Statsutskottets utlåtande nr 101 år 1956 (Utlåtande 1956:Su101 su)

Statsutskottets utlåtande nr 101 år 1956

Nr 101

Utlåtande i anledning av väckt motion om livränta eller
åt G. S. Holmberg.

(5:e

pension

avd.)

I en inom andra kammaren av herr Ekdahl m. fl. väckt motion (II: 449)
har hemställts, att riksdagen måtte besluta att tillerkänna Göte Sebastian
Holmberg en livränta eller pension, avvägd med hänsyn till hans invaliditet
och anpassad efter det inkomstbortfall, som Holmberg drabbats av och
som ej kompenseras genom till Holmberg utgående livränta och invalidpension,
samt att riksdagen måtte taga i övervägande huruvida och i vilken
mån gottgörelse till Holmberg må kunna utgå även retroaktivt.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen följande.

Dåvarande byggnadsarbetaren Göte Sebastian Holmberg, född den 17
april 1910 och numera bosatt i Hyllinge i Kristianstads län, blev den 13
januari 1945 skadad under beredskapstjänstgöring vid I 6 i Kristianstad.
Holmberg lämnar om händelseförloppet vid olyckan och dess följder samt
om sina ekonomiska förhållanden följande uppgifter:

»En kamrat och jag voro kommenderade att lasta av köttlådor till förrådets
kylrum. Lådorna vägde 170 kg per styck och måste bäras in i kylrummet.
Min kamrat råkade plötsligt och utan förvarning släppa sitt tåg
i en sådan låda, med påföljd att jag fick hela lådans tyngd på mig, vilket
förorsakade en häftig ryckning, när lådan med stor kraft slog i stenläggningen.
Härvid skadades jag svårt i högra armen och axeln samt i ryggen.
Efter detta har förlamning tillstött, som gått ned i båda benen. Jag har
efter många månaders sjukhusvård utskrivits såsom hundraprocentig invalid
för hela livet, varom intyg har lämnats av professorn Thor Stenström
och andra läkare vid Hälsingborgs lasarett.

Av riksförsäkringsanstalten erhöll jag en sjukpenning utgående med
kr. 9: 05 per dag. Jag tillerkändes sedan en livränta, som utgår med 20 kr.
i månaden. Uppbär invalidpension, som utgår med 149 kr. + bostadstillägg
12 kr., summa 161 kr. i månaden.

Eftersom det var omöjligt för mig att nöja mig med denna alltför ringa
ersättning och då det varit fullständigt omöjligt för mig att få ersättningen
höjd, lät jag uttaga stämning på Kronan med begäran om skadestånd och
skälig livränta. Processen inleddes vid krigsrätten i Kristianstad. Kristianstads
rådhusrätt ogillade mitt skadeståndskrav mot Kronan. Jag överklagade
rådhusrättens dom i hovrätten, som dock endast fastställde rådhusrättens
dom. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd. Jag blev dömd
att betala Kronans rättegångskostnader i målet i såväl hovrätten som i
Högsta domstolen med sammanlagt kr. 1 677: 50. Med anledning av mig tillerkänd
fri rättshjälp har polisen därutöver krävt mig på kr. 1 223: 50.»

Även om det i sambandet mellan den militära ordergivningen och orsaken
till den olyckshändelse för vilken Holmberg råkade ut den 13 januari 1945

Statsutskottets utlåtande nr t Öl år 1956

förelåg någon formell lucka, på vilken domstolarna stödde sina för kronan
friande utslag gentemot den av Holmberg förda ersättningstalan, kan det
inte råda något tvivel om att den skada, som Holmberg vid olyckstillfället
tillfogades, var en direkt följd av hans ambition att göra sitt bästa för att
uppfylla sina plikter i den militära beredskapstjänsten.

Vi bifoga följande för Holmberg utfärdade läkareintyg, nämligen

1. Intyg av dåvarande provinsialläkaren Y. Jernmark i Biuv, daterat den
23 oktober 1951, och

2. Intyg av samme tjänsteläkare, daterat den 15 februari 1952, samt

3. Läkarutlåtande, daterat den 17 januari 1955, utfärdat av doktor Per
Bjurgård i Ängelholm, vid tiden för utlåtandets avgivande provinsialläkare
i det distrikt, inom vilket Holmberg är bosatt.

Enligt provinsialläkare Bjurgårds utlåtande är Holmberg fullständigt
arbetsoförmögen. Doktor Bjurgård betecknar dessutom denna fullständiga
arbetsoförmåga såsom bestående sedan olyckan 1945.

De elva år, som vid tiden för denna motions avfattande hunnit gå sedan
denna olycka inträffade, har för Holmberg inneburit ett lidande, vilket för
honom, för hans åldriga föräldrar och för hans omgivning i övrigt måste
te sig såsom lika grymt som oförskyllt. Det torde kunna anses vara hög
tid att det nu göres vad som göras kan för att lindra bördan för Holmberg
och hans föräldrar.

De av motionärerna åberopade tre läkarintygen innehålla i huvudsak följande.

1. Doktor Y. Jernmarks intyg av den 23 oktober 1951:

Holmberg företer en utbredd pares (förlamning), mest uttalad i höger
kroppshalva. Ryggraden företer en vänsterkonvex scolios (snedrygg). Höger
arm hänger rakt ned utefter bålen och är i sin helhet något svullen.
Samtliga leder äro i det närmaste stela med obetydlig passiv och alls ingen
aktiv rörlighet. Armbågs-, hand- och fingerleder stå i sträckställning och
kunna ej aktivt böjas. Höftleden i höger ben står i c:a 25 gr. böjställning med
ringa passiv och ingen aktiv rörlighet. Höger knä i sträckställning. Vid
försök till rörelser uppstår kloniska (hastiga) ryckningar i lårmuskulaturen.
Ingen aktiv rörlighet. Fotleden står i lätt plantarflexion (böjning i fotsulan)
med ringa passiv och ingen aktiv rörlighet. Vid försök till passiva
rörelser uttalad fotklonus (hastiga fotmuskelryckningar). Benet släpas vid
gång. Vänster ben: grova kraften tydligt nedsatt. Sammanfattning: Holmberg
får anses oförmögen att genom eget arbete i väsentlig grad bidraga till
sitt uppehälle.

2. Doktor Jernmarks intyg av den 15 februari 1952:

Holmberg lider av förlamningar i såväl höger arm som båda benen och
kan endast med yttersta svårighet förflytta" sig några få steg. Närmare
neurologiskt status kan erhållas från Hälsingborgs lasaretts medicinska avdelning,
där Holmberg vårdats under tiden 12 april—8 september 1945, sedan
vilken tid ingen avsevärd förbättring inträtt.

3. Doktor P. Bjurgårds intyg av den 17 januari 1955:

Subjektiva besvär: Holmberg är fullständigt förlamad i höger sida, har

mycket svårt att förflytta sig samt kan ej själv resa sig från en stol. _

Sjukhistoria: Någon förbättring i hälsotillståndet har ej inträtt; snarare
har Holmberg blivit mera sned i ryggen. — Tillståndet vid undersökningen:

Statsutskottets utlåtande nr 101 år 1956

Fullständig pares (förlamning) i såväl höger arm som ben. Hela kroppen
förvriden. Holmberg går med små stapplande steg; gången verkar vara
spastisk. — Objektivt undersökningsresultat: motsvarar de subjektiva besvären.
— Arbetsförmåga: Fullständigt arbetsoförmögen sedan olyckan
1945.

Utöver de i motionen lämnade uppgifterna inhämtas av för utskottet tillgängliga
handlingar i huvudsak följande.

Den 9 april 1945 inkom till riksförsäkringsanstalten från chefen för I (>
anmälan om Holmbergs olycksfall jämlikt 1927 års militärersättningsförordning.
Kompaniförhör hade ej verkställts »med hänsyn till den ringa skatian».
Holmberg hade inlagts å regementssjukstugan den 15 januari 1945
för omförmälda skada; senare hade han överförts till Kristianstads lasarett
för samma skada ävensom för blindtarmsinflammation. Efter aterremiss
till regementssjukstugan hade han utskrivits såsom arbetsför den 10 mars
i945.

Enligt utdrag ur sjukjournalerna hade den 15 januari 1945 nagon beneller
ledskada ej kunnat påvisas vid vanlig undersökning; den 16 i samma
månad hade iakttagits måttlig svullnad i höger axel; den 18 januari hade
Holmberg försetts med fixationsförband på grund av smärttillstånd i skulderbladen
och den 23 januari med skena; den 20 februari hade Holmberg
kunnat röra på armen »fint»; den 2 mars hade armen varit »bra»; den It)
mars obehag från armen nattetid, annars ej.

Holmberg utryckte från militärtjänst den 21 mars 1945. Han undersöktes
den 23 och den 28 mars 1945 å Hälsingborgs lasarett.

Doktor N. Asklund vid centrallasarettets i Hälsingborg medicinska avdelning
intygade den 28 mars 1945 i huvudsak följande:

Subjektiva besvär: Har aldrig känt sig återställd i höger axel och arm.
Känner sig fortfarande svagare i hela höger arm, inkl. handen samt har värk
i hela höger axel- och skulderparti samt i höger överarm. Värken blir värre
när han skall använda höger arm eller hand och kan då kännas ända ned
i handen. Har tydlig »stelhetskänsla» när han skall knyta höger hand. Så
snart han lyfter höger hand eller arm från slappt hängande ställning, får
han besvärande skakningar från höger hand. När han ligger vill höger hand
»somna», mest de ulnara fingrarna, och han får samtidigt ofta värk i
höger skulderblads trakt. Vid lyftningsrörelser i höger axel får han smärta
kring acromioclavicularlestrakten på höger sida. Stelhetskänsla i höger
trapetzius. Blivit tvdligt lägre i höger axel efter olyckan. Objektiva fynd:
Högerhänt. Höger'' axel betydligt lägre än vänster. Lätt vänster-konvex
scolios i mellersta och nedre thoracalryggraden. Höger skulderbladsmuskulatur,
särskilt i infraspinatusområdet, betydligt sämre utvecklad vid jämförelse
med vänster. Höger skulderblad hänger betydligt längre ned än
vänster. Ingen scapula alata, ej heller vid motståndsförsök. Höger hand lätt
blåcyanotiskt missfärgad, likaså distala hälften av höger underarm, vilka
områden också känns kallare än motsvarande vänstra. Nedsatt sensibilitet
i hela höger arm, särskilt handens ulnara del och två ulnara fingrar. Tydlig
tremor i höger hand så snart pat. lyfter upp den från slappt hängande
ställning. Tydligt nedsatt grov kraft i hela höger arm. Epikris: Pat:s nuvarande
sjukdomstillstånd torde otvivelaktigt vara en följd av en plexus
brachialis-skada å höger sida, förorsakad av olyckshändelsen i militärtjänsten
13. 1. 1945. Pat. är på grund av detta sitt sjukdomstillstånd fullständigt
arbetsoförmögen minst ytterligare en månad.

Statsutskottets utlåtande nr 101 år 1956

I anledning av förenämnda anmälan om olycksfallet tillerkände riksförsäkringsanstalten
Holmberg hel sjukpenning räknat från och med den 22
mars 1945 på grund av skada i högra armen. Sjukpenning utgick därefter
intill den 1 mars 1947.

Doktor N. Asklund intygade den 13 maj 1915, att Holmbergs tillstånd
iörsämrats, i det att han även fått en vänstersidig axillarvenstrombos, säkerligen
också betingad av traumat den 13 januari 1945.

Doktor H. Stenqvist vid centrallasarettet i Hälsingborg intygade den 9
juni 1945 bl. a. följande:

Sedan föregående intyg utfärdats, har sjukdomen progredierat och nya
drag i sjukdomsbilden tillkommit. Tremorn i höger arm har tilltagit. Då
Holmberg reser sig, får han, då han står upp, inom loppet av 1—2 min. en
stark blåcyanotisk missfärgning av både händer och armar såväl som avbåda
benen och buken upp till navelhöjd. Den sjukdomsbild Holmberg nu
erbjuder kan inte helt förklaras av enbart skada å plexus brachialis dxt.
utan liquorfyndet, den allmänna kärlreaktionen, gången och hållningen
samt den stela mimiken gör en encephalopathi (subcorticat affektion) sannolik.
Holmberg är på grund av sin sjukdom helt invalidiserad, men då sjukdomen
fortfarande synes progrediera, synes kontroll om ytterligare 2 månader
önskvärd.

Riksförsäkringsanstaltens läkare uttalade den 21 juni 1945:

Svår plexusskada i höger arm med axillar ven trombos bör helt godtagas
såsom olycksfallspåföljd och fortfarande ersättas med hel sjukpenning ytterligare
2 månader. Om progredierade encephalitsymptom sedan påvisas,
böra dessa ej ersättas, då anledning att sätta dem i samband med militärtjänst
ej föreligger. Se t. ex. sjukjournal mars 1945.

Doktor O. Göhle vid Hälsingborgs lasarett intygade den 2 augusti 1945,
att Holmberg, som sedan april samma år vårdats å lasarettet, vore fullständigt
arbetsoförmögen säkerligen ytterligare minst 2 månader.

Doktor H. Stenqvist intygade den 21 december 1945 i samråd med lasavettslåkaren
T. Stenström, att Holmberg alltjämt vore helt arbetsoförmögen;
traumat kunde som sådant ge anledning till utveckling av ett sådant följdtillstånd
med encephalopathi i överensstämmelse med erfarenheterna ang.
Babinskis reflexatrofi; under alla förhållanden vore det dock omöjligt att
frånkomma, att sjukdomen ådragits under pågående militärtjänstgöring.

Riksförsäkringsanstaltens läkare uttalade den 3 januari 1946, att det ej
vore möjligt att nå säker diagnos beträffande de allmänna nervsymptomen.
Emellertid syntes besvären från armarna vara så markerade, att fullständig
arbetsoförmåga förelåge inom 1/2 år. Efter sagda tid syntes lämpligen undersökning
böra ske på neurologisk klinik, jämväl med hänsyn till terapeutiska
möjligheter.

Under tiden den 17—den 22 februari 1947 var Holmberg därefter intagen
å serafimerlasarettets neurologiska klinik för undersökning. Rörande "resultatet
av denna undersökning uttalade professorn N. Antoni den 19 april
1947 i huvudsak följande.

Statsutskottets utlåtande nr 101 dr 1956

Från Hälsingborgs lasaretts kirurgiska avdelning har inhämtats, att
Holmberg vårdats där 1938 under diagnos lymphoma colli, caries dentum,
ethmoiditis ac., neurosis. I övrigt har vid samtal med d. sk. inga tecken till
tidigare psykopatiska drag framkommit. D. sk. ser ej dålig ut, exteriören
inkl. hy m. m. fräsch för åldern, han ser ganska pigg ut, har ingenting av
parkinsonikerns tyngd och »talgighet» i blick och uppsyn i övrigt. Allmänt
somatiskt intet att anmärka. Psykiskt gör han icke ett debilt, men något
infantilt intryck, ter sig tjurig och envis omväxlande men ganska lättillgänglig.
Svarar till en början lugnt och redigt. Mimiken är något stel. Han
kan momentant fås att utveckla ganska god kraft i båda armarna. Tremorn
upphör i vila och vid avledd uppmärksamhet, likaså vid vissa avsiktliga
rörelser. Kugghjulstecknet uteblir med darrningen de gånger denna kan
bringas att upphöra. Tremorn är icke typiskt parkinsonartad, något för
snabb härtill. Ingen konvergensförlamning. D. sk. anger fullständig oförmåga
att skriva med höger arm, även att klä sig själv. Alla reflexer normala.
Sedan d. sk. av mig i största vänlighet tillfrågats, om han icke helst
av allt ville bli frisk och att vi skulle försöka behandla honom, och bejakat
detta, gjordes försök med Tesla-behandling. Patientens beteende härunder
var uppenbart och höggradigt hysteriskt. Vid en diskussion följande dag
med en upprest anhörig och vän samt vederbörande läkare här visar d. sk.
stark affekt, varvid all darrning i armarna upphör och högra armen plötsligt
visar normal rörelseförmåga. D. sk. är icke längre intresserad av försök
till behandling, lämnar sjukhuset mot råd.

Otvivelaktigt traumatisk neuros, nu företedda symptom klart psykogena,
fakultativa, i princip reversibla. Tio procent definitiv invaliditet, livräntan
kapitaliserad.

Härefter tillerkände riksförsäkringsanstalten genom beslut den 28 april
19i7 Holmberg livränta jämlikt 1927 års militärersättningsförordning att
fr. o. in. den 23 februari 1947 under hans återstående livstid utgå efter
160 kr. för år; å livräntan utgick dessutom dyrtidstillägg med 40 procent.
Härvid hade skadan ansetts medföra nedsättning av Holmbergs arbetsförmåga
med tio procent.

Försåkringsrådet, varest Holmberg besvärade sig, fann ej skäl göra ändring
i riksförsäkringsanstaltens beslut.

Den 4 augusti 1947 anhöll Holmberg hos Kungl. Maj:t om ersättning i
anledning av skadan med belopp motsvarande en nedsättning av arbetsförmågan
med 100 procent.

I yttrande häröver erinrade riksförsäkringsanstalten, att anstalten med
stöd av professor Antonis förenämnda intyg beviljat Holmberg livränta med
belopp motsvarande en nedsättning av arbetsförmågan med 10 procent samt
hemställde, att ansökningen ej måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd.

Genom beslut den 31 oktober 19i7 fann Kungl. Maj. t ansökningen ej kunna
föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Fattigvårdsstyrelsens ordförande i Källna intygade den 2 april 1950,
att Holmberg vore medellös samt att han erhållit fattigvård intill 1948, då
han erhöll folkpension på grund av medellöshet samt oförmåga till arbete.

Statsutskottets utlåtande nr 101 år 1956

Ordföranden i Åstorps köpings kommunalnämnd och ordföranden i köpingens
fattig vårdsstyrelse intygade den 19 januari 1955, att Holmberg enligt
deras förmenande allt framgent vore ur stånd att utföra något som helst
arbete, samt den 12 april 1956, att Holmberg, som vore boende hos sina föräldrar,
för sin försörjning icke har andra tillgångar än folkpension, som
inkl. bostadstillägg utgår med 2 000 kronor per år, och ersättning från riksförsäkringsanstalten
med 240 kronor per år.

Utskottet. Det i den föreliggande motionen framställda yrkandet går ut
på att G. S. Holmberg, som på grund av skada ådragen under militärtjänstgöring
åtnjuter livränta från riksförsäkringsanstalten med 240 kronor för
år, motsvarande en beräknad nedsättning av hans arbetsförmåga med tio
procent, skulle genom beslut av riksdagen få sig tillerkänd en livränta eller
pension, »avvägd med hänsyn till hans invaliditet och anpassad efter det
inkomstbortfall, som Holmberg drabbats av och som ej kompenseras genom
till honom utgående livränta och invalidpension». Tillika hemställes i motionen,
att riksdagen måtte taga i övervägande, huruvida och i vilken mån
gottgörelsen må kunna utgå även retroaktivt.

Riksförsäkringsanstaltens uppskattning av invaliditetsprocenten överensstämmer,
såsom framgår av den ovan intagna redogörelsen, med den beräkning
som i sådant hänseende verkställts av professorn N. Antoni. Att det
Holmberg övergångna olycksfallet ansetts medföra en nedsättning av hans
arbetsförmåga med endast tio procent synes — såvitt utskottet kan finna —
förklaras blott utifrån det medicinska bedömandet, att i sjukdomsbilden
ingått även någon form av hjärnsjukdom, vilken saknat samband med militärtjänstgöringen;
härutinnan hänvisar utskottet till
fererade läkarintygen, bland dem det av Antoni den 19 april 1947 utfärdade
intyget.

Det undandrar sig självfallet utskottets bedömande, till hur stor del det
under militärtjänsten timade olycksfallet må ha medverkat till Holmbergs
därefter inträdda arbetsoförmåga. Under alla förhållanden framstår dock
den Holmberg tillerkända livräntan som anmärkningsvärt låg, om hänsyn
tagéä, till att Holmberg, såsom av de i motionen åberopade läkarintvgen framgår,
alltsedan olyckstillfället varit nära nog helt invalidiserad.

Enligt utskottets mening är det föreliggande fallet så särpräglat, att det
knappast bör bedömas med utgångspunkt från sedvanliga överväganden.
Billighetssynpunkten träder här helt i förgrunden. Utskottet delar motionärernas
uppfattning, att Holmberg bör i någon form kompenseras för de svåra
verkningar, som olycksfallet medfört för honom. Det må här erinras om
att riksdagen tidigare i några undantagsfall medgivit, att särskilt understöd
finge utgå vid sidan av den ersättning, som utgives enligt militärersättningsförordningen.
Det har här rört sig om fall, i vilka under militärtjänstgöring
ådragen kroppsskada eller sjukdom medfört särskilt ödesdigra verkningar.

Statsutskottets utlåtande nr 101 år 1956

Med hänsyn till det anförda får utskottet förorda, att Holmberg under sin
återstående livstid tillerkännes ett årligt understöd av 2 000 kronor, varå
rörliga förmåner ej bör utgå. Av principiella skäl kan utskottet inte tillstyrka
retroaktiv utbetalning i vidare mån än att utskottet förordar, att
understödet må utgå räknat från ingången av år 1956. Utskottet hemställer
alltså,

att riksdagen må, i anledning av motionen II: 449, medgiva,
att till Göte Sebastian Holmberg må, räknat från och
med den 1 januari 1956, från anslaget till Diverse pensioner
och understöd m. m. under hans återstående livstid utbetalas
ett årligt understöd av 2 000 kronor, varå rörliga tillläggsförmåner
ej må utgå.

Stockholm den 27 april 1956

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Leander, Näsström,
fröken Andersson, herrar Pålsson, Sundelin, Einar Persson, Birger Andersson,
Ragnar Persson, Holmqvist, Nils Theodor Larsson, Rikard Svensson,
fröken Ranmark och herr Jacobsson; samt

från andra kammaren: herrar Ward, Malmborg i Skövde, Andersson
i Malmö, fröken Elmén, herrar Andersson i Mölndal, Johansson i Mysinge,
Thapper, Cassel, Hansson i Skegrie, Gustafsson i Stockholm, fröken Vinge,
herrar Almgren, Andreasson, fröken Karlsson och herr Nelander.

560789 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag