Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1967

Utlåtande 1967:Su160 - höst

Nr 160

Utlåtande i anledning av motioner om fullständig lärarutbildning i

Montessoripedagogik.

(2:a avd.)

I de likalydande motionerna I: 498 av herr Lidgard och fröken Stenberg
samt II: 638 av fru Sundberg har hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag rörande anordning av
fullständig lärarutbildning i Montessoripedagogik åtminstone vid någon lärarutbildningsanstalt.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från skolöverstyrelsen. Se Bilaga till detta utlåtande.

Utskottet. Huvudtanken i skolöverstyrelsens yttrande över motionerna
synes vara att Montessoripedagogiken erbjudit mycket av värde för den
pedagogiska utvecklingen i allmänhet men också att mycket av vad som
återfinnes där förts fram även av andra pedagoger och är att betrakta som
pedagogisk allmänegendom. Montessoripedagogiken präglas, framhåller överstyrelsen,
av en tendens till avskärmning från andra pedagogiska riktningar
och häri ligger en viss fara. Lärarutbildningen bör stimuleras och vidareutvecklas
genom att man tar upp idéer som uppkommit och prövats på skilda
håll, däribland inom Montessoripedagogiken.

Utskottet, som haft tillfälle att ta del av synpunkter även från företrädare
för Montessoripedagogiken i Sverige, finner det önskvärt att man i
det pedagogiska forsknings-, utvecklings- och undervisningsarbetet söker
sammansmälta och nyttiggöra vad enskilda pedagogiska riktningar kan
erbjuda av erfarenheter och idéer. En vidareutveckling av det samarbete
som redan förekommer mellan lärarhögskolan i Göteborg och Göteborgs
högre samskola just inom Montessoripedagogikens fält synes vara en väg
att i denna lärarhögskolas pedagogiska verksamhet ta till vara vad Montessorimetoden
kan erbjuda. Utskottet, som finner det önskvärt att en sådan
vidareutveckling kommer till stånd, anser sig däremot inte böra föreslå
riksdagen att nu hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag om
fullständig lärarutbildning i Montessoripedagogik, vare sig i form av specialkurs
utöver den vanliga lärarutbildningen eller som en fristående full -

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1967 5

ständig utbildningslinje. Utskottet avstyrker alltså motionerna och hemställer att

riksdagen icke bifaller motionerna 1: 498 och II: 638.
Stockholm den 14 november 1967

På statsutskottets vägnar:

GÖSTA BOHMAN

Närvarande: se under utlåtandet nr 159.

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1967

Bilaga

Skolöverstyrelsens

yttrande den 29 augusti 1967 över motionerna 1:498 och 11:688

SÖ har i ett tidigare uttalande, som gällde den vid Göteborgs högre samskola
bedrivna försöksverksamheten med undervisning enligt montessorimetoden
— petita avseende budgetåret 1967/68 punkten 27: 4 — bl. a. anfört
att en genomgående tillämpning av montessorimetodiken är värdefull och
kan ge viktiga bidrag till den pedagogiska utvecklingen samt att det finns
anledning att för grundskolans räkning ta vara på de erfarenheter, som ett
studium av en konsekvent tillämpning av montessoripedagogiken kan ge.
Detta uttalande grundas på uppfattningen att montessoripedagogiken i likhet
med andra pedagogiska skolor jämsides med nutida pedagogisk och
psykologisk forskning ger dagens skolarbete värdefulla impulser.

Om montessorimetoden kan följande anföras.

Med utgångspunkt i tidigare utexperimenterad materiel för (isolerad)
träning av olika sinnesfunktioner hos bl. a. döva och »efterblivna» barn
konstruerade Maria Montessori i början av 1900-talet en serie övningsmateriel
för normala barn och utarbetade en detaljerad metodik för materielens
användning. Materielen avser övning av syn- och hörselsinne, lukt- och
smaksinne, färgsinne och formuppfattning. Materiel och metodik är vidare
inriktade på träning av motoriken, på inlärning av skrivning, läsning och
räkning samt även sådana skolämnen som biologi, geografi och historia.

Montessori kallade själv sitt tillvägagångssätt för »den vetenskapliga pedagogikens
metod» (Il metodo della pedagogia scientifica---Rom

1909).

Översättningarna av hennes skrifter använder benämningen montessorimetoden
— ett nu vedertaget begrepp, varmed menas pedagogisk verksamhet
med av Montessori konstruerad materiel, använd enligt av henne
fastställda regler.

Montessori baserade utformandet av metodik och materiel på omfattande
barnobservationer. Hon iakttog därvid att barn kunde arbeta med materielen
under stark koncentration, att de gärna upprepade arbetsmomenten tills
säkerhet i hanterandet uppnåddes och att den genom den egna aktiviteten
vunna erfarenheten och upptäckten av rätta lösningar beredde barnen
glädje. De uppsökte gärna frivilligt den materiel, som läraren tidigare gjort
dem bekanta med.

Med utgångspunkt i observationer av barn i aktivitet med Montessoris
materiel, hanterad enligt hennes direktiv, framlade Montessori sin hypotes
om känsliga perioder för utvecklingen. Hon menade, att barnet under vissa
utvecklingsskeden är särskilt mottagligt för viss kunskapsmateriel och vissa
övningar. Om man inte utnyttjade tillfället att låta barn i ett visst mottagligt
stadium lära sig vad det just då var intresserat av och hade lätt för,
blev inlärandet betydligt mödosammare, när barnet nått ett senare utvecklingsskede.

Genom de konsekventa tillämpningarna av denna hypotes skiljer sig Montessoris
pedagogiska system från tidigare presenterade uppfostringssystem

Statsutskottets utlåtande nr 160 år 1967

eller filosofiska spekulationer om uppfostran. Det har med råtta framhållits
att Montessori upptäckt känsliga perioder i barns utveckling och att »montessoripedagogiken»
vill anpassa uppfostran till dem.

Montessori har därmed anknutit sin metodik till en uppfattning om barn,
som hon underbyggt med vetenskaplig forskning. Men hennes naturvetenskapliga
utgångspunkt och ensidigheten i hennes observationsmetod medför
en begränsning av värdet i hennes barnpsykologi som underlag för modern
pedagogik.

Montessori deklarer t. ex. som sin uppfattning, att fysisk och psykisk
utveckling är avgränsade från varandra, även om hon utgår från antagandet
att det finns ett samband mellan intelligens och motorisk förmåga.

Enligt Montessori är barnet ett psykiskt embryo från födelsen upp till treårsåldern,
då dess »psykiska organ» börjar fungera. Hennes psykologiska
uppfattning stöder hennes metodiks tillämpning men ger föga utrymme för
en modifikation.

Montessoris namn är nu knutet till pedagogisk verksamhet i förskola och
skola i flera världsdelar. Verksamhet enligt montessorimetoden innebär att
uppfostran och undervisning bedrivs efter detaljbestämda riktlinjer.

Maria Montessoris verksamhet och författarskap har stimulerat och berikat
1900-talets pedagogiska debatt. Av henne konstruerad materiel har
visat sig värdefull som komplement till annan materiel för olika åldrar och
ändamål och med tidigare eller senare ursprung.

Som reformpedagog erbjuder Montessori många jämförelsepunkter med
andra reformpedagoger. Hennes metod intar dock en särställning genom
att den av henne och hennes anhängare avgränsats från assimilering med
andra pedagogers forskningsresultat, tankegångar och metoder.

Många av de tankar Montessori tänkt om uppfostran och undervisning
har också presenterats av andra och är i stor utsträckning allmän egendom.

Den strävan att främja barns självverksamhet, koncentration, självdisciplin
och frihet, som återfinns i montessoripedagogiken, har sedan länge
präglat den allmänna pedagogiska debatten. Metodiska och attitydmässiga
frågor som bearbetats i denna debatt och i många fall funnit stöd i de rön
som pedagogisk och psykologisk forskning fortlöpande presenterar har lett
till konkreta åtgärder inom såväl förskola och skola som lärarutbildning i
Sverige.

För att nå målet för uppfostran — eller åtminstone komma det så nära
som möjligt — måste man dock ständigt ompröva vilka medel och arbetssätt
forskning och erfarenhet kan anvisa som de bästa, och den använda materielen
måste ständigt modifieras och kompletteras med utgångspunkt i den
aktuella pedagogiska forskningen och erfarenheten.

Enligt SÖ:s uppfattning är det naturligt att det pedagogiska arbetet i
förskolan och grundskolan utgör en syntes av de olika impidser och metoder
som vuxit fram under årens lopp.

Det torde vara uppenbart, att en pedagogisk verksamhet som är bunden
till ett enda system med en speciell pedagogs prägel löper risken att begränsas
och präglas av ensidighet. Möjlighet att utveckla och berika verksamheten
finns, då man har tillfälle att i pedagogiken införliva skilda forskningsmässigt
och erfarenhetsmässigt vunna och prövade idéer. Enligt SÖ:s
mening är detta det sätt varpå det värdefulla också i montessoripedagogiken
bör tillföras lärarutbildningen. Däremot anser SÖ skäl inte föreligga för
att anordna en fullständig lärarutbildning i montessoripedagogik.