Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1968 (Utlåtande 1968:Su157 - höst su)

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1968

Nr 157

Utlåtande i anledning av motioner om dels viss ändring av teletaxorna,
dels anpassning av telefontaxesystemet till
ändrade kommungränser.

(4:e avd.)

I de likalydande motionerna I: 592 av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl.
och II: 750 av herr Nilsson i Tvärålund har hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådan ändring av teletaxorna att
lägsta samtalstaxa tillämpas inom kommuns totala område vid samtal med
abonnent inom detta område.

Vidare har i de likalydande motionerna I: 168 av herr Strandberg och fröken
Stenberg samt II: 224 av herr Petersson yrkats att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer att televerket ges i uppdrag att på lämpligaste
sätt söka anpassa telefontaxesystemet till de nya storkommunerna.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från televerket. Se Bilaga till detta utlåtande.

Utskottet. I sitt yttrande över motionerna har televerket erinrat om tillkomsten
av gällande taxebestämmelser samt de revideringar som skett i syfte
att närmare anpassa taxesystemet till landets administrativa indelning.
Bland annat har man därvid eftersträvat att i största möjliga utsträckning
medge närsamtalstaxa till kommunhuvudort.

En anpassning av samtalstaxorna till den nya kommunblocksindelningen,
innebärande generellt införande av närsamtalstaxa inom kommun eller
kommunblock skulle enligt verket få betydande konsekvenser. Förutom ett
avsevärt bortfall av samtalsinkomster skulle genomförandet av en sådan
taxesänkning medföra krav på den tekniska utrustningen som i många fall
ej torde kunna tillgodoses utan betydande investeringar för utbyte av befintlig
stationsutrustning eller ändrad anslutning av enskilda stationer eller
grupper av stationer. Täckning för kostnader och inkomstbortfall skulle
icke kunna erhållas utan en allmän taxehöjning.

Verket erinrar vidare om att kommunreformer genomförts två gånger på
mindre än tjugo år samt att ytterligare ändringar av kommunindelningen
signalerats i det betänkande (SOU 1961: 9) som legat till grund för 1964 års
beslut om kommunblock.

Televerkets taxor förklaras emellertid vara föremål för fortgående översyn.
Anpassningar måste sålunda ske beroende på samhällsutvecklingen
och ändringar kan också erfordras på grund av teknikens landvinningar
m. in. Radikala omläggningar kan ej ske med alltför täta mellanrum. Ver -

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1968

ket kommer dock att som tidigare beakta de önskemål som framkommit
vis-a-vis kommunindelningen vid framtida taxerevideringar.

Utskottet vill för sin del understryka sistnämnda uttalande. I anslutning
härtill må erinras om vad utskottet anförde vid fjolårets riksdag (SU nr 9,
p. 3) i anledning av då väckta motioner om översyn och ändring av nuvarande
indelning i stationsområden inom samma riktnummerområde. Bl. a.
framhölls sålunda alt samtal mellan olika stationer inom landet i stor utsträckning
inte är belagda med riksperiodavgift. Detta gäller för alla samtal
mellan olika stationer inom ett och samma taxeområde och i viss utsträckning
även för samtal mellan närbelägna stationer på ömse sidor om taxeområdesgränsen.
Räjongen för dylika närsamtal blev på sina håll avsevärt utvidgad
i samband med kommunreformen 1952. Skulle man gå ytterligare
ett steg längre och slopa periodmarkeringen för närsamtalen, skulle detta
nödvändiggöra en kostnadskrävande utbyggnad av såväl stationsutrustning
som förbindelser och oundvikligen leda till en generell taxehöjning. Med
hänsyn bl. a. härtill avstyrktes motionerna.

Utskottet finner sig inte heller kunna biträda de nu aktuella motionsyrkandena
men förutsätter att televerket uppmärksamt följer utvecklingen
på området samt vidtar de anpassningar i taxesystemet som därvid befinns
påkallade. Under hänvisning härtill och med beaktande jämväl av vad i
remissyttrandet i övrigt anförts finner utskottet motionerna inte böra föranleda
någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionerna I: 592 och II: 750,

2. att riksdagen avslår motionerna I: 168 och II: 224.

Stockholm den 5 november 1968

På statsutskottets vägnar:

EMIL NÄSSTRÖM

Vid ärendets slutbehandling inom utskottet har närvarit

från första kammaren: herrar Näsström (s), Gillström (s), Birger Andersson
(s), Axel Andersson (fp), Fritz Persson (s), fru Wallentheim (s),
herrar Kaijser (h), Mårtensson (s), Bertil Petersson (s), Ottosson (h), Per
Jacobsson (fp), Nils Theodor Larsson (ep), Wååg (s), Thorsten Larsson
(ep) och Strandberg (h) samt

från andra kammaren: herrar Karlsson i Olofström (s), Blidfors (s),
Ståhl (fp), Almgren (s), Eliasson i Sundborn (ep), fru Lewén-Eliasson (s),
herrar Mattsson (ep), Turesson (h), fröken Olsson (s), herrar Johansson i
Norrköping (s), Cassel (h), Lindahl (s), Mundebo (fp), Westberg (fp) och
Svanberg (s).

Reservation

av herr Strandberg (h).

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1968

Bilaga

Televerkets yttrande över motionerna I: 592 och II: 750
samt 1:168 och II: 224

Taxorna för automatiskt kopplade samtal inom Sverige har varit föremål
lör omtattande utredningar. Dessa har bland annat resulterat i vissa principer,
efter vilka nedsältningar av den normalt gällande telefontaxan i vissa
tall skall ske. Principerna har sedan tillämpats vid en systematisk genomgång
av samtalstaxorna för landets telefontaxeområden.

Landet är indelat i ett antal telefontaxeområden med var sin taxestalion
och bestående av ett eller flera riktnummerområden. Vid samtal mellan två
abonnenter anslutna till skilda stationer inom ett taxeområde sker debiteringen
med en markering på abonnentens samtalsmätare var 9:e minut
(närsamtalstaxa). För all telefontrafik mellan två olika taxeområden skall
normalt debitering ske efter ordinarie rikstaxa (45, 24, 15, 12, 10 eller 8
sekunders markeringsintervall beroende på avståndet mellan taxestationerna).
En strikt tillämpning av denna regel skulle emellertid innebära
orättvisor för de abonnenter vilka bor nära en taxeområdesgräns. För samtal
mellan abonnenter anslutna till telefonstationer belägna i närheten av
varandra (högst 15 km avstånd) på ömse sidor om en gräns (s. k.
buffertsamtal) tillämpas därför i allmänhet samma taxa som för samtal
inom taxeområdet.

För område som saknar tätort av större betydelse nedsättes rikssamtalstaxan
normalt för samtal till närmaste tätort, till vilken mera allmänt samtalsintresse
finnes (huvudortstaxa). Nedsättningens storlek bedömes härvid
med hänsyn till avståndet till tätorten. En del av ett taxeområde kan
erhålla nedsatt taxa till en huvudort och en annan del av taxeområdet nedsatt
taxa till en annan huvudorl.

Vid fastställandet av principerna för nämnda taxenedsättningar har man
i görligaste mån tagit hänsyn till landets administrativa indelning. Bland
annat bär man eftersträvat att i största möjliga utsträckning medge närsamtalstaxa
till kommunhuvudort.

Den kommunindelning som gäller nu fastställdes slutgiltigt 1964. Då
beslutades, att de 1 029 borgerliga primärkommunerna skulle reduceras till
282 kommunblock. Följden av denna reducering har blivit att ett mycket
litet antal av kommunblocken har närsamtalstaxa inom hela blocket.

Eftersom kommunblockens gränser nu skär både riktnummer- och taxeområdesgränser
har man med nuvarande taxeregler inte heller alltid kunnat
införa närsamtalstaxa till centralorten.

En anpassning av samtalstaxorna till den nya kommunblockindelningen,
innebärande generellt införande av närsamtalstaxa inom kommunblocken,
skulle få betydande konsekvenser. Förutom ett avsevärt bortfall av samtalsinkomster
skulle genomförandet av en sådan taxesänkning medföra krav
på den tekniska utrustningen, som i många fall ej torde kunna tillgodoses
utan betydande investeringar för utbyte av befintlig stationsutrustning eller
ändrad anslutning av enskilda stationer eller grupper av stationer. Täckning

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1968 11

för kostnader och inkomstbortfall skulle icke kunna erhållas utan en allmän
taxehöjning.

Som ett exempel på de konsekvenser som en överflyttning av stationer
och abonnenter skulle medföra må anföras vad ett bifall till en framställning
från Samarbetsnämnden för Tomelilla kommunblock den 3.11.67 skulle
ha haft till följd. Kostnaden för erforderliga omläggningar, som endast skulle
ha berört ca 6 000 av televerkets 3 miljoner abonnenter, skulle ha uppgått
till minst 1,2 miljoner kronor. Det bör poängteras att denna omläggning
trots kostnaderna skulle i jämförelse med förhållandena på andra håll ha
blivit relativt enkel. Detta exempel kan kanske i någon mån illustrera vilka
kostnader en landsomfattande omläggning skulle medföra.

Kommunreformer har genomförts två gånger på mindre än tjugo år. En
omläggning av ett landsomfattande telefonnät beträffande indelning i taxeområden
och utformning av taxesystem är en synnerligen komplicerad och
kostnadskrävande operation, som kräver långvariga förberedelsearbeten. Vid
uppbyggnaden av telefonnätet bör givetvis även kommunförhållandena beaktas,
vilket ju också varit fallet vid utformningen av nuvarande system.
Det kan dock knappast vara ekonomiskt försvarbart att genomföra en omläggning
med de täta intervall, som kännetecknat kommunreformerna.
Framtida ändringar av kommunindelningen har vidare signalerats i det betänkande
(SOU 1961: 9) avgivet av 1959 års indelningssakkunniga, som låg
till grund för 1964 års beslut om kommunblock.

Självfallet är televerkets taxor föremål för fortgående översyn. Anpassningar
måste ske beroende på samhällsutvecklingen och ändringar kan också
erfordras på grund av teknikens landvinningar m. m. Av ovan anförda
skäl kan radikala omläggningar dock ej ske med alltför täta mellanrum.
Televerket kommer att som tidigare beakta de önskemål som framkommit
vis-å-vis kommunindelningen vid framtida taxerevideringar.

Det må i detta sammanhang erinras om de i det föregående omnämnda
huvudortstaxorna, som är införda på grundval av trafikintresset. I många
fall sammanfaller här berörda huvudorter med kommunblockens centralorter.
Det finns i övriga fall knappast någon anledning att förmoda att ett
områdes samtalsintresse radikalt svänger om mot ett annat håll,
bara för att kommunens administrativa centralort placerats där. Det
kan också ifrågasättas om den enskilde så ofta har behov av att ringa
till de kommunala myndigheterna och serviceorganen att taxan för samtal
dit kan ha avgörande betydelse. Anföras må att huvudortstaxa i regel har
kunnat motiveras i de fall närsamtalstaxa ej gäller till kommuncentrum.
Huvudortstaxa innebär jämförelsevis låg medelkostnad per samtal (i Skellefteå-fallet,
som åberopas i motion nr 592 i första kammaren, 90 sekunders
markeringsintervall, dvs. i genomsnitt ca 30 öre per samtal).

Ett fullständigt tillgodoseende av kravet på när samtalstaxa (9 minuters
markeringsintervall) inom egen kommun skulle innebära så vittomfattande
ekonomiska konsekvenser för televerket i form av ombyggnader och utökningar
i telefonnätet samt minskade samtalsinkomster att det ej skulle stå
i rimlig proportion till syftet med den önskade revideringen, vilken med all
sannolikhet skulle fordra en generell taxehöjning.

Med hänvisning till det ovan anförda får televerket avstyrka framställningarna
i ifrågavarande motioner.

KUNGL. »OKTR. STHIM 1968 680027