Statsutskottets Utlåtande No BO (Utlåtande 1891:Su60 su)

Statsutskottets Utlåtande No BO.

Ä:o 60.

Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1891, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af odling slög enheter å kronoparker i Norrbottens
län samt väckt motion om anslag tillbefrämjande af odling sföretag
i de norrländska lappmarkerna.

(I. A.)

Under åberopande af bifogadt statsrådsprotokoll öfver finansärenden
för den 13 mars innevarande år har Kongl. Maj:t i en samma dag aflåten
proposition (n:o 50) föreslagit Riksdagen att medgifva, att å kronoparker i
Norrbottens län befintliga, till skogstorp tjenliga lägenheter mätte, der det
för kronoparkens vård och bevakning funnes vara gagneligt, af domänstyrelsen
på viss bestämd tid, ej öfverstigande tjuga år, upplåtas till odling och bebyggande
åt personer, som egde god fräjd och vore fullt arbetsföra samt i
öfrigt funnes vara lämpliga, under följande vilkor, nemligen:

att lägenheter, som sålunda afsattes till skogstorp, skulle noggrant
beskrifvas och å marken begränsas;

att torparen skulle utan afgift från kronoparken erhålla dels efter
utsyning behöfligt virke till torpets åbyggnader och hägnader samt öfrigt
husbehof, dels ock efter anvisning erforderligt skogsfång till vedbrand, det
senare dock endast af vindfäld och torr skog;

att under första upplåtelsetiden torparen skulle få utan afgäld till
kronan bruka torpet och åtnjuta frihet från utlagor och onera mot skyldighet
dels att i enlighet med de föreskrifter, som af domänstyrelsen vid upplåtelsen
meddelades, uppodla och bebygga lägenheten, dels att inom det område af
Bill. till Riksd. Prot. 1891. 4 Samt. 1 Afd. 41 Käft. (1S:o BO.) 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

kronoparken, som blefve honom anvisadt, utöfva tillsyn och bevakning, dels
ock att på tillsägelse af vederbörande skogstjensteman och mot skälig ersättning
utgöra å kronoparken erforderliga arbeten;

att, sedan af domänstyrelsen föreskrifna byggnader blifvit å torpet
uppförda och godkända, torparen skulle få af statsmedel uppbära ett kontant
belopp af femhundra kronor mot skyldighet för honom att, i händelse han
af en eller annan anledning blefve från lägenheten skild, afstå densamma
utan anspråk på ersättning för å lägenheten nedlagdt, byggnads- och odlingsarbete; att

efter frihetsårens slut torpet genom domänstyrelsens försorg skulle,
i förhållande till detsammas storlek och beskaffenhet, åsättas viss årlig afgäld
att utgöras medelst dagsverken å kronoparken;

att torpare, som af domänstyrelsen funnes hafva torpet val uppodlat
och bebyggt, skulle efter frihetsårens slut mot faststäld afgäld erhålla förnyad
upplåtelse å torpet, samt att, derest torpare, som funnes hafva väl
skött och bebyggt lägenheten, före första upplåtelsetidens utgång doge eller
blefve oförmögen att fullgöra sina förpligtelse!'', hans barn eller arfvingar,
derest de funnes till torpare lämpliga, skulle ega att med domänstyrelsens
begifvande öfvertaga torpet eller, om de ej ville eller kunde mottaga detsamma,
öfverlåta torpet åt annan af domänstyrelsen godkänd person mot den
godtgörelse för å torpet nedlagdt arbete, som kunde betingas;

att torpare, som blifvit dömd för svårare brott, skulle kunna af domänstyrelsen
uppsägas till afflyttning från torpet nästföljande midfasta;

att, derest domänstyrelsen skulle finna, att torpare gjort sig skyldigtill
skogsåverkan eller ovarsamt handhafvande af eld eller att han företagit
sig annat, som väsentligen strede mot lag eller allmän ordning, ändock han
derför icke lagförts, eller att han underlåtit att fullgöra åtagna skyldigheter
eller ställa sig till efterrättelse gifna föreskrifter, på domänstyrelsen skulle
ankomma att uppsäga honom till afflyttning från torpet med rätt för torparen
att åtnjuta laga fardag;

samt att i öfrigt erforderliga föreskrifter med afseende å torpen och
torparne skulle af domänstyrelsen meddelas.

Statsutskottet, till hvars förberedande handläggning denna proposition
blifvit öfverlemnad, har i sammanhang dermed till behandling förehaft en af
herr C. O. Widmark i Första Kammaren väckt, jemväl till utskottet remitterad
motion (n:o 29), deri föreslagits, att ett reservationsanslag måtte af
Riksdagen beviljas dels för verkställande af utredning rörande sättet och
kostnaden för nödiga afdikningar m. m. af de för kolonisationen lämpligaste
trakterna inom de norrländska lappmarkerna, dels för befordrande af upp -

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

odling och bebyggande af lägenheter inom ifrågavarande områden, samt att
detta anslag vid början af det fosterländska företaget måtte sättas till 50,000
kronor.

Till förenämnda statsrådsprotokoll har statsrådet och chefen för finansdepartementet
till en början erinrat, att vid 1888 års riksdag väckts förslag,
huru vida det icke skulle vara fördelaktigt att på statens skogsdomäner
i Norrland fä bosättningar till stånd genom upplåtelse på vissa vilkor af
mark för odling och lämpliga platser till bebyggande, samt att Riksdagen
för sådana upplåtelser mätte bestämma hufvudsakligen följande grunder:

att å kronopark belägna odlingslägenheter skulle till den begränsning,
som skogens vård och skötsel kräfde, under namn af skogstorp af
domänstyrelsen upplåtas till sökande, hvilka hade god fräjd och vore fullt
arbetsföra;

att de lägenheter, som sålunda afsattes till skogstorp, skulle noggrant
beskrifvas och till området å marken begränsas;

att virke till erforderliga byggnader å skogstorpet finge från kronoparken
efter utsyning tagas, och att nödig vedbrand finge från kronoparken
efter anvisning hemtas af vindfäld och torr skog;

att'' i afseende på frihetsår, odlings- och byggnadsskyldighet m. m. de
bestämmelser för krononybyggen, som för närvarande gälde, skulle i tillämpliga
delar för skogstorp äfven vara gällande;

att skogstorparen skulle anvisas visst område af kronoparken, inom
hvilket han skulle tillse, att skogsåverkan eller annan skadegörelse icke
egde rum;

att skogstorparen skulle mot betalning på kallelse deltaga i arbeten
inom kronoparken, genast inställa sig vid brandstället, när skogseld yppades
derinom, samt i öfrigt ställa sig de föreskrifter till efterrättelse, som af
revirförvaltaren meddelades;

att skogstorparen efter frihetsårens slut skulle erlägga de onera till
stat och kommun, som komme att skogstorpet påhvila; samt

att domänstyrelsen i öfrigt skulle ega att meddela de bestämmelser
rörande torpet och torparen, som kunde finnas erforderliga.

I anledning häraf hade Riksdagen i skrifvelse af den 7 maj 1888
anfört, att syftet med förevarande förslag syntes hafva varit att i allmänhet
bereda befolkningen i Norrland ökadt tillfälle att skapa egna hem och finna
arbete och utkomst samt att, hvad särskilt beträffade den del af Norrlands
befolkning, som egentligen hemtade sitt uppehälle från skogsarbete och timmerflottning,
göra det möjligt för denna i trävarurörelsens tjenst stående
befolkning att varda bofast och vinna en säkrare inkomst än den, som dess
öfriga, af konjunkturernas vexlingar beroende arbete kunde gifva, samt att

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

det derjemte ansetts vara för krön oparkernas vård fördelaktigt, om inom
dem funnes en bofast stam af skogsarbetare, hvilka, jemte det de vore berättigade
att upptaga till odling lämplig mark, skulle hafva åliggande i afseende
på skogsvården inom bestämdt område och skulle vara redo att, när
de påkallades, mot ersättning verkställa erforderliga arbeten inom kronoparken;
och hade Riksdagen, enär omförmälda syftemål synts Riksdagen
förtjenta af den största uppmärksamhet, ifrågasatt, huru vida icke, förutom
i Norrland, äfven inom andra delar af vårt land, särskild t inom Kopparbergs
län, kronopark^- funnes, å hvilka sådana upplåtelser som de föreslagna
lämpligen kunde ega ruin, samt i anledning häraf och då ämnets vigt fordrade
eu utredning, som då icke förelegat och endast genom Kong!. Maj:ts
föranstaltande kunde åstadkommas, anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta
föranstalta om utredning i ämnet och derefter till Riksdagen inkomma med
den framställning, som kunde befinnas vara af förhållandena påkallad.

Domänstyrelsen, till hvars utlåtande detta ärende blifvit remitteradt,
hade derför infordrat yttranden från samtliga länsstyrelser och skogstjenstemän
inom riket; och finnes angående dessa yttranden i statsrådsprotokollet
införd närmare redogörelse, till hvilken utskottet tillåter sig hänvisa,

För egen del hade domänstyrelsen bland annat anfört, att huru än
asigterna om lämpligaste sättet att använda kronans allmänningar och skogsmarker
under tidernas lopp vexla!, hade dock meningarna numera här, liksom
i andra kulturländer, enats om vigten och betydelsen af att kronans
skogar ej allenast bibehölles och såsom kronopark^- vårdades, utan äfven
genom markinköp efter hand förstorades.

Från denna uppfattning af kronoparkernas betydelse skulle, enligt domänstyrelsens
förmenande, Riksdagens förevarande framställning innebära eu
väsentlig afvikelse, derest med de i fjerde punkten af Riksdagens skrifvelse
omförmälda grunder för markupplåtelserna skulle åsyftas upplåtelsernas likställande
med krononybyggen jemväl i afseende å besittningsrätt, skattläggning
och skogsanslag, eller med andra ord åvägabringandet af upplåtelser under
stadgad åborätt å kronoparkerna, hvilket, utom minskning af dessas areal,
måste föranleda stora olägenheter för skogsvården och således stå i uppenbar
strid med kronoparkernas ändamål. Särskildt ville domänstyrelsen fästa
uppmärksamhet derpå, att, jemte det att genom skogsanslagen kronoparkerna
skulle komma att sönderstyckas och erhålla för skötseln olämpliga egofigurer,
säkerhet icke vunnes för att lägenhetsinnehafvarne, derest besittningsrätten
blefve ständig, skulle finnas skickliga till den personliga verksamhet Riksdagen
afsett. I fråga om skogsåverkan, vållande eller anstiftande af skogseld,
intrång och dylikt kunde betänkliga förhållanden uppkomma. Vid
vanliga upplåtelser på viss tid vore domänstyrelsen oförhindrad att, der

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

missbruk förekommit, underlåta att förnya nyttjanderättsaftal, men en nybyggare
eller skogstorpa re med stadgad åborätt skulle icke, utan att full
bevisning om stöld eller annat nesligt brott förebragtes, kunna skiljas från
torpet, som äfven under sådant förhållande kom me att fortfarande innehafva»
af familjen, derest hustru, myndig son eller mag ville detsamma öfvertaga.

Eu sådan tolkning af fjerde punkten af de ifrågasatta grunderna, som
ofvan blifvit antydd, stode emellertid ej i öfverensstämmelse med innehållet
af första punkten af samma grunder, enligt hvilken upplåtelserna uttryckligen
begränsades till sådana, som »skogens vård och skötsel klöfver». Domänstyrelsen
ansåge sig derför hafva anledning antaga, att Riksdagen, ehuru
dess framställning i det anmärkta hänseendet saknade tydlighet, icke åsyftat
upplåtelse!’ af odlingslägenheter under stadgad åborätt, utan endast upplåtelser
af nyttjanderätt till sådana på viss tid.

Det läge i sakens natur, att sä väl inom kronopark erna som å enskildes
utmarker funnes smärre odlings- och ängslägenheter, hvilka i följd af sitt
spridda läge och naturliga sammanhang med skogsmarken icke kunde blifva
föremål för sjelfständigt hemmansbruk, men i många fall egnade sig för anläggning
af arbetaretorp. Deri för odling tjenliga marken inom kronoparkerna
vore emellertid, ehuru för skogsproduktion icke tagen i anspråk, i allmänhet
icke obegagnad eller utan gagn. Enligt 8 kap. af kongl. förordningen
den 29 juni 1866, angående hushållningen med de allmänna skogarne i
riket, upplätes till grässlätter tjenliga lägenheter på bestämd tid, vanligen
ett å tio år, och jemlikt kongl. blefven den 18 februari 1870 och den 29
oktober 1881 upplätes jemväl på bestämd tid, högst tjugu år, vissa mossmarker
till odling i ändamål af markens beredning för skogskultur.

Å de inom landets mellersta och sydliga delar samt inom nedre Norrland
befintliga kronoparkerna, i synnerhet å dem, som tillkommit genom köp,
skogsmarks undantagande vid kronoegendomars utarrendering eller genom
sådana egendomars öfverlemnande i deras helhet till skogsväsendet, vore den
för odling lämpliga marken i allmänhet redan sedan gammalt upptagen till
jordbruk och upplätes äfven fortfarande dertill åt arrendatorer och torpare
eller användes till boställsjord åt bevakare och skogsarbetare, der ej, såsom
mångenstädes vore fallet, markområdena till följd af mager jordmån måste
utläggas till skog.

Inkomsten af grässlätt, inberäknadt mulbetsafgifter, samt af arrenden
hade år 1889 utgjort 43,783 kronor.

Inom de vidsträckta skogsområden i de två nordligaste länen, i synnerhet
Norrbottens län, hvilka tillfallit kronan såsom kronopark^-, hade före afvittringen
s. k. inhysingar nedsatt sig här och hvar, upparbetat åt sig
mindre åkertäppor, röjt några myrar eller bäckstränder till äng och uppfört

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

åbyggnader, vanligen i ofullständigt skick. I många fall hade äfven, då nybyggen
i följd af vanhäfd återfallit till kronan och öfverlemnats åt skogsväsendet
att såsom kronoparker förvaltas, förre åboarne suttit qvar å lägenheterna.
Dessa inhysingar och förre åboar, som, sedan marken blifvit till
kronopark afsatt, saknat laglig rätt att der qvarsitta, men genom afhysning
skulle hafva kommit i nödstall belägenhet och fallit fattigvården till last,
hade i de flesta fall erhållit tillstånd att tills vidare eller på lifstid qvarbo å
lägenheterna såsom skogstorpare; och hade skriftligt aftal med dem uppgjorts,
afseende att bestämma dels å ena sidan rätten att nyttja lägenheten, dels
ock å andra sidan torparens skyldigheter, bestående i lägenhetens vidmagthållande,
samt för öfrig! vissa åligganden, såsom att göra anmälan om skogsåverkan
eller skogseld, för hvars släckning han i första hand skulle vidtaga
åtgärd, och att mot skälig dagspenning biträda vid skogsbevakning eller vid
skogsarbeten ä kronoparkerna, der så påfordrades, äfvensom att vid underlåtenhet
af föreskrifna skyldigheter eller när han beträddes med åverkan m. m.
genast afflytta, dock att, i händelse af bristande förmåga hos torparen att
kontraktet fullgöra, fardag åtnjötes vid afflvttningen, samt att i sistnämnda
händelse, äfvensom vid dödsfall, i möjligaste måtto skulle tillses, att barn
eller arfvingar efter torparen, derest han sig väl förhållit, vid torpet bibehölles,
derest de funnes till torpare lämpliga.

Utom vid upplåtelse af höslåtter, torp eller genom odling komme den
till skogsbörd nu ej tjenliga marken till nytta derigenom, att medelst utdikning
vissa mossar och myrtrakter å kronoparkerna efter hand gjordes
tjenliga för skogsväxt.

Då härtill komme, att de å kronoparkerna i öfra Dalsocknarne samt i
Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker befintliga slåttermyra]'' eller
ängslägenheter, som före afvittringen tillhört hemman och nybyggen, finge
enligt särskilda kongl. bref tills vidare bibehållas under dessa såsom ströängar,
syntes af det anförda framgå, hvad skogstjenstemännen och Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i de flesta län ock betonat, att tillgången å odisponerade
odlingslägenheter på kronoparkerna i allmänhet vore ringa.

Ett undantag härifrån utgjorde dock Norrbottens län, hvarest kronoparkerna
intoge en vida större areal än i öfriga län. Af en vid domänstyrelsens
utlåtande fogad, länsvis upprättad tabell, utvisande dels hela
landets, dels enskilde tillhöriga utmarkers, dels de allmänna skogarnes ytvidd,
inhemtades, att något öfver hälften af hela landets kronoparksareal
läge i Norrbottens län, upptagande en något större ytvidd än de enskildes
skogar, medan kronoparkerna i de flesta öfriga län utgjorde endast en ringa
del af länens ytvidd. Utom denna stora areal, 2,164,925 hektar, måste den
omständigheten, att kronoparkerna i Gellivare, Jockmocks och Arvidsjaurs

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

socknar, med en areal af tillhopa omkring en million hektar, blifvit jemlikt
kongl. brefven den 24 oktober 1871 och den 30 oktober 1874 före afvittringen
afsätta, hvarigenom odlings- eller ängslägenheter icke blifvit inom dessa vidsträckta
områden lika noggrant uppsökta som annorstädes, i väsentlig mån
bidraga dertill, att inom Norrbottens läns kronoparker tillgängen å dylika
lägenheter vore större än inom andra läns kronoparker, hvilket ock af Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i länet samt af de flesta skogstjenstemännen derstädes
blifvit vitsordadt.

Behofvet af arbetskrafter för kronoparkernas skötsel och vård hade,
hvad södra och mellersta landet beträffade, uppgifvits vara tillräckligt tillgodosedt
dels genom de å kronoparkerna anstälde skogstorparne eller mindre
lägenheters innehafvare, dels ock genom närliggande orters talrika befolkning,
och äfven i de flesta norrländska länen hade svårigheter icke ansetts möta
att erhålla tillräckligt arbetsfolk för nämnda ändamål. Uppenbart vore dock,
att för skötseln och vården af de stora kronoparkerna i Norrbottens äfven
som till viss del i Vesterbottens län erfordrades arbetskrafter, hvilka i dessa
läns folkfattiga orter nu icke funnes att tillgå, och att det derför, på sätt
Kongl. Maj:ts befallningshafvande och de flesta skogstjenstemännen i Norrbottens
län framhållit, skulle vara af gagn att genom markupplåtelser inom
dessa kronoparker erhålla pålitliga, bofasta personer, för att biträda dels vid
tillsynen öfver kronoparkerna, i synnerhet vid skogseldar, dels ock vid förefallande
arbeten, såsom virkesutsyningar, rensningshuggningar å hyggestrakter
och dessas beredning i öfrigt för skogsföryngring, utdikning af mossar, flottledsbyggnader
och strömrensningar in. m.

Erfarenheten af redan medgifna torpupplåtelser hade dock, enligt hvad
skogstjenstemännen upplyst, icke varit tillfredsställande. Många af skogstorparne
hade uppgifvits vara i mer och mindre nödstälda omständigheter
och derför föga pålitliga och lämpliga för den verksamhet, som här ifrågakomme.
Endast ett fåtal af lägenheterna hade visat sig mägtiga utveckling
och förkofran. Orsakerna härtill vore väl i flera fall att söka hos torparen
sjelf, som under de förhållanden, hvarunder han hade att söka sin utkomst,
måste, för att lyckas, framför allt vara idog, uthållig och redbar, hvilka
egenskaper enligt skogstjenstemännens meddelanden synts vara sällsynta hos
den s. k. lösa befolkningen, men i många fall vore det anmärkta förhållandet
ock beroende på lägenheternas svaga beskaffenhet och olämpliga
belägenhet äfvensom på bristen på arbetsförtjenst i torpets närhet. Försök
hade derför blifvit gjorda med nytt folk och å nya lägenheter, hvilka i
antydda hänseenden ansetts erbjuda bättre utsigter. Dessa försöksupplåtelser
hade medgifvits på femton års tid med rätt för torparen att utan någon
afgift dels uppodla ett visst anvisadt område, vanligen af tre hektars ytvidd,

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

dels begagna vissa ängslägenheter, dels uppföra nödiga byggnader med virke
från kronoparken, mot skyldighet att, på sätt vid förut omnämnda torpupplåtelser
stadgats, mot ersättning lemna biträde vid kronoparkernas vård och
bevakning, samt att vid upplåtelsetidens slut utan lösen eller ersättning till
kronan öfverlemna lägenheten och derå uppförda hus, dervid torparen, om
han lägenheten väl skött och bebyggt, tillförsäkrats att vid förnyad upplåtelse
erhålla hembud å torpet mot viss afgäld.

Efter att sålunda hafva redogjort för i hvad mån tjenliga lägenheter
för de af Riksdagen ifrågasatta upplåtelserna vore att tillgå samt i hvad
mån dessa upplåtelser kunde för kronoparkernas skötsel och vård vara gagneliga,
har domänstyrelsen, beträffande det med upplåtelserna jemväl afsedda
syftemålet att bereda landets lösa befolkning ökadt tillfälle att skapa egna
hem, vidare anfört:

.femfördes arealsiffrorna för de särskilda jordkategorierna i ofvan omförmälda
tabell, som äfven upptoge ytvidden af den odlade jorden, visade
det sig oförtydbart, att åtminstone i Norrland och Kopparbergs län odlingen
ingalunda vore så långt framskriden, att tillfällen till nyodling måste af brist
på lägenheter å enskildes utmarker sökas inom kronoparkerna. Svårigheter
för jordförvärf för bildandet af egna hem syntes ock, enligt hvad flera länsstyrelser
och skogstjenstemän upplyst, i allmänhet taget icke vara för handen,
och der sådana svårigheter funnes, såsom fallet uppgifvits vara i Norrbottens
län, vore orsaken härtill i de flesta fall icke att söka i bristande tillgång på
odlingslägenheter å enskildes områden, utan snarare i jordegarnes obenägenhet
för markupplåtelser, beroende tvifvels utan på erfarenheten derom, att
dylika upplåtelser- i många fäll visat sig menliga utan motsvarande nytta
eller ersättning för jordegaren.

En sådan återhållsamhet vore jemväl från statens sida såsom skogsegare
naturlig och berättigad; och vore hänsyn till syftemålet att bereda
landets lösa befolkning egna hem inom kronoparkerna enligt domänstyrelsens
åsigt befogad endast i den mån kronoparkernas skötsel och vård derjemte
främjades, hvilket, enligt hvad ofvan blifvit visadt, vore fallet å vissa kronoparker
inom Norrbottens län, men endast undantagsvis å kronoparkerna i
öfriga län.

Elvad beträffade de af Riksdagen ifrågasatta grunder för torpupplåtelserna,
vore att erinra, att tillförsäkrandet åt torpare af kreatursbete
och husbehofsafverkning i viss mån ledde till servituter för kronoparkerna
och följaktligen kunde anses stridande mot grundsatsen om den oblandade
eganderätt, som allt mer erkändes såsom ett vilkor för ett rationelt skogsbruk.
Men ehuru jemväl ur denna synpunkt stor varsamhet vid markupplåtelser
påkallades, syntes dock faran af betungande servituter för framtiden

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

vara aflägsna*! derigenom, att upplåtelser endast medgåfves på bestämd tid
och alltså efter aftalets slut, derest olägenheter visat sig uppstå, kunde upphöra,
hvarjemte lägenheternas behof af husbehofsvirke och bete icke syntes
kunna blifva kärl bart för de vidsträckta kronopai’kerna i Norrbotten, om
upplåtelserna begränsades efter skogsförvaltningens behof.

Vidare förekomme i afseende särskilt å betesrätten, att det läge en
fara för kronoparkerna deruti, att torparen på sätt och vis hade fördel af
uppkommande skogseldar, genom livilka kreatursbetet vanligen förbättrades
under de närmaste åren. Detta vore utan tvifvel en omständighet af betänklig
art och som, för att torpen ej skulle blifva menliga för kronoparkerna,
med nödvändighet betingande ett omsorgsfullt val af personer samt
stränga påföljder för vårdslöshet med eld ute på marken och vållande eller
anstiftande af skogseld.

Med afseende a torpares odlings- och byggnadsskyldighet samt i fråga
om frihetsår hade föreslagits, att de för krononybyggen gällande bestämmelser
borde tillämpas. Hvad frihetsår beträffade, tillförsäkrades genom äldre
författningar alla dem, som i lappmarken upptoge nybyggen, frihet under
femton år från skatter och utlagor af hvad namn och beskaffenhet de vara
måtte, hvilken förmän genom 1749 års kongl. reglemente »för dem, som
bygga och bo i lappmarken», så till vida bekräftades, att högst femton frihetsår
medgåfves, så framt icke mer än vanligt arbete för nybyggets uppodling
ansåges föranleda till höjande af frihetsårens antal. Ehuru i 1850 års
afvittringsstadga för Luleå lappmark frihetsårens antal höjdes till minst
femton och högst tjugufem, torde dock, enär denna författning blifvit upphäfd
genom nu gällande 1873 års afvittringsstadga, hvilken icke på annat
sätt innefattade föreskrift om visst antal frihetsår, än att i § 2 stadgades,
att i fråga om befrielse från skatt och ränta under vissa år m. in. skulle
gälla hvad särskild! vore eller blefve stadgadt, 1749 års reglemente i afseende
å frihetsårens antal för lappmarken ännu lända till efterrättelse. För Jemtlands
län utgjorde frihetsåren femton å tjugu enligt 1820 års afvittringsstadga,
och för öfriga norrländska län med undantag af lappmarken tjugufem
å femtio enligt 1824 års afvittringsstadga, allt efter det större eller mindre
arbete, som för uppodlingen erfordrades, och med vilkor att halfva räntan
skulle erläggas, sedan tre fjerdedelar af frihetstiden gått till ända.

Dessa för de med nybyggesanläggningar förenade mera betydande
odlings- och byggnadsarbeten gifna bestämmelser syntes, enligt domänstyrelsens
mening, icke egna sig för tillämpning å ifrågavarande skogstorp — hvilka
utan skattläggning och mantalssättning kunde efter skogstjenstemans besigtning
såsom hittills af domänstyrelsen upplåtas — i vidare män än att torpet
Ange åtnjuta frihet från utlagor och onera under den första uppiåtelsetiden,
Bih. till Riksd. Prof. 1891. 4 Sami. I Afd. 41 Uäft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

hvilken enligt styrelsens förmenande ej borde öfverstiga tjugu år. Men innan
förnyad upplåtelse derefter skedde, syntes genom domänstyrelsens försorg
böra bestämmas en viss årlig afgäld i förhållande till torpets storlek och
beskaffenhet.

Odlings- och byggnadsskyldigheter vid nybyggena utgjordes, jemlikt derför
i tillståndsresolution eller afvittringsutslag gifna särskilda föreskrifter,
årligen till viss myckenhet, så att hemmanet vid frihetsårens slut gåfve en
afkastning, motsvarande den, för hvilken det blifvit skattlagdt. Med tillämpning
af denna grundsats syntes vid ifrågavarande torpupplåtelser böra föreskrifvas,
att torparen skulle årligen fullgöra visst arbete för lägenhetens uppodling,
så: att, densamma vid första upplåtelsetidens slut innehölle en viss
uppgifven areal uppodlad och gödslad åker samt uppröjd äng af viss afkastning,
vid äfventyr att, derest föreskrifvet odlingsarbete icke vore fullgjordt,
vid hvarje femårsperiods slut, torpet ansåges förverkadt och kunde till annan
öfverlåtas utan lösen eller ersättning åt förre innehafvaren för till äfventyrs
utfördt arbete. Vid samma påföljd borde jemväl åligga torparen att senast
vid första femårsperiodens slut hafva uppfört stuga och ladugård enligt ortens
byggnadssätt samt husen derefter i godt stånd underhålla.

Ehuru af förut anförda skäl markupplåtelser under ständig besittningsrätt
under inga förhållanden vore tillrådliga, torde dock för att erhålla dugligt
och pålitligt folk till torpare vara nödigt att, såvidt utan men för kronoparkerna
kunde ske, bereda i viss män tryggad besittning af lägenheter,
som torparne sjelfva upparbetade och bebyggde. 1 sådant afseende syntes, på
sätt några af skogstjenstemännen förordat, det böra tillförsäkras torpare, som
befunnes hafva lägenheten val uppodlat och bebyggt, deist att efter upplåtelsetidens
slut mot faststäld afgäld erhålla förnyad upplåtelse af torpet, dels att,
i händelse innan första upplåtelsetidens slut torparen blefve oförmögen att
sina förpligtelse!’ fullgöra och af sådan anledning uppsades till afflyttning eller
ock doge, hans barn eller arfvingar, derest de funnes till torpare lämpliga,
egde torpet öfvertaga eller, om de ej ville eller kunde torpet mottaga, berättigades
öfverlåta detsamma åt annan, af domänstyrelsen godkänd person
mot den godtgörelse för å torpet nedlagdt arbete, som kunde betingas.

Bland de föreskrifter i öfrigt rörande torpen och torparne, som kunde
vara erforderliga och, på sätt Riksdagens skrifvelse antydde, borde öfverlemnas
åt domänstyrelsens bestämmande, vore, utom detalj bestämmelserna
rörande odlings-, byggnads- och arbetsskyldiglieten, de närmare vilkoren för
besittningsrättens åtnjutande, i hvilken hänseende vore att erinra, att, förutom
underlåtenhet att fullgöra åtagna skyldigheter, skogsåverkan, oloflig jagt
eller annan olaglighet, vårdslöshet med eld ute å marken, företagande af
hvad som strede emot allmän ordning m. in. måste, till förebyggande af

Statsutskottets Utlåtande N:o 60. il

intrång och olägenheter för kronopark erna, anses såsom giltiga anledningar
till innehafvarnes skiljande från torpen, äfvensom att, på det fråga om
torpares skiljande från lägenhet icke i hvarje särskildt fall skulle blifva
beroende på domstols pröfning med åtföljande tidsutdrägt och kostnader, åt
domänstyrelsen borde förbehållas att, när till domänstyrelsens kännedom genom
anmälan från skogstjenstemännen eller annan kommit, att torpinnehafvare
gjort sig skyldig till lagbrott eller förseelser af sådan beskaffenhet, att
domänstyrelsen funne honom icke längre böra ä torpet bibehållas, derifrån
låta uppsäga honom till afflyttning, dock mot åtnjutande af i lagstadgad
fardag, på det rådrum måtte leranas honom att skaffa sig utkomst
ä annan ort.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hade domänstyrelsen, med
erinran att, då staten numera åsyftade att genom eu omsorgsfull skogsvård
ä kronoparkerna och dessas förökande genom markinköp höja ej mindre
statsskogarnes afkastning- än äfven skogstillståndet inom landet, det icke
kunde vara lämpligt och ej heller af förhållandena i öfrigt påkalladt att
genom ett allmänt stadgande om markupplåtelse ä kronoparker uppmana till
nya bosättningar a kronans skogar, såsom i föregående århundradens ny
byggesförfattningar skett, hemstält, att Riksdagens framställning icke måtte
föranleda vidare åtgärd, än att domänstyrelsen, i likhet med hvad genom
förberörda nådiga bref den 29 oktober 1881 förut skett, måtte bemyndigas
att i orter, der för kronoparks vård och bevakning funnes gagneligt, upplåta
på bestämd tid, högst tjugu år, till skogstorp tjenliga, ä kronopark befintliga
lägenheter under vissa af styrelsen angifna vilkor.

Sedan departementschefen redogjort för de af domänstyrelsen sålunda
föreslagna bestämmelser, hade departementschefen vidare yttrat, att af den
i ärendet åvägabragta utredning framginge, att anordningar, genom hvilka
odlingslägenheter å kronoparker upplätes åt personer, som vore dugliga och
villiga att å skogarne förrätta arbete och utöfva tillsyn, under vissa förutsättningar
skulle verka till gagn ej mindre för skogsväsendet genom den
tillgäng till pålitliga skogsarbetare, som på sådant sätt bereddes, än äfven
för den arbetande befolkningen, hvilken derigenom erhölle ökade tillfällen
till fast, bosättning. Hvarken ur den ena. eller den andra synpunkten syntes
emellertid erforderligt eller önskligt, att upplåtelserna skedde under eganderätt
eller under sådan fastare besittningsrätt som den, hvarunder krononybyggen
innehades. Förutom det att, på sätt domänstyrelsen framhållit,
derigenom skulle förorsakas bestämda olägenheter för skogsväsendet genom
sönderstyckning af kronoparkerna, skulle uppnåendet af det förstnämnda
syftet med upplåtelserna, eller beredandet af tillgång till skogsarbetare, i
högst väsentlig män äfventyras, då, äfven om förste upplåtelsetagaren vore

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

lämplig såsom sådan arbetare, ingen säkerhet gåfves, att jemväl hans efterträdare
i egande- eller besittningsrätten innehade de derför erforderliga
egenskaperna. Och hvad det, andra syftemålet beträffade, eller beredandet
af ökade bosättningstillfällen åt den lösa arbetarebefolkningen, borde åt upplåtelserna
kunna gifvas sådan form, att detta syfte på ett fullt tillfredsställande
sätt befrämjades, utan att derför den med upplåtelserna afsedda.
nytta för skogsväsendet behöfde äfventyras. Ehuru Riksdagen icke bestämdt
uttalat, under hvilken form Riksdagen tänkt sig de ifrågavarande upplåtelserna,
hade departementschefen dock, med stöd af hvad han sålunda anfört,
tagit för gifvet, att Riksdagen icke åsyftat, att upplåtelsetagarne skulle
erhålla annan ställning än såsom skogstorpare med i möjligaste mån tryggad
besittningsrätt.

Den verkstälda utredningen hade vidare ådagalagt, dels att tillgängen
å odisponerade odlingslägenheter på kronoparkerna i andra län än Norr
bottens i allmänhet vore ringa, dels att hufvudsakligen endast i nämnda
län svårighet mött att erhålla tillräckligt arbetsfolk för kronoparkernas
skötsel. Vid sådant förhållande, och då sålunda de med upplåtelserna afsedda
syftemål endast inom Norrbottens län i afsevärd utsträckning kunde uppnås,
syntes ock de nu ifrågasatta åtgärderna böra inskränkas till detta län.
Som kronoparkerna i Norrbottens län innehölle den betydliga ytvidden af
2,164,925 hektar, utgörande något mer än hälften af hela landets kronoparksareal,
blefve, äfven med nämnda inskränkning, den föreliggande frågan för
staten såsom skogsegare af icke ringa betydelse.

Hvad beträffade de närmare bestämmelser, som borde lända till efterrättelse
vid upplåtelserna i fråga, borde, enligt departementschefens åsigt, upplåtelserna
meddelas endast på vissa år, hvilkas antal, icke öfverstigande tjugu,
borde bestämmas af domänstyrelsen i förhållande till de med torpets uppodling
förenade svårigheter, det stenbrytningsarbete, som för ändamålet kunde vara
erforderligt, o. s. v. 1 öfrigt borde vilkoren för upplåtelserna vara sådana,
att å ena sidan åt domänstyrelsen inrymdes möjlighet att utan allt för stora
omgångar och tidsutdrägt få en lägenhetsinnehafvare, som visat sig vara till
förfång för kronoparken eller som ej uppfylde de med upplåtelsen förenade
skyldigheter, skild från lägenheten, men att å andra sidan ordentliga och
lämpliga personer funne med sin fördel förenligt att nedsätta sig såsom skogstorpare
på kronoparkerna. Dä de af domänstyrelsen föreslagna bestämmelser
syntes i det väsentliga uppfylla de fordringar, som sålunda borde ställas på
föreskrifterna i ämnet, hade departementschefen hufvudsakligen anslutit sig
till desamma.

I ett afseende af vigt ansåge departementschefen likväl ett tillägg
till de föreslagna bestämmelserna vara erforderligt. Enligt dessa skulle de

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

förmåner, som från skogsväsendets sida bereddes torparen, bestå deruti, att
han från kronoparken afgiftsfritt erhölle virke till torpets åbyggnader och
hägnader äfvensom vedbrand, samt att han under vissa frihetsår finge utan
afgäld bruka torpet samt åtnjuta frihet från utlagor. Det kunde dock betviflas,
huru vida bosättningar å de ifrågavarande odlingslägenheterna i afsevärd
omfattning skulle kunna komma till stånd, derest understödet Iran det
allmännas sida inskränktes till det nyssnämnda. Det vore nemligen antagligt,
att de personer, hvilka kunde tänkas villiga att söka sin utkomst genom
upprödjande af mark i dessa aflägsna bygder, i de allra flesta fall saknade
annat kapital än sin arbetskraft. Äfven om byggnadsvirke erhölles afgiftsfritt,
skulle de derför enligt regeln sakna utväg att bestrida öfriga med den
första bosättningen förenade kostnader. Om det ur förut angifna synpunkter
måste anses önskvärd!,, att eu stam af skogstorpare blefve till finnandes ä
kronans skogar i Norrbotten, vore det sålunda, enligt departementschefens
mening, nödvändigt, att staten trädde emellan med direkt understöd i form
af byggnadshjelp. Denna byggnadshjelp borde icke lemnas såsom lån, hvilket
torparne säkerligen vore ur stånd att återgälda, utan såsom understöd utan
återbetalningsskyldighet, och kunde lämpligen fixeras till ett för hvarje upplåtelse
lika belopp, motsvarande omkring halfva beloppet af den kontanta
kostnad, som minst kunde anses erforderlig för uppförandet af byggnader af
så enkel beskaffenhet som de ifrågavarande. Departementschefen hade ansett
denna byggnadshjelp böra bestämmas till 500 kronor. Till gengäld borde
upplåtelsetagaren förpligtas att, derest han af en eller annan anledning blefve
skild från lägenheten, afstå densamma till statsverket utan anspråk på någon
som helst ersättning för å lägenheten nedlagd byggnads- och odlingskostnad.
Det sålunda erhållna understödet kunde förutsättas komma att för torparen
verka som en maning att iakttaga ett sådant uppförande, att han icke genom
att skiljas från torpet gånge i mistning af den vunna förmånen.

Att, statsmedel för ändamålet användes, syntes i första rummet ega
sitt, berättigande uti den nytta för skogsväsendet, som med torpupplåtelserna
vore afsedd, men derjemte borde icke förbises, att dessa upplåtelser komme
att i sin mån bidraga till odlingens utbredande i en aflägsen del af vårt
land, samt att staten i andra fall icke ansett, för sig främmande att med
direkta understöd främja likartade ändamål. För att nu endast nämna ett
exempel, hade departementschefen erinrat derom, att enligt gällande bestämmelser
skiftesdelegare, som förpligtas utflytta sina åbyggnader, af allmänna
medel erhölle visst bidrag för ersättande af kostnaderna för husflyttningen.

Någon beräkning angående beloppet af de medel, som uti ifrågavarande
afseende kunde komma att årligen utbetalas, läte sig ännu icke uppställa.
Antagligen blefve emellertid beloppet åtminstone under de första åren icke

14 Statsutskottets Utlåtande X:o 60.

så betydligt, att särskild! anslag behöfde för ändamålet äskas, utan borde
erforderliga medel kunna förskjutas af statskontoret för att derefter anmälas
hos Riksdagen till ersättande.

Vid valet af de odlingslägenheter, som kunde ifrågakomma att upplåtas
åt enskilde, läge naturligtvis vigt derpå, att marken utan allt för stora
kostnader kunde afdikas äfvensom att belägenheten vore sådan, att det omgifvande
området af kronoparken erbjöde lägenhetsinnehafvaren någorlunda
tillräcklig arbetsförtjenst. För att under de tider, då sådan derstädes icke
stode att erhålla, lägenhetsinnehafvaren icke skulle sakna tillfälle att utöfver
den säkerligen i de flesta fäll mycket sparsamma afkastningen af lägenheten
förvärfva något ytterligare bidrag till sitt uppehälle, vore vidare önskligt,
att de upplåtna lägenheterna läge i närheten af de naturliga vattenvägarne
eller den redan bebyggda trakten, likasom att, der sådant läte sig göra, flera
dylika skogstorp förlädes i eu och samma trakt.

Under åberopande af den framställning till Kong!. Maj:t, Riksdagen
förut uti ifrågavarande ämne aflåtit, och med afseende å den fullständiga
utredning i ämnet, som nu föreligger, har utskottet ansett sig böra förorda
Kongl. Maj:ts förevarande framställning. Vid bifall härtill torde äfven det med
herr Widmarks ofvannämnda motion afsedda syfte till väsentlig del kunna vinnas.
Beträffande motionärens hemställan om utredning rörande sättet och kostnaden
föi'' nödiga utdikningar m. in. för kolonisationens befrämjande, torde väl
fråga derom böra väckas först sedan sig visat, i hvad mån de erbjudna tillfällena
till skogstorps anläggande komma att begagnas och i hvilka trakter
torpen företrädesvis komma att anläggas. I följd häraf synes ej heller något
särskilt anslag böra, på sätt motionären föreslagit, anvisas för befordrande af
lägenheternas bebyggande m. m., då ju, såsom i omförmälda statsrådsprotokoll
meddelats, för detta ändamål erforderliga medel kunna af statskontoret förskjutas
för att derefter anmälas hos Riksdagen till ersättande.

Utskottet hemställer alltså:

1:o) att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må medgifva, att å kronoparker i
Norrbottens län befintliga, till skogstorp tjenliga lägenheter
må, der det för kronoparkens vård och bevakning
finnes vara gagneligt, af domänstyrelsen på viss bestämd
tid, ej öfverstigande tjugu år, upplåtas till odling och bebyggande
åt personer, som ega god fräjd och äro fullt
arbetsföra samt i öfrig! finnas vara lämpliga, under följande
vilkor, nemligen:

Statsutskottets Utlåtande JST:o 60.

att lägenheter, som sålunda afsättas till skogstorp, skola
noggrant beskrifvas och å marken begränsas;

att torparen må utan afgift från kronoparken erhålla
dels efter utsyning behöfligt virke till torpets åbyggnader
och hägnader samt öfrigt husbehof, dels ock efter anvisning
erforderligt skogsfång till vedbrand, det senare dock
endast af vindfäld och torr skog;

att under första upplåtelsetiden torparen må utan afgäld
till kronan bruka torpet och åtnjuta frihet från utlagor
och onera mot skyldighet dels att i enlighet med
de föreskrifter, som af domänstyrelsen vid upplåtelsen
meddelas, uppodla och bebygga lägenheten, dels att inom
det område af kronoparken, som varder honom anvisadt,
utöfva tillsyn och bevakning, dels ock att på tillsägelse
af vederbörande skogstjensteman och mot skälig ersättning
utgöra å kronoparken erforderliga arbeten;

att, sedan af domänstyrelsen föreskrifna byggnader blifva
å torpet uppförda och godkända, torparen må af statsmedel
uppbära ett kontant belopp af femhundra kronor
mot skyldighet för honom att, i händelse han af en eller annan
anledning varder från lägenheten skild, afstå densamma
utan anspråk på ersättning för å lägenheten nedlagdt
byggnads- och odlingsarbete;

att efter frihetsårens slut torpet genom domänstyrelsens
försorg skall, i förhållande till detsammas storlek och beskaffenhet,
åsättas viss årlig afgäld att utgöras medelst
dagsverken å kronoparken;

att torpare, som af domänstyrelsen finnes hafva torpet
väl uppodladt och bebyggt, må efter frihetsårens slut mot
faststäld afgäld erhålla förnyad upplåtelse å torpet, samt
att, derest torpare, som finnes hafva väl skött och bebyggt
lägenheten, före första upplåtelsetidens utgång dör
eller varder oförmögen att fullgöra sina förpligtelser, hans
barn eller arfvingar, derest de finnas till torpare lämpliga,
må ega att med domänstyrelsens begifvande öfvertaga torpet
eller, om de ej vilja eller kunna mottaga detsamma,
öfverlåta torpet åt annan af domänstyrelsen godkänd person
mot den godtgörelse för å torpet nedlagdt arbete, som
må kunna betingas;

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

att torpare, som blifvit dömd för svårare brott, må
kunna af domänstyrelsen uppsägas till afflyttning från
torpet nästföljande midfasta;

att, derest domänstyrelsen skulle finna, att torpare
gjort sig skyldig till skogsåverkan eller ovarsamt handhafvande
af eld eller att han företagit sig annat, som
väsentligen strider mot lag eller allmän ordning, ändock
han derför icke lagföres, eller att han underlåtit att fullgöra
åtagna skyldigheter eller ställa sig till efterrättelse
gifna föreskrifter, på domänstyrelsen må ankomma att upp
säga honom till afflyttning från torpet med rätt för torparen
att åtnjuta laga fardag;

samt att i öfrig! erforderliga föreskrifter med afseende
å torpen och torparne må af domänstyrelsen meddelas.

2:o) att herr Widmarks ofvannämnda motion icke må
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 2 maj 1891.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Stockholm, Associations Boktryckeriet, 1891.