Statsutskottets utlåtande nr 111 år 1951 (Utlåtande 1957:Su177 - höst su)

Statsutskottets utlåtande nr 111 år 1951

Nr 177

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning och ändrad
redovisning av de s. k. Guadeloupe-medlen.

(1 :a avd.)

I en inom andra kammaren av herr Johansson i Stockholm väckt motion
(II: 303) har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
utredning om de omständigheter, som äro förknippade med tillkomsten
av det årliga anslag av 300 000 kronor, som Konungen i enlighet med rikets
ständers underdåniga skrivelse av den 2 augusti 1815 åtnjuter, och att Kungl.
Maj:t med Hans Majestät Konungen söker träffa sådan överenskommelse, att
ifrågavarande anslag inte vidare måtte utbetalas från riksgäldskontoret.

Vidare har i en inom andra kammaren av herr Hagnell och fru Ekendahl
väckt motion (11:304) hemställts, att riksdagen i skrivelse till Konungen
måtte hemställa, att den post å 300 000 kronor, utgörande Konungen tillkommande
ränta på de s. k. Guadeloupe-medlen, och som hittills direkt utbetalats
av riksgäldskontoret, måtte ingå i redovisningen av de egentliga statsutgifterna
för kungl. hov- och slottsstaterna.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, hänvisas
till motionerna.

Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttrande begärts av statskontoret, vilket yttrande som bilaga fogats
till detta utlåtande (Bilaga A).

Utskottet vill erinra om att det i motionen II: 303 gjorda yrkandet överensstämmer
med ett vid 1908 års riksdag motionsvis väckt förslag om utredning
rörande det årliga anslag av 300 000 kronor, som av riksgäldskontoret
utbetalas till Hans Maj:t Konungen. I sitt över motionen avgivna, av riksdagen
godkända utlåtande nr 43 framhöll statsutskottet följande: »Hvad här
ofvan blifvil meddeladt synes utskottet till fullo ådagalägga, att konung Karl
XIV Johans arfvingar enligt 1810 års successionsordning äro lagligen berättigade
att uppbära ifrågavarande årliga anslag af 300,000 kronor; och med afseende
härå synes någon ytterligare utredning i denna fråga, på sätt af motionären
föreslagits, icke vara af behofvet påkallad. Ej heller kan utskottet
ansluta sig till det i motionen uttalade syftet att söka vinna en uppgörelse
med Hans Maj:t Konungen om aflösning af detta anslag. I betraktande af de
betydande kapitalutgifter, som en sådan aflösning under alla förhållanden
måste kräfva, synes densamma nämligen icke för staten vara att föredraga
framför den nuvarande ordningen.»

I anledning av förberörda motion II: 303 har på föranstaltande av utskottet
filosofie doktorn Ingel Wadén utarbetat en såsom bilaga B till detta utlå 1

Rihang till riksdagens protokoll 1957. G samt. Nr 177

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

tande fogad Utredning angående rätten till ersättningen för ön Guadeloupe.
I densamma har lämnats en redogörelse bl. a. för den vetenskapliga diskussion,
som under det senast förflutna halvseklet förts på området, och för de
resultat, till vilka historieforskningen under denna tid kommit. Såsom av
utredningen torde framgå har därvid tidigare ej uppmärksammat källmaterial,
som kunnat belysa frågan, framdragits och hela problemet underkastats
en förnyad analys utan att därvid sådana synpunkter framkommit,
som kunna anses rubba de slutsatser i ämnet, vartill 1908 års riksdag kommit.
Med hänsyn härtill och till de synnerligen ingående undersökningar,
som sålunda verkställts på ifrågavarande område, kan utskottet icke finna
tillräcklig anledning föreligga att hos riksdagen nu påyrka en statlig utredning
i ämnet, helst som det knappast torde vara möjligt att för närvarande
nå längre än vad forskningen hittills gjort för att bringa klarhet kring
omständigheterna vid tillkomsten av Guadeloupe-medlen. Härav följer, att
utskottet avstyrker motionen i denna del ävensom yrkandet i densamma
om uppgörelse med Hans Maj:t Konungen om avlösning av ifrågavarande
räntebelopp. I betraktande av de betydande kapitalutgifter, som en sådan
avlösning under alla förhållanden måste kräva, torde densamma icke för
staten vara att föredraga framför den nuvarande ordningen.

Det i motionen It: 304 gjorda yrkandet torde böra ses mot bakgrunden av
riksdagens bifall till 1815 års proposition om den utländska statsskuldens
inlösning med hjälp av Guadeloupe-fonden. Utan hävande av det åtagande,
som innefattas i detta riksdagsbeslut, torde det icke kunna ifrågakomma att
överföra det Hans Maj:t Konungen tillkommande räntebeloppet till ett riksstatsanslag
och därmed göra detsamma beroende av riksdagens årliga ställningstaganden.
Med hänsyn härtill och under åberopande i övrigt av vad utskottet
i det föregående anfört avstyrkes motionen.

Utskottet hemställer,

a) att motionen II: 303 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

b) att motionen II: 304 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 5 december 1957

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Ohlon, Gillström, Näsström, Gustaf
Andersson, Ivar Johansson, Erik Svedberg, Pålsson, Ragnar Bergh, Rikard
Svensson, fröken Ranmark, herrar Mossberger, Söderberg, Jacobsson och
Mårtensson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Thapper, Ståhl,
Jansson i Kalix, Persson i Växjö, Widén, Karlsson i Olofström, fröken Olsson,
herrar Almgren, Löfroth, fröken Vinge, herrar Gerhard Nilsson i Gävle,
Heckscher och Svensson i Stenkyrka.

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

Bilaga A

Till riksdagens statsutskott

Genom remiss den 29 maj 1957 har statskontoret anbefallts att till riksdagens
statsutskott avgiva yttrande rörande en inom riksdagen väckt motion
(II: 303) om utredning rörande de s. k. Guadeloupemedlen och en motion
(II: 304) angående ändrad redovisning av räntan på ifrågavarande medel.

Yrkandet i motionen II: 303 överensstämmer i huvudsak med det förslag,
som framförts i en vid 1908 års riksdag väckt motion om utredning i fråga
om det årliga anslag av 300 000 kronor, som från riksgäldskontoret utgår
till Hans Maj :t Konungen. Vid behandlingen av motionen anförde 1908 års
riksdags statsutskott (uti. 43, s. 7), att det syntes utskottet till fullo ådagalagt,
att Karl XIV Johans arvingar enligt 1810 års successionsordning vore
lagligen berättigade att uppbära ifrågavarande årliga anslag av 300 000 kronor;
och med avseende härå syntes någon ytterligare utredning i denna fråga,
på sätt av motionären föreslagits, icke vara av behovet påkallad. Ej heller
kunde utskottet ansluta sig till det i motionen uttalade syftet att söka
vinna en uppgörelse med Hans Maj :t Konungen om avlösning av detta anslag.
Ifrågavarande motion föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

Det undandrager sig givetvis statskontorets bedömande, i vad mån den
historiska forskningen under det senast förflutna halvseklet ger anledning
till ett annat betraktelsesätt än det tidigare på omständigheterna vid tillkomsten
av Guadeloupemedlen. Oavsett hur härmed förhåller sig, kan statskontoret
för sin del icke tillstyrka, att en statlig utredning tillsättes i syfte
att söka klarhet beträffande dessa händelser under Karl XIV Johans kronprinstid,
i all synnerhet som ämbetsverket delar den uppfattning, vilken
hävdas i motionen II: 304, nämligen att utbetalningen av ifrågavarande medel
är ett redovisningsspörsmål. Statskontoret avstyrker alltså bifall till
motionen II: 303.

Vad gäller yrkandet i motionen II: 304 anser statskontoret, att vissa skäl
kunna anföras för att det årliga anslag av 300 000 kronor, som utgår ur
riksgäldsfonden, ingår i redovisningen av de egentliga statsutgifterna. Ställning
till frågan synes emellertid icke böra tagas utan närmare utredning,
genom ett för ändamålet lämpat statligt organ, rörande därmed förknippade
konsekvenser.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit tf.
statskommissarien Lindblad. Stockholm den 11 september 1957.

IVAR LÖFQVIST

Tord Elf ner

Allan Johansson

Statsutskottets utlåtande nr 171 år 1957

Bilaga B

Utredning angående rätten till ersättningen för ön Guadeloupe

Den 3 mars 1813 slöts i Stockholm en traktat mellan Sverige och England,
varigenom förstnämnda land förpliktade sig till att deltaga i militära operationer
på kontinenten mot de båda makternas gemensamme fiende (d. v. s.
Napoleon I) med en truppstyrka om minst 30 000 man. England utfäste sig
i gengäld att betala en miljon pund sterling i subsidier och avträdde vidare
»till H. M:t Konungen av Sverige och hans efterträdare till svenska kronan
enligt den successionsordning, som blivit den 20 september 1810 . . . upprättad»
den några år tidigare från Frankrike erövrade ön Guadeloupe i Västindien.
1

Sedan Napoleon blivit besegrad undertecknades den 30 maj 1814 i Paris
ett fredsfördrag mellan å ena sidan Frankrike, å andra sidan de mot detta
land allierade makterna. Genom detta återfick Frankrike Guadeloupe.2 Enligt
en i London den 13 augusti samma år med England träffad överenskommelse
kompenserades Sverige för denna förlust med ett belopp av 24 miljoner
francs.3

Huruvida Guadeloupe och därmed den kontanta ersättningen för denna ö
borde betraktas såsom svenska statens egendom eller såsom en kungahusets
enskilda tillhörighet är på grund av de icke klara formuleringarna i Stockholmstraktaten
svårt, för att icke säga omöjligt att avgöra. Redan samtiden
hade olika meningar därom. Frågan om äganderätten har därefter övergått
till att bliva ett problem för den historiska vetenskapen. Detta bar utlöst en
mycket lång diskussion. Spörsmålet har självfallet aldrig prövats av domstol
och får därmed ur rättslig synpunkt betraktas såsom öppet.

Om inom statsrådet i denna fråga till en början rått delade meningar, vilket
både hävdats och bestritts av forskningen under de sista decennierna,
så synes dock kronprinsen Karl Johan ha förmått de tveksamma att biträda
uppfattningen, att Guadeloupe-medlen tillhörde kungahuset.1 Vid en konselj
den 6 jidi 1815, där kronprinsen var närvarande, anslöto sig nämligen samtliga
statsrådets ledamöter till en vid sammanträdet uppläst Kungl. Maj :ts
skrivelse av samma dag till riksens ständers statsutskott angående inlösning
av den utländska statsskulden. För den av konungen och kronprinsen i detta
sammanhang gjorda stora uppoffringen uttalade statsråden sin enhälliga
tacksägelse.5

I skrivelsen förordades, att de 24 miljoner francs, som influtit såsom ersättning
för Guadeloupe, skulle användas för att betala rikets utländska
skuld, medan ständerna i gengäld anmodades alt till kronprinsen och hans
arvingar anslå en årlig summa av 200 000 riksdaler banco, svarande mot
räntan på ett lån om 12 miljoner francs, d. v. s. halva lösensumman för
Guadeloupe.

1 Allianstraktat mellan Sverige och England 3 mars 1813, art. 1, 3 och 4 (RA,Traktater — 1813;
tr. i svensk översättning i O. Alin, Fjerde artikeln af fredstraktaten i Kiel den 13 januari 1814,
Stockholm 1899, s. 47).

2 Fredsfördrag 30 maj 1814, art. 9 (RA, Traktater med främmande makter 1814—1898).

3 Traktat mellan Sverige och England 13 aug. 1814, art. 1 (RA, Traktater med främmande
makter 1814—1898; tr. i svensk översättning i Alin, a. a., s. 66 f.).

1 Enligt Torvald Höjer skall utrikesstatsministern Lars von Engeström varit den ende kände
i statsrådet som, därtill övertygad av kronprinsen Karl Johan, förfäktade åsikten, att Guadeloupe
och ersättningen för denna ö skulle vara kungahusets enskilda tillhörighet, medan de flesta statsråden
uppfattade ön såsom svenska statens egendom (T. T:son Höjer, Carl XIV Johan. Kronprinstiden,
Stockholm 1943, s. 397). Sture Waller är däremot av en annan mening (S. M. Waller,
Karl Johan och rätten till Guadeloupe-medlen ([Festskrift till] Gottfrid Carlsson 18.12.1952, s. 391).

5 Statsrådsprotokoll 6 juli 1815 (tr. i Bihang till samteliga riks-ståndens protocoll . . . 1815,
V: 3, Stockholm 1816, s. 1938 f.).

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

Förslaget motiverades på bland annat följande sätt.

För att nå det angivna syftet måste Kungl. Maj :t använda egna medel och
framför allt sådana som tillhörde kronprinsen, varför ständerna, som vunne
dubbla fördelar — utgifterna bleve betydligt minskade och rikets utländska
skuld förvandlades till inländsk — borde lämna Kungl. Maj :t och kronprinsen
samt deras rättmätiga arvingar ersättning. På så sätt skulle en del av de
uppoffringar dessa hade velat underkasta sig minskas.

I den år 1813 med Storbritannien avslutade traktaten, anfördes det vidare,
avträddes ön Guadeloupe till Kungl. Maj :t och dess efterträdare på svenska
tronen enligt successionsordningen av 1810, emedan Hans Stor-britanniska
Maj :l genom överlämnandet av denna franska koloni trodde sig därigenom
visa sin personliga tillgivenhet för Kungl. Maj:t och kronprinsen och hålla
den sistnämnde, åtminstone till en del, skadeslös för de förluster av donationer
och annan egendom som han, sedan han kallats till den svenska tronföljden,
lidit. Då sedermera Guadeloupe avträddes till Frankrike, försäkrade
engelske ministern Kungl. Maj :t om ett skadestånd och det var genom en
samma år i London sluten traktat, som Kungl. Maj :t samtyckte till att såsom
ersättning emottaga 24 miljoner francs. Hälften av denna summa erbjöde
Kungl. Maj:t och kronprinsen nu »såsom en gärd åt nationen» (andra hälften
erbjöds såsom av det följande framgår såsom ett stående lån).

Enär Kungl. Maj :t och kronprinsen ansåge, framhöll propositionen fortsättningsvis,
att hela ovannämnda belopp vore tillräckligt för att inlösa hela
den erkända svenska statsskulden i utlandet, så hade de beslutat att använda
detsamma för detta ändamål. Då ständerna på så sätt skulle bliva befriade
från all utländsk gäld och vunne en för framtiden ovärderlig garanti och
ökad säkerhet, hemställde Kungl. Maj :t, att riksdagen av de medel, som bestämts
för avbördande av ifrågavarande skuld, måtte anslå en årlig summa
av 200 000 riksdaler banco, svarande mot räntan av ett stående lån å 12 miljoner
francs. Denna summa skulle ersätta kronprinsen för lidna förluster
och vid fördelningen av densamma skulle denne finna utvägar att ersätta
kronprinsessan för de förluster hon fått vidkännas. Kungl. Maj :t ville, att
denna sålunda fonderade ränta skulle anses såsom enskilt tillhörig kronprinsen
och dennes arvingar efter successionsordningen av den 26 september
1810 att av dem efter behag disponeras. Då genom denna Kungl. Maj :ts åtgärd
de årligen för statsskuldens inlösande anslagna medlen kunde betydligt
minskas, syntes Kungl. Maj :t på detta sätt ha berett svenska folket eu
lordel, lika viktig för det dåvarande som för framtiden.1

I ett den 20 jiili 1815 avgivet utlåtande tillstyrkte statsutskottet, att ständerna
dels med vördnad och erkänsla skulle antaga Kungl. Maj:ts och kronprinsens
anbud och till Kungl. Maj:t överlämna att ombesörja likviderandet
av hela riksgäldskontorets utländska skuld dels oek genom sagda kontor utfärda
eu till kronprinsen och hans arvingar eller successionsordningen ställd
förbindelse att årligen betala 200 000 riksdaler banco att av dem efter behag
disponeras. Utskottet framhöll, bland annat, att det av Kungl. Maj it äskade
beloppet om 200 000 riksdaler banco enligt dåvarande kurs icke ens utgjorde
fem procents ränta å halva summan.2

Statsutskottets utlåtande godkändes i samtliga stånd ulan, så långt av
protokollen framgår, någon som helst gensaga.2 I stället uttryckte riksda 1

Prop. 0 juli 1815 (tr. i Bihang till samteliga riks ståndens protocoll 1815, V: 3, s. 1933 tf.).

2 Statsutskottets betänkande 18 juli 1815 (tr. i Bihang till samteliga riks-ståndens protocoll
1815, V: 3, s. 1942 f.).

3 Prol. 22, 31 juli 1815 (Protocoll, hållna hos höglofligc riddersknpet och adeln ... år 1815,
V: 2, s. 1110 f., 1135, 1555 tf.); prot. 22 juli 1815 (Protocoll, hållna hos högvördiga prestståndet. . .
år 1815, in, s. 1380 tr.); prot. 22 juli 1815 (Protocoll, hållne hos välloflige borgare-ståndet. . .
1815, 11: 2, s. 1037 f.); prot. 21 juli 1815 (Protocoll, hållna hos hederwärda bondeståndet . . . 1815,
III, s. 295).

6 Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

gens skrivelser till Kungl. Maj :t den största belåtenhet. Ständerna framburo
»gärden av deras livliga tacksamhet». Vidare heter det, att »genom
de mest välgörande och visa åtgärder, genom de mest betydande egna försakelser»
hade Kungl. Maj:t och kronprinsen skänkt svenska folket den
sannolikt på lång tid »eljest ännu icke till väntande förmågan, att utan
statsverkets synnerliga betungande avbörda sig den utländska gäld, som
ange nedtryckt staten». Ytterligare säges, att »fäderneslandet tillskyndas
en betydande vinst».1 Jämväl kan anföras, att stånden vart för sig beslöto
avsända en deputation, bestående av representanter för alla fyra ständen,
för att vid eu uppvaktning för konungen och kronprinsen till dem frambära
uttryck för ständernas tacksamhet för uppgörelsen.2

Även om det kan tvistas angående rättsgrunden för Karl Johans anspråk
på Guadcloupe-medlen och läget i juridiskt och formellt avseende ej var klart3
och det jämväl kan sägas, att motiveringen i propositionen ej var korrekt,4
så är det dock ovedersägligt, alt ständerna betraktade uppgörelsen med kronprinsen
om likviderandet av statsskulden som för landet ytterst förmånlig5 6
och att de därför med glädje anbefallde riksgäldskontoret att utfärda en »till
Hans Kongl. Höghet Kronprinsen och dess arvingar efter successions-ordmngen
den 26 september 1810 ställd förbindelse att årligen betala tvåhundrade
tusende (200 000) riksdaler i svenska banco-sedlar att av dem efter
behag disponeras».''5 En revers av sådan lydelse utställdes av riksgäldsfullmäktige
den 9 november 1815.7 Härmed hade ständerna — om på riktiga
premisser eller icke — godtagit kronprinsens uppfattning-.8

Först år 1839 eller nära nog ett kvarts sekel efteråt framfördes offentligt
anklagelser mot Karl XIV Johan för att han på ett oriktigt sätt åtkommit
lösensumman för Guadeloupe. De som, var för sig, förfäktade denna mening
voro de politiska författarna Magnus Jakob Crusenstolpe och Anders
Lindeberg, båda som bekant hätska motståndare till konungen. Crusenstolpe
bestred, med utgångspunkt från traktaten av den 3 mars" 1813 och vid en
jämförelse med texten i fredsfördraget i Fredrikshamn den 17 september
1809 och freden i Kiel den 14 januari 1814, att Guadeloupe avträtts till
kungahuset. Han ansåg i stället bevisat, att England överlämnat ön till
svenska kronan, och gjorde gällande, att det vore ständernas plikt att hos
Karl XIV Johan hemställa om att återfå Guadeloupe-medlen.9

Lindeberg hävdade, att Guadeloupe överlämnades till svenska statsverket
sasom en ersättning för de politiska och handelsförbindelser Sverige åtog
sig och särdeles för den nederlagsfrihet, som beviljades engelska varor.

1 Rd skrivelser 29 juli och 2 augusti 1815 (Bihang till samteliga riks-ståndens protocoll . .
181o, V: 4, s. 463 1.; VI, s. 50 ff.).

2 Prot. 22 juli 1815 (Protocoll, hållna hos högloflige ridderskapet och adeln ... år 1815, V: 2,
s. 1117); prot. 22 juli 1815 (Protocoll, hållna hos högvördiga prest-ståndet 1815, III, s. 1387);
prot. 22 juli 1815 (Protocoll, hållne hos vällollige borgare-ståndet . . . 1815, II: 2. s. 1638).

3 Se Höjer, a. a., s. 398.

'' Se Wailer, a. a., s. 398.

Se särskilt borgarståndets uppfattning i frågan sådan den kommer till synes i dess protokoll
av den 22 juli (Protocoll, hållne hos välloflige borgare-ståndet . . . 1815, II: 2, s. 1637 f ) Se även
Höjer, a. a., s. 398 och Wailer, a. a., s. 378.

6 Rfl skrivelse 2 aug. 1815 (Bihang till samtelige riksståndens protocoll . . . 1815, VI, s. 53).

7 Förbindelse 9 nov. 1815, avskrift (H. M. Konungens hovförvaltning, Akt angående Guadeloupefonden).
Se även prot. 9 nov. 1815 (Riksgäldskontoret, Fullmäktiges protokoll 1815, s. 687
ff.) och ödmjukt memorial 9 nov. 1815 (Riksgäldskontoret, Kommissariernas koncept 1815).

8 Det synes böra beaktas, att traktaten med England av den 13 mars 1813 offentliggjorts
i årstrycket (föregångare till Svensk författningssamling) och följaktligen var känd för både
statsutskottet och stånden.

9 [3/. J. Crusenstolpe,] Vidräkning och reform, Stockholm 1839, s. 25 ff., 49 f.

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

Guadeloupe vore ej enskild egendom och någon svensk regering före år 1815
hade aldrig i motsvarande fall betraktat saken så.1

Angreppen mot Karl XIV Johan framkallade en gensaga från P. A. Wallmark,
som framhöll, att i fördraget av 1813 talades om successionsordningen
av den 26 september 1810, medan i den mellan Sverige och Danmark den 14
januari 1814 slutna Kieltraktaten stadgades, att Norge avträddes till konungen
av Sverige och dess efterträdare till svenska tronen och riket (här kursiverat).
- Mot Wallmarks uppfattning ingick tidningen Aftonbladet i ett bemötande,
där Karl XIV Johan blev starkt klandrad för sitt förfaiande år
1815 med Guadeloupe-medlen.3

Carl Rogberg uppträdde till konungens försvar och sökte visa, hur denne
genom att"antaga erbjudandet om val till svensk tronföljare gått miste om
stora inkomster i sin egenskap av marskalk av Frankrike och att det var för
alla förluster och uppoffringar Karl Johan sökt bereda sig ersättning genom
den s. k. Guadeloupefonden.4

Det får givetvis icke bortses från att på samma sätt som Crusenstolpes,
Lindebergs och Aftonbladets kritiska uttalanden mot Karl XIV:s åtgärder
med avseende på uppgörelsen om Guadeloupe-medlen utgjorde led i oppositionens
angrepp mot konungen, så böra Wallmarks och Rogbergs skrifter ä
andra sidan betraktas såsom alster av en kungainspirerad propaganda. I intetdera
fallet är sålunda fråga om några utredningar i vetenskapligt syfte
och med objektiviteten såsom enda mål.

Under riksdagen 1840—41 nådde oppositionen mot Karl XIV Johan sin
höjdpunkt och det kom till en monarkens rent personliga förtroendekris.
Vissa dispositioner med kabinettskassan gav näring åt misstankar, att dessa
gjorts för att på ett orättfärdigt sätt söka erhålla statsmedel till angelägenheter
som voro så främmande för statens verksamhet, att de måste anses
som konungens privata. Händelserna utlöste en vag av antipati mot Kail
XIV Johan, och under de följande månaderna förekommo i såväl press som
riksdagsdebatter långtgående antydningar om personligt vinningssyfte bakom
dennes åtgärder i kabinettskassefrågan.5

Vid denna riksdag aktualiserades ånyo på visst sätt spörsmålet om Guadeloupefonden.
Riksdagens revisorer hade anmärkt på att konungen åtnjutit
förskott å sin årliga ränta, d. v. s. Guadeloupe-medlen, och att riksgäldsfullmäktige
utfärdat''särskilda fordringsbevis för konungen på dessa medel.
Revisorernas berättelse föranledde statsutskottet förorda, att särskilda förbindelser
å konungens »årliga ränta» å 200 000 riksdaler icke vidare å riksgäldskontorets
vägnar skulle utfärdas.6 Så blev ock riksdagens beslut.7

Genom en av riksgäldskontoret avgiven berättelse hade vidare befunnits,
att åtskilliga förbindelser rörande svenska statens forna utländska skuld
alltjämt icke hade återställts till riksgäldskontoret. I anledning härav föreslog
statsutskottet, att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle hemställa om

1 [A. I.indebery,] Bidrag till Sveriges historia etter den 5 november 1810, 1, Stockholm 1839,

s. 178, 183. ’ ..... ... ,

- [P. A. tvcillmark,] Historisk-statistisk återblick på Sveriges yttre och inre forhållanden under
de sistförflutna tretti åren, 2. uppl., Stockholm 1843, s. 117 It., 304 tf., 336 rf.

3 Aftonbladet 6 okt. 1843, nr 232, s. 2 f. . ...

4 Minnen ur Sveriges nyare historia samlade af B. v. Scliinkel, författade och utgifne åt C.

ltogberg, 9, Stockholm 1864, s. 155 tf. .

5 G. Jlornwall, Regeringskris och riksdagspolitik 1840—1841, Uppsala 1951 (Skrifter utgivna
av statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, 30) s. 422 f., 426.

« SU uti. 1840—1841, nr 45, s. 6 f. ...........

i Riddcrskapets och adelns protokoll, 1840—41, 5, s. 442 tf., 8, s. 161 ff., prästeståndets protokoll,
1840_1841, 2, s. 718 tf., borgarståndets protokoll, 1840—41, 2, s. 234 ff., bondeståndets

protokoll, 1810- 41, 5, s. 574.

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

åtgärder med avseende på dessa förbindelser, som utfärdats för de i Holland
och Brabant upptagna lånen.1 Förslaget bifölls av riksdagen. Vid avgörandet
av dessa båda ärenden blev det långvariga och intensiva debatter i alla stånden
utom i bondeståndet.- Ingen enda röst höjdes emellertid mot 1815
års uppgörelse rörande Guadeloupefonden, ehuru Crusenstolpes och Lindebergs
skarpa angrepp mot konungen för dennes handlande i fråga om
denna fond strax innan utkommit från trycket.

Mot slutet av 1800-talet blev frågan om Guadeloupe-medlen föremål för
historieforskningens intresse.3 Arvid Ahnfelt riktade nu en häftig kritik
mot Karl XIV Johan, bland annat för att han genom en ganska egendomlig
transaktion berett sig och sina efterkommande i evärderliga tider en så vacker
ränta och för att han tillgodogjort sig en vinst på affären uppgående till
drygt 11 miljoner kronor.4 Hans Forssell hävdade däremot, att besittningen
av Guadeloupe tillförsäkrats den svenska dynastien.5 Häremot opponerade
sig Harald Wieselgren, som gjorde gällande, att det visserligen reellt var
Karl Johans förtjänst, att 1813 års traktat med England kom till stånd men
att det var ett tormellt övergrepp att — för att bereda framgång åt hans i
verkligheten fullt berättigade önskningar — tolka traktaten på så sätt att ön
Guadeloupe förklarades icke avträdd till Sverige utan överlämnad till Kungl.
Maj:t och kronprinsen för att hålla den sistnämnde skadelös.® Forssell
företrädde några år senare ånyo uppfattningen, att stadgandet i Stockholmstraktaten
alt Guadeloupe avträddes till konungen av Sverige och hans
efterträdare efter 1810 års successionsordning alldeles icke betydde, att ön
överlämnades till Sveriges rike eller svenska staten.7 Uttalandet föranledde
C. A. Reuterskiöld att genmäla, att den tolkning, som Guadeloupe-fördraget
tick de facto, ingalunda var den juridiskt riktiga. Hänvisningen till successionsordningen
fann Reuterskiöld vara utan betydelse.8 På samma ståndpunkt
ställde sig Oscar Alin, som med åberopande av vissa uttalanden av
justitiestatsministern Fredrik Gyllenborg samt statsråden Gustaf af Wetterstedt
och Gustaf Fredrik af Wirsén framhöll, att Guadeloupe avträtts till
svenska staten och ej till kungahuset, ehuru han erkände, att Karl XIV Johan
medvetet strävat efter att formulera det omtvistade stadgandet på sätt som
skett.»

Så långt hade den vetenskapliga debatten kommit, då Fredrik Wilhelm
Thorsson den 26 januari 1908 i en motion föreslog, att Guadeloupe-räntan
skulle indragas. I motionen framhölls bland annat, att eftervärlden hade benägenhet
att med större historiskt lugn se på även kungliga gärningar än
samtiden och att under gångna årtionden tvivelsmål uppstått, huruvida den
transaktion, varöver 1815 års ständer så oförbehållsamt gåva sin tacksamhet
till känna, verkligen var av den landsuppoffrande natur, som man då föreställde
sig. Thorsson hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t be 1

SU uti. 1840—1841, nr 317.

2 Ridderskapets och adelns protokoll, 1840—1841, 13, s. 642 tf., prästeståndets protokoll,
1840—1841, 8, s. 68 ff., borgarståndets protokoll, 1840—1841, 4, s. 845 tf., bondeståndets protokoll,
1840—1841, 7, s. 725, rd skrivelse, 1840—1841, nr 126. Jfr SU uti. 1908: 43, s. 6 f.

3 För litteraturöversikten i det följande har Wallers undersökning varit till god ledning.

4 A. Ahnfelt, Från Europas hot, 1, Stockholm 1883, s. 585 ff.; idem, Två krönta rivaler, 2,
Stockholm 1887, s. 185 f., 378 ff. — Ahnfelts arbeten kunna knappast sägas utmärka sig för
objektivitet.

5 H. Forssell, Minne af statsministern grefve Gustaf af Wetterstedt, Stockholm 1888, s. 145.

6 H. \Y[ieselyren], Gustaf af Wetterstedt (Historisk tidskrift 1890, s. 99 f.).

7 H. Forssell, Fjärde artikeln af fredstraktaten i Kiel d. 14 jan. 1814 (Nytt juridiskt arkiv
1895, afd 2, bihang, s. 27).

* C. A. Reuterskiöld, »Fn rättshistorisk kontrollanalys», Upsala 1895, s. 14 f.

c Alin, a. a., s. 112 ff.

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

gära utredning angående de omständigheter, som vore förknippade med tillkomsten
av del årliga anslag av 300 000 kronor, som utgingc till Hans Maj:l
Konungen i enlighet med rikets ständers underdåniga skrivelse den 2 augusti
1815, samt att Kungl. Maj :t därefter måtte framlägga förslag till sådan
överenskommelse med konungen, att efter dennas fullgörande ifrågavarande
anslag icke vidare måtte från riksgäldskontoret utgå.1

Statsutskottet avstyrkte motionen. 1 ett över densamma avgivet utlåtande
avtryckte utskottet propositionen av den 0 juli 1815 och statsutskottets betänkande
av den 18 juli samma år och redogjorde därefter för riksdagsbeslutet
och för de åtgärder, som sedan av konungen vidtagits för att avveckla
den utländska skulden, samt konstaterade, att 71 obligationer å ett nominellt
belopp av tillsammans 71 000 brabantskt växelmynt ännu icke kunnat
införskaffas.2 Utskottet fann till fullo ådagalagt, att Karl XIV Johans arvingar
enligt 1810 års successionsordning vore lagligen berättigade att uppbära
ifrågavarande årliga anslag av 300 000 kronor och med avseende härå
syntes någon ytterligare utredning i denna fråga, på sätt av motionären föreslagits,
icke vara av behovet påkallad. Ej heller kunde utskottet ansluta sig
till det i motionen uttalade syftet att söka vinna en uppgörelse med konungen
om avlösning av detta anslag. I betraktande av de betydande kapitalutgifter,
som en sådan avlösning under alla förhållanden måste kräva, syntes
densamma nämligen icke för staten vara att föredraga framför gällande
ordning.3

Första kammaren biföll utan debatt och utan votering utskottets förslag.4
När ärendet kom före i andra kammaren begärdes ordet av Thorsson, som
höll ett anförande, som icke endast var långt — det fyller nära nog tio sidor
i kammarens tryckta protokoll — utan därtill mycket intressant. Thorsson
lär ha bedrivit omfattande studier i frågan och det visar också hans yttrande.
Det torde kunna sägas, att Thorsson, i vart fall i viss mån, verkställt
den utredning, vilken han, som det vill synas, på goda skäl, efterlyst men
utskottet icke ansett nödig.

Thorsson kritiserade, att statsutskottet funnit frågan ulredd. Han citerade
den sammanfattning Kungl. Maj :t år 1815 gjort av Stockholmstraktaten i
sin proposition till riksdagen och gjorde en jämförelse mellan densamma
och texten i själva traktaten, vars artiklar Thorsron ordagrant återgav.

I traktaten hette det visserligen, anförde Thorsson, att ön Guadeloupe vore
avträdd till »Hans Svenska Majestät», men de förbindelser, som utfästes i
nämnda artiklar, hade, såvitt han kunde förstå, ehuru även de tillförbundits
»Hans Majestät», vilat på svenska staten. Hans Maj :t Konungen av Sverige
hade uti den särskilda artikeln åtagit sig att försvara ön Guadeloupe och förhindra
mot Storbritannien fientliga fartyg eller kapare att inlöpa i Guadeloupes
hamnar. I ena fallet hade Kungl. Maj :t i denna traktat tolkat ordet

1 Motion II: 175. — Vid en övergång år 1834 från pappers- till silvermyntfot fingo bancosedlarna
en fast relation till det metalliska myntet på så sätt, att en riksdaler specie blev
lika med 2 2/3 riksdaler banco eller 4 riksdaler riksgälds. En 1/4 riksdaler speeie (= 1 riksdaler
riksgälds) erhöll är 1855 namnet riksdaler riksmynt och år 1873, sedan guldmyntfot införts,
benämningen krona, lieloppet 200 000 riksdaler banco blev sålunda år 1834 lika med 300 000
riksdaler riksgälds, år 1855 300 000 riksdaler riksmynt och år 1873 300 000 kronor.

2 Det synes böra framhållas, att likviderandet av den utländska skulden var en finansoperation,
som icke omedelbart genomfördes. Kronprinsen försökte »styra kursen» för att nå ett så
gynnsamt resultat som möjligt och avvecklingen var icke helt klar förrän år 1810. Det har icke
synis erforderligt att här ingå på detta spörsmål, som är problemet om rätten till ersättningen
för Guadeloupe ovidkommande.

3 SU uti. 1908: 43. — Karl Starbäck hade begärt att få antecknat, att han icke inom utskottet
deltagit i behandlingen av detta ärende. Om anledningen härtill länmar statsutskottets protokoll
för den in och 13 mars 1908 (HD, Statsutskottets arkiv, Protokoll 1908, Ijtj 83 och 90) ingen uppgift.
Jfr S. Sjöbrrq, Eu furstlig svindel (Dagens Nvheter 10 januari 1957, s. t).

'' EK prot. 1908: 24, s. 21 f.

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

Hans Majestät, som om ön vore avträdd till Kungl. Maj :t personligen, men
i det andra fallet, då det gällde att svara för de skyldigheter, som vore förenade
med traktaten, hade Kungl. Maj :t tolkat detta uttryck såsom gällande
svenska staten.

Av eu Kungl. proposition, avlämnad till ständerna år 1821, fortsatte Thorsson,
framginge, att av behållningen från ön S:t Barthélemy hade avsatts till
»beklädnad och ekipering av regementet Roval Suédois, ämnat att avgå till
(xuadeloupe, till förberedande utgifter för expeditionen till bemälda koloni
samt till utrustning av kutterbriggen Delphine 41,390 rdr hanko».1 Kungl.
Maj:t hade sålunda själv givit ett prejudikat på att den tolkningen, att ön
(Guadeloupe) en gång överlämnats till Kungl. Maj:t personligen, icke finge
tagas alltför bokstavligt, utan att det syntes kunna tillämpas i ena fallet på
Kungl. Maj:t och kronan och i det andra fallet på Hans Maj :t som privat
person. Nu torde, framhöll Thorsson, vanlig ordning kräva, att i eu traktat,
där man ålade den ena kontrahenten skyldigheterna, fördelarna också syntes
böra tillmätas denna kontrahent.

Thorsson fäste jämväl uppmärksamheten på det förhållandet, att statsutskottet
år 1812 beräknade den senaste statsskulden till ett visst belopp, år
1815 till ett annat och vida högre, en sak som han ansåg borde grundligt
undersökas. Vidare påtalade han det sätt, på vilket likvidationen av den
utländska statsskulden genomförts. Han slutade sitt anförande med att yrka
bifall till sin motion.2

Utskottets talan fördes av Jacob Larsson, som framhöll, att det finge förlåtas
utskottet, att det ej velat inlåta sig på ett spörsmål av den svårlösta beskaffenhet
som detta, om vilket de lärde alltfort kunde tvista utan att kunna
komma till något avgörande resultat, nämligen huruvida Guadeloupe avträddes
till svenska staten eller till Hans Maj :t Konungen av Sverige personligen.
Men utskottet hade varit av den uppfattningen, att frågan om rätta
tolkningen av traktaten angående Guadeloupes avträdande i själva verket
hade ganska litet att betyda för det föreliggande spörsmålet om svenska statens
skyldigheter i avseende å utgivandet av dessa 300 000 kronor årligen.

Den av motionären önskade utredningen om det sätt varpå likvidationen
av den svenska statens skuld blivit verkställd hade statsutskottets riksgäldsa
vdel ning sökt att såvitt möjligt utföra, men det vore faktiskt icke möjligt
att få en sådan utredning, då varje upplysning saknades i riksgäldskontorets
protokoll och handlingar. Ett initiativ från riksdagens sida att få den årliga
utbetalningen avlyftad kunde ej ske mer än på ett sätt, nämligen att ett avtal
träffades mellan Hans Maj :t Konungen och svenska staten därom, att
sistnämnda avlöste den årliga räntan genom utbetalande av något härför
lämpligt belopp. En sådan uppgörelse skulle enligt utskottets mening icke
ställa sig fördelaktig för staten. Den skulle kräva en betydande kapitalutgift
och det belopp, varmed den årliga ränteutgiften skulle avlösas, komme att
tillfalla den dåvarande konungen personligen. Om ej genast, så åtminstone
i en kanske ej så avlägsen framtid kunde en sådan åtgärd draga med sig
anspråk på en högst väsentlig förhöjning av anslaget till den kungliga hovhållningen.
En sådan lösning av frågan kunde icke för motionären vara mera
tilltalande än att svenska riksdagen alltfort honorerade den förbindelse som
rikets ständer eu gång frivilligt ingått.

Hjalmar Branting ansåg, att i sakens förhistoria funnes en del dunkla
punkter, men det mest betänkliga förmenade han vara vad utskottet anfört
i sin slutkläm, att »vad här ovan blivit meddelat, synes utskottet till fullo
ådagalägga, att konung Karl XIV Johans arvingar enligt 1810 års succes 1

S:t Barthélemy var åren 1781—1878 i svensk ägo.

a AK prot. 1908: 28, s. 47 ft.

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

sionsordning å''ro lagligen berättigade1 att uppbära ifrågavarande årliga anslag
av 300 000 kronor». En sådan konklusion vore han icke beredd att genom
ett bifall till utskottets hemställan underskriva. Branting varnade för
att riksdagen på detta sätt positivt uttalade en bekräftelse av att här förelåge
ett fullt utrett »lagligt berättigande» för ett fortsatt utgående till evärdelig
tid av dessa 300 000 kronor.

Branting yrkade först på ett bifall till motionen, men efter en förklaring
av Jacob Larsson ändrade han sitt yrkande så till vida att han föreslog, att
utskottets hemställan måtte bifallas men med ogillande av motiveringen.
Brantings yrkande avslogs efter votering med 99 röster mot 92, varefter
utskottets hemställan i huvudvoteringen segrade med 141 röster mot 50 för
bifall till motionen.2

Därmed hade sålunda motionen avslagits i båda kamrarna och frågan
fallit.

Den vetenskapliga diskussionen om rätten till ersättningen för Guadeloupe
har därefter fortgått. Historieforskningen står aldrig stilla utan gör
— genom fynd av nytt källmaterial eller genom en kritisk undersökning och
värdering av tidigare begagnade källor — ständigt nya landvinningar. Så har
ock skett med avseende på förevarande spörsmål.

Den förste som efter riksdagsbehandlingen, ehuru i korthet, berörde problemet
om Guadeloupe-medlen var Sam Clason. Han framförde år 1923
åsikten, att hänvisningen till successionsordningen av Karl Johan själv var
begärd såsom ett slags värn mot befarade restaurationsförsök. Öns besittning
åter var eftersträvad för att på grund av ett beslut av riksdagen år
1812 — att S:t Barthélemy och andra »ultramarina» besittningar, som framdeles
kunde förvärvas, skulle undantagas från moderlandets statsförfattning
och drätsel samt överlämnas åt omedelbar skötsel av Kungl. Maj :t —-tillföra kungamakten ännu en av ständerna okontrollerad inkon/stkälla.
Argumentet i propositionen av år 1815, att Guadeloupe-medlen voro kungahusets
privata egendom ansåg Clason ej kunde upprätthållas, men däremot
kunde det enligt hans mening finnas skäl att, såsom ock i propositionen
anfördes, hålla kronprinsen skadeslös för de förluster av donationer och
annan egendom, som han lidit genom kriget med Napoleon, och det låge i
öppen dag, att utan honom varken Guadeloupe eller ersättningen förvärvats.
Statsskuldens likvidation vore naturligtvis eu synnerlig vinst för rikets
finanser.3

Problemet togs tjugo år senare upp av Torvald Höjer. Även om det bär
endast var fråga om en detalj i den av Höjer utarbetade stora biografien över
Karl XIV Johan, har arbetet på vissa punkter otvivelaktigt berikat vår kunskap
om ämnet. Höjer har sålunda t. ex. dragit fram källmaterial, som tyder
på att en delning av Guadeloupe-medlen mellan å ena sidan kungahuset, å
andra sidan staten, var under övervägande.4

Höjer framhåller, alt den utländska statsskulden — enligt av statsutskottet
den 30 juni 1815 gjorda beräkningar — uppgick till 4 155 926 riksdaler
specie.5 Då kursen på Hamburg under sommaren 1815 svängde omkring
110, motsvarade denna summa i riksdaler banco något mer än nio och en
halv miljoner, vilket, omräknat i francs, var nästan lika mycket som Guadeloupe-medlen;
de 200 000 utgjorde då blott 4,2 % ränta på halva beloppet.

1 Kursiveringen av Branting.

2 AK prot. 1908: 28, s. 57 tf.

3 S. Clason, Karl XIII och Karl XIV Johan (Sveriges historia till våra dagar, 11, Stockholm
1923, s. 213, 226, 285 tf.).

4 Ilöjer, a. a., s. 509.

r'' Härtill kommer ett litet hclopp motsvarande räntan den 15 april—30 juni 1815 på den del
av skulden, som var placerad i Leipzig (linjer, a. a., s. 395).

Statsutskottets utlåtande nr ill år 1951

Erbjudandet var alltså ur denna synpunkt för staten förmånligt, men, poängterar
Höjer, Karl Johans planer gingo ut på att fälla hamburgkursen i
riktning mot parivärdet.

■ I)en kungliga propositionen, säger Höjer vidare, byggde på vissa förutisätlningar
av stor betydelse för transaktionens bedömande. Ersättningen för
Guadeloupe ansågs vara kungahusets enskilda egendom och statsskuldens
inlösning förmodades taga hela denna ersättning i anspråk. Det senare spörsmålet
måste bliva en fråga om den kurs, som tillämpades vid själva inlösn*nSen-
Äganderätten till Guadeloupe och till ersättningen därför förmenade
Höjer vara en invecklad fråga, på vilken ett entydigt svar knappast kunde
lämnas. Ett huvudskäl för Karl Johans önskan att förvärva eu västindisk
koloni var hans behov av att kunna förfoga över eu inkomstkälla, som ej
kontrollerades av riksdagen. Detta var anledning till att riksdagsbeslutet av
år 1812 om S:t Barthélemy avsåg icke endast denna ö utan jämväl andra
framtida kolonier.

Med avseende på spörsmålet om rätten till Guadeloupe-medlen följer Höjer
Alin. Han anser sålunda, att uppfattningen att Guadeloupe och ersättningen
för denna ö skulle ha varit kungahusets enskilda egendom saknade
stöd i traktaterna. Höjer har visat, att en sådan åsikt för övrigt avvisades
av några bland statsrådets mest sakkunniga medlemmar.

Hade Guadeloupe-medlen gått till statskassan och Karl Johan bos ständerna
låtit begära en ersättning för sina ekonomiska uppoffringar och en
belöning åt sig och sina efterkommande, så hade riksdagen, som var fylld av
tacksamhet, förvisso ej svarat nej men icke kunnat bevilja ett så stort belopp.
Moraliskt kunde han anse, att en halvering var ganska rimlig, juridiskt
var hans ståndpunkt löga grundad. Därtill kom att skuldinlösningen
i själva verket icke kom att kräva hela det uppgivna beloppet.

Genom att riksdagen, slutar Höjer, antog propositionen hade den erkänt
kungahuset som den rättmätige ägaren av de 24 miljonerna (sålunda hela
beloppet) och rättsläget var därmed klart i fortsättningen.1

En annan uppfattning i detta spörsmål har Sture M. Waller docent i historia
vid universitetet i Lund). Han framhåller, att om ständerna förts bakom
ljuset förefaller Höjers ovan refererade åsikt ej alldeles övertygande.
Eu under bedrägliga förutsättningar gjord utfästelse borde väl i varje fall
kunna återtagas. Detta uttalande gör Waller i en år 1952 publicerad uppsats
med titeln »Karl Johan och rätten till Guadeloupe-medlen». Waller är den
förste som ägnat en specialundersökning åt problemet om avlösningssumman
för Guadeloupe och lian har med densamma villfarit Thorssons mer än
40 är tidigare gjorda framställning om en utredning av problemet. Det finns

1 Höjer, a. a., s. 394 ff. — Höjer liar gjort eu utredning om likvidationen av den utländska
skulden och kommit till det resultatet, att den torde ha krävt omkring SCO 000 ä STO 000 pund,
d. v. s. omkring fyra femtedelar av Guadeloupefonden. Orsaken till den för Karl Johan så gynnsamma
utgången — den av ständerna beslutade räntan var oberoende av likvidationens faktiska
kostnader — var, att inlösningen i stor utsträckning skedde till vida lägre kurs än den vid riksdagsbeslutet
förutsedda (Höjer, a. a., s. 417 ff.). Med stöd av eu utredning angående dispositionen
av Guadeloupefonden anser Höjer vidare, att Karl Johans enskilda behållning av densamma,
frånsett den eviga räntan på halva fonden, ingalunda var av den ofantliga omfattning som påståtts
— Ahnfelt menar elva miljoner kronor — utan tvärtom ganska blygsam. Däremot kan det
ej förnekas, fortsätter Höjer, att vissa episoder i de kungliga fondernas historia vittna om en
tydlig lust att gentemot statsverket driva en rätt skarp affärspraxis till förmån för den egna
kassan — i egendomlig kontrast mot den frikostighet och den nitälskan för behjärtansvärda
allmänna ändamål som Karl XIV Johan ofta visade. Propositionen 1815 med sin framställning
av Guadeloupe-miljonerna såsom kungahusets oomtvistliga privategendom och uppgiften, att
de helt skulle komma att tagas i anspråk för skuldbetalningen, lämna goda exempel härpå. Den
som blott vill lägga den stränga ekonomiska privatmoralens måttstock på Karl Johans eftermäle
torde önska, att sådana affärer som episoden med Guadeloupe-medlen aldrig ägt rum, tillägger
Höjer (a. a., s. 421 f.).

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

sålunda särskild anledning att fästa uppmärksamheten på Wallers uppsats.
Hans undersökning, som ger ytterligare belägg för hur invecklad frågan om
Guadeloupefonden är, präglas av stor noggrannhet och föredömlig objektivitet.
Även om förmodligen icke sista ordet ännu blivit sagt i förevarande
spörsmål, så torde det dock vara svårt att för närvarande nå längre.

Waller framhåller, att problemet om rätten till Guadeloupe-medlen synes
vara av intresse icke bara för bedömningen av Karl Johans personlighet
utan rent av alltjämt ha praktisk betydelse, då kungahuset ännu åtnjuter
den år 1815 beviljade årsräntan. Det finnes därför enligt Wallers mening
mer än en anledning att upptaga ämnet till förnyad prövning.

Waller kritiserar, som det vill synas med rätta, att den tidigare forskningen
utgått från cn tolkning av Stockholmstraktatens ordalydelse utan
att ägna någon uppmärksamhet åt dennas förhistoria eller med ett par undantag
ens ha närmare kännedom om denna och om orsaken till att en
så pass ovanlig formulering som hänvisningen till en bestämd successionsordning
kom att användas.1

Det är en stor förtjänst hos Waller, att han framdragit förut icke begagnat
källmaterial, bestående bland annat av dels vissa utkast till traktaten i
Stockholm den 3 mars 1813, dels ock ett antal depescher, förvarade antingen
i riksarkivet, Stockholm, eller i Public Record Office, London, i senare fallet
med få undantag i översättning tryckta i en svensk utgåva.2

Det skulle föra för långt att här i detalj redogöra för Wallers lika intressanta
som skarpsinniga utredning, som vittnar om en ingående kännedom
om det källmaterial, som belyser förevarande spörsmål. Vissa delar av densamma
skola dock återgivas.

Waller visar, hur det vid de långdragna svensk-engelska underhandlingarna
först var fråga om att England skulle överlämna ön S:le Lucie. Enligt
ett från svensk sida i april 1812 överlämnat traktatutkast skulle denna ö
avträdas till Sveriges konung och kronprins som ett personligt vänskapsbevis.
Detta förklarades bero på en önskan att skaffa kronprinsen tillgångar,
som ej stodo under ständernas kontroll. Avträdelsen borde därför ej på vanligt
sätt göras till konungen av Sverige, då detta betydde detsamma som till
riket. Hade traktaten undertecknats i denna form, menar Waller, skulle
aldrig någon tvekan ha kunnat uppstå om äganderätten.3

Mot slutet av 1812 blev det i stället fråga om Guadeloupe. Syftet var alltjämt
— enligt en depesch av den engelske underhandlaren Sir Edward
Thornton — att skaffa kronan och kungahuset en inkomst som medförde ett
visst oberoende av ständerna och till och med satte monarken i stånd att öva
inflytande på dessa. Kronprinsen hade begärt, att besittningsrätten till Guadeloupe
uttryckligen skulle anges tillkomma blott dem, som enligt 1810 års
successionsordning hade arvsrätt till tronen och att Guadeloupe, om denna
arvsföljd upphörde, skulle återgå till England. Karl Johan hade till och med
yrkat på att Karl XIII, han själv och prins Oskar skulle uttryckligen nämnas,
alltså eu ännu utförligare uppräkning än i april-förslaget. Thornton menade
emellertid, att ett så detaljerat angivande av arvsföljden blott skulle
väcka misstro och att syftet lika bra kunde nås med cn allmän hänvisning,
vilket således är själva utgångspunkten för det omstridda åberopandet av
1810 års successionsordning.4

1 Waller, a. a., s. 382.

2 Utländska diplomaters minnen från svenska hofvet. Skildringar samlade ur deras anteckningar
m. m. af Scaivola [I<. A. Strömbäck], Norrköping 1885, s. 164, 223, 233, 258 f., 274 f.,
330 f., 344 ff.

3 Waller, a. a., s. 383.

• Waller, a. a., s. 384 f.

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1951

Som resultat av underhandlingarna upprättade Thornton på uppmaning av
kronprinsen ett traktatutkast, vilket granskades och rättades av Karl Johan
själv. Av hela utkastet framgår tydligt, att avträdelsen av Guadeloupe blott
gällde så länge dynastien Bernadotte ägde bestånd. Hur det skulle gå med
<>n om han avsattes, antydes ej. En uppgift av Thornton, att ön i"så fall
skulle återfalla till England, stämmer ej med den text som kronprinsen själv
skrivit. Häri, säger Waller, synes ligga en antydan om att Karl Johan ej hade
alldeles samma uppfattning om betydelsen av hänvisningen till successionsordningen
som den engelske diplomaten. Att denna hänvisning var tillräcklig
för att ön ej skulle anses avträdd till Sveriges rike ha båda tydligen varit
ense om.1 " ö

I april 1812 var det uppgivna huvudsyftet att skaffa kungahuset en privat
inkomstkälla. Detta skulle motivera avträdelsen till konungen och kronprinsen.
År 1813, då riksdagsbeslutet av 1812 om de »ultramarina» besittningarna
förelåg,2 behövdes däremot ej någon speciell formulering, om avsikten
endast varit att bereda monarken möjlighet att fritt förfoga (iver avkastningen
från Guadeloupe. Sammanställt med uttalanden från våren 1812
och från 1814—15 torde, enligt Wallers åsikt, meningen med åberopandet av
successionsordningen främst ha varit att ge kungahuset eu speciell rätt och
På så säll skaffa Karl Johan en mer direkt kompensation för hans tidigare
franska donationer. Dessa synpunkter hade dock ej framkommit vare sig i
traktatutkastet eller i uttalandena till Thornton, utan där hade tonvikten
fastmera lagts på sådana motiv, som kunde vara England mest behagliga.-

Ulkastet till traktat blev dock ej gillat av den engelske utrikesministern,
som sände en ny underhandlare med ett nytt utkast. I detta avträddes Guadeloupe
»å S. M. le Roi de Suéde» på villkor att denne »en retour» beviljade
nederlagsfrihet i Göteborg för brittiska kolonialvaror.4

Innehållet i den slutliga fördragstexten blev en kompromiss mellan de
båda utkasten. Orden i det törsta utkastet om Guadeloupes förening med
svenska kronan och om svensk överhöghet hade strukits. Genom denna ändring
hade antydningarna om Guadeloupes samhörighet med Sverige praktiskt
taget försvunnit och likaså alla bestämmelser om vad som skulle ske,
om 1810 års successionsordning upphörde att gälla. Det senare skulle väl,
enligt Wallers uppfattning, i och för sig kunna''tolkas på olika sätt men att
ön i detta fall utan vidare skulle ha kunnat förbliva i svensk ägo strider mot
traktatens förhistoria och ordalydelse. Då avträdelsen skett till konungen
av Sverige och hans efterföljare enligt successionsordningen hade emellertid
ej heller Karl Johans arvingar någon rätt till Guadeloupe, om de gått miste
om den svenska tronen.

Wallers mening är därför, att en sorts egendomlig samäganderätt uppstått,
vars faktiska juridiska innebörd synes vara svår eller omöjlig att uttolka
på grund av bestämmelsernas kanske avsiktligt ofullständiga och oklara
formulering.5

Karl Johans egen uppfattning och syften torde, fortsätter Waller, likväl
vara tydliga nog. Hur andra initierade samtida sågo på äganderätten till
Guadeloupe våren 1813 är svårare att exakt säga. linskilda statsrådsledamöters
personliga åsikter ha givetvis ingen betydelse för traktatens verkliga
innebörd, allra minst de icke-initierades. Både'' av traktatens ordalydelse och
av dess förhistoria framgår, att Guadeloupe ej oinskränkt avträtts till konungen
som rikets representant.®

1 Waller, a. a., s. 385 f.

2 Se s. It.

s Waller, a. a., s. 386 f.

* Waller, a. a., s. 388.

6 Waller, a. a., s. 390.

0 Waller, a. a., s. 391 f.

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

Jämväl med avseende på den i London i augusti 1814 mellan Sverige och
England slutna traktaten, varigenom avträdandet av Guadeloupe till Frankrike
gottgjordes med ett penningbelopp, har Waller nya och från den tidigare
forskningen avvikande synpunkter. Ehuru i denna traktat någon hänvisning
till successionsordningen ej gjordes, får det — med stöd av den gjorda
utredningen beträffande 1813 års fördrag med England — anses nästan
självklart, att vad i det föregående sagts om rätten till Guadeloupe även gäller
ersättningssumman. Då det var fråga om ett kontant belopp, som kunde
disponeras omedelbart en gång för alla, synes det, menar Waller, ej ha varit
nödvändigt att åberopa nämnda grundlag. Det torde ej vara rimligt atl,
såsom Alin gjorde år 1899, antaga, att statsrådet mot bättre vetande tillstyrkt
propositionen till 1815 års riksdag. Vida sannolikare synes det vara,
att kronprinsen med de utrikespolitiska rådgivarnas hjälp kunnat övertyga
övriga statsråd om att Stockholmstraktaten medförde eu speciell rätt för
dynastien.1

När det gällde ersättningssumman, anför Waller, torde saken för övrigt
ha tett sig naturligare än ifråga om själva ön, då åtminstone Karl Johan uppenbarligen
ej gjorde någon sträng åtskillnad mellan statens och kungahusets
enskilda tillgångar utan en sammanblandning ägde rum liknande vad
som skett på Gustav Vasas tid. Detta har ej blott inneburit, att kronprinsen
sett sig till godo på statens bekostnad utan det tycks vara uppenbart, att
Karl Johan även begagnat medel, som stodo till hans mer enskilda disposition,
till utgifter som rimligen bort belasta statskassan. En viss sammanblandning
i motsatt riktning har väl då ej heller tett sig särskilt uppseendeväckande
eller oriktig. Karl Johans uppträdande blir på detta sätt än mer
förståeligt, även om det senast sagda ej har med den formella rätten att
göra. Hur det rent juridiskt förhöll sig med denna, torde vara omöjligt atl
exakt angiva, då Guadeloupe-medlen såsom i det föregående antytts rimligen
få anses ha varit underkastade samma egendomliga och oformliga samägande
som tidigare ön själv.

Karl Johans ursprungliga tanke torde ha varit att dela själva ersättningssumman.
Den form uppgörelsen slutligen erhöll synes Waller närmast ytterligare
styrka, att Karl Johan i varje fall själv var övertygad om att kungahuset
hade en speciell rätt till ersättningen för Guadeloupe.-

Waller sammanfattar sin utredning på följande sätt: Karl Johan har från
början avsett att förvärva en besittning, som skulle vara dynastiens enskilda.
Traktatutkast ha formulerats i enlighet härmed, men omgivningen har
delvis avsiktligt blivit vilseledd beträffande syftet. Under förhandlingarnas
gång ha formuleringarna dock ändrats så mycket, att även sakinnehållet förskjutits,
ehuru det är ovisst i vad mån kronprinsen själv var medveten därom.
Det synes i varje fall troligt, att Karl Johan handlade i enlighet med sin
övertygelse, när han för dynastiens räkning begärde ersättning för avträdelsen
av Guadeloupe. Emellertid hade enligt den slutliga traktatens ordalydelse
varken kungahuset eller riket vart för sig någon äganderätt utan endast
gemensamt. Såtillvida voro kronprinsens uppgifter år 1815 oriktiga.

Framställningen i propositionen till 1815 års riksdag var likväl i det väsentliga
överensstämmande med Stockholmstraktatens innebörd, i varje fall
sådan Karl Johan själv uppfattade densamma. Del bör även märkas, att årsräntan
1815 gavs med samma formulering som begagnats vid överlåtelsen av
Guadeloupe år 1813, ehuru Karl Johan år 1815 nämndes i stället för Karl
XIII. Påståendet, alt engelska regeringen avträtt Guadeloupe för atl ge kronprinsen
kompensation för personliga förluster, var dock som framgår av det
iörut sagda falskt och troligen medvetet falskt. Det är dock sannolikt, all

1 Waller, a. a., s. 305 f.

2 Waller, a. a., s. 303 f.

Statsutskottets utlåtande nr 177 år 1957

Karl Johan själv haft detta motiv i tankarna, ehuru det ej varit lämpligt att
omtala för engelsmännen, medan det däremot måste ha haft god verkan på
svenskarna.

Det delningsförfarande, som faktiskt tillgreps, synes ha varit en praktiskt
rimlig utväg att lösa det sällsamma äganderättsförhållande som uppstått
genom Stockholmstraktaten, sedan öns ersättande med en penningsumma
skapat förutsättningar härför. Karl Johan tycks ock alltsedan våren 1814
ha tänkt sig en dylik lösning. Det torde likväl vara omöjligt att på formella,
juridiska grunder ange, hur mycket den ena eller den andra parten hade
rätt till. Riksdagsbeslutet av år 1812 angående de »ultramarina» besittningarna
gav dock i varje fall Karl Johan tämligen fria händer. Oavsett Stockholmstraktatens
formulering och syfte skulle därför t. o. m. hela Guadeloupefonden
ha kunnat disponeras utan att statskassan fått någon direkt
behållning därav. Med hänsyn till den tidigare diskussionen synes det väsentliga
för övrigt vara, att riket ensamt icke hade ostridig formell rätt till
någon del av medlen. Tidigare forskare ha, hur motsatta deras åsikter än
varit, dock alla tagit miste, då samtliga förbisett den föreliggande samäganderätten,
ehuru de som funnit bestämmelserna tvetydiga på sätt och vis
kommit sanningen nära.

Kungl. Maj :ts proposition och riksdagens beslut år 1815, slutar Waller,
synas knappast innebära något för Karl Johan nedsättande, ehuru motiveringen
ej var helt korrekt. Resultatet blev icke heller ofömånligt för svenska
staten utan snarast motsatsen. Rättsgrunden för kungahusets årliga ränta
förefaller därför ock att vara tillfredsställande.1

Wallers undersökning är det, i vart fall tills vidare, sista inlägget i den
långa vetenskapliga diskussion som ägt rum angående det svåra spörsmålet
om rätten till avlösningssumman för ön Guadeloupe. Visserligen har detta
år i en daglig tidning publicerats en artikel i frågan, som är nog så intressant
men som knappast synes framträda med vetenskapliga anspråk.2 Artikeln
är skriven av förbundsordföranden Sten Sjöberg och bygger, som denne
själv framhåller, på Thorssons motion och Höjers bok. Han lämnar en
redogörelse för händelseförloppet och uppehåller sig bland annat vid kronprinsens
många, som han säger, lysande privatekonomiska affärer. Sjöberg
är av den åsikten, att statsråden övertalats att skriva under 1815 års proposition
och att ständerna vilseletts genom att bibringas den uppfattningen,
att ön var en personlig kunglig egendom.3 Det övervägande flertalet av riksdagsledamöterna
visste med största sannolikhet icke, att Karl Johan av Napoleon
tått en miljon francs som ersättning för att han såsom svensk tronföljare
måste avstå från sina län Pontecorvo och Opinogora. Ständerna visste
ej heller, att avkastningen av kronprinsens övriga gods och egendomar i
Frankrike och Hannover högt räknat kunde beräknas ha givit omkring
100 000 riksdaler årligen eller detsamma som han uppbar som svensk kronprins.
Ståndsriksdagens ledamöter övervärderade säkerligen också den
landsgagneliga betydelsen av unionen med Norge, vars resultat främst blev
en kunglig vinst, en förlängd titel och ytterligare ett apanage. Vidare var

1 Waller, a. a., s. 396 tf.

2 S. Sjöberg, Eu furstlig svindel (Dagens Nyheter 16 januari 1957. s. 4).

3 Sjöberg framhåller nog så riktigt, att utrikesstatsministern Lars von Engeström liksom
hovkanslern Gustaf af Wetterstedt erhöllo stora kontanta gåvor och att konseljens övriga ledamöter
ej heller senare blevo lottlösa. Enligt hans uppfattning förefaller det att vara ett klart
samband mellan dessa handtryckningar och statsrådens medverkan till den famösa Guadeluopepropositionen.
Något bevis för ett sådant samband har dock veterligen icke framlagts av forskningen.

Statsutskottets utlåtande nr ill år 1951

Karl Johans personliga provisioner av allianstraktaten med Ryssland och
försäljningen av Svenska Pommern okända.

Det synes icke osannolikt, att det är denna tidningsartikel som föranlett
motionerna i andra kammaren nr 303 och 304. I den förstnämnda icke daterade
motionen omtalas Sjöbergs artikel, i den andra åberopas endast »den
moderna historieforskningen» (varmed torde avses Höjers arbete), men
den sistnämnda har väckts den 24 januari, d. v. s. åtta dagar efter det att
Sjöbergs artikel publicerades.

Av allt att döma ha motionärerna icke känt Wallers undersökning. Obekantskapen
med densamma må dock vara begriplig, enär ifrågavarande uppsats
döljer sig i en festskrift till en akademisk lärare och därför lätt förbises.

I samband med utarbetandet av föreliggande utredning ha arkivforskningar
bedrivits för att söka framdraga tidigare icke begagnat källmaterial,
som kunnat lämna nya bidrag till kännedom om vad i denna fråga förevarit
och kunnat kasta ytterligare ljus över händelseförloppet eller i vart fall
belysa frågan om rätten till lösensumman för Guadeloupe. Statsutskottets
arkiv från såväl år 1815 (numera överlämnat till riksarkivet) som år 1908
(alltfort i utskottets förvar) ha genomgålts utan resultat. Hos arbetarrörelsens
arkiv synas icke finnas några från F. W. Thorsson härrörande arbetspapper
angående föreliggande spörsmål. Ej heller ha sådana påträffats i
Ystads fornminnesförenings samlingar i Gråbrödraklostret, Ystad, där vissa
av Thorssons efterlämnade handlingar förvaras. Bevisföringen bos Waller,
vilkens utredning, såsom av det föregående framgått, till både arten och
omfånget är det mest vägande inlägget i förevarande högst invecklade spörsmål,
har analyserats och prövats utan att därvid några nya synpunkter
framkommit.

Forskningen synes dock icke ha beaktat en omständighet, som tyder på
att anledning ej skulle ha ansetts föreligga att bestrida kronprinsens rätt
till ersättningen för Guadeloupe. Då år 1840, såsom i det föregående framhållits,
statsutskottets utlåtanden nr 45 och 317 angående Guadeloupefonden
föranledde långa debatter i de tre högre stånden, angrep ingen talare 1815
års proposition om den utländska statsskuldens likvidering med hjälp av
Guadeloupe-medlen eller ens yrkade på en revision av uppgörelsen. Mot
bakgrund av den då rådande politiska situationen synes detta förhållande
vara betydelsefullt. Som i det föregående antytts var vid riksdagen 1840—41
oppositionen mot Karl XIV Johan synnerligen stark och hans tillvägagångssätt
med kabinettskassan framkallade häftig kritik. M. J. Grusenstolpes
och Anders Lindehergs angrepp mot Karl XIV Johan för handläggningen av
frågan om Guadeloupefonden hade publicerats år 1839, d. v. s!^ året före
riksdagen tog sin början, men ingen av konungens många motståndare begagnade
den möjlighet att komma Karl IV Johan till livs — det talades vid
denna riksdag allvarligt till och med om abdikation — som ett avslöjande
av ett bedrägeri med Guadeloupe-miljonerna skulle inneburit. Tystnaden på
denna punkt i riksdagen är visserligen ett e silentio-bevis, men det är ett gott
sådant för all riksdagen alltfort intet hade alt erinra mot 1815 års uppgörelse
utan faslhöll vid densamma.

För det fall att rältssynpunklerna, om vilka det i denna undersökning
uteslutande varit fråga, lämnas därhän och endast eu moralisk aspekt anliiggcs
å uppgörelsen år 1815 rörande Guadeloupefonden, är del föga fruktbart
alt å densamma tillämpa vår tids betraktelsesätt. Uppgörelsen måste
ses mot bakgrunden av den praxis som var rådande under eu period, då
2 liihaag till riksdagens protokoll 1057. (i samt. Nr 177

Statsutskottets utlåtande nr ill år 1957

gränsen mellan å ena sidan statens och å andra sidan regentens personliga
medel icke var lika skarp som i våra dagar. Den sammanblandning, som i
hela det dåvarande Europa i detta avseende ej sällan ägde rum, var betingad
av dels nedärvda mer eller mindra feodala begrepp, dels ock de finansiella
metoder Napoleon I infört. Kronprinsen Karl Johan, en revolutionär
och förutvarande chef för en krigsförvaltning, saknade närmare kunskap
om svensk statshushållning och svensk förvaltningspraxis och stod givetvis
därjämte till en början främmande för det pånyttfödda svenska konstitutionella
systemet. Jämväl synes böra framhållas, att många av Europas
regerande furstar vid denna tid ofta hade tillgång till betydande, mer eller
mindre »personliga» resurser, vilka bland annat användes till »löneförstärkningar»
åt relativt lågt avlönade högre ämbetsmän. Detta betraktades av
samtiden som en naturlig, ja, nära nog nödvändig företeelse. Det är i ett sådant
sammanhang som bland annat propositionen och riksdagsbeslutet år
1815 om Guadeloupe-medlen måste insättas. Stockholm den 23 november
1957.

INGEL WADÉN

671838

Stockholm 1957. IsaacMarcus Boktryckeri Aktiebolag