägars tjänst. Olsson, som är frånskild, saknar
egna besparingar och har för sin försörjning uteslutande folkpensionen att
lita till.
Utskottet. Då den väckta understödsfrågan i första hand bör prövas av
Kungl. Maj :t, hemställer utskottet,
att motionen II: 116 icke må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 12 mars 1954.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Näsgård,
Leander, fröken Andersson, herrar Pålsson, Sundelin, Boman, Edvin
Thun, Erik Svedberg, Olsén, Sunne och Rickard Svensson; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Ståhl, Lindholm, Rubbestad, Eriksson i Sandby, Åkerström, fröken
Elmén, herrar Petterson i Degerfors, Kyling, Onsjö, Nihlfors, Karlsson i
Olofström och fröken Olsson.