20
Statsutskottets utlåtande nr 130.
Nr 130.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om pension eller understöd
åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer.
(5 :e avd.).
l:o) Verkstadsarbetaren A. Karlssons änka. 1 motionen 11:40 hemställer
herr Nilsson i Kristinehamn, att riksdagen måtte, efter den utredning som
kan verkställas av vederbörande utskott tillerkänna änkefru Elin Kristina
Karlsson, Rökarevägen 17 B, Kristinehamn, änkepension med belopp som
utskottet kan finna lämpligt föreslå.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen följande.
Verkstadsarbetaren Alfred Karlsson, Kristinehamn, född den 2 september
1871, anställdes vid Mora Venerns järnväg den 8 juni 1896 som reparatör
med placering i Persberg. När MVJ övergick i statens ägo överfördes Karlsson
för fortsatt anställning till Kristinehamn, där han innehade reparatörstjänst
till den 1 oktober 1935, då han avgick med pension. Karlsson ingick
äktenskap år 1925 med Elin Kristina Karlsson, född Johansson. I äktenskapet
hade makarna ett barn.
Karlsson avled den 15 mars 1937. Efter mannens död ansökte änkefru
Karlsson hos Kungl. Maj:t om understöd. Som framgår av handlingar
som direkt överlämnats till vederbörande utskott avslogs denna ansökan
»för närvarande». Fru Karlsson erhöll dock ett årligt uppfostringsbidrag
till barnet tills detta fyllt 18 år.
Alfred Karlsson hade, som framgår av ovanstående, eu sammanhängande
anställningstid hos MVJ och SJ på ca 39 år. Vid tidpunkten för Karlssons
frånfälle fanns icke någon form av familjepension för hos staten anställda
arbetare. Sedermera ha emellertid dylika familjepensionsreglementen för
arbetare antagits vid flera tillfällen. Senaste reglemente utfärdades 1947. På
grund av den mångfald ändringar och tillägg som skett uti dessa reglementen
är det emellertid förenat med stora svårigheter att avgöra, huruvida
änkefru Karlsson numera är pensionsberättigad eller ej. Möjligen finns
i de övergångsbestämmelser och särskilda föreskrifter som utfärdats något
formellt hinder häremot. Emellertid förefaller det ganska orimligt, att en
så lång sammanhängande tjänstetid, som det här är fråga om, icke i dag
skall medföra familjepensionsrätt i någon form.
Då änkefru Karlsson är åtskilligt över 60 år gammal och under de gångna
åren icke erhållit annat understöd än det lilla uppfostringsbidraget till makarnas
barn, vore det rimligt att hon för sin återstående levnad tillerkändes
Statsutskottets utlåtande nr 130.
21
en änkepension av ungefär den storlek som numera är allmänt förekommande
åt efterlevande till arbetare i statens tjänst med mycket kortare
anställningstid.
Utskottet. Då den väckta underhållsfrågan är av beskaffenhet att i första
hand böra prövas av Kungl. Maj :t, hemställer utskottet,
att motionen II: 40 ej må av riksdagen bifallas.
2:o) Telefonarbetaren A. V. Vikmans änka. I motionen 1:286 hemställer
herr Lindahl, att fru Edit Charlotta Vikman genom riksdagens beslut erhåller
en skälig pension, vilken rättvisligen borde ha en rimlig retroaktiv
tillämpning.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen följande.
Fru Edil Charlotta Vikman, Hallsberg, född den 22 maj 1886, är sedan
år 1932 änka efter telefonarbetaren Axel Viktor Vikman.
Vikman, som började sin anställning vid telegrafverket 1905, hade tidigare
i tre år varit anställd vid Vaxholms kustartilleri, varifrån han avgick
som korpral. Under åren 1905—1932 arbetade Vikman vid telegrafverket,
de sista 17 åren som extra förman. Han drabbades under arbetet av en svår
olycka som medförde amputering av högra armén. Det må vara ett hevis
för befälets förtroende för Vikman att han trots sin invaliditet befordrades
till förman. Men som intyg från befäl och kamrater utvisa, vilka intyg av
mig lämnas till vederbörligt utskott, var Vikmans plikttrohet och energi av
särskilt hög klass. Undertecknad, som personligt hade tillfälle att i flera år
bevittna Vikmans arbete i statens tjänst, får på det livligaste understryka
dessa intygs omdöme och riktighet. Han tillhörde en av de mest energiska
och om statens intressen måna befattningshavare som jag någonsin mött.
Vikmans invaliditet betydde i det fallet ingenting.
Tyvärr genomfördes familjepensioneringen för telegrafverkets arbetare
först något år efter Vikmans bortgång, och hans änka lever sedan länge
under mycket tryckta ekonomiska omständigheter. Genom träget arbete har
hon emellertid hittills kunnat hjälpligt draga sig fram, men nu börjar ju
åldern självfallet ta ut sin rätt. Fru Vikman är sålunda, som också intyg
bestyrka, i mycket stort behov av någon hjälp, och det synes icke oberättigat
om änkan efter en man som under så många år oförvitligt tjänat staten
crhölle någon statlig pension.
Utskottet. Med hänsyn till de omständigheter, som i motionen åberopats
till stöd för det däri väckta förslaget, synas utskottet goda skäl tala för
beredande av pension åt änkefru Vikman. Emellertid bör denna fråga i
första hand bli föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Vid sådant förhållande
hemställer utskottet,
att motionen 1: 286 ej må av riksdagen bifallas.
3:o) Förre fyrmästaren O. F. Ljunggrens änka. I motionen 11:94 hemställer
fru Torbrink in. fl., att riksdagen måtte besluta att tillerkänna fru
Statsutskottets utlåtande nr 130.
22
Ragnhild Gustava Ljunggren pension med det belopp, som skulle ha utgått
till henne om hon haft grundad rätt till pension från pensionskassan.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen följande.
Förre fyrmästaren Otto Ferdinand Ljunggren, som var född den 12
augusti 1869, avled den 17 oktober 1950 och efterlämnade därvid såsom
ende arvinge sin änka fru Ragnhild Gustava Ljunggren, född Sylvander.
Makarna hade ingått äktenskap den 21 augusti 1923.
Ljunggren antogs i lotsverkets tjänst den 18 december 1893 och avgick
ur lotsverkets tjänst med pension den 13 augusti 1934. Han hade sålunda
vid sin avgång varit anställd i lotsverkets tjänst under mera än fyrtio år,
därav såsom ordinarie tjänsteman något över 38V2 år.
Ljunggren hade icke sökt delägarskap i lotsverkets enskilda pensionskassa
för grundläggande av pensionsrätt för Ragnhild Ljunggren. Däremot
hade Ljunggren, som vid äktenskapets ingående var änkling, genom delägarskap
i kassan berett sin första hustru rätt till familjepension. Enligt
reglementet för kassan ålåg det envar, som vunnit anställning eller befordran
å ordinarie stat i lotsverket att, såframt han var gift, genast eller, om
han var ogift, framdeles så snart han ingått äktenskap bereda efterlevande
änka och minderåriga barn pension i kassan. Detta stadgande har emellertid
enligt av kassans ombudsman lämnat besked tolkats så, att befattningshavare
som redan i ett tidigare äktenskap erhållit delägarskap för
pension till den eventuella änkan icke kunde föreläggas att, därest äktenskapet
upplösts och han ingått nytt gifte, bereda jämväl hustrun i det senare
äktenskapet rätt till pension från pensionskassan.
Enär Ljunggren under sin livstid synes ha utgått ifrån att Ragnhild
Ljunggren skulle vara berättigad till pension efter honom, ansökte han icke
särskilt om inträde i pensionskassan för hennes del. Han skrev i stället
den 6 februari 1948 ett brev till kungl. statskontoret vari han förfrågade
sig om pensionens storlek för Ragnhild Ljunggren. Som svar härpå erhöll
Ljunggren ett den 16 februari 1948 dagtecknat brev från statskontorets
pensionsexpedition, vari tjänsteförrättande byråsekreleraren meddelade att
Ljunggrens hustrus änkepension torde komma att uppgå till 1 908 kronor
för år, vartill skulle komma rörligt tillägg. Efter detta svar utgick Ljunggren
helt naturligt ifrån all Ragnhild Ljunggren skulle vara berättigad
till en viss pension.
I skrivelse den 6 mars 1951 har lotsslyrelsen hos Kungl. Maj:t hemställt
att Ragnhild Ljunggren måtte tillerkännas pension ehuru hon icke författningsenligt
ägt rätt därtill. Kungl. Maj :t har lämnat ansökningen utan
beaktande.
Då fru Ljunggren är omkring 60 år gammal och icke haft förvärvsinkomst
samt saknar tillgångar för sin försörjning, är hon i största behov
av pension.
Såsom i motionen erinras, har frågan om beredande av pension åt änkefru
Ljunggren varit föremål för Kungl. Maj ris prövning i anledning av eu utav
lotsstyrelscn år 1951 gjord framställning.
I utlåtande över framställningen anförde statskontoret följande.
Av handlingarna i ärendet framgår, att fyrmästaren Ljunggren berett sin
första hustru rätt till änkepension i lotsverkets enskilda pensionskassa och
härvid, enligt vad statskontoret under hand inhämtat, i vederbörlig ordning
Statsutskottets utlåtande nr 130.
23
inbetalat avgifter med tillhopa 939 kronor 20 öre, men att han, sedan hon
avlidit 1922, icke vunnit förnyat delägarskap för sökanden, med vilken han
ingått äktenskap 1923. Vid sådant förhållande har ämbetsverket genom
beslut den 13 november 1950 förklarat sig förhindrat tillmötesgå en av
Ragnhild Ljunggren gjord ansökan om familjepension efter sin avlidne
make. Statskontoret har vidare inhämtat från lotsverkets enskilda pensionskassa,
att mannen Ljunggren uppburit s. k. änklingspension från denna
kassa under åren 1929—1948 med ett belopp av 100 kronor för år och
under åren 1949—1950 med 110 kronor för år, vilken pension sålunda sammanlagt
väsentligt överstiger inbetalda avgifter.
Statskontoret har i ett tidigare fall, avseende pension åt mästerlotsänkan
E. S. Elfving, där delägarskapet i ovannämnda pensionskassa haft samma
rättsverkningar som nu är fallet, avstyrkt att åtgärder vidtoges för att
bereda änkan Elfving pension av statsmedel. Detta ärende har enligt beslut
den 18 februari 1949 ej föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Med hänsyn
härtill lärer ej heller föreliggande framställning böra vinna tillmötesgående.
Genom beslut den 7 september 1951 fann Kungl. Maj:t framställningen
icke föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Utskottet. På de skäl, som av statskontoret anförts i dess utlåtande över
den av lotsstyrelsen hos Kungl. Maj:t gjorda framställningen om beredande
av pension åt änkefru Ljunggren, vilken framställning icke föranlett någon
Kungl. Maj:ts åtgärd, och under erinran att 1951 års riksdag lämnat utan
bifall en motionsvis gjord framställning om beredande av änkepension i
ett med det nu förevarande i viss mån likartat fall (statsutsk. uti. nr 118,
p. 18), får utskottet för sin del avstyrka att åtgärder vidtagas i den nu
väckta motionens syfte.
Utskottet hemställer således,
att motionen 11:94 ej må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 6 maj 1952.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Närvarande: se under utlåtandet nr 129; dock att herr Staxäng deltagit
i stället för herr Birke.