Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955 (Utlåtande 1955:Su187 - höst su)

Nr 187—188

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

Nr 187

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statstjänstemannens sjukvårdsförmåner m. m.

(5:e avd.)

I propositionen nr 208 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden för den 14 oktober 1955, föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948 (nr 436) i huvudsaklig
överensstämmelse med det såsom bilaga vid statsrådsprotokollet i ärendet
fogade författningsförslaget, dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet förordats vidtaga
ändringar i ej mindre avlöningsreglementet för folkskolan den 30 juni 1948
(nr 437), avlöningsreglementet för kyrkomusiker den 9 juni 1950 (nr 385),
prästlönereglementet den 29 juni 1951 (nr 577) samt avlöningsreglementet
för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter den
27 augusti 1951 (nr 615) ävensom de övriga författningar, som innehåller
bestämmelser om sjukvårdsförmåner, än även gällande statsbidragsbestämmelser,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet anförts meddela bestämmelser om bestridande
av kostnader för sjukhusvård och vaccination i vissa fall och om anlitande av
anvisningsläkare och konsultationsläkare, dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t
att utfärda de övergångsbestämmelser, som kan bli erforderliga i anledning
av förenämnda förslag.

Med anledning av att verksläkare efter utgången av år 1955 i vissa fall
icke kommer att stå till förfogande föreslås i propositionen, som grundar
sig på en med statstjänstemännens huvudorganisationer träffad överenskommelse,
att Kungl. Maj :t erhåller riksdagens bemyndigande att utfärda
sådana föreskrifter, att tjänstemän i dylika fall skall komma i åtnjutande
av de i statens allmänna avlöningsreglemente angivna sjukvårdsförmånerna,
därest de anlitar läkare, som vederbörande myndighet anvisat. Vidare förordas,
att de anställningshavare, som för närvarande enligt de statliga avlöningsreglementena
har att stå viss självrisk i fråga om sjukvårdskostnader,
skall likställas med statstjänstemän i allmänhet. Förslag framlägges
också om en samordning av myndigheternas sjukkontroll med sjukkassornas.

I propositionen lämnas — efter eu inledning å s. 2 och 3 — redogörelser
för dels verks- och tjänsteläkarinstitutionen (s. 3—5), dels 1954 års verks 1

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 6 samt. Nr 187—ISS

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

läkarutrednings förslag och remissyttrandena däröver (s. 5—27), dels ock
i ärendet förda förhandlingar (s. 27 och 28). Utskottet tillåter sig hänvisa
till propositionen i dessa delar.

För egen del anför departementschefen följande:

»Då förslag framlades till 1954 års riksdag om statstjänstemännens sjuklöne-
och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande
m. m. (prop. 1954: 217), var utgångspunkten att åstadkomma ett
system, som medgav att de dåvarande sjuklöne- och sjukvårdsförmånernas
reella värde i princip kunde bibehållas oförändrat. Vad särskilt sjukvårdsförmånerna
beträffar övervägdes vid ärendets beredning inom civildepartementet,
om icke dessa förmåner skulle kunna avlösas mot ekonomisk gottgörelse.
Väsentliga administrativa fördelar skulle ha vunnits härigenom.
Avsevärda svårigheter mötte emellertid att generellt fastställa vad som skall
anses utgöra skälig kompensation för en förmån av ifrågavarande slag, särskilt
som behovet av denna förmån uppvisar mycket starka variationer olika
grupper emellan. Tanken på en avlösning av alla sjukvårdsförmåner kunde
därför icke fullföljas. Också statstjänstemännens huvudorganisationer ställde
sig vid förra årets förhandlingar slutligen avvisande till denna tanke.

Liksom i fråga om sjuklöneförmånerna ansågs därför en samordning
böra åstadkommas mellan avlöningsreglementenas sjukvårdsförmåner och
den allmänna sjukförsäkringens motsvarande förmåner. Den samordning,
som kom till stånd, bygger i huvudsak på ett förslag, som framlagts av den
år 1952 tillkallade sjukvårdsutredningen. En av huvudgrunderna i utredningens
förslag var att verksläkarinstitutionen skulle bibehållas och ha
ungefär samma funktioner som dittills. Under de förhandlingar i samordningsfrågan,
som ägde rum under år 1954, uppkom emellertid fråga om
verksläkarinstitutionens avskaffande. Sålunda yrkade Sveriges akademikers
centralorganisation, att verksläkarinstitutionen skulle avskaffas redan från
och med sjukförsäkringsref ormens genomförande. Statstjänarkar teilen,
Statstjänstemännens riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation
krävde å sin sida, att en utredning skulle verkställas rörande förutsättningarna
för verksläkarinstitutionens avskaffande. Dessa organisationer förbehöll
sig därvid rätt till förhandlingar rörande resultatet av en sådan utredning.
I anslutning till dessa yrkanden diskuterades vid förhandlingarna —
förutom sjukvårdsutredningens förslag till samordning — vissa alternativa
uppslag för utformningen av tjänstemännens sjukvårdsförmåner för den
händelse verksläkarinstitutionen avskaffades. Dåvarande chefen för civildepartementet
ansåg sig emellertid icke kunna omedelbart taga ställning
till dessa uppslag med hänsyn till att det utan närmare utredning icke
var möjligt att överblicka konsekvenserna därav, särskilt i organisatoriskt
hänseende. I detta läge förklarade sig Sveriges akademikers centralorganisation,
till vilken läkarna är anslutna, vilja medverka till att verksläkarinstitutionen
skulle bibehållas under år 1955. Organisationen förutsatte därvid,
att den ifrågasatta utredningen rörande verksläkarinstitutionens av -

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

skaffande kunde slutföras i så god tid att möjlighet skulle finnas att upptaga
förevarande spörsmål till bedömning under år 1955.

På grundval av vad sålunda förekommit upptogs i det i nyssnämnda proposition
redovisade departementsförslaget, att tjänstemännen i avvaktan på
en närmare utredning rörande verksläkarinstitutionens avskaffande skulle
erhålla sjukvårdsförmåner i huvudsaklig överensstämmelse med sjukvårdsutredningens
förslag till samordning. Detta innebar, att dåvarande förmåner
skulle tills vidare i allt väsentligt bibehållas med de modifikationer, som
följer av att tjänstemännen för vissa sjukvårdskostnader erhåller ersättning
från sjukkassa enligt sjukförsäkringslagen.

De anställningshavare, som då stod självrisk av 100 kronor för år i fråga
om sjukvårdskostnader, skulle enligt sjukvårdsutredningens förslag inordnas
under de för statstjänstemän i allmänhet gällande bestämmelserna. Med
hänsyn till de invändningar, i huvudsak avseende administrativa olägenheter,
som vid remissbehandlingen framfördes mot att dessa befattningshavare
skulle underkastas verksläkarsystemet, och med beaktande av det
ovissa läge, vari verksläkarfrågan då befann sig, ansågs emellertid dessa
personalgruppers självrisksystem böra bibehållas tills vidare. Självriskbeloppet
nedsattes dock till 25 kronor för år utöver vad som sjukkassa kunde
komma att erlägga till vederbörande. Det förutsattes uttryckligen i den
till grund för propositionen liggande överenskommelsen, att detta skulle
gälla endast i avvaktan på en närmare utredning rörande verksläkarinstitutionens
avskaffande och införandet av enhetliga sjukvårdsbestämmelser.

Verksläkarinstitutionen och tjänstemännens sjukvårdsförmåner m. m.

Den utredning, som enligt det sagda ansågs böra föregå de fortsatta diskussionerna
om verksläkarinstitutionen och de därtill knutna sjukvårdsförmånerna,
har i överensstämmelse med lämnade direktiv naturligen begränsats
till att avse de frågor, som ett fullständigt avskaffande av verksläkarinstitutionen
aktualiserar. I utredningens arbetsprogram ingick sålunda
ej att behandla de fördelar verksläkarinstitutionens bevarande kunde
innefatta. Den nämnda begränsningen av utredningsuppdraget innebar givetvis
icke att ståndpunkt tagits till frågan om värdet av verksläkarorganisationen
eller till denna organisations fortsatta bestånd.

Verksläkarutredningcn bar under sitt arbete kommit till det resultatet,
att det föreligger ett så intimt samband mellan verksläkarinstitutionen och
statstjänstemännens sjukvårdsförmåner, att en avveckling av verksläkarorganisationen
måste medföra alt samtliga i nuvarande former utgående
sjukvårdsförmåner samtidigt slopas. Utredningen bar härvid utgått från
att det icke bör förekomma att medicinsk expertis för administrering av
sjukvårdsförmåner tillföres verken samtidigt med att verksläkarinstitutionen
avskaffas.

Vid de överläggningar, som i anslutning till verksläkarutredningens förslag
under sommaren upptogs med statstjänstemännens huvudorganisationer,
förklarade sig Sveriges akademikers centralorganisation vidhålla sitt

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

krav på verksläkarorganisationens avveckling med utgången av år 1955.
Därvid angavs, att Sveriges läkarförbund, som är anslutet till organisationen,
icke var berett att efter utgången av nämnda år medverka i en verksläkarinstitution
av nuvarande omfattning. Som motivering härför anfördes
de principer, på vilka den allmänna sjukförsäkringen baserats, och den kritik,
som framförts mot den nuvarande verksläkarinstitutionen. Mot bakgrunden
av denna motivering, som närmare utvecklats i läkarförbundets
tidigare återgivna yttrande över verksläkarutredningens betänkande, har
organisationen yrkat, att verksläkarinstitutionen avskaffas och att för tillgodoseende
av de statliga myndigheternas behov av kontinuerlig tillgång av
medicinsk sakkunskap tillskapas en förtroendeläkarinstitution. De till denna
institution anknutna läkarnas arbetsuppgifter skulle icke innefatta sjukvård
åt de anställda i andra fall än då dessa valde att söka dessa läkare i
deras egenskap av privatpraktiserande läkare. Enligt organisationens mening
borde i samband med avskaffandet av verksläkarinstitutionen sjukvårdsförmånerna
till tjänstemännen utformas i anslutning till ett av de av
verksläkarutredningen diskuterade alternativen i förening med viss kumulation
årsvis av fria sjukdagar.

De övriga tre huvudorganisationerna förklarade sig icke vara intresserade
av en avveckling av verksläkarinstitutionen annat än under förutsättning
att tjänstemännens nuvarande sjukvårdsförmåner kunde bevaras oförändrade.
Varken en avlösning av dessa förmåner mot kontant gottgörelse eller
en utformning av förmånerna i enlighet med det av Sveriges akademikers
centralorganisation framförda förslaget kunde accepteras av dessa organisationer,
enär båda dessa alternativ enligt organisationernas mening skulle
innebära en reell försämring av förmånerna. Med hänsyn härtill och då
verksläkarinstitutionens värde ur verkssynpunkt starkt understrukits i
flertalet yttranden över verksläkarutredningens betänkande ansåg min företrädare
i ämbetet, som svarade för den tidigare delen av de här redovisade
överläggningarna, sig icke ha anledning att vid diskussionen med personalorganisationerna
påfordra, att institutionen skulle avskaffas.

På grund av vad sålunda förekommit upptogs förnyade överläggningar
med Sveriges akademikers centralorganisation och speciellt Sveriges läkarförbund,
varvid från departementets sida framhölls, att dess primära intresse
icke var tillskapandet av en särskild organisation för tillgodoseende av behovet
av medicinsk rådgivning åt verken utan åstadkommandet av möjligheter
för tjänstemännen att få bibehålla sina nuvarande sjukvårdsförmåner
oförändrade. Dessa överläggningar ledde till att läkarförbundet accepterade
att, om förtroendeläkare anställdes vid de statliga verken med huvuduppgift
att vara verkens medicinska rådgivare, dessa förtroendeläkare skulle
stå till förfogande för meddelande av sjukvård till de tjänstemän, som vid
behov av läkarvård önskade hänvända sig till dem. Läkarförbundet krävde
emellertid, att dessa förtroendeläkare skulle förordnas för en tid av sex
år, att de för sina åligganden såsom medicinska rådgivare skulle erhålla
ett fast arvode för varje vid verket anställd tjänsteman och att de för med -

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

delande av sjukvård åt tjänsteman skulle äga att av denna uppbära skäligt
arvode. Att behålla någon bestämmelse om grunderna för dessa läkares arvodessättning
ansåg läkarförbundet icke »lämpligt». Läkarförbundets ståndpunkt
innebar alltså, att statsverket skulle vara för längre tid bundet vid
vissa läkare, som skulle få utvidgade arbetsuppgifter i förhållande till de
nuvarande verksläkarnas, medan förstnämnda läkare vid meddelande av
den sjukvård, som tjänstemännen enligt avlöningsreglementena äger åtnjuta
utan kostnad, icke skulle vara bundna av någon taxa. De orimliga
konsekvenser en dylik anordning skulle kunna medföra är uppenbara, och
den kunde givetvis icke accepteras från departementets sida. Läkarförbundet
förklarade sig visserligen berett att lämna sin medverkan till att
ifrågavarande läkare vid meddelande av sjukvård till tjänstemännen skulle
låta sjukkassetaxan vara vägledande, men detta torde i förevarande sammanhang
sakna betydelse, då några garantier från förbundets sida icke kan
lämnas för att en dylik rekommendation efterföljes. Vid överläggningar
med läkarförbundet krävdes därför från civildepartementets sida, att förtroende-
eller verksläkarna skulle vara taxebundna. Det förslag i detta hänseende,
som framlades av departementet, innebar att sjukkassetaxan
skulle tillämpas av dessa läkare. Detta skulle ha medfört, att prestationsersättningen
för en verksläkare, som icke är provinsialläkare eller extra
provinsialläkare, skulle ha ökat med ungefär 100 procent i Stockholms-området
och med omkring 50 procent i landet i övrigt. Sveriges läkarförbund
avböjde emellertid en lösning i enlighet med dessa riktlinjer.

Det uppkomna läget innebär, att vissa verksläkaruppdrag kommer att
upphöra med utgången av år 1955 utan att kunna förnyas. Emellertid är
icke alla befattningshavare, som är underkastade de statliga avlöningsreglementena,
för åtnjutande av de i reglementena angivna sjukvårdsförmånerna
beroende av att verksläkare finnes. Sålunda har med undantag av
vissa övningslärare alla de befattningshavare, som är underkastade andra
avlöningsreglementen än Saar, att för erhållande av kostnadsfri läkarvård
m. m. hänvända sig till tjänsteläkare. Detsamma gäller vissa tjänstemän,
varå Saar är tillämpligt, nämligen vissa tjänstemän vid försvaret samt
befattningshavare vid de högre kommunala skolorna, privatläroverken,
fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, seminariet för huslig utbildning i
Umeå, särskolorna och epileptikerskolorna. Vidare är åtskilliga av de övriga
tjänstemän, som är underkastade Saar, för åtnjutande av sina sjukvårdsförmåner
hänvisade till läkare, som är skyldiga att vara verksläkare.
Provinsialläkare och extra provinsialläkare är nämligen enligt allmänna
läkarinstruktionen skyldiga att efter förordnande av vederbörande myndighet
vara verksläkare vid den civila statsförvaltningen, försvaret och riksdagens
verk, och förbandsläkare vid försvaret åligger alt ombesörja läkarvård
för jämväl civil personal vid förbanden. Även vissa anstaltsläkare in. fl.
har motsvarande skyldighet.

De nu angivna befattningshavarnas sjukvårdsförmåner påverkas således

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

icke av den omständigheten att uppgörelse icke kunnat träffas med läkarförbundet.
Under sådana förhållanden har enligt min mening vad i saken
förekommit icke givit anledning till att statsmakterna skulle gentemot yrkanden
från de huvudorganisationer, som företräder större delen av de
statsanställda, genomdriva att verksläkarinstitutionen som sådan avskaffas
och att sjukvårdsförmånerna i samband därmed avlöses på ett eller annat
sätt. Ansträngningar har därför gjorts att söka finna en ur ekonomiska
och administrativa synpunkter försvarbar utväg att jämväl i det uppkomna
läget tillhandahålla de nuvarande sjukvårdsförmånerna för de befattningshavare,
för vilka verksläkare enligt Saar skall finnas men för vilka
verksläkare icke kommer att stå till förfogande d. v. s. i huvudsak i de
större städerna stationerade tjänstemän vid den civila statsförvaltningen
och andra tjänstemän vid försvaret än de vid förbanden anställda. Att lämna
ersättning intill fulla kostnaden vid besök hos läkare, som de anställda
själva valde, skulle sannolikt medföra alltför höga läkarvårdskostnader.
Och ersättning enligt någon taxa skulle kunna ge dessa tjänstemän en
försämrad förmån i jämförelse med tjänstemän hos myndigheter med
verksläkare. Däremot synes det vara möjligt att erbjuda ifrågavarande
tjänstemän samma förmåner, som tillkommer tjänstemän med verksläkare,
i de fall då de anlitar läkare på vilken myndigheten lämnat anvisning.
I enlighet härmed har det i det föregående återgivna departementsförslaget,
vilket godtagits av statstjänstemännens huvudorganisationer, utformats.
Detta förslag innebär i förevarande hänseende, att myndighet, hos vilken
verksläkare enligt bestämmelserna i Saar skall finnas, skall äga att, i den
mån lämplig verksläkare icke längre står till buds, anvisa annan allmänpraktiserande
läkare, i första hand tjänsteläkare, som tjänstemännen skall
kunna hänvända sig till för att komma i åtnjutande av de i reglementet
angivna sjukvårdsförmånerna. Sådan läkare, i förslaget kallad anvisningsläkare,
torde i allmänhet icke vara taxebunden. Å andra sidan är myndigheten
icke bunden vid att behålla en läkare som anvisningsläkare, om dennes
debitering visar sig vara oskälig. Inom civildepartementet gjorda utredningar
synes ge vid handen, att ersättningsbestämmelserna kan utformas
så att myndigheternas kontroll av debiteringens skälighet icke behöver
vålla större administrativa olägenheter.

Då verksläkare alltjämt kommer att finnas i viss utsträckning och jag
är beredd att på grundval av förut angivna förutsättningar på nytt upptaga
diskussioner om anställningsvillkor för verksläkare, därest vederbörande
personalorganisation det önskar, synes de nuvarande bestämmelserna om
verksläkare i Saar böra tills vidare bibehållas. De erforderliga föreskrifterna
om anvisningsläkare bör således meddelas vid sidan av Saar. Riksdagens
bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela sådana föreskrifter synes
höra inhämtas. Dessa bestämmelser torde böra innehålla i huvudsak följande.

Om myndighet, som har att förordna verksläkare för annan myndighets
verksamhetsområde, finner att lämplig verksläkare efter utgången av år

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

1955 icke kan förordnas antingen därför att läkare, som är skyldig att vara
verksläkare, icke finnes tillgänglig eller av annan anledning, har den att
ofördröj ligen underrätta den andra myndigheten därom. Sistnämnda myndighet
skall då anvisa annan allmänpraktiserande läkare, i första hand en
tjänsteläkare, som myndighetens tjänstemän skall kunna vända sig till för
erhållande av sjukvård. I de fall då myndighet själv äger förordna verksläkare
för sitt verksamhetsområde, bör myndigheten välja anvisningsläkare
så snart den konstaterat, att lämplig verksläkare icke står till förfogande å
viss ort. Det står givetvis vederbörande myndighet fritt att med den eller de
läkare, som avses skola anlitas som anvisningsläkare, träffa avtal om mottagningstider
e. d. Jag förutsätter, att myndigheterna vid val av anvisningsläkare
beaktar såväl det allmännas intresse av att tjänstetid icke i onödig
utsträckning tages i anspråk för läkarbesök som tjänstemännens berättigade
önskan att ha bekväm tillgång till anvisningsläkare. Myndighet bör därför
kunna välja mer än en anvisningsläkare; i exempelvis Stockholm kan
det för många myndigheter vara praktiskt att välja anvisningsläkare i de
olika stadsdelarna. Vid val av anvisningsläkare bör myndighet, där så anses
lämpligt, samråda med medicinalstyrelsen resp. försvarets sjukvårdsstyrelse
och sjukkassa.

Vid överläggningarna med tjänstemännens huvudorganisationer har framkommit,
att stort avseende fästes vid den ordning i vilken ersättningen för
sjukvårdsförmånerna skall utgå till läkare för meddelad vård, till apotek
för medicin etc. I fråga om verksläkarvård tillämpas nu den ordningen att
verksläkarens prestationsersättning av läkaren uttages från myndigheten,
som i sin tur debiterar vederbörande sjukkassa på den belöpande belopp.
I fråga om läkemedel förfares vanligen så att tjänstemannen på apoteket
samtidigt med receptet lämnar ett s. k. ersättningsbevis, vari av tjänstemannen
ifyllda uppgifter av apoteket kompletteras med uppgift om läkemedelskostnad,
som ej ersättes genom den allmänna läkemedelsrabatteringen.
Ersättningsbeviset behålles av apoteket och fogas vid räkning från
apoteket till myndigheten. För nu nämnda förmåner erfordras sålunda
icke att tjänstemannen erlägger betalning, som sedan skall återkrävas hos
myndigheten. I fråga om specialistvård och massage in. in. för statstjänstemän
erfordras däremot i allmänhet, att tjänstemannen betalar behandlingskostnaden;
han kan sedan först från sjukkassan och därefter från myndigheten
med utnyttjande av särskild blankett uttaga vederbörlig ersättning.

Statstjänsteman, som har att i stället för verksläkare anlita anvisningsläkare,
måste naturligen själv ersätta denne. Då tjänstemannen emellertid
skall erhålla täckning för hela behandlingskostnaden, torde det vara mest
lämpligt att vederbörande myndighet utbetalar hela ersättningen till tjänstemannen
och i sin tur debiterar sjukkassan dess andel av kostnaden. Denna
debitering kan göras månads- eller kvartalsvis och i anslutning därtill
bör myndigheten — i förekommande fall i samråd med sjukkassan —- kontrollera,
om anvisningsläkarens debitering varit skälig.

Samma förfaringssätt synes lämpligen i fortsättningen böra komma till

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

användning även i fråga om annan läkarvård, för vilken statstjänsteman
är berättigad att helt eller delvis erhålla ersättning. Huruvida det förhållandet,
att verksläkare efter utgången av år 1955 i vissa fall icke kommer
att stå till förfogande, måste få till konsekvens att den tidigare nämnda
anordningen i fråga om betalning av läkemedelskostnader jämkas, är för
närvarande föremål för undersökning. Denna anordning innebär emellertid
påtagliga fördelar även för myndigheterna och om möjlighet därtill finnes
bör den i huvudsak bibehållas.

Som av det föregående framgår har tjänsteman, som haft tillgång till
verksläkare, icke behövt vidkännas några utlägg för erhållande av den läkarvård,
som verksläkaren kunnat meddela. Att sådan tjänsteman i fortsättningen
kan ha att anlita anvisningsläkare, kan i detta hänseende medföra
vissa olägenheter för tjänstemannen. Med hänsyn härtill synes det
skäligt att vederbörande myndighet erhåller möjlighet att i fall av behov
lämna tjänstemannen lämpligt förskott.

De ökade kostnader, som anlitandet av anvisningsläkare kan medföra, torde
endast uppskattningsvis kunna anges. Kostnadsökningen torde dock icke
komma att överstiga en miljon kronor för år.

I detta sammanhang torde jag också till behandling få upptaga den av
verksläkarutredningen berörda frågan om undersöknings- och behandlingsavdelningar
i anslutning till större arbetsplatser. Vid vissa större verk
förekommer, att mottagningslokal med eller utan utrustning och sköterskepersonal
tillhandahålles verksläkaren för dennes arbete med personalen
i verket. Verksläkarutredningen har funnit, att denna anordning för såväl
verket som dess personal innebär fördelar; för verket bl. a. i form av minskad
förlust av arbetstid för läkarvård o. d. samt för personalen bl. a. i form
av lättare tillgång till undersöknings- och behandlingsmöjligheter. Utredningen
har därför förordat att, även om verksläkare icke längre står till
buds, befintliga läkarmottagningar av detta slag får bestå och nya sådana
tillskapas, där så befinnes ändamålsenligt. Utredningen har i sitt betänkande
närmare redogjort för hur en dylik läkarmottagning lämpligen bör
anordnas.

Jag anser i likhet med verksläkarutredningen, att verken även i fortsättningen
bör, då så är ändamålsenligt, kunna ställa särskilda lokaler till
förfogande för läkarvård och träffa avtal därom med lämplig läkare. Dessa
avtal synes mig i huvudsak böra utformas enligt de av utredningen uppdragna
riktlinjerna.

Därest frågan om möjligheterna att bereda läkarvård även för tjänstemän,
som icke kommer att ha tillgång till verksläkare, löses på sätt jag i det
föregående förordat, skulle de nuvarande sjukvårdsbestämmelserna i Saar
kunna i huvudsak kvarstå oförändrade. En omredigering i förtydligande
syfte har emellertid ansetts påkallad. I samband därmed har även vissa
sakliga ändringar upptagits till övervägande. Det av statstjänstemännens

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955 9

huvudorganisationer godkända departementsförslaget har utformats i enlighet
härmed.

I anslutning till vad härom anförts av verksläkarutredningen förordar
jag, att gällande föreskrifter om ersättning för sjukhusvård skall utgå ur
sjukvårdsbestämmelserna. Därest i något fall myndighet finner det erforderligt,
att tjänsteman vårdas i halvenskilt eller enskilt rum för att bereda
möjlighet till konferenser i tjänsteärenden eller eljest handläggning av sådana
ärenden under sjukhusvistelsen, har vårdformen ej karaktären av en
avlöningsförmån för tjänstemannen utan är en anordning, som vidtagits i
verkets" intresse. Ej heller nuvarande föreskrift om gäldandet av kostnad
för av verket anordnad vaccination mot epidemisk sjukdom har karaktären
av en avlöningsbestämmelse i egentlig mening. Därest riksdagen icke
har något att erinra häremot, synes föreskrifter om bestridande av kostnader
för avsedd sjukhusvård och vaccination få utfärdas i annan ordning.
Jag förutsätter härvid, att bestämmelsernas giltighetsområde avgränsas
till att omfatta den egentliga statsförvaltningen. Inom övriga av reglementet
omfattade verksamhetsområden bör det ankomma på vederbörande
huvudman att taga ställning till frågan om bestridande av dylika kostnader.

För närvarande ersättes av statsmedel kostnaderna för eller utlämnas
kostnadsfritt läkarintyg, som skall åberopas i tjänsten. Erinringar har
emellertid gjorts mot att kostnader för intyg, som begärts av sjukkassa
för utfående av ersättning enligt sjukförsäkringslagen eller lagen om moderskapshjälp,
delvis stannar på tjänstemännen. Då angivna ersättningar
ingår i de totala förmåner, som är tillförsäkrade tjänstemännen, har jag
funnit mig böra föreslå, att möjlighet tillskapas att av statsmedel ersätta
ifrågavarande skillnadsbelopp.

Sjukvårdsbestämmelserna innehåller från och med den 1 januari 1955
inga föreskrifter om ersättning för tjänstemans resa till och från läkare
eller sjukvårdsinrättning. Dylik ersättning åtnjutes endast i den utsträckning
som följer av sjukförsäkringslagens bestämmelser.

Det har från personalorganisationernas sida anförts, att ersättning för
resa till och från läkare härigenom kommit att bortfalla i vissa fall, där
tjänstemannen enligt de före den 1 januari 195o gällande bestämmelserna
hade rätt till full ersättning, och att i andra fall den av sjukkassan utgivna
ersättningen väsentligt understiger vad som skulle ha utgått om sagda bestämmelser
alltjämt varit gällande. Det bär särskilt framhållits, att er
sättning för resor till och från verksläkaren icke alls eller i mycket begränsad
omfattning utgår i fall, där verksläkaren har sin mottagning å annan
ort än den där tjänstemannen är bosatt, om på sistnämnda ort eller
i dess närhet annan läkare finnes att tillgå. Likaså ersattes kostnader föi
resor till och från specialist, till vilken tjänsteman hänvisats av verksläkaren,
i många fall icke av sjukkassan. Vidare har önskemål framförts om
möjlighet till ersättning för resor till och från dispensär.

Vad sålunda anförts ger otvivelaktigt vid handen, afl den från och med
den 1 januari 1955 gällande ordningen kommit att i förevarande hänseende

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

innebära en försämring för tjänstemännen. Jag torde i detta sammanhang
emellertid få erinra om att slopandet av tidigare gällande reseersättningsförmåner
motiverades bl. a. med att utbetalning i förekommande fall från
statsverkets sida av tillägg till ersättning från sjukkassa oftast skulle avse
småbelopp och medföra ett oproportionerligt stort administrativt merarbete.
Såsom förutsättning för ett återinförande av avlöningsbestämmelser av
denna natur måste därför enligt min mening gälla, att man kan göra detta
utan att därav föranledes en alltför invecklad samordning mellan sjukkasseförmåner
och ersättningar av statsmedel. Av myndighet primärt utgiven
ersättning för sådan kostnad bör därför helt bestridas av statsmedel.

Jag vill i anslutning till vad sålunda anförts föreslå återinförande av på
nyss angivet sätt utformade bestämmelser om rätt till ersättning av statsmedel
för resor till och från läkare. Jämväl för resor till och från dispensär
torde ersättning böra kunna utgå.

Likasa synes rätt till ersättning för resor till och från sjukvårdsinrättning
i samband med in- eller utskrivning böra återinföras. Med hänsyn
bl. a. till att kostnad för dessa resor i vissa fall upptages å sjukhusräkning
finner jag mig i detta fall böra föreslå att en samordning genomföres. De
administrativa olägenheter, som medföres härav, kan med hänsyn till det
jämförelsevis ringa antalet dylika resor icke anses bli otillbörligt betungande.

För samtliga här omhandlade resor bör gälla att ersättning härför endast
må utgå i den mån vederbörande myndighet så prövar skäligt. Härvid
bör givetvis beaktas, att småbelopp icke ersättes och att tjänstemannen i
övrigt icke erhåller lägre ersättning än som motsvarar den, vartill han är
berättigad enligt sjukförsäkringslagen.

I fråga om den närmare utformningen av de bestämmelser, som jag här
föreslagit skola införas i avlöningsreglementet, ävensom beträffande den
verkställda omredigeringen av sjukvårdsbestämmelserna torde jag få hänvisa
till den i det följande lämnade specialmotiveringen.

Sj Öl vrisksy stemet

Såsom jag förut nämnt innebar den överenskommelse, som förra året
träffades med statstjänstemännens huvudorganisationer, att de personalgrupper,
som då hade att stå viss självrisk i fråga om sjukvårdskostnader,
skulle bibehållas vid detta system i avvaktan på en närmare utredning rörande
verksläkarinstitutionens avskaffande och införandet av enhetliga
sjukvårdsförmåner. Självriskbeloppet nedsattes dock från 100 kronor till
25 kronor för år utöver vad sjukkassa kunde komma att erlägga till vederbörande.
De anställningshavare det här gäller är främst sådana som är underkastade
andra avlöningsreglementen än Saar, sålunda i huvudsak befattningshavare
underkastade avlöningsreglementet för folkskolan, avlöningsreglementet
för kyrkomusiker, prästlönereglementet, avlöningsreglementet
för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
samt polislönereglementet. Anställningshavare, underkastad övningslärar -

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

reglementet, erhåller sjukvårdsförmåner enligt samma grunder som övriga
lärare vid den skola, där han är anställd. Självrisksystemet tillämpas vidare
å vissa befattningshavare, underkastade Saar, nämligen befattningshavare
vid de högre kommunala skolorna, privatläroverken, fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala, seminariet för huslig utbildning i Umeå, särskolorna och
epileptikerskolorna.

Med hänsyn till innehållet i nyssnämnda överenskommelse har det i förevarande
sammanhang ansetts naturligt, att självrisksystemet för de nu angivna
personalgrupperna slopas och att dessa anställningshavare i princip
likställes med statstjänstemännen i fråga om sjukvårdsförmåner. Däremot
torde det icke låta sig göra att inordna ifrågavarande grupper under verksläkarsystemet,
utan dessa befattningshavare bör i fortsättningen, om de
önskar komma i åtnjutande av de i avlöningsreglementena angivna sjukvårdsförmånerna,
ha att liksom hittills hänvända sig till tjänsteläkare. De
här ifrågavarande avlöningsbestämmelserna bör givetvis ges i huvudsak
samma innehåll som motsvarande bestämmelser i Saar. Det av statstjänstemännens
huvudorganisationer godkända departementsförslaget har utformats
i enlighet härmed. Den härav föranledda kostnadsökningen kan uppskattas
till ungefär en halv miljon kronor för år.

Att dessa anställningshavare jämställes med statstjänstemännen får anses
innefatta även rätt för dem att uppbära ersättning för kostnaderna för
läkarbehandling in. m. i nära anslutning till att vården meddelats. Det nuvarande
systemet med år sräkningar bör således icke bibehållas. Sjukvårdsutredningen
föreslog, att statliga myndigheter, i första rummet länsstyrelserna,
skulle, i den mån de hade att utbetala statsbidrag till dessa befattningshavares
löner, verkställa utbetalningarna direkt till tjänstemännen i
varje ersättningsärende. En sådan anordning synes emellertid vara allt för
arbetskrävande för myndigheterna. I stället torde utbetalningarna till tjänstemännen
av dem tillkommande ersättning utöver vad de erhållit från sjukkassa
få handhavas av vederbörande lokala huvudman (skolstyrelsen e. d.).
I samband med rekvisition av statsbidrag till den ifrågavarande verksamheten
eller eljest genom rekvisition en gång per år torde huvudmannen få
begära utbetalning av under ett helt år havda kostnader för sjukvårdsförmåner
i den mån kostnaderna icke täckes av vad vederbörande sjukkassa
haft att erlägga.»

I fråga om departementschefens uttalanden rörande specialmotivering till
författningsförslagen torde få hänvisas till propositionen, s. 38—44.

Beträffande myndigheternas behov av medicinsk sakkunskap anför departementschefen
följande.

»Den omständigheten, att verksläkare i vissa fall icke kommer att stå till
förfogande, medför vissa konsekvenser i fråga om kontrollen av sjukledighetcr.
Härtill återkommer jag i det följande. Även i ett annat hänseende
kommer denna omständighet alt bli av betydelse. Verksläkare har för närvarande
att i viss utsträckning vara medicinsk rådgivare åt myndighet, hos

12 Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

vilken han är förordnad, ehuru i väsentligt mindre utsträckning än Sveriges
läkarförbund föreslagit beträffande förtroendeläkare. Då inrättandet
av en förtroendeläkarinstitution med hänsyn till de föreliggande omständigheterna
för närvarande icke är aktuellt, bör verkens behov av medicinsk
rådgivning i de fall, då verksläkare ej står till buds, tillgodoses på annat
sätt. Det gäller här t. ex. fall av ifrågasatt sjukpensionering samt långvariga
eller ofta upprepade sjukskrivningar. Det av verksläkarutredningen för dylika
fall förordade systemet med s. k. konsultationsläkare synes mig härvidlag
kunna tills vidare komma till användning. Riksdagens medgivande
att genomföra denna anordning torde böra inhämtas. Vad beträffar den av
utredningen berörda frågan om införande av förebyggande hälsovård för
vissa tjänstemän torde densamma få upptagas till övervägande i annat sammanhang
liksom också spörsmålet om den personalvårdande verksamheten
i övrigt.»

Med avseende på departementschefens uttalande i fråga om kontroll au
sjukledigheter får utskottet hänvisa till propositionen, s. 44 o. 45.

Utskottet. Vid 1954 års riksdag beslöts en samordning mellan tjänstemännens
sjukvårdsförmåner enligt avlöningsreglementena och den allmänna
sjukförsäkringens motsvarande förmåner. Vid de förhandlingar, som föregick
nämnda beslut, uppkom fråga om verksläkarinstitutionens avskaffande.
Man räknade härvid med att detta skulle komma att ske fr. o. in. år 1956,
sedan Sveriges läkarförbund förklarat sig inte berett att efter utgången av
innevarande år medverka i en verksläkarinstitution av nuvarande omfattning.

Sedan en särskild utredning, den s. k. verksläkarutredningen, framlagt
betänkande i ämnet, har — enligt vad av propositionen framgår — så gott
som samtliga remissmyndigheter uttryckt önskemål om att verksläkarorganisationen
bibehålies. Vid de överläggningar som därefter upptagits med
statstjänstemännens huvudorganisationer, har jämväl de organisationer som
företrätt det stora flertalet av de statsanställda uttalat sig mot en avveckling
av verksläkarinstitutionen med mindre tjänstemännens nuvarande sjukvårdsförmåner
bevaras oförändrade. Den organisation som företräder Sveriges
läkarförbund har däremot yrkat att verksläkarinstitutionen avskaffas
och att för tillgodoseende av myndigheternas behov av tillgång till medicinsk
sakkunskap anställes s. k. förtroendeläkare, vilkas uppgifter inte skulle innefatta
sjukvård åt de anställda i andra fall än då dessa valde att söka sådana
läkare i deras egenskap av privatpraktiserande läkare. Vid fortsatt diskussion
med läkarförbundet om nämnda förslag om förtroendeläkare har
från civildepartementets sida krävts, att förtroende- eller verksläkarna skulle
vara taxebundna med tillämpning av sjukkassetaxan, vilket skulle ha medfört
en betydande ökning av prestationsersättningen för flertalet verksläkare.
Detta förslag avböjdes emellertid av läkarförbundet.

I denna situation har, enligt vad av propositionen framgår, en lösning eftersträvats,
som kunnat anses ur ekonomiska och administrativa synpunk -

Statsutskottets utlåtande nr 187 år 1955

ter försvarbar. I enlighet härmed upptages i förevarande proposition till en
början frågan om tillhandahållande av nuvarande sjukvårdsförmåner för de
befattningshavare, för vilka verksläkare enligt statens allmänna avlöningsreglemente
skall finnas men för vilka dylika läkare efter utgången av år 1955
inte torde komma att stå till förfogande. Det är sålunda här fråga om en reservanordning,
avsedd att regleras genom bestämmelser vid sidan av Saar,
vars föreskrifter om verksläkare skulle tills vidare bibehållas. Rungl. Maj :ts
förslag innebär att myndighet, hos vilken verksläkare skall finnas, skall äga
att, i den mån lämplig verksläkare inte längre står till buds, anvisa annan
allmänpraktiserande läkare, i första hand tjänsteläkare, som tjänstemännen
skall kunna hänvända sig till för att erhålla de i reglementet angivna sjukvårdsförmånerna.
En sådan läkare, s. k. anvisningsläkare, förutsättes ofta
inte vara taxebunden, men myndigheterna avses skola utöva kontroll av debiteringens
skälighet i samband med att avräkning sker med vederbörande
sjukkassa. Då tjänstemännen äger erhålla täckning för hela behandlingskostnaden
medför ifrågavarande anordning ökade kostnader, vilka antagits
icke komma att överstiga en miljon kronor för år. Sedan detta förslag diskuterats
med tjänstemännens huvudorganisationer, har överenskommelse i
ämnet, under förbehåll för Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande, träffats
med samtliga organisationer — även den huvudorganisation till vilken
läkarförbundet är anslutet.

Utskottet vill för egen del erinra om att verkslälcarinstitutionen vid den
civila statsförvaltningen utformades i samband med ikraftträdandet år 1939
av civila avlöningsreglementet, varvid väsentligt utökade sjukvårdsförmåner
infördes. I den mån genom den fortgående utvecklingen de synpunkter
som då beaktades kan tillgodoses på annan väg, synes i och för sig inte något
vara att erinra mot att frågan underkastas förnyat övervägande. Det synes
utskottet riktigt, att vid en diskussion om bibehållande av nuvarande
sjukvårdsförmåner i anslutning till ett system med s. k. förtroendeläkare
från civildepartementets sida hävdats kravet på taxebundenhet för läkarna.
I nuvarande läge finner utskottet den i propositionen föreslagna anordningen
ändamålsenlig, och utskottet får därför tillstyrka, att Kungl. Maj :t bemyndigas
meddela erforderliga föreskrifter i ämnet i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
anförts. Vad departementschefen i detta sammanhang uttalat
har inte givit utskottet anledning till erinran.

I övrigt innebär Kungi. Maj :ts föreliggande förslag, även här på grundval
av en med personalorganisationerna under nyssnämnda förbehåll träffad
överenskommelse, att författningsbestämmelserna i ämnet omredigeras i
förtydligande syfte, i samband varmed vissa sakliga ändringar av i propositionen
närmare angiven innebörd skulle göras, samt att för personalgrupper,
som nu står en självrisk av 25 kronor för år, i princip samma regler
införes som för övriga befattningshavare. Vad departementschefen i dessa
hänseenden förordat har utskottet ansett sig kunna biträda.

I fråga om erforderliga författningsbestämmelser har såsom bilaga till
statsrådsprotokollet fogats ett förslag till ändringar i statens allmänna avlö -

Statsutskottets utlåtande nr 181 år 1955

ningsreglemente, vartill knutits en specialmotivering. Ändringar har också
förutsatts skola vidtagas i andra avlöningsförfattningar, som berörs av ifrågavarande
spörsmål, samt i gällande statsbidragsbestämmelser. Vidare förutsättes
erforderliga övergångsbestämmelser skola meddelas. Utskottet har
inte funnit anledning till erinran mot vad departementschefen i samband
härmed anfört och tillstyrker vad i angivna hänseenden föreslagits.

Då vad i propositionen i övrigt anförts inte givit utskottet anledning till
erinran eller särskilt uttalande, hemställer utskottet,

att riksdagen må

I. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga ändringar i statens
allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948 (nr 436) i
huvudsaklig överensstämmelse med det såsom bilaga vid
statsrådsprotokollet över civilärenden för den 14 oktober
1955 fogade författningsförslaget;

II. bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet förordats vidtaga ändringar
i

a) avlöningsregleinentet för folkskolan den 30 juni 1948
(nr 437), avlöningsreglementet för kyrkomusiker den 9 juni
1950 (nr 385), prästlönereglementet den 29 juni 1951 (nr
577) samt avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor
och lantbruksundervisningsanstalter den 27 augusti
1951 (nr 615) ävensom de övriga författningar, som innehåller
bestämmelser om sjukvårdsförmåner,

b) gällande statsbidragsbestämmelser;

III. bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet anförts meddela
bestämmelser om bestridande av kostnader för sjukhusvård
och vaccination i vissa fall och om anlitande av anvisningsläkare
och konsultationsläkare;

IV. bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda de övergångsbestämmelser,
som kan bli erforderliga i anledning av förenämnda
förslag.

Stockholm den 29 november 1955

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 188.