Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957 (Utlåtande 1957:Su157 - höst su)

Nr 157—158

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

Nr 157

Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av en
statlig rättshjälpsanstalt till förmån för befolkningen
i Norrbottens läns lappmarker och s. k. inland.

(3:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Grym och Hedström (I: 166) och den andra inom andra kammaren
av herr Lassinantti m. fl. (II: 232), har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära en skyndsam utredning om lämpligheten av
att genom en helt statlig rättshjälpsanstalt, förslagsvis placerad i Gällivare
municipalsamhälle, förbättra möjligheterna för befolkningen i Norrbottens
läns lappmarker och s. k. inland att erhålla rättshjälp, varvid samernas och
de finskspråkigas situation särskilt bör beaktas.

Motionärerna har anfört följande.

Principen att en människa inte får åsamkas rättsförluster för att hon
är mindre bemedlad eller obemedlad är godtagen i vårt land. Lagen om fri
rättegång och bestämmelserna om understöd för utomprocessuell rättshjälp
är praktiska uttryck för denna uppfattning.

Möjligheten att anlita juridisk sakkunskap är emellertid inte enbart en
ekonomisk fråga. Den är också avhängig av tillgången på sådan sakkunskap.
Och för den rättssökande allmänheten innebär en nöjaktig lösning
av frågan möjlighet att utan alltför stor tidsspillan eller alltför besvärande
och kostsamma resor kunna nå exempelvis en advokat. För att komplettera
tillgången på privatpraktiserande advokater har man i vissa orter inrättat
rättshjälpsanstalter. Statsbidrag utgår till drivande av dessa ungefär efter
samma principer som gäller för den utomprocessuella rättshjälp, som meddelas
av landstingen i samarbete med privatpraktiserande advokater.

Detta ekonomiska stöd från statsmakterna är ett bevis på att det allmänna
anser advokaternas och rättshjälpsanstalternas verksamhet som en
viktig förutsättning för rättslivets behöriga funktion.

I ett fall bar insikten härom motiverat statsmakterna att ensamt påtaga
sig det ekonomiska ansvaret för en rättshjälpsanstalt. På Kungl. Maj:ts
förslag beslöt nämligen riksdagen år 1947 att en helt statlig dylik anstalt
skulle inrättas i Haparanda. Beslutet motiverades av bristen på advokater
i berörda gränsbygd samt av den ofta mindre bemedlade, i vid omfattning
tvåspråkiga befolkningen. Statsmakterna ådagalade klart, bur viktigt det
är alt en befolkningsminoritet inom landet blir i tillfälle att hävda sig i
rättsligt avseende.

1 Bihnng till riksdagens protokoll 1957. 6 samt. Nr 157—158

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

Det förtjänar erinras om att initiativet till Tornedalens rättshjälpsanstalt
i Haparanda togs av domhavanden i Torneå domsaga. Detta skedde
redan innan nya rättegångsbalken trätt i kraft. En särskilt tillkallad utredningsman,
dåvarande hovrättsrådet K. H. Henkow, framlade förslag om
anstaltens inrättande. Av remissinstanserna var norra distriktet av Advokatsamfundet
emot anstaltens inrättande, medan övriga yttranden godtog utredningsmannens
förslag. Mot denna bakgrund kan det nu, då anstalten
verkat i närmare tio års tid, vara befogat att söka bilda sig en uppfattning,
om anstalten motsvarat de förväntningar man knöt till den. Allmänt råder
den meningen, att anstalten på ett mycket förtjänstfullt sätt fyllt ett verkligt
behov på rättslivets område i bygden. Dess sätt att fungera har väckt
respekt och förtroende hos de rättssökande såväl i tvistemål som i brottmål.
Som förlikningsinstrument åtnjuter anstalten utmärkt anseende. Förhållandet
till domstolar, advokater och myndigheter är, såvitt en utomstående kan
bedöma saken, utan anmärkning.

Ekonomiskt torde anstalten ha varit en lika hygglig affär för staten som
för de rättssökande.

Sedan nya rättegångsbalken trädde i kraft, har vid olika tillfällen förmärkts,
att dess regler varit svåra att tillämpa i de glest befolkade områdena
i Norrbottens inland. Det har varit förenat med största svårigheter
att under förundersökning i erforderlig utsträckning kunna anskaffa önskad
försvarare åt en misstänkt.

I flera fall har det varit omöjligt att överhuvud kunna uppfylla en eventuell
önskan från misstänkt att erhålla försvarare. Detta förhållande skall
exemplifieras längre fram.

Ett flertal fall utvisar, att samerna lidit ekonomiska förluster på grund
av att avståndet till praktiserande advokat varit så långt att man ej ens för
betydelsefulla handlingars upprättande kunnat nå sådan eller annan därtill
lämpad person.

Svenska samernas riksförbund undersökte för något år sedan möjligheten
att anställa en juridisk konsulent. Detta bevisar, att även samerna anser
sig behöva en juridisk rådgivare. Enligt vår mening skulle detta behov
tillgodoses genom en rättshjälpsanstalt, som i vissa speciella s. k. lappfrågor
kunde tänkas utöva en konsulterande verksamhet inom hela området
för den lapska bosättningen, även om den gängse rättshjälpsverksamhcten
skulle utföras inom Norrbottens län eller en del därav. Rättshjälpsanstalten
skulle självfallet intaga en oberoende ställning till samernas intresseorganisationer
liksom till lappadministrationen och andra myndigheter.

Karesuando socken, som nu tillhör Tornedalens rättshjälpsanstalts verksamhetsområde,
kunde med fördel överföras till den här föreslagna anstaltens
verksamhetsområde för erhållande av likartad praxis vid behandling
av samernas problem.

Utom samisk befolkning finns särskilt inom Kiruna stad och Gällivare
socken ett stort antal enbart finskspråkiga människor. Dessas svårigheter
att skaffa sig juridisk hjälp är i de flesta fall fullt hänförliga till de besvär -

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

ligheter som i språkligt och även andra hänseenden anfördes om befolkningen
i Tornedalen som motiv för inrättandet av rättshjälpsanstalt i Haparanda.

Av de finskspråkiga i Kiruna stad och Gällivare socken är en del födda
i Sverige med finska språket som sitt modersmål, medan andra återigen
inflyttat från Finland under de sistförflutna tio åren. Många av dessa har
beviljats svenskt medborgarskap, varför deras bosättning här i länet måste
betraktas som definitiv.

Även bland de rent svenskspråkiga i inre Norrbotten har man många
gånger betydande svårigheter att kunna skaffa sig juridisk hjälp. Befolkningstalet
växer liksom brottmålens antal, medan juristerna tycks av i och
för sig godtagbara skäl vara obenägna att slå sig ned i lappmarken som
praktiserande advokater. Rättshjälpsanstalten skulle även för de rättssökande
från den rent svenskspråkiga befolkningsgruppen få en stor betydelse.

Man torde våga förutsätta, att en rättshjälpsanstalt i inre Norrbotten på
samma sätt som Tornedalens rättshjälpsanstalt skulle bli en betydande förlikningsinstitution,
vilken skulle underlätta arbetsbördan för hårt belastade
domstolar.

I samband med rättegång i brottmål har man från advokathåll hävdat,
att samerna i samband med förundersökningar vore på grund av sin egenart
med åtföljande stor respekt för myndigheter i större behov av försvarare
än de bofasta i samma geografiska områden. Det har en gång kastats fram,
att en försiktig förundersökningsledare borde överväga att tillkalla advokat,
även om den misstänkte inte uttryckligen begär detta.

Hur svårt detta vore att förverkliga i lappmarken kan åskådliggöras
med ett par exempel, som kan förekomma i verkligheten.

1. Närmaste advokat kan bo 25 mil från platsen för förundersökningen.
De praktiska svårigheterna att anskaffa försvarare, när den misstänkte
önskar sådan, är uppenbara t. o. in. när kontakt genom telefon kan nås.

2. Kontakt kan inte etableras mellan förhörsledare och advokat, t. ex.
när en misstänkt höres i fjällvärlden.

En rättshjälpsanstalt skulle främja en förnuftig praxis på detta område,
då dess på sitt sätt samhälleliga förankring kan tänkas befrämja en realistisk
utveckling på området. På detta sätt komme man måhända fram till
alt rättegångsbalkens bestämmelser kunde tillämpas mer helgjutet än vad
nu är möjligt i förevarande sammanhang.

°f"!lk0mligheter * förundersökningsproceduren kan under nuvarande
iorliallanden ge eu missvisande bild om exempelvis eu förundersökningsledares
vilja att skaffa den misstänkte försvarare. Redan av detta skäl bör
omsorgen om rattslivets anseende mana fram eu allvarlig strävan till realiserbara
reformer.

Enhgl vår mening vore Gällivare municipalsamhälle eu lämplig förlä«gningsort
för den bär förordade anstalten, men det bör ankomma på den
utredning man bär syftar till att närmare pröva även denna detalj.

4 Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

Över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
hovrätten för Övre Norrland, länsstyrelsen i Norrbottens län och Norrbottens
läns landstings förvaltningsutskott avgivit yttranden. Vidare har
Sveriges Advokatsamfund inkommit med yttrande i ärendet. Nämnda yttranden
har bifogats detta utlåtande (Bilaga 1—4).

Utskottet. När riksdagen år 1947 beslöt om inrättandet av en statlig rätlshjälpsanstalt
för Tornedalen motiverades beslutet med de speciella förhållanden
— särskilt tvåspråkigheten — som rådde inom denna landsända.
Riksdagen ansåg sig emellertid samtidigt böra understryka att den omständigheten
att en rent statlig rättshjälpsanstalt inrättades icke finge uppfattas
såsom något principiellt avsteg från dittills gällande ordning, enligt vilken
det ankom på landsting och städer att, i viss utsträckning med bidrag av
statsmedel, träffa anordningar för utomprocessuell rättshjälp åt obemedlade.

Motionärerna synes med sin förevarande framställning vilja göra gällande
att lika starka skäl som en gång talade för inrättande av rättshjälpsanstalten
för Tornedalen kan anföras för en rent statlig sådan anstalt till förmån
för befolkningen i Norrbottens läns lappmarker och s. k. inland, icke
minst med hänsyn till samernas och de finskspråkigas situation. Av den av
utskottet förebragta utredningen i ärendet — särskilt torde få hänvisas till
det av domhavanden i Gällivare domsaga avgivna yttrandet — finner utskottet
det framgå att varken samerna eller de finskspråkiga kan anses påtagligt
sämre lottade i fråga om möjligheterna att erhålla rättshjälp än befolkningen
i övrigt i Norrbottens inland. Utredningen får dock anses ha givit vid
handen att möjligheterna till utomprocessuell rättshjälp för stora delar av
denna befolkning, främst på grund av de stora avstånden, icke kan anses
helt tillfredsställande.

Utskottet är ense med motionärerna att det är ett viktigt samhällsintresse
att bättre tillgodose de mindre bemedlades behov av rättshjälp inom ifrågavarande
områden. I enlighet med den ståndpunkt som riksdagen tidigare
intagit anser utskottet emellertid att detta är en angelägenhet som i första
hand hör ankomma på vederbörande landsting. Några skäl eller omständigheter
som bör föranleda till särskilda statliga åtgärder vid sidan härav har
enligt utskottets mening icke framkommit. Utskottet avstyrker därför motionerna.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att motionerna I: 166 och 11:232 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 november 1957

På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Ohlon, Gillström, Näsström,
Gustaf Andersson, Ivar Johansson, Einar Persson, Sundelin, Birger
Andersson, Ragnar Bergh, Rikard Svensson, fröken Ranmark, herrar Mossberger,
Nils Theodor Larsson och Jacobsson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Malmborg, Petterson
i Degerfors, Thapper, Ståhl, Jansson i Kalix, Staxäng, fröken Elmén,
herrar Svensson i Alingsås, Gustafsson i Stockholm, Widén, Nilsson i Göingegården,
fru Thorsson, herrar Lassinantti och Svensson i Stenkyrka.

Reservation

av herrar Jansson i Kalix och Lassinantti, vilka ansett att utskottet bort
tillstyrka motionerna och att därför utskottets yttrande och hemställan bort
ha följande lydelse:

»Den i ärendet företagna utredningen visar, att rättshjälpen — såväl den
processuella som den utomprocessuella — bör förstärkas i de bygder, som
här är fråga om. Problemet torde icke kunna tillfredsställande lösas utan
statens medverkan. Såväl länsstyrelsen i Norrbottens län som hovrätten för
Övre Norrland har tillstyrkt en utredning genom Kungl. Maj :ts försorg om
lämpligheten av att inrätta en statlig rättshjälpsanstalt. De föreliggande särskilda
förhållandena, som bestyrkts av yttrandena över motionerna, måste
anses giva vid handen, att hänvisningen till att frågan bör lösas av landstinget
icke utgör en godtagbar lösning ur den allmänna rättsvårdens synpunkt.
Här föreligger praktiskt taget ett nära nog analogt fall till den situation,
som 1947 föranledde statsmakterna att inrätta en helt statlig rättshjälpsanstalt
i Haparanda. Utskottet tillstyrker därför bifall till motionerna.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må med bifall till motionerna I: 166 och II:
232 i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam
utredning om lämpligheten av att genom en helt statlig rättshjälpsanstalt,
förslagsvis placerad i Gällivare municipalsamliälle,
förbättra möjligheterna för befolkningen i Norrbottens
läns lappmarker och s. k. inland att erhålla rättshjälp, varvid
samernas och de finskspråkigas situation särskilt hör beaktas».

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

Bilaga 1

Till riksdagens statsutskott

Genom remiss den 7 mars 1957 bär Kungl. Maj:t anbefallt bovrätten för
Övre Norrland att till riksdagens statsutskott avgiva utlåtande över motionerna
I: 166 och 11:232 år 1957 om inrättande av en statlig rättshjälpsanstalt
till förmån för befolkningen i Norrbottens läns lappmarker och s. k.
inland. Till åtlydnad härav får hovrätten — med bifogande av ett av domhavanden
i Gällivare domsaga, häradshövdingen P.-A. Hansén, vilken tilllika
är ordförande i styrelsen för Tornedalens rättshjälpsanstalt, avgivet vttrande
— anföra följande.

Uppenbart är att stora delar av befolkningen i Norrbottens läns lappmarker
och inland, till följd av svag ekonomi, språksvårigheter och mycket långa
avstånd till advokater och andra med juridisk sakkunskap, äro i ett ogynnsammare
läge än rikets invånare i allmänhet med avseende å möjligheterna
att förskaffa sig rättshjälp. Visserligen finnas inom Gällivare domsaga sju
privatpraktiserande jurister, varav tre advokater, men dessa jurister ha sin
verksamhet knuten till byråer inom ett tämligen begränsat område. Veterligen
finnes ingen sådan jurist med byrå inom Jokkmokks tingslag och blott
en, som ej är advokat, med byrå inom Arvidsjaurs och Arjeplogs tingslag.
Såvitt hovrätten har sig bekant behärskar ingen av dessa jurister finska
eller lapska språken. Härav framgår att i ifrågavarande trakter särskilda
förhållanden föreligga som äro ägnade att vara till förfång för parter i rättegång
eller att eljest leda till rättsförluster för enskilda. Ehuru dessa förhållanden
torde vara mindre utpräglade än de som rådde i Tornedelen före
tillkomsten av rättshjälpsanstalten därstädes, måste anses befogat att statsmakterna
vidtaga åtgärder för undanröjande av de sålunda föreliggande
olägenheterna. Härvidlag är även att märka att den anordning för meddelande
av kostnadsfri utomprocessuell rättshjälp som vidtagits mellan landstinget
och advokaterna i länet synes ha visat sig mindre effektiv i de bygder
varom nu närmast är fråga. Väl är det, särskilt i betraktande av de stora
avstånden och den begränsade tillgången på jurister med erforderlig språkkunnighet,
icke säkert att olägenheterna skulle i någon större omfattning
avhjälpas genom inrättande av en rättshjälpsanstalt. Emellertid torde tillräckliga
skäl föreligga för en utredning om lämpligheten av att en dylik anstalt
inrättas, vid vilken utredning förutsättningarna för anstaltens placering
i Jokkmokk eller Arvidsjaur böra undersökas. Med hänsyn till berörda
särskilda förhållanden torde — lika litet vad angår nu ifrågavarande
trakter som i avseende å Tornedalen — eventuella principiella betänkligheter
mot statliga rättshjälpsanstalter (jämför sammansatt stats- och första
lagutskotts utlåtande nr 3 s. 49 år 1947) icke behöva utgöra hinder för en
sådan utredning motionerna avse.

På grund av det anförda tillstyrker hovrätten den i motionerna gjorda
hemställan. Umeå den 15 april 1957.

På hovrättens vägnar:

I presidenten M. Wijnbladhs ställe enligt förordnande
BO RYDSTEDT

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

Till Kungl. Hovrätten för Övre Norrland

Med anledning av Kungl. Hovrättens remiss den 15 mars 1957 rörande
riksdagsmotioner om inrättande av eu statlig rättshjälpsanstalt till förmån
för befolkningen i Norrbottens läns lappmarker och inland, får jag härmed
vördsamt anföra följande.

I Gällivare domsaga finns sedan åtskilliga år tre advokatbyråer, nämligen
i Gällivare, Malmberget och Kiruna C, och vid envar av dessa är numera
anställd en biträdande jurist. Vidare är sedan ett par år ytterligare en praktiserande
jurist med egen rörelse verksam i Kiruna C. Sammanlagt finns alltså
inom domsagan sju praktiserande jurister. Ingen av dessa är dock finsktalande.
I viss mindre utsträckning anlitas därjämte vid domsagans häradsrätter
advokater från andra orter, främst Boden och Luleå.

Vad till en början angår den processuella rättshjälpen har erfarenheterna
i domsagan under senare år icke givit belägg för att det i detta hänseende
skulle föreligga svårigheter för rättssökande att på ett ändamålsenligt sätt
erhålla nödig juridisk hjälp. Visserligen har antalet mål och ärenden vid
domsagans häradsrätter under senare år kraftigt ökats och — som jag i
annat sammanhang nyligen haft anledning beröra i skrivelse till Kungl.
Hovrätten — finns bl. a. med hänsyn till den starka expansionen på olika
områden i denna landsända skäl räkna med en fortsatt sådan ökning. Som
jag inledningsvis berört har emellertid även advokatkåren häruppe förstärkts.
Den i motionen påtalade obenägenheten hos jurister att slå sig ned
i lappmarken och driva advokatverksamhet har glädjande nog icke gjort
sm särskilt märkbar i denna domsaga.

I viss Utsträckning torde, åtminstone tidvis, advokatbyråerna här ha sadan
arbetsbörda, att viss balans uppstår. Såvitt jag kan bedöma finns dock
ej anledning antaga, att uppdrag av nämnvärd betydelse eller av brådskande
art på denna grund kommer att lämnas åsido eller oskäligt fördröjas.

Motionärerna har särskilt framhållit att det skulle föreligga stora svårigheter
att under förundersökning i brottmål i erforderlig utsträckning anskaffa
försvarare åt en misstänkt. Detta uttalande saknar, åtminstone vad
gäller denna domsaga, varje som helst grund i de faktiska förhållandena.
När eu misstänkt vid förundersökning uttalar önskemål om försvarare, anmälts
detta regelmässigt till domstolen, och i sådana fall kan försvarare
utan dröjsmål alltid anskaffas. Det kan nämnas, att i vissa fall, när enbart
finskspråkig misstänkt så begärt, har finsktalande advokat från ort utom
domsagan förordnats som försvarare. En annan sak är det självklara förhållandet
att det kan möta rent praktiska svårigheter för en försvarare att
med kort varsel inställa sig vid en förundersökning i en avlägsen fjällbygd.

Huvuddelen av de tvistemål, som förekomma i domsagan, äro av familjerättslig
art. Tvistemål av annat slag äro jämförelsevis ganska fåtaliga och
icke i nämnvärd utsträckning av det slag, att det finns anledning räkna
med att en rättshjälpsanstalt genom den förlikningsverksamhet den kan
bedriva skulle kunna i någon påtaglig grad nedbringa antalet rättegångar.

Antalet processer, vari samer är parter, är mycket fåtaliga; detta gäller
både brottmål och civilmål. Några svårigheter att i förekommande fall anskaffa
erforderlig proccssuell rättshjälp åt samer bär icke visat sig.

Fri rättegång förekommer i domsagan i ett avsevärt antal mål. Till belysande
härav må nämnas, alt summan av under 1956 utdömda ersättningar
åt biträden enligt lagen om fri rättegång uppgick till omkring 32 000 kronor.
Ur denna synpunkt skulle alltså visst underlag för en rättshjälpsanstalt
föreligga. Enligt min mening kan det emellertid icke anses, att organisationsformen
med offentlig anstalt i princip äger företräde framför iättshjälp
genom privatpraktiserande advokater.

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

Vad härefter angår den utomprocessuella rättshjälpen är det otvivelaktigt
i dessa trakter, med långa avstånd och gles bebyggelse, mången gång förenat
med särskilda svårigheter att utan alltför stor omgång och kostnad få
erforderligt juridiskt biträde med uppsättande av legala handlingar och
verkställande av förrättningar av olika slag eller att eljest erhålla råd och
upplysningar i rättsliga frågor. Språksvårigheterna är ägnade att än ytterligare
framhäva olägenheterna härav. Erfarenheterna från domsagoarbetet
visar också, att handlingar som inkomma från enskilda rättssökande i betydande
utsträckning är bristfälliga i olika hänseenden. Såvitt det med hänsyn
till ärendets beskaffenhet anses lämpligt brukar domarkansliet i största
möjliga utsträckning hjälpa dylika rättssökande till rätta.

De nämnda omständigheterna gör att behovet av kostnadsfri rättshjälp i
angelägenheter utom rätta för vissa delar av domsagans befolkning på visst
sätt är mera framträdande än vad i allmänhet är fallet i andra delar av
landet.

Emellertid kan i detta sammanhang erinras om den anordning för meddelande
av kostnadsfri utomprocessuell rättshjälp, som vidtagits genom avtal
mellan landstinget och länets advokater. Till detta avtal äro samtliga
advokater i domsagan anslutna. För närvarande torde den verksamhet av
detta slag, som advokaterna här bedriver, vara av relativt blygsam omfattning.
Härtill medverkar väl flera omständigheter, bl. a. en viss obenägenhet
hos många, med hänsyn till ovisshet om i vad mån kostnader uppstår,
att för rådfrågning vända sig till privatpraktiserande advokater. Hos advokaterna
torde ofta intresset för dessa ärenden minskas till följd av att det
tillämpade förfarandet bl. a. vid uttagande av ersättning av landstinget för
uppdragen synts alltför tungrott och tidsödande i förhållande till den ersättning
som utgår. Sannolikt skulle det finnas möjligheter att genom lämpliga
åtgärder göra anordningen med dessa avtal mera effektiv.

I sammanhanget bör även framhållas att av domsagans befolkning mer
an hälften ar bosatt inom de tre största tätorterna, där advokatbyråer finnas.
Vad särskilt angår samerna torde, som en följd av deras levnadsförhållanden
och speciella sedvanor, behovet av hjälp i angelägenheter av här avsett
slag aktualiseras niera sällan än när det gäller den övriga befolkningen.

Motionärerna ha gjort vissa jämförelser med förhållandena i Tornedalen.
Den rättshjälpsanstalt, som där finnes, har otvivelaktigt varit till stort gagn
lör befolkningen och anstalten fyller en för rättslivet mycket viktig uppgift
inom sitt verksamhetsområde. Det bör emellertid framhållas, att förhållandena
inom nämnda område i flera hänseenden, som äro av betydelse i förevarande
sammanhang, äro andra än i Gällivare domsaga. Särskilt kan nämnas
bristen på advokater inom rättshjälpsanstaltens verksamhetsområde.
Även i fråga om de ekonomiska förhållandena för väsentliga delar av befolkningen,
språksvårigheterna in. in. finns icke obetydliga skillnader.

Sammanfattningsvis vill jag uttala följande. Det råder ej delade meningar
om att tillgodoseende av mindre bemedlades behov av rättshjälp är ett mycket
viktigt samhälleligt intresse. När det gäller den processuella rättshjälpen
kan inom domsagan detta behov på ett ändamålsenligt sätt tillgodoses
genom institutet fri rättegång och anlitande av privatpraktiserande jurister
som biträde eller försvarare. Anledning att delvis överföra denna verksamhet
på offentlig anstalt föreligger enligt min mening icke. Beträffande den
utomprocessuella rättshjälpen anser jag tveksamt om för detta syfte inrättande
av statlig rättshjälpsanstalt kan anses motiverat och innebära den
ur oh ka synpunkter lämpligaste lösningen, när det gäller förhållandena inom
domsagan. Rörande läget i de övriga områden, som avses med motionärernas
förslag, saknar jag anledning yttra mig. Det bör dock framhållas,

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

att de stora avstånden skulle medföra betydande svårigheter att på ett ändamålsenligt
sätt handha verksamheten inom ett så vidsträckt område som
det föreslagna. Med särskild hänsyn till frågan om utomprocessuell rättshjälp
vill jag ej avstyrka att den ifrågasatta utredningen kommer till stånd.

Slutligen bör anmärkas, att Karesuando socken icke, som i motionerna
angivits, tillhör Tornedalens rättshjälpsanstalts verksamhetsområde. Gällivare
den 29 mars 1957.

P.-A. HANSÉN

Bilaga 2

Till riksdagens statsutskott

Genom nådig remiss den 7 mars 1957 har länsstyrelsen anmodats att avgiva
utlåtande över de inom riksdagen väckta, likalydande motionerna
1:166 och 11:232 om utredning angående lämpligheten av att inrätta en
statlig rättshjälpsanstalt till förmån för befolkningen i Norrbottens läns
lappmarker och s. k. inland.

Med anledning härav får länsstyrelsen överlämna yttranden från häradshövdingarna
i Piteå och Luleå domsagor, lappfogdarna Erik Malmström och
Edvin Kangas, ordningsmannen i Sirkas lappby, P. A. Åstot, stadsfullmäktige
i Kiruna, kommunalfullmäktige i Arjeplogs kommun samt kommunalnämnderna
i Arvidsjaurs och Gällivare kommuner. För egen del får länsstyrelsen
anföra följande.

I flertalet av de inkomna yttrandena har framhållits, att de praktiserande
juristerna i länets inland är alltför fåtaliga och att det är önskvärt att befolkningen
erhåller bättre möjligheter till rättshjälp. Länsstyrelsen delar
denna uppfattning.

I vilken ordning och under vilka former en ökad rättshjälp bör skapas,
kan det givetvis råda olika meningar om. Detsamma gäller frågan om hur
en eventuell statlig rättshjälpsanstalt bör organiseras för att kunna stå till
tjänst åt så många som möjligt av innevånarna i det vidsträckta inlandet. Att
högst olika uppfattningar råder om var en eventuell rättshjälpsanstalt bör
förläggas framgår tydligt av de avgivna yttrandena. De rätta svaren på
dessa frågor torde kunna erhållas först efter en närmare utredning.

Under åberopande av det anförda får länsstyrelsen förorda att frågan om
att få till stånd ökad rättsbildad hjälp åt befolkningen i länets inland utredes.

I detta ärendes handläggning ha deltagit undertecknade, landshövding och
landssekreterare. Luleå i landskansliet den 29 april 1957.

FOLKE THUNBORG

Torsten Segrell

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

Bilaga 3

Utdrag ur protokoll, fört vid sammanträde med Norrbottens
läns landstings förvaltningsutskott.

§ 147.

Statlig rättshjälpsans fält, yttrande

Ordförandens i riksdagens statsutskott skrivelse den 5 mars 1957, i vilken
hemställdes, att Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott före den 1
nraj 1957 ville avgiva utlåtande över två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar Grym och Hedström (I: 166) och den
andra inom andra kammaren av herr Lassinantti m. fl. (II: 232), om inrättande
av en statlig rättshjälpsanstalt till förmån för befolkningen i Norrbottens
läns lappmarker och s. k. inland.

Beslöts att tillstyrka nämnda motioner.

Luleå den 1—2 april 1957

Bilaga 4

Till statsutskottet

Sedan länsstyrelsen i Norrbottens län till Norra avdelningen av Sveriges
Advokatsamfund för yttrande överlämnat motion nr 232 i andra kammaren
av herr R. Lassinantti m. fl. om inrättande av en helt statlig rättshjälpsanstalt,
förslagsvis placerad i Gällivare, har avdelningens styrelse med yttrande
överlämnat ärendet till Sveriges Advokatsamfunds styrelse, som härmed
får anföra följande.

Styrelsen har i olika sammanhang understrukit vikten av att den mindre
bemedlade befolkningen beredes möjlighet till rättshjälp samt att denna blir
likartad med den som står de bättre bemedlade till buds. Styrelsen kan i
detta sammanhang bl. a. hänvisa till sitt yttrande över 1949 års rättshjälpskommittés
förslag (TSA 1951 s. 305 ff.). För att rättshjälpen icke skall få
karaktären av socialhjälp eller uppfattas såsom sådan är det en oundgänglig
förutsättning att den mindre bemedlade får vända sig till den yrkesman
för vilken han hyser särskilt förtroende eller som blivit för honom rekommenderad.
Den valrätt och den fria prövningsrätt, som föreligger för klienten
och för den advokat han utväljer och uppsöker, är en ytterst stimulerande
och i övrigt värdefull grund för det blivande samarbetet.

Ehuru sålunda enligt styrelsens mening rättshjälp till allmänheten både i
och utom rättegång i princip bör lämnas av advokater såsom fria yrkesutövare,
vill styrelsen vitsorda att de speciella förhållandena inom vissa större
städer och tättbefolkade distrikt kunna motivera att man där inrättar rättshjälpsanstalter.
Den mindre bemedlade slorstadsmedborgaren vet i många
fall ej mycket om stadens advokatkår, om möjligheten att erhålla kostnadsfri
rättshjälp eller om vad kostnaden kan bli om han ej beviljas sådan rättshjälp,
och framför allt vet han ej till vilken av de många advokatbyråerna
han skall vända sig. I sådana fall kan han finna att en rättshjälpsanstalt
såsom offentlig institution ger honom en viss trygghet. Inom de andra delarna
av landet har, enligt vad erfarenheten visat, befolkningen god reda på

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

de i trakten verksamma advokaterna, och ofta nog har den rättshjälpsökande
en bestämd åsikt om vilken av dessa som han vill anlita för den rådgivning
med vilken så gott som alla ärenden börja. Det s. k. jämtlandssystemet
erbjuder just denna grundväsentliga förmån av valrätt när det gäller
utomprocessuell rättshjälp. Det framgår icke klart huruvida motionärerna
avse att inrättandet av den föreslagna anstalten skulle medföra upphävande
av jämtlandssystemet inom berörda område. Skulle så vara meningen, innebär
inrättandet av en rättshjälpsanstalt en uppenbar försämring. Ett bibehållande
av det nuvarande systemet vid sidan av en rättshjälpsanstalt måste
åter komma att medföra den konsekvensen att anstaltsjuristen får en alltför
begränsad erfarenhet i fråga om den utomprocessuella rättshjälpen, vartill
kommer att kostnaden för de ärenden, som i allt fall komma till anstalten,
blir oproportionerligt stor. Liknande synpunkter kunna anläggas i fråga
om de fria rättegångarna.

Styrelsen finner att alla principella skäl av vikt tala mot inrättande av
den ifrågasatta rättslijälpsanstalten.

Styrelsen kan ej heller finna att de faktiska förhållandena i det aktuella
fallet påkalla avsteg från de i och för sig riktiga principerna.

Inom det tilltänkta området äro verksamma tre advokatbyråer med två
jurister å varje, nämligen i Kiruna, Malmberget och Gällivare, samt ytterligare
en praktiserande jurist i Kiruna. Därtill kommer att befolkningen i
vissa delar av det avsedda upptagningsområdet har närmare väg eller eljest
lägligare att besöka advokater i Boden, Piteå eller Luleå, vilka då anlitas
både för utomprocessuell rättshjälp och för rättegångar även vid nu ifrågavarande
domstolar. Advokatbyråernas arbetskapacitet motsvarar relativt väl
befolkningens storlek och mängden av uppdrag. Sedan blir det en sak för sig
huruvida de växande tätorterna inom området samt den allmänna samhällsutvecklingen
med därav följande ökat behov av rättshjälp motiverar ett påstående
om att det vore önskvärt med ytterligare advokatbyråer inom området.
Styrelsen kan icke finna att Norrbotten i det avseendet skiljer sig
nämnvärt från andra landsändar.

Motionärerna påpeka de stora avstånden. De föreslå dock att anslalten
förläggcs till Gällivare, d. v. s. till den sammanhängande tätort Gällivare—
Malmberget, där redan två advokatbyråer äro belägna. Det synes ej heller
möjligt att genom annan förläggning minska resornas genomsnittliga längd.

I motionen anföres att det skulle föreligga största svårigheter att under
förundersökning (i brottmål) i erforderlig utsträckning kunna anskaffa försvarare.
Detta påstående bör jämföras med av hovrätten för Övre Norrland
infordrat yttrande från vederbörande domstol. Motionärerna ha utfört sin
tankegång i detta hänseende genom att påpeka att en brottmålsundersökning
ibland kan äga rum mycket långt från närmaste advokat samt alt kontakt
ej kan etableras mellan advokat och förhörsledare, t. ex. när en misstänkt
höres i fjälltrakterna. Motionärernas påpekande är i och för sig riktigt,
men det har icke förebragts någon motivering för antagandet att dessa
svårigheter skulle kunna i nämnvärd grad avhjälpas genom inrättande av eu
rättshjälpsanstalt i Gällivare eller annan central tätort. Det torde tvärtom
förhålla sig så, att anstaltens föreståndare icke skulle kunna företaga någon
längre tjänsteresa utom förläggningsorten, såvida icke till anstalten anknötes
ytterligare minst eu jurist.

Motionärerna påstå och åberopa vidare att det inom området skulle finnas
eu betydande befolkning, som ej är svenskspråkig. Detta påstående torde
emellerlid vara i hög grad överdrivet. Det är numera i stort sett endast
ett fåtal äldre personer, som icke behärska svenska språket. Denna grupp,

Statsutskottets utlåtande nr 157 år 1957

som minskar i hastig takt, skulle säkerligen icke tillåtas ytterligare komplicera
den bekymmersamma frågan om rekrytering av föreståndare med fordran
på att denne skulle behärska finska språket.

Motionen ger uttryck för den uppfattningen att en statlig rättshjälpsanstalt
skulle bli av värde för samebefolkningen i vissa speciella lappfrågor
och komma att utgöra en betydande förlikningsinstitution till underlättande
av arbetsbördan för de hårt belastade domstolarna, varjämte göres en jämförelse
med förhållandena i Tornedalen, vilken jämförelse enligt motionärernas
mening skulle tala för inrättande av den nu föreslagna anstalten.

Därest motionärerna med speciella lappfrågor avse inbördes tvister mellan
samer, hänförliga till deras näring eller speciella bosättningsförhållanden,
bör det hållas i minnet att samerna äro mycket traditionsbundna i detta
avseende och med gott resultat reglera hithörande frågor på lappstämmor
med biträde av lappfogdarna. Processer, vari samer äro parter å båda
sidor, äro frånsett famil jerättsmål ytterligt fåtaliga; risk för rättegång i s. k.
lappfrågor föreligger knappast. Om anstalten, såsom motionärerna synas ha
åsyftat, skulle i viss mån inriktas på att särskilt bevaka samernas speciella
intressen, föreligger risk för att detta skulle åtminstone hos andra än samer
äventyra anstaltens anseende såsom rättshjälpsinstitution. Enligt styrelsens
mening bör en rättshjälpsanstalt nämligen — på samma sätt som en advokatbyrå
— stå helt fri och obunden från gruppintressen och även utåt te
sig på detta sätt obunden, för att man där skall kunna lämna god rådgivning
och hjälp i övrigt.

Om motionärerna antaga att tillskapandet av en rättshjälpsanstalt skulle
leda till att tvister förliktes i större utsträckning än nu, torde detta vara ett
antagande som saknar grund. Det är allmänt erkänt att advokaterna ådagalägga
stort intresse att undersöka och tillvarataga möjligheterna till förlikning,
och det ligger i öppen dag att deras utgångsläge därvidlag såtillvida är
överlägset anstaltsjuristens som den sistnämnde alltid löper risken att bli
misstänkt för att vilja undvika en besvärlig och arbetskrävande rättegång.

Vad slutligen beträffar jämförelsen med Tornedalen vill styrelsen erinra
om att, när rättshjälpsanstalten där inrättades, förhållandena lågo annorlunda
till än när det gäller det område som avses i motionen. Varken i fråga
om brist på advokater, språksvårigheter eller ekonomiska bekymmer för betydande
delar av befolkningen äro förhållandena analoga. Skillnaden belyses
bäst av vederbörande domstolars inställning till frågan i de båda fallen.

Under åberopande av det anförda tillåter sig styrelsen såsom sin mening
uttala att skäl för den av motionärerna föreslagna utredningen icke föreligga.
Stockholm den 6 september 1957.

För Sveriges Advokatsamfunds styrelse
GUNNAR LINDH

Holger Wiklund