6
Statsutskottets utlåtande Nr 19Jf.
Nr 194.
Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1940 kl. 11,45 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående anslag till
uppförande och provdrift av en retortkolningsugn.
(2:a avd.)
I en inom första kammaren av herrar C. I. Asplund och L. Svedberg
väckt motion (I: 109) har hemställts, att riksdagen måtte bevilja ett reservationsanslag
å 102,000 kronor för uppförande och provdrift av en retortkolningsugn
med tillvaratagande av i kolveden ingående värdefulla biprodukter,
eventuellt med anknytning till Luleå blivande järnverk och, där
sa befinnes lämpligt, med användande av för järnverket av urtima riksdagen
1939 beviljat anslag.
Vid motionen har fogats följande bilagor, varav utskottet tagit del, nämligen
Bil.
1. Beskrivning jämte kostnads- och räntabilitetskalkyler med angivna
värden, gällande slutet av september 1939, på en anläggning om 6
retortugnar konstruerade av ingenjören O. M. Grudén, Gävle, för träkolning
med tillvaratagande av tjära och terpentin etc. och med anordning för
kolningsmaterialets förvärmning, beräknade alternativt med töre (gamla
furustubbar), sågverksribb eller kolved som råmaterial;
Bil. 2. En artikel, signerad W. L., i tidskriften »Skogsägaren» (nr 12,
dec. 1939) angående »Träkolsframställning och träkolsdistribution för gengasdrift»,
samt två notiser, bil. 2 a, »Kolningskurser för framställning av
gengaskoU (Trollebougnen) och bil. 2 b, »Terpentinolja som bilbränsle»,
båda hämtade ur samma nummer av »Skogsägaren».
Till stöd för det i motionen gjorda yrkandet har anförts bland annat
följande:
»En särskilt stor förtjänst hos retortkolugnar är, att kolutbytet alltid
blir det högsta möjliga i förhållande till kolningsmaterialets fasta volym.
Samtidigt som i dem kan kolas all slags ved och vedavfall ävensom torv
kunna pa ett enkelt och rationellt sätt biprodukterna såsom tjära, ättiksyra,
metylalkohol etc., tillvaratagas. Utbytet, räknat i effektiva värmeenheter,
blir därför omkring dubbla det, som erhålles vid milkolning av olika
slag. Då, retorternas botten ej uppvärmes förlora produkterna intet i värde
genom överhettning. Träkolen utgöra en betydligt större viktsprocent i
7
Statsutskottets utlåtande Nr 194-
sådana ugnar än vid milkolning, och samtidigt hava de ett betydligt större
värmevärde och de bildade gaserna äro mera kraftigt reducerande på grund
av sin högre vätehalt. De relativt stora mängder tjära och terpentin, som
vid retortkolugnarna kunna tillvaratagas, kunna direkt eller efter hydrering
användas i stället för bensin till motordrift, vilket skulle giva större
möjligheter till fortsatt användning av för bensindrift byggda bilar. Den
skarpa konkurrens, som nu uppstått beträffande träkolen mellan järnverken
och biltrafiken, skulle till stor del kunna undvikas, örn träkolstillverkningen
i största möjliga omfattning skulle ske med användning av
retortugnar och överförande av därvid erhållen tjära och terpentin m. m.
till bensinersättande flytande bränsle. Ingenjör Grudén uppger (bil. 1)
att om det nuvarande årsbehovet av träkol för järnverken, cirka 10 miljoner
nr’’, skulle för framtiden tillverkas i retortkolugnar, skulle som biprodukter
vid kolningen erhållas cirka 140 miljoner kg tjära och 70 miljoner
kg råterpentin till ett värde av cirka 60 miljoner kronor, och samtidigt
skulle mängden av kolved för dessa 10 miljoner m3 träkols framställning
ha blivit mycket starkt reducerad.
För det vid urtima riksdagen 1939 genom anslag möjliggjorda anläggandet
av järnverk vid Luleå, som förutsatts att med det snaraste sättas i verket,
kunna svårigheter möjligen uppstå att av nuvarande tillverkare erhålla
träkol i tillräckliga mängder, och ännu mindre torde koks kunna erhållas
i stället. Träkolslagren torde i stor utsträckning redan vara eller
snart bliva kontrakterade till förutvarande kunder. Det torde därför vara
välbetänkt att träffa särskilda anstalter för att möjliggöra anskaffandet av
ett tillräckligt stort kollager för järnverket redan till den tid, då dess första
utbyggnad kan tagas i bruk, sannolikt ungefär ett år efter det byggandet
igångsatts. Örn ett träkolsverk av den storlek och beskaffenhet, som anges
i bil. 1, tredje alternativet, anlades för en årlig kolning av 21,600 m3 kolved
ä kronor 5: 50 per lin3 skulle anläggningskostnaderna med användande av
i slutet av september 1939 gällande värden uppgå till 62,000 kronor. Enligt
räntabilitetskalkylen för drift under 300 dygn per år skulle utgifterna inklusive
20 procent amortering å anläggningskapitalet 62,000 kronor och
5 procent ränta å rörelsekapitalet 40,000 kronor jämte brandförsäkring,
skatter och administration 12,000 kronor och oförutsedda utgifter 10,370
kronor uppgå till 206,200 kronor samt inkomsterna utgöra
för 15,120 m3 träkol (= 7,560 läster
ä 20 kronor)................ä kronor 10: — kronor 151,200
» 216,000 kg tjära...............» » 0:35 » 75,600
» 108,000 kg råterpentin..........» » 0:28 » 20,240
43,200 kg perma........... - »_0: 05 »_2,160
Inkomster summa kronor 249,200.
Vinsten uppgår sålunda oaktat den kraftiga 20 procentamorteringen till
43,000 kronor. Behovet av bilbränsle skulle måhända bättre tillgodoses av
de vid kolningen erhållna biprodukterna jin av den tilldelning av träkol,
som kunde komma på vederbörande bilägares lott och sorn i egenskap av
miikel skulle vara av mindre värde såsom bilbränsle.
örn ilen ifrågasatta kolugnen anlades vid det blivande järnverket, skulle
i och med dess i gängs ät i ande rätt stora värmemängder från heta förbränningsgaser,
som avgå från förreduktionsugnen, kunna användas till förvärmning
m. m. av kolveden, varigenom åtgången per lil träkol av kolved
8
Statsutskottets utlåtande Nr 194.
avsevärt minskas. Att märka är även att all kolstybb skulle kunna användas
i en kombinerad Tysland-Hole-Wibergsugn. Enligt för en sådan kombinerad
ugn lämnade siffror skulle åtgången per ton tackjärn vara 15 ä
16 hl träkol eller stybb och en årsproduktion av träkolsugnen i fråga räcka
till för ungefär 10,000 ton tackjärnstillverkning. Vid en utvidgning av driften
till exempelvis 30,000 ton tackjärn per år skulle en tredubbling av ugnen
vara erforderlig för den händelse man ville uteslutande använda träkol som
bränsle. Man har sålunda möjlighet att utnyttja även på annat håll tillverkade
träkol. För Luleå flottningsdistrikt komme en kolugnsanläggning
att bliva synnerligen förmånlig, då inom detsamma icke finnes något större
sågverk, ej heller annan träförädling än ett träsliperi (Karlshäll); avsättning
av gallringsvirke till kolugnen i större mängder skulle därför bättre än
nu skaffa möjligheter till för skogsvården nödvändiga gallringar och många
arbetstillfällen beredas skogsbefolkningen inom Luleälvens vattenområde.
Slutligen torde böra påpekas, att svenska staten inom Norrbottens län äger
hälften av de lappländska järnmalmfälten och helt och hållet en hel del av
de mindre, större delen av de väldiga vattenkraftstillgångarna och 53 procent
av den taxerade skogsmarken inom länet, allt naturtillgångar, som
hava nära samband med det ifrågavarande järnverksföretaget.
Det eventuellt behövliga anslaget för anläggnings- och rörelsekapital är
62,000 + 40,000 = 102,000 kronor.»
På därom av statsutskottet enligt § 46 riksdagsordningen gjord hemställan
har Kungl. Majit den 16 februari 1940 anbefallt kommerskollegium,
ingenjörsvetenskapsakademien, statens industrikommission och domänstyrelsen
att till utskottet inkomma med utlåtande över motionen.
Kommerskollegium har i ärendet inhämtat yttrande av fullmäktige i
jernkontoret, som avstyrkt bifall till motionen under förmenande av bland
annat, att kolugnstypen i fråga sedan gammalt vore känd, samt att den
ifrågasatta anläggningen under normala förhållanden skulle, därest vanlig
kolved användes, gå med förlust.
Kommerskollegium har anfört huvudsakligen följande:
Till en början ville kollegium erinra, att träkolning i ugn för Sveriges
del vore av mycket gammalt datum. Den äldsta kända ugnen, den s. k.
Funckska, omnämndes i litteraturen redan år 1748. Från denna, enligt
nutida uppfattning dock relativt enkla ugn, fram till våra dagars kontinuerliga
vagnugnar av olika slag läge en lång tid, under vilken otaliga
försök gjorts för att i såväl tekniskt som ekonomiskt hänseende utveckla
ugnskonstruktionerna och ugnsdriften samt därmed även i avseende på ett
bättre tillvaratagande av biprodukterna.
Betydande praktisk erfarenhet hade även under åren kunnat vinnas med
avseende på skilda kolugnstypers användbarhet i olika avseenden. Härvid
linge erinras örn, att under åren 1920—1921 omfattande undersökningar
gjorts beträffande i Sverige då förekommande kolugnstyper. Undersökningarna,
som företagits under ledning av jernkontorets och ingenjörsvetenskapsakademiens
träkolningskommitterade, gällde över ett 20-tal anläggningar
— däribland även töreugnar med upplyftbara retorter — och
hade avsett närmast att utröna ugnarnas produktionsförmåga, utbyten av
träkol och biprodukter, bränsleåtgång, personal- och kraftbehov. För att
Statsutskottets utlåtande Nr 19/,. g !)
på ett mera fullständigt sätt än som endast genom en jämförande bearbetning
av de från de olika kolugnsverken införskaffade uppgifterna varit
möjligt, kunna åstadkomma en mera tillförlitlig utredning, utfördes tor
det dåvarande jämväl direkta provkolningar vid vissa typiska anläggningar.
Under en tid av 6 månader utfördes salunda sammanlagt 33 provkolningar
vid 8 olika anläggningar.
I fråga om den i motionen förordade kolugnstypen ville kollegium framhålla,
att den icke vore att hänföra till den kategori av ugnar, sorn benämndes
kontinuerliga, samt att den för över 20 ar sedan varit allmänt
känd, närmast under namn av Vikstrandsugnen, sa benämnd elter sm
upphovsman, fabrikör Vikstrand i Mora. Ugnar av denna JyP nied uppIvftbara
retorter hade även kommit till uppförande pa ett flertal platser,
och ännu funnes en anläggning i drift vid aktiebolaget Östernäs ångsåg i
Ljusdal. Ugnen där bestode av fyra upplyftbara retorter örn 10 m vardera
försedda med en gemensam eldstad. Kolmngsveden utgjordes av torr
ribbved och bränslet av sågavfall. Enligt uppgift torde anläggningen fortfarande
arbeta fullt tillfredsställande. Huruvida berörda ugnstyp hnge
anses vara att föredraga framför andra för stordrift avsedda kontinuerliga
ugnar, ansåge sig kollegium för närvarande icke hava anledning nar
m
Under Senare tid hade inom ingenjörsvetenskapsakademien samt med
bidrag från statens sida försök påbörjats i halvstor skala för kolning av
trä enligt principer, som delvis funnit användning vid destination av skiffer.
Man räknade härvid med att både kvantitativt och kvalitativt erhålla
ett högre och bättre utbyte av biprodukter, särskilt tjära, an vad eljest
varit möjligt vid hittills använda träkolsugnar. Pa grund av hittills vunna
resultat, som enligt akademiens uppgift torde fa betecknas som gynnsamma,
övervägde akademien möjligheten att fa en större anläggning,
s. k. tunnelugn, uppförd i och för provdrift. , . .
Med hänsvn till de resultat, som redan forelage i fråga örn den i motionen
förordade kolugnstypen, torde enligt kolleen uppfattning de i motionen
i övrigt anförda synpunkterna knappast fa tillmatas sadan betydelse,
att redan innan någon driftsplan för det av riksdagen beslutade järnverket
i Luleå förelåge, åtgärder vidtoges, som sedermera mahanda icke
skulle komma att stå i samklang med jarnverksprojektets framtida ut
Under
åberopande av vad sålunda framhållits finge kommerskollegium
avstyrka bifall till motionen i fråga.
Ingenjörsvetenskapsakademien har framhållit:
I skilda hänseenden vore det otvivelaktigt till gagn, örn så stor del av
träkolningen som möjligt med ekonomisk fördel kunde förläggas till ugnar,
där värdefulla biprodukter kunde utvinnas. För närvarande funnes i landet
ett tiotal större ugnar av flera olika typer med en sammanlagd kapacitet
överstigande 50,000 ton träkol per år. En del av dessa ugnar dreves icke
nu. Årstid verkningen för den här ifrågasatta anläggningen skulle bil cirka
Anledning för staten att ingripa flir att fa till stand en försöksanläggning
skulle kunna föreligga, örn det vore fråga om en ny konstruktion sorn kunde
förväntas hava vissa speciella fördelar. Detta vore ej fallet med den ifrågavarande,
23 år gamla ugnstypen.
Bihang lill riksdagens protokoll C sunil. Nr likt 1IV/.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 19/h
slutligen beträffade det beslutade järnverket i Luleå, syntes det
akademien vara riktigast, att driftlednmgen finge i sin hand att bland tili
hålilndenlälSSe
,räkolsa”sk”ft’i"8“ ■**«#» för verket, för
motionen
Sakmda an^)rf''a skäl nödgades akademien avstyrka bifall till
Industrikommissionen har i ärendet inhämtat yttrande av statens vednämnd,
som anfört bland annat:
Träkol framställdes morn landet till omkring 80 procent i mila och 20
Ilmo61!]1 nkm nL Vld St01rr1e koIugnsanläggningar tillvaratoges i regel även
flytande destillationsprodukter ur veden, såsom tjära, terpentin m m En
dejl ^anläggningar vore speciellt inriktade på dessa produkter.
• i k helt aIlma.nt konstateras, att det vore av stor betydelse, att
m°n#i +) fuJin??„ett.visst ;iI]tak på lämpliga platser belägna anläggningar,
dar flytande destillationsprodukter ur trä, såsom tjära, terpentin m. m„
-unde framstallas. I en krissituation ökade betydelsen av inhemsk tillverknin"
av dessa produkter, emedan de i viss utsträckning kunde ersätta mera
svaratkomhga importerade varor (mineraloljor).
En mera allmänt genomförd omläggning av träkolshanteringen från milkolmng
till ugnskolnmg torde emellertid icke vare sig ur ekonomisk, transportteknisk
eller social synpunkt vara lämplig. I de allra flesta fall bleve
kostnaderna för träkol framställda i ugn högre än för milkol även om hänsyn
foges till värdet av de övriga produkter, som kunde utvinnas vid ugnsolnmg.
Detta hade sin främsta orsak i de dryga transportkostnader, som
oftast medföljde kolyedens framforshng till ugnen. På platser med tillräckligt
stor, kontinuerlig tillgång på råvara för kolning, t. ex. vid sågverk
eiler om transportkostnaderna för ved från andra orter kunde i tillräcklig
grad nedbringas t. ex. genom flottning kunde emellertid kolning i ugn giva
gott ekonomiskt resultat. Anläggningar speciellt inriktade på törekolning,
varvid utfallet av tjära m. m. vore särskilt stort, kunde vara berättigade
pa platser nied god tillgång på töre men borde då icke betecknas som anläggningar
tor trakolsframställnmg, emedan träkolet här endast vore en
biprodukt 1 kvahtetshanseende stöde milkol, speciellt när det gällde anvananing
tor jarnbruksändamål, högre än ugnskol, vilket bäst bevisades
av att järnbruken betala mer för milkol än för ugnskol.
Inom landet funnes redan ett rätt stort antal koIugnsanläggningar, där
aven flytande destillationsprodukter ur trä utvunnes. I nuvarande ]ä°e
vöre det av vikt att i första hand kapaciteten hos dessa anläggningar i möjlgaste
man utnyttjades. I vad mån en nyanläggning härutöver kunde vara
önskvärd syntes böra bedömas främst med hänsyn till avsättningsmöjligheterna
för nämnda destillationsprodukter, vilka synbarligen överskattats
av motionärerna. Det kunde framhållas, att det ännu icke torde vara praktiskt
och ekonomiskt klarlagt i vilken omfattning tjära och terpentin kunde
vinna avsattnmg som motorbränsle och för eldningsändamål. Perma torde
for närvarande knappast vara avsättningsbar inom landet.
Med hänsyn till det ovan sagda syntes det vara tveksamt om och i vad
man statsmedel borde tagas i anspråk för koIugnsanläggningar av det slav
som avsages i motionen. Det syntes i varje fall knappast vara motiverat,
att statsmedel disponerades för provdrift av den speciella ugnstyp, som
omnämndes i motionen, då ifrågavarande system sedan lång tid vöre känt
Statsutskottets utlåtande Nr 194.
och provat, varför kolningsteknici utan vidare torde kunna avgöra, om
typen som sådan vore lämplig. . , , » ,
'' Beträffande de kalkyler, som framlades i motionen kunde papekas, att
dessa i flera avseenden vore mindre tillförlitliga. Motionärerna beräknare
t. ex. järnbrukens årsbehov av träkol till 10 miljoner m3, vilket vöre cirka
fern gånger mer än den normala förbrukningen, varjämte, som redan nämnts,
avsättningsmöjligheterna för ur trä utvunna destillationsprodukter överskattades.
Vad beträffade kostnadskalkylen för den ifrågasatta ugnsanlaggningen
finge endast anföras, att det uppgivna råvarupriset syntes vara tor
lågt, medan däremot priserna på utfallsprodukterna tjära, terpentin^ och
perma genomgående syntes för högt beräknade. Detta motverkades i någon
män av att motionärerna gjort en felräkning till anläggningens nackdel pa
10,000 kronor, vilket dock för det hela vore av mindre betydelse.
Motionärerna ansåge, att den ifrågasatta kolugnsanläggningen förslagsvis
borde anknytas till det av 1939 års urtima riksdag beslutade järnverket i
Luleå, vilket motiverades med befarade svårigheter att eljest erhålla tillräcklig
mängd träkol till ifrågavarande järnverk. Häremot finge endast anföras,
att förutsättningarna för kolning i övre Norrland vöre mycket stora.
Att i dessa trakter kolning hittills bedrivits i förhållandevis ringa omfattning,
hade helt sin grund i svårigheten att här vinna a\ sättning för träkol.
Detta bevisades även av att kolningen tid efter annan blossat upp i dessa
trakter, när efterfrågan på träkol stigit och priserna varit sådana, att de
kunnat inrymma de dryga fraktkostnaderna till de mellansvenska jarn
''
CDeU''ramstode som ett mycket stort önskemål att i övre Norrland en i
större omfattning bedriven kolning möjliggjordes, vilket ur såväl tolktorsörinings-
som skogsvårdssynpunkt finge ökad betydelse, örn kolningen linge
formen av en över vida områden spridd milkolning. En industriell trakolsframställning
borde här komma i fråga endast om det genom vederhäftiga
beräkningar klarlades, att sådan kolning gåve ett i avsevard grad bättre
ekonomiskt resultat än milkolning samt att ur försörj mngssynpunkt ett
ökat behov av vid kolning i ugn utfallande destillationsprodukter törninge.
För egen del har industrikommissionen yttrat:
Av tillgängliga handlingar framginge, att det kolugnssystem, som avsåges
i motionen, sedan länge vore känt och använt inom landet. Någon
anledning att nu anställa provdrift med ifrågavarande ugnstyp lorelage
sålunda icke
‘ Den i motionen ifrågasatta anknytningen av kolugnsanläggningen till det
järnverk, vartill statsanslag beviljats av 1939 års urtima riksdag torde
böra bedömas i samband med upprättande av driftsplan för järnverket och
kunde därför icke upptagas till prövning i nu föreslagen ordning
Industrikommissionen finge på grund härav avstyrka bifall till motionen.
Domänstyrelsen har anfört följande:
Det i motionen angivna träkol sbehovet till järnbruken av ej mindre än
10,000,000 kinn per år innebure en ej oväsentlig överdrift. De nanni iste
åren före det nuvarande kriget utgjorde niimnda behov cirka 2,000,000
kinn, vilket även hade varit den kvantitet, som av järnbrukens trukolsforening
deklarerades såsom årsbehov sä sent som i september 1939.
Vidare vore det i de ekonomiska beräkningarna angivna värdet av biprodukterna,
motsvarande något över 13 kronor per läst träkol, alltför opti
-
12
Utskottet.
Statsutskottets utlåtande Nr 194.
mytiskt. Enligt medeltalet av de senaste tio årens drift vid rationellt drivna
retortkolugnar hade bruttovärdet av biprodukterna varierat mellan 0 kronor
och 9 kronor per läst träkol, varvid vore att märka, att utvinningen av
biprodukter vid dessa retortkolugnar varit avsevärt längre driven än vad
som avgaves kunna erhallas vid den i motionen planerade anläggningen.
. Styrelsen ville erinra om, dels att domänverket sedan en följd av år vid
sm Skinnskatteberg-industri jämväl dreve en retortkolugn av cirka 4 gånger
så stor kapacitet som den i motionen angivna anläggningen, varför domänstyrelsen
sålunda ägde en tämligen lång praktisk erfarenhet i med dylik
rörelse sammanhängande frågor, och dels att Skogens Kol Aktiebolag vid
sina retortkolugnar i Sibo och Ornäs bedreve liknande rörelse av ännu större
omfattning, samtliga med en långt driven utvinning av biprodukter. Likaså
funnes ett antal medelstora retortkolugnar vid Siljan och i Vansbrotrakten.
Gemensamt för dessa retortkolugnar vore att samtliga direkt vore anslutna
till sågverksrörelse, i det att det för kolugnsdriften nödiga bränslet
uteslutande utgjordes av rå sågspån. Enligt styrelsens uppfattning vore det
även ett ofrånkomligt krav för en ekonomisk kolugnsdrift, att kontinuerlig
bränsletillförsel i form av billig raspan utan fraktkostnad förefunnes, d. v. s.
att kolugnsdriften borde vara direkt ansluten till sågverksrörelse av tillräcklig
storleksordning.
Domänstyrelsen hade under övervägande att eventuellt komplettera
domänverkets sagverksanläggning vid Lövholmen vid Pite älvs mynning
med en retortkolugn av i huvudsak samma typ som den vid Skinnskatteberg
förefintliga.
Råvaran för denna anläggning skulle utgöras av flottningskolved samt
bränsleförsörjningen tillgodoses av nuvarande överskottsråspån från Lövholmens
sågverk. Denna kolugnsanläggning skulle baseras på att nyttiggöra
den flottningskolved, som folie vid avverkningarna på statsskogarna
efter Norrbottens-älvarna, varav mer än 50 procent folie på Pite älv. Det
sade sig självt, att driften vid en sådan större anläggning kunde ordnas
betydligt mera rationellt än vid på flera platser efter kusten spridda mindre
anläggningar av den typ, motionen angåve. I fråga örn råvarutillgången
hänvisade styrelsen till vid utlåtandet bilagt yttrande1 från över jägmästare
inom Övre och Nedre Norrbottens distrikt.
Kapaciteten vid en rationellt ordnad retortugnsanläggning borde, enligt
styrelsens erfarenhet, ej understiga cirka 50,000 kbm träkol per år jämte
fallande biprodukter.
Det relativt ringa behovet av träkol, som även vid full drift kunde komma
att erfordras för det planerade järnverket vid Luleå, kunde med fördel
transporteras dit från Lövholmen, dels genom landsvägstransport med bil
på enahanda sätt som träkolstransporter till hyttorna numera bedreves i
stora delar av Bergslagen, och dels under seglationstiden genom pråmtransporter,
medan den större delen av kolugnsproduktionen beräknades få sin
avsättning till järnverk inom den övriga delen av landet.
. Under hänvisning till vad ovan anförts finge domänstyrelsen avstyrka
bifall till den föreliggande motionen.
Såsom framgår av vissa av de i ärendet avgivna yttrandena förekommer
träkolning i ugnar i vårt land i icke obetydlig utsträckning vid sidan av
kolning i milor. I den mån det förstnämnda framställningssättet visar sig
1 Här uteslutet.
13
Statsutskottets utlåtande Nr 194-
förmånligt, torde man med säkerhet hava att räkna med en ytterligare utveckling
av denna kolningsmetod. Huruvida den i motionen angivna metoden
för ugnskolning har företräde framför andra dylika framställningssätt,
är det icke möjligt för utskottet att bedöma. Utskottet får emellertid i detta
sammanhang erinra örn statens vednämnds uttalande, att det system, som
omnämnts i motionen, sedan länge är känt och utprovat, varför kolningsteknici
utan vidare kunna avgöra, om den av motionärerna förordade speciella
ugnstypen såsom sådan är lämplig. På grund härav synes det icke
vara motiverat, att statsmedel skulle avses för en dylik provdrift. Vissa av
de i ärendet hörda myndigheterna hava vidare ställt sig kritiska till de i
motionen gjorda kalkylerna beträffande träkolsbehovet till järnbruken och
i fråga om det angivna värdet av biprodukterna. Skulle dessa beräkningar
likväl visa sig hållbara, bör man kunna utgå ifrån att träkolning av det
slag, motionärerna åsyfta, kommer i ökad utsträckning till stånd genom
initiativ från enskilt håll, utan medverkan från statsmakternas sida. Såvitt
utskottet kunnat finna, synes för övrigt den rationellaste anordningen för
en ugnskolning i större skala i allmänhet vinnas genom anknytning till sågverksindustrien,
som tillhandahåller råvarörna, och icke — såsom motionärerna
alternativt tänkt sig — genom anslutning till järnindustrien. Därest
det på grund av i övre Norrland rådande förhållanden skulle visa sig lämpligt
att vid det blivande järnverket i Luleå anlägga kolningsugnar, torde
företagets driftsledning icke underlåta att i samband med planläggandet
av driften taga jämväl den i motionen angivna metoden under vederbörligt
bedömande.
På grund av vad sålunda anförts och under hänvisning i övrigt till de
yttranden, som avgivits av de i ärendet hörda myndigheterna, anser utskottet
sig icke kunna tillstyrka bifall till motionen. Utskottet hemställer
förty,
att ifrågavarande motion I: 109 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 maj 1940.
På statsutskottets vägnar:
PER GUSTAFSSON.
Närvarande: Se under utlåtande nr 192.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 6 sami. Nr 192—19//.
3