Statsutskottets utlåtande nr 118 (Utlåtande 1951:Su118 su)

Statsutskottets utlåtande nr 118.

Nr 118.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om pension eller understöd
åt vissa personer.

(5:e avd.)

Statsutskottet får härmed avgiva utlåtande i anledning av väckta motioner
om beredande av pension eller understöd dels åt vissa anställningshavare
i statens tjänst m. fl., dels ock åt efterlevande till i statens tjänst
anställda personer.

Beträffande utredningen i de ärenden, som behandlas i utlåtandet, får
utskottet, i den. mån ej redogörelse i det följande lämnas, hänvisa till vederbörande
motioner.

l:o) Förre kronohäktesföreståndaren Richard Ivan Ragnar Leufstedt (tillläggs
pension). I de likalydande motionerna I: 82 och II: 109, väckta den
förra av herrar Karl Johan Olsson och Eric Ericson, samt den senare av
herr Allard, har hemställts, att riksdagen måtte besluta tillerkänna f. d.
föreståndaren för fångvårdsanstalten i Örebro Ragnar Leufstedt pension
enligt lönegrad Ca 27.

Av handlingarna inhämtas,

att Leufstedt är född den 16 juli 1884 och således 66 år gammal;

att han, efter inträde i statstjänst den 23 januari 1905, den 1 juli 1908
antagits i fångvårdens tjänst, där han konstituerats till vaktkonstapel från
och med den 1 maj 1912, till överkonstapel från och med den 1 januari
1920, till kronohäktesföreståndare i dåvarande lönegraden A 15 (nuvarande
lönegraden Ca 19) från och med den 1 januari 1942 samt till kronohäktesföreståndare
i dåvarande lönegraden A 16 (nuvarande lönegraden Ca
20) från och med den 1 maj 1942 med placering vid fångvårdsanstalten i
Örebro, från vilken sistnämnda befattning han den 1 augusti 1949 avgått
med pension;

samt att han jämlikt beslut av Kungl. Maj :t alltsedan den 1 juli 1944
intill avgången ur tjänst varit tillerkänd ett personligt lönetillägg å 800
kronor om året.

I de föreliggande motionerna anföres till stöd för det däri väckta förslaget
hl. a. följande,

Samma år Leufstedt tillträdde befattningen som föreståndare för Örebroanstaltcn
skedde en avsevärd ökning av antalet intagna på anstalten. Medelbeläggningcn,
som för år 1941 var 21, redovisades för åren 1942—1947
med respektive 57, 97, 81, 57, 45 och 44. Trots de avsevärt mera krävande
arbetsuppgifter ökningen av fångantalet vid Örebroanstalten medförde för

1 llihang till riksdagens protokoll 1951. G samt. Nr 118.

Statsutskottets utlåtande nr 118.

Leufstedt erhöll lian, med undantag för ett från den 1 juli 1944 såsom extra
arvode utgående belopp på 800 kr., ej någon kompensation för det avsevärda
merarbete han fick utföra. Vid flera andra fångvårdsanstalter med
jämförlig och lägre medelbeläggning var föreståndaren placerad i betydligt
högre löneställning än föreståndaren för anstalten i Örebro.

i motioner till 1947 års riksdag hemställdes om placering i högre löneställning
för föreståndaren vid fångvårdsanstalten i Örebro. Statsutskottet
avstyrkte bifall till motionerna under hänvisning till alt frågan borde prövas
först i samband med den vidsträcktare översyn av löneställningen för
fångvårdens befattningshavare i högre lönegrader som var att förvänta. Motionerna
föranledde ej någon åtgärd från riksdagens sida. Den 25 augusti
1947 begärde kungl. fångvårdstyrelsen i underdånig skrivelse till Kung].
Maj :t att föreståndaren vid fångvårdsanstalten i Örebro skulle placeras i
lönegrad Ca 27. Denna framställan föranledde ej någon hemställan från
Kungl. Maj :t till 1948 års riksdag. Frågan kom ändock under riksdagens
prövning år 1948 genom eu motion i andra kammaren. Statsutskottet avstyrkte
dock bifall även denna gång med liknande motivering som 1947,
varför den motionsvis gjorda framställningen ej föranledde någon riksdagens
åtgärd.

Leufstedt inlämnade den 10 november 1948 en vördsam anhållan till
kungl. fångvårdsstyrelsen för framställan hos Kungl. Maj:t om att han vid
avgången från sin tjänst skulle tillerkännas tjänstepension enligt lönegrad
Ca 27. Med anledning av Leufstedts skrivelse framhöll kungl. fångvårdsstyrelsen
i underdånig skrivelse den 10 februari 1949 bl. a. följande: »Såsom
en gottgörelse till Leufstedt för det han under flera år på ett synnerligen
förtjänstfullt sätt uppehållit en befattning, som med hänsyn till arbetsuppgifterna
bort vara placerad i väsentligt högre lönegrad, bör Leufstedt enligt
styrelsens mening vid sin avgång erhålla en högre pension än den, som enligt
gällande pensionsreglemente kan tillkomma honom. Styrelsen vill i underdånighet
hemställa att Kungl. Maj :t måtte i proposition till 1949 års
riksdag föreslå att föreståndaren i lönegrad Ca 20 vid fångvårdsanstalten i
Örebro, Richard Ivan Ragnar Leufstedt, vid sin avgång ur tjänsten den 1
augusti måtte tillerkännas pensionsförmåner, som skulle ha tillkommit honom,
därest den av honom innehavda befattningen vid hans tillträde av
densamma varit uppförd såsom direktör stjänst i lönegrad motsvarande
Ca 27.» — Denna Leufstedts anhållan föranledde ej någon åtgärd från Kungl.
Maj :t.

Av vad ovan anförts framgår, att f. d. föreståndaren för fångvårdsanstalten
i Örebro Ragnar Leufstedt från år 1942 uppehållit en befattning, som
med hänsyn till arbetsuppgifterna bort vara placerad i väsentligt högre lönegrad
än Ca 20, vilket klart framgår av kungl. fångvårdsstyrelsens skrivelser
av den 25 augusti 1947 och den 10 februari 1949. Riksdagens ställningstagande
1947 och 1948 torde ej ha varit grundat på annat motiv än att resultaten
av de då pågående utredningarna om löneförhållandena för den
högre fångvårdspersonalen borde avvaktas.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, uppbär Leufstedt
författningsenlig pension å sin förutvarande befattning såsom kronohäktesföreståndare
i lönegraden Ca 20. Det i motionerna väckta förslaget
avser, att Leufstedt skulle tillerkännas pension enligt lönegraden Ca 27.
Till stöd härför har åberopats, förutom Leufstedts osedvanligt långa, synnerligen
väl vitsordade tjänstgöring inom fångvården, dels att den av honom
uppehållna befattningen alltsedan år 1942 varit förenad med avse -

Statsutskottets utlåtande nr 118-

värt mera krävande arbetsuppgifter än under normala förhållanden och
dels att Leufstedt vid sidan av sina ordinarie löneförmåner alltsedan år
1944 varit tillförsäkrad ett personligt lönetillägg av 800 kronor om året.

Att, såsom i motionerna framhålles, Leufstedt under 1940-talet fått sin
arbetsbörda avsevärt ökad, varmed även följt ett betydligt ökat ansvar,
lärer närmast ha sammanhängt med straffverkställighet,sreformens genomförande.
Förhållandet i fråga torde icke ha utgjort någon ensamstående
företeelse inom fångvården. Det vill emellertid av medelbeläggningssiffrorna
för åren 1941—1947 vid Örebroanstalten förefalla, som om verkningarna
av nämnda reform gjort sig särskilt märkbara vid denna anstalt;
ett synligt uttryck för det merarbete och det ökade ansvar, som kommit
att åvila Leufstedt, utgör också det honom alltsedan år 1944 tillförsäkrade
personliga lönetillägget. Även fångvårdsstyrelsens upprepade framställningar
om befattningens uppflyttning i högre lönegrad äro i förevarande
hänseende en omständighet att beakta. Det må i detta sammanhang erinras,
att styrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret 1949/50 hemställde
om befattningens omändring till direktörstjänst i lönegraden Ca 28
under motivering, att det med hänsyn till omfattningen av beläggningen
vore obilligt att låta styresmannen för Örebroanstalten kvarstå i föreståndargrad.
Framställningen ledde icke till någon statsmakternas åtgärd.
Däremot fattade 1949 års riksdag principbeslut om en provisorisk löneförbättring
för de högre befattningshavarna inom fångvården att utgå i form
av särskilda lönetillägg. Dessa ha dock av lönetekniska .skäl icke utbetalats
förrän fr. o. m. den 1 januari 1951.

Mot bakgrunden av vad sålunda förekommit har utskottet kommit till
den uppfattningen, att skäl tala för ett tillmötesgående i viss utsträckning
av det i motionerna väckta yrkandet om att Leufstedts pensionsförmåner
skulle beräknas å ett pensionsunderlag, svarande mot en högre lönegrad
än den, vartill hans befattning varit hänförd, oaktat enligt sedvanliga pensioneringsregler
personligt lönetillägg icke plägar tillåtas påverka pensionens
storlek. I betraktande av de i förevarande fall föreliggande speciella
förhållandena synes ett beslut i sådan riktning icke behöva uppfattas som
prejudicerande. Emellertid kan utskottet icke tillstyrka, att pensionen
skulle beräknas på ett pensionsunderlag svarande mot lönegraden Ca 27.
Såsom skälig pensionsförbättring vill utskottet föreslå, att Leufstedt i pensionshänseende
anses hava innehaft befattning i lönegraden Ca 22.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

alt riksdagen må, i anledning av motionerna I: 82 och II:
109, medgiva, att förre kronohäktesföreståndaren Richard
Ivan Ragnar Leufstedt må åtnjuta tjänste- och familjepensionsförmåner,
såsom om han vid avgången ur tjänst innehaft
befattning i lönegraden Ca 22.

2:o)F. d. befattningshavaren hos »Shanghai Municipal Council» Axel Theodor
Dahl. I motionen II; 354 hemställa herrar Ilastad och Johnsson i Stock -

Statsutskottets utlåtande nr 118.

liolm, att riksdagen måtte besluta, att till Axel Thcodor Dahl av statsmedel
i förskott utbetalas hittills upplupna ej utbetalda pensionsbelopp jämte
ränta ävensom i framtiden förfallande pensionsbelopp, allt mot förbindelse
från Dahl att till svenska staten återbetala dessa förskott, när betalning
från kinesisk sida erlägges, eller att fr. o. in. den 1 juli 1951 förskottera
förfallande pensionsbelopp mot avgivande av motsvarande förbindelse.

I motionen anföres till stöd för det däri väckta förslaget följande.

Svenske medborgaren Axel Theodor Dahl, som åren 1894—1936 varit anställd
i Shanghai, Kina, avgick med utgången av sistnämnda år med pension
från sin befattning som »Bureau Chief Inspector» i finansavdelningen
vid »Shanghai Municipal Council». Pensionen fastställdes med ledning av
inbetalda avgifter till 27.10.8 pund per kvartal och utbetalades till och
med december 1941, varefter trots ansträngningar från kungl. utrikesdepartementet
ingen vidare utbetalning ägt rum. Dahl har i underdånig ansökan
den 10 maj 1949, som här i avskrift bifogas, hemställt att svenska
staten måtte förskottera honom tillkommande upplupna ej betalda pensionsbelopp,
som den 30 juni 1949 uppgingo till 825.18.8 pund, ränta
oräknad. Dahl förklarade sig samtidigt villig att ersätta svenska staten
dessa förskott av medel, som kinesiska regeringen i framtiden komme att
ställa till hans förfogande. Kungl. Maj :t resolverade den 29 juni 1950, att
ansökningen icke kunde bifallas.

Shanghai Municipal Council förvaltade det internationella området i
Shanghai, i vars styrelse bl. a. Sverige deltog genom sin diplomatiska representant
där. Den ställning Dahl intog i Shanghai måste därför betraktas
såsom annorlunda än en utlandssvensks i enskild tjänst.

På grund härav och med hänsyn till Dahls framskridna ålder (född 1873)
samt då denne under sin långa tjänstetid utomlands enligt skilda utsagor
alltid på ett framstående sätt hedrat sitt fädernesland, synes det undertecknade
skäl föreligga att Dahls underdåniga framställning måtte beaktas.

I den i motionen åberopade, hos Kungl. Maj.t den 10 maj 1949 gjorda ansökningen
anförde Dahl i huvudsak följande.

Undertecknad, som nu är 76 år gammal, anställdes år 1894 i Shanghai
Municipal Council, det municipalorgan som under kontroll av »Consular
Body» förvaltade det Internationella Settlement i Shanghai, vilket bildats
genom sammanslagning av de brittiska och amerikanska koncessionerna.
Från min tjänst avgick jag med pension den 31 december 1936. Min ställning
var Bureau Chief Inspector i Finance Department. Under min långa
tjänstetid av 41 år i Shanghai, vågar jag påstå, uppförde jag mig alltid till
heder för mitt fosterland. Mina chefer lämnade mig också vid min avgång
de bästa vitsord som framgår av bifogade avskrifter. Som bevis på det förtroende
som visades mig från officiellt svenskt håll kan nämnas, att jag i
en följd av år tjänstgjorde som bisittare i den svenska konsulardomstolen
i Kina. Min pension fastställdes med ledning av inbetalda avgifter till
27.10.8 pund per kvartal och utbetalades till mig genom brittisk bank till
december månad 1940. Därefter med bistånd av svenska beskickningen i
Kina och utrikesdepartementet erhöll jag min pension till den 31 december
1941.

I början av år 1942 beslöt emellertid Shanghai Municipal Council, som vid
tillfället som bekant dominerades av japanerna, att pensioner till tidigare

Statsutskottets utlåtande nr 118.

tjänstemän i myndigheter icke skulle komma att utbetalas till andra än
sådana, som voro bosatta i Japan eller Kina. Svenska beskickningen i
Shanghai utverkade dock löfte, att upplupna pensionsbelopp skulle efter
krigets slut bliva utbetalda till mig, men så har icke blivit gjort.

Genom överenskommelse år 1943 mellan de brittiska och amerikanska
regeringarna samt Kina angående upphörandet av brittiska och amerikanska
medborgares exterritorialitet i Kina förband sig kinesiska regeringen
att i samband med återlämnandet till Kina av Internationella Settlement i
Shanghai och övriga utländska koncessioner övertaga de officiella förpliktelser
och åtaganden, .som bl. a. Shanghai Municipal Council ingått. Brittiska
och amerikanska regeringarna å sin sida förbundo sig att medverka till
att de municipala myndigheternas i ifrågavarande områden tillgångar överfördes
till kinesiska regeringen.

Omedelbart efter japanska kapitulationen år 1945 övertog kinesiska regeringen
administrationen av Internationella Settlement i Shanghai och ersatte
i det närmaste alla utländska tjänstemän med kinesiska. Utrikesdepartementet
och ambassaden i Kina hava välvilligt åtagit sig min sak,
men trots energiska framställningar från olika håll har kinesiska regeringen
icke kunnat förmås att fullgöra sina åtagna förpliktelser.

Brittiska regeringen låter emellertid till brittiska f. d. Shanghaitjänstemän
förskottsvis utbetala intill 40 pund i månaden som ersättning för deras
uteblivna pensionsförmåner. Även andra regeringar torde på liknande sätt
hålla sina ifrågavarande medborgare skadeslösa.

Utskottet. Enligt vad utskottet inhämtat, lärer Storbritannien vara det
enda land, som förskotterat icke utbetalda pensioner till medborgare, vilka
varit anställda vid de internatinonella förvaltningsorganen i Shanghai. Från
dansk och norsk sida ha emellertid på diplomatisk väg hänvändelser gjorts
hos svenska utrikesdepartementet med förfrågan om de svenska myndigheternas
inställning till frågan. Under hand har utskottet från utrikesdepartementet
erfarit, att — förutom Dahl — ytterligare en svensk f. d. befattningshavare
vid de internationella förvaltningsorganen till departementet
riktat en hemställan om utverkande av gottgörelse. Uteslutet torde icke vara,
att framställningar i enahanda syfte kunna komma att göras av ännu ett antal
f. d. befattningshavare i med Dahl jämförlig belägenhet. För egen del
finner sig utskottet, även med behjärtande av den ömmande situation, som
uppkommit för Dahls vidkommande, icke för närvarande kunna föreslå riksdagen
några åtgärder i anledning av den väckta motionen. Utskottet föreställer
sig emellertid alt Kungl. Maj :t, därest en undersökning av övriga hithörande
fall berörande svenska medborgare eller fortsatta kontakter med
danska och norska myndigheter därtill kunna giva anledning, kommer att
för riksdagen framlägga av förhållandena påkallade förslag.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionen II: 354 icke må av riksdagen bifallas.

3:o) Förra rullföringsbiträdet, fanjunkaren i skånska kavalleriregementets
reserv Per Silfverberg (tilläggspension). I motionen II: 110 hemställer herr
Ungkvist in. fl., att riksdagen måtte taga frågan om pension åt Silfverberg
under förnyad prövning och därvid överväga alt med hänsyn till dennes lång -

Statsutskottets utlåtande nr 118.

variga och oförvitliga tjänst i kvalificerad befattning tillerkänna honom
ökade pensionsförmåner.

Av handlingarna inhämtas,

att Silfverberg är född den 29 mars 1886 och således 65 år gammal;

att han den 1 november 1905 antagits till volontär vid förutvarande skånska
dragonregementet och den 30 oktober 1908 förordnats till distinktionslcorpral; att

han den 12 juni 1914 förordnats till sergeant i nyssnämnda regemente
och den 1 augusti 1915 till sergeant i samma regementes reserv samt den 30
mars 1936 till fanjunkare i skånska kavalleriregementets reserv;

att han den 2 augusti 1915 förordnats som rullföringsbiträde vid Tomelilla
rullföringsområde nr 4, vilken befattning han innehaft intill den 1
januari 1942, då han förordnats såsom expeditionsunderofficer i arvodesbefattning
vid skånska kavalleriregementets avdelning för de värnpliktigas inskrivning
och redovisning;

att han innehaft sistnämnda befattning intill den 1 oktober 1942, då han
förordnats i arvodesbefattning såsom biträde i personaldetaljen vid skånska
pansarregementet, vilken befattning han efter uppnående av stadgad avgångsålder
lämnat med utgången av mars 1951;

att han såsom rullföringsbiträde uppburit ett årligt arvode av 2 130 kronor
jämte arvodestillägg å 1 080 kronor för år förutom dyrtidstillägg samt i
sin senaste, sedan den 1 oktober 1942 innehavda arvodesbefattning åtnjutit
arvode, motsvarande för tiden intill den 1 juli 1947 lön enligt militära avlöningsreglementets
löneklass Uo 7 — dock med avdrag av belopp, svarande
mot tjänste- och familjepensionsavdrag för beställningshavare på aktiv stat
i samma löneställning — och för tiden därefter lön enligt 20 löneklassen å
löneplan nr 1 i statens allmänna avlöningsreglemente;

samt att Silfverberg genom beslut den 11 mars 1941 av arméförvaltningens
civila departement tillerkänts reservpension enligt 1912 års reservbefälsförordning.

Hos Kungl. Maj :t hemställde chefen för skånska pansarregementet om utverkande
av pension åt Silfverberg från och med den 1 oktober 1949.

Försvarets civilförvaltning tillstyrkte pension åt Silfverberg med belopp
av 2 340 kronor för år jämte rörligt tillägg och anförde därvid bl. a. följande.

Genom beslut från fall till fall har pension beviljats rullföringsbiträden,
som avgått från militäranställning utan rätt till pension enligt militära och
allmänna tjänstepensionsreglementena. Sålunda medgav 1942 års riksdag
(banlcoutsk. uti. nr 15, p. 4; riksd. skr. nr 135), att rullföringsbiträdet, fanjunkaren
J. M. Blomberg, vilken i likhet med Silfverberg tillerkänts reservpension,
finge uppbära en årlig pension av 1 200 kronor. Blomberg hade innehaft
manskapsanställning i sammanlagt omkring 9 år och beräknades vid
avgång ur tjänst hava tjänstgjort såsom rullföringsbiträde i 36 år. Vidare
medgav 1945 års riksdag (prop. nr 53, p. 2; bankutsk. uti. nr 13, p. 2; riksd.
skr. nr 122) att envar av rullföringsbiträdena J. Bengtsson, A. H. Lindgren
och G. F. T. Thunander, vilka samtliga tillerkänts reservpesion enligt 1912

Statsutskottets utlåtande nr 118.

års reservbefälsförordning, finge uppbära en årlig pension, Bengtsson och
Lindgren å 1 200 kronor och Thunander å 1 128 kronor. Bengtsson och Lindgren
hade innehaft slatsanställning med effektiv tjänstgöring i 34 respektive
36 år och Thunander i 28 år.

Med hänsyn härtill synes det skäligt att Silfverberg, som innehaft manskapsanställning
i 9 år 9 månader och vid beräknad avgång från arvodesbefattning
den 1 oktober 1949 kommer att hava tjänstgjort i dylik befattning
i sammanlagt 34 år 2 månader, erhåller någon årlig pension från och med
månaden näst efter den, varunder hans anställning i statens tjänst upphör.

Vad angår pensionens storlek torde densamma böra bestämmas till 2 340
kronor, som numera motsvarar en äldre riksdagspension å 1 200 kronor.

Statskontoret fann i likhet med civilförvaltningen skäligt, att pension beviljades
Silfverberg på grund av hans anställning såsom rullföringsbiträde.
Pensionen syntes statskontoret böra fastställas till belopp, som motsvarade
äldre riksdagspension å 1 200 kronor. Detta belopp utgjorde från och med
den 1 juli 1947 efter omräkning med hänsyn tagen till utgående reservpension
2 232 kronor. I enlighet härmed föreslog statskontoret, att åt Silfverberg
utverkades en årlig pension å 2 232 kronor jämte rörligt tillägg.

På förslag av Kungl. Maj. t i propositionen nr 142/1949, p. 1, medgav 19i9
års riksdag (bankoutsk. uti. nr 27, p. 1), att Silfverberg finge från och med
månaden näst efter den, varunder han lämnade sin anställning, under sin
återstående livstid uppbära en årlig pension av 2 232 kronor jämte rörligt
tillägg.

Utskottet får erinra, att frågan om beredande av tilläggspension åt Silfverberg
var föremål för prövning av fjolårets riksdag i anledning av två då
väckta likalydande motioner (I: 232 och II: 279). I utlåtande nr 92, p. 5,
avstyrkte utskottet bifall till motionerna, enär enligt utskottets mening några
sådana skäl icke förebragts, som skulle kunna motivera ett frångående
av 1949 års riksdags beslut om pension åt Silfverberg. På hemställan av utskottet
beslöt riksdagen, att de i fjol väckta motionerna icke skulle till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet hyser alltjämt den uppfattningen, att skäl saknas att frångå
1949 års riksdags beslut rörande Silfverbergs pension, vilken avvägts efter
de grunder, som plägat tillämpas vid beviljande av riksdagspension åt rullföringsbiträden,
som avgått från militäranställning utan rätt till pension enligt
militära och allmänna tjänstepensionsreglementena.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionen II: 110 icke må av riksdagen bifallas.

4:o) F. d. ingenjören hos marinförvaltningen Gustaf Emanuel Lundin (tillläggspension).
I motionen I: 53 hemställer herr Lundqvist, att riksdagen
måtte bevilja f. d. ingenjören hos marinförvaltningen Gustaf Emanuel Lundin
— utöver honom författningsenligt tillkommande pension — tilläggspension
med det belopp, som må anses skäligt.

Statsutskottets utlåtande nr 118.

Av handlingarna inhämtas,

att Lundin är lödd den 23 septeniher 1884 och således 66 år gammal:
alt han år 1906 avlagt examen vid tekniska skolan i Stockholm och åren
1911—1913 bedrivit studier vid Ingenieur-Akademie und Technikum Strelitz;

alt han före den 1 februari 1918, då han tillträdde statlig tjänst, innehaft
anställning i kommunal och enskild tjänst under sammanlagt omkring nio
år, därav vid Stockholms elektricitetsverk 3 år 17 dagar, vid Skellefteå stads
kraftverk 4 månader 14 dagar samt vid Elektriska prövningsanstalten i
Stockholm 3 år 4 månader 14 dagar;

att han under tiden 1 februari 1918—30 september 1927 varit anställd
som ritare vid Stockholms örlogsvarv, från vilken anställning han sistnämnda
dag entledigats på grund av 1925 års försvarsbeslut och i samband därmed
erhållit en avskedsersättning av 3 925 kronor 25 öre jämlikt föreskrifterna
i kungörelsen den 15 januari 1926, nr 10;

att han under tiden den 23 oktober 1933—den 30 september 1948, då han
avgick ur tjänst med ålderspension, varit anställd vid marinförvaltningens
skeppsbyggnadsavdelning, varvid han sedan den 1 juni 1941 innehaft pensionsberättigande
tjänst, senast i lönegraden Ce 22;

att Kungl. Maj :t genom beslut den 11 juni 1948 med stöd av 15 § 3 mom.
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente medgivit, att Lundin finge av
tidsperioderna 1 februari 1918—30 september 1927 och 23 oktober 1933—
31 maj 1941, varunder han före erhållande av pensionsberättigande anställning
tjänstgjort såsom ritare och ingenjör vid Stockholms örlogsvarv och
marinförvaltningen, såsom tjänstår för pension enligt reglementet tillgodoräkna
två tredjedelar av tjänstetiden (17 år 3 månader) eller 11 år 6 månader; samt

att Lundin jämlikt statskontorets beslut den 31 augusti 1948 tillförsäkrats
avkortad ålderspension med 4 056 kronor för år intill 67 års ålder
och 3 576 kronor för år för tiden därefter jämte rörligt tillägg (hel pension
= 6 744 kronor jämte rörligt tillägg).

I en den 22 september 1948 dagtecknad framställning anhöll Lundin hos
Kungl. Maj:t om tillgodoräkning såsom tjänstår i pensionshänseende av
vissa tider, varunder han före den 1 februari 1918 varit anställd i enskild
eller kommunal tjänst. Därvid gjorde Lundin gällande dels att hans kommunala
och enskilda anställningar haft betydelse för hans senare anställning
i statens tjänst, dels ock att han vid en del av dessa utfört arbetsuppgifter
för statliga företag och inrättningar. Efter att ha inhämtat vissa upplysningar
från statliga myndigheter anförde marinförvaltningen i skrivelse
den 27 november 1948 en del omständigheter, som i viss mån bestyrkte Lundins
uppgifter. Marinförvaltningen tillstyrkte för sin del bifall till framställningen.
Försvarets civilförvaltning fann däremot vad som anförts icke
vara av beskaffenhet att utgöra tillräckliga skäl för medgivande av att ytterligare
tid tillgodoräknades Lundin för pension, och även statskontoret
avstyrkte framställningen.

Statsutskottets utlåtande nr 118.

Genom beslut den 14 oktober 1949 lämnade Kungl. Maj.t framställningen
utan bifall.

Det må här erinras, att frågan om beredande av tilläggspension åt Lundin
jämväl i fjol var föremål för riksdagens prövning i anledning av en då
väckt motion (1:27). I motionen anfördes till stöd för det däri framförda
förslaget bl. a., att man i fråga om Lundins pensionsförmåner borde taga
hänsyn till att han utan eget förvållande efter 92/3 års väl vitsordad statlig
tjänstgöring blev entledigad och att han först efter omkring 6 år åter kunde
beredas sådan anställning. Genom detta uppehåll i statstjänsten hade
Lundin fått sin befordran försenad, och därigenom kunde han före pensionsåldern
ej uppnå den lönegradsplacering, som han med hänsyn till utbildning
och tjänstgöring bort kunna räkna med.

I utlåtande nr 92, p. 4, i anledning av nyssnämnda motion anförde statsutskottet
i fjol följande:

»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår uppbär Lundin författningsenligt
avkortad tjänstepension med 4 056 kronor för år jämte rörligt
tillägg. Vid bestämmandet av nämnda pension har, jämlikt Kungl. Maj:ts
särskilda medgivande, såsom tjänstår tillgodoräknats honom två tredjedelar
av den tid, varunder han före erhållande av pensionsberättigande befattning
innehaft vissa anställningar vid försvarsväsendet. En av Lundin
hos Kungl. Maj :t gjord ansökan om att i pensionshänseende därjämte få
tillgodoräkna vissa anställningstider i enskild och kommunal tjänst har
däremot av Kungl. Maj:t lämnats utan bifall. Vid angivna förhållande kan
utskottet icke tillstyrka, att — såsom i motionen hemställts — särskild
tilläggspension skulle beredas Lundin utöver den honom tillkommande
tjänstepensionen.»

I enlighet med hemställan av statsutskottet beslöt 1950 års riksdag, att
motionen icke skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I den nu väckta motionen anföres till stöd för det däri framställda yrkandet
bl. a. följande.

Vad först beträffar Lundins förenämnda entledigande fr. o. in. den 1 oktober
1927 i samband med 1925 års försvarsbeslut gör Lundin gällande, att
han efter nära tio års tjänstgöring icke i första hand bort ifrågakomma till
entledigande före flera senare anställda. De militära myndigheterna åter
hålla före, att Lundin var den befattningshavare, som bäst kunde undvaras,
och att staten genom lians entledigande gjorde större besparing än om någon
annan av dem, som kunde komma i fråga, hade entledigats. Anmärkningsvärt
är dock, alt Lundin först efter sex år eller från den 23 februari
1933 kunde beredas förnyad anställning. Härvid må även framhållas, att
Lundin i utfärdade tjänstgöringsbetyg såväl vid entledigandet år 1927 som
vid avgången år 1948 erhöll vitsord om att han alltid visat nit och intresse
samt plikttroget och med omsorg utfört sina arbetsuppgifter, varjämte han
ådagalagt hedrande uppförande.

I Lundins ovannämnda framställning till Kungl. Maj :t den 22 september
1948 gör Lundin gällande, att hans förutnämnda kommunala och enskilda
anställningar haft betydelse för hans senare anställning i statens tjänst samt
att han vid eu del av dessa arbeten utfört uppgifter för statliga företag och

Statsutskottets utlåtande nr 11S.

inrättningar. Detta bestyrkes också beträffande vissa av dessa anställningar
av marinförvaltningen i dess skrivelse till försvarets civilförvaltning den 27
november 1948. Marinförvaltningen erinrade till en början om att marinförvaltningen
i underdånigt utlåtande den 26 april 1948 i anledning av en av
Lundin den 10 februari 1948 gjord ansökan angående tjänstårsberäkning i
pensionshänseende då icke fann sig kunna tillstyrka, att nyssnämnda anställningar
tillgodoräknades Lundin i pensionshänseende. Marinförvaltningen
anförde vidare, att Lundins uppgift om att han under sin anställning vid
elektriska prövningsanstalten Holmgren & Rosander utfört ritningsarbeten
för statliga företag och inrättningar i en del fall icke kunnat styrkas, emedan
ifrågavarande ritningar och handlingar blivit utgallrade och de chefer
och ingenjörer, som Lundin biträtt, ej längre vore i livet. Efter inhämtade
upplysningar från statliga myndigheter ansåg emellertid marinförvaltningen
det styrkt, att prövningsanstalten uppgjort program och ritningar samt
verkställt kontroll av belysningsanläggningarna vid Säters, Härnösands,
Västerviks och Lunds hospital ävensom att i medicinalstyrelsen återfunnits
installationsritningar beträffande tre av nämnda hospital uppgjorda av
prövningsanstalten med av Lundin uppgiven signatur G. L. Vidare hade i
fråga om Trollhätte kanalverk prövningsanstalten utfört vissa program och
ritningar, som numera ej voro tillgängliga. Slutligen anförde marinförvaltningen,
att den erfarenhet Lundin inhämtat vid sina kommunala och enskilda
anställningar varit av avgörande betydelse för anställningen vid
Stockholms örlogsvarv, vilket muntligen bestyrkts av Lundins dåvarande
chef vid varvet. Med hänsyn till ovanberörda omständigheter, vilka delvis
icke voro kända av marinförvaltningen, då den avlät sitt förstnämnda utlåtande,
tillstyrkte marinförvaltningen bifall till Lundins ansökan om att i
pensionshänseende få tillgodoräkna två tredjedelar av 6 år 4 månader och
ca 10 dagar, under vilken tid han utfört arbeten för statens räkning.

Utskottet. Vid den förnyade prövning utskottet i år ägnat den föreliggande
pensionsfrågan har utskottet icke blivit övertygat om att sådana särskilda
skäl skulle vara för handen, som kunde motivera ett tillmötesgående
av det i motionen framförda yrkandet om tilläggspension åt Lundin. Utskottet
hemställer fördenskull,

att motionen I: 53 icke må av riksdagen bifallas.

5:o) Biträdande arbetsledaren Nils Edvard Tengströni. I de likalydande
motionerna I: 54 och II: 108, väckta den förra av herr Edin samt den senare
av herrar Kärrlander och Hedlund i Rådom, har hemställts, att riksdagen
måtte bevilja arbetsledaren, dipl. ingenjören Nils Edvard Tengströni,
Helgum, en årlig pension till belopp, som kan anses skäligt.

Av handlingarna inhämtas,

att Tengströni är född den 5 juli 1884 och således 66 år;
alt han innehade uppdrag såsom ordförande i livsmedelsnämnden i Helgum
under tiden 1 september 1917—1 maj 1918;

att han utförde stakningsarbeten i dåvarande Ramsele väghållningsdistrikt
under tiden 1 oktober—30 november 1932;

att han tjänstgjorde som elev hos statens arbetslöshetskommission under
tiden 15 februari 1933—31 mars 1934;

Statsutskottets utlåtande nr 11S.

all lian var anställd som biträdande platsledare och platsledare hos statens
arbetslöshetskommission under tiden 1 april 1934—15 oktober 1936;

att han utförde stakningsarbeten i dåvarande Ramsele väghållningsdistrikt,
under tiden 20 oktober—26 november 1936;

alt han var anställd som biträdande platsledarc hos statens arbetslöshetskommission
under liden 15 januari—20 maj 1937;

att han utförde stakningsarbeten resp. innehade anställning som platsledare
hos dåvarande Ramsele m. fl. vägdistrikt under tidsperioderna 1—15
augusti 1937, 1 september—30 oktober 1938, 1 juni 1939—28 februari 1940,
15—24 juli 1940, 10 juni—16 augusti 1941 samt 1 september 1941—28
februari 1942;

att han var anställd ,soin utsättare och biträdande schaktmästare hos vattenfallsstyrelsen
under tiden 27 juli 1942—30 augusti 1943;

att han var anställd som platsledare hos Ramsele vägdistrikt under tiden
22 augusti—31 december 1943;

att han var anställd som biträdande platsledare vid vägförvaltningen i
Västernorrlands län under tiden 21 januari 1944—31 december 1950;

samt att han i sistnämnda befattning varit inplacerad i arvodesgruppen
5, arvodesklassen 17, jämlikt 6 § av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
arbetsledarreglemente, innebärande avlöningsförmålner motsvarande Cg 17.

Hos Kungl. Maj :t anhöll Tengström — under förmälan att han såsom
biträdande platsledare vid vägförvaltningen i Västernorrlands län icke
vore berättigad till tjänstepension — att bliva tillerkänd sådan förmån.

I häröver avgivet utlåtande anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att,
därest Tengströms anställningar och uppdrag i statlig eller annan allmän
tjänst med avseende å arten och omfattningen fyllde de krav, som enligt
tillämpade principer plägade uppställas för beviljande av pension i särskild
ordning genom Kungl Maj :ts eller riksdagens beslut, styrelsen icke hade
något att erinra mot bifall till framställningen.

Statskontoret framhöll, att Tengströms sammanlagda tjänstgöringstid i
statens tjänst — bortsett från elevanställningen bos arbetslöshetskommissionen,
vartill hänsyn icke borde tagas i förevarande sammanhang -—
omfattade knappt It år, därav 9 år 6 månader före 65 års ålder. Även om
hänsyn jämväl toges till hans anställningstider inom vägväsendet — vilket
på grund av denna anställnings sporadiska karaktär enligt statskontorets
mening ej borde ifrågakomma — uppginge hans totala anställningstid till
endast 13 år 3 månader. Vid angivna förhållanden kunde ämbetsverket
icke tillstyrka, alt Tengström erhölle pension av statsmedel.

Genom beslut den 30 mars 1951 har Kungl. Maj.t funnit Tengströms ansökan
icke föranleda någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.

Utskottet. I likhet med statskontoret finner utskottet Tengströms anställningar
i statlig och allmän tjänst hava varit av alltför kort varaktighet
för att motivera, att — på sätt i motionerna föreslås - - riksdagen genom
särskilt beslut skulle tillerkänna honom en pension av statsmedel.
Vid sådant förhållande och under erinran att Tengströms pensionerings -

Statsutskottets utlåtande nr 11S.

fråga helt nyligen prövats av Kungl. Maj :t utan att föranleda någon Kungl.
Maj :ts åtgärd hemställer utskottet,

att motionerna I: 54 och II: 108 icke må av riksdagen
bifallas.

6:o) Förre vägarbetaren Bränd Lars Persson. I motionen II: 15 hemställler
herr Fröderbcrg, att förre vägarbetaren Bränd Lars Persson måtte beviljas
pension, som om han fullgjort den stipulerade minimitiden före
fyllda 60 år.

Av handlingarna inhämtas,

att Persson är född den 13 november 1878 och således 72 år gammal;

att han varit anställd inom Arbrå härads väghållningsdistrikt under åren
1928—1936 med en anställningstid av 7 år 6 månader samt vid Hälsinglands
nordvästra vägdistrikt under åren 1937—1943 med en anställningstid
av 6 år 2 månader;

att han därutöver varit anställd dels hos vågmästare för vägbyggnadsarbete
inom Delsbo härad under tiden den 1 februari—• den 30 november
1921 och dels såsom hänvisad arljetslös vid dåvarande Norrlands .stats ar heten
under tiden den 16 augusti— den 15 oktober 1923;

att han åren 1944—1945 innehaft anställning såsom hänvisad arbetslös
vid den så.som statligt beredskapsarbete bedrivna vägbyggnaden Lotteforsvägen
under .sammanlagt 1 år 6 månader;

att hans sammanlagda anställningstid inom vägväsendet uppgått till 16
år 4 månader, därav 10 år 5 månader före uppnåendet av 60-årsåldern;

samt att, enär de av Persson under åren 1921, 1923 samt 1944—1945
innehavda anställningarna icke varit av sådan beskaffenhet, som avses i
kungörelsen den 22 juni 1944 (nr 502) med föreskrifter angående pensionering
av vissa f. d. arbetare inom vägväsendet, i följd varav hans i enlighet
med nämnda kungörelse tillgodoräkningsbara sammanlagda anställningstid
understigit 15 år, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämlikt beslut
den 25 februari 1947 funnit sig icke kunna tillstyrka en av Larsson gjord
ansökan om erhållande av pension.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, uppfyller icke
Persson förutsättningarna för erhållande av pension jämlikt kungörelsen 1944:
502, enär dels hans enligt kungörelsen tillgodoräkningsbara anställningstid
icke uppgår till 15 år, dels ock av nämnda anställningstid allenast 10 år 5
månader — icke såsom i motionen uppgives 14 år 10 månader — infallit
före 60 års ålder. Emellertid synes frågan huruvida Persson det oaktat bör
få komma i åtnjutande av sådan pension lämpligen böra i första hand
bringas under Kungl. Maj :ts prövning.

Utskottet hemställer fördenskull,

att motionen II: 15 icke må av riksdagen bifallas.

Statsutskottets utlåtande nr 118.

7:o) Förre befattningshavaren vid kristidsstyrelsen i Värmlands län Otto
Vilhelm Bengtsson. I de likalydande motionerna 1:27 och 11:36, väckta den
förra av herr Ramberg och den senare av herr Andersson i Ryggestad m. fl.,
har hemställts, att riksdagen ville besluta, att spannmålsombudet Otto Vilhelm
Bengtsson, Karlstad, måtte tillerkännas pension i enlighet med vad
som utgår till andra befattningshavare i liknande ställning.

Av handlingarna inhämtas,

att Bengtsson är född den 6 februari 1886 och således 65 år gammal;

att han under tiden den 9 september 1904—den 31 oktober 1907 innehaft
fast anställning vid krigsmakten;

att han under tiden den 9 juli 1934—den 30 september 1935 varit anställd
såsom statens spannmålsnämnds reseombud;

samt att han alltsedan den 25 november 1940 innehaft anställning såsom
spannmålsombud hos kristidsstyrelsen i Värmlands län.

Jämlikt 2 § 3 mom. kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 537) med föreskrifter
angående pensionering av vissa befattningshavare vid statens krisorgan
gäller som förutsättning för beviljande av pensionsrätt enligt kungörelsen,
dels att befattningshavaren vid pensionsrättens inträde skall kunna åberopa
minst 36 anställningsmånader i statens tjänst efter fyllda 18 år, varav minst
6 månader vid statligt krisorgan (karenstiden), dels ock att pensionsrätt endast
må beviljas befattningshavare, som vid karenstidens utgång uppnått
22 men icke 53 års ålder. Enär Bengtsson vid karens tidens utgång uppnått
en levnadsålder av 57 år 9 månader har han icke förvärvat pensionsrätt enligt
kungörelsen.

Hos Kungl. Maj :t anhöll Bengtsson i cn den 8 november 1948 dagtecknad,
av kristidsstyrelsen i Värmlands län och statens livsmedelskommission tillstyrkt
framställning att utan hinder av att han vid tillträdet av sin befattning
hos kristidsstyrelsen överskridit stadgad maximiålder tillerkännas pension
enligt förenämnda kungörelse.

Genom beslut den 21 april 1950 lämnade Kungl. Maj.t framställningen
utan åtgärd.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, uppfyller Bengtsson
icke villkoren för erhållande av pension jämlikt kungörelsen den 30 juni
1948 angående pensionering av vissa befattningshavare vid statens krisorgan.
En av honom hos Kungl. Maj:t gjord ansökan alt det oaktat komma i
åtnjutande av pension har av Kungl. Maj :t nyligen lämnats utan bifall. För
egen del finner sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till det i motionerna
framställda yrkandet. Utskottet hemställer förty,

att motionerna T: 27 och II: 36 icke må av riksdagen bifallas.

8:o) Förre befattningshavaren inom krisförvaltningen, f. d. kronojägaren
Arvid Lindström (tilläggspension). I de likalydande motionerna 1:207 av

Statsutskottets utlåtande nr 118.

herrar Franzon och Grym samt II: 186 av herrar Hedquist och Nilsson i
Varuträsk har hemställts, att riksdagen måtte besluta, att Lindströms pension
höjes i enlighet med vad i motionerna angivits.

Av handlingarna inhämtas,

att Lindström varit anställd som kronojägare vid domänverket från den
2 november 1917 intill den 1 oktober 1948, då han avgick med ålderspension;

att han, med ledighet från kronojägarbefattningen, tjänstgjort inom lcrisförvaltningen
från och med den 1 oktober 1939, till en början å vedkontoret
för Stockholms stad och län, därefter hos Stockholms läns kristidsstyrelses
bränslekontor såsom kamrer, såsom chefsassistent och, under tiden 1 juli
1947—31 december 1949, såsom chef med en månatlig avlöning av 1 000
Kronor samt alltsedan den 1 januari 1950 hos statens bränslekommission.

Hos Kungl. Maj :t anhöll Lindström att på grund av omförmälda vid
krisförvaltningen fullgjorda tjänstgöring erhålla fyllnadspension motsvarande
skillnaden mellan hans författningsenliga kronojägarpension och pension
enligt löneklass 25.

Statskontoi’et anförde i häröver avgivet utlåtande, att pensionsrätt enligt
de i kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 537) med föreskrifter angående pensionering
av vissa befattningshavare vid statens krisorgan meddelade bestämmelserna
ej syntes kunna beviljas Lindström, enär han under tiden för
anställningen hos kristidsstyrelsen i Stockholms län bibehållit sin med pensionsrätt
förenade kronojägarbefattning, på grund av vilken han uppbure
pension från domänverket. En av huvudprinciperna för pensionsregleringen
hade nämligen varit att giva pensioneringen vid krisorganen uteslutande en
subsidiär karaktär och alltså förhindra en kumulation av flera i skilda
anställningar vunna pensionsrätter. Vid sådant förhållande borde det enligt
statskontorets mening icke ifrågakomma att bereda Lindström särskild tilläggspension
på grund av anställningen hos nämnda kristidsstyrelse, varför
framställningen icke borde föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Överrevisionen för kris förvaltningen anslöt sig till vad statskontoret anfört.

Genom beslut den 18 november 1949 fann Kungl. Maj:t Lindströms framställning
ej föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Utskottet. Såsom den lämnade redogörelsen utvisar, åtnjuter Lindström
författningsenlig pension i egenskap av f. d. kronoj ägare vid domänverket.
Att, såsom i motionerna yrkats, Lindström härutöver skulle beredas fyllnadspension
på grund av sina omförmälda anställningar inom krisförvaltningen,
kan utskottet icke tillstyrka; frågan härom har nyligen varit prövad
av Kungl. Maj :t utan att föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd. En åtgärd
i motionernas syfte skulle för övrigt sannolikt medföra icke önskvärda konsekvenser.
Utskottet hemställer förty,

att motionerna 1:207 och 11:186 icke må av riksdagen
bifallas.

Statsutskottets utlåtande nr 118.

9:o) F. d. överläkaren Helge Camitz. I motionen 11:38 hemställer herr
von Friescn, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att
Kungl. Maj :t medgiver styrelsen för Föreningen för bistånd åt vanföra i
Göteborg att årligen belasta sin budget med ett belopp av 5 150 kronor såsom
pension åt förre överläkaren Helge Camitz.

Av handlingarna inhämtas,

att Camitz är född år 1883;

att han den 1 oktober 1948 avgått från befattning såsom överläkare vid
vanföreanstalten i Göteborg;

att styrelsen för Föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg, vilken förening
driver vanföreanstalten i Göteborg, år 1930 beslöt ordna Camitz’ pensionsfråga
så, att föreningen åtog sig att för livförsäkring å 50 000 kronor,
vilken skulle tagas av Camitz i livförsäkringsanstalt och utfalla vid dödsfall
eller då Camitz fyllde 65 år, erlägga del av årspremien med 1 500 kronor,
medan Camitz skulle erlägga resterande del av årspremien med 1 180 kronor
50 öre;

att styrelsen för nämnda förening år 1935 beslöt att i fortsättningen bidraga
till årspremien med ett till 2 134 kronor 60 öre förhöjt belopp, vadan
återstoden av årspremien, 545 kronor 90 öre, skulle erläggas av Camitz;

samt att medicinalstyrelsen i samband med Camitz’ avgång ur tjänst
beviljade honom rörligt tillägg och kristillägg å en efter statens pensionsanstalts
reglemente beräknad tjänstepension å 7 800 kronor enligt vid varje
tidpunkt gällande bestämmelser ävensom viss rätt till familjepension.

Hos Kungl. Maj :t anhöll Camitz i en den 3 maj 1949 dagtecknad skrift
att få sig tillerkänd, utöver förenämnda pensionsförmåner, en årlig pension
motsvarande skillnaden mellan 7 800 kronor och 2 650 kronor, vilket sistnämnda
belopp representerade det årliga livräntevärdet av omförmälda livförsäkring,
eller således 5 150 kronor.

I häröver avgivet yttrande erinrade statens pensionsanstalt, att anstaltens
reglemente vore tillämpligt å överläkare vid statsunderstödd vanföreanstalt
alltsedan den 1 januari 1936. Såsom villkor för erhållande av pensionsrätt
i anstalten gällde, att befattningen utgjorde huvudsaklig sysselsättning. I
förarbetena till statsmakternas beslut angående överläkares vid vanföreanstalt
pensionsrätt (prop. nr 95/1935) hade förutsatts, att nämnda villkor
icke vore uppfyllt beträffande överläkaren vid vanföreanstalten i Göteborg.
Med hänsyn härtill funne anstalten det tveksamt, huruvida över huvud
taget förutsättningar funnits att ordna en pensionering genom anstalten för
Camitz. I varje fall syntes inträde i anstalten ha kunnat ordnas först efter
år 1935, varvid endast en starkt avkortad pension hade kunnat intjänas.
Även om frågan om åldersdoms- och cfterlevandeskyddet för Camitz’ del
lösts på ett mindre rationellt sätt, ansåge anstalten likväl att Camitz erhållit
ett ekonomiskt vederlag, som vid jämförelse med författningsenliga pensionsförmåner
i anstalten väl kompenserade honom i pensionshänscende,
varför anstalten avstyrkte framställningen.

Statsutskottets utlåtande nr 118.

Under hänvisning till vad pensionsanstalten anfört fann sig medicinalstyrelsen
i avgivet utlåtande icke kunna tillstyrka bifall till framställningen.

Statskontoret anslöt sig till vad statens pensionsanstalt i ärendet anfört.

Genom beslut den 8 december 1950 fann Kungl. Maj:t den av Camitz gjorda
framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har statens pensionsanstalt
funnit det vara tveksamt, huruvida den av Camitz innehavda
överläkarbefattningen över huvud taget varit av sådan beskaffenhet att
den kunnat pensionsregleras genom anslutning till pensionsanstalten. I
allt fall hade inträde i anstalten kunnat anordnas först efter år 1935, varvid
allenast en starkt avkortad pension kunnat intjänas. Vidare har en
av Camitz hos Kungl. Maj :t gjord framställning om att bliva tillerkänd
samma pensionsförmåner som om befattningen blivit pensionsreglerad
i anstalten helt nyligen prövats av Kungl. Maj :t utan att föranleda
någon åtgärd. Även om Camitz’ pensionsfråga icke blivit ordnad på ett fullt
rationellt sätt, kan utskottet icke finna tillräckliga skäl vara för handen att
tillstyrka, att riksdagen skulle träda emellan för att tillförsäkra Camitz
ökade pensionsförmåner på sätt i motionen föreslagits. Såsom pensionsanstalten
framhållit, torde Camitz få anses ha blivit väl kompenserad vid jämförelse
med vad som skolat tillkomma honom i händelse av en anslutning
till pensionsanstalten.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionen II: 38 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

10:o) Lantbruksinspektoren Erik Arvid Isaksson. I de likalydande motionerna
1:206 och 11:112, väckta den förra av herr Sunne m. fl. och den
senare av herr Larsson i Julita m. fl., har hemställts, att riksdagen ville
besluta, att lantbruksinspektoren Erik Arvid Isaksson vid erkända alkoholistanstalten
Dagöholm må från och med den dag han avgår från nämnda
befattning erhålla pension med belopp, som av vederbörande utskott
prövas skäligt.

Av handlingarna inhämtas,

att Isaksson är född den 31 augusti 1884 och således 66 år gammal;
att han efter att ha genomgått lantmannaskola innehaft olika anställningar
som lantbruksbefäl bos enskilda arbetsgivare intill år 1924;

att han under tiden den 1 november 1924—den 28 februari 1939 varit
anställd .som rättare vid Stockholms stads skyddshem vid Eknäs;

samt att han alltsedan den 14 mars 1939 innehaft anställning som lantbruksinspektor
vid erkända alkoholistanstalten Dagöholm, vilken drives
av en stiftelse inom Godtemplarorden.

Statsutskottets utlåtande nr 118.

I motionerna anföres till stöd för det däri framförda förslaget bl. a. följande.

Då nämnda stiftelse inte förfogar över några tillgångar som kunna disponeras
som bidrag till driftkostnaderna, måste dessa bestridas med statsbidrag
i form av garantibidrag och beläggningsbidrag enligt därför meddelade
bestämmelser samt i någon mån med på jordbruksdriften eventuellt
uppkommande vinst. Genom att det företag, där Isaksson alltsedan
den 14 mars 1939 innehaft och fortfarande innehar anställning, sålunda
bedrives med statsmedel, torde sådant samband med statlig verksamhet
föreligga, att rättvise- och billighetsskäl kunna åberopas för att Isaksson
må beredas pension för den tid han innehaft anställning vid erkända alkoholistanstalten
Dagöholm. Anstaltsstyrelsen torde emellertid sakna såväl
författningsenliga som framför allt ekonomiska möjligheter att tillförsäkra
Isaksson några som helst pensionsförmåner.

Över motionen har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
statskontoret avgivit utlåtande och därvid anfört:

Vad angår Isaksssons anställning vid Stockholms stads skyddshem vid
Eknäs lärer det ankomma på staden att i pensionshänseende svara för
denna tid. Enligt vad statskontoret under hand inhämtat, uppbär Isaksson
icke pension eller livränta från staden. — Alkoholistanstalterna ha under
vissa förutsättningar kunnat erhålla anslutning av föreståndare, föreståndarinna,
husmoder och sjuksköterska till statens pensionsanstalt. Först
i och med tillkomsten av SPA-reglementet har möjlighet öppnats för erkänd
alkoholistanstalt att erhålla pensionsrätt i pensionsanstalten jämväl
för annan personal. Då det icke torde böra ifrågakomma, att statsverket
i annan ordning än den som ifrågakommit genom tillämpningen av reglementet
för statens pensionsanstalt sörjer för pensionering av personalen
vid dessa anstalter, avstyrker statskontoret, att pension av statsmedel tillerkännes
Isaksson.

Utskottet, som ansluter ,sig till vad statskontoret i sitt över motionerna
avgivna utlåtande anfört, hemställer,

att motionerna 1:206 och 11:112 icke må av riksdagen
bifallas.

11 :o) Förre lådbrevbäraren Bror Israel Simonsson. I motionen II: 189
hemställer fru Sjöstrand, att riksdagen måtte bevilja Simonsson en pension,
som står i rimlig proportion till hans tjänstgöring vid postverket.

Av handlingarna inhämtas,

att Simonsson är född den 23 december 1880 och således 70 år gammal;

att han under tiden den 1 augusti 1932—den 30 november 1948 var anställd
såsom lådbrevbärare i Bodafors;

att han därvid uppbar ersättning beräknad efter en daglig tjänstgöring
av 21/?, timme under tiden 1 augusti 1932—29 februari 1936, 3 timmar under
tiden 1 mars 1936—31 augusti 1938, 3''/2 timmar under tiden 1 september
1938—31 mars 1939, 4 timmar under tiden 1 april 1939—30 no 2

liihimg till riksdagens protokoll 1951. 6 samt. Nr US.

Statsutskottets utlåtande nr 118.

venibcr 1944 samt 41/, timmar under tiden 1 december 1944—30 juni
1947;

att han under tiden 1 oktober 1946—30 juni 1947 därjämte uppbar ersättning
med 65 kronor för månad för vissa po.sttransporter;

att hans sammanlagda månadser,sättning under tidsperoden den 1 juli
—31 december 1947 samt 1 januari—30 november 1948 utgjorde 424 resp.
433 kronor;

att han i oktober 1948 — efter att sedan den 1 juli samma år ha åtnjutit
ledighet på grund av sjukdom och till följd härav på egen ansökan
ha entledigats från anställning •— hos generalpoststyrelsen anhöll om pension
från och med den 1 december 1948;

att han enligt utfärdat läkarintyg lider av grön starr i båda ögonen och
på grund härav är helt oförmögen till arbete;

samt att han befinner sig i små ekonomiska omständigheter.

Över motionen har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
generalpoststijrelsen avgivit utlåtande och därvid anfört följande.

Genom beslut den 22 december 1943 och den 30 juni 1948 har Kungl.
Maj :t meddelat bestämmelser angående årligt understöd åt viss icke-ordinarie
personal vid postverket och därvid bl. a. föreskrivit, att lant- och lådbrevbärare,
som vid avgång ur postverkets tjänst efter 1943 års utgång finnes
icke böra erhålla pension enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 696)
med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens
tjänst (fr. o. in. den 1 juli 1947 motsvarande kungörelsen den 30 juni 1947
[nr 490]), må av generalpoststyrelsen tilldelas årligt understöd. Enligt
nämnda bestämmelser, vilka tillkommit efter riksdagens beslut, må årligt
understöd tilldelas allenast den, vars tjänstetid uppgår till minst 25 år;
dock må undantagsvis och särskilt när vederbörande därjämte antingen
före eller efter sin tjänstetid tjänstgjort i annan egenskap vid postverket understöd
beviljas, även om tjänstetiden är kortare.

Med hänsyn därtill, att Simonsson vid den tidpunkt, då han uppnådde
en levnadsålder av 60 år, tillgodoräknade en anställningstid av endast 8 år
och 5 månader och således bl. a. på grund härav icke kunde tillerkännas pension
enligt summariska pensionsbestämmelserna samt det förhållande, att
hans tjänstetid 16 år 4 månader icke berättigade honom till årligt understöd,
beslöt generalpoststyrelsen den 20 januari 1949, att hans ovannämnda
ansökan om pension icke skulle föranleda åtgärd.

Under åberopande av vad ovan anförts samt med hänsyn till de konsekvenser
som ett riksdagens beslut att tillerkänna f. d. lådbrevbäraren B. I.
Simonsson pension otvivelaktigt skulle medföra, får generalpoststyrelsen
avstyrka bifall till föreliggande motion.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, fyller Simonsson
icke förutsättningarna för erhållande av arbetarpension enligt de s. k. summariska
grunderna eller årligt ålderdomsunderstöd enligt därom gällande
bestämmelser. Med hänsyn till den jämförelsevis långa tid, varunder han
utfört arbete för postverket, vill utskottet emellertid tillstyrka, att Simonsson,
som lider av ögonsjukdom och befinner sig i behövande omständigheter,
tillerkännes en gratifikation å 1 200 kronor i ett för allt.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

Statsutskottets utlåtande nr 118.

att riksdagen må, i anledning av motionen II: 189, medgiva,
att förre lådbrevbäraren Bror Israel Simonsson må tillerkännas
en gratifikation av 1 200 kronor, att utgå av postmedel.

12:o) Förra vagnstäderskan Olivia Charlotta Karlsson. I motionen 11:3
hemställa fru Torbrink och herr Johanson i Kalmar, att riksdagen måtte
bevilja förra vagnstäderskan Olivia Charlotta Karlsson, Kalmar, en årlig
pension med belopp, soin anses skäligt med hänsyn till det antal väl vitsordade
tjänsteår, fru Karlsson haft vid enskild och förstatligad järnväg.

Av handlingarna inhämtas,

att fru Karlsson är född den 30 september 1883 och således 67 år gammal; att

hon varit anställd vid Kalmar järnvägar under tiden 3 maj 1933—30
juni 1940;

att hon efter nämnda järnvägars förstatligande varit anställd vid statens
järnvägar under tiden 1 juli 1940—30 november 1950;

samt att hennes sammanlagda tjänstetid således utgör 17 år 6 månader
29 dagar, varav emellertid endast 10 år 4 månader 29 dagar infallit före
60 års ålder.

Utskottet. Enär av fru Karlssons sammanlagda tjänstetid allenast 10 år
4 månader 29 dagar och således icke föreskrivna 12 år infallit före 60 års
ålder, är hon icke författningsenligt berättigad till erhållande av s. k. summarisk
arbetarpension. Riksdagen har dock tidigare beviljat pension i med
det nu förevarande likartade fall. Den väckta frågan är emellertid av beskaffenhet
att i första hand böra prövas av Kungl. Maj :t, varför utskottet hemställer,

att motionen II: 3 icke må av riksdagen bifallas.

13:o) Förre banarbetaren Otto Jönsson. I motionen 11:273 hemställer herr
Björklund, alt riksdagen måtte besluta ett årligt understöd åt förre banarbetaren
Otto Jönsson i Hässleholm att utgå under hans återstående livstid.

Av handlingarna inhämtas,

att Jönsson är född den 20 augusti 1883 och således 67 år gammal;

att han innehaft anställning vid statens järnvägars tolfte bansektion under
tiden den 30 mars 1914—den 5 mars 1918;

att han den 1 februari 1916 till följd av jordras skadades under arbete
å Hässleholms bangårds byggnadsområde, varvid han fick högra lårbenet
avbrutet och erhöll ett större krossår i huvudet;

att av ett utav dåvarande överläkaren vid länslasarettet i Kristianstad J.
A. Hedlund den 24 mars 1918 utfärdat intyg framgår dels att Jönsson på
grund av'' berörda skada vårdades å nämnda lasarett från den 1 februari
till den 1 april 1916 och utskrevs läkt men med en förkortning av höger

Statsutskottets utlåtande nr 118.

ben med ca 3 cm, dels ock att vid den 24 mars 1918 företagen undersökning
av Jönsson — oavsett den förefintliga förkortningen av benet — ingen
större olägenhet då ansågs förefinnas och inget framtida men av annan art
ansågs vara att konstatera eller befara;

att enligt ett av järnvägsläkaren C. Stabe den 5 juni 1919 utfärdat intyg
Jönsson vid samma dag företagen undersökning varit behäftad med en tydlig
atrofi av högra benets muskulatur, varjämte Jönsson klagat över kvarstående
värk och styvhet i det skadade benet;

samt att Jönsson enligt av kommunalborgmästaren i Hässleholm den 30
januari 1951 utfärdat intyg åtnjuter folkpension med 1 230 kronor för år
samt är invalid och för sin utkomst beroende av fortsatt understöd.

Över motionen har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
järnvägsstyrelsen avgivit utlåtande och därvid anfört i huvudsak följande.

Vid verkställd utredning i ärendet har ingen ytterligare uppgift angående
Jönssons anställning vid statens järnvägar eller statens järnvägsbyggnader
kunnat återfinnas i hos styrelsen förvarade arbetarrullor. Enär Jönsson vid
avgången från sin anställning vid statens järnvägar uppnått en levnadsålder
av endast 34 år och då hans anställningstid i statens tjänst icke torde uppgå
till mer än 3 år 11 månader 6 dagar, får styrelsen avstyrka bifall till motionen.

Utskottet. I likhet med järnvägsstyrelsen och på av styrelsen anförda skäl
finner sig utskottet — jämväl med tanke på konsekvenserna — icke kunna
tillstyrka, att på sätt i motionen hemställts Jönsson skulle beredas ett årligt
understöd. Då emellertid omständigheterna i förevarande fall synts utskottet
ömmande, vill utskottet förorda, att Jönsson, som befinner sig i behövande
omständigheter, tillerkännes en engångsersättning av 1 200 kronor i
ett för allt. Ett beslut i sådan riktning synes utskottet i betraktande av föreliggande
speciella förhållanden icke behöva verka prejudicerande.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionen II: 273, medgiva,
att förre banarbetaren Otto Jönsson må tillerkännas
en engångsersättning av 1 200 kronor, att utgå av trafikmedel.

14:o) Förre stenarbetaren Johan Vilhelm Larsson (tilläggspension). I motionen
II: 77 hemställer herr Olsson i Mellerud, att riksdagen måtte besluta
öka förre .stenarbetaren Johan Vilhelm Larssons, Vänersborg, nu utgående
tjänstepension med belopp, som efter prövning av i motionen redovisade
nytillkomna omständigheter kan befinnas skäligt.

Av handlingarna inhämtas,

att Larsson är född den 5 oktober 1883 och således 67 år gammal;

att han intill den 1 november 1943 innehaft olika statliga arbetaranställningar,
bl. a. vid Götaälvsarbetena i Trollhättan, med en sammanlagd
tjänstetid av omkring 15 år;

Statsutskottets utlåtande nr 118.

att han på grund härav fr. o. m. den 1 november 1943 tillerkänts pension
jämlikt då gällande arbetarpensionsreglemente, vilken pension numera
utgår med 948 kronor för år jämte rörliga tilläggsförmåner;

■samt att han efter uppnåendet av 60-årsåldern varit anställd vid statens
järnvägars tjugufemte bansektion under tiden den 7 juni 1944—den 19 december
1950.

Utskottet. Såsom den lämnade redogörelsen utvisar, är Larsson tillförsäkrad
författningsenlig tjänstepension på grund av den av honom intill
60-årsåldern innehavda statsan,ställningen. Det i motionen väckta förslaget
avser att Larsson härutöver skulle beredas en tilläggspension på grund av
den av honom efter inträdet i pensionsåldern vunna återanställningen i
statstjänst. Då emellertid anställning av sist omförmälda beskaffenhet regelmässigt
icke är pensionsgrundande, kan utskottet av principiella skäl
och med hänsyn till konsekvenserna icke tillstyrka någon åtgärd i motionens
syfte.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionen 11:77 icke må av riksdagen bifallas.

15 :o) Kolonisten Olof Gustav Johansson. I motionen II: 185 hemställer herr
Holmberg, att riksdagen måtte bevilja kolonisten Olof Gustav Johansson
i Gransjö årlig pension med skäligt belopp.

Av handlingarna inhämtas,

att Johansson är född den 2 september 1887 och således 63 år gammal;

att han åren 1928—1944 utfört vissa skogsarbeten åt domänverket;

att han därjämte enligt egen uppgift samt uppgift av vederbörande jägmästare
utfört skogsarbeten för kronans räkning under åren 1915—1928;

att han innehaft anställning som banvakt vid statens järnvägar under
tiden 15 oktober 1910—1 oktober 1913;

samt att hans sammanlagda styrkta anställningstid i statens tjänst icke
överstigit 11 år 8 månader.

Hos domänstyrelsen anhöll Johansson att komma i åtnjutande av pension.

Över jägmästaren i Nedre Norrbottens distrikt anförde, att Johanssons
sammanlagda arbetstid i statens tjänst .syntes avsevärt understiga den i
1947 års summariska arbetarpensionskungörelse stipulerade.

Genom beslut den 21 december 1948 fann sig domänstyrelsen, enär Johansson
icke uppfyllde fordringarna för erhållande av pension, icke kunna
bifalla framställningen.

Utskottet. Enligt utskottets mening har i förevarande ärende icke förebragts
utredning om statlig anställning i sådan omfattning, att pension av
statsmedel bör ifrågakomma. Utskottet hemställer förty,

att motionen II: 185 icke må av riksdagen bifallas.

Statsutskottets utlåtande nr 11$.

16:o) Skriftställaren, f. d. universitetslektorn Valdemar Langlet (honnörspension).
I de likalydande motionerna I: 176 och II: 275, väckta den förra
av herr Lindblom m. fl. och den senare av herr Wirtén m. fl., har hemställts,
att riksdagen måtte bevilja makarna Langlet en pension med belopp,
som riksdagen finner skäligt.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen 11:275 följande.

Lektor Valdemar Langlet, som är född den 17 december 1872, har gjort
.sitt namn känt genom insatser på olika områden. Samtidigt med att han
under de första tre decennierna av detta århundrade utövade journalistverksamhet
gjorde han stora insatser i det frivilliga folkbildningsarbetets
tjänst samt i organisationer med kontakter med utlandet. Sålunda var han
sekreterare i Svenska turistföreningen 1907—1909, i Folkbildningsförbundet
1908—1910 samt i Föreningen Norden 1924—1928. Langlet arrangerade
vidare ett antal resor för journalister i Sverige och utlandet. Under
sin verksamhet har han hållit närmare 600 föreläsningar inom landet. 1932
tillträdde han befattningen som svensk universitetslektor i Budapest med
en blygsam årlig ersättning av 1 500 kronor. Samtidigt upprätthöll han
ären 1933—1945 viss tjänst vid det svenska generalkonsulatet och senare
vid beskickningen i Budapest. Under denna tid bidrog han på ett mycket
förtjänstfullt sätt till den kulturlivets blomstring, som ägde rum inom den
skandinaviska kolonien i Ungern. Langlet arrangerade ett livligt utbyte av
föreläsare, utställningar och konserter med skandinaviska inslag, och han
stimulerade til! utgivande av skandinavisk litteratur på ungerska och ungersk
litteratur i de skandinaviska länderna.

Aren 1944 och 1945 var Langlet delegat för Svenska röda korset och ledde
dess omfattande hjälpaktion i Ungern. Under denna för det ungerska
folket så svåra tid gjorde Langlet och hans maka (född 1896 i Petersburg)
utomordentliga humanitära insatser. Eu f. d. ministerialsekreterare i ungerska
inrikesdepartementet, Låszlö von Beökönyi, har skildrat Langlets insatser
under dessa år i bland annat följande ordalag:

»Då nazisternas tryck började att hårdna i Ungern utnämndes han
(Langlet) år 1944 till Svenska röda korsets delegat i Ungern.

I denna egenskap uppbyggde han inom mycket kort tid en väldig organisation
med syfte att rädda människor och deras egendom undan nazisternas
terror. Det var beundransvärt att bevittna den då 72-årige mannens
arbete, som bokstavligt talat pågick dag och natt, att se hur han upplät
sitt eget hem och offrade varje spår av bekvämlighet för de förföljda, hur
han besökte de olika ställen (de torde ha uppgått till ett 30- eller 4ö-tal)
där Röda korset utövade sin välgörande verksamhet.

Men Langlets verksamhet var inte blott begränsad till Budapest. På
olika ställen i provinsen ställdes gårdar — bland annat undertecknads gods
— till Röda korsets förfogande, och Langlet fann även tid att inreda dem
för Röda korsets räkning och besöka dem.

Undertecknad häktades av nazisterna den 1/12 1944 och kan därför inte
yttra sig om Langlets insats efter denna tid. Men från alla, som kände
hans verksamhet därefter, kan man höra att hans insats ytterligare intensifierades
och att han med ständig fara för sitt eget liv visat ett enastående
personligt mod under den nazistiska terrorn.»

Utom denna rent mänskliga hjälp kunde Langlet ställa flyktingar och
förföljda under tillfälligt svenskt skydd genom utställande av skyddspass.
Härigenom räddades stora skaror av människor, som hotades av nazisterna.
Att Langlet för sin verksamhet på detta område mött viss kritik är inte

Statsutskottets utlåtande nr 118.

obekant. Kritiken gäller dock inte den mänskliga sidan av saken utan
t. ex. om inte ett för stort antal svenska skyddspass utfärdades. När skaror
av jagade människor under denna terrortid sökte sig till makarna
Langlet, kanske det är förklarligt, om inte dessa ting sköttes så att de blevo
invändningsfria från alla håll. Kvar står dock som ett odiskutabelt faktum
den behjärtade och av stor offervillighet burna insatsen till nödställda människors
hjälp, en insats som icke någon velat förringa.

Makarna Langlets insatser ha i Budapest hyllats bland annat genom att
en gata och en skola bära Valdemar Langlets namn.

Svenska röda korset och utrikesdepartementet böra ha möjlighet att vitsorda
ovanstående omdömen.

När nu makarna Langlet leva i vårt land under blygsamma ekonomiska
förhållanden, synes det vara berättigat, att riksdagen genom en pension
visar sin uppskattning av deras insatser i humanitetens tjänst.

Över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
statskontoret avgivit utlåtande och därvid anfört huvudsakligen följande.

Till skäl för motionerna ha åberopats dels Langlets anställning såsom
svensk universitetslektor i Budapest och viss tjänst å svenska generalkonsulatet
och beskickningen därstädes, ävensom verksamhet inom folkbildningsarbetet,
dels ock makarna Langlets humanitära insatser i Ungern under
och efter andra världskriget.

Vad först beträffar de åberopade anställningarna framgår att Langlet,
som nu är 78 år gammal, först 1932 eller alltså vid 60 års ålder tillträtt
befattning såsom universitetslektor och året därpå vunnit anställning å generalkonsulatet.
Vid sådant förhållande föreligger icke sådana förutsättningar,
som regelmässigt pläga uppställas för beredande av pension i särskild
ordning åt statliga anställningshavare, vilka icke innehaft pensionsberättigande
befattning. Huruvida den av makarna Langlet utövade hjälpverksamheten
i Ungern varit av den art och omfattning, att understöd av
statsmedel på denna grund bör ifrågakomma, undandrager sig i och för
sig statskontorets bedömande. Ämbetsverket vill emellertid härvid erinra om
den stora försiktighet, som bör iakttagas vid beviljande av statlig pension
såsom uttryck av erkännande för en utom statens tjänst bedriven förtjänstfull
verksamhet.

Utskottet. Såsom statskontoret framhållit, bör självfallet, med hänsyn
till konsekvenserna i olika riktningar, stor försiktighet från statsmakternas
sida iakttagas vid beviljande av ,s. k. honnörspensioner. Riksdagen har också
hittills endast i undantagsfall plägat medgiva pension av .statsmedel såsom
uttryck för det allmännas erkännande för en utom statens tjänst bedriven
.samhällsgagnande eller i övrigt särskilt förtjänstfull verksamhet.
Enligt utskottets mening synas emellertid lektor Langlets allmänt omvittnade
insatser i humanitetens tjänst under och efter andra världskriget väl
motivera, att riksdagen genom beviljandet av ekonomiskt understöd i förevarande
fall giver ett uttryck för det allmännas uppskattning av och erkänsla
för den av honom jämte hans maka utövade hjälpverksamheten.
Det förtjänar även framhållas, att lektor Langlet tidigare under en följd
av år verksamt bidragit till uppehållande av de kulturella förbindelserna
mellan Sverige och utlandet.

Statsutskottets utlåtande nr 118.

I motionerna har föreslagits, att makarna Langlet gemensamt skulle tillerkännas
en pension med skäligt belopp. Även med beaktande av fru Langlets
insatser på förevarande område finner sig utskottet böra föreslå, att
pension beviljas allenast åt lektor Langlet. Såsom skäligt pensionsbelopp
vill utskottet föreslå 2 400 kronor för år, att utgå räknat från och med den
1 januari 1951.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 173 och
II: 275, medgiva, att f. d. universitetslektorn Valdemar
Langlet må, räknat från och med den 1 januari 1951, under
sin återstående livstid från anslaget till Diverse pensioner
och understöd m. in. uppbära en årlig pension av
2 400 kronor.

17:o) Lapptillsynsmannen J. O. E. Erikssons änka Ida Charlotta Eriksson.
I de likalydande motionerna I: 273 av herr Axel Andersson och II: 357 av
fru Sandström har hemställts, att riksdagen måtte bevilja lapptillsynsmannen
Johan Oskar Emil Erikssons änka Ida Charlotta Eriksson i Kraddsele,
Sorsele, en skälig änkepension eller årlig gratifikation.

Av handlingarna inhämtas,

att lapptillsynsmannen Eriksson avled den 17 september 1949 efterlämnande,
förutom änkan, tio vuxna barn;

att han jämlikt beslut av 1943 års riksdag tillförsäkrats en årlig pension
av 828 kronor;

att änkefru Eriksson, som är född den 20 juni 1892, enligt utfärdat läkarintyg
på grund av högt blodtryck har sin arbetsförmåga väsentligt nedsatt,
särskilt beträffande tyngre utomhusarbete;

att hon jämlikt undantagskontrakt är tillförsäkrad fri bostad med vedbrand
och lyse samt vissa naturaförnödenheter, vilka förmåner närmast
skulle motsvara full försörjning;

att hon åtnjuter avlöning för skötseln av Kraddsele telefonväxel med
600 kronor för år;

samt att enligt av kommunalnämndsordföranden i Sorsele kommun änkefru
Erikssons barn icke f. n. kunna anse.s ha ekonomiska betingelser för
att i väsentlig grad underhålla eller försörja henne.

Hos Kungl. Maj :t anhöll änkefru Eriksson att erhålla pension.

I häröver avgivet utlåtande anförde statskontoret, att då änkefru Eriksson
icke kunde anses uppfylla de betingelser, som regelmässigt utgjorde förutsättning
för erhållande av familjepension beviljad av riksdagen, ämbetsverket
icke kunde tillstyrka, att åtgärder vidtoges för beredande av sådan
pension åt henne.

Genom beslut den 21 april 1950 fann Kungl. Maj.t änkefru Erikssons ansökan
icke föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Statsutskottets utlåtande nr 118.

Utskottet vill erinra, att frågor om beviljande av understöd åt efterlevande
efter personer, vilka icke på grund av sin anställning tillförsäkrats rätt
till statlig pension, generellt lagts i Kungl. Maj :ts hand, varvid tillika förutsatts
att understöd må utgå efter behovsprövning. Såsom den lämnade
redogörelsen utvisar, har änkefru Erikssons pensionsfråga redan varit föremål
för Kungl. Maj:ts prövning utan att föranleda någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.

Vid den prövning utskottet ägnat den nu föreliggande understödsfrågan
har utskottet icke funnit skäl tillstyrka, att riksdagen genom särskilt beslut
skulle tillerkänna änkefru Eriksson i motionerna avsett understöd eller
gratifikation. Utskottet hemställer förty,

att motionerna 1:273 och 11:357 icke må av riksdagen
bifallas.

18:o) Förre mästerlotsen Gert Carl Elfvings änka Emma Sofia Elfving.
I de iikalydande motionerna 1:148 och 11:276, väckta den förra av herr
Sunne m. fl. och den senare av fröken Wetterström och herr Bergstrand,
har hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att f. d. mästerlotsen Gert Carl
Elfvings efterlämnade maka Emma Sofia Elfving må räknat från och med
månaden efter den, under vilken maken avled, under sin återstående livstid
uppbära en årlig pension, motsvarande det belopp, som skulle utgått till
henne, därest hon författningsenligt varit berättigad till familjepension.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen II: 276 i huvudsak
följande.

F. d. mästerlotsen vid Norrköpings lotsplats G. C. Elfving avled den 4
januari 1948. Elfving, som var född den 23 mars 1865, hade avgått från sin
tjänst med pension den 31 augusti 1925. Han hade antagits i lotsverkets
tjänst den 14 juli 1887 och erhållit ordinarie befattning såsom lots den 14
november 1901. I denna egenskap hade han senast åtnjutit — förutom andel
i lotspenningar — avlöning enligt lönegrad A 4 i löneplanen för ordinarie
befattningshavare vid lots- och fyrstaten. Vid sin död efterlämnade Elfving
hustru i andra giftet, Emma Sofia Elfving, som är född den 1 oktober
1881.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 20 januari 1948 hemställde Elfvings efterlämnade
maka, under förmälan att hon författningsenligt icke ägde rätt
til] familjepension efter sin make, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
för beredande åt henne av dylik pension.

Därvid åberopade sökanden ett meddelande från loisverkets enskilda pensionskassa,
enligt vilket sökandens avlidne make genom delägarskap i kassan
dels den 28 november 1889 och dels den 28 september 1895 berett
sin hustru i första giftet rätt till viss änkepension samt att avgifterna
för dessa delägarskap i vederbörlig ordning erlagts under respektive 20
och 15 år med tillhopa 1 072 kronor 80 öre. Elfvings första hustru hade
avlidit år 1919 och år 1921 hade han ingått nytt äktenskap med sökanden.
Sökanden framhöll, att enligt vad hennes avlidne make i livstiden uppgivit
hade han vid år 1921 hos lotsverkets enskilda pensionskassa gjord förfrågan
erhållit det beskedet, att med hänsyn till hans höga ålder — 56 år —
vid ingåendet av andra äktenskapet något delägarskap i kassan, som berätBihong
till riksdagens protokoll 1951. C saml. Xr 118.

Statsutskottets utlåtande nr 118-

tigade henne till pension, ej kunde vinnas. Från pensionskassan hade emellertid
sedermera upplysts, att något hinder för dylikt delägarskap icke förelegat.
Enligt sökandens mening måste det förhållandet att hennes avlidne
make under den relativt korta tid — fyra år — som vid ingången av dennes
andra äktenskap återstod till hans avgång från befattningen vid lotsverket,
icke erlade de avgifter till kassan, som erfordrats för att tillförsäkra sökanden
rätt till änkepension, helt tillskrivas de av pensionskassan lämnade,
missledande uppgifterna. I betraktande av vad sålunda anförts och med
hänsyn till den långa tid, som äktenskapet varat, makens delägarskap i
pensionskassan sedan 1889 och hans långa statstjänst ansåg sökanden det
knappast skäligt att bli helt utan familjepension. På grund av sin ålder och
sjuklighet kunde sökanden, som uppskattade sina tillgångar till cirka
25 000 kronor, icke genom förvärvsarbete bidraga till sin försörjning.

Statskontoret framhöll i avgivet utlåtande, att Elfving berett sin första
hustru rätt till änkepension i lotsverkets enskilda pensionskassa och därvid
i vederbörlig ordning inbetalat avgifter med tillhopa 1 072 kronor 80 öre
men att han, sedan hon avlidit 1919, icke vunnit förnyat delägarskap för
sökanden. Statskontoret framhöll vidare, att Elfving under åren 1928—1948
uppburit s. k. änklingspension från kassan med tillhopa 3 606 kronor 66 öre
eller alltså med avsevärt högre belopp än som motsvarade inbetalda avgifter.
Statskontoret uttalade, att skäl saknades för att bereda sökanden pension
av statsmedel, och avstyrkte bifall till framställningen.

Genom beslut den 18 februari 1949 fann Kungl. Maj :t ansökningen icke
föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Enligt vår mening kan det icke vara med rätt och billighet överensstämmande,
att en änka efter en befattningshavare i statens tjänst skall förvägras
pension under de omständigheter, som i förevarande fall äro för handen.
Enligt vad vi inhämtat är vederbörande innehavare av en bostadslägenhet,
för vilken den årliga avgiften utgör 1 200 kronor. Avkastningen å sökandens
sparkapital, vilket kapital för närvarande uppgår till allenast cirka
19 500 kronor, förslår således ej ens till denna utgift. Ej heller synes den
omständigheten, att maken under sin livstid uppburit s. k. änklingspension
med ett begränsat belopp, böra inverka på frågan om änkepension. Härtill
kominer att sökandens make, därest han erhållit riktiga uppgifter från pensionskassan,
hade kunnat vinna delaktighet i kassan för sökanden. I anslutning
till vad ovan anförts och då mästerlotsen Elfving hade en anställningstid
av 38 år i statens tjänst torde fullgoda skäl föreligga för beviljande
av en årlig pension av statsmedel åt änkefru Elfving.

Utskottet. I motionerna har anförts, att lotsverkets enskilda pensionskassa
på sin tid skulle ha lämnat Elfving missledande uppgifter rörande hans rätt
till nytt delägarskap i kassan efter ingående av det andra äktenskapet. I
anledning härav vill utskottet framhålla, att enligt vad som framgår av ett
utav ombudsmannen i kassan den 13 februari 1948 avgivet yttrande varken
någon skriftlig förfrågan från Elfving angående rätt till nytt delägarskap i
kassan inkommit eller än mindre något meddelande lämnats honom, att
han icke skulle varit berättigad till nytt delägarskap. I nämnda yttrande har
vidare upplysts, att bestämmelsen i det för kassan gällande reglementet
därom, att rätt till inträde i kassan förelåge för varje vid lotsverket å ordinarie
eller e. o. stat anställd person intill 55 års ålder, städse tolkats så, att
kassans styrelse efter prövning i varje särskilt fall kunnat medgiva delägarskap
även efter det sökanden, om han fortfarande kvarstått i tjänst.

Statsutskottets utlåtande nr 118.

överskridit nämnda ålder. Utskottet kan med hänsyn till vad sålunda blivit
för utskottet upplyst icke dela motionärernas uppfattning, att Elfvings underlåtenhet
att under den tid, som vid ingåendet av det andra äktenskapet
återstod till hans avgång ur tjänst, erlägga avgifter till kassan för säkerställande
av änkefru Elfvings rätt till pension skulle ha varit att tillskriva av
kassan lämnade vilseledande uppgifter. Det framgår vidare, att Elfving under
åren 1928—1948 uppburit s. k. änklingspension från kassan med avsevärt
högre belopp än som motsvarat inbetalda avgifter. Vid angivna förhållanden
finner sig utskottet sakna anledning tillstyrka, att riksdagen nu
skulle — med avvikelse från vad Kungl. Maj :t i ärendet beslutat — träda
hjälpande emellan genom beviljande av en särskild pension åt änkefru Elfving.
vars ekonomiska ställning icke synts utskottet särskilt ömmande.

Utskottet hemställer således,

att motionerna 1:148 och 11:276 icke må av riksdagen
bifallas.

19 :o) Järnvägsarbetaren Frans Oskar Nordkvists änka Selma Kristina
Nordkvist. I motionen II: 184 hemställer herr Holmberg, att riksdagen måtte
bevilja änkefru Selma Kristina Nordkvist i Svartbjörnsbvn årlig livränta eller
pension med skäligt belopp.

Av handlingarna inhämtas,

att Nordkvist år 1912 omkom under tjänstgöring vid Porjusbanan;

samt att änkefru Nordkvist i anledning härav tillerkänts livränta jämlikt
1901 års olycksfallsförsäkringslag, vilken livränta före den 1 juli 1950 utgick
med 27 kronor för månad men för tiden därefter bestämts att utgå
med 33 kronor 75 öre för månad.

Utskottet. Det i motionen väckta förslaget avser, att änkefru Nordkvist
skulle beredas ökade livränteförmåner eller ock pension med skäligt belopp.
Även med beaktande av att de livräntor, vilka bestämts att utgå med tilllämpning
av äldre ersättningsgrunder, jämväl efter vidtagna regleringar
merendels framstå som låga, synes en åtgärd i av motionären åsyftad riktning
icke kunna vidtagas i ett enstaka fall sådant som det nu förevarande.
Utskottet finner sig därför icke kunna tillstyrka bifall till motionen.

Utskottet hemställer således,

att motionen II: 184 icke må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 24 april 1951.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Statsutskottets utlåtande nr 118.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Gränebo,
Iwar Anderson, Mannerskantz, Leander, Heiding, Gillström, fröken
Andersson, herrar Sundelin, Näsström, Hesselbom, Erik Gustaf Andersson,
Edvin Thun och Söderquist; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Bergström, Svensson i Grönvik, Wallentheim, Lindholm,
Ståhl, Bergstrand, Åkerström, Thapper, fröken Elmén, herrar Andersson
i Munkaljungby, Johansson i Mysinge och Hjalmarson.

617482. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.