Statsutskottets utlåtande nr 184 (Utlåtande 1952:Su184 su)

Statsutskottets utlåtande nr 184.

Nr 184.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan staten och Stockholms stad
rörande förvärv för staden av kvarteret Beridarebanan
inom stadsdelen Nedre Norrmalm i Stockholm
in. m. jämte i ämnet väckt motion.

(4:e avd.)

l:o) Försäljning av kvarteret Beridarebanan inom stadsdelen Nedre Norrmalm
i Stockholm. I propositionen nr 168 har Kungl. Maj :t (punkt 1, s. 2—
17 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 21 mars 1952) föreslagit riksdagen att bemyndiga Kungl.
Maj :t att godkänna ett vid statsrådsprotokollet fogat förslag till avtal mellan
Kungl. Maj :t och kronan samt Stockholms stad angående tomterna nr 1
och 2 inom kvarteret Beridarebanan i Stockholm; Kungl. Maj :t obetaget att
vidtaga de smärre jämkningar i avtalet som kunna visa sig erforderliga och
om vilka överenskommelse kan komma att träffas.

Genom beslut den 19 januari 1951 förordnade Kungl. Maj :t, i anledning
av en av Stockholms stadskollegium gjord framställning, f. d. generaldirektörerna
O. H. Malmberg och H. V. Leo att företräda staten vid förhandlingar
med representanter för Stockholms stad rörande den reglering av kronans
markinnehav inom stadsdelen Nedre Norrmalm i Stockholm, som kunde
föranledas av förestående revision av stadsplanen för nämnda stadsdel, samt
att inkomma med de förslag, till vilka förhandlingarna kunde föranleda.

Med skrivelse den 29 november 1951 ha statens förenämnda representanter
överlämnat ett förslag till avtal mellan staten och Stockholms stad rörande
försäljning till staden av tomterna nr 1 och 2 i kvarteret Beridarebanan
mot en köpeskilling av 13 miljoner kronor.

Avtalsförslaget har såsom bilaga fogats vid propositionen (Bilaga 1).

Stockholms stadsfullmäktige ha den 17 mars 1952 för stadens del godkänt
avtalsförslaget.

Beträffande kvarteret Beridarebanans areal, bebyggelse och användning
in. m. ha i propositionen lämnats vissa uppgifter, vartill torde få hänvisas
(s. 3—4).

I vad angår försälj ningsfrågan ha representanterna för Stockholms stad
sammanfattningsvis konstaterat, att kvarteret Beridarebanan bör vara i
stadens hand om en fullgod stadsplan för området mellan Hötorget och
Sveaplatsen skall kunna upprättas, och att denna stadsplan måste föreligga
redan år 1952, så att tomtmarken i detta kvarter och i kvarteret
Grytgjutaren kan tagas i anspråk för nybebyggelse. En nybebyggelse i dessa
1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. G samt. Nr 184.

Statsutskottets utlåtande nr 184.

kvarter måste nämligen igångsättas redan åren 1952 och 1953 för att tunnelbanebygget
skall kunna genomföras i avsedd takt, vilket i sin tur vore
nödvändigt bl. a. för att bostadsexploateringen icke skall behöva avstanna.
Projekteringen av den nya bebyggelsen måste av allt att döma igångsättas
redan innan stadsplanen antagits, och sådana förberedelser göras för byggnadsarbetena,
att dessa kunde igångsättas omedelbart efter det att stadsplanen
fastställts. Ai-betet med provisoriska gatuanordningar måste samordnas
med husbyggena. Endast om staden i egen regi svarade för genomförandet
torde ett så pressat program kunna gå i lås. Såväl för stadsplaneläggningen
av det här ifrågavarande området som för genomförandet av tunnelbanebygget
i den takt, som stadens utveckling kräver, vore det alltså en nödvändig
förutsättning att staden själv är ägare till kvarteret Beridarebanan.

Statens representanter ha i frågan huruvida kronan må avhända sig kvarteret
Beridarebanan till en början anfört följande:

Behovet av lokalutrymmen i Stockholm för statliga ämbetsverk och institutioner
är stort och ständigt växande. Erinras må, att byggnadsstyrelsen
för civila ämbetsverk och kommittéer i Stockholm för närvarande hyr lokaler
för en årlig hyra av omkring två miljoner kronor. Härtill kommer den
förhyrning som sker genom de affärsdrivande verken och de militära myndigheterna.
Uppenbart torde därför vara, att kronan såsom regel icke bör
avhända sig den mark dén nu äger, såvida marken icke genom stadsplan
disponerats för bostadsändamål eller annan användning, som förutsätter
exploatering. Detta gäller alldeles särskilt centralt belägen mark inom staden.
Vad särskilt angår kvarteret Beridarebanan kommer härtill, att tidpunkten
för en försäljning just nu i så måtto är för kronan oläglig, att, såsom
närmare kommer att framgå av det efterföljande, kronan torde ha kunnat
undgå nybygge och därmed förenade kostnader för de i kvarteret förlagda
statsinstitutionerna ytterligare omkring 15 år.

Å andra sidan torde staden för lösandet av de för dess kommunikationsväsen
och utveckling betydelsefulla frågorna om tunnelbanan och Nedre
Norrmalms reglering vara försatt i ett mycket prekärt läge och i stort behov
av att kunna disponera över särskilt kvarteret Beridarebanan, som i berörda
hänseende intar en nyckelposition. Det torde också med visst fog kunna
göras gällande att, efter en reglering av den stadsdel varom är fråga, Beridarebanan
lämpar sig mera för bebyggelse för kommersiella och liknande
ändamål än för uppförandet av byggnader för ämbetsverk eller andra statliga
institutioner.

Statens representanter framhålla vidare, att de ha vägt kronans och stadens
intressen mot varandra, och därvid funnit sig böra tillstyrka, att kronan,
för att bidraga till en lösning av förevarande för rikets huvudstad betydelsefulla
problem, till staden överlåter kvarteret Beridarebanan mot den
köpesumma och under de villkor i övrigt, som kunna finnas skäliga.

För bestämmande av köpeskillingens storlek ha parterna enats om att hos
byggnadsstyrelsen och stadens fastighetskontor hemställa om dessa verks
medverkan i syfte att som underlag för en värdering få vissa frågor utredda.
I anslutning härtill ha statens representanter framhållit, att det
även med den sålunda erhållna utredningen som grund givetvis innebär
stora svårigheter att fastställa en köpeskilling för ett byggnadskvarter av

Statsutskottets utlåtande nr 184.

det särskilt framträdande läge varom här är fråga. Statens representanter
ha emellertid, med beaktande såväl av den gjorda utredningen och på andra
sätt inhämtade upplysningar som övriga föreliggande omständigheter, slutligen
funnit sig böra till antagande förorda en köpeskilling för de båda tomterna
i kvarteret Beridarebanan av 13 miljoner kronor, varvid de bland annat
utgått från en möjlig bebyggelse rymmande 29 700 in2 våningsyta. Beloppet
vore att anse som ett nettovärde. Tillägg av lösen för till gatubreddning
avstådd mark och avdrag av gatumarksersättning och gatubyggnadskostnad
eller kostnader för rivning av befintliga byggnader skulle alltså icke
förekomma.

Beträffande övriga köpevillkor torde få hänvisas till propositionen (s.

8—10).

I ärendet ha yttranden avgivits av överståthållarämbetet, byggnadsstyrelsen,
statskontoret och riksräkenskapsverket (s. 10—15).

Överståthållarämbetet har intet haft att erinra mot försäljningen.

Byggnadsstyrelsen, som inhämtat yttrande av riksantikvarieämbetet, har
i utlåtande den 8 januari 1952 erinrat, att styrelsen under hand medverkat
vid bl. a. de utredningar, som legat till grund för värderingen av ifrågavarande
i kvarteret ingående fastigheter. Styrelsen hai därvid med hänvisning
till kronans eget behov av byggnadsmark i Stockholms centrala delar,
rent principiellt icke ansett sig kunna tillstyrka en försäljning av kronan
tillhörig mark inom nämnda område. Med hänsyn till den betydelse kvarteret
Beridarebanan har för en lösning av de för staden angelägna frågorna
om tunnelbanan och Nedre Norrmalms reglering ville styrelsen i likhet med
de av kronan delegerade förhandlingsmännen dock icke motsätta sig att
kronan, då det gäller att för detta betydelsefulla område skapa största möjliga
frihet för en fullgod utformning av stadsplanen, avhänder sig berörda
mark till staden.

Styrelsen har vidare erinrat om att styrelsen i en generalplan för tillgodoseendet
av statens framtida lokalbehov räknat med att Skeppsholmen skulle
kunna utnyttjas för tillgodoseendet av vissa lokalbehov främst för olika
kulturella institutioner. I anslutning härtill har styrelsen funnit skäl att
i första hand pröva möjligheten att tillgodose lokalbehovet för de av konsthögskolan
utnyttjade lokalerna, som behöva ersättas, genom ianspråktagande
för ändamålet av någon befintlig byggnad å Skeppsholmen.

Statskontoret har framhållit att med hänsyn till det ständigt växande behovet
av centralt belägna lokalutrymmen för statliga verk och institutioner
viss tvekan kan råda om lämpligheten av att överlåta kvarteret Beridarebanan
till Stockholm stad. I betraktande av vad i utredningen anförts rörande angelägenheten
för staden att förvärva detta markområde, motsatte sig statskontoret
dock icke, att staten avhände sig äganderätten till i kvarteret ingående
fastigheter, förutvarande tekniska skolans och nya elementarskolans
byggnader samt det s. k. Sergclska huset.

Skäligheten av den förordade köpeskillingen — 13 miljoner kronor —

Statsutskottets utlåtande nr 184.

undandroge sig statskontorets bedömande. Av angivna belopp skulle 5,9
miljoner kronor gäldas kontant och återstoden täckas genom av staden utfärdade
skuldförbindelser löpande utan ränta. Ifrågasättas kunde emellertid,
om icke på av statskontoret anförda skäl, likvid för köpesumman helt eller
delvis borde utgå i den form, att staden till kronan överläte annat centralt
beläget markområde. Ämbetsverket förordade för sin del, att det närmare
undersöktes huruvida icke ett dylikt markbyte kunde komma till stånd.

Statskontoret har vidare ingått på frågan om sättet för redovisningen
av inflytande köpcskillingsmedel (s. 12 och 13).

Riksräkenskapsverket erinrar i yttrande den 5 februari 1952 om statskontorets
uttalande att ämbetsverket med hänsyn till det ständigt växande
behovet av centralt belägna lokalutrymmen för statliga verk och institutioner
förklarat sig finna viss tvekan kunna råda om lämpligheten att till
Stockholms stad överlåta ifrågavarande två tomter, vilka tillsammans bilda
kvarteret Beridarebanan. Riksräkenskapsverket ansåge sig för sin del böra
understryka detta uttalande av statskontoret, särskilt som kvarteret enligt
den av statens representanter förebragta utredningen icke direkt beröres
av de stora gatugenombrott, som enligt den av stadsfullmäktige år 1945
antagna principplanen skola företagas genom stadsdelen, nämligen förlängningen
av Sveavägen, utbildandet av Sveaplatsen och den nya öst-västliga
leden i Klarabergsgatan—Hamngatan.

Verket förordar vidare i likhet med statskontoret, att det närmare undersökes,
huruvida icke överlåtelsen kan ske genom ett byte, där staden såsom
motprestation till kronan överlåter annat centralt beläget markområde.
Slutligen har även riksräkenskapsverket ingått på frågan om sättet för redovisning
av köpeskillingen (s. 14 och 15).

Departementschefen har anfört följande.

De överläggningar, som resulterat i det nu föreliggande förslaget till
avtal mellan staten och Stockholms stad angående kvarteret Beridarebanan,
utgöra ett led i de mellan parterna inledda förhandlingarna rörande den
reglering av statens markinnehav inom stadsdelen Nedre Norrmalm, som
kan föranledas av förestående revision av stadsplanen för nämnda stadsdel.

Avtalsförslaget innebär, att tomterna nr 1 och 2 om 6 994 m2 i kvarteret
Beridarebanan förvärvas av staden mot en köpeskilling av 13 miljoner kronor.
Staden skall tillträda tomterna, så snart avtalet blivit för parterna bindande,
och staten skall erhålla nyttjanderätt utan avgäld till de byggnader,
som icke vid tillträdet kunna avstås. I enlighet härmed har köpeskillingen
fördelats i tre delar i förhållande till arealerna å de vid skilda tillfällen frigjorda
områdena. Sålunda skall den del av kvarteret Beridarebanan, som
upptar f. d. Nya elementarskolans byggnad, — vilken är uthyrd till staden
för allmänt läroverk — avstås omedelbart sedan avtal träffats. Köpeskillingen
för denna del utgör 5,9 miljoner kronor. Av övriga byggnader inom
kvarteret avses Sergelska huset, i vilket delar av konsthögskolan är inrymd,
skola stå till stadens disposition den 1 januari 1953 för att stadens program
för tunnelbanebygget skall kunna genomföras. För denna del av kvarteret
uppgår köpeskillingen till 1,5 miljon kronor. Erinras må härvid, att staden
erbjudit sig att för konsthögskolans behov uthyra lokaler i någon staden

Statsutskottets utlåtande nr 184.

tillhörig byggnad, tills eventuell nybyggnad färdigställts eller staten anskaffat
erforderliga lokaler i annan statlig byggnad. Slutligen stadgas i avtalsförslaget
beträffande återstående del av kvarteret, vilken upptager f. d.
Tekniska skolans byggnad — där konstfackskolan för närvarande har sina
lokaler — att staden skall äga disponera nämnda byggnad, när ny statlig
byggnad uppförts eller annan statlig byggnad kunnat göras ledig för konstfackskolan.
Staten skall vidtaga sådana åtgärder att konstfackskolans avflyttning
kan äga rum om möjligt före den i januari 1957. Den del av köpeskillingen,
som faller på den tomtmark, varå f. d. Tekniska skolans byggnad
är uppförd, utgör 5,6 miljoner kronor. Avtalsförslaget förfaller, om det
ej blivit i huvudsak godkänt före den 1 juli 1952.

Från remissmyndigheternas sida ha framförts vissa erinringar mot avtalsförslaget.

Byggnadsstyrelsen förklarar sålunda, att styrelsen helst sett att staten
tillförsäkrats viss återköpsrätt till lämplig fastighet, som kunde tillkomma
vid ett framtida genomförande av Nedre Norrmalms reglering. Riksräkenskapsverket
har ifrågasatt om ej staten i någon form hör behålla marken
inom kvarteret. Statskontoret och riksräkenskapsverket ha förordat, att
det närmare undersökes, huruvida icke ett markbyte kan komma till stånd.

Frågan om en överlåtelse av kvarteret Beridarebanan i den form, att staden
till staten överlåter annan centralt belägen mark har, enligt vad jag
under hand inhämtat av statens representanter, undersökts vid förhandlingarna.
På grund av den brist på dylik mark, som föreligger även för Stockholms
stad, har en lösning i denna riktning icke ansetts möjlig. Vid detta
förhållande och med hänsyn till stadens svårigheter med tunnelbanebygget
och regleringen av stadsplanen för Nedre Norrmaln anser jag att statsmakterna
icke böra motsätta sig att kvarteret Beridarebanan överlåtes i enlighet
med det dem nu underställda avtalsförslaget. I likhet med byggnadsstyrelsen
finner jag Sergelska husets karaktär av byggnadsminnesmärke icke böra
utgöra hinder för en försäljning av kvarteret.

Mot köpeskillingens storlek har viss erinran anförts av riksräkenskapsverket,
som gjort jämförelse med priset för en år 1946 av staten inköpt tomt
inom kvarteret Blåmannen. För min del anser jag att den överenskomna
köpeskillingen med hänsyn till föreliggande omständigheter bör kunna godtagas.

Byggnadsstyrelsen har förutsatt att de byggnadstillstånd, som erfordras
för ett ersättande av de lokaler, som bortgå vid en försäljning av kvarteret,
beaktas i samband med beslut om den byggnadskvot, som erfordras för genomförande
av tunnelbanearbetena och Nedre Norrmalms reglering. Denna
fråga har behandlats inom byggnadsberedningen, som ställt i utsikt i första
hand byggnadskvot för de lokaler, som måste avstås. Frågan om ytterligare
kvot för det utvidgade lokalbehov, som anses böra tillgodoses vid nybyggnad,
torde i sinom tid få upptagas till avgörande.

Angående sättet för redovisningen av köpeskillingen ha statskontoret och
riksräkenskapsverket i viss mån haft olika uppfattningar. Jag anser mig
böra biträda det förslag, som riksräkenskapsverket framlagt. Det torde få
ankomma på byggnadsstyrelsen att, efter samråd med riksräkenskapsverket,
till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till de ytterligare bokföringsföreskrifter,
som kunna anses erforderliga.

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehåll en inom första
kammaren av herr Lundqvist väckt motion (I: 461), vari hemställts alt riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj ds förenämnda proposition. Beträffande de

6 Statsutskottets utlåtande nr 184.

skäl motionären anfört till stöd för sitt yrkande torde få hänvisas till
motionen.

Utskottet. Föreliggande förslag till avtal innebär i korthet, att Stockholms
stad mot en köpeskilling av 13 miljoner kronor skall förvärva de kronan nu
tillhöriga tomterna i kvarteret Beridarebanan inom stadsdelen Nedre Norrmalm
enligt vissa i propositionen närmare angivna grunder. Initiativet till de
förhandlingar som ägt rum i frågan har tagits från stadens sida. Utgångspunkten
därvid har varit den avgörande betydelse som innehavet av nämnda
kvarter ansetts äga för staden med hänsyn till det pågående tunnelbanebygget
och den kommande regleringen av stadsplanen för Nedre Norrmalm.

De i ärendet hörda myndigheterna ha icke velat motsätta sig, att den nu
ifrågavarande överlåtelsen kommer till stånd. Såsom av propositionen framgår
ha dock under remissbehandlingen vissa erinringar framförts mot avtalsförslaget.
Den tveksamhet som därvid yppats finner utskottet naturlig.
Ur kronans synpunkt skulle det sålunda onekligen varit mera fördelaktigt,
om överlåtelsen — på sätt förordats i vissa remissyttranden — kunnat ske
genom ett byte, där staden såsom motprestation till kronan överlämnat annat
centralt beläget markområde. Enligt vad departementschefen framhållit
har emellertid en dylik lösning av frågan icke befunnits möjlig. Denna
omständighet må synas beklaglig; dess praktiska konsekvenser böra å andra
sidan icke överdrivas. Utskottet, som under hand inhämtat vissa upplysningar
angående kronans behov av tomtmark för nybyggnadsändamål, har
i varje fall för sin del bibragts den uppfattningen, att några egentliga svårigheter
att tillgodose detta behov knappast behöva befaras, även om kronan
nu avhänder sig kvarteret Beridarebanan. Möjlighet synes sålunda föreligga
att få till stånd en tillfredsställande reglering av den i motionen I: 461
särskilt berörda frågan om telegrafverkets mark- och lokalbehov. Enligt
utskottets mening torde ej heller i princip vara något att invända mot de
grunder som tillämpats vid fastställandet av köpeskillingens storlek. Då kronan
dessutom får anses äga visst intresse att medverka till lösandet av de
dc-lvis mycket komplicerade stadsplaneproblem det här gäller, finner sig
utskottet kunna biträda departementschefens uppfattning, att statsmakterna
icke böra motsätta sig att kvarteret Beridarebanan överlåtes på Stockholms
stad i enlighet med det föreliggande avtalsförslaget. Vad departementschefen
uttalat rörande sättet för redovisning av köpeskillingen m. m. har ej heller
givit utskottet anledning till erinran.

I anslutning härtill vill utskottet ytterligare framhålla följande.

Sedan förevarande proposition avlåtits till riksdagen, har på privat initiativ
framlagts ett nytt förslag till stadsplan för nu avsedda område, innebärande
bl. a. att det s. k. sergelhuset skulle komma att bevaras för framtiden.
Med hänsyn härtill kunde möjligen sättas i fråga, huruvida det verkligen
är nödvändigt att kronan nu avhänder sig hela kvarteret Beridarebanan. Enligt
vad utskottet under hand erfarit anses emellertid av olika skäl nämnda

Statsutskottets utlåtande nr 184.

förslag icke innebära någon ur Stockholms stads synpunkt godtagbar lösning
av i detta sammanhang aktuella spörsmål. Vederbörande kommunala
myndigheter ämna därför fullfölja de planer som ligga till grund för förevarande
avtal. I betraktande härav finner utskottet — som önskar erinra
om att det ytterst ankommer på Kungl. Maj :t att fastställa stadsplan —
ovanberörda omständighet icke utgöra någon anledning för riksdagen att intaga
annan ståndpunkt än den som kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts
förslag.

Av det nu sagda följer att utskottet icke kan tillstyrka bifall till förenämnda
motion, vari yrkats avslag på förevarande proposition.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
med avslag å motionen 1:461, bemyndiga Kungl. Maj :t att
godkänna det vid statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 21 mars 1952 fogade förslaget till avtal mellan
Kungl. Maj :t och kronan samt Stockholms stad angående
tomterna nr 1 och 2 inom kvarteret Beridarebanan i Stockholm;
Kungl. Maj :t obetaget att vidtaga de smärre jämkningar
i avtalet, som kunna visa sig erforderliga och om
vilka överenskommelse kan komma att träffas.

2:o) Försäljning av vissa telegrafverket tillhöriga fastigheter. Kungl. Maj:t
har (punkt 2, s. 17 och 18) föreslagit riksdagen medgiva, att vissa i statsrådsprotokollet
nämnda, telegrafverket tillhöriga fastigheter i Nynäshamn och
Ludvika må försäljas på de villkor, som angivas i två vid statsrådsprotokollet
fogade köpeavtal.

Med två särskilda skrivelser den 15 och 25 februari 1952 har telegrafstyrelsen
underställt Kungl. Maj :ts prövning dels ett den 11 och 16 februari
1952 dagtecknat avtal om försäljning till Hyresgästernas Sparkasse- och
Byggnadsförening i Nynäshamn u. p. a. av tomterna nr 2, 3 och 4 i kvarteret
Merkurius samt stadsägorna nr 304—310 i kvarteret örnen i Nynäshamn
om sammanlagt 12 307 m2 mot en köpeskilling av 310 000 kronor, dels ock
ett den 23 och 26 februari 1952 dagtecknat avtal om försäljning till Ludvika
stad av tomten nr 6 inom kvarteret nr 29 Loke i staden mot en köpeskilling
av 275 000 kronor.

Avtalen ha som bilagor fogats vid propositionen (Bilaga 2 och 3).

Beträffande de närmare upplysningar, som av telegrafstyrelsen lämnats
rörande försäljningarna, torde få hänvisas till propositionen (s. 17 och 18).

Utskottet får med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts förslag hemställa,
att riksdagen må medgiva,

a) att förenämnda markområde i Nynäshamn må försäljas
på de villkor, som angivas i det vid statsrådsprotokollet

Statsutskottets utlåtande nr 184.

över kommunikationsärenden för den 21 mars 1952 fogade
avtalet av den 11 och 16 februari 1952;

b) att tomten nr 6 inom kvarteret nr 29 Loke i Ludvika
må försäljas på de villkor, som angivas i det vid samma
statsrådsprotokoll fogade avtalet av den 23 och 26 februari
1952.

3:o) Försäljning av vissa statens järnvägar tillhöriga fastigheter. Kungl.
Maj :t har (punkt 3, s. 18—20) föreslagit riksdagen medgiva, att vissa i statsrådsprotokollet
nämnda, statens järnvägar tillhöriga fastigheter må försäljas
på de villkor, som angivas i fyra vid statsrådsprotokollet fogade köpeavtal.

Med särskilda skrivelser den 16 och 21 mars 1951 samt den 21 och 22
februari 1952 har järnvägsstyrelsen underställt Kungl. Maj:ts prövning följande
försälj ningsavtal, nämligen

ett den 7 och 16 mars 1951 dagtecknat avtal om försäljning till Aktiebolaget
Hakon Swenson av tomterna nr 2 och 3 inom kvarteret Bank i Ludvika
mot en köpeskilling av 90 000 kronor,

ett den 16 och 20 mars 1951 dagtecknat avtal om försäljning till Aktiebolaget
Ekens Fabriker av delar av fastigheterna Tollarp l8 l10, 238-^0,
310, 317, 45, 4®, 551, 6®—9, 7‘, 734^36, 851, 932 och 933 i Västra Vrams socken,
Kristianstads län, mot en köpeskilling av 170 000 kronor,

ett den 16 och 21 februari 1952 dagtecknat avtal om försäljning till Västerås
stad av tomten nr 3 inom kvarteret Nanna i staden mot en köpeskilling
av 79 000 kronor, samt

ett den 15 och 22 februari 1952 dagtecknat avtal om försäljning till Eds
municipalsamhälle av två områden om ca 15 hektar av fastigheterna Ed
Västra 22 och Ed Prästgården l12 i Eds socken, Älvsborgs län, mot en köpeskilling
av 69 175 kronor.

Avtalen ha som bilagor fogats vid statsrådsprotokollet (Bilaga 4—7). Beträffande
de närmare upplysningar som av järnvägsstyrelsen lämnats rörande
försäljningarna torde få hänvisas till propositionen (s. 19).

Departementschefen har tillstyrkt ifrågavarande fastigheters och fastighetsdelars
försäljning, då desamma icke ansetts erforderliga för statligt
ändamål och köpeskillingarna synts godtagbara.

Utskottet får med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts förslag hemställa,
att riksdagen må medgiva,

a) att tomterna nr 2 och 3 inom kvarteret Bank i Ludvika
må försäljas på de villkor, som angivas i det vid statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 21 mars
1952 fogade avtalet av den 7 och 16 mars 1951;

b) att förenämnda fastighetsdelar i Tollarp, Västra Vrams
socken, Kristianstads län, må försäljas på de villkor, som

Statsutskottets utlåtande nr 184.

angivas i det vid samma statsrådsprotokoll fogade avtalet av
den 16 och 20 mars 1951;

c) att tomten nr 3 inom kvarteret Nanna i Västerås må
försäljas på de villkor, som angivas i det vid samma statsrådsprotokoll
fogade avtalet av den 16 och 21 februari 1952;

d) att två områden om ca 15 hektar av Ed Västra 22 och
Ed Prästgården l12 i Eds socken, Älvsborgs län, må försäljas
på de villkor, som angivas i det vid samma statsrådsprotokoll
fogade avtalet av den 15 och 22 februari 1952.

4:o) Försäljning av vissa statens vattenfallsverk tillhöriga fastigheter.
Kungl. Maj:t har (punkt 4, s. 20 och 21) föreslagit riksdagen medgiva, att
vissa i statsrådsprotokollet nämnda, statens vattenfallsverk tillhöriga fastigheter
och fastighetsdelar i Lilla Edets köping må försäljas på de villkor, som
angivas i ett vid statsrådsprotokollet fogat köpeavtal.

Med skrivelse den 31 januari 1952 har vattenfallsstyrelsen underställt
Kungl. Maj :ts prövning ett den 29 och 31 januari 1952 dagtecknat avtal
om försäljning till Lilla Edets köping av Fuxerna Bengt Ivarsgården l191,
Fuxerna Lars Svensgården 549, stadsägan nr 262 + 269 + 297 +298 + 352
samt delar av stadsägorna nr 9, 20 + 21 + 22, 72 + 81, 73 + 80, 74, 75, 76,
206 + 208 + 210 + 211+213, 225, 261, 263 och 264 i köpingen mot en köpeskilling
av 214 000 kronor.

Avtalet har som bilaga fogats vid propositionen (Bilaga 8).

Vattenfallsstyrelsen meddelar, att den försålda marken, som har en areal
av ca 71,26 hektar, icke är behövlig för vattenfallsverket. De försålda fastigheterna
ingingo med smärre undantag i den av vattenfallsstyrelsen år 1917
förvärvade egendomen Ljungkullen. Det bokförda nettovärdet utgör efter
avdrag av försäljningsmedel 12 152 kronor. Taxeringsvärdet utgör 87 800
kronor, inklusive vissa mindre områden som icke ingå i försäljningen. De
centralt belägna fastigheterna om ca 19 hektar, utgöras av mark, som är
avsedd att inom en nära framtid exploateras för bostads- eller industriändamål.
Återstoden, cirka 52 hektar, utgör mindre värdefull mark, delvis
beväxt med skog.

Den avtalade köpeskillingen, 214 000 kronor, har beräknats med hänsyn
till de olika centrala delområdenas uppskattade framtida tomtvärde.

Departementschefen har anfört följande.

Med biträdande av vattenfallsstyrelsens förslag förordar jag att förenämnda
avtal godkännes. Jämlikt bemyndigande första gången av 1943 års riksdag
äger Kungl. Maj :t i varje särskilt fall, oavsett markens värde, besluta om
försäljning av mark, avsedd för industribebyggelse, i bl. a. Lilla Edet. Enär
ifrågavarande försäljning avser jämväl bostadsmark, torde riksdagens medgivande
böra inhämtas.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 0 samt. Nr 184.

Statsutskottets utlåtande nr 184.

Utskottet får med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts förslag hemställa,

alt riksdagen må medgiva, att förenämnda fastigheter och
fastighetsdelar i Lilla Edets köping må försäljas på de villkor,
som angivas i det vid statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 21 mars 1952 fogade avtalet av den
29 och 31 januari 1952.

Stockholm den 20 maj 1952.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Iwar
Anderson, Näsgård, Ohlon, fröken Andersson, herrar Leander, Gillström,
Eric Ericson, Pålsson, Näsström, Sundelin, Lundqvist, fru Lindström och
herr Edvin Thun; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Malmborg i
Skövde, Andersson i Malmö, Mårtensson i Uddevalla, Lindholm, Rubbestad,
Staxäng, Bergstrand, Åkerström, Johansson i Mysinge, Hoppe, Petterson i
Degerfors, fröken Elmén, herrar Gustafsson i Stockholm och Gustafsson i
Skellefteå.

Reservation

vid punkten 1 :o) (Försäljning av kvarteret Beridarebanan inom stadsdelen
Nedre Norrmalm i Stockholm) av herrar Lundqvist, Rubbestad och Staxäng,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen 1:461 och att
därför

dels utskottets yttrande fr. o. m. det stycke å s. 6, som börjar med »De i»,
t. o. m. det stycke å s. 7, som slutar med »förevarande proposition», bort
ersättas med text av följande lydelse:

»Såsom av propositionen framgår ha under remissbehandlingen starka erinringar
framställts mot avtalsförslaget. De betänkligheter som därvid yppats
äro av den art, att det med fog kan göras gällande, att vederbörande
myndigheter, ehuru de icke velat direkt motsätta sig den ifrågavarande överlåtelsen,
i princip intagit en helt avvisande hållning. Denna ståndpunkt finner
utskottet under förhandenvarande förhållanden mycket naturlig. Enligt
utskottets mening kan det icke anses tillfredsställande bevisat, att Stock -

Statsutskottets utlåtande nr 184.

holms stad för fullföljandet av det pågående tunnelbanebygget har ett oundgängligt
behov att fritt få disponera över kvarteret Beridarebanan. Detta
kvarter synes ej heller direkt beröras av de stora gatugenoinbrott som enligt
den av stadsfullmäktige år 1945 antagna principplanen skola företagas
genom stadsdelen Nedre Norrmalm. Det förtjänar vidare särskilt uppmärksammas
att vid avtalets upprättande, såvitt av propositionen framgår, vederbörlig
hänsyn icke synes ha tagits till telegrafverkets tidigare framförda speciella
intressen. Telegrafstyrelsen synes ej ens ha hörts i detta sammanhang.
Att kronan under ovan angivna förhållanden skulle i ärendets nuvarande
läge avhända sig den välbelägna och ytterst värdefulla tomtmark, varom här
är fråga, och därigenom även nödgas utrymma byggnader, vilka skulle kunna
användas under ytterligare åtminstone ett femtontal år framåt, anser
utskottet icke vara välbetänkt. I betraktande av kronans stora behov av tomtmark
torde, såsom i motionen 1:461 framhållits, över huvud taget någon
försäljning icke böra ske, förrän dels juridiskt bindande stadsplan för området
Beridarebanan — Fyrmörsaren framlagts och av såväl telegrafstyrelsen
som byggnadsstyrelsen godkänts, dels ock klarlagts, huru telegrafverkets
framtida mark- och lokalbehov kan på tillfredsställande sätt tillgodoses. I
anslutning härtill synas allvarligt böra prövas även de av riksräkenskapsverket
antydda möjligheterna för kronan att förvärva respektive i sin ägo behålla
viss tomtmark inom det nu aktuella området.

Enligt vad utskottet under hand erfarit har nyligen på privat initiativ ett
nytt förslag till stadsplan uppgjorts. Huruvida detta nya förslag kan komma
att vinna stadens godkännande är ännu ej möjligt att bedöma. Att olika meningar
råda på denna punkt har framgått av de senaste dagarnas pressuttalanden.
Såvitt utskottet kan bedöma är detta förslags tillkomst ytterligare ett
skäl för att försäljningsfrågan bör av Kungl. Maj:t upptagas till förnyad
prövning.

Utskottet förutsätter liksom motionären att, därest anledning till försäljning
skulle föreligga, Kungl. Maj :t åter förelägger ärendet för riksdagen, så
snart i motionen begärda kompletterande utredningar hunnit verkställas.

Ur stadens synpunkt kan det måhända vara beklagligt, om beslut i frågan
icke fattas nu omedelbart. Ansvaret härför kan emellertid icke anses falla
på kronan, som självfallet har ett legitimt intresse av att dess egna behov
tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Utskottet vill i detta sammanhang
särskilt erinra om den ovillighet stadens representanter visat att medverka till
en sådan lösning av problemet, att överlåtelsen kunde ske i form av markbyte.

Av det nu sagda följer att utskottet ansett sig böra tillstyrka bifall till
motionen 1:461, vari yrkats avslag på Kungl. Maj :ts förevarande proposition.
»

dels ock utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

»att riksdagen må, med bifall till motionen 1:461, avslå
Kungl. Maj :ts förslag.»