Statsutskottets utlåtande nr 112 (Utlåtande 1954:Su112 su)

Statsutskottets utlåtande nr 112.

Nr 112.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1954/55 till statens biografbyrå
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

(2:a avd.)

I propositionen nr 1 har Kungl. Maj:t under åttonde huvudtiteln, punkten
332, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1954/55 beräkna till Statens biografbyrå: Avlöningar ett
förslagsanslag av 125 400 kronor och till Statens biografbyrå: Omkostnader
ett förslagsanslag av 12 000 kronor.

Sedermera har Kungl. Maj:t i propositionen nr 116, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den
12 februari 1954, dels för riksdagen framlagt slutliga förslag i berörda anslagsfrågor,
dels ock lämnat riksdagen tillfälle att avgiva yttrande över de
ändrade grunder för filmgranskningsverksamhetens utövande, som departementschefen
i nämnda statsrådsprotokoll förordat.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av fru Andrén väckt motion (II: 592),
vari hemställts att riksdagen vid behandlingen av det vid propositionen
nr 116 fogade förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av förordningen
angående biografföreställningar måtte uttala, att de i nämnda förslag
till kungörelse angivna åldersgränserna 11 respektive 15 år bestämmes
till 12 respektive 16 år,

dels ock en inom andra kammaren av herrar Rimmerfors och Ilamrin
väckt motion (II: 593), vari hemställts att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att frågan om förskolebarnens biobesök upptages
till ny prövning, med sikte på att barn i förskoleåldern endast i sällskap
med vuxen person må tillåtas att besöka biografföreställningar.

Beträffande den närmare motiveringen för de i propositionen nr 116
framlagda förslagen samt de i förenämnda motioner angivna yrkandena får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till propositionen och motionerna.

1 — Hihang till riksdagens protokoll 1951). 0 samt. Nr 112.

Statsutskottets utlåtande nr 112.

Frågan om ändrade grunder för den av statens
biografbyrå utövade filmgranskningsverksamheten.

Inledning.

På grund av förhållanden, för vilka en redogörelse lämnas i propositionen
å s. 2—4, biträdde 1911 års riksdag ett riksdagen underställt förslag
av Kungl. Maj:t (propositionen 1911: 160, lagutskottet nr 48, riksdagens
skr. nr 227), att för offentlig förevisning avsedda biograf bilder skulle undergå
förhandsgranskning av en för hela riket gemensam myndighet. Den av
Kungl. Maj:t därefter utfärdade förordningen av den 22 juni 1911 (nr 71)
angående biografföreställningar — i det följande kallad biograf förordningen
— trädde i kraft den 1 december samma år. Samtidigt trädde det statliga
organet för filmgranskningsverksamheten — statens biografbyrå — i
full verksamhet. I förordningen har under årens lopp icke företagits mera
avsevärda ändringar av principiell innebörd. Bestämmelserna däri kompletteras
i avseende å filmgranskningen av instruktionen den 4 oktober
1929 (nr 306) för statens biografbyrå.

Enligt nämnda instruktion utgöres statens biografbyrå av en chef, tillika
ordinarie granskningsman, två ordinarie granskningsmän ävensom till det
antal, som av Kungl. Maj:t prövas erforderligt, extra granskningsmän samt
suppleanter för såväl ordinarie som extra granskningsmän. Biografbyråns
chef, som har tjänstetiteln direktör och är placerad i lönegraden Ca 37, utnämnes
av Kungl. Majt. Granskningsmännen tillsättes jämväl av Kungl.
Maj :t, de ordinarie genom förordnande tills vidare för fem år i sänder samt
de extra — liksom ifrågakommande suppleanter — genom förordnande tills
vidare. Meddelat förordnande kan när som helst återkallas. De förordnade
granskningsmännen och suppleanterna för dem åtnjuter ersättning i form
av arvode. — Gällande personalförteckning för byrån upptar, förutom direktören,
sex ordinarie befattningshavare (1 kassör i Ca 15, 3 maskinister i
Ca 15, 1 kontorist i Ca 13 och 1 kontorsbiträde i Ca 8), vilka samtliga tillsättes
av biografbyrån medelst konstitutorial.

För närvarande uppgår antalet ordinarie granskningsmän, chefen inräknad,
till tre, varav en är barnpsykiater; därtill kommer en extra granskningsman,
som anlitas vid behov av psykiatrisk sakkunskap, en suppleant
för denne samt en suppleant för de ordinarie granskningsmännen.

Riktlinjerna för filmgranskningen är angivna i biografförordningens 6 §,
som lyder:

Statsutskottets utlåtande nr 112.

som framställa skräckscener, självmord eller grova förbrytelser på sådant
sätt eller i sådant sammanhang, att dylik verkan kan åstadkommas, må sålunda
icke godkännas.

Ej heller må biografbilder godkännas, vilkas förevisande kan anses olämpligt
med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller kan lända
till upplysning beträffande arméns, marinens eller flygvapnets styrka, tillstånd,
ställning eller rörelser eller andra åtgärder eller anstalter för försvaret,
försåvitt uppenbarandet därav kan skada rikets försvar.

För förevisning vid sådan föreställning, till vilken barn under 15 år lämnas
tillträde, må ej heller godkännas biografbilder, som äro ägnade att skadligt
uppjaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling
och hälsa.

Biografbilder av annan beskaffenhet än nu nämnts må statens biografbyrå
ej vägra godkänna; dock vare byrån berättigad att, därest film befinnes
lämpad att förevisas endast för manlig eller endast för kvinnlig publik
eller endast i samband med föredrag, eventuellt av sakkunnig person, göra
förbehåll om sådan begränsning av förevisningsrätten.

För verkställd filmgranskning utgår ersättning i form av granskningsavgift
och stämpelavgift, den förra efter en i biografförordningens 5 § bestämd
taxa.

Under årens lopp har olika meningar om såväl lämpligheten av en statlig
filmcensur som om gränserna för dess befogenheter kommit till uttryck
i den offentliga debatten. Ett flertal framställningar har vidare under senare
år gjorts till Kungl. Maj:t med begäran om en omprövning av filmgransknings
verksamheten. Med anledning därav begärde och erhöll dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet den 3 januari 1949 Kungl. Maj:ts
bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att dels överse gällande
bestämmelser om filmgranskningsverksamheten, dels utreda frågan om för
barn lämpad film. De sakkunniga — vilka antagit benämningen 19^9 års
filmkommitté — har till fullgörande av sitt uppdrag avlämnat dels ett betänkande
om filmcensuren (SOU 1951: 16), dels ock ett betänkande om
barn och film (SOU 1952: 51).

För innehållet i betänkandet i filmcensuren har i propositionen
(s. 8—9) lämnats följande sammanfattning.

1. Kommittén anser, att filmcensuren bör behållas, främst därför att den
behövs som ett mentalhygieniskt skydd mot sadistiska och ångestpressande
inslag i filmerna.

2. I fråga om utformningen av grunderna för censurens bedömanden anser
kommittén, att de nuvarande bestämmelserna bör omarbetas, dock utan
att väsentligt förändras. De mentalhygieniska kraven bör understrykas genom
en omformulering av författningstexten. Den nuvarande bestämmelsen
om att sådana filmbilder inte får godkännas »vilkas förevisande kan anses
olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt» anses
kunna undvaras under fredstid, alternativt omformuleras. I fråga om bestämmelserna
för barnförbjuden och barntillåten film föreslås dels en höj -

Statsutskottets utlåtande nr 112.

ning av den nuvarande 15-årsgränsen till 16 år, dels införandet av en andra
åldersgräns vid 11 år. Då avgörandet om en films hänförande till den ena
eller andra kategorien skall fattas av filmcensuren, bör till denna knytas
ytterligare en ordinarie granskningsman med barnpsykologisk utbildning.

3. Bestämmelsen om att censuren under vissa förutsättningar äger meddela
föreskrift om visning av film vid skilda föreställningar för män och
kvinnor eller endast i samband med föredrag finner kommittén föråldrad
och mogen för avskrivning.

4. För att reducera riskerna för godtyckliga ingripanden från censuren
föreslås inrättande av ett granskning sråd med en i förhållande till censurmyndigheten
rådgivande funktion. Ledamöter och suppleanter i rådet förordnas
av Kungl. Maj:t för tre år i sänder. Censuren bör inkalla rådet för
att höra dess åsikt, då fråga är om totalförbud av eller väsentliga ingrepp
i filmer samt i eljest tveksamma fall av principiell karaktär.

5. Principerna för granskning savgifternas uttagande bör revideras, och
nuvarande taxebelopp — som nu tillför statsverket inkomster vida överstigande
löne- och omkostnadskontot för censurverksamheten — bör avvägas
så att de endast ger täckning för omkostnaderna plus betryggande marginal.
— Uppkommande överskott bör årligen fonderas för att stå till förfogande
för olika kulturella filmändamål.

6. Slutligen har kommittén funnit lämpligt att till en särskild förordning
om filmcensur sammanföra den nuvarande biografförordningen och instruktionen
för statens biografbyrå. En del ordningsföreskrifter i biografförordningen
bör därvid beredas plats i annat sammanhang.

Över betänkandet har yttranden avgivits av statens biografbyrå,
skolöverstyrelsen — som tillika överlämnat yttranden från tio lärarorganisationer
och samverkande bildningsförbunden — medicinalstyrelsen,
statskontoret, riksräkenskapsverket, statens sakrevision, chefen för försvarsstaben,
föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges biografägareförbund,
Sveriges filmuthyrareförening, målsmännens riksförbund, kooperativa
kvinnogillesförbundet och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

Departementschefen har inledningsvis anfört följande.

Den under medverkan av 1911 års riksdag införda allmänna filmcensuren
fick sin författningsmässiga reglering i den av Kungl. Maj:t den 22
juni samma år utfärdade biografförordningen, vilken därefter icke undergått
några väsentliga förändringar av principiell innebörd. Vad som föranledde
censurens inrättande var biografprogrammens dåvarande underhaltiga
beskaffenhet och det därav framkallade behovet att genom åtgärder
från det allmännas sida komma tillrätta med de värsta oarterna i den
tidens filmalster. På filmens område har sedan dess skett en enastående
utveckling, ej minst i konstnärligt avseende. I den under senare år ofta
återkommande debatten om filmcensuren har därför gjorts gällande, att
filmen nått sådan mognad och ställning i samhällslivet, att filmcensuren
kunde undvaras. Det har också sagts, att normerna för censuren vore otids -

Statsutskottets utlåtande nr 112.

enliga, då de i väsentliga avseenden ej undergått några förändringar sedan
1911. Röster har vidare höjts för såväl en skärpning av censuren som en
utvidgning av dess befogenheter.

Dylika opinionsyttringar föranledde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
att" i januari 1949 utverka Kungl. Maj:ts bemyndigande
att tillkalla särskilda sakkunniga — 1949 års filmkommitté — med uppdrag
att underkasta censurbestämmelserna en allmän och förutsättningslös
omprövning och översyn. Såsom framgår av den kortfattade redogörelse
jag lämnat för huvudpunkterna i det av kommittén år 1951 avgivna
betänkandet om filmcensuren har kommittén förordat censurens
bibehållande och framlagt åtskilliga förslag rörande grunderna för dess utövande
m. m. Vid betänkandets remissbehandling har man i yttrandena
allmänt uttalat sig för fortsatt censur och även eljest i stort sett anslutit
sig till kommitténs förslag. För egen del har jag ansett mig böra på grundval
av betänkandet nu framlägga förslag i fråga om grunderna för censurverksamhetens
utövande m. m. Härtill återkommer jag i samband med
detaljredovisningen av innehållet i betänkandet och remissyttrandena.

Dessförinnan torde jag emellertid få beröra kommitténs förslag att i
eu enda författning, benämnd förordning för filmcensuren, upptaga dels
motsvarigheten till de censuren berörande bestämmelser, som nu ingår i
biografförordningen och instruktionen för statens biografbyrå, dels ock
erforderliga bestämmelser rörande det förordade granskningsrådet. Enligt
samma förslag skulle samtidigt de i biografförordningen ingående ordningsföreskrifterna
m. in. utbrytas ur denna och beredas plats i annat författningssammanhang,
därvid kommittén synes åsyfta gällande ordningsstadga
för rikets städer. En revision av biografförordningen i sist angiven riktning
överväges emellertid — enligt vad jag inhämtat — för närvarande
av den år 1949 tillkallade s. k. ordningsstadgeutredningen. Frågan om en
dylik revision synes mig därför ej böra prövas i förevarande sammanhang.
Även i övrigt ställer jag mig avvisande till kommitténs nu avsedda förslag
till författningsreglering. Jag kan nämligen icke finna det lämpligt, att
biografförordningens bestämmelser av mera allmän räckvidd sammanföres
med föreskrifter av instruktionskaraktär. Med hänsyn till det anförda avstyrker
jag nämnda förslag och utgår därför i det följande från att författningsbestämmelserna
rörande filmcensuren och biografbyrån även framdeles
bör vara uppdelade i biografförordningen och instruktionen för biografbyrån.

Frågan om filmcensurens bibehållande.

De parte men t sch ef eu har i denna fråga anfört följande.

Frågan om censuren bör bibehållas eller icke har kommittén besvarat
jakande. Till denna ståndpunkt ansluter sig praktiskt taget samtliga de
myndigheter eller sammanslutningar som yttrat sig i ämnet, däribland de
tre filmfackorganisationerna. För egen del har jag kommit till samma uppfattning.
Censurens betydelse ligger främst i att den erbjuder ett skydd
för barnen mot skadliga filmintryck. Men även när det gäller film avsedd
för visning inför en vuxen publik fyller censuren en
funktion. Jag vill därvid erinra om filmens erkänt särskilda, förmåga att
kunna psykiskt påverka sin publik. De argument mot censurinstitutionen,

Statsutskottets utlåtande nr 113.

som framförs av dem som från i huvudsak principiella utgångspunkter
hävdar filmens absoluta frihet, kan enligt min mening icke tillmätas
någon avgörande betydelse, när såsom här obestridliga praktiska hänsyn
talar för kontrollerande anordningar i syfte att hålla vakt mot
osunda och skadliga företeelser eller tendenser inom filmen. Jämte Sverige
har ett stort antal länder, däribland Danmark, Finland och Norge, funnit
nödvändigt att företaga förhandsgranskning av film. Det förtjänar också
framhållas, att den svenska censuren under sin drygt fyrtioåriga tillvaro
skött sitt grannlaga värv på ett sätt som av en bred opinion betecknats
som i stort sett mönstergillt. Korrektiv mot godtyckliga eller obefogade
granskningsbeslut utgör rätten att hos Kungl. Maj:t i statsrådet överklaga
biografbyråns beslut. Inrättas dessutom på sätt kommittén föreslagit
— och såsom jag ämnar förorda — ett granskningsråd torde man ha
än större anledning utgå ifrån att vid censurverksamhetens praktiska
utövande en fortgående anpassning kommer att ske till vad den allmänna
opinionen kan sägas godtaga inom andra områden av kulturlivet — bildande
konst, teater, litteratur, press och radio — där censur icke förekommer.

Grunderna för filmgranskningen anges i biografförordningens 6 §.

A. I paragrafens första stycke fastslås de mentalhygieniska och socialetiska
normerna.

B. Andra stycket föreskriver hänsyn till främmande makt och rikets
säkerhet.

C. Tredje stycket bemyndigar biografbyrån att avgöra vilka filmer som
skall fa visas för barn under 15 år och skärper de mentalhygieniska kraven
på filmer för minderåriga.

D. Fjärde stycket ger biografbyrån rätt att föreskriva, att en film skall
visas vid skilda föreställningar för män och kvinnor eller endast i samband
med föredrag.

194.9 års filmkommittés förslag till författningstext i förevarande avseende
— jämförd med den nu gällande i biograf förordningen 6 § första stycket
— framgår av följande sammanställning.

Censurbestämmelserna.

A. Den mentalhygieniska principen.

Gällande bestämmelse.

Kommitténs förslag.

Statens biografbyrå må ej godkänna
biografbilder, vilkas förevisande skulle
strida mot allmän lag eller goda seder
eller eljest kunna verka förråande, upphetsande
eller till förvillande av rättsbegreppen.
Biografbilder, som framställa
skräckscener, självmord eller grova förbrytelser
på sådant sätt eller i sådant
sammanhang, att dylik verkan kan åstadkommas,
må sålunda icke godkännas.

Statens filmcensur må ej godkänna
film, som kan verka förråande eller skadligt
upphetsande eller där förbrytelser
framställas så att de kunna locka till efterföljd
eller innebära en uppmaning till
lagstridig handling. Avgörande vid prövning
av sådan verkan skall vara det sätt
varpå händelserna framställas eller det
sammanhang i vilket de förekomma.

Statsutskottets utlåtande nr 112. •

Till utveckling av sitt förslag anför kommittén i huvudsak följande.

Filmcensuren bör vara huvudsakligen mentalhygienislct inriktad. Statliga
ingrepp i filmerna efter genomfört moraliska eller renodlat estetiska
principer vill kommittén avstyrka med hänsyn till de övermäktiga svårigheterna
att komma fram till allmängiltiga värderingar på något av dessa
områden. Främst bör censuren ingripa mot sadistiska och nedbrytande inslag,
som på grund av filmens suggestionskraft, filmens utbredning och filmens
kommersiella karaktär kan få mycket vida och djupa verkningar.
Censuren bör här kunna vara en garanti för allmänheten mot sadant som
är skadligt upphetsande och förråande.

Förslaget innehåller icke orden »strida mot allmän lag eller goda seder»,
som är ett historiskt betingat, stelnat uttryck, närmast hämtat ur 1868
års ordningsstadga för rikets städer och med ytterst vag betydelse. Kommittén
har i stället försökt finna en formulering med mera adekvat innebörd.
Formuleringen »till förvillande av rättsbegreppen» anser kommittén
böra utgå, då rättsbegreppen är för skiftande för att uttrycket skall fa
någon fullt gripbar mening. Däremot vill kommittén hindra visning av
direkt brottsinstruktiva scener och scener som uppmanar till lagstridig
handling. Här avses självfallet inte varje skildring av brott eller lagstridig
handling, utan endast sådana scener, som innebär en uppfordran till efterföljd
i lagbrott eller som undervisar i brottstekmska detaljer.

Betydelsen av termerna »förråande» och »upphetsande» är visserligen
inte klar och fixerad, men kommittén har trots noggrant övervägande inte
funnit några andra termer, som bättre täcker avsikten med denna censurbestämmelse.
Dock har uttrycket »upphetsande» förstärkts till »skadligt
upphetsande», eftersom själva upphetsningen inte alltid behover mnebara
något förkastligt. De flesta filmer bygger på en viss dramatisk spänning,
som kan kallas upphetsande utan att vara skadlig, och scener med sadan
oskyldig upphetsning skall inte behöva förbjudas. Vad som är skadligt eller
inte i varje särskilt fall är givetvis vanskligt att avgöra, men genom den
närmare definitionen bör granskningsmännen få klarare vägledning.

Slutmeningen i den av kommittén föreslagna författningstexten avses av
kommittén som ett skydd mot risken att den mentalhygieniska inriktningen
skall komma i konflikt med konstnärliga värden i filmerna; det unders trykes,
att scener som isolerade skulle kunna anses falla under censurbestämmelserna
bör bedömas insatta i sitt sammanhang och med hänsyn till filmens
helhetsverkan.

I sistnämnda sammanhang framhåller kommittén, att den inte funnit
möjligt att tillmötesgå framförda önskemål om att censurens befogenheter
skall utvidgas till att avse ingripanden mot film av »fördummande, förytligande
och smaklös» natur. Fn dylik censur anser kommittén böra överlämnas
åt kritiken och den allmänna opinionen.

Utbytet av benämningen »statens biografbyrå» mot »statens filmcensur»
motiverar kommittén med att den gällande beteckningen är ologisk och
föranlett missförstånd.

Departementschefen har anfört följande.

Jag delar helt, kommitténs uppfattning, att censuren bör vara huvudsakligen
mentalhygieniskt inriktad och att ingripande efter strängt mora -

8 Statsutskottets utlåtande nr 112.

jiska eller estetiska linjer icke bör få förekomma. I likhet med kommittén
finner jag också varje form av smakcensur böra bestämt avböjas. Jag är
vidare ense med kommittén om vikten av att filmer och filmscener inte
blott bedömes efter sina rent formella element utan också med behörigt
hänsynstagande till filmens sammanhang, syftning och helhetsverkan. &

Den företagna granskningen av kommitténs förslag till författningstext
har dock givit mig anledning till vissa erinringar. Sålunda föreslår jag till
en början, att benämningen »statens biografbyrå» bibehålies. Tänkbart
ar nämligen, att biografbyrån — såsom varande den enda statliga mvndigheten
tor handläggning av ärenden rörande film — i en framtid kan
komma att anförtros även positiva uppgifter på filmens område vid sidan
av dess nuvarande i huvudsak preventiva och till sin karaktär rent negativa
granskningsfunktion. Den föreslagna benämningen »statens filmcensur»
skulle under angiven förutsättning vara mindre lämplig än den nuvarande.

Kommittén föreslår bland annat, att uttrycken »biografbilder vilkas
förevisande skulle strida mot allmän lag eller goda seder» samt »till förvillande
av rättsbegreppen» skall utgå ur författningstexten (biografförordnmgen
6 § första stycket). Till stöd därför anföres, att angivna formuleringar
har en ytterst vag innebörd och föranleder tolkningssvårigheter
tor gransknmgsmännen. I stället förordas en mera konkretiserande formulering
med sikte pa att förhindra visning av direkt brottsinstruktiva scener
och sadana, som innebär uppmaning till lagstridig handling.

Hänvisningen till »allmän lag» sasom norm för filmgranskningen betecknades
i 1911 års proposition såsom självklar, dock utan att innebörden
darav pa nagot sätt belystes. Med uttrycket »strida mot allmän lag eller
goda seder» i 6 § biografförordningen korresponderar en liknande formulering
i 2 § samma förordning, där såsom förutsättning för vederbörande
myndighets befogenhet att förbjuda biograf föreställnings förnyande respekKve
mstalla eller upplösa sådan är stadgat, att föreställningen visar sig
asylta eller innebära något »som strider mot sedlighet eller allmän lag». Då
nagot förhandsmskndande mot biografföreställning icke kan göras av polismyndighet,
är det sannolikt, att man vid biografförordningens tillkomst
avsett att ge censurmyndigheten rätten att stoppa en film med lagstridigt
innehall eller lagstridig tendens redan på censurstadiet. Ett stöd för denna
uppfattning ger ordalagen, att biografbyrån ej får godkänna »biografbilder,
vilkas förevisande skulle strida mot allmän lag eller goda seder». För
egen del kan jag inte anse annat än välbefogat, att ett ingripande kan ske
från censurens sida, om den klart finner, att en film kränker ett i allmän
lag skyddat intresse. Som exempel må anföras uppenbar ärekränkning.
Att en del dylika fall kan åtkommas med tillämpning av förbudsgrunderna
»iorraande» eller »upphetsande» synes mig icke utgöra skäl för frångående
av mm har angivna uppfattning. Jag förordar därför, att statens biografbyrå
tillerkännes rätt att inskrida mot film, om byrån finner förevisandet
därav uppenbarligen strida mot allmän lag. Jag vill starkt understryka,
att censurförfarandet i sådana fall icke kan inverka på ansvarsfrågans bedömning.

\ ad angår uttrycket »goda seder» delar jag kommitténs uppfattning.
Unekhgen föreligger vid tillämpning av denna enligt sakens natur mycket
vaga törbudsgrund vissa risker för godtyckliga avgöranden, som från en
del hall latt kan uppfattas som uttryck för en viss smakcensur. Ej heller

Statsutskottets utlåtande nr 11%.

kommitténs uttalande till förmån för avlägsnande av uttrycket »till förvillande
av rättsbegreppen» föranleder någon erinran från min sida. Kommitténs
förslag att normen »upphetsande» skall förtydligas till »skadligt
upphetsande» anser jag innebära en förbättring av författningstexten.

I anslutning till vad jag nyss nämnde om korrespondensen mellan uttrycken
»allmän lag eller goda seder» i 6 § biograf förordningen och »sedlighet
eller allmän lag» i 2 § samma förordning vill jag slutligen framhålla,
att jag i förevarande sammanhang icke tagit ställning till frågan om behovet
av ändring i andra paragrafer av biografförordningen än dem som berör
censurens verksamhet, bortsett från att jag efter samråd med ordningsstadgeutredningen
funnit mig böra förorda, att de numera föråldrade 10
och 11 §§ samma förordning upphäves. Frågan om en ändring av biografförordningen
i övrigt torde böra upptagas först i samband med prövningen
av det förslag till revision av ordningsstadgan för rikets städer och därmed
sammanhängande författningar som ordningsstadgeutredningen inom en
snar framtid torde komma att framlägga.

B. Hänsyn till främmande makt och rikets säkerhet.

Biografförordningens 6 § andra stycket stadgar i detta avseende följande.

19^9 års filmkommitté anser, att bestämmelsen om att sådana filmbilder,
vilkas förevisande kan anses olämpligt med hänsyn till riket s
förhållande till främmande makt, icke får godkännas,
bör kunna tas bort under fredstid. Härom anföres bland annat följande.

Avgöranden om sådan verkan måste bli ytterst vanskliga, och sådana
filmscener kan knappast få någon betydelse under normala förhållanden, då
propagandan ändå flödar fritt t. ex. i pressen. Kommittén förutsätter emellertid
som självklart, att någon form av kontroll även över filmen i fall av
krig eller beredskap utövas av något annat statligt organ.

Det kan starkt ifrågasättas, om det är lämpligt och riktigt att tjänstemännen
vid statens biografbyrå, vilkas huvudsakliga arbete består i psykologiska
bedömningar, skall fatta politiska avgöranden och bedöma, om en
film i olika liigen är olämplig med hänsyn till främmande makt eller inte.
Risk för ensidigt politiska bedömanden kan tänkas uppstå, men framför allt
kan de enskilda granskningsmännen ofta känna sig inkompetenta att fatta
sådana beslut.

För den händelse bestämmelsen skulle befinnas böra kvarstå, föreslår
kommittén följande formulering: »Sådan film må ej godkännas, som uppenbart
skymfar främmande makt ...» I anslutning härtill framhålles, att
vad som i det ena eller andra fallet kan anses »olämpligt» närmast blir ett
rent politiskt bedömande. Enligt kommitténs mening bör dock paragrafens
mening vara att förhindra förevisandet, inte av varje politisk satir eller

Statsutskottets utlåtande nr 1V2.

varje film, som kritiskt berör förhållanden i andra länder, men av film som
innehåller uppenbara kränkningar av främmande makt.

Bestämmelsen om att biografbilder ej må godkännas, vilkas förevisande
kan lända till för rikets försvar skadlig upplysning föreslås
i sak oförändrad men omformulerad därhän att godkännande skall förvägras
sådan film »som lämnar upplysning till skada för rikets försvar».

Departem e ntsch ef en har anfört följande.

De här behandlade, av utrikespolitiska hänsyn och militära säkerhetsskäl
betingade bestämmelserna tillädes 6 § biografförordningen genom en
i oktober 1914 utfärdad kungörelse, som föranleddes av en framställning
av chefen för generalstaben. De har sedermera i sak icke undergått någon
ändring.

Anledning att under nuvarande förhållanden borttaga den av utrikespolitiska
hänsyn dikterade censurnormen kan jag inte finna föreligga.
Många demokratiska stater har icke ansett sig kunna undvara bestämmelser
av sådant slag, enär ett alldeles okontrollerat utnyttjande av filmen
som propagandamedel befunnits föga förenligt med intresset att upprätthålla
vänskapliga förbindelser med främmande makt. Kommittén ifrågasätter
alternativt en omformulering av bestämmelsen sålunda, att godkännande
av en film skulle vägras, om filmen »uppenbart skymfar främmande
makt». I valet mellan denna enligt min mening väl onyanserade
formulering och den nuvarande synes mig den sistnämnda vara* att föredraga.
Jag förordar därför, att bestämmelsen bibehålies i sin nuvarande
lydelse. I anslutning därtill vill jag framhålla att — vid bifall till det förslag
om inrättande av ett granskningsråd som jag i ett senare sammanhang
ämnar förorda — censuren beredes tillfälle att i tveksamma bedömningsfall
av denna art inhämta yttrande av granskningsrådet.

I fråga om den av militära säkerhetsskäl motiverade förbudsgrunden
torde vad chefen för försvarsstaben anfört böra beaktas vid den omredigering
av gällande författningstext som synes påkallad. Bestämmelsen torde
formuleras sålunda, att sådan film eller del av film ej må godkännas, »vars

förevisande---kan lända till upplysning om förhållanden, vilkas

uppenbarande kan medföra men för försvaret eller eljest för rikets säkerhet».
— Den föreslagna ändrade avfattningen av 6 § biografförordningen
bör föranleda häremot svarande jämkningar av bestämmelserna i 4, 7 och
13 §§ biografförordningen samt 6 § instruktionen för statens biografbyrå.

C. Hänsyn till den minderåriga filmpubliken.

Härom stadgas i biografförordningens 6 § tredje stycket följande.

1949 års filmkommitté påpekar, att det i praktiken visat sig svårt och
föga ändamålsenligt att fasthålla en enda barngräns vid 15 år, eftersom

Statsutskottets utlåtande nr 112.

barn under 15 år reagerar helt olika vid olika aldrar för samma film. Det
som utmärkt väl kan visas för 11—12 åringar kan skada 7—8-åringar, och
det som är lämpligt för 7—8-åringar kan bli så tråkigt för 11—12-åringar,
att de i stället försöker och ofta lyckas komma in på de barnförbjudna
filmerna.

Med hänsyn därtill föreslår kommittén införandet av ytterligare
en barngräns, 11 år, samt i anslutning härtill en höjning av d e n nuvarande
gränsen från 15 år till 16 år. Man skulle därigenom få två
grupper av »barntillåten» film.

Till detta förslag fogar kommittén i huvudsak följande synpunkter:

De föreslagna åldersgränserna ansluter till psykologiska erfarenheter och
i viss män till skolorganisationen. Att den övre gränsen höjs från 15 till 16
år följer praxis i samtliga nordiska och flera andra europeiska länder. En
sådan höjning kan också möjligen bidra till en något mildare censurbedomning
av vissa barnförbjudna filmer, då byrån inte längre behöver räkna med
årsgruppen 15—16 år. De nya bestämmelserna bör bli till väsentlig nytta
för°alla: dels för småbarnen som får bättre skydd mot skrämmande upplevelser,
dels för de större barnen som får se fler filmer av dem som nu är
barnförbjudna och dels för föräldrarna som får mer nyanserad upplysning
om filmernas lämplighet för barn.

I sammanhanget anmäler kommittén, att den diskuterat lämpligheten av
ett förbud för barn under 6 eller 7 år att besöka biografföreställningar.
Kommittén har emellertid funnit ett sådant förbud opåkallat, då det får
förutsättas, att de filmer som godkännes för barn under 11 år blir strängt
gallrade. — En ledamot i kommittén, fru Wigforss, föreslår i ett till betänkandet
fogat särskilt yttrande, att barn under 7 år, som inte åtföljes av
målsman eller till mogen ålder kommen person, skall förvägras tillträde till
biografföreställning.

Kommittén säger sig vara medveten om att ett införande av de föreslagna
nya barngränserna kan innebära praktiska svårigheter. Även
om det inte kan anses bli svårare än nu att effektivt hålla barn under 15
år borta från de barnförbjudna filmerna är dock en effektivisering av kontrollen
påkallad. I sistnämnda avseende har kommittén diskuterat möjligheten
att upprätthålla gränserna med hjälp av legitimationskort, som kunde
utfärdas av skolorna. Förslaget har emellertid förkastats såsom alltför
omständligt att genomföra enbart för detta ändamål. Om sådana kort blir
obligatoriska i skolorna, bör de enligt kommitténs asikt också användas
som kontroll vid tillträde till biograferna. Det anföres slutligen, att en noggrannare
poliskontroll med säkerhet skulle bidraga till att barngränserna
vid biograferna kommer att upprätthållas effektivare än nu.

Departementschefen har anfört följande.

Frågan om villkoren för barns tillträde till biografföreställningar och
därmed sammanhängande spörsmål har vid skilda tillfällen under årens
lopp varit föremål för offentlig debatt. Med anledning av opinionsytt -

Statsutskottets utlåtande nr 112.

ringar från ett stort antal skolmyndigheter i landet anbefallde Kungl.
Maj:t i september 1916 statens biografbyrå att verkställa utredning av
frågan om lämpligheten att vidtaga en höjning av 15-årsgränsen för barns
tillträde till barnförbjudna biografföreställningar. Den av biografbyrån
1923 framlagda utredningen behandlade flertalet av de i problemkomplexet
.''barn, film och censur ingående spörsmålen och utmynnade bland annat i
ett med någon tvekan framfört förslag om barngränsens höjning till 16 år.
Förslaget föranledde emellertid icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Sedermera har saken dryftats i ungdomsvårdskommitténs år 1945 framlagda
betänkande III om ungdomen och nöjeslivet (SOU 1945:22). Ungdomsvardskommitten
avvisade där förslaget om en höjning av åldersgränsen
för barns tillträde till barnförbjudna biografföreställningar till ] 6 år
och fann inte tillräckliga skäl föreligga för införande av förbud för barn
under förslagsvis 7 år att besöka biograf. Ej heller ansåg kommittén tillrådligt
att föreslå införandet av två grupper barntillåtna filmer med en
fixering av åldersgränserna till 15 år och förslagsvis 10 år.

Hithörande frågor har nu aktualiserats genom 1949 års filmkommittés
betänkande om filmcensuren. Av dessa vill jag först gå in på frågan om
lämpligheten att införa två åldersgränser för barn. Att den nuvarande
anordningen med endast en gräns, vid 15 år, är förenad med vissa olägenheter,
som bereder både censuren och föräldrarna till de biografbesökande
barnen bekymmer, står för mig klart. Biografbyråns granskningsmän måste
vid bedömningen av vad som kan godtagas som »barntillåten film» försöka
finna ett slags medelproportional mellan hänsynen å ena sidan till
vad som kan anses tolerabelt för de yngsta årsgrupperna och å den andra
till de äldre barngruppernas mera avancerade filmsmak. Det som passar
för en fjortonåring är kanske alldeles opassande för en åttaåring. Åtskilliga
filmer,. särskilt de mera äventyrsbetonade, blir nu barnförbjudna därför
att de inte lämpar sig för små barn. Med under senare år ökad styrka har
därför önskemål framförts om att söka få till stånd en större nyansering
av de för bampublik godkända filmerna. En höjning av den nuvarande
åldersgränsen för barn utan ett samtidigt införande av en ny lägre åldersgräns
— såsom från vissa håll förordats — skulle utifrån de här anförda
synpunkterna avgjort leda till ökade svårigheter för censuren och möjligen
även till minskat skydd för de mindre barnen mot skadlig påverkan. En
isolerad sänkning av barngränsen kan å andra sidan lämnas ur räkningen.
Den omedelbara konsekvensen av en sådan åtgärd skulle bli en kraftig
skärpning av censuren, som vid sin bedömning av film för vuxna måste
ta hänsyn till de nytillkommande tonåringarna. Den enda praktiskt övervägbara
möjligheten att komma till rätta med problemet torde följaktligen
erbjuda sig genom det nu på nytt framförda förslaget om införande av två
åldersgränser. Huruvida man därvid såsom den högre åldersgränsen tager
den nuvarande gränsen, 15 år, eller — på sätt filmkommittén föreslagit —
sätter den vid 16 år synes mig mindre betydelsefullt än att få den nya
lagre åldersgränsen lämpligt avvägd. Därest en dylik lägre åldersgräns skall
införas, synes mig övervägande skäl tala för, att den av kommittén förordade
1 1- årsgränsen godtages.

Att vissa olägenheter, framförallt i samband med biografpersonalens
kontroll av de biografbesökande barnens ålder, är förbundna med införandet
av en andra åldersgräns påpekades av ungdomsvårdskommittén i dess
förutnämnda betänkande. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen

Statsutskottets utlåtande nr 112.

för remissbehandlingen av 1949 års filmkommittés förslag i förevarande
del har liknande betänkligheter också kommit till uttryck i några av yttrandena.
Att märka är dock, att samtliga remissinstanser, som tagit ställning
till nu avsedda fråga, tillstyrkt eller i varje fall icke motsatt sig förslaget.
Den omständigheten att de i ärendet hörda filmfackorganisationerna
erkänt förslagets förtjänster synes mig därvid icke böra underskattas.

För egen del kan jag inte finna annat än att de invändningar som framförts
väger lätt i förhållande till det obestridliga värde, som ligger däri,
att den film som visas för barn och ungdom genom en kategoriklyvning
kan anpassas efter de ungas utvecklingsstadier. Framförallt gäller detta,
om den nuvarande 15-årsgränsen — såsom jag ämnar förorda — behålles
såsom övre gräns. Under sådan förutsättning skulle biografpersonalens
kontroll, när det gäller de äldre barnen, inte bli mer komplicerad än den
för närvarande till äventyrs må vara. Den nytillkommande kontrollen
i fråga om barnen under 11 år synes mig å andra sidan inte rimligen kunna
medföra några större svårigheter. De i ett av remissyttrandena uttalade
farhågorna för att produktionen av svensk barnfilm, lämplig för barngruppen
under 11 år, skulle krympa torde vara överdrivna. Under alla förhållanden
kan jag inte tillmäta en sådan högst eventuell konsekvens någon
avgörande betydelse vid mitt ställningstagande till föreliggande fråga.
Däremot är jag fullt medveten om att införandet av ytterligare en åldersgräns
kommer att ställa större krav på censuren och öka dess arbetsbörda.
Denna konsekvens bör, om förslaget bifalles, mötas med en förstärkning
av granskningsmännens antal på sätt kommittén förordat.

På grund av dessa överväganden finner jag mig böra tillstyrka, att vid
sidan av en övre barngräns sättes en lägre vid It år. Jag är emellertid icke
beredd att förorda ett frångående av den nuvarande 15-årsgränsen.
Denna har gällt under hela tiden från biografförordningens tillkomst år
1911. En höjning av denna skulle säkerligen få till följd, att de unga i ökad
utsträckning sökte komma in pa barnförbjudna föreställningar. \ id höjning
av gränsen med ett år skulle för övrigt biografpersonalens kontrollsvårigheter
sannolikt öka. Ur principiell synpunkt synes mig vidare den
övre gränsen böra avpassas så att till »barn» hänföres den grupp av minderåriga
som icke uppnått eller någorlunda genomgått det fysiska och psykiska
genombrott som kännetecknar pubertetens inträde. 15-årsgränsen
torde i stort sett fylla detta krav. I sammanhanget vill jag också erinra
om det ansvar i straffrättsligt hänseende som inträder vid fyllda 15 ar.
Dessa synpunkter till fönnån för bibehållande av 15-årsgränsen synes
mig väga väsentligt tyngre än kommitténs förmodan att en höjning av
denna gräns till 1(> år möjligen också skulle kunna bidra till en något mildare
censurbedömning av vissa barnförbjudna filmer.

Några ytterligare gränsdragningar utöver de av mig nu tillstyrkta vid
11 och 15 år bör enligt min mening icke ifrågakomma. Till tanken att införa
ett totalförbud för barn i förskoleåldern ställer jag mig liksom kommittén
helt avvisande. Jag kan ej heller biträda den mildare iorm av reglering
i detta hänseende, som innefattas i det av en kommittéledamot
reservationsvis framförda förslaget om att barn under 7 år endast i sällskap
med vuxen person skall erhålla tillträde till biograflöreställnmgar. Fillräckliga
skäl synes mig vidare ej föreligga för den i ett av remissyttrandena
ifrågasatta jämkningen, alt barn under It är, därest de åtföljes av
föräldrar eller annan målsman, skall få tillträde till biograllöreställningar
med program som godkänts lör barn i åldern It—14 ar.

Statsutskottets utlåtande nr 112.

I.sin ursprungliga lydelse innehöll biografförordningen en bestämmelse
av innebörd, att barn under 15 år, som icke åtföljes av målsman, skulle
vägras tillträde till biografföreställning som avslutades senare än klockan
20. Sistnämnda tidpunkt har sedermera, med hänsyn till de ändrade biograftiderna,
skjutits fram en timme, d. v. s. till klockan 21. Sveriges biografägareförbund
har i sitt yttrande föreslagit, att bestämmelsen skall
borttagas eller åtminstone ändras dithän, att ifrågavarande tidpunkt angives
till klockan 22. Till stöd därför har anförts, att genom nuvarande
bestämmelse olägenheter kan uppkomma på orter, där endast en föreställning
ges, vanligen med början klockan 20. Enligt vad jag inhämtat
beröres härav bortåt 400 i folketshuslokaler, bygdegårdar och ordenshus
inrymda biografer. Det har också sagts, att försök till överträdelser av
bestämmelsen från barnens sida ofta förekommer vid dessa biografer. För
egen del anser jag mig böra tillstyrka en sådan ändring av här ifrågavarande
bestämmelse, att den däri nu angivna tidpunkten klockan 21 ändras till
klockan 22. Fn dylik ändring, vilken i praktiken kommer att beröra huvudsakligen
landsbygdsbiograferna, lärer näppeligen kunna medföra några
för de biografbesökande barnen menliga verkningar. Vid bifall till vad jag
sålunda förordat erfordras en ändring i 3 § biografförordningen.

Vad kommittén anfört till stöd för sitt avböjande av framkomna förslag
om legitimationsplikt för barnen vid deras biografbesök anser jag
bärande.

Av Sveriges biografägareförbund föreligger slutligen ett uttalande till
förmån för en uppmjukning av den i 8 § biografförordningen intagna bestämmelsen
om bötesansvar för överträdelse av meddelade tillståndsföreskrifter.
Enligt förbundet bör straffbestämmelsen uppmjukas så, att den
tar sikte på medvetet åsidosättande av föreskrifterna i fråga om åldersgränskontrollen.
Ett ställningstagande till denna fråga synes mig emellertid
utan olägenhet kunna uppskjutas i avbidan på såväl erfarenheterna av
ett införande av här förordade alternativa åldersgränser som resultatet av
ordningsstadgeutredningens nu pågående arbete.

Till stöd för det i motionen II: 592 gjorda yrkandet om att de ifrågavarande
åldersgränserna bör bestämmas till 12 år respektive 16 år har anförts
bland annat följande.

Ett utvidgat nordiskt samarbete i barnfilmfrågan har inletts och kommer
ytterligare att fördjupas genom anordnandet av en nordisk filmkurs
i år i Sverige. Detta nordiska samarbete bör om möjligt vila på överensstämmelse
i grundreglerna för bedömning av barntillåten film i de nordiska
länderna. Då både Danmark och Norge har 16 år som åldersgräns för
barntillåten film (likaså England, Frankrike m. fl. länder), skulle ett nordiskt
och på längre sikt internationellt utbyte av film för barn och ungdom
underlättas, om även Sverige följde denna gränsdragning.

Vad beträffar den nya åldersgränsen vid 11 år borde denna lämpligen
sättas vid 12 år, detta med två motiveringar. För det första diskuterar man
i Danmark och Norge om införandet av en åldersgräns vid 12 år. Även här
skulle en överensstämmelse underlätta det nordiska samarbetet. För det
andra talar starka psykologiska skäl för en gräns vid 12 år på grund av
att vid denna ålder sätter en begynnande pubertet in, som för med sig
en starkare förmåga till inlevelse, vilket ställer helt andra krav på filmen.

Statsutskottets utlåtande nr 112.

Den i propositionen föreslagna elvaårsåldern är således icke ur psykologisk
synpunkt motiverad. Införes en åldersgräns vid 12 år i stället för vid H år,
ökar dessutom publikunderlaget för den speciella barnfilmen, vilket måste
innebära en stimulans till produktion av god barnfilm.

Till stöd för det i motionen 11:593 framställda yrkandet om ny prövning
av frågan om förskolebarnens biografbesök, med sikte på att barn i
förskoleåldern endast i sällskap med vuxen person må tillåtas att besöka
biografföreställningar, har anförts bland annat följande.

Starka skäl synes tala för ett sådant stadgande. Även en filmcensur, som
inskränker sig till en bedömning utifrån mentalhygieniska synpunkter, kan
omöjligen underlåta att ta speciellt ansvar inför de känslomässigt ytterst
labila åldersgrupper det här är fråga om. Man kan över huvud taget ifrågasätta
det hygieniskt försvarliga i att de allra minsta på det sätt, som nu
i stor utsträckning sker, tillåts att tillbringa de ljusaste timmarna av söndagsdygnet
med att stå i ko utanför biografernas matinéföreställningar och
sitta innestängda i mörka biografsalonger.

Även i andra länder har man vidtagit begränsande åtgärder, när det gäller
förskolebarnens biografbesök. De engelska barnfilmklubbarna tillämpar i
regel sjuårsåldern som villkor för inträde. Den engelska barnfilmkommittén
föreslår en absolut minimigräns vid fem år, kombinerad med bestämmelsen,
att barn under sju år bara i sällskap med vuxen (över sexton år) skall få
besöka biografföreställningar. Det finns ytterligare två viktiga omständigheter,
som talar för ett dylikt stadgande. Både säkerheten och ordningen
vid barnmatinéerna skulle vinna på ett större inslag av vuxna. Dessutom
skulle de vuxna själva övertyga sig om kvaliteten på de filmer, som visas
för barn.

D. Inskränkning i visningsrätten.

Till det principiella stadgandet i biografförordningens 6 § sista stycket,
att statens biografbyrå ej må vägra godkänna film av annan beskaffenhet
än som nämnts i paragrafen, fogades år 1929 en bestämmelse av följande
lydelse:

»...; dock vare byrån berättigad att, därest film befinnes lämpad att förevisas
endast för manlig eller endast för kvinnlig publik eller endast i samband
med föredrag, eventuellt av sakkunnig person, göra förbehåll om sådan
begränsning av före visningsrätten.»

1949 års filmkommitté föreslår, att ifrågavarande bestämmelse upphäves.
Till stöd för sin uppfattning anför kommittén, att bestämmelsen närmast
avser sexuella upplysningsfilmer men att angivna uppdelning av
publiken, som gärna ger ett sensationellt skimmer åt filmen, snarast torde
motverka det upplysande syftet och den anda i vilken den moderna sexualupplysningen
bör bedrivas.

Departementschefen har biträtt kommitténs förslag.

Statsutskottets utlåtande nr 113.

Frågan om inrättande av ett granskningsråd.

194-9 års filmkommitté framhåller, att biografbyråns handlingar liksom
andra ämbetsverks är offentliga men att dess beslut om förbud och klippningar
sällan når fram till allmänheten. Utvägen att överklaga byråns beslut
hos Kungl. Maj :t i statsrådet har praktiskt taget aldrig lett till ändring
av byråns beslut och anlitas därför sällan. Risken för godtyckliga bedömningsgrunder
blir då inte tillräckligt förebyggd. En allmän insyn i censurverksamheten
framstår därför som principiellt önskvärd.

Från dessa synpunkter föreslår kommittén — med biträdande i huvudsak
av ett förslag härutinnan som biografbyrån framlagt för Kungl.
Maj:t i skrivelse den 13 december 1946 — att ett granskningsråd anknytes
till censurmyndigheten. Enligt kommitténs förslag skall rådet bestå
av fem ledamöter och fem suppleanter, vilka skall vara »vidsynta, erfarna
personer med intresse för filmens konstnärliga och sociala betydelse» samt
förordnas av Kungl. Maj:t för tre år i sänder. Rådet skall icke tillerkännas
någon beslutande befogenhet utan dess funktion skall ligga uteslutande på
det rådgivande planet. Rådet skall vara en garanti mot eventuellt maktmissbruk
från censurmyndighetens sida och en för denna värdefull kontaktmöjlighet
med opinionen. Det skall av censurmyndigheten inkallas för
att höras i frågor om totalförbud av eller väsentliga ingrepp i filmer samt
härutöver i tveksamma fall av principiell karaktär. Om minst två ordinarie
eller extra filmcensorer finner skäl därtill, skall rådet inkallas. Vägrar censurmyndigheten
att tillmötesgå ett filmbolags begäran om rådets inkallande,
skall bolaget hos Kungl. Maj:t kunna göra framställning därom. Det förutsättes,
att den ansvarige filmproducenten eller hans representant beredes
tillfälle att framlägga sina synpunkter för rådet. Till sammanträdena skall
suppleanterna regelmässigt kallas. Arvodet till rådets ledamöter och suppleanter
föreslås utgå med 35 kronor per sammanträde. Under förutsättning
att ett tjugutal sammanträden hålles om året skulle arvodeskostnaderna för
rådet uppgå till cirka 7 000 kronor årligen.

Departementschefen har anfört följande.

Med hänsyn till att biografbyrån hittills skött sina uppgifter på ett sätt
som icke givit anledning till några berättigade anmärkningar om maktmissbruk
eller godtyckliga bedömningar från granskningsmännens sida torde
kunna ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl för närvarande föreligger för
att inrätta ett granskningsråd. Emellertid förefaller det ganska klart, att
ett organ av sådan karaktär som det föreslagna granskningsrådet komme
att få en viktig funktion därigenom, att det gav den allmänna opinionen
en viss insyn i censurens verksamhet och samtidigt också censurens utövare
värdefulla kontakter med representativa företrädare för samma opinion.
Påtagligt är också, att ett sådant råd skulle få en uppgift att fylla som
remissinstans vid överklaganden hos Kungl. Maj:t av biografbyråns beslut

Statsutskottets utlåtande nr 112.

i censurärenden. Jag anser mig därför böra biträda förslaget om inrättande
av ett granskningsråd, även om jag finner försiktigheten bjuda, att det nya
organet tills vidare ges karaktären av en försöksanordning. Benämningen
granskningsrådet kan jag godtaga. I likhet med kommittén anser jag, att
rådet i förhållandet till biografbyrån bör vara uteslutande ett rådgivande
organ. Enligt min mening bör det åligga biografbyrån att inhämta granskningsrådets
yttrande, då för byrån uppkommer fråga om att helt förbjuda
en film eller att vidtaga beskärningar av icke oväsentlig omfattning i en
film eller då eljest ett censuringripande förefaller biografbyrån särskilt
tveksamt. Över byråns beslut att låta inkalla rådet synes klagan hos
Kungl. Maj:t ej böra medgivas, liksom ej heller vid vägran från byråns
sida att tillmötesgå vederbörande filmägares begäran om granskningsrådets
inkallande. Att någon besvärsrätt i det förra fallet icke bör finnas,
torde knappast behöva motiveras. Vad angår det senare fallet bör framhållas
att, då filmägaren enligt gällande bestämmelser äger besvärsrätt såvitt
angår biografbyråns reella censuringripanden och då granskningsrådet torde
komma att regelmässigt höras i dylika besvärsmål, denne genom att utnyttja
sistnämnda besvärsrätt har möjlighet att få granskningsrådets uttalande
i det aktuella granskningsärendet. Att medge filmägaren besvärsrätt
över biografbyråns beslut att vägra granskningsrådets inkallande torde
i många fall komma att komplicera behandlingsordningen och försena tvistiga
ärendens slutliga avgörande. Mot förslaget att film ägaren — eller dennes
representant — bör beredas tillfälle att för rådet framlägga sina synpunkter
i den aktuella frågan har jag intet att erinra. Motsvarande rätt
bör givetvis tillkomma biografbyråns chef samt den eller de granskningsmän
som byrån i varje särskilt fall må utse.

Granskningsrådet torde böra bestå av fem av Kungl. Maj:t förordnade
ledamöter, utvalda bland personer som förenar vidsynthet och erfarenhet
med dokumenterat intresse för filmens uppfostrande, allmänt sociala och
kulturella betydelse. Kungl. Maj:t torde böra utse en av ledamöterna att
vara ordförande liksom att enligt angivna urvalsgrund utse suppleant för
var och en av ledamöterna. Förordnandena bör i samtliga fall gälla för en
tid av 3 år i sänder. På Kungl. Maj:t torde vidare ankomma att utse sekreterare
åt rådet och bestämma dennes arvode ävensom att meddela närmare
föreskrifter rörande rådets arbetsformer och verksamhet.

Till rådets ledamöter och suppleanter bör utgå arvode med 25 kronor
per bevistat sammanträde. Itesekostnadsersättning och traktamente bör utgå
enligt grunder som Kungl. Maj:t torde få bestämma.

Granskningsmännen.

1949 års filmkommitté föreslår, i anslutning till sitt förordande av alternativa
åldersgränser för barns tillträde till biografföreställningar, att den
barnpsykologiska expertisen inom biografbyrån — nu företrädd av en ordinarie
granskningsman — utökas med ytterligare eu representant i ordinarie
granskningsmans ställning. För två av de ordinarie granskningsmännen
skulle sålunda krävas kompetens som barnpsykolog eller barnpsykiater.
Det förutsättes, att någon av dessa två alltid skall deltaga i granskningen
av barntillåten film och avgöra åldersgränsen.

2 — Jlihang till riksdagens ''protokoll 1954. 6 samt. Nr 112.

Statsutskottets utlåtande nr 112.

Statens biografbyrå har i sitt yttrande över förslaget invänt, att det
knappast finns några officiellt vedertagna kvalifikationer för »barnpsykologer»
och att tillgången på sådana som kan komma i fråga är mycket begränsad.
Biografbyrån har därför föreslagit, att kompetenskraven formuleras
så, att två av de ordinarie granskningsmännen skall äga omfattande
bampsykologisk eller pedagogisk utbildning och praktik. Även bestämmelsen
att varje barntillåten film skall granskas av en granskningsman med
barnspykologiska (eventuellt pedagogiska) kvalifikationer finner byrån
vara alltför rigorös och ge anledning till praktiska olägenheter i situationer,
där tjänstgörande »barncensorn» av någon anledning är förhindrad närvara
och brådskande expedition är nödvändig. Byrån förordar formuleringen,
att »som regel» varje barntillåten film skall ses av ifrågavarande granskningsman,
varigenom chefen för byrån finge befogenhet att dispensera från
bestämmelsen.

Vidare har biografbyrån framfört önskemål om höjning av arvodena till
vissa av granskningsmännen samt om anställning av ytterligare en suppleant
för de ordinarie granskningsmännen.

Departementschefen har anfört följande.

Såsom jag i ett tidigare sammanhang framhållit torde vid bifall till det
av mig förordade införandet av alternativa barngränser för de barntillåtna
filmerna en ökad arbetsbelastning för biografbyrån vara att emotse. Kommitténs
förslag att till biografbyrån skall knytas yttterligare en ordinarie
granskningsman med speciell uppgift att granska filmmaterialet ur synpunkten
av dess tillåtlighet för barn i den ena eller andra åldersgruppen
torde därför böra vinna bifall.

För närvarande är en av de såsom ordinarie betecknade granskningsmännen
barnpsykiater. Enligt kommittén bör av den nytillkommande granskningsmannen
krävas kompetens som barnpsykolog eller barnpsykiater, vilken
kvalifikationsgrund kommittén förutsätter skola föreskrivas i fortsättningen
för två ordinarie granskningsmän. Medicinalstyrelsen anser i sitt
yttrande angeläget, att åtminstone en av dem är barnpsykiater. I biografbyråns
yttrande har dock på denna punkt, utan erinran från de två i ärendets
handläggning deltagande psykiatriska experterna bland granskningsmännen,
föreslagits sådan jämkning i de av kommittén förordade kompetenskraven,
att två av de ordinarie granskningsmännen skall äga kvalificerad
bampsykologisk eller pedagogisk utbildning och praktik. Då de skäl
som av biografbyrån anförts därför inte kan frånkännas giltighet, ansluter
jag mig till biografbyråns avgivna uppfattning. En föreskrift av sådan innebörd
utesluter givetvis inte, att de här avsedda granskningsmännen i första
hand bör sökas bland därför lämpade personer med bampsykologisk eller
barnpsykiatrisk utbildning och erfarenhet. Såsom biografbyrån vidare framhåller
lärer ett strikt följande av kommitténs förslag, att varje barntillåten
film skall granskas av någon av de båda ifrågavarande granskningsmännen
kunna i praktiken medföra svårigheter i enskilda brådskande fall. Jag vill
därför icke motsätta mig det förslag till utrymme för undantag härutinnan
som biografbyrån framfört.

Statsutskottets utlåtande nr 11%.

Jag övergår härefter till de av biografbyrån anmälda arvodesfragorna.
De nuvarande arvodena till extra granskningsman och suppleant för granskningsmännen
har varit gällande från och med budgetåret 1939/40. I likhet
med biografbyrån anser jag, att det med 12 kronor per granskningstimme
utgående arvodet till den extra granskningsmännen — för närvarande och
tidigare en läkare med kvalificerad psykiatrisk utbildning och praktik
och till dennes suppleant numera måste anses vara för lågt. Jag kan dock
icke förorda en högre höjning av beloppet än till 15 kronor. Till suppleant
för de ordinarie granskningsmännen utgår för närvarande ett fast arvode
om 30 kronor per månad — vilket medför granskningsskyldighet utan
särskild ersättning intill 2''ä timme i månaden — samt för tjänstgöring därutöver
ett tilläggsarvode av 12 kronor för hel^ granskningstimme. Jag finner
mig även i sistnämnda avseende böra föreslå, att timarvodet höjes till 15
kronor och att det fasta arvodet i anslutning därtill bestämmes till 37 kronor
50 öre.

Vid bifall till vad jag förordat om ökat antal granskningsmän torde det
av biografbyrån anmälda behovet av ytterligare en suppleant för de ordinarie
granskningsmännen kunna förväntas bli mindre framträdande. I varje
fall är jag icke beredd att ta ställning till en sådan utvidgning av personalorganisationen
vid biografbyrån, innan någon tids erfarenhet vunnits av
verkningarna av den här tillstyrkta förstärkningen. Biografbyråns förslag i
förevarande del kan jag sålunda inte tillstyrka.

Slutligen vill jag i förevarande sammanhang förorda, att tjänstebenämningen
granskningsman ersätts med den numera allmänt brukade benämningen
filmcensor. Ej heller synes mig ordinariebegreppet lämpligen böra
användas för de arvodesanställda granskningsmännen. Jag föreslår därför,
att de nu såsom ordinarie betecknade granskningsmännen i fortsättningen
benämnes filmcensorer liksom att övriga censorer anges som extra filmcensor
respektive suppleant för filmcensor eller för extra filmcensor.

Avgifterna för filmgranskningen.

Den som påkallar biografbyråns granskning av film har att erlägga
granskningsavgijt enligt en i biografförordningens 5 § intagen taxa. Härutöver
utgår stämpelavgift med 1 krona per censurkort.

Granskningsavgift erlägges enligt följande:

Normalfilm.

a) För granskning av efter verkligheten upptagen film samt för tecknad
film erlägges 1 krona med tillägg av 50 öre för varje påbörjat 50-tal meter,
varmed filmens längd överstiger 100 meter. Om flera än fem exemplar av
samma efter verkligheten upptagna film, vilken troget skildrar nyligen inträffade
händelser, samtidigt inlämnas till granskning, utgår granskningsavgift
endast för de fem första exemplaren.

För efter verkligheten upptagen film, som av biografbyrån anses ha närmast
»undervisande syfte och betydelse», utgår, därest den godkännes,
ingen granskningsavgift.

b) För uppenbarligen inspelad film utgår granskningsavgift med fyra
gånger beloppet av den under a) angivna avgiften.

Statsutskottets utlåtande nr 112.

Smalfilm.

För granskning av all slags smalfilm beräknas granskningsavgiften som
om filmens längd vore 2/2 gånger den verkliga längden. (För den vanligast
förekommande typen av smalfilm, som har en bredd av 16 millimeter, gäller
nämligen, att 1 meter motsvarar 2,5 meter i normalfilm.)

I skrivelse den 5 juli 1947, nr 329 (p. 13), anhöll riksdagen, att Kungl.
Maj:t måtte företaga en omprövning av gällande statliga taxor. Med anledning
därav uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 17 oktober 1947 åt
statens sakrevision att verkställa utredning och avge förslag i ämnet.

Efter att ha granskat den för biografbyråns verksamhetsområde tillämpade
taxan överlämnade sakrevisionen med skrivelse den 31 maj 1948 till
Kungl. Maj:t en promemoria med principuttalanden rörande taxesättningen
vid statens biografbyrå.

De förslag som !9Jf9 års filmkovimitté framlägger rörande granskningsavgifterna
grundar sig i allt väsentligt på sakrevisionens uttalanden och
rekommendationer. De smärre jämkningar som har vidtagits framgår av
efterföljande sammanfattning av kommittéförslaget
i ämnet.

1. Avgifterna bör avvägas så att inkomsterna av granskningen — i överensstämmelse
med vad som avsågs vid biografbyråns inrättande 1911 —
endast ger täckning för byråns omkostnader och en viss skälig säkerhetsmarginal
därutöver.

2. Uppkommande överskott bör årligen fonderas för att stå till förfogande
för olika kulturella filmändamål.

3. En differentiering av taxan bör ske på grundval av en uppdelning av filmerna
i nyttofilm, annonsfilm och övrig film. Granskningen av nyttofilm
ersättes efter en billigare taxa än film hänförlig till någon av de båda andra
kategorierna.

I förhållande till sakrevisionens utredning på denna punkt innebär kommittéförslaget
den avvikelsen, att annonsfilm upptagits som särskild grupp
samt att från gruppen nyttofilm generellt undantages filmer över 1 500 meters
längd; i sakrevisionens förslag förordades 1 000 meter såsom gräns. Denna
ändring har av kommittén vidtagits för att lämpliga barnfilmer av en
längd mellan 1 000 och 1 500 meter skall kunna gå efter den lägre avgiften.
Till nyttofilm skulle alltså hänföras film under 1 500 meters längd av beskaffenhet,
att den av filmcensuren anses vara av huvudsakligen undervisande,
upplysande eller allmännyttig karaktär. Till denna kategori bör, enligt
kommitténs förslag till författningstext på denna punkt, hänföras »efter
verkligheten upptagna filmer, som skildra nyligen inträffade händelser
(journalfilmer) samt filmer som huvudsakligen skildra naturscenerier och
arbetsliv (dokumentär- och reportagefilmer) samt konstnärligt högtstående
kortfilmer».

4. Avgifterna bör liksom nu uttagas efter en metrisk taxa. Nuvarande regler
— ett grundbelopp för de första 100 meterna och ett tillägg för varje påbörjat
50-tal meter — bör dock, med särskild tanke på de i stort antal förekommande
korta annonsfilmerna, ändras därhän, att 100-metersgränsen slopas
och avgiften generellt utgår för varje påbörjat 50-tal meter film.

Statsutskottets utlåtande nr 112.

5. Provfilmen (d. v. s. det första granskade exemplaret av en film) bör påföras
högre avgift än de kopior av samma film som granskas i överensstämmelse
med resultatet av provfilmgranskningen.

6 Om de föreslagna taxeprinciperna godtages, bör nu gällande bestämmelse
om avgiftsbefrielse för »efter verkligheten upptagen film» som av biografbyrån
anses ha »närmast undervisande syfte och betydelse» icke bibehållas.

7. Nuvarande rabattbestämmelser bör utgå.

8 Som ett alternativ till de av sakrevisionen framräknade taxebeloppen
(angivna i prop. å s. 46) föreslår kommittén på grundval av biografbyråns
filmgranskningsstatistik för 1949 följande taxebelopp.

Nöjesfilm och annonsfilm

Provfilm ................ 3:— kronor för varje påbörjat 50-tal meter film

Kopior ..!!!!!........... 0:75 » » »

Nyttofilm

Provfilm ................ 0:75 » » *

Kopior .................. 0:15 »

Departementschefen har beträffande avgifterna för filmgranskningen anfört
följande.

Vid biografbyråns inrättande 1911 förutsattes, att den skulle vara en
självfinansierande institution, vars utgifter skulle täckas genom intäkter i
form av taxe- och stämpelavgifter. Något senare uttalande, som tyder pa
att denna ursprungliga avsikt skulle ha frångåtts, föreligger mte.

Emellertid har biografbyrån alltsedan 1915 redovisat överskott, hor budgetåret
1952/53 uppgick detta till i avrundat tal 140 000 kronor, varav
19 100 kronor utgjorde stämpelavgifter. Ehuru under senare år en tendens
till minskning av de årliga överskotten varit skönjbar, synes, man likväl
vara berättigad att såsom ett allmänt omdöme uttala, att biografbyråns
verksamhet lämnar så stort överskott, att detsamma kan betecknas sasom

en form av beskattning. . ...

Såsom ett led i den av 1947 års riksdag begärda allmänna omprovningen
av taxesättningen vid olika statsmyndigheter och institutioner gjorde
statens sakrevision en undersökning av biograf by rataxan. Resultatet därav
redovisades i en av sakrevisionen i maj 1948 avgiven utredningspromemoria
till Kungl. Maj:t. Det framgår av den redogörelse för sakrevisionens
uttalanden och förslag som nyss lämnats, att sakrevisionen anser, att
nämnda taxa bör bringas i bättre överensstämmelse med de krav och synpunkter
som numera bör anläggas pa dess konstruktion och verkningar.
Av sakrevisionen har visats, att en ekonomiskt sett icke obetydlig taxenedsättning
kan göras, därest sasom mal endast uppställes full täckning
av biografbyråns omkostnader med betryggande marginal.

Sakrevisionens utredning har därefter varit föremål för övervägande av
1949 års filmkommitté, som i sitt förslag till taxerevision i alla väsentliga
punkter anknyter till sakrevisionens synpunkter och rekommendationer.

För egen del utgår jag från att fiskaliska synpunkter inte skall få spela
in vid avvägningen av taxan utan att dylika intressen — i enlighet med
tillämpad praxis — endast skall tillgodoses genom stämpelbeläggning av
censurkorten. Till frågan om en eventuell ny avvägning av stämpelavgiften
torde bli anledning återkomma i samband med prövningen av de för -

Statsutskottets utlåtande nr 112.

slag, vartill den pågående utredningen angående översyn av lösen- och
stämpelförordningen må ge anledning.

Riktpunkten vid bestämmande av taxesatserna bör därför vara, att inkomsterna
av biografbyråns verksamhet skall täcka de av verksamheten
föranledda utgifterna av olika slag och dessutom ge en betryggande säkerhetsmarginal,
så att vid behov oförutsedda inkomstminskningar eller utgiftsstegringar
skall kunna mötas. Mina synpunkter i denna del sammanfaller
med dem som anförts av kommittén.

. Med kommittén är jag vidare ense om att grunderna för avgiftsbeläggningen
bör omarbetas så, att de smidigare anpassas till den olikartade beskaffenheten
av det filmmaterial som underställes biografbyrån för granskning.

För bibehållandet av en avgiftsbeläggning avpassad efter filmernas metriska
längd synes mig sakrevisionen ha förebragt övertygande skäl. Att
även något slag av taxedifferenticring bibehålies synes mig riktigt. Ett
skäl härför är, att vissa filmer normalt förorsakar mindre granskningsarbete
än andra (exempelvis naturbilder och journalfilm). Ett annat skäl som
talar i samma riktning är, att filmernas allmänna karaktär av huvudsakligen
underhållning respektive nyttobetoning låter en gränsdragning i
taxehänseende framstå som tämligen naturlig. Möjligt är att överväganden
om en distinktion mellan nyttofilm och nöj esf ilm ligger bakom den i gällande
taxa gjorda åtskillnaden mellan å ena sidan »efter verkligheten upptagna
filmer» samt å den andra »uppenbarligen inspelade filmer». Lämpligheten
av denna distinktion efter inspelningstekniska grunder synes numera
mer än tveksam, då den i åtskilliga fall leder till en avgiftsnedsättning
eller en avgiftshöjning, som med hänsyn till vederbörande filmers
karaktär eller syfte förefaller föga sakligt grundad. Det är sålunda knappast
rimligt, att en tecknad kortfilm — nu i taxehänseende jämställd med
»efter verkligheten upptagna filmer» — skall beläggas med lägre avgift
än en »uppenbarligen inspelad» eller att en upplysningsfilm skall taxeras
fyra gånger dyrare om den använder skådespelare än om den är helt »efter
verkligheten upptagen».

Frågan, blir då, efter vilken grund en ny differentiering bör göras. Två
förslag, föreligger härutinnan. Det ena är kommitténs från sakrevisionens
utredning upptagna förslag om en indelning i dels nyttofilm, dels nöjesfilm
och annonsfilm. Till nyttofilm skulle därvid räknas sådan film under 1 500
meters längd som kan anses vara av huvudsakligen »undervisande, upplysande
eller allmännyttig karaktär»; vilka typer av film som skulle böra
hänföras till denna kategori exemplifieras närmare av kommittén. Det
andra förslaget har framförts av riksräkenskapsverlcet, som ifrågasätter,
om inte en differentiering kan göras på det sättet, att till en grupp — i
lägre taxa —- hänförs sådan film som nu av statens biografbyrå i enlighet
med 14 § nöjesskatteförordningen förklaras fylla de där angivna förutsättningarna
för nöjesskattebefrielse, d. v. s. vara ägnad att tjäna vetenskapligt
ändamål eller upplysnings-, undervisnings- eller uppfostringssyfte; till
denna taxegrupp skulle även journalfilm hänföras.

Riksräkenskapsverkets förslag innebär onekligen en fördel såtillvida, att
differentieringen av filmerna i taxehänseende skulle bli samordnad med
deras differentiering i nöjesskattehänseende. Ur andra synpunkter synes
mig emellertid detta förslag vara en mindre lycklig lösning. Biografbyråns
tillämpning av det omnämnda stadgandet i 14 § nöjesskatteförordningen

Statsutskottets utlåtande nr 112.

är _ och så torde också ha varit avsett — tämligen restriktiv, enär biografbyråns
förhandsbesked i fråga om nöjesskatt kan få avsevärda ekonomiska
konsekvenser och det dessutom gäller att avgöra, huruvida vederbörande
film fyller det i praxis uppställda kravet att inte blott vara ägnad
att tjäna något av de i stadgandet angivna syftena utan även vara av
allmänt värde för samhället. Det har också förutsatts, att biografbyrån
i mån av behov skall kunna anlita utomstående expertis för bedömningen
(prop. 1952: 178, s. 15). I följd härav är denna prövning normalt förenad
med ingående överväganden. Enligt de upplysningar jag erhållit från biografbyrån
bär under tiden från och med 1 juli 1952 da 14 § nöjesskatteförordningen
fick sin nuvarande lydelse — till och med januari i år endast
74 filmer (därav 50 st. endast i smalfilm) efter lagakraftvunnet förhandsbesked
från biografbyrån vunnit befrielse från nöjesskatt. Om man mot
denna snävt begränsade grupp filmer av utpräglat pedagogisk och allmännyttig
karaktär — inklusive, enligt riksräkenskapsverkets förslag, omkring
300 journalfilmkopior i månaden under biograf säsongen — skulle ställa
övriga filmer, d. v. s. den överväldigande majoriteten, i en ur taxehänseende
sämre ställning, synes mig tämligen säkert, att ett flertal »från verkligheten
upptagna» dokumentär-, industri- och reportagefilmer av icke utpräglad
nyttokaraktär skulle komma i ett betydligt sämre avgiftsläge än
nu och utan rimlig motivering avgiftsbeläggas på samma sätt som de ur
ekonomisk synpunkt fullkomligt inkommensurabla spelfilmerna. Detta kan
varken vara rättvist eller rationellt, om man tar i betraktande att ifragavarande
filmer för censuren medför betydligt mindre arbete än spelfilmerna.
Tveksamt synes mig för övrigt vara, om journalfilmerna generellt sett har
ett sådant påtagligt nyttovärde, att deras föreslagna sidoställande med
den nöjesskattebefriade kvalificerade nyttofilmgruppen är berättigad. Av
det sagda följer, att jag icke kan förorda den av riksräkenskapsverket föreslagna
differentieringsnormen.

Sakrevisionen har för sin del förordat, att differentieringen i avgxftshanseende
göres beroende av filmernas huvudsakliga karaktäg av nyttotilm
eller nöjesfilm. Vad som företrädesvis kan invändas mot en sådan indelning
är, att det i särskilda fall kan vara förenat med svårigheter att avgöra, om
en film är av det ena eller andra slaget, särskilt i fråga om vissa längre inmer
av etnografisk, personhistorisk, kulturhistorisk eller liknande uppläggning.
Kommitténs förslag att radikalt undanröja sadana svårigheter genom
att Tåta den för nyttofilm bestämda lägre taxan gälla endast filmer understigande
en längd av 1 500 bredfilmmeter kan synas i princip något diskutabel.
Jag medger emellertid, att man kan utga från att filmer över denna
lärcnl — med hänsyn till de stora ekonomiska investeringar som hgger
bakom deras produktion — praktiskt taget undantagslöst torde iramstallas
och förevisas i kommersiellt syfte. Undcrhallningsmomentet lärer darlor
praktiskt taget alltid vara dominerande i dem. En annan omständighet som
talar för att filmer utöver denna längd pålägges den högre granskmngsavgiftcn
är även tidsfaktorn, granskningstidens längd. Med hansyn härtill
och då de i denna sak närmast intresserade parterna — statens biografbyrå
och filmfackets organisationer på produktions-, distributions- och biograiägarcsidan
— ej gjort några invändningar, saknar jag anledning att motsätta
mig ett genomförande av den ifrågavarande gränsdragningen vid
1 500 meter.

Kommitténs förslag till utformning

taxeparagrafen bör enligt min

Statsutskottets utlåtande nr 112.

mening omarbetas. Den av kommittén gjorda uppräkningen av filmtyper,
som bör hänföras under kommitténs bestämning »filmer under 1 500 meters
längd som ... . anses vara av huvudsakligen undervisande, upplysande
eller allmännyttig karaktär», synes i och för sig ej fullt adekvat i förhållande
till angivna begrepp. Särskilt gäller detta uttrycket »konstnärligt
högtstående kortfilmer». Att censuren skulle behöva ge sig in på en dylik
kvalitetsbedömning, anser jag inte förenligt med dess allmänna uppgift.
Jag föreställer mig, att man skulle kunna sammanföra samtliga de här avsedda
filmkategorierna i en enhetlig bestämning, förslagsvis av den innebörden
att till den lägsta avgiftsgruppen skall hänföras sådana filmer av
en längd icke överstigande 1 500 meter i bredfilm och en däremot svarande
längd i smalfilm, vilka statens biografbyrå anser vara helt eller till väsentlig
del upptagna från verkligheten (dokumentärfilmer) och där det informerande
pedagogiska eller nyhetsbetonade draget är mera framträdande
än underhållnings- eller reklamsynpunkterna. Jag avser här exempelvis
sadana filmtyper som informations- och upplysningsfilm, reportage- och
journalfilm. — De filmer som ej kan inordnas under denna bestämning
skulle då falla in under den högre taxegruppen, där spelfilmerna kan förmodas
bil det dominerande inslaget.

Vad angår de s. k. annonsfilmerna om i allmänhet 33 meters längd, synes
kommittén ha utgått från att denna filmkategori regelmässigt skall föras
in under den högre taxan. För egen del håller jag också för sannolikt, att
den alldeles övervägande delen av den stora mängden annonsfilmer inte
uppfyller villkoren för att gå in under den lägre taxan; vid den preliminära
framräkning av taxebeloppen, som jag i det följande kommer att
redovisa, har jag ansett mig kunna utgå från en sådan förutsättning. Uteslute.
t är givetvis icke, att dessa filmer i speciella fall kan betraktas vara
till sm art och syftning jämförbara med de förenämnda dokumentärfilmerna.
Emellertid maste man här räkna med tämligen svåra tolkningsfrågor
fian fall till fall, vilka skulle föranleda besvär och tidsspillan vid granskningen.
Vid sådant förhållande och då den ekonomiska differensen i avgiftsbeläggningen
knappast torde äga någon praktisk betydelse för annonsfilmbeställarna
har jag ansett mig böra biträda kommitténs linje att generellt
avgiftsbelägga annonsfilmerna enligt den högsta taxesatsen. För att markera
detta finns skäl för att i taxan upptaga annonsfilmerna såsom en särskild
grupp. Därunder bör även falla de s. k. trailers, d. v. s. korta spelfilmavsnitt
som i reklamsyfte visas på biograferna omedelbart före det ordinarie
programmet. Att även längre mera typiska reklamfilmer föres under
den högre taxan synes mig tämligen naturligt.

De av kommittén i övrigt förordade principerna för taxan anser jag böra
godtagas. Avgiftsrabattering och hel befrielse från granskningsavgift torde
kunna borttagas.

Vad slutligen angår själva taxesättningen är det klart, såsom från olika
myndigheters sida framhållits, att kommittén vid framräknandet av de
olika taxesatserna utgått från en för låg kostnad för biografbyråns verksamhet.
Sedan betänkandet avgavs i juni 1951 har anslagen till avlöningar
och omkostnader för biografbyrån ytterligare ökats. Inklusive de kostnadsstegnngar
som föranledes vid bifall till vad som av mig förordats i fråga
om inrättandet av ett granskningsråd, utvidgning av personalorganisationen
vid biografbyrån, höjning av arvodena till extra granskningsmannen
och suppleanter — skulle numera ett belopp av i runt tal 195 000 kronor

Statsutskottets utlåtande nr 112.

i första hand behöva täckas genom granskningsavgifter. Härutöver krävs,
såsom förut nämnts, en rimlig säkerhetsmarginal. Försiktigheten synes mig
bjuda, att denna ej beräknas lägre än motsvarande 20 procent av omkostnadssumman.
Som riktpunkt för beräkningen av en reviderad taxa skulle
man då få ett belopp av i avrundat tal 234 000 kronor. I fråga om den
viktiga faktor för taxeberäkningen som omfattningen av det granskade
filmmaterialet utgör har sakrevisionen och kommittén utgått från en sammanlagd
meterlängd granskad film av i avrundat tal 6 750 000 respektive
6 900 000, vilka siffror bygger på granskningsstatistiken för 1944 respektive
1949. Med hänsyn till granskningsfrekvensens årsvariationer synes
mig emellertid riktigast att grunda beräkningarna på medeltalssiffran för
de femton sistförflutna budgetåren, 6 500 000 meter, utslagen på de här
avsedda filmgrupperna.

Från dessa förutsättningar och med tillämpning av samma relationstal
4: 1 mellan taxegrupperna som i nuvarande taxa har en inom departementet
verkställd preliminär beräkning, grundad på uppgifter från biografbyrån,
givit till resultat, att för »nyttofilmer» avgiften för provfilmen skulle
behöva sättas till 1 krona 10 öre per 50 meter film och för kopior till 40 öre
per 50 meter film samt att beträffande övriga filmer taxebeloppen skulle
bli 4 kronor 40 öre per 50 meter film respektive 1 krona 50 öre per 50 meter
film.

Till belysande av hur en dylik taxesättning skulle verka jämfört med
den gällande torde följande exempel få anföras.

Granskningskostnad

En spelfilm (långfilm) om 2 500 meters längd (provfilm och

20 kopior) ............................................

En ren dokumentärfilm om 400 meters längd (provfilm och

10 kopior) ............................................

En annonsfilm (i huvudsak ateljéinspelad) om 33 meters längd
(provfilm och 100 kopior) ..............................

Nu	F ramdeles
kronor	kronor
2 100: —	1 720: —
44: —	40:80
404: —	154:40

Det torde få ankomma å Kungl. Maj:t att, efter den ytterligare beredning
av ärendet som kan bli erforderlig, i huvudsaklig överensstämmelse med nu
angivna grunder utfärda ny granskningstaxa ävensom att vidtaga de i anslutning
härtill erforderliga författningsändringarna. I sådant avseende
synes mig lämpligt att överföra bestämmelserna om taxegrunderna från
biografförordningen till instruktionen för statens biografbyrå eller till en
särskild författning.

I förevarande sammanhang har kommittén framställt förslag om att de
överskott som må uppkomma av biografbyråns verksamhet skall fonderas
för att stå till förfogande för olika kulturella filmändamål. För egen del
är jag icke nu beredd att taga ställning till denna fråga, som synes mig böra
göras till föremål för övervägande i annat sammanhang.

De av departementschefen förordade ändrade grunderna för filmgranskningsverksamhetens
utövande avses skola vinna tillämpning från och med
den 1 juli 1954. Departementschefen har framhållit, att riksdagen bör
beredas tillfälle att yttra sig däröver och därutinnan anfört följande.

Statsutskottets utlåtande nr 112.

I anslutning härtill må nämnas, att innan 1911 års biografförordning
utfärdades riksdagens yttrande inhämtades över ett inom vederbörande
departement upprättat förslag till dylik förordning. I samband med beredningen
av nu förevarande ärende har inom ecklesiastikdepartementet uppgjorts
ett förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av förordningen
den 22 juni 1911 (nr 71) angående biografföreställningar. Detta förslag
torde få såsom bilaga fogas till dagens statsrådsprotokoll. I detta sammanhang
vill jag tillägga, att den förordade anordningen med två åldersgränser
i fråga om barntillåtna filmer kan tänkas komma att i ett antal fall
medföra framställningar från filmbolagens sida om omprövning av filmer,
däribland sådana som hittills barnförbjudits med tanke på att de kan
verka skrämmande för barn i de lägre åldersgrupperna. Frågan i vad mån
övergångsbestämmelser i följd härav kan bli erforderliga har jag emellertid
funnit mig icke nu kunna taga ställning till. Denna fråga synes böra bli
föremål för ytterligare utredning. Det torde därefter få ankomma på Kungl.
Maj:t att meddela erforderliga övergångsbestämmelser i anslutning till
den tillämnade författningsändringen.

Rörande innehållet i förenämnda förslag till kungörelse om ändring i
vissa delar av biografförordningen får utskottet hänvisa till propositionen
(s. 59—64).

Anslagsberäkningar.

Statens biografbyrå: Avlöningar. Kungl. Maj:t har (prop. s. 55—56
och 57) föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för statens biografbyrå, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1954/55, dels ock till Statens biografbyrå: Avlöningar
för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag av 150100 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebär en anslagshöjning med 27 600 kronor. Beträffande
beräkningen av anslaget har departementschefen anfört följande.

Anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Maj:t, som för innevarande budgetår är uppförd med 34 500 kronor,
bör vid bifall till förslaget om anställande av ytterligare en filmcensor
höjas med 16 008 kronor. De av mig i det föregående förordade höjningarna
av de till extra filmcensorn och suppleanter för filmcensorerna utgående
arvodena föranleder därjämte en merbelastning av arvodesposten med i avrundat
tal 700 kronor. Jag vill vidare erinra om förslaget att inrätta ett
granskningsråd. Genomförandet därav medför bland annat utgifter i form
av sammanträdesarvoden till rådets ledamöter och suppleanter samt ersättning
till rådets sekreterare. Dessa kostnader, som torde belasta här avsedda
anslagspost uppskattar jag till omkring 8 000 kronor. Anslagsposten bör i
enlighet härmed för nästa budgetår uppföras med (34 500 + 16 008 +
+ 700 + 8 000 =) 59 208 kronor eller i avrundat tal 59 200 kronor. Posten,
som i gällande avlöningsstat är upptagen till bestämt belopp, torde
i fortsättningen böra betecknas som förslagsvis.

Statmtskottets utlåtande nr 112.

Ordinarieposten bör på grund av löneklassuppflyttning av en befattningshavare
höjas med 600 kronor till 59 100 kronor. Icke-ordinarieposten
torde upptagas till oförändrat belopp, 500 kronor. Posten till rörligt tilllägg,
vilken för närvarande synes vara för lågt beräknad, torde för justering
härav och på grund av nämnda löneklassuppflyttning böra ökas med
2 300 kronor till 31 300 kronor.

Anslaget bör sålunda upptagas till (59 200 + 59 100 -j- 500 + 31 300 =)
150 100 kronor.

Statens biografbyrå: Omkostnader. Kungl. Maj:t har (prop. s. 56
och 58) föreslagit riksdagen att till Statens biografbyrå: Omkostnader för
budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag av 20 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebär en anslagshöjning med 8 000 kronor, varav
2 600 kronor till nyanskaffning av kontorsmöbler, 400 kronor till anskaffning
av en filmomspolningsapparat och 5 000 kronor till resekostnadsersättning
och traktamente åt ledamöterna och suppleanterna i granskningsrådet.

Utskottet.

I likhet med departementschefen anser utskottet att filmcensuren bör
bibehållas.

Avsikten med det förslag till ändrade grunder för filmcensurens utövande
som Kungl. Maj:t nu framlagt på grundval av 1949 års filmkommittés för
några år sedan avgivna betänkande i ämnet är att åstadkomma viss av
erfarenheterna betingad modernisering och rationalisering av de nuvarande
normerna för filmgranskningen, vilka varit i stort sett orubbade från biografförordningens
utfärdande år 1911. Sålunda har bland annat föreslagits
en omarbetning i förtydligande syfte av de bestämmelser som reglerar förutsättningarna
för filmcensurens ingripanden av mentalhygieniska och
socialetiska skäl. Vad Kungl. Maj:t därutinnan föreslagit har icke givit
utskottet anledning till erinran. Utskottet har jämväl funnit sig böra
biträda Kungl. Maj:ts förslag om viss utvidgning av den av militära säkerhetsskäl
motiverade censurbestämmelsen samt om bibehållande av den av
utrikespolitiska hänsyn föranledda förbudsnormen i nuvarande avfattning.
Utskottet tillstyrker vidare förslaget om upphävande av biografbyråns befogenhet
att föreskriva om visning av viss film för uteslutande manlig eller
kvinnlig publik eller endast i samband med föredrag.

Det mest genomgripande ändringsförslaget, såvitt gäller censurbestämmelserna,
avser frågan om censurens befogenheter vid bedömningen av vad
som skall hänföras till barntillåten film. För närvarande gäller att filmer,

Statsutskottets utlåtande nr 112.

som av biografbyrån anses vara ägnade att »skadligt uppjaga barns fantasi
eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling och hälsa» ej får
förevisas för barn, som icke fyllt 15 år. Denna åldersgräns — som av 1949
års filmkommitté föreslogs höjd till 16 år — vill Kungl. Maj:t bibehålla
men vid sidan därav förordas, i enlighet med samma kommittés förslag, införandet
av en lägre gräns vid 11 år. Syftet med denna anordning med två
åldersgränser anges vara att ge de något äldre barnen tillfälle att se filmer
— främst äventyrsfihn — som skulle vara mindre lämpliga för de yngsta.
I princip har detta förslag vunnit instämmande i motionen II: 592, vari
dock framställts yrkande om att de båda gränsdragningarna skall göras
vid 12 respektive 16 år.

Beträffande den nuvarande ordningen, enligt vilken alla barn under 15 år
betraktas som en enhetlig biografpublik, kan konstateras, att denna ordning
måste verka osmidigt. Allmänna iakttagelser och barnpsykologiska
erfarenheter ger vid handen, att åtskilliga av de filmer som nu godkännes
som barntillåtna kan verka tröttande eller skrämmande på barn i de yngsta
åldersgrupperna medan större barn kan se samma filmer med stort utbyte
eller utan att ta någon skada därav. Då det icke ankommer på censuren
att uttala sig om en films positiva lämplighet för barn, kan enbart den omständigheten,
att en film betecknats som »barntillåten» icke vara till vägledning
varken för barnen själva eller för deras föräldrar eller målsmän i
valet av passande filmprogram. Med införandet av alternativa åldersgränser
kan vinnas att småbarnen beredes ett bättre skydd mot skrämmande filminslag,
att ett större antal filmer kan godkännas för de större barnen samt
att föräldrarna får bättre upplysning om de barntillåtna filmernas lämplighet
för olika åldrar. Å andra sidan torde vissa olägenheter vara förenade med
en sådan anordning, bland annat vissa praktiska svårigheter att kunna kontrollera
åldersgränsernas efterlevnad. Det ligger i sakens natur, att införandet
av ytterligare en gräns måste för biografpersonalen medföra en ökning
av det besvär som redan nu åsamkas den vid utgallringen av barn från
barnförbjudna biografföreställningar. Såvitt utskottet kan finna, torde
dock detta merbesvär vara av överkomlig natur, särskilt om den ifrågasatta
nedre åldersgränsen sättes vid en relativt låg ålder. En fullständigt effektiv
kontroll av barnens ålder kan självfallet icke åstadkommas, såframt man
icke — vilket utskottet i likhet med departementschefen vill avböja — inför
krav på att barnen skall styrka sin ålder genom någon form av ålderslegitimation.

Det har även gjorts gällande, att den inhemska produktionen av barnfilm,
särskilt sådan för de minsta barnen, skulle minska genom införandet
av en kategoriklyvning av barnpubliken på biograferna, enär gruppindelningen
skulle öka producentriskerna vid investering i barnfilm. Utskottet
får i anledning därav framhålla, att den svenska produktionen av barnfilm
är av synnerligen ringa omfattning — genomsnittligt sett har under de

Statsutskottets utlåtande nr 112.

senaste femton åren inspelats högst en eller två filmer om året — vilket
i första hand torde bero på att framställning av barnfilm är ekonomiskt
vanskliga företag. Enligt vad som framgår av det av 1949 års filmkommitté
avgivna betänkandet om barn och film (SOU 1952: 51) har de filmer
som producerats med särskild tanke på de yngsta barngrupperna undantagslöst
gått med förlust, medan barnfilmer som vänt sig till både barn
och vuxna gett bättre resultat. Under sådana förhållanden torde införandet
av en ytterligare åldersgräns sakna praktisk betydelse för barnfilmproduktionens
del. Angelägenheten av att genom positiva åtgärder från samhällets
sida främja tillkomsten av god barnfilm har framhållits av 1949 års
filmkommitté i dess nyssnämnda betänkande; de därutinnan avgivna förslagen
är emellertid ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Det har vidare uttryckts farhågor för att en differentiering av barnpubliken
skulle komma att medföra ekonomiska olägenheter för biografägare i
mindre orter på landsbygden, enär publikunderlaget vid visning av barntillåten
film skulle komma att krympa; till följd därav skulle åtminstone de
yngre barnen bli praktiskt taget utestängda från möjligheten till biografbesök.
Dessa farhågor finner utskottet överdrivna, bland annat därför att
det även i fortsättningen torde komma att finnas ett icke ringa antal filmer
som lämpar sig för generell barnvisning och som även kan locka en
vuxen publik. Anledning finns också att antaga, att de filmer, som enligt
den tilltänkta nya ordningen komme att godkännas endast för äldre barn,
skulle komma att verka tilldragande även på vuxna biograf besökare.

På grund av dessa överväganden har utskottet bibragts den uppfattningen,
att fördelarna med förslaget om alternativa åldersgränser avgjort överväger
de därmed förbundna olägenheterna. I samband med sin prövning
av den härefter uppkommande frågan, hur åldersgränserna skall sättas,
har utskottet haft att ta ställning till det yrkande därutinnan som framförts
i motionen II: 592. Med anledning av de däri gjorda uttalandena
om bestämmelserna och utvecklingstendenserna på området i övriga nordiska
länder vill utskottet vitsorda riktigheten av uppgiften, att såväl
Danmark som Norge för närvarande endast har en åldersgräns, nämligen
vid 16 år. Denna ålder gäller även i Finland som gräns mellan barnförbjuden
och barntillåtcn film, dock med rätt för censurmyndigheten att i särskilda
fall bestämma även annan ålder som förutsättning för en films visning.
Efter mönster av den i Finland gällande bestämmelsen har i ett
danskt kommittébetänkande föreslagits, att den danska censuren i individuella
fall skulle kunna bestämma en lägre åldersgräns iin 16 år såsom
förutsättning för en films visning för barn. Utskottet har vidare inhämtat,
att för det norska stortinget inom den närmaste tiden kommer att framläggas
proposition om sådan ändring i de norska censurbestämmelserna, att
den nuvarande gränsen vid 16 år kompletteras med såväl en vid 12 ar som
cn vid 7 år, varjämte föreslås att barn som icke uppnått sistnämnda ålder
< j ens i målsmans sällskap skall äga tillträde till biografföreställningar.

Statsutskottets utlåtande nr 112.

Utskottet ansluter sig till de i Kungl. Maj:ts föreliggande förslag förordade
gränsdragningarna vid 11 respektive 15 år. Beträffande det i motionen
II: 592 väckta yrkandet om att gränserna i stället bör gå vid 12 respektive
16 år vill utskottet framhålla, att enligt utskottets mening motionären
väsentligt torde ha överdimensionerat den betydelse som överensstämmande
åldersbestämmelser i de nordiska länderna skulle äga för främjandet
av ett nordiskt samarbete på barnfilmområdet. Utskottet har därför
ej heller på denna punkt funnit anledning att frångå Kungl. Maj:ts förslag
och avstyrker alltså bifall till ifrågavarande motion.

Departementschefen har avvisat tanken på ett totalförbud för barn i
förskoleåldern att bevista biografföreställningar liksom han ej ansett sig
kunna biträda ett inom 1949 års filmkommitté reservationsvis framfört
förslag om att barn under 7 år endast i sällskap med vuxen person skulle
tillåtas besöka biografföreställningar. I motionen II: 593 har yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om förnyad prövning
av frågan om förskolebarnens biografbesök med sikte på ett stadgande
av sistnämnda innebörd.

Utskottet vill icke bestrida, att vissa skäl för ett sådant stadgande kan
anföras. Flertalet barnpsykologer torde sålunda vara ense om att barn i
förskoleåldern knappast har något utbyte av film men lätt kan ta skada
av enskilda skrämmande filminslag. Utskottet anser det därför vara till
gagn för barnen i angivna åldersgrupp, att deras biografbesök uppskjutes.
Det torde emellertid enligt utskottets mening icke böra vara samhällets
uppgift att här ingripa genom reglerande föreskrifter, utan det synes böra
vara de enskilda hemmens sak att avgöra, huruvida ett barn nått en sådan
mognad att det utan men kan tillåtas att besöka en biografföreställning.
Önskvärt är likväl, att föräldraopinionen genom lämpliga former av upplysning
påverkas till ökad ansvarskänsla på detta viktiga område av barnens
fritidssysselsättningar. Utskottet vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på den upplysningsverksamhet i fråga om barn och film,
som bedrives av den sedan 1948 verksamma barnfilmkommittén, vilken
är sammansatt av representanter för kvinnoorganisationer samt lärar- och
målsmannasammanslutningar. Kommitténs arbetsorgan — barnfilmjuryn
— väljer bland de barntillåtna filmerna ut sådana som kan godkännas som
lämpliga och anger tillika för vilka åldrar de olika filmerna passar. En
tryckt lista över godkända filmer publiceras minst två gånger om året;
denna lista sändes till skolstyrelser, biografägare och filmbolag samt sprides
även inom föreningar och bland enskilda. I tidningarna publiceras varje
veckoslut en filmruta, som anger vilka av söndagens matinéprogram som
juryn kunnat godkänna och för vilka åldrar juryn anser dem lämpliga.
Lokala barnfilmkommittéer har bildats på många platser i landet och en
fritidsverksamhet för bara i form av barnfilmklubbar håller på att växa
fram. På grund av vad sålunda anförts finner utskottet ett stadgande av

Statsutskottets utlåtande nr 112. 31

den i motionen II: 593 angivna innebörden icke vara påkallat, varför utskottet
avstyrker bifall till motionen.

Vad i propositionen anförts och föreslagits i fråga om inrättande av ett
granskningsråd ävensom om förstärkning av personalorganisationen vid
biografbyrån och höjning av vissa censorsarvoden har icke givit utskottet
anledning till erinran. Likaså har utskottet funnit sig kunna godtaga de
föreslagna grunderna för en revision av filmgranskningstaxan. Mot utformningen
av det föreliggande departementsförslaget om ändring i vissa delar
av biografförordningen har utskottet icke funnit något att invända.

Utskottet tillstyrker bifall till Kungl. Maj:ts förslag beträffande avlönings-
och omkostnadsanslagen till biografbyrån samt till de i propositionen
i övrigt framställda förslag, vilka icke särskilt berörts i utskottets
förevarande yttrande.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna II: 592 och II: 593,

I. godkänna de i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 12 februari 1954 förordade ändrade grunderna
för filmgranskningsverksamhetens utövande, att tilllämpas
från och med den 1 juli 1954;

II. godkänna följande avlöningsstat för statens biografbyrå,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1954/55:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
...................................... 59100

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj:t, förslagsvis................ 59 200

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal . . 500

4. Rörligt tillägg, förslagsvis .................. 31 300

Summa kronor 150 100

III. till Statens biografbyrå: Avlöningar för budgetåret
1954/55 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 150 100 kronor;

IV. till Statens biografbyrå: Omkostnader för budgetåret
1954/55 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 20 000 kronor.

Stockholm den 7 maj 1954.

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD.

Statsutskottets utlåtande nr 112.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom, utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Ohlon, Iwar Anderson, Näsgård, Leander, Alfred Nilsson, Näsström, Birger
Andersson, Ragnar Persson, Edvin Thun, Sunne, Elfving, Arrhén och
Nils Theodor Larsson; samt

från andra kammaren: herrar Ward, Malmborg i Skövde, Andersson
i Malmö, Åkerström, Hoppe, fröken Elmén, herrar Johansson i Mysinge,
Widén, Jansson i Kalix, Kyling, Birke, Blidfors, fröken Vinge, fröken
Olsson och herr Svensson i Stenkyrka.

Reservationer

1) av herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Näsgård, Näsström, Birger
Andersson, Elfving, Nils Theodor Larsson, Johansson i Mysinge, Birke
och Svensson i Stenkyrka, vilka ansett,

dels att utskottets yttrande från och med det stycke på s. 28, som börjar
med orden »Beträffande den», till och med det stycke, som på s. 31 slutar
med orden »förevarande yttrande», bort ersättas med text av följande
lydelse:

»Utskottet vill beträffande denna del av förslaget inledningsvis erinra
om att ungdomsvårdskommittén i sitt år 1945 framlagda betänkande om
ungdomen och nöjeslivet (SOU 1945: 22, s. 283) behandlat förevarande
fråga och därvid ej funnit tillrådligt att föreslå införandet av två grupper
barntillåten film. Ungdomsvårdskommittén ansåg det visserligen i och för
sig önskvärt, att den film som visas för barn och ungdom anpassas efter de
ungas olika utvecklingsstadier. Samtidigt framhölls emellertid, att gränsfall
måste komma att föreligga hur än gruppindelningen gjordes och att det
inte vore säkert, att något väsentligt vore att vinna på införandet av ytterligare
en åldersgräns. Säkert vore däremot, enligt ungdoms vårdskommitténs
uppfattning, att en sådan gräns skulle medföra påtagliga svårigheter,
bland annat för den enskilda familjen, filmproducenterna och biografindustrin.

Såsom framgår av den i förevarande proposition lämnade redogörelsen
har motsvarande betänkligheter kommit till uttryck i vissa av remissyttrandena
över 1949 års filmkommittés förslag. För egen del har utskottet
icke kunnat undgå att ta intryck av den stora tveksamhet mot en kategoriklyvning
av de barntillåtna filmerna som kommit till uttryck såväl under
nämnda remissbehandling, som i pressdebatten efter propositionens avlämnande.
Angelägenheten att söka i möjligaste mån skydda barn och
ungdom mot film, som för dem kan medföra psykisk skada, har gjort det
nödvändigt att bestämma en gräns vid 15 år, under vilken ålder tillträde

Statsutskottets utlåtande nr 112.

till vissa filmer är förbjudet. Mot bibehållandet av denna gräns har utskottet
icke något att invända. Ostridigt är doek, att denna gräns i praktiken
blivit mycket flytande på grund av svårigheten för biografpersonalen att
bedöma barnens ålder och utöva en tillnärmelsevis effektiv kontroll av förbudets
efterlevnad. Att ett införande av jämväl en lägre åldersgräns skulle
komma att fresta de barn, som tidigare fått se all slags barntillåten film,
till överträdelser av det nya förbudet får anses vara obestridligt. Samtidigt
skulle biografpersonalens kontrollbesvär ytterligare öka. Föreskrifter, vilka
med all sannolikhet kommer att leda till överträdelser, finner utskottet icke
tillrådliga. Mot den föreslagna kategoriklyvningen av barnen kan vidare
anföras, att den kan medföra ekonomiska olägenheter för biografägare på
de mindre tätorterna ute i landet; en strikt avgränsning av barnen i olika
grupper måste nämligen på dessa orter antagas komma att minska publikunderlaget
vid visandet av barntillåten film. Följden kan bli, att barnen i
stor utsträckning uteslutes från möjligheten att se film. Fn annan invändning
är enligt utskottets mening, att en differentiering av barnpubliken gör
det svårare för föräldrar med barn i olika åldersgrupper att tillsammans
med barnen besöka en biografföreställning, liksom svårighet för gemensamma
biografbesök även uppkommer för syskon i olika åldrar. Omotiverade
synes ej heller de invändningar vara — vid kommittéförslagets remissbehandling
framförda av biografägareförbundet och småskollärarinneförbundet
— att ett genomförande av två åldersgränser skulle komma att
ytterligare minska filmproducenternas villighet att satsa på produktion av
barnfilm.

På grund av det anförda har utskottet för sin del icke funnit tillräckliga
skäl att biträda förslaget om införande av alternativa åldersgränser. Enligt
utskottets mening bör man på upplysningens väg söka skapa förutsättningar
för att föräldrarna i högre grad än nu aktivt intresserar sig för valet
av barnens biograf program. Utskottet vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på den upplysningsverksamhet i fråga om barn och film
som bedrives av den sedan 1948 verksamma barnfilmkommittén, sammansatt
av representanter för kvinnoorganisationer samt lärar- och målsmannasammanslutningar.
Kommitténs arbetsorgan — barnfilmjuryn — väljer
bland de barntillåtna filmerna ut sådana som kan godkännas som lämpliga
och anger tillika för vilka åldrar de olika filmerna passar. Fn tryckt lista
över godkända filmer publiceras minst två gånger om året; denna lista
sändes till skolstyrelser, biografägare och filmbolag samt sprides även inom
föreningar och bland enskilda. I tidningarna publiceras varje veckoslut en
filmruta, som anger vilka av söndagens matinéprogram som juryn kunnat
godkänna och för vilka åldrar juryn anser dem lämpliga. Lokala barnfilmkommittéer
har bildats på många platser i landet och en fritidsverksamhet
för barn i form av barnfilmklubbar håller på att växa fram. Pa grund av
vad sålunda anförts finner utskottet sig icke böra biträda det i motionen
3 — Bihang till riksdagens ''protokoll 195 6 samt. Nr 112.

Statsutskottets utlåtande nr 112.

II: 592 framstälida yrkandet. I konsekvens med sin här angivna ståndpunkt
kan utskottet ej heller tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag om
att knyta ytterligare en filmcensor tlil biografbyrån, enär denna personalförstärkning
synes uteslutande motiverad av den ökade arbetsbelastning
för biografbyrån, som skulle föranledas av ett genomförande av ytterligare
en åldersgräns. Utskottet vill emellertid härvid erinra om att utskottet
i sitt den 27 april 1954 dagtecknade utlåtande nr 8 under punkten 355, i
anledning av motionsvis framställda yrkanden, har tillstyrkt, att på riksstaten
för budgetåret 1954/55 upptages ett särskilt reservationsanslag till
Bidrag till barnfilmkommittén. Vid avvägningen av detta anslag har utskottet
utgått från uppfattningen, att bidraget i fråga bör utgå med 8 000
kronor för budgetår. En ytterligare förstärkning framdeles av ifrågavarande
anslagsmedel synes utskottet från de i det föregående anförda synpunkterna
väl motiverad. Utskottet förutsätter därför, att Kungl. Maj:t vid
sin prövning av anslagets storlek för budgetåret 1955/56 beaktar vad utskottet
sålunda anfört.

Departementschefen har avvisat tanken på ett totalförbud för barn i förskoleåldern
att bevista biografföreställningar liksom han ej ansett sig
kunna biträda ett inom 1949 års filmkommitté reservationsvis framfört
förslag om att barn under 7 år endast i sällskap med vuxen person sknlle
tillåtas besöka biografföreställningar. I motionen II: 593 har yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om förnyad prövning
av frågan om förskolebarnens biografbesök med sikte på ett stadgande
av sistnämnda innebörd.

Utskottet vill icke bestrida, att vissa skäl för ett sådant stadgande kan
anföras. Flertalet barnpsykologer torde sålunda vara ense om att barn i
förskoleåldern knappast har något utbyte av film men lätt kan ta skada
av enskilda skrämmande filminslag. Utskottet anser det därför vara till
gagn för barnen i angivna åldersgrupp, att deras biografbesök uppskjutes.
Det torde emellertid enligt utskottets mening icke böra vara samhällets
uppgift att här ingripa genom reglerande föreskrifter, utan det synes böra
vara de enskilda hemmens sak att avgöra, huruvida ett barn nått en sådan
mognad, att det utan men kan tillåtas att besöka en biografföreställning.
Även här framstår det som önskvärt, att föräldraopinionen genom lämpliga
former av upplysning påverkas till ökad ansvarskänsla på detta viktiga
område av barnens fritidssysselsättningar. Utskottet, som i detta sammanhang
vill erinra om sin nyss lämnade redogörelse för barnfilmkommitténs
verksamhet, har därför icke funnit ett stadgande av den i motionen
angivna innebörden vara påkallat och föreslår förty, att motionen icke föranleder
någon riksdagens åtgärd. Utskottet vill i detta sammanhang fästa
uppmärksamheten på att ett mera allmänt införande av televisionen i vårt
land kan komma att göra alla förbudsföreskrifter i fråga om barn och filmvisningar
tämligen illusoriska.

Vad i propositionen anförts och föreslagits i fråga om inrättande av ett

Statsutskottets utlåtande nr 11%. 35

granskningsråd, om höjning av vissa censorsarvoden samt om grunderna
för en revision av filmgranskningstaxan har inte givit utskottet anledning
till erinran. Utformningen av departementsförslaget om ändring i vissa
delar av biografförordningen har ej föranlett utskottet till erinran i vidare
mån än att i paragraferna 3, 5, 6 och 7, såvitt desamma angår barntillåten
film och barns tillträde till biografföreställningar, bör vidtagas de ändringar
som föranledes av utskottets avståndstagande från förslaget om
alternativa åldersgränser.

Vid bifall till utskottets avstyrkande av förslaget om anställandet av
ytterligare en filmcensor torde det för nästa budgetår beräknade avlöningsanslaget
till biografbyrån kunna begränsas till (150100 — 16 000 =)
134 100 kronor, varjämte under enahanda förutsättning bör vidtagas den
ändring i den föreslagna avlöningsstaten, som framgår av utskottets efterföljande
hemställan. Mot beräkningen av omkostnadsanslaget till biografbyrån
har utskottet icke något att erinra. Utskottet tillstyrker vidare bifall
till de i propositionen framställda förslag, vilka icke särskilt berörts i utskottets
förevarande yttrande.»

dels ock att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

»att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna II: 592 och II: 593,

I. förklara, att riksdagen vid granskning av de i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 12 februari
1954 förordade ändrade grunderna för filmgranskningsverksamhetens
utövande, att tillämpas från och med den
1 juli 1954, icke funnit anledning till annan erinran än vad
i utskottets utlåtande angivits;

II. godkänna följande avlöningsstat för statens biografbyrå,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1954/55:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
...................................... 59 100

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj:t, förslagsvis................ 43 200

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal . . 500

4. Rörligt tillägg, förslagsvis .... . ............. 31 300

Summa kronor 134 100

III. till Statens biografbyrå: Avlöningar för budgetåret
1954/55 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 134 100 kronor;

IV. till Statens biografbyrå: Omkostnader för budgetåret
1954/55 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 20 000 kronor.»

2) av herr Widén.