Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1960 (Utlåtande 1960:Su192 - höst su)

Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1960

Nr 192

Utlåtande i anledning av väckta motioner om tillsättande av en
beredning för grkesutbildningsfrågor.

(2:a avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Tage Johansson m. fl. (1:370) och den andra inom andra kammaren av
herr Kellgren m. fl. (II: 463), har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t förorda tillsättandet av en beredning för yrkesutbildningsfrågor
i syfte att skapa tillräcklig kapacitet inom utbildningsväsendet.

Beträffande motiveringen för det motionsvis framställda yrkandet får
utskottet hänvisa till motionen II: 463.

Statsutskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden över motionerna
från skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen för
yrkesutbildning, statskontoret, statens hantverksinstitut, 1955 års sakkunniga
för yrkesutbildningens centrala ledning och viss lärarutbildning, 1955
års lantbruksundervisningskommitté, svenska landstingsförbundet, svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska arbetsgivarföreningen,
Sveriges industriförbund, landsorganisationen i Sverige, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, riksförbundet landsbygdens folk
och tjänstemännens centralorganisation. Därjämte har svenska facklärarförbundet
inkommit med en skrift i ärendet.

Skolöverstyrelsen har funnit det viktigt med ett utbildningssystem, som
innebär en successiv specialisering för eleverna.

Det är vidare enligt överstyrelsens mening synnerligen angeläget icke
minst ur rekryteringssynpunkt att den förberedande yrkesutbildningen i 9 y
i försöksskolan får en sådan inriktning och utformning, att den kan läggas
till grund för och verkligen ge möjligheter till fortsatt kontinuerlig utbildning.

överstyrelsen anser det vara väsentligt, att man utnyttjar de möjligheter
som måste anses föreligga att inom försöksskolans ram tillgodose viss del
av det yrkesutbildningsbehov som förefinnes. Om försöksskolan tar hand
om en del av yrkesutbildningen, ökar därigenom yrkesskolornas kapacitet.

Med anledning av förslaget, att alla företag påföres en yrkesutbildningsavgift
i förhållande till lönesumman i företaget, förklarar överstyrelsen,
att överstyielsen anser, att yrkesutbildning på samma sätt som den mera
teoretiskt betonade utbildningen är att anse som en allmän samhällelig
uppgift, som i regel bör finansieras med allmänna skattemedel.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 sand. Nr 192

Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1960

Med hänsyn till att skolöverstyrelsen i sitt planeringsarbete i stort sett
arbetar efter de riktlinjer som kommit till uttryck i motionerna och att de
båda överstyrelserna i samarbete torde ha förutsättningar att föra ut motionernas
intentioner i praktisk tillämpning skulle enligt skolöverstyrelsens
mening behov icke föreligga av en särskild beredning för dessa frågor. Därtill
kommer att vissa frågor rörande yrkesutbildningen är under utredning
i 1957 års skolberedning och i 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens
centrala ledning m. m.

Slutligen framhålles, att ett permanent samordningsorgan finnes i samarbetsnämnden
för yrkesutbildnings- och arbetsförmedlingsfrågor, vari
representanter för arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning
och skolöverstyrelsen ingår.

Med stöd härav finner överstyrelsen icke skäl att för sitt verksamhetsområde
tillstyrka bifall till motionerna i fråga.

Arbetsmarknadsstyrelsen har anfört bland annat följande.

Den relativt kraftiga expansionen till trots är utbildningsmöjligheterna
fortfarande på många håll otillräckliga för att tillgodose behovet, och det är
angeläget, att utbyggnaden av samhällets och näringslivets yrkesutbildningsorganisation
fortsätter.

Detta utvecklingsperspektiv rymmer emellertid många oklara frågor, och
det är önskvärt, att man för den fortsatta utbyggnaden av yrkesutbildningen
söker skapa riktlinjer för organisation, målsättning och dimensionering.
Det är angeläget inte endast att utbildningskapaciteten ökas, utan
även att utbildningen utformas så att den blir tidsenlig och ändamålsenlig
med hänsyn till de krav som ställs både från näringslivets sida och från
elevernas. Bland de frågor, som härvid kan aktualiseras, vill styrelsen fästa
uppmärksamheten på följande problem, som från arbetsmarknadssynpunkt
i första hand är av intresse.

Sålunda är det angeläget, att man söker utröna huruvida den grundläggande
yrkesutbildningens målsättning är realistisk med hänsyn till elevernas
mognadsprocess och väg in i yrkeslivet. Tänkbart är att det från den här
aktuella synpunkten vore lämpligare om yrkesskolorna organiserades dels
med elementära kurser, avsedda att ge den för grupper av yrken erforderliga
grundutbildningen, dels med påbyggnadskurser av mera specialiserande
slag. Styrelsen vill även erinra om vikten av att särskild uppmärksamhet
ägnas åt möjligheterna att anordna lämplig och konkurrenskraftig yrkesutbildning
för hjälpklasselever och motsvarande. Utbildningsbehovet för
dessa kategorier har hittills i alltför liten grad kunnat tillfredsställas inom
yrkesutbildningsväsendet.

Vid planerandet av yrkesutbildningsväsendets utbyggnad är det givetvis
av vikt att kapaciteten anpassas och differentieras med hänsyn till behovet
av utbildad arbetskraft inom olika områden, såväl vad gäller industrin som
övriga näringsgrenar.

Styrelsen delar motionärernas mening, att det är synnerligen angeläget,
att samverkan mellan samhälle och näringsliv på yrkesutbildningens område
ytterligare utökas och främjas. Formerna för denna samverkan och

Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1960

för samhällets åtgärder till stöd för utbildningen inom näringslivet bör
övervägas bl. a. på grundval av de resultat, som framkommer vid en utredning
av de i det föregående antydda problemen.

Det är antagligt, att en allt större del av efterfrågan på yrkesutbildning
i framtiden kommer från personer, som lämnat den vanliga »yrkesutbildningsåldern».
Styrelsen delar den i motionerna framförda meningen att
även utbildningen för vuxen arbetskraft — vilken utbildning f. n. är organiserad
i samarbete mellan överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen
och under näringslivets medverkan — bör överses i samband
med att den grundläggande yrkesutbildningens målsättning, organisation
och dimensionering prövas. Även de speciella pedagogiska problem som sammanhänger
med yrkesundervisning av vuxna bör uppmärksammas.

I motionerna har föreslagits att, i avvaktan på resultaten av den föreslagna
beredningens arbete, en särskild rådgivande delegation skall upprättas
för vuxenutbildningen med uppgift att uppdra riktlinjer för de berörda
verkens befattning med utbildningsfrågorna. Till detta vill styrelsen
anföra, att överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen
överenskommit om inrättande av en samarbetsdelegation, i vilken även
representanter för arbetsmarknadens parter kommer att ingå. Delegationens
syfte är bl. a. att utföra sådan planering, som angivits i motionerna.
För beredning och utformning av konkreta samordningsåtgärder har dessutom
tillsatts en för de båda ämbetsverken gemensam arbetsgrupp på tiänstemannaplanet.

Med hänsyn till enhetsskolans snabba utbyggnad är det angeläget, att de
lämpligaste formerna för övergången mellan denna skolas förberedande
yrkesutbildning och den egentliga yrkesutbildningen klarläggs och att därmed
förknippade organisatoriska samordningsproblem tillrättalägges. Ytterligare
överväganden i detta hänseende syns styrelsen önskvärda.

Med det sagda har styrelsen velat peka på vissa problem och utredningsbehov,
som den fortsatta utvecklingen på yrkesutbildningsväsendets område
aktualiserar och som styrelsen i olika sammanhang haft anledning
att uppmärksamma. Vissa av de i motionerna framförda synpunkterna
berör dessa problemområden, och med hänsyn härtill och mot bakgrunden
av det ovan anförda vill styrelsen tillstyrka, att hithörande frågor upptas
till behandling av en särskild utredning. I denna utredning bör självfallet
ingå representanter för näringslivet och arbetsmarknadens parter.

Det är angeläget, att utredningsarbetet snabbt avsätter resultat, och det
torde bli nödvändigt att begränsa och koncentrera utredningsprogrammet till
de mest aktuella och angelägna frågorna. Dessutom vill styrelsen slutligen
framhålla vikten av att yrkesutbildningsväsendets utbyggnad kan fortgå
under den tid utredningen pågår utan de hinder som ett avvaktande av
utredningsresultaten kan innebära. De rön, som utredningen efter hand
gör, bör snabbt komma yrkesutbildningen till godo.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har i huvudsak anfört följande.

Även om den nuvarande situationen i fråga om yrkesutbildningens läge
lämnar mycket övrigt att önska, kan överstyrelsen dock inte instämma i den
karaktäristik av läget som motionärerna ger. Även om överstyrelsen har
otillräckliga resurser och om vår yrkesutbildning kunde vara ännu mera
utvecklad och effektiv, är det dock icke riktigt att karaktärisera läget såsom
kritiskt, överstyrelsen vill framhålla, att den nuvarande utbyggnadstakten

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. Nr 192

Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1960

av yrkesskolorna är icke obetydligt starkare än vad motionärerna anger.
Man torde för den närmaste framtiden ha anledning att räkna med ett tillskott
vid heltidskur serna av ca 8 000 platser per år. Från kommunernas
och landstingens sida ådagalägges ett synnerligen stort intresse för en
fortsatt utbyggnad av yrkesskoleväsendet. Villigheten att ikläda sig ekonomiska
uppoffringar är även glädjande stor. Överstyrelsen har därför ingen
anledning att utgå från annat än att en fortsatt mycket betydande utbyggnad
av yrkesutbildningen kommer att äga rum.

Att motionärerna betecknat läget som kritiskt torde delvis sammanhänga
med en felbedömning av yrkesutbildningsbehovet. Överstyrelsen syftar här
på antagandet, att praktiskt taget all ungdom skulle behöva minst en ettårig
yrkesutbildning.

Det måste antagas, att utvecklingen under den närmaste tiden och kanske
även långt framöver kommer att innebära, att en stigande andel av ungdomen
kommer att främst i yrkesskolor erhålla utbildning för sina kommande
arbetsinsatser inom näringsliv och samhälle. Emellertid kan överstyrelsen
icke utgå ifrån, att redan under nuvarande förhållanden behov skulle föreligga
för praktiskt taget all ungdom att erhålla en mer eller mindre starkt
betonad skolmässig yrkesutbildning före inträdet i arbetslivet.

Under rubriken »A. Yrkesutbildning för ungdom» framlägger motionärerna
(sid. 19—20) olika närmare preciserade förslag till förbättring och
utbyggnad av yrkesutbildningen. På ett par undantag när kan överstyrelsen
vitsorda betydelsen av att åtgärder i de av motionärerna angivna riktningarna
vidtages. Förslagen är emellertid av den natur, att överstyrelsen
skulle ha kunnat utföra de erforderliga åtgärderna, därest den haft resurser
härtill. Dylika har emellertid saknats. Ett realiserande av de i detta
avsnitt av motionerna berörda åtgärderna är icke av den natur, att de skulle
kräva andra utredningar än som skulle ha kunnat utföras inom överstyrelsen.

Det är möjligt, att statsbidragen till yrkesutbildningen kan ytterligare
förenklas. Överstyrelsen är dock av den uppfattningen, att förhållandevis
litet ur administrativa synpunkter torde vara att vinna på en eventuell omarbetning
av bestämmelserna. Det exempel på förenkling, som av motionärerna
framlägges, är ej av den natur att förenklingar skulle uppnås. Man
föreslår, att statsbidraget till företagsskolorna beräknas med ett belopp
per elev och dag i stället för som för närvarande per avdelning. Förslaget
skulle på denna punkt innebära ett avsevärt och ej sakligt betingat administrativt
merarbete.

I ett avsnitt av motionerna framföres tanken på en allmän grundutbildning
om ett års längd. På denna skulle följa en inom företagen meddelad
fortsatt utbildning. Detta förslag om förkortning av den rent skolmässiga
utbildningen torde bl. a. ha motiverats av att yrkesskolornas kapacitet härigenom
skulle ökas. överstyrelsen vill uttala, att en omläggning av utbildningen
i denna riktning knappast bör genomföras efter beslut av statsmakterna.
Det är här en fråga, som det ytterst bör tillkomma parterna på
arbetsmarknaden och kommunerna (inklusive landstingen) att avgöra.
Denna fråga, som ingalunda är ny och som givetvis varit föremål för diskussioner
inom överstyrelsen, är emellertid i hög grad kontroversiell. Medan
man på vissa håll möter en uppfattning liknande den, som motionärerna
gjort sig till tolk för, anser andra, att det såväl för arbetskraften
som för näringslivet är av stor betydelse att det i skolorna meddelas en

Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1960

brett lagd grundutbildning om åtminstone två år. Denna både viktiga och
mycket invecklade fråga hör också till dem, som överstyrelsen i brist på
resurser icke har haft tillfälle att tillräckligt utreda. En noggrann bearbetning
av utbildningsplanerna pågår emellertid och fält efter fält omfattas
därav. Arbetet är emellertid oerhört omfattande och kommer med hänsyn
till de begränsade resurserna att ta avsevärd tid.

Överstyrelsen anser, att det av motionärerna använda uttrycket vuxenutbildning
är vilseledande. Det är naturligen icke lätt att skapa ett begrepp,
som täcker just den utbildning det här är fråga om. Motionärerna begagnar
i något sammanhang benämningen »arbetsmarknadsmässig vuxenutbildning».
Ehuru ej heller detta uttryck är fullt adekvat, är det dock bättre och
för tanken på utbildningsåtgärder av extraordinär natur, något som det ju
även här måste vara fråga om.

De speciella organisatoriska åtgärder, som diskuteras i detta sammanhang,
har under senare tid vid flera tillfällen varit föremål för diskussion
dels inom överstyrelsen, dels mellan arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen.
För närvarande ägnar sig en av verkets tjänstemän, som av överstyrelsen
befriats från sina ordinarie arbetsuppgifter, helt åt att närmare
lösa frågorna om en omorganisation av kursverksamheten för här berörda
kategorier vuxna i avsikt att kurserna skall bättre kunna fungera som ett
arbetsmarknadspolitisk instrument, d. v. s. just åt det problem, som motionärerna
behandlar. Beslut har även av de båda ämbetsverken fattats om
införande av den i motionerna nämnda rådgivande delegationen.

1955 års stora yrkesskolreform får närmast betecknas som en revolution
på sitt område. De långt gående förändringar, som då genomfördes, får i
alldeles övervägande grad betecknas såsom lyckade. 1955 är ett genombrottsår
i yrkesutbildningens historia. Det är vid denna tid, som den rekordartat
snabba utvecklingen inom yrkesskolväsendet sätter i gång; reformen
har medverkat till att hos kommuner och landsting skapa ett intresse för
yrkesutbildningsfrågor som måste betecknas såsom synnerligen glädjande.
Visserligen hade naturligen yrkesutbildningsfrågorna på grund av näringslivets
utveckling i alla fall aktualiserats, men förutsättningarna för deras
lösning på ett så lyckligt sätt som fallet blev hade icke förelegat utan 1955
års reform.

Statsmakternas beslut 1955 grundade sig på 1952 års yrkesskolsakkunnigas
förslag, vilkas utredningar och överväganden blev vägledande för det
reformprogram som uppställdes. Man måste sålunda konstatera, att vi jämförelsevis
nyligen haft en prövning av de hithörande frågorna såväl av särskilt
tillkallade sakkunniga som av statsmakterna. Detta är ett skäl till att
man måste ställa sig tveksam inför en ny sådan utredning, som motionärerna
föreslår i form av en särskild yrkesskolberedning. Emellertid kan
man å andra sidan icke komma ifrån, alt trots allt de av yrkesskolsakkunniga
gjorda utredningarna redan måste anses som i vissa avseenden
mindre aktuella. De sakkunniga uppgjorde sålunda på sin tid ett utvecklingsprogram
avseende yrkesskolornas tänkta utveckling fram till 1970.
Den för detta år uppställda målsättningen passerades redan för ungefär
2tt år sedan. Ser man frågorna enbart ur dessa synpunkter, kan utan tvekan
skäl anföras för det yrkande i vilket motionerna utmynnar. Att en utredning
i och för sig kan anses motiverad vill överstyrelsen instämma i. Ifrågasättas
kan emellertid allvarligen, om cn utredning i nuvarande läge har
möjligheter att lämna de värdefulla bidrag, som motionärerna hoppas.

Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1960

Yrkesskolornas organisation och utformningen av den vid dessa bedrivna
utbildningen kan aldrig ses isolerad utan måste att börja med bedömas och
avvägas i förhållande till andra skolformer, främst enhetsskolan. Denna
befinner sig för närvarande under uppbyggnad och klarhet har ännu icke
vunnits rörande dess definitiva gestaltning. I alldeles särskild grad är här
av betydelse, vilken utformning den inom enhetsskolans ram bedrivna förberedande
yrkesutbildningen kommer att få och på vad sätt arbetsfördelningen
mellan enhetsskola och yrkesskola kommer att ordnas. Så länge
detta förhållande råder, synes det knappast föreligga några möjligheter att
för yrkesskolornas del närmare precisera bl. a. utbildningens omfattning,
såsom motionärerna önskar.

Då det gäller att bedöma frågan om den lämpliga tidpunkten att påbörja
en undersökning och planläggning av den natur motionärerna föreslår, är
det jämväl en annan omständighet som måste beaktas. Frågan om yrkesutbildningens
centrala ledning är alltjämt under utredning. Detta problem
kan säkerligen icke bli föremål för beslut av statsmakterna förrän tidigast
vid 1962 års riksdag.

Med hänsyn till befolkningsutvecklingen kan man icke komma från, att
de rent kvantitativa problemen i nuvarande läge på något sätt kommer i
förgrunden då det gäller utbyggnaden av yrkesskolväsendet. Under en rad
av år har de ungdomskullar vuxit, som lämnat det obligatoriska skolväsendet.
I stigande omfattning har ungdom bl. a. just av denna anledning sökt
sig till yrkesskolorna. Överstyrelsen bortser här ingalunda från att den
starka strömmen av ungdom till yrkesskolorna jämväl har andra anledningar;
man kan dock icke komma från att befolkningsutvecklingen måste
ha varit en viktig faktor i detta sammanhang. Innevarande år uppgår antalet
15-åringar till ca 135 000. Redan om 5 år har motsvarande antal sjunkit
till ca 115 000. Därefter inträder under de närmaste åren en fortsatt svag
tillbakagång men i allt väsentligt synes man vid denna tid kunna räkna
med en stabilisering av läget kvantitativt sett. För närvarande kan man
säga att »bekymren för dagen» i hög grad måst sätta sin prägel på yrkesutbildningens
utbyggnad. Många gånger har improvisationer och provisorier
måst tillgripas med hänsyn till att man icke med någon större grad
av säkerhet har kunnat bedöma på vilken nivå man kan räkna med att
antalet yrkesutbildningssökande ungdomar kommer att ligga i förhållande
till åldersklassernas storlek. Överstyrelsen menar givetvis här ingalunda
att antalet yrkesskoleelever kommer att stagnera vid en given andel av
ungdomsåldrarnas storlek, överstyrelsen anser i stället att, då i en framtid
ungdomsåldrarnas storlek stabiliserats vid en i förväg känd nivå, det blir
lättare att beräkna en sannolik trend för yrkesskoleklientelets stigande
andel av totalantalet ungdomar.

överstyrelsen vill självfallet icke motsätta sig tillsättandet av en sådan
beredning, som motionärerna föreslår. Men enligt överstyrelsens mening
är det för närvarande viktigare med en effektivisering av det arbete i stort
och i detalj, som bedrives inom och genom överstyrelsen. Detta arbete har
dock under några få år givit betydande framsteg och resultat. Det synes
olyckligt om detta arbete skulle avbrytas genom tillsättandet av en allmän
beredning. Ty ett avbrytande måste det bli i så fall. Skulle emellertid trots
överstyrelsens uttalade uppfattning en dylik beredning tillsättas, är det
därför av avgörande vikt att det klart utsäges, att denna omständighet icke
under några förhållanden får tagas till förevändning för att bromsa initiativ

Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1960

vilka kommer fram under den tid beredningen arbetar. Så har skett i fråga
om överstyrelsens egen utbyggnad, ett förhållande som på olika sätt mycket
menligt inverkar på yrkesutbildningens utbyggnad.

Mot överstyrelsens beslut i förevarande ärende har anmälts reservation
av ledamoten Neymark och ersättaren Jönsson, vilka ansett att den föreslaga
beredningen borde komma till stånd snarast möjligt.

Statskontoret har anfört bland annat följande.

För tillgodoseende av det efter hand ökade behovet av planmässig yrkesutbildning
beslöts vid 1955 års riksdag — på grundval av ett av 1952 års
yrkesutbildningssakkunniga utarbetat förslag i ämnet — en reform och
utbyggnad av ifrågavarande utbildningsverksamhet. Härvid räknades med,
bland annat, att kapaciteten skulle i vad avsåge den grundläggande heltidsundervisningen
på lärlingsstadiet för näringsgrenarna industri-hantverk,
handel och husligt arbete, successivt utökas så att en fördubbling av antalet
heltidsavdelningar, med utgångspunkt från förhållandena under läsåret
1949/50, vore genomförd år 1970. Yrkesskolorna beräknades härigenom vid
sistnämnda tidpunkt kunna taga hand om ungefär hälften av de ungdomar,
vilka inrikta sig på praktiskt yrkesarbete inom nämnda näringsgrenar (se
prop. 139/1955, s. 30; st. uti. 138/1955; rd. skr. 310/1955).

Det därefter genomförda reformarbetet har emellertid inneburit, att det
uppställda utbyggnadsmålet redan nu uppnåtts. Denna snabba takt i yrkesutbildningens
expansion har fått till följd, att de två anslagen till driften
av lokala och av centrala yrkesskolor för nämnda budgetår komma att tillsammans
uppgå till omkring 100 miljoner kronor, under det att kostnaderna
för dessa skolor i utbyggnadens slutskede (1969/70) ursprungligen beräknats
till omkring 54 milj. kronor (nämnda prop. s. 105). I anslutning
härtill framhöll ämbetsverket i utlåtande den 12 september 1959, att då
statsmakternas beslut om statsbidragsgrunderna fattats från förutsättningar
beträffande statsverkets ekonomiska engagement, som ändrats så
avsevärt, en omprövning av bidragsgrunderna borde verkställas.

Statskontoret håller före, att vid den ytterligare utbyggnad av yrkesutbildningen,
som torde få anses ofrånkomlig, en allmän översyn av de hittills
tillämpade riktlinjerna i och för sig synes motiverad. Mot tillkomsten
av en utredning av det lägre yrkesutbildningsväsendet är således enligt
ämbetsverkets mening icke något att erinra. Den sålunda ifrågasatta utredningen
torde böra bedriva sitt arbete i samråd med 1957 års skolberedning,
vilken enligt direktiven bland annat har att upptaga frågor rörande den
förberedande yrkesutbildningen i enhetsskolans klass 9 y.

Beträffande de i motionerna anförda synpunkterna rörande utredningsarbetet
må framhållas, att ett finansieringssystem, där samtliga företagare
skulle påföras en yrkesutbildningsavgift, skulle stå i mindre god överensstämmelse
med den frivillighet, som hittills karaktäriserat yrkesulbihlningsväsendet
i vårt land. Utredningen synes på denna viktiga punkt liksom
i övrigt icke böra bindas genom uttalanden redan nu från riksdagens sida.
Statskontoret anser sig icke kunna underlåta alt framhålla, att upprättandet
av en särskild rådgivande delegation för vuxenutbildningen med i motionerna
angivna uppgifter knappast bör ifrågakoinma. För biträde vid handläggningen
av utbildningsfrågor av angiven art torde vederbörande verk
i förekommande fall få förstärkas med för ändamålet tillkallad expertis.

Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1960

Statens hantverksinstitut anser, att med den vida aspekt på yrkesutbildningen
i dess helhet, som motionen omfattar, hade fortbildningen med hänsyn
till den accentuerade tekniska utvecklingen bl. a. den verksamhet, som
bedrives av institutet, även bort beaktas av motionärerna.

Vid en översyn av yrkesutbildningen, som beredningen kan väntas företaga,
bör enligt institutet en tydligare gräns än hittills uppdragas mellan
olika slag av utbildning och fortbildning.

Förslaget om införandet av en särskild yrkesutbildningsavgift vill institutet
för sin del avstyrka.

Institutet har funnit att under alla omständigheter bör, före det att en
obligatorisk yrkesutbildningsavgift ifrågasättes, principerna för yrkesutbildningens
framtida organisation och för fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan samhälle och näringsliv vara fullt klarlagda. Finansieringen bör därefter
särskilt utredas i samråd med näringslivets representanter, varvid
bl. a. bör utrönas möjligheterna för en rationalisering och ökad samordning
av hittillsvarande utbildningsformer.

Sammanfattningsvis tillstyrker institutet motionärernas förslag om inrättandet
av en särskild beredningsnämnd för yrkesutbildningen.

1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning och viss
lärarutbildning har anfört bland annat följande.

De i motionen angivna statistiska uppgifterna rörande kapaciteten inom
den praktiska yrkesutbildningen synes ge en något för mörk bild av läget
på detta område. Det torde knappast vara riktigt att säga, att den praktiska
yrkesutbildningen befinner sig i ett allvarligt eller kritiskt läge, vilket
göres gällande i motionerna. Visserligen är antalet utbildningsplatser ännu
så länge för litet i förhållande till efterfrågan, men yrkesutbildningen befinner
sig för närvarande i stark utveckling.

Av uttalandena överst på sidan 10 (motionen II: 463) synes framgå, att
uppskattningen av antalet otillfredsställda utbildningsplatser till 25 000 å
30 000 skett utifrån den förutsättningen, att all nytillträdande arbetskraft
skulle erhålla en utbildning av i praktiken minst ett års längd utöver den
förberedande utbildning, som ges under den nioåriga skolpliktstiden. Om
denna tolkning är riktig, vill de sakkunniga framhålla, att en ökning av
utbildningskapaciteten, som skulle medge minst ett års utbildning för alla
efter nämnda skolpliktstids slut, icke torde vara vare sig av behovet påkallad
eller för närvarande praktiskt möjlig att genomföra.

De i motionerna under huvudpunkten B framförda förslagen aktualiserar
problemet om en gränsdragning i princip mellan skolmyndigheternas
och arbetsmarknadsmyndigheternas uppgifter och befogenheter ifråga om
den praktiska yrkesutbildningen. Motionärerna vill bereda arbetsmarknadsmyndigheterna
en klar författningsmässig möjlighet att stimulera fram
kurser och andra yrkesutbildningsåtgärder, inte endast avseende arbetslösa
och därmed jämställda, utan också för att övervinna brist på yrkeskunnig
arbetskraft. För den inom respektive län bedrivna arbetsmarknadsmässiga
vuxenutbildningen bör enligt motionärernas mening länsarbetsnämnderna
förordnas som kursstyrelser. Beträffande det förstnämnda
önskemålet vill de sakkunniga erinra om att i överstyrelsen för yrkes -

Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1960

utbildning ingår som ledamot en företrädare för arbetsmarknadsstyrelsen,
som äger deltaga i alla plenarsammanträden med överstyrelsen och även
i övrigt har möjlighet att följa och utöva inflytande på dennas verksamhet.
Arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning är författningsmässigt
ålagda att samarbeta och arbetsmarknadsstyrelsen kan när
som helst hos överstyrelsen anhålla om att denna måtte anordna sådana
beredskaps- och omskolningskurser, som motiveras av läget på arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadsstyrelsen äger således redan nu möjligheter att
»stimulera fram» kurser och andra yrkesutbildningsåtgärder, varför ytterligare
författningsbestämmelser i detta avseende knappast kan anses påkallade.
Ifråga om förslaget att länsarbetsnämnderna skall förordnas som
kursstyrelser för arbetsmarknadsmässig vuxenutbildning vill de sakkunniga
erinra om, att de enligt för deras utredningsarbete utfärdade direktiv
fått i uppdrag att undersöka möjligheterna för en koncentration av den
centrala ledningen av yrkesutbildningen. Det ifrågavarande förslaget strider
uppenbart mot dessa direktiv, emedan dess förverkligande skulle medföra
en ytterligare splittring i ledningen av yrkesutbildningen. Dessutom vill
de sakkunniga påpeka, att länsarbetsnämnderna icke förfogar över någon
pedagogisk sakkunskap, vilket bör vara en förutsättning för att en myndighet
skall anförtros ledning av utbildning, av vilket slag den än må vara.
Enligt de sakkunnigas uppfattning bör arbetsmarknadsmyndigheterna icke
vare sig leda eller kontrollera yrkesutbildning. Deras uppgift bör i anslutning
till hittills i huvudsak gällande regler vara att hos de ämbetsverk, som
leder yrkesutbildning, göra framställningar om anordnande av sådan utbildning,
som betingas av arbetsmarknadsmässiga förhållanden. Genomförandet
av vuxenutbildning i form av vidareutbildning, fortbildning eller
frivillig omskolning är däremot icke en angelägenhet för arbetsmarknadsmyndigheterna.

Under huvudpunkten D föreslås i motionerna att en särskild yrkesutbildningsavgift
skall uttagas av företagarna. Den faktiska innebörden av detta
förslag är att en ny skatteform skulle införas, vilken får karaktären av en
specialskatt på vissa juridiska och fysiska personer. De sakkunniga anser
detta förslag olämpligt och får bestämt avstyrka att åtgärder i denna riktning
företages. Yrkesutbildningen är en angelägenhet för hela samhället
och icke endast för företagarna. Statens, landstingens och kommunernas
anslag till yrkesutbildningen bör således finansieras med allmänna skattemedel
eller andra inkomster av allmän natur. Medel härtill bör icke anskaffas
genom specialbeskattning av näringslivet. Skulle en dylik specialbeskattning
införas torde följden med all sannolikhet bli den, att företagen icke
längre frivilligt kommer att bekosta yrkesutbildning, vilket nu sker i rätt
betydande omfattning. Företagsskolorna t. ex. finansieras helt av vederbörande
företag utöver de statsbidrag, som kan utgå. Ifråga om de inbyggda
verkstadsskolorna bekostar företagen på motsvarande sätt den praktiska
delen av utbildningen. De sakkunniga vill dessutom erinra om alt
inom flera branscher införts ett clearingsystem ifråga om kostnaderna för
yrkesutbildningen inom branschen. De företag, som utbildar arbetskraft
i större omfattning än som erfordras för det egna företaget, erhåller bidrag
för överskottsutbildningen ur en gemensam kassa, medan de företag, som
utbildar arbetskraft i mindre omfattning, får lämna bidrag till clearingkassan.
Detta system, som varit till slort gagn för yrkesutbildningen, torde
sannolikt komma att upphöra, om yrkesutbildningsskatt införes. Vidare må
påpekas, alt systemet med specialskatter ur budgetmässiga synpunkter

Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1960

måste anses otympligt. Uppbörden och fördelningen av den föreslagna yrkesutbildningsavgiften
kommer att förorsaka betydande kostnader för administrationen,
kostnader som måste anses helt onödiga.

Sammanfattningsvis vill de sakkunniga uttala, att syftet med motionerna
bör kunna uppnås utan att en särskild beredning för ändamålet tillsättes.
Erforderliga utredningar, beredningar och handläggningar av ärendena kan
verkställas av de ämbetsverk, som har den centrala ledningen av yrkesutbildningen
om hand, i samarbete med varandra. De sakkunniga vill i
detta sammanhang understryka vikten av att det ämbetsverk, som leder
huvudparten av yrkesutbildningen i vårt land, nämligen överstyrelsen för
yrkesutbildning, erhåller tillräckliga personella och finansiella resurser för
sin verksamhet. Skulle ändock en yrkesutbildningsberedning komma att
tillsättas bör enligt de sakkunnigas mening dess utredningsarbete under
alla omständigheter bedrivas i nära kontakt med de sakkunnigas eget utredningsarbete.

Med hänvisning till vad som sålunda anförts får de sakkunniga avstyrka
motionerna nr I: 370 och II: 463.

1955 års lantbruksundervisningskommitté har i sitt yttrande bland annat
uttalat följande.

Kommittén anser, att syftet att skapa tillräcklig kapacitet inom yrkesutbildningsväsendet
bör kunna uppnås utan att någon särskild yrkesskolberedning
tillsättes och avstyrker sålunda förslaget på denna punkt. Syftet
bör kunna uppnås genom att erforderliga utredningar, beredningar och
handläggningar verkställes av de ämbetsverk, som omhänderhar den centrala
ledningen av yrkesutbildningen i samarbete med varandra och med
berörda myndigheter.

Arbetsmarknadsmässig yrkesutbildning av vuxna förekommer även inom
jordbruket, i första hand i form av fortbildningskurser för arbetslösa lantarbetare.
Dessa kurser har anordnats vid såväl skolor som hushållningssällskap
i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna,
vilka senare bl. a. anvisat elever till kurserna. Kursplanerna har fastställts
av lantbruksstyrelsen, som också i samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsmarknadsorganisationerna inom jordbruket utfärdat närmare
anvisningar för kursverksamheten. Några som helst svårigheter att få till
stånd erforderligt antal kurser med lämplig utformning och ämnesinnehåll
har icke förelegat. Kommittén finner sålunda, att någon ändring av den
nuvarande administrativa organisationen för ifrågavarande utbildning icke
är påkallad. Det torde heller icke vara påkallat att upprätta en rådgivande
delegation för vuxenutbildningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen bör liksom hittills varit fallet hos lantbruksstyrelsen
göra framställningar om anordnandet av ifrågavarande utbildning,
betingad av arbetsmarknadsmässiga förhållanden. Genomförandet av vuxenutbildning
i form av vidareutbildning, fortbildning eller frivillig omskolning
av arbetskraft är däremot icke en angelägenhet för arbetsmarknadsmyndigheterna,
vare sig beträffande den yrkesutbildning av ifrågavarande
slag, som sorterar under lantbruksstyrelsen eller något annat ämbetsverk.

Kommittén vill sålunda avstyrka förslaget att förordna länsarbetsnämnderna
som kursstyrelse för den inom respektive län bedrivna arbetsmarknadsmässiga
vuxenutbildningen. Som motiv härför må också anföras, att
länsarbetsnämnderna icke förfogar över någon pedagogisk sakkunskap, vil -

Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1960

ket är en primär förutsättning för att en myndighet skall anförtros ledning
av utbildning, oavsett vilket slag av utbildning det gäller.

Under huvudpunkten C föreslår motionärerna, att alla företag skall påföras
en yrkesutbildningsavgift i förhållande till lönesumman i företagen.
Denna avgift skall inlevereras till staten, som i sin tur förmedlar tillbaka
avgifterna till företagen i form av statsbidrag till utbildningsverksamheten.
Detta förslag innebär i realiteten införandet av en ny skatteform. Förslaget
innebär med hänsyn till jordbrukets speciella struktur, att en sådan specialskatt
skulle drabba endast ett fåtal av företagen. Även inom andra näringar
måste det anses olämpligt att belasta företagarna med en dylik specialskatt,
och kommittén vill sålunda bestämt avstyrka att anordningar i den riktningen
företages. Anslagen till yrkesutbildningen bör liksom hittills finansieras
genom allmänna skattemedel eller andra inkomster av allmän natur.

Svenska landstingsförbundets styrelse har anfört bland annat följande.

Styrelsen är icke beredd förorda, att en särskild beredning för yrkesutbildningsfrågor
tillsättes. Yrkesutbildningsfrågorna i stort voro föremål för
statsmakternas ställningstagande så sent som år 1955. Lärarutbildningsfrågorna
ha förelagts årets riksdag, och frågan om den centrala ledningen
är ännu icke löst. Skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och
arbetsmarknadsstyrelsen ha ett samarbetsorgan i »Samarbetsnämnden för
yrkesutbildning och arbetsförmedling», inom vilket de arbetsmarknadspolitiska
synpunkterna på yrkesutbildningsproblemen kunna diskuteras.
Många av de av motionärerna framförda önskemålen skulle säkerligen
kunna tillgodoses, om den centrala tillsynsmyndigheten, överstyrelsen för
yrkesutbildning, finge ökade resurser. Överstyrelsen har haft att bemästra
en allt mer ökande arbetsbörda under en tid, då den haft svårt att hos
statsmakterna vinna gehör för önskemål om ökad personal etc., vilket självfallet
försvårat dess arbete.

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund har
efter hörande av den för de båda förbunden gemensamma skoldelegationen
i likalydande yttranden uttalat huvudsakligen följande.

Styrelsen vill betona värdet av en allsidig grundutbildning även på yrkesområdet
och kan därför inte biträda tanken på att avkorta undervisningen
vid de centrala och kommunala yrkesskolorna till en grundläggande utbildning
av blott ett års längd, medan den fortsatta utbildningen skulle fortsätta
i ordnade former i företagen.

Styrelsen ifrågasätter om inte flertalet angivna utredningsuppgifter är
av den art, att de normalt skulle kunna och böra inordnas i den planerade
verksamhet och allmänna tillsyn, som åvilar överstyrelsen för yrkesutbildning.
överstyrelsen synes dock inte ha resurser härför.

Läget på den praktiska utbildningens område inger emellertid bekymmer
med avseende på den bristande balansen mellan behov och resurser
i fråga om yrkesutbildningens kapacitet. Stora ansträngningar måste därför
göras för att utan onödig tidsutdräkt få till stånd effektiva åtgärder, som
möjliggör ett tillgodoseende av samhällets och näringslivets ökade utbildningsbehov
på yrkesundervisningens område.

Styrelsen vill dock erinra om att frågan om yrkesutbildningens centrala
ledning sedan 1955 är föremål för utredning genom särskilda sakkunniga,
vilka kan förväntas framlägga sitt betänkande inom det närmaste året.

Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1960

Innan dessa sakkunniga slutfört sitt arbete, synes den ifrågasatta utredningen
lämpligen icke böra komma till stånd.

Slutligen vill styrelsen understryka vikten av att överstyrelsen för yrkesutbildning
erhåller utökade resurser för att centralt kunna leda och vidareutveckla
yrkesutbildningen i landet.

Landskommunernas förbunds styrelse har därutöver för sin del förklarat,
att styrelsen inte vill motsätta sig att en beredning kommer till stånd.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund har i gemensamt
yttrande anfört bland annat följande.

Organisationerna delar i stort sett motionärernas uppfattning om värdet
och nödvändigheten av en större kapacitet inom utbildningsväsendet men
anser inte det nuvarande läget motivera tillsättandet av en särskild beredning
för yrkesutbildningsfrågor.

Upprättandet av ytterligare ett organ för yrkesutbildning skulle enligt
organisationernas uppfattning snarast motverka strävandena att effektivisera
yrkesutbildningen.

Motionärernas förslag att kostnaderna för en utökad yrkesutbildning skall
bestridas genom att företagen påföres en yrkesutbildningsavgift kan inte
godtagas. Förslaget innebär en ny form av specialdestination och bör även
av denna anledning inte realiseras. Om kostnaderna för yrkesutbildningsverksamheten
skulle ytterligare stiga bör nödiga medel utgå som anslag i
statsbudgeten.

Landsorganisationen i Sverige har anfört bland annat följande.

I beskrivningen av det aktuella läget för yrkesutbildningen vill LO för
sin del helt instämma i att stora behov föreligger för att en hög utbyggnadstakt
skall hållas. Härtill föreligger även behov av att en översyn göres
beträffande såväl yrkesutbildningens framtida omfattning och inriktning
som dess kvalitativa upprustning.

Beträffande den centrala ledningen är LO helt införstådd med behovet
av en översyn över denna, vilken borde syfta till en större enhetlighet.

LO avstår för sin del från att i detta sammanhang taga ställning till det
föreliggande förslaget beträffande utbildningens finansiering. Däremot vill
LO tillstyrka att en allmän översyn av för yrkesutbildningen gällande bestämmelser
göres, dock med hänsynstagande till pågående utredningar, syftande
till att underlätta den nödvändiga expansionen samt att finna den
lämpligaste formen för dess centrala ledning.

Sveriges hantverks- och industriorganisation har i sitt yttrande anfört
bland annat följande.

Organisationen vill understryka angelägenheten av att näringslivets medverkan
vid den fortsatta utbyggnaden av yrkesundervisningen blir allsidigt
utredd. Vi förutsätter därför, att näringslivets olika grenar genom sina
organisationer blir representerade i en sådan utredning.

Slutligen vill organisationen, som visserligen här saknar anledning att
närmare gå in på motionärernas förslag om en »yrkesutbildningsavgift»,
dock redan nu framhålla, att ungdomens utbildning måste anses vara en
sådan samhällets gemensamma angelägenhet, vars kostnader på inga villkor
kan få belasta en enda samhällsgrupp, i detta fall näringslivet.

Sveriges hantverks- och industriorganisation hemställer, att ovanstående

Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1960

synpunkter och erinringar beaktas vid ärendets vidare behandling, och tillstyrker
för sin del tillsättandet av en beredning för yrkesutbildningsfrågor.

Riksförbundet landsbygdens folk anser, att om en beredning över huvud
taget kominer till stånd, kan det endast bli för att ta ställning till vissa
allmänna riktlinjer för yrkesutbildningen. Även om riksförbundet i princip
inget har emot en sådan beredning, uttalar det dock tvivel om de praktiska
resultaten.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) har anfört bland annat följande.

TCO kan inte finna, att det finns någon som helst anledning att täcka
framtida merkostnader för yrkesutbildningen genom någon form av särskild
yrkesutbildningsavgift. I den mån skäl för detta skulle kunna anföras,
torde samma skäl vara tillämpliga för en finansiering genom företagsavgift
av all yrkesutbildning, av kostnaderna för den obligatoriska skolan
och för universiteten och högskolorna. Det synes visserligen TCO angeläget
att yrkesutbildningsanslagen ges en hög prioritet vid den årliga budgetbehandlingen.
Storleken av och formerna för pålagorna på företagen torde
lämpligen bli föremål för prövning i annat sammanhang.

Under förutsättning av att direktiven för en beredning för yrkesutbildningsfrågor
i väsentliga delar får en annan utformning än som förutsatts
i motionerna, får TCO tillstyrka, att en sådan beredning kommer till stånd.

Svenska facklärarförbundet har i sin skrift anfört bland annat följande.

Förbundet finner det angeläget att den praktiska yrkesutbildningen och
därmed sammanhängande frågor blir föremål för utredning. Detta bör ske
på likartade premisser som gäller för den nyligen tillsatta utredningen
rörande den gymnasiala utbildningen i övrigt. Arbetet bör sålunda ha till
syfte att allsidigt pröva den praktiska yrkesutbildningens uppgifter, innehåll
och organisation.

Att förbundet starkt understryker det av motionärerna aktualiserade behovet
av utredning inom området betyder inte, att förbundet oreserverat
instämmer i motiveringen för utredningskravet eller ansluter sig till de vägar
beträffande yrkesutbildningsväsendets utveckling, som anvisas i motionerna.

Under förutsättning att direktiven för en beredning av yrkesutbildningsfrågor
i väsentliga delar får en annan utformning än vad som förutsatts
i motionerna och beaktar de synpunkter som ovan anförts finner Svenska
facklärarförbundet det sålunda angeläget, att en sådan beredning kommer
till stånd.

Utskottet. De i motionerna 1:370 och 11:463 avhandlade frågorna beröra
problem av för hela vårt samhälle betydande räckvidd.

1946 års skolkommission hade att syssla icke blott med den allmänbildande
skolan utan även med yrkesutbildningen. Sistnämnda frågor hänskötos
inom kommissionen till en särskild delegation. Innan denna blev färdig
med sitt arbete, beslöt Kungl. Maj:t att upplösa skolkommissionen. I
samband därmed bemyndigade Kungl. Maj :t den 30 juni 1952 chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för att slutföra

Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1960

skolkommissionens utredning rörande yrkesutbildningen. Dessa sakkunniga
— 1952 års yrkesutbildningssakkunniga— avlämnade i juni 1954 ett betänkande
angående yrkesutbildningen (SOU 1954:11), i vilket de sakkunniga
uppdrogo riktlinjerna för yrkesutbildningens utbyggnad. I proposition
nr 138 till 1955 års riksdag framlade Kungl. Maj :t förslag i ämnet, i allt
väsentligt grundat på de sakkunnigas betänkande. Propositionen vann riksdagens
bifall.

Den av yrkesutbildningssakkunniga angivna målsättningen avseende utbyggnadsprogrammet
fram till år 1970 har på grund av de senaste årens
staika utveckling på yrkesskolväsendets område redan hunnit förverkligas.

Utskottet far erinra om att de frågor, som beröra yrkesutbildningen för
närvarande sortera under ett flertal departement och centrala ämbetsverk.

Såsom ledamöter i överstyrelsen för yrkesutbildning ingå enligt gällande
instruktion för överstyrelsen (1943:963 med däri vidtagna ändringar) bland
andra en av Kungl. Maj :t för tre år i sänder utsedd representant för vardera
av skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen samt sju av Kungl. Maj :t
likaledes för tre år i sänder förordnade representanter för näringsliv och
arbetsmarknad, utsedda efter förslag av svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges hantverks- och smaindustriorganisation, handelskamrarnas
nämnd, tjänstemännens centralorganisation (TCO), landsorganisationen
samt, beträffande en kvinnlig ledamot med erfarenhet från det husliga arbetet
av representativa kvinnoorganisationer.

I nämnda instruktion föreskrives att överstyrelsen skall i samarbete med
skolöverstyrelsen, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen
och andra myndigheter, som handlägga utbildningsfrågor, samt med socialstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen, förskaffa sig överblick över samtliga
grenar av yrkesutbildningen och därmed sammanhängande frågor, främst
med syfte att därigenom möjliggöra en ändamålsenlig avvägning av åtgärderna
i utbildningsfrågor inom överstyrelsens verksamhetsområde i förhållande
till motsvarande åtgärder på andra områden.

För samordning och samarbete rörande yrkesutbildningsfrågor ha vissa
särskilda samarbetsorgan kommit till stånd. I detta avseende må erinras
om följande. Sedan ar 1954 finnes ett permanent samordningsorgan inrättat

— samarbetsnämnden för yrkesutbildnings- och arbetsförmedlingsfrågor_

vari ingå representanter för arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen och
överstyrelsen för yrkesutbildning. Genom beslut den 14 oktober 1960 har
Kungl. Maj :t bland annat anbefallt överstyrelsen för yrkesutbildning och
arbetsmarknadsstyrelsen att inrätta ett samarbetsorgan för frågor rörande
yrkesutbildningskurser för partiellt arbetsföra och andra arbetslösa; styrelserna
skola utse ledamöter i samarbetsorganet bland sina ledamöter och
tjänstemän. Härjämte har Kungl. Maj:t bemyndigat överstyrelsen att i samråd
med arbetsmarknadsstyrelsen uppdraga åt länsarbetsnämnderna att
fullgöra uppgifter, som enligt kungörelsen den 29 juni 1945, nr 445, angående

Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1960

yrkesutbildningskurser för arbetslösa ankomma på överstyrelsen. För beredning
och utformning av konkreta samordningsåtgärder ha nämnda båda
ämbetsverk tillsatt en gemensam arbetsgrupp på tjänstemannaplanet.

Icke blott inom den centrala förvaltningen utan jämväl på det regionala
planet handhavas yrkesutbildningsfrågorna av ett flertal olika myndigheter
och organ. Härjämte är viss yrkesutbildning anordnad direkt av företag inom
näringslivet.

För närvarande ha vissa utredningar under bedömande principiellt betydelsefulla
frågor på yrkesutbildningens område, utredningar vilkas resultat
kunna förväntas komma att på ett avgörande sätt påverka inställningen
till de i motionerna berörda problemen. Utskottet vill särskilt erinra om
1957 års skolberedning och 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens
centrala ledning och viss lärarutbildning.

Enligt utskottets mening är det uppenbart att den nu rådande uppsplittringen
av utbildningsfrågorna inom förevarande område medföra betydande
svårigheter att överblicka hela det vidsträckta fält, som yrkesutbildningen
i dess olika former omfattar. Utskottet är icke övertygat om att en
dylik överblick är möjlig att åstadkomma genom de föreskrivna samarbetskontakterna
och inrättandet av de olika samarbetsorganen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning brottas för närvarande med betydande
svårigheter på grund av brist på erforderliga personella resurser. Det synes
utskottet angeläget att överstyrelsens ifrågavarande resurser avsevärt förstärkas
för att sätta ämbetsverket i stånd att jämsides med handläggningen
av de löpande göromålen fungera som det efter stora och överblickande riktlinjer
arbetande organ, som kräves på yrkesutbildningsområdet.

De frågor, som beröra yrkesutbildningen och i samband därmed stående
spörsmål och vilka delvis falla utanför överstyrelsens kompetensområde, äro
av mångskiftande och svårbedömd art. På grund härav anser utskottet sig
böra ifrågasätta huruvida icke en särskild utredning i sinom tid bör komma
till stånd i syfte att verkställa en översyn av de förevarande problemen. Utskottet
vill exempelvis erinra om följande frågor, som kunna tänkas ingå
i en dylik utrednings arbetsuppgifter: yrkesutbildningens avvägning i förhållande
till andra utbildningsvägar, kostnadsfördelningen mellan staten,
landstingen, primärkommunerna och näringslivet samt gränsdragningen
mellan befogenhetsområdena för de olika organ, som ha intressen att bevaka
på yrkesutbildningsområdet.

Ehuru utskottet sålunda finner skäl tala för att yrkesutbildningens
problem i stort bli föremål för översyn i särskild ordning är utskottet icke
berett att tillstyrka bifall till det i de föreliggande motionerna gjorda yrkandet.
Enligt utskottets mening måste nämligen ovillkorligen de förslag som
komma att avgivas av 1957 års skolberedning och 1955 års sakkunniga för
yrkesutbildningens centrala ledning m. in. föreligga och ha blivit föremål för
vederbörlig remissbehandling innan en utredning av i det föregående angivet

Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1960

slag tillsättes. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att med beaktande
av vad utskottet anfört pröva behovet av och förutsättningarna för att
nämnda översyn kommer till stånd. I detta sammanhang vill utskottet framhålla,
att därest en utredning tillsättes för berörda ändamål detta förhållande
icke bör få inverka återhållande på de initiativ på yrkesutbildningsområdet,
som kunna komma att tagas under den tid utredningen fullföljer sitt
arbete.

Beträffande vissa i motiveringen till motionerna förordade riktlinjer och
åtgärder anser utskottet sig böra framhålla följande.

I likhet med de remissmyndigheter, vilka uttalat sig angående förslaget
om en särskild yrkesutbildningsavgift, som skulle uttagas av företagarna, är
utskottet av den principiella uppfattningen att en dylik särbeskattning av
vissa juridiska och fysiska personer icke bör ifrågakomma.

I motionerna har vidare (se motionen II: 463 s. 21 och 22) angivits vissa
åtgärder som omedelbart borde vidtagas. Härvid föreslås bl. a. att arbetsmarknadsstyrelsen
beredes klar författningsmässig möjlighet att »stimulera
fram» kurser och andra yrkesutbildningsåtgärder, icke endast avseende
arbetslösa och därmed jämställda, utan också för att övervinna brist
på yrkeskunnig arbetskraft. Utskottet får i förevarande avseende framhålla,
att arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning äro författningsmässigt
ålagda att samarbeta och att arbetsmarknadsstyrelsen är
— såvitt utskottet kan finna — oförhindrad att hos överstyrelsen anhålla,
att denna måtte anordna sådana beredskaps- och omskolningskurser, som
motiveras av läget på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsstyrelsen äger således
redan nu möjligheter att — såsom motionärerna uttrycka det —- »stimulera
fram» kurser och andra yrkesutbildningsåtgärder, varför ytterligare
författningsbestämmelser i detta avseende icke torde vara påkallade.

Vidare föreslås i motionerna att länsarbetsnämnderna skulle förordnas
som kursstyrelser för enligt motionärernas uttryckssätt »arbetsmarknadsmässig
vuxenutbildning», en beteckning, som enligt överstyrelsen för yrkesutbildning
visserligen icke är fullt adekvat men likväl i stort sett torde täcka
de extraordinära utbildningsåtgärder, varom här är fråga. Utskottet får
erinra om att de sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning m. m.
framhållit, att i dessa sakkunnigas uppgift ingår att undersöka möjligheterna
för en koncentration av den centrala ledningen av yrkesutbildningen. De sakkunniga
ha betonat, att ifrågavarande förslag strider mot direktiven för
nämnda utredning, då dess förverkligande skulle medföra en ytterligare
splittring av ledningen för yrkesutbildningen. Utskottet vill med hänsyn
härtill och jämväl i betraktande av att ifrågavarande organ icke förfoga över
erforderlig pedagogisk sakkunskap avstyrka att åtgärder skulle vidtagas i
enlighet med vad i motionerna på denna punkt förordats.

Motionärerna ha framlagt vissa förslag beträffande de vägledande principerna
för en yrkesskoleberednings arbete och härvid bl. a. förordat att

Statsutskottets utlåtande nr 192 år 1960

verksamheten vid de centrala och kommunala yrkesskolorna skulle överses
med riktpunkt att undervisningen i första hand avsåge att meddela eleverna
en grundläggande utbildning av ett års längd. På denna skulle följa en inom
företagen meddelad fortsatt utbildning. Utskottet vill understryka vad överstyrelsen
för yrkesutbildning i sitt yttrande framhållit beträffande detta förslag
och i likhet med överstyrelsen betona denna frågas i hög grad kontroversiella
natur.

Utskottet får i förevarande sammanhang framhålla, att utskottet utom i
ovan berörda avseenden icke funnit sig böra taga ställning till de i motiveringen
till motionerna uppdragna riktlinjerna för arbetet inom en ifrågasatt
beredning för yrkesutbildningsfrågor, icke heller till de framlagda förslagen
om vidtagande av vissa omedelbara åtgärder (jfr motionen 11:463 s.
19—22).

Utskottet vill avslutningsvis betona den stora vikten av yrkesutbildningens
utveckling i för samhälle och näringsliv strukturellt ändamålsenlig riktning
både kvantitativt och kvalitativt. För att utbygga och befordra utvecklingen
på detta område och på ett tillfredsställande sätt bemästra de problem,
varom här är fråga, torde komma att krävas stora ekonomiska insatser från
det allmännas sida icke minst för tillgodoseende av yrkesutbildningens lokalbehov.

Utskottet förordar att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t giver till känna
vad utskottet anfört.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må, i anledning av motionerna 1:370 och
II: 463, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört.

Stockholm den 29 november 1960

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Boman, Einar
Persson, Ivar Johansson, Birger Andersson, Axel Johannes Andersson,
Thun, Bergman, Holmqvist, Pålsson, Rikard Svensson, fru Wallentheim,
herrar Lundström och Kaijser; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Petterson i Degerfors, Jansson i Kalix, Staxäng, Persson i Växjö, Ståhl,
Gustafsson i Stockholm, Nilsson i Göingegården, fröken Olsson, herrar Arvidson,
Larsson i Hedenäset, fröken Vinge, herrar Gustafsson i Kårby och
Helén.