Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
1
Nr 127
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag för budgetåret
1956/57 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(3:e avd.)
I propositionen nr 1 har Kungl. Maj :t under femte huvudtiteln (bilaga 7,
punkterna 77—85), under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4 januari 1956, föreslagit riksdagen att
I. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranledes av vad departementschefen
förordat;
II. godkänna av departementschefen förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas fr. o. m. budgetåret 1956/57;
III. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som föranledes av vad departementschefen
förordat;
IV. godkänna av departementschefen förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret 1956/57;
V. medgiva, att under budgetåret 1956/57 beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem må meddelas intill ett belopp av 10 000 000 kronor;
VI. för budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln anvisa
1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 3 983 800
kronor;
2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 555 000
kronor;
3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar ett förslagsanslag av 3 241 700
kronor;
4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader ett förslagsanslag av
729 000 kronor;
5) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 60 000 000 kronor;
6) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag av 100 000 000 kronor;
7) till Bidrag till viss bostadsförhättringsverksamhet ett reservationsanslag
av 25 000 000 kronor;
1—Csn 50 Bihang till riksdagens protokoll 1956. G sand. Nr 127
2
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
8) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av
100 kronor;
9) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av 100 kronor.
Vidare har Ivungl. Maj :t i propositionen nr 1 under kapitalbudgeten
(bilaga 26, punkterna 1 och 2 samt 6—8), under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 4 januari 1956,
föreslagit riksdagen att
I. godkänna av departementschefen förordade ändringar i grunderna
för lån till bostadshus;
II. medgiva, att under budgetåret 1956/57 preliminära beslut angående
lån, som skall utgå från lånefonden för bostadsbyggande, må meddelas intill
ett belopp av 665 000 000 kronor;
III. medgiva, att under budgetåret 1956/57 preliminära beslut angående
lån, som skall utgå från anslaget till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
må meddelas intill ett belopp av 55 000 000 kronor;
IV. medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån, som beviljas
under budgetåret 1956/57, bestämmes till 3,25%;
V. godkänna av departementschefen förordade ändringar i bestämmelserna
om lån till anordnande av kollektiva tvätterier;
VI. för budgetåret 1956/57 å kapitalbudgeten anvisa
a) under statens utlåningsfonder
1) till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag av
600 000 000 kronor;
2) till Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien ett
investeringsanslag av 1 000 000 kronor;
b) under fonden för låneunderstöd
1) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag
av 160 000 000 kronor;
2) till Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder ett
investeringsanslag av 100 kronor;
3) till Lån till anordnande av kollektiva tvätterier ett investeringsanslag
av 200 000 kronor.
Därjämte har Kungl. Maj:t i propositionen nr 1 (bilaga 19), under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den
4 januari 1956, föreslagit riksdagen att, under förutsättning att motsvarande
investeringsanslag beviljas, anvisa följande reservationsanslag till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar för budgetåret 1956/57 i härefter angivna
fonder, nämligen
a) statens utlåningsfonder
till Lånefonden för bostadsbyggande ett reservationsanslag av 150 000 000
kronor;
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
3
b) fonden för låneunderstöd
till Lån till anordnande av kollektiva tvätterier ett reservationsanslag av
50 000 kronor.
I propositionen nr 1 (bilaga 20) bär Kungl. Maj:t slutligen, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den
4 januari 1956, föreslagit riksdagen att till Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster
för budgetåret 1956/57 anvisa ett anslag av 543 600 000
kronor.
I samband med Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag har utskottet till
behandling förehaft följande motioner, nämligen
från första kammaren
I: 60 av herrar Norling och Öhman,
I: 192 av herr Ewerlöf in. fl.,
I: 193 av herr Ewerlöf m. fl.,
I: 194 av herr Spetz,
I: 195 av herr Erik Jansson m. fl.,
I: 394 av herrar Wolgast och Rikard Svensson,
1:407 av herr Magnusson,
1:408 av herr Lindblom m. fl.,
I: 410 av herrar Alvar Andersson och Theodor Johansson,
I: 411 av herrar Alvar Andersson och Fritiof Karlsson samt
från andra kammaren
II: 136 av herr Johansson i Stockholm m. fl.,
II: 141 av herrar Senander och Hagberg,
II: 296 av herr Andersson i Ronneby m. fl.,
11:345 av herr Hjalmarson m. fl.,
11:346 av herr Hjalmarson m. fl.,
II: 357 av fru Lewén-Eliasson in. fl.,
II: 358 av herrar Johansson i öckerö och Svensson i Ljungskile,
II: 359 av herr Svensson i Ljungskile,
11:494 av herr Jansson i Benestad m. fl.,
11:495 av herr Börjesson m. fl.,
11:496 av herr Sjölin m. fl.,
11:497 av herr Ohlin m. fl. samt
11:587 av herr Cassel.
Yrkandena i nämnda motioner redovisas i det följande.
Över de likalydande motionerna I: 193 och II: 346 samt I: 411 och 11:495
ävensom motionen 11:359 har utskottet inhämtat yttranden från bostadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, Svenska landskommunernas
förbund, Sveriges industriförbund och Sveriges lantbruksförbund.
Dessa yttranden, jämte två inom bostadsstyrelsen upprättade promemorior
4
Statsutskottets utlåtande nr 127 är 1956
om bostadsmarknadsläget och byggnadskostnadsutvecklingen, har fogats
såsom bilagor till förevarande utlåtande (Bilaga 1-—9).
PROPOSITIONEN
Femte huvudtiteln
Bostadsstyrelsen: Avlöningar. Under senare år har en översyn av olika
delar av bostadsstyrelsens organisation varit aktuell med anledning av de
tidigare genomförda ändringarna beträffande ärendesfördelningen mellan
styrelsen, länsbostadsnämnderna och de kommunala förmedlingsorganen.
Översynen har emellertid fått anstå i avvaktan på att frågan om införande
av ett statligt kreditgarantisystem på bostadsområdet skulle kunna lösas.
Någon slutlig lösning av detta problem har icke kunnat vinnas. Den av
Kungl. Maj :t i december förra året beslutade utredningen rörande vissa
bostadspolitiska frågor gör dock att den tilltänkta översynen lämpligen bör
anstå ytterligare någon tid. Såsom närmare utvecklas i det följande syftar
utredningen till en allmän omprövning av den statliga bostadslånegivningen.
Då utredningen, som skall bedrivas med största skyndsamhet, icke
kan förutsättas bli utan återverkningar för den bostadspolitiska organisationen,
torde denna under nästa budgetår böra bibehållas i huvudsak oförändrad.
Det anförda synes dock icke böra hindra att ställning nu tages till den
av bostadsstyrelsen föreslagna omgrupperingen av arbetsuppgifter på styrelsen
och länsbostadsnämnderna. Departementschefen tillstyrker styrelsens
förslag att utflyttningen till nämnderna av låneärenden rörande flerfamiljshus,
vilken hittills varit begränsad till kommuner, där övervägande
antalet sådana hus inrymmer högst 16 lägenheter, fortsättes i den takt och
utsträckning, som styrelsen bedömer vara möjlig. Beträffande den föreslagna
fördelningen av arbetsuppgifterna rörande familjebostadsbidrag och
bränslebidrag anser departementschefen i likhet med Svenska landskommunernas
förbund, att det bör vara möjligt att gå ett steg längre än styrelsen
har tänkt sig och jämställa landskommuner med städer och köpingar.
Han föreslår sålunda, att befogenheten att besluta om nya bidrag beträffande
landskommunerna delegeras på förmedlingsorganen i dessa. Då departementschefen
i övrigt icke har något att erinra mot styrelsens förslag
i denna del, blir resultatet av hans ställningstagande å ena sidan att beslutanderätten
rörande nya bidrag skall ankomma på de kommunala förmedlingsorganen
och å andra sidan att all granskning av deras redovisningar
skall utföras stickprovsmässigt av bostadsstyrelsen. Med hänsyn till
att en sådan omläggning torde kräva en viss förberedelsetid förordas, att
densamma genomföres först fr. o. m. den 1 januari 1957.
Statsutskottets utlåtande nr 127 är 1956
5
Följande ändringar i löneställningen för tjänster hos styrelsen bör vidtagas.
För kanslibyråns vidkommande bör en för ombudsmannaärenden
avsedd byrådirektörstjänst i Ca 31 uppflyttas till Ca 33 samt två kanslibiträdestjänster
i Ce 11 till kontoristtjänster i Ce 13, varjämte en biträdestjänst
i reglerad befordringsgång bör uppflyttas till kanslibiträdestjänst i
Cell. På planeringsbyrån bör en amanuenstjänst uppflyttas till förste
aktuarietjänst i Ce 27 och en kanslibiträdestjänst i Ce 11 till kontoristtjänst
i Ce 13, på tekniska byrån en arkitekttjänst i Ce 29 till byrådirektörstjänst
i Ce 31, på lånebyrån två kanslibiträdestjänster i Ce 11 till kontoristtjänster
i Ce 13 och två biträdestjänster i reglerad befordringsgång till kanslibiträdestjänster
i Ce 11, på byrån för teknisk-ekonomiska utredningar en förste
byråingenjörstjänst i Ce 27 till Ce 29 samt slutligen på sociala sektionen eu
förste byråsekr eter ar tjänst i Ce 27 till Ce 29.
De av styrelsen föreslagna personalminskningarna omfattande en tjänst
i Cg 17 och en biträdestjänst i reglerad befordringsgång på kanslibyrån
samt en deltidstjänst för arkitekt i högst Cg 33 och en ingenjörstjänst i
högst Ce 21 på tekniska byrån bör godtas.
Styrelsen har räknat med att av de medel, som anvisats för tillfälliga
förstärkningar av lånebyrån och som efter förra årets lönehöjningar uppgår
till ca 190 000 kronor, kunna disponera ca 100 000 kronor för de nyssnämnda
tjänsterna på värderingssektionen och återstoden för fortsatt förstärkning
under nästa budgetår av byråns flerfamiljshussektion. I likhet
med styrelsen finner departementschefen skäl tala för att medel för tillfälliga
förstärkningar av lånebyrån beräknas jämväl för nästkommande
budgetår oaktat den omfattande utflyttning från styrelsen av flerfamiljshusärenden,
som tillstyrkts i det föregående. För flerfamiljshussektionens
vidkommande gör sig verkningarna av den föreslagna utflyttningen av
ärenden icke gällande på en gång utan först efter hand som handläggningen
av ärendena hinner övertagas av de olika nämnderna, vilket i sin
tur förutsätter medverkan av sektionen bl. a. genom överläggningar med
nämndernas personal och utarbetande av anvisningar till nämndernas ledning.
Det föreslås, att det nämnda beloppet av 190 000 kronor beräknas
jämväl för nästa budgetår. Angelägenheten av att uppkommande möjligheter
till inskränkning i lånebyråns personalorganisation till följd av den
förordade decentraliseringen av långivningen tillvaratages utan dröjsmål
motiverar att beloppet får disponeras av Kungl. Maj:t, som bör äga att efter
närmare prövning av anmälda behov ställa medel till styrelsens förfogande.
Vidare tillstyrkes, att kamerala sektionen med hänsyn till lånestockens
successiva tillväxt förstärkes med en biträdestjänst i reglerad befordringsgång
och att samma förstärkning beräknas för sociala sektionen i anledning
av den förordade centraliseringen Ii!! styrelsen av granskningen i
bidragsärenden.
1 anslutning till styrelsens förslag förordas, att ordinarie tjänster in -
6
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
rättas för en byrådirektör i Ce 33, en förste byråsekreterare i Ce 29, en
förste kansliskrivare i Ce 17 och två expeditionsvakter i Ce 10.
De förordade förslagen medför, med beaktande jämväl av omräkningsposterna,
en ökning av medelsbehovet under anslaget med 312 400 kronor.
Anslaget uppföres sålunda med (3 671 400 + 312 400) 3 983 800 kronor.
Bostadsstyrelsen: Omkostnader. Anslaget uppföres i enlighet med bostadsstyrelsens
förslag med ett oförändrat belopp av 555 000 kronor.
Länsbostadsnämnderna: Avlöningar. I anslutning till bostadsstyrelsens
förslag bör 2 länsbostadsdirektörstjänster uppflyttas från Ce 31 till Ce 33,
3 förste byråingenjörstjänster från Ce 27 till Ce 29, 3 kamrer ar tjänster från
Ce 25 till Ce 27, 5 ingenjör stjänster i Ce 23 till byråingenjörstjänster i Ce 25
och 2 ingenjörstjänster i högst Ce 21 till Ce 23, varjämte 1 kontoristtjänst
i Ce 13 och 2 kanslibiträdestjänster i Cell bör utbytas mot kansliskrivartjänster
i Ce 15, 21 kanslibiträdestjänster i Cell ersättas med kontoristtjänster
i Ce 13 samt slutligen 2 biträdestjänster i reglerad befordringsgång
ombildas till kanslibiträdestjänster i Ce 11.
Beträffande det av bostadsstyrelsen anmälda medelsbehovet för tillfälliga
personalförstärkningar erinrar departementschefen om den av
Kungl. Maj:t nyligen beslutade utredningen av vissa bostadspolitiska frågor.
Utredningen avser att, såsom närmare utvecklas i annat sammanhang,
möjliggöra en allmän omprövning av den statliga bostadslånegivningen
bl. a. i förenklande syfte och blir sålunda av betydelse jämväl för utformningen
av den framtida bostadspolitiska organisationen. I avvaktan på
resultatet av utredningen, som skall bedrivas med största skyndsamhet, bör
därför även med beaktande av den ökning i nämndernas arbetsuppgifter,
som följer med den föreslagna utflyttningen av flerfamiljshusärenden,
endast strängt begränsade åtgärder nu komma i fråga för att tillgodose
behovet av personalförstärkning inom nämnderna. Departementschefen
föreslår, att det belopp av 50 000 kronor som för innevarande budgetår
anvisats under icke-ordinarieposten av anslaget för tillfälliga personalförstärkningar
med inräknande av rörligt tillägg höjes till 110 000 kronor.
Styrelsens beräkning av medelsbehovet under omräkningsposterna godtas.
Vidare tillstyrkes, att antalet kontorsbiträdestjänster i Ca 8 i enlighet
med styrelsens förslag ökas med 11 till 36 och att tre extra ingenjörstjänster,
varav en i Cg 23 och två i högst Cg 21, inrättas som extra ordinarie.
På grund av de förordade förslagen ökas medelsbehovet under anslaget
med 336 700 kronor. Anslaget upptages alltså med (2 905 000 + 336 700)
3 241 700 kronor.
Länsbostadsnämnderna: Omkostnader. I överensstämmelse med styrelsens
förslag beräknas ytterligare 37 000 kronor till lokalkostnader. Be
-
Statsutskottets utlåtande nr 127 dr 1956
7
träffande anslagsposten till expenser tillstyrkes en med 15 000 kronor ökad
medelsanvisning. Anslaget uppföres sålunda med (677 000 + 52 000) 729 000
kronor.
Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån.
Från anslaget bestrides främst kostnaderna för sådan eftergift å ränta och
amortering beträffande tertiärlån och egnahemslån, som lämnas låntagare
i anledning av att räntekostnaderna å underliggande krediter överstiger
den vid resp. låns beviljande garanterade räntan.
Till en början anför departementschefen vissa allmänna synpunkter på
statens finansiella stöd åt bostadsbyggandet.
Under efterkrigstiden har statens finansiella stöd åt bostadsbyggandet
i varierande men ständigt betydande omfattning varit förbundet med
direkta eller — i form av förmånliga lånevillkor — indirekta subventioner.
Icke minst viktig har den låga räntan av 3 % på statslånet samt den
garanterade räntan av 3 % på primärlån och däremot svarande ränta pa
sekundärlån varit, även om tidvis direkta kapitalsubventioner i form av
räntefria stående lån spelat en framträdande roll.
Syftet med dessa subventioner har bl. a. varit att befordra en förbättring
av relationen mellan hyror och inkomster, så att familjer och andra
hushåll med normala inkomster skall få råd att skaffa sig en tillfredsställande
bostad. Ifrågavarande åtgärder har parallellt härmed syftat till
eu ökad produktion av relativt rymliga, modernt utrustade familjebostäder.
Statens insatser för främjande av bostadsförsörjningen har givit påtagliga
resultat. Hyrornas förhållande till inkomsterna har sålunda avsevärt
förbättrats och produktionen av relativt rymliga familjebostäder har fått
ökad omfattning. De bostadspolitiska åtgärdernas betydelse får dock inte
överskattas. Höjningen av bostadsstandarden under efterkrigstiden för ett
mycket stort antal familjer och andra hushåll bör också ses i samband
med den allmänna utvecklingen i fråga om de ekonomiska och sociala förhållandena
i samhället. Full sysselsättning, snabbt stigande reallöner samt
omfattande sociala reformer har inneburit att allt flera människor fått råd
att skaffa sig en god bostad.
Frågorna om att förbättra relationen mellan hyror och inkomster och att
övergå till eu produktion av relativt rymliga, modernt utrustade bostäder
— två frågor som när i mitten av 1940-talet riktlinjerna för den tranxiida
bostadspolitiken drogs upp tillmättes central betydelse — har alltså
under den gångna efterkrigstiden bringats ett väsentligt steg närmare sin
lösning. Redan härav följer att för framtiden dessa frågor kan väntas
spela eu något mera underordnad roll, särskilt som det finnes anledning
räkna med bibehållen god sysselsättning och stigande reallöner. Jämväl cn
annan omständighet bör emellertid i detta sammanhang beaktas. Erfaren
-
8 Statsutskottets utlåtande nr 127 är 1956
heterna beträffande bostadsmarknaden under efterkrigstiden ger otvetydigt
\id handen att, trots att allmänt sett en avsevärd förbättring av förhållandena
har inträffat, vissa medborgargrupper med små inkomster alltjämt
har svårt att skaffa sig eu godtagbar bostad. Det står sålunda klart
att många barnfamiljer med begränsade inkomster liksom även pensionärer
och andra hushåll med relativt små ekonomiska resurser såsom invalider
och ensamstående mödrar med barn inte utan särskilt stöd från
samhällets sida kan lösa sin bostadsfråga på ett tillfredsställande sätt.
Hyrorna i nybyggda hus överstiger ofta vad dessa hushållsgrupper kan
betala. Samtidigt kan det inte förnekas att de allmänna stödåtgärderna i
avseende på nyproduktionen av bostäder, vilka medför betydande kostnader
för det allmänna, även omfattar hushållsgrupper, som befinner sig
i eu sådan ekonomisk ställning alt de knappast bär behov av samhällets
ekonomiska medverkan för att ordna sin bostadsfråga.
I ett samhälle med full sysselsättning, snabbt stigande reallöner och en
till följd därav stor efterfrågan på bostäder blir det en central fråga, hur
samhällets insatser på bostadsområdet skall utformas för att desamma
skall helt och fullt komma dem till godo som är i verkligt behov av ett
stöd. Ekonomiska insatser från det allmännas sida av generell karaktär i
syfte att mera allmänt påverka relationen mellan hyror och inkomster bör
nu få vika för ingripanden, som avser att förhjälpa hushåll med begränsade
ekonomiska resurser till en godtagbar bostad.
De här angivna synpunkterna på den framtida bostadspolitikens uppgifter
har varit avgörande vid tillkallandet av sakkunniga för verkställande
av den utredning av skilda bostadspolitiska problem, varom Kungl. Maj:t
har fattat beslut den 16 december 1955. Utredningens uppgift är att överse
den statliga bostadslånegivningen i syfte att såvitt möjligt göra statliga
bidiag av allmän karaktär överflödiga och att framlägga förslag om den
utvidgning av bostadsrabatterna, som krävs för att barnfamiljer, pensionärer
och vissa andra hushållsgrupper skall ges möjlighet att skaffa sig
en tillfredsställande bostad. I direktiven för utredningen understrykes särskilt
vikten av att barnfamiljernas problem blir beaktade.
Vad härefter angår frågan om eftergifter beträffande ränta och amortering
å tertiärlån och egnahemslån erinras om att desamma i nuvarande
ränteläge har stor omfattning. Grunderna för beräkning av eftergifternas
storlek framgår av de av Kungl. Maj :t jämlikt riksdagens bemyndigande utfärdade
kungörelserna (1955:477 och 1955:478) med närmare bestämmelser
om eftergifternas storlek. Beträffande byggnadsföretag, som har tillkommit
efter år 1950, utgår eftergift med belopp, som motsvarar skillnaden mellan
marknadsräntan och en ränta av 3 % i fråga om primärlån och däremot
svarande ränta å sekundärlån. F. n. ulgör marknadsräntan för obundna
primärlån 4,75 % och för bundna primärlån 4,6 %, medan räntan på sekundärlån
ligger en halv procent högre. Härav följer att räntesubventionen för
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956 9
ifrågavarande hus avser en väsentlig del av företagens ränteutgifter. Vad
gäller tidigare tillkomna hus är räntesubventionen av mindre storlek, beroende
på att den ränta som garanteras för primärlån utgör antingen
3,5 eller 4 %.
Enligt förenämnda bestämmelser utgår för nybyggda en- och tvåfamilj slius
eftergift med vissa schablonbelopp. Bostadsstyrelsen har föieslagit
bl. a. att jämväl i fråga om dels ombyggda en- och tvåfamilj shus, dels flerfamiljshus
en förenkling av eftergiftens beräkning skall genomföras. Styrelsen
har även förordat att eftergifterna framdeles skall utbetalas i snabbare
takt än som hittills har varit fallet.
Enligt departementschefens mening bör i avvaktan på den förutnämnda
utredningens slutförande grunderna för eftergifternas beräkning bibehållas
oförändrade under nästa budgetår. Bostadsstyrelsens föienämnda
förslag till jämkningar i föreskrifterna beträffande beräkning av eftergifternas
storlek i syfte att åstadkomma en förenkling av det med utbetalning
av eftergifter förenade arbetet kan departementschefen dock biträda.
Däremot kan han ej biträda bostadsstyrelsens förslag att mera allmänt gottgöra
låntagare eftergifter i snabbare takt i vidare mån än att om synnerliga
skäl visar sig föreligga utbetalning i den takt styrelsen förordat skall efter
Kungl. Maj :ts medgivande kunna ifrågakomma.
Ränteeftergift kan beviljas under högst tio år från det att det statliga
lånet har utanordnats. Genom beslut åren 1953, 1954 och 1955 har dock
medgivits att räntegarantin förlänges beträffande lån, som har utestått i
tio år. En motsvarande förlängning av garantitiden torde i avvaktan på
slutförandet av förenämnda utredning böra medgivas intill utgången av
nästa budgetår.
Vad slutligen angår anslaget för nästa budgetår godtages bostadsstyrelsens
beräkning. Ett belopp av 60 000 000 kronor torde alltså böra upptagas
för ändamålet.
Bostadsrabatter. Från anslaget bestrides utgifterna för dels familjebostadsbidrag,
familjebidrag och bränslebidrag, dels ock statsbidrag till pensionärslägenheter,
s. k. pensionärsbostadsbidrag.
Beträffande bostadsstyrelsens förslag att i fråga om statsfinansierat
egethem bostadsbidrag inte skall återkrävas för det fall försäljning sker
av huset till högt pris framhåller departementschefen, att familj ebostadsbidragen
avser att nedbringa barnfamiljernas bostadskostnader och att de
inte har något samband med husets finansiering. Bidragen utgår sålunda
oavsett hur fastigheten är belånad. Under sådana förhållanden framstai
det som diskutabelt att i samband med försäljning av ett statsbelånat hus
ställa krav på återbetalning av tidigare beviljade bostadsbidrag. Om fråga
är om ett statsbelånat hus, som försäljes till ett uppenbart för högt pris,
återkräves statslånet. Någon ytterligare åtgärd för alt stävja spekulativa
10
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
försäljningar synes inte lämplig. Om en motsatt ståndpunkt intogs —- och
behov alltså skulle anses föreligga av cn mera långtgående återbetalningsskyldighet
— aktualiseras frågan om dylik skyldighet även i fråga om
sådana låntagare, som icke åtnjuter familjebostadsbidrag. Jämväl skulle
fråga uppkomma om att beträffande familjer, som innehar icke-statsbelånade
hus, vid försäljning av huset till högt pris kräva återbetalning av beviljade
bostadsbidrag. Åtgärder av här antytt slag torde knappast kunna komma
ifråga. På grund av vad sålunda anförts kan departementschefen ej dela
statskontorets uppfattning att anledning föreligger att bibehålla möjligheten
att vid försäljning av statsbelånat egethem återkräva beviljade bostadsbidrag.
Här ifrågavarande bestämmelser torde böra slopas.
Bostadsstyrelsens förslag till förenkling av utbetalningarna av familjebostadsbidrag
och bränslebidrag till familjer, som bor i ombyggda en- och
tvåfamilj shus, godtages.
Vad slutligen angår anslaget till bostadsrabatter för nästa budgetår
föreslås att för ändamålet upptages ett belopp av 100 000 000 kronor.
Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet. Från anslaget bestrides
utgifterna för förbättringslån i den mån de är ränte- och amorteringsfria,
lantarbetarbostadsbidrag, bidrag till fiskarbostäder samt förvaltningsbidrag
till förmedlare av bostadsegnahemslån. Vid utgången av budgetåret 1954/55
fanns å anslaget en reservation av 33 945 366 kronor.
Långivningen bör enligt departementschefen under nästa budgetår kunna
fortgå i ungefär oförändrad omfattning. I nära anslutning till bostadsstyrelsens
förslag förordas därför, att anslaget uppföres med 25 000 000
kronor.
Bidrag till inrättande av pensionärshem. Såsom ram för ifrågavarande
bidragsgivning har för innevarande budgetår fastställts ett belopp av
10 000 000 kronor, innebärande oförändrad bidragsgivning i förhållande
till föregående budgetår. De uppgifter bostadsstyrelsen lämnat beträffande
inkomna ansökningar om statsbidrag tyder på att pensionärshemsbyggandet
under den senaste tiden har tenderat att något överstiga vad som motsvarar
den fastställda bidragsramen. Såsom departementschefen närmare utvecklat
vid anmälan av frågan om anslag till lånefonden för bostadsbyggande får i
nuvarande ekonomiska läge en viss restriktivitet iakttagas i fråga om igångsättning
av nya bostadsbyggnadsföretag. Även pensionärshemsbyggandet
torde komma att beröras härav. Under sådana förhållanden synes för nästa
budgetår böra beräknas en oförändrad bidragsram. Departementschefen förordar
alltså, att ramen fastställes till 10 000 000 kronor. Vad angår anslaget
för nästa budgetår torde med hänsyn till den förefintliga reservationen och
osäkerheten beträffande utbetalningarnas storlek endast ett formellt belopp
av 100 kronor böra upptagas.
11
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
Bidrag till viss upplysningsverksamhet rörande byggnads tekniska frågor.
Med hänsyn till behållningen å anslaget samt under beaktande av att
statens nämnd för byggnadsforskning i fortsättningen kommer att bedriva
upplysningsverksamhet rörande olika byggnadstekmska frågor ansei epartementschefen
i likhet med statskontoret, att anslaget för nästa budgetar
bör upptagas med endast ett formellt belopp av 100 kronor.
Kapitalbudgeten
Lånefonden för bostadsbyggande. Från fonden, till vilken medel anvisas
endast i den mån så erfordras för utbetalning av beviljade lån, utlämnas
tertiärlån till flerfamiljshus, egnahemslån, förbättringslån utom i vad de
är ränte- och amorteringsfria, samt fr. o. m. budgetåret 1953/54 forskott a
tilläggslån till flerfamiljshus. För innevarande budgetår har anslaget uppförts
med 490 000 000 kronor.
Särskilda lånefrågor. Till en början upptar departementschefen till behandling
vissa särskilda lånefrågor.
En avveckling av det provisoriska tilläggslånet inleddes år 1953. Den hittills
beslutade reduceringen av lånet innebär att för företag, som färdigställes
tidigast den 1 april 1956, skall lånet beräknas med utgångspunkt från ett
bidrag av eu krona per m* lägenhetsyta mot ursprungligen 4 kronor per
m2. Beslut har jämväl fattats om reducering av den år 1951 genomförda
provisoriska höjningen av den räntefria stående delen av egnahemslån från
4 000 till 8 000 kronor. Sålunda skall i fråga om en- och tvåfamilj shus, som
färdigställes tidigast den 1 april 1956, den räntefria stående delen utgöra
endast 6 000 kronor.
Vid den prövning, som har föregått de skilda besluten om reducering av
ifrågavarande provisoriska kapitalsubventioner till nya hus, har i första
hand beaktats utvecklingen av byggnadskostnaderna. Vikt har emellertid
jämväl tillmätts utvecklingen av reallöner och levnadsvillkor överhuvudtaget.
I det följande framför departementschefen vissa synpunkter och förslag
beträffande produktionskostnadernas utveckling och reglerna för belåning
av nya bostadshus. Han erinrar dock i detta sammanhang om att tendenser
till kostnadsökning förmärkts under senare lid och att det förefaller tveksamt
om på kort sikt dessa tendenser kan komma att hrytas. Huruvida och
i vad mån på grund av rationalisering och elfektivisering av produktionen
lägre byggnadskostnader kan påräknas under den närmaste tiden synes
därför ovisst. Såsom närmare utvecklas i det följande bör sådana åtgärder
inom ramen för statens långivning vidtagas, alt eu stark press på kostnadsläget
åstadkommes.
Även om kostnadsfrågan f. n. är oklar, bör man enligt departements -
12
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
chefens mening icke uppskjuta ställningstagandet till spörsmålet om en
slutlig avveckling av de år 1951 införda provisoriska kapitalsubventionerna.
Den tidpunkt bör nu fastställas, då det provisoriska tilläggslånet skall
slopas och den räntefria stående delen av egnahemslånet nedsättas till
4 000 kronor. I anslutning till den takt i vilken det hittills befunnits lämpligt
att avveckla det provisoriska tilläggslånet förordas, att ifrågavarande
reducering av tilläggslånet och den räntefria stående delen av egnahemslånet
skall avse företag, som färdigställes tidigast den 1 april 1957. I
överensstämmelse härmed bör bestämmelsen att i fråga om ombyggnadsföretag
räntetri stående del av egnahemslån inte får överstiga 25 procent
av belåningsvärdet ändras och det fortsättningsvis stadgas, att ifrågavarande
lånedel icke får överstiga 20 procent av sagda värde.
Departementschefen behandlar härefter frågan om maximibestämmelser
angående belåning svär den för bostadshus, finansierade med statliga lån.
Vad först angår en- och tvåfamiljshus framhålles, att Kungl. Maj:t
genom beslut den 16 december 1955 meddelat föreskrifter beträffande de
högsta belåningsvärden, som de lånebeviljande organen äger fastställa för
egnahemslån till nybyggnad av en- och tvåfamiljshus. För hus som påbörjas
tidigast den 1 juli 1956 får belåningsvärdet icke överstiga de belopp, som
framgår av följande sammanställning.
Norrbottens, Västerbottens, Väster-norrlands och Jämtlands län samt | Enfamiljshus samt rad-och kedjehus | Tvåfamiljshus | |
Lånesökande, | Familjer | Lånesökande, | Familjer |
50 000 45 000 fråga om Stoc | 55 000 50 000 kholm: Österi | 83 000 75 000 aninge, Hudd | 88 000 80 000 nge, Tyresö, |
Övriga delar av landet.......... | |||
1 Dessa förortskommuner är i |
Beträffande hus, som påbörjas under första halvåret 1956, maximeras belåningsvärdena
på så sätt, att i sammanställningen angivna högsta belopp
får överskridas med för enfamiljshus och lägenhet i råd- eller kedjehus
högst 4 000 kronor och för tvåfamiljshus högst 6 000 kronor.
I fråga om hus, som påbörjats före den 1 januari 1956, har icke några
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
13
generella föreskrifter om begränsning av belåningsvärdet utfärdats. Beträffande
de överväganden, som har föranlett beslutet om maximer ing av belåningsvärden,
framhålles följande.
Under en följd av år har produktionskostnaderna för småhus successivt
ökat. Bostadsstyrelsen har lämnat uppgifter om belåningsvärdenas genomsnittliga
storlek för under budgetåren 1949/50—1953/54 slutligt belånade
enfamiljshus, vilka visar följande utveckling:
| Belåningsvärde |
Budgetåret | (kronor) |
19d9/.ön ....... | ................ 30 000 |
1950/51 | ................. 32 500 |
1951/52 .................... | .................. 37 200 |
1952/53 .................... | ...................... 42 900 |
1953/54 .................... | ..................... 46 500 |
Sedan budgetåret 1953/54 har belåningsvärdena stigit ytterligare. Bostadsstyrelsen
anser det sannolikt att det genomsnittliga värdet numera uppgår
till minst 50 000 kronor.
Även om hänsyn tages till den allmänna höjning av kostnadsläget, som
ägde rum från 1950 till början av 1952, framstår den av bostadsstyrelsen registrerade
stegringen av belåningsvärdena som anmärkningsvärd. Enbart
under det senaste budgetåret, då det allmänna kostnadsläget i huvudsak har
varit stabilt, har det genomsnittliga belåningsvärdet stigit med ungefär 10
procent. Enär under den senaste tiden påtagliga tendenser till stegring av
byggnadskostnadsnivån gjort sig märkbara har en ytterligare ökning av belåningsvärdena
ansetts sannolik, förutsatt att icke åtgärder vidtoges för att
förhindra en dylik utveckling.
Frågan om åtgärder för att förhindra en fortsatt uppskruvning av kostnaderna
för småhus har därför inte kunnat skjutas på framtiden, särskilt
som det knappast kan råda något tvivel om att kostnaderna för ett egethem
av normal storlek och standard redan nått en sådan nivå, att de måste
framstå som höga i förhållande till en normal familjeinkomst.
Vid en bedömning av de nya föreskrifterna om maximering av belåningsvärdena
bör beaktas, att de tidigare gällande bestämmelserna inneburit att
i fråga om den statliga långivningen till småhusproduktionen generösa villkor
har gällt. Inom vissa inte närmare angivna gränser har sålunda egnahemslån
kunnat beviljas intill 90 procent av den godtagna produktionskostnaden.
En kostnadsökning, som går utöver vad som är strängt nödvändigt,
torde icke alltid ha framstått som väsentlig ur egnahemsbyggarens synpunkt,
enär den har kunnat till 90 procent täckas av statliga lån. Det är
inte möjligt att närmare klarlägga, vilket samband som tilläventyrs kan
finnas mellan den inträffade kostnadsstegringen för småhusproduktionen
och egnahemslångivningens generösa bestämmelser. Det är dock tydligt, att
14
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
man inte kan avvara fasta regler för bestämning av belåningsvärdets storlek,
om man i rådande läge önskar sätta en spärr mot fortsatt kostnadsuppslcruvning
och befordra sparsamhet och ett ekonomiskt byggnadssätt.
Då genom Kungl. Maj :ts förenämnda beslut belåningsvärdet för enfamiljshus
har fastställts till i allmänhet 45 000 kronor och i vissa fall
50 000 eller 55 000 kronor har beaktats icke endast rådande inkomstförhållanden
utan även föreliggande uppgifter om belåningsvärdenas hittillsvarande
storlek. Under senare tid torde det genomsnittliga belåningsvärdet
ha rört sig om 50 000 kronor. Det bör emellertid observeras, att ett belåningsvärde,
som ligger avsevärt högre än genomsnittsbeloppet, har varit
vanligt — i ett rätt stort antal fall har fastställts ett värde omkring eller
över 75 000 kronor. Genomsnittsbeloppet överstiger därför värdet för ett
egethem av normal storlek och standard.
Beträffande de omständigheter, som har föranlett att för övre Norrland
samt Stockholm och Göteborg med angränsande förortskommuner godtagits
ett högre belåningsvärde än för övriga delar av landet erinras om att betydande
skillnader i byggnadskostnadsnivå föreligger mellan olika delar av
landet. Kostnaderna är särskilt låga i de södra delarna och relativt höga i de
norra delarna samt i Stockholms- och Göteborgsområdena. Om belåningsvärdena
skulle bestämmas under beaktande av alla de skillnader i kostnadsnivå,
som förefinnes, skulle en gruppering av alla kommuner efter kostnadsläget
erfordras. Övervägande skäl har emellertid ansetts tala mot en dylik
kostnadsgruppering, och det har befunnits tillräckligt att för de områden,
där kostnaderna är särskilt uppdrivna, göra ett undantag.
Områden med hög byggnadskostnad tillhör i allmänhet den högsta eller
näst högsta ortsgruppen och utmärkes sålunda jämväl av hög inkomstnivå.
Enligt departementschefens mening bör i de här nämnda delarna av landet,
där kostnadsläget är särskilt högt, för den del av lånet, som överstiger vad
som i övriga delar av landet kan beviljas, räntan motsvara normalräntan
för statens utlåningsfonder. Han förordar därför, att räntan å här ifrågavarande
lånedel skall utgöra 4 procent.
Som framgår av vad förut sagts har det ansetts erforderligt att vid fastställandet
av högsta belåningsvärden särskilt beakta barnfamiljernas behov
av relativt stora bostäder. Familjer med minst två minderåriga barn, av vilka
huvuddelen är berättigad till familjebostadsbidrag, kan sålunda beviljas
egnahemslån inom ett belåningsvärde, som med 5 000 kronor överstiger vad
som eljest gäller. Härvid har beaktats att flertalet av dessa familjer på grund
av familjebostadsbidraget erhåller en betydligt lägre bostadskostnad än
andra och att syftet härmed varit att underlätta för dessa familjer att skaffa
sig en med hänsyn till familjens storlek rymlig bostad.
Såsom redan framhållits avser de av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifterna
beträffande högsta belåningsvärde närmast nybyggnad av småhus.
Särskilda bestämmelser har sålunda icke ansetts böra fastställas för om
-
15
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
byggnadsföretag. 1 flertalet ombyggnadsfall kommer belåningsvärdet att
avsevärt understiga de för nybyggnad gällande maximibeloppen, men underlag
har saknats för införandet av särskilda regler i syfte att begränsa kostnaderna
vid ombyggnad av småhus. På grund härav torde den f. n. gällande
bestämmelsen att belåningsvärdet för ombyggnadsföretag icke får överstiga
vad som motsvarar 75 % av kostnaden för nybyggnad av hus av maximal
storlek böra ersättas med föreskriften, att belåningsvärdet icke får överstiga
det för nybyggnad fastställda.
Slutligen framhålles i detta sammanhang, att i Kungl. Maj:ts förenämnda
beslut intagits en särskild föreskrift beträffande belåning av småhus,
som uppföres på sådan mark, främst tomträttsmark, att belåningen enbart
avser huset. I dylika fall skall från det lastställda högsta belaningsväidet
dragas ett uppskattat värde för marken och egnahemslån kunna beviljas
endast i förhållande till det sålunda reducerade belåningsvärdet.
Departementschefen övergår härefter till frågan om belåningsvärden
för flerfamiljshus.
Genom beslut den 16 december 1955 har Kungl. Maj :t utfärdat föreskrifter
angående det högsta belåningsvärde för flerfamiljshus, som det lånebeviljande
organet må fastställa. Besluten innebär att — med vissa avvikelser
på grund av husets standard, variationer i byggnadskostnadsnivå mellan
olika orter m. m. — belåningsvärdet icke får överstiga vad som motsvarar
575 kronor per m2 bostadslägenhetsyta i byggnaden jämte, om
byggnaden inrymmer butik eller annan lokal, som kan upplåtas mot hyra,
avsevärt överstigande den för bostadslägenhet utgående, 900 kronor per mav
ytan i sådan lokal. Föreskrifterna gäller beträffande företag, som påbörjats
tidigast den 1 januari 1956, dock skall för företag, som igångsättes
under första halvåret 1956, det högsta belåningsvärde som kan medgivas beräknas
på grundval av ett belopp av 590 kronor per m2 bostadslägenhetsyta
jämte ett belopp av 925 kronor per m2 lokalyta. Beträffande de överväganden,
som föranlett ifrågavarande beslut, framhålles följande.
Byggnadskostnaderna steg under åren 1950—51 avsevärt. Stegringen har
uppskattats till ungefär 35 %. Enligt av bostadsstyrelsen lämnade uppgifter
utgjorde byggnadskostnaderna för bostadshus år 1950 i genomsnitt
drygt 400 kronor per m2 lägenhetsyta. Lägges härtill kostnaden för mark
kan produktionskostnaden vid nämnda tid beräknas ha utgjort ca 440 kronor
per m2 lägenhetsyta.
Om man med ledning av förefintliga uppgifter om inträffade pris- och
lönestegringar antager att från 1950 till mitten av 1952 kostnadsnivån steg
med ungefär 35 %, skulle produktionskostnaden vid den sistnämnda tidpunkten
ha uppgått till genomsnittligen ungefär 585 kronor per in2 lägenhetsyta.
Från mitten av 1952 (ill slutet av 1954 sjönk byggnadskostnaderna indexmässigt
med ungefär 5 % och i verkligheten sannolikt mera beroende
16
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
på bl. a. rationaliseringsåtgärder. Under samma tid torde markkostnaderna
ha stigit något. På den allra senaste tiden bär kostnadsnivån åter tenderat
att stiga.
Den bär antydda allmänna kostnadsutvecklingen sedan år 1950 ger stöd
för uppfattningen att en produktionskostnad för bostadshus av 550 å 575
kronor per m2 lägenhetsyta är rimlig. Av uppgifter, som bostadsstyrelsen
lämnat under hand, framgår emellertid att i fråga om byggnadsföretag, vilka
erhållit tertiär- och tilläggslån under den senaste tiden, den genomsnittliga
produktionskostnaden kan uppskattas till omkring 630 kronor per m2
lägenhetsyta, vilket belopp alltså ganska avsevärt överstiger den kostnad
som på allmänna grunder kan beräknas.
De omständigheter, som har medverkat till en uppskruvning av produktionskostnaderna,
synes vara flera. Till en väsentlig del torde dock kostnadsökningen
kunna föras tillbaka på en successiv höjning av standarden.
Jämväl finnes anledning räkna med att kostnaderna drivits i höjden till
följd av omständigheter, som sammanhänger med en stor byggnadsvolym:
knapphet på arbetskraft och bristande resurser i fråga om planering och
projektering av nya byggnadsföretag. Det kan med andra ord inte uteslutas
att de rationaliseringsvinster, som mekanisering av byggnadsarbetet samt
nya produktionsmetoder och material onekligen givit upphov till, delvis har
gått förlorade på grund av att produktionstakten varit högt uppdriven.
De nuvarande mycket höga produktionskostnaderna utgör ett allvarligt
problem, som under alla förhållanden kräver beaktande men som till följd
av de under den senaste tiden påtagliga tendenserna till en allmän ytterligare
höjning av kostnadsnivån har ansetts böra föranleda omedelbart verkande
åtgärder i sytte att erhålla kontroll över kostnadsutvecklingen. Om
kostnaderna fortsättningsvis inte hålles inom en rimlig ram, kommer hyrorna
föi nypi oducerade bostäder att bli så höga, att familjer med normala inkomster
inte tår råd att förhyra desamma.
Av naturliga skäl är det i fråga om flerfamiljshus inte möjligt att fastställa
ett belåningsvärde per lägenhet eller hus. Det är givetvis en komplicerad
sak att med stöd av generella föreskrifter begränsa långivningen till
flerfamiljshus i sytte att förhindra kostnadsökningar. Följande värderingsmetod
har dock ansetts möjlig att tillämpa.
Utgångspunkten för bestämmandet av belåningsvärdet för flerfamiljshus
skall vara ett med ledning av produktionskostnaden för välplanerade, ur
ekonomisk synpunkt föredömliga byggnadsföretag uppskattat högsta värde
per m* lägenhetsyta. På grundval av de uppgifter, bostadsstyrelsen ställt
till förfogande, har som redan anförts genom Kungl. Maj :ts förenämnda beslut
det högsta belåningsvärde, som kan godtagas, fastställts till dels ett belopp
av o 75 kronor per in2 bostadslägenhetsyta, dels ett belopp av 900 kronor
per in2 lokalyta i våningsplan. Då fråga är om företag, där belåning av
enbart huset och alltså icke jämväl marken ifrågakommer, har fastställts
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956 17
att ifrågavarande belåningsvärde skall reduceras med ett för marken uppskattat
värde.
De utfärdade föreskrifterna om maximering av belåningsvärdet medför,
att i normalfallet en produktionskostnad för bostäder och lokaler av drygt
600 kronor per in2 lägenhetsyta faller inom det högsta värde, som kan godtagas.
Såsom förut anförts tyder av bostadsstyrelsen lämnade kostnadsuppgifter
på att i praktiken den genomsnittliga produktionskostnaden f. n. något
överstiger detta värde. Ifrågavarande förhållande har dock inte ansetts
kräva särskilt beaktande. Starka skäl talar för att i nuvarande läge bestämmelserna
angående belåningsvärdet är utformande på sådant sätt, att en
press på kostnaderna erhålles. Vidare bör särskilt beaktas att föreliggande
uppgifter om den genomsnittliga produktionskostnadens höjd inte ger klart
besked om hur hög kostnaden är för företag, som bedrives rationellt och
avser bostadshus med godtagbar men inte överdrivet hög standard, alldenstund
genomsnittskostnaden påverkas av de relativt dyra företagens kostnader.
Vissa ofrånkomliga skillnader i produktionskostnaden har ansetts böra
föranleda undantagsbestämmelser i fråga om belåningsvärdets storlek, innebärande
att ett något högre eller något lägre värde kan bli fastställt i olika
fall. I första hand skall skillnader i byggnadskostnadsnivån mellan olika
delar av landet beaktas. Hänsyn skall bl. a. vidare tagas till det förhållandet
att kostnaden per in2 lägenhetsyta varierar med lägenhetens storlek.
En liten lägenhet är relativt dyr, räknat per in2 lägenhetsyta, medan en
stor lägenhet är billigare. Förekomst av lokal i källarvåning får jämväl beaktas
vid fastställande av belåningsvärdet.
Särskilt under en övergångstid torde det i ett antal fall inte kunna undvikas
att produktionskostnaden blir relativt hög. Det synes därför erforderligt
medge, att om särskilda skäl kan åberopas hyrorna resp. årsavgifterna
får överstiga vad som vid en sedvanlig beräkning av fastighetsomkostnaderna
med utgångspunkt från det fastställda belåningsvärdet befinnes
skäligt.
Slutligen nämnes att i fråga om rad- och kedjehus, som finansieras med
hjälp av tertiär- och tilläggslån, Kungl. Maj :ts förevarande beslut innebär
att i fråga om det högsta belåningsvärdet samma regler skall gälla som för
de med egnahemslån finansierade småhusen.
I detta sammanhang upptar departementschefen till behandling vissa
frågor, som berör villkoren beträffande tertiär- och tilläggslån till bostadshus
innehållande både bostäder och lokaler för annat ändamål.
Tertiär- och tilläggslån kan beviljas för hus, som innehåller förutom bostäder
jämväl lokaler för skilda ändamål. I praxis har statligt lån ansetts
kunna ifrågakomma endast för hus, vars lägenhetsyta till minst hälften
upptages av bostäder.
2—88r> 58 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 127
18
Statsutskottets utlåtande nr 127 ur 1956
Tilläggslån kan beviljas enbart för bostäder. Lånets belopp bestämmes
utifrån ett visst belopp per in2 bostadslägenhetsyta. För det fall bostadshus
inrymmer förutom bostäder även lokaler för annat ändamål stadgas
vidare, att tilläggslånet kan reduceras med ett belopp, som motsvarar det
kapitaliserade värdet av ett bidrag av högst 3 kronor per in2 lokalyta.
Bestämmelserna angående ränta och amortering å tertiärlån liksom angående
eftergift i fråga om sagda ränta och amortering inrymmer inga särbestämmelser
för det fall huset innehåller lokaler.
I det av byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen i slutet av år 1954 avgivna
betänkandet angående saneringsfrågan (SOU 1954:31) har emellertid
upptagits frågan om särskilda ränte- och amorteringsvillkor för den del
av den statliga långivningen, som avser lokaler av skilda slag. I betänkandet
bär framlagts förslag, som i huvudsak går ut på att långivningen i denna
del skall grundas på marknadsmässiga villkor och subvention alltså inte
ifrågakomma. Sålunda förordas att räntan å tertiärlånet skall motsvara
marknadsräntan. Subvention för täckande av räntekostnad för primär- och
sekundärlån skulle inte utges. I samband härmed föreslås, att tertiärlån
skall kunna beviljas även för hus, vars yta till mera än hälften upptages
av lokaler.
I utlåtande i anledning av Kungl. Majrts framställningar angående anslag
för budgetåret 1955/56 till främjande av bostadsförsörjningen in. m.
upptog statsutskottet (uti. 1955:150, sid. 33, 34) frågan, huruvida inte i
enstaka fall bostadsstyrelsen borde äga att då fråga vore om lån till hus,
som inrymde lokaler för affärsändamål och liknande, göra de avvikelser
från gällande räntevillkor, som förekomsten av dylika lokaler kunde ge
anledning till. Utskottet förordade att bostadsstyrelsen skulle erhålla bemyndigande
att i de åsyftade fallen dels fastställa räntan å tertiärlån, dels
besluta att ränteeftergift i fråga om underliggande lån inte skulle utgå eller
utgå endast i reducerad omfattning.
Utskottets utlåtande i denna del godkändes av riksdagen (skr. nr 328).
De av byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen i förenämnda betänkande
upptagna lånefrågorna är av långtsyftande karaktär och måste bedömas
under hänsynstagande till den inriktning av den statliga långivningen, som
bör eftersträvas på längre sikt. Enär såsom förut bär framhållits en utredning
av skilda delar av bostadspolitiken har påbörjats, bör med en
prövning av de i förenämnda betänkande framlagda förslagen anstå. Enligt
departementschefens mening bör därför tills vidare den regeln gälla, att
statligt bostadslån kan beviljas endast för hus, vars yta till minst hälften
upptages av bostäder. I detta sammanhang anses det dock erforderligt att
ställning tages till de lånevillkor, som hör gälla i fråga om hus, som jämte
bostäder också inrymmer lokaler för affärsändamål in. in.
I fråga om hus, som innehåller både bostäder och lokaler för annat ändamål,
bör den nuvarande regeln, att tilläggslånet skall kunna reduceras i den
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
19
mån lokaler förekommer, slopas, bl. a. därför att den blir mer eller mindre
verkningslös i och med att det provisoriska tilläggslånet avvecklas. Denna
regel bör ersättas med följande bestämmelser. Till den del tertiärlånet avser
butik eller annan lokal bör lånet löpa med en ränta av 4 %. Vid bestämmandet
av hur stor del av tertiärlånet, som avser lokaler, bör kostnaderna
för lokalerna i förhållande till husets sammanlagda kostnader vara avgörande.
Med ledning av lokalernas yta i förhållande till husets hela yta samt
den omständigheten att kostnaden för lokaler regelmässigt torde överstiga
kostnaden för bostäder med ungefär 50 % torde en enkel regel för angivande
av lokalkostnadernas relativa storlek kunna fastställas. Vid fastställandet
av storleken av eftergift i fråga om ränta och amortering å tertiärlånet
bör på liknande sätt icke beaktas ränteutgifter för primär- och sekundärlån
till den del desamma avser butik eller annan lokal.
Om ifrågavarande belåningsregler godkännes, torde i fråga om lokaler
behov inte längre föreligga av hyreskontroll från det lånebeviljande organets
sida.
Den föreslagna begränsningsregelns syfte är att koncentrera statens bostadslångivning
till bostadshus i egentlig bemärkelse. Uteslutet skall dock
inte vara att bevilja lån, som Qckså täcker kostnaderna för att i nya bostadshus
anordna affärer, kontor och andra slag av lokaler. Bestämmelsen att
varje enskilt hus skall till minst hälften upptagas av bostäder för att statligt
lån skall kunna beviljas torde i vissa särskilda fall få verkningar, som
kan framstå som otillfredsställande. Närmast torde böra beaktas det fallet
att ett företag bebygger ett avgränsat område och skall äga och förvalta de
nya husen samt ett rationellt ordnande av bebyggelsen innebär att i fråga
om enstaka byggnad bostadsytan kominer att understiga hälften av byggnadens
totala yta. Svårigheter kan då uppkomma att ordna finansieringen,
därest statligt lån inte beviljas för den nämnda särskilda byggnaden. Resultatet
skulle i så fall kunna bli att i syfte att erhålla lån för samtliga hus
en sådan omdisposition av bebyggelsen företages, som visserligen kan accepteras
men som ur bl. a. fastighetsekonomisk synpunkt framstår som mindre
lämplig. I här åsyftade fall torde därför en möjlighet böra finnas att göra
undantag från regeln att statligt lån endast beviljas för bostadshus, vars
yta till minst hälften upptages av bostäder. Vidare kan tänkas fall, där det
är lämpligt att i särskild byggnad anordna lokaler för verksamhet, som
utgör ett naturligt komplement till bostadsbebyggelsen. Kung], Maj:t torde
böra äga att i de här åsyftade fallen besluta om undantag från nämnda
belåningsregel.
De här förordade lånevillkoren torde böra gälla beträffande företag, för
vilka preliminärt beslut om lån meddelas fr. o. in. den 1 juli 1956.
Bostadsstyrelsens förslag att då fråga är om fördjupat egnahemslån
amortering skall krävas i fråga om belopp, som ligger mellan 40 och 50 %
av belåningsvärdet, kan departementschefen biträda. Ad på sätt styrelsen
20
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
förordat befrielse i särskilda fall skall kunna medges från amorteringsskyldigheten
anses dock inte motiverat. Här ifrågavarande amorteringsskyldighet
blir under alla förhållanden ringa och bör därför kunna fullgöras
av alla egnahemslåntagare.
Slutligen upptas i detta sammanhang frågan om väntan å förskott i
fråga om egnahemslån. F. n. gäller att dylikt förskott utlämnas på de
räntevillkor, som gäller för slutligt utanordnade lån. Räntan utgör alltså
3 % till den del förskottet motsvarar räntebärande lånedel. Återstoden av
förskottet är räntefritt.
Under de senaste åren har ifrågavarande förskottsgivning svällt mycket
kraftigt. Det beräknas att f. n. drygt 70 % av preliminärt beviljade egnahemslån
utbetalas i förskott. I nuvarande ekonomiska läge är det synnerligen
angeläget att långivningen i görligaste mån begränsas. En viss minskning
av förskottsgivningen bör därför eftersträvas. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att inom ramen för anvisade medel besluta om förskottsgivningens
storlek. I anslutning härtill torde det vara nödvändigt att den
betydande subvention, som i nuvarande ränteläge följer av de synnerligen
gynnsamma räntevillkoren i fråga om förskottsvis utbetalat egnahemslån,
i huvudsak slopas. Departementschefen förordar därför att i fråga om förskott
å egnahemslån, som beviljas fr. o. in. den 1 juli 1956, ränta skall
erläggas med 5 % å hela beloppet.
Medelsramen. Inledningsvis erinras om att till grund för beräkningen
av den preliminära långivningen under innevarande budgetår låg antagandet
att omkring 54 000 lägenheter i statsbelånade hus — varav 40 000
lägenheter i flerfamiljshus och 14 000 lägenheter i en- och tvåfamiljshus —
skulle kunna igångsättas under hudgetåret. Om härtill lägges 3 000 å 4 000
lägenheter i hus finansierade i annan ordning, kan den åsyftade totala
igångsättningen under budgetåret uppskattas till 57 000 å 58 000 lägenheter.
Under hösthalvåret 1955 torde, närmast till följd av knapphet på
krediter, igångsättningen av nya byggnadsföretag ha blivit av något mindre
omfattning än beräknats. Det är dock ännu inte möjligt att närmare ange
igångsättningens storlek under 1955.
Vad angår igångsättningen under första halvåret 1956 talar olika skäl
för att en restriktiv hållning är befogad. Särskilt bör beaktas att igångsättningen
under sistlidna höst blev fördröjd, vilket medför att efterfrågan
på arbetskraft blir relativt stor under instundande sommar. Vidare är det
känt att svårigheter under senare tid förelegat att planera och projektera
nya flerfamiljshus i den takt som med hänsyn till den åsyftade produktionens
omfattning varit erforderlig. Såsom närmare utvecklats i det föregående
har denna omständighet — liksom byggnadsverksamhetens i förhållande
till de reala resurserna mycket höga nivå — medverkat till att
byggnad skostnaderna tenderat att stiga.
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
21
På grund av angivna omständigheter synes en igångsättning av högst
15 000 lägenheter i flerfamiljshus böra eftersträvas under första halvåret
1956. För hela budgetåret 1955/56 skulle i så fall igångsättningen av flerfamiljshus
komma att uppgå till högst 40 000 lägenheter mot tidigare beräknade
42 000 lägenheter.
I fråga om igångsättningen av småhus torde för första halvåret 1956
böra beräknas ett ungefär oförändrat antal lägenheter. Det beräknas sålunda
att under nämnda tid preliminära beslut om egnahemslån skall meddelas
för företag med sammanlagt 7 000 lägenheter, häri dock inräknat
sådana rad- och kedjehus som finansieras med egnahemslån.
För budgetåret 1955/56 skulle i enlighet med det sagda igångsättningen
av nya bostadsbyggnadsföretag komma att avse ungefär 55 000 lägenheter,
varav ca 51 500 lägenheter i statsbelånade hus.
Vad härefter angår bostadsbyggandet under budgetåret 1956/57 föreligger
f. n. svårigheter att överblicka storleken av de resurser, som kan ställas
till bostadsbyggandets förfogande. Spänningarna i samhällsekonomien gör
att försiktighet bör iakttagas vid bedömning av storleken av det bostadsbyggande,
som kan komma till stand utan att en ö\eranstiängning a^
resurserna behöver inträffa. Knappheten pa krediter för bostadsbyggnadsändamål
utgör en annan omständighet av allmän karaktär, som talar för
att bostadsbyggandet inte kan få den omfattning, som eljest med hänsyn
till föreliggande angelägna bostadsbehov vore befogad.
Under här angivna förhållanden synes enda möjligheten vara att fastställa
ett minimiprogram för bostadsbyggandet, som — om de allmänna
förutsättningarna blir gynnsammare än nu kan förutses — skall kunna
utökas. Departementschefen anser därför att såsom program för igångsättning
av nya bostadsbyggnadsföretag under budgetåret 1956/57 bör fastställas
36 000 lägenheter i statsbelånade flerfamiljshus och 14 000 lägenheter
i statsbelånade eu- och tvåfamilj shus inklusive sådana rad- och
kedjehus som finansieras med egnahemslån. Totalt skulle alltså programmet
avse 50 000 statsbelånade lägenheter. Om i annan ordning finansierade
företag beräknas komma att avse ca 3 000 lägenheter, skulle hela igångsättningen
uppgå till ca 53 000 lägenheter. Om förutsättningar för ett
större bostadsbyggande framdeles skulle visa sig föreligga, torde det få
ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga de åtgärder som i anledning därav
kan finnas påkallade.
T detta sammanhang erinras slutligen om att färdigställandet av byggnadsföretag
under år 1954 fick mycket stor omfattning. Under sagda år
färdigställes sålunda drygt 58 000 lägenheter. För 1955 kan beräknas att
antalet färdigställda lägenheter har blivit något mindre.
Med ledning av antagandena beträffande bostadsbyggandet samt de i del
föregående angivna bestämmelserna om maximering av belåningsvärdena
för statsbelånade hus kan den preliminära långivningen under budgetåret
22
Statsutskottets utlåtande nr 127 är 1956
1956/o7 beräknas komma att avse ett sammanlagt belopp av 615 000 000
kronor. Härav antages 290 000 000 kronor avse tertiärlån och 325 000 000
kronor egnahemslån och förbättringslån. Sistnämnda belopp grundas jämväl
på en nedräkning av det belopp, som avses för ombyggnad och förbättring
av äldre hus, från drygt 50 000 000 kronor till ca 45 000 000 kronor.
En fortsatt avveckling av balansen av ärenden avseende flerfamiljshus
med ett belopp av 50 000 000 kronor bör vidare eftersträvas, vilket förutsätter
att ramen fastställes till 665 000 000 kronor.
Det erinras om att den gjorda uppskattningen av den preliminära långh
ningens omfattning under nästa budgetår utgår från den maximering
av belåningsvärdena, som redogjorts för i det föregående. Vidare har antagits
att fördjupning av lån utöver vad tidigare har ansetts som normalt
inte skall ifrågakomma.
Bostadsstyrelsen har förordat att ramen för preliminära beslut om lån
under nästa budgetår skall fastställas till 945 000 000 kronor, d. v. s.
280 000 000 kronor mer än vad departementschefen har förordat. Ifråga''
arande differens sammanhänger i första hand med dels den omständigheten
att styrelsen har antagit en igångsättning under nästa budgetår av
65 000 lägenheter medan departementschefen har beräknat att företag med
ca 53 000 lägenheter skall påbörjas, dels det förhållandet att styrelsen inte
räknat med en maximering av belåningsvärdena men å andra sidan förutsatt
att ytterligare fördjupning av lån skall medgivas.
Anslaget. Vad härefter angår anslaget till lånefonden för bostadsbyggande
erinras om att bostadsbyggandet under 1954 har blivit större än som
ursprungligen beräknades. Vidare har av olika skäl under hösten 1955 förskottsutbetalningarna
av lån fått en avsevärt större omfattning än som
tidigare beräknats.
I vad det gäller anslaget för nästa budgetår kan med ledning av förut
redovisade uppgifter om bostadsbyggandets storlek följande beräkning
göras. Enär tertiärlånet i genomsnitt per lägenhet kan beräknas utgöra
ca 8 500 kronor och utbetalningarna torde komma att avse företag med
ca 40 000 lägenheter kan för tertiärlån medelsbehovet uppskattas till
340 000 000 kronor. Egnahemslån beräknas komma att utbetalas för 15 000
lägenheter i nybyggnader. Egnahemslånet kan beräknas i genomsnitt per
lägenhet utgöra knappt 22 000 kronor, varför medelsbehovet i denna del
kan beräknas till 325 000 000 kronor. Härtill kommer utanordning av
egnahemslån för ombyggnadsföretag samt räntebärande förbättringslån på
tillhopa ca 50 000 000 kronor.
Utbetalningarna av tertiärlån, egnahemslån och förbättringslån under
nästa budgetår kan alltså uppskattas till (340 000 000 + 325 000 000 +
50 000 000) 715 000 000 kronor.
Under antagande att oförändrat ca 70 % av preliminärt beviljade egnahemslån
utbetalas förskottsvis kan beräknas att förskottsgivningen i fråga
23
Statsutskottets utlåtande nr 127 ur 1956
om egnahemslån under nästa budgetår resulterar i eu behållning av ca
10 000 000 kronor. Vad angår förskott i fråga om tertiär- och tilläggslån
torde under förutsättning att förskottsgivningen i denna del blir ringa
under nästa budgetår en behållning av ca 40 000 000 kronor beräknas uppstå
till följd av att tidigare utbetalade förskott å dylika lån kommer att
inflyta. Det anses få ankomma på Kungl. Maj:t att med hänsyn till tillgången
på lånemedel besluta om förskottsgivningens storlek i fråga om
såväl tertiär- och tilläggslån som egnahemslån.
I enlighet med bostadsstyrelsens uppskattning antages vidare, att under
nästa budgetår kommer att inflyta 65 000 000 kronor i form av amorteringar
och genom inlösen av lån.
Resultatet av den redovisade anslagsberäkningen för budgetåret 1956/57
blir alltså att ett belopp av (715 000 000 - 10 000 000 - 40 000 000 --65 000 000) 600 000 000 kronor erfordras.
Bostadsstyrelsen har uppskattat medelsbehovet för nästa budgetår till
890 000 000 kronor. Styrelsen har bl. a. förutsatt att utbetalningarna av
tertiärlån skall komma att avse företag med 45 000 lägenheter mot av departementschefen
antagna 40 000 lägenheter ävensom att förskottsgivningen
i fråga om egnahemslån skall få avsevärt större omfattning än vad departementschefen
har förutsatt. Slutligen har styrelsen beräknat att en betydande
fördjupning av lån skall visa sig erforderlig.
Även om ovisshet råder om utbetalningarna i framtiden, särskilt i vad
det gäller förskott å lån, torde anslaget till lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1956/57 böra upptagas med 600 000 000 kronor.
I detta sammanhang framhålles slutligen, att beloppet av utestående
rån tefria stående delar av egnahemslån kan beräknas komma att oka med
ca 100 000 000 kronor under budgetåret 1955/56 och med ca 6o 000 000
kronor under budgetåret 1956/57 vid den av departementschefen förutsatta
egnahemslångivningen samt under beaktande av vad förut anförts beträffande
avveckling av egnahemssubventionen.
Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien. Från
fonden, som inrättats fr. o. in. den 1 juli 1952, utlämnas lån till anskatfandc
av byggnadsmaskiner. Till fonden har hittills anvisats tillhopa
13 000 000 kronor, varav för innevarande budgetår 1 000 000 kronor.
Ifrågavarande långivning har givits karaktär av försöksverksamhet.
Syltet med densamma är att underlätta för byggnadsförclagarc att fölvärva
och praktiskt prova byggnadsmaskiner, som ännu inte har kommit
Till allmän användning inom byggnadsindustrien men som kan vantas medföra
avsevärda besparingar i fråga om material och arbetskraft. Den långivning
som hittills ägt rum torde ha inneburit eu inte oväsentlig stimulans
till mekanisering av arbetet på byggnadsplatserna och den bär fortgå
även under nästa budgetår. Eu fråga som aktualiserats ar, huruvida med
24
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
hänsyn till de för långivningen gällande riktlinjerna lån kan beviljas för
maskiner i en stationär anläggning för framställning av byggnadselement.
I den mån det är fråga om att prova nya vägar för höjande av byggnadsindustriens
produktivitet torde efter prövning från fall till fall Kungl.
Maj:t böra äga bevilja lån till anläggningar varom här är fråga.
På grund av det outnyttjade beloppets storlek samt bostadsstyrelsens
uppskattning av de under nästa budgetår inflytande amorteringsbeloppen
anses, att ett belopp av 1 000 000 kronor för ändamålet bör upptagas för
budgetåret 1956/57.
Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet. Tilläggslån beviljas
till flerfamiljshus med belopp motsvarande det kapitaliserade värdet av
ett bidrag av f. n. en krona — 2 kronor 60 öre per kvm bostadslägenhetsyta.
För innevarande budgetår har anvisats ett investeringsanslag av
210 000 000 kronor.
Da det gäller den preliminära långivningen under nästa budgetår erinras
om att i det föregående förutskickats att det provisoriska tilläggslånet
skall helt slopas för företag, som färdigställes tidigast den 1 april 1957.
För nästa budgetår påverkar en dylik minskning av tilläggslånet låneramen
men icke medelsbehovet.
Det kan således antagas att den preliminära långivningen på grund
härav under nästa budgetår kommer att reduceras med 50 000 000 kronor
till 40 000 000 kronor, förutsatt en igångsättning av 36 000 lägenheter i
statsbelånade flerfamiljshus. Departementschefen har förut beräknat ramen
för preliminära beslut om tertiärlån under beaktande av att en ytterligare
minskning av balansen av ärenden avseende lån till flerfamiljshus bör
eftersträvas under nästa budgetår. I anledning härav beräknas ett belopp
av 15 000 000 kronor i tilläggslån. Ramen för den preliminära långivningen
under nästa budgetår torde därför böra fastställas till (40 000 000 +
15 000 000) 55 000 000 kronor.
Anslaget till tilläggslån under nästa budgetår bör beräknas under antagande
av att lån kommer att utbetalas till företag med 40 000 lägenheter.
I anledning härav bör det av bostadsstyrelsen föreslagna beloppet
av 180 000 000 kronor nedräknas till 160 000 000 kronor.
Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder. Från anslaget
utlämnas lantarbetarbostadslån, vilket icke får överstiga 80 % av de
uppskattade kostnaderna för företaget. I lanet kan även inbegripas förbättring
av vattentäkt. För ifrågavarande ändamål bar för innevarande
budgetår anvisats ett investeringsanslag av 100 kronor.
Det särskilda stöd för uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder,
som lämnas i form av lån på förmånliga villkor jämte ett visst bidrag, har
numera mycket liten omfattning. Tydligt är också att det generella stödet
Statsutskottets utlåtande nr 127 dr 1956
25
åt småhusproduktionen, vilket främst har formen av egnahemslån, så gott
som helt täcker det behov varom här är fråga. Under sådana förhållanden
torde de särskilda lånen och bidragen till uppförande av lantarbetarbostäder
kunna undvaras. En avveckling av verksamheten skulle betyda en
förenkling av den statliga bostadslånegivningen. Departementschefen anser
därför, att den särskilda långivningen till lantarbetarbostäder bör upphöra.
Tills vidare bör emellertid jordbrukare kunna beviljas egnahemslån för
uppförande eller förbättring av lantarbetarbostäder utan hinder av bestämmelsen
att låntagaren skall bebo huset.
På grund av att det vid ingången av budgetåret 1955/56 fanns ett odisponerat
belopp av ca 4 500 000 kronor för beviljande av lantarbetarbostadslån
och att bostadsstyrelsen beräknat att ca 3 500 000 kronor skall disponeras
under innevarande budgetår kommer för avveckling av långivningen
under nästa budgetår att stå till förfogande ca 1 000 000 kronor. Det förordas
därför, att endast ett formellt belopp av 100 kronor upptages för
budgetåret 1956/57.
I detta sammanhang anses riksdagens medgivande böra inhämtas till att
räntefoten för lantarbetarbostadslån, som beviljas under nästa budgetår,
fastställes till oförändrat 3,25 %.
Lån till anordnande av kollektiva tvätterier. Från anslaget utlämnas
lån enligt kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 566) för anläggande, inköp,
utvidgning eller modernisering av tvätteri dels till kommun eller landsting,
dels till aktiebolag eller stiftelse, vari kommun eller landsting är huvudintressenter,
och dels till för ändamålet bildad ekonomisk förening under
förutsättning att vederbörande kommun är representerad i föreningens
styrelse. För innevarande budgetår har anvisats ett investeringsanslag av
100 kronor.
Bostadskollektiva kommittén har i mars 1955 avlämnat betänkande angående
hushållens tvättproblem (»Tvätt»; SOU 1955:8). Huvudparten av
kommitténs betänkande om tvätt innefattar överväganden i frågan hui
hushållens tvättbehov ur ekonomiska samt arbets- och tidsbesparande synpunkter
lämpligast bör tillgodoses. Dessa delar av betänkandet anses här
ej böra föranleda ställningstagande.
Någon mera väsentlig ändring i fråga om det statliga stödets inriktning
på detta område anses inte påkallad. Lånemöjligheterna bör liksom hittills
stå öppna beträffande såväl inlämningstvätterier som självtvätterier, varvid
konsumenternas önskemål och ortens förhållanden bör vara avgörande för
valet. Det ligger i sakens natur att också den tekniska utvecklingen, t. ex.
tillkomsten av nya maskintyper, blir av betydelse för inriktningen av låncverksamheten.
Det statliga stödet till tvätterier lämnas i två former, nämligen dels i
samband med långivningen till bostadsbyggande och dels i form av lån
2 G
Slutsulskottets utlåtande nr 127 ur 1956
enligt 1948 års kungörelse. Kommittén liar funnit önskvärt, att det åstadkommes
likformighet mellan de båda låneformerna i fråga om belåningsgränserna.
De företagsformer, som avses i 1948 års kungörelse, är emellertid
icke identiska med dem, som kan förekomma enligt tertiärlånckungörelsen.
Tertiärlån kan beviljas allmännyttigt eller kooperativt företag
till större belopp än som utgår till enskilt företag. En motsvarighet härtill
saknas i 1948 års kungörelse. Kommitténs förslag att komplettera sistnämnda
kungörelse med bestämmelser om skilda lånemöjligheter för olika
företagskategorier anser departementschefen, bl. a. av administrativa skäl,
icke lämpligt. Lånegränsen bör sålunda fortfarande vara enhetlig. Med
hänsyn till de svårigheter som i vissa fall framträtt, när det gällt att anskaffa
erforderligt anläggningskapital, synes en möjlighet böra finnas att
utgiva lån till större belopp än som f. n. kan beviljas. Den övre lånegränsen
torde därför böra höjas från nuvarande 80 % av anskaffningskostnaden
till 90 %.
Kommittén har starkt betonat vikten av att kommunerna i högre grad
än hittills visar intresse för tvättfrågans lösning. Såvitt gäller lån för fristående
kollektiva tvätterier (tvätterilån) har kommittén föreslagit, att som
villkor skulle gälla att vederbörande kommun ställer borgen. Anordnande
av sådana tvätterier är också enligt departementschefens mening eu till
övervägande del kommunal angelägenhet. Det bör sålunda vara ett villkor
för statligt lån enligt 1948 års kungörelse, att det kommunala intresset
kommer till uttryck genom borgensåtagande. En sådan ordning måste
också anses vara en förutsättning för den förordade höjningen av beiåningsgränsen.
Den subventionsmöjlighet, som finns enligt 1948 års kungörelse, har
tagits i anspråk endast i ringa utsträckning. Departementschefen har intet
att erinra mot att bestämmelserna om subvention bibehålies. Han anser
sig dock inte böra tillstyrka någon utvidgning av subventionsmöjligheten.
Vad sedan angår den föreslagna nya låneformen tvättcirkellån anses
denna åtminstone i vissa fall för landsbygdens och egnahemsområdenas
del kunna utgöra en lämplig lösning av tvättproblemet. Viss försöksverksamhet
på området synes därför motiverad. Kommitténs förslag i
denna del innebär, att en cirkelmedlem skulle i förhållande till staten stå
som låntagare, medan de övriga medlemmarna tecknade solidarisk borgen
för statslånet. Däremot skulle kommunal borgen ej erfordras. Kommittén
har upplyst, att den vid framläggandet av ifrågavarande förslag närmast
haft i åtanke lånen från jordbrukets maskinlånefond, vilka avser anskaffande
av jordbruksmaskiner att användas av flera jordbrukare. Långivningen
härvidlag är emellertid så konstruerad, att lantbruksstyrelsen tilldelar
hushållningssällskap lån från fonden att av sällskapet användas
för utlämnande av lån till enskild person eller sammanslutning. Motsvarande
konstruktion bör komma till användning i fråga om tvättcirkellånen.
Statsutskottets utlåtande nr 127 ur 1956
27
Staten bör alltså ej stå som huvudman i förhållande till enskild låntagare.
Kommun, inom vilken intresse föreligger för bildandet av tvättcirklar, bör
i stället efter ansökan tilldelas statslån att användas för utlämnande av
lån till enskild person eller sammanslutning, som ämnar anskaffa här avsedd
tvättutrustning för kollektivt bruk. Genom att kommunen står som
huvudman i förhållande till den enskilde låntagaren torde en bättre kontroll
över verksamheten åstadkommas. Prövningen av enskild låntagares
kreditvärdighet in. in. bör sålunda helt ankomma på kommunen.
I övrigt torde i fråga om tvättcirkellånen kommitténs förslag i huvudsak
böra följas. Förutsättning för dylikt lån bör alltså vara, att medlemsantalet
är minst fyra och högst tolv. Tvättcirkel bör dock icke blott kunna förekomma
i den formen, att en av medlemmarna står som låntagare och mot
viss avgift uthyr maskinutrustningen till de övriga, utan även i sådan
form, att medlemmarna gemensamt är ägare till nämnda utrustning, i
vilket fall de blir solidariskt ansvariga för erhållet lån. I fråga om det inbördes
rättsförhållandet cirkelmedlemmarna emellan — bl. a. angående
förfarandet vid upplösning av tvättcirkeln och vid medlems utträde — bör
bostadsstyrelsen utarbeta normalstadgar. Antagandet av dylika stadgar
såsom norm för verksamheten bör utgöra förutsättning för erhållande av
lån. Tvättcirkellån bör — liksom tvätterilån — utgå med högst 90 % av
anläggningskostnaden; dock bör lånebeloppet maximeras till 7 000 kronor.
Pdintan torde tills vidare böra utgöra 3 %. Amorteringstiden kan lämpligen
bestämmas till lägst 5 och högst 8 år. Vidare bör i fråga om dessa
lån stadgas, att kommun icke äger betinga sig andra villkor beträffande
ränta och återbetalning än som gäller för motsvarande statslån till kommun.
Bestämmelser om tvättcirkellånen bör införas i 1948 års lånekungörelse.
Det bör ankomma på bostadsstyrelsen att meddela de bestämmelser, som
därutöver erfordras för försöksverksamheten, samt att inom ramen för det
belopp, som står till förfogande, besluta om inom vilka områden försöksverksamhet
till en början skall igångsättas.
I organisatoriskt hänseende har kommittén föreslagit, att långivningen
beträffande tvättcirkellånen efter viss övergångstid anförtros länsbostadsnämnderna.
Detsamma bör enligt kommittén gälla tvätterilån till mindre
tvätterier. Hur förfarandet i fråga om tvättcirkellånen bör utformas framgår
av vad nyss sagts. Beträffande tvätterilån till mindre anläggningar
synes böra anförtros åt bostadsstyrelsen att avgöra, huruvida delegation
av beslutanderätten bör komma till stånd.
Med anledning av kommitténs förslag om höjning av det belopp, som
enligt bostadsstyrelsens praxis vid egnahemslångivningen beräknas för nyuppförd
fastighets utrustande med anordning för hushållstvätt, har bostadsstyrclsen
uttalat, att styrelsen redan f. n. har möjlighet att med beaktande
av de av kommittén anförda synpunkterna beräkna högre belopp
för ändamålet än nuvarande 500—600 kronor. Någon generell höjning är
28
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
enligt styrelsen däremot ej motiverad. Med hänsyn till vad bostadsstyrelsen
sålunda anfört anses förslaget i denna del ej böra föranleda något
uttalande.
Departementschefen delar kommitténs uppfattning om vikten av fortsatt
forskning på tvättområdet och erinrar, att Hemmens forskningsinstitut
redan erhållit betydande anslag för sådan verksamhet, vilken även i framtiden
bör vara en viktig uppgift för institutet. Även andra institutioner
är verksamma på detta område. Sålunda torde bl. a. statens nämnd för
byggnadsforskning här kunna göra insatser. Några påtagliga fördelar torde
däremot knappast vara att vinna genom att åt denna nämnd ges ställning
som speciellt samordningsorgan för tvättforskningen.
Vad slutligen angår anslagsfrågan anföres följande. Enligt vad bostadsstyrelsen
upplyst disponerades under budgetåret 1954/55 1 215 000 kronor
genom lånebeslut. Vid utgången av budgetåret fanns ett odisponerat belopp
av 2 800 000 kronor. Då för innevarande budgetår endast anvisats ett
formellt belopp av 100 kronor, är nämnda odisponerade belopp vad som
står till förfogande för beviljande av lån. Departementschefen kan inte
tillstyrka, att större belopp än 3 000 000 kronor beräknas sammanlagt för
innevarande och nästa budgetår. På grund härav föreslås, att för nästa
budgetår anvisas ett investeringsanslag av (3 000 000 — 2 800 000) 200 000
kronor. Även den försöksverksamhet med tvättcirkellån som förordats bör
rymmas inom denna ram.
Avskrivning av kapitalinvesteringar
Vad beträffar investeringsanslaget till lånefonden för bostadsbyggande
bör detta i enlighet med gällande regler avskrivas med 25 %. Avskrivningsanslaget
upptages alltså till 150 000 000 kronor. Det ytterligare avskrivningsbehov,
som föreligger med hänsyn till dels kapitalsubventionerna
till egnahem — för nästa budgetår beräknade till ca 65 miljoner kronor —
och dels det under fonden för låneunderstöd äskade investeringsanslaget
till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet torde i överensstämmelse
med den av fjolårets riksdag godkända principen (statsverkspropositionen,
bil. 19; rskr. nr 328) få täckas genom en avsättning till fonden för
oreglerade kapitalmedelsförluster. Detta anslagsäskande behandlas i det
följande.
Anslaget till lån till anordnande av kollektiva tvätterier å 200 000 kronor
bör liksom hittills avskrivas med 25 %. Sålunda upptages avskrivningsanslagct
till 50 000 kronor.
Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster
Utöver vad som erfordras för årlig avskrivning av smärre oreglerade
kapitalmedelsförluster, en miljon kronor, bör under förevarande anslag
Statsutskottets utlåtande nr 127 ur 1956
29
medel beräknas för en framtida reglering av avskrivningsbehovet för dels
kapitalsubventionerna till egnahem och dels tilläggslånen till viss bostadsbyggnadsverksamhet.
För nästa budgetår uppgår de äskade investeringsanslagen
för ifrågavarande ändamål till sammanlagt (65 + 160 =) 225 miljoner
kronor. Då egnahemssubventionerna i vanlig ordning föreslagits avskrivna
med 25 % över avskrivningsanslaget till lånefonden för bostadsbyggande
skulle alltså det återstående avskrivningsbehovet uppgå till sammanlagt
(225 — 16 =) 209 miljoner kronor.
Vid anmälan av motsvarande fråga i fjolårets statsverksproposition (bil.
19, s. 3—6) anfördes, att det med hänsyn till en förutsedd successiv minskning
av anslagsbehovet för ifrågavarande kapitalsubventioner framstod som
önskvärt, att ett utjämningsförfarande i fråga om avskrivningen av dessa
subventioner koinme till stånd mellan budgetåren, så att alltför stora kastningar
i fråga om medelsanvisningen för avskrivningsändamål förhindrades.
Utifrån dessa synpunkter föreslogs, att avskrivningsanslagen för
de löpande investeringarna på bostadsområdet skulle upptagas med sammanlagt
350 miljoner kronor. Förslaget bifölls av riksdagen (skr. nr 328).
I anslutning till denna princip och med beaktande av att vid anmälan av
huvudtiteln Avskrivning av nya kapitalinvesteringar äskats anslag med 150
miljoner kronor till avskrivning av investeringarna i lånefonden för bostadsbyggande
beräknas för förevarande ändamål ett belopp av (350 —
150 =) 200 miljoner kronor.
I konsekvens med vad som framhållits vid anmälan av finansplanen till
årets statsverksproposition anses det i förevarande statsfinansiella läge
vidare lämpligt, att en reglering av vissa äldre avskrivningsbehov nu verkställes.
Enligt beräkningar i fjolårets avskrivningshuvudtitel (bil. 19, s.
3_4) hade t. o. m. budgetåret 1954/55 anvisats sammanlagt omkring 461
miljoner kronor för kapitalsubventioner till egnahem under lånefonden för
bostadsbyggande. Av detta belopp hade 25 % eller ca 115 miljoner kronor
avskrivits över driftbudgeten, varför ett belopp av 346 miljoner skulle
återstå att avskriva. Med ledning av från bostadsstvrelsen inhämtade uppgifter
kan det oreglerade avskrivningsbehovet numera exakt anges till 342,6
miljoner kronor. Det föreslås att medel för täckning av ifrågavarande avskrivningsbehov
anvisas under förevarande anslag.
Anslaget torde alltså för nästa budgetår böra uppföras med (1 + 200 +
342,6 =/ 543,6 miljoner kronor.
MOTIONERNA
I de likalydande motionerna 1: 60 (av herrar Norling och öhman) och
II: ISO (av herr Johansson i Stockholm m. fl.) hemställes,
1. att riksdagen måtte uttala sig för 63 000 lägenheter som minimimålsättning
för bostadsbyggandet under 1956 och att det tillskott på 10 000
30
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
ä 12 000 lägenheter, som härigenom erhålles jämfört med den av Kungl.
Maj it angivna ramen för bostadsbyggandet, ställes till förfogande för större
städer och övriga tätorter med särskilt svårartad bostadsbrist;
2. att riksdagen under statsverkspropositionens bilaga 20, punkt 1, måtte
a) avslå Kungl. Maj :ts föreslagna avveckling av det provisoriska tilläggslånet;
b)
avslå den föreslagna minskningen av räntefria delen av egnahemslån;
c) avslå föreslagna ändringar av belåningsvärden för bostadshus finansierade
med statliga lån;
d) avslå föreslagna ändringar av räntan å förskott i fråga om egnahemslån;
e)
medgiva, att under budgetåret 1956/57 preliminära beslut om lån,
som skall utgå från lånefonden för bostadsbyggande, må meddelas intill
belopp av 945 000 000 kronor;
f) till Lånefonden för bostadsbyggande för budgetåret 1956/57 anvisa
ett investeringsanslag av 890 000 000 kronor;
3. att riksdagen måtte under samma bilaga, punkt 6,
a) medgiva, att under budgetåret 1956/57 preliminära beslut angående
lån, som skall utgå från anslaget till tilläggslån till viss byggnadsverksamhet,
må meddelas intill ett belopp av 125 000 000 kronor;
b) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet för budgetåret
1956/57 anvisa ett investeringsanslag av 180 000 000 kronor.
I de likalydande motionerna I: 192 (av herr Ewerlöf in. fl.) och II: 3''iä
(av herr Hjalmarson in. fl.) hemställes, att riksdagen måtte besluta,
1) att — i syfte att åstadkomma konkurrens på likvärdigare villkor —
tertiärlån skall beviljas upp till 90 % av den totala produktionskostnaden
mot enbart inteckningssäkerhet, oavsett förvaltningsformen, samt upp till
100 % för s. k. allmännyttiga företag mot kommunal borgen och upp till
95 % för kooperativa och enskilda företag mot borgen av kommun, industriföretag
eller annat företag av motsvarande ekonomisk styrka, dock att
kooperativt företag under en övergångstid av tre år skall utan borgen få
låna upp till 95 %;
2) att de ortsdifferentierade tilläggslånen (kungörelse 587:1948) för
hus, färdigställda tidigast den 1 april 1957, skall upphöra att utgå;
3) att räntefri stående del av egnahemslån icke skall behöva återbetalas
i andra fall än då egnahemmet försålts med vinst, sedan hänsyn tagits till
penningvärdets fall, och i intet fall, om det räntefria stående lånet innehafts
mer än 10 år;
4) att avslå Kungl. Maj ris framställning om rätt att för särskilda fall
meddela undantag från regeln om att minst 50 % av varje enskilt hus
måste upptagas av bostäder för att statslån över huvud skall utgå;
5) att räntesatsen å från lånefonden för bostadsbyggande tidigast den
1 juli 1956 utlämnade tertiärlån samt räntebärande egnahems- och förbättringslån
skall utgöra 4 % ;
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
31
6) att ränta å egnahemslånebelopp, som ligger utanför de i enlighet med
kungörelsen den 10 december 1955 fastställda normala belåningsvärdena,
skall utgöra 5 %;
7) att ränta å tertiärlån, som avser andra lokaler än bostäder, skall utgöra
5 %;
8) att i skrivelse till Kungl. Maj:t återkalla sitt bemyndigande den 18
maj 1955 och hemställa, att kungörelserna den 30 juni 1955 (SFS: 447 och
448) måtte upphävas med verkan fr. o. in. den 1 juli 1956;
9) att räntegaranti å primärlån och sekundärlån, som utlämnas till nya
fastigheter fr. o. in. den 1 juli 1956, skall grundas på eu räntesats av 4 %;
10) att räntegarantien skall upphöra, då den tidigare fastställda giltighetstiden
å 10 år utgått;
11) att bostads sociala utredningens uppdrag måtte utvidgas till att omfatta
att framlägga förslag om införande av ett kreditgarantisystem;
12) att familjebostadsbidrag skall utgå till alla ur standardsynpunkt
godtagbara lägenheter oavsett produktionsåret;
13) att familjebostadsbidraget skall höjas från 150 till 170 kronor förvar
je barn fr. o. m. den 1 oktober 1956;
14) att bottenförstärkningen å familjebostadsbidraget å 210 kronor
skall fr. o. in. den 1 oktober 1956 ytterligare förstärkas med 100 kronor förvar
je barn utöver två, dock högst för fem barn utöver två;
15) att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t snarast
måtte låta igångsätta utredning rörande bostadsstyrelsens personalorganisation;
16)
godkänna följande avlöningsstat för bostadsstyrelsen, att tillämpas
tills vidare fr. o. in. budgetåret 1956/57;
1.
2.
3.
4.
5.
Avlöningsstat
Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ...............
Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Maj :t, förslagsvis .........................................................
Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal .....................
Ersättningar till experter och sakkunniga, förslagvis .........
Rörligt tillägg, förslagsvis .............................................
Summa kronor
753 900
73 000
2 283 200
15 000
758 700
3 883 800;
17) alt till Bostadsstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 3 883 800 kronor;
18) alt till Bostadsrabatter anvisa ett förslagsanslag av 114 000 000 kronor,
samt
19) att till Avskrivning å lånefonden för bostadsbyggande anvisa ctl
anslag av 16 000 000 kronor.
I de likalydande motionerna I: W3 (av herr Kwerlöf in. fl.) och It: MC
32
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
(av herr Hjalmarson m. fl.) hemställes, att riksdagen måtte dels uttala, att
en begränsning av egnahemsbyggandet på sätt föreslagits i statsverkspropositionen
icke bör komma till stånd och att icke heller hinder bör läggas
mot igångsättande av egnahemsbygge vid vilken tidpunkt som helst under
året, och dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att utredning snarast
måtte företagas i avsikt att få fram konkreta förslag till praktiska åtgärder
för att förbättra förutsättningarna för ett väsentligt ökat egnahemsbyggande.
I de likalydande motionerna 1:194 (av herr Spetz) och It: 358 (av herrar
Johansson i öckerö och Svensson i Ljungskile) föreslås, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära förslag till sådan ändring i författningarna
angående lån och bidrag till bostadsegnahem att även äldre fastigheter
i relativt gott skick, som tills vidare ej behöver genomgå någon större
reparation, måtte kunna belånas i samband med ägarbyte i den mån de är
belägna inom Bohusläns kustsamhällen eller andra likartade platser.
1 de likalydande motionerna I: 195 (av herr Erik Jansson m. fl.) och
11: 357 (av fru Lewén-Eliasson m. fl.) hemställes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära sådana ändringar i föreskrifterna angående
belåningsvärde för bostadshus som i motionerna föreslagits.
I de likalydande motionerna 1:39b (av herrar Wolgast och Rikard
Svensson) och 11: 296 (av herr Andersson i Ronneby in. fl.) hemställes,
att riksdagen måtte besluta att egnahemskungörelsen gives en vidare tolkning,
som möjliggör beviljandet av räntefria stående förbättringslån även
för bestridandet av kostnaden för anslutningsavgifter vid elektriska installationer.
I de likalydande motionerna I: 407 (av herr Magnusson) och II: 587 (av
herr Cassel) hemställes, att alla s. k. allmännyttiga bostadsföretag skall
vara underkastade upphandlingskungörelsens bestämmelser.
I de likalydande motionerna I: 408 (av herr Lindblom in. fl.) och II: 497
(av herr Ohlin m. fl.) föreslås, att riksdagen
1) i skrivelse till Kungl. Maj:t, under uttalande av att det av regeringen
framlagda bostadsbyggnadsprogrammet för nästa budgetår är otillräckligt,
hemställer om en ökning av detsamma från 53 000 till 60 000 lägenheter;
2) fastställer kreditramen för preliminära lånebeslut för nästa budgetår
till 830 milj. kronor innebärande en ökning i jämförelse med Kungl. Maj:ts
förslag med 110 milj. kronor;
3) beviljar ett investeringsanslag till lånefonden för bostadsbyggande av
860 milj. kronor innebärande en ökning med 100 milj. kronor i jämförelse
med Kungl. Maj:ts förslag om anslag till lånefonden för bostadsbyggande
och tilläggslån;
4) beslutar att räntesubventionen för bottenlån och tilläggslån till flerfamiljshus
fr. o. in. nästa budgetår skall ersättas med ett löpande schablonbidrag
enligt i motionerna angivna riktlinjer;
5) fastställer räntan på tertiärlån och egnahemslån för hus som färdig -
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
33
ställes efter den 1 juli 1956 till 4 % i stället för enligt Kungl. Maj:ts förslag
3 % samt beslutar, att till hus färdigställda under sista halvåret 1956
skall utgå ett provisoriskt löpande bidrag av i motionen angiven art, vilket
skall inkluderas i bidraget enligt punkt 4;
6) beslutar att till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter under
femte huvudtiteln anvisa 72 milj. kronor innebärande en ökning i jämförelse
med Kungl. Maj:ts förslag med 12 milj. kronor;
7) beslutar att den räntefria stående delen av egnahemslån skall inkomstprövas
på sätt i motionerna anges för egnahem, som erhåller preliminärt
beslut efter den 1 oktober 1956;
8) avslår Kungl. Maj :ts förslag om ett avskrivningsanslag beträffande
lånefonden för bostadsbyggande om 150 milj. kronor;
9) fastställer anslaget till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster till
123,5 milj. kronor;
10) beträffande genomförandet av maximigränserna för belåningsvärden,
vissa rationaliseringsfrämjande åtgärder och bostadspolitiken i
övrigt godkänner de i motionen angivna riktlinjerna och i skrivelse till
Kungl. Maj :t giver detta till känna.
I de likalydande motionerna I: 410 (av herrar Alvar Andersson och
Theodor Johansson) och II: 494 (av herr Jansson i Benestad m. fl.) hemställes,
att riksdagen beträffande grunderna för lån till bostadshus måtte
besluta
att även för Stockholm och Göteborg med angränsande förortskommuner
belåningsvärdet för enfamiljshus må fastställas till 45 000 kronor för
lånesökande, som icke har familj med minst två minderåriga barn, och till''
50 000 kronor för familj med minst två minderåriga barn, samt för tvåfamiljshus
högst till 75 000 kronor för lånesökande, som icke har familj
med minst två minderåriga barn, och till 80 000 kronor för familj med
minst två minderåriga barn,
att belåningsvärdet för flerfamiljshus må fastställas till i allmänhet 540
kronor per m2 bostadslägenhetsyta samt för annan yta i proportion härtill
att gälla i hela landet, dock med undantag för de fyra nordligaste länen,
för vilka belåningsvärdet bör fastställas i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag,
samt
hemställa hos Kungl. Maj:t om utfärdande av härför erforderliga föreskrifter.
I de likalydande motionerna 1:411 (av herrar Alvar Andersson och
Fritiof Karlsson) och II: 495 (av herr Börjesson in. fl.) hemställes att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att i motionerna
anförda synpunkter beträffande egnahemsbebyggelsen må beaktas under
pågående utredning av vissa bostadspolitiska frågor.
I motionen II: 141 (av herrar Senander och Hagberg) yrkas, att riksdagen
3—685 sa Bihang till riksdagens protokoll 1956. 6 sand. Nr 127
34
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning och förslag att
antingen genom bosättningslånefonden eller i annan form bereda möjlighet
att erhålla lån för anskaffande av s. k. insatslägenhet.
I motionen II: 359 (av herr Svensson i Ljungskile) yrkas, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om
1) skyndsam utredning
a) angående sådana ändringar i gällande författningar, tillämpningsförordningar
och administrativa anvisningar att förutsättningar skapas för
en friare bostadsbebyggelse på landsbygden;
b) angående vilka åtgärder som kan vidtagas för att genom forskning,
konstruktionsarbeten och försöksverksamhet främja tillkomsten av praktiska
alternativ i fråga om bostäders och sanitetsanläggningars utformning
vid glesbebyggelse;
2) vidtagande av de åtgärder vartill utredningen kan föranleda samt
framläggande för riksdagen av förslag i de fall åtgärdernas genomförande
kräver dess medverkan.
I motionen II: 496 (av herr Sjölin in. fl.) hemställes att riksdagen måtte
a) medgiva att under budgetåret 1956/57 beslut om Bidrag till viss
bostadsförbättringsverksamhet må meddelas intill ett belopp av 30 275 000
kronor;
b) till Bidrag för viss bostadsförbättringsverksamhet för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av 100 kronor.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
torde få hänvisas till motionerna 1:60, 11:345, 11:346, 11:358, 11:357,
1:394, 1:407, 11:497, 11:494, 1:411, 11:141, 11:359 och 11:496.
UTSKOTTET
Allmänna grunder för bostadspolitiken. I propositionen erinras om
de synpunkter, som varit avgörande för Kungl. Maj :ts beslut den 16 december
1955 att tillkalla sakkunniga för verkställande av utredning av skilda
bostadspolitiska problem. Sålunda framhålles att i ett samhälle med full
sysselsättning, snabbt stigande reallöner och en till följd därav stor efterfrågan
på bostäder det blir en central fråga, hur samhällets insatser på
bostadsområdet skall utformas för att desamma skall helt och fullt komma
dem till godo som är i verkligt behov av ett stöd. I anslutning härtill förklaras,
att ekonomiska insatser från det allmännas sida av generell karaktär
i syfte att mera allmänt påverka relationen mellan hyror och inkomster
nu bör få vika för ingripanden, som avser att förhjälpa hushåll med
begränsade ekonomiska resurser till en godtagbar bostad. Av medborgargrupper,
som är i behov av särskilt stöd från samhällets sida, nämnes barnfamiljer
med begränsade inkomster liksom även pensionärer och andra
hushåll med små inkomster såsom invalider och ensamstående mödrar.
Statsutskottets utlåtande nr 127 ur 1956
35
Den bostadspolitiska utredningens uppgift anges därför vara dels att
överse den statliga bostadslånegivningen i syfte att såvitt möjligt göra
statliga bidrag av allmän karaktär överflödiga, dels att framlägga förslag
om den utvidgning av bostadsrabatterna, som krävs för att barnfamiljer,
pensionärer och vissa andra hushållsgrupper skall ges möjlighet att skaffa
sig en tillfredsställande bostad.
Utskottet anser det angeläget att det blir närmare klarlagt, vilket stöd
från samhällets sida som erfordras för att barnfamiljer, pensionärer, ensamstående
mödrar, invalider och andra med begränsade inkomster skall
kunna lösa sin bostadsfråga. I den mån behov därav visar sig föreligga,
bör en utbyggnad av bostadsrabatterna aktualiseras. Utskottet finner det
vidare lämpligt att förutsättningarna för en fortsatt avveckling av de allmänna
bidragen till nya bostadshus blir undersökta. Sedan några år tillbaka
pågår en avveckling av kapitalsubventionerna i form av tilläggslån
till flerfamiljshus. Jämväl motsvarande subvention till småhus har reducerats.
I propositionen har förordats att nästa år en ytterligare minskning
av dessa subventioner skall företagas. Till denna fråga återkommer
utskottet i det följande. Av största betydelse för bostadsbyggandet utgör
det skydd mot tillfälligt höga räntor å primär- och sekundärlån, som av
samhället lämnas i form av eftergift i fråga om ränta och amortering å
statslånen. Utskottet anser det angeläget understryka, att även om den
ekonomiska och sociala utvecklingen under efterkrigstiden inneburit att
allt större medborgargrupper fått sådana ekonomiska resurser att de
själva kan bära hela kostnaden för en relativt rymlig, modernt utrustad
bostad för framtiden behov ändock kan föreligga av insatser från samhällets
sida för att neutralisera verkningarna på hyror och bostadskostnader
av tillfälligt höga räntor. Ett slopande av det nuvarande ränteskyddet
i fråga om nya bostadshus skulle inte endast betyda, att en avsevärd
höjning av hyror och bostadskostnader blev nödvändig utan framför
allt medföra risk för ett allvarligt avbräck i bostadsbyggandet. Krav
på en stabilisering av ränteutgifterna för nya hus på en relativt låg nivå
måste därför enligt utskottets mening alltfort ställas. Uteslutet bör dock
inte vara att verkställa de modifikationer i ränteskyddet, som kan föranledas
av den ekonomiska utvecklingen och önskemålet om att i ökad utsträckning
koncentrera samhällets stöd åt bostadsförsörjningen på åtgärder,
som direkt tar sikte på effektiv hjälp åt grupper med relativt små
ekonomiska resurser.
Beträffande Kungl. Maj :ts förslag om jämkningar i kapitalsubventionerna
och ränteeftergifterna under nästa budgetår återkommer utskottet i
det följande.
I vad det gäller bostadsbyggandets storlek förordas i propositionen, att
ett minimiprogram skall fastställas, som -— om de allmänna förutsättningarna
blir gynnsammare än som kunnat förutses — skall kunna ut
-
36
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
ökas. Såsom program för igångsättning av nya bostadsbyggnadsföretag
under budgetåret 1956/57 föreslås sålunda 36 000 lägenheter i statsbelånade
flerfamiljshus och 14 000 lägenheter i statsbelånade en- och tvåfamilj
shus inklusive sådana rad- och kedjehus som finansieras med egnahemslån.
Totalt avser alltså programmet 50 000 statsbelånade lägenheter,
varjämte beräknas att i annan ordning finansierade företag omfattande
ca 3 000 lägenheter skall påbörjas under nästa budgetår. Enligt det förordade
minimiprogrammet skulle hela igångsättningen uppgå till ca
53 000 lägenheter. I anslutning härtill anföres i propositionen, att om
förutsättningar för ett större bostadsbyggande framdeles skulle visa sig
föreligga det torde få ankomma på Ivungl. Maj:t att vidtaga de åtgärder,
som i anledning därav kan finnas påkallade.
I motionerna I: 60 och II: 136 förordas såsom minimiprogram för bostadsbyggandet
under 1956 63 000 lägenheter och föreslås att det ytterligare
tillskott av lägenheter, som härigenom erhålles jämfört med Kungl.
Maj:ts förslag, ställes till förfogande för större städer och övriga tätorter
med särskilt svårartad bostadsbrist. I motionerna I: 192 och II: 345 uttalas,
att det visserligen är ytterst vanskligt att fixera ett visst antal lägenheter,
som man tänker sig skola byggas varje år, men att det inte förefaller
osannolikt att bostadsstyrelsen har rätt, när den anser det nödvändigt
med en årsproduktion av ca 65 000 lägenheter. I motionerna I: 193 och
II: 346 hemställes bl. a. att riksdagen måtte uttala, att en begränsning av
egnahemsbyggandet på sätt föreslagits i propositionen icke bör komma
till stånd och att icke heller hinder bör läggas mot igångsättande av egnahemsbygge
vid vilken tidpunkt som helst under året. I motionerna 1: 408
och 11:497 föreslås, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t, under uttalande
av att det framlagda bostadsbyggnadsprogrammet för nästa budgetår
är otillräckligt, hemställer om en ökning av detsamma från 53 000
till 60 000 lägenheter.
Utskottet finner det naturligt, att från skilda håll önskemål framföres
om en utökning av bostadsbyggandet. Bostadsbristen är på många orter
stor. En lättnad i bostadsmarknadsläget kan ej heller skönjas.
Utskottet har tagit del av en av bostadsstyrelsen lämnad redogörelse
för en av styrelsen nyligen företagen undersökning av bostadsbristen i
ett antal städer och andra tätorter. Ifrågavarande redogörelse, som bifogas
förevarande utlåtande, tyder på att oaktat bostadsbyggandet under
de senaste åren legat på en hög nivå bostadsbristen särskilt i de största
städerna är av stor omfattning. Såsom bostadsstyrelsen framhållit är de
inhämtade uppgifterna om bristens storlek och karaktär behäftade med
svagheter, varför försiktighet vid bedömning av undersökningens resultat
bör iakttagas. Kvar står emellertid det bestämda intrycket av att
under nuvarande ekonomiska konjunkturer efterfrågan på bostäder och
önskemålet om en höjning av bostadsstandarden är mycket starka. Det
Statsutskottets utlåtande nr 127 är 1956
37
betydande tillskott av nya, modernt utrustade bostäder, som tillkommit
och som medger en förbättring av bostadsförhållandena för ett stort antal
familjer, framstår därför i nuvarande läge som otillräckligt.
Enighet torde också råda därom att en ökning av bostadsbyggandet är
synnerligen angelägen. På något längre sikt understrykes kravet på en
utökning av bostadsproduktionen av att en stegring av antalet personer i
de giftasvuxna åldrarna kommer att äga rum.
Vad angår bostadsbyggandet under nästa budgetår finner utskottet i
likhet med departementschefen det svårt att överblicka storleken av de
resurser, som kan ställas till bostadsbyggandets förfogande. En igångsättning
av nya byggnadsföretag, som går utöver vad som är möjligt utan
att resurserna blir överansträngda, byggnadstiderna förlängda och kostnaderna
uppdrivna, kan utskottet icke rekommendera. Såsom departementschefen
anfört gör spänningarna i samhällsekonomien att försiktighet
bör iakttagas vid bedömning av storleken av det bostadsbyggande, som
kan komma till stånd utan att en överansträngning av resurserna behöver
inträffa. Knappheten på krediter för bostadsändamål, särskilt i vad det
gäller egnahemsbyggandet, utgör en annan hämmande faktor. Utskottet
förutsätter emellertid att tillräckliga krediter för ett bostadsbyggande av
den omfattning, som föreslagits i propositionen, skall kunna erhållas och
att sålunda särskilt egnahemsbyggandet blir bättre tillgodosett än vad fallet
varit under år 1955. I detta sammanhang vill utskottet vidare understryka
betydelsen av en fortlöpande rationalisering av bostadsbyggandet och angelägenheten
av att varje möjlighet som därigenom vinnes att öka bostadsbyggandet
tillvaratages.
Samtidigt som utskottet sålunda godtar Kungl. Maj :ts förslag beträffande
bostadsbyggandets omfattning under nästa budgetår vill utskottet
understryka att förslaget är ett minimiprogram och att allt bör göras för
att inom ramen för tillgängliga resurser öka detta program. Utöver vad
nu anförts kan utskottet icke godtaga de i förenämnda motioner förordade
jämkningarna i sagda program. Vad särskilt angår egnahemsbyggandet vill
utskottet dock framhålla angelägenheten av att långivningen handhaves på
ett sådant sätt, att egnahemsbyggares berättigade önskemål om att få påbörja
företaget under sommarhalvåret blir tillgodosedda. Slutligen vill
utskottet understryka vikten av att bostadsstyrelsen fortlöpande följer långivningens
omfattning och i den mån behov av jämkningar i fastställda
ramar för långivningen uppkommer skyndsamt gör framställning därom till
Kungl. Maj :t.
1 motionerna 1:192 och 11:345 yrkas alt den förenämnda bostadspolitiska
utredningens uppdrag måtte utvidgas till att omfatta att framlägga
förslag om införande av ett kreditgarantisijstem.
I direktiven för nämnda utredning erinras om att i skilda sammanhang
frågan om införande av eif kreditgarantisystem på bostadsområdet aktuali
-
38
Statsutskottets utlåtande nr 127 dr 1956
serats utan att en slutlig lösning av problemet kunnat vinnas. Utskottet,
som förutsätter att utredningen har sin uppmärksamhet riktad på förevarande
fråga, finner icke anledning att biträda motionärernas förslag.
Utskottet övergår härefter till att behandla de särskilda låne- och bidragsfrågorna.
Tilläggslån till flerfamiljshus. Det i propositionen framlagda förslaget i
fråga om avveckling av kapitalsubventionen till flerfamiljshus innebär,
att det provisoriska tilläggslånet, för vilket beräkningsgrunden f. n. utgör
ett bidrag av en krona per kvm lägenhetsyta, skall för bostadshus, som färdigställes
tidigast den 1 april 1957, helt slopas.
I propositionen erinras om att vid den prövning, som har föregått de
skilda besluten om reducering av de provisoriska kapitalsubventionerna
till nya hus, i första hand har beaktats utvecklingen av byggnadskostnaderna.
Vikt har emellertid jämväl tillmätts utvecklingen av reallöner och
levnadsvillkor överhuvudtaget.
I motionerna I: 60 och II: 136 yrkas avslag å propositionen i denna del.
I motionerna 1:192 och 11:345 föreslås, att även det ortsdifferentierade
tilläggslånet skall slopas för hus, som färdigställes tidigast den 1 april 1957.
Yrkandet i sistnämnda motioner om att såväl det provisoriska som det
ortsdifferentierade tilläggslånet skall slopas utgör en del av ett program för
en snabb avveckling av de allmänna bidragen till nya bostadshus. Motionärernas
program omfattar sålunda förutom nämnda förslag om slopande
av det ortsdifferentierade tilläggslånet dels förslag om att räntan å tertiärlån
och egnahemslån skall höjas från 3 till 4 % i fråga om lån, som utlämnas
tidigast den 1 juli 1956, dels förslag om att räntegarantien i fråga om
primär- och sekundärlån, som utlämnas till nya fastigheter från och med
den 1 juli 1956, skall grundas på en räntesats av 4 % i stället för enligt
gällande bestämmelser 3 % för primärlån och däremot svarande ränta för
sekundärlån, dels ock förslag om att räntegarantien skall upphöra, då den
tidigare fastställda giltighetstiden av 10 år utgått.
Vid i stort sett oförändrade byggnadskostnader skulle ett godtagande
av motionärernas program för avveckling av subventionerna föranleda en
avsevärd ökning av de årliga kapitalkostnaderna för nybyggda flerfamiljshus.
Sålunda kan för ett företag, som erhåller tertiärlån intill 100 % av
avkastningsvärdet, beräknas att de årliga kapitalkostnaderna skulle öka
med ca 5 kronor per kvm lägenhetsyta i det fåtal kommuner, där ortsdifferentierat
tilläggslån icke utgår, och med ca 7 kronor per kvm i det
stora antal kommuner, där högsta tilläggslån utgår.
Av sagda beräkningar framgår att motionärernas program för avveckling
av de generella subventionerna till nya flerfamiljshus vid i stort sett
oförändrade produktionskostnader skulle föranleda en betydande ökning
av de årliga kapitalkostnaderna. En dylik kostnadsökning skulle fram
-
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
39
tvinga en minst lika stor ökning av hyrorna i nybyggda hus. Innebörden
härav är att man får räkna med att hyresökningen för t. ex. en tvårumslägenhet
skulle bli lägst 300 kronor om året och i ett stort antal fall ca
400 kronor.
I anledning av den av Kungl. Maj :t beslutade översynen av bostadspolitiken
har utskottet i det föregående godtagit tanken på en sådan utformning
av den framtida bostadspolitiken, som innebär att samhällets
insatser koncentreras på en effektiv hjälp till de medborgargrupper, som är
i verkligt behov av samhällets stöd för att lösa sin bostadsfråga. En fortsatt
avveckling av de generella bidragen anser utskottet därför kunna
ifrågakomma, därest en sådan utbyggnad av bostadsrabatterna genomföres
som krävs för att stödet åt barnfamiljer, pensionärer, ensamstående mödrar
samt invalider och andra handikappade skall bli effektivt. I konsekvens
härmed finner utskottet det icke försvarligt, att en sådan minskning av de
generella subventionerna nu företages, som omedelbart skulle ge upphov
till betydande hyreshöjningar, vilka skulle drabba ekonomiskt svaga grupper
särskilt hårt.
Med utgångspunkt från denna principiella bedömning av vilka bostadspolitiska
åtgärder, som i nuvarande läge är lämpliga, kan utskottet biträda
Kungl. Maj :ts förevarande förslag beträffande slopande av det provisoriska
tilläggslånet. Utskottet kan alltså inte godtaga förenämnda yrkanden i
motionerna I: 60 och II: 136 samt I: 192 och II: 345.
I motionerna 1:408 och 11:497 hemställes att bl. a. tilläggslånet skall
ersättas med ett löpande schablonbidrag i enlighet med i motionerna angivna
riktlinjer.
Ifrågavarande motionsyrkande överensstämmer med ett tidigare ställt
förslag, vilket senast förra året avvisades av riksdagen. Utskottet finner
icke skäl anförda, som nu motiverar ett ändrat ståndpunktstagande.
Tertiärlån till flerfamiljshus in. m. I propositionen förordas vissa förenklingar
av föreskrifterna beträffande beräkning av eftergift i fråga om
ränta och amortering å tertiärlån. Vidare föreslås att om synnerliga skäl
visar sig föreligga eftergift, efter Kungl. Maj :ts medgivande, skall kunna
gottgöras låntagare i snabbare takt än som eljest förekommer. Slutligen
förordas en förlängning av den tid av tio år under vilken eftergift kan beviljas.
I motionerna I: 192 och II: 345 yrkas dels att kungörelserna den 30 juni
1955 nr 447 och 448 måtte upphävas med verkan fr. o. in. den 1 juli 1956,
dels — på sätt förut nämnts — att räntegaranti i fråga om primärlån och
sekundärlån, som utlämnas till nya fastigheter fr. o. in. den 1 juli 1956,
skall grundas på en räntesats av 4 %, dels ock att räntcgarantien skall upphöra,
då den tidigare fastställda giltighetstiden av tio år utgått.
I motionerna I: 408 och II: 497 föreslås att räntesubvention å bottenlån
40
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
jämte, såsom förut nämnts, tilläggslån till flerfamiljshus fr. o. m. nästa
budgetar skall ersättas med ett löpande schablonbidrag enligt i motionerna
angivna riktlinjer.
Såsom utskottet framhållit i det föregående bör i avvaktan på att den
pågående översynen av bostadspolitiken blir slutförd mera genomgripande
ändringar i stödet åt nyproduktionen av bostäder icke företagas. Utskottet
kan godtaga Kungl. Maj :ts förslag om förenklingar av beräkningen av eftergiftens
storlek och om utsträckning av eftergiftens giltighetstid samt anser
att om behov därav uppkommer Kungl. Maj :t bör äga besluta om en snabbare
gottgörelse av eftergiften än som normalt förekommer. De förenämnda
motionsyrkandena kan utskottet alltså icke tillstyrka.
I motionerna I: 192 och II: 345 förordas, på sätt förut nämnts, att räntesatsen
å tertiärlån, som utlämnas tidigast den 1 juli 1956, skall utgöra 4 %.
I motionerna I: 408 och II: 497 föreslås, att räntan å tertiärlån för hus som
färdigställes efter den 1 juli 1956 skall fastställas till 4 % samt att till hus
färdigställda under sista halvåret 1956 skall utgå ett provisoriskt löpande
bidrag av i motionerna angiven art.
I enlighet med utskottets i det föregående tagna ståndpunkt till frågan
om att nu genomföra ändringar i det finansiella stödet åt nyproduktionen
av bostäder avstyrker utskottet förevarande motionsyrkanden.
I propositionen erinras om att Kungl. Maj :t genom beslut den 16 december
1955 fastställt vissa högsta belåningsvärden för bl. a. statsbelånade
flerfamiljshus. Beslutet innehåller den huvudbestämmelsen att det högsta
belåningsvärde för bostäder, som kan godtagas, utgör 575 kronor per kvm
lägenhetsyta. Bl. a. skillnader i byggnadskostnadsnivå mellan olika delar
av landet skall emellertid beaktas, varför ett något högre eller lägre värde
kan bli fastställt i olika fall.
I motionerna I: 60 och II: 136 yrkas avslag å propositionen i denna del.
I motionerna 1:408 och 11:497 föreslås, att riksdagen beträffande genomförandet
av maximigränserna för belåningsvärden godkänner de i motionerna
angivna riktlinjerna. Beträffande belåningsvärdena beklagas i dessa
motioner att detaljutformningen av åtgärden skett så osmidigt och genomförandet
av densamma så abrupt, att stora risker uppstått för en stagnation
i igångsättningen av nya bostadsföretag, vilken kan medföra betydande
olägenheter lång tid framåt och onödig arbetslöshet inom byggnadsfacken.
Motionärerna anser det påkallat att riksdagen för Kungl. Maj :t framhåller
angelägenheten av att bostadsstyrelsen noga följer verkningarna av de utfärdade
bestämmelserna. Om det därvid skulle visa sig att dessa leder till
en sänkning av bostadsbyggandet under den av motionärerna förordade
nivån, bör Kungl. Maj :t efter förslag av bostadsstyrelsen modifiera desamma.
I motionerna I: 410 och II: 494 yrkas, att belåningsvärdet för flerfamiljshus
fastställes till i allmänhet 540 kronor per kvm lägenhetsyta samt för
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
41
annan yta i proportion därtill att gälla i hela landet, dock med undantag
för de fyra nordligaste länen, för vilka belåningsvärdet bör fastställas i
enlighet med Kungl. Maj :ts förslag.
Med anledning av vad i propositionen anförts om de höga produktionskostnaderna
har utskottet inhämtat närmare uppgifter från bostadsstyrelsen
om kostnadsutvecklingen. Dessa uppgifter har sammanställts i en till
detta utlåtande såsom bilaga fogad promemoria, till vilken utskottet får
hänvisa. Då syftet med den av Kungl. Maj :t beslutade maximeringen av
belåningsvärdena för statsbelånade flerfamiljshus varit att nedpressa byggnadskostnaderna
finner utskottet icke anledning att erinra mot maximeringen
i och för sig. Utskottet vill emellertid, bl. a. i anledning av förenämnda
motionsyrkanden, framhålla att behov av jämkningar i bestämmelserna
om högsta belåningsvärde framdeles kan uppkomma med hänsyn
såväl till kostnadsutvecklingen som till behovet av variationer i belåningsvärdet
i sådana fall, där bättre material använts i syfte att nedbringa
underhållskostnaderna. Utskottet anser det därför angeläget att bostadsstyrelsen
noga följer utvecklingen och om förhållandena giver anledning
därtill framlägger förslag om ändringar i bestämmelserna.
I propositionen föreslås ändrade villkor beträffande tertiär- och tilläggslån
till bostadshus innehållande både bostäder och lokaler för annat ändamål.
Sålunda föreslås att den regeln skall gälla, att statligt bostadslån skall
kunna beviljas endast för hus, vars yta till minst hälften upptages av bostäder.
Möjlighet till undantag från denna regel anses dock böra finnas.
Sålunda nämnes det fallet, alt ett företag bebygger ett avgränsat område
och skall äga och förvalta de nya husen samt ett rationellt ordnande av
bebyggelsen innebär att i fråga om enstaka byggnad bostadsytan kommer
att understiga hälften av byggnadens totala yta. Vidare erinras om fall,
där det är lämpligt att i särskild byggnad anordna lokaler för verksamhet,
som utgör ett naturligt komplement till bostadsbebyggelsen. I propositionen
föreslås Kungl. Maj:t böra äga att i de åsyftade fallen besluta om
undantag från förenämnda belåningsregel.
Vidare föreslås i propositionen att i fråga om hus, som innehåller både
bostäder och lokaler för annat ändamål, den nuvarande regeln att tilläggslånet
skall kunna reduceras i den mån lokaler förekommer skall ersättas
med följande bestämmelser. Till den del tertiärlånet avser butik eller
annan lokal bör lånet löpa med eu ränta av 4 %. Vid fastställandet av storleken
av eftergift i fråga om ränta och amortering å tertiärlånet bör vidare
icke beaktas ränteutgifter för primär- och sekundärlån till den del desamma
avser butik eller annan lokal.
I motionerna I: 192 och Ii: 345 yrkas avslag å Kungl. Maj :ts förslag om
möjlighet att göra undantag från regeln, att statligt bostadslån kan beviljas
endast för bus, vars yta till minst hälften upptages av bostäder. Vidare
föreslås att räntan å tertiärlån, som avser andra lokaler än bostäder, skall
utgöra 5 %.
42
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
Utskottet finner de av Kungl. Maj :t förordade villkoren för statslån till
hus, som innehåller både bostäder och andra lokaler, lämpligt utformade
och utskottet kan alltså icke biträda de i motionerna 1:192 och 11:345
framlagda ändringsförslagen. I detta sammanhang vill utskottet emellertid
erinra om att i propositionen förutsatts, att, om ifrågavarande belåningsregler
godkännes, i fråga om lokaler behov inte längre torde föreligga
av hyreskontroll från det lånebeviljande organets sida. Sedermera har i
propositionen nr 168 med förslag till lag angående ändring i lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. in., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, in. m., förordats, att hyresregleringslagens bestämmelser om
kontroll av hyrans storlek i huvudsak skall upphöra att vara tillämpliga i
fråga om lägenheter i hus, för vilket utgått tertiär- eller egnahemslån,
vilket beviljats efter den 30 juni 1956. I propositionen uttalas vidare hl. a.,
att låneorganen, om riksdagen icke har något att erinra häremot, tills
vidare skall äga fastställa maximihyror för också andra lokaler än bostäder.
Utskottet delar uppfattningen, att i den mån den allmänna hyresregleringen
slopas i fråga om nytillkommande statsbelånade lägenheter det
lånebeviljande organet bör fastställa de högsta hyror, som får uttagas för
såväl bostäder som lokaler för annat ändamål.
I motionerna I: 192 och II: 345 föreslås i syfte att åstadkomma konkurrens
på likvärdigare villkor, att tertiärlån skall beviljas upp till 90 %
av den totala produktionskostnaden mot enbart inteckningssäkerhet, oavsett
förvaltningsformen, samt upp till 100 % för s. k. allmännyttiga företag
mot kommunal borgen och upp till 95 % för kooperativa och enskilda företag
mot borgen av kommun, industriföretag eller annat företag av motsvarande
ekonomisk styrka, dock att kooperativt företag under en övergångstid
av tre år skall utan borgen få lån upp till 95 % . I motionerna
I: 408 och II: 497 hävdas, att konkurrensvillkoren för olika företagsformer,
bör vara likvärdiga.
Liksom förra året, då utskottet hade att taga ställning till motionsyrkanden
av här ifrågavarande innebörd, finner utskottet icke ådagalagt,
att en jämkning av lånevillkoren i enlighet med vad i föreliggande motioner
anförts skulle befordra konkurrensen mellan olika kategorier av företagare.
Utskottet vill vidare erinra om att frågan om storleken av den kapitalinsats
byggherren själv skall göra hänskjutits till den förutnämnda bostadspolitiska
utredningen. Utskottet avstyrker därför förevarande motionsyrkanden.
Egnahemslån och förbättringslån in. in. I propositionen föreslås, att
den räntefria stående delen av egnahemslån skall minskas från 6 000 till
4 000 kronor för en- och tvåfamiljshus, som färdigställes tidigast den 1
april 1957. I fråga om ombyggnad av en- och tvåfamiljshus förordas tilllika,
att subventionen ej skall få överstiga 20 % — mot f. n. 25 % _ av
belåningsvärdet.
43
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
I motionerna I: 60 och II: 136 yrkas avslag å propositionen i denna del.
I motionerna 1:408 och 11:497 föreslås, att den räntefria stående delen
av egnahemslån för egnahem, som erhåller preliminärt beslut om lån efter
den 1 oktober 1956, skall inkomstprövas på så sätt, att den, som under
de två senaste åren i genomsnitt haft en till statlig inkomstskatt taxerad
inkomst som understiger 12 000 kronor, bör erhålla 4 000 kronor i räntefri
stående del, den som haft en inkomst liggande mellan 12 000 och 14 000
bör erhålla 2 000 kronor, medan den som har över 14 000 kronor i inkomst
inte bör erhålla någon räntefri stående del.
I enlighet med utskottets i det föregående tagna ståndpunkt tdl frågan
om avveckling av de generella bidragen till nya bostadshus godtager utskottet
Kungl. Maj :ts förslag och kan alltså icke biträda ändringsyrkandena
i förenämnda motioner.
I motionerna I: 192 och II: 345 föreslås, att räntefri stående del av egnahemslån
icke skall behöva återbetalas i andra fall än då egnahemmet försålts
med vinst, sedan hänsyn tagits till penningvärdets fall, och i intet
fall, om det räntefria stående lånet innehafts mer än 10 år. I motionerna
1:408 och 11:497 uttalas den meningen att den räntefria stående delen
icke bör återkrävas ens vid en förändring av hyresläget.
Liksom förra året, då utskottet hade att taga ställning till motionsyrkanden
av enahanda innebörd, finner utskottet icke anledning nu föreligga
att ompröva det av 1953 ars riksdag fattade beslutet, att fragan huruvida
den räntefria stående delen sedan den utestatt i tio år skall avskrivas
eller återkrävas skall göras beroende av utvecklingen av bostadskostnader
och fastighetsvärden.
Kungl. Maj :ts förut behandlade förslag beträffande beräkning och utbetalning
in. in. av eftergift i fråga om ränta och amortering å statslån
avser icke endast tertiärlån utan även egnahemslån. I motionerna I: 192
och II: 345 föreslås samma ändringar i bestämmelserna om eftergift i fråga
om ränta och amortering å egnahemslån, som i det föregående redovisats
vid behandling av frågan om eftergift beträffande tertiärlån.
I berörda motioner yrkas jämväl, att räntan å egnahemslån och förbättringslån,
som utlämnas tidigast den 1 juli 1956, skall utgöra 4 %. I motionerna
1:408 och 11:497 föreslås, att räntan å egnahemslån för hus, som
färdigställes efter den 1 juli 1956, skall fastställas till 4 % samt att till
hus färdigställda under sista halvåret 1956 skall utgå ett provisoriskt
löpande bidrag av i motionerna angiven art.
Ett godtagande av yrkandena i motionerna 1:192 och 11:345 skulle
innebära en avsevärd försämring av finansieringsvillkoren för dem som
uppför egnahem. Sålunda kan beräknas att vid ett belåningsvärde a\
45 000 kronor egnahemsägarens årliga ränteutgifter skulle öka med ca
300 kronor. Även förslaget i motionerna 1:408 och 11:497 om höjning av
räntan å egnahemslånet skulle betyda eu märkbar försämring av finansie
-
44
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
ringsvillkoren. Såsom utskottet framhållit i det föregående bör mera betydande
ändringar i lånevillkoren för nya bostadshus icke företagas förrän
den pågående översynen av bostadspolitiken slutförts och frågan om ett
effektivt stöd till barnfamiljer, pensionärer och andra grupper med relativt
små inkomster blivit närmare klarlagd.
I anledning av vad sålunda anförts tillstyrker utskottet Kungl. Maj :ts
förslag beträffande eftergift i fråga om ränta och amortering å egnahemslån.
Utskottet kan icke biträda de i förut nämnda motioner framställda
ändringsyrkandena i fråga om finansieringsvillkoren för en- och tvåfamilishus.
I propositionen erinras om Kungl. Maj:ts beslut den 16 december 1955,
varigenom högsta belåningsvärden för bl. a. en- och tvåfamilj shus blivit
fastställda. Beslutet innebär i huvudsak att för enfamiljshus och lägenhet
i råd- och kedjehus belåningsvärdet för framtiden ej får överstiga 45 000
kronor, dock att för Stockholm och Göteborg med vissa grannkommuner
samt de fyra nordligaste länen ett belåningsvärde av högst 50 000 kronor
kan godtagas. För familjer med minst två barn under 16 år gäller dessutom,
att värdet kan ökas med ytterligare högst 5 000 kronor. För tvåfamilj
shus utgör belåningsvärdet i allmänhet högst 75 000 kronor men i
förut nämnda särskilda områden högst 83 000 kronor.
I propositionen föreslås, att egnahemslånet i de nämnda särskilda
delarna av landet i den mån lånet överstiger vad som i övriga delar av
landet kan beviljas skall löpa med 4 % ränta.
I motionerna 1:408 och 11:497 hemställes — liksom i fråga om flerfamiljshus
— att riksdagen beträffande genomförandet av maximigränserna
för belåningsvärden godkänner de i motionerna angivna riktlinjerna.
I motionerna 1:195 och 11:357 hemställes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begär sådana ändringar i föreskrifterna om högsta belåningsvärde,
att värdet för enfamiljshus ökas från 50 000 till 60 000 kronor i de
förut nämnda särskilda delarna av landet och från 45 000 till 50 000 kronor
i övriga delar av landet och att de högsta beiåningsvärdena för tvåfamiljshus
ökas i motsvarande grad, varvid förutsättes att tillägg till belåningsvärdet
i fråga om barnfamilj ej skall kunna göras. I motionerna 1:410
och II. 494 hemställes att för Stockholm och Göteborg med vissa grannkommuner
skall gälla samma belåningsvärden som av Kungl Maj:t fastställts
för övriga delar av landet. I motionerna 1:60 och 11:136 yrkas
avslag å propositionen i vad densamma avser belåningsvärden för småhus.
I motionerna I. 192 och II: 345 föreslås, att räntan å egnahemslånet i de
förut nämnda säl skilda delarna av landet i den mån lånet överstiger vad
som i övriga delar av landet kan beviljas skall utgöra 5 %.
Utskottet, som icke är berett att i anledning av motionerna förorda
ändring i de av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifterna beträffande högsta
belåningsvärde för småhus, anser i överensstämmelse med vad utskottet
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
45
i det föregående uttalat beträffande belåningsvärden för flerfamiljshus,
att behov av jämkningar i bestämmelserna framdeles kan uppkomma, varför
det är angeläget att bostadsstyrelsen noga följer utvecklingen och om
förhållandena giver anledning därtill framlägger förslag om ändringar i
bestämmelserna. Vad angår Kungl. Maj :ts förslag att räntan å egnahemslån
för hus i Stockholm och Göteborg med vissa grannkommuner samt i
de fyra nordligaste länen i den mån lånet överstiger vad som kan beviljas
i övriga delar av landet skall utgöra 4 % finner utskottet skäl tala för att
även i dessa fall bör fastställas en för hela egnahemslånet enhetlig ränta.
En differentiering av räntan på sätt föreslagits skulle nämligen i hög grad
komplicera förvaltningen av lånen. Utskottet föreslår därför att för hela
den räntebärande delen av egnahemslånet räntan skall utgöra 3 %. Av det
anförda framgår att utskottet icke kan biträda motionsyrkandena om ändring
av föreskrifterna om högsta belåningsvärde för småhus.
Kungl. Maj :ts förslag att i fråga om fördjupat egnahemslån amortering
skall krävas beträffande belopp, som ligger mellan 40 och 50 % av belåningsvärdet,
tillstyrker utskottet.
I propositionen föreslås, att i fråga om de förskott å egnahemslån, som
beviljas fr. o. m. den 1 juli 1956, ränta skall erläggas med 5 %. I anslutning
härtill uttalas att det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att inom
ramen för anvisade medel besluta om förskottsgivningens storlek.
I motionerna I: 60 och II: 136 yrkas avslag å propositionen i denna del.
Utskottet, som finner den av Kungl. Maj :t föreslagna räntesatsen rimlig,
tillstyrker Kungl. Maj :ts förslag och kan alltså icke biträda avslagsyrkandet
i förenämnda motioner.
I motionerna 1:194 och 11:358 föreslås, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära förslag till sådan ändring i författningarna angående
lån och bidrag till bostadsegnahem att även äldre fastigheter i relativt
gott skick, som tills vidare ej behöver genomgå någon större reparation,
måtte kunna belånas i samband med ägarbyte i den mån de är belägna
inom Bohusläns kustsamhällen eller andra likartade platser.
Utskottet anser, att den av motionärerna väckta frågan är mycket
komplicerad. Av uppgifter, som utskottet inhämtat från bostadsstyrelsen,
framgår att behov av lån till inköp av äldre bostadsegnahem kan vara särskilt
aktuellt inom vissa avfolkningsområden. Å andra sidan finner utskottet
det uppenbart, att en långivning av den föreslagna innebörden icke
rimligen kan begränsas till några enstaka platser i landet. Utskottet anser
emellertid att frågan för framtiden kan komma att få sådan betydelse inom
olika landsbygdsområden, att ett klarläggande av möjligheterna till en statlig
långivning av angiven innebörd är av behovet påkallat. Det synes därför
enligt utskottets mening böra överlämnas åt bostadspolitiska utredningen
att närmare undersöka ifrågavarande spörsmål.
I motionerna 1:394 och 11:296 hemställes, alt egnahemskungörelsen
46
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
gives en vidare tolkning, som möjliggör beviljandet av räntefria stående
förbättringslån även för bestridandet av kostnaden för anslutningsavgifter
vid elektriska installationer. Utskottet kan instämma i vad motionärerna
anfört därom att elektrifieringen av landets glesbygder är av en hög angelägenhetsgrad.
Samhället lämnar också stöd i olika former för underlättande
av elektriska installationer i förevarande fall. Såsom motionärerna
påpekat kan kostnaden för installationen bli för hög för inkomsttagare
med låg inkomst. Frågan om ytterligare stöd i dylika fall anser utskottet
böra bli föremål för utredning. Det torde lämpligen få ankomma på Kungl.
Maj :t att besluta, hur en dylik utredning bör komma till utförande.
I skilda motioner har förutsättningarna för egnahemsbyggandet upptagits
till behandling. I motionerna 1:193 och 11:346 föreslås, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer, att utredning snarast måtte
företagas i avsikt att få fram konkreta förslag till praktiska åtgärder för
att förbättra förutsättningarna för ett väsentligt ökat egnahemsbyggande.
Enligt motionerna är det bl. a. nödvändigt att tomtmark i tillräcklig omfattning
står till förfogande samt att byggnadsplaner kommer till stånd
med erforderlig snabbhet. Vidare rekommenderas, att man alltmer bör
söka övergå till ett gruppbyggande av villor och egnahem.
I motionerna I: 411 och II: 495 yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhåller att i motionerna anförda synpunkter på egnahemsbyggandet
beaktas av den pågående utredningen av vissa bostadspolitiska frågor. Bl. a.
anföres, att för den framtida bostadspolitiken redan nu den riktlinjen bör
fastställas, att egnahemsbebyggelsen på landsbygden och de mindre tätorterna
främjas i så stor utsträckning som möjligt.
I motionen II: 359 slutligen understrykes behovet av effektivare insatser
i skilda hänseenden från samhällets sida för att underlätta för dem som
så önskar att kunna bosätta sig på landsbygden, enkannerligen glesbygden.
Motionens synpunkter, vilka i huvudsak berör tillämpningen av jorddelningslagen
och byggnadslagen samt de sanitära frågorna för egnahemsbebyggelsen,
utmynnar i yrkande att riksdagen beslutar skyndsam utredning
angående dels sådana ändringar i gällande författningar, tillämpningsförordningar
och administrativa anvisningar att förutsättningar skapas för en
friare bostadsbebyggelse på landsbygden, och dels vilka åtgärder som kan
vidtagas för att genom forskning, konstruktionsarbeten och försöksverksamhet
främja tillkomsten av praktiska alternativ i fråga om bostäders och
sanitetsanläggningarnas utformning vid glesbebyggelse.
Med anledning av de synpunkter och förslag i fråga om egnahemsbyggandet,
som framförts i berörda motioner, har utskottet inhämtat yttranden
från bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, Svenska
landskommunernas förbund, Sveriges industriförbund och Sveriges lantbruksförbund.
Utskottet får till klarläggande av de olika frågorna hänvisa
till ifrågavarande yttranden, vilka bifogas förevarande utlåtande. I det
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
47
följande begränsar sig'' utskottet till att anföra vissa allmänna synpunkter
i anslutning till motionärernas förslag och de redovisade yttrandena.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att i motionerna I: 408 och
11:497 gjorts uttalanden om åtgärder för rationalisering av egnaliemsbyggandet
samt hemställts att riksdagen godkänner desamma och i skrivelse
till Kungl. Maj :t giver detta till känna.
Vad till en början angår förslagen i motionerna I: 193 och II: 346 samt
I: 411 och II: 495 torde allmän enighet råda om egnahemmet som lämplig
bostadsform och om önskvärdheten av ett ökat egnahemsbyggande såväl
i tätorter som på landsbygden. Statsmakterna har även på olika sätt
sökt främja en utveckling av egnahemsbyggandet. Uttryck härför är bl. a.
den ökade egnahemslångivningen under senare år och åtgärder som tagit
sikte på att rationalisera och förbilliga byggandet av egnahem. Som exempel
på dylika åtgärder må nämnas bostadsstyrelsens typritningsverksamhet,
de kurser i egnaheinsbyggandets ekonomi, som styrelsen anordnar tillsammans
med den s. k. kommunskolan, samt den av statens nämnd för
byggnadsforskning bedrivna verksamheten. Uppmärksammas bör vidare
det stigande intresse, som enligt vad landskommunernas förbund omvittnat,
finns inom kommunerna för att ställa lämplig tomtmark till förfogande
och att i tid planlägga denna. I fråga om det enskilda initiativet torde
bl. a. böra erinras om att gruppbyggande av egnahem numera börjat praktiseras
på olika håll i landet. Slutligen torde i detta sammanhang böra
noteras det nära samarbete, som bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och
lantmäteristyrelsen etablerat i byggnadsfrågorna. Med det nu anförda har
utskottet velat understryka det allmänna intresse med vilket egnahemsbyggandet
omfattas och som sannolikt kommer att öka icke minst med
hänsyn till den pågående utvecklingen av kommunikationerna. Med hänvisning
härtill finner utskottet anledning icke föreligga att i nuvarande
läge förorda igångsättande av några utredningar i enlighet med motionernas
yrkanden.
Vad härefter angår motionen II: 359 — vilken knappast berör det egentliga
bostadsbyggandet — delar utskottet motionärens uppfattning om vikten
av att de sanitära frågorna för egnahemsbebyggelsen får en tillfredsställande
lösning. Utskottet är dock icke berett att innan statsmakterna tagit
ställning till de utredningar i hithörande frågor, som utförts av vattenvårdskommittén
och 1950 års avloppsutredning, förorda särskilda åtgärder
med anledning av motionärens förslag.
I likhet med byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen anser utskottet
att några ändringar i jorddelningslagen eller byggnadslagen icke kan anses
motiverade av de i samma motion framförda synpunkterna på tillämpningen
av gällande bestämmelser. Emellertid bar utskottet i detta sammanhang
funnit anledning erinra om sitt av 1953 års riksdag godkända uttalande,
alt egnahemslån för nybyggnad på landsbygden endast bör vägras
48
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
i det fall att en uppenbart olämplig plats för huset valts men att det icke
kan uppställas några allmängiltiga normer för bedömning av i vilka fall
lån icke bör utgå. I likhet med vad chefen för socialdepartementet yttrat
i ett interpellationssvar den 10 april 1956 i andra kammaren anser utskottet,
att riksdagens nämnda uttalande alltjämt bör äga giltighet.
På grund av vad sålunda anförts och under hänvisning till innehållet i
de åberopade yttrandena, avstyrker utskottet motionerna I: 193 och II: 346,
1:408 och 11:497, 1:411 och 11:495 samt 11:359 i de delar de nu behandlats.
Bostadsrabatter. I propositionen föreslås att den nuvarande bestämmelsen
att i fråga om statsfinansierat egethem beviljade bostadsbidrag kan
återkrävas för det fall försäljning sker till högt pris skall slopas. Vidare
förordas viss förenkling av utbetalningarna av familjebostadsbidrag och
bränslebidrag till familjer, som bor i ombyggda en- och tvåfamiljshus.
Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag har icke givit utskottet anledning
till särskild erinran.
I motionerna I: 192 och 11:345 föreslås, att familjebostadsbidrag skall
utgå till alla ur standardsynpunkt godtagbara lägenheter oavsett produktionsåret,
att familjebostadsbidraget skall höjas från 150 till 170 kronor
för varje barn fr. o. in. den 1 oktober 1956 samt att nuvarande förstärkning
av familjebostadsbidraget å 210 kronor fr. o. in. den 1 oktober 1956
skall ökas med 100 kronor för varje barn utöver två, dock högst för fem
barn utöver två. I motionerna I: 408 och II: 497 uttalas, att bostadsrabatterna
bör utgå till kvalificerade familjer, oberoende av den tidpunkt när
de av dem bebodda lägenheterna färdigställts, under förutsättning att
lägenheterna uppfyller godtagbara standardkrav.
Utskottet vill erinra om att bostadsrabatterna f. n. är föremål för en
allmän översyn genom den bostadspolitiska utredningen. På grund härav
kan utskottet icke biträda förenämnda motionsyrkanden.
Övriga frågor. Kungl. Maj:ts förslag om avveckling av den särskilda
formen av stöd åt lantarbetarbostäder kan utskottet tillstyrka liksom förslaget
i fråga om räntefoten för lantarbetarbostadslån. Utskottet biträder
vidare Kungl. Maj :ts förslag beträffande höjning av belåningsgränsen för
lån till anordnande av kollektiva tvätterier och vill icke motsätta sig den
föreslagna försöksverksamheten med s. k. tvättcirklar.
I motionen II: 141 hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om utredning och förslag att antingen genom bosättningslånefonden
eller i annan form bereda möjlighet att erhålla lån för anskaffande
av s. k. insatslägenhet.
Utskottet vill erinra om att en självklar grund för kooperativt organiserade
bostadsföretag är att de boende presterar en viss egen kapitalinsats.
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
49
På grund av de statliga bostadslånen är det krav på kapitalinsats som
ställes merendels relativt obetydligt. Utskottet avstyrker därför ifrågavarande
motion.
I motionerna 1:407 och 11:587 hemställes, att alla s. k. allmännyttiga
bostadsföretag skall vara underkastade tipphandlingskungörelsens bestämmelser.
Utskottet har från bostadsstyrelsen inhämtat att upphandlingskungörelsens
bestämmelser i tillämpliga delar följes av de flesta av de åsyftade
bostadsföretagen. Tillräckliga skäl för att såsom ett villkor för statslån
uppställa att kungörelsen skall tillämpas finner utskottet dock icke föreligga,
varför utskottet avstyrker förevarande motioner.
Medelsbehovet för Iåne- och bidragsverksamheten under budgetåret
1956/57. Enligt Kungl. Maj :ts beräkning av medelsbehovet för nästa budgetår
bör anslaget till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa
bostadsbyggnadslån uppföras med 60 000 000 kronor.
I motionerna I: 408 och II: 497 yrkas i anslutning till förslagen i dessa
motioner att låneräntan skall höjas och att räntesubventionen beträffande
bottenlån liksom tilläggslån skall ersättas med ett löpande bidrag att anslaget
anvisas med 72 000 000 kronor.
Utskottet, som i det föregående avstyrkt nyssnämnda yrkanden, tillstyrker
att anslaget anvisas i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag.
Anslaget till Bostadsrabatter föreslås av Kungl. Maj :t uppfört med
100 000 000 kronor.
I motionerna 1:192 och 11:345 yrkas, att anslaget anvisas med
114 000 000 kronor. Förslaget är betingat av de förut nämnda yrkandena
i samma motioner om utvidgning av bidragsgivningen.
Utskottet, som i det föregående avstyrkt sistnämnda yrkanden, biträder
Kungl. Maj :ts beräkning av anslagsbehovet.
Kungl. Maj:t har föreslagit, att till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
anvisas ett anslag av 25 000 000 kronor.
I motionen II: 496 förordas, att medel endast anvisas i den utsträckning,
som erfordras för utbetalning av beviljade bidrag. Motionärerna
föreslår därför dels att under nästa budgetår beslut om bidrag skall kunna
meddelas intill ett belopp av 30 275 000 kronor, dels ock att anslaget uppföres
med 100 kronor.
Utskottet anser icke att motionärerna anfört vägande skäl för en omläggning
av anslagsberäkningen och tillstyrker därför att anslaget uppföres
med det i propositionen föreslagna beloppet av 25 000 000 kronor.
Med utgångspunkt från de gjorda antagandena beträffande bostadsbyggandets
omfattning föreslås i propositionen, att ramen för preliminära
beslut angående lån, som skall utgå från lånefonden för bostadsbyggande
■1—685 50 Bihang till riksdagens protokoll 1956. G samt. Nr 127
50
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
samt från anslaget till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
fastställes till 665 000 000 respektive 55 000 000 kronor.
I motionerna I: 60 och II: 136 hemställes, att de föreslagna ramarna
vidgas till 945 000 000 respektive 125 000 000 kronor.
I motionerna 1:408 och 11:497 föreslås, att ramen för preliminära beslut
angående lån, som skall utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
fastställes till 830 000 000 och att någon ram icke skall fastställas för tillläggslångivning.
Yrkandet i sistnämnda del är beroende av det i nämnda
motioner framförda och förut behandlade förslaget om att ersätta tilläggslånet
med ett löpande bidrag.
Utskottet, som i det föregående anslutit sig till propositionens antaganden
om bostadsbyggandets storlek under nästa budgetår och avstyrkt
det nämnda förslaget om införande av ett löpande bidrag, tillstyrker Kungl.
Maj :ts förslag och kan alltså icke biträda berörda motionsyrkanden.
Enligt Kungl. Maj :ts beräkning bör anslaget till Lånefonden för bostadsbyggande
anvisas med 600 000 000 kronor och anslaget till Tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet med 160 000 000 kronor.
I motionerna 1:60 och 11:136 yrkas, att anslagen för ifrågavarande
ändamål anvisas med 890 000 000 respektive 180 000 000 kronor.
I motionerna 1: 408 och II: 497 yrkas, att anslaget till lånefonden uppföres
med 860 000 000 kronor, varvid i anslutning till yrkandet i samma
motioner om införande av ett löpande bidrag förutsättes, att särskilt anslag
till tilläggslån icke anvisas.
Under hänvisning till utskottets ställningstagande i det föregående till
fragorna om bostadsbyggandets omfattning och grunderna för långivningen
förordar utskottet, att ifrågavarande anslag upptages med de av Kungl.
Maj :t äskade beloppen och avstyrker sålunda ifrågavarande motionsyrkanden.
Mot Kungl. Maj :ts förslag till medelsanvisning under övriga, här ej särskilt
nämnda anslag till låne- och bidragsverksamheten har utskottet icke
funnit anledning till erinran.
Avskrivning av nya kapitalinvesteringar m. m. Kungl. Maj :t har föreslagit
att det för budgetåret 1956/57 äskade investeringsanslaget till lånefonden
för bostadsbyggande i enlighet med gällande regler skall avskrivas
med 25 %, varför avskrivningsanslaget sålunda upptages med 150 000 000
kronor.
Det ytterligare avskrivningsbehov, som föreligger med hänsyn till dels
kapitalmedelssubventionerna till egnahem och dels tilläggslån till viss
bostadsbyggnadsvei ksamhet föreslås i överensstämmelse med den av förra
årets riksdag godkända principen böra täckas genom avsättning till fonden
för oreglerade kapitalmedelsförluster. För ändamålet beräknas sammanlagt
200 000 000 kronor. Därjämte beräknas ett belopp av 342 600 000 kro
-
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
51
nor för reglering av tidigare beviljade men ej avskrivna kapitalsubventioner
till egnahem. Med inräknande liksom tidigare av 1 000 000 kronor för
avskrivning av smärre oreglerade kapitalmedelsförluster upptages avskrivningsanslaget
under förevarande fond till (200 + 342,6 + 1) 543 600 000
kronor.
I motionerna I: 192 och II: 345 yrkas i anslutning till det förutnämnda
förslaget i dessa motioner om höjning av räntan å tertiärlån och egnahemslån
att avskrivningsanslaget beträffande lånefonden för bostadsbyggande
uppföres med 16 000 000 kronor.
I motionerna 1: 408 och II: 497 yrkas dels avslag å Kungl. Maj :ts förslag
om avskrivningsanslag beträffande lånefonden för bostadsbyggande
och dels att anslaget till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster fastställes
till 123 500 000 kronor. Ifrågavarande förslag grundas förutom på
den i samma motioner förordade omläggningen av stödformerna på uppfattningen
att det i propositionen angivna behovet av ytterligare avskrivningsmedel
för redan utlämnade kapitalsubventioner till egnahem saknar
täckning.
Utskottets ställningstagande i det föregående innebär, att utskottet icke
kunnat biträda yrkandena i nämnda motioner om räntehöjning och ändrade
stödformer. Under erinran härom och då utskottet delar propositionens
uppfattning om lämpligheten av att i nuvarande statsfinansiella läge beräkna
medel även för reglering av vissa äldre avskrivningsbehov tillstyrker
utskottet att ifrågavarande avskrivningsanslag anvisas med de av
Kungl. Maj :t äskade beloppen.
I enlighet med Kungl. Maj :ts förslag tillstyrker utskottet vidare att för
avskrivning av det för nästa budgetår äskade investeringsanslaget till lån
till anordnande av kollektiva tvätterier anvisas ett avskrivningsanslag av
50 000 kronor.
Bostadsstyrelsen. I propositionen förordas att den tidigare förutskickade
översynen av bostadsstyrelsens organisation får anstå ytterligare någon
tid med anledning av den pågående utredningen av vissa bostadspolitiska
frågor. Utredningen anses dock icke böra hindra att en fortsatt och omfattande
utflyttning av flerfamiljshusärenden från styrelsen till nämnderna
kommer till stånd med början under nästa budgetår. Då verkningarna
härav för styrelsens vidkommande kommer att göra sig gällande först
efter hand och utflyttningen därjämte förutsätter överläggningar med
nämndernas personal och utarbetande av anvisningar till nämndernas
ledning, föreslås att även för nästa budgetår beräknas medel under styrelsens
avlöningsanslag för tillfälliga personalförstärkningar. Angelägenheten
av att uppkommande möjligheter till inskränkning i styrelsens personalorganisation
till följd av den förordade decentraliseringen tillvaralages
utan dröjsmål anses motivera att dessa medel får disponeras av
52
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
Kungl. Maj:t, som bör äga att efter närmare prövning av anmälda behov
ställa medel till styrelsens förfogande.
I motionerna I: 192 och II: 345 yrkas dels att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer, alt utredning snarast igångsättes rörande styrelsens
personalorganisation, och dels att anslagsposten till övrig icke-ordinarie
personal i anledning av den föreslagna decentraliseringen minskas med
100 000 kronor i förhållande till Kungl. Maj :ts förslag.
Utskottet delar motionärernas mening att en översyn av styrelsens
organisation bör komma till stånd snarast möjligt. Emellertid kan utskottet
icke finna det välbetänkt att påbörja denna, innan det är möjligt att
bedöma vilka återverkningar, som den bostadspolitiska utredningen kan
komma att få för såväl styrelsens som nämndernas organisation. Utskottet
avstyrker därför motionärernas yrkande i denna del.
Den i propositionen förordade decentraliseringen av flerfamiljshusärenden
till nämnderna innebär ett fullföljande av en tidigare fastslagen princip
och föranleder ingen erinran från utskottet, som jämväl funnit sig böra
godta att medel, på sätt förordats i propositionen, tills vidare får stå till
förfogande för tillfälliga personalförstärkningar av styrelsen. Av det anförda
följer att utskottet även avstyrker motionärernas förslag om anslagsminskning.
Propositionens övriga förslag beträffande styrelsens avlöningsanslag samt
beräkningen av medelsbehovet under styrelsens omkostnadsanslag har icke
givit utskottet anledning till erinran.
Länsbostadsnämnderna. Enligt propositionen bör i avvaktan på resultatet
av den bostadspolitiska utredningen endast strängt begränsade åtgärder
nu komma i fråga för att tillgodose det av styrelsen anmälda behovet av
personalförstärkningar hos nämnderna. Sålunda föreslås att det belopp av
50 000 kronor, som för innevarande budgetår anvisats under icke-ordinarieposten
av nämndernas avlöningsanslag för tillfälliga personalförstärkningar
med inräknande av rörligt tillägg höjes till 110 000 kronor.
Uppgifter som utskottet inhämtat om såväl nämndernas nuvarande
arbetsbörda i anledning av kreditsvårigheterna m. m. som den beräknade
ytterligare arbetsbelastning, vilken med nödvändighet måste följa av den
förordade utflyttningen till nämnderna av flerfamiljshusärenden, har bibringat
utskottet den bestämda meningen att en något större marginal för
tillfälliga personalförstärkningar än Kungl. Maj:t föreslagit är motiverad.
Utskottet förordar därför att under icke-ordinarieposten beräknas ett ytterligare
belopp av 50 000 kronor, vilket bör stå till Kungl. Maj :ts förfogande
och disponeras efter närmare prövning av från styrelsen anmälda behov.
Då utskottet icke i övrigt funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts
förslag beträffande nämndernas avlöningsanslag förordar utskottet att detta
anvisas med (3 241 700 + 50 000) 3 291 700 kronor.
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
53
Beräkningen av medelsbehovet under nämndernas omkostnadsanslag har
icke föranlett någon erinran från utskottets sida.
Hemställan. Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet
hemställa,
att riksdagen må
I. beträffande den framtida bostadspolitikens utformning
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag godkänna vad utskottet
anfört;
II. beträffande bostadsbyggandets storlek med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna I: 60 och
II: 136, I: 192 och II: 345, I: 193 och II: 346 samt I: 408 och
II: 497, samtliga motioner såvitt nu är i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva tillkänna vad utskottet anfört;
III. avslå i motionerna I: 192 och II: 345 framställt yrkande
beträffande införandet av ett kreditgarantisystem på bostadsområdet;
IV.
beträffande avveckling av kapitalsubventionen till flerfamiljshus
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 60 och II: 136 samt I: 192 och II: 345,
såvitt de berör denna fråga, godkänna vad utskottet anfört;
V. avslå i motionerna I: 408 och II: 497 framställt yrkande
att tilläggslånet skall ersättas med ett löpande bidrag;
VI. beträffande eftergift i fråga om ränta och amortering
å tertiärlån till flerfamiljshus med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna I: 192 och II: 345 samt
I: 408 och II: 497, samtliga motioner såvitt nu är i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;
VII. avslå i motionerna I: 192 och II: 345 samt I: 408 och
11:497 framställda yrkanden beträffande räntesatsen å tertiärlån;
VIII.
beträffande högsta belåningsvärden för flerfamiljshus
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 60 och II: 136, I: 408 och II: 497 samt I: 410 och
II: 494, samtliga motioner såvitt nu är i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet anfört;
IX. beträffande villkor för tertiärlån och tilläggslån till
bostadshus innehållande både bostäder och lokaler för annat
ändamål med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 192 och 11:345, såvitt de berör härmed
sammanhängande frågor, godkänna vad utskottet anfört;
X. avslå i motonerna 1:192 och 11:345 samt 1:408 och
11:497 framställda förslag beträffande villkor för tertiärlån
för olika företagsformer;
54
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
XI. beträffande minskning av räntefria stående delen av
egnahemslån med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 60 och II: 136 samt I: 408 och II: 497,
samtliga motioner såvitt nu är i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;
XII. avslå i motionerna I: 192 och II: 345 samt I: 408 och
II: 497 framställda förslag beträffande återbetalning av räntefri
stående del av egnahemslån;
XIII. beträffande eftergift i fråga om ränta och amortering
å egnahemslån med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 192 och II: 345, såvitt de berör denna
fråga, godkänna vad utskottet anfört;
XIV. avslå i motionerna I: 192 och II: 345 samt I: 408 och
II: 497 framställda yrkanden beträffande räntesatsen å egnahemslån;
XV.
avslå i motionerna 1:192 och 11:345 framställda
yrkanden beträffande räntesatsen å förbättringslån;
XVI. beträffande högsta belåningsvärden för en- och tvåfamiljshus
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 408 och II: 497, I: 410 och II: 494, I: 60
och II: 136, I: 192 och II: 345 samt I: 195 och II: 357, förstnämnda
åtta motioner såvitt nu är i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet anfört;
XVII. beträffande räntesatsen å förskott å egnahemslån
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:60 och 11:136, såvitt de berör denna fråga, godkänna
vad utskottet anfört;
XVIII, beträffande belåning av äldre fastigheter i samband
med ägarbyte i anledning av motionerna I: 194 och II: 358 i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet anfört;
XIX. beträffande förbättringslån till anslutningsavgifter vid
elektriska installationer i anledning av motionerna I: 394 och
II: 296 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet
anfört;
XX. beträffande förutsättningarna för egnalieinsbyggandet
med avslag å motionerna I: 193 och II: 346, I: 408 och II: 497,
1:411 och 11:495 samt 11:359, förstnämnda fyra motioner
såvitt de berör härmed sammanhängande frågor, godkänna
vad utskottet anfört;
XXI. beträffande tidpunkten för lägenhets färdigställande
som villkor för familjebostadsbidrag med avslag å motionerna
I: 192 och II: 345 samt I: 408 och II: 497, såvitt de berör
denna fråga, godkänna vad utskottet anfört;
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
55
XXII. beträffande familjebostadsbidragets storlek samt förstärkning
av bidraget i vissa fall med avslag å motionerna
I: 192 och II: 345, såvitt de berör dessa frågor, godkänna vad
utskottet anfört;
XXIII. beträffande lån för anskaffande av s. k. insatslägenhet
med avslag å motionen II: 141 godkänna vad utskottet
anfört;
XXIV. beträffande tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på allmännyttiga bostadsföretag med avslag å
motionerna I: 407 och II: 587 godkänna vad utskottet anfört;
XXV. beträffande grunderna för den statliga låne- och
bidragsverksamheten till förmån för bostadsförsörjningen,
såvitt de ej behandlats under I.—XXIV., med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och under erinran om vad utskottet i det föregående
anfört, godkänna i statsrådsprotokollet förordade ändringar
;
XXVI. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 408 och II: 497, såvitt de berör detta anslag,
till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 60 000 000 kronor;
XXVII. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 192 och II: 345, såvitt de berör detta anslag,
till Bostadsrabatter för budgetåret 1956/57 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 100 000 000 kronor ;
XXVIII. med bifall till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionen II: 496 till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 25 000 000 kronor;
XXIX. medgiva, att under budgetåret 1956/57 beslut om
bidrag till inrättande av pensionärshem må meddelas intill
ett belopp av 10 000 000 kronor;
XXX. till Bidrag till inrättande av pensionärshem för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor;
XXXI. till Bidrag till viss upplysningsverksamhet rörande
byggnadstekniska frågor för budgetåret 1956/57 under femte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 100 kronor;
XXXII. med bifall till Kungl. Maj ds förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 60 och II: 136 samt I: 408 och II: 497,
såvitt de berör denna fråga, medgiva, alt under budgetåret
1956/57 preliminära beslut angående lån, som skall utgå från
lånefonden för bostadsbyggande, må meddelas intill ett belopp
av 665 000 000 kronor;
56
Statsutskottets utlåtande nr 127 är 1956
XXXIII. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 60 och II: 136 samt I: 408 och II: 497,
såvitt de berör detta anslag, till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1956/57 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av 600 000 000 kronor;
XXXIV. till Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien
för budgetåret 1956/57 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av 1 000 000 kronor;
XXXV. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 60 och II: 136 samt I: 408 och II: 497,
såvitt^ de berör denna fråga, medgiva, att under budgetåret
1956/57 preliminära beslut angående lån, som skall utgå från
anslaget till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
må meddelas intill ett belopp av 55 000 000 kronor;
XXXV I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 60 och II: 136 samt I: 408 och II: 497,
såvitt de berör detta anslag, till TiUäggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
för budgetåret 1956/57 under fonden för
låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag av 160 000 000
kronor;
XXXVII. medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka beviljas under budgetåret 1956/57, bestämmes till
3,25 %;
XXXVIII. till Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder
för budgetåret 1956/57 under fonden för
låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag av 100 kronor;
XXXIX. till Lån till anordnande av kollektiva tvätterier
för budgetåret 1956/57 under fonden för låneunderstöd anvisa
ett investeringsanslag av 200 000 kronor;
XXXX. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 192 och II: 345 samt I: 408 och II: 497,
såvitt de berör detta anslag, till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
i Lånefonden för bostadsbyggande för budgetåret
1956/57 under statens utlåningsfonder anvisa ett reservationsanslag
av 150 000 000 kronor;
XXXXI. till avskrivning av nya kapitalinvesteringar till Lån
till anordnande av kollektiva tvätterier för budgetåret 1956/57
under fonden för låneunderstöd anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor;
XXXXII. med bitall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:408 och 11:497, såvitt de berör frågan
om anvisande av medel för avskrivning av kapitalsubventioner,
till Avskrivning av oreglerade kapitatmedelsförluster
Statsutskottets utlåtande lir 127 år 19517
57
för budgetåret 1956/57 anvisa ett anslag av 543 600 000
kronor;
XXXXIII. avslå i motionerna I: 192 och II: 345 framställt
yrkande rörande översyn av bostadsstyrelsens organisation;
XXXXIV. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för bostadsstyrelsen, som föranledes
av vad i statsrådsprotokollet förordats;
XXXXV. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 192 och 11:345, såvitt de berör denna
fråga, fastställa följande avlöningsstat för bostadsstyrelsen
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1956/57:
Avlöningsstat
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 753 900
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj :t, förslagsvis........................... 73 000
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ... 2 383 200
4. Ersättningar till experter och sakkunniga, förslagsvis
................................................... 15 000
5. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................... 758 700
Summa kronor 3 983 800;
XXXXVI. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för länsbostadsnämnderna, som föranledes
av vad i statsrådsprotokollet förordats;
XXXXVII. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag fastställa
följande avlöningsstat för länsbostadsnämnderna att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret 1956/57:
Avlöningsstat
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 89 800
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t, förslagsvis ........................ 75 000
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal... 2 284 800
4. Ersättningar till experter och sakkunniga, förslagsvis
................................................... 280 000
5. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................... 562 100
Summa kronor 3 291 700;
XXXXVIII. beträffande medelsbehovet för bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 192 och II: 345, såvitt
58
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
de berör ifrågavarande anslag, för budgetåret 1956/57 under
feinte huvudtiteln anvisa
a) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av
3 983 800 kronor;
b) till; Bostadsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag
av 555 000 kronor;
c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar ett förslagsanslag
av 3 291 700 kronor;
d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader ett förslagsanslag
av 729 000 kronor;
XXXXIX. besluta, att i förevarande sammanhang behandlade
motioner, till den del de icke blivit ovan under punkterna
I.—XXXXVIII. särskilt berörda, icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 maj 1956
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Leander,
Gillström, Näsström, Hesselbom, Pålsson, Sundelin, Einar Persson,
Bergman, Axel Andersson, Ragnar Bergh, Söderberg, Bengtson och Jacobsson;
samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Andersson i
Malmö, Åkerström, Rubbestad, Hoppe, fröken Elmén, herrar Petterson
i Degerfors, Widén, Persson i Växjö, Cassel, Gustafsson i Skellefteå,
fru Ericsson i Luleå, herrar Hansson i Skegrie, Löfroth och Andreasson.
Reservationer
1) beträffande den framtida bostadspolitikens utformning
a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka ansett
att
dels utskottets yttrande på s. 35 från och med det stycke, som börjar
med »Utskottet anser», till och med det stycke, som slutar med »det följande»,
bort ersättas med text av följande lydelse:
»Utskottet hälsar med tillfredsställelse att hela det omfattande och komplicerade
problemet om samhällets insatser på bostadsområdet genom de
direktiv som lämnats de tillsatta sakkunniga nu kommit att angripas från
nya utgångspunkter.
Statsutskottets utlåtande nr 127 är 1956
59
Enligt utskottets mening är det ställt utom varje tvivel att de generella
produktionssubventioner som hittills lämnats bostadsbyggandet medfört
att denna form av produktion blivit mindre hårt rationaliserad och därför
dyrare än som eljest varit nödvändigt. Med de begränsade ekonomiska
resurser som står till förfogande för bostadsbyggande innebär detta att ett
mindre antal lägenheter kommit till stånd än som vid en hårdare kostnadspress
varit möjligt. De generella bostadssubventionerna har därjämte utgjort
en mycket betydande belastning på statsbudgeten och därmed för
skattebetalarna. Det förefaller utskottet föga följdriktigt att staten i ett
ekonomiskt klimat, där ständigt stigande efterfrågan ger upphov till prisstegringar
och där man för den skull söker att genom överbalansering av
budgeten och andra former av tvångssparande hålla konsumtionen tillbaka,
ökar medborgarnas köpkraft genom generella subventioner.
Subventioner av detta slag bör därför, vare sig de utgår i form av tillläggslån
eller som underränta på övriga lån, snarast möjligt avvecklas. Till
dessa frågor återkommer utskottet i det följande.
Med denna allmänna utgångspunkt finner utskottet angeläget att samhällets
ansträngningar på det bostadspolitiska området i stället koncentreras
på att hjälpa de grupper av medborgare som på grund av låg inkomst
eller särskilt stor försörjningsbörda är i behov av stöd för att kunna efterfråga
en modern bostad av god beskaffenhet. Särskilt gäller naturligen
detta familjer i blygsamma inkomstlägen med många barn, pensionärer,
ensamstående mödrar och invalider. Trots alt dessa gruppers behov av
särskilt stöd nu är föremål för prövning av de tillkallade sakkunniga,
kommer utskottet i det följande att redan nu föreslå vissa förstärkningar
i de bostadsrabatter som för närvarande utgår till vissa av de nämnda
kategorierna.
Inför de statsfinansiella konsekvenserna av ett förstärkt stöd åt de
mindre betalningskraftiga grupperna finner utskottet det angeläget understryka
att kostnaderna för detta stöd bör kunna beräknas undan för undan
sjunka. Kretsen av de hjälpbehövande måste nämligen minskas i och med
att människor i gemen erhåller högre inkomster och därmed själva utan
anlitande av det allmännas hjälp blir i stånd att betala sina egna bostadskostnader.
»
dels ock nedannämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»I. beträffande den framtida bostadspolitikens utformning i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag godkänna vad utskottet
anfört;»
b) av herrar Sundelin, Axel Andersson, Jacobsson, fröken Ehnén, herrar
Widén, Gustafsson i Skellefteå och Löfrotli, vilka ansett att
dels del stycke i utskottets yttrande på s. 35, som börjar med »Utskottet
Statsutskottets utlåtande nr 127 är 1956
RO
anser» och slutar med »ekonomiska resurser», bort ersättas med text av
följande lydelse:
»Utskottet vill till eu början framhålla, att det generella stöd, som
utgår till flerfamiljshus och som under senare år successivt minskats,
enligt Kungl. Maj:ts förslag från och med den 1 april 1957 skall helt
avvecklas om man bortser från den del därav som de ortsdifferentierade
tilläggslånen utgör. I huvudsak synes denna avveckling hittills ha
kunnat ske utan att någon större ökning av splittringen i hyresläget mellan
likvärdiga lägenheter byggda vid olika tidpunkter uppstått.
För att undvika alltför häftiga kastningar i kapitalkostnaderna för bostadsbyggandet
och därmed följande ogynnsamma verkningar på sysselsättningen
kan emellertid varierande statliga bidrag för att utjämna större
höjningar av räntenivån vara av stor betydelse. De kan utgå t. ex. i form
av ett per kvm fixerat löpande bidrag, som utgår under tider av en så hög
räntenivå att eljest allvarliga störningar skulle uppstå. Ett sådant system
verkar förmånligare på strävandena att sänka byggnadskostnaderna än en
räntesubvention. Utskottet anser att en smidig, påpasslig och rörlig penning-
och räntepolitik är ett huvudvillkor för att balans i samhällsekonomien
och tillfredsställande sysselsättning skall uppnås samt penningvärdet
bevaras. Utskottet vill emellertid framhålla att utsikterna att en sådan
politik blir förd måste bli större, om det allmänna icke avstår från utvägen
att genom den ovan skisserade ordningen i viss mån utjämna svängningarna
i bostadsbyggandets kapitalkostnader. Om en beredskap i detta
hänseende icke förefinnes kan bostadsbyggandet utsättas för allvarligt avbräck
under tider av särskilt höga räntesatser, vilket med hänsyn till den
stora bostadsbristen måste framstå som olyckligt.
Då Kungl. Maj :t att döma av de föreslagna åtgärderna och den omläggning
av bostadspolitiken, som förutses i regeringens direktiv för den nya
bostadsutredningen, synes räkna med en icke obetydlig höjning av den allmänna
hyresnivån, finner utskottet det väl motiverat att utredningen undersöker,
vilken utbyggnad av bostadsrabatterna, som kan erfordras, för att
barnfamiljer, pensionärer, ensamstående mödrar, invalider och andra med
begränsade inkomster skall kunna lösa sin bostadsfråga. Vad beträffar de
räntefria stående delarna av egnahemslånen vill utskottet framhålla att
den behovsprövning av dessa, som förordas i motionerna I: 408 och II: 497,
står i full överensstämmelse med grundtanken i Kungl. Maj :ts direktiv för
utredningen.»
dels ock nedannämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»I. beträffande den framtida bostadspolitikens utformning
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag godkänna vad utskottet
anfört;»
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 195t>
61
c) av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad och Hansson i Skegrie, vilka
ansett att det stycke i utskottets yttrande på s. 35, som börjar med »Utskottet
anser», och slutar med »ekonomiska resurser», bort ha följande
lydelse:
»Utskottet anser det angeläget, att det blir närmare klarlagt, vilket stöd
från samhällets sida som erfordras för att barnfamiljer, pensionärer, ensamstående
mödrar, invalider och andra med begränsade inkomster skall
kunna lösa sin bostadsfråga. Det är enligt utskottets uppfattning vidare
lämpligt, att förutsättningarna för en fortsatt avveckling av de allmänna
bidragen till nya bostadshus blir undersökta. Sedan några år tillbaka pågår
en avveckling av kapitalsubventionerna i form av tilläggslån till flerfamiljshus.
Jämväl motsvarande subvention till småhus har reducerats.
1 propositionen har förordats, att nästa år en ytterligare minskning av
dessa subventioner skall företagas. Även utskottet anser det angeläget
understryka, att den ekonomiska och sociala utvecklingen under efterkrigstiden
inneburit, att allt större medborgargrupper fått sådana ekonomiska
resurser, att de själva kan bära hela kostnaden för en relativt rymlig,
modernt utrustad bostad. Med nuvgrande utformning kan subventionssystemet
ge anledning till betydande avarter, som innebär, att bostadspolitikens
syfte förfelas. Det är enligt utskottets mening icke önskvärt, att
folk, som har egna resurser att bygga sig bostad, skall utnyttja de statliga
lånens förmåner. Bostadsstödet bör därför i större utsträckning överföras
på en behovsprövningslinje. En begränsning av det nuvarande ränteskyddet
i fråga om nya bostadshus torde också vara påkallad, särskilt som
stora grupper i vårt samhälle icke kommer i åtnjutande av något skydd
mot de höga räntorna. Uteslutet bör icke vara att verkställa de modifikationer
i ränteskyddet, som kan föranledas av den ekonomiska utvecklingen
och önskemålet om att i ökad utsträckning koncentrera samhällets stöd åt
bostadsförsörjningen på åtgärder, som direkt tar sikte på effektiv hjälp åt
grupper med relativt små ekonomiska resurser.»
2) beträffande bostadsbyggandets storlek
a) av herrar Ragnar Rergh, Skoglund i Doverstorp och (lasset, vilka ansett
att
dels utskottets yttrande från och med det stycke, som på s. 36 börjar
med »Utskottet finner», till och med det stycke, som på s. 37 slutar med
»Kungl. Maj:t», bort ersättas med text av följande lydelse:
»Utskottet finner den bristsituation, som varit bestående under en följd
av år, i hög grad bekymrande, detta så mycket mera som bristen icke synes
vara stadd i avtagande utan snarare på senare tid skärpts. Med fortsatt
högkonjunktur och därav frammanad ytterligare efterfrågan på bostäder
är det så vitt utskottet förmår bedöma sannolikt all bristen, om icke en
starkt ökad nyproduktion kan komma till stånd, blir än större. Den sär
-
62
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
skilda efterfrågeökning som tillkommer i början av 1960-talet genom stegringen
av antalet personer i de giftasvuxna åldrarna torde — om icke
väsentligt ändrade förhållanden inträder — bli omöjlig att tillgodose. Som
framhållits i motionerna I: 192 och II: 345 var antalet ungdomar i åldern
14—18 år 415 000 år 1950, medan motsvarande siffra 1961 väntas bli 635 000,
vilket innebär en ökning på ca 50 %. ökningen torde komma att bli koncentrerad
till de stora städerna, främst Stockholm, där redan nu bostadsbristen
är mest framträdande.
Till bilden hör att antalet människor som bor i förslummade lägenheter
undan för undan växer. Den rivning som bostadssociala utredningen räknade
med skulle uppgå till 15 000—18 000 lägenheter om året fram till 1960
har nämligen icke kommit till stånd utan inskränkt sig till en tiondel av
summan.
Med de nämnda förhållandena för ögonen måste utskottet finna det oroande
att departementschefen icke ansett sig kunna framlägga ett minimiprogram
som omfattar en igångsättning under budgetåret 1956/57 av mer
än 53 000 lägenheter. Kungl. bostadsstyrelsen har för sin del, på grunder
som utskottet finner realistiska, räknat med att 65 000 lägenheter skulle
behöva byggas årligen under de närmaste åren för att bostadsbristen inom
överskådlig tid skall kunna bringas ur världen. Å andra sidan kan utskottet
icke finna det realistiskt att såsom i motionerna I: 60 och II: 136
samt 1:408 och 11:497 skett till siffran fixera det antal lägenheter som
skall byggas under året.
Förutsättningarna för ett väsentligt ökat bostadsbyggande måste enligt
utskottets mening vara att större resurser än hittills kommer att stå till
förfogande för denna del av produktionen. Detta bör skäligen icke ske på
bekostnad av övriga nödvändiga och betydelsefulla investeringar utan genom
begränsning av den löpande konsumtionen. Ett ökat sparande skulle
med andra ord ge utrymme för en mera omfattande bostadsproduktion.
Utskottet finner därför från de synpunkter utskottet har att iakttaga starka
skäl tala för införandet av någon form av skattepremierat bostadssparande.
Även genom åtgärder som kan befrämja amorteringar på bostadslån skulle
ökat utrymme beredas för nyproduktionen.
Även med ökat sparande som särskilt inriktas på bostadsinvesteringar
blir det emellertid enligt utskottets mening nödvändigt att med stor noggrannhet
hushålla med tillgängliga resurser för att de skall räcka till
största möjliga antal lägenheter. De åtgärder, som från Kungl. Maj :ts
sida vidtagits genom införande av vissa högsta belåningsvärden i syfte att
därmed öva press på byggnadskostnaderna, finner utskottet välbetänkta.
Fortsatta ansträngningar måste göras för att med alla till buds stående
medel stimulera rationalisering av bostadsbyggandet. Genom förenklade
byggnadsbestämmelser, såväl statliga som kommunala, bör billigare konstruktioner
och planlösningar kunna åstadkommas.
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
63
I syfte att förbilliga bostadsproduktionen bör, som utskottet i det följande
närmare skall utveckla, olika företagsformer tillåtas fri tävlan på
ungefär likvärdiga villkor.
Utskottet delar den uppfattning som framförts i motionerna I: 193 och
11:346 angående betydelsen av att i största möjliga utsträckning inrikta
bostadsbyggandet på egna hem och vill därför icke godtaga departementschefens
förslag om ett till visst antal begränsat egnahemsbyggande. Ej
heller kan utskottet finna det välbetänkt att genom villkor i samband med
långivningen beskära egnahemsbyggarens möjligheter att bygga under den
tid av året han själv önskar.
Utskottet vill understryka nödvändigheten av att den äldre bebyggelse
som icke är saneringsmogen blir bättre tillvaratagen. Att välbelägna vindsutrymmen,
som med blygsamma kostnader kan redas in till bostäder eller
kontor år efter år skall stå outnyttjade, kan inte vara rimligt i rådande
bristsituation.
Utskottet vill i detta sammanhang slutligen understryka vikten av att
låneramar och anslag så avväges mot varandra att icke, som vid upprepade
tillfällen förekommit, anslagsmedel saknas för utlämnande av lån till färdigställda
fastigheter för vilka förhandsbesked givits.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»II. beträffande bostadsbyggandets storlek i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till motionerna 1:192
och 11:345 samt 1:193 och II: 346 ävensom med avslag å
motionerna I: 60 och II: 136 samt I: 408 och II: 497, samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
tillkänna vad utskottet anfört;»
b) av herrar Sundelin, Axel Andersson, Jacobsson, fröken Elmén, herrar
Widén, Gustafsson i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att
dels utskottets yttrande från och med det stycke, som på s. 36 börjar
med »Utskottet finner», till och med det stycke, som på s. 37 slutar med
»Kungl. Maj:t», bort ersättas med text av följande lydelse:
»Den dominerande betydelsen, när det gäller att bereda alla folkgrupper
en mot behovet svarande bostadsförsörjning, har naturligtvis bostadsbyggandets
omfattning. I motionerna 1:408 och 11:497 har påpekats hur
Kungl. Maj :ts nuvarande politik, som icke synes taga någon hänsyn till de
krav befolkningsutvecklingen i detta hänseende inom kort kommer att
ställa, hotar att leda till ett läge av katastrofal karaktär med svåra skadeverkningar
för det svenska folkets sociala liv.
Utskottet vill då bestämt hävda nödvändigheten av att en allmän ekonomisk
politik föres, som i större utsträckning än den nuvarande stimulerar
sparandet och därmed bereder ett ökat utrymme för medborgarnas pri
-
64
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
mära behov nödvändiga investeringar, varvid ett ökat bostadsbyggande
måste intaga en framskjuten plats. I detta sammanhang vill utskottet
också framhålla betydelsen av att ett förnuftigt målsparande för bostäder
genomföres, vilket kan komma att utgöra ett icke obetydligt bidrag till en
förbättrad bostadsförsörjning. I nämnda hänseenden delar utskottet den
uppfattning, som uttryckts i motionerna 1:408 och 11:497. De åtgärder,
som där förordas, skulle skapa förutsättningar för ett större bostadsbyggande
än vad Kungl. Maj:t föreslagit.
De beräkningar av investeringsutvecklingen, som redovisas i proposition
nr 175 angående komplettering av riksstatförslaget, avviker väsentligt från
motsvarande beräkningar i statsverkspropositionen. Medan i den sistnämnda
samtliga bruttoinvesteringar från 1954 till 1955 beräknades öka
med ca 500 milj. och från 1955 till 1956 med endast ca 300 milj. i oförändrat
penningvärde räknat, anges i de nya beräkningarna ökningen från
1954 till 1955 till blott knappt 300 milj. medan ökningen från 1955 till
1956 nu antages komma att uppgå till icke mindre än ca 600 milj. Mot
en i statsverkspropositionen antagen ökning av investeringarna under 1955
med ca 3,6 % ställes nu en uppgift om att ökningen endast skulle ha utgjort
omkring 2,i %, en i och för sig anmärkningsvärt svag investeringsutveckling.
Däremot beräknas nu ökningen av investeringarna under 1956 komma
alt uppgå till ca 4,2 % medan samma ökning enligt den tidigare beräkningen
antogs stanna vid endast 2,1 %.
Den markanta förändringen i de nu av Kungl. Maj :t beräknade siffrorna
för investeringsutvecklingen i jämförelse med motsvarande siffror i statsverkspropositionen
visar huru osäkra sådana beräkningar är. Det finns
enligt utskottets mening icke skal antaga, att den ekonomiska temperaturen
i landet skulle ha undergått en sådan markerad förändring under de senaste
månaderna som de av Kungl. Maj:t angivna siffrorna kan ge sken
av. Snarare ger den nu ytterligare skärpta kreditpolitiken skäl för antagandet,
alt den ekonomiska aktiviteten kan komma att mattas i jämförelse
med det nuvarande läget. En minskning av bostadsbyggandet bör enligt
utskottets mening med all kraft förhindras i en situation med svår bostadsbrist,
vilken, om Kungl. Maj:ts förslag om en nedskärning av igångsättningen
till 53 000 lägenheter under nästa budgetår bifalles, kommer att
ytterligare förvärras. Härvid hänvisar utskottet även till sitt bestämda förord
för en omläggning av den allmänna ekonomiska politiken i liberal
riktning och för ett på bostäder inriktat målsparande. Vidare vill utskottet
framhålla de möjligheter en kraftigare rationalisering, t. ex. samordnat
egnahemsbyggande i större skala efter enhetliga linjer, ger för en vidgning
av bostadsbyggandet utöver Kungl. Maj:ts förslag.
Utskottet tillstyrker sålunda de i motionerna 1:408 och 11:497 framlagda
förslagen om ett program för igångsättning av åtminstone 60 000
lägenheter under nästa budgetår samt en däremot svarande uppjusteringav
kreditanslag och kreditramar.
Statsutskottets utlåtande nr i27 år 1956
65
Utskottet vill vidare understryka angelägenheten av att bostadsstyrelsen,
om anledning därtill skulle inträffa, föreslår Kungl. Maj:t de justeringar
av i administrativ ordning utfärdade bestämmelser, som kan visa sig nödvändiga
för att en produktion av den av utskottet angivna storleksordningen
skall kunna upprätthållas. Ävenså anser utskottet, att långivningen
bör handhas på ett sådant sätt, att egnahemsbyggarnas berättigade intresse
av att få igångsätta sina byggen vid för dem lämplig tidpunkt blir tillgodosedda.
De i övriga motioner framförda yrkandena kan utskottet icke biträda.
»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»II. beträffande bostadsbyggandets storlek i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna 1: 408
och II: 497 ävensom med avslag å motionerna I: 60 och II: 136,
I: 192 och II: 345 samt I: 193 och II: 346, samtliga motioner
såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad utskottet anfört;»
c) av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad och Hansson i Skegrie, vilka
ansett att utskottets yttrande från och med det stycke, som på s. 36 börjar
med »Utskottet finner», till och med det stycke, som på s. 37 slutar med
»Kungl. Maj :t», bort ersättas med text av följande lydelse:
»Utskottet har tagit del av en av bostadsstyrelsen lämnad redogörelse
för en av styrelsen nyligen företagen undersökning av bostadsbristen i ett
antal städer och andra tätorter. Ifrågavarande redogörelse, som bifogas
förevarande utlåtande, synes utvisa, att oaktat bostadsbyggandet under de
senaste åren legat på en hög nivå skulle bostadsbristen särskilt i de största
städerna vara av stor omfattning. Såsom bostadsstyrelsen framhållit är
emellertid de inhämtade uppgifterna om bristens storlek och karaktär behäftade
med svagheter, varför försiktighet vid bedömning av undersökningens
resultat bör iakttagas.
Emellertid torde, i anledning av under senare år väsentligt förbättrade
inkomstförhållanden, efterfrågan på bostäder och önskemål om en höjning
av bostadsstandarden hava ökat betydligt. Pa nagot längre sikt kommer
motsvarande efterfrågeökning att äga rum på grund av en stegring i antalet
personer som kommer upp i giftasvuxen ålder.
Vad angår bostadsbyggandet under nästa budgetår finner utskottet i likhet
med departementschefen det svårt att överblicka storleken av de resurser,
som kan ställas till bostadsbyggandets förfogande. En igångsättning
av nya byggnadsföretag, som går utöver vad som är möjligt utan att resurserna
blir överansträngda, byggnadstiderna förlängda och kostnaderna
uppdrivna, kan utskottet icke rekommendera. Såsom departementschefen
5—685 56 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 127
66
Statsutskottets utlåtande nr 127 är 1956
anfört gör spänningen i samhällsekonomien att försiktighet bör iakttagas
vid bedömning av storleken av det bostadsbyggande, som kan komma till
stånd utan att en överansträngning av resurserna behöver inträffa.
Med hänsyn till den restriktivitet på investeringsområdet, som statsmakterna
i nuvarande tidsläge eftersträvar, finner utskottet det ändamålsenligt,
att även bostadsbyggandet, som i detta hänseende intager en nyckelställning,
får finna sig i en viss återhållsamhet. Med beaktande härav tillstyrker
utskottet Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet förutsätter emellertid,
att inom ramen för de krediter, som i propositionen föreslagits till bostadsbyggandet,
ett bättre tillgodoseende av egnahemsbyggandet än vad fallet
varit under år 1955 kan erhållas. Vidare vill utskottet framhålla angelägenheten
av att långivningen handhaves på ett sådant sätt, att egnahemsbyggares
berättigade önskemål om att få påbörja företaget under sommarhalvåret
blir tillgodosedda.
I detta sammanhang vill utskottet också understryka betydelsen av en
fortlöpande rationalisering av bostadsbyggandet och angelägenheten av att
varje möjlighet, som därigenom vinnes att öka bostadsbyggandet, tillvaratages.
»
d) av herr Persson i Växjö.
3) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka i
fråga om införandet av ett kreditgarantisystem på bostadsområdet ansett att
dels det stycke i utskottets yttrande, som på s. 37 börjar med »I direktiven»
och på s. 38 slutar med »motionärernas förslag», bort ha följande
lydelse:
»Utskottet finner det vara av synnerlig vikt ur penningvårdande synpunkt
att medel för bostadsförsörjning upplånas på kapitalmarknaden i
stället för att tillhandahållas genom statens försorg. Genom införande av
ett kreditgarantisystem även på detta område — det tillämpas ju redan
bl. a. när det gäller lån för jordbrukets ändamål — vinnes en större säkerhet
för att försörjningen motsvaras av ett reellt sparande. Samtidigt bör
en icke oväsentlig minskning av bostadsstyrelsens och dess länsorgans
administrativa och kamerala arbete kunna vinnas. Utskottet vill därför i
anledning av yrkande i förenämnda motioner understryka angelägenheten
av att bostadspolitiska utredningen ägnar denna fråga synnerlig uppmärksamhet
och söker sig fram till sådana lösningar av föreliggande problem
att ett kreditgarantisystem snarast kan komma i tillämpning på detta område.
»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»III. beträffande införandet av ett kreditgarantisystem på
bostadsområdet med bifall till motionerna I: 192 och II: 345,
Statsutskottets utlåtande nr 127 ur 1956
67
såvitt de berör denna fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
tillkänna vad utskottet anfört;»
4) av herrar Hugnar Hergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel,
träffande avveckling av kapitalsubventionen till flerfamiljshus ansett att
dels utskottets yttrande från och med det stycke, som på s. 38 börjar
med »Vid i», till och med det stycke, som på s. 39 slutar med »och II: 345»,
bort ersättas med text av följande lydelse:
»Utskottet hälsar med tillfredsställelse att departementschefen nu föreslagit
att de provisoriska tilläggslånen helt skall bortfalla för hus som
färdigställes tidigast den 1 april 1957.
Emellertid finner utskottet tiden vara inne för att gå längre än departementschefen
föreslagit i riktning mot en avveckling av kapitalsubventionerna
till flerfamiljshus.
I anledning av vad som anförts i motionerna I: 192 och II: 345 i denna
del vill utskottet föreslå att de ortsdifferentierade tilläggslånen skall upphöra
att utgå för hus som färdigställes tidigast den 1 april 1957. Sedan
inkomstnivån och byggnadskostnaderna numera någorlunda utjämnats
mellan olika orter finnes det enligt utskottets mening ingen anledning att
med statsmedel söka hålla hyresnivån lägre på vissa orter än den är på
andra. Någon sådan differentiering förekommer ej heller när det gäller
egnahemsbyggandet.
Med nuvarande ränteläge innebär en räntegaranti för primäi - och sekundärlån
och en förräntning av tertiärlån beräknad efter en räntesats av 3 %
en mycket betydande subvention. Eftersom staten nödgas betala 4 V* %
ränta för sina lån, innebär den statliga långivningen till 3 % att en tredjedel
av räntekostnaden överflyttas från hyresgästerna till skattebetalarna.
Utskottet delar den uppfattning som framförts i motionerna I: 192 och
11:345 att skillnaden mellan vad staten själv får betala för sina lån och
den utlåningsränta som tillämpas är alltför stor och att ränteläget för
tertiärlån därför bör bringas upp till 4 %, varvid samma räntesats bör fastställas
för räntegarantien. Även en sådan räntesats innebär särskilt för
tertiärlån — som ju ligger upp till 100, 95 resp. 85 % av fastighetens belåningsvärde
— en högst betydande förmån.
Utskottet finner det naturligt och följdriktigt att de åtgärder som vidtagits
av Kungl. Maj:t för att genom fastställda högsta belåningsvärden
bringa ner byggnadskostnaderna kompletteras med minskade räntesubventioner.
Under förutsättning att förstnämnda åtgärder medför åsyftat resultat,
vilket utskottet utgår ifrån, blir det kapital som skall förräntas mindre
än det eljest skulle ha varit. En något högre ränta på detta mindre kapital
behöver då inte innebära en samlad ränteutgift som blir större än tidigare
och därför heller inte ökade hyror. Det synes därför utskottet orealistiskt
68
Statsutskottets utlåtande nr 127 dr 1956
att siffermässigt söka fastslå den verkan på hyrorna som skulle bli en följd
av en på visst sätt minskad räntesubvention.
Som utskottet nedan närmare kommer att utveckla förutsätter utskottet
att de svagast ställda inkomsttagarna skyddas mot risken för hyresstegring
genom förstärkta bostadsrabatter. Med utgångspunkt från dessa principiella
överväganden rörande de bostadspolitiska åtgärder som nu är lämpliga
vill utskottet biträda Kungl. Maj :ts förevarande förslag beträffande
slopande av det provisoriska tilläggslånet ävensom de i motionerna I: 192
och II: 345 framställda yrkandena om att ortsdifferentierade tilläggslån
icke skall utgå till hus färdigställda efter den 1 april 1957. Utskottet föreslår
alltså att yrkandena i motionerna I: 60 och II: 136 om bibehållande av
provisoriska tilläggslån avslås.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»IV. beträffande avveckling av kapitalsubventionen till
flerfamiljshus i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 192 och 11:345 ävensom med avslag
å motionerna I: 60 och II: 136, samtliga motioner såvitt de
berör denna fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad utskottet anfört;»
5) av herrar Sundelin, Axel Andersson, Jacobsson, fröken Elmén, herrar
Widén, Gustafsson i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att tilläggslånet
bör ersättas med ett löpande bidrag och att därför
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 39, som börjar med »Ifrågavarande
motionsyrkande» och slutar med »ändrat ståndpunktstagande», bort
ersättas med text av följande lydelse:
»Utskottet anser i likhet med motionärerna att det stöd som tilläggslånen
till flerfamiljshus utgör liksom ränteeftergifterna på primär- och sekundärlån
bör ersättas med ett årligt schablonbidrag i kr. per m2 lägenhetsyta.
Ett löpande bidrag bör således konstrueras, som ersätter såväl ränteeftergifterna
som tilläggslånen. Ett system med löpande årligt bidrag av detta
slag är dels en tekniskt mera lätthanterlig form än de nuvarande ränteeftergifterna
och dels ger det en riktigare redovisning av vad det statliga
hyresstödet verkligen kostar för det aktuella budgetåret än det nuvarande
systemet med tilläggslån som omedelbart avskrives.
Den del av ett sådant bidrag som skall ersätta ränteeftergifterna på primär-
och sekundärlånen kan lämpligen bestämmas med hänsyn till de
föreskrivna fasta belåningsvärdena. Den andra delen bör beräknas så att
den ersätter effekten av de nuvarande tilläggslånen. Utskottet tillstyrker
således yrkandena i motionerna 1:408 och 11:497 om att tilläggslånet till
flerfamiljshus samt ränteeftergifterna skall ersättas med ett löpande årligt
bidrag i enlighet med i motionerna angivna linjer.»
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956 69
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»V. bifalla i motionerna 1:408 och 11:497 framställt yrkande
att tilläggslånet skall ersättas med ett löpande årligt
bidrag i enlighet med i motionerna angivna linjer;»
6) beträffande eftergift i fråga om ränta och amortering å tertiärlån till
flerfamiljshus
a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka ansett
att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 40, som börjar med »Såsom
utskottet» och slutar med »icke tillstyrka», bort ersättas med text av följande
lydelse:
»Med nuvarande marknadsräntor för primärlån — 4,75 % för obundna
och 4,6 % för bundna lån — innebär Kungl. Maj :ts förslag en räntesubvention
av 1,75 resp. 1,6 %. För sekundärlånen är räntan 5,25 resp. 5,i % och
räntesubventionen likaledes 1,75 resp 1,6 %. Vid full subvention innebär
dessa ränteeftergifter för hittills utlämnade lån en kostnad för statsverket
på ca 70 milj. För varje ny årgång hus som tillkommer ökas kostnaden
med ca 18 milj. kr.
Utskottet hyser den meningen att i princip det ränteläge som betingas
av penningpolitiska förhållanden bör få slå igenom över hela fältet utan att
någon del av lånemarknaden avgränsas. F. n. finner utskottet emellertid
skäligt att, såsom yrkats i motionerna I: 192 och II: 345, den garanterade
räntan för såväl primär- som tertiärlån skall bestämmas till 4 %. Utskottet
föreslår därför att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t återkallar sitt bemyndigande
av den 18 maj 1955 och hemställer att kungörelserna av den
30 juni samma år måtte upphöra att gälla fr. o. m. den 1 juli 1956.
Alla sådana räntegarantier som utlöpt vid ingången av budgetåret 1956/57
bör enligt utskottets mening upphöra att gälla. Förlängning av räntegaranti
utöver 10 år bör i fortsättningen icke förekomma. Utskottet biträder alltså
de yrkanden i detta avseende som framförts i motionerna I: 192 och
II: 345. Förslaget i motionerna I: 408 och II: 497 om ett löpande schablonbidrag
avstyrker utskottet.
Mot Kungl. Maj :ts förslag om förenklingar vid beräkning av eftergiftens
storlek har utskottet intet att erinra.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»VI. beträffande eftergift i fråga om ränta och amortering
å tertiärlån till flerfamiljshus i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna 1:192 och 11:345
ävensom med avslag å motionerna 1:408 och 11:497, samt
-
70
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
liga motioner såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva tillkänna vad utskottet anfört;»
b) a\ herrar Sundelin, Axel Andersson, Jacobsson, fröken Elmcn, herrar
Widén, Gustafsson i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 40, som börjar med »Såsom
utskottet» och slutar med »icke tillstyrka», bort ha följande lvdelse:
»Som utskottet framhållit i det föregående delar utskottet den i motionerna
1:408 och 11:497 framförda meningen att det hyresstöd till flerfamiljshus
som t. n. utgår i form av ränteeftergifter på primär- och sekundärlån
bör utgå i form av ett schablonbidrag, som även inkluderar det stöd
som f. n. utgår i form av tilläggslån. Utskottet tillstyrker därför ovannämnda
motioner i vad de avser detta yrkande. I avvaktan på att den pågående
översynen av bostadspolitiken blir slutförd bör storleken av detta
schablonbidrag bestämmas så att det ersätter ränteeftergifterna enligt nu
gällande beräkningsgrunder. Utskottet kan således inte tillstyrka förslaget
i motionerna I: 192 och II: 345 om att räntegarantien från 1 juli 1956 skall
grundas på en räntesats av 4 %.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»VI. beträffande eftergift i fråga om ränta och amortering
å tertiärlån till flerfamiljshus med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 192 och 11:345 ävensom med bifall
till motionerna I: 408 och II: 497, samtliga motioner såvitt nu
är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad utskottet
anfört;»
c) av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad och Hansson i Skegrie, vilka
ansett att det stycke i utskottets yttrande på s. 40, som börjar med »Såsom
utskottet» och slutar med »icke tillstyrka», bort ersättas med text av följande
lydelse:
»Såsom utskottet framhållit i det föregående bör i avvaktan på att den
pågående översynen av bostadspolitiken blir slutförd mera genomgripande
ändringar i stödet åt nyproduktionen av bostäder icke företagas. Grunderna
för ränteeftergifternas beräkning skall enligt propositionen bibehållas oförändrade
under nästa budgetår. Utskottet ställer sig emellertid mycket
tveksamt till den väsentliga höjning av räntesubventionerna, som genomförts
i anledning av diskontohöjningen i fjol. Skall en grupp i samhället,
nämligen hyresgäster och egnahemsägare, kompenseras för ökade räntekostnader,
kan man näppeligen komma ifrån, att också övriga fastighetsägare
och andra som drabbas av den höjda räntan kommer i åtnjutande
av samma förmån. En mera utbredd subventionering av räntekostnaderna
71
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
måste emellertid motverka syftet med räntehöjningen, som var att bromsa
upp konsumtionsökningen på olika områden.
Även om våra bostadskostnader kan sägas vara höga, synes deras relativa
andel av det svenska folkets inkomster nu vara mindre än för några
år sedan. Den målsättning beträffande det allmännas medverkan vid bostadsförsörjningen,
som 1946 års riksdag i princip godkände i anslutning
till bostadssociala utredningens förslag beträffande hyreskostnaderna, nämligen
att icke större del än 20 % av den normala industriarbetarinkomsten
borde behöva åtgå för en fullt modern tvårumslägenhet, har redan nu uppnåtts
och t. o. in. underskridits. Numera torde hyreskostnaderna i genomsnitt
ligga väsentligt under 20 % av löneinkomsterna.
Ett konsekvent fullföljande av dessa synpunkter borde leda fram till att
kompensationen för den i fjol inträdda räntehöjningen upphör. Då utskottet
emellertid hyser den förväntan, att räntorna snart återigen skall
sjunka till sin tidigare nivå, har utskottet, som anser det önskvärt att motverka
alltför stora kastningar i hyresläget, i nuvarande läge ansett sig böra
tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag beträffande räntesubventionerna, förenklingar
av beräkningen av eftergiftens storlek och utsträckning av eftergiftens
giltighetstid samt anser att om behov därav uppkommer Kungl. Maj :t bör
äga besluta om en snabbare gottgörelse av eftergiften än som normalt förekommer.
De förenämnda motionsyrkandena kan utskottet alltså icke tillstyrka.
Skulle emellertid en sänkning av räntorna till tidigare nivå icke inträffa
inom närmare framtid, synes det utskottet motiverat, att frågan om fortsatt
räntesubventionering omprövas vid nästa års riksdag.»
7) beträffande räntesatsen å tertiärlån
a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka ansett
att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 40, som börjar med »I enlighet»
och slutar med »förevarande motionsyrkanden», bort ersättas med text
av följande lydelse:
»I enlighet med utskottets i det föregående tagna ståndpunkt till frågan
om det finansiella stödet till nyproduktion av bostäder finner sig utskottet
böra biträda de yrkanden som framställts i motionerna I: 192 och 11:345
samt 1:408 och 11:497 att räntesatsen för tertiärlån skall bestämmas till
4 %, d. v. s. samma som statens normallåneränta. Såsom anförts i de förstnämnda
motionerna bör räntehöjningen tillämpas beträffande tertiärlån
som utlämnas tidigast den 1 juli 1956. Utskottet vill framhålla, att ett bifall
till utskottets förslag i denna del innebär eu väsentlig minskning av avsknvningsbehovet.
Utskottet biträder icke yrkandet i motionerna 1:408 och 11:497 om
provisoriskt löpande bidrag.»
72
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»VII. beträffande räntesatsen å tertiärlån med bifall till
motionerna I: 192 och II: 345 ävensom i anledning av motionerna
1:408 och 11:497, samtliga motioner såvitt nu är i
fråga, i skrivelse till Kungi. Maj :t giva tillkänna vad utskottet
anfört;»
b) av herrar Sundelin, Axel Andersson, Jacobsson, fröken Elmén, herrar
Widén, Gustafsson i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 40, som börjar med »I enlighet»
och slutar med »ifrågavarande motionsyrkanden», bort ersättas med text av
följande lydelse:
»Utskottet delar motionärernas uppfattning att räntesatsen på tertiärlån
bör höjas till 4 %. Som utskottet tidigare påpekat tillsatte Kungl. Maj:t i
slutet av år 1955 en utredning med uppdrag att utreda frågan om avveckling
av det generella bostadsstödet och en förbättring av stödet till
barnfamiljernas bostadsförsörjning. I det läget är det enligt utskottets
mening inte välbetänkt att de statliga tertiärlånen för lånens hela löptid
skall bindas vid sa lag ränta som 3 %. En höjning av tertiärlåneräntan till
4 % innebär dessutom att den orättvisa beträffande konkurrensvillkoren
mellan olika företagsformer, som följer av de varierande lånegränserna,
något minskar.
Utskottet biträder alltså de framställda yrkandena om att tertiärlån
som utlämnas efter 1 juli 1956 skall fastställas till 4 %. På grund av eftersläpningen
i utbetalningen av de statliga lånen kommer denna räntehöjning
att medföra omedelbar hyreshöjning även i vissa fastigheter där hyresgästerna
redan har flyttat in. För att undvika detta tillstyrker utskottet det
i motionerna I: 408 och II: 497 framställda förslaget om att till hus färdigställda
före 1 januari 1957 skall utgå ett tillfälligt löpande bidrag avsett att
kompensera räntestegringen. Detta bidrag, som bör omprövas i samband
med behandlingen av bostadsutredningens förslag, bör ingå i det tidigare
av utskottet förordade schablonbidraget.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»VII. beträffande räntesatsen å tertiärlån med bifall till
motionerna I: 408 och II: 497 ävensom i anledning av motionerna
I: 192 och II: 345, samtliga motioner såvitt nu är i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet
anfört;»
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
73
8) beträffande högsta belåningsvärden för flerfamiljshus
a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka
ansett att det stycke i utskottets yttrandet på s. 41, som börjar med »Med
anledning» och slutar med i »bestämmelserna», bort ersättas med text av
följande lydelse:
»Med anledning av vad i propositionen anförts om de höga produktionskostnaderna
har utskottet inhämtat närmare uppgifter från bostadsstyrelsen
om kostnadsutvecklingen. Dessa uppgifter har sammanställts i en till
detta utlåtande såsom bilaga fogad promemoria, till vilken utskottet får
hänvisa.
Utskottet har redan inledningsvis anfört att Kungl. Maj:ts åtgärd att införa
maximerade belåningsvärden synes utskottet leda till eu press på byggnadskostnaderna
som torde kunna bli av stor betydelse. Utskottet finner
sålunda denna maximering välbetänkt. Att på sina håll vissa svårigheter
måste inträda innan producenterna hunnit ställa om sin produktion efter
de nya betingelserna ligger i sakens natur. Endast i yttersta nödfall bör en
höjning av de värden som nu fastställts förekomma.
Utskottet vill uttrycka den förhoppningen att kommunerna inte genom
att lämna lån utöver de statliga omintetgör den effekt Kungl. Maj :t velat
vinna genom maximeringen. Vad i motionerna anförts kan utskottet inte
biträda.»
b) av herrar Pålsson Bengtson, Rubbestad och Hansson i Skegrie, vilka
ansett att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 41, som börjar med »Med anledning»
och slutar med »i bestämmelserna», bort ersättas med text av
följande lydelse.
»Då utskottet anser det vara angeläget, att byggnadskostnaderna nedpressas
till en sådan nivå, att även personer med begränsade inkomster kan
skaffa egna bostäder, hälsar utskottet den i propositionen föreslagna begränsningen
av belåningsvärdena i och för sig med största tillfredsställelse.
En differentiering av dessa belåningsvärden i förhållande till den påstådda
dyrheten på olika orter synes emellertid verka i konserverande riktning
beträffande dessa högre byggnadskostnader. Detta gäller de orter, där
den uppgivna dyrheten väsentligast baserar sig på höga tomtvärden eller
där dyrheten beror på andra faktorer än klimatiska förhållanden och
lokaliseringsor saker.
Det synes därför utskottet som om nämnda målsättning beträffande
nedpressning av byggnadskostnaderna snabbast och effektivast skulle förverkligas
genom att samma belåningsgränser gällde för hela landet. Emellertid
torde, såsom i propositionen föreslagits, skäl tala för att de fyra nordligaste
länen erhåller en något förmånligare ställning på grund av de klimatiska
förhållanden, som där råder i jämförelse med landet i övrigt, samt
74
Statsutskottets utlåtande nr 127 är 1956
med hänsyn till de avståndskostnader, som är förenade med bostadsbyggande
i dessa orter. För de övriga delarna av landet torde ett belåningsvärde
av 540 kronor per in2 lägenhetsyta, såsom föreslagits i motionerna
I: 410 och II: 494, vara eu väl avvägd lånegräns. Därest jämkningar i belåningsvärdena
framdeles skulle visa sig vara ofrånkomliga med hänsyn till
kostnadsutvecklingen eller med hänsyn till att bättre material användes för
att nedbringa underhållskostnaderna, vill emellertid utskottet understryka
vikten av att avvikelser icke företages i sådan utsträckning, att syftet med
belåningsgränserna åsidosättes.
Utskottet vill alltså tillstyrka förenämnda yrkanden i motionerna I: 410
och II: 494.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»VIII. beträffande högsta belåningsvärden för flerfamiljshus
i anledning av Kungi. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:410 och 11:494 ävensom med avslag å motionerna
1:60 och 11:136 samt 1:408 och 11:497, samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
tillkänna vad utskottet anfört;»
9) beträffande villkor för tertiärlån och tilläggslån till bostadshus innehållande
både bostäder och lokaler för annat ändamål
a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka ansett
att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 42, som börjar med »Utskottet
finner» och slutar med »annat ändamål», bort ersättas med text av följande
lydelse:
»Utskottet vill icke för sin del medverka till att statlig långivning av1 den
art varom här är fråga utsträckes till andra lokaler än bostäder. Fastigheter
av kommersiell eller annan liknande karaktär bör finansieras helt utan
statligt stöd. Med hänsyn härtill och då avsteg från denna grundprincip lätt
kan leda till att det ena objektet eller den ena företagsformen gynnas framför
andra, finner sig utskottet böra biträda det yrkande som i denna del
framförts i motionerna I: 192 och II: 345.
Utskottet har inte något att erinra mot Kungl. Maj :ts förslag att vid fastställande
av storleken av eftergift i fråga om ränta och amortering å tertiärlån
ränteutgifter för primär- och sekundärlån inte bör beaktas till den
del de avser butik eller annan lokal. I enlighet med i motionerna I: 192
och II: 345 framställda yrkanden bör tertiärlån till den del de avser andra
lokaler än bostäder löpa med 5 % ränta. Bestämmelsen att tilläggslån skall
reduceras i den mån andra lokaler än bostäder förekommer bör på sätt i
motionerna I: 192 och II: 345 uttalats bibehållas till dess även de ortsdifferentierade
tilläggslånen upphört att utgå.
Statsutskottets utlåtande nr 127 dr 1956
75
I propositionen har förutsatts att, om de nya belåningsreglerna godkännes,
i fråga om lokaler behov inte längre torde föreligga av hyreskontroll
från det lånebeviljande organets sida. Utskottet, som icke förordat
ändring i de av Kungl. Maj:t föreslagna belåningsreglerna i fråga om
lokaler annat än i skärpande riktning, biträder denna uppfattning.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»IX. beträffande villkor för tertiärlån och tilläggslån till
bostadshus innehållande både bostäder och lokaler för annat
ändamål i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 192 och II: 345, såvitt de berör härmed
sammanhängande frågor, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
tillkänna vad utskottet anfört;»
b) av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad och Hansson i Skegrie, vilka
ansett att första meningen i det stycke i utskottets yttrande på s. 42, som
börjar med »Utskottet finner» och slutar med »annat ändamål», bort ersättas
med text av följande lydelse:
»Utskottet finner sig nu böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag beträffande
villkoren för statslån till hus, som innehåller både bostäder och
andra lokaler. Emellertid synes lån av denna karaktär i framtiden kunna
komma att bli av stor omfattning i samband med kommande sanering av
äldre stadsdelar. Om en sådan genomgripande omgestaltning av dessa
stadsdelar skall åstadkommas, som föreliggande förslag synes åsyfta, torde
detta i betydande omfattning bli en fråga av lokal karaktär och intresse.
Det synes därför utskottet lämpligt, att den nu tillsatta bostadsutredningen
får i uppdrag att pröva, huruvida lån till dylika lokaler överhuvudtaget
bör belasta statsbudgeten.»
10) av herrar Sundelin, Axel Andersson, Ragnar Bergh, Jacobsson,
Skoglund i Doverstorp, fröken Elmén, herrar Widén, Cassel, Gustafsson
i Skellefteå och Löfroth, vilka beträffande villkor för tertiärlån för olika
företagsformer ansett att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 42, som börjar med »Liksom
förra» och slutar med »förevarande motionsyrkanden», bort ersättas med
text av följande lydelse:
»Utskottet har tidigare i detta utlåtande understrukit betydelsen av att
största möjliga bostadsproduktion kommer till stånd och som ett led i
dessa strävanden pekat på nödvändigheten att på allt sätt nedbringa produktionskostnaderna.
Det kan i en sådan situation icke vara välbetänkt att
monopolisera bostadsproduktionen och bostadsförvaltningen för vissa typer
av företag. Tvärtom är det angeläget att stimulera till insatser från såväl
kommunalt som kooperativt och enskilt håll. Genom den diskriminering i
fråga om lånevillkor som enskilda byggnadsföretagare utsatts för har ut
-
76
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
vecklingen letts i den riktningen att de enskildas andel av nyproduktionen
från 1940 till 1950 reducerats från ca 68 till 27 %. Samtidigt har de statliga
och kommunala företagens andel av antalet nyproducerade lägenheter fyrdubblats.
Denna politik har medfört att allt större del av det riskbärande
kapitalet måst tillhandahållas av stat och kommun, vilket särskilt för kommunernas
del kan komma att bli betungande. De insatser som här företagits
med tillhjälp av skattemedel har ej visat sig medföra lägre hyror än
som uttages i hus uppförda i annan ordning.
Eftersom det sålunda enligt utskottets mening är önskvärt att enskilda,
kooperativa och kommunala företag får konkurrera på så likvärdiga villkor
som möjligt, finner utskottet att villkoren för tertiärlånegivningen bör omarbetas
i enlighet härmed.
Mera likvärdiga konkurrensvillkor kan såsom framhålles i motionerna
I: 192 och II: 345 uppnås genom att tertiärlån beviljas mot enbart inteckningssäkerhet
upp till 90 % av den totala produktionskostnaden oavsett
företagsformen samt mot kommunal borgen upp till 95 % för kooperativa
och enskilda företag och upp till 100 % för s. k. allmännyttiga företag.
Enligt utskottets mening kan emellertid ekonomiskt likvärdigare konkurrensvillkor
uppnås även på så sätt, att den lägsta av de lånegränser, som
fastställes för statliga tertiärlån får utgöra högsta gräns för räntesubventionen.
Lån som lämnas över denna gräns skulle alltså åsättas en ränta,
som ungefär svarade mot den som tillämpades för topplån på allmänna
marknaden. Utskottet föreslår för sin del, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhåller om förslag till omläggning av lånevillkoren i syfte att
uppnå mer likvärdiga konkurrensvillkor, varvid ovan anförda synpunkter
bör beaktas.»
dels ock neaan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»X. beträffande villkor för tertiärlån för olika företagsformer
i anledning av motionerna 1:192 och 11:345 samt
1:408 och 11:497, samtliga motioner såvitt de berör denna
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet
anfört;»
11) beträffande minskning av den räntefria stående delen av egnahemslån
a)
av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka ansett
att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 43, som börjar med »I enlighet»
och slutar med »förenämnda motioner», bort ha följande lydelse:
»Enligt utskottets mening är en sänkning av de räntefria stående delarna
av egnahemslån från 6 000 kr. till 4 000 kr. samt av subventionen för ombyggnad
av en- och tvåfamiljshus en konsekvens av den allmänna avveck
-
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
77
lingen av de generella bidragen till nya bostadshus. Såsom anförts i motionerna
1:408 och 11:497 bör emellertid kretsen av de bidragsberättigade
minskas genom införande av vissa inkomstgränser. Enligt utskottets uppfattning
bör räntefri stående del av egnahemslån icke utgå för fastighet
som färdigställes tidigast den 1 oktober 1956 under annan förutsättning än
att låntagaren kan åtnjuta familjebostadsbidrag. Utskottet kan alltså icke
oförändrat biträda vare sig Kungl. Maj:ts förslag eller de i nyssnämnda
motioner framförda yrkandena. Motionerna 1:60 och 11:136 avstyrker
utskottet.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XI. beträffande minskning av den räntefria stående delen
av egnahemslån i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
motionerna 1:408 och 11:497 ävensom med avslag å motionerna
I: 60 och II: 136, samtliga motioner såvitt nu är i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet
anfört;»
b) av herrar Sundelin, Axel Andersson, Jacobsson, fröken Elmén, herrar
Widén, Gustafsson i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 43, som börjar med »I enlighet»
och slutar med »förenämnda motioner», bort ersättas med text av
följande lydelse:
»Utskottet delar den i motionerna I: 408 och II: 497 framförda meningen
att kapitalsubventionen till egnahem bör inkomstprövas. En sådan inkomstprövning
överensstämmer med den principiella syn på bostadsstödet,
som socialministern gett tillkänna i direktiven till den bostadspolitiska utredningen,
och som innebär att bostadsstödet i första hand skall ges dem
som bäst behöver det. Kapitalsubventionen till flerfamiljshus kommer att
vara helt avvecklad från 1 juli 1957, vilket utgör ytterligare ett skäl för att
kvarstående kapitalsubvention till egnahem bör inkomstprövas.
Utskottet, som kan godtaga de i motionerna föreslagna inkomstgränserna,
föreslår, att den räntefria stående delen av egnahemslån inkomstprövas
för låneansökningar, som erhåller preliminära beslut efter den 1
oktober 1956, i enlighet med de riktlinjer som uppdragits i motionerna
I: 408 och II: 497.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XI. beträffande minskning av den räntefria stående delen
av egnahemslån i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:408 och 11:497 ävensom med
avslag å motionerna I: 60 och II: 136, samtliga motioner såvitt
nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad
utskottet anförl;»
78
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
12) av herrar Sundelin, Axel Andersson, Ragnar Bergh, Jacobsson,
Skoglund i Doverstorp, fröken Elmén, herrar Widén, Cassel, Gustafsson
i Skellefteå och Löfroth, vilka beträffande återbetalning av räntefri stående
del av egnahemslån ansett att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 43, som börjar med »Liksom
förra» och slutar med »och fastighetsvärden», bort ha följande lydelse:
»Utskottet finner liksom motionärerna skäligt att egnahemsägare bör
beredas den trygghet som ligger i att han så länge han och hans familj
själva bor kvar i det egnahem som de anskaffat med statliga lån får behålla
den räntefria stående delen och att denna sålunda icke kan sägas upp annat
än vid överlåtelse av fastigheten. Även om försäljning sker, bör lånet icke
uppsägas annat än om försäljningen, även sedan hänsyn tagits till penningvärdets
fall, medfört vinst. I intet fall bör räntefri stående del återkrävas
om den stått ute längre tid än 10 år.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XII. bifalla i motionerna 1:192 och 11:345 samt 1:408
och II: 497 framställda förslag beträffande återbetalning av
räntefri stående del av egnahemslån;»
13) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka beträffande
eftergift i fråga om ränta och amortering å egnahemslån ansett att
dels utskottets yttrande från och med det stycke, som på s. 43 börjar
med »Ett godtagande», till och med det stycke, som på s. 44 slutar med
»och tvåfamiljshus», bort ersättas med text av följande lydelse:
»I överensstämmelse med vad utskottet anfört beträffande flerfamiljshus
finner utskottet tiden vara inne att minska även de kapitalsubventioner
som utgår i form av underränta å lån för egna hem. Utskottet vill
därför tillstyrka de förslag som framställts i motionerna I: 192 och II: 345
rörande eftergift i fråga om ränta och amortering å egnahemslån samt
i fråga om räntan å egnahems- och förbättringslån. Yrkandet i motionerna
I: 408 och II: 497 om löpande bidrag finner sig utskottet icke kunna godtaga.
Såsom framhållits i fråga om flerfamiljhus torde, även när det gäller
egnahem, goda möjligheter förefinnas att genom rationaliserat byggnadssätt
kompensera den ökade ränteutgift som eljest skulle bli en följd av utskottets
förslag.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XIII. beträffande eftergift i fråga om ränta och amortering
å egnahemslån i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 192 och II: 345 , såvitt de berör
denna fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad
utskottet anfört;»
Statsutskottets utlåtande nr 127 är 1956
79
14) beträffande räntesatsen å egnahemslån
a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Dover storp och Cassel, vilka ansett
att under förutsättning av bifall till den med 13) betecknade reservationen
nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XIV. med avslag å motionerna I: 408 och II: 497, såvitt de
berör denna fråga, bifalla i motionerna 1:192 och 11:345
framställt yrkande beträffande räntesatsen å egnahemslån;»
b) av herrar Sundelin, Axel Andersson, Jacobsson, fröken Elmén, herrar
Widén, Gustafsson i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att
dels utskottets yttrande från och med det stycke, som på s. 43 börjar
med »Ett godtagande», till och med det stycke, som på s. 44 slutar med
»och tvåfamiljshus», bort ersättas med text av följande lydelse:
»Utskottet delar den i motionerna framförda meningen att räntan på
egnahemslån bör höjas från 3 till 4 %. I ett läge där hela bostadsstödet är
under omprövning är det enligt utskottets mening inte lämpligt att för
ytterligare en årsproduktion egnahem binda egnahemslåneräntan för 25
år framåt vid så låg ränta som 3 %. Av samma skäl som tidigare framförts
beträffande tertiärlånen anser utskottet att ett tillfälligt löpande bidrag
avsett att kompensera räntestegringen bör utgå till egnahem färdigställda
före 1 januari 1957. Utskottet föreslår således att räntan på egnahemslån
utlämnade efter den 1 juli 1956 skall fastställas till 4 % samt
att räntestegringen kompenseras genom ett löpande bidrag i enlighet med
vad som föreslås i motionerna I: 408 och II: 497.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XIV. med avslag å motionerna I: 192 och II: 345, såvitt de
berör denna fråga, bifalla i motionerna 1: 408 och II: 497
framställt yrkande beträffande räntesatsen å egnahemslån;»
15) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka beträffande
räntesatsen å förbättringslån ansett att under förutsättning av
bifall till den med 13) betecknade reservationen nedan nämnda moment
i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
»XV. bifalla i motionerna 1:192 och 11:345 framställt
yrkande beträffande räntesatsen å förbättringslån;»
16) beträffande högsta belåningsvärden för en- och tvåfamiljshus
a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka ansett
att
dels det stycke i utskottets yttrande, som på s. 44 börjar med »Utskottet,
som» och på s. 45 slutar med »för småhus», bort ersättas med text av
följande lydelse:
80
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
»Utskottet, som icke är berett att i anledning av motionerna förorda ändring
i de av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifterna beträffande högsta
belåningsvärde för småhus, anser i likhet med vad utskottet givit tillkänna
i fråga om flerfamiljshusen att vissa omställningssvårigheter uppenbarligen
måste uppstå vid övergången till det nya systemet men att man fördenskull
icke annat än i nödfall bör göra avsteg från de värden som
Kungl. Maj :t fastställt.
Även på denna punkt vill utskottet uttrycka den förhoppningen att kommunerna
inte, genom att lämna lån utöver de statliga, omintetgör den
effekt Kungl. Maj :t velat vinna genom maximeringen. Kungl. Maj:ts förslag
liksom yrkandet i motionerna I: 192 och II: 345 om att räntan å egnahemslån
för hus i Stockholm och Göteborg med vissa grannkommuner samt
i de fyra nordligaste länen i den mån lånet överstiger vad som kan beviljas
i övriga delar av landet skall utgå efter höjd procentsats finner utskottet
i princip riktigt. Med hänsyn till att en sådan differentiering av
räntesatserna i hög grad skulle komma att komplicera förvaltningen av
lånen föreslår utskottet emellertid, att hela den räntebärande delen av
egnahemslånet skall förräntas efter 4 %.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XVI. beträffande högsta belåningsvärden för en- och tvåfamilj
shus i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 192 och II: 345 ävensom med avslag å motionerna
1:408 och 11:497, 1:410 och 11:494, 1:60 och 11:136 samt
I: 195 och 11:357, förstnämnda åtta motioner såvitt nu är i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet
anfört;»
b) av herrar Sundelin, Axel Andersson, Jacobsson, fröken Elmén, herrar
Widén, Gustafsson i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att
dels de fyra sista meningarna i det stycke av utskottets yttrande, som
på s. 44 börjar med »Utskottet, som» och på s. 45 slutar med »för småhus»,
bort ersättas med text av följande lydelse:
»Vad angår Kungl. Maj :ts förslag att räntan å egnahemslån för hus
i Stockholm och Göteborg med vissa grannkommuner samt i de fyra nordligaste
länen i den mån lånet överstiger vad som beviljas i övriga delar av
landet skall utgöra 4 % får utskottet hänvisa till att utskottet i det föregående
tillstyrkt motioner om att räntan å egnahemslån som utlämnas efter
den 1 juli 1956 skall för hela den räntebärande delen av lånet utgöra 4 %.
Någon differentiering av räntan på sätt som föreslagits av Kungl. Maj :t
är enligt utskottets mening icke motiverad. Utskottet kan icke heller biträda
motionsyrkandena om ändring av föreskrifterna om högsta belåningsvärden
för småhus.»
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
81
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XVI. beträffande högsta belåningsvärden för en- och tvåfamiljshus
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1: 408 och II: 497 ävensom med avslag å motionerna
I: 410 och II: 494, I: 60 och II: 136, I: 192 och II: 345 samt
1:195 och 11:357, förstnämnda åtta motioner såvitt nu är i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet
anfört;»
c) av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad och Hansson i Skegrie, vilka
ansett att
dels första meningen i det stycke av utskottets yttrande, som på s. 44
börjar med »Utskottet, som» och på s. 45 slutar med »för småhus», bort
ersättas med text av följande lydelse:
»Den större dyrhet, som uppgivits för stockholms- och göteborgsområdena,
torde främst ha sin orsak i ett högt uppdrivet tomtpris och andra
kostnadsstegringar, som sammanhänger med den starka tätbebyggelsen.
Utskottet delar den i motionerna I: 410 och 11:494 framförda uppfattningen,
att belåningsvärdena för Stockholm och Göteborg med vissa grannkommuner
bör fastställas till samma, som skall gälla för övriga delar av
landet. Med hänvisning till vad utskottet i det föregående anfört beträffande
belåningsvärdena för flerfamiljshus vill utskottet tillstyrka yrkandena
i motionerna I: 410 och II: 494 i vad här avses. I anledning av vad
i övriga motioner yrkats, är utskottet icke berett att härutöver förorda ändring
i de av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifterna beträffande högsta belåningsvärde
för småhus.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XVI. beträffande högsta belåningsvärden för en- och tvåfamilj
slius i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:410 och 11:494 ävensom med avslag
å motionerna I: 408 och II: 497, I: 60 och II: 136, I: 192 och
11:345 samt 1:195 och 11:357, förstnämnda åtta motioner
såvitt nu är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad utskottet anfört;»
17) beträffande belåning av äldre fastigheter i samband med ägarbyte
a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka ansett
att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 45, som börjar med »Utskottet
anser» och slutar med »ifrågavarande spörsmål», hort ha följande lydelse:
6—685 56 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 6 saml. Nr 127
82
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
»Utskottet erinrar om att statens insatser när det gäller bostadspolitiken
hittills, såvitt nu är i fråga, uteslutande varit inriktade på att medverka
till att nya fullvärdiga bostäder kommer till stånd. Detta har skett framför
allt genom nybyggnad men även genom ombyggnad och förbättringsåtgärder.
Ett bifall till motionäreimas förslag skulle öppna dörren för en
statlig långivning av helt annan och mycket vittutseende karaktär nämligen
för en långivning i avsikt att finansiera förvärv olika ägare emellan
av i-edan befintliga fastigheter. Mot en sådan utvidgning av långivningen
vill utskottet bestämt varna.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XVIII, avslå i motionerna 1:194 och 11:358 framställda
förslag beträffande belåning av äldre fastigheter i samband
med ägarbyte;»
b) av herrar Sundelin, Axel Andersson, Jacobsson, fröken Elmén, herrar
Widén, Gustafsson i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att det stycke i utskottets
yttrande på s. 45, som börjar med »Utskottet anser» och slutar
med »ifrågavarande spörsmål», bort ha följande lydelse:
»I likhet med motionärerna anser utskottet att denna fråga är av stor
betydelse, särskilt inom Bohusläns kustsamhällen och andra liknande
platser. Av uppgifter som utskottet inhämtat från bostadsstyrelsen framgår
också att behov av lån till inköp av äldre bostadsegnahem kan vara
särskilt aktuellt inom vissa befolkningsområden. Ett klarläggande av
möjligheterna till en statlig långivning av angiven innebörd är således av
behovet påkallat. Utskottet föreslår därför att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer om att bostadspolitiska utredningen erhåller i
uppdrag att närmare undersöka ifrågavarande spörsmål.»
18) beträffande förutsättningarna för egnahemsbyggandet
a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka ansett
att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 47, som börjar med »Vad till»
och slutar med »motionernas yrkanden,» bort ersättas med text av följande
lydelse:
»Vad till en början angår förslagen i motionerna I: 193 och II: 346 samt
I: 411 och 11:495 torde allmän enighet råda om egnahemmet som lämplig
bostadsform och om önskvärdheten av ett ökat egnahemsbyggande såväl
i tätorter som på landsbygden. De yttranden som inhämtats i ärendet har
också alla vitsordat nödvändigheten att nå fram till ökat egnahemsbyggande.
Emellertid stöter man här på en rad omfattande och komplicerade
samordningsproblem som för sin lösning kräver en snabb utredning. Utskottet
finner därför angeläget att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
83
hemställer att utredning snarast möjligt måtte företagas i avsikt att få
fram konkreta förslag till praktiska åtgärder för att förbättra förutsättningarna
för ett väsentligt ökat egnahemsbyggande.
Att som Kungl. Maj :t föreslagit i statsverkspropositionen egnahemsbyggandet
skulle begränsas och att hinder skulle läggas för igångsättandet
av egnahemsbyggen vid den tidpunkt som bäst passar egnahemsbyggaren
själv, kan utskottet som redan nämnts icke finna tillrådligt.»
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 48, som börjar med »På
grund» och slutar med »nu behandlats», bort ha följande lydelse:
»På grund av vad sålunda anförts biträder utskottet motionerna I: 193
och 11:346, 1:408 och 11:497 samt 1:411 och 11:495 men avstyrker motionen
II: 359, allt i vad avser de delar som nu behandlats.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XX. beträffande förutsättningarna för egnahemsbyggandet
med bifall till motionerna I: 193 och 11:346, 1:408 och
11:497 samt 1:411 och 11:495 ävensom med avslag å motionen
II: 359, förstnämnda fyra motioner såvitt de berör
härmed sammanhängande frågor, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva tillkänna vad utskottet anfört;»
b) av herrar Sundelin, Axel Andersson, Jacobsson, fröken Elmén, herrar
Widén, Gustafsson i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att
dels utskottets yttrande från och med andra meningen av det stycke,
som på s. 47 börjar med »Vad till», till och med det stycke, som på s. 48
slutar med »nu behandlats», bort ersättas med text av följande lydelse:
»Från statsmakternas sida har under senare år vidtagits vissa åtgärder
som tagit sikte på att rationalisera och förbilliga byggandet av egnahem.
Som exempel på dylika åtgärder må nämnas bostadsstyrelsens typritningsverksamhet,
de kurser i egnahemsbyggandets ekonomi, som styrelsen anordnar
tillsammans med den s.k. kommunskolan, samt den av statens nämnd för
byggnadsforskning bedrivna verksamheten. Utskottet delar emellertid den
i motionerna I: 408 och II: 497 framförda meningen att denna verksamhet
bör intensifieras genom att användningen av nya och billiga typer av egnahemshus
stimuleras samt genom rationell planering och bebyggelse av
större egnahemsområden i städer och tätorter. Utskottet föreslår att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ger tillkänna vad utskottet anfört.
Däremot finner utskottet anledning icke föreligga att i nuvarande läge
förorda en utredning i enlighet med förslag i motionerna I: 193 och II: 346.
Vad härefter angår motionen II: 359 delar utskottet motionärens uppfattning
att människor som önskar bo på landsbygden inte i onödan
får hindras genom en restriktiv tillämpning av byggnadslagstiftningen eller
jorddelningslagen eller genom allt för snäva anvisningar till de myndig
-
84
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
heter som sköter den statliga långivningen till egnahem. Motorismen
medför att bostaden inte längre behöver vara i omedelbar närhet av arbetsplatsen,
ett förhållande som ökar kreditvärdet på egnahem på landsbygden
och därigenom motiverar en omprövning av nuvarande bestämmelser.
Troligt är vidare såsom motionären framhåller att ett genomförande
av 5 dagars arbetsvecka skulle öka landsbygdens dragningskraft.
Motionärens uppfattning att en av förutsättningarna för att man skall
kunna utforma en för landsbygden friare bebyggelse är att sanitetsfrågan
angripes från nya utgångspunkter delas också av utskottet, som i likhet
med lantmäteristyrelsen anser att denna fråga bör utredas. Även byggnadsstyrelsen
har uttalat sig positivt i denna fråga. Utskottet tillstyrker alltså
de i motionen framförda förslagen i vad de avser en skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran om skyndsam utredning angående sådana ändringar i
tillämpningsförordningar och administrativa anvisningar att förutsättningar
skapas för en friare bebyggelse på landsbygden samt angående vilka
åtgärder som kan vidtagas för att genom forskning, konstruktionsarbeten
och försöksverksamhet främja tillkomsten av praktiska alternativ i fråga
om sanitetsanläggningars utformning på landsbygden.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XX. beträffande förutsättningarna för egnahemsbyggandet
med bifall till motionerna I: 408 och II: 497 samt II: 359 ävensom
med avslag å motionerna I: 193 och II: 346 samt I: 411
och 11:495, motionerna 1:408 och 11:497 samt 1:193 och
II: 346 såvitt de berör härmed sammanhängande frågor, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad utskottet
anfört;»
c) av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad och Hansson i Skegrie, vilka
ansett att
dels utskottets yttrande från och med sista meningen av det stycke på s.
47, som börjar med »Vad till» och slutar med »motionernas yrkanden»,
till och med det stycke på s. 48, som börjar med »På grund» och slutar med
»nu behandlats», bort ersättas med text av följande lydelse:
»Utskottet vill dock understryka angelägenheten av att egnahemsbyggandet
på landsbygden får så goda utvecklingsmöjligheter som möjligt. För
den önskvärda samhällsutvecklingen är det nödvändigt, att egnahemsbebyggelsen
på landsbygden och i de mindre tätorterna främjas i så stor
utsträckning som möjligt. Utskottet delar den i motionerna 1:411 och 11:495
framförda uppfattningen, att dessa synpunkter på egnahemsbyggandet bör
beaktas av den pågående utredningen av vissa bostadspolitiska frågor.
Vad härefter angår motionen 11:359 delar utskottet motionärens uppfattning
att bostadsbyggandet på landsbygden under senare tid blivit miss
-
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
85
gynnat gentemot bostadsbyggandet i tätorterna. Utskottet finner det angeläget
att i detta sammanhang erinra om sitt av 1953 års riksdag godkända
uttalande, att egnahemslån för nybyggnad på landsbygden endast bör
vägras i det fall att en uppenbart olämplig plats valts för huset men att
det icke kan uppställas några allmängiltiga normer för bedömning av i
vilka fall lån icke bör utgå. I likhet med vad chefen för socialdepartementet
yttrat i ett interpellationssvar den 10 april 1956 i andra kammaren anser
utskottet, att riksdagens nämnda uttalande alltjämt bör äga giltighet.
Riksdagens ställningstagande på denna punkt måste anses innebära, att
även de som vill bygga på den egentliga landsbygden bör få del av den
förmån, som de statliga lånen utgör, så långt detta är möjligt utan eftersättande
av rimliga standardkrav.
Den praktiska tillämpningen är dock enligt utskottets uppfattning i
vissa fall icke i god överensstämmelse med dessa riktlinjer. Lånebeviljande
organ har enligt utskottets uppfattning varit alltför restriktiva vid tilllämpningen
av ifrågavarande bestämmelser och inte i tillräcklig utsträckning
beaktat det uttalande, som riksdagen gjort beträffande långivningen
till bostadsbyggande på landsbygden. Gällande kungörelse om egnahemslån
och förbättringslån ger enligt utskottets uppfattning icke stöd för en
så restriktiv tillämpning, som på vissa håll praktiseras. Utskottet vill
därför förorda, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om att
Kungl. Maj :t prövar vidtagande av sådana åtgärder, att bebyggelsen på
landsbvgden främjas på sätt som avsågs i riksdagens uttalande 1953.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XX. beträffande förutsättningarna för egnahemsbyggandet
med bifall till motionerna I: 411 och II: 495 samt i anledning
av motionerna II: 359 samt I: 193 och II: 346 ävensom med
avslag å motionerna I: 408 och II: 497, sistnämnda fyra motioner
såvitt de berör härmed sammanhängande frågor, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet anfört;»
19)
av herrar Sundelin, Axel Andersson, Ragnar Bergh, Jacobsson,
Skoglund i Doverstorp, fröken Elmén, herrar Widén, Cassel, Gustafsson
i Skellefteå och Löfroth, vilka beträffande tidpunkten för lägenhets färdigställande
som villkor för familjebostadsbidrag ansett att sista meningen i det
stycke i utskottets yttrande på s. 48, som börjar med »Utskottet vill» och
slutar med »förenämnda motionsyrkanden», bort ersättas med text av följande
lydelse:
»De krav som framställts i motionerna 1:192 och 11:345 samt 1:408
och 11:497 att familjebostadsbidrag skall utgå till alla ur standardsynpunkt
godtagbara lägenheter oavsett produktionsåret finner utskottet i
86
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
och för sig berättigade. Då hyrorna för dessa bostäder i jämförelse med
nybyggda fastigheter är relativt låga synes det emellertid icke vara nödvändigt
att omedelbart och innan bostadspolitiska utredningens betänkande
föreligger göra någon ändring på denna punkt.»
20) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka
beträffande familjebostadsbidragets storlek samt förstärkning av bidraget
i vissa fall ansett att
dels första meningen i det stycke i utskottets yttrande på s. 48, som börjar
med »Utskottet vill», och slutar med »förenämnda motionsyrkanden», bort
ha följande lydelse:
»Med hänsyn till den ställning utskottet tagit beträffande kapitalsubventionerna
till en- och flerfamiljshus finner sig utskottet, oaktat bostadsrabatterna
för närvarande är föremål för en allmän översyn, redan nu
böra föreslå att familjebostadsbidraget och förstärkningen av detta bidrag
skall höjas på sätt som föreslagits i motionerna I: 192 och II: 345.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XXII. beträffande familjebostadsbidragets storlek samt förstärkning
av bidraget i vissa fall med bifall till motionerna
I: 192 och II: 345, såvitt de berör dessa frågor, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva tillkänna vad utskottet anfört;»
21) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka
beträffande tillämpning av upphandlingskungörelsens bestämmelser på
allmännyttiga bostadsföretag ansett att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 49, som börjar med »Utskottet
har» och slutar med »förevarande motioner», bort ha följande lvdelse:
»I likhet med motionärerna finner utskottet det angeläget att de s. k.
allmännyttiga bostadsföretagen, som ju i realiteten utgör halvstatliga organ
och som praktiskt taget till 100 % arbetar med statliga medel, tillämpar
upphandlingskungörelsens bestämmelser vid infordrande av anbud. Redan
nu torde dessa bestämmelser i tillämpliga delar följas av de flesta
av de åsyftade bostadsföretagen. Med bifall till motionerna föreslår utskottet,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa att såsom
villkor för utlämnande av lån till s. k. allmännyttiga bostadsföretag
skall föreskrivas, att företaget skall vara underkastat upphandlingskungörelsens
bestämmelser.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XXIV. beträffande tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på allmännyttiga bostadsföretag med bifall
till motionerna 1:407 och 11:587 i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva tillkänna vad utskottet anfört;»
Statsutskottets utlåtande nr 127 är 1956
87
22) av herrar Sundelin, Axel Andersson, Jacobsson, fröken Elmén, herrar
Widén, Gustafsson i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att under förutsättning
av bifall till den med 5) betecknade reservationen anslaget till
Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
bör anvisas med 72 milj. kronor och att därför
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 49, som börjar med »Utskottet,
som» och slutar med »Kungl. Maj :ts förslag», bort ha följande lydelse:
»Utskottet, som tidigare tillstyrkt yrkandena i motionerna 1:408 och
II: 497 om att tilläggslån till flerfamiljshus skall ersättas med löpande bidrag
föreslår att anslaget anvisas med 72 000 000 kronor.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XXVI. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:408 och 11:497, såvitt de berör detta
anslag, till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa
bostadsbgggnadslån för budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 72 000 000 kronor;»
23) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka
ansett att under förutsättning av bifall till den med 20) betecknade reservationen
anslaget till Bostadsrabatter bör anvisas med 108 milj. kronor och
att därför
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 49, som börjar med »Utskottet,
som» och slutar med »av anslagsbehovet», bort ha följande lydelse.
»Utskottet, som i det föregående tillstyrkt viss förstärkning av familjebostadsbidraget,
beräknar den härav föranledda kostnadsökningen till
8 000 000 kronor och tillstyrker därför att anslaget uppföres med
108 000 000 kronor.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XXVII. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 192 och II: 345, såvitt de berör detta anslag, till Bostadsrabatter
för budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 108 000 000 kronor;»
24) av herrar Sundelin, Axel Andersson, Ragnar Bergh, Jacobsson,
Skoglund i Doverstorp, fröken Elmén, herrar Widén, Cassel, Gustafsson
i Skellefteå och Löfroth, vilka beträffande anslaget till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ansett att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 49, som börjar med »Utskottet
anser» och slutar med »25 000 000 kronor», bort ersättas med text av följande
lydelse:
88
Statsutskottets utlåtande nr 127 är 1956
»1954 års riksdag beslöt en omläggning av anslaget till bidrag för inrättande
av pensionärshem att omfatta dels en bidragsram och dels ett anslag
för utbetalningar under budgetåret. Omläggningen avsåg att undvika
den tidigare reservationsmedelsanhopningen. Förhållandet är detsamma
beträffande förevarande anslag. Utskottet biträder därför motionärernas
förslag.
För nästa budgetår bör bidragsramen enligt departementschefens förslag
fastställas till 30 275 000 kronor. Med hänsyn till förefintlig reservation
kan anslaget för nästa budgetår uppföras med 100 kronor.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XXVIII. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionen II: 496
a) medgiva, att under budgetåret 1956/57 beslut om bidrag,
varom nu är fråga, må meddelas intill ett belopp av 30 275 000
kronor;
b) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet för
budgetaret 1956/57 under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor;»
25) av herrar Sundelin, Axel Andersson, Jacobsson, fröken Elmén, herrar
Widén, Gustafsson i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att under förutsättning
av bifall till de med 2 b) och 5) betecknade reservationerna ramen för
preliminära beslut angående lån, som skall utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
bör fastställas till 830 milj. kronor och att därför
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 50, som börjar med »Utskottet,
som» och slutar med »berörda motionsyrkanden», bort ersättas med text
av följande lydelse:
»Utskottet, som i det föregående tillstyrkt motionerna I: 408 och II: 497
beträffande bostadsbyggandets omfattning under nästa budgetår föreslår
att ramen för preliminära beslut fastställes till 830 000 000 kronor.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XXXII. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1: 408 och II: 497 ävensom med avslag
å motionerna I: 60 och II: 136, samtliga motioner såvitt de
berör denna fråga, medgiva, att under budgetåret 1956/57
preliminära beslut, som skall utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
må meddelas intill ett belopp av 830 000 000
kronor;»
26) beträffande anslaget till Lånefonden för bostadsbyggande
a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Dover storp och Cassel, vilka an -
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956 89
sett att under förutsättning av bifall till den med 11a) betecknade reservationen
dels
det stycke i utskottets yttrande på s. 50, som börjar med »Under
hänvisning» och slutar med »ifrågavarande motionsyrkanden», bort ha
följande lydelse:
»Utskottet har i det föregående föreslagit viss behovsprövning vid utgivande
av räntefria stående delar av egnahemslånet. Detta förslag kan
för budgetåret 1956/57 beräknas medföra en minskning av anslagsbehovet
beträffande lånefonden för bostadsbyggande med 10 000 000 kronor. På
grund härav förordar utskottet att berörda anslag anvisas med 590 000 000
kronor. Vad angår anslaget till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
tillstyrker utskottet Ivungl. Maj :ts förslag. De ifrågavarande
motionsyrkandena avstyrker utskottet.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XXXIII. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag ävensom
med avslag å motionerna I: 60 och II: 136 samt I: 408 och
II: 497, såvitt de berör detta anslag, till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1956/57 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av 590 000 000 kronor;»
b) av herrar Sundelin, Axel Andersson, Jacobsson, fröken Elmén, herrar
Widén, Gustafsson i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att under förutsättning
av bifall till de med 2 b) och 5) betecknade reservationerna
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 50, som börjar med »Under
hänvisning» och slutar med »ifrågavarande motionsyrkanden», bort ha
följande lydelse:
»Under hänvisning till att utskottet i det föregående tillstyrkt de förslag
beträffande bostadsbyggandets omfattning och grunderna för långivningen
som framställts i motionerna I: 408 och II: 497 föreslår utskottet,
att anslaget till lånefonden uppföres med 860 000 000 kronor.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XXXIII. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:408 och 11:497 ävensom med avslag
å motionerna 1:60 och 11:136, samtliga motioner såvitt de
berör detta anslag, till Lånefonden för bostadsbyggande för
budgetåret 1956/57 under statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 860 000 000 kronor;»
27) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka
ansett att ytterligare anslag till Lånefonden för maskinanskaffning icke bör
anvisas och att därför
90
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
dels till utskottets yttrande efter det stycke på s. 50, som börjar med
»Under hänvisning» och slutar med »ifrågavarande motionsyrkanden», bort
fogas text av följande lydelse:
»Kungl. Maj:t har föreslagit att till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien skall för budgetåret 1956/57 anvisas ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor. Med hänsyn till att ett betydande belopp
av tidigare beviljade anslag för detta ändamål synes komma att vara outnyttjat
vid utgången av juni månad 1956 och då i nuvarande ekonomiska
läge sträng återhållsamhet bör iakttagas beträffande investeringar, anser
sig utskottet icke kunna tillstyrka detta förslag.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XXXIV. med avslag å Kungl. Maj:ts förslag besluta, att
anslag till Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien
icke skall för budgetåret 1956/57 anvisas;»
28) av herrar Sundelin, Axel Andersson, Jacobsson, fröken Elmén, herrar
Widén, Gustafsson i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att under förutsättning
av bifall till den med 25) betecknade reservationen någon ram för
preliminära beslut angående lån, som skall utgå från anslaget till tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet, icke bör fastställas och att därför
nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
»XXXV. med bifall till motionerna I: 408 och II: 497 ävensom
med avslag å motionerna 1:60 och 11:136, samtliga
motioner såvitt de berör denna fråga, besluta avslå Kungl.
Maj :ts förslag beträffande medgivande till preliminära beslut
angående lån, som skall utgå från anslaget till tilläggslån till
viss bostadsbyggnadsverksamhet;»
29) av herrar Sundelin, Axel Andersson, Jacobsson, fröken Elmén, herrar
Widén, Gustafsson i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att under förutsättning
av bifall till den med 26 b) betecknade reservationen anslag till tilläggslån
ej bör anvisas och att därför nedan nämnda moment i utskottets hemställan
bort ha följande lydelse:
»XXXVI. med avslag å Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:60 och 11:136 ävensom med bifall till motionerna
1:408 och 11:497, samtliga motioner såvitt de berör detta
anslag, besluta, att anslag till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
icke skall för budgetåret 1956/57 anvisas;»
30)
beträffande avskrivning av anslaget till Lånefonden för bostadsbyggande -
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
91
a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka ansett
att under förutsättning av bifall till de med 7 a), It a) och 14 a) betecknade
reservationerna
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 51, som börjar med »Utskottets
ställningstagande» och slutar med »äskade beloppen», bort ersättas med
text av följande lydelse:
»Utskottet har i det föregående tillstyrkt de motionsvis framförda förslagen
om höjning av räntan å tertiärlån och egnahemslån från 3 till 4 %.
I enlighet med gällande avskrivningsregler skulle någon avskrivning å
lånefonden för bostadsbyggande därmed icke vara behövlig. Emellertid
ingår i fonden även belopp avseende räntefria stående delar av egnahemslånet.
Ifrågavarande belopp bör enligt numera tillämpade principer avskrivas
i sin helhet. I likhet med vad Kungl. Maj:t föreslagit bör emellertid
25 % av beloppet kunna avskrivas här, medan återstående belopp bör
avskrivas å fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster. Med hänsyn till
att utskottet förordat viss behovsprövning vid utgivandet av räntefria
stående delar av egnahemslånet kan för budgetåret 1956/57 anslagsbehovet,
i vad avser nämnda delar, beräknas till 55 000 000 kronor. Såsom avskrivningsanslag
bör därför här uppföras 14 000 000 kronor.
Den av utskottet föreslagna behovsprövningen beträffande de räntefria
stående delarna, sammanlagt innebärande en besparing å 10 000 000 kronor,
medför att avsättningen till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster
kan minskas med 8 000 000 kronor. Avskrivningsanslaget under förevarande
fond bör i enlighet härmed upptagas till 535 600 000 kronor.
I den mån nyss berörda motioner inte kan anses besvarade genom vad
utskottet här anfört, avstyrker utskottet motionerna.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XXXX. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 192 och II: 345 ävensom med avslag å motionerna
1:408 och 11:497, samtliga motioner såvitt de berör detta
anslag, till avskrivning av nya kapitalinvesteringar i Lånefonden
för bostadsbyggande för budgetåret 1956/57 under
statens utlåningsfonder anvisa ett reservationsanslag av
14 000 000 kronor;»
b) av herrar Sundelin, Axel Andersson, Jacobsson, fröken Elmén, herrar
Widén, Gustafsson i Skellefteå och Löfrotli, vilka ansett att under förutsättning
av bifall till de med 5), 7 b) och 14 b) betecknade reservationerna
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 51, som börjar med »Utskottets
ställningstagande» och slutar med »äskade beloppen», bort ersättas med
text av följande lydelse:
»Utskottet har i det föregående tillstyrkt förslaget om att tilläggslånet
92
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
till flerfamiljshus skall ersättas med löpande bidrag. Anslaget till fonden
för låneunderstöd blir därigenom onödigt, och därmed förlorar frågan om
avskrivning av detta anslag all aktualitet. Utskottet har också förordat att
räntan på tertiär- och räntebärande egnahemslån skall höjas till 4 %, avskrivningar
av anslaget till dessa lån behöver därför inte ifrågakomma i
fortsättningen.
Departementschefens i statsverkspropositionen framförda uppfattning
att ett belopp av 342 600 000 kronor erfordras för reglering av tidigare
beviljade men ej avskrivna kapitalsubventioner kan utskottet ej dela. På
grund av att staten tidigare upplånat medel till väsentligt lägre ränta än
4 %, har en betydande överavskrivning uppstått på den del av lånefonden
för bostadsbyggande som gått till tertiärlån eller räntebärande egnahemslån.
Utskottet delar den i motionerna 1:408 och 11:497 framförda meningen
att även om statens upplåningsränta genomsnittligt skulle komma
att uppgå till 4 % är en avskrivning av en fjärdedel av kapitalet alltför
kraftig. Om staten lånar till 4 % ränta och lånar ut till 3 blir visserligen
en fjärdedel av kapitalet räntelöst. Men även denna del återkommer i form
av amorteringar och har sålunda ett nuvärde, som man bör ta hänsyn till
vid avskrivningarna. Utskottet kan alltså inte biträda Kungl. Maj:ts förslag
om att ett belopp på 342 600 000 kronor skall anvisas för reglering av
kapitalsubvention till egnahem, eftersom dessa subventioner redan är avskrivna
genom tidigare överavskrivningar på de räntebärande lånen.
I motionerna 1:408 och 11:497 föreslås att ett belopp på 57 500 000
kronor, som återstod att avskriva på fjolårets anslag till kapitalsubventioner
till egnahem, skall upptagas på årets avskrivningsanslag. Detta belopp
har emellertid årets riksdag redan beslutat avskriva i samband med
behandling av propositionen om anslag på tilläggsstat till bostadsbyggandet.
Utskottet tillstyrker därför motionärernas förslag med den ändringen att
det föreslagna anslaget till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster
minskas med 57 500 000 kronor eller från 122 500 000 kronor till 65 000 000
kronor.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XXXX. med avslag å Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 192 och 11:345 ävensom med bifall till motionerna
1:408 och 11:497, samtliga motioner såvitt de berör detta
anslag, besluta, att anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
i Lånefonden för bostadsbyggande icke skall för
budgetåret 1956/57 anvisas;»
31) beträffande avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster
a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka ansett
att under förutsättning av bifall till den med 30 a) betecknade reservationen
nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
93
»XXXXII. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 408 och II: 497, såvitt de berör denna
fråga, till Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster
för budgetåret 1956/57 anvisa ett anslag av 535 600 000
kronor;»
b) av herrar Sundelin, Axel Andersson, Jacobsson, fröken Elmén, herrar
Widén, Gustafsson i Skellefteå och Löfroth, vilka ansett att under förutsättning
av bifall till den med 30 b) betecknade reservationen nedan nämnda
moment i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
»XXXXII. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 408 och II: 497, såvitt de berör denna fråga, till Avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster för budgetåret
1956/57 anvisa ett anslag av 66 000 000 kronor;»
32) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka
beträffande frågan om översyn av bostadsstyrelsens organisation ansett att
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 52, som börjar med »Utskottet
delar» och slutar med »denna del», bort ha följande lydelse:
»Utskottet delar motionärernas mening att en översyn av styrelsens
organisation bör komma till stånd snarast möjligt. Det är, såsom motionärerna
framhållit, uppenbart att det administrativa arbetet med bostadslångivningen
och därmed sammanhängande spörsmål kommit att växa pa ett
icke önskvärt sätt.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XXXXIII. beträffande översyn av bostadsstyrelsens organisation
med bifall till motionerna I: 192 och 11:345, såvitt
de berör denna fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad utskottet anfört;»
33) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka
ansett att avlöningsanslaget till bostadsstyrelsen bör minskas i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag och att därför
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 52, som börjar med »Den i»
och slutar med »om anslagsminskning» bort ha följande lydelse:
»Det förefaller vara uppenbart att den decentralisering av bostadsärendena
som redan inletts måste medföra en icke oväsentlig nedgång av arbetsbelastningen
å bostadsstyrelsen. Utskottet föreslår därför med bifall till
motionerna och med avslag å Kungl. Maj :ts förslag att posten Avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal sättes 100 000 kronor lägre än departementschefen
föreslagit eller till 2 283 200 kronor.»
94
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XXXXV. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 192 och 11:345, såvitt det berör denna
fråga, fastställa följande avlöningsstat för bostadsstyrelsen att
tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret 1956/57:
Avlöningsstat
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslags -
VIS ......................................................... 753 900
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj :t, förslagsvis ........................ 73 000
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ... 2 283 200
4. Ersättningar till experter och sakkunniga, förslagsvis
................................................... 15 000
5. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................... 758 700
Summa kronor 3 883 800;»
34) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka
ansett att avlöningsanslaget till länsbostadsnämnderna bör anvisas med det
av Kungl. Maj:t äskade beloppet och att därför
dels utskottets yttrande på s. 52, från och med det stycke som börjar
med »Uppgifter som» till och med det stycke, som slutar med »3 291 700
kronor», bort ha följande lydelse:
»Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
till anslagsberäkning och förordar därför att nämndernas avlöningsanslag
anvisas med 3 241 700 kronor.»
dels ock nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XXXXVII. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag fastställa
följande avlöningsstat för länsbostadsnämnderna att tillämpas
tills vidare fr. o. in. budgetåret 1956/57:
Avlöningsstat
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
......................................................... 89 800
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj :t, förslagsvis ........................ 75 000
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ... 2 234 800
4. Ersättningar till experter och sakkunniga, förslagsvis
................................................... 280 000
5. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................... 562 100
Summa kronor 3 241 700;
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
95
35) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka
ansett att under förutsättning av bifall till de med 33) och 34) betecknade
reservationerna nedan nämnda moment i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
»XXXXVIII. beträffande medelsbehovet för bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna I: 192 och II: 345, såvitt
de berör ifrågavarande anslag, för budgetåret 1956/57
under femte huvudtiteln anvisa
a) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av
3 883 800 kronor;
b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av
555 000 kronor;
c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar ett förslagsanslag
av 3 241 700 kronor;
d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader ett förslagsanslag
av 729 000 kronor.»
96
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
Bilaga 1
Till Riksdagens statsutskott
Genom remiss den 14 februari 1956 har Kungl. Maj :t anbefallt bostadsstyrelsen
att, efter hörande av de länsbostadsnämnder styrelsen funne
lämpligt, till riksdagens statsutskott avgiva utlåtande över dels två likalydande
motioner I: 193 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 346 av herr Hjalmarson
m. fl., om ökat egnahemsbyggande, dels två likalydande motioner
1:411 av herr Alvar Andersson och herr Fritiof Karlsson och 11:495 av
herr Börjesson m. fl., om beaktande av vissa synpunkter beträffande egnahemsbebyggelsen
på landsbygden, dels ock motionen II: 359 av herr Svensson
i Ljungskile, angående en friare bostadsbebyggelse på landsbygden
m. m.
Över den sistnämnda motionen har bostadsstyrelsen denna dag avgivit
särskilt utlåtande. Yttranden1 av länsbostadsnämnderna i Stockholms,
Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Värmlands och Västernorrlands län
avseende de övriga motionerna bifogas. I det följande behandlar styrelsen
till en början motionerna 1:193 och II: 346.
Bostadsstyrelsen delar motionärernas uppfattning, att egnahemmen har
en alltför liten andel i den totala bostadsproduktionen. Såsom motionärerna
uppmärksammat har styrelsen i sina petita för budgetåret 1956/1957 givit
uttryck åt detta. Styrelsen förordade där en utvidgning av det totala bostadsbyggandet
från och med hösthalvåret 1956. Denna borde åstadkommas
i första hand genom att byggandet av olika typer av småhus -— friliggande
egnahem samt radhus och lcedjehus — medgåves öka. Ett fortsatt ekonomiskt
framåtskridande och strävanden att nedbringa bostadskostnaderna
— icke minst genom en rationell produktion av småhus — borde göra det
möjligt för allt flera hushåll att skaffa sig egnahem eller efterfråga lägenheter
i radhus och kedjehus. Detta vore enligt styrelsens mening en önskvärd
utveckling, icke endast på landsbygden och i mindre orter utan även
i större tätorter. Framkomna undersökningsresultat tydde på att familjehushållen
redan nu i betydligt större utsträckning än hittills skulle vilja
bosätta sig i egnahem. En sådan utveckling borde därför främjas av statsmakterna
och särskilt bli föremål för kommunernas direkta och indirekta
åtgärder för en bättre bostadsförsörjning. Liknande synpunkter har bostadsstyrelsen
framfört i sitt den 12 januari 1956 dagtecknade utlåtande
över 1954 års familjeutrednings betänkande.
Såsom motionärerna framhåller måste en del allmänna krav tillgodoses
för att ett ökat småhusbyggande skall kunna komma till stånd. Tomtmark
måste stå till förfogande i tillräcklig omfattning, bebyggelseplaner
upprättas, och planer för vatten och avlopp utarbetas. Några länsbostadsnämnder
har påpekat att investeringsbegränsningen i fråga om vatten- och
avloppsanläggningar är en särskilt framträdande orsak till knappheten på
färdig tomtmark för småhusbyggande. Bostadsstyrelsen kan bekräfta att
det på många håll råder eftersläpning då det gäller såväl planeringen
1 Här uteslutna.
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
97
som tomtmarkens iordningställande. Styrelsen vill understryka betydelsen
av kommunernas initiativ i dessa angelägenheter. Kommunreformen har
skapat möjligheter för en ökad aktivitet när det gäller bostadsfrågorna,
och erfarenheterna från de långivande organens verksamhet tyder på att
dessa möjligheter alltmera tillvaratages. Många kommuner har dock fortfarande
ett svagt ekonomiskt underlag, vilket begränsar deras möjligheter.
Behovet av ökade personella resurser för planläggning och för planernas
fastställande är en i och för sig viktig fråga.
Motionärerna har ägnat stor uppmärksamhet åt kostnadsfrågan. Denna
fråga har under de senaste åren varit föremal för allmänt intresse. Begreppet
rationalisering har använts för att beteckna de åtgärder som i
första hand kan väntas leda till billigare bostäder. I förevarande sammanhang
kan frågorna om prisbildning på material och arbetskraft lämnas
åsido, ty de påverkas till stor del av utomstående faktorer. Rationaliseringsprocessen
kräver att nya och bättre problemlösningar kommer till
stånd, samt att dessa lösningar bringas till allmän tillämpning. Intresset
för tekniskt framåtskridande på småhusbyggandets område har de senaste
åren varit utomordentligt stort. När det gäller planlösningens ekonomi
har bostadsstyrelsen för egen del uträttat ett väsentligt arbete genom sin
typritningsverksamhet. Kommuner och större företagare har tagit initiativ
i samma riktning. Konstruktiva och andra tekniska frågor har bearbetats
av statliga forskningsorgan och av producenterna själva. Nya material
och nya byggsystem har kommit fram i stor utsträckning. På den produktionstekniska
sidan, d. v. s. den som berör verksamheten på byggplatsen,
är framstegen mindre påtagliga. Man har dock börjat få upp ögonen för
möjligheterna till rationalisering även här.
Bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna söker fortlöpande genom
sin granskningsverksamhet och genom kontakter med kommuner och byggherrar
att sprida kännedom om de tekniska framsteg som görs. För att
ännu mera öka intresset för ett rationellt och ekonomiskt småhusbyggande
anordnar styrelsen sedan något mer än ett år tillsammans med kommunskolan
särskilda kurser i egnahemsbyggandets ekonomi. Kursverksamheten
riktar sig till dem som lokalt kan påverka småhusbyggandet, nämligen
kommunernas förtroendemän och tjänstemän, industriföretagens bostadsavdelningar
samt en del byggnadsföretagare. Vid kurserna behandlas
var för sig de frågor som berör markexploateringens ekonomi, utrymmenas
ekonomi, konstruktionernas ekonomi och produktionsteknikens ekonomi.
Särskilt framhålles betydelsen av att kommunerna lämnar egnahemsbyggarna
service i sådana frågor som tomtval, ritningsval, entreprenaduppgörelser,
materialanskaffning in. in. Som ett ytterligare led i kursverksamheten
planerar styrelsen med folkbildningsorganisationernas hjälp en
studiecirkel verksamhet för egnahemsbyggare.
Det av motionärerna förordade gruppbyggandet praktiseras på många
håll, med i allmänhet gott resultat. Vid de nyssnämnda kurserna brukar
denna fråga möta stort intresse. Det tycks bli alltmera vanligt att kommunerna
tar till vara möjligheterna att samordna projekteringen såväl
som byggandet när ett område med flera egnahem skall färdigställas på
en gång, i stället för att som tidigare överlämna åt egnahemsbyggarna
själva att var för sig söka komma till rätta med problemen. Inom den av
Kungl. Maj :t för vårhalvårct 1956 anvisade ramen för preliminära beslut
om egnahemslån till nybyggnadsföretag har vid fördelningen på länsbo
7—685
56 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 127
98
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
stadsnämnderna undantagits 300 lägenheter som en central kvot. Bostadsstyrelsen
avser att använda denna i första hand för att främja gruppbyggandet.
Sammanfattningsvis kan sägas att de av motionärerna berörda frågorna
är föremål för allmänt intresse och ägnas stor uppmärksamhet av berörda
statliga och kommunala organ. Det finns anledning att sätta ifråga huruvida
egnahemsbyggandet i nuvarande läge bör göras till föremål för särskild
utredning, såsom motionärerna föreslagit.
Härutöver hemställer motionärerna att en begränsning av egnahemsbyggandet
på sätt föreslagits i statsverkspropositionen icke" bör komma till
stånd. Bostadsstyrelsen får hänvisa till att dess förslag i petita för nästa
budgetår går i samma riktning. Måhända bör också framhållas att, även
om egnahemsbyggandet får en begränsad omfattning under nästa budgetår,
det skulle vara till fördel om riksdagen uttalade sig för ett ökat byggande
av egnahem i en nära framtid. Det är av väsentlig betydelse vid planeringen
av nya bostadsområden att kommunerna i god tid kan bedöma i
vad mån produktionen må kunna inriktas på småhusbebyggelse. Gentemot
motionärernas yrkande att hinder ej skall läggas mot igångsättande av
egnahemsbygge vid vilken tidpunkt som helst under året, får dock styrelsen
framhålla att bostadsbyggandets och därvid även egnahemsbyggandets omfattning
till mycket stor del är beroende av i vad mån verksamheten kan
utspridas över hela året. Med hänsyn till de s. k. självbyggarnas speciella
svårigheter att sköta ett vinterbygge kommer dessa vid nuvarande ordning
i förtur då det gäller lånebeslut under vårhalvåret.
I fråga om motionerna I: 411 och II: 495 får bostadsstyrelsen i tillämpliga
delar hänvisa till vad som här sagts. Vidare får styrelsen hänvisa till
sitt denna dag avgivna utlåtande över motionen II: 359, angående en friare
bostadsbebyggelse på landsbygden m. m.
I ärendets handläggning har deltagit generaldirektören Johansson, ledamöterna
byråchefen Bernhard, herr Johnsson och chefen för sociala sektionen
Persson ävensom byråcheferna Bergman, Grape, Gustavsson och
Strokirk samt byrådirektören Junaeus, föredragande.
Stockholm den 22 mars 1956
Underdånigst
Alf Johansson
H. Junaeus
Bilaga 2
Till Riksdagens statsutskott
Genom remiss den 14 februari 1956 har Kungl. Maj:t anmodat bostadsstyrelsen
att efter hörande av de länsbostadsnämnder, styrelsen finner
lämpligt, före den 1 april 1956 till riksdagens statsutskott avgiva utlåtande
i tre exemplar över bland annat motionen nr II: 359 angående en friare
bostadsbebyggelse på landsbygden, m. m.
I anledning härav har bostadsstyrelsen inhämtat yttranden över motio -
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
99
nen från länsbostadsnämnderna i Karlskrona, Uddevalla, Borås, Örebro
och Luleå. Yttrandena1 bifogas denna skrivelse.
Såsom eget utlåtande får bostadsstyrelsen överlämna bifogade inom
styrelsens lånebyrå upprättade promemoria.
I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Johansson,
ledamöterna byråchefen Bernhard, herr Johnsson, fru Lewén-Eliasson,
herr Hansson och chefen för sociala sektionen Persson ävensom byråcheferna
Bergman, Grape, Gustavsson och Strokirk samt lantmätaren Hernbäck,
föredragande.
Stockholm den 22 mars 1956
Alf Johansson
Östen Hernbäck
P.M.
angående motionen nr II: 359 om en friare bostadsbebyggelse
på landsbygden, m. in.
Allmänt om folkomflyttning m. m.
Motionären konstaterar inledningsvis att folkomflyttningen t rån den
rena landsbygden till tätorter av olika slag har samband med teknikens
utveckling och näringslivets omformning, att folkomflyttningen i sina
grunddrag är av global natur, att urbaniseringen är en följd av samhällets
övergång från agrarstat av äldre typ till modernt industriland, att de
krafter, som driver fram detta händelseförlopp, har en mycket stor genomslagskraft
och att det icke ligger inom de politiska möjligheternas ram att
vända strömmen. I motionen medgives att de olycksprofetior, som knutits
till folkomflyttningen, icke gått i uppfyllelse. Tekniken har givit oss möjligheter
att bemästra en längre gående urbanisering än man på ett tidigare
stadium föreställde sig. Den av motionären sålunda redovisade uppfattningen
i frågan om orsakerna till den hittillsvarande och pågående folkomflyttningen
får anses vara riktig.
Motionären tror icke att man av hittills gjorda erfarenheter kan draga
den slutsatsen, att en lyckosam utveckling av samhället kan förenas med
en fortgående »uttunning av landsbygden». Han håller icke för otroligt
att folkvandringens riktning under trycket av nya förhållanden kan kastas
om. Han anser det icke heller omöjligt att i viss mån kontrollera hastigheten
och riktningen av pågående folkomflyttningar. I anslutning till dessa
uttalanden må framhållas att för närvarande icke någonting i den faktiska
utvecklingen tyder på en förestående ändring av folkvandringens nuvarande
riktning från glesbygd till tätorter. En kontroll av folkomflyttningens
hastighet och riktning torde förutsätta åtgärder från det allmännas
sida, vilka knappast är förenliga med önskemålet om en friare bebyggelse
på landsbygden.
De frågor som av motionären behandlas under rubrikerna »Några statistiska
data» samt »Folkomflyttningen och jordbrukets struktur» har av
1 Här uteslutna.
100 Statsutskottets utlåtande nr 127 är 1956
bostadsstyrelsen tidigare något belysts i dess remissvar den 13 mars 1953
till riksdagens tredje lagutskott i anledning av då väckta motioner nr I: 176
och II: 165 rörande åtgärder för gynnande av bebyggelsen på landsbygden.
Vad motionaren i nu föreliggande motion under de nämnda rubrikerna
anför om de aktuella allmänna utvecklingstendenserna föranleder icke til!
några andia slutsatser än vad som redovisats i det nämnda remissvaret
under rubriken »Allmänt om befolkningsutvecklingen m. m.». Från detta
remissvar må här citeras följande:
Bestämmande för den framtida fördelningen av befolkningen på tätorter
och egentlig landsbygd är i hög grad den framtida fördelningen av
folkmängden på jordbruksnäringarna och stadsnäringarna. Mot bakgrunden
av strävandena att rationalisera jordbruksnäringen samt av arbetskraftsbehovet
inom andra näringar än jordbruket är en fortsatt minskning
av jordbruksbefolkningen under 50-talet sannolik. Jämfört med 40-talel
synes den emellertid bli av mindre omfattning med hänsyn till de nu ganska
uttunnade åldersgrupper, där flyttningsfrekvensen erfarenhetsmässigt är
hog. Under sådana förhållanden synes man ha anledning att räkna med
en fortsatt minskning av folkmängden på den egentliga landsbygden. Likaså
finns anledning att räkna med en stagnation eller till och med en tillbakagång
i vissa mindre tätorters befolkningsnumerär med hänsyn till den
av befolkningsutvecklingen betingade sannolikt avtagande takten i stadsnarmgarnas
tillväxt och svårigheten att förse samtliga nu befintliga tätorter
med fullgod kollektiv service.
Härutövei må framhållas att den nuvarande befolkningsrörelsen knappast
kan betecknas som en flykt från landsbygden utan snarare som en
omorganisation eller omstrukturering av bebyggelse och bosättning på
landsbygden. I Gösta Ahlbergs avhandling »Befolkningsutvecklingen och
urbaniseringen i Sverige 1911—1950» sammanfattas resultaten av undersökningarna
på följande sätt: »Allt som allt har den administrativa landsbygdens
folkmängd ej undergått någon minskning under perioden 1911_1950
på annat sätt än genom områdesregleringar, men däremot har skett en
sådan omfördelning av befolkningen, att folktätheten som regel minskat
i glesbygderna men stegrats i de mera urbaniserade områdena». Detta uttalande
torde alltjämt äga giltighet.
Enligt motionären kan en »omkastning» av folkvandringens riktning
komma att föranledas av bl. a. motorismens utveckling och införandet av
femdagai svecka. Att utvecklingen på produktions- och transportteknikens
områden samt de framtida arbetstidsförhallandena kan komma att medföia
nya tendenser i fråga om produktionens och bostädernas lokalisering
bör icke helt bestridas. Den nödvändiga ovissheten i dessa frågor ger visserligen
anledning till försiktighet. I frågan om motorismens inverkan må
dock framhållas att ständigt förbättrade kommunikationer har karakteriserat
hela den tidsperiod, under vilken befolkningsomflyttningen från glestill
tätorter ägt rum. Detta förhållande utesluter givetvis inte att
motorismens utveckling något fördröjt takten i befolkningsomflyttningen,
enar de förbättrade kommunikationerna möjliggjort och alltmer möjliggör
större avstånd än tidigare mellan bostad och arbetsplats. En sådan fördröjning
i omflyttningstakten är emellertid sannolikt även betingad av
bostadsbristen på de orter, där sysselsättningsmöjligheterna är störst eller
tenderar att öka. För de människor, som nu bor på glesbygden och arbetar
Statsutskottets utlåtande nr 227 ur 1956
101
i tätort, kan motorismens utveckling få till följd en flyttning till orter, där
service av olika slag finns nära tillgängliga och därifrån glesbygdens fördelar
speciellt sommartid lätt kan tillgodogöras. Det bör erinras om att
skogsarbetarna sedan länge visat benägenhet att vilja bosätta sig i tätorter
och byar, som är någorlunda välbelägna i förhållande till arbetsplatserna.
Detta torde sammanhänga med att dessa arbetare vid en sådan mer central
bosättning med hjälp av motorfordon lättare kan nå de nu mer än tidigare
skiftande arbetsplatserna inom stora skogsområden, samtidigt som övriga
familjemedlemmar får nära till affärer, skolor och annan kollektiv service.
För skogsarbetarna eller för flertalet andra yrkesutövare torde man inom
överskådlig tid icke kunna räkna med mer än en bil per familj. Väsentligen
torde människornas benägenhet att flytta från glesbygden bero av
två omständigheter, nämligen de större möjligheterna till varaktig och god
försörjning i tätorterna samt dessa orters större förmåga att tillhandahålla
service av olika slag. Det skall dock icke bestridas att en del människor
finner en bosättning i de mindre tätorterna eller på glesbygden ha fördelar,
som städer eller andra större tätorter icke kan erbjuda.
Sambandet mellan statlig bostadslånegivning och vissa andra statliga
verksamheter m. m.
Under rubriken »Möjligheterna att påverka utvecklingen» redovisar
motionären en mängd kritiska synpunkter på vissa lag- och författningsbestämmelser
samt anvisningar och direktiv till dessa. Kritiken riktas även
mot tjänstemännens och myndigheternas tillämpning av de bestämmelser
och anvisningar, som rör fastighetsbildning, bebyggelseplanering och statlig
långivning för bostadsändamål. Vad de administrativa myndigheterna
under inbördes samråd bestämt om hur dessa lagar skall tillämpas är
enligt motionären mer avgörande än själva lagtexten. Han har vid studiet
av 1950 års samrådsanvisningar mellan lantmäteri-, bostads- och planmyndigheter
fått ett starkt intryck av att »om man utbytte den nuvarande tilllämpningen,
som ger prioritet åt tätorterna, mot en annan tillämpning,
som lika bestämt gynnade landsbygden, skulle vi i realiteten få en ny lagstiftning».
Motionären anser att detta är »från allmän demokratisk och
rättsvårdande synpunkt» otillfredsställande.
Jorddelningslagen har till de delar den avser i motionen behandlade
frågor fått sill nu gällande lydelse ungefär samtidigt med tillkomsten av
byggnadslagen, byggnadsstadgan och egnahemslånekungörelsen. Detta lagstiftningsarbete
kan därför anses såsom ett uttryck för statsmakternas
medvetna strävan att samordna de lag- och författningsbestämmelser, som
är av väsentlig betydelse för samhällsbyggandet och i samband därmed
nödvändig investeringsverksamhet. Flertalet av de bestämmelser, anvisningar
och direktiv, som rör den statliga bostadslånegivningen och som
avser frågor om tomtkostnad, vattenförsörjning och avlopp samt kreditvärde,
har sin motsvarighet i de bestämmelser, som reglerar bebyggelseplanering,
fastighetsbildning och byggande. De två förstnämnda av dessa
tre verksamheter är därför nu mer än tidigare ett samarbete mellan
experter och myndigheter av olika slag, varigenom statliga intentioner på
samhällsbyggandets olika områden kan påverka och alltså återspeglas i
de resultat, som framkommer i form av fastställda eller antagna bebyggelseplaner,
rättsligt bildade fastigheter, byggnader och anläggningar. Eu
102
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
a\ orsakerna till denna ordning är självklart den omständigheten, att
staten mer än tidigare svarar för investeringar i bostäder och anläggningar
av skilda slag och för sådan medverkan uppställer vissa krav på lämplighet
och ekonomi.
Bostadslånegivningens samband med bebyggelseplanering och byggande
framgår bl. a. av kraven på skälig tomtkostnad (till den del denna kostnad
består av exploateringskostnad) och på viss utrustningsstandard beträffande
vattenförsörjning och avlopp enligt bestämmelserna i 5 § andra
stycket under e ) i egnahemslånekungörelsen å ena sidan samt bestämmelserna
i § 6 byggnadslagen samt §§ 157, 17, 20, 117 och 45 i byggnadsstadgan
å andra sidan. Långivarens önskemål om ett någorlunda tillfredsställande
kreditvärde kan vid bebyggelseplaneringen tillgodoses genom en med ledning
a\ piognoser om det framtida bostadsbehovet verkställd avgränsning
av detaljplaneområdena och genom en i möjlig mån riktig avvägning av
proportionen mellan olika hustyper inom dessa områden.
I 1950 års anvisningar om samråd mellan lantmäteri- och bostadsmvndigheter
redovisas ingående såväl lydelse som tolkning av dels jorddelningslagens
bestämmelser om krav på bostadsfastigheters lämplighet (med
hänsyn till beskaffenhet, belägenhet och varaktig användning) och aktualitet,
dels egnahemslånekungörelsens och vissa i annan ordning utfärdade
bestämmelser och direktiv om vattenförsörjning och avlopp, tomtkostnad
och kreditvärde. Då nästan all bostadsbebyggelse finansieras med statliga
lån och då tillgången på ett inteckningsobjekt är en förutsättning för långivning
överhuvud och då dessutom inteckningsobjektets tillkomst förutsätter
fastighetsbildning (avstyckning) är det inte minst ur den lånesökande
allmänhetens synpunkt angeläget att lantmäteriets och bostadsmyndigheternas
arbetsuppgifter i viss utsträckning samordnas. Samstämmigheten
i innehåll och även i tolkningen av de lag- och författningsbestämmelser,
som reglerar fastighetsbildning och statlig långivning för bostadsändamål,
är ägnad att underlätta en sådan samordning. Allmänheten lika
litet som myndigheterna själva kan vara betjänta av att mvndigheterna
fatta skiljaktiga beslut. Samtidigt bör understrykas att en myndighets
beslut icke är bindande för eu annan myndighet. Det ankommer sålunda
på varje särskild myndighet att avgöra vilken hänsyn, som skall tagas
till annan myndighets vid samråd eller genom yttrande framförda synpunkter.
Att plan- och fastighetsbildningsmyndigheter vid samråd med bostadsmyndigheter
får del av dessas synpunkter på och erfarenheter av frågor,
som har samband med lånevillkoren, är inte mer anmärkningsvärt än att
exempelvis väg-, samt lantbruks- och militära myndigheters synpunkter
beaktas vid fastighetsbildning och bebyggelseplanering. Lånevilikoren om
tomtkostnad, vattenförsörjning och aviopp samt kreditvärde är för övrigt
icke mer långtgående än att de hör kunna vara normerande för allt tidsenligt
bostadsbyggande oberoende av sättet för dess finansiering. Genom
ett samrådsförfarande främjar man de bostadspolitiska strävandena för
låga bostadskostnader och god utrustningsstandard samt underlättar
granskningen av de enskilda låneärendena. Det nämnda förfarandet är som
regel icke så omständligt och tyngande, som det kan förefalla av de i motionen
redovisade exemplen. Det är endast i tveksamma eller svåra fall ärendebehandlingen
får den där redovisade gången och omfattningen. I detta
sammanhang bör särskilt nämnas att i egnahemslånekungörelsen före
-
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
103
skrives ett remissförfarande med lantbruksnämnden, då fråga är om egnahemslån
eller förbättringslån för ny- eller ombyggnad eller bostadsförbättring
å jordbruksfastighet. Enligt riksdagens direktiv skall därvid lantbruksnämnds
mening vara avgörande i vad den gäller ändamålsenligheten ui
jordbrukspolitiska synpunkter.
De bedömningar det här gäller är många gånger både svara och grannlaga.
Misstag kan givetvis inte helt undvikas. Uppfattningen att den nuvarande
ordningen — såsom i motionen sägs är otillfredsställande ui
demokratisk synpunkt och med hänsyn till rättsvården torde dock icke
vara riktig. Alla beslut i låneärenden eller i andra därmed jämförliga ärenden
träffas i länsbostadsnämnderna, som består av endast en tjänsteman
(länsbostadsdirektören) och i övrigt av lekmän. Bland dessa finns företrädare
för såväl glesbygds- som tätortsintressen. Samma intressen är företrädda
i bostadsstyrelsen, som är första instans i besvärsmål. Över styrelsens
beslut kan besvär anföras hos Ivungl. Maj:t i statsrådet. Även i avstvckningsmål
samt i plan- och dispensärenden är väl sörjt för garantier
mot en felaktig tillämpning av lagar och författningar genom antingen ett
judiciellt besvärsförfarande hos ägodelningsrätt, hovrätt och högsta domstolen
eller ett motsvarande administrativt förfarande hos Kungl. Maj:t i
regeringsrätten eller i statsrådet. Det kan och bör förutsättas att såväl
tjänstemän som myndigheter vid handhavandet av sina arbetsuppgifter
eller vid tillämpningen av bestämmelser och direktiv har ambitionen att
realisera statsmakternas intentioner.
I motionen behandlade frågor om lämpligheten och tolkningen av vissa
bestämmelser i byggnadslagen, byggnadsstadgan och jorddelningslagen
ligger utom bostadsstvrelsens kompetensområde. Dessa frågor torde komma
att behandlas i “remissvar från byggnadsstyrelsen och lantmateristyrelsen.
Vattenförsörjning och avlopp m. m.
1 anledning av motionärens synpunkt under rubriken »Tätorterna och
naturvården» på frågorna om vattenförsörjning och vattenförbrukning,
wc och vattenföroreningar må framhållas att dessa frågor nyligen har varit
föremål för utredning av 1946 års vatten- och avloppssakkunmga samt av
den s. k. vattenvårdskonnnittén. Till flertalet av dessa utredningars förslag
har statsmakterna ännu icke tagit ställning.
Motionären återger lånevillkoren om vattenförsörjning och avlopp i
egnaliemslånekungörelsens 5 §. I motionen redovisas icke den bestämmelse
i samma paragraf enligt vilken efter prövning av föreliggande omständigheter
uppskov må beviljas med uppfyllandet av dessa villkor för
lån till en- och tvåfamiljshus i tätbebyggda samhällen. Sådant uppskov,
vilket i första hand avser villkoret om att bostadshus i tätort skall anslutas
till gemensamhetsanordning för vattenförsörjning och avlopp, har medgivits
i ett stort antal fall, då investeringsbegränsningen eller andra omständigheter
försvårat tillkomsten av sådana gemensamhetsanordnmgar.
En förutsättning för uppskov är att sanitära olägenheter icke har uppkommit,
att vatten- och avloppsfrågan framdeles kan lösas för rimlig kostnad
genom anslutning till gemensamhetsanläggning och alt bostadshuset uppföres
inom område för eu beslutad första utbyggnad av ledningsnätet.
Enligt motionären finns exempel på att man med stöd av den nämnda
paragrafen sökt tvinga in den, som vill bosätta sig på landet, tdl samhälle
104
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
t. o. in. i fall, där ifrågavarande tätort saknat vatten och avlopp. I motionen
framhålles särskilt att denna anmärkning självfallet icke gäller randbebyggelsen
alldeles utanför samhällsgränsen. I sådana fall anser motionären
att man måste gå relativt hårt fram. Av dessa uttalanden svnes kunna dragas
den slutsatsen, att anmärkningen gäller glesbebyggelsen. Avslagsbeslut
i låneärende, som avser sådan bebyggelse, kan icke* motiveras med att bebyggd
sen bör koncentreras till tätort eller samhälle. Ett sådant avslagsskäl
har icke någon grund i för långivningen gällande författningsbestämmelser
eller direktiv. Låneansökning avseende glesbebyggelse å bostadstomt inom
område, för vilket icke gäller byggnadsreglerande bestämmelser och där
byggnadslov sålunda icke erfordras, kan avslås endast i de fall tillstånd till
avstyckning för bostadsändamål vägras, då tomtplatsen ifråga bedömes såsom
uppenbart olämplig med hänsyn till belägenheten eller med hänsyn till
andra mer eller mindre speciella omständigheter, då tomtkostnaden bedömes
icke vara skälig, då vattenförsörjning och avlopp icke kan ordnas på
ett ur tekniska, ekonomiska eller sanitära synpunkter tillfredsställande
sätt, då förmedlingsorganet avstyrker ansökningen eller då andra i detta
sammanhang icke relevanta lånevillkor icke är uppfvllda.
Under rubriken »Ökad frihet åt landsbygden» beröres den s. k. sanitetsfjågan.
Det framgår icke klart vad denna fråga egentligen innebär. Motionären
hemställer emellertid om skyndsam utredning angående vilka åtgärdei
som kan vidtagas för att genom forskning, konstruktionsarbeten
och försöksverksamhet främja tillkomsten av praktiska alternativ i fråga
om sanitetsanläggningars utformning vid glesbebyggelse. I anledning härav
må erinras om att 1950 års avloppsutredning i betänkande SOU 1955: 18
redovisat vissa undersökningar rörande små avloppsreningsanläggningar.
I motionen omnämnes kritiskt iantmäteristvrelsens anvisningar om att
vid avstyckning för permanent bostadsbebyggelse i redogörelsen skall intagas
upplysningar om markbeskaffenhet, vatten- och avloppsförhållanden,
utfartsväg, allmän lokalisering och om sättet för den tillämnade bebyggelsens
finansiering. I anslutning härtill må framhållas att ur de synpunkter
bostadsmyndigheterna har att beakta det är ytterligt angeläget, att de
nämnda frågorna uppmärksammas vid avstyckning för bostadsändamål. I
annat fall vinnes icke den önskvärda samordningen av avstycknings- och
låneverksamheterna.
Utrymmesstcindard m. m.
I anledning av motionärens uttalanden om utrymmesstandard och behovet
av forskning m. m. i fråga om bostäders utformning vid glesbebyggelse
ma anföras följande. De mindre bostäderna i tätorterna är som regel
placerade i flerfamiljshus. Emedan denna hustyp är olämplig på glesbygden
ur såväl miljösynpunkt som med hänsyn ''till boendetraditionen, blir
egnahemmet där den naturliga bostadstypen. I en- och tvåfamilj shusen
har man möjlighet att tillgodose det ökade krav på utrymme, som bl. a.
kan motiveras av ett större umgängesbehov än i tätorterna. Man har i
dessa hustyper också möjlighet att ganska fritt välja planlösningar, som
även i andra avseenden är speciellt lämpade för landsbygdens behov,
exempelvis hus passande för två samboende generationer (jfr bostadsstyrelsens
»elastiska» hustyp) eller i övrigt annorlunda utformade än vad
som är normalt för lägenheterna i tätorternas flerfamiljshus. Under de
senaste åren har fackmännens intresse för egnahemsbyggandets problem
Statsutskottets utlåtande nr 127 är 1956
105
ökat avsevärt. Detta gäller såväl planlösningar och hustyper som konstruktioner
och produktionsekonomi. Som exempel kan nämnas arkitekttävlingar,
bostadsstyrelsens och kommunskolans kursverksamhet samt olika
undersökningar utförda av såväl privata som allmänna institutioner, (trähusindustrien,
AB Bostadsforskning, statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader,
statens nämnd för byggnadsforskning, bostadsstyrelsen
m. fl.) De resultat som därvid uppnås blir till direkt nytta vid utformningen
av bebyggelsen såväl på glesbygden som i landskommunernas
mindre tätorter.
Xya samhällsbildningar m. m.
Med åberopande av innehållet i vissa bestämmelser i byggnadslagen och
byggnadsstadgan anser motionären, att uppkomsten av nya samhällsbildningar
ute i landsbygden förhindras. Av andra uttalanden synes framgå,
att motionären önskar större frihet för markägare att exploatera mark för
tätbebyggelse än vad enligt nu gällande lag är möjligt. Detta skulle innebära
en återgång till den ordning som gällde före byggnadslagens tillkomst.
Motionärens önskemål torde väl dessutom innebära att han anser det vara
ett landsbygdens intresse, att tätorter eller agglomerationer finge uppkomma
i större antal än vad som nu medgives av vederbörande myndigheter.
Samtidigt är det enligt motionären ett landsbygdsintresse, att den
nuvarande folkomflyttningen från glesbygd till tätorter ändrar riktning.
Av såväl kommunalekonomiska som privatekonomiska skäl, med hänsyn
till önskemålet om god utrustningsstandard och god service i tätorterna
och även med hänsyn "till önskemålet om en någorlunda rimlig säkerhet
för statens fordringar är det angeläget, att bebyggelsen såväl i landsbygdens
tätorter som på glesbygden organiseras på ett rationellt sätt. Bebyggelsen
bör, så långt möjligheter därtill finnes, ges god belägenhet i förhållande
till kommunikationer, skolor, affärer och dylikt. Det får anses
vara en angelägenhet av största vikt ur bl. a. trivselsynpunkt —- inte
minst för glesbygdens invånare — att varje bygd inom räckhåll får en
lämplig tätort, tillräckligt stor att fungera som bygdens centrum i ekonomisk,
social och kulturell mening. Dessa tätorter bör vara så stora, att
där kan tillkomma en differentierad sysselsättning och ordnas olika slag
av serviceanläggningar såsom gemensamt vatten- och avloppssystem, samlings-
och nöjeslokaler. Tätortsbildningen under här angivna förutsättningar
torde vara ett av de säkraste medlen att motverka glesbygdens avfolkning.
Det här skisserade betraktelsesättet i frågan om bebyggelsens
organisering och lokalisering torde vara i överensstämmelse med byggnadslagens
intentioner. Det bör dessutom ligga i linje med de landsbygdsintressen,
som motionären företräder.
Kreditvärde in. in.
På s. 25 och 31 i motionen citeras ett avsnitt av 1950 års råd och anvisningar
om samverkan mellan lantmäteri- och bostadsmyndigheter. Vad
där sägs om befolkningsutveckling, hushållsbildning och om bostadsbehovets
tillgodoseende på glesbygden tolkas av motionären som en bostadspolitisk
målsättning. I anslutning härtill uttalas i motionen att nybyggnadsprojekt,
som inte föranledes av sysselsättning i jordbruk, skogsbruk
eller fiske samt av dessa näringar betingad serviceverksamhet, betraktas
106
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
med misstro från myndigheternas sida. I anledning av dessa uttalanden
må framhållas att vad i anvisningarna sägs icke är ett uttryck för eu
landsbygdsfientlig bostadspolitisk målsättning utan endast ett mot bakgrunden
av folkomflyttningen fört resonemang i frågan om kreditriskerna
vid belåning av mindre välbelägna bostadsfastigheter. Resonemanget
utmynnar i att det allmänna i viss omfattning bör taga risker för tillgodoseende
av vissa sociala önskemål, att en familjs speciella sysselsättningsförhållanden
och även andra omständigheter därför kan motivera ett för
övrigt icke försvarligt risktagande men att det är angeläget att icke i
onödan öka risktagandet genom att bevilja lån till bostäder med uppenbart
lågt kreditvärde. I anvisningarna framhålles särskilt att belåning av mindre
välbelägna fastigheter innebär att i första hand den enskilde vid en framtida
försäljning kan förlora hela eller större delen av sitt i fastigheten nedlagda
kapital. Dessa synpunkter till ledning för kreditvärdebedömningen
har sin motsvarighet i riksdagens direktiv av år 1953 i samma fråga, enligt
vilka lån icke bör beviljas, om en uppenbart olämplig plats för egnahemmet
valts.
Motionärens uttalande nederst å s. 31 och överst å s. 32 om att folkvandringen
skärpes bl. a. genom en bedömning av frågan om de mindre
jordbrukens förmåga att bestå bör ses mot bakgrunden av dels egnahemslånekungörelsens
bestämmelse om remiss av vissa låneansökningar till
lantbruksnämnd, dels riksdagens uttalande, att lantbruksnämnds mening
skall vara avgörande i vad den gäller ändamålsenligheten ur jordbrukspolitiska
synpunkter. I de fall jordbruksfastighet enligt uttalande av lantbruksnämnd
saknar jordbrukspolitik betydelse verkställes granskning av
låneansökningar efter samma grunder, som då fråga är om hostadsfastighet.
I motionen hemställes om skyndsam utredning angående sådana ändringar
i gällande författningar, tillämpningsförordningar och administrativa
anvisningar att förutsättningar skapas för en friare bostadsbebyggelse
på landsbygden.
I anledning av denna hemställan må först erinras om att bostadspolitiken
är positiv till bostadsbyggandet på landsbygden. Detta framgår av
att denna politik bl. a. syftar till en utjämning av skillnaden i standard
mellan stadssamhällenas och landsbygdens bostadsbestånd. Egnahems- och
förbättringslånegivningens standardhöjande effekt på såväl glesbygdens
som de mindre tätorternas bostadsbestånd bör rimligtvis verka fördröjande
på den folkomflyttning, vars orsaker redovisats i inledningen till
motionen.
I vad avser långivningen på glesbygden må erinras om att 1953 års
direktiv om kreditrisker innebär, att lån skall vägras endast om en uppenbart
olämplig tomtplats valts. Det är givetvis svårt att uttala en bestämd
mening i frågan, huruvida folkomflyttningens omfattning nämnvärt påverkas
av sättet för direktivens tillämpning. Av erfarenheterna hittills
framgår emellertid att avslag å låneansökningar avseende glesbebyggelse
av skäl, som har samband med i motionen redovisade frågor, har förekommit
i förhållandevis ringa omfattning. Detta framgår av följande uppgifter
från de fem länsbostadsnämnder, som avgivit yttranden över motionen.
Här nedan redovisas endast de avslag å ansökningar om egnahemslån,
som avser glesbygden, och endast de avslagsskäl, som har samband
Statsutskottets utlåtande nr 127 dr 1956 107
med kreditvärde, vattenförsörjning och avlopp samt lantbruksnämndens
avstyrkan.
Blekinge län: Under åren 1953—1955 har meddelats 7 avslag, vilka
samtliga har samband med kreditvärde. I intet fall har sålunda under
den tiden avslag meddelats av skäl, som har samband med vattenförsörjning
och avlopp eller lantbruksnämndens avstyrkan. Av de nämnda avslagen
har 1 meddelats under år 1954 och 6 under år 1955. Antalet avslag
(7 st.) motsvarar ca 1 % av antalet under tiden 1953—1955 preliminärt
beviljade egnahemslån i hela länet och ca 7 % av antalet samtidigt preliminärt
beviljade egnahemslån å glesbygden.
Göteborgs och Bohus län: Under budgetåren 1953—1954 och 1954—1955
har meddelats 20 avslag, varav 4 på grund av lantbruksnämndens avstyrkan
och 16 av skäl, som har samband med kreditvärde. Sistnämnda antal
(16) motsvarar ca 2 % av antalet under samma tid preliminärt egnahemsbelånade
lägenheter i landskommunerna (inklusive tätorterna i dessa
kommuner) och ca 1,5 % av antalet under samma tid preliminärt egnahemsbelånade
lägenheter i hela länet med undantag av Göteborgs stad.
Älvsborgs län: Under åren 1954 och 1955 har meddelats 23 avslag,
varav 10 på grund av lantbruksnämndens avstyrkan och 13 av skäl, som
har samband med kreditvärde. Sistnämnda antal (13) motsvarar ca 1,4 %
av antalet under samma tid preliminärt egnahemsbelånade lägenheter i
landskommunerna (inklusive tätorterna i dessa kommuner).
Örebro län: Under åren 1953—1955 har meddelats 12 avslag, varav 3
på grund av lantbruksnämndens avstyrkan och 9 av skäl, som har samband
med kreditvärde. Sistnämnda antal (9) motsvarar ca 1,5 % av antalet
under samma tid inkomna egnahemslåneansökningar avseende glesbygden
och ca 0,6 % av antalet under samma tid i hela länet meddelade
preliminära lånebeslut i egnahemslåneärenden. Ett antal (uppskattningsvis
9) avslag av skäl, som har samband med vattenförsörjning och avlopp
eller kreditvärde, har dessutom meddelats inom områden, där svårigheter
förelegat att skilja på glesbebyggelse och randbebyggelse.
Norrbottens län: Under åren 1953—1955 bär meddelats 28 avslag, varav
18 på grund av lantbruksnämndens avstyrkan och 10 av skäl, som har
samband med kreditvärde eller vattenförsörjning och avlopp. Sistnämnda
antal (10) motsvarar ca 2,4 % av antalet under samma tid preliminärt
egnahemsbelånade lägenheter å glesbygd och ca 0,6 % av antalet undei
samma tid meddelade preliminära lånebeslut i landskommunerna (inklusive
tätorterna i dessa kommuner).
Enligt uppgift från länsbostadsnämnden är mer än Vi av anlalet egnahemsbelånade
bostadshus i landskommunerna belägna å glesbygden.
Stockholm den 22 mars 1956
108
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
Bilaga 3
Till Riksdagens statsutskott
Genom remiss den 14 februari 1956 har Kungl. Maj:t anmodat byggnadsstyrelsen
att avgiva utlåtande över vissa inom riksdagen väckta motioner,
nämligen om ökat egnahemsbyggande (nr I: 193 och II: 346), om beaktande
av vissa synpunkter beträffande egnahemsbebyggelsen på landsbygden (nr
1:411 och 11:495) samt om en friare bostadsbebyggelse på landsbygden
in. m. (nr II: 359).
Med anledning härav får byggnadsstyrelsen anföra följande.
Byggnadsstyrelsen har i skilda sammanhang, bl. a. i samband med
granskningen av planförslag och vid rådgivning åt kommunerna i planoch
byggnadsfrågor, hävdat angelägenheten av en sådan utveckling av
bostadsbyggandet att enfamiljshuset, bl. a. det egna hemmet, intager det
utrymme i produktionen som rätteligen bör tillkomma denna ur många
synpunkter önskvärda form av bostad. I diskussionerna rörande olika
bostadsformer har styrelsen sålunda framhållit de sociala och ideella värden
egnahemmet representerar samt understrukit de fördelar ur bl. a. trivselsynpunkt
en sådan bostad innebär för stora befolkningskategorier.
Tyvärr har i många fall enfamiljshuset alltefter A^äxlande konjunkturer
lått betydligt stå tillbaka för bostäder i flerfamiljshus. Särskilt har detta
varit fallet i samband med den rekordartade inflyttningen till städer och
större tätorter, som ägde rum under 1930- och 1940-talen och som kom att
ställa stora anspråk på vederbörande organ i dessa kommuner då det gällde
att snabbt anskaffa bostäder för den växande befolkningen. I valet mellan
olika bostadsformer har egnahemmen därvid ofta fått svårt att konkurrera
med flerfamiljshusen, som genom vissa gynnsammare omständigheter
kunnat med relativt kort tidsfrist produceras i stora enheter. För att motverka
de olägenheter som måste befaras uppkomma genom en fortsatt
alltför ensidig inriktning av bostadsbyggandet på flerfamiljshus söker byggnadsstyrelsen
i dagens läge medverka till att i möjligaste mån återställa
jämvikten och åstadkomma en lämpligare proportion mellan lägenheter
i enfamiljs- och i flerfamiljshus. I denna strävan samverkar styrelsen med
bostadsstyrelsen, vars intressen härvidlag sammanfaller med byggnadsstyrelsens.
Byggnadsstyrelsen kan följaktligen i allt väsentligt ansluta sig till de
uttalanden som gjorts i motionerna om ökat egnahemsbyggande (nr I: 193
och II: 346). Utöver vad däri anförts om den ifrågavarande bostadsformen
vill byggnadsstyrelsen i detta sammanhang även framhålla de fördelar ur
bebyggelseplaneringens synpunkt som eu bebyggelse med enfamiljshus
innebär genom sin i jämförelse med flerfamiljshusen i allmänhet kortare
omloppstid, vilken möjliggör en smidigare anpassning av markens utnyttjande
för samhällenas framtida förhållanden och behov.
Att egnahemsbyggandet på många håll kommit att utgöra en så förhållandevis
liten andel av bostadsproduktionen har till väsentlig del sin grund
i de ogynnsammare ekonomiska och byggnadsorganisatoriska betingelser
varunder egnahemmen hittills måst framställas. Otvivelaktigt skulle mycket
kunna uträttas för att förbättra dessa betingelser.
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
109
En fråga som ofta ger anledning till diskussion är egnaheinstomternas
storlek. Ur olika synpunkter, framför allt ekonomiska, är det önskvärt att
tomterna icke göres onödigt stora. Genom att sänka de nu på många håll
alltför högt ställda kraven härvidlag skulle otvivelaktigt besparingar avbetydelse
för såväl den enskilde byggnadsföretagaren som samhället kunna
göras. Störst blir möjligheterna att spara markutrymme om bebyggelsen
utföres i form av radhus eller kedjehus, i vilket fall besparingar bör kunna
göras även i fråga om anläggnings- och driftkostnaderna, ej minst med
hänsyn til! minskade gatuarealer och ledningssträckningar. Mycket bör
även kunna vinnas genom en rationalisering av produktionsmetoderna,
exempelvis genom gruppbyggande i kontinuerlig drift, varigenom tillgängliga
resurser i fråga om arbetskraft och materiell utrustning bättre skulle
kunna utnyttjas och förutsättningar skapas för en förbättrad och förenklad
materialupphandling. Allt talar för att man härvidlag i större utsträckning
borde inrikta sig på utnyttjandet av'' standardiserade byggnadsdelar och
byggnadselement. Det synes önskvärt att de utredningar som på olika
håll nu pågår för att klarlägga bl. a. dessa frågor inriktas på att få fram
konkreta förslag till praktiska åtgärder för att förbättra förutsättningarna
för ett väsentligt ökat byggande av enfamiljshus, bl. a. i form av egnahem.
Styrelsen anser således att det allmänna syfte som motionerna nr I: 193
och II: 346 avser att tillgodose är i hög grad beaktansvärt och förtjänt avallt
stöd från statsmakternas sida.
Detsamma gäller även vissa grundtankar som framförts i de övriga
motionerna (nr I: 411 och II: 495 samt II: 359), vilka delvis berör samma
problem som avhandlas i de båda föregående motionerna, nämligen att befrämja
egnahemsbebyggelsen.
Motionerna nr 1:411 och 11:495 är allmänt hållna och synes icke giva
anledning til! någon erinran från styrelsens sida.
Motionen nr II: 359 behandlar den folkomflyttning från den rena landsbygden
till tätorter av olika slag som sedan länge pågår. I motionen har
bl. a. påtalats de faror som en fortsatt uttunning av landsbygdens befolkning
kan medföra och framhållits att effektivare insatser från samhällets
sida måste göras så att man underlättar möjligheterna för dem som så
önskar att kunna bosätta sig på glesbygden. Många av de i motionen framförda
synpunkterna är enligt byggnadsstyrelsens mening värda beaktande.
Icke minst gäller detta spörsmålet huruvida de av- motionären efterlysta
praktiska alternativen i fråga om bostäders och sanitetsanläggningars utformning
vid glesbebyggelse skulle kunna förverkligas genom forskning
och försöksverksamhet.
Enligt styrelsens mening har dock motionären underskattat betydelsen
och värdet av de grundläggande principer i fråga om bebyggelse och fastighetsbildning,
varpå 1947 års lagstiftning vilar och som även återspeglas i
gällande föreskrifter och praxis beträffande statlig långivning för bostadsbebyggelse.
Vidare synes den i motionen lämnade beskrivningen av rådande
förhållanden ge en i viss mån missvisande bild av- såväl syftet med lagstiftningen
som den målsättning varmed myndigheterna i praxis arbetar.
Styrelsen vill särskilt framhålla att den princip för lokaliseringen avbostadsbebyggelse
på glesbygden, enligt vilken man söker att sammanföra
denna bebyggelse i funktionsdugliga grupper, icke får tolkas som en tendens
att gynna större städer och tätorter på landsbygdens bekostnad. Med
hänsyn till såväl rent ekonomiska synpunkter som till de begränsade befolk
-
no
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
ningsresurserna är det av den största betydelse att nybebyggelsen av
bostäder lokaliseras till de härför lämpligaste platserna. I första hand
gäller detta givetvis den bebyggelse som är hänförlig till tätbebyggelse. Därvid
bör observeras att, med den utformning som detta begrepp erhållit i
praxis, såsom tätbebyggelse är att anse även sådan bebyggelse som är
belägen utanför en tätort inom en viss icke alltför snävt tilltagen räjong
(s. k. randbebvggelse). Det skulle enligt styrelsens mening vara ägnat att
spoliera en av de vinningar, som nu gällande lagstiftning och praxis medfört,
om en uppmjukning av tätbebyggelsebegreppet nu rekommenderades.
Även då fråga är om en ren glesbebyggelse enligt byggnadslagens mening
förefaller det uppenbart att dylik bebyggelse icke genom stödåtgärder av
olika slag, t. ex. genom statliga lån, bör uppmuntras i sådana fall, där
det kan finnas grundad anledning att befara att investeringen på längre
sikt kan visa sig oförmånlig för det allmänna eller för den enskilde byggnadsföretagaren
själv.
I motionen har bl. a. berörts den större frihet vid val av bostadsort som
vunnits genom motorismens utveckling och diskuterats möjligheten av fast
bostad på landet, egen bil och resor till arbetet såsom en lösning av bostadsfrågan.
Styrelsen vill emellertid med anledning härav framhålla att detta
icke under alla omständigheter innebär en fullständig lösning av familjens
kommunikationsproblem. Härför torde i allmänhet krävas att bostaden
förlägges i lämplig anslutning även till exempelvis skolor och till andra
slag av anläggningar för tillgodoseende av kulturella, administrativa och
kommersiella behov samt i vissa fall även till arbetsplatser med skilda lägen.
Frågan om hur detta syftemål skall kunna uppnås måste emellertid samordnas
med andra problem än dem som avser kommunikationsförhållandena
och behandlas så att en tillfredsställande helhetslösning erhålles.
Då det gäller att erhålla det befolkningsunderlag som krävs för att
uppbära de bekvämligheter och gemensamhetsanläggningar som alltmer
kommit att betraktas som självklara medborgerliga rättigheter — butiker
och serviceanläggningar, skolor och samlingslokaler, anläggningar för hälsooch
socialvård, för idrott och förströelser, för allt som sammanfattas i
begreppet moderna bekvämligheter — är det obestridligt att den samlade
bebyggelsen ger helt andra möjligheter än den mera utspridda. För en
hel del av dessa anläggningar är tätorten helt enkelt en nödvändig förutsättning.
All erfarenhet tvder på att det för landsbygdens del är av den
största betydelse att lokala tätorter av tillräcklig storlek och bärkraft fördelas
inom glesbygderna, inom räckhåll för invånarna i dessa bygder.
Bygdens konkurrenskraft gentemot städerna och de större befolkningscentra
synes sålunda i hög grad bero av den egna tätortens förmåga att
tillgodose ortsbefolkningens skiftande behov. Ett främjande av en lämpligt
förlagd och riktigt avvägd lokal centralort måste ur dessa synpunkter
betraktas som hela bygdens — även glesbygdens — gemensamma intresse.
Styrelsen vill slutligen framhålla att för tillgodoseende av de i motionerna
uttalade önskemålen är av väsentlig betydelse att lokaliseringen av egnahemsbebyggelsen
grundas på alt erforderlig planläggning, i första hand
översiktlig sådan, blir utförd i den omfattning som förhållandena påkallar,
och styrelsen vill här kraftigt understryka vikten av att planväsendet erhåller
det stöd från statsmakternas sida som det behöver för att kunna
fullgöra denna uppgift.
Med hänvisning till det ovan anförda och under erinran om de under -
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
111
sökningar som för närvarande utföres och de överväganden som nu sker
beträffande dessa frågor inom bl. a. statens kommitté för byggnadsforskning
samt 1951 års byggnadsutredning, anser sig byggnadsstyrelsen böra instämma
i de i motionerna framförda allmänna önskemålen om åtgärder
för främjande av egnahemsbebyggelsen såväl i städerna som på landsbygden.
Stockholm den 10 april 1956
David Dahl
Hans Quiding
!Sigurd Lang
Bilaga i
Till Riksdagens statsutskott
Kungl. Maj:t har den 18 februari 1956 anbefallt lantmäteristyrelsen att
till riksdagens statsutskott avgiva utlåtande över vissa inom riksdagen
väckta motioner, nämligen dels de likalydande motionerna nr 1:193 och
II: 346 om ökat egnahemsbyggande, dels de likalydande motionerna nr
I: 411 och II: 495, om beaktande av vissa synpunkter beträffande egnahemsbebyggelsen
på landsbygden, dels ock motion nr II: 359, angående en friare
bostadsbebyggelse på landsbygden in. m. Lantmäteristyrelsen får till åtlvdnad
därom anföra följande.
Bostadsbyggandet är i allmänhet förknippat med en serie av olika samhälleliga
åtgärder, vilka beröra skilda statliga myndigheter och organ.
Fastighetsbildning för bostadsändamål utgör således ofta ett led i en sådan
serie av åtgärder. Lantmäteristyrelsen har sett som sin uppgift att främst
yttra sig över de i motionerna berörda frågorna ur fastighetsbildningssynpunkt.
Styrelsen behandlar därvid först problemen i anslutning till motionen
nr II: 359 av herr Wald. Svensson.
För fastighetsbildning för bostadsändamål gälla väsentligt olika regler då
fråga är om glesbebyggelse och då fråga är om tätbebyggelse. Rätten till tätbebyggelse
regleras i första hand av bestämmelserna i byggnadslagen. Dessa
få därför ett avgörande inflytande på avstyckning för tätbebyggelse. Genom
byggnadslagen har det allmänna tillagts befogenhet att reglera var och när
tätbebyggelse skall få uppkomma. För att mark skall få användas till tätbebyggelse
förutsättes, att den vid planläggning enligt byggnadslagen prövats
från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. En av grundsatserna i byggnadslagstiftningen
är också att detaljplanering icke skall verkställas för
större områden än som påkallas av behovet av mark för bostads- och
industriändamål m. m. inom planområdet under överskådlig (eller nära
förestående) tid.
Motionären anser det rimligt, att en markägare, mer än vad nu anses
vara fallet i praktiken, finge taga initiativ och upprätta plan därest han
så önskar. Om frågan om tätbebyggelse för fritidsändamål här lämnas
utanför, så gäller i stort sett, att tätbebyggelsens lokalisering i många avseenden
starkt påverkar olika kommunala investeringsfrågor, t. ex. skol
-
112
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
lokalisering, vatten- och avloppsfrågor etc. En uppsplittring av tätbebyggelsen
på flera småområden kan i många fall leda till att tätbebyggelsen
icke får den tillgång till olika serviceanläggningar, som eljest vore möjlig.
Även de kommunala driftskostnaderna, t. ex. skolskjutsar m. in., påverkas
starkt. Det framstår därför som rimligt, att icke minst de kommunala
myndigheterna fä ett starkt inflytande på förläggningen av tätbebyggelsen.
Lantmäteristyrelsen ansluter sig därför till byggnadslagstiftningens huvudprinciper.
Någon ändring av dessa huvudprinciper bör enligt styrelsens
uppfattning icke ske.
Vad nu sagts utesluter emellertid icke, att även enskilda markägare
i likhet med vad nu är fallet äga initiativrätt, ehuru avgörandet tillerkännes
det allmänna. Om en förskjutning av tillämpad praxis bör ske och om
avgörandet i högre grad än för närvarande bör tillkomma kommunala
myndigheter kan — sedan viss erfarenhet numera vunnits av den nya
byggnadslagstiftningen — givetvis förtjäna att omprövas. Denna fråga
torde dock komma att behandlas av den statliga utredning, som fått till
uppgift att utarbeta en reviderad byggnadsstadga. Styrelsen anser det
därför icke erforderligt att i anledning av motionen vidtaga några särskilda
åtgärder för en sådan omprövning.
Byggnadslagstiftningen reglerar i huvudsak endast tätbebyggelse. Rätten
till glesbebyggelse är däremot i princip fri. De i detta sammanhang aktuella
reglerna om fastighetsbildning för glesbebyggelseändamål återfinnas främst
i 19 kap. i jorddelningslagen. Summariskt karakteriseras de av ett lämplighetskrav
och ett aktualitetskrav. Innebörden av dessa krav är att de
fastigheter, som skola bildas, skola vara varaktigt lämpade för sina ändamål
och att det skall finnas skälig sannolikhet för att de skola komma till
användning.
En fri och villkorslös fastighetsbildning för bostadsändamål kan icke
gagna vare sig de enskilda tomtköparna eller det allmänna. Det torde heller
icke vara motionens syfte att lämplighets- och aktualitetskraven skola uppges
helt. I motionen anses i stället lagreglerna alltför elastiska vilket ansetts
leda till att »vad de administrativa myndigheterna under inbördes samråd
bestämt om huru dessa lagar skall tillämpas är mera avgörande än själva
lagtexten». Vidare framföres i motionen uppfattningen, att de administrativa
myndigheterna visa en benägenhet att i alltför hög £rad skärpa kraven
och därigenom hämma utvecklingen av en bostadsbebyggelse på landsbygden.
Från principiell utgångspunkt är det givetvis önskvärt med enkla, entydiga
och lättfattliga lagregler. När det som i detta fall gäller bedömningar
i anslutning till från fall till fall växlande förutsättningar och då problemen
till stor del äro av samhällsekonomisk och teknisk art, förefaller det icke
möjligt eller lämpligt med alltför preciserade lagregler. Enligt nu gällande
bestämmelser kan ett nekat tillstånd till avstyckning hänskjutas till prövning
i ägodelningsrätt. Den enskilda kan således få expertståndpunkterna
prövade i domstol och i två av de i motionen refererade rättsfallen har
domstol givit den enskilde rätt i fastighetsbildningsfrågan gentemot experterna
(det tredje i motionen refererade fallet synes, såvitt framgår av referatet,
icke ha föranlett något avstyckningsmål). Detta resultat synes närmast
tyda på att nuvarande jorddelningslagstiftning med dess judiciella
prövning vid besvär och underställning bjuder den enskilde en rimliggaranti
för att hans intressen ur alla synpunkter beaktas. I detta samman
-
Statsutskottets utlåtande nr 127 är 195C>
113
hang vill styrelsen framhålla betydelsen av att myndigheterna givas sådana
resurser, att de relativt snabbt kunna behandla inkomna ärenden. Den
långa väntetiden på definitiva beslut från berörda myndigheter medför för
egnahemsbyggaren ofta allvarliga olägenheter.
I motionen har herr Svensson bl. a. berört av lantmäteristyrelsen och
bostadsstyrelsen i samråd med byggnadsstyrelsen utarbetade råd och anvisningar
angående samverkan mellan lantmäteri- och bostadsmyndigheter
in. m. (lantmäteristyrelsens meddelande nr 1: 1950). Styrelsen bifogar ett
ex. av dessa anvisningar.1
För lantmäteristyrelsen ter del sig naturligt, att ämbetsverkens grundlagsenliga
plikt att samarbeta tar sig uttryck i att de gemensamt lämna
underlydande organ informationer om de bestämmelser, som inom respektive
förvaltningsområden gälla för frågor, som äro förknippade med varandra.
Det är också naturligt, att en myndighet i sin kontakt med allmänheten
kan fästa dennas uppmärksamhet på de spörsmål, som det gäller att
få avklarade med hjälp av en annan myndighet. Inte minst ur de enskilda
egnahemsbyggarnas synpunkt är det således av vikt, att de redan på ett
tidigt stadium innan mera omfattande och kostnadskrävande åtgärder
vidtagits få klart för sig att inga hinder för ett planerat byggande föreligga.
En egnahemsbyggare är föga betjänt av att få en tomt avstyckad om han
icke kan fullfölja byggandet därför att han ej kan få statligt lån eller på
annat sätt klara byggnadskostnaderna. Ej heller har han glädje av kreditutfästelser
om han ej kan få sin tomtfråga löst på grund av något hinder
ur fastighetsbildningssynpunkt.
Den samverkan mellan olika myndigheter, som de utfärdade råden och
anvisningarna avse att främja, ha således ett positivt syfte även ur den
enskildes synpunkt. Däremot behöva samrådssynpunkterna icke ensamt
vara avgörande för fastighetsbildningsfrågan utan de ha endast karaktär
av beslutsskäl vid sidan av andra.
I anslutning till de nu berörda frågorna finns det anledning att anknyta
till motionens huvudsyfte — en friare egnahemsbebyggelse på landsbygden.
I den mån bebyggelsen skall ske utan statligt lån och i den mån det gäller
ren glesbebyggelse finnes icke några andra krav än att tomten skall vara
lämpad för sitt ändamål och sannolikt komma att inom nära förestående
tid utnyttjas därför. Några lagändringar beträffande dessa krav anser
styrelsen som förut nämnts icke påkallade. Lantmäteristyrelsen är för sin
del fullt medveten om betydelsen av att den glesa bebyggelsen ej inväves
i snävare regler än vad som är erforderligt ur enskild och allmän synpunkt.
Styrelsen vill också starkt understryka de i motionen framställda önskemålen
om en närmare utredning av landsbygdens sanitetsproblem. Sanitetsfrågan
är således av avgörande betydelse för bedömningen av lämplighetskraven.
Så snart den tekniska utvecklingen lett därhän att sanitetsproblemen
kunna klaras till rimliga kostnader även vid små bebyggelseanhopningar,
kommer lämplighetskravet automatiskt att få en mindre sträng
innebörd.
T de fall statligt lån icke medgivits men utgör eu förutsättning för alt
bebyggelsen skall komma till stånd kan avstyckning av tomter på grund
av aktualitetskravet icke ske. Att för dessa fall ändra jorddelningslagen
förefaller omotiverat.
Styrelsen har här förut berört frågan om renodlad tätbebyggelse för
1 Här uteslutet.
8—085 er» fl i han f/ till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 127
114
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
sig och renodlad glesbebyggelse för sig. Det är emellertid klart, att mellan
dessa två typer finnas gränsfall, bl. a. den s. k. randbebyggelsen i anslutning
till tätorterna, i motionen framhålles att man beträffande i’andbebyggelsen
alldeles utanför samhällsgränsen måste gå relativt hårt fram. Det blir en
lagtillämpningsfråga att avgöra i vilka fall sådan icke tillåtlig randbebyggelse
skall anses föreligga. Styrelsen hyser för sin del uppfattningen
att även i detta avseende möjligheten till domstolsprövning bör anses utgöra
ett tillräckligt skydd för den enskilde tomtköparen. Någon ändring av lagreglerna
på denna punkt anser styrelsen icke erforderlig.
Av vad här förut framhållits framgår, att styrelsen för sin del anser att
några ändringar i jorddelningslagen eller byggnadslagen icke motiveras
av de i motionen framförda synpunkterna. Beträffande motionens huvudsyfte
— friare regler för bostadsbyggandet på landsbygden — vill styrelsen
ånyo understryka denna frågas beroende av att sanitetsproblemen för en
spridd bebyggelse kunna lösas. Styrelsen biträder därför motionen i vad
den avser utredning av vilka åtgärder, som kan vidtagas för att genom
forskning, konstruktionsarbeten och försöksverksamhet främja tillkomsten
av praktiska alternativ i fråga om bostäders och sanitetsanläggningars
utformning vid glesbebyggelse.
Av de fyra övriga motioner, över vilka styrelsen har att yttra sig,
handla de likalydande motionerna I: 411 och II: 495 likaledes om beaktande
av vissa synpunkter angående en friare bostadsbebyggelse på landsbygden.
Styrelsen får som yttrande över dessa motioner hänvisa till vad här förut
anförts i anslutning till motionen 11:359.
De likalydande motionerna nr 1:193 och 11:346 om ökat egnahemsbyggande
beröra liksom delvis även de två nyss nämnda motionerna främst
frågan om avvägningen av bostadsproduktionen mellan olika bostadstyper.
Denna frågeställning faller till större delen utanför lantmäteristyrelsens
förvaltningsområde. Styrelsen anser sig här endast ånyo böra understryka,
att för landsbygdens vidkommande frågan om ökat egnahemsbyggande till
stor del blir beroende av att de sanitära frågorna för egnahemsbebyggelsen
lösas.
I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören Fallenius,
byråcheferna Öjborn och Corlin, t. f. byråchefen Enflo samt distriktslantmätaren
Dahlstrand; den sistnämnde såsom föredragande.
Stockholm den 29 mars 1956
B. Fallenius
Sune Dahlstrand
Bilaga 5
Till Riksdagens statsutskott
Sedan Svenska landskommunernas förbund beretts tillfällle inkomma
med yttrande över
dels de två likalydande motionerna 1:193 och 11:346,
dels de två likalydande motionerna 1:411 och 11:495,
dels ock motionen 11:359,
Statsutskottets utlåtande nr 127 är 1956
Ilo
får förbundets styrelse ur de synpunkter förbundet har att företräda anföra
följande.
Beträffande motionerna 1: 193 och II: 346
Flerfamiljshuset har i den moderna bostadspolitiken onekligen fått en
dominans, som icke skulle svara mot bostadsefterfrågan, därest det vore
fråga om ett fritt val. Anledningen härtill torde bl. a. vara att det med nuvarande
produktionsmetoder går snabbare att få fram ett visst antal lägenheter
i flerfamiljshus än motsvarande antal lägenheter i egnahem. Den omständigheten
att de kommunala kostnaderna för vatten och avlopp samt
gator och vägar per lägenhet räknat regelmässigt bli högre för egnahemmet
än för flerfamiljshuset utgör för kommunerna ett incitament för gynnande
av flerfamiljshusbebyggelse.
Icke minst för landsbygdens tätorter måste en- och tvåfamilj shuset
framstå som en naturlig bostadstyp. Även i relativt små tätortsbildningar
har dock under senare år tillkommit ett icke ringa antal hyreshus i tre
å fyra våningar. Dessa hyreshus går långt ifrån alltid väl in i samhällsoch
landskapsbilden. Om och när bostadsbristen är avhjälpt — och den
tidpunkten behöver icke vara alltför avlägsen för många av de mindre tätorterna
med måttlig tillväxt — kan den situationen inträffa att egnahemmen
slå ut en del av de redan befintliga hyreshusen.
Från några landskommuner, där man har områden planerade för egnahemsbebyggelse,
har man till förbundet anmält, att de nya lånereglerna för
egnahem jämte de rådande kreditsvårigheterna gjort att man nu måste
överväga att i stället söka få till stånd bostadslägenheter i hyreshus. Styrelsen
kan för sin del icke bedöma huruvida de nya reglerna generellt gynna
flerfamiljshus framför egnahem. Däremot har på sina håll, t. ex. i Kopparbergs
län, svårigheterna att få kreditiven avlyftade från egnahemmen gjort
att förmedlingsorganen ställa sig tveksamma i fråga om förmedling av nya
egnahemslån.
Rent allmänt vill styrelsen framhålla nödvändigheten av att den
statliga bostadspolitiken ges en mera liberal inställning till egnahemsbyggandet.
En överväldigande del av det omfattande statliga bostadsstödet går
till den hälft av landets befolkning, som bor i städerna. Det är enligt styrelsens
mening självklart att bostadsproduktionen måste ha sin tyngdpunkt,
där bostadsbristen är som störst. Bostadsbristen i de största tätorterna lär
väl icke heller kunna avhjälpas inom rimlig tid, så länge befolkningsomflyttningen
har nuvarande proportioner. Men det kan då icke vara orimligt
om den bostadsform, som är bäst lämpad för landsbygden, egnahemsbebyggelsen,
får eu mera gynnad ställning än hittills. Kan man därmed också
för de större tätorterna vinna en bättre balans mellan flerfamiljshus och
egnahem, skulle på längre sikt detta sannolikt vara lyckligt.
Av de i motionen antydda åtgärderna för alt främja egnahemsbebyggelse
har bl. a. nämnts angelägenheten att se till att lämplig tomtmark finnes
tillgänglig och att denna i tid blir planlagd. Härutinnan brister det ännu i
åtskilliga landskommuner. Bostadspolitiken är emellertid en så pass ny
kommunal uppgift, alt det icke är att förvånas över om kommunerna över
hela linjen icke fått sin förvaltning anpassad därtill. Här händer emellertid
nu åtskilligt, och den ena landskommunen efter den andra ser till alt
lämplig mark blir disponibel för tätbebyggelse. I fråga om planeringen förefinnes
en besvärande eftersläpning. Också här blir del emellertid successivt
116
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
bättre. Flera av förbundets länsavdelningar ha tagit initiativ till för län
eller mindre regioner gemensamma kommunala arkitekt- och ingenjörskontor.
Även om detta givetvis icke mildrar teknikerbristen, torde möjligheterna
att få en snabbare lösning av planfrågorna öka.
I fråga om åtgärder för att förbilliga egnahemsbyggandet bör omnämnas
att kommunförbunden i samråd med bostadsstyrelsen sedan ett år tillbaka
anordnat en råd veckokurser i egnahemsbyggandets ekonomi. Vid dessa
kurser, som anordnats i första hand för de kommunala förmedlingsorganen,
har tämligen ingående behandlats såväl planekonomi som kostnadsbesparande
konstruktioner. Styrelsen har den uppfattningen att såväl
bostadsstyrelsen som länsarbetsnämnderna göra vad som rimligen kan begäras
för att få fram ett billigare egnahemsbyggande.
Beträffande motionerna 1: All och II: A95
Styrelsen hänvisar till vad ovan anförts.
Beträffande motionen II: 359
I motionen behandlas mot bakgrunden av en redogörelse för befolkningsutvecklingen
och folkomflyttningen m. m. vår nuvarande byggnads- och
jorddelningslagstiftning samt de lokaliseringsprinciper, som tillämpas vid
den statliga egnahemslånegivningen. Under det att motionerna I: 193 och
II: 346 närmast synes plädera för tät bebyggelse (»gruppbyggande av villor
och egnahem»), påyrkas i motionen 11:359 större frihet i fråga om glesbebyggelse.
Ur de i motiven givna exemplen på fastighetsbildningsärenden, som enligt
motionärens mening verkat hindrande för bebyggelse och bosättning
på landsbygden, kan näppeligen några slutsatser dragas. Helt säkert ha
icke så få av de många avstyckningsärendena — åtskilliga tiotusental per
år— framstått som orimliga ur den enskildes synpunkt. Fall finnas också
där man på kommunalt håll ställt sig frågande inför vägrade avstyckningar.
Enligt styrelsens mening har man dock i landskommunerna på det hela
taget accepterat de begrepp om tätbebyggelse-glesbebyggelse, som infördes
med 1947 års byggnadslagstiftning och de däremot svarande ändringarna i
jorddelningslagen. Nödvändigt har också varit att i praktiken så långt möjligt
anpassa fastighetsbildningsreglerna till de lokaliseringsprinciper, som
tillämpas av de statliga bostadsorganen: en avstyckningssökande, som
uppenbarligen är i behov av statligt egnahemslån för att bygga, skulle vara
dåligt hjälpt med att först få tomtplatsen avstyckad men sedan bli vägrad
egnahemslån. Efter den uppluckring av kreditvärdesbedömningen, som
godtogs av 1953 års riksdag, torde mot nuvarande bestämmelser och deras
praktiska tillämpning icke kunna resas några allvarliga erinringar.
Det kan tänkas att den ytterst snabba utvecklingen på motorismens
område kan komma att göra ytterligare sådana uppluckringar möjliga. Men
en mera ohämmad, omfattande glesbebyggelse för annat än jordbrukets,
skogsbrukets och fiskets behov är näppeligen något landskommunalt önskemål.
Här får inte bortses ifrån att kommunen — det nutida lokala välfärdssamhället
— får vissa funktionssvårigheter, där bebyggelsen är alltför utspridd.
Samtliga kommunmedlemmar, oberoende av bosättningsort, böra
inom rimliga gränser ha ungefär samma fördelar av kommunens verksamhet.
Det blir alltmera vanligt med kommunalt stöd till enskild väghållning.
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
117
Men man kan inte gärna sträcka sig så långt att det kommunala stödet
skall avse varje avsides belägen gård. Hänsyn måste tagas till skolskjutskostnaderna.
Per barn räknat bli dessa kostnader högre i samma mån som
de enskilda barnkullarna bli mindre. Totalt komma skolskjutskostnaderna
att öka vid skolpliktens utvidgning och vid den centralisering, som blir
ofrånkomlig i varje fall beträffande enhetsskolans högstadium. Det är
därför ett naturligt kommunalt önskemål att man så långt möjligt får glesbebyggelsen
lokaliserad inom sådant avstånd från närmaste skola, att skolskjuts
eller inackordering ej erfordras. Social hemhjälp, särskild hemtjänst
åt gamla och andra nyare hjälpformer låta sig mera effektivt utnyttjas i en
någorlunda samlad bebyggelse än i en mycket utspridd sådan.
Problemet flykten från landsbygden kan enligt styrelsens mening icke
till någon del lösas genom att direkt stimulera glesbebyggelse. De möjligheter
till sådan bebyggelse, som nuvarande lagstiftning ger, synas i och för
sig vara tillräckliga och några ändringar i byggnadslagstiftningens grunder
äro i detta avseende icke påkallade. Ur kommunala synpunkter framstår
det tvärt om som lämpligt att eftersträva att få de små tätortsbildningarna
så funktionsdugliga som möjligt, även om det vid sidan härav även i fortsättningen
måste bli fråga om en icke obetydlig glesbebyggelse.
Förfarandet i fråga om såväl fastighetsbildning som egnahemslånegivning
är decentraliserat och bör så förbli. En viss ojämnhet i tillämpningen
kan då icke undvikas. De råd och anvisningar angående samverkan
mellan lantmäteri- och bostadsmyndigheter m. m., som utfärdades år 1950,
bygga helt på lagstiftningens förarbeten; vid den tidpunkten hade man däremot
knappast några praktiska erfarenheter av lagstiftningens tillämpning.
Det synes vara lämpligt att överarbeta dessa anvisningar med aktgivande
på de överdrifter i olika riktningar, som under dessa år förekommit.
Stockholm den 4 april 1956
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund
Rud. Anderberg
/Sixten Larsson
Bilaga 6
Till Riksdagens statsutskott
Genom remiss den 10 februari har Sveriges Industriförbund beretts tillfälle
att avge yttrande över motionen i Andra kammaren nr 346/1956 om
ökat egnahemsbyggande och motionen i Första kammaren nr 411 beträffande
egnahemsbebyggelsen på landsbygden. Med anledning härav får Industriförbundet
anföra följande.
Egnahemsbyggandet som sådant berör endast indirekt Industriförbundets
medlemmar. Frågan är emellertid av vital betydelse för industrin, då
egnahemsbyggandet utgör en väsentlig del av bostadsproduktionen och det
egna hemmet erbjuder speciella fördelar när det gäller att lösa bostadsproblemet
för de anställda inom många industriföretag. Den svenska industrin
är nämligen i stor utsträckning förlagd till orter, där egnahem är
118
Statsutskottets utlåtande nr 127 är 1956
och bör vara den förhärskande bostadsformen. Av denna anledning är det
viktigt även för industriföretagen att egnahemsbygggandet ges erforderligt
utrymme och att de statliga åtgärderna i övrigt utformas så att denna produktionsform
kan vidareutvecklas på ett sunt sätt.
Redan ett ytligt studium av utvecklingen på bostadsmarknaden i våra
större städer ger vid handen, att vi under lång tid framåt har att räkna
med en avsevärd bostadsefterfrågan, som icke kan tillgodoses. Speciellt
olyckligt är detta med hänsyn till den extra påfrestning på bostadsmarknaden,
som kan emotses i början av 60-talet, då antalet''giftermål och därmed
sammanhängande lägenhetsefterfrågan kommer att öka kraftigt. Det
blir därför allt mer nödvändigt att vidtaga åtgärder som kan minska de nu
rådande svårigheterna. En sådan åtgärd är att söka skapa förutsättningar
för en intensifierad produktion av egnahem i mindre tätorter och på landsbygden,
vilket även är det mål som ifrågavarande motioner syftar till. Detta
syfte sammanfaller med de bostadssökandes önskemål, varför alla skäl
synes tala för att frågan ägnas större uppmärksamhet än som nu är fallet.
Under de senaste åren har egnahemmens andel i den totala bostadsproduktionen
endast utgjort ca 20 %, vilket icke på långt när torde motsvara de
bostadssökandes önskemål och än mindre gjort det möjligt att taga igen
den eftersläpning, som uppstått genom att'' denna produktion även under
tidigare år varit för liten.
Med hänsyn härtill måste det betecknas som olyckligt att den statliga
långivningens utformning i nuvarande läge i första" hand gynnar produktionen
av flerfamiljshus; genom subventioner och hyresreglering hålles
hyresnivån i städerna nere, medan samtidigt produktionen av egnahem
försvåras genom nu gällande regler och föreskrifter. I årets statsverksproposition
har socialministern återigen funnit sig nödsakad att starkt begränsa
egnahemsbyggandet.
Efterkrigsårens bostadspolitik har medvetet gynnat tillkomsten av kommunala
och kooperativa bostadsföretag, vilka helt inriktat sin produktion
på flerfamiljshus. Denna överbetoning av flerfamiljshuset som bostadsform
har lett till att även i mindre tätorter, där det egna hemmet borde
vara den naturliga bostadsformen, bebyggelsen i stor utsträckning kommit
att utformas som 3-våningshus. Enskilt initiativ har i stor utsträckning
bortkopplats, och riktlinjerna för bostadsbyggandet har nära nog i detalj
utformats av statliga och kommunala myndigheter. De bostadssökandes
möjligheter att påverka produktionen i den riktning de önska har därigenom
i stort sett försvunnit. Det tycks förhålla sig så som antydes i
motionen nr 346 att det är staten — långivaren — som bestämmer bostadsproduktionens
inriktning och inte konsumenten.
Det stöd, som lämnats egnahemsbyggaren, har främst tagit sikte på
självbyggeri. Det har även förutsatts, att byggandet skulle ske hantverksmässigt
och utan särskilda administrationskostnader. Detta har i fråga om
egnahemsområdet hållit tillbaka den mekanisering och rationalisering, som
i övrigt ägt rum inom bostadsproduktionen, vilket allt medfört, att den
tekniska utvecklingen inom egnahemsbyggandet gått långsamt. Det bör
dock i detta sammanhang framhållas, att flera svenska industrier visat att
även inom småhusbyggandet långt driven rationalisering är möjlig. För
att resultatet därav skall komma allmänheten till godo i någon större utsträckning
måste emellertid som ovan antytts statsmakternas inställning
till hela frågan ändras.
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
119
Byggnadsarbetarna tillhör en höglönegrupp, vilket bidrager till att
bostäder i förhållande till annan produktion bli dyra. I våra strävanden att
hålla nere byggnadskostnaderna — och därmed boendekostnaderna är
det därför viktigt att bedriva egnahemsproduktionen så att antalet arbetstimmar
blir så lågt som möjligt. Detta kan endast ske genom en noggrann
planering och ett effektivt byggande. En sådan planering måste ske pa
mycket lång sikt, vilket är omöjligt att genomföra på det sätt som egnahemsproduktionen
f. n. är upplagd.
Med den tendens till ökad specialisering som äger rum aven inom byggnadsbranschen
är det inte möjligt att påräkna att egnahemsbyggare äga
erforderliga färdigheter för mer betydande arbetsinsatser. Detta har även
visat sig däri att bland den egnahemssökande allmänheten allt fler raknar
med att huset skall uppföras av byggmästare eller annan företagare.
I USA, där närmare 90 % av bostadsproduktionen utgöres av 1-familjshus,
uppgår kostnaden för en villa om 3 sovrum, vardagsrum och kök till
2i/2_31/ gånger ägarens årsinkomst. I Sverige är motsvarande siffra 4 6
gånger årsinkomsten. Denna avsevärda skillnad antyder att avsevärda
möjligheter till besparingar borde förefinnas. ... , ..lt
Det har framhållits, att egnahem ger möjligheter till fritidssysselsättning
och att detta får ökad betydelse i samma mån som arbetstiden avkortas.
Vi vill understryka dessa synpunkter och samtidigt peka på att
det stora intresse för »sommarstugor» som vuxit fram under efterkrigsåren,
är ett uttryck för samma sak. Det förefaller oss vara riktigare att
såväl våra byggnadsresurser som sommarstugeägarnas ambitioner inriktas
på att skapa egnahem. , ,
Dagens läge på kreditmarknaden motiverar åtgärder for att uppmuntia
bostadssparande. Härvid erbjuder egnahem bättre möjligheter än andra
bostadsformer. Även det i motionen nr 346 berörda förhållandet att statliga
tertiärlån för egnahem amorteras på 25 år bör understrykas. Egnahemsägaren
får därigenom känslan av att spara åt sig själv. Den sänkning av
bostadskostnaden, som inträder efter 25 år, blir även ett värdefullt bidrag
till familjens pensionering. , , , ,
De nyligen ändrade villkoren för statlig belåning av bostadshus har
bl a syftat till att pressa ned byggnadskostnaderna. Detta kan emellertid
draga med sig en förenkling av standarden. Under sådana omständigheter
är det riktigare att bvgga ett »billigt» egnahem än enklare lägenheter 1 flerfamiljshus.
Det förra kan framdeles kompletteras såväl beträffande utrymme
som standard, under det att flerfamiljshus med låg standard 1 viss
mån ge intryck av att vara undermåliga.
Med stöd av vad sålunda anförts får Industriförbundet instamma 1 de
yrkanden som göres i motionen nr 346 i Andra kammaren.
Stockholm den 4 april 1956
SVERIGES INDUSTRIFÖRBUND
L. E. Thunholm
120
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
Bilaga 7
Till Riksdagens statsutskott
Genom skrivelse den 10 februari detta år bär Utskottet hemställt till
Sveriges Lantbruksförbund att avgiva utlåtande över vissa inom riksdagen
väckta motioner, nämligen dels två likalydande motioner, I: 193 och II: 340
om ökat egnahemsbyggande, dels två likalydande motioner, 1:411 och
II: 49a, om beaktande av vissa synpunkter beträffande egnahemsbebyggelsen
på landsbygden, dels ock motionen II: 359 angående en friare bostadsbebyggelse
på landsbygden in. in.
I de förstnämnda motionerna (1:193 och 11:346) har hemställts, att
riksdagen måtte
dels uttala, att en begränsning av egnahemsbyggandet på sätt föreslagits
i statsverkspropositionen icke bör komma till stånd och att icke heller
hinder bör läggas mot igångsättande av egnahemsbygge vid vilken tidpunkt
som helst under året,
dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att utredning snarast måtte
företagas i avsikt att få fram konkreta förslag till praktiska åtgärder för
att förbätti a förutsättningarna för ett väsentligt ökat egnahemsbyggande.
I motionerna 1:411 och 11:495 har motionärerna hemställt, att riksaa§5n
m^e besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att i motionen
anförda synpunkter beträffande egnahemsbebyggelsen må beaktas under
pågående utredning av vissa bostadspolitiska frågor.
I motionen II: 359 har motionären hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om
1) skyndsam utredning
a) angående sådana ändringar i gällande författningar, tillämpningsforordnmgar
och administrativa anvisningar, att förutsättningar skapas
för en friare bostadsbebyggelse på landsbygden;
b) angående vilka åtgärder som kan vidtagas för att genom forskning,
konstruktionsarbeten och försöksverksamhet främja tillkomsten av praktiska
alternativ i fråga om bostäders och sanitetsanläggningars utformning
vid glesbebyggelse;
2) vidtagande av de åtgärder, vartill utredningen kan föranleda, samt
fiamläggande för riksdagen av förslag i de fall åtgärdernas genomförande
kräver dess medverkan.
Med anledning av vad i motionerna anförts och hemställts får förbundet
anföra följande.
Lantbruksförbundet delar helt den i samtliga motioner uttalade uppfattningen
att åtgärder bör vidtagas i syfte att förhindra ytterligare utflyttning
från landsbygden till städerna och andra större tätorter, även om
den fortsatta jordbruksrationaliseringen kommer att medföra ett minskat
arbetskraftsbehov för jordbrukets del. Såsom i motionerna framhållits,
bör man nämligen sträva efter att söka bibehålla från jordbruket friställda
arbetare på landsbygden. De har numera större förutsättningar än förr
att bo kvar där, även om de i fortsättningen kommer att arbeta i en från
bostaden förhållandevis avlägset belägen tätort. Det finns redan nu erfarenheter,
som ger vid handen, att de förbättrade kommunikationerna och
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
121
det förhållandet att allt större folkgrupper skaffar sig motorfordon gör
det möjligt att bo i en ort och arbeta i en annan. De med resorna förenade
olägenheterna uppväges, såsom motionärerna framhåller, av andra fördelar,
och detta blir förhållandet framförallt om bostäderna på landsbygden
icke i fråga om bekvämligheten är underlägsna de bostäder som tätorterna
erbjuder.
För att en dylik utveckling skall bli möjlig och för att till och med en
flyttning från tätorter till landsbygd skall underlättas, bör, såsom i motionerna
också framhållits, bostadsbyggandet på landsbygden befrämjas på
olika sätt, främst genom att egnahemsbyggandet underlättas. Detta bör
ske såväl genom bostadssociala åtgärder som genom att strävandena inriktas
på att rationalisera egnahemsbyggandet i syfte att nedbringa byggnadskostnaderna.
Strävandena bör också gå ut på att underlätta samhällsbildning
på landsbygden. Härigenom uppkommer ökade förutsättningar
att få industri — och kanske framförallt serviceföretag — förlagda till
orter utanför de nuvarande tätorterna, ty om arbetskraft finns tillgänglig
i orten och dess närhet och nya bostäder för ytterligare erforderlig personal,
som i samband med företagets grundande måste flytta dit, utan
svårigheter kan åstadkommas, ökas självfallet möjligheterna för en ur
samhällets synpunkt lämplig industrilokalisering. Byggnadstillståndslagstiftningen
har ju av Kungl. Maj :t föreslagits skola gälla under tills vidare
ytterligare två år och enligt propositionen skall denna lagstiftning även utnyttjas
i lokalisermgspolitiskt syfte.
~ Att bostadsbyggandet måste beaktas i dylika sammanhang är självfallet,
men detta syns hittills icke ha tillräckligt uppmärksammats, bl. a. fordras
bättre ekonomiska resurser för egnahemsbyggandet.
Då Lantbruksförbundet i allt väsentligt delar motionärernas uppfattning
om att åtskilligt kan göras för att befrämja bostadsbyggandet på
landsbygden, så att de som där bosätter sig kan erhålla lika goda bostäder
som i tätorterna, och att detta är ett medel för att behålla och t. o. m.
öka befolkningen på landsbygden, får förbundet tillstyrka,
att Statsutskottet i anledning av motionerna föreslår vidtagande av
åtgärder i motionernas syfte.
Stockholm den 27 mars 1956
SVERIGES LANTBRUKSFÖRBUND
förening u. p. a.
Gösta Lie dberg
C. W. Curtman
122
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
P.M.
Bilaga 8
om bostadsmarknadsläget i början av år 1956
Undersökningens omfattning och källor
Bostadsstyrelsen har sedan år 1949 årligen från förmedlingsorganen i
vissa kommuner inhämtat uppgifter om antalet bostadssökande. Styrelsen
har företagit en ny enkät härom i början av år 1956. Uppgifter, som efter
förmedlingsorganets eget val skulle avse antingen den 1 januari eller den 1
februari 1956, har begärts från 295 kommuner. Som källor för redovisningen
föreslog styrelsen register, som förs av kommunala bostadsförmedlingar,
andra kommunala organ, allmännyttiga, kooperativa och enskilda bostadsföretag
samt industrier.
Intill den 16 mars hade 237 förmedlingsorgan besvarat och 58 förmedlingsorgan
icke besvarat enkäten. Av förstnämnda 237 förmedlingsorgan
har 38 meddelat, att register som är lämpliga som grundval för redovisningen
icke föres och 28 lämnat uppgifter, som icke har tagits med i bearbetningen
därför att de antingen har ansetts mindre tillförlitliga
eller därför att samtliga eller flertalet sökande icke har fördelats
efter bosättningsort, lägenhetsinneliav och familjeförhållanden. Som framgår
av nedanstående tablå ingår i bearbetningen uppgifter för 41 av de 43
tillfrågade kommunerna med mer än 20 000" invånare, men för föga mer
än hälften av de mindre kommunerna.1 Även om man räknar med de kommuner,
i fråga om vilka förmedlingsorganen har meddelat att lämpliga
register ej föres, föreligger uppgifter för endast ungefär två tredjedelar av
kommunerna med mindre än 20 000 invånare. Om det stora bortfallet av
mindre kommuner beror på att antalet bostadssökande är ringa eller bör
| Antal | Därav har nedan | angivna antal | ||
| kommuner, | lämnat bear-betnings-bara upp-gifter | meddelat | lämnat | icke svarat |
Samtliga kommuner............. | 295 | 171 | 38 | 28 | 58 |
Därav kommuner med |
|
|
|
|
|
mer än 30 000 inv............ | 19 | 19 |
|
|
|
20 000—30 000 » .... | 24 | 22 | 1 |
| 1 |
10 000—20 000 » ........... | 54 | 25 | 7 | 8 | 14 |
5 000—10 000 » ......... | 91 | 52 | 16 | 13 | 10 |
mindre än 5 000 » ........... | 107 | 53 | 14 | 7 | 33 |
1 eller mindre tillfälliga uppgifter.
2 eller meddelat att uppgifterna insänds senare (5 kommuner), eller att förmedlingsorganet
på grund av arbetsanhopning icke har möjlighet göra de önskade sammanställningarna (1
kommun).
i Då uppgiften om folkmängden den 1 januari 1956 icke föreligger för samtliga kommuner,
som ingar i undersökningen, har de i redogörelsen grupperats efter folkmängden
den 1 januari 1955.
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
123
tillskrivas andra faktorer kan icke bedömas. Det är därför icke möjligt att
fälla några säkra omdömen om antalet bostadssökande i grupperna av tillfrågade
kommuner med mindre än 20 000 invånare.
Även i fråga om de 171 kommuner, som har lämnat bearbetningsbara
uppgifter, är de redovisade antalen icke något exakt mått pa antalet registrerade
bostadssökande, enär alla register icke har utnyttjats. Några register
har utelämnats, emedan förmedlingsorganet har förmodat, att flertalet sökande
redan har blivit räknade i andra register. I andra fall har förmedlingsorganen
icke haft tillgång till eller möjlighet att själva göra de sammansställningar
som har erfordrats. I några fall, då förmedlingsorganen har
meddelat en uppgift om totala antalet sökande i ett register men icke lämnat
erforderliga uppgifter om de sökandes fördelning efter bosättningsort,
lägenhetsinnehav och familjeförhållanden, har dessa sökande uteslutits vid
bearbetningen.
I vilken utsträckning olika slag av register har använts framgar av följande
tablå. Register över sökande till pensionärslägenheter är ej medräknade.
| Därav kommuner som utnyttjat | |||
| register över sökande | register över |
| |
Totala antalet | till hyres- o. bostads-rättslägenheter, fört av | register förda | ||
kom- | kom- | annat | egnahem, | |
muner | munal bostads- | kommunalt | fört av | företag eller |
| formed- | allmännyt- | organ | |
| ling | tigt företag |
|
|
171 | 57 | 96 | 104 | 63 |
19 | 19 | _ | 9 | 1 |
22 | 18 | 3 | 8 | 3 |
25 | 10 | 13 | 13 | 6 |
52 | 6 | 40 | 34 | 31 |
53 | 4 | 40 | 40 | 22 |
Samtliga kommuner ...
Därav kommuner med
mer än 30 000 inv. ,
20 000—30 000 » ,
10 000—20 000 »
5 000—10 000 »
mindre än 5 000 »
Nästan alla de större kommunerna har redovisat sökande till hyres- och
bostadsrättslägenheter, anmälda vid kommunala bostadsförmedlingar.
Knappt hälften av dessa kommuner har redovisat bearbetningsbara uppgifter
om personer som önskar uppföra egnahem. Endast i undantagsfall
har andra register använts. I de mindre kommunerna saknas i allmänhet
kommunala bostadsförmedlingar. Uppgifterna avser till största delen personer
som har registrerats vid allmännyttiga, kooperativa och enskilda bostadsföretag
samt industrier ävensom personer som har registrerats hos
något kommunalt organ därför att de önskar uppföra ett egethem.
Vid infordrandet av uppgifterna framhöll styrelsen, att om mer än ett
register användes för redovisningen, sökande som hade upptagits i flera
register om möjligt borde räknas endast en gång. Av enkätsvaren framgåi
emellertid att detta icke alltid har iakttagits. Vid bearbetningen har det
vidare icke varit möjligt alt beakta att vissa personer bär registrerats som
sökande i mer än en kommun, t. ex. i såväl Stockholm som någon av dess
grannkommuner. Några registrerade bostadssökande har därför blivit räknade
mer än en gång.
124
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
Uppgifternas användbarhet som mått på den otillfredsställda
bostadsefterf rågan
Om man vill använda uppgifterna som mått på den otillfredsställda
marknadsmässiga bostadsefterfrågan, måste man utom till bristerna i redovisningen
av antalet registrerade sökande ta hänsyn även till den skillnad
som måste föreligga mellan detta antal och antalet personer, som representerai
en otillfredsställd marknadsmässig efterfrågan vid undersökningstillfället.
Denna differens beror bl. a. på att icke alla personer som söker
bostad^ låter registrera sina önskemål, på att en del registrerade uppgifter
är föråldrade och på att en del av de registrerade sökandena icke vill eller
icke skulle kunna realisera sina bostadsönskemål omedelbart.
Hur fullständigt de bostadssökande låter registrera sig vid de kommunala
bostadsförmedlingarna, torde bl. a. bero på hur stor del av de lediga
lägenheterna som upplates genom förmedlingarna. Omfattningen av registreringen
vid olika bostadsföretag torde i hög grad bero på omfattningen
av deras aktuella bostadsproduktion och är givetvis begränsad till personer
som önskar bostad i företagens fastigheter. Registreringen vid industriföretag
torde i regel vara begränsad till anställda.
De registrerade uppgifterna är ibland föråldrade, dels ingår i redovisningen
ett antal sökande, vilkas lägenhetsbehov har upphört eller tillgodosetts
utan att de har avförts ur registren, dels kan de antecknade uppgifterna
om boende- och familjeförhållanden vara föråldrade. Vid nästan alla
kommunala bostadsförmedlingar föreligger visserligen skyldighet för de
sökande att med vissa mellanrum förnya sin ansökan, varvid i allmänhet
även förändringar i deras boende- och familjeförhållanden noteras. Sökande
som icke förnyar sin anmälan avföres ur registren. En viss eftersläpning
i avregistreringarna och korrigeringarna av antecknade uppgifter är dock
oundviklig. Den oegentliga ökning av antalet sökande, som uppkommer
härigenom, torde särskilt drabba gruppen sökande utan egen lägenhet. Vid
Stockholms bostadsförmedling har under år 1955 på grund av förestående
omorganisation sökande icke avförts i normal utsträckning. De av kommunala
organ registrerade sökandena som önskar egnahem och de, som
registreras av bostadsföretag samt industrier, är i allmänhet icke skyldiga
att förnya sina ansökningar.
I redovisningen ingår sökande, vilka icke representerar en omedelbar
lägenhetsefterfrågan, antingen därför att de önskar få lägenhet först om
någon tid men har anmält sig för att få en gynnsammare ställning, när behovet
av lägenhet blir aktuellt, eller därför att de saknar ekonomiska förutsättningar
att omedelbart skaffa sig en lägenhet.
Antalet bostadssökande i början av år 1956
De 171 förmedlingsorgan som har lämnat bearbetningsbara uppgifter
redovisar tillsammans 139 000 bostadssökande, som har lägenhet inom
anmälningskommunen men önskar en annan. Vidare redovisas 106 000 i
anmälningskommunen bosatta sökande utan egen lägenhet. I detta antal
har ej inräknats 6 000 sökande, som visserligen själva bor i kommunen
men har familj boende i annan kommun. Flera av dessa torde disponera
lägenhet i den kommun, där familjen bor. Ytterligare ca 40 000 sökande
önskar lägenhet för att byta bosättningsort. Sökande till pensionärslägenlieter
ingår ej i de nämnda antalen.
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
125
Flertalet sökande är registrerade vid kommunala bostadsförmedlingar,
nämligen 121 500 sökande med egen lägenhet i anmälningskommunen,
99 000 sökande som jämte eventuell familj bor i anmälningskommunen men
saknar lägenhet, ca 5 000 sökande som bor i anmälningskommunen men
har familjen annorstädes och 34 000 sökande som bor i annan kommun.
Fördelningen efter familjeförhållanden av gruppen i anmälningskommunen
bosatta sökande utan egen lägenhet framgår av tab. 2. För de i redovisningen
ingående kommunerna tillsammantagna gäller, att 21 % av de
Tab. 1. Antal registrerade bostadssökande i 171 kommuner i början av år 19561
| Antal | Folk-mängd | Inom kommunen | Sökande, | Sökande, | |
Kommungrupp | kom- muner | med egen | utan egen | men har | ||
Samtliga registrerade sökande |
|
|
|
|
|
|
Stockholm.................. | i | 776 947 | 36 576 | 46 661 | 1 254 | 9 639 |
Göteborg................... Malmö..................... | i | 373 433 | 22 978 | 13 898 | 500 | 5 137 |
i | 205 640 | 13 774 | 4 838 | 496 | 2 450 | |
Kommuner med |
|
|
|
| 1 530 | 9 683 |
30 000—100 000 inv....... | 16 | 862 437 | 34 415 | 21 420 | ||
20 000 30 000 » ...... | 22 | 531 307 | 13 730 | 10 531 | 883 | 5 968 |
10 000 20 000 » ...... | 25 | 352 836 | 7 903 | 4 988 | 748 | 2 219 |
5 000 10 000 » ...... | 52 | 357 883 | 6 534 | 2 897 | 473 | 3 038 |
5 000 » ...... | 53 | 188 685 | 3 041 | 1 076 | 228 | 1 572 |
Summa | 171 | 3 649 168 | 138 951 | 106 309 | 6 112 | 39 706 |
Därav sökande till hyres- och |
|
|
|
|
|
|
bostadsrättslägenheter registre- |
|
|
|
|
|
|
rade vid kommunala bostads-förmedlingar |
|
|
|
|
|
|
Stockholm.................. | 1 | 776 947 | 36 576 | 46 661 | 1 254 | 9 639 |
Göteborg................... Malmö..................... | 1 | 373 433 | 22 978 | 13 898 | 500 | 5 137 |
1 | 205 640 | 13 774 | 4 838 | 496 | 2 450 | |
Kommuner med |
|
|
|
| 1 508 | 9 554 |
30 000 100 000 inv....... | 16 | 862 437 | 31 734 | 21 077 | ||
20 000 30 000 » ...... | 18 | 444 282 | 11 925 | 9 612 | 709 | 5 388 |
10 000 20 000 » ...... | 10 | 149711 | 3 482 | 2 489 | 237 | 1 079 |
5 000 10 000 » ...... | 6 | 44 075 | 712 | 555 | 38 | 740 |
5 000 » ...... | 4 | 15 639 | 363 | 97 | 37 | 185 |
Summa | 57 | 2 872 164 | 121 544 | 99 227 | 4 779 | 34 172 |
1 Förmedlingsorganen i följande antal kommuner, vilka icke ingår i redovisningen | i tabellen, | |||||
har meddelat att register, som är lämpliga som grundval för redovisning, ej föres. Antal kom- Kommungrupp muner Folkmängd 20 000 30 000 inv........... 1 20 791 10 000 20 000 » 7 80 629 5 000 10 000 » 16 110 604 5 000 » 14 43 884 Summa 38 255 908 |
|
126
Statsutskottets utlåtande nr 127 är 1956
Tab. 2. Bostadssökande utan egen lägenhet, bosatta i den kommun där de söker
lägenhet, fördelade på olika kategorier
|
|
|
| Därav |
| |
Kommungrupp | Antal kom- muner | Antal sökande | med barn 16 år | Övriga gifta | icke gifta | övriga icke gifta |
Samtliga registrerade sökande |
|
|
|
|
|
|
Stockholm.................. | 1 | 46 661 | 8 513 | 1 858 | 9 950 | 26 340 |
Göteborg.................. | 1 | 13 898 | 1 924 | 865 | 5 977 | 5 132 |
Malmö............... | 1 | 4 838 | 837 | 237 | 1 890 | 1 874 |
Kommuner med |
|
|
|
|
|
|
30 000—100 000 inv....... | 16 | 21 420 | 4 932 | 2 144 | 8 506 | 5 838 |
20 000— 30 000 » ...... | 22 | 10 531 | 3 017 | 953 | 3 967 | 2 594 |
10 000— 20 000 » ...... | 25 | 4 988 | 1 731 | 614 | 1 670 | 973 |
5 000— 10 000 » ...... | 52 | 2 897 | 937 | 394 | 897 | 669 |
— 5 000 » ...... | 53 | 1 076 | 346 | 133 | 360 | 237 |
Summa Därav sökande till hyres- och | 171 | 106 309 | 22 237 | 7 198 | 33 217 | 43 657 |
förmedlingar |
|
|
|
|
|
|
Stockholm.................. | 1 | 46 661 | 8 513 | 1 858 | 9 950 | 26 340 |
Göteborg............ | 1 | 13 898 | 1 924 | 865 | 5 977 | 5 132 |
Malmö................. | 1 | 4 838 | 837 | 237 | 1 890 | 1 874 |
Kommuner med |
|
|
|
|
|
|
30 000—100 000 inv....... | 16 | 21 077 | 4 851 | 2 038 | 8 417 | 5 771 |
20 000— 30 000 » ...... | 18 | 9 612 | 2 727 | 834 | 3 668 | 2 383 |
10 000— 20 000 » | 10 | 2 489 | 732 | 274 | 1 047 | 436 |
5 000— 10 000 » ...... | 6 | 555 | 115 | 57 | 234 | 149 |
— 5 000 » ...... | 4 | 97 | 23 | 15 | 50 | 9 |
Summa | 57 | 99 227 | 19 722 | 6 178 | 31 233 | 42 094 |
sökande representera hushåll med minderåriga barn. Ca 7 % är gifta utan
minderåriga barn. Antalet sökande som avser att ingå äktenskap uppgår
Återstående 41 % utgöres av icke-gifta sökande utan avsikt att
ingå äktenskap och utan minderåriga barn men i vissa fall med vuxna
barn eller andra anhöriga.
Av de tidigare anförda skälen är del tydligt att dessa uppgifter icke ger
en tillfi edsställande bild av bostadsbristens omfattning. Vill man göra en
uppskattning av bostadsbristens storlek — i betydelsen marknadsmässigt
underskott i totala antalet lägenheter — bör man emellertid utgå från det
i edovisade antalet bostadssökande utan lägenhet, som bor i samma kommun
där de söker lägenhet. Detta antal utgör ca 106 000. Det bör reduceras —
sannolikt högst avsevärt — med hänsyn till att i redovisningen ingår personer,
som redan har erhållit bostad eller vilkas lägenhetsbehov har upphört,
samt sökande, som vill ha en lägenhet först om någon tid. Detta torde
i stor utsträckning gälla om personer, som har anmält att de önskar bostad
för giftermål, och troligen i icke ringa utsträckning även om övriga icke
gifta sökande. Å andra sidan bör antalet ökas med en viss del av dem, som
bor i en annan kommun än den där de söker lägenhet, samt ett okänt antal
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
127
sökande i kommuner som icke har besvarat enkäten och ett likaledes okänt
antal icke medräknade sökande i de kommuner som har besvarat den.
De redovisade sökandena är i hög grad koncentrerade till de större kommunerna.
I de tre största städerna, vilkas folkmängd utgör 37 % av den
sammanlagda folkmängden i de 171 undersökningskommunerna, är registrerade
53 % av de sökande med lägenhet i anmälningskommunen, 62 % av
dem som bor i anmälningskommunen men saknar lägenhet och 43 % av
dem som själva bor eller har familjen boende i annan kommun. Folkmängden
i de 19 kommunerna med mer än 30 000 invånare utgör 61 % av
den sammanlagda folkmängden i undersökningskommunerna, men av de
sökande i nyss nämnda tre grupper har resp. 78, 82 och 67 % registrerats
i dessa kommuner.
Den starkaste koncentrationen till de större kommunerna visar antalet
sökande, som bor i anmälningskommunen men saknar lägenhet där. I de
större städerna utgörs en relativt större del av dessa av ogifta personer utan
minderåriga barn. I de tre största städerna tillhopa är det endast 22 % av
dessa sökande som representerar hushåll med minderåriga barn eller barnlösa
gifta par. I kommuner med 20 000—100 000 invånare är motsvarande
procenttal 35 och i kommuner med mindre än 20 000 invånare 46.
Förändringarna i antalet bostadssökande under år 1955
I tab. 3 jämföres antalet sökande i början av åren 1955 och 1956. Jämförelsen
har gjorts på två sätt. Under A har alla kommuner tagits med som
har lämnat uppgift vid båda undersökningstillfällena och hela de vid varje
tillfälle redovisade antalen sökande i dessa kommuner har medräknats.
Under B ingår däremot endast sådana kommuner, som vid båda tillfällena
har utnyttjat samma register eller för vilka det har varit möjligt att utesluta
sökande, upptagna i register som har utnyttjats vid endast det ena
undersökningstillfället.
Båda jämförelserna ger i huvudsak samma bild av utvecklingen under
det gångna året i det undersökta kommunbeståndet som helhet. Antalet
i anmälningskommunen bosatta sökande med egen lägenhet och antalet
sökande som önskar flytta till anmälningskommunen har båda ökat med
mer än 15 % och antalet sökande som redan bor i anmälningskommunen
men saknar lägenhet där med ca 10 %. De fyra redovisade undergrupperna
inom sistnämnda grupp har förändrats i olika takt. Antalet sökande med
minderåriga barn har ökat med endast ett par procent och antalet gifta
utan minderåriga barn har t. o. m. minskat något. Tillsammans har dessa
båda grupper ökat mycket obetydligt. Antalet sökande som önskar lägenhet
på grund av förestående giftermål är praktiskt taget oförändrat. Så gott
som hela ökningen är därför koncentrerad till gruppen av icke-gifta sökande
utan minderåriga barn och utan avsikt att ingå äktenskap. Antalet av dessa
sökande har ökat med 26 %.
För Stockholm redovisas i fråga om de tre huvudgrupperna av sökande
något större procentuella ökningar än för hela det undersökta kommunbeståndet.
För Göteborg (utom i fråga om antalet sökande som önskar inflytta
från andra kommuner) och för Malmö redovisas däremot något
mindre procentuella ökningar än genomsnitten. I gruppen av kommuner
med 30 000—100 000 invånare överensstämmer utvecklingen i stort setl
med den genomsnittliga. 1 gruppen av kommuner med 20 000—30 000 invånare
har ökningstakten varit långsammare - i fråga om antalet i anmäl
-
128
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
Tab. 3. Antal registrerade bostadssökande i vissa kommungrupper i början av
åren 1955 och 1956
Anm. Under A har alla kommuner tagits med, som lämnat uppgift vid båda undersökningstillfällena
och hela de vid varje tillfälle redovisade antalen bostadssökande har räknats med. Under
B ingår däremot endast sådana kommuner, som vid båda tillfällena har utnyttjat samma register
eller för vilka det har varit möjligt att utesluta bostadssökande, vilka har varit upptagna i register
som har utnyttjats vid endast det ena undersökningstillfället.
|
|
| Inom kommunen bosatta sökande |
| |||||
|
|
|
|
| utan egen lägenhet |
| Sökande, | ||
|
| Antal | med egen lägen- het |
|
| Därav |
| ||
Kommungrupp | kom- muner | Totalt | med min- der- åriga barn | Övriga gifta | icke gifta som | övriga icke gifta | kommun | ||
Stockholm........ | .1955 | i | 30 399 | 41 173 | 8 727 | 2 422 | 10 153 | 19 871 | 9 127 |
| 1956 | i | 36 576 | 46 661 | 8 513 | 1 858 | 9 950 | 26 340 | 10 893 |
Göteborg ........ | .1955 | i | 19 912 | 13 147 | 1 921 | 859 | 6 156 | 4 211 | 4 798 |
| 1956 | i | 22 978 | 13 898 | 1 924 | 865 | 5 977 | 5 132 | 5 637 |
Malmö ........ | 1955 | i | 12 253 | 4 601 | 851 | 252 | 1 867 | 1 631 | 2 836 |
1956 30 000—100 000 inv. | i | 13 774 | 4 838 | 837 | 237 | 1 890 | 1 874 | 2 946 | |
A | 1955 | 15 | 26 804 | 17 762 | 4 040 | 1 595 | 7 325 | 4 802 | 9 209 |
| 1956 | 15 | 32 148 | 19 609 | 4 641 | 2 020 | 7 606 | 5 342 | 10 493 |
B | 1955 | 15 | 26 482 | 17 717 | 4 040 | 1 595 | 7 280 | 4 802 | 9 209 |
| 1956 | 15 | 30 421 | 19 305 | 4 574 | 1 925 | 7 531 | 5 275 | 10 429 |
20 000—30 000 inv. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
A | 1955 | 22 | 12 753 | 11 008 | 3 349 | 1 185 | 4 072 | 2 402 | 6 098 |
| 1956 | 22 | 13 730 | 10 531 | 3 017 | 953 | 3 967 | 2 594 | 6 851 |
B | 1955 | 18 | 10 976 | 9 663 | 2 926 | 1 027 | 3 559 | 2 151 | 5 421 |
| 1956 | 18 | 11 921 | 9 574 | 2 695 | 844 | 3 593 | 2 442 | 6 212 |
—20 000 inv. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
A | 1955 | 103 | 10 986 | 5 901 | 1 931 | 692 | 2 117 | 1 161 | 5 516 |
| 1956 | 103 | 14 018 | 7 367 | 2 454 | 922 | 2 413 | 1 578 | 6 760 |
B | 1955 | 75 | 9 095 | 4 907 | 1 510 | 537 | 1 899 | 961 | 4 293 |
1956 Samtliga kommungrupper | 75 | 11 057 | 6 121 | 1 968 | 765 | 2 082 | 1 306 | 5 086 | |
A | 1955 | 143 | 113 107 | 93 592 | 20 819 | 7 005 | 31 690 | 34 078 | 37 584 |
| 1956 | 143 | 133 224 | 102 204 | 21 386 | 6 855 | 31 803 | 42 860 | 43 577 |
B | 1955 | in | 109 117 | 91 208 | 19 975 | 6 692 | 30 914 | 33 627 | 35 684 |
1956 Därav kommuner med | in | 126 727 | 100 397 | 20 511 | 6 494 | 31 023 | 42 369 | 41 200 | |
minst 20 000 inv. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
A | 1955 | 40 | 102 121 | 87 691 | 18 888 | 6 313 | 29 573 | 32 917 | 32 068 |
| 1956 | 40 | 119 206 | 95 537 | 18 932 | 5 933 | 29 390 | 41 282 | 36 820 |
B | 1955 | 36 | 100 022 | 86 301 | 18 465 | 6 155 | 29 015 | 32 666 | 31 391 |
| 1956 | 36 | 115 670 | 94 276 | 18 543 | 5 729 | 28 941 | 41 063 | 36 117 |
ningskommunen bosatta sökande utan egen lägenhet redovisas t. o. m. en
obetydlig minskning. De fåtaliga kommuner med mindre än 20 000 invånare
som ingår i jämförelsen visar betydande procentuella ökningar.
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1!)56
129
Av de större kommunerna saknas endast några få i jämförelsen. Av
sammanlagt 43 tillfrågade kommuner med mer än 20 000 invånare ingår
40 under Å och 36 under B. Det har däremot varit möjligt att sammanställa
uppgifter för endast ett ganska litet antal av de mindre kommunerna. Uppgifter
har år 1956 begärts från sammanlagt 252 kommuner med mindre än
20 000 invånare. Av dessa har 103 kunnat beaktas under A och 75 under B.
Då utvecklingen möjligen har varit olika i de kommuner som ingår i resp.
ej ingår i jämförelsen är det ovisst hur antalet registrerade sökande i
gruppen av mindre kommuner som helhet har förändrats. Den starka koncentrationen
till de större kommunerna gör emellertid att det stora bortfallet
av mindre kommuner har en ganska begränsad betydelse vid bedömningen
av förändringarna i antalet registrerade sökande i det undersökta
kommunbeståndet som helhet.
Vissa av de tidigare angivna bristerna i undersökningen har betydelse
även vid en bedömning av utvecklingen under året. De sökandes benägenhet
att registrera sina önskemål kan variera år från år. Vidare kan andelen
registrerade sökande, vilkas bostadsbehov har tillgodosetts eller upphört
utan att de avförts ur registren, och andelen sökande vilkas anmälan avser
ett framtida behov variera. Den stora ökningen av antalet sökande i Stockholm
torde sålunda delvis bero på att ansökningarnas fortsatta aktualitet
icke har kontrollerats i normal omfattning. En bidragande orsak till att utvecklingen
enligt enkäten ter sig mindre gynnsam för icke-gifta sökande
utan barn och utan avsikt att ingå äktenskap än för övriga grupper utan
egen lägenhet är sannolikt en ökad benägenhet bland ungdom att i god tid
anmäla sig vid bostadsförmedlingarna. Det är dock troligt att utvecklingen
härvidlag även har påverkats av att i varje fall de kommunala organen är
inställda på att i första hand hjälpa familjer med barn och övriga gifta.
Översikt över förändringarna sedan hösten 1952
Antalet registrerade sökande som önskar byta lägenhet och antalet
sökande som önskar flytta till anmälningskommunen har vid de senaste
enkäterna regelbundet ökat. ökningstakten synes ha varit något snabbare
under det senaste året än under de närmast föregående åren.
Antalet registrerade sökande, som är bosatta i anmälningskommunen
men saknar lägenhet, ökade med ca 15 % mellan hösten 1952 och hösten
1953. ökningen hänförde sig till såväl hushåll med minderåriga barn, vilkas
antal ökade med It %, som till gifta och icke-gifta bostadssökande utan
barn, vilkas antal ökade med 13 resp. 16 %. Mellan hösten 1953 och hösten
1954 noterades endast en obetydlig ökning av antalet sökande utan lägenhet
och mellan hösten 1954 och början av år 1955 var antalet praktiskt taget
oförändrat. Från hösten 1953 till början av år 1955 (16 å 17 kalendermånader)
minskade antalet sökande med minderåriga barn och antalet
gifta utan barn med ca <3 %, under det att antalet icke gifta sökande utan
minderåriga barn ökade med ca 7 %. Som redan har nämnts har antalet
bostadssökande utan lägenhet under året mellan de två senaste enkäterna
ökat med ca 10 %. Antalet sökande med barn och antalet gifta sökande
utan barn har endast undergått smärre förändringar, medan antalet ickegifta
sökande har ökat med nästan 15 %. Utvecklingen under det senaste
året synes således ha varit avsevärt gynnsammare än under perioden hösten
1952- hösten 1953 men ogynnsammare än under perioden hösten 1953—
början av år 1955.
'')—685 so B Uran g till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 127
130
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
Bostadsförmedlingarnas verksamhet
Vid den senaste enkäten har styrelsen insamlat vissa uppgifter om antalen
hos de kommunala organen under året nyanmälda och avförda
sökande till hyres- och bostadsrättslägenheter samt om antalet förmedlade
lägenheter. De nedan redovisade uppgifterna avser förmedlingsverksamheten
vid de kommunala bostadsförmedlingarna i 34 kommuner med
minst 20 000 invånare.
Stockholm........................... | Antal | Antal nyan- mälda | Antal avförda | Därav fått lägenhet | Antal |
80 370 19 370 55 528 214 373 | 26 528 17 334 7 849 31 241 12 078 95 030 | 12 768 11 730 6 175 22 923 10 206 63 802 | 12 394 8 148 3 295 8 379 3 068 35 284 | 94 130 42 513 21 044 63 851 23 951 245 489 | |
Göteborg............................ | |||||
Malmö.............................. | |||||
16 kommuner med 30 000—100 000 inv. Summa |
Genom addition av antalet sökande vid början av året och antalet nyanmälda
erhåller man antalet sökande som under året har haft kontakt
med förmedlingen. Sätter man antalet avförda i relation härtill, finner man
att avgången utgör i Stockholm 12, i Göteborg 22, i Malmö 23, i kommuner
med 30 000—100 000 invånare 26 och i kommuner med 20 000—30 000 invånare
30 % av dem som under året har haft förbindelse med förmedlingen.
Detta tyder på att de sökande i de mindre kommunerna icke står
kvar i kön lika länge som de sökande i de större kommunerna.
I Stockholm har de inneliggande ansökningarnas aktualitet under året
icke kontrollerats på sedvanligt sätt. Antalet av dem som avförts av andra
skäl än att de har fått lägenhet genom förmedlingen är därför mycket obetydligt.
I Göteborg har ungefär en tredjedel, i Malmö nästan hälften, i kommuner
med 30 000—100 000 invånare något mindre än två tredjedelar och
i kommuner med 20 000—30 000 invånare något mer än två tredjedelar av
dem som har avförts icke erhållit lägenhet genom förmedlingen. Detta kan
tyda på att möjligheterna att anskaffa lägenhet utan förmedlingens medverkan
är större i de mindre kommunerna än i de större.
Härpå tyder också den väsentligt olika relationen mellan antalet förmedlade
lägenheter och antalet under året inflyttningsfärdiga lägenheter i
de olika kommungrupperna. Antalet inflyttningsfärdiga lägenheter är enligt
preliminära uppgifter i Stockholm 6 820, i Göteborg 4 492, i Malmö 2 184,
i de sexton kommunerna med 30 000—100 000 invånare 9 385 och i de
femton kommunerna med 20 000—30 000 invånare 4 446. Antalet förmedlade
lägenheter är i Stockholm och Göteborg ungefär 80 % och i Malmö
ungefär 50 % större, men i kommuner med 30 000—100 000 och 20 000—
30 000 invånare ungefär 10 resp. 30 % mindre än antalen inflyttningsfärdiga
lägenheter.
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
131
Bilaga 9
P.M.
angående kostnadsutvecklingen
A. Flerfamiljshus
Till 1951 års bostadsutredning lämnades uppgift om byggnadskostnaderna
i vissa städer år 1950. Numera har för lägenheter färdigställda åren
1949—51 kostnaderna framtagits för ett antal projekt i dessa 16 olika städer
med sammanlagt 9 660 lägenheter.
För de ärenden i samma städer, där preliminärt beslut lämnats under
år 1955, sammanlagt 15 119 lägenheter, har kostnaderna omräknats till den
1 januari 1956. Härvid har ej hänsyn tagits till den avrundning med i
genomsnitt ett par procent som kan påräknas vid slutligt beslut på grund
av förbättringar etc. och ej heller till några kostnadsstegringar efter 1
januari 1956. (Hänsyn har ej tagits till eventuell förskjutning i produktion
mellan olika städer.)
För att ge en bild av kostnadsutvecklingen hänvisas till följande uppgifter:
Approximativa
siffror
avsedda att visa relationerna men icke i detalj giltiga.
1950 19551
Antal lägenheter ..........................................
Medellägenhetsyta .......................................
För hela landet ..........................................
Prima lokaler i procent av bostadsyta ............
Byggnadskostnader för enbart bostäder .........
Belastning av prima lokaler på bostadsyta ......
D:o sekunda lokaler ....................................
Summa byggnadskostnad fördelad på bostadsyta
.............................................
D ro fördelad på (bostads + prima lokal) yta
Byggnadskostnad per lägenhet exklusive lokaler
D:o inklusive lokaler .................................
Uppskattad tomtkostnad per m2 ly bostäder ...
D:o per lägenhet .......................................
Uppskattad tomtkostnad för lokaler ca .........
Uppskattad produktionskostnad per lägenhet ca
D:o per m2 lägenhet ca ..............................
Tertiärlån per lägenhet ..............................
Tilläggslån per lägenhet ..............................
Avkastningsvärde ca ....................................
Tertiärlån i procent av avkastningsvärde (exklusive
fördjupning) ....................................
9 660 | lgh | 15 119 | lgh |
58,8 | m2 | 58,4 | m2 |
(59— | 60) | (57) |
|
2,5 | % | 5,6 | % |
394 | kr. | 543 | kr. |
15 | » | 47 |
|
10 |
| 21 |
|
419 | kr. | 611 | kr. |
408 | » | 578 | » |
23 100 | » | 31 600 | » |
24 500 |
| 35 600 | » |
25 | » | 35 | » |
1 500 | » | 2 100 | » |
100 | » | 250 |
|
26 100 |
| 38 000 |
|
440 |
| 650 | » |
6 260 | » | 7 800 |
|
820 |
| 2 990 |
|
25 000 |
| 34 700 |
|
25 | % | 23 | % |
1 Kostnaderna omräknade till index 132 motsvarande 1 januari 1956 varvid en avrundning
med några procent kan tillkomma, Kostnadsstegringar efter 1 januari 1956 är ej alls beaktade.
132
Statsutskottets utlåtande nr 127 år 1956
Den 14 november 1955 gjordes ett försök att analysera skillnaden i
byggnadskostnad mellan ca 415 kr/m3 år 1950 och ca 600 kr/m3 våren 1955.
Härvid angavs följande poster:
a) Indexökning 30 % ............................................................... 125
b) Standardförbättringar inom lägenhet ....................................... 10
c) Veckade hus m. in. Bättre fasadmaterial ................................. 10
d) Mera panncentraler in. m....................................................... 10
e) Mer planering av tomt m. m................................................. 5
f) Skyddsrumsinredning ............................................................ 5
g) Ökad andel lokaler ............................................................... 10
h) Lägre genomsnittlig lägenhetsyta .......................................... 5
i) Högre kreditivkostnader ...................................................... 10
Summa kronor 190
Med numera tillgängliga siffror skulle tabellen få följande utseende från
utgångsvärdet 420 (419) kr. till 610 (611) kr. år 1955.
a) Indexökning 32 %. (Verklig stegring i index är 40 %) ............... 135
b) Standardförbättringar inom lägenhet ....................................... 10
c) Veckade hus m. m. Bättre fasadmaterial ................................. 10
d) Mera panncentraler m. m....................................................... 10
e) Mer planering av tomt m. m................................................. 5
f) Skyddsrum numera enklare ................................................... —
g) Ökad andel lokaler ............................................................... 40
h) Yta oförändrad. F. n. ökande ................................................ —
i) Högre kreditivkostnader ......................................................... 10
220
Vilket ger summa 640
Eftersom byggnadskostnaden (exklusive tomt) är ca 610 kr. kan man
säga att differensen 30 kr. har fångats upp genom den rationalisering som
skett under tiden. I själva verket förekommer ytterligare standardförbättring
som det ej tages hänsyn till vid bostadsstyrelsens värdering, fördyrad
administration genom finansieringssvårigheterna och 8 % högre indexökning
än bostadsstyrelsen räknar med i värderingen, vilket sistnämnda enbart
gör ca 30 kr. till, vilket allt — liksom den »löneglidning» som kan
ha förekommit — även kompenserats av rationalisering, som alltså icke
varit obetydlig (60—75 kr/m2 = ca 10—12 %). Här må kraftigt framhållas
den stora osäkerhet som föreligger i fråga om förevarande siffror.
Här må framhållas, att hyrorna ej har ökat på långt när i proportion
till byggnadskostnaderna, vilket bl. a. beror på förbättrad fastighetsekonomi.
Däremot har ökningen i driftkostnader slagit igenom i de nya husen.
B. Enfamiljshus
I statsverkspropositionen finns en uppgift om belåningsvärdenas genomsnittliga
storlek för under budgetåret 1949/50—1953/54 slutligt belånade
enfamiljshus.
Statsutskottets utlåtande nr 127 är 1956
133
Max. yta för
Budgetår Påbörjade enplanshus
ma
1949/50 ...... 1948—49 100
1950/51 ...... 49—50 100
1951/52 ...... 50—51 100— 90
1952/53 ...... 51—52 90
1953/54 ...... 52—53 90—100
1954/55 ...... 53—54 100—125
54—55 125
Lgh | Byggkostnad | Belånings- | |
yta m8 | Sökt | Godkänd | värde kr |
83 | 31 300 | 28 000 | 30 000 |
92 | 33 900 | 30 500 | 32 500 |
96 | 38 800 | 34 600 | 37 200 |
97 | 45 400 | 40 200 | 42 900 |
94 | 49 100 | 44 000 | 46 500 |
95 | 49 300 | 46 900 | 50 100 |
Åren 1948—49 förekom en viss kostnadsstegring som visserligen avbröts
av en kostnadssänkningstendens hösten 1949, men sedan kom Koreakrisen
och dess kostnadsstegring satte in för fullt sommaren 1950 och kulminerade
våren—sommaren 1952. Det är svårt att särskilja de olika elementen i
kostnadsstegringen, men den beror dels på en indexmässig stegring som
varit större för egnahem än för flerfamiljshus eftersom virke stigit relativt
mycket, dels på ökning i genomsnittlig lägenhetsyta, dels på ökad standard
och utrustning samt övergång till mer radhus och mer stenhus, dels slutligen
på att tomtkostnaderna stigit relativt mer för egnahem än för flerfamiljshus.