Statsutskottets utlåtande nr 184- år 1960 (Utlåtande 1960:Su184 - höst su)

Statsutskottets utlåtande nr 184- år 1960

Nr 184

Utlåtande i anledning av väckta motioner om fördelning mellan
olika huvudmän av kostnaderna för folkhögskolor m. fL
läroanstalter.

(2:a avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Svanström (I: 179) och den andra inom andra kammaren av herr Johansson
i Gränö (II: 208), har hemställts, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj :t hemställa om åtgärder ägnade att möjliggöra reglering av huvudmannakostnader
i förhållande till elevernas bostadsort, när det gäller folkhögskolor,
lantmannaskolor, lanthushållsskolor m. fl. dylika läroanstalter.

Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet hänvisa till motionen
I: 179.

Över motionerna har i vederbörlig ordning infordrats yttranden av skolöverstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, statskontoret samt 1955 års lantbruksundervisningskommitté.

Skolöverstyrelsen har anfört följande.

Kungl. Maj :t har i cirkulär den 5 juni 1959 till skolöverstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning, länsskolnämnderna och rikets kommuner utfärdat
allmänna anvisningar om fördelning av kostnader vid kommunal
samverkan på skolväsendets område (SFS 1959:351). Dessa anvisningar
äger enligt punkt 1 nämnda cirkulär tillämpning i det fall att kommun enligt
organisationsplan för skolväsendet skall handha uppgift för annan
kommuns räkning och kommunerna icke kan enas om kostnadsfördelningen
och det därför ankommer på länsskolnämnd att besluta i saken. Enär folkhögskolorna
icke ingår i ovan nämnda för kommun gällande organisationsplan
för skolväsendet äger ifrågavarande anvisningar icke tillämpning på
folkhögskolorna. Ej heller har vad gäller folkhögskolorna fastställts visst
område, från vilket skolan i första hand skall mottaga elever. I detta avseende
är folkhögskolorna sålunda helt fristående i förhållande till andra
skolformer och även till varandra.

De tidigast igångsatta folkhögskolorna var främst avsedda för ungdomen
i den bygd, där skolan var belägen, men elever från annat håll mottogs även.
Många elever söker sig emellertid till annan skola än hembygdens. Anledningen
härtill kan vara en önskan att få lära känna en annan del av landet,
att få besöka en skola av viss karaktär (rörelseskola) eller att få ta del av
speciell undervisning. I vilken utsträckning detta sker är emellertid för närvarande
icke möjligt att angiva.

Huvudmannaskapet för folkhögskolor utövas främst av landsting (för

Statsutskottets utlåtande nr 18k år 1960

närvarande ett fyrtiotal skolor) och av olika folkrörelser. Bland de sistnämnda
märkes sådana med anknytning till religiösa organisationer (Sigtuna
folkhögskola, Hagabergs folkhögskola m. fl.), till nykterhetsorganisationer
(Wendelsbergs, Tollare och Hellidens folkhögskolor), frisksportrörelsen
(Stensunds folkhögskola) och till arbetarrörelsen (Brunnsviks och
Viskadalens folkhögskolor). Folkhögskolor drives sålunda av vitt skilda huvudmän.
Ehuru statens bidrag ökats väsentligt från och med den 1 oktober
1958, är rörelseskolornas ekonomiska resurser i allmänhet mycket begränsade.
Vidare är landstingens bidrag till dessa skolor med ett par undantag
relativt låga.

Enligt överstyrelsens mening synes det i princip vara önskvärt, att elev
beredes möjlighet att vinna inträde vid den folkhögskola han finner lämpligast.

Med hänsyn emellertid till att — såsom ovan nämnts — huvudmän av vitt
skilda kategorier ansvarar för de olika skolorna, anser överstyrelsen det icke
möjligt att författningsenligt reglera driftkostnader huvudmännen emellan.
Vidare kan det befaras, att en statlig reglering av här föreslagen art i vissa
fall kan medföra obenägenhet hos skolorna att mottaga elever från andra
skolors »rekryteringsområden» och sålunda minska elevernas frihet vid valet
av folkhögskola.

Enligt överstyrelsens mening bör de spörsmål som omnämnes i här ifrågavarande
motioner regleras genom överenskommelser mellan de olika huvudmännen
och icke genom författningsbestämmelser.

Åberopande det anförda får överstyrelsen avstyrka bifall till det i motionerna
framlagda förslaget om åtgärder ägnade att möjliggöra reglering av
huvudmannakostnader i förhållande till elevernas bostadsort, när det gäller
de statsunderstödda folkhögskolorna.

Lantbruksstijrelsen har anfört bland annat följande.

Vad först gäller behovet av utbyte av elever mellan olika skolor vill lantbruksstyrelsen
i fråga om lantbruksundervisningsanstalterna framhålla, att
ett sådant behov redan nu föreligger, främst beroende på den specialisering
av undervisningen som i viss utsträckning genomförts under de senare åren.
Undervisningen inom vissa specialområden har sålunda förlagts till ett fåtal
skolor, vilka rekryterar sina elever från större områden, ofta omfattande
flera län. Detta gäller exempelvis undervisningen i fjäderfäskötsel, vilken
endast meddelas i lantmannaskolan i Hörby. Analoga förhållanden gäller
beträffande utbildningen av arbetsledare inom jordbruket, vilken endast
förekommer vid lantbruksskolorna och inom trädgårdsundervisningen.

Behovet av ett utbyte av elever mellan olika skolor och områden kommer
enligt lantbruksstyrelsens uppfattning sannolikt att betydligt öka i fram;idcn.
Det torde nämligen för framtiden bl. a. av kostnadsskäl bli nödvändigt
att liksom nu koncentrera vissa kurser exempelvis specialkurser i maskinskötsel
och djurskötsel till ett begränsat antal skolor. Samtidigt medför den
fortgående specialiseringen inom jordbruket ett behov av specialkurser inom
nya områden, vilka kurser också måste begränsas till ett fåtal skolor. Utbildningen
av jordbruks- och ladugårdsförmän kommer framdeles troligen
att förläggas till ett färre antal skolor än som f. n. är fallet.

För att underlätta ett utbyte av elever mellan olika skolor kan det bli nödvändigt
att vidtaga åtgärder, vilka möjliggör eu smidig reglering av kostnaderna
mellan olika huvudmän. Motionärernas förslag torde i och för sig

Statsutskottets utlåtande nr 184 år 1960

kunna anses vara en rationell lösning av frågan. Det går emellertid inte att
bortse från de stora svårigheter som är förenade med en utvidgning av
ifrågavarande bestämmelser att gälla även skolor som drives av andra huvudmän
än stat eller primärkommun, såsom exempelvis landsting, stiftelser
m. fl.

Detta förutsätter bl. a. att för varje skola bestämmes ett visst område
(elevområde), från vilket skolan i första hand skall mottaga elever. Motionärerna
har föreslagit, att såsom elevområde skall räknas landstingsområde.
För elev som besöker skola inom annat landstingsområde skulle sålunda skolans
huvudman uppbära ersättning motsvarande i princip den del av elevkostnaden
som ej täckes av statsbidrag. Motionärerna har icke klart angivit
av vilken denna ersättning skall utges, men den här närmast till hands liggande
lösningen är den att landstinget i vederbörandes hemlän åtager sig att
svara för de på den lokala huvudmannen ankommande kostnaderna i dylika
fall.

En reglering av huvudmannakostnader på angivet sätt skulle för lantbruksundervisningens
vidkommande te sig ganska enkel om samtliga lantbruksundervisningsanstalter
hade landsting till huvudman. Nu förhåller det
sig emellertid så att ca 80 % av skolorna har landsting som huvudman medan
resterande 20 % har annan huvudman, företrädesvis förening, stiftelse eller
hushållningssällskap. Ofta förekommer inom ett och samma område både
landstingsägda skolor och skolor med annan huvudman.

Lantbruksstyrelsen konstaterar sålunda att inom lantbruksundervisningen
de olika skolorna ofta har rekryteringsområden som sträcker sig utanför de
egna länens gränser. I den mån huvudmännen anser att deras ekonomiska
åtaganden i första hand skall gälla elever från ett visst upptagningsområde,
något som ofta torde vara fallet då exempelvis landsting utövar huvudmannaskapet,
kan behov av bestämmelser, avsedda att reglera huvudmannakostnaderna
mellan huvudmän inom olika elevområden uppstå. En sådan
reglering synes dock ge upphov till vissa principiella och administrativa
svårigheter, varför ett slutligt ställningstagande måste föregås av en utredning.

Statskontoret har avgivit följande yttrande.

I samband med statsmakternas beslut vid 1956 års riksdag om antagande
av skolstyrelselag uppdrogos riktlinjer för den interkommunala samverkan
för samordning och planering på skolväsendets område (prop. 1956: 182,
sid. 229 ff, sammansatt konstitutions- och statsutskotts uti. nr 1, rd. skr.
420). Enligt nämnda riktlinjer skulle anvisningar rörande fördelningen av
kostnaderna mellan kommuner, som samverka på skolans område i annan
form än genom kommunalförbund, utarbetas enligt principen att kommun,
som mottager elever från annan, av denna skall äga uppbära ersättning för
sina havda verkliga merkostnader. I enlighet härmed har Kungl. Maj :t i
cirkulär den 5 juni 1959 (SFS nr 351) utfärdat allmänna anvisningar om
fördelning av kostnader vid kommunal samverkan på skolväsendets område.

Självfallet är det önskvärt, att samverkan mellan olika huvudmän kan
åstadkommas även när det gäller folkhögskolor, lantmanna- och lanthushållsskolor
samt sådana yrkesskolor, som icke omfattas av organisationsplan
för skolväsendet. I de fall, då landsting är huvudman, synes hinder icke
möta mot att reglera huvudmannakostnaderna genom frivillig samverkan
på i huvudsak samma sätt som nu sker på det lokala området. Vad däremot

Statsutskottets utlåtande nr 18å år 1960

beträffar skolor, för vilka andra än landsting äro huvudmän, exempelvis
stiftelser och föreningar, torde betydande svårigheter framför allt ur organisatorisk
synpunkt kunna föreligga att åstadkomma en motsvarande samverkan.
Förevarande motion kan icke tjäna som underlag för ett bedömande
av denna fråga eller av spörsmålet, om och för vilka skoltyper myndighet
skall äga förordna om samverkan, när detta icke kan åstadkommas på frivillig
väg. Statskontoret har emellertid icke något att erinra mot att en närmare
undersökning av hithörande spörsmål göres för att klarlägga, i vad
mån åtgärder till vinnande av det i motionen uttalade syftet kunna anses
påkallade.

1955 års lantbruksundervisningskommitté har anfört i huvudsak följande.

Lantbruksundervisningskommittén konstaterar, att inom lantbruksundervisningen
de olika skolorna ofta har rekryteringsområden som sträcker
sig utanför det egna länets gränser. I den mån huvudmännen anser att deras
ekonomiska åtaganden i första hand skall gälla elever från ett visst upptagningsområde,
vilket ofta torde vara fallet då landsting fungerar som huvudman,
kan det uppkomma behov av bestämmelser avsedda att reglera huvudmannakostnaderna
emellan huvudmän inom olika elevområden. Kommittén
vill emellertid ännu ej ta definitiv ställning till hur dylika bestämmelser bör
utformas och i vilken form nämnda reglering av huvudmannakostnaderna
sålunda bör ske utan avser kommittén att återkomma till denna fråga i sitt
betänkande.

Utskottet. Av de inhämtade yttrandena framgår, att för närvarande omkring
hälften av antalet folkhögskolor drives av landsting. Övriga folkhögskolor
har folkrörelser som huvudmän. Lantbruksundervisningsanstalterna
drives till 80 procent av landsting och resten av stiftelser, föreningar och
hushållningssällskap. Varken för folkhögskolor eller lantbruksundervisningsanstalter
finnas elevområden fastställda. Under sådana förhållanden
torde enligt utskottets mening stora svårigheter föreligga för en reglering
av huvudmannakostnaderna i förhållande till elevernas bostadsort.

Enligt vad som framgår av 1955 års lantbruksundervisningskommittés
yttrande, har kommittén förevarande spörsmål under övervägande. Vid sådant
förhållande finner utskottet sig icke böra tillstyrka bifall till motionerna.

Utskottet hemställer alltså,

att motionerna I: 179 och II: 208 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 november 1960

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 182.