Statsutskottets Utlåtande N:o Id (Utlåtande 1891:Su14 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o Id.

N:o 14.

Ank. till Riksd. kansli den 17 febr. 1891, kl. 12 midd.

Utlåtande, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer
och torrläggning af vattensjuka marker samt
angående vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande.

(R. A.)

Uti Kongl. Maj:ts proposition om statsverkets tillstånd och behof
har Kongl. Maj:t, i sammanhang med afgifvet förslag till reglering af
utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel, hos Riksdagen gjort framställning
om de anslag, hvilka Kongl. Maj:t ansett böra beviljas för
utförande af väganläggningar och vägförbättringar, bro- och hamnbyggnader,
vattenkommunikationer och frostminskningsföretag; och får statsutskottet
härmed afgifva utlåtande ej mindre öfver Kongl. Maj:ts omförmälda
förslag än ock öfver de i nedan nämnda enskilda motioner
gjorda framställningar i enahanda och dermed sammanhang egande
ämnen.

l:o.

Väganläggningar och vägförbättringar.

Till bidrag för anläggning af nya samt förbättring eller omläggning
af backiga eller eljest mindre goda vägar har Kongl. Maj:t. i sin ofvan
berörda proposition angående statsverkets tillstånd och behof föreslagit,
att Riksdagen måtte för år 1892 bevilja 800,000 kronor.

Bill. till Riksd. Frat. 1801. d Sand. 1 Afd. 11 Höft. (N:o 14.)

Statsutskottets Utlåtande N:o 14.

till

varande år.

Detta anslag tiar utgjort:

1882 ................................................ kronor

1883 ...............................................

1884 ................................................ „

1885 ................................................ „

1886 ................................................ „

1887 ................................................ „

1888 ............................................... „

1889 ............................................... „

1890 ............................................... „

sistnämnda belopp detsamma är bestämdt jemväl för inneHärjemte
utgiDgo för särskilda, af Riksdagarne åren 1876

h vilket

300,000

300.000

400.000

500.000

600.000

600,000

och 1877 beslutade större
1883 80,000 kronor och
Af ett vid ofvan
öfver civilärenden den
vattenbyggnadsstyrelsen

vägarbeten:

1890 afgifvit

förslag

under år 1882 87,160 kronor,
1884 39,687 kronor.

nämnda proposition fogadt statsrådsprotokoll
12 sistlidne januari inhemtas, att väg- och
i underdånig skrifvelse af den 10 november
rörande de anslag, som styrelsen ansåge böra
äskas för år 1892 till understödjande af allmänna väg- och vattenbyggnadsarbeten,
samt dervid hemstält, att anslaget till anläggning af
nya samt förbättring eller omläggning af backiga eller eljest mindre
göda vägar måtte höjas till 800,000 kronor.

För ådagaläggande af behofvet af denna förhöjning har styrelsen
meddelat, att summan af beräknade kostnader för vägarbeten, till hvilka
planer vore hos styrelsen inneliggande, men hvilka icke kunnat erhålla
anslag, utgjort

för år 1887 .......................................... kronor

,i » 1888 ........................................ „

1889 ..........................................

samt att

kronor.

Enär dessa siffror otvetydigt gåfve vid handen, att ett behof af
ökade medel till understödjande af väganläggningar förefunnes, ansåg
sig chefen för civildepartementet ega skäl att förorda, att anslaget till
ifrågavarande ändamål för nästkommande år bestämdes till det af vägocli
vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna belopp.

Utskottet har inhemta!, att vägbyggnadsfonden för år 1890 sålunda
fördelats, att till sammanlagdt 43 arbeten med en väglängd af
322,4 9 3 kilometer och en beräknad kostnad af 908,941 kronor anslag

2,285,166,

2,526,889,

2,571,414

ställningar
2,954,354

ii ii

den 10 oktober 1890 funnes hos styrelsen inneliggande framunderstöd
till vägarbeten för en beräknad kostnad af

Statsutskottets Utlåtande N:o 14.

ligen:

inom Kronobergs
„ Blekinge
,, Kristianstads
,, Hallands

„ Göteborgs och Bohus
,, Elfsborgs
,, Vermlunds
,, Östergötlands
,, Jönköpings
,, Skaraborgs
,, Södermanlands
,, Vestmanlands
,, Kopparbergs
„ Gefleborgs
„ Vesternorrlands
,, Jemtlands
,, Yesterbottens
,, Norrbottens

............ kronor 9,600: —

.............. „ 9,400: —

.............. „ 19,800: —

.............. „ 28,500: —

.............. „ 30,500: —

.............. „ 53,800: —

............. „ 50,100: —

32,900: —

............. „ 36,000: —

.............. „ 20,300: —

.............. „ 8,200: —

.............. „ 18,800: —

.............. „ 21,300: —

.............. „ 15,800: —

............. „ 46,100: —

.............. „ 71,500: —

.............. „ 56,600: —

................„___ 70,800: —

Summa kronor 600,000: —

beviljats till följande belopp för företag inom nedan nämnda län, nem

län
•n

ii
n
n

n
n
n
n
yi
•n
n
v
n
11

Beträffande fördelningen af vägb}rggnadsfonden för innevarande
år 1891 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit, att tillsammanlagdt
52 arbeten inom nitton olika län och med eu väglängd af 316,116
kilometer samt beräknade till en kostnad af 878,342 kronor måtte anvisas
583,200 kronor. Återstoden af fonden, 16,800 kronor, är redan
anvisad till fullbordande af väganläggning mellan Elfsby kyrkoby och
Boden i Norrbottens län.

Enligt ett utskottet tillhandakommet meddelande qvarlågo i vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen den 10 december 1890, då styrelsen justerat
sitt förslag till fördelning af innevarande års vägbyggnadsfond, arbetsplaner
till vägarbeten, för Indika anslag begärts, men ej kunnat
föreslås, med en sammanräknad kostnadssumma af 2,598,851 kronor,
förutom arbetsplan för ett vägarbete å omkring 236,600 kronor, till
hvilket sökts anslag å andra vilkor än dem, som gälla för erhållande
af statsbidrag ur ofvan berörda fond.

Då af den redogörelse, som i det föregående blifvit lemnad, framgår,
att, ehuru ifrågavarande anslag under de senare åren icke obetydligt
ökats, detsamma likväl icke varit tillräckligt att minska den

Statsutskottets Utlåtande N:o 14.

efter fördelning af hvarje års anslag förefintliga balans af beräknadt
kostnadsbelopp för inneliggande förslag till vägarbeten, för
hvilka anslag sökts, men till hvilkas understödjande fonden ej lemnat
tillgång, utan att tvärtom nämnda balans år från år, om än icke i någon
betydligare grad, vuxit, har utskottet, vid det förhållande att statsverkets
tillgångar för närvarande sådant medgifva, ansett skäl för en
höjning af ifrågavarande anslag föreligga. Utskottet föreställer sig
nemligen, att genom en höjning af anslaget ofvan omförmälda balans
möjligen skulle kunna nedbringas till ett lägre belopp, hvarförutom
den afsevärda fördelen skulle till en de! vinnas, att arbetsplanerna icke
blefve allt för länge liggande hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
utan arbetena få påbörjas inom kortare tid från deras planläggande,
än nu är fallet.

Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen må, med bifall till Kongl. Maj.fts
förslag, för år 1892 till bidrag för anläggning af nya
samt förbättring eller omläggning af backiga eller
eljest mindre goda vägar anvisa ett belopp af 800,000
kronor.

2:o.

Bro- och hamnbyggnader samt vattenkommunikationer.

Till understödjande af brobyggnader och mindre hamnbyggnader
samt upprensning af åar och farleder har Kongl. Maj:t af Riksdagen
begärt för år 1892 ett anslag af 150,000 kronor, eller samma belopp,
till hvilket detta anslag, sedan det under åren 1883—1890 utgått med

100,000 kronor årligen, af sistlidne års Riksdag höjdes.

Af 1890 års anslag beviljades, enligt hvad utskottet inhemta!,
statsbidrag till nio företag inom sex olika län. För närvarande har
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen under behandling ansökningar om
bidrag från ifrågavarande fond för arbeten, beräknade att kosta tillhopa
544,675 kronor. Till styrelsen lära dessutom hafva inkommit
ansökningar om anslag på andra vilkor än dem, som blifvit bestämda
för understöd från fonden. Den beräknade kostnaden för de arbeten,
angående hvilka dylika framställningar gjorts, har uppgifvits utgöra
sammanlagdt 1,111,283 kronor.

Utskottet hemställer,

Statsutskottets Utlåtande N:o 14.

att Riksdagen må, med bifall till Kongl. Maj:ts
förslag, till understödjande af brobyggnader och mindre
hamnbyggnader samt upprensning af åar och
farleder för år 1892 anvisa 150,000 kronor.

3:o.

Frostminskningsföretag.

Till understödjande, medelst anslag utan återbetalning sskyldighet, af
sådana myrutdikningar och vattenaftappning ar, som företrädesvis afse att
minska frostländigheten, har Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen äskat
anvisande för år 1892 af 100,000 kronor.

Sedan under en följd af år Riksdagen beviljat dels anslag utan
återbetalningsskyldighet för understödjande af sådana utdikningar och
vattenaftappningar i de norra länen, som hufvudsakligen afsåge att
förminska frostländigheten, och dels låneunderstöd för befrämjande af
utdikningar och aftappningar af sänka trakter och sjöar för beredande
af odlingsbar mark inom rikets mellersta och södra län, beslöt 1873
års Riksdag den ändring härutinnan, att till Kongl. Maj:ts disposition
stäldes två för hela riket gemensamma anslagssummor, den ena att
såsom låneunderstöd anvisas för sådana utdikningar och aftappningar
af sänka trakter och sjöar, som hufvudsakligen afsåge att befrämja
odlingsföretag, och den andra att såsom anslag utan återbetalningsskyldighet
användas till understödjande af sådana myrutdikningar och
vattenaftappningar, som förträdesvis afsåge att förminska frostländigheten;
och förfors på ungefär enahanda sätt vid de följande riksdagarne
till år 1883.

Sistnämnda års Riksdag åter beslöt bildande af en särskild fond,
den sedermera s. k. odlingslånefönden, med ändamål att genom lån
understödja odling af sänka trakter, samt vidtog i sammanhang dermed
eu förändring af anslaget till frostländiglietens minskande, hvilken
förändring i viss mån gaf berörda anslag ett annat ändamål än tillförne.
Enligt hvad nyss blifvit nämndt, hade anslaget till år 1883 varit bestämdt
för företag, hvilka »företrädesvis» afsåge att minska frostländigheten.
I de företag, till hvilkas utförande understöd erhållits från omförmälda
anslag, ansågs emellertid äfven odling af den utdikade marken
i allmänhet hafva ingått såsom ett icke oväsentligt moment. På grund
deraf ändrade 1883 års Riksdag anslagets bestämmelse derhän, att
detsamma anvisades till understödjande af torrläggning utaf sådana

Statsutskottets Utlåtande N:o 14.

vattensjuka marker, som utan att kunna med fördel odlas sprida frostskador
öfver omgifvande nejd. I denna form beviljades sedermera anslaget,
för åren 1884—1888 med 100,000 kronor årligen och för hvardera
af åren 1889—1891 med 50,000 kronor.

Vid 1885 års riksdag väckte emellertid flere representanter från
de nordliga länen förslag derom, att »formen för eller, rättare sagd!,
titeln på ifrågavarande anslag» måtte blifva den före år 1883 brukade.
Till stöd härför anfördes, att i Norrland den förnämsta och i de allra
flesta fall enda afsigten med utdikningen af en myr vore undanrödjande!
af eu frosthärd för den jord, som redan vore under plog, men
att bestämmelsen att den vattensjuka marken icke skulle kunna med
fördel odlas orsakade, att den norrländske jordbrukaren icke kunde få
del af frostminskningsfonden, såvida icke den myr, han ämnade utdika,
hörde till det i närheten af de odlade bygderna i Norrland sällan förekommande
slag, der jorden efter torrläggningen icke dugde till odling.
Riksdagen fann visserligen syftet med förslaget beaktansvärdt, men då
Riksdagen ansåg orden »utan att kunna med fördel odlas» icke utesluta
möjligheten af en sådan användning af anslaget, att understöd derifrån
lemnades till torrläggning af mark, som, ehuru odlingsbar, ej med fördel
kunde odlas, vidtog Riksdagen icke någon förändring i den år 1883
meddelade bestämmelsen.

Af det statsverkspropositionen bifogade, förut åberopade statsrådsprotokoll
öfver civilärenden inhemtas, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län, med förmälan att inom länet utdikning fa
frostförande, men odlingsbara myrar och sumptrakter, hvilka omgåfve
byarne och intoge en ovanligt stor del af länets yta, utgjorde, jemte
samfärdsmedlens förbättring, det verksammaste och oundgängligaste
medlet för jordbrukets utveckling, men att den förut med understöd
af statsmedel inom länet bedrifna utdikningen af sumpmarker för minskande
af frostländigheten under de senare åren nästan helt och hållet
afstanna!, hos Kongl. Maj:t underdånigst anfört, bland annat, att för
befrämjande af utdikningsarbetenas återupptagande det enligt befallningshafvandens
åsigt erfordrades, bland annat, att vilkoren för erhållande af
statsunderstöd till dylika företag bragtes till närmare öfverensstämmelse
med dem, som före år 1883 varit gällande. Då några ovilkorliga hinder
i allmänhet icke mötte för en fördelaktig uppodling åt mark, som
blifvit afdikad och som till sin naturliga beskaffenhet vore fullt odlingsbar,
samt ett intyg att vattensjuk odlingsbar mark icke efter torrläggningen
kunde med fördel odlas icke kunde af eu undersökningsförrättare
meddelas allenast i följd af sådana relativa hindersom markens aflägsen -

Statsutskottets Utlåtande N:o 14.

* 7

het från bygd, egarens medellöshet eller dylikt, blefve följaktligen utdikning;»’
af odlingsbar mark inom länet uteslutna från delaktighet af
ifrågavarande anslag, äfven om enda afsigten med utdikningen vore
frostländighetens minskande. Den tillfälligheten att, jemte det egentliga
ändamålet med en utdikning eller undanrödjande af en frosthärd,
samtidigt kom me att vinnas en annan, ehuru med företaget icke närmast
afsedd fördel, eller torrläggning af en odlingsbar jordbit, som dåvarande
egaren kanske aldrig eller först i eu aflägsen framtid blefve
i tillfälle att tillgodogöra sig, gjorde således hela företaget om intet.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade derför hemstält, att Kongl.
Maj:t måtte af Riksdagen för år 1892 äska ett anslag af 200,000
kronor till understödjande af sådana myrutdikningar och vattenaftappningar,
som företrädesvis afsåge att minska frostländigheten.

Af ofvan omförmälda statsrådsprotokoll inhemtas vidare, att Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län, med framhållande af att
länet inom sina gränser hyste en ofantlig mängd af dels odlingsbara,
dels helt och hållet ofruktbara myrsträckor, hvilka alla eller åtminstone
de flesta vore besvärade af frost, hemstält, att anslaget till frostländighetens
förminskande måtte, med särskilda afseende å förhållandena i
nämnda län, höjas till 500,000 kronor.

Väg- och vattenbygnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen, hvilka
i anledning af omförmälda framställningar från Kong]. Maj:ts befallningshafvande
i rikets två nordligaste län afgifvit gemensamt underdånigt
utlåtande, hafva dervid, enär de ordalag, hvarmed ändamålet
med ifrågavarande anslag angåfves, vore något sväfvande, och dessa
ordalag, oaktadt Riksdagens förklaring år 1885, blifvit af vederbörande
förrättningsmäu olika tolkade, förklarat sig anse, att ordalagen borde
utbytas mot andra, hvilka tydligare angåfve det med anslaget afsedda
ändamål; och har styrelsen i detta hänseende tillstyrkt anslagets anvisande
.»till understödjande af sådana myrutdikningar och vattenaftappningar,
som företrädesvis afse att minska frostländigheten».

Styrelserna omförmälde härefter, att under år 1890 ej allenast
hela beloppet af detta anslag åtgått, utan att derutöfver framställningar
gjorts om understöd till företag, för hvilka kostnaden beräknats till
sammanlagdt 40,500 kronor. Med stöd af detta förhållande och då
antagligt vore, att, derest nyssberörda förändring i afseende å anslagets
ändamål komme till stånd, större anspråk på del i anslaget komme att
framställas än under de senaste åren, ansågo embetsverken, att anslagets
belopp borde höjas. Embetsverken stannade dock vid att föreslå
beloppet till 100,000 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 14.

Chefen för civildepartementet har i frågan anfört, bland annat,
följande:

)>Lika med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län samt de i ämnet hörda styrelserna, anser jag önskvärdt att i afseende
å anslagets ändamål en återgång sker till hvad före år 1883
var stadgadt, så att frågan, huruvida ett företag är af den beskaffenhet,
att detsamma må med bidrag från anslaget understödjas, blifver beroende
mindre på, huruvida marken kan med fördel odlas eller icke,
utan huruvida syftet med utdikningen är att företrädesvis minska
olägenheterna af markens frostländighet eller att vinna mark för odling.
Med den omsorg, hvarmed den undersökning verkställes, som
måste föregå upprättandet af planen till ett dylikt företag, och med
den noggranna granskning, som planen underkastas såväl af landtbruksstyrelsen
som af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, innan understödsfrågan
pröfvas af Eders Kongl. Maj:t, torde det icke behöfva befaras
att en dylik förändring af anslagets ändamål skulle leda till missbruk,
helst i tvifvelaktiga fall naturligtvis understöd från detta anslag
icke kommer att beviljas, utan vederbörande i stället hänvisas att för
företagets utförande söka lån från odlingslånefonden. Det bör dessutom
erinras att under åren 1874—1883, förutom de medel, som åsyftade att
med anslag utan återbetalningsskyldighet understödja sådana företag,
som företrädesvis afsåge att minska frostländigheten, tillika var anvisad
en anslagssumma, afseende att genom lån understödja, sådana utdikningar
och aftappningar af sänka trakter och sjöar, som hufvudsakligen
afsåge att befrämja odlingsföretag, utan att det då visade sig omöjligt
att skilja mellan de företag, som borde på det ena eller det andra sättet
understödjas.»

Statsrådet hemstälde, att Kongl. Maj:t måtte, till understödjande,
medelst anslag utan återbetalningsskyldighet, af sådana myrutdikningar
och vattenaflappningar, som företrädesvis afse att minska frostländigheten,
af Riksdagen för år 1892 äska 100,000 kronor.

I en inom Första Kammaren väckt motion [n:o 41], till hvilken
utskottet tillåter sig hänvisa, har herr C. O. Bergman föreslagit, bland
annat, hvaröfver utskottet får tillfälle att yttra sig under punkterna 4:o
och 5:o af detta betänkande, att ifrågavarande anslag måtte höjas från
dess nuvarande belopp, 50,000 kronor, till 200,000 kronor, hvarjemte
motionären ansett anslaget böra beviljas till utdikning af vattensjuka
och frostförande marker, företrädesvis i nordliga Sverige.

Att den af 1883 års Riksdag företagna ändring i bestämmelserna
rörande frostminskningsanslaget utfallit mindre lyckligt för rikets båda

Statsutskottets Utlåtande N:o 14.

nordligaste län lärer icke kunna bestridas. Derom vittnar tillräckligt
tydligt den omständigheten, att, under det berörda anslag före år 1884
varit lifligt eftersökt inom såväl Norrbottens som Vesterbottens län och
jemväl till stor del kommit dessa län till godo, efter nämnda år endast
eu högst obetydlig del och några år alls intet af anslaget gått till
jordegare i Norrbottens län, medan bidragen till Vesterbottens län samtidigt
sjunkit till mindre än hälften af de belopp, hvarmed de förut i
allmänhet plägat utgå. I Jemtlands län har deremot inträffat motsatsen.
Före år 1884 tog detta län anslaget icke synnerligen mycket i anspråk,
men från och med sagda år har till Jemtlands län anvisats hälften och
derutöfver af samtliga från frostfonden beviljade anslag.

Den olika verkan, förändringen sålunda visat sig medföra, beror
uppenbarligen derpå att, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
landtbruksstyrelsen äfven anmärkt, de ordalag, hvarmed anslagets ändamål
angifves, lemna rum för olika tolkning. Utskottet anser visserligen
den friare uppfattning, som synes hafva gjort sig gällande hos
vederbörande inom Jemtlands län, närmast öfverensstämma med Riksdagens
år 1885 uttalade åsigt, och torde förhållandena i Norrbottens
och Vesterbottens län icke vara i så betydlig grad olika med förhållandena
i förstnämnda län, att icke Norrbottens och Vesterbottens län, äfven
med anslagstitelns nuvarande lydelse, borde kunna komma i åtnjutande
af understöd från fonden, men då en olika tolkning af ordalagen kunnat
göra sig gällande, trots Riksdagens ofvan omförmälda förklaring
år 1885, har utskottet funnit sig böra föreslå Riksdagen att vidtaga
en förändring af formen för anslagets anvisande.

Utskottet anser sig dock icke böra tillstyrka anslagets beviljande
under den titel Kongl. Maj:t föreslagit, eller, med andra ord, en återgång
till det uttryckssätt, som begagnats före år 1883. Uttrycket
»sådana myrutdikningar och vattenaftappningar, som företrädesvis afse
att minska frostländigheten» inrymmer nemligen, för att icke säga påpekar,
att anslaget äfven må användas till främjande af odlingsföretag.
Ett dylikt användande af anslaget står dock, enligt utskottets mening,
helt och hållet i strid med det ändamål, anslaget numera efter odlingslånefondens
bildande har och bör hafva.

Utskottet anser derför, att i främsta rummet ordet »företrädesvis»
bör utgå, och att anslaget i öfrig! bör erhålla en sådan form, att bestämdt
utmärkes, att ändamålet med de företag, till hvilkas understödjande
anslaget är anvisadt, skall vara frostländighetens minskande. Enligt
utskottets tanke måste man dessutom nödvändigt fordra, att denna frostländighet
skall vara till skada för närliggande bygd.

Bill. till Riksd. ''Prat. 1891. 4 Sami. 1 Afd. 11 Iläft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 14.

Utskottet har emellertid icke förbisett, att genom anslagets beviljande
på sätt, utskottet nu föreslagit, det kan komma att inträffa, att
genom utdikning, verkstad med bidrag från frostfonden, jord vinnes,
som skulle kunna med fördel odlas. Men då utskottet föreställer sig,
att det icke skall möta synnerlig svårighet för vederbörande undersökningsförrättare
att i hvarje särskilt fäll afgöra, huruvida ändamålet
med ett ifrågasatt utdikningsföretag är frostländighetens minskande för
annan mark eller ett omedelbart vinnande af odlingsbar jord, bar utskottet
icke hyst några betänkligheter mot anslagets beviljande under nyssberörda
form.

Herr Bergmans förslag, att anslaget företrädesvis bör användas
till utdikningar i nordliga Sverige synes utskottet olämpligt och äfven
obehöflig^ De statistiska redogörelserna gifva nemligen vid handen,
att anslaget redan nu till största delen kommer Norrland till godo.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och enär tillräckliga
skäl för anslagets höjande utöfver det belopp, Kongl. Maj:t äskat, icke
föreligga, hemställer utskottet,

att Riksdagen må, utan afseende å herr Bergmans
ofvan omförmälda framställning, på det sätt
bifalla Kongl. Maj:ts förslag, att till understödjande,
medelst anslag utan återbetalningsskyldighet, af sådana
myrutdikningar och vattenaftappningar, hvilkas ändamål
är att minska frostländigheten för närliggande
bygd, för år 1892 anvisas 100,000 kronor.

4:o.

I afseende å vilkoren för erhållande och tillgodonjutande af de här
ofvan omförmälda statsbidrag samt angående kontrollen derå, att arbetena
utföras enligt faststälda planer, har Kong]. Maj:t icke föreslagit annan
ändring än att 100,000 kronor af vägbyggnads fonden må sålunda disponeras,
att, der Kongl. Maj: t pröfva!- särskilda omständigheter sådant
påkalla, anslag derifrån till väganläggningar och vägförbättringar må
medgifvas äfven till högre belopp än två tredjedelar af den beräknade
kostnaden.

I sammanhang med afgifvande af förslag rörande beloppet af
ofvan omförmälda anslag för år 1892 hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjort en framställning, som åsyftade en inskränkning i den

Statsutskottets Utlåtande N:o 14.

för närvarande gällande ovilkorliga bestämmelsen att bidrag från ifrågavarande
anslag icke finge bestämmas högre än till två tredjedelar af
den beräknade kostnaden, samt i sådant afseende framhållit, att flerestädes
å orter, der kommunikationsleder, som för landets försvar eller
i andra hänseenden vore af vigt, behöfdes, det icke vore möjligt att
till anläggningens utförande erhålla en tredjedel afkostnadssumman genom
bidrag från kommuner eller enskilde. I synnerhet i det öfre landet,
der odlingen i allmänhet börjat utmed de större vattendragen, i hvilkas
dalgångar vägar så småningom anlagts, vore det af vigt att de skilda
orterna blefve med hvarandra förenade så, att deras invånare erliölle
gemensamma intressen och kände att de tillhörde samma land. Men
här mötte svårigheter att åstadkomma förbindelse mellan de särskilda
floddalarne, då man icke kunde vänta, att inbyggarne skulle för dylika
ändamål underkasta sig stora uppoffringar. Äfven syntes det vara rättvist,
att den befolkning, som lefde i en karg natur inom lappmarkerna,
blefve hulpen med sådana transportförbindelser öfver land, som under
nuvarande förhållanden kunde der ifrågakomma, eller vintervägar. Styrelsen
ansåg derför synnerligen önskvärd!, om en del af väganslaget
kunde i de fall, der Kongl. Maj:t pröfvade sådant skäligt, beviljas på
andra vilkor än de i allmänhet gällande. Visserligen funnes på ordinarie
stat uppfördt ett anslag af 12,000 kronor till vägar och kommunikationer,
men detta anslag vore otillräckligt förde ändamål, om hvilkas
tillgodoseende nu vore fråga.

På grund af hvad styrelsen sålunda anfört, hemstälde styrelsen,
att för anläggning af nya vägar m. m. måtte för år 1892 anvisas

800.000 kronor, deraf 750,000 kronor på hittills vanliga vilkor samt

50.000 kronor att, der särskilda omständigheter sådant påkallade, af
Kongl. Maj:t användas enligt de bestämmelser, som Kongl. Maj:t i
hvarje särskild!, fall meddelade.

1 anledning af denna väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning
yttrade statsrådet och chefen för civildepartementet följande:

»Otvifvelaktigt är att å många orter i de norrländska länen, hvarest
befolkningen är föga talrik och vidt spridd samt utstånden betydande,
bestämmelsen att statsbidraget icke får öfverstiga två tredjedelar
af kostnaden utgör ett hinder för åstadkommande af väganläggningar.
Det synes mig dessutom vara så mycket mera billigt att staten
i dessa trakter stundom lemnar ett större bidrag än vanligt som staten,
såsom den störste jordegaren derstädes, sjelf i hög grad drager nytta
af de förbättringar i kommunikationsväsendet, som der kunna åstadkommas.
Icke heller bör det lemnas obeaktad! att befordrandet afl

Statsutskottets Utlåtande N:o 14.

väganläggningar i dessa trakter är af stor betydelse ur försvarets synpunkt,
Äfven inom några andra delar af landet, t. ex. i Vermland,
eger hvad jag nu yttrat i viss mån tillämpning. Det synes mig derföre
särdeles af behofvet påkalladt, att någon del af det anslag, som
varder till väganläggningar af Riksdagen beviljadt, må kunna användas
till understödjande af dylika anläggningar utan att den i allmänhet
gällande bestämmelsen om statsbidragets storlek i förhållande till kostnadssumman
behöfver iakttagas. Hvad beträffar storleken af det belopp,
som skulle få på detta sätt användas, torde för ernående af någon
väsentligare nytta summan böra sättas högre än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit eller till 100,000 kronor.»

Ehuru utskottet inser, att förhållanden kunna gifvas, då bestämmelsen
att statsbidraget skall hållas inom två tredjedelar af kostnaden
utgör ett hinder för anläggandet af vägar, som kunna anses vara af
särskild vigt för det allmänna, samt att det till följd deraf i vissa fall
skulle kunna vara med statens fördel öfverensstämmande, att dess bidrag
utginge med större belopp, än hvad som i regel är faststäldt, anser sig
utskottet likväl icke böra tillstyrka bifall till Kong]. Maj:ts förslag.

Utskottet ledes dervid af den öfvertygelse att, derest Riksdagen
skulle lemna ett allmänt medgifvande att en del af fonden finge användas
till anslag, utgörande mer än två tredjedelar af den för ett
vägarbete beräknade kostnaden, från allt flere orter skulle framkomma
anspråk på erhållande af fördelaktigare vilkor än de för fonden i allmänhet
gällande. Det synes utskottet vida lämpligare, att, om Kongl.
Maj:t skulle finna det allmännas intresse fordra någon eller några särskilda
väganläggningar, till hvilkas utförande de enskilde skulle för
mycket betungas genom att bidraga med en tredjedel af kostnaden,
framställning göres till Riksdagen, att Kongl. Maj:t för det eller de
uppgifna företagen må af den tiW väganläggningar anslagna fonden använda
erforderliga angifna belopp utan iakttagande af den i allmänhet
gällande bestämmelsen om statsbidragets förhållande till kostnadssumman.

1 en inom Andra Kammaren afgifven motion (n:o 32) har herr
A. Andersson i Hakarp förnyat sitt vid senaste två riksdagar framstälda,
men ej bifallna förslag om sådan ändring i vilkoren för åtnjutande
af anslag ur den s. k. frostfonden, att anslagen måtte beviljas
att utgå med hälften af kostnaderna för torrläggningsarbetena efter
hittills bestämda grunder; och har herr C. O. Bergman i sin förut omförmälda
motion (n:o 41 inom Första Kammaren) gjort samma yrkande.

I fråga om dessa förslag anser sig utskottet kunna inskränka sig
till att åberopa hvad statsutskottet vid 1889 års riksdag yttrade i ämnet:

Statsutskottets Utlåtande N:o 14.

»Enligt utskottets åsigt är det, beträffande sådana, omedelbart
gagn ej afseende arbeten som torrläggning af icke med fördel odlingsbar
mark, för erhållande af någon visshet derom, att anslaget användes
till sitt egentliga ändamål och att arbetet, sedan det utförts, behörigen
underhålles, nödvändigt, att anslagsbeloppet ej tilltages högre än att
den andel i kostnaden, den enskilde understödstagaren får vidkännas,
blifver tillräcklig för att utvisa ett verkligen befintligt och noggrant
pröfvadt intresse å hans sida. Det torde vara på hänsynen härtill, det
nu gällande stadgandet om proportionen mellan statsbidraget och intressentens
egen kostnad stöder sig, och utskottet har ej ansett giltiga
skäl förefinnas att tillstyrka rubbning härutinnan.»

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet:

a) att Kongl. Maj:ts förslag att 100,000 kronor
af vägbyggnadsfonden må sålunda disponeras, att, der
Kongl. Maj:t pröfvar särskilda omständigheter sådant
påkalla, anslag derifrån till väganläggningar och vägförbättringar
må medgifvas äfven till högre belopp
än två tredjedelar af den beräknade kostnaden, icke
må vinna Riksdagens bifall;

b) att herrar Bergmans och Anderssons ofvanberörda
framställningar icke heller må af Riksdagen
bifallas; samt

c) att Riksdagen må besluta, att de allmänna
vilkor och föreskrifter, hvilka finnas intagna i Riksdagens
skrifvelser till Konungen den 27 april 1881
(n:o 69), den 11 juni 1883 (n:o 67) och den 7 maj
1889 (n:o 43), fortfarande skola blifva gällande.

5:o.

I sin här ofvan under 3:o och 4:o omnämnda motion har herr
C. O. Bergman angående vilkoren för lån ur odling slånefonden hemstält,
dels att, om för utdikning af vattensjuka och frostförande marker, som
ej med fördel kunna odlas, större vattenafledningar och sänkning eller
utdikning af sjö måste företagas, lån af statsmedel måtte beviljas till
belopp, motsvarande en tredjedel af kostnaden, hvilka lån borde utgå
ur den befintliga s. k. odlingslånefonden, dels ock att till vattenafledning
och utdikning af sådana vattensjuka marker, som med fördel kunna
odlas, lån ur berörda fond måtte beviljas räntefritt i tre år, men i öfrigt
under samma vilkor som hittills.

Härjemte har herr A. F. O. Cederberg i eu inom Första Kammaren
väckt motion (n:o 40) föreslagit Riksdagen besluta, att, med bibehållande
af 8 procent annuitet för lån från fonden till understödjande

Statsutskottets Utlåtande N:o 14.

af sankmarkers odling, räntan å samma lån med nästkommande års
ingång skall beräknas efter 3 \ procent å oguldna kapitalbeloppet.

Hvad först beträffar herr Bergmans förslag, att staten skulle för
frostminskningsföretag i vissa fall, utom anslag utan återbetalningsskyldighet,
jemväl bevilja lån ur odlingslånefonden, motsvarande en
tredjedel af den beräknade kostnaden för företaget, vill utskottet erinra
derom, att staten i det hemman, hvilket ett lån ur odlingslånefonden
blifvit påfördt, för de årliga afbetalning^- och räntebeloppen eger lika
rätt som för annan afgäld eller ränta af tast egendom, på sätt i 17 kap.
6 § handelsbalken sägs, således bättre rätt än inteckningsinnehafvare.
Denna statens förmånsrätt väckte vid odlingslånefondens bildande ganska
stora betänkligheter ur fastighetekreditens synpunkt, hvilka betänkligheter
torde hafva häfta allenast derigenom, att man ansåg, att hemmanets
värde genom odlingen måste antagas ökas med ett belopp, vida
större än det, för hvilket staten betingade sig förmånsrätt, och att således
ursprungliga förhållandet mellan hemmanets värde och säkerheten
för inteckningarne ej i någon man rubbades. Men skulle, på sätt herr
Bergman föreslagit, från fonden utlemnas lån till torrläggningsarbeten,
som icke afsåge odling af den torrlagda marken, kunde det med skäl
befaras, att inteckningsliafvarnes säkerhet icke sällan komme att försämras.
Till följd häraf har utskottet icke kunnat biträda ifrågavarande
förslag.

I fråga om herr Cederbergs motion samt herr Bergmans förslag
om tre års räntefrihet för odlingslån, hvilken senare förmån till sin verkan
närmast är att jemföra med en räntenedsättning, tillåter sig utskottet i
minnet återkalla, huruledes vid sistlidne års riksdag af tvenne motionärer
väcktes förslag om nedsättning af räntan å lån ur odlingslånefonden från
4 -!r till 4 procent, ett förslag, som dock icke tillvann sig Riksdagens
bifall. Då statsutskottet vid nämnda riksdag utförligt motiverade sitt
afstyrkande af motionerna, samt förhållandena sedan dess ej undergått
någon förändring, har utskottet här velat intaga hvad statsutskottet år
1890 yttrade i detta ämne:

»Hvad nu först beträffar motionärernas yrkande om nedsättning af
räntan å lån ur odlingslånefonden från 4^ till 4 procent, vill utskottet
erinra, att dessa lån utlemnas från statskontoret, som dertill erhåller
medel dels genom inflytande annuiteter å äldre odlingslån, dels från
riksgäldskontoret, hvilket enligt §§ 14 och 15 af det derför senast utfärdade
reglemente har att i män af behof till fonden öfverlemna medel
till så stort belopp, som jemte de till fonden ingående annuiteterna kunde
erfordras till fyllande af högst en million kronor årligen. För den rånte -

Statsutskottets Utlåtande N:o 14.

utgift, som genom berörda medels öfverlemnande till fonden förorsakas
riksgäldskontoret, skall kontoret, af fonden erhålla godtgörelse.

De belopp, som med anledning häraf hittills af riksgäldskontoret
till fonden levererats, utgöra enligt fullmägtiges berättelse till innevarande
års Riksdag 2,149,850 kronor 7 öre, nemligen:

för år 1885 ........................................................... kronor 503,839: 34.

hvarjemte för år 1888 på riksgäldskontoret anvisats 525,505 kronor 84
öre, hvaraf dock ännu icke något blifvit lyftadt.

Den ränta, statskontoret har att för ifrågavarande för sträckningar
till fonden godtgöra riksgäldskontoret, är för närvarande och tills vidare
bestämd till fyra procent.

I fråga om denna räntefot tillåter sig utskottet att ur ett af fullmägtige
i riksgäldskontoret till statsutskottet vid 1889 års riksdag afgifvet
yttrande öfver herr Bergendahls då i ämnet väckta motion här
anföra följande:

»Hvad beträffar den ränta af fyra procent, som riksgäldskontoret å
sina försträckningar till fonden för närvarande åtnjuter, anföres visserligen
i motionen, att svenska statens från innehafvarens sida ouppsägbara
3,6 procent obligationer, med hvilkas utsläppande afsetts, bland annat,
beredande af medel till samma försträckningar, blifvit under sistlidna år
försålda af riksgäldskontoret till pari kurs. Denna uppgift är dock, på
sätt af fullmägtiges berättelse till innevarande Riksdag inhemtas, rigtig
endast beträffande ett jemförelsevis obetydligt belopp; hvaremot för dem
af ifrågavarande obligationer, hvilka, hufvudsakligen för odlingslånefondens
räkning, först utsläpptes, endast 90 procent erhöllos; hvartill kommer,
att en dylik upplåning ej alltid kan så afpassas eller lånebeloppens återbetalning
så på förhand beräknas, att icke möjligen någon ränteförlust
kan uppstå.

Till följd häraf och med erinran att, om än vid blifvande obligationsför
sälj ning för ifrågavarande ändamål medel för odlingslånefondens
räkning möjligen må kunna anskaffas till lägre ränta än hittills, sådant
likväl icke kan verka till minskning i den ränta, som bör riksgäldskontoret
godtgöras å de belopp, som redan blifvit af kontoret till fonden
förskjutna, kunna fullmägtige beträffande den remitterade motionen ur
riksgäldskontorets synpunkt ej afgifva annat yttrande, än att de ej skola
underlåta att nedsätta räntefoten å de till odlingslånefonden hädanefter

824,315: 26
821,695: 47

kronor 2,149,850: 0 7

Statsutskottets Utlåtande N:o 14.

utgående förskott, i den mån riksgäldskontorets upplåning för ändamålet
dertill gifver anledning.»

I betraktande af hvad fullmägtige i riksgäldskontor sålunda anfört,
och då skilnaden mellan den ränta, statsverket erlade å de upplånta medel,
som för odlingslånefondens räkning till fonden levererades, och den
ränta, som å lånen debiterades, syntes erforderlig för att betacka dels
det fem års ränteanstånd, som lånen förunnats, dels de med lånens förvaltning
förenade kostnader in. m., ansåg sig statsutskottet vid 1889 års
riksdag åtminstone för det närvarande ej kunna tillstyrka nedsättning i
räntan å de från fonden utlemnade lån.

Af senaste båda revisionsberättelser om granskningen af riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning samt af fullmägtiges i nämnda kontor
berättelse till nu församlade Riksdag inhemtas, att de kurser, statens
3,6 procent obligationer vid försäljning betingat, äro:

1887	96	procent för obligationer å....	............. kronor	2,287,000	—
	97	11	11	11	............ 11	1,000,000	—
	98	11	11	11	............. 11	702,000	—
	98J-	11	11	11	............. 11	480,000	—
1	98f	11	11	11	............. 11	95,000	—
	9 8 A	11	11	11	............. 11	100,000	—
	99	11	11	11		2,603,000	—
	99i	11	11	11	............ 11	2,708,000	—
	100	11	11	11	.............. 11	25,000	—
1 QQQ	100	11	11	11	............. 11	4,291,000	—
loo J	[lOOf	11	11	11	............. 11	3,259,500	—
1890 100-1-	11	11	11 •• •	............. 11	25,000	—
					kronor	17,575,500	—

Utskottet är vidare i tillfälle att meddela, att den svenska mosskulturföreningen
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhållit, att Kongl.
Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition om nedsättande af
räntan å lån från odlingslånefonden till fyra procent. Efter nådig remiss
hafva yttranden äfven denna ansökning afgifvits af, bland andra,
kongl. statskontoret och fullmägtige i riksgäldskontoret.

Statskontoret har hufvudsakligen anfört: att den ränta, som riksgäldskontoret
beräknade för derifrån lemnade försträckningar till fonden,
uppginge till 4 procent, och att de tillgångar, som dessutom inflöte till
fonden, eller annuiteterna å andra odlingslån, jemväl syntes böra lemna
en ränteinkomst ej understigande 4 procent; att låntagarne åtnjöte den
förmånen, att ränta å odlingslån icke behöfde erläggas under de fem

Statsutskottets Utlåtande N:o 14.

första åren från lånets första lyftningsdag, utan lades räntan vid de fem
årens slut till den beviljade lånesumman; att, med anledning häraf och
då det icke kunde undvikas, att oförräntade behållningar å fonden innestode,
nödigt vore, att fonden erhölle något högre ränta, än den fonden
sjelf hade att erlägga; samt att det derjemte syntes tvifvelaktigt, om
man än vidare kunde påräkna att erhålla penningar till den låga ränte^
fot, hvaremot under senare tiden penningar lemnats vid upplåning mot
fullgod säkerhet.

Fullmägtige i riksgäldskontoret förmälde i utlåtande af den 30
sistlidne januari, att, då det räntebelopp af 4 procent för år, som fonden
hade att till riksgäldskontoret erlägga å de till densamma lemnade
försträckningar, kunde antagas motsvara den ränteutgift, kontoret måste
erlägga för de medel, som för fondens räkning till och med år 1888
upplånats, jemte den ränteförlust riksgäldskontoret fått vidkännas, intill
dess medlen kunnat för det afsedda ändamålet användas, fullmägtige,
så länge nuvarande föreskrifter angående fonden gälde, icke kunde
undgå att beräkna nämnda ränta å de medel, hvilka af riksgäldskontoret
hittills öfverlemnats till fonden; att deremot — enär af riksgäldskontorets
från innehafvarens sida ouppsägbara 3,6 procent obligationer
under sistlidna år ett större belopp försålts till sådan kurs, att den
ränteutgift, som af denna upplåning förorsakades riksgäldskontoret, icke
uppginge till 4 procent — räntan å de medel, hvilka i den närmaste
framtiden komme att försträckas fonden, kunde sättas till något lägre
belopp; men att, då det ej med visshet, kunde antagas, att kontoret
framdeles skulle blifva i tillfälle att på lika fördelaktiga vilkor som under
sistlidna år anskaffa medel till fonden, fullmägtige i förevarande hänseende
icke kunde afgifva annat yttrande, än att fullmägtige hade för
afsigt att bestämma räntan å de belopp, som under innevarande år
komme att till statskontoret för fondens räkning öfverlemnas, till 3 f
procent för år.

Enligt hvad utskottet inhemtat, har Kongl. Maj:t vid föredragning
af berörda ärende funnit mosskulturföreningens framställning icke till
någon vidare åtgärd föranleda.

Af hvad i det föregående blifvit anfördt finner utskottet det tydligen
framgå, att räntan å de lån, hvilka hittills utlemnats från fonden,
för närvarande icke kan nedsättas till 4 procent, utan att förlust för
staten uppkommer. Hvad åter beträffar de lån, som kunna komma att
hädanefter utlemnas, torde, äfven om för närvarande förefinnes anledning
antaga, att en räntenedsättning i framtiden sannolikt skall kunna
vidtagas, frågan likväl nu vara för tidigt väckt. Dels har nemligen
BIL till Ttiksd. Frat, 1891. 4 Sami. 1 Afä. 11 Höft. 3

Statsutskottets Utlåtande N:o 14.

den nuvarande låga allmänna räntefoten icke funnits så länge, att den
kan antagas vara af mera stadigvarande natur, dels torde det få anses
lämpligare att för räntenedsättningen afvakta en tidpunkt, då denna
nedsättning kan tillgodokomma icke blott nya lån utan äfven de äldre.

Vid denna frågas bedömande bör för öfrigt, icke lemnas ur sigte,
att den ränta, som erlägges för lån ur odlingslånefonden, i verkligheten
icke uppgår till den förskrifna, eller 4 } procent. Den lånen ur nämnda
fond beviljade förmån af fem års ränteanstånd medför nemligen, att
den effektiva räntan å lånen understiger 4 procent, och skulle, om
räntan bestämdes till blott 4 procent, antagligen nedgå till ett belopp,
som, med hänsyn till de af såväl statskontoret som fullmägtige i riksgäldskontoret
omförmälda ränteförluster, ingalunda gåfve staten ersättning
för den ränteutgift, staten måste för lånemedlens anskaffande vidkännas.

På grund häraf anser sig utskottet icke böra för närvarande tillstyrka
den begärda räntenedsättningen.»

Till hvad sålunda blifvit anfördt vill utskottet foga den upplysning,
att under år 1890 till odlingslånefonden från riksgäldskontoret levererats,
i afräkning å 1888 års anslag, 500,000 kronor, samt att för år 1889 å
riksgäldskontoret anvisats ett fyllnadsbelopp af 365,406 kronor 34 öre.

Den ränta, statskontoret har att för ifrågavarande försträckningar
godtgöra riksgäldskontoret, är för de belopp, hvilka blifvit öfverlemnade
före utgången af år 1889, bestämd till 4 procent för år, och
för de belopp, som öfverlemnats under år 1890 eller kunna komma att
öfverlemnas under innevarande år, till 3f procent för år.

Slutligen kan utskottet icke underlåta att påpeka det origtiga i
det betraktelsesätt, herr Cederberg i sin motion söker göra gällande,
nemligen att staten borde nöja sig med en mindre ränta å odlingslånen,
enär i fonden inginge icke endast Jänta medel utan äfven statsmedel,
hvilka senare icke orsakade staten någon ränteutgift. Så länge
staten nödgas för andra ändamål upplåna penningar, drabbas den dock
tydligen af en dylik ränteutgift, om än denna utgift icke direkt faller
på det använda beloppet statsmedel.

Med stöd af Ja vad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa:

a) att herr Bergmans ofvanberörda förslag icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt

b) att herr Cederbergs omförmälda motion icke
heller må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 17 februari 1891.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Statsutskottets Utlåtande N:o 14.

Sammandrag af de uti statsutskottets utlåtande n:o 14 tillstyrkta
statsbidrag för väganläggningar och vägförbättringar, bro- och hamnbyggnader,
vattenkommunikationer samt torrläggning af vattensjuka
marker.

	Anslag.
	Kronor.	öre.
A. Väganläggningar och vägförbättringar.
Till fond för anläggning af nya samt förbättring eller om-läggning af backiga eller eljest mindre goda vägar	800,000	_
B. Bro- och hamnbyggnader samt vattenkommunikationer.
Till fond för understödjande af brobyggnader och mindre hamnbyggnader samt upprensning af åar och farleder	150,000	—!
C. Frostminskningsföretag.		i
Till fond för understödjande af sådana myr ut dikning av och vattenaftappning av, hvilkas ändamål är att min-ska frostländigheten för närliggande bygd.........	100,000
Summa kronor 1,050,000	1