Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960 (Utlåtande 1960:Su128 su)

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Nr 128

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1959 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

(1 :a, 3:e—5:e avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1959 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtandena och förklaringarna
blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar
och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar
som ansetts från utskottets sida påkalla yttranden.

l:o) Inställelse vid domstol av på anstalt intagna. Under justitiedepartementet,
§ 1, har revisorerna anfört vissa synpunkter på valet av forum i
brottmål (Del I, s. 3—6).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Huvudregeln i fråga om forum i brottmål är att åtal skall upptagas av
rätten i den ort där brottet förövats. Lagen anvisar emellertid också som
möjlighet att åtal må upptagas av den rätt där den misstänkte skall svara
i tvistemål i allmänhet, om detta med hänsyn till utredningen samt kostnader
och andra omständigheter befinnes lämpligt. Sistnämnda forumregel har
tillkommit främst i syfte att i fall, då så ur andra synpunkter lämpligen kan
ske, bereda den misstänkte den lättnad som det innebär att svara vid hemortens
domstol. Som en tredje möjlighet i fråga om forum i brottmål gäller
numera, att åtal må upptagas av rätten i den ort där den misstänkte mera
varaktigt uppehåller sig. En förutsättning härför är även i detta fall att rätten
med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter
skall finna det lämpligt.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen uppkomma för det allmänna
icke obetydliga kostnader i sådana fall, då misstänkt som är intagen
på anstalt har att svara i brottmål på annan ort än den där han under
anstaltstiden uppehåller sig. Revisorerna ha funnit det vara av intresse att
inhämta uppgifter härom beträffande fångvårdsanstalterna och anstalterna
för alkoholmissbrukare. Av redovisningstekniska skäl avse uppgifterna i
förstnämnda fall tiden den 1 april — den 30 september 1959, medan de för
sistnämnda anstalters del gälla hela budgetåret 1958/59. För ifrågavarande

1 _ Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. Nr 128

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

tidsperioder utgör det sammanlagda antalet resor av här avsett slag 806.
De utgifter som i samband därmed redovisats uppgå till i runt tal 140 000
kronor. De verkliga kostnaderna för ändamålet äro emellertid långt större,
då kostnaderna för användning av respektive anstalt tillhörig bil i regel icke
torde ha angivits. Ej heller har uppgift lämnats om övertidsersättning i
form av kompensationsledighet.

Huruvida i de särskilda målen sådana omständigheter förelegat, att det
varit lämpligt att i större utsträckning än faktiskt skett upptaga åtal vid
rätten i den ort där den intagne under anstaltstiden uppehållit sig, ha revisorerna
givetvis icke kunnat närmare pröva. Av de inhämtade uppgifterna
framgår emellertid att de tilltalade i flera fall frikänts, medan i andra fall
de utdömda straffen icke sällan äro ringa. Några säkra slutsatser i förevarande
avseenden kunna visserligen knappast dragas av målens utgång. Revisorerna
ha emellertid, bl. a. på grundval av vad som framkommit vid samtal
med föreståndare för olika anstalter, bibringats den uppfattningen, att
en vidgad användning i kostnadsbesparande syfte av ifrågavarande stadgande
skulle vara möjlig utan men för rättssäkerheten. Revisorerna ha i
annat avsnitt av sin berättelse utförligt visat vilken belastning förpassningsresorna
utgöra för ledning och övrig personal vid fångvårdsanstalterna och
yrkat på att snara åtgärder skola vidtagas för att rationalisera denna verksamhet.
En sådan tillämpning av forumreglerna i brottmål som här avses
skulle otvivelaktigt kunna medverka till att nå detta syfte.

Nagra egentliga direktiv om tillämpningen av ifrågavarande forumregel
torde knappast lämpligen kunna utfärdas; avgörande för valet av forum
måste vara bestämmelserna i rättegångsbalken. Det vill emellertid synas,
som om förekomsten av nämnda stadgande icke vore tillräckligt uppmärksammad.
Revisorerna anse sig därför böra föreslå att Kungl. Maj :t, för att
bl. a. åstadkomma en angelägen utgiftsminskning för det allmänna även på
förevarande område, genom ett särskilt cirkulär erinrar domstolar och
åklagare om möjligheten att upptaga åtal för brott vid rätten i den ort där
den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig.

Utlåtanden har avgivits av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, hovrätten för nedre Norrland, fångvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen och statskontoret (Del II, s. 5—14).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Enligt riksdagens revisorer bör, då någon på fångvårds- eller
annan anstalt intagen person misstänks för brott begånget på annan ort,
åtal med stöd av 19 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken oftare än för
närvarande sker anhängiggöras vid domstol i den ort där anstalten är belägen.
Revisorerna föreslår, att Kungl. Maj :t genom ett cirkulär erinrar dom -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

stolar och åklagare om den möjlighet härtill, som nämnda stadgande erbjuder,
detta i syfte att åstadkomma en angelägen utgiftsminskning.

Av den utredning som revisorerna företagit i ärendet framgår att förhållandevis
stora kostnader vållas av att på anstalter intagna personer
ålägges att inställa sig vid domstol som svarande i brottmål. Av vad som upplysts
i sammanhanget är det dock enligt utskottets mening icke möjligt att
bedöma i vad mån i de berörda fallen målen lämpligen kunnat handläggas
vid annan domstol och kostnaderna därigenom kunnat nedbringas, över huvud
torde det vara svårt att med hänsyn till alla inverkande faktorer avgöra
vilken kostnadsbesparing som eventuellt skulle kunna vinnas genom att anstaltsortens
forum oftare än nu användes. Bortsett härifrån är det givetvis
angeläget att domstolar och åklagare i nämnda hänseende tillvaratager de
möjligheter till besparingar som kan föreligga. Vad som framkommit vid
remissbehandlingen synes dock utskottet inte ge stöd för uppfattningen, att
vederbörande inte tillräckligt skulle ha beaktat forumbestämmelsernas möjligheter.
Det förefaller därför tveksamt om något står att vinna med att
utfärda ett cirkulär i ämnet. Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet
velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

2:o) Handläggningen av administrativa frågor inom fångvården. Under
justitiedepartementet, § 2, har revisorerna föreslagit en undersökning i rationaliseringssyfte
av vissa administrativa förhållanden inom fångvården (Del
I, s. 7—21).

Utskottet. I denna fråga har utskottet yttrat sig i sitt utlåtande nr 83, varom
utskottet velat här

erinra.

3:o) Inköp och vård av motorfordon för fångvårdsanstalternas behov
m m. Under justitiedepartementet, § 3, har revisorerna föreslagit åtgärder
för en rationalisering av berörda inköps- och underhållsverksamhet (Del I,
s. 22—25).

Utskottet. I denna fråga har utskottet yttrat sig i sitt utlåtande nr 83, varom
utskottet velat här

erinra.

4:o) Transporter inom fångvården. Under justitiedepartementet, § 4, har
revisorerna framhållit angelägenheten av att åtgärder vidtages i syfte att
rationalisera förpassningsresorna inom fångvården (Del I, s. 26—33).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Kostnaderna för de transporter som utföras av fångvårdspersonal med på
fångvårdsanstalter intagna och för vilka kostnaderna bestridas av anslag på
riksstaten uppgå numera till högst betydande belopp. Medan belastningen på
den i fångvårdsanstalternas omkostnadsstat ingående delposten till fångtransporter
under budgetåret 1954/55 uppgick till 548 000 kronor, hade
den för senaste budgetår stigit till nära 950 000 kronor. För innevarande
budgetår kunna utgifterna för ändamålet beräknas bli än högre. Av den
undersökning som revisorerna utfört rörande omfattningen av ifrågavarande
verksamhet under september månad innevarande år framgår, att utgifterna
härför enbart under denna månad uppgått till i runt tal 90 000
kronor. Om detta belopp omräknas att avse helt budgetår, blir summan omkring
1 100 000 kronor. Utöver de sålunda beräknade kostnaderna uppkomma
i sammanhanget jämväl utgifter — förutom för löner till transportförarna
— för övertidsersättningar. Beloppet härav uppgick för nämnda
månad till nära 56 000 kronor, vilket motsvarar över 600 000 kronor för helt
budgetår. De direkta kostnaderna för ifrågavarande transporter kunna således
beräknas komma att belöpa sig till i runt tal 1 750 000 kronor för innevarande
budgetår. Beaktas bör emellertid att de totala utgifter som orsakas
av fångtransporterna i verkligheten äro än större, då kostnader för övertidsersättning
till vikarier för den personal som utför transporter även
uppkomma. Storleken härav har icke kunnat beräknas.

De sålunda angivna kostnaderna måste enligt revisorernas mening ingiva
starka betänkligheter. Även om de bl. a. böra ses mot bakgrunden av de
kraftigt stegrade utgifterna för fångvården över huvud, framstår det som
synnerligen angeläget att en fortsatt utgiftsstegring hejdas och om möjligt
förbytes i en kostnadsminskning. Med hänsyn bl. a. till att — såvitt revisorerna
av den föreliggande utredningen kunnat bedöma -— planläggningen
av resorna i vad avser antalet transportförare m. m. torde vara tillfredsställande,
kunna förutsättningarna härför åtminstone delvis synas begränsade.
Vissa åtgärder i angivna syfte kunna och böra dock vidtagas. Det bör
i sammanhanget även beaktas, att förpassningsresorna jämväl ur ren arbetssynpunkt
uppenbarligen utgöra en allvarlig belastning för såväl anstaltsledningar
som övrig personal.

När det gäller att i sänkande riktning påverka de kostnader som äro
förbundna med ifrågavarande verksamhet, komma särskilt övertidsersättningarna
i blickpunkten. Såsom ovan nämnts har övertidsersättning i här
avsedda fall under september månad innevarande år utbetalats för sammanlagt
7 409 timmar. Som exempel på övertidstjänstgöringens omfattning vid
särskilda anstalter må nämnas Härnösand med 722 timmar och Långholmen
med 877 timmar. Med en beräknad genomsnittlig arbetstid av 200 timmar
per månad för de befattningshavare som ha att verkställa fångtransporter

Statsutskottets utlåtande nr 128 är 1960

motsvarar förstnämnda timantal arbetstiden för 37 befattningshavare. Om
det antages att samtliga transporter utförts av tjänstemän med lön enligt
11 löneklassen å 3-ort, skulle de sammanlagda lönekostnaderna härför ha
uppgått till i runt tal 38 000 kronor eller nära 18 000 kronor mindre än i
verkligheten utbetalats i form av övertidsersättningar. Omräknat per år gör
detta över 200 000 kronor. Även om det av olika skäl icke är möjligt att
konsekvent genomföra transporterna på sådant sätt att övertidstjänstgöring
ej uppkommer, synes utredningen ge vid handen att det ur olika synpunkter
skulle vara fördelaktigt att öka personalstyrkan vid i varje fall de största
anstalterna, varigenom tjänstgöring som transportförare skulle kunna inläggas
i de olika befattningshavarnas tjänstgöringslistor som en ordinarie arbetsuppgift.
En sådan åtgärd skulle enligt revisorernas mening även stå i
god överensstämmelse med de principiella synpunkter på övertidstjänstgöringen
som kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts cirkulär den 6 november
1959 (nr 481) till statsmyndigheterna angående övertidstjänstgöringen inom
statsförvaltningen.

Även ur andra synpunkter än rent ekonomiska synes den omfattning i
vilken övertidsarbete förekommer inom fångvården ge anledning till erinran.
Det kan icke vara rimligt, att personalen i så stor utsträckning som nu
sker tages i anspråk på fritiden — som jämte annat är avsedd för vila och
rekreation — för arbetsuppgifter som bl. a. kräva stor vaksamhet. F. ö.
må framhållas att den beslutade förkortningen av arbetstiden synes meningslös,
om övertidsarbete skall förekomma i en sådan utsträckning som
nu är fallet inom fångvården.

Det är således ur både ekonomiska och andra synpunkter synnerligen påkallat,
att snara åtgärder vidtagas i syfte att rationalisera förpassningsresorna
inom fångvården. Men även vissa formella frågor i samband därmed
synas böra uppmärksammas. Det tillkommer visserligen icke revisorerna att
taga ställning till frågan, huruvida den innebörd fångvårdsstyrelsen givit
övertidsbegreppet och för vilken bl. a. de förenämnda bestämmelserna i
arbetsordningen äro ett uttryck står i god överensstämmelse med gällande
avlöningsbestämmelser. Det vill emellertid förefalla revisorerna, som om
styrelsen tolkar detta begrepp på ett sätt som eljest icke är vanligt inom
statsförvaltningen. Revisorerna förutsätta därför, att vederbörande kamerala
revisionsmyndighet ägnar den berörda frågan uppmärksamhet. Beträffande
arbetstidsberäkningen för fångvårdspersonalen i samband med fångtransporter
torde vidare böra prövas, huruvida icke samma eller liknande
bestämmelser som de Kungl. Maj:t genom brev den 28 juli 1958 fastställt för
polismän i samband med förpassningsresa böra gälla jämväl för fångvårdens
del. — Slutligen bör framhållas att 1955 års revisorer uttalade, att
en formell översyn av de bestämmelser som fångvårdsstyrelsen utfärdat

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

rörande förpassningsresorna vore påkallad. Då någon sådan översyn ännu
icke synes ha utförts, få årets revisorer understryka angelägenheten av att
den snarast kommer till stånd.

Utlåtanden har avgivits av fångvårdsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket
och statens organisationsnämnd (Del II, s. 36—45).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Riksdagens revisorer, som i ärendet införskaffat visst uppgiftsmaterial,
har ur både ekonomiska och andra synpunkter funnit påkallat att
åtgärder vidtages för att rationalisera förpassningsresorna inom fångvården.

Vad först angår den omfattning i vilken förpassningsresor företages, torde
enligt utskottet böra konstateras, att resorna delvis är betingade av den otillräckliga
anstaltsorganisationen. Bortsett härifrån är dock storleken av kostnaderna
för resorna ägnade att inge betänkligheter. Revisorerna har i sammanhanget
särskilt pekat på de höga övertidsersättningarna till följd dels
av att transporter i förhållandevis stor utsträckning utföres på bevakningspersonalens
fritid, dels av att fångvårdsstyrelsen i arbetsordningen för fångvårdsstaten
fastställt jämförelsevis förmånliga grunder för beräkning av
övertiden.

Såsom revisorerna och även fångvårdsstyrelsen i sitt utlåtande framhållit
torde kostnadsproblemet vid förpassningsresorna knappast kunna praktiskt
angripas annat än genom att behovet av övertid nedbringas. Möjligheterna
härför sammanhänger i sin tur nära med möjligheterna att öka antalet tjänster
som transportförare. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att
Kungl. Maj :t nyligen tillkallat en särskild utredningsman med uppdrag att
utreda frågan angående fångvårdsanstalternas behov av tillsynspersonal
efter arbetstidsförkortningens genomförande. Utredningen torde enligt vad
som inhämtats komma att innefatta bl. a. en bedömning av lämpligheten att
omräkna regelmässigt ianspråktagen övertid i erforderligt antal nya tjänster.
Utskottet förutsätter, att den av riksdagens revisorer väckta frågan därvid
kommer under övervägande. Med hänsyn bl. a. härtill har utskottet velat
begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

5:o) Säkerhetsgruppen inom fångvården. Under justitiedepartementet,
§ 5, har revisorerna föreslagit, att åtgärder vidtages för en ökad geografisk
koncentration av säkerhetsgruppens anstalter (Del I, s. 34—37).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Vid 1953 års riksdag beslöts en administrativ omläggning av fångvårdsväsendet
enligt den s. k. räjongplanen. Denna syftar ytterst till en förbättrad

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

behandling av de intagna genom en omfördelning av de administrativa funktionerna
inom fångvården. En samverkan mellan de fångvårdsanstalter som
tillhöra en och samma grupp skall sålunda äga rum. Reformen avsåg till att
börja med enbart anstalterna för det ordinära fångklientelet men har sedan
utsträckts att gälla jämväl ungdoms- och säkerhetsanstalterna. Vad de sistnämnda
angår införes en räjongindelning fr. o. m. den 1 juli 1956. Gruppen
omfattar sammanlagt nio anstalter och kolonier med Hall som centralanstalt.
Till skillnad från vad som gäller för grupperna för ordinärt klientel
är säkerhetsgruppen icke geografiskt sammanhållen, utan anstalterna äro
lokaliserade över en stor del av landet. Den sydligaste ligger i Kalmar och
den nordligaste i Hudiksvall, medan anstalten i Karlstad är den längst i
väster belägna. Att gruppen fått en i geografiskt avseende splittrad uppbyggnad
torde bl. a. bero på att därtill hänförts de anstalter som så att säga blivit
över, sedan övriga anstalter fördelats på grupper.

Det är givet att denna sammansättning av säkerhetsgruppen måste vara
förbunden med olägenheter. Det må i sådant hänseende erinras om att en
av anledningarna till räjongsystemets införande var att kommunikationerna
— ordet taget i dess vidsträcktaste betydelse — mellan anstalterna skulle
underlättas. Förpassningarna av de intagna mellan bl. a. centralanstalt och
sidoanstalt skulle bli så korta som möjligt, och vidare skulle den ömsesidiga
kontakten mellan å ena sidan fångvårdsdirektören och övrig personal
vid centralanstalten och å andra sidan personalen vid övriga till samma
grupp hörande anstalter underlättas. De fördelar som skulle följa med en
sådan ordning kunna uppenbarligen icke tillvaratagas inom säkerhetsgruppen
sådan den nu gestaltats. Kostnaderna för transporter inom gruppen bli
onödigt höga, varjämte de stora avstånden medföra en belastning för bl. a.
den ledande personalen vid centralanstalten. Enligt gällande bestämmelser
skall fångvårdsdirektören i regel besöka sidoanstalterna en gång i månaden,
medan räjongkamreraren och ingenjören böra göra motsvarande besök en
gång i kvartalet. Som exempel på omfattningen av de resor som anstaltsgruppens
chef måste företaga må nämnas, att denne under budgetåret
1958/59 redovisat tjänsteresor om sammanlagt 22 000 km, varav 21 000 med
egen bil. Antalet resdagar samma budgetår torde ha uppgått till sammanlagt
200. Omfattningen av tjänsteresorna är givetvis icke enbart — och icke ens
i första hand — beroende på säkerhetsanstalternas geografiska läge. Det är
emellertid tydligt att dessa anstalters nuvarande spridning över landet icke
oväsentligt bidrager härtill. Även om — såsom revisorerna i § 2 om handläggningen
av administrativa frågor inom fångvården ifrågasatt -— antalet
resor till sidoanstalterna för fångvårdsdirektören minskas, kan icke detta
på något avgörande sätt undanröja de nuvarande olägenheterna i angivna
hänseenden.

Det här aktualiserade spörsmålet bör givetvis icke bedömas ur enbart eko -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

nomisk synpunkt. Det bör därför betonas, att även vårdarbetet och verksamheten
i övrigt försvåras till följd av nu rådande förhållanden. Det är i
betraktande av vad nu anförts enligt revisorernas mening synnerligen
önskvärt, att åtgärder vidtagas i syfte att giva säkerhetsgruppen en annan
sammansättning. På vad sätt detta skall kunna ske undandrager sig revisorernas
säkra bedömande. En lösning av den föreliggande frågan försvåras i
första hand av den alltjämt bestående bristen på platser inom fångvården
över huvud, en brist som är kännbar icke minst inom säkerhetsgruppen.
Bl. a. med hänsyn härtill kunna revisorernas synpunkter icke beaktas genom
nedläggning av vissa av de i förhållande till Hall längst bort belägna anstalterna
inom säkerhetsgruppen. Syftet med revisorernas förevarande uttalande
måste därför tillgodoses genom en omdisposition av anstalterna, varigenom
vissa för annat klientel nu använda anstalter skulle tagas i anspråk för säkerhetsgruppens
behov, samtidigt som vissa av de anstalter som nu tillhöra
denna grupp skulle överföras till annan grupp. I sådant hänseende må erinras
om att anstalterna i Hällby och Mariefred ursprungligen avsetts för
säkerhetsgruppen men i stället genom riksdagens beslut år 1958 överförts
till ungdomsgruppen. Det är emellertid knappast troligt, att sådana förhållanden
numera föreligga att dessa anstalter kunna utnyttjas för ursprungligen
avsett ändamål. Utan att avgiva förord för den ena eller andra lösningen
anse sig revisorerna böra begränsa sig till att föreslå, att sådana åtgärder
vidtagas att säkerhetsgruppens anstalter kunna geografiskt sammanföras
på ett bättre sätt än vad nu är fallet.

Utlåtanden har avgivits av fångvårdsstyrelsen, statskontoret och statens
organisationsnämnd (Del II, s. 46—50).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Riksdagens revisorer har i förevarande uttalande under åberopande
av ekonomiska och även vårdsynpunkter föreslagit att sådana åtgärder
vidtages att anstalterna inom fångvårdens säkerhetsgrupp geografiskt
sammanföres på ett bättre sätt än vad nu är fallet. Enligt revisorernas uppfattning
bör detta syfte kunna tillgodoses genom en omdisposition av fångvårdsanstalterna,
varigenom vissa för annat klientel nu använda anstalter
tages i anspråk för säkerhetsgruppens behov samtidigt som anstalter som
f. n. tillhör denna grupp överföres till andra grupper.

Utskottet delar revisorernas uppfattning, att vissa fördelar bl. a. i kostnadshänseende
skulle stå att vinna genom en större geografisk koncentration
av säkerhetsgruppens anstalter. Å andra sidan kan inte bortses från att
sådan ökad koncentration ur andra synpunkter skulle medföra olägenheter.
Bl. a. bör i detta sammanhang beaktas önskvärdheten av att fångklientelet
inte behöver vistas på anstalter som är alltför avlägset belägna i förhållande

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

till vederbörandes hemorter. Även i vård- och tillsynshänseende kan skäl
anföras mot en ökad koncentration. Härtill kommer de rent praktiska hinder,
som i dagens läge föreligger för ett sammanförande av anstalterna till
ett mera begränsat område. Enligt vad som inhämtats är sålunda anstaltsbeståndet
för närvarande icke sådant, att några större möjligheter till omdispositioner
föreligger. Även den ständigt pågående ökningen av fångantalet
verkar hindrande på sådana. En ökad koncentration av säkerhetsgruppens
anstalter torde därför — om en sådan ur olika synpunkter skulle anses
motiverad — få ses som en uppgift på något längre sikt. Med hänsyn till vad
sålunda anförts har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit
för riksdagen

omförmäla.

6:o) Avlöningsförmåner för diplomatiska och konsulära tjänstemän m. fl.
Under utrikesdepartementet, § 6, har revisorerna föreslagit en utredning beträffande
utlandstjänstemännens löneförhållanden (Del I, s. 38—46).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

I statens allmänna avlöningsreglemente finnas bestämmelser meddelade
om avlöningsförmånerna för den personal inom utrikesförvaltningen som
har sin tjänstgöring förlagd utom riket. Enligt dessa bestämmelser, vilka i
huvudsak bygga på ett av 1939 års riksdag fattat beslut i ämnet, äger nämnda
personal vid sidan av de ordinära löneförmånerna i förekommande fall
uppbära ortstillägg, barnbidrag, utomeuropeiskt tillägg, chargé d’affairestillägg,
bidrag för inköp av bil, ersättning för hållande av bil, förflyttningsbidrag
och språktillägg. Härutöver utgå emellertid, likaså med stöd av ovannämnda
riksdagsbeslut, till den ifrågavarande personalen särskilda s. k. prisutjämningstillägg.
Avsikten vid tillkomsten av sagda tillägg var att dessa
utanför gällande lönesystems ram skulle möjliggöra en erforderlig anpassning
av utländsk änstemännens löner vid extraordinära förhållanden. Det
framhölls också i samband med riksdagsbehandlingen av frågan, att systemet
med prisutjämningstillägg vore att betrakta som en nödfallsutväg, vilken
borde tillgripas allenast vid mera betydande men sannolikt övergående
rubbningar av de för lönesättningen grundläggande faktorerna.

Såsom tidigare nämnts ha prisutj ämningstilläggen i motsats till vad som
förutsattes vid deras tillkomst under årens lopp i allt större utsträckning
kommit att tagas i anspråk för löneförstärkning till den utomlands tjänstgörande
personalen. Medan för sagda ändamål under budgetåret 1939/40
anvisades 90 000 kronor, har medelsbehovet för innevarande budgetår beräknats
till 7 033 000 kronor. Prisutjämningstilläggen ha med andra ord under
angivna tidsperiod i det närmaste 80-dubblats. Revisorerna ha i det föregående
i tabellform givit exempel på hur löneutvecklingen på förevarande
område gestaltat sig. Av de lämnade exemplen framgår, att prisutjämnings -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

tilläggen numera utgöra en betydande del av de sammanlagda löneförmånerna
och att de i vissa fall uppgå till större belopp än de i avlöningsreglementet
fastställda.

Revisorerna äro självfallet medvetna om nödvändigheten av att bereda de
befattningshavare som i utlandet skola företräda Sverige och svenska intressen
en sådan löneställning, att denna bl. a. svarar mot den standard som
vederbörande tjänstemän måste upprätthålla för fullgörande av sina speciella
åligganden. Revisorerna vilja emellertid mot bakgrunden av vad ovan
anförts ifrågasätta, om icke den angivna löneutvecklingen numera kan anses
ha nått därhän, att en allmän översyn av avlöningssystemet för utlandsrepresentationen
är påkallad. Visserligen har genom tillskapandet av utrikesförvaltningens
lönenämnd, med uppgift bl. a. att följa frågorna rörande
fastställande av löner åt tjänstemännen vid beskickningar och konsulat
samt att biträda ministern för utrikes ärendena vid dessas beredning, eftersträvats
att erhålla vissa enhetliga principer vid lönesättningen. En behovsprövning
från fall till fall särskilt i fråga om de förut berörda prisutjämningstilläggen
har dock icke kunnat undvikas. Sistnämnda tillägg ha nämligen
delvis måst bestämmas med ledning av från vederbörande tjänstemän
infordrade årsbudgeter, i vilka även medtagits utgifter av mera privat
karaktär.

Vid bedömandet av utlandspersonalens löneförmåner får enligt revisorernas
mening icke heller förbises den betydande skattelättnad som sagda personal
åtnjuter. Sålunda utgår endast kronoskatt å grundlönebeloppet enligt
löneplan. I övrigt är inkomsten skattefri, varjämte tobak och spritdrycker
samt andra skattebelagda förnödenheter, t. ex. bilar, kunna inköpas tulloch
skattefritt.

Såsom tidigare nämnts tillsattes genom beslut av Kungl. Maj:t år 1949 en
särskild sakkunnigkommitté med uppdrag att verkställa utredning angående
avlöningsförmånerna för utomlands stationerade tjänstemän m. m. Kommittén
framlade år 1954 betänkande med förslag till riktlinjer för en lönereglering
för berörd personal. Förslaget innebar bl. a. att vissa extraordinära
utgiftsbehov skulle tillgodoses genom direkt reglering i form av särskilda
ersättningar, utgående i relation till vederbörande tjänstemans inviduella
kostnader. Sålunda skulle till tjänstemän som icke bodde i av staten ägda
eller disponerade lägenheter utgå särskilda bostadskostnadsbidrag. Vidare
skulle i förekommande fall utbetalas bidrag för bestridande av kostnader för
sjukdom, barnsbörd och resor till och från hemlandet. I fråga om den del
av de fördyrade levnadskostnaderna som icke täcktes av de särskilda ersättningarna
skulle kompensation erhållas genom särskilda utlandstillägg, vilka
skulle fastställas av riksdagen. Härigenom skulle enligt de sakkunnigas
mening prisutjämningstilläggen i fortsättningen kunna reduceras till en
bråkdel av de tidigare.

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Det av kommittén framlagda förslaget till nytt lönesystem har i fråga om
huvudprinciperna ännu icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Enligt revisorernas mening äro nuvarande bestämmelser för reglering av
utlandspersonalens löner otillfredsställande icke blott för staten-arbetsgivaren
utan även för tjänstemännen själva. Lönesystemet kan nämligen
trots det kontrollerande inflytande som utövas av utrikesförvaltningens
lönenämnd självfallet lätt leda till subjektivt färgade bedömningar, vilka i
vissa fall av vederbörande tjänstemän kunna uppfattas som godtyckliga. Det
förhållandet att en stor del av tjänstemännens löner är underkastad täta
växlingar synes vidare kunna giva upphov till en viss osäkerhetskänsla hos
de personalgrupper som beröras av växlingarna. Betydande ekonomiska anpassningssvårigheter
uppstå även icke sällan vid omstationering av utomlands
tjänstgörande befattningshavare till Sverige.

Revisorerna anse med hänsyn till här angivna förhållanden det angeläget,
att genom en allsidigt sammansatt kommitté en förutsättningslös och objektiv
utredning kommer till stånd beträffande utlandstjänstemännens löneförhållanden.
Revisorerna få därför föreslå att åtgärder i av revisorerna angivet
syfte snarast vidtagas.

Utlåtanden har avgivits av chefen för utrikesdepartementets personalavdelning,
utrikesförvaltningens lönenämnd, statskontoret och statens lönenämnd
(Del II, s. 51—56).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. I förevarande paragraf har riksdagens revisorer till behandling
upptagit frågan om avlöningsförmåner för diplomatiska och konsulära
tjänstemän m. fl. Efter en redogörelse för vissa i ämnet gällande bestämmelser
har revisorerna bl. a. konstaterat, att de s. k. prisutjämningstilläggen under
årens lopp kommit att i allt större utsträckning tas i anspråk för löneförstärkning
till den utomlands tjänstgörande personalen samt att dessa tillägg
numera utgör en betydande del av de sammanlagda löneförmånerna och i
vissa fall uppgår till större belopp än de i avlöningsreglementet fastställda.
Revisorerna ifrågasätter på anförda skäl, om inte löneutvecklingen numera
kan anses ha nått därhän att en allmän översyn av avlöningssystemet för
utlandsrepresentationen är påkallad. Under erinran bl. a. om att ett av den
s. k. utlandslönekommittén år 1954 framlagt förslag till nytt lönesystem
i fråga om huvudprinciperna ännu inte föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd,
har revisorerna ansett angeläget att en utredning kommer till stånd beträffande
utlandstjänstemännens löneförhållanden. Berättelsen utmynnar på
förevarande punkt i ett förslag att åtgärder i av revisorerna angivet syfte
snarast vidtas.

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Såsom av revisorernas berättelse framgår har sedan år 1949 särskilda sakkunniga
under benämningen utrikesförvaltningens lönenämnd varit kontinuerligt
verksamma för biträde inom utrikesdepartementet vid beredning
av frågor rörande avlöning till tjänstemän vid beskickningar och konsulat.
Denna lönenämnd — i vilken ingår representanter för riksdagen, utrikesförvaltningen,
finans- och civildepartementen samt en exportindustri med rikt
förgrenad utlandsorganisation — har avgivit remissyttrande i anledning av
revisorernas förevarande berättelse. Mot bakgrunden av en utförlig redogörelse
för sin verksamhet och de olika problem som möter inom ifrågavarande
område har berörda lönenämnd — under instämmande i statsrevisorernas
uppfattning att nu rådande förhållanden i fråga om regleringen av
utrikestjänstemännens löner ej är tillfredsställande — angivit två huvudspörsmål
som träder i förgrunden vid en bedömning av utländskänstemännens
lönefråga. Det ena avser den primära frågan om systemet för avvägningen
av de sammanlagda löneförmånerna vid en befattning; det andra
avser den sekundära, mera tekniskt betonade frågan hur dessa förmåner
skall fördelas på lön och särskilda tillägg. Lönenämnden har förklarat sig
intet ha att erinra mot att en kommitté tillsättes för utredning av utlandstjänstemännens
löneförhållanden. Lönenämnden har emellertid tillika anfört
att nämnden, om en särskild utredning ej anses böra komma till stånd,
avser att fortsätta sin verksamhet i överensstämmelse med de riktlinjer som
av nämnden i dess yttrande redovisats.

Statens lönenämnd har i sitt remissyttrande ansett att en prövning av
fragan om utlandstjänstemännens löneförhållanden inte bör ske genom tillsättande
av ytterligare en utredning utan i anslutning till en översyn av utlandslönekommitténs
betänkande, med utnyttjande av de erfarenheter som
vunnits inom utrikesförvaltningens lönenämnd. Statskontoret har tillstyrkt
revisorernas förslag.

Vad i förevarande ärende förekommit ger enligt utskottets mening vid
handen att behov föreligger av en översyn av utlandstjänstemännens löneförhållanden.
Det må i detta hänseende vara till fyllest att åberopa utrikesförvaltningens
lönenämnds uttalande om det uppenbart otillfredsställande i
att de i avlöningsreglementet angivna löneförmånerna numera i vissa fall
ej ens utgör huvuddelen av den lön tjänstemännen de facto uppbär — ett
förhållande som otvivelaktigt är förtjänt av särskild uppmärksamhet. Med
beaktande av de invecklade och delvis svårbemästrade problem som anmäler
sig i samband med en översyn inom detta område står utskottet i och för sig
inte främmande för den av revisorerna framförda tanken på tillsättande av
en särskild kommitté för ändamålet. Framhållas må emellertid att utrikesförvaltningens
lönenämnd, enligt vad av dess remissyttrande framgår, icke
blott ägnar kontinuerlig uppmärksamhet åt skilda med lönesättningen sammanhängande
spörsmål av mera begränsad räckvidd utan även gör vissa

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

delvis ingående överväganden i fråga om själva lönesystemet. Med beaktande
härav kan enligt utskottets mening skäl tala för att den av utskottet förordade
översynen av utlandstjänstemännens löneförhållanden anförtros utrikesförvaltningens
lönenämnd. Utskottet anser sig emellertid inte böra närmare
ingå på frågan om formen för berörda översyn utan inskränker sig till
att understryka angelägenheten av att en sådan snarast möjligt kommer till
stånd. Helt allmänt vill utskottet i detta sammanhang ge uttryck åt den uppfattningen,
att det i fråga om tjänstemän med placering i vissa länder med
numera relativt stabila ekonomiska förhållanden bör visa sig möjligt att
nå en fastare reglering av lönerna i samband med reduktion eller borttagande
i viss utsträckning av särskilda lönetillägg. I fråga om levnadskostnaderna i
olika länder må framhållas, att viss vägledning torde kunna hämtas bl. a. ur
förefintlig, centralt sammanställd internationell statistik. De av utlandslönekommittén
på sin tid gjorda övervägandena torde ävenledes i erforderlig utsträckning
kunna beaktas.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet i anledning av riksdagens revisorers
ifrågavarande uttalande anfört.

7:o) Tygförvaltningstjänsten. Under försvarsdepartementet, § 7, har revisorerna
föreslagit att frågan om ett gemensamt tygförvaltningsverk närmare
utredes (Del I, s. 47—57).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

I överensstämmelse med av 1954 års riksdag fattat beslut är för närvarande
tygförvaltningstjänsten vid försvaret organiserad försvarsgrensvis och
verksamheten således förlagd till tre skilda ämbetsverk, nämligen armétygförvaltningen,
marinförvaltningen och flygförvaltningen. För vissa samordnande
uppgifter på bl. a. förevarande område har dessutom inrättats ett
särskilt organ, försvarets förvaltningsdirektion, vars ledamöter utgöras av
såväl militära befattningshavare som företrädare för näringslivet. Härutöver
finnes ett från försvarsgrensförvaltningarna fristående ämbetsverk, försvarets
fabriksstyrelse, vilket utövar ledningen av försvarets fabriker och vissa
anläggningar för reparations- och underhållsverksamheten.

Beslutet om en försvarsgrensvis ordnad tygförvaltningstjänst hade föregåtts
av ingående överväganden rörande den lämpligaste organisationsformen
för ifrågavarande verksamhetsområde. Såsom i det föregående nämnts
hade 1946 års militära förvaltningsutredning, på vars år 1950 avgivna betänkande
den nuvarande tygförvaltningsorganisationen i huvudsak bygger,
framlagt förslag till alternativa lösningar av förevarande spörsmål. Enligt
det ena förslaget, benämnt alternativ I, skulle förvaltningen av all krigsmateriel
omhänderhavas av ett enda för försvaret gemensamt ämbetsverk,

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

som skulle övertaga samtliga de åligganden som för det dåvarande åvilade
krigsmaterielverket samt armé-, marin- och flygförvaltningarna. Enligt det
andra förslaget, benämnt alternativ II, skulle tygförvaltningen även i fortsättningen
om ock i modifierad form ske försvarsgrensvis. Skillnaden mellan
organisationen enligt sistnämnda alternativ och den dittills gällande
ordningen skulle bl. a. ligga däri, att handhavandet av sådan materiel som
i samma eller liknande utförande användes vid fler än en försvarsgren i fortsättningen
skulle anförtros den försvarsgrensförvaltning som hade att för
sin försvarsgren anskaffa den största mängden av ifrågavarande materiel
(huvudförvaltningsprincipen). Beträffande sådana funktioner inom tygförvaltningens
område som icke lämpligen kunde anförtros var och en av försvarsgrensförvaltningarna
borde enligt förvaltningsutredningens mening inrättas
för hela försvaret gemensamma organ.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgått förelåg inom förvaltningsutredningen
viss tvekan, vilket av de båda nämnda alternativen
som vore att föredraga. Enligt de sakkunnigas mening innefattade nämligen
alternativ I rent principiellt den lämpligaste organisationsformen. För
nämnda alternativ ansågs främst tala att krigsplaneringen och inköpsverksamheten
bättre kunde samordnas samt att i fråga om viss materiel kravet
på standardisering lättare kunde tillgodoses. Vidare kunde verksamheten i
viss mån bedrivas rationellare och dubbelarbete i stort sett undvikas. Anledningen
till att utredningen likväl såsom sitt förslag framlade alternativ II
angavs av de sakkunniga vara, att en organisation enligt detta alternativ
bättre säkerställde försvarsgrenschefernas inflytande på spörsmålen rörande
respektive försvarsgrens materielutrustning och skapade större förutsättningar
för snabba och kvalitativt fullgoda arbetsresultat i fråga om projekteringen
och konstruktionen av sammansatta stridsmedel. Nämnas må dock
i detta sammanhang att utredningen icke avvisade tanken på en framtida
ytterligare samordning av tygförvaltningstjänsten. En förutsättning härför
ansåg utredningen emellertid vara att en ny försvarsordning genomfördes
som i mindre mån än den gällande byggde på tre från varandra avgränsade
försvarsgrenar.

Till sistnämnda synpunkter anslöt sig föredragande departementschefen
vid framläggandet av den till grund för förberörda riksdagsbeslut liggande
propositionen. Även statsutskottet uttalade i sitt över propositionen avgivna
utlåtande, att utskottet icke fann det osannolikt att ett gemensamt tygförvaltningsverk
framdeles skulle kunna komma att visa sig utgöra den mest
ändamålsenliga organisationsformen. Statsutskottet ansåg emellertid att i
dåvarande läge tygförvaltningstjänsten borde organiseras försvarsgrensvis,
vilket ju också blev riksdagens beslut.

Sedan ifrågavarande tidpunkt har utvecklingen på krigsmaterielområdet
fortskridit mycket snabbt. Nya vapen och vapensystem ha framkommit som

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

resultat av teknikens senaste rön, och även vårt land har måst anslå betydande
belopp på bl. a. forsknings- och konstruktionsarbete i syfte att skapa
moderna och effektivare medel för krigföringen. I vissa fall har det också
blivit nödvändigt att genom anskaffning utifrån tillföra vårt försvar de hjälpmedel
som erfordras för att landets stridskrafter skola komma i nivå med
andra länders. De problem som möta de tygförvaltande organen ha därmed
militärt, tekniskt och ekonomiskt blivit alltmer komplicerade.

Mot bakgrunden av angivna förhållanden ha revisorerna ansett sig böra
upptaga frågan, huruvida den organisation tygförvaltningstjänsten erhöll
genom 1954 års riksdagsbeslut nu kan anses lämpligt utformad för att svara
mot de växande krav som den militärtekniska utvecklingen ställer på denna
förvaltningsgren. Jämsides härmed anmäler sig spörsmålet, i vad mån möjligheter
föreligga på berörda verksamhetsområde att genom rationalisering
icke blott höja administrationens effektivitet utan även nå fram till organisatoriska
förenklingar och personalbesparingar.

En faktor som i sammanhanget måste tillmätas avgörande betydelse är
enligt revisorernas mening den allt starkare tendens till uppluckring av
gränserna mellan de traditionella försvarsgrenarna som kännetecknar den
militärtekniska utvecklingen. Detta tar sig främst uttryck däri att olika
stridsmedel, vilka vart och ett efter sin speciella typ nu hänföras till viss försvarsgren,
hålla på att ersättas av enhetliga vapen som utan att deras tekniska
villkor i princip förändras kunna tilldelas armé- eller marin- eller
flygförband. De tekniska hjälpmedlen för krigföringen ha med andra ord
i allt större utsträckning blivit gemensamma för de tre försvarsgrenarna.
Ett typiskt exempel härpå utgör roboten, som i hög grad torde förtjäna benämningen
framtidens vapen. Belysande för den berörda utvecklingen, vilken
efter hand torde komma att bli alltmer påtaglig, äro vidare de teletekniska
hjälpmedlen samt det ökade ianspråktagandet av flygplan och helikoptrar
inom såväl armén som marinen.

Denna förändring av det militära försvarets grundvalar, innebärande att
de olika försvarsfunktionerna i stället för de traditionella försvarsgrenarna
bli bestämmande för operativ planläggning och stridsledning, kan självfallet
icke undgå att inverka även på den tekniska tjänsten och därmed på tygförvaltningens
organisation. Revisorerna äro också för sin del av den uppfattningen,
att det måste framstå som alltmer otidsenligt att problem av i
princip samma och i vissa fall av identiskt samma slag skola behandlas och
avgöras inom tre skilda ämbetsverk. Redan i dagens läge äro vissa olägenheter
av den rådande tredelningen uppenbara; sålunda må exempelvis erinras
om att för helikoptertjänsten envar försvarsgren nu håller på att bygga upp
en särskild teknisk organisation. Dessa olägenheter, vilka under utvecklingens
gång torde bli än mer framträdande, skulle emellertid kunna hävas
och betydande fördelar ur såväl organisatorisk som ekonomisk synpunkt

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

kunna vinnas genom bildandet av ett för försvaret gemensamt tygförvaltningsverk.
Såsom redan 1946 års militära förvaltningsutredning framhöll
skulle ett sådant organ ge ökade garantier för att onödigt dubbelarbete eliminerades
och att föreliggande möjligheter till standardisering av materielen
tillvaratoges. Sistnämnda omständighet skulle få stor betydelse ur tillverkningsekonomisk
synpunkt, då genom standardiseringen förutsättningarna
för rationell serietillverkning skulle ökas, antalet reservdelar av olika slag
nedbringas, distributionen förenklas och reparationstjänsten effektiviseras
och förbilligas. Vidare skulle bl. a. en bättre samordning av inköpen kunna
åstadkommas.

Ett gemensamt tygförvaltningsverk skulle i första hand komma att omfatta
den nuvarande armétygförvaltningen samt de delar av marin- och flygförvaltningarna
som icke ha intendentur- eller fastighetsförvaltande uppgifter.
Sistnämnda arbetsuppgifter äro enligt revisorernas mening icke av
sådan omfattning att för deras handläggande krävas särskilda ämbetsverk,
varför de böra kunna överföras till andra förvaltningsorgan. Organisationen
av ett gemensamt tygförvaltningsverk skulle således möjliggöra indragning
av såväl armétygförvaltningen som marin- och flygförvaltningarna. Ett sådant
verk skulle vidare kunna övertaga huvuddelen av de göromål som nu
ankomma på försvarets förvaltningsdirektion. Dit skulle även kunna förläggas
den centrala ledning av försvarets nytillverkande fabriker som för
närvarande utövas av försvarets fabriksstyrelse.

Det är givet att även efter en sammanslagning av nu berört slag en organisatorisk
åtskillnad mellan olika fackavdelningar måste upprätthållas. Därvid
är emellertid att märka att de mer särpräglade, på viss försvarsgren nu
inriktade arbetsuppgifterna inom den totala tygförvaltningstjänsten kunna
väntas efter hand minska i betydelse jämfört med de problem på robotområdet
m. m. som äro gemensamma för samtliga försvarsgrenar. Att sistnämnda
problem behandlas efter enhetliga principer i en enhetlig organisation
måste otvivelaktigt medföra rationaliseringsvinster i form av både ökad
effektivitet och minskade kostnader. Det bör vidare uppmärksammas att
vart och ett av de tre nuvarande tygförvaltande verken är utrustat med
specialorgan för bl. a. kamerala och andra administrativa ärenden, för inköpsverksamhet,
för verkstads- och förrådstjänst, för standardisering, klassificering
och därmed sammanhängande frågor samt för krigsplanläggning.
De nämnda arbetsuppgifterna torde i ett gemensamt tygförvaltningsverk
kunna fullgöras på ett mindre personalkrävande sätt än enligt nuvarande
organisation, vilket bör möjliggöra ytterligare kostnadsbesparingar.

Såsom framhållits i det föregående var det militära försvarets uppdelning
på tre från varandra avgränsade grenar huvudanledningen till att statsmakterna
icke redan år 1954 fattade beslut om ett gemensamt tygförvaltningsverk.
Detta formella hinder mot en ur saklig synpunkt önskvärd samord -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

ning av tygförvaltningstjänsten består som bekant alltjämt. I verkligheten
har emellertid läget undergått en betydelsefull förändring. I sammanhanget
må erinras om att 1955 års riksdagsrevisorer gåvo uttryck åt den uppfattningen,
att den nuvarande uppspaltningen av försvaret på tre olika försvarsgrenar
borde upphöra och ersättas av en enhetligt ledd och organiserad
krigsmakt. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 94 år 1956 förklarade
sig statsutskottet kunna i princip ansluta sig till denna uppfattning och
förutsatte, att vid den fortgående omdaningen av försvaret de av revisorerna
uttalade synpunkterna skulle komma att vederbörligen beaktas. Även
1955 års försvarsberedning har givit uttryck åt liknande tankegångar. Numera
har också en särskild utredning av krigsmaktens högsta ledning igångsatts.
Förutsättningarna för en för försvaret gemensam intendenturkår och
ett gemensamt centralt intendenturförvaltningsverk äro vidare under utredning.
Då en prövning jämväl av frågan om ett gemensamt tygförvaltningsverk
kan väntas bli förhållandevis tidsödande och då det synes angeläget,
att de möjligheter till en mera rationell utformning av tygförvaltningstjänsten
som en eventuell omorganisation av försvarsledningen erbjuder
utan dröjsmål tillvaratagas, synas starka skäl tala för att här avsedda spörsmål
nu upptages till ingående belysning.

Revisorerna äro alltså av den uppfattningen, att frågan om ett gemensamt
tygförvaltningsverk bör närmare utredas, varvid även behovet av en enhetlig
militäringenjörkår torde böra klarläggas.

Utlåtanden har avgivits av försvarets civilförvaltning, armétyg förvaltningen,
marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarets förvaltningsdirektion,
försvarets fabriksstyrelse, överbefälhavaren, statskontoret och statens
organisationsnämnd (Del II, s. 57—79).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Revisorerna har i sitt förevarande uttalande förordat, att frågan
om ett för försvarsgrenarna gemensamt tygförvaltningsverk närmare utredes.
Genom ett sådant verk -— vilket i första hand skulle innefatta nuvarande
armétygförvaltningen samt de delar av marin- och flygförvaltningarna som
icke sysslar med intendentur- och markfrågor -— skulle bättre garantier skapas
för att onödigt dubbelarbete undvikes och för att föreliggande möjligheter
till standardisering av materielen tillvaratages.

Helt allmänt vill utskottet i sammanhanget framhålla, att det är en angelägenhet
av största vikt att förvaltningsverksamheten på den militära tygförvaltningens
område är ordnad på ett ekonomiskt och rationellt sätt. Genom
olika åtgärder har man också sökt tillgodose kravet härpå. Samordning
2 — Bihang till riksdagens protokoll G samt. Nr 128

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

och effektivisering av anskaffningsverksamheten är föremål för kontinuerlig
uppmärksamhet av försvarets förvaltningsdirektion, som även i övrigt har
att ägna uppmärksamhet åt att berörda förvaltningsmyndigheter samarbetar
rationellt och på lämpligt sätt fördelar sin verksamhet. Nämnas må i sammanhanget
de samarbetsdelegationer som är knutna till direktionen för olika
materielgrupper. En samordning av materielanskaffningen sker främst genom
tillämpning av den s. k. huvudförvaltningsprincipen, som innebär att
anskaffningen av för försvaret gemensam materiel så långt möjligt uppdrages
åt den förvaltning som för egen del svarar för den största delen av materielen
i fråga. De anordningar som sålunda vidtagits behöver givetvis icke
innebära, att nuvarande organisationsformer är i alla avseenden tillfredsställande
och att ändringar icke bör ifrågasättas. Utskottet ställer sig dock
härvidlag tveksamt till om några fördelar skulle stå att vinna genom den av
revisorerna förordade sammanslagningen av försvarsgrensförvaltningarna
till ett gemensamt verk. Ett sådant skulle enligt utskottets mening få en
storleksordning, som skulle innebära avsevärda risker för tungroddhet i
arbetsformerna och över huvud för minskad effektivitet. Andra utvecklingslinjer
kan emellertid tänkas. Som försvarets civilförvaltning framhållit i sitt
utlåtande kan det exempelvis icke anses uteslutet, att utvecklingen tämligen
snart leder fram till vissa gemensamma fackorgan på materielförvaltningens
område i stället för försvarsgrensvisa organ. Härvidlag bör helt allmänt konstateras,
att ordnandet av den centrala förvaltningen på försvarets område
nära sammanhänger med vad som kan framkomma av pågående överväganden
om organisationen av försvarets högsta ledning. Innan statsmakterna
tagit ställning i denna fråga saknas enligt utskottets mening förutsättningar
för ställningstaganden till eventuella ändringar i organisationen av tygförvaltningstjänsten.
Under angivna förhållanden har utskottet velat begränsa
sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

S:o) Försvarets fabriksstyrelse. Under försvarsdepartementet, § 8, har
revisorerna föreslagit en utredning av möjligheterna att avskaffa försvarets
fabriksstyrelse och samtidigt överföra dess arbetsuppgifter till de militära
förvaltningarna (Del I, s. 58—71).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Den förstärkta försvarsberedskap som vårt land intog efter det senaste
världskrigets utbrott aktualiserade en rad problem av krigsindustrien innebörd.
Sålunda visade det sig bl. a. nödvändigt att tillgripa speciella åtgärder
för att höja produktionen genom rationalisering av verksamheten vid vissa
försvaret tillhörande fabriker och verkstäder. För detta ändamål inrättades
såsom ett provisorium år 1940 försvarsväsendets verkstadsnämnd, åt vilken
anförtroddes uppgiften att åstadkomma en mera ändamålsenlig planläggning

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

och ledning av driften vid ifrågavarande företag. I samband med 1943 års
militära förvaltningsreform omvandlades verkstadsnämnden till ett permanent
ämbetsverk, försvarets fabriksstyrelse, som jämte underställda fabriker
och anstalter kom att bilda försvarets fabriksverk. Enligt för statlig
affärsdrift gängse principer upptogos fabriksverkets tillgångar och skulder
m. m. till redovisning på en särskild kapitalfond. Det nya affärsverkets tillkomst
motiverades främst därmed, att förutsättningar skulle skapas för en
verksamhet, bedriven efter grunder som inom privatindustrien prövats och
befunnits ändamålsenliga.

Fabriksstyrelsens verksamhet har utan tvivel varit av väsentlig betydelse
i det omdaningsarbete som alltsedan det senaste världskrigets utbrott pågått
i syfte att rationalisera arbetsformerna vid försvarets fabriker och verkstäder.
Rationaliseringsvinsterna torde i särskilt hög grad ha gjort sig märkbara
i begynnelseskedet. Såsom tidigare nämnts hade nämligen före tillkomsten
av verkstadsnämnden och sedermera fabriksstyrelsen de berörda
företagen drivits utan tillämpning av vedertagna företagsekonomiska principer.
Numera har emellertid vid samtliga försvarets fabriker och verkstäder
med undantag av verkstäder av ren servicenatur driften i princip omlagts
efter fullt affärsmässiga grunder. Den ifrågavarande omläggningen har
alltså omfattat jämväl de under de militära fackförvaltningarna lydande
företagsenheterna.

Sistnämnda omständighet aktualiserar enligt revisorernas uppfattning
spörsmålet, huruvida behov kan anses föreligga att även i fortsättningen
bedriva den militära fabriks- och reparationsrörelsen under administration
av dels fabriksstyrelsen och dels de militära fackförvaltningarna. Inom
armétygförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen och arméintendenturförvaltningen
finnas, såsom framgår av den i det föregående lämnade
redogörelsen, numera organiserade särskilda verkstadsavdelningar
(motsvarande), vilka ha tillgång till tekniskt och kommersiellt utbildad
personal med hög teoretisk och praktisk kompetens. Antalet tjänstemän och
arbetare vid de under de militära fackförvaltningarna sorterande företagen
är mångdubbelt större än vid fabriksstyrelsens anläggningar; det fakturerade
värdet av de förstnämnda företagens produktion överstiger väsentligt de
senares. I fråga om den rent merkantila verksamheten föreligger numera
icke någon som helst skillnad de olika företagen emellan. Icke heller kunna
enligt revisorernas mening spåras några skillnader beträffande den tekniska
uppläggningen av produktionen.

Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att vid det utredningsarbete
som föregick 1943 års militära förvaltningsreform den allmänna
principen uppställdes, att reparationsverkstäderna borde kvarstå under respektive
försvarsgrensförvaltningar, medan allenast de nytillverkande fabrikerna
borde underställas en central industriell ledning. Redan vid fabriks -

Statsulskottets utlåtande nr 128 år 1960

verkets tillkomst frångicks emellertid denna princip i viss mån genom att
jämväl tvätt- och reparationsanstalterna inordnades i nämnda verk. Vissa
av de nytillverkande fabrikerna torde vidare bedriva en rätt omfattande
reparationsverksamhet. Samtidigt bör hållas i minnet, att vid exempelvis
marinverkstäderna nybyggnadsarbeten förekomma i icke obetydlig utsträckning.
över huvud taget torde det förhålla sig så, att vissa i fabriksverket
ingående företag uppvisa större driftsmässig likhet med t. ex. arméns tygverkstäder
eller marinverkstäderna än med andra till samma verk hörande
anstalter. Slutligen må jämväl erinras om att inom armén fortfarande bedrivas
tvätteri-, skrädderi- och skomakerirörelser av icke ringa omfattning,
vilka administreras av arméintendenturförvaltningen.

I det föregående ha givits exempel på att fabriksverkets andel av de totala
beställningar som utläggas för försvarets räkning är förhållandevis obetydlig.
Sålunda har denna andel i fråga om armétygförvaltningens verksamhetsområde
under budgetåren 1957/59 uppgått till allenast ca 4 procent.
Självfallet kunna de av revisorerna angivna värdena icke betraktas såsom
något tillförlitligt mått på fabriksverkets betydelse för försvarets tillgodoseende
med erforderlig materiel. Enligt revisorernas uppfattning lämna dock
de ifrågavarande uppgifterna besked om att fabriksverkets produktion täcker
endast en ringa del av försvarets behov av krigsmateriel och reparationsarbeten
och att de militära fackförvaltningarnas verkstäder i förevarande
avseende spela en minst lika viktig roll.

Revisorerna anse sig sammanfattningsvis kunna konstatera, att den
rationella driftsform man velat ernå genom tillskapandet av försvarets
fabriksverk numera tillämpas även vid försvarets övriga verkstäder och att
ej heller beträffande verksamhetens inriktning några egentliga skiljaktigheter
föreligga mellan här ifrågavarande företag. Med hänsyn härtill finna
revisorerna det starkt kunna ifrågasättas, huruvida tillräcklig anledning
längre föreligger att bibehålla fabriksstyrelsen såsom centralinstans för ledning
av driften vid den förhållandevis mindre delen av försvarets samlade
fabriks- och verkstadsrörelse. Revisorerna vilja därvid erinra om att fabriksstyrelsen
för närvarande drar en kostnad av omkring 3,3 miljoner kronor
årligen. På grund av de ändrade förhållanden som inträtt efter fabriksstyrelsens
tillkomst synas därför skäl föreligga att omsorgsfullt överväga möjligheterna
att få till stånd en organisationsform som är mindre kostnadskrävande
och därjämte kan bidraga till en förenkling av förvaltningsförfarandet
inom försvaret.

Den lösning som därvid ligger närmast till hands torde vara att överföra
fabriksverkets fabriker och anstalter under vederbörande militära fackförvaltningars
ledning. Såsom tidigare framhållits äro dessa numera utrustade
med en teknisk och merkantil sakkunskap som väl tål en jämförelse med

Statsutskottets utlåtande nr 128 dr 1960

den inom fabriksstyrelsen befintliga, och det behöver därför knappast befaras
att en dylik överflyttning skulle resultera i en mindre rationell fabriksoch
verkstadsdrift. Till armétygförvaltningen skulle vid den föreslagna omorganisationen
överföras Åkers krutbruk, de båda ammunitionsfabrikerna
och gevärsfaktoriet. Under arméintendenturförvaltningen skulle ställas den
centrala beklädnadsverkstaden samt tvätt- och reparationsanstalterna och
under marinförvaltningen torpedverkstaden. I detta sammanhang må erinras
om att statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande i ett år 1954
avlämnat betänkande föreslagit, att tvättverksamheten vid bl. a. försvaret
skall koncentreras till ett särskilt statligt bolag.

Erfarenheten har utvisat att vid förslag om organisationsförändringar,
syftande till nedskärning och förenkling av den statliga administrationen,
invändningar ofta göras från de myndigheter som i ett eller annat avseende
beröras av en eventuell omorganisation. Det torde vara att förvänta att så
blir förhållandet även i förevarande fall. I sammanhanget får emellertid icke
förbises, att den krissituation som uppkom vid utbrottet av det sista världskriget
ställde statsmakterna inför problem som till varje pris måste lösas.
Det var under sådana förhållanden som bl. a. krigsmaterielverket tillskapades.
Efter det försvarsberedskapen upphört blev det som bekant alltmer
uppenbart, att nämnda verk icke på ett rationellt sätt fyllde sin funktion
som självständigt ämbetsverk. Det indrogs därför genom beslut av 1954 års
riksdag. Vid frågans förbehandling gjordes från krigsmaterielverkets sida
gällande, att en indragning av verket skulle innebära en tillbakagång till en
tidigare tillämpad, helt utdömd organisationsform. Föredragande departementschefen
anförde emellertid häremot att han icke kunde dela den framförda
uppfattningen, att verkets indragande skulle innebära en återgång till
de förhållanden på krigsmaterielanskaffningens område som rådde vid tiden
för andra världskrigets utbrott. Sedan dess hade försvarsgrensförvaltningarna
kraftigt byggts ut personellt och organisatoriskt och i växande omfattning
fått sig anförtrodda stora och komplicerade anskaffningsuppgifter. Det
vore i detta sammanhang värt att uppmärksamma, att krigsmaterielverkets
anskaffning, värdemässigt sett, endast omfattade en mindre del av den
totala materielanskaffningen vid försvaret. Försvarsgrensförvaltningarna
ombesörjde således den värdemässigt långt övervägande delen av materielanskaffningen
och därtill den tekniskt mest komplicerade, såsom anskaffning
av fartyg, flygplan, stridsvagnar och tyngre vapen med utrustning. För
dessa uppgifter vore numera industriell och ekonomisk sakkunskap företrädd
inom förvaltningarna. Departementschefen ansåg därför, att det icke
förefanns anledning antaga annat än att försvarsgrensförvaltningarna skulle
kunna omhänderha från krigsmaterielverket överförda arbetsuppgifter på
ett sådant sätt att industriella, kommersiella och ekonomiska synpunkter

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

tillbörligen beaktades. Under sådana förhållanden måste enligt departementschefens
mening de personalbesparingar som krigsmaterielverkets slopande
beräknades medföra tillmätas en avgörande betydelse.

De ovan av departementschefen åberopade motiven, vilka föranledde riksdagen
att fatta beslut om avveckling av krigsmaterielverket, synas enligt
revisorernas mening i väsentliga delar sammanfalla med de av revisorerna
framförda skälen för indragning av försvarets fabriksstyrelse. Under hänvisning
härtill och med beaktande jämväl av det numera allmänt erkända
behovet av att alla besparingsmöjligheter inom statsförvaltningen noggrant
tillvaratagas anse revisorerna, att en utredning utan dröjsmål bör komma
till stånd i syfte att undersöka möjligheterna för slopande av fabriksstyrelsen
och ett samtidigt överförande av dess arbetsuppgifter till de militära
fackförvaltningarna.

Under § 7 ha revisorerna till behandling upptagit frågan om ändamålsenligheten
av en sammanslagning av de tygförvaltande verken inom försvaret
till ett gemensamt tygförvaltningsverk och därvid förordat, att en utredning
i ämnet snarast bör igångsättas. Därest som resultat härav ett försvarets
tygförvaltningsverk skulle komma att tillskapas, anse revisorerna att
de arbetsuppgifter om vilka här är fråga böra överföras till sagda ämbetsverk.

Utlåtanden har avgivits av försvarets civilförvaltning, armétygförvaltningen,
arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
försvarets fabriksstyrelse, försvarets förvaltningsdirektion, överbefälhavaren,
statskontoret och statens organisalionsnämnd (Del II, s. 79—95).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde
få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Revisorerna har i förevarande uttalande föreslagit, att en utredning
snarast verkställes angående möjligheterna för slopande av försvarets
fabriksstyrelse och för ett samtidigt överförande av dess arbetsuppgifter
till de militära förvaltningarna, närmast då armétyg-, arméintendentur- och
marinförvaltningarna.

Utskottet vill i anslutning till revisorernas berörda uttalande erinra om
den utveckling som alltsedan 1940-talet ägt rum från försvarsgrensförvaltningar
till fackförvaltningar. Som exempel på denna utveckling kan nämnas
tillkomsten av försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen, försvarets
sjukvårdsstyrelse, försvarets forskningsanstalt och även försvarets
fabriksstyrelse. Ett genomförande av revisorernas här ifrågavarande förslag
beträffande fabriksstyrelsen skulle innebära en återgång på detta område
till en försvarsgrensvis ordnad organisation. — Bortsett härifrån vill utskottet
—- i likhet med flertalet av de myndigheter som avgivit utlåtanden

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

i ärendet — starkt ifrågasätta lämpligheten av att till administrativa ämbetsverk
överföra den fabriks- och verkstadsrörelse som f. n. drives av fabriksstyrelsen.
Inom förvaltningarna saknas nämligen förutsättningar för
att bedriva ifrågavarande verksamhet efter fullt affärsmässiga och konkurrenssyftande
grunder. Fabriksstyrelsen är däremot organiserad som ett
affärsdrivande verk med de ökade möjligheter som därmed följer att genom
en friare lönesättning förvärva för verksamheten lämplig personal och att
även i övrigt bedriva denna efter normer som gäller för den enskilda industrien.
— Utöver angivna förhållanden talar mot en överflyttning till berörda
förvaltningar av fabriksstyrelsens arbetsuppgifter bl. a. de svårigheter av
organisatoriskt slag som därvid skulle uppstå. — Under åberopande av det
anförda hemställer utskottet,

att riksdagens revisorers ifrågavarande uttalande icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.

9:o) Försvarets hjälptryckerier. Under försvarsdepartementet, § 9, har
revisorerna förordat, att åtgärder vidtages för en sammanslagning av de
hjälptryckerier, som f. n. finnes hos olika militära myndigheter, till ett för
försvaret gemensamt tryckeri (Del I, s. 72—78).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

På grundval av beslut av 1945 års riksdag utfärdade Kungl. Maj :t år 1946
bestämmelser rörande tryckningsverksamheten inom försvaret. Bestämmelserna
inneburo att en sammanslagning skulle ske av de då vid försvarsstaben,
försvarets kommandoexpedition, marinstaben, arméförvaltningens tygavdelning,
marinförvaltningen och arméns intendenturförråd befintliga
hj äiptryckerierna till ett försvarets tryckeri. Vid detta tryckeri skulle utföras^
samtliga de tryckeriarbeten som ur kostnadssynpunkt med fördel kunde
verkställas där samt dessutom bindning eller häftning av framställda tryckalster.
Beträffande ikraftträdandet av bestämmelserna avsåg Kungl. Maj:t
att sedermera meddela beslut. Det uppdrogs åt davarande arméns fortifikationsförvaltning
att hos Kungl. Maj :t anmäla, när erforderliga lokaler för
tryckeriet kunde tagas i anspråk.

I sitt år 1950 avgivna betänkande rörande försvarets centrala tyg-, intendentur-
och civilförvaltning framhöll 1946 års militära förvaltningsutredning,
såvitt nu är i fråga, att den beslutade sammanslagningen av hjälptryckerierna
icke kunnat verkställas på grund av lokalbrist. Samtidigt uttalade
utredningen som sin mening att de förefintliga hjälptrycksanläggningarna,
vilka visat sig vara till stor hjälp för de materielförvaltande verken,
borde bibehållas. Såsom skäl härför åberopades bl. a., att det för en rationell
materielvård var av betydelse att beskrivningar m. m. rörande materielen
kommo personalen till handa så tidigt som möjligt. Vidare ansågs att vid ett

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

centralt tryckeri fördröjning av tryckningen kunde uppkomma till följd av
besvärliga prioritetsfrågor. Förvaltningsutredningens förslag förelädes 1954
års riksdag genom propositionen nr 109. Föredragande departementschefen
framhöll därvid att han icke fann det påkallat att i förevarande sammanhang
ompröva frågan om försvarets tryckerier, och han förordade därför att
förvaltningarna tills vidare skulle få behålla sina hjälptrycksanläggningar.
Förslaget föranledde icke någon riksdagens erinran.

Revisorerna ha från de fem militära myndigheter i Stockholm som för
närvarande disponera hjälptryckerier infordrat vissa uppgifter angående
bl. a. tryckeriernas maskinella utrustning, värdet av årsproduktionen etc.
Av de inkomna uppgifterna, vilka redovisats i det föregående, framgår bl. a,
att två av de ifrågavarande tryckerierna sakna utrustning för framställning
av tryckplåtar, vilka därför måste anskaffas i öppna marknaden. Vissa av
tryckerierna ha vidare ingen eller otillräcklig bokbinderiutrustning, vilket
medför att bokbinderiarbeten i många fall måste utföras hos bokbinderier
utanför försvaret. Beträffande värdet av årsproduktionen synas uppgifterna
från de olika tryckerierna icke alltid jämförbara. Sålunda har exempelvis
flygförvaltningen beräknat värdet efter gällande marknadspris, medan försvarets
civilförvaltning och marinförvaltningen utgått från mera interna
prissättningar. Nämnas må också att omfattningen av tryckeriernas produktion
är mycket varierande. Så t. ex. torde försvarets civilförvaltnings
tryckeri, som arbetar med relativt stora upplagor, ha större omsättning i förhållande
till utrustning och personal än exempelvis flygförvaltningens, som
nästan uteslutande tillverkar små upplagor.

Enligt revisorernas mening framstår nuvarande ordning med fem olika
hjälptryckerier för försvarets myndigheter i Stockholm som föga rationell
ur produktionssynpunkt. Framhållas må i sammanhanget att tre av tryckerierna
äro inrymda i ett och samma byggnadskomplex. Det huvudskäl
som anförts mot en sammanslagning av tryckerierna, nämligen att ett centralt
tryckeri icke skulle kunna erbjuda den service och snabba leveranstid
som de nuvarande, anse revisorerna icke tillräckligt bärande. Det torde
tvärtom i många fall förhålla sig så, att den större produktionskapacitet som
skulle uppkomma efter en sammanslagning skulle leda till förkortning av
leveranstiderna. Revisorerna anse för övrigt, att exceptionellt korta leveranstider
med därav föranledda merkostnader icke böra påfordras av vederbörande
myndigheter annat än i undantagsfall.

Som ovan nämnts sakna vissa av hjälptryckerierna viktig utrustning. Vid
en sammanslagning skulle nackdelarna härav kunna elimineras. Produktionens
storlek vid ett centralt tryckeri skulle därjämte i större utsträckning
än vad som nu är fallet motivera anskaffande av rationellare utrustning i
fråga om t. ex. bokbinderimaskiner. Detta skulle ha betydelse icke blott ur
ekonomisk synpunkt utan även ur sekretessynpunkt. Genom en centralise -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

ring av tryckningsverksamheten skulle också den fördelen vinnas att arbetsledande
och annan personal bättre skulle kunna utnyttjas, vilket i sin tur
skulle leda till personalbesparingar. Slutligen torde vid ett centralt tryckeri
större möjligheter föreligga att uppgöra tillförlitliga självkostnadsberäkningar
för försvarets tryckalster.

Av ovan anförda skäl anse sig revisorerna, som under hand samrått i
ärendet med tryckeriintendenten hos statskontoret, böra förorda att åtgärder
snarast vidtagas i syfte att få till stånd en sammanslagning av berörda
hjälptryckerier till ett för försvaret gemensamt tryckeri.

Utlåtanden har avgivits av försvarets civilförvaltning, armétygförvaltningen,
flygförvaltningen, chefen för försvarsstaben, chefen för marinstaben,
statskontoret och statens organisationsnämnd (Del II, s. 96—105).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. S. k. hjälptryckerier disponeras f. n. av fem militära myndigheter,
nämligen försvarets civilförvaltning, försvarsstaben, marinstaben,
armétygförvaltningen och flygförvaltningen. Enligt revisorerna är denna
ordning med flera tryckerier föga rationell ur produktionssynpunkt, och
åtgärder föreslås vidtagna för att få till stånd en sammanslagning av dem.

Nämnas må i sammanhanget, att de sammanlagda anskaffningskostnaderna
för den existerande maskinutrustningen vid tryckerierna torde överstiga
en halv miljon kronor, att antalet anställda är ca 40 och att det sammanlagda
årliga produktionsvärdet överstiger en miljon kronor. Av nämnda
uppgifter torde framgå, att verksamheten har en sådan omfattning att frågan
om den lämpliga organisationsformen för tryckerierna har väsentlig ekonomisk
betydelse. — De militära myndigheter som f. n. disponerar hjälptryckerier
har i sina utlåtanden framhållit bl. a. att tryckerierna var för sig
i allmänhet torde ha en storleksordning och en utrustning som ur driftsekonomiska
och andra synpunkter är lämplig samt att ett centralt tryckeri
troligen skulle medföra ett mera tungrott arbetssätt med sämre service, omständligare
beställningsförfarande och längre väntetider. Utskottet är för
sin del icke övertygat av de sålunda anförda skälen. Som revisorerna och
även statskontoret anfört torde det i stället finnas anledning antaga att en
sammanslagning skulle möjliggöra en ökad produktionskapacitet. En sådan
ökad kapacitet skulle kunna komma till stånd genom de möjligheter som
öppnar sig till bättre samordning och planering av produktionen i stort, till
en effektivare inköpsverksamhet, till en ökad specialisering av personalen
på de olika grenarna av verksamheten etc. Som framhållits i det till statskontorets
utlåtande fogade yttrandet av statskontorets tryckeriintendent
skulle inrättandet av ett centralt tryckeriföretag av berörda omfattning mo -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

tivera upprättandet av tillförlitliga självkostnadskalkyler, vilket — genom
att kostnadsjämförelser kan ske med tryckerier i allmänna marknaden —
är av betydelse vid ställningstagandet till verksamhetens framtida dimensionering.
— Utskottet vill i sammanhanget slutligen nämna, att tre av de
fem berörda tryckerierna är belägna i samma byggnadskomplex.

Med hänsyn till sina sålunda gjorda överväganden anser utskottet, att
frågan om en sammanslagning av nämnda tryckerier snarast bör utredas.
I vilka former en sådan utredning lämpligen bör bedrivas undandrager sig
utskottets bedömande. Härvidlag torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att
taga ställning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.

10 :o) Tygförvaltningsskolans lokalförhållanden. Under försvarsdepartementet,
§ 10, har revisorerna framhållit, att frågan om ett sammanförande
av tygförvaltningsskolans lokaler till en större enhet snarast bör upptagas
till behandling (Del I, s. 79—84).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Tygförvaltningsskolan i Stockholm (TygS), som i genomsnitt undervisar
750 elever per år, har sina lokaler förlagda på tre olika håll, nämligen dels
vid Götgatan, dels vid Slussen och dels inom ett område i Solvalla i närheten
av Svea artilleriregementes kasernetablissement. Denna splittring av TygS
lokaler har icke blott medfört betydande merkostnader för skolans verksamhet
utan även varit till men för undervisningen. Olägenheterna därav
ha i skilda sammanhang påtalats av chefen för skolan. Några åtgärder för
förbättring av lokalförhållandena ha emellertid ännu icke vidtagits. I skrivelse
till chefen för armén den 21 november 1959 har frågan ånyo upptagits
av skolchefen, som därvid i syfte att få till stånd en lokalkoncentration
framlagt vissa förslag i ämnet. Förslagen, för vilka redogjorts i det föregående,
innebära att en utflyttning av skolans lokaler till Solvalla bör ske
i tre etapper. Ett genomförande av etapperna 1 och 2 skulle enligt skolchefens
beräkningar medföra en årlig kostnadsbesparing för statsverket av i
runt tal 425 000 kronor och kräva investeringar på ett sammanlagt belopp
av 730 000 kronor. I fråga om etapp 3 skulle besparingarna per år belöpa sig
till ca 17 000 kronor, medan investeringsbehovet skulle uppgå till omkring
500 000 kronor.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att chefen för försvarsdepartementet
innevarande år uppdragit åt särskilda sakkunniga — 1959 års
skjutfältsutredning —- att bl. a. utreda frågan om anskaffande av skjutfält
för Svea artilleriregemente (Al). Skulle nämnda utredning leda till beslut

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

om flyttning av A 1 till annan plats synes det icke uteslutet, att utrymme för
TygS verksamhet skulle kunna beredas inom A 1 :s nuvarande kasernetablissement.
Ovannämnda av skolchefen framlagda förslag ha emellertid utarbetats
under förutsättning att ett övertagande av A 1 :s kaserner för skolans
behov icke skulle komma till stånd eller att ett sådant övertagande skulle
ske först efter relativt lång tid.

Enligt revisorernas mening får det anses troligt att utredningen rörande
A 1 :s framtida förläggning på grund av frågans komplicerade natur kan bli
relativt tidsödande. Med hänsyn härtill och då TygS nuvarande lokalförhållanden
årligen förorsaka kronan avsevärda merkostnader, anse revisorerna
det i hög grad angeläget att här berörda problem snarast bringas till
en tillfredsställande lösning. Härvid bör särskilt beaktas, att de besparingar
som exempelvis skulle uppkomma vid ett genomförande av etapperna 1 och
2 i skolchefens förenämnda förslag skulle på mindre än två år förslå till
täckande av kostnaderna för de för förslagets realiserande erforderliga investeringarna.

Revisorerna anse mot bakgrunden av det anförda, att frågan om ett sammanförande
av tygförvaltningsskolans lokaler till en större enhet icke längre
bör förhalas utan med det snaraste upptagas till slutgiltig behandling.

Utlåtanden har avgivits av fortifikationsförvaltningen, chefen för armén
och statens organisationsnämnd (Del II, s. 106—109).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Som framgår av den föregående redogörelsen har tygförvaltningsskolan
i Stockholm hittills haft sina lokaler förlagda på tre olika håll,
nämligen dels vid Götgatan, dels vid Slussen och dels inom ett område i Solvalla
i närheten av Svea artilleriregementes (Al) kasernetablissement.
Spridningen av skolans lokaler har inneburit betydande olägenheter, och en
utflyttning av hela skolan till Solvallaområdet har därför sedan länge eftersträvats.
Enligt vad utskottet inhämtat har en sådan utflyttning nyligen
påbörjats. Sålunda har vapen- och pjäsutbildningsverkstäderna under mars
månad utflyttats från resp. Götgatan och Slussen till de lokaler i Solvallaområdet,
som friställts genom Stockholms tygstations bortflyttning. I samband
därmed har skolkompaniet förlagts till A 1 :s kasern. Vid Slussen finns
nu endast svetsverkstaden kvar, vilken beräknas utflyttad till hösten. Vid
Götgatan är det främst kursavdelningen som återstår. Utflyttningen i denna
del avses genomförd först sedan statsmakterna tagit ställning till frågan om
A 1 :s framtida förläggning. Under åberopande av det anförda hemställer
utskottet,

att riksdagens revisorers ifrågavarande uttalande icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

11 :o) Ersättning för resor till och från arbetsplats i vissa fall. Under försvarsdepartementet,
§ 11, har revisorerna förordat en översyn av bestämmelserna
om rätt för personal vid försvaret till fria resor mellan bostads- och
tjänstgöringsplats (Del I, s. 85—95).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Kungl. Maj :t har åren 1942—1957 i ett flertal brev medgivit personal vid
olika truppförband (motsvarande) rätt till fria resor mellan bostadsort och
tjänstgöringsplats eller kontant ersättning därför. Som regel ha därvid uppställts
vissa villkor rörande bostadsortens belägenhet i förhållande till
arbetsplatsen. Bestämmelserna härom ha dock icke erhållit en enhetlig
utformning. I vissa fall har föreskrivits att vägavståndet mellan de båda
platserna skall utgöra mer än 3 km, i andra fall återigen mer än 5 km; det
förekommer emellertid också att sagda förmåner beviljats utan att över huvud
taget något villkor i fråga om minimiavståndet uppställts. Liknande
variationer föreligga jämväl i fråga om de avdrag vederbörande tjänsteman
skall vidkännas i förhållande till biljettpriset på allmänt fortskaffningsmedel.
Antingen har något avdrag icke fastställts alls eller också har detta bestämts
till 12 kronor eller till 6 kronor per månad.

År 1947 erhöll statens sakrevision av dåvarande chefen för försvarsdepartementet
i uppdrag att inkomma med förslag till närmare riktlinjer för prövning
av frågor om ersättning för resor till och från arbetsplats. I anledning
därav utarbetades, såsom tidigare nämnts, inom sakrevisionen en promemoria
i ärendet med förslag till dylika riktlinjer. Promemorian överlämnades
sedermera till 1949 års reseersättningskommitté. I direktiven för sagda
kommitté hade bl. a. framhållits, att frågan om fastställande av enhetliga
principer för ersättande av kostnader för resor till och från arbetsplats,
belägen utanför samhälles egentliga bostadsområde, borde upptagas till ytterligare
överväganden samt att frågan påkallade en lösning snarast möjligt.
De sakkunniga framlade med anledning därav i ett år 1950 avgivet betänkande
förslag till ändrade grundregler för prövningen av här berörda ersättningsfrågor.
Förslagen, vilka innefattade förenklade och mera enhetliga
regler för beräkningen av sagda ersättningar, ha ännu icke föranlett någon
Kungl. Maj :ts åtgärd.

I betänkandet framhöllo de sakkunniga helt allmänt att det finge anses
ligga i sakens natur, att den enskilde arbetstagaren regelmässigt själv skulle
bestrida de med resor till och från arbetsplatsen förenade kostnaderna och
att endast för det fall en arbetsplats förlädes på så stort avstånd från närmaste
bostadsbebyggelse att resekostnaderna bleve mera betydande ett avsteg
från nämnda princip kunde anses motiverat.

I detta sammanhang synes böra erinras om att tätorternas bebyggelse
under senare år undergått en betydande förändring, i det att bostadsbebyg -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

gelsen i allt större utsträckning spritts ut till samhällenas ytterområden.
Som exempel härpå kan omnämnas, att ett flertal bostäder uppförts i norra
delen av Sollentuna kommun i närheten av Svea livgardes förläggningsområde
och inom Väster- och österhaninge kommuner i närheten av marinens
anläggningar på Berga. Vidare har bostadsbebyggelsen i Linköping utvidgats
i riktning mot Malmslätt och ett större bostadsområde ordnats i Jakobsbergs
samhälle i närheten av Svea flygflottilj. Det synes enligt revisorernas
uppfattning icke uteslutet att denna spridning av bebyggelsen i vissa fall
kan ha verkat i sådan riktning, att skäl föreligga för omprövning av den
vid berörda truppförband tjänstgörande personalens rätt till fria resor till
och från arbetsplatsen.

På senare tid har det blivit allt vanligare att, då bostäder uppföras i närheten
av militär förläggningsplats, försvarets personal tillförsäkras viss kvotdel
av de nybyggda lägenheterna. Självfallet böra dylika lägenheter i första
hand tagas i anspråk för sådan personal som tjänstgör vid det närbelägna
förbandet. Enligt vad revisorerna inhämtat har emellertid så icke alltid skett.
Som exempel härpå kan omnämnas att vissa tjänstemän, vilka bo i närheten
av Svea livgardes, Svea artilleriregementes och Svea flygflottiljs kaserner,
ha sin tjänstgöring förlagd till staber i Stockholm, medan andra
tjänstemän, vilka tjänstgöra vid nämnda förband, ha sina bostäder i innerstaden.
Oaktat resekostnaderna i båda fallen äro desamma, har den sistnämnda
personalen med stöd av nuvarande bestämmelser tillförsäkrats rätt
till fria resor till och från arbetsplatsen, medan den förstnämnda själv måste
bestrida de med resorna förenade kostnaderna.

Såsom tidigare nämnts uppgå statsverkets utgifter för här angivna förmåner
till avsevärda belopp. En av revisorerna verkställd undersökning vid
två förband har sålunda utvisat, att kostnaderna enbart vid dessa förband
belöpt sig till ca 200 000 kronor årligen. Med hänsyn härtill framstår det
enligt revisorernas mening som angeläget, att i fortsättningen alla rimliga
åtgärder vidtagas i syfte att få till stånd en begränsning av berörda kostnader.

Mot bakgrunden av det anförda anse sig revisorerna böra förorda, att
bestämmelserna om rätt för personal vid försvaret till fria resor mellan
bostads- och tjänstgöringsplats snarast bli föremål för översyn. Därvid böra
enligt revisorernas mening de av 1949 års reseersättningskommitté framförda
synpunkterna på frågan i tillbörlig utsträckning beaktas.

Utlåtanden har avgivits av försvarets civilförvaltning, chefen för armén,
chefen för marinen, chefen för flygvapnet, statskontoret och statens sakrevision
(Del II, s. 109—116).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Utskottet. Såsom revisorerna framhållit är bestämmelserna om ersättning
för resor till och från arbetsplats vid försvarsväsendet inte enhetligt utformade
utan spridda på ett flertal kungl. brev och ämbetsskrivelser avseende
varje av frågan berörd militär enhet för sig. Förklaringen härtill ligger i att
behovet av normerande föreskrifter framvuxit successivt i mån av att militära
förband utflyttats från bebyggelsecentra eller förlagts till platser utan
egentlig eller med otillräcklig bebyggelse. De villkor som uppställts för åtnjutande
av resekostnadsersättning har — beroende av lokala faktorer ■—-kommit att variera såväl i vad rör minimiavståndet mellan bostad och arbetsplats
som beträffande den del av biljettkostnaden som befattningshavarna
själva skall bära. Ur enhetlighets- och administreringssynpunkt kan detta
måhända synas mindre tillfredsställande. Å andra sidan får inte bortses
från betydelsen av att de nuvarande bestämmelserna kunnat utformas under
hänsynstagande till lokalt betingade variationer och att förutsättningarna
för åtnjutande av ersättning kunnat närmare anpassas efter det aktuella
behovet i varje särskilt fall än vad som vore möjligt vid en generell reglering
på ifrågavarande område. Såväl statens sakrevision som 1949 års reseersättningskommitté
har också vid sina överväganden varit medvetna om
svårigheterna att, exempelvis i vad gäller minimiavståndet, åstadkomma
rättvisa genom generellt verkande regler.

Vad kostnadssynpunkten angår har utskottet svårt att föreställa sig, att
någon verklig besparing för statsverket skulle kunna ernås genom en övergång
till enhetliga bestämmelser; motsatsen synes utskottet mera antaglig.

Mot bakgrunden av det anförda kan utskottet inte finna det påkallat med
någon mera genomgripande omläggning i riktning mot ett generellt verkande
system, även om detta skulle vara ägnat att medföra en viss lättnad
för de administrerande myndigheterna. Däremot kan, såsom revisorerna
framhåller, en omprövning av förutsättningarna för åtnjutande av fria resor
till och från arbetsplats te sig motiverad i de fall, där bostadsbebyggelsen i
större utsträckning spritts ut till samhällenas ytterområden och avståndet
mellan bostad och arbetsplats därigenom i motsvarande mån minskats.

Under hänvisning till det anförda har utskottet ansett sig böra inskränka
sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

12:o) Besiktning av vissa motorfordon inom försvaret. Under försvarsdepartementet,
§ 12, har revisorerna ansett en utredning böra ske av möjligheterna
att slopa viss besiktning av motorfordon och ersätta densamma med
infordrande av motorfordonsuppgifter (Del I, s. 96—100).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Med stöd av rekvisitionslagen har Kungl. Maj:t i en år 1953 utfärdad
förordning, militär uttagningsförordning, bl. a. meddelat bestämmelser om

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

förfaringssättet vid uttagning under fredstid av sådan kommuner och enskilda
tillhörig egendom som erfordras i samband med krigsmaktens ställande
i>å krigsfot. Såsom i det föregående nämnts har i fråga om bl. a. motordrivna
fordon armétygförvaltningen utsetts till s. k. biluttagningsmyndighet.
1 denna egenskap åligger det ämbetsverket att redan under fredstid
uttaga och registrera sådana fordon som beräknas bli erforderliga i krig.
Ägare till uttaget fordon är under straffansvar skyldig att efter anmaning
lämna uttagningsmyndigheten de uppgifter angående fordonet som myndigheten
finner erforderligt anskaffa. Vidare åligger det länsstyrelserna att
göra anmälan till armétygförvaltningen för det fall det kommit till deras
kännedom, att ändring i fråga om uttaget fordon inträffat i förhållande
varom de tidigare lämnat upplysning till ämbetsverket.

Enligt av dåvarande arméförvaltningens tygavdelning år 1953 utfärdade
föreskrifter skola uttagna fordon kontinuerligt undergå s. k. förbesiktning.
Alternativt kan emellertid denna besiktning i vissa fall ersättas av infordrande
av s. k. fordonsuppgift. Avsikten med de båda nämnda åtgärderna
är att dels skapa underlag för bedömningen av motorfordonens lämplighet
för krigsbruk, dels underlätta mottagandet och värderingen av fordonen vid
mobilisering, dels ock förbereda eventuellt erforderlig komplettering av fordonens
utrustning.

Förbesiktning sker antingen i den formen att fordonet undersökes vid en
av armétygförvaltningen godkänd bilverkstad eller också genom att representanter
för redovisningsmyndigheten, d. v. s. militärbefälsstab, marinförvaltningen
eller flygförvaltningen, avlägga besök hos vederbörande fordonsägare
i och för kontroll av fordonet. Vid infordrande av fordonsuppgift tillställes
ägaren en särskild blankett med svarskuvert. Enligt anvisningar på
blanketten skola därå antecknas de data angående fordonet, vilka äro av
betydelse för redovisningsmyndighetens bedömning av fordonet i ovan angivna
avseenden.

Såsom i det föregående nämnts uppgå kostnaderna för förbesiktningarna
till icke obetydliga belopp. I ersättning för besiktningsförrättares resor samt
för inställelse av uttagna fordon för besiktning utbetalades sålunda under
sistförflutna budgetår i runt tal 160 000 kronor. Med hänsyn härtill ha revisorerna
ansett det angeläget att till behandling upptaga frågan, om icke
möjligheter till nedskärning av sagda kostnader kunna tänkas föreligga.

I detta sammanhang må till en början framhållas, att förbesiktningarna
i deras nuvarande utformning ingalunda torde innefatta tillförlitliga garantier
för att fordonen vid en eventuell mobilisering befinna sig i sådant tillstånd
att de äro lämpliga för krigsbruk. Ej heller torde de måhända långt
före mobiliseringstillfället uppgjorda förbesiktningsprotokollen utan vidare
kunna läggas till grund för värderingen av fordonen. Förändringar i fråga
om dessa kunna nämligen självfallet ha inträffat under mellantiden. Revi -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

sorerna anse det därför icke osannolikt att det vid en mobilisering, oaktat
förbesiktning ägt rum, blir nödvändigt att underkasta här berörda fordon
förnyad besiktning. Med hänsyn härtill måste enligt revisorernas mening
de genom vederbörande bilverkstäder eller representanter för redovisningsmyndigheten
gjorda förbesiktningarna vara av förhållandevis ringa värde.

I stället för förbesiktningarna kunna, som tidigare nämnts, i vissa fall
infordrande av fordonsuppgift från vederbörande fordonsägare komma till
användning. Detta förfaringssätt, som icke förorsakar kronan några nämnvärda
utgifter, tillämpas som regel endast i de fall tillgängliga medel icke
förslå till täckande av kostnaderna för förbesiktningar. De i fordonsuppgifterna
lämnade upplysningarna rörande fordonen bli på samma sätt som
förbesiktningsprotokollen föremål för granskning av redovisningsmyndigheten.
Myndigheten kan således med ledning av nämnda uppgifter föranstalta
om de åtgärder som ur mobiliseringssynpunkt kunna befinnas erforderliga
i fråga om fordonen. Ur sistnämnda synpunkt fylla således fordonsuppgifterna
samma funktion som förbesiktningsprotokollen. I likhet med dessa
protokoll avses vidare fordonsuppgifterna skola tjäna till ledning vid värdering
av fordonen vid eventuell mobilisering.

Då således enligt revisorernas uppfattning infordrande av fordonsuppgifter
från vederbörande fordonsägare ur kontroll- och värderingssynpunkt får
anses vara i stort sett av samma värde som förbesiktningsprotokollen och då
förbesiktningarna årligen åsamka kronan icke ringa kostnader, synes det
enligt revisorernas mening utan dröjsmål böra prövas, om icke förbesiktningarna
i fortsättningen kunna helt slopas och ersättas med infordrande av
motorfordonsuppgifter. Revisorerna ha därmed icke tagit ställning till den
vidare frågan, om behov över huvud taget kan anses föreligga att införskaffa
dylika uppgifter.

Utlåtanden har avgivits av försvarets civilförvaltning, armétyg förvaltningen,
överbefälhavaren, statskontoret, statens sakrevision och statens organisationsnämnd
(Del II, s. 116—125).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Fordon, som jämlikt militära uttagningsförordningen uttages
för att bli ianspråktagna av krigsmakten i ett mobiliseringsläge, skall enligt
gällande föreskrifter kontinuerligt undergå s. k. förbesiktning. Sådan besiktning
kan i vissa fall ersättas med infordrande av s. k. fordonsuppgift. Revisorerna
— som bedömer de båda förfarandena såsom i stort sett likvärdiga
ur kontroll- och värderingssynpunkt — anser det böra övervägas huruvida
icke förbesiktningarna med hänsyn till de därmed förknippade kostnaderna
bör helt slopas och ersättas med fordonsuppgifter.

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Utskottet har vid sin behandling av ärendet inhämtat, att förbesiktning
i princip sker beträffande sådana fordon, vilkas allmäntillstånd mera väsentligt
kan variera, såsom lastbilar äldre än två år, släpfordon, motorcyklar
och traktorer, medan i fråga om personbilar samt sådana fordon som
hussar och långtradare vilka fortlöpande står under allmän kontroll i stället
infordras fordonsuppgifter. Helt allmänt gäller, att beträffande hälften av de
uttagna fordonen endast fordonsuppgifter inhämtas. — Utskottet, som härvidlag
beaktat vad armétygförvaltningen och överbefälhavaren anfört om
besiktningsförfarandets värde ur beredskapssynpunkt, finner väl att möjligheten
till besiktningar alltjämt bör bibehållas. Systemet med infordrande
av motorfordonsuppgifter synes emellertid av ekonomiska skäl böra tilllämpas
i största möjliga utsträckning. För en ökad tillämpning därav talar
bl. a. att den militära uttagningsmyndigheten numera torde ha ett betydligt
säkrare underlag för bedömande av de uttagna motorfordonens tekniska
tillstånd än vad fallet var vid tiden för införandet av besiktningsförfarandet.
Då det finnes skäl antaga att anförda synpunkter blir beaktade utan att
några särskilda åtgärder vidtages, har utskottet velat begränsa sig till att
vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

13 :o) Skånska pansarregementets övningsförhållanden. Under försvarsdepartementet,
§ 13, har revisorerna förordat en undersökning av regementets
långsiktiga behov av lämplig mark för utbildnings- och övningsändamål
(Del I, s. 101—107).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Sedan 1943 års riksdag beslutat att Skånska pansarregementet skulle förläggas
till Hässleholm, uppkom frågan om förvärv för kronans räkning av
lämplig övningsterräng för regementet. Statsmakterna hade vid övervägandet
av nämnda spörsmål att taga hänsyn till dels nödvändigheten av att
övningsområdets markbeskaffenhet uppfyllde de speciella fordringar som
måste uppställas på ett stridsvagnsövningsfält, dels önskvärdheten av att
minsta möjliga olägenhet av social och näringsekonomisk art uppstod till
följd av markförvärvet. Såsom i det föregående nämnts löstes denna fråga
av 1944 års riksdag, som beslöt om förvärv av vissa i Hovdala fideikommissegendom
ingående fastigheter. I köpeskilling för fastigheterna erlade kronan
efter expropriationsförfarande tillhopa 735 000 kronor.

Redan efter kort tids användning blev det uppenbart, att Hovdala övningsfält
på grund av den rikliga förekomsten av berg, sten, kärrmark och skog
icke var i alla avseenden lämpligt för pansarövningar. Även om det på grund
av dåvarande stridsvagnstaktik — vilken innebar att stridsvagnsförbanden
skulle upptaga striden med motståndaren först i skogslinjen — till en början

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. Nr 128

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

ansågs som en fördel, att utbildningen av truppen så långt möjligt skedde
under sådana förhållanden som beräknades föreligga under krig, blev det
efter hand nödvändigt att vidtaga omfattande åtgärder för att förbättra övningsfältets
användbarhet. Behovet härav blev särskilt stort sedan regementet
utrustats med de tunga centurionstridsvagnarna. Hittills ha för iståndsättnings-
och nyanläggningsarbeten på övningsfältet nedlagts 439 000 kronor
samt för underhållsarbeten 410 000 kronor eller i runt tal 850 000 kronor.
Därtill komma kostnader för väg- och dikesarbeten. Sistnämnda kostnader
ha enbart för budgetåren 1959/60—1960/61 beräknats till 143 000 kronor.
I detta sammanhang må också framhållas att den stenbundna och vattensjuka
marken på övningsfältet orsakat onormalt stor förslitning på
stridsvagnsmaterielen och till följd därav betydande underhålls- och reparationskostnader
för nämnda materiel. Fältets läge cirka fem kilometer från
regementets kaserner har också medfört besvärliga och dyrbara transporter.

År 1956 framhöll fortifikationsförvaltningen i underdånig skrivelse att en
av ämbetsverket gjord undersökning utvisat, att det enda område i regementets
närhet som vore lämpligt för stridsvagnsövningar utgjordes av den
under domänstyrelsens förvaltning stående Mölleröds kungsgård. Fortifikationsförvaltningen
ifrågasatte därför om icke nämnda gård borde överföras
till försvaret för att tjäna som komplement till hovdalafältet. Från domänstyrelsens
sida hade emellertid häremot invänts att betydande kapitalinvesteringar
gjorts för upprustning av bl. a. byggnadsbeståndet på den ifrågavarande
egendomen och att dessa investeringar skulle gå till spillo om egendomen
omvandlades till övningsfält. Då domänstyrelsen av angivet skäl motsatt
sig egendomens överförande till försvarsväsendet, hemställde fortifikationsförvaltningen
i ovannämnda skrivelse att ärendet för yttrande skulle
remitteras till försvarets fastighetsnämnd. Enligt vad revisorerna inhämtat
har fastighetsnämnden sedermera tillstyrkt att ett överförande av kungsgården
till försvaret kommer till stånd.

Med hänsyn till de betydande nyanläggnings-, underhålls- och andra kostnader
som efter kronans förvärv av Hovdala övningsfält nedlagts på detta
samt till de merutgifter som årligen åsamkas kronan i form av högre underhållskostnader
på stridsvagnsmaterielen och transportkostnader ha revisorerna
funnit det vara av intresse att närmare undersöka, vilka förutsättningar
som eventuellt föreligga för att i fortsättningen begränsa sagda kostnader.
I sådant syfte ha revisorerna avlagt besök på övningsfältet och i samband
därmed dryftat hithörande spörsmål med representanter för regementet.
Revisorerna ha också från regementschefen inhämtat uppgifter rörande
de besparingar som kunna tänkas uppstå genom att en förbättring av regementets
övningsförhållanden kommer till stånd. Regementschefens synpunkter
i nämnt avseende, vilka återgivits i det föregående, synas utvisa att
stora möjligheter till icke obetydliga utgiftsminskningar stå till buds, därest

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

en tillfredsställande lösning av här föreliggande problem kan åstadkommas.

Såsom redan omnämnts föreligga nu planer att utvidga Skånska pansarregementets
övningsområde genom ianspråktagande av Mölleröds kungsgård
för försvarets räkning. Med hänsyn till i det föregående berörda omständigheter
anse emellertid revisorerna att, innan så sker, en närmare undersökning
bör verkställas rörande regementets behov på längre sikt av lämplig
mark för utbildnings- och övningsändamål. Därvid böra, på grundval av tillförlitliga
kostnadsberäkningar och noggranna markundersökningar, olika
alternativ allsidigt prövas i syfte att vinna en ur både ekonomisk och militär
synpunkt så ändamålsenlig lösning av frågan som möjligt.

Utlåtanden har avgivits av fortifikationsförvaltningen, chefen för armén,
försvarets fastighet snämnd och domänstyrelsen (Del II, s. 125—133).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Under förevarande punkt har revisorerna anfört vissa synpunkter
på övningsförhållandena vid Skånska pansarregementet. Därvid
behandlas den planerade utvidgningen av regementets övningsområde genom
ianspråktagande av kronoegendomen Mölleröds kungsgård i Kristianstads
län. Revisorerna anser att — med hänsyn till erfarenheterna i fråga
om regementets övningsfält vid Hovdala — ett sådant ianspråktagande bör
föregås av en närmare undersökning rörande regementets behov på längre
sikt av lämplig mark för utbildnings- och övningsändamål.

Utskottet vill i anledning av revisorernas uttalande helt ansluta sig till
vad däri framhållits om angelägenheten av planering i behandling av regementets
markfrågor och av att åtgärder i markhänseende — utvidgningar
och markförbättringar -— föregås av tillförlitliga kostnadsberäkningar och
tillräckligt noggranna markundersökningar. Härvidlag synes tidigare i vissa
hänseenden ha brustit. Vad angår ianspråktagandet av Mölleröds kungsgård
synes frågan härom -—• enligt vad utskottet inhämtat — ha varit föremål
för ingående överväganden. Resultatet av dessa torde i korthet kunna
anges så att regementet för effektivisering av sina övningar har ett starkt
behov av ett mindre, för grundläggande utbildning i stridsvagnskörning
lämpligt fält, att något godtagbart alternativ till kungsgården icke finnes
att tillgå för ändamålet samt att ett ianspråktagande av denna med hänsyn
till fördelarna ur övningssynpunkt kommer att innebära betydande kostnadsbesparingar
för kronan. — Nämnas må att kungsgården genom beslut
av Kungl. Maj:t från och med den 13 mars 1960 i förvaltningshänseende
överförts från domänstyrelsen till fortifikationsförvaltningen. — Med hänsyn
till vad sålunda inhämtats har utskottet velat begränsa sig till att vad i
ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

14 :o) Vissa investeringskostnader m. m. vid försvarets arrendegårdar.
Under försvarsdepartementet, § 14, har revisorerna föreslagit en undersökning
rörande jordbruksdriften vid försvarets arrendegårdar och därmed
sammanhängande frågor (Del I, s. 108—114).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Under fortifikationsförvaltningen lyder ett stort antal försvaret tillhöriga
fastigheter, vilka utarrenderats för jordbruksändamål. På nämnda fastigheter
ha under de senare åren nedlagts betydande belopp i ny- och ombyggnadsarbeten,
vilka bestritts med till försvarets förfogande stående medel.
Som exempel härpå ha i det föregående omnämnts sex olika fastigheter, i
vilka under de tre budgetåren 1956/59 för angivna ändamål investerats i
runt tal 670 0000 kronor.

Revisorerna ha, med hänsyn till de avsevärda kostnader ifrågavarande
arbeten betingat, ansett det vara av intresse att undersöka i vilken mån
kronan erhållit kompensation för de gjorda investeringarna i form av förhöjda
arrendeavgälder. Undersökningen har utvisat att de årliga avgälderna
för berörda sex fastigheter efter det arbetena slutförts höjts med ett sammanlagt
belopp av 7 300 kronor, vilket motsvarar en förräntning av det
nyinvesterade kapitalet på omkring 1 procent. Att märka är emellertid att
härvid icke tagits i beräkning kronans kostnader för avskrivning av fastigheterna
m. m.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgått ha revisorerna
ägnat särskild uppmärksamhet åt de investeringar om sammanlagt 114 000
kronor som gjorts i en ekonomibyggnad tillhörande arrendegården »Slätten»,
vilken sorterar under Livregementets grenadjärer i Örebro.

Arrendatorn till ifrågavarande arrendegård tillförsäkrades i ett år 1954
slutet arrendekontrakt rätt att på kronans bekostnad få uppförd en ekonomihuslänga
avsedd för 12 kor, lador, loge, grönfodersilo och redskapsbod.
Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader erhöll av fortifikationsförvaltningen
i uppdrag att för ämbetsverkets räkning uppgöra ett skissförslag
till nämnda ekonomihusbyggnad. Sådant förslag överlämnades av
forskningsanstalten till fortifikationsförvaltningen år 1954. Något besked
rörande ämbetsverkets ställningstagande till förslaget lämnades emellertid
icke till anstalten. I stället anlitade ämbetsverket annan projektor och konstruktör.
Sedan arbetet med byggnaden påbörjats i februari 1958, var den
färdigställd för användning i september samma år. I samband härmed höjdes
arrendeavgälden från 1 400 kronor till 3 000 kronor eller med 1 600
kronor. Forskningsanstalten erhöll först genom en artikel i en facktidskrift
kännedom om att byggnaden blivit uppförd.

Byggnadsdirektören vid V. militärbefälsstaben, vilken på fortifikationsförvaltningens
uppdrag närmast handlagt berörda byggnadsärende, har på av

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

revisorerna gjord förfrågan meddelat att han, bortsett från att vissa kompletterings-
och ändringsarbeten inverkat fördyrande, funnit den använda
byggnadstypen prisbillig och väl lämpad för boskapsskötsel med lösgående
kreatur. Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader, som på revisorernas
uppdrag närmare studerat anläggningen, har däremot framfört
delvis mycket stark kritik mot det sätt på vilket byggnaden utformats.
Bl. a. har forskningsanstalten framhållit att byggnaden, som endast inrymmer
nötkreatur, icke löst arrendegårdens behov av djurstallsutrymme. Enligt
anstaltens mening hade nämligen arrendatorn av ekonomiska skäl bort
beredas möjlighet att också hålla svin och fjäderfän. Anstalten har vidare
ansett byggnadskostnaderna alltför höga. Bl. a. ha dessa enligt anstaltens
mening fördyrats med ca 20 procent på grund av olämplig planering. Även
mot den valda byggnadstypen har anstalten riktat anmärkningar, då den
enligt anstaltens uppfattning icke medfört några fördelar vare sig i fråga
om minskad arbetsåtgång, bekvämlighet i arbetet eller ökad livslängd åt
byggnaden. Anstalten har slutligen ansett att den takkonstruktion som
kommit till användning åsamkat en kostnadsfördyring på ca 15 000 kronor.

Bevisorerna, som besökt arrendegården »Slätten», anse sig i detta sammanhang
icke böra ingå på en detalj prövning av de förhållanden som föranlett
forskningsanstaltens kritik mot nämnda byggnadsföretag. Uppenbart är
emellertid att kostnaderna för ekonomibyggnaden, vilken närmast torde få
betraktas som ett experimentbygge, blivit så höga att den förhöjda arrendeavgälden
— 3 000 kronor i stället för tidigare 1 400 kronor — icke kan anses
utgöra skälig avkastning på det av kronan investerade kapitalet.

Enligt sin instruktion har statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader
bl. a. till uppgift att genom vetenskaplig forskning och praktiska
försök verka för att lantmannabyggnader av olika slag erhålla en ändamålsenlig
utformning främst ur byggnadsekonomislca, jordbruksekonomiska
och hygieniska synpunkter. Det åligger i sådant syfte anstalten att, för att
tillräckliga möjligheter till försöksverksamhet skola erhållas, i erforderlig
omfattning söka samarbete med bl. a. domänverket och andra fastighetsförvaltande
myndigheter. I sitt forskningsarbete utför anstalten projekteringsarbeten
kostnadsfritt åt beställande myndighet. Med hänsyn härtill och då
forskningsanstalten får förutsättas besitta ingående kännedom om och erfarenhet
av lantmannabyggnader av skilda slag, framstår det enligt revisorernas
mening som anmärkningsvärt att fortifikationsförvaltningen trots
det från början inledda samarbetet med anstalten utan att underrätta denna
överlät projekterings- och konstruktionsarbetet till ifrågavarande ekonomibyggnad
åt ett privat företag, som för arbetet i fråga betingade sig ett konsultarvode
av omkring 8 500 kronor. Såsom i det föregående nämnts innefattade
forskningsanstaltens skissförslag enligt lämnade uppgifter en betydligt
enklare, billigare och mindre arbetskrävande ladugårdstyp än den upp -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

förda. Redan av denna anledning hade enligt revisorernas uppfattning förslaget
bort bli föremål för vidare överläggningar mellan fortifikationsförvaltningen
och anstalten. Revisorerna förutsätta att i framtiden samråd
mellan nämnda myndigheter alltid kommer till stånd i frågor av här berörd
art.

Allmänt sett torde det icke föreligga någon tvekan om att största försiktighet
bör iakttagas i fråga om nyinvesteringar i sådana jordbruksfastigheter
som på grund av storlek, markbeskaffenhet o. dyl. få anses mindre
bärkraftiga. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att landets
jordbruksproduktion normala år ligger något i överkant i förhållande till
den inhemska konsumtionen. Något behov av att genom extraordinära åtgärder
höja sagda produktion föreligger således icke. Tvärtom kan man
spåra en allt klarare tendens att återföra till bl. a. skogsbruk dålig jordbruksmark,
olämpligt belägna åker- och ängsarealer m. m. Av sistnämnda
beskaffenhet äro ej sällan försvarets arrendegårdar, vilka regelmässigt äro
belägna inom eller i omedelbar anslutning till de militära övningsfälten. Mot
bakgrunden av nämnda förhållanden samt de avsevärda kostnader kronan
åsamkats i förevarande sammanhang anse revisorerna det vara av största
vikt att, innan ytterligare investeringar göras i av försvaret förvaltade jordbruksfastigheter,
frågan om nämnda fastigheters värde ur jordbrukssynpunkt
underkastas sakkunnig prövning. Därvid bör enligt revisorernas mening
också undersökas om icke ett nedläggande av driften vid vissa jordbruksarrendegårdar
utan olägenhet skulle kunna ske.

Revisorerna anse således att med biträde av särskild expertis en närmare
undersökning rörande jordbruksdriften vid försvarets arrendegårdar och
därmed sammanhängande frågor snarast bör komma till stånd i av revisorerna
angivet syfte.

Utlåtanden har avgivits av fortifikationsförvaltningen, chefen för armén,
statskontoret, statens sakrevision och statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader
(Del II, s. 133—147).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Revisorerna har i sitt förevarande uttalande konstaterat, att betydande
belopp under senare år nedlagts i ny- och ombyggnadsarbeten på
försvaret tillhöriga fastigheter, vilka utarrenderas för jordbruksändamål.
Den kompensation, som kronan kunnat skaffa sig för de sålunda investerade
beloppen i form av höjda arrendeavgifter, har i vissa fall befunnits vara alltför
ringa. De utredningar och överväganden som revisorerna gjort i ämnet
har givit dem anledning föreslå att, innan ytterligare investeringar göres i
av försvaret förvaltade jordbruksfastigheter, frågan om nämnda fastigheters
värde ur jordbrukssynpunkt underkastas sakkunnig prövning. Därvid

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

bör enligt revisorernas mening också undersökas om icke ett nedläggande
av driften vid vissa jordbruksarrendegårdar utan olägenhet skulle kunna
ske.

Utskottet vill i anledning härav erinra om att utredningar rörande ifrågavarande
arrendegårdar under senare år utförts av fortifikationsförvaltningen
och statens sakrevision. Nämnas må i detta sammanhang även den s. k.
Järvafältsutredningen. Som statskontoret framhållit i sitt utlåtande har
genom nämnda utredningsarbete — som lett till en betydande minskning av
antalet bebyggda arrendelotter — lönsamheten av samtliga ifrågavarande
jordbruk blivit föremål för granskning. Utskottet finner under sådana förhållanden
icke skäl föreligga för en ny mera omfattande utredning i ämnet.
Utskottet vill likväl i anledning av revisorernas uttalande helt allmänt understryka
vikten av att, innan investeringar göres i de berörda arrendegårdarna,
i de särskilda fallen frågan om fastigheternas värde ur jordbrukssynpunkt
noga överväges. Med hänsyn till vad sålunda anförts och då det
finnes anledning antaga att fortifikationsförvaltningen i berörda frågor
beaktar de av revisorerna framförda synpunkterna, har utskottet velat begränsa
sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

15:o) Vissa kostnader för reningsverk, gatuunderhåll m. m. i Såtenäs och
Karlsborg. Under försvarsdepartementet, § 15, har revisorerna föreslagit att
genom fortifikationsförvaltningen måtte upptagas förhandlingar med vederbörande
kommuner angående väg- och gatuunderhåll m. m. å vissa staten
tillhöriga områden (Del I, s. 115—116).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

I Såtenäs och Karlsborg, där för närvarande bl. a. Skaraborgs flygflottilj,
Karlsborgs luftvärnsregemente m. fl. militära förband äro förlagda, ha inom
de av kronan ägda områdena vuxit upp samhällen som till sin allmänna
struktur icke skilja sig från andra delar av respektive kommuner. Där ha
sålunda byggts familjebostäder för militär och civil personal vid försvaret,
och där finnes även tillgång till post- och telestation, allmän badinrättning,
privatägda affärer etc. De ifrågavarande områdena få fritt beträdas av allmänheten,
och någon militär vakthållning i egentlig mening förekommer
icke.

I motsats till vad som är fallet i övriga delar av respektive kommuner ha
inom de av kronan ägda områdena med statsmedel bestritts kostnaderna för
anläggandet av bl. a. gator, vägar, parker och andra allmänna platser ävensom
anordningar för vattenförsörjning, avlopp, gatubelysning in. in. De
åtgärder som erfordras för löpande underhåll och drift av dessa anläggningar
finansieras likaledes av kronan.

Orsaken till att kronan hittills helt bestritt nu nämnda kostnader, vilka

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

till sin natur äro sådana att de normalt skolat åvila respektive kommuner,
torde vara att kronan innehar äganderätten till ifrågavarande markområden.
Enligt revisorernas mening kan emellertid angivna omständighet icke anses
utgöra godtagbart skäl för att statsverket skall belastas med här berörda
utgifter, vilka uppgå till avsevärda belopp. De synas därför i fortsättningen
böra bestridas av vederbörande kommuner. Revisorerna få på grund härav
föreslå att genom fortifikationsförvaltningens försorg förhandlingar i ämnet
snarast upptagas.

Utlåtanden har avgivits av försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvallningen,
chefen för Karlsborgs luftvärnsregemente, chefen för flygvapnet
och statskontoret (Del II, s. 147—151).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Fortifikationsförvaltningen har i sitt utlåtande givit till känna,
att förvaltningen har för avsikt att upptaga förhandlingar i ämnet med vederbörande
kommuner och att i sinom tid redovisa resultatet av förhandlingarna
för Kungl. Maj :t. Med hänsyn till vad sålunda inhämtats har utskottet
velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

16:o) Lån till anordnande av kollektiva tvätterier. Under socialdepartementet,
§ 16, har revisorerna förordat, att behovet av statliga åtgärder på
förevarande område omprövas (Del I, s. 117—122).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i sitt utlåtande
nr 50, varom utskottet velat här

erinra.

17 ro) Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget. Under kommunikationsdepartementet,
§ 17, har revisorerna lämnat en redogörelse för utfallet
av automobilskattemedlens specialbudget (Del I, s. 123—127).

Utskottet. Vad i förevarande ärende blivit av revisorerna berört är icke av
beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet
får för riksdagen

anmäla.

18 :o) Vissa lokaler i postverkets byggnad i Landskrona. Under kommunikationsdepartementet,
§ 18, har revisorerna påtalat det otillfredsställande
i att vissa affärslokaler i postverkets byggnad i Landskrona i flera år fått stå
obegagnade. (Del I, s. 128—132).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Under åren 1954—1956 uppförde postverket en ny fastighet i Landskrona,
avsedd att i främsta rummet inrymma lokaler för postkontor och telestation.
I syfte att inom ramen för stadsplanens bestämmelser utvinna största möjliga
byggnadsvolym planerades byggnadskomplexet med vissa ytterligare utrymmen,
nämligen dels kontorslokaler för Landskrona fögderi, dels tre butiker
i bottenvåningen, omfattande golvytor av respektive 145, 93,5 och 352,5
m2. Med hänsyn till de sammanlagda tomt- och byggnadskostnaderna — omkring
2,7 milj. kronor — samt till normala drifts- och underhållskostnader
fastställdes hyrorna för fastighetens lokaler med en övre gräns vid 80 kronor
per m2, exklusive värmekostnader, att utgå efter eu varierande skala alltefter
belägenheten i byggnaden. Butikerna tillhörde de mest välbelägna utrymmena
och fingo följaktligen hyresläget fastställt vid nämnda nivå.

Då posthuset i november 1956 var färdigt att tagas i bruk voro de båda
mindre butikerna uthyrda. Någon hyresgäst till den större affärslokalen har
emellertid varken då eller sedermera kunnat anskaffas. Lokalens utrymmen
äro fördelade på 256 m2 i bottenvåningen med ett beräknat hyresbelopp per
m2 av 80 kronor samt 96,5 in2 i en övre våning med ett beräknat hyresbelopp
av 53 kronor per m2. I avvaktan på att hyresgäst skall erhållas och anmäla
sina önskemål beträffande den inre utformningen har lokalen tills vidare
lämnats oinredd. När inredningen tillkommer torde man ha att räkna med
viss förhöjning av hyresbeloppet med hänsyn till de ytterligare erforderliga
investeringskostnaderna.

Genom annonsering och en mängd direkta kontakter ha försök gjorts att
anskaffa lämplig och godtagbar hyresgäst till ifrågavarande butikslokal,
men det sammanlagda hyresbeloppet — 26 000 å 30 000 kronor förutom
värmekostnader — har visat sig för högt för att locka någon spekulant.
Lokalen står därför alltjämt oulhyrd. För närvarande utföras vissa enklare
inredningsarbeten för att möjliggöra att lokalen skall kunna användas för
tillfälliga behov, bl. a. för postverkets egen räkning.

I och för sig torde det vara en riktig lösning att ett tomtområde med nu
ifrågavarande läge och beskaffenhet fylles med den byggnadsvolym som
stadsplanen medgiver, i synnerhet då så stora inskränkningar gälla i fråga
om byggnadshöjd m. in. som här är fallet. Därav följer att vissa överskottsutrymmen
utöver det för byggnaden väsentliga ändamålet kunna uppkomma,
vilka böra upplåtas till andra myndigheter eller ställas till förfogande
på allmänna marknaden. Revisorerna vilja emellertid i anslutning
till det inträffade understryka angelägenheten av att dylika lokaler erhålla
en sådan utformning att de kunna användas för alternativa uppgifter, så
att de utan alltför kostnadskrävande ändringar kunna utnyttjas antingen
som affärs- och butikslokaler eller för kontorsändamål. I förevarande fall
synes den speciella utformningen ha bidragit till att kretsen av tänkbara
spekulanter blivit alltför begränsad.

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Det är givetvis högst otillfredsställande att lokaler av denna omfattning,
centralt belägna i en nybyggd fastighet i en stad av Landskronas storlek och
affärsstruktur, år efter år stå obegagnade och utan förräntning. Den användning
för vissa postala uppgifter som för närvarande ifrågasättes torde
knappast kunna betraktas som en godtagbar lösning på längre sikt. Det är
angeläget att ökade ansträngningar göras för att lokalen skall komma till
avsedd användning och normal avkastning erhållas på investeringen. Skulle
de fortsatta försöken därmed icke leda till resultat, synes en inventering
böra ske av föreliggande statliga lokalbehov och möjligheterna att inreda utrymmena
för kontorsändamål undersökas.

Utlåtanden har avgivits av byggnadsstyrelsen och generalpoststyrelsen
(Del II, s. 157—158).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Beträffande dimensioneringen av byggnaden synes icke något
vara att erinra. Ifrågavarande affärslokaler anordnades sålunda för att inom
ramen för stadsplanens bestämmelser utvinna största möjliga byggnadsvolym
och för att erhålla så stor förräntning som möjligt på i byggnadsföretaget
nedlagt kapital. Av generalpoststyrelsens yttrande framgår, att allvarliga
ansträngningar gjorts för att få berörda lokaler uthyrda och att detta
numera även lyckats såvitt gäller större delen av dem. Fortsatta ansträngningar
kommer att göras för att anskaffa hyresgäst även till återstående
utrymmen. Med hänsyn till vad sålunda upplysts har utskottet velat begränsa
sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

19 :o) Det statliga buss- och biltrafikväsendets organisation. Under kommunikationsdepartementet,
§ 19, har revisorerna föreslagit en närmare undersökning
av möjligheterna att sammanföra de under statens järnvägars
ledning drivna buss- och biltrafikrörelserna (Del I, s. 133—141).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Den i statlig regi bedrivna buss- och lastbiltrafiken är betydande. Inom
statliga bilägande företag utfördes under föregående år landsvägstrafik av
närmare 3 200 motorfordon med inemot 130 milj. kilometer. Bruttointäkterna
av denna trafikrörelse uppgingo till i runt tal 160 milj. kronor.

Huvuddelen av den nu berörda biltrafiken utövas av statens järnvägar
och postverket. Genom sin för ändamålet utformade organisation, SJ biltrafik,
driva sålunda statens järnvägar busstrafikrörelse i anslutning till järnvägarna
i södra och mellersta delarna av landet och erhålla därigenom en
vidsträckt förgrening av kommunikationsnätet. Även en betydande godsbefordran
med lastbil ingår i organisationens trafikuppgifter. I de fyra nord -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

ligaste länen återigen driver postverket busstrafik för person- och godsbefordran.
Denna s. k. diligenstrafik har framvuxit ur behovet att ordna regelbundna
postförbindelser till eljest svagt trafikerade områden och har efter
hand kommit att utvecklas till en trafikorganisation med motsvarande uppgifter
som den SJ biltrafik fyller inom sitt trafikområde. Biltrafiken har
tillförts de båda affärsverken på olika sätt; dels har trafiken organiserats
och uppbyggts av verken själva för att fylla ett uppträdande behov, dels ha
enskilda billinjer inköpts i syfte att åstadkomma en enhetligare och mera
ekonomisk drift inom vederbörande trafikområden, dels ock ha — såvitt
gäller statens järnvägar — billinjer tillförts statsverket i samband med förvärv
av enskilda järnvägar.

Vid sidan av denna av statens järnvägar och postverket i egen regi drivna
biltrafik utföres liknande trafik av vissa statliga aktiebolag. Främst må här
nämnas GDG Biltrafik aktiebolag, som överfördes i statlig ägo i samband
med förvärvet av bergslagsbanan. Med ett fordonsbestånd av mer än 600
bussar och lastbilar trafikerar företaget i huvudsak de områden som omgiva
den nämnda järnvägen på sträckan Göteborg—Dalarna—Gävle. Vidare märkes
SLAB (Svenska Lastbil Aktiebolaget), som övertogs av staten tillsammans
med västeråsbanan och därefter uppbyggts och utvecklats under statens
järnvägars ledning. Företaget äger närmare 600 lastbilar och driver
olika slag av godstrafik över större delen av landet, främst den s. k. kretstrafiken
och lokal godsforsling i anslutning till järnvägarna. Buss- och lastbiltrafik
drives inom Södertörn av Trafikaktiebolaget Stockholm-Nynäs,
vilket ävenledes tillförts staten vid övertagandet av en enskild järnväg. Slutligen
har statsverket under innevarande år blivit ensam intressent i Aktiebolaget
Svenska Godscentraler, vilket företag genom ett antal dotterbolag är
innehavare av olika åkerirörelser.

Samtliga nu nämnda bolag äro fristående företag. I trafikärenden äger
givetvis mestadels ett nära samarbete rum med statens järnvägar, men i
administrativa och förvaltningstekniska frågor äro de helt självständiga. De
båda förstnämnda bolagen ha egna lokalförvaltningar och egen garage- och
verkstadstjänst, under det att beträffande Trafikaktiebolaget StockholmNynäs
ett närmare samarbete med statens järnvägar kommit till stånd även
i förvaltningshänseende.

Det må nämnas att Stockholms läns omnibusaktiebolag, som övertogs av
staten i samband med roslagsbanan och drevs i fristående bolagsform under
ett antal år, numera helt införlivats med statens järnvägar.

I olika sammanhang har frågan om en enhetligare organisation av den
statliga billinjetrafiken varit aktuell. Särskilt må erinras om att den s. k.
postdiligensutredningen i sitt år 1943 avgivna förslag förordade vissa förändringar
i nämnda riktning. Utredningen ansåg att statens järnvägar i
princip borde ombesörja den statliga billinjetrafiken för person- och gods -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

befordran, men att en trafik vars huvudsyfte vore att säkra en god standard
för postbefordran i regel borde behållas i postverkets regi. Härefter har bl. a.
statens sakrevision uttalat sig för att hela den statliga billinjetrafiken borde
drivas av statens järnvägar. Någon slutlig lösning av denna fråga har emellertid
ännu icke vunnits.

Sedan ett visst utbyte av billinjer ägt rum mellan statens järnvägar och
postverket — senast genom Kungl. Maj:ts beslut i december 1958 — och en
geografisk fördelning av trafikområdena därigenom kommit till stånd, ha
revisorerna för sin del icke funnit anledning att nu föreslå någon ytterligare
ändring i berörda hänseende, även om ett närmare samarbete i vissa särskilda
frågor, exempelvis beträffande inköpsverksamhet och beredskapsåtgärder,
borde kunna åvägabringas. Revisorerna anse det däremot kunna
ifrågasättas, huruvida den uppdelning mellan SJ biltrafik och ett antal statsägda
bolag som alltjämt tillämpas inom statens järnvägars område kan
anses ändamålsenlig och motiverad. Denna splittring har icke framkommit
som resultat av ett övervägande av vilken organisationsform som av sakliga
skäl kan vara att föredraga. Såsom framgår av det tidigare sagda är
orsaken i stället att finna i den historiska utvecklingen. Genom att statsverket
övertagit vissa enskilda järnvägsföretag ha samtidigt de till järnvägarna
anslutna biltrafikföretagen ingått i överlåtelserna. Enligt revisorernas
mening borde ekonomiska fördelar vara att vinna, därest ifrågavarande
biltrafik drevs under mera enhetliga former. Främst synes detta gälla de
administrativa och förvaltningstekniska göromålen, exempelvis ledning,
upphandling och kameral verksamhet. Även i fråga om den tekniska tjänsten
och verkstadstjänsten torde liknande besparingsmöjligheter förefinnas.
över huvud taget torde kunna sägas, att en större enhet bereder ökade möjligheter
till ett ekonomiskt utnyttjande av personal, fordon, materiel och
lokaler.

Revisorerna vilja alltså föreslå, att en närmare undersökning kommer till
stånd rörande möjligheterna att sammanföra de under statens järnvägars
ledning drivna buss- och biltrafikrörelserna.

Utlåtanden har avgivits av järnvägsstyrelsen, GDG biltrafikaktiebolag,
Trafikaktiebolaget Stockholm—Nynäs,Svenska lastbilaktiebolaget och Aktiebolaget
Svenska godscentraler samt av statskontoret och statens organisationsnämnd
(Del II, s. 158—163).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar Sveningsson
och Schött (1:60) och den andra inom andra kammaren av herr Darlin

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

m. fl. (11:74), i vilka hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning i syfte dels att, för åstadkommande av en rationellare
organisation och drift, sammanföra de under statens järnvägars
ledning drivna buss- och biltrafikrörelserna, dels ock att i samband därmed
undersöka möjligheterna att i enskild ägo överföra av staten ägda trafikföretag.

Beträffande motiveringen för yrkandet hänvisas till motionen 11:74.

Utskottet. Frågan om den lämpliga organisationen för statens järnvägars
buss- och lastbilstrafik har behandlats i olika sammanhang. Inom SJ har
den varit föremål för fortlöpande överväganden. Som resultat härav har
åtgärder vidtagits i syfte att rationalisera och koncentrera verksamheten.
Järnvägsstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att det f. n. råder ett gott
samarbete mellan de olika buss- och biltrakfikrörelserna inom SJ med gemensamt
utnyttjande av personella och materiella resurser. Styrelsen framhåller
vidare, att de företagsenheter SJ arbetar med redan är tillräckligt stora
för att ge de fördelar som stordriften möjliggör såväl i avseende på upphandling
som i fråga om administration, personal etc., och att det finns
anledning till tveksamhet huruvida ytterligare sammanslagningar skulle
medföra påtagliga fördelar.

Utskottet ställer sig också för sin del tveksamt till värdet av den föreslagna
undersökningen. Givetvis gäller att organisationen av SJ :s buss- och
biltrafik — med den omfattning denna verksamhet har och med den utveckling
som över huvud karakteriserar trafikområdet — aldrig kan betraktas
som slutgiltig. Organisationen måste fortlöpande övervägas och alla möjligheter
till effektivisering och rationalisering tillvaratagas. Inom järnvägsstyrelsen
synes man väl medveten härom och det finnes skäl antaga att
syftet med revisorernas utredningsförslag skall bli tillgodosett utan att några
särskilda åtgärder vidtages.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att revisorernas förevarande uttalande samt motionerna
I: 60 och II: 74 icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

20 :o) Vattenfallsstyrelsens ämbetsbyggnad i Råcksta. Under kommunikationsdepartementet,
§ 20, har revisorerna framfört vissa synpunkter på kostnadsfrågan
i samband med uppförandet av vattenfallsstyrelsens ämbetsbyggnad
i Råcksta (Del I, s. 142—151).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

I anledning av ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag medgav 1956 års riksdag
att en ny ämbetsbyggnad för vattenfallsstyrelsens räkning finge uppföras
i Råcksta inom Stockholms stads område. Byggnaden var avsedd att
ersätta de lokalutrymmen på en mängd olika platser i Stockholm, till vilka

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

styrelsens under senare år starkt ökande personal hittills varit hänvisad.
I propositionen i ämnet angavs att kostnaden preliminärt syntes kunna uppskattas
till ca 30 milj. kronor. Efter hand som byggnadsplanerna kommit
närmare sitt förverkligande ha emellertid de beräknade kostnaderna — på
grundval av uppgifter från vattenfallsstyrelsen —- redovisats med allt högre
belopp. Sålunda framhölls i statsverkspropositionen år 1957 att kostnaderna
komme att uppgå till 35 milj. kronor, år 1958 att sistnämnda belopp komme
att överskridas samt slutligen år 1959, då byggnadsprojektet mera utförligt
berördes, att kostnaderna syntes komma att belöpa sig till 69 milj.
kronor, allt exklusive tomtkostnaden.

Orsakerna till att denna avsevärda skillnad kunnat uppkomma ha sedermera
varit föremål för utredning i olika sammanhang och ha närmare utvecklats
i det föregående. De innebära i korthet, att man vid den slutliga
kostnadsberäkningen utgått från ett betydligt större antal arbetsplatser och
till följd därav från en större byggnadsvolym än tidigare, främst på grund
av att man räknat med en starkare procentuell tillväxt av personalen samt
på grund av att vissa ytterligare arbetsavdelningar ansetts böra förflyttas
från andra orter och förläggas till ämbetsbyggnaden i Råcksta. Vidare har
volymenhetspriset uppräknats i avsevärd grad genom att det tidigare angivna
priset, 150 kronor per m3, sedermera befunnits uppgå till 220 kronor
per m3. I viss mindre utsträckning förklaras uppräkningen genom den allmänna
höjning som byggnadspriserna undergått mellan de båda tidpunkter
vid vilka beräkningarna gjordes. Vattenfallsstyrelsen har emellertid
framhållit, att den avsevärda skillnaden i kostnad per volymenhet även
orsakats av att den tidigare beräkningen icke varit realistisk.

Såsom nämnts har den betydande osäkerhet i fråga om kostnaderna som
präglat det för riksdagen framlagda byggnadsförslaget i olika sammanhang
varit under behandling. Bl. a. ha överrevisorerna för vattenfallsverket och
1958 års besparingsutredning ägnat uppmärksamhet däråt, varjämte ärendet
belysts vid innevarande års riksdag i anledning av en inom första kammaren
framställd interpellation. Såväl överrevisorerna som besparingsutredningen
ha anfört vissa synpunkter på personalökningen inom vattenfallsstyrelsen,
och vissa undersökningar ha av styrelsen igångsatts i syfte
att skapa underlag för en bedömning av verkets personalbehov på längre
sikt. Med hänsyn härtill ha revisorerna — utöver den ovan intagna sammanfattande
redogörelsen — velat begränsa sig till att i ärendet framföra
allenast följande synpunkter.

Revisorerna förutsätta att de berörda undersökningarna bedrivas med
skyndsamhet och att resultatet därav snarast redovisas. Särskilt finna revisorerna
det önskvärt att man söker åstadkomma en förhandsprognos beträffande
det personalläge som kan väntas uppstå i samband med att huvuddelen
av landets mera värdefulla vattenkraft är utbyggd. Vad gäller

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

kostnadsfrågan är det givetvis ett framträdande intresse, att kostnaderna
för aktuella byggnadsprojekt kunna beräknas med noggrannhet. Beräkningarna
böra givetvis också möjliggöra en bedömning av huruvida den angivna
kostnadssumman är ekonomiskt fördelaktig. Det är härvid att märka,
att en kostnadssumma som framräknas endast genom att multiplicera en
beräknad byggnadsvolym med ett erfarenhetsmässigt godtagbart normalpris
per volymenhet icke är ägnad att lämna någon hållbar upplysning om
huruvida byggnaden är ekonomiskt väl utformad och kostnaderna skäliga.
Såsom framgår av de utredningar som redovisats av statens byggnadsbesparingsutredning
kunna nämligen kostnaderna per volymenhet vid i övrigt
samma standard och utrustning variera högst avsevärt, beroende på den
planlösning som väljes och med hänsyn till byggnadens allmänna utformning,
vilka sistnämnda faktorer äro de för byggnadskostnaderna väsentliga.
Det torde vara ägnat att befrämja strävandena att åstadkomma prisbilliga
och goda byggnadslösningar, därest man vid bedömningen av kostnaderna
utgår från en viss normalkostnad per kvadratmeter primäryta för arbetsplatserna.
Kostnadssumman bör dessutom bli föremål för en jämförande
analys, där byggnadspriset sättes i relation till antalet ytenheter, antalet
volymenheter och antalet arbetsplatser av skilda slag; särskilda utrymmen
såsom konferensrum, trappor och entréhallar, personalrestaurang m. m.
böra därvid kostnadsmässigt isoleras från byggnaden i övrigt och redovisas
särskilt. Det skulle enligt revisorernas mening vara till fördel, om kostnaderna
även för färdigställda byggnader bleve föremål för dylika analyser.
Därigenom skulle en bedömning kunna ske av byggnadsföretagens ekonomiska
utfall, vilket skulle kunna tjäna till ledning vid framtida byggnadsplaneringar.
Revisorerna anse det önskvärt att en dylik analys utarbetas
även för ifrågavarande byggnad i Råcksta.

Utlåtanden har avgivits av byggnadsstijrelsen, vattenfallsstyrelsen och
statens byggnadsbesparingsutredning (Del II, s. 163—169).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Den bristfälliga kostnadsberäkningen vid planeringen av vattenfallsstyrelsens
ämbetsbyggnad i Råcksta har tidigare påtalats i olika sammanhang
och föranleder här icke något uttalande från utskottets sida. Revisorerna
har med utgångspunkt från detta byggnadsföretag framhållit angelägenheten
av att aktuella byggnadsprojekt beräknas med noggrannhet och
anfört vissa synpunkter på kostnadskalkyleringen. Revisorernas förslag härvidlag
— som närmare kommenterats av byggnadsstyrelsen och byggnadsbesparingsutredningen
— synes icke påkalla något initiativ från riksdagens
sida. — Revisorerna har vidare mot bakgrunden av de vid planeringen av

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Råckstaprojektet konstaterade svårigheterna att även på kortare sikt bedöma
vattenfallsverkets personalbehov betonat vikten av skyndsamma utredningar
rörande verkets personalbehov framöver. Vattenfallsstyrelsen
säger sig i sitt utlåtande dela revisorernas uppfattning härvidlag och har
redan igångsatt sådana utredningar. Med hänsyn härtill och vad i övrigt
ovan anförts finner utskottet ingen anledning till något särskilt uttalande
i frågan, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

21 :o) Markinköp för ångkraftstationen i Stenungsund. Under kommunikationsdepartementet,
§ 21, har revisorerna påtalat de priser, som vattenfallsstyrelsen
erlagt vid förvärv av vissa markområden (Del I, s. 152—158).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Förslag om anläggande av en ny ångkraftstation i Västsverige framlades
av vattenfallsstyrelsen i augusti 1953. För att principiell ställning skulle
kunna tagas till förläggningsfrågan, bl. a. i avsikt att erforderliga markförvärv
skulle kunna äga rum i god tid, anmälde Kungl. Maj :t frågan härom
genom proposition till 1954 års riksdag och förordade bland flera olika
alternativ att kraftstationen skulle placeras i Stenungsund. Förslaget godkändes
av riksdagen i maj månad samma år.

Under åren 1955—1958 ha för kraftstationen och därtill hörande anläggningar,
nämligen bostadsområde och hamn, inköpts ett 40-tal fastigheter
med en sammanlagd areal av i runt tal 135 hektar och betingande en köpesumma
av omkring 2,5 milj. kronor. Tre fjärdedelar av antalet fastigheter
och ungefär hälften av köpesumman hänföra sig till sommarvillebebyggelse
på tomtområden med små arealer. Flertalet av angivna fastigheter inköptes
redan under år 1955. Genom beslut den 28 april 1955 inköptes de första
fem fastigheterna, av vilka tre avsågo själva kraftstationsområdet. Förvärven
av nämnda tre fastigheter ha i detta sammanhang varit föremål
för revisorernas intresse.

Fastigheterna utgöras av jordbruksfastigheter med en sammanlagd areal
av 67 hektar, varav 26 hektar åker och återstoden skog och övrig mark,
samt med taxeringsvärden å tillhopa 82 300 kronor. För dessa tre fastigheter
begärdes av ägarna m. fl. sakägare köpeskillingar och andra ersättningar
med tillsammans 1 192 000 kronor. Två av vattenfallsverket anlitade
värderingsmän från orten uppskattade den skäliga ersättningen till omkring
472 000 kronor, varav 377 000 kronor i köpeskillingar jämte 38 000
kronor i ersättning för växande skog samt återstoden i ersättningar för
vissa nyttjanderätter till bostad in. m. Då någon uppgörelse icke kunde
vinnas på dessa villkor och vattenfallsverket var angeläget att åtkomma
fastigheterna för att kunna komma i gång med byggnadsarbetena, förvärvades
fastigheterna mot en likvid av sammanlagt 814 200 kronor, varav

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

675 500 kronor till ägarna och 138 700 kronor till innehavarna av bostadsoch
andra förmåner. I nämnda belopp ingingo flyttningsersättningar med
respektive 80 000 och 36 000 kronor.

Det torde visserligen i och för sig vara önskvärt att frivilliga uppgörelser
kunna träffas, då det gäller att taga mark i anspråk i ett fall sådant som
det förevarande. Det är även naturligt att man för att vinna en dylik uppgörelse
icke tillmäter köpeskillingen alltför snävt, ävensom att viss ersättning
lämnas för att marken får tillträdas inom kortast möjliga tid. Uppgörelser
i godo medföra nämligen att man undgår ett omständigt och tidsödande
expropriationsförfarande och leda därigenom ofta till besparingar
och tidsvinster. I förevarande fall synes det emellertid uppenbart, att de utgivna
beloppen äro avsevärt högre än vad som kan betraktas som skäligt
pris för fastigheterna och rimlig ersättning för åsamkade intrång. Redan
de anlitade värderingsmännen ha vid sina uppskattningar tagit hänsyn till
de övervärden som av olika skäl ansetts föreligga, och köpeskillingarna
ligga mångfaldigt över taxeringsvärdena.

Att vattenfallsverket i detta fall sett sig nödsakat att träffa uppgörelser
på villkor som så avsevärt överstigit gjorda värderingar har givetvis haft
sin grund i önskvärdheten att utan tidsutdräkt få tillgång till arbetsplatsen
för det omedelbart förestående kraftstationsbygget. Genom dröjsmål härvidlag
skulle långt större förluster ha kunnat uppkomma. Det måste emellertid
erinras om att kraftstationens förläggningsplats i princip varit bestämd
redan under våren 1954 men att ansökning om expropriation icke
ingivits till Kungl. Maj:t förrän i september 1955, då området för själva
stationen i huvudsak var förvärvat. Redan från början torde det ha stått
klart att markförvärven, som utom jordbruksmark omfattade en mängd
sommarvillor m. m., icke skulle kunna genomföras utan motsättningar.
Det torde ha varit ägnat att giva vattenfallsverket ett betydligt gynnsammare
förhandlingsläge, om förberedelser för expropriation igångsatts och
ansökan därom ingivits på ett tidigare stadium än nu skett.

Utlåtanden har avgivits av vattenfallsstyrelsen och statskontoret (Del II, s.
169—172).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. De av vattenfallsstyrelsen erlagda priserna för de berörda fastigheterna
ter sig onekligen höga mot bakgrunden av de utförda värderingarna
och givetvis i ännu högre grad mot bakgrund av taxeringsvärdena.
Utskottet har i och för sig den uppfattningen att köpeskillingar i fall som
dessa då olägenheter uppstår för enskilda icke bör tillmätas alltför snävt

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. Nr 128

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

men har också skäl antaga, att denna aspekt beaktats vid de nämnda värderingarna.
Vattenfallsstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit de tidsmässiga
och ekonomiska förluster som skulle uppstå vid fördröjningar i arbetsprogrammet,
t. ex. genom ett utdraget expropriationsförfarande, och menat att
köpeskillingarnas storlek får bedömas med hänsyn härtill. Även om de anförda
affärsmässiga övervägandena säkerligen har fog för sig, synes dock
enligt utskottets mening i fall som de här aktuella möjligheter finnas att
med det av revisorerna föreslagna tillvägagångssättet uppnå rimligare priser.
Då det finnes anledning antaga att vattenfallsstyrelsen i sitt fortsatta
handlande beaktar de av revisorerna framförda synpunkterna, har utskottet
velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

22 :o) Citadellet i Landskrona. Under kommunikationsdepartementet, § 22,
har revisorerna framhållit önskvärdheten av att planer utarbetas rörande
citadellets restaurering och användning (Del I, s. 159—163).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Citadellet i Landskrona utgör ett kulturhistoriskt minnesmärke av för
svenska och även för nordiska förhållanden tämligen enastående karaktär.
Det består av en försvarsanläggning som tillkommit under olika tidsepoker.
Dess äldsta del — det s. k. slottet med rester av spärrmurar och torn, beläget
på den centrala slottsholmen och omgivet av vallgravar — uppfördes under
1500-talet, då staden ännu tillhörde Danmark. Omkring denna centrala del
uppfördes under senare hälften av 1600-talet en fortifikatorisk anläggning
med ett system av vallar, bastioner och vattengravar m. m. Sedan fästningen
efter hand förlorat sin betydelse som försvarsanläggning, användes den under
mer än 100 år som fängelse och tvångsarbetsanstalt. De senaste decennierna
har den under några kortare perioder utnyttjats som förläggning
dels för militära beredskapsförband och dels för flyktingar från främmande
länder. Sedan år 1953 har det centrala byggnadskomplexet på slottsholmen
stått utan användning, bortsett från en byggnad som disponeras som militärt
förråd.

I frågan om citadellets framtida användning ha olika förslag förts fram.
På längre sikt har räknats med att den centrala delen av anläggningen skulle
åtminstone i viss omfattning befrias från under 1800-talet tillkommen
mindre värdefull bebyggelse och återställas i mera ursprungligt skick. Samtidigt
har det ansetts önskvärt, att de delar av anläggningen som skola
bevaras för framtiden erhålla någon form av praktisk användning. Särskilt
från Landskrona stad ha dylika synpunkter framförts, och ett förslag har
skisserats om anläggningens användande som något slag av kulturcentrum.
Ett steg i denna riktning har tagits genom att byggnadsstyrelsen till Landskrona
stad upplåtit området närmast utanför slottsholmen till friluftsom -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

råde för staden och med rätt för staden att där uppföra vissa för ändamålet
lämpliga anordningar. Beträffande slottsholmen och dess byggnader finnas
emellertid alltjämt icke mer än löst utformade program. Byggnadsstyrelsen
väntar för sin del att den fortsatta detaljplaneringen skall ankomma på
Landskrona stad.

Ehuru citadellet utgör ett kulturhistoriskt minnesmärke av synnerlig betydelse,
äger allmänheten icke tillträde till slottsholmen och dess byggnader
annat än undantagsvis vid särskilt anordnade visningar. Åtskilliga av byggnaderna
befinna sig i ett tämligen bristfälligt skick. Skador genom fukt och
till följd av mångårig användning för fångvårdens och tillfälliga ändamål ha
medverkat till att såväl byggnader som området i övrigt förete en föga tilltalande
anblick. Enligt revisorernas mening är det önskvärt, att mera konkreta
planer utarbetas rörande citadellets restaurering och användning. Det
bör åligga byggnadsstyrelsen såsom förvaltare av ifrågavarande historiska
anläggning att aktivt verka för att dylika planer utformas och efter hand
fullföljas i mån av medel.

Med hänsyn till det påtagliga intresse som Landskrona stad av naturliga
skäl äger och även visat för citadellets användning synes det revisorerna
lämpligt, att planeringen inriktas på att tillgodose något för staden angeläget
ändamål. Därest staden visar sig villig att ekonomiskt taga del i planernas
realiserande, torde hinder icke heller böra möta att slottsholmen och
dess byggnader upplåtas till stadens vård och förvaltning, i likhet med vad
som redan skett med det yttre området. Det må dock framhållas, att restaureringen
av bebyggelsen och dess iordningställande för praktisk användning
kan förväntas bli en mycket kostnadskrävande uppgift och att det
därför torde finnas skäl att engagera även andra intressen i företaget.

Utlåtanden har avgivits av byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen
i Malmöhus län och Svenska turistföreningen (Del II, s. 172—177).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr Bengtsson i Landskrona väckt motion II: 351, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en skyndsam utredning för att ställning snabbt skall kunna tas till
citadellets i Landskrona framtida användning.

Beträffande motiveringen för yrkandet hänvisas till motionen.

Utskottet. Revisorerna har i sitt uttalande — liksom byggnadsstyrelsen
och riksantikvarieämbetet i sina utlåtanden och förenämnde motionär —
understrukit det stora kulturhistoriska värde, som citadellet i Landskrona
äger, och framhållit önskvärdheten av att mera konkreta planer utarbetas

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

rörande citadellets restaurering och användning. Utskottet vill för sin del
anföra, att det med tillfredsställelse skulle se att byggnaderna och anläggningen
praktiskt kunde utnyttjas på ett sätt som låter det kulturhistoriska
värdet komma till sin rätt och samtidigt göra det möjligt att bereda allmänheten
tillträde till citadellet. Byggnadsstyrelsen har som framgår av
dess utlåtande redan vid ett flertal tillfällen diskuterat citadellets framtida
användning med företrädare för Landskrona stad dock utan att någon överenskommelse
kunnat träffas. Det torde få ankomma på byggnadsstyrelsen
att i samråd med kulturhistorisk expertis fortsätta dessa överläggningar.
I detta sammanhang må nämnas att Landskrona stad i ett till länsstyrelsens
i Malmöhus län utlåtande fogat yttrande uttalat sitt intresse i saken.

Med hänsyn till vad sålunda i remissvaren anförts finner utskottet motionen
icke böra föranleda någon särskild åtgärd från riksdagens sida. Under
beaktande jämväl av omständigheterna i övrigt har utskottet velat begränsa
sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen omförmäla.

Utskottet hemställer i enlighet härmed,

att motionen II: 351 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.

23 :o) Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m. Under finansdepartementet,
§ 23, har revisorerna förordat en höjning av restavgiften
(Del I, s. 164—184).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Under uppbördsåret 1958—59 inflöto såsom A-skatt 7 080 milj. kronor och
såsom B-skatt 2 948 milj. kronor. Detta innebär att jämfört med närmast
föregående uppbördsår A-skatten ökat med 420 milj. kronor, medan B-skatten
minskat med 35 milj. kronor. Vidare uppgingo fyllnadsinbetalningarna
för uppbördsåret 1958—59 till 566 milj. kronor, varav 106 milj. kronor
utgjorde A-skatt och 460 milj. kronor B-skatt. Av sistnämnda belopp avse
374 milj. kronor aktiebolag m. fl. juridiska personer samt 86 milj. kronor i
huvudsak fysiska personer. Jämfört med närmast föregående uppbördsår ha
fyllnadsinbetalningarna minskat med 129 milj. kronor. Resultatet av den
ordinarie uppbörden av preliminär B-skatt för uppbördsåret 1958—59, då
96,2 procent inflöto, är detsamma som för närmast föregående uppbördsår.

I fråga om resultatet av den ordinarie uppbörden av den kvarstående skatten
enligt 1958 års taxering må nämnas att inflytandeprocenten uppgick till 83,4
procent, vilket innebär en försämring med drygt 1 procent jämfört med den
kvarstående skatten för närmast föregående taxeringsår.

Den kvarstående skatten enligt årets taxering beräknas såsom förut
nämnts uppgå till omkring 747 milj. kronor och den överskjutande preliminära
skatten till omkring 1 061 milj. kronor. Jämfört med de uppgifter

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

som vid motsvarande tidpunkt förra året förelågo i fråga om 1958 års taxering
har den kvarstående skatten minskat med omkring 83 milj. kronor,
medan överskottsskatten ökat med ca 222 milj. kronor. Den kvarstående
skatten uppgår till omkring 7 procent av den slutliga skatten. Enligt närmast
föregående års taxering uppgick den till omkring 8 procent av motsvarande
slutliga skatt.

Revisorerna avse att i anslutning till de sålunda lämnade uppgifterna ingå
på visst spörsmål, som har samband med skatteuppbörden. Innan så sker må
emellertid erinras om att revisorerna i ett särskilt avsnitt av sin berättelse
lämnat en speciell redogörelse för resultatet av denna uppbörd när det gäller
de lägsta inkomsttagarna, vartill torde få hänvisas.

Som framgår av det föregående upptogo 1957 års revisorer åtskilliga uppbördsfrågor
till behandling, bl. a. frågan om storleken av restavgiften, som
f. n. är fyra procent. Revisorernas i anslutning därtill gjorda uttalanden ha
numera föranlett, att särskilda sakkunniga tillkallats för att utreda vissa
uppbördsfrågor av delvis betydande räckvidd, bl. a. arbetsgivares ansvar
för arbetstagares skatt. Härmed sammanhänger även delvis det förut berörda
spörsmålet om restavgiftens storlek. Denna fråga har emellertid en
vidare betydelse, då restavgiften även har avseende å andra skattskyldiga
än arbetsgivare. På grund härav och då frågan torde kunna lösas oberoende
av övriga spörsmål som de sakkunniga ha att pröva, ha årets revisorer ansett
sig böra på nytt aktualisera frågan om en höjning av restavgiften. Det
må då erinras om att ett flertal länsstyrelser förordat en höjning av denna
avgift redan i samband med den rundfråga som 1957 års revisorer gjorde
och som låg till grund för det förslag i ämnet som nämnda års revisorer
framförde. Även i flertalet remissyttranden som avgåvos däröver tillstyrktes
en sådan ändring. De erfarenheter som sedermera vunnits tala ytterligare
härför. Med hänsyn till nuvarande ränteläge synes det sålunda icke ovanligt,
att arbetsgivare och även andra skattskyldiga finna det ekonomiskt
lönande att taga i anspråk skattemedel för att lösa ekonomiska trångmål.
I betraktande härav och under erinran att räntan på kvarstående skatt numera
är nio procent anse sig revisorerna böra föreslå, att — i avvaktan på
de förslag nämnda sakkunniga i övrigt kunna komma att framlägga i syfte
att förbättra resultatet av skatteuppbörden — en icke obetydlig höjning av
restavgiften snarast genomföres. Det må f. ö. tilläggas, att det icke med
fog torde kunna göras gällande att en sådan höjning i främsta rummet
skulle drabba de lägsta inkomsttagarna, då det alldeles övervägande flertalet
av dessa -— som revisorerna visat i annat sammanhang av sin berättelse
— fullgör sin skattebetalningsskyldighet i avsedd ordning.

Utlåtanden har avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, centrala
uppbördsnämnden, överstålhållarämbetet, länsstyrelsen i Östergötlands län,

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

länsstyrelsen i Örebro län, länsstyrelsen i Jämtlands län, uppbördsorganisationskommittén
samt uppbördsutredningen (Del II, s. 178—193).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet får erinra om att i riksdagens revisorers berättelse varje år brukar
ingå en redogörelse för vissa iakttagelser rörande skatteuppbörden m. m.
Vad i den nu föreliggande berättelsen i detta hänseende anförts har inte givit
utskottet anledning till särskilt uttalande utom i följande del.

Revisorerna har erinrat om att 1957 års revisorer behandlade frågan
om storleken av den restavgift som påföres skattskyldig eller arbetsgivare,
vilken underlåtit att inbetala skatt i föreskriven tid och ordning, och att
1957 års revisorers uttalanden i ämnet föranlett tillkallande av särskilda
sakkunniga, den s. k. uppbördsutredningen. 1959 års revisorer har emellertid
ansett att frågan om restavgiftens storlek kan lösas oberoende av övriga
spörsmål som nämnda utredning har att pröva, varför revisorerna ansett sig
böra på nytt aktualisera den nämnda frågan. I sitt i ärendet avgivna remissyttrande
har uppbördsutredningen emellertid framhållit, att den av revisorerna
behandlade frågan — vilken ingår i utredningens uppdrag -— inte kan
begränsas till spörsmålet huruvida restavgiften bör höjas utan har avseende
även å frågorna om restavgiftens utformning, eventuell differentiering av
restavgiften etc. Uppbördsutredningen har ansett att frågan om restavgiften
bör upptas till behandling först i samband med utredningens uppdrag i
övrigt.

Under hänvisning till vad uppbördsutredningen i sitt remissyttrande anfört
anser utskottet, att vad riksdagens revisorer nu förordat i fråga om
restavgiftens storlek inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet
hemställer fördenskull,

att riksdagens revisorers ifrågavarande förslag angående
restavgiften icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

24 :o) De lägsta inkomsttagarnas skattebetalning. Under finansdepartementet,
§ 24, har revisorerna framlagt resultatet av en särskild undersökning
angående de lägsta inkomsttagarnas skattebetalning (Del I, s. 185—202).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Revisorerna lämna varje år i sin berättelse en redogörelse för det totala
utfallet av skatteuppbörden. Några slutsatser om i vilken utsträckning skatten
erlägges av de skattskyldiga i olika inkomstlägen kunna icke dragas av
denna redogörelse. Revisorerna ha emellertid ur olika synpunkter bedömt
det vara av betydande intresse att närmare få klarlagt, hur stort skattebelopp
som faktiskt erlagts under ett visst år av inkomsttagare med en statligt
taxerad inkomst av 1 200—3 000 kronor. Som av det föregående framgår har

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

också en dylik undersökning, i vad avser 1956 års inkomster (taxeringsåret
1957), på revisorernas uppdrag utförts av statistiska centralbyråns utredningsinstitut.
Resultatet därav har redovisats i det föregående. I det följande
skola några huvuddrag av undersökningen — som omfattat inkomsttagare
med en taxerad inkomst av 1 200—1 800 kronor (den lägre gruppen) respektive
1 800—3 000 kronor (den högre gruppen) —- återgivas.

Antalet inkomsttagare i den lägre gruppen är 116 000 och i den högre
378 000. Den minsta civilståndsgruppen är i båda fallen »gifta». Den utgör
för den lägre inkomstgruppen 10 000 och för den högre 50 000 inkomsttagare.
Relativt omfattar denna grupp knappt 9 respektive drygt 13 procent. Flertalet
inom bägge inkomstgrupperna består av ensamstående kvinnor, som
för den lägre gruppen utgöra 63 000 inkomsttagare eller 54 procent. Motsvarande
tal för den högre inkomstgruppen är 194 000 inkomsttagare eller 51
procent. De ensamstående männen — 43 000 inkomsttagare eller 37 procent
i den lägre inkomstgruppen och 133 000 inkomsttagare eller 35 procent i den
högre — intaga således en mellanställning.

Vad beträffar åldersfördelningen inom de olika inkomstgrupperna äro
åldersgrupperna »25 år eller mindre» och »68 år och mer» för gruppen »gifta»
i den lägsta inkomstgruppen för små för att några säkra slutsatser om dem
skola kunna dragas. Tydligt är emellertid att den mellersta åldersgruppen
— 26—67 år — är den ojämförligt största. Den omfattar nära 10 000 inkomsttagare.
För ensamstående män och ensamstående kvinnor i den lägsta
inkomstgruppen är den äldsta åldersklassen den minsta. Den upptager 5 600
respektive 11 500 inkomsttagare eller 13 respektive 18 procent. För de ensamstående
männen upptager den yngsta åldersgruppen det största antalet eller
23 200 inkomsttagare, medan 14 100 finnas i den mellersta åldersgruppen.
För de ensamstående kvinnorna däremot dominerar den sistnämnda åldersgruppen
med 28 800 inkomsttagare mot 22 700 i den yngsta åldersgruppen.

När det sedan gäller den högre inkomstgruppen visar denna en delvis annan
fördelning på åldersklasser. För gifta är den mellersta inkomstklassen
sålunda icke lika dominerande. Folkpensionärerna omfatta omkring 15 procent
av gruppen. Fördelningen mellan de tre åldersklasserna är för ensamstående
mera jämn än för den lägre inkomstgruppen. För ensamstående män
utgöras dessa av respektive 53 000, 45 000 och 36 000 inkomsttagare, räknat
från den lägsta till den högsta åldersklassen. Den inbördes storleken är således
densamma som för inkomstgruppen 1 200—1 800 kronor. Liksom i denna
grupp är i den nu aktuella inkomstgruppen, i vad avser de ensamstående
kvinnorna, åldersklassen 26—67 år den största. Den omfattar omkring
75 000 individer. I motsats till den lägre inkomstgruppen är dock den lägsta
åldersklassen mindre än den högsta. Klasserna utgöra omkring 51 000 respektive
68 000 inkomsttagare.

1 fråga om yrkesställningen äro resultaten i den högre inkomstgruppen

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

alltför osäkra för att tillåta några slutsatser. I den lägre inkomstgruppen äro
55 procent av inkomsttagarna anställda, 32 procent icke yrkesverksamma och
10 procent företagare inom jordbruk, övriga företagare utgöra omkring 3
procent.

Redovisningen av barnantalet är i stort sett mycket osäker. Vissa uppgifter
härom ha dock lämnats i det föregående, vartill torde få hänvisas.

Omkring 18 procent av inkomsttagarna i den lägre inkomstgruppen ha
icke alls påförts någon skatt. Särskilt stor är denna grupp som väntat bland
folkpensionärerna. Bland dessa redovisas för både »ej gifta män» och för
»gifta» 64 procent och för »ej gifta kvinnor» 82 procent utan skatt. I den
högre inkomstgruppen ha totalt 34 procent av inkomsttagarna över huvud
icke debiterats någon skatt. Även här utgöra folkpensionärerna den största
gruppen utan skatt. Antalet inkomsttagare med skatt som allenast delvis
respektive icke alls betalat denna utgör, relativt sett, 1 procent respektive 2,4
procent i den lägre inkomstgruppen. Motsvarande tal äro för den högre
inkomstgruppen i båda fallen omkring 1 procent.

Av de tabellariska sammanställningarna framgår att sammanlagt 10,2 milj.
kronor debiterats den lägre inkomstgruppen — 116 000 inkomsttagare. Härav
hade vid tidpunkten för utförandet av den ifrågavarande undersökningen —
hösten 1959 —- ej erlagts ett belopp av 250 000 kronor eller 2,6 procent. Även
om sistnämnda båda uppgifter äro osäkra, torde det dock med stor sannolikhet
kunna antagas att den nämnda gruppen erlagt omkring 10 milj. kronor
i skatt. Motsvarande uppgifter för inkomstgruppen 1 800—3 000 kronor visa
att denna grupp, som omfattar i runt tal 380 000 inkomsttagare, påförts 76,4
milj. kronor i slutlig skatt. Resultatet av skatteuppbörden är osäkert, men det
torde kunna antagas att 1,3 milj. kronor eller 1,6 procent ej erlagts i vederbörlig
ordning. Gruppen skulle således ha erlagt omkring 75 milj. kronor i
skatter och avgifter. Det bör emellertid beaktas att angivna belopp i fråga om
storleken av erlagd skatt kan komma att stiga ytterligare, innan slutredovisning
av uppbördsresultatet äger rum, då indrivningen icke var slutförd vid
undersökningstillfället. Som jämförelse kan nämnas, att den relativa storleken
av restskatten för hela skatteuppbörden den 31 december 1958 var
0,7 procent.

Sammanfattningsvis kan av den gjorda undersökningen den slutsatsen
dragas, att de ifrågavarande inkomsttagarna fullgöra sin skyldighet att
erlägga skatt på ett överraskande gott sätt. Såsom inledningsvis framhållits
har det tidigare i olika sammanhang antagits, att en betydande del av de
skatter och avgifter som påföras skattskyldiga i här avsedda inkomstlägen ej
inbetalas. Dessa antaganden måste alltså i stort sett anses vara icke korrekta.
På den grunden, att de avgifter som hänföra sig till folkpensionen och sjukförsäkringen
icke i någon större utsträckning skulle erläggas av avgiftspliktiga
med 1 200—1 800 kronor i taxerad inkomst, kan således en höjning av

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

den nu gällande gränsen av 1 200 kronor för avgiftsplikten icke motiveras.
Huruvida av andra skäl en sådan ändring kan anses påkallad, därpå ha revisorerna
icke ansett sig böra ingå. Motsvarande gäller i fråga om de konsekvenser
i övrigt som den ifrågavarande undersökningen må kunna leda till.
Det är emellertid tydligt, att resultatet därav måste vara av väsentlig vikt för
vissa pågående utredningar, t. ex. för socialpolitiska kommittén, som enligt
sina direktiv har att bl. a. pröva frågan huruvida en ändring av socialpolitiken
kan vara motiverad på grund av de ändrade inkomstförhållandena i
samhället. Vidare må erinras om att en särskild utredningsman nyligen tillkallats
med uppdrag att utreda frågan om sättet för folkpensioneringens
finansiering och därmed sammanhängande spörsmål. Enligt direktiven skall
utredningen belysa innebörden av olika alternativ för avvägningen mellan
avgifts- och skattefinansiering. Enligt revisorernas mening böra de uppgifter
som i förevarande sammanhang framkommit vara till viss vägledning vid en
dylik avvägning och även vid fullgörande av utredningsuppdraget i övrigt.

Utlåtanden har avgivits av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,
statskontoret, länsstyrelsen i Norrbottens län och socialpolitiska
kommittén (Del II, s. 194—200).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. I anslutning till sin årliga redogörelse för det totala utfallet av
skatteuppbörden har revisorerna denna gång framlagt resultatet av en särskild
undersökning angående de lägsta inkomsttagarnas skattebetalning, avseende
1956 års inkomster. Undersökningen visar att dessa inkomsttagare
tillfredsställande fullgjort sin skattskyldighet. Revisorerna har inte framställt
något yrkande i anslutning till redogörelsen, vars resultat emellertid
ansetts vara av vikt för vissa pågående utredningar. Härutinnan må framhållas
revisorernas konstaterande att en ifrågasatt höjning av den gällande
gränsen för avgiftsplikt beträffande folkpensionering och sjukförsäkring
inte kan motiveras av bristande avgiftsbetalning.

Utskottet finner den framlagda redogörelsen jämte avgivna remissyttranden
inte ge anledning till något särskilt uttalande från utskottets sida och
inskränker sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

25 :o) Vissa iakttagelser rörande 1959 års taxering m. m. Under finansdepartementet,
§ 25, har revisorerna redovisat vissa iakttagelser rörande
1959 års taxering in. m. (Del I, s. 203—232).

Utskottet. Beträffande detta ärende kommer utskottet framdeles att avgiva
utlåtande, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

26 :o) Fördelningen av samhällsuppgifterna mellan stat och kommun.
Under finansdepartementet, § 26, har revisorerna understrukit angelägenheten
av att i betydligt större utsträckning än nu är fallet få till stånd en
uppdelning av samhällsuppgifterna mellan stat och kommun (Del I, s.
233—243).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Det är välbekant att den offentliga verksamheten undergått en kraftig
utveckling under de senaste decennierna och att detta gäller såväl den av
statsverket som den av kommunerna bedrivna. Förhållandet kan avläsas på
skilda sätt. Bl. a. kommer det till uttryck därigenom att statsbidragen till
kommunerna — såväl primärkommunerna som landstingen — stigit till allt
större belopp och för närvarande torde uppgå till över 1,5 miljard kronor.
En avsevärd del av utgifterna på riksstaten hänför sig således till dylika
bidrag. Bl. a. med hänsyn till att motiven för dessa äro skiftande ha de
bestämmelser som reglera bidragsgivningen blivit alltmer omfattande och
delvis även komplicerade. Olägenheterna därav ha redan i skilda sammanhang
uppmärksammats —- nu senast av 1958 års besparingsutredning — och
torde därför icke i detalj behöva belysas; det må räcka med att hänvisa till
vad såväl decentraliseringsutredningen som allmänna statsbidragsutredningen
härutinnan anfört, vilket i väsentliga hänseenden återgivits i det
föregående. Det torde dock böra särskilt erinras om den betydande administrativa
apparat som bidragen nödvändiggjort för både stat och kommun samt
om den begränsning i den kommunala självbestämmanderätten som de ofta
detaljerade föreskrifterna rörande villkoren för statsbidrags erhållande
kunna medföra. Då man bedömer nackdelarna av det nu tillämpade systemet
bör även uppmärksammas, att detta system icke blott innebär att kommunerna
åtnjuta statsbidrag utan att det jämväl förekommer att staten — t.ex.inom
undervisningsväsendet — erhåller bidrag av kommunerna. Detta är självfallet
ägnat att ytterligare komplicera förhållandet på förevarande område.

De sålunda konstaterade olägenheterna med statsbidragssystemet föranledde
som bekant decentraliseringsutredningen att år 1949 föreslå, att en
särskild utredning skulle verkställas rörande riktlinjerna för en överarbetning
av de skilda bestämmelserna på området. Denna utredning utfördes
sedermera av allmänna statsbidragsutredningen, vars förslag — såsom redovisats
i det föregående — numera föranlett beslut av statsmakterna i åtskilliga
hänseenden. Det viktigaste innebär en omläggning av statsbidragsgivningen
till primärkommunernas driftutgifter genom att vissa speciella driftbidrag
ersatts av två, dels ett lärarlönebidrag och dels ett bidrag till högre
skolor. Bidragsgivningen till landsting och landstingsfria städer behandlades
dock icke av utredningen.

Oaktat således åtskilliga förenklingar redan genomförts, kvarstår allt -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

jämt ett betydande antal statsbidrag. Såvitt revisorerna kunnat utröna uppgår
antalet därav till ca 150. Även om man genom åtgärder av liknande slag
som de redan vidtagna kan ernå ytterligare rationaliseringsvinster på förevarande
område, torde det likväl icke vara möjligt att på denna väg komma
fram till ett system som fyller rimliga anspråk på enkelhet. Det förtjänar
att i sammanhanget erinras om att allmänna statsbidragsutredningens ursprungliga
förslag, som syftade till längre gående förenklingar än de numera
genomförda, icke ansetts kunna förverkligas. Väsentliga olägenheter komma,
såvitt revisorerna förstå, alltjämt att kvarbliva vid bibehållandet av ett
statsbidragssystem enligt nuvarande principiella riktlinjer. Om man vill få
till stånd mera genomgripande förenklingar, torde det därför vara nödvändigt
att undersöka förutsättningarna för att finna helt nya och mera praktiska
lösningar.

Vid sina överväganden av olika sätt att lösa de med statsbidragsgivningen
sammanhängande problemen berörde allmänna statsbidragsutredningen
även frågan om en uppdelning av samhällsuppgifterna mellan å ena sidan
staten och å andra sidan kommunerna. Utredningen upptog dock icke frågan
till mera ingående behandling. Enligt revisorernas mening kan det emellertid
vara förtjänt att övervägas, huruvida icke trots allt fördelar skulle vara
att vinna genom en sådan uppdelning. Revisorerna ha funnit det sa mycket
mera angeläget att upptaga frågan härom till diskussion som det vid remissbehandlingen
av statsbidragsutredningens betänkande bl. a. från ledande
kommunalt håll anmärkts på att detta spörsmål ej närmare behandlats.

Man brukar understundom angiva, att uppgifter som huvudsakligen avse
individernas elementära livsbetingelser äro statliga, medan samhällsuppgifter
där intressegemenskapen endast sträcker sig till en mindre, lokalt begränsad
krets ha kommunal karaktär. Men en sådan gränsdragning mellan
de statliga och kommunala uppgifterna kan givetvis icke bli skarp. Det allmänna
föreställningssättet beträffande gränsdragningen i detta avseende
undergår även förskjutningar från tid till annan liksom uppfattningen om
vilka uppgifter som skola bli föremål för samhällets verksamhet. Allmänna
statsbidragsutredningen ifrågasatte, om det verkligen vore motiverat eller
ens möjligt att uppdraga en gränslinje mellan principiellt statliga och principiellt
kommunala uppgifter. Utredningen kom därvid till den uppfattningen,
att en dylik gränsdragning i realiteten icke vore hållbar.

Det torde i och för sig vara riktigt, att de samhälleliga uppgifterna näppeligen
kunna uppdelas på sådant sätt, att de i olika förekommande fall kunna
sägas naturligt ankomma på staten respektive på kommunerna. Revisorerna
äro också för sin del medvetna om att någon åtskillnad som har sin grund
i sakens egen natur icke föreligger mellan stat och kommun i förevarande
avseende. Ett sådant konstaterande synes emellertid icke utesluta, att det
vid en genomgång av de samhälleliga uppgifterna kan visa sig lämpligt

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

att från rent praktiska utgångspunkter verkställa en fördelning av uppgifterna
mellan stat och kommun. Innebörden därav skulle självfallet vara,
att man bestämde sig för att somliga samhällsuppgifter borde betraktas som
en statlig angelägenhet och således finansieras över statsbudgeten, medan
andra uppgifter förbehölles kommunerna. Därigenom skulle, såvitt revisorerna
kunna bedöma, flera av de olägenheter som äro förbundna med den
nuvarande statsbidragsgivningen i väsentliga avseenden komma att elimineras.
Helt allmänt skulle man kunna uttrycka saken så, att fördelarna
skulle komma att stå i omvänt förhållande till de olägenheter som följa
med en statsbidragsgivning enligt nuvarande principer. Den främsta omedelbara
vinsten skulle förmodligen ligga i den administrativa förenkling med
åtföljande kostnadsbesparingar för både stat och kommun som bleve möjlig
att ernå.

Vad beräffar de fördelar som skulle kunna följa med en omläggning efter
nu antydda riktlinjer må ytterligare framhållas, att det stundom göres gällande
att statsmakterna genom olika beslut ålägga kommunerna nya utgifter,
till vilka visserligen utgå statsbidrag men vilka likväl förrycka kommunernas
planer. En sådan uppdelning av de samhälleliga uppgifterna som
här berörts skulle i stort sett undanrycka grunden för dylika beslut. Kommunerna
skulle därför på ett helt annat sätt än vad för närvarande är möjligt
kunna på längre sikt planera sin ekonomi, vilket måste vara värdefullt
såväl för dem själva som för statsverket. Den kommunala självbestämmanderätten
skulle därjämte i hög grad stärkas genom en reform av nu åsyftad
innebörd.

Revisorerna äro medvetna om att de nu anförda synpunkterna delvis äro
teoretiska. Otvivelaktigt skulle också betydande svårigheter av rent praktisk
natur uppstå vid ett alltför snabbt genomförande av det ovan skisserade
systemet. Det sedan länge bestående, i och för sig naturliga samspelet
mellan stat och kommun vid fullgörandet av samhällsuppgifterna kan knappast
upphöra utan att betydande problem och även icke önskvärda konsekvenser
skulle uppstå. Revisorerna anse sig därför ej kunna förorda, att ett
dylikt radikalt försök göres att i ett enda slag lösa de olägenheter som äro
förbundna med den nuvarande bidragsgivningen. Enligt revisorernas mening
bör man likväl i fortsättningen allvarligt sträva efter att i betydligt
större utsträckning än nu är fallet fa till stånd en uppdelning av samhällsuppgifterna
mellan stat och kommun. Därigenom skulle bl. a. förutsättningar
skapas för att ytterligare eliminera bidrag som ur ekonomisk synpunkt
måste vara av ringa betydelse för respektive mottagare. En sådan
strävan kommer, därest den målmedvetet fullföljes under tillräckligt lång
tid, att utan tvekan medföra en mera rationell ordning på förevarande område
än den nu tillämpade.

Vid genomförandet av den förut skildrade bidragsreformen har en rikt -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

punkt varit, att ytterligare skattetrycksskillnader mellan kommunerna icke
skola uppstå som en följd av omläggningen av statsbidragssystemet. Erinras
må att frågan om en kommunal skatteutjämning aktualiserades i allmänna
statsbidragsutredningens första betänkande. I samband med anmälan av
frågan om fortsatt utredning angående rationalisering av de statliga driftbidragen
till primärkommunerna anförde emellertid föredragande departementschefen
bl. a., att skatteutjämningsproblemet finge lösas i annan ordning.
Denna ståndpunkt intog jämväl 1957 års riksdag vid behandlingen av
de förut omnämnda förslagen. Sedermera har en särskild utredning tillkallats
i ämnet. En sådan stegvis genomförd uppdelning av de offentliga uppgifterna
som här ifrågasatts av revisorerna kommer, såvitt kan bedömas,
knappast att medföra någon mera väsentlig förändring av skattetrycket för
olika kommuner. Å andra sidan må framhållas att ett lämpligt utformat
system för en kommunal skatteutjämning måste underlätta en sådan långsiktig
reform som här diskuterats. Det synes därför motiverat att nyssnämnda
utredning under sitt fortsatta arbete beaktar vad revisorerna nu
anfört. Detsamma gäller givetvis även vissa andra pågående utredningar, avseende
områden som beröras av förevarande spörsmål. Särskilt må erinras
om socialpolitiska kommittén och 1957 års polisutredning. Sistnämnda utredning
har enligt vad som offentligen uppgivits numera fattat principbeslut
om att föreslå ett förstatligande av polisväsendet. Det är enligt revisorernas
mening angeläget, att man vid ett eventuellt förverkligande av kommitténs
förslag söker en sådan lösning av uppkommande finansieringsproblem,
att här åberopade synpunkter i görligaste mån komma att beaktas. De
ekonomiska frågor som därvidlag aktualiseras synas över huvud vara av sådan
omfattning, att man just i detta sammanhang bör tillvarataga möjligheterna
att åstadkomma en mera rationell fördelning av samhällsuppgifterna
mellan stat och kommun.

Utlåtanden har avgivits av socialstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens organisationsnämnd, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för
yrkesutbildning, länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Östergötlands
län, länsstyrelsen i Hallands län, länsstyrelsen i Älvsborgs län, fullmäktige
i riksbanken, socialpolitiska kommittén, 1958 års skatteutjämningskommitté,
mentalsjukvårdens statsbidragsutredning, 1957 års polisutredning,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska
landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation, Statstjänstemännens
riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation, Landsorganisationen
i Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen (Del II, s. 225—242).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Utskottet. Revisorerna har under förevarande punkt i sin berättelse erinrat
om allmänna statsbidragsutredningens år 1956 framlagda betänkande om
förenklad statsbidragsgivning i fråga om driftbidrag till primärkommunerna
samt om 1957 års riksdags beslut i ämnet i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 112. Revisorerna har vidare framhållit att allmänna statsbidragsutredningen
inte behandlade frågor som har avseende på bidrag till landsting
och landstingsfria städer, vilka bidrag främst avser sjuk- och hälsovård;
dessa statsbidragsfrågor har behandlats eller avses skola behandlas av vissa
särskilda utredningar. Slutligen erinrar revisorerna om att 1958 års besparingsutredning
framhållit vikten av att rationaliseringsmöjligheterna i samband
med statsbidragsgivning av olika slag tillvaratas.

För egen del konstaterar revisorerna, att oaktat åtskilliga förenklingar i
statsbidragssystemet redan genomförts alltjämt ett betydande antal statsbidrag
kvarstår. Enligt revisorerna kommer väsentliga olägenheter att vara
förenade med bibehållandet av ett statsbidragssystem enligt nuvarande principiella
riktlinjer; det anses därför nödvändigt att undersöka förutsättningarna
för att finna helt nya och mera praktiska lösningar, om man vill få till
stånd mera genomgripande förenklingar. Revisorerna, som förklarar sig vara
medvetna om att någon åtskillnad som har sin grund i sakens egen natur
inte föreligger mellan stat och kommun med avseende på de samhälleliga
uppgifternas fördelning, förordar inte att man i ett slag radikalt söker lösa
de olägenheter som är förbundna med den nuvarande bidragsgivningen.
Revisorerna anser likväl att man i fortsättningen bör allvarligt sträva efter
att i betydligt större utsträckning än nu är fallet få till stånd en uppdelning
av samhällsuppgifterna mellan stat och kommun. Under erinran om den
numera tillsatta skatteutjämningskommittén anser revisorerna motiverat att
denna under sitt fortsatta arbete beaktar vad revisorerna anfört; detsamma
gäller vissa andra pågående utredningar. Revisorernas berättelse på denna
punkt utmynnar inte i något krav på utredning eller eljest i något bestämt
yrkande, utan har närmast karaktären av en allmän rekommendation.

I de avgivna remissyttrandena går åsikterna i förevarande hänseende ganska
starkt isär. Medan i vissa yttranden redovisas en positiv inställning till
frågan om åtgärder för åstadkommande av en mera rationell fördelning av
samhällsuppgifterna mellan stat och kommun, lägges i andra yttranden
huvudvikten på att man i första hand bör söka förenkla och rationalisera
den nuvarande ordningen för statsbidragsgivningen till kommunerna.

För egen del finner sig utskottet i den betydelsefulla och vittsyftande frågan
om en ändrad fördelning av samhällsuppgifterna mellan stat och kommun
inte böra göra annat uttalande än att en oeftergivlig förutsättning för
rationaliseringsåtgärder i sådant syfte synes vara, att åtgärderna skulle
kunna genomföras utan men för den i varje särskilt fall berörda verksamheten.
Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att man f. n. inte

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

går längre än till överväganden om erforderliga rationaliseringar inom det
nuvarande systemets ram. Frågorna om en ytterligare förenkling av statsbidragssystemet
och ytterligare avlösning av statsbidrag torde härvid stå i
förgrunden. Hithörande spörsmål förtjänar enligt utskottets mening att
följas med uppmärksamhet och torde för övrigt kunna väntas komma under
bedömande i anslutning till förslag från vissa i ärendet omnämnda, pågående
utredningar.

Under hänvisning till det anförda finner sig utskottet böra inskränka sig
till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

27 :o) Den statliga publikationsverksamhetens finansiering. Under finansdepartementet,
§ 27, har riksdagens revisorer förordat, att principerna för
den statliga publikationsverksamhetens organisation och finansiering omprövas
(Del I, s. 244—259).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Den statliga publikationsverksamheten har med tiden nått en betydande
utveckling. Den ekonomiska omslutningen av denna verksamhet kan — bortsett
från de affärsdrivande verken -— för närvarande beräknas till ett årligt
belopp av över 4 milj. kronor. Avräknas försäljningsmedel och övriga inkomster
uppgå nettokostnaderna för statsverket till omkring 2,5 milj. kronor.
Verksamhetens omfattning får ses mot bakgrunden av den tillväxt den
offentliga sektorn över huvud uppnått till följd av samhällsutvecklingen.

Bortsett från ett fåtal myndigheter, vilka helt sakna publikationsverksamhet,
förekommer numera dylik verksamhet i större eller mindre utsträckning
hos samtliga centrala förvaltningsmyndigheter. Mottagare äro dels till
myndigheten hörande lokalorgan och befattningshavare, dels andra statliga
myndigheter, kommunala organ, sammanslutningar och organisationer med
anknytning till myndighetens intresseområde, enskilda företag m. fl. Syftet
är i regel att bekantgöra erfarenheter av verksamheten eller förhållanden
inom ämbetsområdet samt att sprida råd och upplysningar m. m. I dessa
hänseenden ingår uppenbarligen publikationsverksamheten som ett betydelsefullt
och nödvändigt inslag i myndigheternas funktioner, utan vilket
de ej kunna agera på sätt föreskrives i instruktioner eller andra tjänsteföreskrifter
eller eljest förutsättes. Denna form för offentliggörande torde också
vara betydligt effektivare och mindre kostnadskrävande än exempelvis konferenser
eller liknande former för spridande av motsvarande upplysningar.

Även om således anledning till erinran icke kan riktas mot publikationsformen
som sådan, är därmed icke givet att — med bibehållande av fördelarna
med denna verksamhet — utrymme icke skulle finnas för rationellare
eller kostnadsbesparande åtgärder. Revisorerna ha ur dessa synpunkter underkastat
den statliga publikationsverksamhetens organisation, uppläggning

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

och finansieringsförhållanden vid flertalet verk och myndigheter en närmare
granskning. Den verkställda utredningen har givit revisorerna anledning
till särskilt uttalande i följande hänseenden.

Karakteristiskt för publikationsverksamheten är att den nära nog undantagslöst
finansieras med anslag över riksstaten. I regel anvisas därvid medel
från särskild anslagspost under omkostnadsstaten, i andra fall från närmast
berört sakanslag eller för ändamålet särskilt anvisat anslag. En sådan
finansieringsmetod framstod också som helt naturlig i ett tidigare skede
av statsverksamheten, då denna avsåg mer begränsade förhållanden. Den
vidgning av den offentliga sektorn som kännetecknat de senaste decenniernas
samhällsutveckling har emellertid i stor utsträckning avsett serviceområden,
där det allmänna tillhandahåller tjänster eller övertagit verksamhet
som tidigare antingen helt saknats eller ankommit på privata eller andra
intressenter. Det är icke utan vidare givet, att den publikationsverksamhet
som har sitt samband med denna form av statsverksamhet i sin helhet skall
belasta statsverket. Tvärtom synes det naturligt att den bekostas av vederbörande
intressenter, särskilt som det icke sällan får antagas att verksamheten
för dessa skulle bli dyrare eller mindre rationell, om icke denna statliga
service tillhandahölles.

Den av revisorerna gjorda granskningen utvisar emellertid, att denna
principiella uppfattning om kostnadsfördelningen på detta område knappast
vunnit beaktande inom statsförvaltningen. De försäljningsinkomster som
härflyta från publikationsverksamheten äro sålunda relativt betydelselösa.
Endast ett fåtal myndigheter redovisa mera betydande sådana inkomster,
medan hos flertalet myndigheter inkomsterna i bästa fall kunna uppgå till
ca tio procent av motsvarande utgiftssumma. Revisorerna ha också fått den
uppfattningen, att myndigheterna i allmänhet icke särskilt intresserat sig
för de möjligheter som kunna föreligga att skapa försäljningsinkomster för
publikationsverksamheten. Det torde knappast råda något tvivel om att detta
sammanhänger med att myndigheterna som regel icke äga disponera inflytande
försäljningsmedel. Dessa måste sålunda i allmänhet inlevereras till
statsverket. Bestämmelser som ge anvisning om de principer efter vilka en
debitering bör ske saknas, och den praxis som i detta hänseende föreligger
växlar starkt olika myndigheter emellan. Kommuner och andra få sålunda
i vissa fall betala, i andra däremot icke, och även i fall där närbesläktad
verksamhet bedrives vid olika myndigheter finnas exempel på att tilldelningen
av publikationer skett efter olika principer.

Enligt revisorernas mening äro förhållandena i angivna hänseende icke
tillfredsställande. I första hand synes angeläget att få myndigheterna intresserade
av att öka möjligheterna till försäljningsinkomster. Detta torde
kunna ske genom att medgivande lämnas myndigheterna att helt eller delvis
disponera inflytande försäljningsinkomster. Förutsättningarna härför synas

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

dock närmare böra undersökas. I anslutning till ett dylikt medgivande böra
också meddelas direktiv från central myndighet om principerna för försäljningsinkomsternas
uttagande och om grunderna för prissättningen. För att
ernå bättre överblick över inkomsternas storlek och fördelning bör därjämte
övervägas en enhetligare budgetmässig redovisning av ifrågavarande medel.

Självfallet är det icke alltid möjligt eller lämpligt att uttaga ersättningar
för tillhandahållna publikationer. I betydande utsträckning distribueras
dessa nämligen till rent statliga mottagare eller andra intressenter, där det
allmänna kan ha ett starkt intresse av publikationernas spridning. I dylika
fall, där publikationsverksamheten således i betydande utsträckning förutsätter
en gratisdistribution, bör verksamheten alltjämt finansieras över riksstaten.
I andra fall åter kan myndighetens verksamhet vara mera markerat
utåtriktad, och det finnes då icke någon anledning att belasta statsverket
med kostnaderna för de publikationer som vederbörande intressenter draga
nytta av i sin egen verksamhet. Medel för utgivandet av ifrågavarande publikationer
bör därför ej anvisas över riksstaten utan verksamheten göras ekonomiskt
självbärande samt i princip baseras på inflytande försäljningsmedel.
I detta fall bör således av statlig myndighet bedriven publikationsverksamhet
beträffande sina förutsättningar icke skilja sig från en i privat
regi bedriven motsvarande förlagsverksamhet.

Publikationsverksamhet av nyss angiven typ förekommer nästan icke alls
hos statliga myndigheter. Hos en myndighet — skolöverstyrelsen — bedrives
dock sådan verksamhet i relativt stor utsträckning. Erfarenheterna därav
äro enligt vad revisorerna inhämtat goda. En granskning av förhållandena
vid andra verk ger vid handen, att stora möjligheter i manga andra fall torde
föreligga att basera publikationsverksamheten på självbärande basis. En
utvidgning av denna finansieringsform torde icke oväsentligt minska anslagskraven
och samtidigt också öka möjligheterna för myndigheterna att
utgiva flera nya publikationer. Revisorerna vilja därför förorda att myndigheterna
anmodas utreda möjligheterna för en omläggning av sin publikationsverksamhet
enligt denna metod samt att fortsättningsvis i samband
med nya anslagskrav medel anvisas först sedan det särskilt visats att verksamheten
icke kan göras ekonomiskt självbärande. Beträffande förlagsrörelsens
närmare uppläggning och organisation torde av skolöverstyrelsen tilllämpade
principer kunna tjäna som vägledning. Inom ramen för en förlagsrörelse
enligt självbärande principer böra myndigheterna kunna ges största
möjliga rörelsefrihet vid verksamhetens handhavande.

Under åberopande av vad sålunda anförts vilja revisorerna förorda, att
principerna för den statliga publikationsverksamhetens organisation och
finansiering tagas under omprövning i enlighet med vad revisorerna föreslagit.

5 —. Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. Nr 128

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Utlåtanden har avgivits av statskontoret, statistiska centralbyrån, statens
sakrevision, statens organisationsnämnd, skolöverstyrelsen och kommerskollegium
(Del II, s. 242—250).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Efter en redogörelse för den statliga publikationsverksamheten
och dess organisation, uppläggning och finansieringsförhållanden har revisorerna
gjort vissa uttalanden angående ökande av möjligheterna till försälj
ningsinkomster samt myndigheternas rätt att disponera sådana inkomster,
angående principerna för försälj ningsinkomsternas uttagande och grunderna
för prissättningen samt angående den budgetmässiga redovisningen av
ifrågavarande medel. Revisorernas uttalande utmynnar i ett förslag att
principerna för den statliga publikationsverksamhetens organisation och
finansiering omprövas.

I de avgivna remissyttrandena diskuteras de olika av revisorerna framförda
uppslagen och framföres synpunkter av delvis principiell natur. Sammanfattningsvis
kan sägas att någon entydig uppfattning i ämnet inte redovisats
från remissmyndigheternas sida.

Utskottet vill för egen del helt allmänt instämma i den av revisorerna uttalade
uppfattningen, att det i vissa fall synes diskutabelt huruvida statsverket
bör belastas med kostnaden för publikationer som privata eller andra
intressenter drar nytta av i sin egen verksamhet. Särskilt vid tillkomsten av
nya publikationer synes det angeläget att det klarlägges i vilken utsträckning
finansieringen kan ske utan anlitande av statsmedel. En annan omständighet
som är förtjänt av beaktande ur statsfinansiell synpunkt är tryckningskostnadernas
storlek. Enligt utskottets mening är den av revisorerna väckta
frågan förtjänt av att följas med uppmärksamhet — även om vägande invändningar
synes kunna göras mot alltför generellt inriktade åtgärder inom
förevarande område. Utskottet föreslår att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t ger till känna vad utskottet här anfört.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet i anledning av riksdagens revisorers
ifrågavarande uttalande anfört.

28:o) Kostnaderna för riksdagstrycket. Under finansdepartementet, § 28,
har revisorerna anfört vissa synpunkter på frågan om kostnaderna för riksdagstrycket
(Del I, s. 260—265).

Utskottet. Beträffande detta ärende kommer utskottet framdeles att avgiva
utlåtande, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

29:o) Anskaffning av tjänstedräkt och tjänstetecken m. m. Under finansdepartementet,
§ 29, liar revisorerna föreslagit åtgärder i syfte att nedbringa
kostnaderna för tjänstedräkter m. m. (Del I, s. 266—276).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Det avlöningssystem som tillämpas inom statsförvaltningen är i stort sett
ett rent kontantlönesystem. I princip gäller således, att i den mån förmåner
tillhandahållas in natura, vilket förekommer i viss omfattning, vederbörande
tjänsteman har att å lönen vidkännas avdrag för dem. De undantag som
förekomma från denna regel äro av tämligen begränsad räckvidd och sammanhänga
oftast med tjänstgöring under sådana förhållanden, att tjänstemannen
i annat fall skulle vidkännas merkostnader, till vilka hänsyn icke
tagits vid löneavvägningen och som därför fått täckas genom särskild kontant
ersättning.

Uttryck för nu nämnda principer äro bl. a. bestämmelserna i Saar och tillläggsbestämmelserna
till Saar om tjänstedräkt och tjänstetecken m. m., för
vilka redogjorts i det föregående. Till tjänsteman som är pliktig att bära
eller inneha tjänstedräkt eller tjänstetecken eller vars tjänstgöring påkallar
nyttjande av särskild skyddsbeklädnad må sålunda genom vederbörande
myndighets försorg utlämnas för ändamålet erforderliga persedlar och materialier.
Utlämnandet sker antingen med äganderätt, varvid tjänstemannen
har att erlägga ersättning därför enligt särskilda föreskrifter i reglementet,
eller också såsom lån mot ersättning; i vissa speciella fall kan även lån utan
ersättning förekomma. Beträffande fördelningen mellan statsverket och den
enskilde av kostnaderna åsyfta bestämmelserna i Saar en sådan reglering av
kostnadsfrågan, att det för varje tjänsteman blir i ekonomiskt avseende i
stort sett likgiltigt, om han är underkastad uniformsplikt eller ej.

Revisorerna ha, såsom framgår av det föregående, från ett antal civila
myndigheter inhämtat uppgifter i fråga om statsverkets kostnader för
tjänstedräkt m. m. Därav framgår att utgifterna för detta ändamål under
senaste budgetår för de undersökta myndigheternas del uppgingo till nära
3,7 milj. kronor; föregående budgetår voro kostnaderna än större eller över
4 milj. kronor.

Vederbörande myndigheter ha i regel utfärdat utförliga bestämmelser om
skyldigheten att bära tjänstedräkt ävensom om andra i sammanhanget aktuella
förhållanden. Av bestämmelserna framgår bl. a., att omfattningen av
uniformsplikten varierar starkt vid skilda ämbetsverk. Olikheterna härutinnan
äro givetvis i främsta rummet beroende av tjänstens krav. Det vill
emellertid förefalla revisorerna, som om särskilt vissa myndigheter under
senare år medvetet sökt begränsa uniformsplikten. Denna har — för att
taga ett exempel — sålunda helt upphävts för den manliga sjukvårdspersonalen
vid de statliga sinnessjukhusen fr. o. m. den 1 juli 1956. Mot bak 5*

— Rihang till riksdagens protokoll 19(1(1. (! samt. Xr I2H

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

grunden av de förut nämnda betydande kostnaderna för ändamålet och
även i betraktande av att personalen i varje fall stundom torde betrakta det
som en viss olägenhet att vara skyldig att bära tjänstedräkt, finna även revisorerna
det motiverat att uniformsplikten i möjligaste mån begränsas. Vederbörande
myndigheter böra därför tid efter annan underkasta bestämmelserna
i ämnet en översyn i sådant syfte.

Av de uppgifter revisorerna införskaffat kan vidare inhämtas att nu gällande
beklädnadsreglementen i flera fall utfärdats relativt nyligen. I andra
fall åter äro bestämmelserna av gammalt datum; bl. a. gäller detta vattenfallsverket,
som dock förklarat sig ämna utfärda nya föreskrifter. Enligt
revisorernas mening är det önskvärt att så snarast sker, då de nu tillämpade
bestämmelserna i åtskilliga hänseenden synas föråldrade. I detta sammanhang
må också framhållas önskvärdheten av att samtliga myndigheter hålla
sig fortlöpande underrättade om kostnadsutvecklingen, så att priserna å
uniformspersedlar m. in. kunna, med iakttagande av gällande föreskrifter,
anpassas till de verkliga utgifterna för ändamålet.

När det gäller tillverkningen av tjänstedräkter och anskaffningen av för
dessa erforderliga tyger m. m. anlitas såväl statliga som privata företag.
Upphandlingarna ske i regel genom särskilt anbudsförfarande, varför det
torde kunna förutsättas att de äga rum på ett för statsverket och personalen
så fördelaktigt sätt som möjligt. I regel ombesörjer varje myndighet för sig
inköp av tyger m. m. Att så är fallet beror bl. a. på skilda önskemål i fråga
om kvaliteter, utförande m. m. Av de uppgifter luftfartsstyrelsen lämnat
framgår emellertid att luftfartsverkets uniform är av samma modell som
flygvapnets. På grund härav kan den personal som så önskar vid närmast
belägna flygflottilj utprova och avhämta uniform, varvid ett avsevärt lägre
pris erhålles än om anskaffningen ägt rum i annan ordning. Det vid luftfartsverket
sålunda tillämpade förfarandet ger revisorerna anledning att
ifrågasätta, huruvida det icke skulle vara möjligt att i nu avsedda fall samtliga
civila statsmyndigheter utnyttjade en och samma uniformsmodell. Den
av olika skäl betingade variationen i uniformeringen skilda myndigheter
emellan skulle därvid kunna erhållas genom — förutom skilda tjänstetecken
— bl. a. olika färger på tygerna. En sådan gemensam uniform skulle
genom de stora serier i vilka den skulle komma att tillverkas avsevärt kunna
nedbringa kostnaderna för ifrågavarande ändamål för både personalen och
statsverket. Anskaffningen skulle också kunna koncentreras till allenast en
myndighet, exempelvis postverkets centralupphandling, varigenom även de
administrativa utgifterna i sammanhanget skulle reduceras.

Sammanfattningsvis tala här anförda synpunkter för att kostnaderna för
tjänstedräkter m. m. kunna nedbringas i icke oväsentlig omfattning. Revisorerna
få fördenskull föreslå att åtgärder i sådant syfte snarast måtte vidtagas.

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960 69

Utlåtanden har avgivits av fångvårdsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, statens sakrevision
och generaltullstyrelsen. (Del II, s. 251—263).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Såsom vissa av remissmyndigheterna påpekat är en korrigering
av revisorernas kostnadsberäkningar påkallad i anledning av att i desamma
inbegrips även utgifter för tjänstedräkt in. m. åt kollektivavtalsanställd
personal. Även med bortseende från sistnämnda utgifter framstår kostnaderna
för här ifrågavarande ändamål likväl som relativt betydande, och
utskottet finner det i likhet med revisorerna i och för sig motiverat att uniformsplikten
begränsas i den mån detta befinnes praktiskt genomtörbart.

Vad angår det av revisorerna berörda önskemålet att myndigheterna håller
sig fortlöpande underrättade om kostnadsutvecklingen, så att priserna
på persedlar in. in. kan anpassas till de verkliga utgifterna för ändamålet,
lärer av remissyttrandena kunna utläsas att prissättningen redan f. n. sker
med beaktande av denna synpunkt.

Revisorerna anser det bl. a. av kostnadsskäl eftersträvansvärt att samtliga
civila statsmyndigheter utnyttjar en och samma uniformsmodell. Såsom avremissyttrandena
framgår torde emellertid praktiska skäl lägga hinder i
vägen för en alltför långt gående likriktning härvidlag. Exempelvis vid televerket
torde tjänstens krav motivera en avvikande utformning av uniformer.

I den mån en gemensam uniformstyp kunde tillverkas torde detta emellertid
vara ägnat att nedbringa kostnaderna.

Ett steg i riktning mot ett förbilligande kan också vinnas genom den avrevisorerna
rekommenderade koncentrationen av anskaffningen. Enligt
generalpoststyrelsen föreligger emellertid f. n. ej möjlighet att, på sätt revisorerna
tänkt sig, koncentrera anskaffningen till postverkets centralupphandling.
En framkomlig väg skulle måhända vara att koncentrera persedelsanskaffningen
till generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen och telestyrelsen,
inom vilkas ämbetsområden uniformsanskaffningen är av sådan storleksordning
att konfektionsbeställningar kan utläggas på ett ekonomiskt tillfredsställande
sätt. Denna fråga synes utskottet vara förtjänt att närmare
övervägas.

Sammanfattningsvis får utskottet föreslå, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t ger till känna vad utskottet i denna fråga anförl.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i anledning av riksdagens revisorers
ifrågavarande uttalande anfört.

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

30:o) Inköp av djur för vetenskapliga försök m. m. Under finansdepartementet,
§ 30, har revisorerna förordat, att frågan om anskaffning av djur
för vetenskapliga försök ävensom frågan om tillgodoseendet av lokalutryinmen
för sådana djur närmare prövas (Del I, s. 277_287).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Revisorerna ha från ett 20-tal olika statliga myndigheter och därmed jämställda
institutioner inhämtat vissa uppgifter rörande de djur som användas
lör vetenskapliga försök, undervisning, sjukvårdande ändamål in. in. Det
material som ställts till revisorernas förfogande är i vissa avseenden ofullständigt.
Den främsta anledningen härtill är givetvis svårigheten att i efterhand
få fram säkra uppgifter om värdet av gjorda inköp m. in. Enligt revisorernas
mening synes dock med god vilja från samtliga uppgiftslämnares
sida ett mera fylligt material ha kunnat ställas till revisorernas förfogande.
Vad som framkommit vid den gjorda undersökningen torde emellertid vara
tillräckligt för att ge en ungefärlig bild av förhållandena i förevarande avseenden.

De kostnader för anskaffning av ifrågavarande djur som direkt belasta
anslag å riksstaten torde f. n. betydligt överstiga en miljon kronor per budgetår.
Utfodring och skötsel samt djurstallars underhåll medföra utgifter
om minst samma belopp. I sammanhanget bör emellertid beaktas att de
sammanlagda kostnaderna för de anskaffningar som ske i här avsett syfte
i verkligheten äro långt större, då betydande sådana finansieras genom
forskningsanslag. Uppgifter härom ha i regel icke lämnats vid den gjorda
undersökningen,
som i olika hänseenden bedrives uppenbarligen kommer att under de närmaste
åren giva ifrågavarande verksamhet en än större omfattning, varigenom
de totala utgifterna härför torde komma att stiga till högst betydande
belopp. Därom vittna bl. a. de önskemål som framförts om nya eller utvidgade
djurstallar in. in.

I betraktande av vad nu anförts och med hänsyn till vad i övrigt framkommit
vid den gjorda undersökningen är det enligt revisorernas mening
motiverat att närmare överväga, vad som kan och bör åtgöras för att giva
hithörande verksamhet en mera rationell utformning. Vad som därvid särskilt
synes böra beaktas är pa vad sätt anskaffning och förvaring av djuren
i fortsättningen bör äga rum.

Anskaffningen av djur ombesörjes för närvarande i stort sett av varje
särskild förbrukare för sig, i regel genom köp direkt från vederbörande uppfödare,
inom eller utom landet. Uppfödning förekommer även i viss utsträckning.
Samköp mellan olika förbrukare äger rum endast undantagsvis, och
detta gäller även beträffande olika institutioner vid exempelvis ett och
samma uni\ersitet, även om fråga är av djur av enahanda slag. I organisa -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

toriskt avseende ske inköpen mycket olika; avgörande härför synes ofta
vara vederbörande förbrukares individuella läggning. Den nu tillämpade
ordningen kan naturligtvis vara förenad med vissa fördelar, men enligt
revisorernas mening kunna icke därigenom önskemålen om eu god hushållning
i personellt och materiellt avseende anses bli häst tillgodosedda i längden.
Skälet härför är icke minst de ökande svårigheter som vissa uppgiftslämnare
omnämnt, när det gäller att tillgodose behovet av försöksdjur. En
samordning av anskaffningen bör därför komma till stånd både i vad avser
själva organisationen och inköpskällorna.

När det gäller utformningen av en sådan samordnad anskaffning äro
givetvis olika alternativ tänkbara, hl. a. beträffande frågan om hur långt ett
förenhetligande bör drivas. Ett alternativ är att samordna all inköps- och
uppfödningsverksamhet för hela landet, antingen för samtliga eller för vissa
djurslag, ett annat att i exempelvis Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund
-— de orter där det största behovet av försöksdjur torde föreligga — organisera
särskilda centraler, som skulle, antingen genom uppfödning eller köp,
förse förbrukarna i respektive städer med djur. Till dessa centraler skulle
även avnämarna på andra håll i landet hänvisas. Också beträffande den
närmare utformningen av dessa centraler kunna olika alternativ övervägas.
Ett är att i enlighet med den s. k. huvudförvaltningsprincipen uppdraga åt
den myndighet som har det största behovet av visst slags djur att ombesörja
anskaffning, vård m. m. av detta djurslag jämväl för andra myndigheters
och institutioners räkning. Ytterligare ett tänkbart alternativ är att låta
vederbörande förbrukare själv svara för anskaffningen men samtidigt ålägga
honom att därvid inhämta råd om inköpskälla, prissättning in. in. hos viss
institution, t. ex. statens bakteriologiska laboratorium. Vilken lösning som
bör väljas kan icke angivas utan en närmare undersökning, varvid förhållandena
vid de olika myndigheterna in. fl. närmare böra studeras. Det kommer
därvid måhända att visa sig, att en enhetlig lösning icke är möjlig eller
lämplig utan att olika alternativa lösningar böra kombineras. Avgörande
härför måste bl. a. vara tillgången på djurstallar och övriga erforderliga
utrymmen hos olika förbrukare. Syftet med den av revisorerna åsyftade
undersökningen bör emellertid vara att åstadkomma eu ordning som med
tillgodoseende av de olika institutionernas behov kan i görligaste mån nedbringa
anskaffnings- och vårdkostnaderna. Ett av de mest framträdande
önskemålen därvidlag är givetvis att uppkommande byggnadsfrågor få en
så ändamålsenlig lösning som möjligt.

Som tidigare framhållits föreligger i olika delar av landet ett betydande
behov av nya byggnader för den djurexperimentella verksamheten. Veterinärmedicinska
anstalten, för att taga ett exempel, anmäler önskemål härutinnan,
kostnadsberäknat till i runt tal 1,5 miljon kronor. Framhållas må
också att chefen för ecklesiastikdepartementet vid anmälan i årets stats -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

verksproposition av anslagsbehoven å kapitalbudgeten för detta departement
omnämnt flera projekt, vilka helt eller delvis avsett att tillgodose krav på
särskilda utrymmen för olika institutioners djuravdelningar. Departementschefen
funne det i och för sig angeläget att dessa byggnadsfrågor löstes.
Enligt departementschefens mening ingåve dock de redovisade kostnadsberäkningarna
starka betänkligheter. Vidare funne han det tveksamt, om
sättet att lösa dessa frågor — genom helt eller delvis fristående anläggningar
— vore ändamålsenligt. Planeringen vid respektive lärosäten borde
därför syfta till mera samlande lösningar och avse ett så långt möjligt
gemensamt utnyttjande av ifrågavarande djuravdelningar. Att revisorerna
med hänsyn till de iakttagelser som gjorts i förevarande sammanhang helt
ansluta sig till denna uppfattning torde framgå av vad i det föregående
anförts. Enligt revisorernas mening bör det i fortsättningen ej heller förekomma,
att byggnader för här avsett ändamål projekteras eller uppföras
utan att förutsättningarna för enhetliga lösningar av hithörande frågor
närmare klarlagts. Fördelarna därmed äro så uppenbara att de icke närmare
torde behöva utvecklas. Här må endast pekas på de möjligheter som yppas
att minska såväl själva byggnadskostnaderna som utgifterna för löpande
drift och underhåll.

Det är tydligt att de båda huvudfrågor revisorerna här behandlat —
anskaffningen av djur samt tillgodoseendet av lokalutrymmen för dessa —
delvis gripa starkt in i varandra. Det synes därför påkallat att samtliga hithörande
frågor upptagas till prövning i ett sammanhang. Vid denna undersökning
bör finansieringsfrågan särskilt uppmärksammas. I den mån särskilda
djurcentraler inrättas böra nämligen dessa vid försäljningen till respektive
förbrukare erhålla full täckning för samtliga kostnader.

Utlåtanden har avgivits av byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens sakrevision,
statens organisationsnämnd, kanslern för rikets universitet, styrelsen
för lantbrukshögskolan och statens lanlbruksförsök, styrelsen för statens
forskningsanstalt för lantmannabyggnader, veterinärstyrelsen, styrelsen
för statens veterinärmedicinska anstalt, styrelsen för veterinärhögskolan,
medicinalstyrelsen och styrelsen för statens bakteriologiska laboratorium
(Del II, s. 263—289).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Av förevarande paragraf i riksdagens revisorers berättelse framgår
att kostnaderna för anskaffning av djur för vetenskapliga försök, undervisning,
sjukvårdande ändamål m. m. uppgår till avsevärda belopp. Härtill
kommer betydande utgifter för djurens utfodring och skötsel samt för djurstallar.
Revisorerna har på anförda skäl ansett motiverat att det närmare
överväges vad som kan och bör göras för att ge hithörande verksamhet en

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

mera rationell utformning. I detta hänseende diskuterar revisorerna olika
alternativ för en samordning av djuranskaffningen beträffande bade själva
organisationen och inköpskällorna. I fråga om erforderliga lokalutrymmen
uttalar sig revisorerna bl. a. för alt planering sker i syfte att åstadkomma
mera samlande lösningar och gemensamt utnyttjande av djuravdelningar,
vidare bör byggnader för här avsett ändamål ej projekteras eller uppföras
utan att förutsättningarna för enhetliga lösningar klarlagts. Berättelsen utmynnar
på förevarande punkt i förslag om en undersökning i ett sammanhang
av samtliga hithörande frågor.

Av de i ärendet hörda remissmyndigheterna ställer sig det stora flertalet
i och för sig positiva till en utredning av berörda spörsmål. Yttrandena ger
emellertid vid handen, att delade meningar förefinns beträffande lösningen
av olika av revisorerna diskuterade frågor, vilka innefattar svårbemästrade
och delvis kontroversiella problem. Vikten av att en eventuell utredning blir
förutsättningslös, liksom att den sker under medverkan bl. a. av veterinär
sakkunskap, understrykes.

För egen del har utskottet genom den utförliga belysning som ifrågavarande
spörsmål i detta sammanhang erhållit bibragts den uppfattningen att
skäl talar för att den väckta frågan upptas till närmare övervägande i lämpligt
sammanhang. En samordning av djuranskaffningen torde i vissa fall
kunna visa sig ändamålsenlig. Vad lokalfrågorna angår är det ävenledes av
särskild betydelse att nybyggnadsföretag inte kommer till stånd utan beaktande
av föreliggande samordningsmöjligheter. Det är emellertid angeläget,
att den vetenskapliga forskningens villkor inte försvåras genom åtgärder av
ifrågavarande slag. Utskottet har ansett sig böra i anledning av vad i
ärendet förekommit fästa Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på denna fråga
och föreslår att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ger till känna vad
utskottet här anfört.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet i anledning av riksdagens revisorers
ifrågavarande uttalande anfört.

31 :o) Tillvaratagande av kronans intresse i vissa rättsärenden. Under
finansdepartementet, § 31, har revisorerna ifrågasatt om nuvarande organisation
för tillvaratagande av kronans rätt i vissa rättsärenden är den effektivast
möjliga (Del I, s. 288—315).

Utskottet. Beträffande detta ärende kommer utskottet framdeles att avgiva
utlåtande, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

/4 Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

32 :o) Gudhems kungsgård. Under jordbruksdepartementet, § 32, har revisorerna
ifrågasatt lämpligheten av att på Gudhems kungsgård anordnats
ett samjordbruk i enlighet med bestämmelserna i 1948 års lag om sambruksföreningar
(Del I, s. 316—330).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Gudhems kungsgård i Skaraborgs län omfattar omkring 360 hektar öppen
jord och 105 hektar skogsmark. Den har sedan år 1914 använts som remontdepå,
vilken dock nedlagts under år 1957. Redan år 1955 förelåg ett förslag
om att disponera den därigenom friställda marken för ett samjordbruk enligt
1948 års lag om sambruksföreningar. Emellertid beslöt 1957 års riksdag, att
en ny statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare skulle förläggas till Gudhem.
För anstaltens behov har avdelats omkring 60 hektar öppen jord samt
flertalet av till gården hörande bostadsbyggnader ävensom en del av där
befintliga ekonomibyggnader.

Möjligheten att upplåta återstoden av den öppna jorden — ca 300 hektar
— till en sambruksförening har därefter varit föremål för omfattande utredningar,
och olika förslag till tänkta driftsformer ha tagits under övervägande.
Utredningsresultatet har givit vid handen, att betydande kapitalinvesteringar
skulle erfordras för att göra egendomen lämpad för samjordbruk.
Kostnaderna för om- och nybyggnader ha sålunda beräknats till omkring
400 000 kronor, vartill skulle komma ett belopp av omkring 350 000
kronor som driftskapital för anskaffande av djur, maskiner och rörelsemedel.
Enligt de uppgjorda kalkylerna skulle inkomsterna av jordbruksdriften
nätt och jämnt förslå till de sammanlagda direkta utgifterna, omfattande
bl. a. gäldande av arrende på 35 000 kronor, förräntning av driftskapitalet
och normal ersättning för arbetsinsatsen. Därutöver skulle praktiskt
taget intet överskott vara att vänta för amortering av det insatta driftskapitalet.

Emellertid har Gudhems kungsgård innevarande år jämlikt Kungl. Maj:ts
beslut utarrenderats till en för ändamålet bildad sambruksförening om
fem personer, önskvärdheten av att sambruksidén ytterligare prövas i vårt
land har uppenbarligen i väsentlig mån medverkat till projektets förverkligande.
Arrendet har bestämts till 35 000 kronor, ett tämligen omfattande
om- och nybyggnadsprogram har uppgjorts, och föreningen har beviljats
statlig kreditgaranti för driftslån, hittills för ett belopp av 200 000 kronor.
Skogen ingår icke i arrendet.

Enligt revisorernas mening tala en rad omständigheter för att lämpligheten
av ett samjordbruk på Gudhems kungsgård kan starkt ifrågasättas.
Främst är att märka, att valet av Gudhem som förläggningsplats för en
alkoholistanstalt berövat egendomen huvuddelen av bostadsbeståndet och
därjämte den större och värdefullare delen av ekonomibyggnaderna. An -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

staltsbyggnadernas placering i omedelbar anslutning till gårdens brukningscentrum
har till och med medfört att vissa ekonomibyggnader, vilka eventuellt
icke komma att tagas i anspråk av anstalten, likväl icke lämpligen
kunna utnyttjas av jordbruket, i vart fall icke för djurhållning. Detta har
nödvändiggjort ett omfattande byggnadsprogram, till vilket hänsyn givetvis
måste tagas vid arrendets bestämmande. Enligt lantbruksstyrelsens i
det föregående återgivna yttrande är det nu fastställda arrendebeloppet
icke tillräckligt för att förränta och amortera de nya investeringarna och
därjämte lämna normal ersättning för jordupplåtelsen. Vidare har huvuddelen
av kungsgårdens mark legat i permanent betesvall sedan år 1914,
och dess uppodling till åker torde icke kunna äga rum utan åtskilliga kostnader
för bl. a. stenröjning och dikning. Härtill kommer att den omkring
egendomen belägna jordbruksbygden består av ett stort antal smärre jordbruk
med mycket otillräckliga åkerarealer. Från åtskilliga ägare av sådana
jordbruk ha önskemål framförts om förvärv av tillskottsmark från kungsgården
—- önskemål som i nuvarande läge icke kunnat tillgodoses. Man
torde icke heller kunna räkna med att den sedan länge brukliga intagningen
av främmande betesdjur på kungsgårdens ägor framdeles skall kunna fortgå
i samma utsträckning som hittills, vilket även bidrager till att minska
förutsättningarna för kringliggande svaga jordbruk. Slutligen synes det
revisorerna tveksamt, om de framlagda kalkylerna beträffande investeringar
och driftsresultat skola visa sig hållbara. Erfarenheten giver vid
handen att dylika beräkningar ofta överskridas, särskilt när det gäller
byggnadskostnader. Vissa oförutsedda merkostnader ha för övrigt redan
anmält sig, bl. a. för vattenförsörjning och avlopp, över huvud taget synes
det beräknade driftutfallet lämna en så knapp marginal, att företaget måste
betecknas som alltför riskfyllt.

En förbättring av det kalkylmässiga resultatet kan måhända visa sig
möjlig, därest nybyggnadskostnaderna hållas nere. Revisorerna förutsätta
också att till jordbruket återföras sådana ekonomibyggnader, av vilka alkoholistanstalten
eventuellt icke äger behov, samt att de möjligheter till förenklingar
i byggnadssätt in. m. tillvaratagas, som framkommit under de
senaste årens jordbruksforskning.

Enligt revisorernas mening är det önskvärt, att de rationaliseringsmöjligheter
som inrymmas i samjordbruksidén bli ytterligare prövade i praktiken.
Samjordbruk enligt 1948 års lag äro avsedda att utgöra ett led i den allmänna
jordbruksrationaliseringen, som syftar till bildandet av större och
bärkraftigare brukningsenheter. Därigenom skall vidare möjlighet öppnas
för jordbrukare, vilka eljest icke ha förutsättningar därtill, att genom samverkan
komma i åtnjutande av de tekniska och ekonomiska fördelar som
det större jordbruket erbjuder. Denna driftsform, som vid sin tillkomst
förutsattes äga experimentkaraktär, har emellertid hittills kommit till an -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

vändning endast i mycket begränsad omfattning, och vissa svårigheter ha
även givit sig till känna i de fåtal fall där samjordbruk drivits. Så mycket
angelägnare bör det då vara, att samjordbrukstanken prövas under sådana
villkor och förhållanden, att värdefulla erfarenheter vinnas för en ökad tilllämpning
av brukningsformen. Om fortsatta försök skola lämna framgångsrika
resultat och bli vederbörande delägare till nytta, synes det vara nödvändigt
att de äga rum under mera gynnsamma förutsättningar än de som
i förevarande fall varit för handen.

Utlåtanden har avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen, statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader och nykterhetsvårdsutredningen (Del
II, s. 305—311).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Revisorerna har i sitt uttalande ifrågasatt lämpligheten av att
anordna ett samjordbruk på Gudhems kungsgård. Bl. a. har påtalats det
otillräckliga beståndet av bostads- och ekonomibyggnader, vilket nödvändiggjort
investeringar, som svårligen kan förräntas och amorteras genom jordbruksdriften
på egendomen. Även andra omständigheter talar enligt revisorerna
mot ett samjordbruk på denna. — Utskottet vill för sin del helt allmänt
framhålla, att det givetvis är önskvärt att samjordbrukstanken prövas
under betingelser som möjliggör realistiska bedömningar av brukningsforinens
fortsatta möjligheter. I vad mån i det aktuella fallet lämpliga betingelser
förelegat har utskottet svårt att bilda sig en uppfattning om. Som framgår
av revisorernas berättelse och de avgivna utlåtandena har myndigheternas
omdömen om projektet varierat avsevärt. Såvitt utskottet vid sin behandling
av ärendet kunnat finna, föreligger dock sådana omständigheter
att något särskilt uttalande från dess sida icke är påkallat. Utskottet vill
därför begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

33 :o) Kreditgaranti till vissa jordbruksegnahem. Under jordbruksdepartementet,
§ 33, har revisorerna påtalat vissa fall, där enligt deras mening
kreditgarantier icke bort medgivas (Del I, s. 331—337).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

De från år 1948 gällande riktlinjerna för jordbruksegnahemsverksamheten
innebära, att statsverket genom lantbruksnämnderna lämnar kreditgarantier
i syfte att underlätta för mindre bemedlade att förvärva jordbruk av
lämplig storlek och sammansättning. Verksamheten skall i främsta rummet
inriktas på förvärv av bärkraftiga brukningsdelar, vilka kunna beräknas
lämna innehavarna en tillräcklig bärgning. Förvärv av stödjordbruk har
ansetts böra underlättas endast om brukaren kan varaktigt erhålla tillfreds -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

ställande försörjning huvudsakligen genom arbete i annans tjänst. I övrigt
har förutsatts att verksamheten anpassas till de normer som antagits för
jordbrukspolitiken i allmänhet. I sistnämnda hänseende må särskilt erinras
om den förskjutning i riktning mot större och mera bärkraftiga jordbruk
som genom beslut av 1959 års riksdag ägt rum beträffande den allmänna
rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område. En däremot svarande
höjning har även skett av storleksgränsen för jordbruksegnahem.

I det föregående ha redogörelser lämnats för de närmare omständigheterna
beträffande två ärenden, som gälla förvärv av jordbruksegnahem. I
dessa ärenden har statlig kreditgaranti lämnats av lantbruksnämnden i
Göteborgs och Bohus län till förvärv av två skilda jordbruk, det ena innehållande
10 hektar åker, 4 hektar betesmark och 12 hektar skog, det andra
innehållande 14 hektar åker, 2 hektar betesmark och 12 hektar skog. Gårdarna
äro alltså relativt små och i behov av förstärkning med ytterligare
jord för att kunna anses som självbärande enheter. På båda fastigheterna
är byggnadsbeståndet som helhet betraktat bristfälligt, och det har redan
från början stått klart att kostnadskrävande reparationer varit nödvändiga.
Inom lantbruksnämnden har vid ärendenas avgörande reservationsvis den
meningen framförts, att kreditgaranti ej borde lämnas med hänsyn till reparationsbehovets
omfattning och till ovissheten rörande möjligheterna att
med den beräknade skuldbördan erhålla en ekonomiskt lönande drift. Sedan
kreditgaranti beviljats och förvärven genomförts har fortsatt utredning ägt
rum rörande byggnadernas iståndsättande, varvid en representant för länsbostadsnämnden
beräknat reparationskostnader för bostadshusen, vilka
väsentligt överstigit kostnaderna i de kalkyler som förelegat vid ärendenas
avgörande hos lantbruksnämnden. Samtidigt har lantbruksnämndens byggnadskonsulent
beräknat betydande merkostnader för iståndsättande av fastigheternas
ekonomibyggnader.

Revisorerna vilja, såvitt gäller den principiella sidan av förevarande
ärenden, kraftigt understryka nödvändigheten av att vid behandling och avgörande
av ansökningar om statligt stöd till förvärv av jordbruksegnahem
hänsyn tages till samtliga de utgifter som äro aktuella för vederbörande
fastighets iståndsättande till en självständig och lönsam driftsenhet. Icke
endast köpeskillingen för fastigheten måste alltså tagas i betraktande utan
därjämte kostnaderna för upprustning av hostad och ekonomihus, jordförbättringsåtgärder,
väganläggningar och andra påkallade iståndsättningsarbeten
samt kostnaderna för anskaffande av djur och inventarier. Det är
uppenbart att samarbete måste ske med länsbostadsnämnden när det gäller
bostadsfrågan. 1958 års revisorer gjorde ett påpekande av detta innehåll,
vilket rönte instämmande av vederbörande centrala myndigheter.

Revisorerna ha besökt ifrågavarande båda fastigheter och ha för sin del
erhållit det allmänna intrycket, att avsevärda investeringar äro erforderliga

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 6 samt. Nr 128

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

och att svårigheter kunna antagas möta att utveckla dessa fastigheter till
goda brukningsenheter. I betraktande av fastigheternas relativt begränsade
arealer och till föreliggande upprustningsbehov synes det revisorerna ha
varit att föredraga, om vederbörande sökande kunnat hänvisas till andra
gårdar med gynnsammare förutsättningar. Av hänsyn icke blott till statsverket
utan även till vederbörande brukare anse revisorerna, att statligt
stöd för igångsättande av jordbruksföretag med så svaga förutsättningar
som de här förevarande icke är lämpligt och ekonomiskt välgrundat.

Utlåtanden har avgivits av statskontoret och lantbruksstyrelsen (Del II, s.
311—328).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Revisorerna har i förevarande uttalande anfört kritiska synpunkter
på en lantbruksnämnds handläggning av två garantiärenden i samband
med förvärv av jordbruksegnahem. Enligt revisorernas mening har i de
aktuella fallen — med hänsyn till fastigheternas beskaffenhet och byggnadsoch
reparationsbehovens storlek — förutsättningar för en lönsam jordbruksdrift
varit små och garantier därför icke bort lämnas. Utskottet har för sin
del svårt att på grundval av det redovisade materialet bedöma möjligheterna
att få till stånd räntabla jordbruk på de båda fastigheterna. Lantbruksstyrelsen
har i sitt utlåtande hävdat att sådana möjligheter föreligger. Med
utgångspunkt från de ifrågavarande garantiärendena vill utskottet emellertid
i likhet med revisorerna rent principiellt betona vikten av att lantbruksnämnderna
innan garantier beviljas noga undersöker i vad mån
kostnadskrävande åtgärder är erforderliga för iståndsättande av de berörda
fastigheterna. Särskilt vill utskottet i detta sammanhang betona vikten av
att nämnderna före sitt ställningstagande beaktar de konsekvenser en tillfredsställande
lösning av bostadsfrågan kan få för jordbrukets framtida avkastning.
Ur denna synpunkt bör nära samråd ske med länsbostadsnämnderna.
— Då vederbörande lantbruksnämnd •— såsom framgår av dess till
lantbruksstyrelsens utlåtande fogade yttrande —- kan förväntas beakta de
anförda synpunkterna i sin garantigivning har utskottet velat begränsa sig
till att vad i förevarande ärende förekommit för riksdagen

omförmäla.

34 :o) Vissa förvaltningsfrågor vid statens centrala frökontrollanstalt och
statens växtskyddsanstalt. Under jordbruksdepartementet, § 34, har revisorerna
föreslagit att de förvaltningsmässiga göromålen och serviceverksamheten
vid anstalterna sammanförs till en gemensam enhet (Del I, s.
338—343).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Statens centrala frökontrollanstalt och statens växtskyddsanstalt äro båda
förlagda till Bergshamra inom Solna stads område, där de förfoga över vissa
delar av en kronoegendom. De båda anstalterna förete såväl organisatoriskt
som i fråga om arbetsuppgifter stora inbördes likheter. Förutom vetenskaplig
forskning fullgöra de undersöknings- och kontrolluppgifter för jordbruksnäringens
räkning, dels vid inom anstalterna belägna laboratorier och
dels såsom fältarbeten på för ändamålet disponerad mark. Anstalternas
huvudinstitutioner äro för nämnda verksamhet uppdelade på ett antal fackavdelningar,
och de ha dessutom en viss lokal organisation i form av filialer
i olika delar av landet samt ett antal inspektörer och kontrollanter för vissa
speciella uppgifter.

Den nämnda överensstämmelsen är än mer påtaglig i fråga om den administrativa
organisationen. Vid båda anstalterna finnas sålunda kanslier,
utrustade med personal för såväl allmänt förvaltningsmässiga uppgifter
som kassagöromål. Den ekonomiska förvaltningen synes också i många hänseenden
synnerligen likartad. Vidare finnes vid båda anstalternas huvudinstitutioner
personal anställd med inbördes likartade serviceuppgifter, såsom
vaktmästare, hantverkare och trädgårdsarbetare. Sammanlagt uppgår
personalen för kansli- och servicegöromål till 29 tjänstemän och 9 enligt
kollektivavtal anställda.

Nu nämnda förhållanden göra det enligt revisorernas mening antagligt,
att en gemensam organisation för administrativa, ekonomiska och närstående
uppgifter skulle medföra vissa fördelar, i första hand på så sätt att
personalen kunde utnyttjas mera rationellt och därigenom möjligheter till
personalbesparingar skulle öppnas. Revisorerna få alltså föreslå att de förvaltningsmässiga
göromålen och den s. k. serviceverksamheten sammanföres
till en för båda anstalterna gemensam enhet.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har den s. k. lokaliseringsutredningen
föreslagit, att både frökontrollanstalten och växtskyddsanstalten
skola utflyttas från stockholmsområdet. Såvitt gäller frökontrollanstalten
föreligger redan tidigare statsmakternas beslut om att såväl dess
fältkontrollavdelning i Bergshamra som dess filial i Åkarp skola förflyttas
och gemensamt förläggas till ett för ändamålet anvisat område vid Lund.
Lokaliseringsutredningens förslag innebär, att frökontrollanstalten i sin
helhet förflyttas till Lund, under det att växtskyddsanstalten erhåller ny
förläggning vid Uppsala. Därest anstalterna framdeles skulle förflyttas till
skilda orter, ändras givetvis förutsättningarna för en gemensam administrativ
förvaltning. Utflyttning av anstalterna från den nuvarande förläggningen
förutsätter emellertid att nya institutionsbyggnader uppföras, och
man torde knappast ha att räkna med att förslagen genomföras i en nära
framtid. Frökontrollanstaltens eventuella förflyttning till Lund kan dessutom
tänkas medföra att i mellersta Sverige behålles en avdelning för vissa

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

hithörande uppgifter, närmast motsvarande de uppgifter som för närvarande
åvila de lokala frökontrollanstalterna. Under alla förhållanden synes
det revisorerna påkallat, att frågan om en gemensam organisation för de
båda anstalternas förvaltningsuppgifter beaktas även vid lokaliseringsfrågans
prövning.

Utlåtanden har avgivits av statskontoret, statens organisationsnämnd,
statens centrala frökontrollanstalt och statens växtskyddsanstalt (Del II, s.
328—334).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. I anledning av revisorernas uttalande må erinras om att till
riksdagen nyligen avgivits proposition, däri förordas att principbeslut nu
fattas om en utflyttning av de båda anstalterna från Stockholms-området.
Något förslag till vilken eller vilka orter utflyttning skall ske har ännu icke
framlagts. Chefen för jordbruksdepartementet har emellertid erhållit Kungl.
Maj :ts bemyndigande att tillsätta en utredning med uppdrag att överväga
olika med utflyttningen sammanhängande problem. Då utflyttningen kan
förväntas ske inom en icke alltför avlägsen framtid, har utskottet velat begränsa
sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

35 :o) Lantmäteriets arbetsbalans. Under jordbruksdepartementet, § 35,
har revisorerna uttalat sig för en ökad intagning av lantmäteristuderande
vid tekniska högskolan i Stockholm (Del I, s. 344—350).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Sedan omkring 25 år tillbaka har lantmäteriväsendet besvärats av en stigande
arbetsbalans. Redan år 1934 hade arbetsmängden uppnått sådan omfattning,
att den icke nöjaktigt kunde medhinnas. Detta förhållande har
gällt såväl länslantmäterikontoren som distriktsorganisationen men har varit
mest påtaglig för den sistnämndas vidkommande. 1945 och 1948 års revisorer
riktade uppmärksamheten härpå och framhöllo de olägenheter som
följde av de alltför långa väntetiderna för allmänheten. Orsaken till arbetsbalanserna
har främst varit att söka i en ansvällning av de på lantmäteriet
ankommande göromålen, delvis sammanhängande med en intensifiering av
sådan samhällelig verksamhet som påkallat lantmäteriets medverkan, exempelvis
bostadsbyggande och jordbruksrationalisering, samtidigt som tillgången
på personal icke hållit jämna steg med berörda utveckling. Vissa
försök ha gjorts för att motverka och om möjligt övervinna den förefintliga
arbetsbalansen. Sålunda har en viss utökning av Iantmäteripersonal av olika
kategorier ägt rum, och vidare ha förenklingar och rationaliseringar skett

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

i fråga om såväl gällande lagbestämmelser som beträffande arbetsfördelning
och arbetsmetoder inom lantmäteriet. På fastighetslagstiftningens område
har ett visst reformarbete pågått alltsedan år 1939, och innevarande höst
har den s. k. lantmäterikommittén avgivit betänkande med förslag till vissa
åtgärder som avse lantmäteriets inre organisation.

Såsom ofta framhållits medför arbetsbalansen inom lantmäteriet allvarliga
olägenheter för den förrättningssökande allmänheten och därjämte en
hämmande inverkan på ett flertal grenar av den samhälleliga utvecklingen.
Dessutom vållas en överbelastning av den tillgängliga personalen. Arbetsbalansen
är även i sig själv ägnad att orsaka ett improduktivt merarbete,
som vållar ytterligare förseningar i ärendenas handläggning. Revisorerna
vilja särskilt nämna förhållandena vid den särskilda skiftesverksamheten i
Kopparbergs län, som sedan åtskilliga år arbetar med en personaltillgång,
uppgående till endast omkring 60 procent av den avsedda. Den för komplicerade
ärenden inrättade specialorganisationen måste givetvis under dylika
förhållanden ha svårt att lösa sina uppgifter.

Med hänsyn till det nu sagda — icke minst därtill att en betydande arbetsbalans
förelegat inom lantmäteriet under så lång tid — finna revisorerna
det angeläget, att de åtgärder som nu vidtagas i anslutning till lantmäterikommitténs
förslag bli tillräckligt effektiva för att häva den bestående eftersläpningen.

Revisorerna vilja i detta sammanhang rikta uppmärksamheten på en
speciell omständighet, som berör personalrekryteringen. Såsom framgår av
den föregående redogörelsen föreligger sedan länge inom lantmäteriorganisationen
brist på personal av alla kategorier, även såvitt gäller de högskoleutbildade
lantmätarna. Man har därtill under en följd av år haft att räkna
med en icke obetydlig avgång av lantmätare till andra håll, bl. a. till det
kommunala planväsendet. Utbildningen av lantmätare, som sker endast vid
tekniska högskolan i Stockholm, har emellertid under ett flertal år ägt rum
i mycket begränsad omfattning. Det genomsnittliga antal studerande som
antagits i den första årskursen vid högskolans avdelning för lantmäteri var
intill mitten av 1940-talet omkring 20. Inför en väntad stegring av behovet
av lantmätare utökades antalet utbildningsplatser väsentligt och utgjorde 40
för vart och ett av åren 1948 och 1949. Härefter skedde emellertid efter hand
en stark begränsning av platsantalet, som år 1952 bestämdes till 15 och för
åren 1953 och 1954 utgjorde endast 10 per år. Då utbildningen som regel
bedrives under 4—5 år, har antalet utexaminerade från avdelningen de senast
förflutna åren varit osedvanligt lågt. Det uppgick åren 1956 och 1957
till 14 respektive 13 och under år 1958 till endast 3. För innevarande år
räknas med 12 utexaminerade från avdelningen. Det är uppenbart att svå -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

righeter måste uppstå att fylla personalbehovet, om icke rekryteringspersonal
utbildas i tillräcklig omfattning.

Den tillämpade antagningspolitiken vid tekniska högskolan torde ha rönt
inflytande av förhoppningen om att pågående rationaliseringssträvanden på
fastighetslagstiftningens område och inom lantmäteriväsendet skulle minska
behovet av högskoleutbildad personal. Givetvis kommer förenklingsarbetet
att verka i denna riktning, men förväntningarna böra enligt revisorernas
mening icke ställas alltför högt, enär åtskilliga faktorer kunna väntas åstadkomma
en motsatt tendens. Med hänsyn till rådande arbetsbalans samt till
planerna på en utvidgning av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets
och skogsbrukets område ävensom till utvecklingen i fråga om bostadsbyggande,
planeringsväsen och vägväsen torde behovet av kvalificerade lantmätare
även framdeles bli avsevärt. Oaktat antalet lantmäteristuderande
under de senaste fem åren ökats till den genomsnittligt normala nivån, d.v.s.
20 platser, synes enligt revisorernas mening en utökning av denna undervisning
påkallad.

Utlåtanden har avgivits av statskontoret, överstyrelsen för de tekniska
högskolorna och lantmäteristyrelsen (Del II, s. 334—343).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. I anledning av revisorernas förevarande uttalande må erinras
om att proposition nyligen avgivits till riksdagen angående viss omorganisation
av lantmäteriväsendet. I syfte att i första hand motverka en fortsatt
stegring av arbetsbalansen inom lantmäteriet och i andra hand att successivt
nedbringa denna balans har i berörda proposition föreslagits vissa ändringar
i fråga om organisationsindelningen samt arbetsfördelningen mellan
olika personalkategorier ävensom vissa begränsningar i arbetsuppgifterna.
Departementschefen framhåller i sammanhanget att den nuvarande bristen
på lantmätare är besvärande och att det ej synes möjligt att under de närmaste
åren helt fylla förefintliga vakanser. Bristen blir emellertid successivt
mindre kännbar allteftersom effekten av de förordade åtgärderna gör sig
gällande. Vid sådant förhållande har utskottet ansett sig böra begränsa sig
till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

36:o) Kommerskollegiets organisation. Under handelsdepartementet, § 36,
har revisorerna förordat en utredning av möjligheterna att till kommerskollegium
överflytta statens handelslicensnämnds göromål (Del I, s.
351—359).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Statsutskottets utlåtande nr 128 dr 1960

Omfattningen och den närmare beskaffenheten av de arbetsuppgifter som
ankomma på kommerskollegiet ha undergått rätt betydande förändringar
under de två senaste decennierna. Vid andra världskrigets utbrott inordnades
en del av kollegiets arbetsuppgifter i den då erforderliga krisorganisationen,
och i viss utsträckning togs kollegiets personal i anspråk härför. I
samband med den övervakning från det allmännas sida som år 1946 genomfördes
i fråga om konkurrensbegränsningar inom näringslivet pålades kollegiet
vissa vidgade uppgifter som övervakningsmyndighet och utrustades för
detta ändamål med en särskild byrå, monopolutredningsbyrån, vilken förstärktes
år 1953 då ytterligare lagstiftningsåtgärder genomfördes på området.
Senare ha emellertid vissa betydande verksamhetsområden frångått
kollegiet. Sålunda inrättades fr. o. m. den 1 januari 1956 ett särskilt sjöfartsverk,
som övertog kommerskollegiets samtliga sjöfartsadministrativa
uppgifter utom statistiken. Till följd härav indrogos kollegiets sjöfartsbyrå
och fartygsinspektionsbyrå. I och med att ett fristående statligt organ, prisoch
kartellnämnden, inrättades för övervaknings- och utredningsverksamhet
på prisområdet avvecklades kort tid därefter även kollegiets monopolutredningsbyrå
och dess avdelning för analys av pris- och marknadsförhållanden.
En viss mindre utvidgning av arbetsuppgifterna skedde emellertid år 1957,
då kollegiet anförtroddes beslutanderätten i ärenden rörande garantier för
lån till hantverks- och småindustriföretag och därmed sammanhängande
övervakningsuppgifter.

Samtidigt med nyssnämnda omorganisation av monopolutredningsväsendet
m. m. vidtogs ytterligare en förändring, vilken tillförde kommerskollegiet
nya arbetsuppgifter. Av den verksamhet som dittills omhänderhafts
av statens handels- och industrikommission överflyttades nämligen
till kollegiet den del som motsvarade de mera bestående och långsiktiga
uppgifterna. Kollegiet erhöll för ändamålet en ny byrå, utrikes- och utredningsbyrån.
De mera krisbetonade göromålen, främst export- och importlicensgivningen,
kvarstannade hos kommissionen, vars namn ändrades till
statens handelslicensnämnd.

Såsom skäl för den ifrågavarande uppdelningen av de på handels- och
industrikommissionen ankommande uppgifterna anfördes, att de utredande
och statistiska åliggandena kunde förväntas bli ett normalt led i
verksamheten för upprätthållande av normala handelsförbindelser med
utlandet och att dessa uppgifter icke borde omhänderhavas av ett organ
som tillkommit för behandling av mera krisbetonade uppgifter. Eftersom
kommerskollegiet redan svarade för handläggningen av ärenden i allmänhet
rörande de näringsgrenar som i första hand berördes av de handelspolitiska
spörsmålen, syntes den nämnda omorganisationen innebära en värdefull
komplettering av kollegiets resurser. Även ur rationaliseringssynpunkt
syntes det fördelaktigt att omorganisationen genomfördes.

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Frågan huruvida även de mera krisbetonade uppgifterna borde överflyttas
till kommerskollegiet eller kvarbliva inom en särskild krisorganisation
blev i samband med nu berörda beslut föremål för delade meningar.
Å ena sidan betonades att det innebure vissa fördelar att licensgivningen
samt den utredande och statistiska verksamheten vore förlagda till en och
samma institution. Å andra sidan ansågs det emellertid vara för kommerskollegiets
verksamhet främmande att syssla med licensgivning och detaljregleringar.
Licensorganet borde vidare ha den större möjlighet till ökning
eller minskning av personalorganisationen som förefunnes vid ett krisorgan.
Även anställningsförhållandena och personalens kvalifikationer inom
den dåvarande licensavdelningen talade i samma riktning. Föredragande
departementschefen framhöll i den proposition vari ämnet behandlades,
att slutlig ställning icke för det dåvarande syntes böra tagas till denna
fråga men att licensärendena tills vidare icke borde överflyttas till ett centralt
ämbetsverk.

De täta omdispositioner i fråga om arbetsuppgifter och personal som vidtagits
under senare år ha visserligen icke medfört, att kommerskollegiet numerärt
sett minskats i någon mera väsentlig grad. Med en personalstyrka på
omkring 160 anställda är kollegiet alltjämt att betrakta som ett medelstort
ämbetsverk. Förändringarna ha emellertid inneburit en stark koncentration
av arbetsuppgifterna; inom kollegiets ram torde numera det väsentliga av
det allmännas göromål med industri och handel vara samlat. Särskilt den
sistnämnda näringsgrenen är en för ämbetsverket central angelägenhet

Med hänsyn till det nu sagda synes det revisorerna naturligt, att huvuddelen
av hithörande göromål förlägges till kommerskollegiet, såvida icke
särskilda skäl tala för en annan administrativ ordning. Av den tidigare
redogörelsen torde framgå, att sådana särskilda skäl föranlett att den av
staten bedrivna prisövervakande och monopolförhindrande verksamheten
anförtrotts en fristående myndighet. Denna verksamhet innebär nämligen
övervakningsuppgifter av sådan karaktär, att de knappast skulle befordra
det förtroendefulla samarbete med näringslivet som kommerskollegiet har
att söka utveckla. Några liknande särskilda omständigheter synas emellertid
enligt revisorernas mening icke kunna åberopas för att handelslicensärendena
alltjämt skola handläggas utanför den centrala myndigheten på
förevarande område. De skäl som ansetts tala för ett dylikt särhållande av
handelsärendena — bland annat att meddelande av licenser för varuutbytet
skulle vara något för kommerskollegiet främmande —- äro enligt revisorernas
mening icke hållbara. Det torde tvärtom förhålla sig så, att den
allmänt utredande och statistiska verksamhet som nu ombesörjes av kollegiet
med största fördel skulle låta sig förena med de praktiska göromål
som licensgivningen för varuutbytet med utlandet innebär. Med anledning
av de uttalanden som gjorts om den vid handelslicensnämnden tjänstgö -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

rande personalens anställningsförhållanden och kvalifikationer må framhållas,
att såväl statens jordbruksnämnd som arbetsmarknadsstyrelsen i
sina organisationer inbegripa särskilda för krisbetonade göromål avsedda
avdelningar. Härtill är att märka att licensärendena starkt minska i omfattning
efter hand som lättnader meddelas i varuutbytet mellan länderna.
Redan nu har antalet personer som inom handelslicensnämnden sysselsättas
med dylika ärenden kunnat begränsas till ett 30-tal, och en ytterligare
minskning härav lärer vara att vänta. Inom en större organisation
torde det f. ö. vara lättare att möta de variationer i fråga om arbetsmängd
som licensgivningen på grund av förändringar inom utrikeshandeln kan
komma att uppvisa.

Revisorerna vilja även erinra om att 1956 års statistikkommitté i sitt
innevarande höst avgivna betänkande föreslagit, att huvuddelen av den
statliga statistiken skall samlas till ett centralt statistikverk, varigenom
bl. a. moderna tekniska hjälpmedel bättre skola kunna utnyttjas. Den
föreslagna centraliseringen skulle bl. a. komma att avse kommerskollegiets
statistikbyrå, vilken för närvarande är av betydande storlek och omfattar
ungefär hälften av kollegiets personalstyrka.

Med hänsyn till berörda omständigheter och angelägenheten av att tillvarataga
förefintliga besparingsmöjligheter inom statsförvaltningen vilja revisorerna
föreslå, att den omprövning som förutsatts skola äga rum rörande
överflyttande till kommerskollegiet av handelslicensnämndens göromål nu
kommer till stånd.

Utlåtanden har avgivits av statskontoret, statens organisationsnämnd,
kommerskollegium och statens handelslicensnämnd (Del II, s. 344—349).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Då beslut år 1956 fattades om att till kommerskollegium överföra
handels- och industrikommissionens utredande och statistiska verksamhet
övervägdes i sammanhanget även att dit hänföra kommissionens övriga,
huvudsakligen krisbetonade uppgifter. Departementschefen förklarade sig
emellertid då icke beredd att taga ställning till frågan. Sistnämnda uppgifter
kom sålunda att tills vidare ligga kvar hos kommissionen, som i samband
med omorganisationen fick den ändrade benämningen statens handelslicensnämnd.
Riksdagens revisorer har nu föreslagit att en omprövning sker av
frågan om överflyttning av nämndens uppgifter till kollegium.

Utskottet finner för sin del skäl tala för att en sådan överflyttning närmare
överväges. Härvid må erinras om att nämndens verksamhet numera
fått en sådan minskad omfattning att det redan av detta skäl ter sig motiverat
att ompröva dess ställning som självständig myndighet. Härtill kommer,

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

att åtminstone huvuddelen av dess återstående arbetsuppgifter synes väl låta
förena sig med vissa delar av kommerskollegiums verksamhet. I fråga om
licensverksamheten — som ytterligare begränsats till följd av nyligen fattade
beslut — torde t. o. m. vissa praktiska fördelar stå att vinna genom en närmare
samordning av kollegiums utredande uppgifter på utrikeshandelns
område och tillämpningen av kvarstående regleringar. Vad beträffar nämndens
uppgifter på bränsleområdet må erinras om att frågan om dessas bortflyttande
till annan myndighet redan tidigare aktualiserats i olika sammanhang.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungi. Maj :t ville föranstalta om utredning i det av revisorerna
angivna syftet.

37 :o) Förvaltning av statens fordran i anledning av industrigarantilån.
Under handelsdepartementet, § 37, har revisorerna anfört vissa synpunkter
på förvaltningen av statliga fordringsanspråk i anledning av industrigarantilån
(Del I, s. 360—364).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig under punkten
49 av sitt utlåtande nr 10, varom utskottet velat här

erinra.

38 :o) Finansieringen av centrala sjukvårdsberedningens verksamhet. Under
inrikesdepartementet, § 38, har revisorerna anfört vissa synpunkter på
finansieringen av sjukvårdsberedningens verksamhet (Del I, s. 365—372).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig under punkten
123 av sitt utlåtande nr 11, varom utskottet velat här

erinra.

39 :o) Reningsanläggning för avloppsvatten vid Hessleby sanatorium. Under
inrikesdepartementet, § 39, har revisorerna påtalat den otillfredsställande
kostnadsberäkningen vid planeringen av ifrågavarande anläggningsföretag
(Del I, s. 373—375).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig under punkten
73 av sitt utlåtande nr 11, varom utskottet velat här

erinra.

40 :o) Utbildningen i kommissarieklassen vid statens polisskola. Under
inrikesdepartementet, § 40, har revisorerna ifrågasatt lämpligheten av att
under någon tid begränsa kommissarieutbildningen vid statens polisskola
(Del I.s.376—378).

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig under punkten
150 av sitt utlåtande nr 11, varom utskottet velat här

erinra.

41 :o) Ersättning för färd med egen bil i vissa fall. Under civildepartementet,
§ 41, har revisorerna förordat, att gällande bestämmelser om resekostnadsersättning
i samband med tjänsteresor ändras på visst sätt (Del I, s.
379—384).

Revisorerna har därvid gjort följande uttalande.

Med stöd av bestämmelserna i 4 § allmänt resereglemente äga befattningshavare
i statens tjänst, om de vid tjänsteresor begagna sig av eget motorfordon,
rätt att på vissa villkor utfå resekostnadsersättning för det färdsätt
som sålunda kommit till användning. Ersättningen, som skall beräknas i
enlighet med de förut återgivna föreskrifterna i kungörelsen 1952: 780, får
dock icke uppgå till högre belopp än som skulle ha utgått, därest förrättningsmannen
begagnat sig av den väg och det färdsätt som med avseende å
resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och
traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Om således en tjänsteman
vid en förrättning använder egen bil, skall vid beräkningen av ersättningen
för bilen en kostnadsjämförelse verkställas mellan å ena sidan ersättning
enligt ovannämnda kungörelse och å den andra den kostnad som skulle ha
uppkommit, om förrättningsmannen begagnat sig av reguljärt trafikmedel,
d. v. s. som regel biljettkostnaden för tågresa. Vid beräkningen av sistnämnda
kostnad skall hänsyn tagas till det ordinarie biljettpriset, oberoende
av om vederbörande tjänsteman äger åtnjuta avgiftsfrihet eller nedsättning
i nämnda pris.

Här berörda förmån att mot ersättning begagna egen bil vid tjänsteresor
— s. k. fingerade resor — utnyttjas i mycket stor utsträckning i den statliga
förvaltningen. Som exempel härpå kan nämnas, att inom försvaret under
de tre månaderna juli—september 1959 utbetalades icke mindre än
419 000 kronor i ersättning för dylika resor. Av nämnda belopp avsågo
316 000 kronor ersättning till sådan personal som skulle ha ägt rätt att
färdas på järnväg enligt den i förhållande till ordinarie biljettpriser 40 procent
billigare s. k. militärtaxan. Såsom i det föregående nämnts överstego
härigenom de i ersättning för fingerade resor utbetalade beloppen med i
runt tal 100 000 kronor de kostnader som skulle ha uppkommit om järnväg
anlitats.

Självfallet kan det med hänsyn till bl. a. en tjänsteresas ändamål i vissa
fall vara till fördel för statsverket att vederbörande förrättningsman medgives
rätt att mot ersättning färdas i egen bil. Detta torde t. ex. ej sällan
vara fallet, då under en resa uppehåll måste göras på flera platser eller då
anlitande av reguljärt trafikmedel skulle vålla avsevärd tidsutdräkt. Enligt

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

vad revisorerna inhämtat förekommer det emellertid i betydande utsträckning
att resor företagas med egen bil utan att härigenom några fördelar för
kronan uppnås. I det föregående ha sålunda lämnats exempel på hurusom
inom försvaret dylikt färdsätt kommit till användning vid resor till avlägset
belägna platser, trots att möjlighet till anlitande av reguljära tågförbindelser
förelegat.

I detta sammanhang må erinras om att revisorerna i sin år 1953 avgivna
berättelse bl. a. påtalade, att värnpliktiga enligt dåvarande bestämmelser i
värnpliktsavlöningskungörelsen ägde rätt att vid inryckning till och utryckning
från tjänstgöring åtnjuta antingen fri resa eller resekostnadsersättning.
Revisorerna funno det vara en nackdel för staten att, i den mån statens
järnvägar upprätthölle reguljär trafik på vederbörande sträckor, resekostnadsersättningen
icke alltid komme statsbaneföretaget till godo. Revisorerna
föreslogo därför att berörda rätt för de värnpliktiga att uppbära resekostnadsersättning
skulle slopas. Såsom i det föregående nämnts ha också
i enlighet med revisorernas förslag i nu gällande värnpliktsavlöningskungörelse
bestämmelserna om värnpliktigas rätt till resekostnadsersättning
för eget motorfordon bortfallit.

Vid bedömande av här föreliggande spörsmål får enligt revisorernas mening
icke heller bortses från att statens järnvägar under de senare åren för
att täcka en del av förlusterna på de trafiksvaga bandelarna erhållit ett
driftbidrag av 100 milj. kronor årligen. Ur statens synpunkt är det självfallet
därför av vikt att resandefrekvensen på järnvägarna ökar. Enligt revisorernas
mening kan det med hänsyn härtill icke anses försvarligt, att i statens
tjänst anställda tjänstemän mot ersättning använda sig av eget motorfordon
vid sådana tjänsteresor som utan olägenhet kunna företagas medelst
anlitande av järnväg.

Mot bakgrunden av ovan anförda omständigheter anse sig revisorerna
böra förorda, att nu gällande bestämmelser om resekostnadsersättning i
samband med tjänsteresor ändras på så sätt, att rätten till dylik ersättning i
fortsättningen göres beroende av om användande av eget motorfordon är
till fördel för förrättningen eller eljest är ur statens synpunkt lämpligt. Revisorerna
få därför föreslå att åtgärder i av revisorerna angivet syfte snarast
vidtagas.

Utlåtanden har avgivits av försvarets civilförvaltning, järnvägsstyrelsen,
statskontoret, statens sakrevision och statens lönenämnd (Del II, s.
366—371).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter
torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Under förevarande paragraf har riksdagens revisorer upptagit
frågan om ersättning för färd med egen bil vid vissa tjänsteresor. F. n. före -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

ligger valfrihet för förrättningsman att begagna sig av reguljärt fortskaffningsmedel
eller av egen bil. I regel utgår emellertid ersättning vid begagnande
av egen bil inte med högre belopp än om reguljärt fortskaffningsmedel
anlitats; endast där resans ändamål, kommunikationernas beskaffenhet
eller tjänstgöringens art motiverar användning av egen bil kan ersättning
utgå utan dylik kostnadsjämförelse.

Revisorerna anser att gällande bestämmelser om resekostnadsersättning
vid tjänsteresor med eget motorfordon bör skärpas därhän, att rätten till
ersättning i fortsättningen görs beroende av om användandet av eget motorfordon
är till fördel för förrättningen eller eljest är ur statens synpunkt
lämpligt. En ändring av bestämmelserna i enlighet härmed skulle innebära,
att förrättningsman som färdas i egen bil skulle avskäras från ersättning i
de fall, där myndigheten bedömt resan böra företagas med annat färdmedel
än egen bil. Det skulle m. a. o. läggas i vederbörande myndighets hand att
före en resas anträdande avgöra, vilket färdmedel som med hänsyn till statsintresset
bör komma till användning. Bakom revisorernas förslag kan spåras
en strävan att nedbringa kostnaderna för tjänsteresor. Revisorerna har särskilt
uppmärksammat att vid försvarsväsendet resekostnadsersättning vid
s. k. fingerade resor grundas på en kostnadsjämförelse, där biljettkostnaden
för resa å järnväg beräknas efter allmän taxa, trots att den militära personalen
äger färdas å järnväg mot nedsatt avgift, innebärande en rabattering av
det ordinarie biljettpriset med 40 procent. Härigenom åsamkas statsverket
icke obetydliga merkostnader för reseersättning.

Det av revisorerna framlagda förslaget torde i huvudsak taga sikte på
sådana tjänsteresor, där det med hänsyn till färdsträckans längd och kommunikationernas
beskaffenhet framstår som omotiverat att förrättningsmannen
använder sig av annat färdmedel än järnväg. Revisorerna understryker
i detta sammanhang vikten av att resandefrekvensen på järnvägarna
ökar och erinrar om att statens järnvägar under de senare åren för täckande
av en del av förlusterna på trafiksvaga bandelar erhållit särskilt driftbidrag.

Enligt utskottets mening ger de nuvarande bestämmelserna om resekostnadsersättning
vid tjänsteresor — rätt tillämpade — knappast rum för
någon befogad kritik. Även med beaktande av vissa av de synpunkter revisorerna
anfört kan utskottet för sin del inte biträda tanken på en så långt
gående skärpning av bestämmelserna som förslaget onekligen innebär. Det
må även framhållas att gällande ersättningsregler tillkommit efter hörande
av vederbörande personalorganisationer. Den i förslaget åsyftade inskränkningen
i användandet av eget motorfordon vid tjänsteresor synes utskottet
f. ö. föga förenlig med bilismens utveckling. Inte heller synes järnvägarnas
minskade lönsamhet böra åberopas som stöd för den ifrågasatta åtgärden.
Slutligen måste även den föreslagna omläggningen komma att ställa myndigheterna
inför besvärliga avgöranden.

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Med det nu sagda har utskottet emellertid inte velat bestrida, att de nuvarande
bestämmelserna kan vara i behov av översyn eller förtydligande på en
eller annan punkt, exempelvis i vad angår grunderna för kostnadsjämförelse
mellan bilresa och järnvägsresa. Såsom revisorerna påpekat synes det i och
för sig mindre tilltalande, att vid dylik jämförelse kostnaden för resa å järnväg
genomgående beräknas efter det ordinarie biljettpriset — något som vid
försvarsväsendet leder till betydande kostnader eftersom den militära personalen
äger att färdas å järnväg mot nedsatt avgift (f. n. enligt militärtaxan;
efter den 1 juli 1960 enligt nya bestämmelser om rabatterade avgifter för
militära transporter). En eventuell jämkning i nuvarande bestämmelser torde
emellertid böra gälla inte blott sådan personal utan även övrig personal.

Utskottet vill tillägga, att en eventuell ändring av de hithörande bestämmelserna
synes kunna ske i samband med den allmänna översyn av de statliga
reseförfattningarna, som 1958 års B-riksdag ansett böra komma till
stånd efter slutförandet av löneförfattningsberedningens nu pågående arbete
(jfr utskottets utlåtande 1958: B 45).

Utskottet föreslår, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ger till känna
vad utskottet här anfört.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i anledning av riksdagens revisorers
ifrågavarande uttalande anfört.

42 :o) Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder. I
skrivelse nr 29 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för den 15 januari 1960, lämnat en
redogörelse för de åtgärder som vidtagits på grund av riksdagens skrivelser
den 7 april 1959 (nr 141), den 10 april 1959 (nr 145) och den 12 maj 1959
(nr 235) i anledning av, såvitt nu är i fråga, riksdagens år 1958 församlade
revisorers berättelse.

Beträffande redogörelsens innehåll torde få hänvisas till skrivelsen.

Utskottet. Av den i förevarande sammanhang lämnade redogörelsen framgår,
att vissa i ovannämnda riksdagsskrivelser angivna ärenden alltjämt är
föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Utskottet förutsätter, att dessa frågor
ägnas fortsatt uppmärksamhet och att de av riksdagen härutinnan uttalade
önskemålen beaktas, så snart förhållandena medgiver. Kungl. Maj:ts skrivelse
har i övrigt icke givit utskottet anledning till särskilt uttalande, vilket
utskottet velat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 13 maj 1960

På statsutskottets vägnar;

MARTIN SKOGLUND

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Gillström, Einar Persson, Birger Andersson,
fröken Andersson, herrar Thun, Pålsson, Jacobsson, Rikard Svensson,
fru Wallentheim, herrar Söderberg, Mårtensson, Bertil Petersson, Edström,
Sundin och Källqvist; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström, Petterson
i Degerfors, Malmborg, Staxäng, Persson i Växjö, Ståhl, Gustafsson
i Stockholm, Svensson i Stenkyrka, Nihlfors, Arvidson, Bohman, Johansson
i Norrköping, Gustafsson i Uddevalla och Gustafsson i Kårby.

Reservationer

1) vid punkten 19 (Det statliga buss- och biltrafikväsendets organisation)
av fröken Andersson, herrar Skoglund i Doverstorp, Staxäng och Bohman,
vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande ändrade
lydelse:

»Frågan om en enhetligare organisation av statens järnvägars buss- och
lastbilstrafik har aktualiserats i olika sammanhang. Någon lösning av problemet
har dock ännu icke nåtts, och riksdagens revisorer har i sitt förevarande
uttalande på nytt tagit upp frågan. Revisorerna framhåller i sammanhanget,
att även om en viss förbättring i här berört avseende inträtt genom
Kungl. Maj :ts beslut om en geografisk fördelning av trafikområdena så kan
det ifrågasättas om den fördelning mellan SJ:s biltrafik och ett antal statsägda
bolag som tillämpas är ändamålsenlig och motiverad. Uppdelningen
har kommit till stånd icke därför att den är överlägsen som organisationsform
utan därför att den är historiskt betingad. Enligt revisorerna synes
ekonomiska fördelar kunna nås därest biltrafiken drives under mera enhetliga
former, och en utredning föreslås rörande möjligheterna att sammanföra
de under SJ :s ledning drivna buss- och biltrafikföretagen.

Enligt utskottets mening synes avsevärda fördelar vara att vinna på en
rationellare organisation och drift av de statliga biltrafikföretagen. Den av
revisorerna förordade utredningen bör därför snarast komma till stånd. Utredningens
direktiv bör dock — i enlighet med vad som förordats i förenämnda
motioner utvidgas till att omfatta även uppgiften att pröva huruvida
icke ett återförande i privat ägo i viss utsträckning är att föredraga
framför fortsatt statlig drift.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i anledning av riksdagens revisorers
ifrågavarande uttalande och med bifall till motionerna I: 60
och 11:74 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
i syfte dels att, för åstadkommande av en rationellare
organisation och drift, sammanföra de under statens järn -

Statsutskottets utlåtande nr 128 år 1960

vägars ledning drivna buss- och biltrafikrörelserna, dels ock
att i samband därmed undersöka möjligheterna att i enskild
ägo överföra av staten ägda trafikföretag.»

2) vid punkten 3i (Vissa förvaltningsfrågor vid statens centrala frökontrollanstalt
och statens växtskyddsanstalt) av herrar Nihlfors och Bohman.

3) vid punkten 36 (Kommerskollegiets organisation) av herrar Edström,
Kållqvist, Malmborg och Ståhl, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande, som på s. 85 börjar med »Utskottet
finner» och på s. 86 slutar med »olika sammanhang», bort ha följande lydelse: »Utskottet

vill för sin del i sammanhanget framhålla följande. Huvuddelen
av de handelslicensnämnden åvilande arbetsuppgifterna — som hänför
sig till licensgivningen — är av tillfällig och krisbetonad karaktär och kan
förväntas successivt minska allteftersom den internationella handelns frigörelse
fortskrider. Redan denna omständighet talar enligt utskottets uppfattning
mot att arbetsuppgifterna överföres till kommerskollegium. Det
måste nämligen vara betydligt lättare att smidigt anpassa organisationen
med hänsyn till utvecklingen för det fall verksamheten bedrives inom en för
ändamålet inrättad myndighet. Även ur budgetteknisk synpunkt synes det
vara en fördel att kunna redovisa kostnaderna för en krisbetonad verksamhet
särskilt. Härtill kommer att det framstår som principiellt oriktigt att
låta ett ämbetsverk som kollegium handlägga för dess verksamhet i övrigt
så främmande uppgifter som detaljregleringar och licensgivning. Under angivna
förhållanden finner utskottet icke skäl föreligga för den av revisorerna
förordade utredningen om en överflyttning av nämndens uppgifter.»

dels ock utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

»att riksdagens revisorers ifrågavarande uttalande icke
må föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1960
600674