Statsutskottets Utlåtande N:o 8 (Utlåtande 1896:Su8 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

N:o 8.

Ank. till Riksd. kansli den 6 mars 1896, kl. 4 e. m.

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(2:a U. A.)

Ordinarie anslag''.
Omkostnader för kontrollverket.

1 :o) I den till Riksdagen den 16 januari innevarande år aflåtna W0\Afnjn’ff‘tnt9m
position angående statsverkets tillstånd och behof har Kongl. Maj:t i punkt omkostnader
1 :o under sjunde hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att höja förslags-för ffffff11''
anslaget till omkostnader för kontrollverket, 5,400 kronor, med 5,100 -i
kronor till 10,500 kronor.

Till det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll öfver finansärenden
den 13 sistlidne januari har föredragande departementschefen till
stöd för förslaget om höjning af nämnda förslagsanslag meddelat, att utgifterna
å detsamma uppgått år 1892 till 10,350 kronor 51 öre, år 1893
till 10,685 kronor 17 öre och år 1894 till 10,312 kronor 92 öre, eller i
medeltal för dessa tre år till 10,449 kronor 53 öre.

Utskottet, som icke har något att erinra vid denna Kongl. Maj:ts
framställning, hemställer,

att Riksdagen må höja förslagsanslaget till omkostnader
för kontrollverket, 5,400 kronor, med 5,100
kronor till 10,500 kronor.

Bill. till Jlilcsd. Prot. 1896. 4 Sami. 1 Afd. 8 Haft. (N:o 8.)

Statsutskottets XJtlåtande N:o 8.

Postverket.

ÄÄ 2:°) Beträffande anslag till postverket för år 1897 har Kong! Maj:t
[2 ] föreslagit, att Riksdagen, dels med beviljande af årlig pension till postexpeditören
Hjalmar Augustinus Lagerström å 800 kroror, att utgå från
och med månaden näst. efter den, under hvilken afsked ur postverkets
tjenst blefve honom beviljadt, samt af årligt understöd till förre matrosen
och långlotsen å postångfartyget Oland Erik Wicklund å 300 kronor,
med rätt för Wicklund att uppbära understödet från och med innevarande
ar, dels ock med godkännande af öfriga enligt statsrådsprotokollet öfver
fin ans aren den den 13 januari 1896 tillstyrkta ändringar i postverkets
stater äfvensom af de enligt samma protokoll föreslagna bestämmelserna
angående ett andra ålderstillägg för vaktbetjente, måtte för år 1897 bestämma
postverkets anslag, förslagsvis beräknadt, till 8,360,000 kronor,
att utgå direkt af postmedlen, hvarigenom postverkets utgiftsstater skulle
ökas med 205,000 kronor.

Slutsummorna af de för år 1897 föreslagna staterna för postverket,
jemförda med de för innevarande år af Kongl. Maj:t faststälda, äro, enligt
hvad åberopade statsrådsprotokollet gifver vid handen, följande:

aflöningsstaten.........

öfvergångsstaten .....

indragningsstaten.....

pensionsstaten..........

omkostnadsstaten . ..
oförutsedda utgifter

ar ioyo.

ar jour.

.................... kr. 3,090,100	— kr. 3,247,100: —
................... » 2,400	— » 2,400: —
..................... » 593	- »---
.................... » 85,225	— » 79,475: —
...................... » 4,777,000	— » 4,850,500: —
...................... » 135,000	— » 120,000: —
er in. m...... » 64,682	— » 60,525: —
tillsammans kr. 8,155,000	— kr. 8,360,000: —

— -— * —* loj 1 Cl mitt uu uli

de föreslagna ändringarna i de särskilda staterna afse:

Ökning:

Aflöning sstaten:

genom uppförande i staten af aflöning för
ytterligare en revisor å generalpoststyrelsens
revisionsbyrå med................. kr. 3,000: —

Transport kr. 3,000: —

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Transport kr. 3,000: —
i anslaget till aflönande af poststations föreståndare

med...................................... » 30,000: —

i dito till aflönande af extra biträden
vid distriktsförvaltningarna och postanstalterna
med...................................... » 60,000: —

i dito till ålderstillägg med ........................ » 54,000: —

i dito till arfvoden åt extra vaktbetjente
och till hushyresbidrag för en del betjente
med......................................... » 10,000: ■—

kr. 157,000= —

Pensionsstaten:

af Kongl. Maj:t beviljade nya pensioner ... kr. 7,250: —
föreslagen pension för postexpeditören Lagerström
.................................................. » 800: —

föreslaget understöd för förre matrosen

Wicklund................................................. » 300: — » 8,350: —

Omkostnadsstaten:

i anslaget till uppbörds- och frimärkes provision

med.......................................... kr. 15,000: —-

i dito till expensutgifter med...................... » 40,000: —

i dito till rese- och traktamentsersättningar
för resor i embete- och tjensteärenden

i allmänhet med .......................... » 6,000: —

i dito för traktamenten för vaktbetjente

med ................................................ » 20,000: —

i dito till postföringskostnad vid befordran

sjöledes mellan Sverige och Finland med j>_2,500: — » 83,500: —

Summa ökning kr. 248,850: —
Minskning:

Indragningsstaten:

uteslutande af denna stat ....................................................... ^r- 593:

Transport kr. 593: —

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Transport kr. 593: —

Pensionsstaten:

besparing.................................................................................... kr. 14,100: —

Omkostnadsstaten :

i anslaget för tillverkning af frimärken, frankokuvert, bref kort

och kortbref ......................................................... kr. 10,000: _

nedsättning af anslaget

Oförutsedda utgifter:

kr. 15,000: —

Afkortningar och institutioner:

nedsättning af anslaget................................................................ kr. 4,157: _

Summa minskning kr. 43,850: —

Om från summan af ökningen ...................................... kr. 248,850: —

dragés summan af minskningen ............................................ » 43,,850:

erhålles det belopp af.................................................................. kr. 205,000:

hvarmed enligt Kongl. Maj:ts förslag postverkets utgiftsstater skulle komma
att för år 1897 på det hela ökas.

Postmedlen, som i riksstaten för innevarande år uppförts med 8,500,000
kronor, hafva för år 1897 af generalpoststyrelsen beräknats till 8,800,000
kronor. Då, på s^tt ofvan angifvits, postverkets utgifter för år 1897 af
Kongl. Maj:t beräknats till 8,360,000 kronor, skulle alltså inkomsterna
komma att öfverstiga utgifterna med 440,000 kronor.

Beträffande den ifrågasatta höjningen af anslag under aflöningsstaten
och af det under omkostnadsstaten uppförda anslaget till traktamenten
för vaktbetjente samt angående framställningarna om pension för post -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

expeditören Lagerström och understöd för förre matrosen Wicklund far utskottet,
som vidkommande skälen för de i öfrigt föreslagna ändringarna
i staterna tillåter sig hänvisa till statsrådsprotokollet, här efter samma
protokoll meddela följande.

Med förmälan att generalpoststyrelsen i den skrifvelse af den^ 29 november
1895, som innefattade förslag till stater för postverket för år 1897,
hemstält, att å styrelsens revisionsbyrå måtte anställas ytterligare en revisor,
hvilken skulle åtnjuta 1,800 kronor i lön och 1,200 kronor i tjenstgöringspenningar
eller tillhopa 3,000 kronor, jemte rätt till alderstillägg, allt i
likhet ”med öfrige revisorer hos styrelsen, har departementschefen erinrat,
att å nämnda byrå vore för närvarande anstälde fem revisorer, hvilka
redan vid styrelsens omorganisation år 1879 befunnits behöfliga. De hade
då tillhört kameralbyrån, men från och med år 1885 hänförts till den
genom utbrytning från andra byråer bildade revisionsbyrån.

Till stöd för sin förevarande framställning hade generalpoststyrelsen
anfört, hurusom det vore uppenbart och framstode klart redan vid en
blick i postverkets årsberättelse på de siffror, som angåfve ökningen i de
olika rörelsegrenar, hvaröfver räkenskaperna afgafves, att under de sedan
år 1879 förflutna åren postanstalternas räkenskaper och med dem granskningsarbetet
för revisorerne i hög grad vuxit.

För samtlige revisorer hos generalpoststyrelsen hade denna omständighet
numera så ökat göromålen, att desse tjenstemän icke utan hjelp af
flere biträden kunde medhinna arbetet, men särskilt för den revisor, som
hade granskningen af postanstalternas räkenskaper öfver inrikes postanvisnings-
och postförskottsrörelsen sig anförtrodd, hade granskningsmaterialet
hunnit ett så stort omfång, att det måste anses obilligt, om han
fortfarande skulle lemnas ensam i ansvaret föi’ revisionsarbetet i dessa
delar. De inrikes postanvisningarna hade sedan år 1879 stigit i antal från
208,561 till 1,149,598 och i penningar från 5,129,255 kronor till 24,116,425
kronor. För att hinna fullborda granskningen af de vidlyftiga räkenskaperna
inom derför utsatt tid hade bemälde revisor för närvarande till
sin hjelp fyra extra biträden, och den del af arbetet, som åt dessa amanuenser
måste anförtros, vore numera så betydlig, att revisorn svårligen
kunde, såsom sig borde, öfvervaka och leda hela granskningsarbetet samt
ansvara för dess resultat. Skulle alla de fel, som i räkenskaperna för en
så stor rörelse kunde uppstå, hinna anmärkas och till undvikande af för
luster för postverket rättas, erfordrades det, att arbetet och ansvaret fördelades
på två ordinarie tjenstemän, som sjelf ve kunde hinna utföra det vigtigaste
arbetet och öfvervaka amanuensernas verkställande af granskningsarbetets
mindre hufvudsakliga delar.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Da generalpoststyrelsen syntes hafva till fullo ådagalagt behofvet af
ökade arbetskrafter a styrelsens revisionsbyrå, har departementschefen
biträdt generalpoststyrelsens framställning om anställande af ytterligare en
revisor å nämnda byrå.

I fråga om vaktbetjente hade generalpoststyrelsen förmält sig anse
en förbättring i aflöningsförhållandena för dem böra beredas, och hade
styrelsen af sådan anledning lemnat följande redogörelse för de aflöningsförmåner,
som af vaktbetjente för närvarande åtnjötes.

Vaktbetjente aflönades nu med 500 kronors lön och ett ålderstillägg
å 100 kronor äfvensom traktamente. Detta utginge med vexlande
belopp från lägst (med endast några enstaka undantag) 85 öre till högst
2 kronor per dag. I regel bestämdes inom berörda gränser beloppet
efter dels tjenstgöringsorten, dels tjenstgöringens art, dock att vaktbetjente
i Stockholm och Göteborg, hvilka vore uppdelade i fyra klasser med dagtraktamente
af 1 krona 25 öre, 1 krona 50 öre, 1 krona 75 öre och 2
kronor sålunda,^ att omkring en fjerdedel af antalet tillhörde hvarje klass,
VPpflyttades från klass till klass i mån af afgång. Vaktbetjente i en del
betydligare städer, der lefnadskostnaderna ansåges mera höga, uppbure
traktamenten från 1 krona till 1 krona 25 öre. De vid öfriga fasta postanstalter
stationerade (brefbärare, posttransportörer, landsvägspostiljoner)
tillädes i regel 85 öre, om stationsorten vore belägen söder om Dalelfven,
och 1 krona, om den läge norr derom, vaktbetjente vid jernvägsposten
åtnjöte, de söder om Dalelfven stationerade 1 krona 25 öre eller, om de
sjelfva bekostade herberge å vänd- eller öfverliggningsort, 1 krona 40 öre
samt de med station norr om Dalelfven 1 krona 50 öre, respektive 1 krona
65 öre. De, som tjenstgjorde i postiljonskupé, erhölle derjemte ett tilläggstraktamente
af 35 öre, allt per dag. En del äldre vaktbetjente uppbure
fortfarande något högre traktamenten (alltid inom den faststälda maximigränsen),
men. sådana personliga traktainentsförhöjningar, tilldelade för att
desse vaktbetjente ej skulle blifva lidande genom senare löneregleringar,
upphörde med deras afgång. Af hela antalet ordinarie vaktbetjente, hvilket
för närvarande utgjorde 761, hade 110 mindre än 1 krona och 92 1 krona
i dagtraktamente. Maximitraktamentet 2 kronor åtnjötes af 67.

Generalpoststyrelsen hade vidare anfört, att gång efter annan klagomål
försports, att vaktbetjenternas aflöning vore otillräcklig för deras
bergning, oaktadt postverket toge hela deras arbetsförmåga i anspråk,
''loge man hänsyn dertill, att vaktbetjente under åtskilliga år tjenstgjorde
dels såsom reserv- och dels såsom extra vaktbetjente, innan deras anställning
i ordinarie befattning inträdde, och att de fleste af dem sedermera
under sin tjenstgöring icke kunde påräkna någon annan väsentlig för -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

bättring i aflöningsförmåner än den, som i form af ett alderstillägg a 100
kronor kunde dem tilldelas, kunde det icke bestridas, att lönen, 500 kronor,
med tillagdt minimitraktamente af 85 öre per dag, eller tillhopa 810 kronor
25 öre för år, lemnade en väl knapp inkomst för personer, som, innan
denna inkomst ernåddes, hade tjenstgjort i postverket omkring 7,6 år och
uppnått en ålder af i genomsnitt 33,l ar, samt att, sedan efter fem ars
oförvitlig tjenstgöring å ordinarie befattning ålderstillägget af. 100 kronor
erhållits, den sporre, som läge i utsigten till förbättrad ekonomisk ställning,
i allmänhet saknades. Då hela vaktbetjentcorpsén tillhörde en och samma
tjenstegrad, förefunnes nemligen icke några utsigter till befordran endast
i Stockholm förekomma särskilda arfvoden af 10 kronor i månaden för
bref bärareförmän — och en förbättring i aflöningsfönnaner skulle således
under nuvarande förhållanden icke kunna vinnas annat ån genom° höjdt
traktamente, men, såsom nyss visats, vore, med undantag i viss man för
Stockholm och Göteborg, traktamentsbeloppet i regel beroende af tjenstgöringens
art och tjenstgöringsorten, men icke af intjent tid.

Förefunnes någon utsigt att få antalet ordinarie vaktbetjentbefattningar
ökadt, så att de vaktbetjente, som erfordrades till regelbunden tjenstgöring,
genast kunde erhålla anställning i'' ordinarie tjenst, skulle, efter generalpoststyrelsens
åsigt, utan tvifvel den årsinkomst, som nu vid tjenstetillträde
bereddes vaktbetjent, få anses tillräcklig för en nyanstäld sådan betjent.
Men för genomförande af en sådan anordning skulle redan nu erfordras
att öka antalet af senast å stat uppförda vaktbetjente med 247. Då ett
sådant önskningsmåls genomförande icke hade utsigt till framgång, syntes
andra åtgärder böra vidtagas i syfte dels att i någon mån förbättra de
lägst aflönade vaktbetj en terna s ekonomiska ställning, dels. ock att för de
något äldre bringa i utsigt bättre lönevilkor efter längre tjenstetid.

I det förra afseendet vore generalpoststyrelsen betänkt pa att för
ordinarie vaktbetjente söka genomföra ett minimitraktamente af 1 krona
per dag för de söder om Dalelfven och 1 krona 15 öre för de norr om
Dalelfven stationerade.

I det senare syftet åter hade generalpoststyrelsen ansett den utvägen
höra anlitas att tilldela vaktbetjente ytterligare ett ålderstilläg å 100
kronor; och hade styrelsen fördenskull hemstält, att vid postanstalt anstäld
vaktbetjent, som, enligt nu gällande bestämmelser, efter fem års väl
vitsordad tjenstgöring kommit i åtnjutande af 100 kronors alderstillägg
till lönen, måtte förklaras ega uppbära ett andra åld erst i Hägg. å 1.00 kronor
till lönen efter ytterligare fem år under enahanda vilkor i öfrigt, som
gälde i afseende på första ålderstillägget, dock att det andra ålderstillägget
fcke i något fall finge utgå före 1807 års början.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

I sammanhang härmed hade generalpoststyrelsen erinrat derom, att
enligt det af komitén för ordnande af pensionsväsendet för statens civile
tjensteinnehafvare den 28 maj 1894 afgifna förslag vaktbetjente vid postverkets
distriktsförvaltningar och postanstalterna skulle erhålla i pension
550 kronor, oberoende deraf huruvida vaktbetjent kommit i åtnjutande af
ett eller flera ålderstillägg.

Nyssberörda höjning i minimitraktamentet skulle medföra en ökning
i anslaget till traktamenten för vaktbetjente med 9,000 kronor, och den
föreslagna ålderstilläggsförmånen en ökning i anslaget till ålderstillägg med
50,000 kronor.

Under erinran att till de af generalpoststyrelsen anförda aflöningsförmåner,
som för närvarande åtnjötes af postvaktbetjente, äfven borde
läggas den sagde betjente tillkommande rätt till vissa beklädnadspersedlar,
hvilken rätt ansåges kunna uppskattas till ett årligt värde af 54 kronor
för hvarje vaktbetjent, har departementschefen såsom sin mening uttalat,
att en förbättring i nämnda vaktbetjentes aflöningsförhållanden måste anses
behöflig. Då af skäl, som generalpoststyrelsen anfört, förslaget att tilldela
postvaktbetjente ett andra ålderstillägg, att utgå efter tio års väl vitsordad
tjenstgöring, syntes, jemte den af styrelsen omförmälda höjning af minimitraktamentet,
under närvarande förhållanden utgöra den lämpligaste formen
för beredande af löneförbättringen, har departementschefen funnit sig
jemväl böra i hufvudsak förorda hvad generalpoststyrelsen rörande omförmälda
ålderstillägg föreslagit, men i ett afseende likväl ansett ett tillägg
till de föreslagna bestämmelserna erforderligt. Enligt gällande föreskrifter
räknades nemligen det ålderstillägg, som för närvarande efter fem års väl
vitsordad tjenstgöring tillkomme vaktbetjent, till lönen och medförde sålunda
för den, som efter tillträdt ålderstillägg vid uppnådd pensionsålder
aflinge från tjensten, motsvarande ökning i pension. I saknad af bestämmelser
i motsatt syfte skulle förhållandet blifva enahanda äfven med det
nu ifrågasatta andra ålderstillägget. Då frågan om en förändrad anordning
af det civila pensionsväsendet för närvarande vore under behandling,
syntes det emellertid icke vara lämpligt att nu vidtaga en anordning, som
skulle leda till en ändring i postvaktbetjentes pensionsförhållanden. Departementschefen
har derför förordat, att såsom ytterligare vilkor, jemte de af
generalpoststyrelsen föreslagna, för åtnjutande af det andra ålderstillägget
matte stadgas, att sagda ålderstillägg icke skulle grundlägga ökad pensionsrätt
för innehafvaren.

Beträffande anslaget till aflönande afl ''poststation*föreståndare, hvilket
för innevarande år liksom för år 1895 upptagits till förslagsvis 550,000
kronor, hade generalpoststyrelsen anfört, att, då utgifterna å anslaget under

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

perioden 1 september 1894—31 augusti 1895 uppgått till i rundt tal
544,900 kronor och anslaget sannolikt komme att under innevarande år
öfverskridas till följd af de ökade kostnader, som komme att uppstå genom
nya poststationers inrättande, generalpoststyrelsen redan af denna anledning
och då antagas måste, att antalet poststationer undergår 1897 blefve
ytterligare ökadt, föranleddes att för sistnämnda år föreslå en förhöjning
i anslaget.

Men sedan generalpoststyrelsen i samråd med jernvägsstyrelsen under
år 1892 för poststationsföreståndare vid statens jernvägar bestämt vissa
grunder, efter hvilka stationer skulle hänföras till de genom kongl. brefven
den 20 mars 1874 och den 29 april 1892 stadgade olika löneklasser
af 120, 180, 240, 300, 360, 420, 480, 540 och 600 kronor, samt fråga
uppstått att tillämpa dervid följda grunder jemväl för reglering af arfvodena
åt de poststationsföreståndare, som tillika vore föreståndare för trafikstationer
vid enskilda jernvägar, hade ett å dessa grunder fotadt regleringsförslag
visat sig komma att vid första tillämpningen medföra en ökad
årlig kostnad af omkring 21,000 kronor, hvilket delvis berodde derpå, att
nedsättning i arfvode, der sådan enligt regleringsförslaget borde ske, icke
hilligtvis borde genomföras annat än efter hand och i samband med ombyte
af poststationsföreståndare. För genomförande af den ifrågasätta arfvodesregleringen
och för beredande af tillgång till aflönande af föreståndare
för nyinrättade poststationer hade generalpoststyrelsen hemstält, att
ifrågavarande anslag måtte höjas med 30,000 kronor eller från 550,000
kronor till 580,000 kronor.

Denna anslagsförhöjning har departementschefen tillstyrkt.

Till aflönande afl extra biträden vid distriktsförvaltningarna och postanstalterna
vore, enligt hvad departementschefen vidare erinrat, för innevarande
år liksom för år 1895 heviljadt ett anslag af förslagsvis 532,000
kronor, deri inginge ett belopp af 32,000 kronor till betäckande af kostnaderna
för vikariers aflönande under den från och med sistnämnda ar
införda semestern för tjenstemännen vid distriktsförvaltningarna och postanstalterna.

Utgifterna å detta anslag hade uppgått i runda tal år 1894 till 522,900
kronor och under perioden 1 september 1894—31 augusti 1895 till 556,200
kronor. Då den del af nästlidet år, som inginge i sistnämnda period,
belastats med nästan hela den för året beräknade semesterkostnaden, 32,000
kronor, återstode, efter afdrag af sistberörda belopp, för hela perioden å
anslaget en utgift af 524,200 kronor, hvilket belopp nära öfverensstämde
med utgifterna å anslaget under hela året 1894.

Med bibehållande af oförändrade arfvodesbelopp för extra biträden

Bill. till Rikad. Prof. 18.%''. 4 Sami. 1 Afd. 8 Häft. 2

10 Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

vid distriktsförvaltningarna och postanstalterna skulle således för år 1897
i anslaget icke erfordras någon annan förhöjning än den, som betingades
af utgifterna under år 1894 samt semesterkostnaden och nödvändigheten
att ega tillgång till aflönande af det ökade antal extra biträden, som under
aren 1896 och 1897 kunde tillkomma. Af sådan anledning ansåge generalpoststyrelsen
anslaget böra höjas med åtminstone 30,000 kronor.

Generalpoststyrelsen hade emellertid ansett en reglering höra ega rum
af aflöningsförhallandena för de extra biträdena vid de fullständiga fasta
postanstalterna.

I sadant hänseende hade generalpoststyrelsen anfört, hurusom dessa
extra biträden hade det synnerligen ogynsarnt stäldt i ekonomiskt afseende.
Öfver hufvud taget förflöte omkring tre år från antagandet såsom
extra ordinarie postexpeditör, innan anställning såsom extra biträde vid
postverket erhölles. Det årsarfvode, som då tilldelades biträdet, hade i
regel utgjort 720 kronor intill senaste tiden, då det för manliga biträden
i allmänhet måst sättas till 840 kronor, men den arbetstid, som för detta
arfvode toges i anspråk, skilde sig föga från en ordinarie postexpeditörs.
Om och huru snart någon förhöjning i arfvodet kunde vara att påräkna,
vore ovisst. De högre arfvodesbeloppen utginge med 840 kronor, 900
kronor, °960 kronor, 1,080 kronor eller 1,200 kronor per år, hvarjemte
nagra fa atnjöte arfvode med något mellan dessa nu nämnda liggande
belopp, och ett par extra biträden hade tilldelats årsarfvode af 1,500 å
1,600 ^kronor. Men nagra bestämda arfvodesklasser vore icke faststälda,
och nagra allmänna regler för uppflyttning från lägre arfvode till högre
vore icke gifna. Denna obestämdhet utöfvade en menlig inverkan på biträdenas
ekonomiska förhallanden och arbetslust samt vore dermed också
till skada för postverket.

Efter uppdrag af 1894 års postinspektörsmöte hade postdirektörerne
och postinspektörerne till generalpoststyrelsen afgifvit ett förslag till reglering
af aflöningsförhallandena för extra biträdena vid postkontoren, enligt
hvilket förslag årsarfvodet. skulle utgöra för manligt biträde lägst 900
kronor, högst 1,500 kronor och för qvinligt biträde lägst 750 kronor, högst
1,350 kronor, och skulle arfvodena indelas i fem klasser med 150 kronors
skilnad mellan hvarje klass, och uppflyttning från lägre klass till högre i
allmänhet ske efter väl vitsordad tjenstgöring under tre år i den lägre
arfvodesklassen.

Generalpoststyrelsen, som funnit den föreslagna minimiaflöningen, äfven
om jemförelse med aflöningen å vissa andra lefnadsbanor lemnades å
sido, vara så lag, att det för nödig uppmuntran till flit, ordning och uthållighet
i arbetet väl tarfvades att, såsom enligt förslaget skulle ske, ställa

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

i utsigt periodvis inträdande arfvodesförhöjningar, intill dess maximiarfvodet
uppnåtts, hade ansett synnerligen önskvärd!;, att den ifrågasatta regleringen,
som beräknats medföra en ökad utgift af omkring 30,000 kronor, genomfördes,
och hade fördenskull i sådant syfte i stats förslaget höjt det nu
ifrågavarande anslaget med nyssnämnda belopp, hvadan således, med en
förhöjning på det hela af 60,000 kronor, anslaget upptagits till förslagsvis
592,000 kronor.

Då den godtgörelse, som för närvarande bestodes de inom postverket
anstälda extra biträden, måste anses vara ganska knappt tillmätt i förhållande
till det arbete, som af dem fordrades, ansåge departementschefen det
vara med billighet öfverensstämmande, att någon förhöjning egde rum i de
till dessa extra biträden utgående arfvoden. Departementschefen, som funnit
att giltiga skäl blifvit anförda för behofvet af en närmare reglering af de
grunder, enligt hvilka dessa arfvoden borde utgå, och ansett det i sådant
syfte uppgjorda förslaget vara af beskaffenhet att böra genomföras, har
derför förordat den af generalpoststyrelsen för detta ändamål begärda förhöjning
i anslaget till aflönande af extra biträden vid distriktsförvaltningarna
och postanstalterna. Mot den ökning af detta anslag, generalpoststyrelsen
på i öfrig! anförda skäl ifrågasatt, har departementschefen ej heller haft
något att erinra.

Beträffande anslaget till åldershliägg hade generalpoststyrelsen anmält,
att med hänsyn, å ena sidan, till inträffade personalförändringar och, a
andra sidan, till det ytterligare antal tjensteman och betjente, som enligt
nu gällande bestämmelser blefve berättigad! till alderstillägg från 1897
års början, anslaget borde höjas med 4,000 kronor; och da det föreslagna
ålderstiilägget åt vaktbetjente, hvartill vid 1897 års ingång. omkring 500
vaktbetjente skulle blifva berättigade, föranledde en tillökning i anslaget
af 50,000 kronor, hade generalpoststyrelsen hemstält,. att ifrågavarande anslag
måtte med sammanlagdt 54,000 kronor förhöjas eller från 322,800
kronor till 376,800 kronor.

Vidare hade generalpoststyrelsen hemstält, att anslaget till arfvoden
åt extra vaktbetjente och till hushyresbidrag för en ded betjente, livilket anslå"
i staten för innevarande år upptagits till 60,000 kronor och hvarå
utgifterna uppgått år 1893 till 65,300 kronor, 1894 till 67,400 kronor och
under perioden 1 september 1894—31 augusti 1895 till 70,800 kronor,
måtte höjas till 70,000 kronor.

Vidkommande anslaget till traktamenten för vaktbetjente hade generalpoststyrelsen,
med erinran att detta anslag i staten för innevarande ar
höjts med 25,000 kronor till 555,000 kronor och att denna förhöjning föranledts
dels af motsedd stegring i posttrafiken och dels af styrelsens för -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

slag angående beredande af ledighet utan minskning i aflöning för en del
vaktbetjente, anfört, att, da utgifterna å anslaget redan under perioden 1
september 1894 31 augusti 1895 uppgått till 551,200 kronor eller nära

det belopp, hvartill detsamma för innevarande år blifvit faststäldt, och det
fördenskull maste antagas, att anslaget redan under detta år, då den utlofvade
kortare ledigheten skulle för första gången vaktbetjente tilldelas,
blefve otillräckligt, måste detta i ännu högre grad blifva förhållandet under
ar 1897, derest anslaget da bibehölles med oförändradt belopp. Derjemte
vore beräknadt, att den under aflöningsstaten omförmälda höjningen af
vaktbetj entes minimitraktamente skulle föranleda en ökad årlig kostnad af
omkring 9,000 kronor. Af dessa skäl hade generalpoststyrelsen ansett anslaget
icke böra sättas lägre än till 575,000 kronor.

Mot de af generalpoststyrelsen begärda förhöjningar i sistberörda tre
anslag har departementschefen icke haft något att erinra.

Hvad angår frågan om pension för postexpeditören Lagerström, inhemtas
af stadsradsprotokollet, att uti en genom postdirektören i Göteborg
till generalpoststyrelsen insänd skrift bemälde Lagerström, med åberopande
af^två bilagda läkarebetyg och under uppgift att hans helsa brutits under
mångårig, ansträngande tjenstgöring såsom resepostexpeditör, anhållit att
varda förflyttad på pensionsstat med en årlig pension af 1,200 kronor eller det
något lägre belopp, som kunde bestämmas, dock icke lägre än 800 kronor
för år räknadt.

I statsrådsprotokollet meddelas vidare, att Lagerström, som vore född
den 31 juli 1853, den 7 september 1871 antagits till extra ordinarie postexpeditör,
den 1 december 1875 blifvit resepostexpeditör i dåvarande 3:e
lönegraden samt den 6 december 1881 befordrats till postexpeditör i postverket,
i hvilken anställning han sedermera tjenstgjort inom centrala jernväg^
ostdistriktet och vid postkontoret i Söderköping. Lagerström, som
alltifrån den 17 juni 1887 varit placerad vid postkontoret i Göteborg,
hade sedan den 1 juli samma ar eller i mer än åtta års tid med allenast
ett kortare, uppehåll — från den 1 till den 9 oktober 1891 — åtnjutit
oafbruten tjenstledighet på grund af sjukdom.

. Det ena af de företedda läkarebetygen, som vore utfärdadt den 10
juni nästlidna ar af biträdande provinsialläkaren E. Hellberg, innehölle
att Lagerström vid företagen besigtning och undersökning befunnits lida
af höggradig neurasthenie jemte kronisk mag- och tarmkatarr samt att
Lagerström för det dåvarande vore och för lifstiden komme att blifva till
tjenstgöring oförmögen.

.1 det andra läkarebetyget, som vore utfärdadt den 12 juni nästlidet
år, intygade legitimerade läkaren F. Hjertstedt i Grenna, att Lagerström

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

under senast förflutna fyra åren hos honom undergått läkarebehandling
och under denna tid lidit af i tjensten ådragen höggradig neurasthenie
samt kronisk mag- och tarmkatarr samt att Lagerström på grund af dessa
sjukdomar vore fortfarande oförmögen till tjenstgöring samt blefve det
för lifstiden och sålunda vore i behof af tjenstledighet under sin återstående
lefnad.

Postdirektören i Göteborg hade förklarat, att han för sin del vore
öfvertygad derom, att Lagerström icke kunde komma till någon vidare
nyttig verksamhet inom postverket.

Generalpoststyrelsen hade förklarat sig i betraktande af de företedda
läkarebetygens innehåll anse pension böra Lagerström beredas, helst Lagerström,
som af sin lön såsom postexpeditör i 2:a lönegraden, med två ålderstillägg
uppgående till 2,000 kronor, under tjenstledigheten uppbure .1,200
kronor för år, nedsatt det pensionsbelopp, hvarmed han kunde åtnöja sig,
till 800 kronor för år; och hade generalpoststyrelsen för den skull hemstält,
att Lagerström måtte förklaras berättigad att från och med månaden
näst efter den, då afsked från postexpeditörstjensten blefve honom beviljadt,
under sin återstående lifstid af postmedlen åtnjuta en årlig pension af 800
kronor.

Då af de företedda läkarebetygen framginge, att någon utsigt ej förefunnes,
att Lagerström kunde blifva till helsan återstäld, och det måste
anses vara med postverkets fördel öfverensstämmande, att Lagerströms
postexpeditörstjenst, som i mer än åtta års tid uppehållits pa förordnande,
blefve med ordinarie innehafvare besatt, har departementschefen ansett sig,
jemväl med hänsyn dertill att Lagerström förklarat sig vilja åtnöjas med
ett lägre pensionsbelopp än sin lön, böra biträda generalpoststyrelsens hemställan
om Lagerströms pensionerande.

Beträffande det föreslagna understödet till förre matrosen Wicklund
har departementschefen erinrat, att, sedan Wicklund i en den 27 september
1894 till Kongl. Maj:t ingifven skrift anhållit att varda tilldelad pension
af postmedlen till belopp af 400 kronor årligen, generalpoststyrelsen uti
häröfver afgifvet utlåtande anfört: att Wicklund, som vore född den 23
juli 1840 och tjenat såsom jaktbåtsman under åreon 1865—1870 vid postbefordringen
mellan Grisslehamn och Eckerö pa Aland, hvartill pa grund
af kongl. brefvet den 21 februari 1852 skulle användas af postverket förhyrdt
manskap, sedermera haft anställning dels åren 1870 1880 omkring sju

månader hvarje år såsom matros å postångfartyget Postiljonen å linien
Grisslehamn—Eckerö, dels ock från den 1 november 1883 till den 4 maj
1894 såsom långlots å postångfartyget Öland under dess vinterexpeditioner
för uppehållande af trafiken mellan fasta landet och Öland; att, enligt de

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

upplysningar generalpoststyrelsen inhemta*, Wicklund under sin tjenstgöring
å postångarne Postiljonen och Öland gjort sig högt värderad af
sina befälhafvare, visat godt omdöme och påpasslighet samt städse ådagalagt
ett i alla afseenden hedrande uppförande och skicklighet i tjenstår,
samt att Wicklund, som vid ansökningen fogat läkarebetyg rörande sitt
helsotillstånd, uppgifvit sig vara till helsan bruten; men att i fråga om
Wicklunds behof af den da sökta pensionen generalpoststyrelsen ansåge sig
höra meddela, att, enligt hvad styrelsen inhemtat, Wicklund skulle befinna
sig i en jemförelsevis god ekonomisk ställning.

Enligt generalpoststyrelsens hemställan hade Kongl. Maj:t genom beslut
den 31 december 1894 funnit den af Wicklund då gjorda ansökningen
icke till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Sedermera hade Wicklund i en till Kongl. Maj:t ingifven skrift förnyat
sin ansökning om erhållande af pension och dervid beträffande sin
ekonomiska ställning bifogat två intyg, utfärdade det ena af ordföranden
i Väddö sockens kommunalnämnd Jan Ersson samt det andra af skepparen
J. Jansson i Björholma och nybyggaren Anders Söderberg i Fogdö.

Det förra intyget innehölle, att Wicklund visserligen egde 1/-i2 mantal
n:o 5 Björholma, men att denna hemmansdel vore af så klen och ringa
beskaffenhet, att Wicklund med bästa skötsel af denna icke kunde för sig
och sin hustru deraf hafva sin allra nödtorftigaste bergning; att Wicklund
icke egde annan. nämnvärd egendom eller ringaste årlig tillgång; samt att
han i anseende till sjuklighet och bruten helsa helt obetydligt kunde genom
arbete bidraga till sin och sin hustrus bergning, hvadan Wicklund vore i
behof af ^ understöd eller pension, derest han skulle kunna undgå att för
sin återstående lifstid lida nöd.

I det senare intyget vitsordades, att Wicklund vore i knappa ekonomiska
vilkor och väl behöfde understöd eller pension, om han skulle kunna
undgå att lida nöd för sin återstående lifstid.

Enligt ett af provinsialläkaren i Östhammars distrikt Adolf Lindstedt
den 24 sistlidne november för Wicklund utfärdadt läkarebetyg vore Wicklund,
på grund af bruten helsa till följd af kronisk reumatism, numera
oförmögen till allt ansträngande och ihållande arbete.

Efter det Kongl. Maj:t anbefalt generalpoststyrelsen att afgifva utlåtande
öfver den af Wicklund gjorda förnyade ansökningen, hade ''styrelsen
i sammanhang med statsförslaget afgifvit det sålunda infordrade utlåtandet
och deruti anfört följande. Generalpoststyrelsen, som från en i Wicklunds
hemort bosatt person, hvilken, enligt hvad det funnits grundad anledning
antaga, bort hafva noga kännedom om Wicklunds ekonomiska ställning,
erhållit den upplysning, hvarå styrelsen stödt sitt förut afgifna yttrande

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

beträffande Wieklunds behof af understöd, ansåge Wicklund numera hafva
styrkt detta behof; och då den tvekan, som förut förefunnits för generalpoststyrelsen
att tillstyrka ansökningen, derigenom försvunnit, hade styrelsen,
med hänsyn till Wieklunds 26-åriga, synnerligen väl ^vitsordade
tjenstgöring vid postverket och hans brutna helsa samt med åberopande
af Kongl. Maj:ts och Riksdagens vid flera föregående tillfällen fattade^ beslut
i liknande pensionsfrågor, hemstält, att Wicklund måtte för sin återstående
lifstid beredas ett årligt understöd till belopp af 300 kronor att
utgå å postverkets pensionsstat, hvilket understöd generalpoststyrelsen, i
anseende till de af Wicklund nu företedda intygens innehåll och i betraktande
deraf att Wicklund redan upphört att vara i postverkets tjenst, ansett
böra beräknas från början af innevarande år.

Då Wieklunds behof af understöd numera blifvit styrkt, har departementschefen
ansett sig böra biträda generalpoststyrelsens berörda hemställan.

I sammanhang med Kongl. Maj:ts förslag om anslag till postverket
har utskottet till behandling förehaft en i Andra Kaminaren väckt motion
(n:o 3), deruti herr A. Hedin meddelat, att postvaktbetjente till ett antal
af närmare 800 uti en till generalpoststyrelsen den 18 december 1895 ingifven
skrift gjort framställning om behofvet af en reglering af deras aflöningsförhållanden
och i sådant afseende hemstält:

att för samtlige postvaktbetjente måtte bestämmas fasta löner och
ålderstillägg med följande belopp och klassindelning:

Första lönekiassen 1,000 kronor för vaktbetjente vid postkontoren i
Stockholm, Göteborg och Malmö samt jern vägsposten inom samtliga distrikten
;

Andra lönekiassen 900 kronor för vaktbetjente vid postkontoren i Falun,
Gefle, Helsingborg, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Kristianstad,
Linköping, Lund, Norrköping, Sundsvall, Upsala, Vexjö, Örebro och
Östersund;

Tredje lönekiassen 800 kronor för vaktbetjente vid postkontoren i Borås,
Eskilstuna, Halmstad, Haparanda, Hernösand, Hudiksvall, Landskrona,
Luleå, Nyköping, Piteå, Skellefteå, Söderhamn, Söclertelge, Umeå, Venersborg,
Yesterås, Ystad och Örnsköldsvik;

Fjerde lönekiassen 700 kronor för vaktbetjente vid postkontoren i Arboga,
Bollnäs, Backe, Eksjö, Enköping, Falkenberg, Falköping, Filipstad,
Gysinge, Hedeviken, Karlshamn, Kristinehamn, Köping, Lidköping, Ljusdal,
Lysekil, Lycksele, Mariestad, Motala, Nederkalix, Norrtelge, Nordmaling,

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Nyland, Oskarshamn, Ragunda, Sala, Skara, Sköfde, Sollefteå, Ström, Strömstad,
oUddevalla, Vadstena, Varberg, Vaxholm, Vestervik, Visby, Vännäs
och Asele;

Femte löneklassen 600 kronor för vaktbetjente vid ''postkontoren i Alingsås,
Arvika, Askersund, Borgholm, Båstad, Cimbrishamn, Charlottenberg,
Engelholm, Eslöf, Gillberga, Grenna, Grisslehamn, Hallsberg, Hedemora,
Hjo, Karlsborg, Kil, Kisa, Kungelf, Kungsbacka, Laholm, Lindesberg,
Ljungby, Malung, Marstrand, Mjölby, Moholm, Mora, Målilla, Nora, Nås,
Qvistrum, Ronneby, Råda, Seffle, Skeninge, Smedjebacken, Strengnäs, Sunne,
Söderköping, Sölvesborg, Tomelilla, Trelleborg, Trollhättan, Trosa, Ulricehamn,
Vernamo, Vimmerby, Vretstorp, Amål, Öregrund och Östhammar;

samt fem ålderstillägg för samtlige mom hvarje löneklass å 100 kronor
hvardera, att utgå efter respektive 3, 6, 9, 12 och 15 års oförvitlig ordinarie
tjenst;

att hvarje. vaktbetjent, som användes i fullständig tjenst, måtte anställas
som ordinarie;

att nu gällande bestämmelser angående förxnansarfvode, för brefbärareförmännen
i Stockholm, måtte fortfarande bibehållas;

att för de postiljoner vid jern vägsposten, som tjenstgöra inom s. k.
postiljonskupé, måtte förutom lönen utgå milpengar med J/3 öre pr tillrygga3^
km.; och för de postiljoner inom samtliga kupéexpeditioner, som
nödgas öfverligga mer än fyra timmar vid vänd- eller öfverliggningsort,
milpenningar med Vs öre pr tillryggalagd km.;

att, vid öfvergången från det nuvarande aflöningssystemet till den föreslagna
aflöningsstaten, ålderstilläggen skulle räknas att utgå från anställelsedagen
som extra vaktbetjent med arfvode och fullständig tjenstgöring, dock
så att del af kalenderår ej räknades.

Med erinran att det aflöningssätt, som nu af postvaktbetjente förordades,
vore det för statens tjensteman i allmänhet gällande och redan under
ett fjerdedel sekel tillämpats i fråga om såväl betjente som embets- och
tjensteman. inom en kår, hvilken med hänsyn till personalens talrikhet
och eljest i alla på frågan inverkande omständigheter syntes vara med
poststaten fullt jemförlig, nemligen tullstaten, har motionären sökt visa, att
det nuvarande systemet för postvaktbetjentes aflöning, deruti traktamente
inginge såsom en väsentlig del, vore mindre tillfredsställande; hemställande
motionären med afseende härå och på i öfrigt anförda skäl, att Riksdagen
behagade besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
matte taga i öfvervägande reglering af postvaktbetjentes aflöningsförhållanden
hufvudsakligen på grundvalen af det här ofvan anförda, till general -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

poststyrelsen ingifna förslag samt derom till nästkommande Riksdag göra
den framställning, hvartill denna pröfning kunde föranleda.

Under anslagstiteln »postverket» har Kongl. Maj:t vidare i statsverkspropositionen
föreslagit Riksdagen att medgifva, att till en fond för inköp
af tomt till nytt posthus i Stockholm måtte afsättas ej mindre den behållning,
som för åren 1895 och 1896 kunde å postverkets rörelse uppstå
utöfver de redan för statsregleringarne beräknade öfverskotten för samma
år, än äfven hälften af blifvande öfverskottsmedel för år 1897, dock att,
derest öfverskottet för sistnämnda år icke koinme att uppgå till 440,000
kronor, till fonden icke måtte afsättas större del af sagda öfverskott än det
belopp, hvarmed detsamma öfverstege 220,000 kronor.

Till statsrådsprotokollet har departementschefen erinrat, att jemlikt
§ 23 i den för generalpoststyrelsen gällande instruktion skulle, derest
icke annorlunda förordnades, hela det belopp, hvarmed under år 1897
postverkets inkomster komme att öfverstiga utgifterna, till statskontoret
levereras.

Enligt hvad departementschefen vidare meddelat, hade generalpoststyrelsen
i dess skrifvelse med förslag till postverkets stater för år 1897
uti nu förevarande fråga anfört följande.

När för omkring tjugufem år sedan åtgärder vidtogos för anskaffande
af tomt till nytt posthus i hufvudstaden, hade afsetts, att å denna
tomt skullle komma att uppföras ett centralt beläget, tidsenligt posthus,
som gåfve tillräckligt utrymme för en lämplig lördelning af de olika
rörelsegrenarne och för sådana anordningar, hvarigenom expeditionen och
postutvexlingen kunde verkställas med den snabbhet, ordning och säkerhet,
som vederborde.

Utan tvifvel uppfylde också expeditionslokalerna i det nya posthuset
vid Rödbodtorget, när hufvudpostkontoret för omkring tjugu år sedan dit
förlädes, de anspråk, som då stäldes å tidsenliga lokaler för ett sådant
kontor. Det första förslaget till lokalernas fördelning visade till och med,
att lägenheter der funnes afsätta såsom odisponerade för att möta framtida
behof af tidningsexpeditionens utvidgning.

Men med de år, som sedan dess förflutit, hade följt en betydlig
ökning i posttrafiken, icke minst vid Stockholms postkontor. Derstädes
hade exempelvis postuppbörden utgjort under år 1874 689,358 kronor
90 öre, men uppgått år 1894 till 1,528,588 kronor 66 öre; under det förra
af dessa år hade i postanvisningsmedel inbetalts 172,914 kronor 11 öre

Bih. till Uiksd. Prut. 189G. 4 Sami. 1 Afd. 8 Haft. ''4

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

mot 2,756,760 kronor 26 öre under det senare året. Värdet af behandlade
assurerade försändelser hade under samma period stigit från
103,344,880 kronor 93 öre till 246,775,856 kronor 73 öre. Till följd häraf
både, såsom generalpoststyrelsen vid flera tillfällen framhållit, de fordom
rymliga lokalerna inom posthuset vid Rödbodtorget numera blifvit alltför
trånga, så att samma vitsord nu måste lemnas dessa lokaler, som år 1869
gafs. lokalerna inom posthuset vid Lilla Nygatan, nemligen'' att endast med
svårighet och icke utan känbara olägenheter för allmänheten och för
posttjenstemännen postbehandlingen der kunde försiggå.

Tomtens hela areal utgjorde 23,296 qvadratfot.

De. såsom odisponerade angifna lägenheterna visade sig redan vid
inflyttningen behöfliga för posttjensten. År 1890 togos alla styrelsens
revisionsbyrås lägenheter i anspråk för utvidgning af tidningsexpeditionen
och till revisionsbyrån uppläts generalpostdirektörens boställsvåning.

Tre ^ år derefter befans paketexpeditionen så trångbodd, att särskild
lokal måste för denna expedition förhyras i en närbelägen byggnad för
en årlig hyra af 7,500 kronor. Och när kort förut viss lokaltidningsprenumeration
och distribution genom postverket skulle begynna, måste
den för ändamålet erforderliga lokal förhyras i annan byggnad mot årlig
hyra af 1,000 kronor.

Sedan paketexpeditionen afflyttat ur posthuset, begagnades dess forna
lokal under någon tid för postelevkurser och annat i afvaktan på uppgörande
af en plan till lokalens användande för utvidgning af afdelningens
för afgående poster lokaler, men under tiden blef krafvet på ytterligare
utvidgning af tidningsexpeditionens lokaler oafvisligt, och derför
inreddes den på nedra bottnen belägna forna paketexpeditionslokalen för
att tjena den en trappa upp befintliga tidningsexpeditionen till en för
några år hjelplig, ehuru föga tillfredsställande utvidgning, jemte det den
i besparingsändamål togs i anspråk för lokaltidningsprenumerationen.

Oaktadt särskilda brefbärareexpeditioner inrättats vid tre filialpostkontor
i hufvudstaden, vore brefbärarelokalen inom centralposthuset i allt
fall numera så trång, att bestämda arbetsplatser icke kunde tilldelas alla
de brefbärare, som samtidigt der vore sysselsatta med ordnande af dem
till utdelning lemnad post, utan några brefbärare måste anvisas tillfälliga
platser annorstädes. Icke ens plats för upphängning af brefbärarnes ytterkläder
kunde inom expeditionen beredas, utan under arbetet finge de vara
iklädda ytterplaggen.

Redan för tre år tillbaka ifrågasattes vissa förändringar inom afdelningen
för afgående poster i centralposthuset till befordrande af arbetets

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

gång och till allmänhetens skyndsamma betjenande. Men åtgärderna fordrade
ökadt utrymme, och dertill fans ingen tillgång.

Centralpostkontorets afdelning för ankommande poster tarfvade också
utvidgning både för allmänhetens och personalens skull, anläggning af ett
rymligt kassahvalf m. m., som ännu alldeles saknades. Men afdelningens
lokaler begränsades på ena sidan af stora förstugan från Rödbodtorget och
på den andra af den redan nu otillräckliga breibärareexpeditionslokalen.
Någon möjlighet till utvidgning förefunnes således icke under nuvarande
förhållanden.

Jemväl generalpoststyrelsens lokaler inom posthuset vore numera i
vissa delar otidsenliga och trånga. Särskildt gälde detta beträffande lokalerna
för blankettförrådet, der en ökad golfyta af cirka 1,700 qvadratfot
skulle erfordras, beträffande reklamationskontoret, som allmänheten nu
måste uppsöka genom en temligen mörk trappuppgång från gården, och
beträffande postverkets hufvudkassa, der, likasom i huset i öfrigt, kassahvalf
helt och hållet saknades. Postverkets arkivhandlingar måste af brist pa
lokaler förvaras på vinden.

På sätt generalpoststyrelsen förut framhållit, erfordrades jemväl ökadt
utrymme för postverkets persedelsförrad och postsparbanksbyran, nu inrymda
inom posthuset vid Lilla Nygatan, hvarjemte frimärkesförrådet och
det dermed i liflig samverkan stående frimärkestryckeriet borde flyttas till
samma hus, der generalpoststyrelsen hade sina lokaler.

Härtill komme, att postinspektionen i mellersta postdistriktet för närvarande
saknade lokal i posthus och borde beredas sådan i stället för den
nu förhyrda, att lokal jemväl erfordrades för postinspektionen i östra postdistriktet
samt att särskild lägenhet borde finnas att tillgå för postelevkurser,
för hvilka tidtals måst upplåtas och ordnas vissa af generalpoststyrelsens
lokaler.

För generalpoststyrelsens afdelningar skulle bättre utrymme kunna
beredas genom husets påbyggande, men postkontorets afdelningar borde
vara förlagda i bottenvåningen, och der vore, såsom af det ofvan sagda
framginge, redan så trångt, att icke alla afdelningarna der rymdes och att
de, som funnes der, samtliga behöfde utvidgas.

Enligt en af postdirektören i Stockholm gjord beräkning disponerade
centralpostkontorets samtliga afdelningar, deri inberäknade den förhyrda
paketexpeditionslokalen och postdirektörens expedition, en golfyta af tillhopa
21,920 qvadratfot, hvaraf å den förhyrda paketexpeditionslokalen
belöpte 4,000 qvadratfot, men för tillgodoseende af behofvet för någon
längre framtid skulle enligt samma beräkningar erfordras en golfyta af tillsammans
42,000 qvadratfot, således en ökning af mer än 20,000 qvadrat -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

fot, eller, om förhyrande af paketexpeditionslokal skulle upphöra, 24,000
qvadratfot golfyta. . I den uppgifna erforderliga arealen inginge dock postdirektörens
expedition med 3,000 qvadratfot, men något egentligt behof
förefunnes icke att förlägga jemväl denna expedition i bottenvåningen.

Ju mera posttrafiken ökats och i jembredd dermed svårigheterna
vuxit att inom centralposthuset rymma hvad som der borde finnas inrymdt,
ju mera uppenbart det blifvit, i huru hög grad arbetet försvårades
genom bristen på lämpliga lokaler, och ju mera omöjligt det blifvit att
inom nämnda posthus tillfredsställa allmänhetens helt naturliga anspråk
på snabb expedition och skyndsam postbehandling, desto klarare hade det
för styrelsen framstått, att olägenheterna med de nuvarande trånga lokalerna
icke kunde undanrödjas, med mindre än att antingen i stället för
posthuset vid Rödbodtorget uppfördes ett helt och hållet nytt rymligt
posthus eller ock, med bibehållande af centralposthuset, till dess komplettering
och i dess omedelbara närhet byggdes ett nytt posthus å tomt, tillräckligt
rymlig till expeditionslokalernas successiva utvidgning, när sådan
i framtiden kräfdes.

Enligt postdirektörens omförmälda beräkningar skulle för ett tidsenligt
centralpostkontor erfordras en golfyta af 42,000 qvadratfot. Förlädes
postdirektörens expedition, såsom utan svårighet kunde ske, en trappa upp,
utgjorde således behofvet af golfyta på nedra bottnen 39,000 qvadratfot;
och då dertill komme den yta, som åtginge för murar, förstugor, rymlig
gård, vagnbod och vaktstall för hästar, kunde mindre tomtyta än 50,000
qvadratfot icke anses acceptabel. Tomten borde tillika vara centralt belägen
vid öppen plats eller mera trafikerad gata, ej aflägsen från jernvägscentralstationen.

Ansåges emellertid förvärfvande af en dylik rymlig tomt och uppförande
derå af. ett tidsenligt posthus medföra alltför dryga kostnader,
finge åtgärderna inskränkas till att söka i det nuvarande centralposthusets
omedelbara närhet erhålla en rymlig tomt, der genom nybyggnad centralpostkontorets
trånga lokaler kunde kompletteras med ljusa och rymliga
lägenheter, livilka tillika med de redan befintliga kunde bilda ett någorlunda
tidsenligt centralpostköntor med vissa afdelningar förlagda i bottenvåningen
inom det nya huset och vissa inom motsvarande våning i det
gamla. En sådan tomt för annex borde dock tillsammans med den nuvarande
posttomten gifva en yta af 50,000 qvadratfot och således innefatta
en areal af omkring 27,000 qvadratfot.

Användning för de öfre våningarna i ett nytt posthus komme, såsom
af det ofvan anförda framginge, icke att saknas. Postsparbanken, postdirektörens
expedition, postinspektionerna i mellersta och östra postdistrikten,

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

frim är k es tryckeri c t och frimärkesförrådet behöfde samtliga nya . lokaler,
och hvad postsparbanken anginge, vore dess nödtvungna afflyttning från
posthuset vid Lilla Nygatan, på grund af för litet utrymme derstädes,
nästan en fråga för dagen.

Hvilketdera sättet — helt och hållet nytt posthus eller komplettering
af det nuvarande medelst nybyggnad — som än finge anses lämpligast
att använda för att lösa nu anmälda behof för postverket, erfordrades
dock först och främst förvärfvande af en lämplig tomt; och om,
såsom generalpoststyrelsen vågade antaga, uppskof med denna anskaffning
endast lände till ökad kostnad för tomtens inköp eller inlösen, finge det,
oafsedt behofvet att snart erhålla bättre och större expeditionslokaler, ur
sparsamhetssynpunkt anses nödigt att ju förr desto hellre för postverket
förvärfva den tomt, utan hvilken intet kunde åtgöras.

Om så vore förhållandet, bjöde ock nödvändigheten att ofördröjligen
träffa åtgärder för anskaffande af den erforderliga köpeskillingen eller
lösesumman. Huru stort belopp dertill komme att behöfvas, blefve naturligtvis
beroende af, huruvida en tomt af cirka 50,000 qvadratfot till ett
fullständigt nytt posthus afsåges eller om, för den lägre kostnadens^ skull,
ansåges höra anskaffas allenast tomt till ett annex för det redan befintliga
centralposthuset, i hvilket senare fall en tomt af omkring 27,000 qvadratfot
skulle vara tillräcklig. I hvilketdera fallet som helst vore uppenbart,
att centralt belägen tomt af angifna storlek icke kunde erhållas utan
betydlig kostnad.

Tiden, då förvärfvet kunde ske, hade också, såsom an tydt blifvit,
enligt generalpoststyrelsens förmenande en högst väsentlig inverkan på
priset, och generalpoststyrelsen hyste för sin del ingen tvekan derom, att
det för statsverket skulle ställa sig fördelaktigast, derest redan under loppet
af innevarande år den erforderliga tomten kunde förvärfvas. Men för så vidt
härtill endast postmedel finge användas, skulle detta icke kunna ske utan
att för ändamålet taga i anspråk jemväl hela det öfverskott, som å poströrelsen
för nästlidet år antagits komma att uppstå och som redan beräknats
att för statsverket annorledes disponeras.

Då en sådan rubbning i redan gjorda dispositioner icke borde ega
ruin, förefunnes en annan utväg, som skulle kunna, om icke omedelbart leda
till inköp af tomt, åtminstone påskynda bildandet af den behöfliga köpeskillingsfonden.
_

Om nemligen generalpoststyrelsen erhölle bemyndigande att af blifvande
öfverskottsmedel för år 1895 och för innevarande ar afsätta till
köpeskillingsfond hvad som kunde komma att öfverskjuta redan beräknade
öfverskottsbelopp, skulle fondens bildande kunna redan under förra delen

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

af innevarande år komma att begynna utan rubbning af de för statsverket
gjorda inkomstberäkningar, hvarjemte utsigt förefunnes, att fonden
komme att ökas efter verkstäldt bokslut för innevarande år; och om
tillika af öfverskottsmedlen för år 1897 finge för samma ändamål afsättas
halfva öfverskottsbeloppet, vore det att förmoda, att efter verkställandet af
postverkets bokslut för sistnämnda år köpeskillingsfonden skulle befinnas
hafva nått ett sådant belopp, att hvad som derutöfver erfordrades för köpeskillingens
liqviderande skulle kunna af postverkets kassaförlag förskotteras
för att sedermera af följande årens öfverskottsmedel varda ersatt.

På grund af det sålunda anförda hade generalpoststyrelsen hemstält,
att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen göra framställning derom, att hvad
som kunde komma att af blifvande öfverskottsmedel för åren 1895 och
1896 öfverskjuta enligt faststälda stater för nämnda år beräknade öfverskott
tillika med hälften af blifvande öfverskottsmedel för år 1897 finge
af generalpoststyrelsen afsättas till en fond för inköp af tomt till nytt
posthus i Stockholm.

Af den utaf generalpoststyrelsen lemnade utredningen angående den
nuvarande dispositionen af lokalerna i centralposthuset vid Rödbodtorget
liar departementschefen funnit otvetydigt framgå, att dessa lokaler numera
vore alldeles otillräckliga för dermed afsedda ändamål. Då det i betraktande
häraf måste anses vara synnerligen angeläget, att inom den närmaste
framtiden åtgärder vidtoges för att afhjelpa detta missförhållande,
ansåge departementschefen generalpoststyrelsens förslag, att en del af postverkets
öfverskottsmedel för år 1897 jemte den behållning, postverkets
rörelse under åren 1895 och 1896 kunde komma att lemna utöfver de
för nämnda år beräknade öfverskotten, måtte afsättas till en särskild fond,
af hvilken skulle bestridas kostnaden för inköp af tomt antingen till ett
nytt centralposthus eller till ett annex till det nuvarande centralposthuset,
vara värdi allt beaktande. Då behofvet vore oafvislig^ bjöde nödig förtänksamhet
att i tid begynna med afsättning af medel för anskaffande af
det nya posthuset, på det icke statsverket skulle på en gång betungas med
allt för dryga utgifter för ändamålet. Vid sådant förhållande syntes den
omständighet, att förslag till förvärfvande af viss bestämd byggnadstomt
ännu icke förelåge, icke böra utgöra hinder för bifall till förslaget om
fondens uppläggande. Departementschefen har derför funnit sig böra hos
Kongl. Maj:t förorda detta generalpoststyrelsens förslag, blott att, till undvikande
af möjlig rubbning i den verkstälda beräkningen af postmedlen
för år 1897, uttrycklig föreskrift borde meddelas derom, att, derest 1897
års öfverskott ieke komme att uppgå till det belopp af 440,000 kronor,

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

hvartill det nu blifvit beräknad t, till fonden endast skulle afsättas det belopp,
hvarmed öfverskottet öfverstege 220,000 kronor.

Den i statsrådsprotokollet lemnade redogörelsen angående postvaktbetjentes
aflöningsförmåner synes utskottet gifva vid handen, att dessa
betjentes ekonomiska ställning icke är i alla afseenden fullt nöjaktigt tillgodosedd.
Det i den af herr Hedin väckta motionen angifna förslaget
till nytt system för denna aflöning är emellertid af sa genomgripande
art, att det icke lärer böra af Riksdagen förordas eller ens upptagas till
pröfning, innan vederbörande embetsverk deröfver afgifvit yttrande, hvarför
utskottet anser, att förevarande motion icke bör till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

De förbättringar i postvaktbetjentes ställning, som Kongl. .Majrt efter
generalpoststyrelsens framställning föreslagit, afse att med bibehållande
af det nuvarande systemet för aflöningen dels genomföra en förhöjning
i minimitraktamentet för ordinarie vaktbetjente, dels ock för dem bereda
rätt till ett andra ålderstillägg af 100 kronor.

Såsom af statsrådsprotokollet inhemtas, utgör den lägsta aflöningen
för ordinarie postvaktbetjent nu för år lön 500 kronor, traktamente efter
85 öre om dagen 310 kronor 25 öre samt beklädnad, värderad till 54
kronor, eller tillsammans 864 kronor 25 öre. För en person,, hvilkens
arbetsförmåga helt och hållet tages i anspråk för postverkets räkning, synes
denna aflöning vara väl knapp; och den af Kongl. Maj:t föreslagna förhöjningen
i minimitraktamentet till 1 krona om dagen för de vaktbetjente, som
äro stationerade söder om Dalelfven, och till 1 krona 15 öre för de öfriga
bör enligt utskottets mening komma till stånd. Den lägsta aflöningen skulle
derigenom komma att uppgå för de förstnämnde till 919 kronor och för
de senare till 973 kronor 75 öre samt, med ett ålderstillägg af 100 kronor
efter fem års tjenstgöring i ordinarie befattning, till respektive 1,019 kronor
och 1,073 kronor 75 öre. Den högsta aflöning, hvaraf vaktbetjente enligt
nuvarande förhållanden kunna komma i åtnjutande, utgör med traktamente
efter 2 kronor om dagen samt ett ålderstillägg 1,384 kronor om aret.
För brefbärareförmän i Stockholm kommer härtill ett särskildt arfvode af
120 kronor för år. Äfven om sistnämnda förmån icke tages i beräkning,
förefaller det utskottet, som om berörda aflöning borde för postvaktbetjente
utgöra en temligen tillräcklig inkomst. Utskottet, som med afseende härå

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

ansett, att Kongl. Maj:ts förslag om ett ytterligare ålderstillägg till lönen
icke bör bifallas, har deremot funnit, att en annan åtgärd till förbättrande
af postvaktbetjentes ställning bör väljas. Enligt hvad generalpoststyrelsen
meddelat, hafva de personer, som under senaste tiden antagits till ordinarie
vaktbetjente, derförinnan tjenstgjort i postverket omkring 7,6 år samt
uppnått en ålder af i medeltal 33,l år. Denna jemförelsevis sena befordran
till ordinarie befattning måste gifvetvis utöfva ett ogynsamt inflytande
på postvaktbetjentes ekonomiska ställning, och äfven om de med
ordinarie vaktbetjentbefattning förenade aflöningsförmåner i och för sig
kunna anses tillfredsställande, måste de dock befinnas väl knappa, då de
ernås först efter en flerårig tjenstgöring mot lägre ersättning. Med hänsyn
härtill och då det jemväl synes oegentligt, att ett stort antal extra
vaktbetjente, hvilka användas i regelbunden tjenstgöring och förrätta ett
lika ihållande och ansträngande arbete som de ordinarie, ej blott åtnjuter
mindre ersättning än dessa, utan äfven saknar den tryggade ställning,
som ordinarie befattning i statens tjenst medför, har utskottet funnit
angeläget, att antalet ordinarie postvaktbetjentbefattningar varder i någon
män ökadt. Enligt hvad i statsrådsprotokollet meddelas, tyckes generalpoststyrelsen
ock hafva ansett, att en sådan åtgärd varit den önskvärdaste,
men då det icke syntes vara utsigt att få densamma genomförd, hade
styrelsen icke nu gjort framställning i detta syfte; och Kongl. Majt har
ej heller härom för Riksdagen framlagt förslag. Då emellertid, såsom af
det, anförda framgår, utskottet anser denna utväg till förbättrande af
vaktbetjentes ställning vara mera att förorda än det af Kongl. Maj:t föreslagna
andra ålderstillägget, finner sig utskottet böra tillstyrka, att Riksdagen,
med afslag å sistnämnda förslag, hos Kongl. Maj:t anhåller om
framläggande för nästkommande års Riksdag af förslag till inrättande
af nya ordinarie postvaktbetjentbefattningar till det antal, som, med den
inskränkning nödig sparsamhet bör föranleda, må befinnas lämpligt, för beredande
åt extra ordinarie vaktbetjente af en något tidigare befordran
till ordinarie befattning.

I enlighet härmed torde den af Kongl. Maj:t föreslagna aflöningsstatens
slutsumma böra nedsättas med det belopp af 50,000 kronor, som
afsetts för beredande af ett andra ålderstillägg åt postvaktbetjente.

Emot de af Kongl. Maj:t i öfrigt föreslagna ändringar i postverkets
stater har utskottet icke haft något att erinra; och finner utskottet likaledes
giltiga skäl vara anförda för beviljande i enlighet med Kongl. Maj:ts
förslag af pension till postexpeditören Lagerström samt understöd till förre
matrosen Wicklund.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Hvad angår Kongl. Maj:ts framställning om afsättande af öfverskott a
postmedlen till en fond för inköp af tomt till nytt posthus i Stockholm,
har utskottet, då af de omständigheter, som till statsrådsprotokollet i denna
fråga blifvit anförda, framgår, att ett nytt posthus i Stockholm är i en snar
framtid oundgängligen behöflig!, och da ej något synes vara att erinra vid
den ifrågasatta utvägen för beredande af de medel, som erfordras för förvärfvande
af tomt härtill, funnit det framlagda förslaget vara välbetänkt.
Då emellertid möjligen kan sättas i fråga att till byggnadstomt för det
nya posthuset använda mark, som redan tillhör statsverket, torde ändamålet
för berörda fond ej böra så begränsas, att dermed afses endast »inköp»
af tomt, utan anser utskottet detta uttryck böra utbytas mot »anskaffande»
af tomt. Med denna förändring synes Kongl. Maj:ts förevarande framställning
böra bifallas af Riksdagen, som, innan fonden varder för sitt ändamål
anlitad, lärer hafva att i denna fråga motse framställning af Kongl. Maj:t.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet:

a) att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts framställning
om ett andra ålderstillägg för postvaktbetjente,
må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl,
Maj:t må för nästkommande års Riksdag framlägga
förslag till inrättande af nya ordinarie postvaktbetjentbefattningar
till det antal, som, med den inskränkning
nödig sparsamhet bör föranleda, må befinnas
lämpligt för beredande åt extra ordinarie vaktbetjente
af en något tidigare befordran till ordinarie befattning; b)

att herr Hedins ifrågavarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda;

c) att Riksdagen må bevilja en årlig pension till° postexpeditören
Hjalmar Augustinus Lagerström å 800
kronor, att utgå från och med månaden näst efter
den, under hvilken afsked ur postverkets tjenst varder
honom beviljadt;

d) att Riksdagen må bevilja ett årligt understöd till förre
matrosen och långlotsen å postångfartyget Öland Erik

. Wicklund å 300 kronor, med lätt för Wicklund att
uppbära understödet från och med innevarande år;

e) att hvad Kongl. Maj:t i öfrigt föreslagit, föranledande
till ändringar i postverkets stater, må af Riksdagen
bifallas;

Bill. tiU Rikta. Prat. 189G. 4 Samt. 1 Afd. 8 Haft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

f) att Riksdagen, vid bifall till hvad utskottet i inom.
a), c), d) och e) hemstält och med beräknande af postverkets
stater för år 1897 till följande belopp, nemligen
:

aflöningsstaten ............................. kronor 3,197,100: —

öfvergångsstaten ......... » 2,400: —

pensionsstaten ............................. » 79,475: —

omkostnadsstaten......................... » 4,850,500: —

oförutsedda utgifter.................... » 120,000: —

afkortningar och restitutioner

m. in. ,.......... »_60,525: —

tillsammans kronor 8,310,000: —,

må bestämma postverkets anslag, förslagsvis beräknadt,
till 8,310,000 kronor att utgå direkt af postmedlen;
samt

g) att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts i sådant
afseende gjorda framställning, må medgifva, att till
en fond för anskaffande af tomt till nytt posthus i
Stockholm ma afsättas ej mindre den behållning, som
för åren 1895 och 1896 kan å postverkets rörelse
uppstå utöfver de redan för statsregleringarna beräknade
öfverskotten för samma år, än äfven hälften
af blifvande öfverskottsmedel för år 1897, dock att
till fonden icke må afsättas större del af öfverskottet
för sistnämnda år än det belopp, hvarmed detsamma
öfverstiger 220,000 kronor.

Telegrafverket.

‘telegrafverket 3:°) Maj:t har föreslagit, att Riksdagen, med godkännande af

|-3-| de enligt statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 1-3 januari 1896 föreL
,J slagna ändringarna i telegrafverkets stater äfvensom af de enligt samma
protokoll föreslagna bestämmelserna angående tjenstledighet utan minskning
i aflöning för personalen vid telegrafverkets stationer, under Kongl. Maj:t
förbehållen rätt att i verkets utgiftsstater göra de jemkningar, som kunna

Statsutskottets Utlåtande N:o 8. 27

finnas af behofvet påkallade, måtte såsom reservationsanslag, att utgå direkt
af telegrafmedlen, till telegrafverket för år 1897 anvisa enahanda belopp,
1,410,000 kronor, hvartill inkomsterna af telegrafmedel blifvit beräknade,
samt tillika medgifva, att det öfverskott, som kunde å dessa inkomster
uppstå, finge af Kongl. Maj:t användas för telegrafverkets och telefonväsendets
tidsenliga utveckling och förbättring.

Såsom af åberopade statsrådsprotokollet framgår, skulle telegrafverkets
utgiftsstater för år 1897 enligt Kongl. Maj:ts förslag komma att utvisa följande
summor:

aflöningsstaten...................................................................... kronor 960,500: —

öfvergångsaflöningsstaten............................................. > 4,600: —

pensions- och understödsstaten ........................................ » 112,570: —

omkostnadsstaten................................................................ » 262,800: ■

tillsammans kronor 1,340,470: —.
För innevarande år hafva samma staters summor bestämts sålunda:

aflöningsstaten .............................

öfvergångsaflöningsstaten..............

pensions- och understödsstaten ...
omkostnadsstaten...........................

............. kronor	936,100: —
»	4,600: —
»	108,820: —
»	262,800: —
summa kronor	1,312,320: —.

Kongl. Maj:ts förslag innebär sålunda en höjning i nu gällande stater
med tillsammans 28,150 kronor, deraf å aflöningsstaten 24,400 kronor samt
å pensions- och understödsstaten 3,750 kronor. Af statsrådsprotokollet, till
hvilket utskottet hänvisar med afseende å anledningen till förändring i
pensions- och understödsstaten, inhemtas, att den ifrågasatta höjningen i aflöningsstaten
med 24,400 kronor skalle uppkomma derigenom, att anslaget
till arfvoden för extra biträden och vikariat ökades med 25,000 kronor,
men deremot anslaget till ålderstillägg åt dertill berättigade af styrelsens
personal minskades med 600 kronor.

Enligt hvad departementschefen meddelar, har telegrafstyrelsen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t af den 12 november 1895 hemstält om ofvan angifna
höjning i förslagsanslaget till arfvoden för extra biträden och vikariat,
hvilket anslag i nu gällande stat uppförts med 100,000 kronor. Grunden
till den föreslagna förhöjningen vore, att styrelsen ansett tiden vara inne
att bereda jemväl personalen vid telegrafverkets stationer förmånen af någon
tids tjenstledighet utan aflöningsafdrag.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Departementschefen har vidare erinrat, hurusom telegrafstyrelsen i
skrifvelse den 28 november 1893 angående telegrafverkets stater för år
1895 förmält sig hafva vid uppgörande af det då framlagda förslaget till
reglering af aflöningsförhållandena inom telegrafverket jemväl tagit i öfvervägande
frågan om semester för lokalförvaltningarnas ordinarie tjenstemannapersonal,
dervid styrelsen emellertid kommit till det resultat, att det
icke vore möjligt att åt hela denna personal vid telegrafverket bereda
en dylik årligen återkommande förmån. Vid den tid af året, äfven om
den utsträcktes till månaderna maj—oktober, då sådan ledighet vore för
tjenstemännens helsa gynsammast och äfven i öfrigt mest begärlig, vore
nemligen göromålen vid telegrafverkets stationer trägnast, och om än semestern
kunde förläggas till hvilken årstid som helst, befarade styrelsen, att
ett tillräckligt antal ersättningsmän skulle komma att saknas för att åt hela
personalen årligen bereda en dylik ledighet. Telegrafstyrelsen hade derför
tänkt sig saken kunna ordnas genom begränsning sålunda, att det i hvarje
fall finge bero på styrelsens pröfning, huruvida ordinarie tjensteman vid
telegrafverkets linier, verkstad eller stationer kunde, vare sig för skötande
af egna angelägenheter eller för sjukdom eller svag helsas vårdande, under
högst trettio dagar under samma kalenderår erhålla ledighet utan minskning
i sin aflöning. För genomförande af en sådan anordning hade telegrafstyrelsen
hemstält, att i staten måtte upptagas ett förslagsanslag å 25,000
kronor för beredande åt en del af den ifrågavarande personalen af tjenstledighet
utan aflöningsafdrag.

Ett sådant anslag hade äfven upptagits i det af Kong! Maj:t vid 1894
års riksdag framlagda förslag till definitiv stat för telegraf- och telefonväsendet.
Men då den ifrågasatta löneregleringen i sin helhet af Riksdagen
afslogs, hade äfven den i sammanhang dermed väckta frågan om beredande
af möjlighet för tjenstemännen vid telegrafverkets lokalförvaltning
att erhålla ledighet utan minskning i aflöning förfallit.

I ofvan omförmälda skrifvelse af den 12 november 1895 hade telegrafstyrelsen
erinrat, att, sedan Riksdagen i skrifvelse den 19 maj 1892 angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel tillkännagifvit
sig icke i ärendets dåvarande skick kunna bifalla väckt förslag
om semester åt tjenstemännen vid postanstalterna, bland annat af det skäl,
att det syntes Riksdagen uppenbart, att, om en dylik förmån medgåfves
postpersonalen, anspråk på enahanda förmån snarligen kunde motses från
telegrafpersonalens sida, hvilka anspråk i sådant fall svårligen kunde afvisas,
af 1894 års Riksdag anvisats medel till beredande af semester åt posttjenstemännen,
hvarförutom 1895 års Riksdag anslagit medel för att bereda

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

jemväl postvaktbetjente i särskilda fall någon tids ledighet med bibehållande
af full aflöning.

Telegrafstyrelsen hade vidare anfört, hurusom personalen vid telegrafstationerna
utan allt tvifvel vore i lika stort behof som postpersonalen
af någon tids ledighet hvarje år och lika litet som andra tjensteinannakårer
vore i tillfälle att sjelfve ens till någon del bekosta denna ledighet.
Telegrafstyrelsen ansåge sig också knappt behöfva påpeka den stora fördelen
både för personalen och för verket deraf, att den öfveransträngning, som
åtminstone för de allra fleste måste blifva en följd af oafbrutet arbete a
telegrafstationerna, i tid motarbetades genom kortare . tiders sammanhängande,
med en viss regelbundenhet återkommande ledigheter. Erfaren
heten hade visat, att en år efter ar oafbrutet fortsatt manipulering af
telegrafapparater lätt medförde vissa för tjenstgöringen mycket hindrande
nervösa åkommor i armarne, hvartill anledningarna gifvetvis skulle i betydlig
mån minskas, om någon tids hvila bereddes personalen. I samma
mån uppbördssummorna vid telegrafverkets stationer genom telefonens
tillkomst flerdubblats, vore det dock önskvärdt att kunna i god tid vid
telegrafverket införa den kraftiga kontroll a uppbördsman, sorn läge i
obligatoriskt frånträdande af tjensten under någon tid af aret. Pa sätt i
telegrafstyrelsens skrifvelse af den 28 november 1893 framhållits, mötte emel
lertid vid detta verk särskilda svårigheter att kunna redan från början
till fullo genomföra en sådan semesterordning, att alla ordinarie tjensteman
vid stationerna skulle kunna påräkna att hvarje ar komma, i åtnjutande
af sådan ledighet, hvadan telegrafstyrelsen måste förbehålla sig en särskild
pröfning i hvarje fall.

För åstadkommande af den sålunda ifrågasatta ledigheten för stationspersonalen
hade telegrafstyrelsen hemstält, att det matte föreskrifvas, att
det i hvarje fall Ange bero på styrelsens pröfning, huruvida ordinarie
tjensteman vid telegrafverkets stationer kunde, vare sig för skötande åt
egna angelägenheter eller för sjukdom eller svag helsas vardande, vindel
högst trettio dagar under samma kalenderår erhålla ledighet utan minskning
i aflöning, äfvensom att följande föreskrifter måtte varda meddelade
att, jemte öfriga redan gifna bestämmelser, gälla såsom vilkor för tillgodonjutande
af aflöningsförmåner å stat för stationstjenstemän, nemligen:

att tjensteman af lägre grad skulle, när sådant erfordrades för beredande
af ledighet utan minskning i aflöning, vara skyldig att, om han
förordnades till högre befattning vid telegrafstationerna, bestrida densamma
mot åtnjutande allenast af den honom eljest tillkommande aflöning, dock
ej längre tid än sammanlagdt tre månader under ett och samma kalenderår;

att vid telegrafstation anstäld tjensteman, som hade sig anförtrodd

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

uppbörd, skulle vara pligtig att å tid af året, som af vederbörande öfverordnade
myndighet bestämdes, begagna sig af ifrågavarande ledighet utan
minskning i aflöning;

att dessa föreskrifter ovilkorligen skulle lända till efterrättelse för
dem, som med eller efter 1897 års ingång tillträdde tjenstebefattning vid
telegrafstation;

att de, som dessförinnan tillträdt tjenstebefattning vid telegrafstation
och . icke kunde mot sitt bestridande lagligen tillförbindas att underkasta
sig ifrågavarande föreskrifter, skulle blifva underkastade desamma, om och
när de anmälde sin önskan att komma i åtnjutande af ledighet utan
minskning i aflöning; samt

att beviljad ledighet utan minskning i aflöning icke finge räknas
tjensteman till last vid beräkning af den för vinnande af ålderstillägg
erforderliga tjenstetid.

För egen del har departementschefen yttrat:

»Att behofvet af någon tids årlig, kostnadsfri ledighet från tjenstegöromålen
förefinnes för personalen vid telegrafverkets lokalförvaltning
i _ icke ringare grad än för postpersonalen, lärer ej kunna förnekas. Då
vid 1894 års riksdag frågan om beredande af dylik ledighet åt sistnämnda
personal vann sin lösning, förelåg, på sätt redan blifvit erinradt, jemväl
ett förslag att, med den begränsning, som föranleddes af de särskilda förhållandena
inom telegrafverket, bereda en dylik förmån äfven åt telegrafpersonalen.
Att detta förslag, som ingick såsom ett led uti en allmän
lönereglering för personalen vid telegrafverket, då icke vann framgång,
torde så mycket mindre få anses hafva berott derpå, att Riksdagen icke
behjertat behofvet för denna personal af den ifrågasatta ledigheten, som
af ett Riksdagens uttalande vid ett föregående tillfälle synes framgå, att
Riksdagen ansett de båda tjenstemannaklassernas anspråk i detta hänseende
eg a lika befogenhet.

Instämmande i de skäl, telegrafstyrelsen anfört till stöd för sin uti
förevarande syfte gjorda framställning, anser jag mig böra biträda densamma,
med erinran dervid att de föreslagna vilkoren för den ifrågavarande
förmånens åtnjutande öfverensstämma med de af 1894 års Riksdag
godkända, genom kongl. brefvet den 25 maj samma år kungjorda vilkoren
för åtnjutande af den postpersonalen medgifna semesterförmånen, allenast
med den skilnad, som betingas deraf att ledighet för person tillhörande
telegrafstaten skulle medgifvas efter pröfning af telegrafstyrelsen i hvarje
särskildt fall.

Såsom telegrafstyrelsen erinrat, har 1895 års Riksdag anvisat medel
för beredande i särskilda fall jemväl åt postvaktbetjente af någon tids

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

ledighet med bibehållande af full aflöning. Då staten för telegrafverkets
lokalförvaltning, i olikhet med postverkets motsvarande stat, icke upptager
aflöning- för något visst antal betjente, utan allenast ett förslagsanslag till
arfvoden åt telegrambärare och uppassare vid stationerna, förefinnes sålunda
icke vid telegrafverkets stationer någon fast anstäld personal af betjente,
motsvarande de betjente vid postverket, som genom 1895 års Riksdags
beslut bereddes förmånen af viss tids kostnadsfri ledighet.»

De förhållanden, som till statsrådsprotokollet blifvit anförda, synas
utskottet ådagalägga behofvet af en sådan anordning, att i särskilda fall
någon tids tjenstledighet utan minskning i aflöning må kunna beredas personalen
vid telegrafverkets stationer. Den af telegrafstyrelsen gjorda framställning,
som ligger till grund för Kongl. Maj:ts förslag i ämnet, synes afse,
att dylik ledighet borde årligen tillkomma de till stationspersonalen hörande
ordinarie tjensteman endast med den inskränkning, som föranledes deraf,
att tillräckligt antal vikarier för genomförande af sådan anordning icke
finnes att tillgå. På grund af denna uppfattning torde styrelsen ock
hafva beräknat det för ändamålet erforderliga anslaget till 25,000 kronor,
hvilket belopp äfven blifvit af Kongl. Maj:t äskadt. Det synes emellertid
utskottet, som om omständigheterna icke skulle påkalla, att semester i så
stor utsträckning tilldelas denna personal, utan anser utskottet att, med
undantag för de fall, då uppbördsförhållanden göra dylik ledighet önskvärd,
i allmänhet ej andra af ifrågavarande tjensteman höra häraf komma
i åtnjutande än de, som under någon längre tid haft trägen tjenstgöring
inom telegrafverket. Med denna begränsning af semesterförmånen torde
ett anslag af 20,000 kronor vara för ändamålet tillräckligt; och bör på
grund häraf slutsumman i den af Kongl. Maj:t föreslagna aflöningsstaten
nedsättas med 5,000 kronor. Då det enligt statsrådsprotokollet skulle
tillkomma telegrafstyrelsen att i hvarje särskildt fall pröfva, huruvida
ledighet utan minskning i aflöning må meddelas stationstjensteman, torde
den af utskottet förordade begränsning af denna förmån icke föranleda
ändring i de beträffande ifrågavarande semester föreslagna bestämmelser,
livilka synas utskottet böra af Riksdagen godkännas.

Utskottet, som icke haft något att erinra emot de under denna anslagstitel
i öfrigt gjorda framställningar, hemställer alltså,

att Riksdagen, med godkännande af de enligt statsrådsprotokollet
öfver finansärenden den 13 januari 1896
föreslagna bestämmelserna angående tjenstledighet utan
minskning i aflöning för personalen vid telegrafverkets

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

stationer, må, med beräknande af telegrafverkets stater
för år 1897 till följande belopp, nemligen:

aflöningsstaten........................................... kr. 955,500: —

öfvergångsaflöningsstaten ....................... » 4,600: —

pensions- och understödsstaten ........... » 112,570: —

omkostnadsstaten ........................ » 262,800: —

tillsammans kr. 1,335,470

och under Kong! Maj:t förbehållen rätt att i verkets
utgiftsstater göra de jemkningar, som kunna finnas af
behofvet påkallade, såsom reservationsanslag, att utgå
direkt af telegrafmedlen, till telegrafverket för år 1897
anvisa enahanda belopp, 1,410,000 kronor, hvartill inkomsterna
af telegrafmedel blifvit beräknade, samt tillika
medgifva, att det öfverskott, som kan å dessa inkomster
uppstå, må af Kongl. Maj:t användas för telegrafverkets
och telefonväsendets tidsenliga utveckling och
förbättring.

Tullverket.

andag

Ilverket.

4-]

4:o) Kongl. Maj:t har beträffande tullverket föreslagit Riksdagen att
dels, med godkännande af de enligt statsrådsprotokollet öfver finansärenden
den 13 januari 1896 föreslagna förändringar i tullverkets stater,
för år 1897 bestämma anslaget för tullverket till ett mot staternas slutsumma
svarande belopp af 2,628,000 kronor, att såsom förslagsanslag utgå
direkt af tullmedlen,

dels ock medgifva, att det belopp, som, i den mån aflöning till erforderliga
extra biträden vid lokaltullförvaltningen och gränsbevakningen
skulle visa sig icke kunna utgå af det å lokalförvaltningens stat för innevarande
år uppförda anslag till vikariatsersättning, extra biträden m. m.
samt under året uppkommande besparingar å den ordinarie aflöningsstaten,
kan komma att, högst med 30,000 kronor, efter Kongl. Maj:ts bemyndigande
af generaltullstyrelsen under samma år för nyssberörda ändamål
förskjutas, må af tullmedlen för år 1896 godtgöras.

Af ofvannämnda statsrådsprotokoll framgår, att tullverkets stater för
år 1897 enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle komma att sluta å följande
belopp:

Statsutskottets Utlåtande N:o 8. 33

aflöningsstaten.............................................................................. kr. 1,898,600: —

öfvergångsaflöningsstaten ........................... » 12,250: —

ålderstilläggsstaten ......................... » 220,000: —

indragningsstaten................................. * 15,190: —

pensionsstaten för afskedade tjensteman och betjente ...... » 227,000: —

pensionsstaterna för aflidne tjenstemäns och betjentes
efterleinnade enkor och barn (deraf 10,000 kronor

bestämdt anslag) .................................................................. » 41,800: —

omkostnadsstaten ........................................................................... * 213,160: —

summa kr. 2,628,000: —.

För innevarande år hafva samma staters belopp bestämts sålunda:

aflöningsstaten.......................................................................... —• kr. 1,863,400: —

öfvergångsaflöningsstaten ............................................................ » 12,250: —

ålderstilläggsstaten ........................................>............................. * 220,000: —

indragningsstaten.........................................................•............... * 15,550:

pensionsstaten för afskedade tjenstemän och betjente — » 227,000:

pensionsstaterna för aflidne tjenstemän och betjentes
efterlemnade enkor och barn (deraf 10,000 kronor

bestämdt anslag) ..................................................... * 41,800: —

omkostnadsstaten ......................................................................... » 213,000:

summa kr. 2,593,000: —.

Slutsumman af de för år 1897 föreslagna staterna öfverstiger således
slutsumman af de för innevarande år faststälda med 35,000 kronor, beroende
på dels förhöjning i aflöningsstaten med 35,200 kronor och i omkostnadsstaten
med 160 kronor samt dels minskning i indragningsstaten
med 360 kronor. Utskottet, som med afseende å de föreslagna förändringarna
i sistnämnda två stater tillåter sig att hänvisa till statsrådsprotokollet,
vill beträffande den ifrågasatta höjningen i aflöningsstaten meddela
följande.

Af statsrådsprotokollet inhemtas, att aflöningsstaten anses för år 1897
kräfva ökning med nedannämnda belopp:
förhöjning i anslaget till vikariatsersättning, extra biträden

in. m. vid lokalförvaltningen ............................................. kr. 30,000: —

aflöning åt tullförvaltaren i Falun och en vaktmästare derstädes,
efter afdrag af aflöningen vid en tullkammareföreståndarebefattning,
som indrages ................................ » 3,700: —

aflöning åt en uppsyningsman i Helsingborg........................... » 1,500:

eller tillhopa kr. 35,200: —.

Bih. till liikxd. Prol. 18110. 4 Samt. 1 Afd. 8 Höft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Hvad först angår förhöjningen i anslaget till vikariatsersättning, extra
biträden in. m. vid lokalförvaltningen, hade, enligt hvad till statsrådsprotokollet
meddelats, generaltullstyrelsen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den
11 sistlidne november med förslag till tullverkets stater för år 1897 till
en början erinrat om den höjning af ifrågavarande anslag med 20,000
kronor eller från 200,000 kronor till 220,000 krono!'', hvilken på Kongl.
Maj:ts framställning blef af 1895 års Riksdag beviljad. I detta hänseende
hade styrelsen anfört, bland annat, hurusom — sedan Kongl. Maj:t den
25 maj 1894 funnit godt förklara, att generaltullstyrelsen vid uppgörande
af förslag till tullverkets utgiftsstater för år 1896 borde utgå från den
förutsättning, att den för uppbörd, debitering och redovisning af fyr- och
bakmedlen tullverket tillkommande provision å samma medel, hvilken
provision plägat godtskrifvas tullverkets aflöningsstat och i mån af behof
användas för samma ändamål som derå uppförda anslag, skulle uppdebiteras
och redovisas omedelbart för statsverkets räkning — styrelsen i
sin den 17 november 1894 aflåtna skrifvelse angående regleringen af tullverkets
stater för år 1896 anmält, att styrelsen, som i anledning af berörda
föreskrift tagit i öfvervägande, i hvad mån eu höjning af beloppet
utaf de till vikariatsersättning, extra biträden m. m. inom styrelsen och
inom lokalförvaltningen anvisade två anslag, utgörande det förra 15,000
kronor och det senare 200,000 kronor eller tillhopa 215,000 kronor, kunde
från och med sistnämnda år blifva erforderlig, funnit det under förut
angifna förutsättning vara oundgängligen nödigt, att det å lokalförvaltningens
stat uppförda anslaget till vikariatsersättning, extra biträden m. m.
höjdes med 20,000 kronor; i följd hvaraf styrelsen hemstält, att detta
anslag måtte i 1896 års stat bestämmas till 220,000 kronor.

Härefter och sedan Kongl. Maj:t i den under den 15 januari 1895
till Riksdagen aflåtna proposition angående statsverkets tillstånd och behof
föreslagit Riksdagen att, med godkännande af de utaf styrelsen föreslagna
förändringar i tullverkets stater för år 1896, bestämma anslaget för tullverket
till ett mot staternas slutsumma svarande belopp af 2,593,000
kronor, att såsom förslagsanslag utgå direkt af tullmedlen, hade Riksdagen
i skrifvelse den 14 maj nästlidet år angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjunde hufvudtitel beträffande anslaget i fråga
meddelat, att Riksdagen, under vilkor att den tullverket tillkommande
provision för uppbörden af fyr- och båkmedlen från och med år 1896
uppdebiterades och redovisades omedelbart för statsverkets räkning, medgifvit,
att det i tullverkets aflöningsstat ingående, för lokalförvaltningen
uppförda anslag till vikariatsersättning, extra biträden in. m. förhöjdes
med 20,000 kronor eller från 200,000 kronor till 220,000 kronor; och

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

hade sedermera Kongl. Maj:t deri 24 nyssberörde maj dels förordnat, att
omförmälda provision för uppbörden af fyr- och båkmedlen skulle från
och med år 1896 uppdebiteras och redovisas omedelbart för statsverkets
räkning, dels ock faststält stater för tullverket, att från och med den 1
januari 1896 lända till efterrättelse.

Oaktadt sålunda oftanämnda å lokalförvaltningens stat uppförda anslag
till vikariatsersättning, extra biträden m. m. blifvit förhöjdt med det belopp,
generaltullstyrelsen föreslagit, hade styrelsen sett sig nödsakad att
redan nu föreslå en ytterligare höjning af detsamma. Det hade nemligen
under år 1895 visat sig oundgängligen nödigt att i en vida större utsträckning,
än generaltullstyrelsen vid afgifvande af sitt förslag till reglering
af tullverkets stater för år 1896 haft anledning att antaga, anlita
extra biträden ej mindre för bevakning af riksgränsen mot Norge och
Finland, hvaröfver, efter det tullsatserna å omalen och malen spannmål i
början af nästlidet år högst betydligt förhöjts, försök till smuggling af
nämnda varuartiklar tydligtvis måste befaras komma att ega rum i mycket
större omfattning än förut, än äfven vid rikets samtliga större tullförvaltningar
för tillgodoseende derstädes af göromålens behöriga gång och
trafikens berättigade anspråk på skyndsam expedition. Under det att år

1894 utgifterna för de ändamål, hvartill de å aflöningsstaten upptagna
två anslag till vikariatsersättning, extra biträden m. m. vore afsedda, uppgått
under månaderna januari—september till 155,183 kronor 80 öre och
under månaderna oktober—december till 138,842 kronor 92 öre eller för
hela året till 294,026 kronor 72 öre, hvilket sistnämnda belopp endast
med 12,080 kronor 33 öre öfverstigit sammanlagda beloppet af nyssberörda
båda anslag och de under året uppkomna besparingarna å den
ordinarie aflöningsstaten, samt följaktligen under nämnda år den af generaltullstyrelsen
föreslagna och från och med innevarande år beviljade förhöjningen
af 20,000 kronor i det å lokalförvaltningens stat upptagna anslaget
skulle hafva varit fullt tillräcklig, hade i följd af ofvan angifna
förhållanden ifrågavarande utgifter under månaderna januari—september
nästlidet år stigit till 169,566 kronor 78 öre eller 14,382 kronor 98 öre
mera än under motsvarande tid år 1894. Sålunda skulle under nästlidet
år dessa utgifter, äfven om desamma, hvilket generaltullstyrelsen likväl ej
ansåge antagligt, under årets sista qvartal icke uppginge till högre belopp
än under sista qvartalet år 1894 samt tillika å aflöningsstaten under år

1895 uppstode lika stora besparingar som under år 1894, hvilket ej heller
kunde förväntas, ändock komma att öfverstiga summan af de två anslagen
till vikariatsersättning, extra biträden m. in. samt nyssberörda besparingar

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

med i jemnadt hundratal 26,400 kronor eller 6,400 kronor mera än de
belopp, som från och med innevarande år vore för ändamålet afsedda.

Härtill komme, att, enligt hvad generaltullstyrelsen tillika meddelat,
den vid gränsen mot Finland anordnade bevakning, som sedan flera år
tillbaka plägat under vintermånaderna erhålla en förstärkning af två till
sex man, för innevarande vinter måste förstärkas med icke mindre än
tolf man, af hvilka halfva antalet vore afsedt att utöfva tulluppsigt ofvanför
den längst i norr nu varande gränsposteringens patrulleringsområde.
Af orsak, som ofvan angifvits, hade det synts generaltullstyrelsen vara
högst antagligt, icke blott att berörda förstärkning, för hvilken aflöningen
ännu icke blifvit definitivt bestämd, men ej komme att understiga 10,800
kronor för år räknadt, jemväl under andra delar af året än vintermånaderna
blefve behöflig, utan äfven att än ytterligare förstärkning af såväl
omförmälda gränsbevakning som gränsbevakningen mot Norge komme
att kräfvas.

På grund af nu anförda förhållanden hade generaltullstyrelsen funnit
det vara uppenbart, att de medel, styrelsen från och med år 1896 hade
att disponera för extra biträdens aflönande, icke på långt när vore dertill
tillräckliga; och ansåge styrelsen ett belopp af 30,000 kronor årligen vara
redan från och med innevarande år ytterligare behöfligt för ifrågavarande
ändamål. Generaltullstyrelsen hemstälde derför, ej mindre att det å lokalförvaltningens
stat uppförda anslag till vikariatsersättning, extra biträden
m. m. måtte i 1897 års stat förhöjas med 30,000 kronor eller från 220,000
kronor till 250,000 kronor, än äfven att Kongl. Maj:t täcktes bemyndiga
styrelsen att under innevarande år, i den mån aflöning till erforderliga
extra biträden vid lokalförvaltningen och gränsbevakningen skulle visa sig
icke kunna utgå af nyssnämnda anslag samt under året uppkommande
besparingar å den ordinarie aflöningsstaten, för detta ändamål af tullmedel
förskottsvis använda högst 30,000 kronor.

Med afseende derefter å uppförande i staten för år 1897 af aflöning
åt tullförvaltaren och en vaktmästare i Falun, inhemtas af statsrådsprotokollet,
att, sedan Kongl. Maj:t den 10 november 1893 dels medgifvit,
att tullkammare under tullförvaltares öfverinseende finge i staden Falun
inrättas, dels ock i sammanhang dermed beviljat staden nederlags- och
transitoupplagsrätt, hade Kongl. Maj:t den 4 oktober nästlidet år bemyndigat
generaltullstyrelsen att medelst förordnanden, gällande tills vidare, tillsätta
den för tullförvaltningens i nämnda stad behöriga handhafvande erforderliga
personal, bestående af en tullförvaltare och en vaktmästare, hvilka skulle
erhålla: tullförvaltaren, jemte ett anslag till resekostnader å 200 kronor,
2,000 kronor i lön och 1,000 kronor i tjenstgöringspenningar samt vakt -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

mästaren 600 kronor i lön och 300 kronor i tjenstgöringspenningar, hvarjemte
Kongl. Maj:t medgifvit, att berörda aflöningsbelopp^ till de delar,
det i tullverkets stat till en tullkammareföreståndares i Falun aflöning
uppförda tjenstgöringspenninganslag å 200 kronor dertill icke försloge,
Ange af generaltullstyrelsen bestridas af tillgängliga medel, intill dess beloppen
kunde varda i ordinarie aflöningsstaten upptagna. Generaltullstyrelsen
hemstälde nu, att de sålunda provisoriskt bestämda löne- och
tjenstgöringspenningbelopp måtte i 1897 års stat uppföras samt för ifrågavarande
tullförvaltare och vaktmästare derjemte upptagas enahanda ålderstillägg,
som vore för deras vederlikar enligt nu gällande stat faststälda.

Derest berörda provisoriska anordningar upptoges i den ordinarie
aflöningsstaten och i följd deraf tullkammareföreståndarebefattningen i
Falun indroges, skulle således i denna stat dels tillkomma en tullförvaltare
i Falun med samma aflöning som tullförvaltarne i Nyköping, Marstrand,
Sölvesborg, Ronneby, Lidköping och Östersund, dels antalet vaktmästare
med 600 kronors lön ökas med en eller från 123 till 124, dels antalet
tullkammareföreståndare med tjenstgöringspenninganslag af 200 kronor
minskas med en eller från 13 till 12. Den tillökning i den ordinarie
aflöningsstaten, som för tullkammaren i Falun härigenom skulle uppstå
utöfver0 hvad derstädes förut utgått, uppginge till 3,700 kronor.

Hvad slutligen beträffar uppförande i 1897 års stat af aflöning åt en
uppsyningsman i Helsingborg, hade, enligt hvad departementschefen meddelar,
generaltullstyrelsen anmält, att det visat sig behöfligt att vid tullbevakningen
i Helsingborg, hvarest genom vidtagna utvidgningar af stadens
hamn samt öppnande af ångfärjeförbindelse med Helsingör bevakningsgöromålen
högst betydligt ökats, anställa ytterligare en uppsyningsman
utöfver den å dervarande tullkammares stat nu uppförde.^ Detta behof
hade hittills af styrelsen tillgodosetts genom att uppdraga åt en af vaktmästarne
vid nämnda bevakning att i egenskap af biträdande uppsyningsman
tjenstgöra, men då behofvet visat sig icke vara af blott öfvergående
beskaffenhet, hade det synts styrelsen vara lämpligast och rigtigast, att å
tullkammarens stat uppfördes ytterligare en uppsyningsman; och hade
styrelsen derför hemstält, att a tullverkets aflöningsstat matte, utöfver dei
redan upptagne uppsyningsman, uppföras ytterligare en dylik med samma
aflöning, som tillkomme nuvarande uppsyningsmannen i Helsingborg, eller
lön 1,000 kronor och tjenstgöringspenningar 500 kronor, med rätt till två
ålderstillägg å tillhopa 300 kronor.

För egen del yttrar departementschefen med afseende å hvad generaltullstyrelsen
beträffande aflöningsstaten anfört och hemstält, att, då de omständigheter,
på hvilka styrelsen grundat sin framställning om förhöjning

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Med 30,000 kronor i det å lokaltullförvaltningens stat uppförda anslag till
vikariatsersättning, extra biträden m. m., vore af beskaffenhet att göra
sagda förhöjning oundgänglig, kunde departementschefen ej annat än
biträda förslaget derom. ° På sätt generaltullstyrelsen ådagalagt, förelåge
äfven för innevarande år enahanda omständigheter, med afseende hvarå
departementschefen, i enlighet med hvad generaltullstyrelsen hemstält, vore
sinnad tillstyrka Kongl. Maj:t att framdeles, i sammanhang med fastställande
af tullverkets utgiftsstater för år 1897, bemyndiga generaltullstyrelsen att
under innevarande år till aflöning åt erforderliga extra biträden vid tullverkets
lokalförvaltning och gränsbevakningen, i den mån medel dertill
skulle visa sig icke kunna utgå af det å lokalförvaltningens stat uppförda
anslag till vikariatsersättning, extra biträden m. in. samt under året uppkommande
besparingar å den ordinarie aflöningsstaten, förskottsvis utbetala
högst 30,000 kronor; och hemstälde departementschefen i sammanhang
härmed om aflåtande till Riksdagen af framställning om ersättande af det
belopp, som i nämnda ordning kunde på grund af Kongl. Maj:ts bemyndigande
komma att af generaltullstyrelsen förskjutas.

Hvad generaltullstyrelsen i öfrigt under aflöningsstaten hemstält funne
sig departementschefen jemväl böra tillstyrka.

Då Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke gifvit anledning till
någon utskottets erinran, får utskottet hemställa,

a) att Riksdagen, med godkännande af de enligt
statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 13 januari
1896 föreslagna förändringar i tullverkets stater, må för
år 1897 bestämma anslaget för tullverket till ett mot
staternas slutsumma svarande belopp af 2,628,000 kronor,
att såsom förslagsanslag utgå direkt af tullmedlen; samt

b) att Riksdagen må medgifva, att det belopp, som,
i den mån aflöning till erforderliga extra biträden vid
lokaltullförvaltningen och gränsbevakningen skulle visa
sig icke kunna utgå af det å lokalförvaltningens stat för
innevarande år uppförda anslag till vikariatsersättning,
extra biträden m. m. samt under året uppkommande
besparingar å den ordinarie aflöningsstaten, kan komma
att, högst med 30,000 kronor, efter Kongl. Maj:ts bemyndigande
af generaltullstyrelsen under samma år för
nyssberörda ändamål förskjutas, må af tullmedlen för år
1896 godtgöras.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Ersättning till städerna för mistad tolag.

5:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning och
under hänvisning till hvad i afseende dera blifvit till statsrådsprotokollet för mistad
(sid. 38) meddeladt, hemställer utskottet,

att Riksdagen må höja förslagsanslaget för ersättning
till städerna för mistad tolag, 1,900,000 kronor, med
200,000 kronor till 2,100,000 kronor.

Skogsväsendet.

6:o) I afseende å anslagstiteln »skogsväsendet» har Kongl. Maj:t före- ^

slagit: 0 Väsende.

dels att, med uteslutande ur riksstaten af det under ifrågavarande [6.]
anslagstitel uppförda reservationsanslag å 8,600 kronor till enskilda skogsundervisningen,
reservationsanslaget till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet i allmänhet måtte höjas med 4,800 kronor från
559,092 kronor till 563,892 kronor;

så att anslaget till skogsväsendet erhölle denna uppställning:

bestämdt anslag:

för skogsstaten................................... kronor 447,208:

» statens skogsläroverk................. >_47,700: — kronor 494,908: —-

förslagsanslag:

till ålderstillägg åt skogsstaten och skogsinstitutets

lärarepersonal .............................................................. * 84,400:

reservationsanslag:

till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande af

skogsväsendet i allmänhet........................................ * 563,892:

summa kronor 1,143,200: —,

hvarigenom det nuvarande anslaget till skogsväsendet i dess helhet skulle
minskas med 3,800 kronor;

dels ock att Riksdagen måtte medgifva, att af reservationsanslaget till
kronoskogarnes förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet
finge utgå hvad som, utöfver de med kronojägarebefattning förenade tjenst -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

göringspenningar, erfordrades för beredande -åt den, som förordnades att
uppehålla sådan befattning under tid, då befattningens innehafvare åtnjöte
ledighet för sjukdom, af full kronojägareaflöning, hyresersättning, der sådan
förekomme, jemväl deri inbegripen.

Beträffande den förra af dessa framställningar har departementschefen
till en början erinrat, att för skogsväsendet å ordinarie stat för år 1896
uppförts:

dels bestämdt anslag:

för skogsstaten............................................... kronor 447,208: —

» statens skogsläroverk............................ » 47,700: — 494 908-

dels förslagsanslag:

till ålderstillägg åt skogsstaten och skogsinstitutets lärarepersonal
.............................................................................................. 84,400: —

dels reservationsanslag:

till enskilda skogsundervisningen ............ kronor 8,600: —

» kronoskogarnes förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet i allmänhet » 559,092: — 567,692: _

tillsammans kronor 1,147,000: —.

Enligt hvad departementschefen härefter meddelar, hade domänstyrelsen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 17 september 1895, angående anslagsbehofvet
för år 1897, jemte anmälan, att någon ändring icke påkallades
i beloppen af ^ de för skogsstaten, för statens skogsläroverk och till ålderstillägg
nu uppförda anslag, med afseende å reservationsanslaget till enskilda
skogsundervisningen erinrat derom, att, sedan Riksdagen i skrifvelse den 9
maj 1894 uttalat såsom önskvärdt, att de understöd, som för närvarande
från sagda. reservationsanslag utginge till de privata skogsskolorna, måtte
snarast möjligt indragas, så hade Kongl. Maj:t den 25 i samma månad
anbefalt domänstyrelsen att i sammanhang med afgifvande af förslag
angående anslagsbehofvet för skogsväsendet för år 1896 inkomma med
utredning, huruvida nyssnämnda understöd skulle kunna utan olägenhet
indragas.

Den sålunda infordrade utredningen hade lemnats af domänstyrelsen
i skrifvelse den 29 september 1894, deruti styrelsen anfört följande.

De enskilda skogsskolor, som för närvarande åtnjöte statsbidrag från
ifrågavarande anslag, hvardera med 3,800 kronor årligen, vore Skogshåll i
Arila socken af Södermanlands län och Presterud i Varnums socken af Vermlands
län, hvarjemte 1,000 kronor årligen åtnjötes af Gotlands läns folkhögskolas
landtbrukskurs för en lärare i skogshushållning. Skogshålls

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

skogsskola bildades redan hösten år 1856, sedan Kongl. Maj:t den 8 augusti
nämnda år på det sätt bifallit Södermanlands läns hushållningssällskaps
framställning om anslag till underhållande af en skogvaktareskola i länet,
att, derest hushållningssällskapet visade sig under året hafva på ändamålsenligt
sätt organiserat skolan, ett statsbidrag för lärarens aflöning finge
af allmänna medel utgå med 500 riksdaler banko årligen i tre år, under
förbindelse för hushållningssällskapet att till chefen för civildepartementet
anmäla, åt hvem lärarebefattningen anförtroddes, och att afgifva berättelse
öfver skolans verksamhet. Redan för de två sista af nämnda år hade
emellertid genom Kongl. Maj:ts beslut af den 13 mars 1857 och den 2
juli 1858 anslaget höjts till 1,500 riksdaler riksmynt. Sistnämnda anslagsbelopp
hade derefter på grund af upprepade kongl. beslut utgått år efter
år intill hösten år 1866, hvarefter det jemlikt kongl. brefvet den 11 juli
1865 för tiden från och med den 1 november 1866 höjts till 2,500 riksdaler
riksmynt, motsvarande halfva beräknade underhållskostnaden, under
vilkor att hushållningssällskapet genom erforderligt antal skickliga lärare
besörjde undervisningen vid skolan samt bekostade och underhölle anstalten,
afsedd för minst 12 lärlingar, som der skulle erhålla undervisning, kosthållning
samt en tjenlig uniformsbeklädnad, och af hvilka minst halfva
antalet skulle vara från all afgift befriadt, samt att skolan underkastades
den tillsyn och kontroll, som för dylika läroanstalter i allmänhet vore
eller kunde blifva föreskrifna. Detta hade fortgått till den 1 november
1876, då enligt kongl. brefvet den 16 juni samma år anslaget ytterligare
höjts till 3,800 kronor, hvarefter detsamma med lika belopp årligen utgått,
äfven sedan, såsom af kongl. brefvet den 13 juli 1887 framginge,
hushållningssällskapet förklarat sig efter den 1 november samma år vara
nödgadt inskränka sitt bidrag till tillhandahållande af lokal med inventarier.
Anslaget hade i början utgått från skogsplanteringskassan, som
jemlikt kongl. brefvet den 20 januari 1871 uppförts å reservationsanslaget
till skogsväsendet och derefter enligt kongl. brefvet den 16 juni 1876
upptagits såsom extra anslag, hvarefter detsamma från och med år 1879
jemlikt kongl. brefvet den 24 maj 1878 åter inflyttats under berörda
reservationsanslag. Vid skolan hade meddelats undervisning åt 9—13 lärlingar
årligen intill år 1887, hvarefter antalet inskränkts till 10.

Beträffande Presteruds skogsskola hade domänstyrelsen anfört, att,
sedan Vermlands och Örebro läns landsting, under förutsättning att åt
statsmedel erhölles ett årligt bidrag af 3,800 kronor till en lör sagda län
gemensam skogsskola inom förstnämnda län, beviljat de för en dylik skogsskolas
inrättande och underhåll under tre år, räknadt från den 1 november
1876, erforderliga medel, och Kongl. Maj:t den 10 december 1875, under

Bill. till Rilcsd. Prat. 189U. i Sami. 1 Afd. 8 Haft. ö

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

vilkor att ifrågavarande skogsskola den 1 november 1876 öppnades och
sedermera under tre år derefter underhölles, tillförsäkrat skolan bidrag af
statsmedel för samma tid till belopp af 3,800 kronor om året, skolan sistnämnda
år begynts å egendomen Presterad. Anslaget, som i början utgått
såsom extra anslag, men enligt kongl. brefvet den 24 maj 1878 med år
1879 inrymts uti reservationsanslaget till skogsväsendet, hade sedermera
år efter år förnyats med oförändradt belopp, hvaremot Vermlands och
Örebro läns landstings årliga bidrag, som för året 1876—77 utgjort tillsammans
5,400 kronor och de derpå följande åren 3,900 kronor, nedsatts
från och med den 1 november 1881 till 3,000 kronor, från och med den
1 november 1885 till 2,400 kronor, från och med den 1 november 1887
till 1,350 kronor, från och med den 1 november 1889 till 1,000 kronor,
från och med den 1 november 1891 till 933 kronor samt från och med
den 1 november 1893 till 866 kronor. För tiden från och med den 1
november 1895 till samma dag år 1897 hade landstingen åter höjt sitt
gemensamma anslag till 1,000 kronor årligen under förutsättning af statsbidragets
beviljande till oförändradt belopp. Lärlingarnes antal, som från
början utgjort 18, hade efter år 1886 nedgått till 10 för år, dels från
Vermlands och dels från Örebro län.

I statsrådsprotokollet meddelas härefter, att domänstyrelsen vidare
erinrat, att styrelsen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 19 december 1892,
i sammanhang med förslag om flyttning af statens skogsskola vid Böda
på Öland till den för kronans räkning inköpta egendomen Grönbo i Örebro
län, andragit, bland annat, att inom landets mellersta delar visserligen
redan förefunnes de två enskilda skogsskolorna Skogshåll och Presterud,
men att upphörandet af åtminstone den sistnämnda endast vore en tidsfråga,
då i betraktande toges, dels att den nuvarande skolföreståndaren,
å hvars egendom skolan nu vore förlagd, redan uppnått hög ålder, dels
ock, hufvudsakligast, att de anslag, som landstingen åtagit sig till skolans
uppehållande, under årens lopp väsentligen inskränkts. Efter Böda skogsskolas
förflyttning till Grönbo syntes vigten af den specielt för Örebro län
och Vermland afsedda skogsskolan vid Presterad, som onekligen under den
tid, densamma varit den enda inom bergslagen belägna anstalt för utbildandet
af särskildt för dervarande bruksskogar lämpliga skogvaktare, fy It
ett verkligt behof, framdeles blifva betydligt reducerad, helst som af de
från statens skogsskolor utexaminerade lärlingarne endast ett fåtal kunde
vinna anställning i statens tjenst och de öfrige således blefve disponibla
för den enskilda skogshushållningen, i hvilket sistnämnda afseende domänstyrelsen
tilläte sig hänvisa till den utredning, som återfunnes i det Kongl.
Maj:ts proposition till 1894 års Riksdag angående statsverkets tillstånd och

Statsutskottats Utlåtande N:o 8.

behof bilagda statsrådsprotokoll öfver finansärenden för den 13 januari
1894 (sid. 62). Enligt domänstyrelsens mening förefunnes derför ej skäl
för bibehållande af statsbidrag till Presteruds skogsskola. Då emellertid
antagligt vore, att skolan icke komme att utan statsbidrag vidare uppehålla!,
”och någon tid syntes erforderlig för nödig afveckling, kunde styrelsen
ej tillstyrka statsbidragets indragning förr än med den b november
1896, hvarför och då de för visst år dittills beviljade statsbidragen utgått
för tiden intill den 1 november samma år, anslagets uppförande jemväl i
1896 års stat syntes blifva erforderligt.

Indragning af statsbidraget till skogsskolan vid Skogshåll i Södermanland
ansåge sig domän styrelsen deremot icke kunna förorda för det närvarande,
innan erfarenhet vunnits om den verkan, upphörandet af skolan
vid Presterud och inrättandet af skolan vid Grönbo kunde utöfva. Med
afseende härå och då intet skäl syntes, föreligga för ändring i det bidrag,
som jemlikt kongl. brefvet den 24 juli 188o utginge till Gotlands läns
folkhögskola, hade domänstyrelsen i sin nu ifrågavarande skrifvelse af den
29 september 1894 hemstält, att reservationsanslaget till enskilda skogsundervisningen
måtte för år 1896 utgå med oförändradt belopp, 8,600
kronor. I den till 1895 års Riksdag aflåtna proposition angående statsverkets
tillstånd och behof ifrågasattes ej heller, såsom departementschefen
erinrar, af Kongl. Maj:t någon ändring i beloppet af berörda anslag.

Vidare meddelas i statsrådsprotokollet, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Vermlands län med skrifvelse till Kongl. Maj:t den 11 oktober
1894 öfverlemnat en af länets landsting, som lika med Örebro läns landsting,
för uppehållande af skogsskolans vid Presterud verksamhet under
ytterligare två års tid, räknadt från den 1 november 1895, anslagit 500
kronor årligen, gjord framställning om fortsatt understöd af statsmedel
till nämnda skogsskola med 3,800 kronor årligen under två år, räknadt
från sistnämnde dag.

Sedan numera jemlikt kongl. brefvet den 10 april 1895 statens skogsskola
vid Böda blifvit vid ingången af juli månad samma år flyttad till
den af staten till kronopark nyinköpta, i Norbergs socken af Gamla Norbergs
bergslags härad och Vestmanlands län belägna egendomen Bjurfors,
hvilken efter anstälda undersökningar befunnits lämpligare såsom förläggningsort
för skogsskola än den tillförene för ändamålet ifrågasatta egendomen
Grönbo, hade domänstyrelsen i sin ofvan omförmälda skrifvelse af
den 17 september 1895 föreslagit, att, då de i styrelsens skrifvelse af den
29 september 1894 anförda skäl för indragning från och med år 1897 af
det nu med 3,800 kronor årligen utgående statsbidrag för Presteruds skogsskola
fortfarande qvarstode, anslagen till den enskilda skogsundervisningen

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

matte inskränkas till de för Skogshålls skogsskola och för Gotlands läns
folkhögskolas landtbrukskurs anvisade beloppen af 3,800 kronor för den
förra och 1,000 kronor för den senare, eller tillsammans 4,800 kronor.
Då emellertid sistnämnda belopp syntes vara alltför obetydligt för att behöfva
i riksstaten uppföras under särskild anslagstitel, ansåge domänstyrelsen
detsamma såsom i verkligheten afsedt till skogsväsendets befrämjande
utan olägenhet kunna under särskild rubrik inrymmas i den
öfriga delen af reservationsanslaget.

Hvad domänstyrelsen sålunda hemstält har departementschefen ansett
sig böra biträda.

Efter meddelande häraf har departementschefen (sid. 43—45 i statsrådsprotokollet)
anmält en af domänstyrelsen i dess skrifvelse af den 17
september 1895 gjord framställning om inrättande af ett forstligt försöksväsende;
och har departementschefen med afseende härå visserligen medgifvit,
att ett forstligt försöksväsende skulle få en vigtig uppgift att fylla
och varda af ej ringa betydelse ej mindre för statens än äfven för de
enskildes skogshushållning; men då, på sätt af domänstyrelsens skrifvelse
framginge, utväg icke saknats att åvägabringa ganska omfattande och
värderika utredningar af skogsvetenskapliga frågor af större betydelse för
skogshushållningen, om ock dessa utredningar hittills icke kunnat erhålla
den med det föreslagna försöksväsendet afsedda kontinuitet, ansåge departementschefen
med anordnandet af detta försöksväsende kunna anstå.

Hvad derefter angår det af Kongl. Maj:t framlagda förslag rörande
vikariatsersättning åt tillförordnade kronojägare, anför departementschefen
till en. början, att i fråga om ersättning för uppehållande under vakans
eller tjenstledighet af kronojägarebefattning genom kongl. brefvet den 19
november 1880 förklarats, att, jemte det stadgandet i kongl. brefvet den 4
november 1876, att med dylik befattning, förenade tjenstgöringspenningar
i hvarje fall skulle utgå till den, som tjensten förrättade, fortfarande borde
lända till efterrättelse, arfvode för förordnande såsom kronojägare, vare
sig. detta vore föranledt af vakans eller af ordinarie tjensteinnehafvarens
ledighet, skulle för. tjenstgöringstiden utgå med ett belopp, som, tjenstgöringspenningarne
inberäknade, motsvarade hel aflöning, hy ^ersättning,
der sådan förekomme, jemväl deri inbegripen, jemte resepenningar. Tillika
hade statskontoret anbefalts förständiga Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att utbetala berörda arfvodes- eller fyllnadsbelopp: vid vakans af det å
sjunde hufvudtiteln uppförda bestämda anslaget till skogsväsendet samt

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

vid andra förordnanden under förskottstitel att genom statskontoret hos
Kongl. Maj:t till ersättande anmälas. Genom kongl. bref den 11 november
1881 hade derefter föreskrifvits, att fyllnadsersättningarna skulle från och
med början af år 1882 utbetalas af de till skogsstyrelsens disposition innestående
skogsmedel och nämnda styrelse göra den statskontoret förut åliggande
anmälan i och för ersättning.

Enligt kongl. brefvet angående ny reglering af skogsstaten den 29
november 1889 hade, enligt hvad vidare till statsrådsprotokollet meddelats,
i nyssnämnda bestämmelser skett den ändring, att rätten till fyllnadsarfvode
utöfver tjenstgörings- och resepenningar för tillförordnad kronojägare
inskränktes till fall af vakans eller ordinarie tjensteinnehafvarens
ledighet för sjukdom, hvarjemte föreskrifvits, att i hvarje fall fyllnaden
skulle utbetalas såsom förskott, att af domänstyrelsen anmälas till ersättande.
Staten för kronojägare hade samtidigt bestämts på följande sätt:

för de sex norra länen:

lön...................................

tjenstgöringspenningar
resepenningar ..............

hvartill i de fall, då kronojägare saknade boställe,

komme hyresersättning................................................... * 100: —

alltså eventuelt kronor 750: —

för Vermlands län:

lön.................................................	.................................... kronor 400	—
tjenstgöringspenningar ............ resepenningar .............................	.................................... » 100 ........................................... » 100	—
eller tillsammans kronor 600	—
eventuel, hyresersättning.........	........................................... » 100	—
alltså eventuelt kronor 700	—

för de öfriga länen:

lön................................................... kronor 400: —

tjenstgöringspenningar........................................................ » 100: —

eller tillsammans kronor 500: —

............................ » 100: —

alltså eventuelt kronor 600: —

................................. kronor 400: —

............................ » 150: —

............................. » 100: —

eller tillsammans kronor 650: —

eventuel hyresersättning

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

I följd häraf utgjorde fyllnadsersättningarna utöfver tjenstgörings- och
resepenningarne för närvarande inom hela riket 400 kronor eller, när ej
boställe vore med tjensten förenadt, 500 kronor för år räknadt.

Alltsedan år 1890, då skogsstatens nuvarande aflöningsförmåner inträdde,
hade vikariatsfyllnaderna för kronojägaretjenster utgjort:

1890 .......................................................... kronor 13,861: 23

1891 .................................... » 5,652: 79

1892 ........................................................... » 6,224: 90

1893 ........................................................... » 8,212: 24

1894 ........................................................ » 7,514: 09

De sålunda för åren 1890—1892 förskjutna beloppen, likasom äfven
enahanda förskott för de föregående åren, hade på anmälan hvarje gång
af domänstyrelsen blifvit jemlikt Kongl. Maj:ts beslut ersatta af sjunde
hufvudtitelns allmänna besparingar. De för ifrågavarande ändamål å sagda
besparingar årligen gjorda anvisningarna, hvilka utgjort de till beloppet
ojemförligt största af samtliga på besparingarna anvisade utgiftsposter,
hade emellertid så medtagit omförmälda besparingar, att då domänstyrelsen
i skrifvelse den 16 maj 1894 till ersättande anmälde de ifrågavarande
fyllnadsarfvodena för år 1893, enligt hvad ofvan blifvit nämndt uppgående
till 8,212 kronor 24 öre, besparingarna icke lemnat tillgång till ersättande
af denna förskottssumma. Med anledning häraf hade genom kongl. bref
den 25 maj 1894 statskontoret anbefalts att förskottsvis af under händer
varande medel till domänstyrelsen utbetala det ifrågavarande beloppet,
hvarjemte med afseende å de betydliga belopp, hvartill vikariatsersättningarna
till tillförordnade kronojägare numera årligen uppginge, Kongl.
Maj t, som ansett det böra komma under öfvervägande, huruvida icke till
nedbringande af berörda kostnader ändring i de rörande dylik vikariatsersättning
meddelade bestämmelser vore erforderlig, anbefalt domänstyrelsen
att i omförmälda afseende inkomma med yttrande.

I skrifvelse den 14 maj 1895 hade domänstyrelsen afgifvit det sålunda
infordrade yttrandet. Domänstyrelsen erinrade här till en början, i fråga
om den ofvan anförda höga arfvodessumman för år 1890, att detta år,
det första efter skogsstatens omreglering, utvisat abnorma förhållanden,
alldenstund då eu större mängd nya kronojägaretjenster varit vakanta och
deras uppehållare erhållit hufvudsakliga delen af sitt arfvode i form af
fyllnad, under det att deremot svarande, å bestämda anslaget till skogsstaten
uppförda aflöningsbelopp inbesparats och tillgodoförts hufvudtitelns
allmänna besparingar. Derjemte upplyste domänstyrelsen, att af de medel,
som år 1893 utbetalts såsom fyllnad åt tillförordnade kronojägare, nem -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

ligen 8,212 kronor 24 öre, belöpt sig på tjenstgöring under vakans 661
kronor 34 öre och under den ordinaries sjukdom 7,550 kronor 90 öre
samt år 1894 af 7,514 kronor 9 öre 602 kronor 86 öre på vakansförordnanden
och 6,911 kronor 23 öre på förordnanden vid sjukdomsfall.
I öfrigt framginge af en vid domänstyrelsens skrifvelse fogad bilaga, att
den vida större delen af fyllnadsersättningarna utgått för de norra länen,
för hvilket förhållande förklaringen lätt vore funnen i den för hela landet
lika höga minimiåldern — 65 eller vid försvagad helsa 60 lefnadsår
för rätt till pension på indragningsstat. Den ansträngande och magtpåliggande
tjenstgöring, som den norrländske kronojägaren vore underkastad,
gjorde honom nemligen ofta oförmögen att tjenstgöra redan före
pensionsåldern och tvingade honom att taga årslånga tjenstledigheter på
sjukbetyg.

En annan omständighet, som i ej oväsentlig mån föranledde fyllnadsersättningarnas
jemförelsevis stora antal, vore den, att vid tillsättning af
kronojägaretjenster man förr, då skyldighet för kronoj ägare att vid viss
ålder och tjenstgöringstid afgå ännu saknades, mindre än nu undvikit att
antaga personer, hvilkas inträde i statens tjenst egt rum vid sa framskriden
ålder, att, när åldersgränsen för pensionering inträdde, det härför jemväl
stadgade antalet tjensteår ännu ej uppnåtts, ett missförhållande, som komme
att upphöra, men hvars följder naturligtvis ännu en längre tid skulle göra
sig märkbara.

Det vore ock möjligt, att, derest vid attesters utfärdande läkarne gjorde
valet mellan uttrycken sjukdom och sjuklighet med större omsorg, än nu
stundom syntes vara fallet, någon, om ock ej betydlig, minskning i fyllnadsersättningarnas
antal blefve följden.

Ett sätt för fyllnadsersättningarnas minskande vore, på sätt domänstyrelsen
vidare anfört, nedsättning i vikariernas aflöning, men detta skulle,
enligt hvad skogstjenstemännen i allmänhet upplyst, föranleda allvarsamma
svårigheter för erhållande af dugliga och palitliga personer till tjensternas
uppehållande. Val kunde ej förnekas, att meriters förvärfvande genom
tjensteförordnanden borde för vikarien ega ett visst värde, men detta motvägdes
deraf, att för dessa personer, som ju vore anvisade att genom
arbete för dagen förskaffa sig uppehälle, redan den nuvarande aflöningen,
motsvarande, förutom resepenningar, i sin helhet i daglön 1 krona 50 öre
(eventuelt 1 krona 78 öre) i de sex norra länen och 1 krona 37 öre
(eventuel! 1 krona 64 öre) i det öfriga landet, vore föga lockande, helst
åtminstone de dugligare bland dem kunde hos enskilde påräkna större
inkomster, och det genom kongl. brefvet den 29 november 1889 medgifna
särskilda dagarfvodet af 2 kronor 50 öre lör vissa arbeten a de skogar,

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

som ej stode under skogsstatens förvaltning, utfölle mycket ojernnt och
icke afsevärdt förbättrade deras ekonomiska ställning. Domänstyrelsen
funne sig derför ej kunna tillstyrka någon nedsättning i tillförordnad
kronojägares arfvode.

En annan utväg för fyllnadsersättningarnas nedbringande vore åläggande
för ordinarie tjensteinnehafvaren att vid tjenstledighet jemväl för
sjukdom afstå ej blott tjenstgörings- och resepenningar, utan äfven någon
del af lönen. Då likväl, såsom ock skogstjenstemännen enstämmigt förklarat,
kronojägarnes aflöning vore synnerligen knapp och det vid sådant
förhållande ej kunde vara rättvist och billigt att vid verklig sjukdom, ofta
ådragen genom tjenstgöringens ansträngningar, ytterligare minska hvad
han nu finge behålla, nemligen för år räknadt 400 kronor jemte bostad
eller hyresersättning, syntes denna utväg icke böra användas. Af samma
skäl kunde ej heller tillstyrkas någon förskjutning mellan kronojägarens
lön och tjenstgöringspenningar sålunda, att någon del af den förra öfverflyttades
till de senare för att vid tjenstledighet afstås till vikarien, hvaraf
ytterligare skulle följa den stora olägenheten, att rubbning skedde i det
pensionsbelopp på indragningsstat, hvartill kronojägaren berättigats.

På grund af det anförda ansåge domän styrelsen kostnaderna för fyllnad
s ers ät tnin g ar icke kunna nedbringas, om ej möjligen i samband med
en enligt domänstyrelsens mening i öfrigt väl behöflig omreglering af
kronojägarnes aflöning.

Emellertid förmenade domänstyrelsen det icke kunna anses stridande
mot de ändamål, för hvilka reservationsanslaget för kronoskogarnes förvaltning
och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet vore afsedt, om
fyllnadsersättningarna för vikariat under ordinarie kronojägares ledighet
för sjukdom finge utgå från sagda anslag, som åtminstone för närvarande
dertill lemnade tillgång, hvarigenom ock sjunde hufvudtitelns besparingar
ej behöfde för ändamålet anlitas. Medel utginge nemligen redan nu från
reservationsanslaget så väl till extra skogsbevakning i fall, då den ordinarie
kronojägaren ej kunde ensam medhinna alla bevakningen tillhörande
arbeten, synnerligast å vissa tider af året, som ock till dagarfvoden åt
kronojägare för arbeten å vissa skogar, hvarjemte från samma anslag utbetalades
de af 1894 års Riksdag medgifna fyllnadsarfvoden åt vissa, från
revirförvaltningen skilda föreståndare för skogsskolor. Att från samma
anslag utbetala fyllnadsersättning för uppehållande af kronojägaretjenst
jemväl under vakans syntes deremot ej vara fullt formenlig^ alldenstund
detta, skulle till sina följder innebära öfverföring från sagda reservationsanslag
till sjunde hufvudtitelns allmänna besparingar, dit i sådant fall den
inbesparade lönen och hyresersättningen skulle ingå, men domänstyrelsen

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

ansåge intet hinder föreligga mot fyllnadsersättningens utgående i sådana
fall direkt från bestämda anslaget till skogsstaten, på sätt före år 1890
enligt kongl. brefvet den 19 november 1880 egt rum. Domänstyrelsen
hemstälde derför om ändring i sådant syfte af de härom i kongl. brefvet
den 29 november 1889 meddelade bestämmelser.

Vidare meddelar departementschefen, att statskontoret i infordrad t utlåtande
anfört, att då kronojägare, i likhet med hvad som gälde rörande
flertalet af statens tjensteman, under tjenstledighet för sjukdom egde uppbära
hela lönen, och någon del af densamma alltså icke kunde disponeras
för aflönande af vikarien samt ersättningen till denne, enligt hvad domänstyrelsen
upplyst, icke kunde utan att föranleda allvarsamma svårigheter
för erhållande af dugliga och pålitliga personer till tjensternas uppehållande
bestämmas till lägre belopp, än som för närvarande utginge, statskontoret
ansåge någon åtgärd till nedbringande af statsverkets kostnader
för tillförordnade kronojägares aflöning icke under nuvarande föidiållanden
böra vidtagas.

Beträffande domänstyrelsens framställning i hvad den afsåge, att fyllnadsarfvodena
till tillförordnade kronojägare skulle utgå antingen från
reservationsanslaget till skogsväsendet, då fråga vore om vikariat under
ordinarie kronojägares ledighet för sjukdom, eller från bestämda anslaget
till skogsväsendet vid uppehållande af kronojägaretjenst under vakans,
kunde det, enligt hvad statskontoret vidare anförde, med visshet antagas,
att hvartdera af de båda nämnda anslagen borde kunna lemna tillgång
till bestridande af derifrån till utgående sålunda ifrågasatta utgifter. Besparingarna
å reservationsanslaget hade nemligen vid 1894 års slut utgjort
136,150 kronor 96 öre, och bestämda anslaget hade årligen under
åren 1890—-1894 lemnat öfverskott, uppgående år 1890 på grund af särskilda,
i domänstyrelsens skrifvelse omförmälda förhållanden till ej mindre
än 26,526 kronor 47 öre, år 1891 till 3,396 kronor 14 öre, år 1892 till
5,615 kronor 10 öre, år 1893 till 6,411 kronor 59 öre samt år 1894 till
8,906 kronor 59 öre. Ur synpunkten af dessa anslags tillräcklighet borde
följaktligen hinder för genomförande af de föreslagna förändringarna ej
möta, men då reservationsanslaget med afseende på de ändamål, för hvilka
det beviljats, icke syntes böra, utan Riksdagens hörande, användas för bestridande
af aflöningsfyllnad åt tjenstförrättande kronojägare under ordinarie
innehafvarens sjukdom, hemstälde statskontoret, att, derest Kongl.
Maj:t skulle finna domänstyrelsens framställning, i hvad den rörde en dylik
användning af sagda anslag, förtjena afseende, framställningen i denna del
måtte underställas Riksdagens pröfning.

Bill. till Riksd. Prot. 18HU. 4 Samt. 1 Afd. 8 Höft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Efter o införm ätande häraf anför departementschefen, att, sedan jemväl
de på år 1894 belöpande fyllnadsarfvodena för kronojägare, på sätt förut
hlifvit nämndt uppgående till 7,514 kronor 9 öre, blifvit, jemlikt Kongl.
Maj:ts beslut, af statskontoret förskjutna, statskontoret i skrifvelse till
Kongl. Maj:t den 18 sistlidne november till ersättande anmält de för åren
1898 och 1894 förskjutna beloppen, sammanlagdt utgörande 15,726 kronor
33 öre, af hvilket belopp 1,264 kronor 20 öre belöpte å vakansförordnanden
och 14,462 kronor 13 öre på förordnanden under ordinarie tjensteinnehafvarens
sjukdom; och hade Kongl. Maj:t den 20 december 1895 förordnat,
att det förra af dessa båda belopp eller 1,264 kronor 20 öre skulle
godtgöras af sjunde hufvudtitelns allmänna besparingar, hvilka genom vakanserna
tillförts motsvarande belopp.

Domänstyrelsen hade, enligt departementschefens åsigt, anfört tillfyllestgörande
skäl för sin mening, att statsverkets kostnader för fyllnadsersättningar
åt tillförordnade kronojägare icke under nuvarande förhållanden
kunde nedbringas. Det borde härvid icke lemnas ur sigte, att med
afseende på arten af det arbete, som skulle utföras af den tillförordnade
kronojägaren, och den lefnadsställning, denne intoge, staten icke gerna
kunde undgå att ersätta hans arbete med en aflöning, som någorlunda
motsvarade dettas värde. Förvärfvandet af de meriter, som följde af förordnandet,
kunde icke för den tillförordnade kronojägaren, hvars samhällsställning
närmast vore jemförlig med kroppsarbetarens, såsom för en
tjensteman i högre grad uppväga otillräckligheten af det arfvode, hvaraf
han skulle hafva sm utkomst. Det vore upplyst, att äfven det arfvode,
som för närvarande med inberäkning af fyllnadsersättningen utginge, vore
att anse såsom lågt. Om detsamma inskränktes till de med befattningen
förenade tjenstgöringspenningar allena, skulle det utan tvifvel blifva alldeles
otillräckligt.

Då departementschefen således icke ansåge sig kunna förorda någon
ändring beträffande fyllnadsersättningarnas belopp, återstode frågan om
beredandet af medel till bestridande af dessa ersättningar. Redan i och
för sig finge en anordning, enligt hvilken regelbundet återkommande utgifter
för skogsväsendet måste bestridas af hufvudtitelns enligt sakens natur
till beloppet alltid ovissa besparingar, betecknas såsom mindre egentlig.
Det hade ock nu, sedan det betydande besparingsbelopp, som uppkommit
under år 1890, vore åtgånget, visat sig, att besparingarna ej längre vore
tillräckliga. Dylika besparingar både nedannämnda år uppkommit till följande
belopp;

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

1890 kronor 32,148: 56 •

1891 ........................................................... » 7,115: 83

1892 .................................... » 8,337: 53

1893 .......................................................... » 9,973: 86

1894 * 10,299: 43

Vid jemförelse med de förut meddelade uppgifterna rörande beloppet
af fyllnadsersättningarna för ifrågavarande år framginge, att sagda ersättningar
väl skulle kunnat, på sätt ock skett till och med ar 1892, betäckas
af besparingarna för hvarje år. Men jemte dessa ersättningar hade förekommit
och förekomme fortfarande vissa utgifter, för hvilka besparingarna
måst anlitas. Då således andra medel än sjunde hufvudtitelns allmänna
besparingar syntes böra anlitas för beredande af tillgång till de ifrågavarande
fyllnadsersättningarna, borde, på sätt ock de hörda embetsverken
tillstyrkt, en åtskilnad göras mellan de ersättningar, som påkallats af
vakans i kronojägaresysslan, och dem, som föranleddes af ordinarie tjensteinnehafvarens
ledighet för sjukdom. Hvad de förra beträffade, vore Kongl.
Maj:t oförhindrad att för deras bestridande använda den för sysslan i stat
anvisade aflöning, som i annat fall skulle ingå till hufvudtitelns allmänna
besparingar, och departementschefen vore för den skull sinnad att tillstyrka
Kongl. Maj:t att godkänna hvad embetsverken härutinnan föreslagit.
Äfven förslaget att till bestridande af kostnaderna för fyllnadsersättningar
åt vikarierna för kronojägare under den ordinarie tjensteinnehafvarens
ledighet anlita reservationsanslaget till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet i allmänhet ansåge departementschefen böra
vinna godkännande. På sätt domänstyrelsen erinrat, utginge redan nu
från detta anslag åtskilliga kostnader för beredande af den mer eller
mindre tillfälliga förstärkning af skogsstatens ordinarie arbetskrafter, som
af särskilda förhållanden påkallades. Emellertid borde af skäl, som statskontoret
framhållit, Riksdagens medgifvande till denna användning af reservationsanslaget
inhemtas.

Beträffande detta anslags tillräcklighet för ändamålet hade visserligen
statskontoret erinrat, att å anslaget vid 1894 års slut förefunnits en reservation
af 136,150 kronor 96 öre. Denna reservation hade dock vid
fastställande af generalförslagen öfver utgifterna från anslaget under åren
1895 och 1896 tagits i beräkning, så att slutsumman af det enligt kongl.
brefvet den 22 november nästlidet år faststälda generalförslaget för sistnämnda
år, 633,272 kronor, jemnt motsvarade de å anslaget disponibla
behållningarna. Då emellertid domänstyrelsen ansett anslaget åtminstone

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

för närvarande lemna tillgång till ersättningarnes bestridande, syntes någon
förhöjning i anslaget icke af nu förevarande anledning vara erforderlig.

Hvad Kong! Maj:t i fråga om anslagstiteln »skogsväsendet» föreslagit
har icke gifvit anledning till annan erinran från utskottets sida, än att,
då fullgiltigt skäl icke synes vara för handen att, på sätt Kong! Maj:t
ifrågasatt, till följd af nedsättning i reservationsanslaget till enskilda skogsundervisningen
inflytta detta anslag i reservationsanslaget till kronoskogarnes
förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet, utskottet
ansett förstnämnda anslag fortfarande böra i staten särskildt uppföras.
Utskottet hemställer fördenskull,

a) att Riksdagen, med anledning af Kongl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning, må minska reservationsanslaget
till enskilda skogsundervisningen med 3,800
kronor eller från 8,600 kronor till 4,800, så att anslaget
till skogsväsendet erhåller denna uppställning:

bestämdt anslag:

för skogsstaten ......... kronor 447,208: —

» statens skogsläro verk.

........................j»_47,700: — 494,908: —

förslagsanslag :

till ålderstillägg åt skogsstaten och skogsinstitutets
lärarepersonal.......................... 84,400: —

reservationsanslag:
till enskilda skogsundervisningen
kronor 4,800: —

till kronoskogarnes
förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet
i allmänhet
...................... 559,092: — 563,892: —

tillsammans kronor 1,143,200: —

hvarigenom det nuvarande anslaget till skogsväsendet i
dess helhet skulle minskas med 3,800 kronor; samt

b) att Riksdagen må medgifva, att af reservationsanslaget
till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet i allmänhet må utgå hvad som, utöfver
de med kronojägarebefattning förenade tjenstgöringspen -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

ningar, erfordras för beredande åt den, som förordnas
att uppehålla sådan befattning under tid, då befattningens
innehafvare åtnjuter ledighet för sjukdom, af full
kronojägareaflöning, hyresersättning, der sådan förekommer,
jemväl deri inbegripen.

Restitutioner.

7:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning och
under hänvisning till hvad i ärendet blifvit till statsrådsprotokollet (sid.
54) meddeladt, hemställer utskottet,

att Riksdagen må höja förslagsanslaget till restitutioner,
25,000 kronor, med 50,000 kronor till 75,000
kronor.

Öfriga ordinarie anslag.

8:o) I fråga om öfriga ordinarie anslag under sjunde hufvudtiteln är
icke någon förändring af Kongl. Maj:t ifrågasatt.

Utskottet får hos Riksdagen hemställa,

att samtliga, här ofvan icke särskilt omförmälda,
i nu gällande riksstat uppförda ordinarie anslag å sjunde
hufvudtiteln må i riksstaten för år 1897 uppföras till
oförändrade belopp.

Ang. anslag
till restitutioner,
.

[U]

Ang. öfriga
ordinarie
anslag.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Extra anslag.

Med anledning af de för tillfälliga behof, hänförliga till sjunde hufvudtiteln,
gjorda framställningar, får utskottet afgifva följande yttranden och
förslag.

Arfvode för en byråassistent å finansdepartementets bankbyrå.

tu arvode 9:°) Pä grund af Kongl- Majrts derom gjorda framställning hemställer

för en byrå- Utskottet,

att Riksdagen må, till beredande af arfvode för en
byråassistent ä finansdepartementets bankbyrå, på extra
stat för år 1897 anvisa ett belopp af 4,000 kronor.

Ersättning för af statskontoret gjorda förskott.

JU1 UJ 10:°) Enligt hvad statskontoret hos Kongl. Maj:t anmält, har einbetsstateicontoret
verket förskottsvis bestridt följande till sjunde hufvudtiteln hörande ut9jor?“Jår~
Zifter’ h vilka borde hos Riksdagen anmälas till ersättning, nemligen:

[9.] till godtgörande af kostnader för uppmätning och

kartläggning af åtskilliga kronans domäner........... kronor 16,362: 93

» ersättning till vissa boställshafvare och krono arrendatorer

för saknad afkomst af exproprierad

jord ..................................................................................... » 140: 14

» godtgörande af kostnader för vissa kronoegen domars

deltagande i Hjelmarens och Qvismarens

sänkning ............................................................................. » 6,534: 76

» godtgörande af kostnader för vissa kronoegen domars

deltagande i andra vattenafledningsföretag » 10,571: 44

» ersättning för till statsverket afträdda åbyggnader

å indragna boställen....................................................... » 12,866: _

» ersättning för öfverbyggnad å indragna boställen » 123,583: 49

Transport kronor 170,058: 76

assistent å
finansdepartementets
bankbyrå.

[8.]

Ang. ersätt -

Statsutskottets Utlåtande N:n 8-

Transport kronor 170,058: 76
till godtgörande af förskjuten husröteersättning åt tillträdande
arrendatorn af indragna kronofogdebostället
s/4 mantal Husby n:o 4 i Upsala län .........

» bidrag till återuppförande af en genom storm
skadad byggnad å indragna militiebostället Kragsta

n:is 1 och 2 i Stockholms län ....................................

» ersättning till arrendatorerna af indragna militiebostället
1 mantal "Boda n:o 1 i Skaraborgs län
för ett från det derunder lydande hemmanet

Haraldstorp obotligen försåldt parti halm ..............

» godtgörande af reparations- och underhållsarbeten
å Tranebergs, Nockeby och Drottningholms broar
» ersättning till egare af skattefrälsehemman, hvilkas

räntor icke blifvit af statsverket inlösta .................

» kostnader för tryckning och häftning af kommerskollegii
och generaltullstyrelsens samt landtbruksstyrelsens
utlåtanden angående den s. k. mellan rikslagen

..........................................................................

» kostnader för den genom nådiga brefvet den 10
maj 1898 anbefalda utredning angående vissa frågor

rörande förändringar i skatteväsendet.....................

» kostnader för hyra af en del efter branden i Uinea

år 1888 erforderliga embetslokaler......................

» godtgörelse för utbetalda vikariatsersättningar åt
tillförordnade kronojägare under ordinarie tjenste innehafvarnes

tjenstledighet för sjukdom.................

eller tillhopa kronor 226,907: 84

Till gäldande af dessa förskott, 226,907 kronor 84 öre, har Kongl.
Maj:t föreslagit Riksdagen att å extra stat för ar 1897 anvisa ett belopp
af 226,908 kronor.

Under hänvisning till hvad departementschefen i statsrådsprotokollet
(sid. 57 o. 58) anfört i fråga om ofvan omförmälda kostnader för förhyrande
af vissa embetslokaler i Umeå äfvensom beträffande de af statskontoret
till ersättande anmälda vikariatsersättningarna åt tillförordnade
kronojägare, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må till ersättning för ofvan omförmälda,
af statskontoret gjorda förskott på extra stat för
ur 1897 anvisa ett belopp af 226,908 kronor.

1,255: 39
1,250: —

200: 50
3,019: 59
10,263: 04

1,974: 20

17,249: 23
7,175: —

14,462: 13

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Uppförande af nytt landsstatshus i Lnleå.

ut''uppförande ^:0) Sedan nästliden års Riksdag till bestridande af kostnaden för

af nytt /<md«-uppförande af nytt landsstatshus i Luleå beviljat ett extra anslag af 91,500
Staluil* kronorJ att utgå under två år, och deraf för år 1896 anvisat 45,750 kronor,
no] kar Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att å extra stat för år 1897 af
nämnda anslag anvisa återstående 45,750 kronor. ’

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må af det till uppförande af nytt
landsstatshus i Luleå beviljade anslag å extra stat för
år 1897 anvisa återstående 45,750 kronor.

Påbyggnad af vestra flygeln till det åt generalstaben upplåtna

hus å Riddarholmen.

tm''J&bnsl‘nad 1-:0) K°ngl-o Maj:t har föreslagit Riksdagen att till bestridande af
af vestra kostnaden för påbyggnad af vestra flygeln till det åt generalstaben uppfiyyein
till rfedåtna hus å Riddarholmen å extra stat för år 1897 bevisa ett anslag af

åt general- n fi00 p J ö

staben upp- £’>öu''“'' XlOnOl.

Riddarholmen ^ ! ärendet torda statsrådsprotokoll framgår, att detta förslag

r,. -i föranledts af en utaf dåvarande tillförordnade chefen för generalstaben i
L d skrifvelse till Kongl. Maj:t den 29 april 1893 gjord framställning om utvidgning
af den åt nämnda stab upplåtna embetslokal å Riddarholmen i
hufvudstaden. Enligt hvad till statsrådsprotokollet meddelas, hade tillförordnade
generalstabschefen i sådant afseende anfört följande.

När generalstaben år 1876 tog i besittning sin nuvarande embetslokal,
hade lägenheterna inom densamma fördelats på de särskilda afdelningarna
efter afdelningarnas då varande behof af arbetskrafter och
utrymme i öfrigt. Den alldeles nybildade kommunikationsafdelningen,
som räknade allenast ett fåtal officerare, hade erhållit två rum. Arbetsmateriel
och arbetskrafter inom denna afdelning hade sedan dess år från
år ökats.

Till följd af de omfattande arbeten med uppgörande af planer för
arméns koncentrering, hvilka då mera kunnat upptagas inom afdelningen,
hade en högst betydlig ökning af afdelningens personal inträdt. Under
vintern 1892—1893 hade derstädes samtidigt tjenstgjort 9 officerare, och

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

tidtals, vid de s. k. liniekommissionernas sammanträden, hade den personal,
som samlats i afdelningen, uppgått till 14 å 15 personer. En ökning
åt'' utrymmet för denna afdelning hade derför blifvit alldeles oundgänglig,
särskildt i betraktande deraf, att arbetena derstädes ej vore af den
natur, att de kunde fullgöras utom generalstabens lokaler. Vidgadt
utrymme hade emellertid ej kunnat åt afdelningen beredas pa annat
sätt än genom öfverföring af rum, som förut begagnats af topografiska
afdelningen.

Sistnämnda afdelning, som vid generalstabens inflyttning i den nuvarande
lokalen förfogade öfver tio rum, hade således mast efter hand till
kommunikationsafdelningen afstå två af dessa rum, detta ehuru afdelningens
egna arbeten högst betydligt vuxit i omfattning.

Så måste år 1885 de vid afdelningen anstälde ritarnes antal ökas på
grund af den då påbörjade utgifningen af Norrbottens kartverk i skalan
; 1886 anförtroddes afdelningen bestyret med precisionsafvägningarna,
och på senaste tid hade det omfattande stomkartearbete, som utöfver den
för kommande års rekognosceringar vanliga transporten måst på afdelningen
utföras såväl för dess egna som för Norrbottens läns kartverk, sa
vuxit i omfång, att exempelvis under nyssnämnda vinter 7—9 personer
under nästan hela tiden härmed varit sysselsatta. Ett af generalstabens
aspiranter förut disponeradt rum hade måst afses för dessa arbeten och
aspiranterna i stället placeras i ritsalen, hvadan utrymmet derstädes ytterligare
inskränkts.

För afdelningens gravörer saknades nu plats inom afdelningen, ett förhållande,
som vore olämpligt vid allt korrektur- eller annat mera tillfälligt
arbete samt hindrade kontroll ej blott öfver arbetets qvantiteter, der ej
betingsarbete kunde noga beräknas, utan äfven öfver arbetets beskaffenhet,
om ej gravören besutte erforderlig vana dervid.

Härtill komme, attv de olika arbetsgrupperna på grund af det otillräckliga
utrymmet måst sönderdelas i en grad, som ingalunda vore. för
arbetena fördelaktigt, samt att utrymmet såväl för justering af de årligen
använda precisionsinstrumenten som för den både genom utbyte och egen
produktion ständigt ökade mängden af arkivalier vore otillräckligt.

Då sålunda bebofvet af ökadt utrymme inom generalstabens hus blifvit
rent af oafvisligt, hade framställning af tillförordnade generalstabschefen
gjorts hos öfverintendentsembetet, att, då erforderligt utrymme på annat
sätt icke syntes kunna beredas, embetet måtte taga under ompröfning
och, om sig göra läte, besluta, att den låga delen af vestra flygeln å
generalstabens bus måtte närmast tornrummen varda påbyggd samt ett
eller två rum i den sålunda påbyggda delen inredda.

Bill. Ull Iliksd. Prof. 1896. 4 Sami. 1 Afd. 8 Haft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Öfverintendentsembetet hade derpå uti skrifvelse den 4 april 1893
meddelat, att embetet, som låtit uppgöra kostnadsförslag, slutande å en
summa af 4,600 kronor för den af tillförordnade generalstabsehefen ifrågasatta
påbyggnad, ansett lämpligast, att påbyggnad skedde med en våning
af hela flygeln mellan tornrummen och hufvudbyggnaden, hvarvid och då
behofvet af utrymme för närvarande kunde fyllas medelst inredning af
allenast tva rum i denna våning, öfriga delen af densamma enligt embetets
mening kunde för tillgodoseende af framtida behof tills vidare bibehållas
oinredd; och anförde embetet derjemte, att förenämnda kostnadssumma
4,600 kronor genom uppförande, på sätt embetet föreslagit, af en till det
yttre. fullständig, men endast delvis inredd våning komme att ökas med
omkring 5,000 kronor, hvadan arbetskostnaderna i sådant fall skulle komma
att i sin helhet uppgå till 9,600 kronor.

Då, såsom. framginge af öfverintendentsembetets berörda skrifvelse,
embetet icke sjelft förfogade öfver nödiga medel till påbyggnadsarbetets
utförande, hemstälde tillförordnade generalstabsehefen, att Kongl. Maj:t
täcktes bereda medel att låta verkställa nämnda påbyggnad på sätt öfverintendentsembetet
föreslagit eller åtminstone den till en kostnad af 4,600
kronor beräknade mindre påbyggnaden, hvilken skulle till fullo afhjelpa
generalstabens nuvarande behof af ökadt utrymme.

Efter meddelande häraf yttrar departementschefen vidare, att öfverintendentsembetet
uti infordradt utlåtande den 23 maj 1893 anfört, att det
enligt embetets mening .finge anses till fullo ådagalagdt, att en utvidgning
af de åt generalstaben upplåtna lokaler vore af behofvet oundgängligen
påkallad, vare sig att detta komme att ske genom allenast tillbyggnad af
de två rum, hvarigenom stabens kraf på förstorad lokal för dess topografiska
afdelning kunde tillfredsställas, eller ock genom uppförandet af
en hel öfre våning, genom hvilken åtgärds vidtagande generalstabens utrymmesbehof
blefve för en längre framtid tillgodosedt, en fördel, som för
en institution, hvilken, såsom fallet vore med generalstaben, kunde antagas
komma att ined hvarje år allt mer och mer utvidgas, måste anses af
största vigt. Da det gälde att välja, hvilketdera af berörda båda förslag borde
komma till utförande, syntes det sålunda embetet påtagligt, att det såväl
ur ekonomisk och arkitektonisk synpunkt som ur lämplighetshänsyn vore
afgjordt att föredraga, att den ifrågastälda nya våningen blefve på en
gång uppförd och icke allenast delvis, helst genom våningens samtidiga
uppförande till hela sin längd icke obetydliga besparingar kunde beredas
och de olägenheter, som genom en inom en sannolikt icke aflägsen framtid
nödvändiggjord utvidning af vaningen i fråga skulle vållas generalstaben
och dess arbeten, kunde undvikas.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Öfverintendentsembetet ansåge sig på grund af hvad utaf embetet
sålunda blifvit erinradt böra hemställa, att, då det till embetets disposition
stälda anslag till byggnader och reparationer icke för året lemnade tillgång
till de ifrågasatta arbetenas utförande med anlitande af detta anslag,
Kongl. Maj:t måtte bemyndiga embetet att för särskilda medel, som härför
kunde anvisas, gå i författning om uppgörande af förslag till uppförande
af en till det yttre fullständig, men endast beträffande två rum inredd ny
våning å hela vestra flygeln mellan tornrummen och hufvudbyggnaden af
generalstabens hus äfvensom om samma arbetens utförande.

Hvad kostnaden för den af embetet förordade påbyggnadens utförande
anginge, så hade denna, på sätt ofvan nämnts, af embetet beräknats
uppgå till omkring 9,600 kronor, hvilket belopp alltså vore det,
som embetet anhölle måtte för förevarande ändamål af Kongl. Maj:t särskild!
anvisas. Då emellertid erfarenheten visat, att vid om- och tillbyggnader
arbeten, hvilkas nödvändighet omöjligen kunnat på förhand
tagas med i beräkningen, så godt som utan undantag plägade förekomma,
funne sig öfverintendentsembetet derjemte böra hemställa, det täcktes
Kongl. Maj:t dels anbefalla statskontoret att, derest dylika oförutsedda
tilläggsarbeten skulle blifva oundgängligen af nöden, till embetet förskottsvis
utbetala det belopp, som åtginge för betäckande af kostnaden för desammas
verkställande, dels ock medgifva, att sagda kostnad finge till ersättande
upptagas i blifvande generalförslag öfver reparationer och underhåll
af kronans hus och byggnader i hufvudstaden.

För egen del yttrar departementschefen, att behofvet af den ifrågasatta
utvidgningen af generalstabens embetslokal, hvilket, ehuru med fullgiltiga
skäl af stabens tillförordnade chef i hans ofvan anförda skrifvelse ådagalagdt,
vid de två senaste statsregleringarna fått stå tillbaka för andra angelägna
statsbehof, allt fortfarande visat sig vara af den trängande beskaffenhet,
att allvarsamma olägenheter för generalstabens verksamhet måste
uppstå, derest icke sagda behof med det första blefve af hjelp!. Medel
syntes derför nu böra beredas för påbyggnad af vestra flygeln till generalstabens
hus, och borde, enligt departementschefens mening, i valet mellan
de båda föreslagna alternativen — påbyggnad af hela denna flygel eller
af endast en del af densamma — någon tvekan icke råda rörande företrädet
af det förstnämnda alternativet. Då det gälde att bereda lokal för
institutioner, hvilka kunde antagas vara stadda i fortfarande utveckling,
måste det nemligen, enligt hvad all erfarenhet ådagalade, anses ekonomiskt
rigtigast att icke tillmäta utymmet så knappt, att, om än det för ögonblicket
varande behofvet blefve fyldt, kraf på ökadt utrymme inom kort
måste å nyo uppstå. Departementschefen erinrade för öfrigt derom, att, ehuru

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

den ifrågavarande flygeln nu skulle till hela längden af dess låga del påbyggas,
endast två rum i den sålunda påbyggda delen för närvarande skulle
inredas.

Enligt hvad departementschefen inhemtat, saknades å det å sjunde
hufvudtiteln uppförda anslag till byggnader och reparationer fortfarande
tillgång för bestridande af den beräknade kostnaden, 9,600 kronor, för den
föreslagna påbyggnaden, hvadan framställning borde hos Riksdagen göras
om anvisande af medel till ändamålet; och tvekade departementschefen så
mycket mindre att tillstyrka en dylik framställning, som, enligt hvad vid
föregående likartade tillfällen blifvit framhållet, nyssberörda anslag, hvilket
städse vore hårdt anlitadt, utan tvifvel skulle blifva alldeles otillräckligt
för det nödtorftiga underhållet af kronans talrika byggnader, derest icke
särskilda medel anvisades för om- eller tillbyggnadsarbeten af större betydenhet.

Ehuruväl utskottet ansett det med skäl kunna ifrågasättas, huruvida
icke kostnaderna för byggnadsarbeten af den ringa omfattning som det
nu ifrågavarande böra bestridas från sjunde hufvudtitelns anslag till byggnader
och reparationer, har utskottet, som funnit behofvet af den föreslagna
utvidgningen af generalstabens lokal ådagalagdt, ansett sig vid det
upplysta förhållande, att berörda anslag icke lemnar tillgång till den med
omförmälda arbetes utförande förenade utgift, böra hemställa,

att Riksdagen må, till bestridande af kostnaden för
påbyggnad af vestra flygeln till det åt generalstaben upplåtna
hus ä Riddarholmen, å extra stat för år 1897 bevilja
ett anslag af 9,600 kronor.

Reparations- och restanreringsåtgärder å Örebro slott.

Ang. anslag 13:0) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att

tions-eochare- dels för iståndsättande af taket och vinden å Örebro slott å extra

staurerings- stat för år 1897 bevilja ett anslag af 24,000 kronor;

örebroZott. dels ock för yttre restaurering af nämnda slott bevilja ett extra an [12.

] slag af 44,000 kronor, att utgå under tio år under i statsrådsprotokollet
/ öfver finansärenden den 13 januari 1896 angifvet vilkor, och att af detta anslag
måtte anvisas att utgå under år 1897 en tiondedel, eller 4,400 kronor.

Enligt hvad till statsrådsprotokollet meddelas, hade Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Örebro län i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 29

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

oktober 1895 anfört, att bland de reparationer å Örebro slott, som vid
samma års ekonomiska besigtning befunnits högst nödiga att vidtaga,
takets och vindens försättande i fullt tillfredsställande skick erfordrade det
största kostnadsbeloppet, samt att detta arbete, hvilket, hvad taket beträffade,
vore afsedt att utföras i enlighet med en af öfverintendentsembetet för
slottets yttre restaurering uppgjord ritning, omfattade dels anbringande af
nu alldeles saknad brandbotten och reparation af en stor mängd mer eller
mindre bristfälliga takstolar och bjelkar i vindsgolfvet, dels och utbyte af
det mycket bristfälliga och eldfarliga tegeltaket mot ett sadant af solidare
beskaffenhet samt anbringande derjemte af vindskupor och skorstenar. Da
kostnaden för dessa arbeten i sin helhet af synemännen heräknats till ett
så afsevärdt belopp som 20,920 kronor, hade det synts Kongl. Maj:ts befallningshafvande
vara att befara, att det allmänna anslaget för reparation
af kronans byggnader i landsorten icke skulle medgifva tillgång att snart
utföra ifrågavarande arbete, som dock icke längre kunde undanskjutas,, sa
vida icke slottets vidmagthållande i ordentligt skick betänkligt skulle åsidosättas.
Med anledning häraf hemstälde Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
huruvida icke Kongl. Maj:t skulle finna lämpligt att, för sa vidt icke tillgång
af ofvannämnda anslag kunde beredas, hos Riksdagen äska särskild!
anslag till nu omförmälda arbetens utförande.

I sammanhang härmed hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande gjort
framställning rörande yttre restaurering af Örebro slott och i sådant afseende
meddelat, att med stöd af en redan för flera ar sedan af .förste
intendenten i öfverintendentsembetet A. T. Gellerstedt uppgjord ritning
nyligen inom embetet upprättats ett, efter Kongl. Maj:ts befallningshafvan.des
uppfattning, särdeles tilltalande förslag till slottets försättande i ett skick,
hvad det yttre anginge, som vore mera värdigt en af Sveriges minnesrikaste
borgar, samt att äfven inom orten visat sig ett ganska lifaktigt intresse, för
att omhulda detta minnesmärke från skeden af vårt lands historia, hvilka
framför andra framstode i lifliga och kära bilder för fosterlandsvännens
sinne. Lika ovisst emellertid som det syntes vara, huruvida Riksdagens
beredvillighet skulle kunna påräknas för ett dylikt arbete, derest detsamma
skulle uteslutande bekostas af statsmedel, lika omöjligt och obilligt ansage
Kongl. Maj:ts befallningshafvande det vara att tänka sig, att endast genom
enskildes offervillighet ett värdigare skick skulle erhallas för denna statens
byggnad, hvilken för närvarande visserligen genom sin massa och sitt läge
vore imponerande, men i öfrigt med sina stympade torn, sina stillösa fönster
i de nakna murarne och sitt föga prydliga tak företedde ett .nästan magasinslikt
utseende. Vid sådant förhållande hade man tänkt sig, att detta
fosterländska mål skulle kunna ernås endast genom samverkan af staten

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

och enskilde; och då det af öfverintendentsembetet uppgjorda förslaget till
restaureringen förutom hvad taket anginge, hvars iståndsättande, enligt
hvad förut blifvit sagdt, i alla händelser vore af nöden -— ansetts kunna
utföras för en kostnad af omkring 80,000 kronor, hade inom länet upprop
utfärdats och teckning börjats för att anskaffa bidrag för ändamålet, hvilka
bidrag dock endast skulle utbetalas, i man som af statsmedel lika belopp
anvisades. Da, enligt hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande vidare meddelat,
planen för arbetet afsåge, att detsamma skulle utföras allt efter som
medel kunde erhållas, samt knappast mindre än 8 till 10 år kunde beräknas
för erhållande af nödiga frivilliga bidrag, skulle således anspråken
pa^ statens bidrag inskränka sig till 4,000 eller 5,000 kronor under 10 eller
8 år. Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som ifrågasatte, att dessa belopp
möjligen skulle kunna anvisas från det årliga byggnadsanslaget, hade, i
betraktande af det fosterländska ändamålet och då otvifvelaktigt syntes
vara, att staten på nu angifna sätt för minsta kostnad skulle få denna
minnesrika och i många hänseenden dyrbara byggnad till det yttre försatt
i fullt tillfredsställande skick, hemstält, att Kongl. Maj:t måtte taga förevarande
angelägenhet i sitt hägn och befrämja den framstälda planens
förverkligande.

öfver ifrågavarande af Kongl. Maj:ts befallningshafvande gjorda framställningar
hade — enligt hvad departementschefen vidare omförmäler —
öfverintendentsembetet den 26 november 1895 afgifvit utlåtande, deri embetet,
hvad först anginge framställningen om beredande af medel för försättande
i fullt tillfredsställande skick af Örebro slotts tak och vind, anfört,
hurusom, på sätt Kongl. Maj:ts befallningshafvande redan nämnt, denna
framställning hade sin närmaste anledning i synemännens vid sistlidet års
ekonomiska besigtning bestämda uttalande rörande nödvändigheten af de
å^dessa byggnadsdelar befintliga bristfälligheters afhjelpande äfvensom angående
angelägenheten af vindens förseende med brandbotten och till densamma
ledande jerndörrar. Enligt hvad öfverintendentsembetet tillika meddelat,
hade redan vid den besigtning å Örebro slott, som genom embetets
försorg verkstälts^ under våren 1894, vederbörande tjensteman antecknat,
att hela vinden a slottet vore belagd med delvis dubbelt trägolf, hvilket
nästan allestädes visade stora springor samt här och hvar äfven hål; att
takbetäckningen, som utgjordes af tegel på läkt, vid inspektionstillfället
varit mycket skadadt af storm; att röta angripit åtskilliga delar af de öfre
bjelklagen, hvilket förstörelsearbete, befordradt af det otäta tegeltaket, långsamt,
men säkert fortginge; samt att taket, likasom de ofullständiga bjelklagen
och saknaden af brandbotten, innebure synnerlig fara för slottets
antändning från de intill detsamma liggande qvarn- och hotellbyggnader.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Af det sålunda anförda hade det synts öfverintendentsembetet vara till
fullo ådagalagdt, att ett omedelbart vidtagande af åtgärder uti ifrågavarande
hänseende icke längre kunde, utan våda för slottets bestånd, uppskjutas.
Då emellertid, såsom Kong!. Maj:ts befallningshafvande jemväl
erinrat, de till embetets förfogande stälda anslag till byggnader och reparationer
icke lemnade tillgång till gäldande af kostnaden för ett dylikt
omfattande arbete, helst detsamma måste i ett sammanhang under ett år
utföras, hade embetet hemstält, att Kong! Maj:t måtte hos Riksdagen göra
framställning om beviljande af de för ändamålet nödiga medel.

1 afseende å det erforderliga kostnadsbeloppet både detsamma i de
vid 1895 års ekonomiska besigtning uppgjorda beräkningarna antagits skola
uppgå till 22,000 kronor, hvarvid denna summa dock ansetts genom försäljning
af det gamla takteglet till 30 kronor för 1,000 stycken kunna
nedsättas med 1,080 kronor eller till 20,920 kronor. Om ock ett mindre
parti taktegel skulle kunna afyttras till detta pris, hade det deremot synts
öfverintendentsembetet vara knappast troligt, att samma pris skulle erhållas
för allt på slottstaket befintliga tegel, hvarjemte betydligt afdrag borde ske
för varans nedtagning och uppläggning samt dervid förekommande sönderslagningar.
Ersättningen för det gamla takteglet borde derför, enligt embetets
mening, förslagsvis icke upptagas till högre belopp än 500 kronor,
i hvilket fall kostnaden för takets och vindens iståndsättande skulle belöpa
sig till 21,500 kronor. De nu angifna beloppen stödde sig emellertid på
beräkningar enligt för närvarande gällande pris, men öfverintendentsembetet
fäste uppmärksamheten derpå, att med anledning af nu pågående
stora byggnadsföretag en benägenhet för höjning af materialpris och
arbetslöner förefunnes. För så vidt taket skulle, såsom oundgängligt syntes
vara, iståndsättas inom den närmaste framtiden, ansåge öfverintendentsembetet
försigtigheten bjuda att med tio procent öka den beräknade kostnaden,
som i sådant fall skulle komma att utgöra 23,650 kronor eller i
lämpligen afrundadt tal 24,000 kronor. Detta belopp vore sålunda det,
som i händelse af bifall till embetets förevarande hemställan borde för nu
ifrågavarande ändamål hos Riksdagen äskas.

Beträffande derefter det af Kongl. Maj:ts befallningshafvande framstälda
förslag rörande yttre restaurering af Örebro slott hade öfverintendentsembetet
i sitt förut omförmälda utlåtande till eu början meddelat,
att denna fråga jemväl vid föregående tillfällen hos embetet utgjort föremål
för behandling och att det allenast varit de med restaureringens utförande
förenade betydande kostnader, som afhållit embetet från att, trots önskvärdheten
af restaureringens bringande till verkställighet, tidigare inför
Kongl. Maj:t framlägga förslag i detta hänseende. Men då embetet under

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

år 1894 försport, att intresse och ekonomiskt understöd för en sådan restaurering
kunde inom orten påräknas, hade embetet låtit genom e. o.
arkitekten T. Thorén uppgöra, de för ifrågavarande arbete erforderliga
ritningar jemte arbetsbeskrifning, hvarefter nödiga kostnadsberäkningar upprättats
af sakkunnige å platsen. Enligt den sålunda uppgjorda planen för
restaureringen skulle densamma hufvudsakligen omfatta följande arbeten,
nemligen dels borthuggning af all yttre puts, lagning af bottenvåningens
murverk samt anbringande af s. k. spritputs å alla utvändiga tegelytor,
dels huggning och inmurning af hufvudportalen jemte tre mindre portomfattningar,
107 fönsteromfattningar, omkring 300 löpande meter taklist
och 300 löpande meter bandlist, allt af kalksten, dels anbringande af nya
fönsterkarmar med ytterbågar vid obebodda samt ytter- och innerbågar
vid bebodda lägenheter äfvensom af nya ekportar till ingångarne, dels ock
— hvilket, på sätt förut blifvit nämndt, ansetts i hvarje fall, åtminstone
delvis, böra komma till utförande — anbringande af nya taklag med yttertak
jemte bekröningar till de fyra hörntornen och af nya skorstenar. Genom
nu nämnda åtgärders vidtagande skulle, så vidt öfverintendentsembetet
kunde firma, ett värdigt utseende beredas Örebro åldriga och minnesrika
slott, hvilket i sitt nuvarande stympade skick för visso icke egde den yttre
utstyrsel, som dess historiska och antiqvariska värde måste anses betinga.

Kostnadsberäkningarna för slottets yttre restaurering, oafsedt de förut
omnämnda kostnaderna för takets och vindens försättande i tillfredsställande
skick, slutade å ett belopp af 80,310 kronor. Till denna summa borde,
enligt öfverintendentsembetets åsigt, läggas följande utgiftsposter, nemligen:

godtgörelse för ritningar och detaljer ...............................kronor 1,500: —

» » tillsyn under 10 år ................................... » 3,600: —

till oförutsedda utgifter, omkring 3 procent af byggnads kostnaden

....................................................................... » 2,490: —

eller tillhopa kronor 7,590: —.

Sålunda skulle kostnaden för den yttre restaureringen uppgå till
87,900 kronor, af hvilket belopp, enligt den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
framlagda plan för restaureringen, mot hvilken embetet för sin
del icke funnit skäl till erinran, staten borde bidraga med hälften eller, i
rundt tal, 44,000 kronor.

. Vid granskning af de till denna del af ärendet hörande kostnadsförslagen
hade öfverintendentsembetet icke funnit annat att anmärka, än
att till torntakens betäckning föreslagits jernplåt i stället för att i den af
arkitekten Thorén lemnade beskrifning såsom taktäckningsmaterial upptagits
kopparplåt, hvilket senare material vore i längden hållbarare samt

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

smidigare och sålunda för takens många böjningar lämpligare. Då emellertid
kopparbetäckningen å de fyra tornen skulle vålla en förhöjning i kostnaden
af icke mindre än 25,000 kronor, hvarigenom arbetets utförande tvifvelsutan
skulle väsentligen fördröjas, ansåge embetet den föreslagna plåtbetäckningen
böra i förslaget bibehållas, dock under uttalande af önskvärdheten
deraf att, derest medeltillgången skulle sådant medgifva, kopparplåt blefve
för taktäckningen använd.

Vidkommande den af Kong! Maj:ts befallningshafvande ifrågasatta
möjligheten att, såsom bidrag till slottets utvändiga restaurering, af anslaget
till byggnader och reparationer årligen anvisa 4,000 eller 5,000 kronor
under 10 eller 8 år hade öfverintendentsembetet anfört följande. Då ett
så frikostigt erbjudande lemnats som att för en statens byggnad, hvars
restaurering enligt embetets mening måste anses i hög grad önskvärd,
få af enskilda medel använda ett belopp af icke mindre än omkring

40.000 kronor, vore det visserligen en oafvislig pligt att söka uppfylla
vilkoret för detta erbjudande eller att af statsmedel anskaffa en lika stor
summa som den, som kunde komma att inom orten hopsamlas, men utom
det att det till embetets disposition stälda byggnadsanslaget, så vidt embetet
kunde bedöma, icke vore afsedt för en restaureringsåtgärd af ifrågavarande
art och omfattning, kunde berörda anslag icke heller, utan åsidosättande
af de med detsamma egentligen afsedda ändamål, härför lemna
tillgång. Vid sådant förhållande hade det synts embetet icke förefinnas
någon annan utväg att möjliggöra förevarande, af den enskilda offervilligheten
och intresset jemväl understödda restaureringsarbete än att genom
äskande af särskildt anslag påkalla Riksdagens understöd till förverkligandet
af den fosterländska restaureringsplanen. På grund af hvad sålunda blifvit
anfördt, hemstälde embetet, att Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra
framställning om anvisande för ändamålet af ett extra anslag å högst

44.000 kronor, att utgå under 10 år, under vilkor dels att enahanda belopp
på enskild väg anskaffades, dels ock att för hvarje år högre belopp
af statsmedel icke finge utgå, än som motsvarades af de från enskilde
under samma år till utbetalning tillgängliga medel.

Med åberopande af hvad Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Örebro
län och öfverintendentsembetet anfört så väl i fråga om det oafvisliga
behofvet af en skyndsam reparation af Örebro slotts tak och vind som
ock angående önskvärdheten af statens deltagande i förverkligandet af det
för fosterlandssinnet tilltalande och af den enskilda offervilligheten ej blott
inom länet, utan äfven, enligt hvad departementschefen inhemtat,, utom
detsamma varmt omfattade förslaget om slottets försättande i ett skick,
värdigt dess rika historiska minnen, har departementschefen, som icke haft

Bill. till 1likså. lVot. 1896. 4 Samt. 1 Afd. 8 lläft. 9

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

något att erinra vid de upprättade kostnadsförslagen eller vid de vilkor,
som borde uppställas för anvisandet af anslaget till slottets restaurering
hemstält om framställning i ämnet till Riksdagen.

På grund af hvad i ärendet förekommit anser sig utskottet böra tillstyrka,
att de af Kong! Maj:t i förevarande framställning äskade anslagen
må af Riksdagen beviljas. Men på det att vidare bidrag af staten icke
må komma att ifrågasättas, har det synts utskottet af nöden att vid beviljande
af anslag till den yttre restaureringen af Örebro slott, utöfver de
af Kongl. Maj:t föreslagna vilkor, ytterligare stadgas, att icke någon utbetalning
må ega rum, förr än styrkt blifvit, att fullt tillräckliga medel
finnas att tillgå för arbetets fullständiga fullbordande; och anser utskottet
derjemte, att det för hvarje år af statsmedel utgående bidraget icke bör
utbetalas, med mindre det belopp, som för samma år bör af enskilde gäldas,
redan influtit.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet
hemställa,

att Riksdagen må

a) för iståndsättande af taket och vinden å Örebro
slott å extra stat för år 1897 anvisa ett anslag af 24,000
kronor; och

b) för yttre restaurering af nämnda slott enligt uppgjorda
ritningar bevilja ett extra anslag af 44,000 kronor,
att utgå under tio år, under vilkor dels att enahanda
belopp varder för berörda ändamål på enskild väg anskaffadt,
dels ock att någon utbetalning icke må ega rum,
förr än styrkt blifvit, att fullt tillräckliga medel finnas
att tillgå för arbetets fullständiga fullbordande, samt af
nämnda anslag anvisa en tiondedel eller 4,400 kronor
för år 1897, dock att för året högre belopp af statsmedel
icke må utgå, än som motsvaras af från enskilde
under samma år influtna medel.

Inköp och iståndsättande af den s. k. Ornässtngan.

Ang. anslag 14:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att till bestridande af kosti''s1LdsäLr!rfenaden
för inköp af den s. k. Ornässtugan med tillhörande byggnader, jorda/
den s. k. område och inventarier samt för nämnda stugas iståndsättande bevilja ett
0rp''<s^“£“B''extra anslag för år 1897 af 7,150 kronor.

Lld.J Till det i ärendet förda statsrådsprotokoll har departementschefen med -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

delat, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län med skrifvelse
af den 12 december 1894 till öfverintendentsembetet insändt en af
kronofogden i Falu fögderi hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande gjord
anmälan i fråga om den så kallade Ornässtugans eller loftbyggnadens vid
egendomen Stora Ornäs nuvarande tillstånd, deruti kronofogden, med förmälan
att han vid aflagda besök på platsen funnit åtskilliga bristfälligheter
vidlåda nämnda byggnad, tillstyrkt, att en fullständig syn å och undersökning
af densamma måtte genom sakkunniga personer verkställas.

Beträffande ifrågavarande byggnad både derefter öfverintendentsembetet
i skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 2 juli sistlidet år erinrat: att den så
kallade Ornässtugan med dertill börande, under senare tider byggda vaktstuga
innehades af egarne till Stora Ornäs gård med full eganderätt utan
någon som helst inskränkning till följd af Ornässtugans historiska och
etnografiska värde; att till densammas underhåll bidrag deremot redan
sedan lång tid tillbaka utgått af statsmedel; att sålunda genom kongl. bref
af den 12 augusti 1741 dåvarande egaren af Stora Ornäs tillerkänts ett
belopp af 1,583 daler 16 öre till byggnadens förbättrande; att genom kongl.
bref den 21 augusti 1753 till underhåll af byggnaden beviljats ett årligt
anslag af 20 daler silfvermynt, att utgå af Thorsångs sockens behållna
kronodagsverken antingen i penningar eller dagsverken; att Kongl. Maj:t
den 17 september 1851 meddelat öfverintendentsembetet till kännedom och
efterrättelse, att Rikets Ständer enligt skrifvelse den 20 augusti samma år
bifallit af Kongl. Maj:t gjord framställning derom, att de för Ornäs loftbyggnad
anvisade anslag af indelta räntor måtte försvinna, emot det att
af anslaget till underhåll af kronans hus och byggnader i landsorterna
till vederbörande kontant utbetalades den derför belöpande ersättning, samt
att för detta ändamål nyssnämnda anslag skulle ökas med en motsvarande
summa; att sedermera ock af berörda anslag årliga bidrag till vexlande
belopp utgått till Ornässtugans underhåll; att sålunda bidraget, som år
1852 utgjorde 31 riksdaler 12 skillingar banko, motsvarande 46 kronor
87 öre, i senaste årens generalförslag upptagits till 93 kronor, utgörande
enligt gällande markegångspris ersättning för 60 dagsverken; att dessa
bidrag utbetalades till egaren af Stora Ornäs gård från landtränteri^ i
Falun, utan att det, då bestämmelser i sådant afseende helt och hållet
saknades, kunde genom besigtning eller på annat sätt pröfvas, huru anslaget
användes eller om det ens komme byggnaden till godo; att vården
och underhållet af Ornässtugan sålunda vore helt och hållet anförtrodda
åt egaren, för hvilken hinder icke heller syntes finnas att, när helst lian
för godt funne, mot afstående af det obetydliga statsbidraget befria sig
från alla skyldigheter i nämnda afseende; samt att icke eu gång förplig -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

telse skulle finnas för egaren att, såsom nu likväl skedde, för de talrika
besökande, hvilka önskade bese stugan, upplåta denna jemte omgifvande
mark.

Da, såsom af det anförda framginge, Kongl. Magt och kronan hvarken
hade eganderätt till eller någon som helst dispositionsrätt öfver Ornässtugan,
hade öfverintendentsembetet väl ansett det icke kunna ifrågasättas,
att de mera betydande arbeten, som för afhjelpande af de utaf kronofogden
i orten nu anmärkta bristfälligheter syntes erforderliga, skulle bekostas
af det till embetets disposition stälda anslag till byggnader och
reparationer, men då embetet å andra sidan funnit det vara af framstående
vigt, att ett sa märkligt historiskt minne som Omässtugan blefve bevaradt
från förfall, hade embetet, med anledning af kronofogdens ofvanberörda
anmälan, den 24 december 1894 förordnat intendenten hos embetet E. A.
Jacobsson att pa platsen verkställa besigtning å byggnaden i fråga, hvarjemte
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, på anmodan af embetet att åt
sakkunnig person uppdraga att jemte intendenten Jacobsson deltaga i den
af embetet beslutade besigtningen, härtill utsett stadsbyggmästaren i Falun
G. Skarin.

Sedan nämnda besigtning den 27 april nästlidet år verkstälts, hade
öfverintendentsembetet, med öfverlemnande af det utaf besigtningsmännen
angående förrättningen afgifna utlåtande med tillhörande plankartor öfver
sa väl Ornässtugan som den derinvid liggande vaktstugan äfvensom en
af stadsbyggmästaren Skarin uppgjord kostnadsberäkning öfver de åtgärder,
som vid besigtningen befunnits nödvändiga å Ornässtugan, i sin förenämnda
skrifvelse för Kongl. Maj:t anmält detta ärende.

Enligt berörda utlåtande hade besigtningsmännen anmärkt åtskilliga
bristfälligheter å byggnaden i fråga äfvensom ansett, att för afhjelpande
af de väsentligare bland dessa bristfälligheter erfordrades vissa, i statsrådsprotokollet
(sid. 70) närmare angifna arbeten, för hvilkas utförande kostnaden
i den. af stadsbyggmästaren Skarin uppgjorda beräkningen, mot
hvilken öfverintendentsembetet vid verkstäld granskning icke funnit något
att anmärka, upptagits till 1,640 kronor, derest vanlig takspån användes,
samt till 2,810 kronor, om taket täcktes med ekspån, dock att i dessa belopp
icke inginge några kostnader för oförutsedda utgifter och tillsyn under
arbetstiden.

De i besigtningsutlåtandet förordade arbetena hade, enligt hvad öfverintendentsembetet
anmält, alla synts embetet vara af den beskaffenhet, att
de icke kunde utan fara för byggnadens bestånd uppskjutas. Någon skyldighet
för egaren af Ornässtugan att bekosta desamma kunde så mycket
mindre anses förefinnas, som de arliga utgifter, denne fått vidkännas för

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

byggnadens vård och underhåll, helt säkert vida öfverstege den till honom
utgående ersättningen af statsmedel samt, såsom af besigtningsmännen jemväl
framhållits, flertalet af de anmärkta bristerna icke vore att tillskrifva
bristande vård från nuvarande egarens sida, utan byggnadens ålder och
det ofullständiga underhåll, som under förgångna tider kommit den till
del. Icke heller syntes utsigter förefinnas för byggnadens iståndsättande
på annan enskild väg. Uppenbart syntes derför öfverintendentsembetet,
att, derest staten icke mellankomme, denna i såväl historiskt som etnografiskt
hänseende synnerligen värdefulla byggnad vore hemfallen åt ett snart
och säkert förfall.

Beträffande de olika sätt, på hvilka staten i detta fall kunde mellankomma,
framhölle öfverintendentsembetet för sin del såsom ett önskningsmål,
att Ornässtugan med tillhörande jordområde och vaktstuga blefve för
statsverkets räkning inlöst och sedermera behörigen restaurerad. Skulle
Kongl. Maj:t emellertid finna statens mellankomst böra inskränkas till
bekostande af de ifrågavarande reparationsåtgärderna, borde i allt fall i
sammanhang med anvisande af derför erforderliga medel — hvilka, på
sätt embetet redan erinrat, icke syntes kunna utgå från det till embetets
disposition stälda anslag till reparation och underhåll af Kongl. Maj:ts och
kronans under embetets inseende hörande hus och byggnader — såsom
vilkor derför böra stadgas, att för framtiden från statens sida skulle meddelas
bestämmelser rörande användandet af de till byggnadens underhåll
utgående statsbidrag äfvensom utöfvas kontroll ej mindre härå än äfven
angående byggnadens vård för öfrigt.

Slutligen och för den händelse Kongl. Maj:t skulle finna för godt att
åt öfverintendentsembetet uppdraga utförandet af ofvanberörda reparationsarbeten,
hade embetet, som ansåge taket å byggnaden lämpligen kunna
täckas med vanlig takspån, anmält, att förutom det i stadsbyggmästaren
Skarins kostnadsberäkning för arbetenas verkställande med användande af
nämnda taktäckningsmaterial upptagna beloppet, 1,640 kronor, en summa
af 360 kronor kunde antagas komma att erfordras för oförutsedda utgifter
och tillsyn under arbetstiden, hvadan arbetskostnaden i sin helhet borde
beräknas till 2,000 kronor.

Efter meddelande häraf yttrar departementschefen vidare, att, sedan
denna öfverintendentsembetets skrifvelse till Kongl. Maj:t inkommit, egaren
af egendomen Stora Ornäs, god segaren C. G. Calleberg^ hos departementschefen
skriftligen erbjudit sig att till statsverket öfverlåta -den å nämnda
egendom befintliga loftbyggnad eller den s. k. Ornässtugan jemte derinvid
liggande vaktarebyggnad och en smedja äfvensom af egendomens jordområde
hela den ut i Ösjön gående udde, der stugan vore belägen, ända fram till det

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

mot ladugårdens södra sida löpande stängsel», mot en köpeskilling af 5,000
kronor och på vilkor i öfrigt, bland andra, att i köpet inginge alla de i
det s. k. kungsrummet förvarade taflor, möbler, fornsaker m. in. äfvensom
tre porträtt, som vore uppsatta i bottenvåningen och öfver löftet.

På departementschefens anmodan hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Kopparbergs län häröfver afgifvit yttrande och dervid tillika öfverlemnat
dels en handling, deruti egaren af Stora Ornäs till förberörda erbjudande
gjort det tillägg, att, derest ifrågavarande köp komme till stånd,
köparen skulle ega att för all framtid och utan särskild afgift fritt begagna
och disponera äfven den till Ornässtugan ledande väg, der densamma
framginge öfver egorna till egendomen Stora Ornäs, dels förteckning
öfver de i Ornässtugan befintliga inventarier, hvilka skulle åtfölja
köpet, dels situationsplan öfver området i fråga, dels ock en förteckning
å vissa vid Ornäs gård befintliga inventarier, hvilka ej ingått i anbudet,
men ansetts vara af den beskaffenhet, att de borde åtfölja Ornässtugan,
och hvilka inventarier, bestående af 4 tackjernsurnor, 5 jernkanoner och
1 marmorbord, egaren förklarat sig villig att för deras uppskattade värden,
sammanlagdt 150 kronor, till staten öfverlåta; och hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande
hemstält om antagande af det utaf godsegaren Calleberg
gjorda anbudet samt tillika tillstyrkt, att de uti den särskilda förteckningen
upptagna inventarier till värde af 150 kronor måtte för statsverkets
räkning förvärfvas.

Slutligen hade öfverintendentsembetet afgifvit utlåtande i ärendet.
Under åberopande af hvad embetet i sin skrifvelse af den 2 juli nästlidet
år i fråga om iståndsättande af Ornässtugan anfört beträffande önskvärdheten
af att denna byggnad med tillhörande jordområde och vaktstuga
blefve för statsverkets räkning inlöst, hade embetet, då det af egaren
betingade priset syntes embetet särdeles billigt samt embetet för sin del
icke hade något att erinra mot öfriga föreslagna köpevilkor, på det lifligaste
tillstyrkt, att det gjorda anbudet å statens sida antoges, hvarjemte
embetet ansett sig böra förorda, att förut omförmälda, vid Ornäs gård befintliga,
i nämnda anbud icke ingående inventarier blefve för det dem åsätta
värdet, 150 kronor, af staten inköpta.

Efter att sålunda hafva redogjort för hvad i ärendet förekommit, anför departementschefen
för egen del, hurusom de minnen, hvilka vore förknippade
med Ornässtugan, vore af den art, att bevarandet af detta gamla minnesmärke
från en af de betydelsefullaste brytningstiderna i vår historia borde
ligga hvarje fosterlandsälskande sinne varmt om hjertat. Redan för öfver
150 år sedan hade ock statsmagterna, på sätt öfverintendentsembetet erinrat,
visat sig behjerta detta intresse genom anvisandet af medel för bygg -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

nådens underhåll. Då nu, enligt hvad upplyst blifvit, eu jemförelsevis
betydande reparation erfordrades för byggnadens bevarande från förfall,
måste med afseende på de flerahanda svårigheter, som komme att blifva
förenade med anvisandet af ett statsanslag till reparation af en byggnad,
hvartill enskild person hade oinskränkt egande- och dispositionsrätt, det
redan ur denna synpunkt anses önskvärdt, att byggnaden öfverginge i
statens ego. Då härtill komme, att det i alla afseenden finge anses vara
staten värdigt att sjelf öfvertaga vården af den historiska byggnaden,
tvekade departementschefen icke, helst det erbjudna priset vitsordats såsom
särdeles billigt, att förorda afslutandet af det ifrågasatta inköpet med inberäkning
af de å ofvan omförmälda särskilda förteckning upptagna inventarier.

Med erinran att kostnaden för den erforderliga reparationen beräknats
uppgå till 2,000 kronor samt att den fordrade köpeskillingen för Ornässtugan
med tillhörande byggnader, jordområde och inventarier af olika
slag utgjorde 5,150 kronor, har departementschefen tillstyrkt aflåtande till
Riksdagen af den framställning, som ofvan nämnts.

Det tillfälle, som, efter hvad departementschefen meddelat, nu erbjudits
att på förmånliga vilkor åt staten förvärfva eganderätten till ifrågavarande
minnesrika byggnad med dertill hörande jordområde och inventarier, bör
enligt utskottets åsigt icke af Riksdagen lemnas obegagnadt. Med hänsyn
härtill och då öfvertagandet af byggnaden torde innebära ett ytterligare
skäl för staten att sörja för densammas bevarande, anser utskottet sig böra
tillstyrka hvad Kongl. Maj:t i detta ärende föreslagit.

Utskottet hemställer alltså,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af
Riksdagen bifallas.

Den lokala förvaltningen af statens jordbruksdomäner.

15:o) Med an
ställer utskottet,

ledning af Kongl. Maits derom gjorda framställning hem- Ang. anslag

° till den lokala

, förvaltningen

att Riksdagen må å extra stat för 1897 anvisa af statens

a) till aflöning åt domänintendenter och för uppe-^Afhållande
af domäng öromålen hos länsstyrelserna 45,000 j r, j
kronor; samt

b) till resekostnader vid domänförvaltningen såsom
förslagsanslag 40,292 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Reglering af flottleder i Norrbottens län.

Ar9eqiTinnif }^>:?^ grund af Kongl. Maj:ts derom framstälda förslag och med
flottleder i hänvisning till hvad i ärendet blifvit till statsrådsprotokollet anfördt, hemNorrbottens
ställer Utskottet,

i-jg-i att Riksdagen må

a) för bestridande af kostnaderna för reglering af
flottleder i Norrbottens län anvisa ett extra anslag för
år 1897 å 50,000 kronor, samt

b) medgifva att de afgifter, som läggas å flottningen,
fortfarande må för enahanda ändamål disponeras.

Skogsodlingens befrämjande.

au9skogfod-, „ „^;°) Maj:t har föreslagit Riksdagen att för skogsodlingens

Ungens be- befrämjande för år 1897 bevilja ett extra anslag af 50,000 kronor, att
främjande, ställas till Kongl. Maj:ts förfogande för att i mån af tillgång tilldelas
Ll<-J landsting eller. hushållningssällskap, som understödja enskilda skogsödare
genom tillhandahållande af skogsfrö och plantor till billigt pris
ellei beredande af kostnadsfritt biträde vid skogsodlingsarbeten, dock
med vilkor att statsbidrag icke finge till något län utgå med högre belopp
än dubbla summan af hvad landsting och hushållningsällskap tillsammans
eller ettdera af dem för ändamålet anslagit, ej heller till högre
belopp än 4,000 kronor för hvarje landstingsområde, äfvensom att efter
årets utgång redogörelse öfver anvisade statsbidrags användning af vederbörande
afgåfves till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet.

Enligt hvad departementschefen till statsrådsprotokollet erinrat,
har för innevarande år, likasom för hvarje år från och med år 1889,
till skogsodlingens befrämjande å extra stat anvisats ett belopp af 25,000
kronor. . Ifrågavarande medel äro, enligt Riksdagens föreskrift, afsedda
att i män af tillgång tilldelas landsting eller hushållningssällskap, som
understödja enskilda skogsödare genom tillhandahållande af skogsfrö
och plantor till billigt pris eller beredande af kostnadsfritt biträde vid
skogsodlingsarbeten, dock med vilkor att statsbidrag icke må till något
län utgå med högre belopp, än hvad landsting och hushållningssällskap
tillsammans eller ettdera af dem för ändamålet anslagit, ej heller till
högre belopp än 2,000 kronor för hvarje landstingsområde.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Vidare har departementschefen anmält, att Södermanlands läns hushållningssällskap
i en till Kongl. Maj:t aflåten framställning hemstält,
att Kongl. Maj:t täcktes till näst sammanträdande Riksdag aflåta proposition,
att statsanslaget till skogsodlingens främjande måtte från sitt nuvarande
belopp 25,000 kronor höjas till 100,000 kronor, att utgå under
de vilkor och betingelser, som af Kongl. Maj:t blefve bestämda. Till
stöd för denna framställning hade hushållningssällskapet hufvudsakligen
anfört, att hushållningen med landets skogar i anseende till dessas stora
betydelse såväl för näringslifvets fortbestånd och utveckling som för exporten
utgjorde en lifsfråga för landet och påkallade såväl statens som
än mera den enskilde skogsegarens uppmärksamhet och omvårdnad. I
sådant syfte hade visserligen staten länge verksamt arbetat dels genom
införande af rationel! hushållningssätt å de betydande skogsområden,
hvaröfver staten förfogade, dels genom lagstiftningsåtgärder till inskränkning
inom vissa landsdelar af den enskildes dispositionsrätt öfver sin
skog, dels slutligen i förening med åtskilliga landsting och hushållningssällskap
genom årliga penninganslag till befordrande af en ordnad
skogsbehandling å enskild jord; och ovedersägligt vore, enligt hushållningssällskapets
mening, att å många trakter inom landet, synnerligast
i de skogfattiga länen, dessa sträfvanden burit frukt i vaknadt intresse
för en bättre skogsvård, icke allenast å en mängd större egendomar i
mellersta och södra Sverige, der fullständig skogshushållning införts,
utan äfven hos mindre skogsegare, som derförut icke egnat någon uppmärksamhet
åt skogens värde. Oaktadt dylika bevis på en här och
hvar framträdande omtanke för skogsskötselns rätta handhafvande, fortginge
dock hos den stora allmänheten i landets olika delar det gamla
planlösa förfarandet att afverka skogen för erhållande af tillfällig, snart
åtkomlig vinst, utan afseende på skogstillgången och än mindre på återväxten
och de för densammas framkallande och främjande erforderliga
kulturåtgärder.

Af det anförda framginge nödvändigheten att genom fortsatta åtgöranden
söka så vidt möjligt ingripa mot den förödande behandling, för
hvilken den öfvervägande delen af landets enskilda skogsmark förfarande
vore utsatt. Då emellertid den allmänt förherskande åsigten om eganderättens
absoluta okränkbarhet och den häraf härflytande oviljan mot
hvarje slags inskränkning i den enskildes disposition öfver sin skog
kunde antagas länge komma att verka hinderlig! mot antagande af lagbestämmelser,
som satte gränser för den enskildes ohejdade afverkningsrätt
och uppstälde regler till betryggande af skogens återväxt, syntes
annan utväg för det närvarande icke återstå än den sedan flera år till Bili.

till Riksd. Prot. 18.%''. 4 Sami. 1 Afd. 8 luft. 10

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

baka anlitade, att medelst fortsatt spridande af insigter i ämnet och
medelst särskilda anslagsmedel understödja det frivilliga arbetet för de
enskilda skogarnes framtida vidmagthållande inom de landsdelar, för
hvilka lagstadgadt tvång i detta hänseende icke förefunnes. För ett
mera verksamt och omfattande arbete i sådan rigtning erfordrades likväl
vida större penningtillgångar, än som hittills stått vederbörande till
buds för utförande åt deras anordningar till skogskulturens höjande.
Från landsting och hushållningssällskap, hvilka med sina begränsade
och starkt anlitade tillgångar hade att tillgodose så många olikartade
behof, kunde emellertid endast undantagsvis några väsentligt ökade bidrag
för ifrågavarande ändamål vara att påräkna. Vid sådant förhållande
kunde något kraftigare ingripande i denna angelägenhet icke åstadkommas
utan större uppmuntran och understöd från statens sida, än som hittills
af densamma lemnats, enär dessa understödsmedel, äfven med inberäkning
af de utaf landsting och hushållningssällskap beviljade, visat sig
alldeles, otillräckliga för vinnande af det mål, hvarom här vore fråga,
synnerligast som, i den mån intresset för skogarnes bevarande vunnit
insteg och utbredning inom de mindre jordegarnes klass, kostnaderna
för hithörande anstalter och åtgärder blifvit ansenligare.

öfver denna framställning hade utlåtande infordrats från domänstyrelsen,
till hvilken myndighet jemväl öfverlemnats sedermera inkomna,
i enahanda r syfte gjorda framställningar från hushållningssällskapen i
Efsborgs, Örebro, Blekinge, Kristianstads, Vestmanlands, Malmöhus,
Skaraborgs, Kronobergs och Kopparbergs län.

I det utlåtande, som domänstyrelsen med anledning häraf den 21
december 1895 afgifvit, hade styrelsen till en början erinrat, att styrelsen
i en den 18 februari samma år till Kongl. Maj:t aflåten framställning
hemstält om vidtagande af vissa åtgärder till den enskilda skogshushållningens
främjande. De åtgärder, styrelsen dervid föreslagit, uteslöte
likväl ej den gagnande verksamhet, hushållningssällskapen och landstingen
utöfvade för skogsodlingens höjande. Fastmer hade styrelsen tänkt sig,
att denna verksamhet skulle om möjligt sättas i samband med de i styrelsens
nyssnämnda framställning omförmälda skogsvårdsnämnder, hvilka
enligt styrelsens förslag skulle förvalta och använda de för de ifrågasatta
exportafgifterna å trävaror inflytande medel. Att dessa sällskaps
äfvensom landstingens frivilliga verksamhet ej allenast måtte fortvara,
utan äfven utvecklas i en ändamålet mera motsvarande omfattning, vore
ett önskningsmål, hvars förverkligande skulle blifva af betydelse för
orterna, i all synnerhet de mera skogfattiga, hvarest, äfven om exportafgifter
å trävaror komme till stånd, ej skulle kunna vinnas några af -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

sevärda tillgångar för skogsodlingens främjande, då trävaruexporten derstädes
vore ringa. Styrelsen funne sig derför desto hellre böra tillstyrka
bifall till hushållningssällskapens framställningar om höjandet af det nu utgående
anslaget för skogsodlingens främjande, som de åtgärder, nämnda
sällskap äfvensom landstingen vidtagit — med undantag för några få
län, der dessa åtgärder varit omfattande och framgångsrika — tvifvelsutan
varit föga verksamma till följd just deraf, att de för ändamålet
disponibla medlen varit alldeles otillräckliga.

Då nu hushållningssällskapen upplyst, att såväl de sjelfva som landstingen,
i anseende till deras begränsade och starkt anlitade tillgångar,
endast undantagsvis vore i tillfälle åstadkomma några väsentligt ökade
bidrag till ifrågavarande ändamål, ansåge domänstyrelsen vilkoren för
delaktighet i ett till 100,000 kronor höjdt statsanslag knappast kunna
skärpas i vidare mån, än att landsting och hushållningssällskap tillsammans
eller ettdera af dem för ändamålet sjelfva anvisade ett belopp,
som motsvarade tredjedelen af den summa, de önskade få sig tilldelad
af statsanslaget, dock att högre belopp än 8,000 kronor för hvarje landstingsområde
ej finge utgå.

Vidare hade styrelsen fäst uppmärksamheten derpå, att med en så
väsentlig ökning af statsanslaget, som nu blifvit ifrågasatt, äfven måste
följa ökadt kraf på sjelfva anordnandet och ledningen af de arbeten,
som nu till större delen med statsmedel komme att utföras, hvilket
bestyr måste hos de korporationer, som finge sig detta uppdraget, förutsätta
mera tid, intresse och sakkunskap än tillförene; och då det läge
i sakens natur, att hushållningssällskapens förvaltningsutskott ej alltid
kunde ega de för en sådan utvidgad verksamhet nödiga förutsättningarna,
ansåge sig styrelsen, med hänvisning till hvad styrelsen i ofvan
åberopade framställning anfört och föreslagit i fråga om ofvannämnda
exportafgifter och skogsvårdsnämnder, böra framhålla önskvärdheten af
att, derest det ifrågavarande statsanslaget blefve höjdt och på det under
sådant förhållande kontroll för medlens ändamålsenliga användning måtte
vinnas, sådana skogsvårdsnämnder måtte för omhändertagandet åt denna
vigtiga angelägenhet tillsättas, bestående af landshöfdingen såsom ordförande
och af två landstingsmän samt af två medlemmar från hushållningssällskapen
äfvensom af en skogstjensteman, hvilken senare tillika
skulle hafva uppdrag att genom inspektioner, der så erfordrades, kontrollera
arbetenas utförande; och borde enligt domänstyrelsens mening
dessa nämnder till Kongl. Maj:t afgifva årsberättelse.

Med afseende slutligen å sjelfva utförandet af skogsodlingsarbetena
och den medverkan dertill, som borde af statens skogsförvaltning lemnas,

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

hade styrelsen åberopat den utredning och det förslag, som styrelsen
lemnat i ett härutinnan jemväl den 21 december 1895 särskild! afgifvet
utlåtande.

På grund af det anförda hade styrelsen hemstält, att Kongl. Maj:t
i anledning af de gjorda framställningarna täcktes aflåta proposition till
Riksdagen, att det extra anslaget till skogsodlingens befrämjande måtte
från sitt nuvarande belopp 25,000 kronor höjas till 100,000 kronor och
ställas till Kongl. Maj:ts förfogande för att i mån af tillgång tilldelas
landsting och hushållningssällskap, hvilka understödde enskilda skogsödare
genom tillhandahållande af skogsfrö och plantor till billigt pris
eller beredande af kostnadsfritt biträde vid skogsodlingsarbeten, dock
med vilkor:

dels att statsbidrag icke finge till något län utgå med högre belopp
än tre gånger det belopp, landsting och hushållningssällskap tillsammans
eller ettdera af dem för ändamålet anslagit, och ej heller till högre belopp
än 8,000 kronor för hvarje landstingsområde;

dels att medlen skulle omhändertagas och för sitt ändamål användas
af en skogsvårdsnämnd, bestående af landshöfdingen som ordförande och
af två medlemmar från landsting och två medlemmar från hushållningssällskap
samt en skogstjensteman;

dels ock att statens skogsförvaltnings medverkan vid utförandet af
skogsodlingsarbetena ordnades på sätt i styrelsens ofvan åberopade utlåtande
af den 21 december 1895 blifvit föreslaget.

Efter afgifvandet af domänstyrelsens nyssberörda utlåtande hade,
enligt hvad departementschefen meddelar, äfven från Östergötlands, Hallands
samt Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap till Kongl.
Maj:t inkommit framställningar om höjning af anslaget till skogsodlingens
befrämjande.

Med anledning af den i domänstyrelsens omförmälda, den 21 december
1895 afgifna utlåtande förekommande hänvisning till ett af
domänstyrelsen samma dag afgifvet utlåtande i fråga om statens skogsförvaltnings
medverkan för främjande af enskilde jordegares skogsvård,
har departementschefen erinrat derom, att, sedan domänstyrelsen den
24 december 1888 afgifvit infordradt utlåtande beträffande väckt fråga,
huruvida utan afsevärda uppoffringar kunde genom domänstyrelsens försorg
till billigt pris åt enskilde tillhandahållas skogsfrö och plantor för
skogsodling samt handledning vid skogssådd och skogsplantering anordnas,
Kongl. Maj:t den 31 maj 1889 anbefalt domänstyrelsen att till
Kongl. Maj:t inkomma med förslag till närmare föreskrifter i fråga om
statens skogsförvaltnings medverkan för främjande af enskildes, särskild!

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

smärre jordegares skogsvård. Efter inhemtande af utlåtanden från hushållningssällskapen
i länen samt vederbörande länsstyrelser och efter
öfverläggning med öfverjägmästarne hade domänstyrelsen i det förenämnda
utlåtandet af den 21 december 1895 framlagt det sålunda infordrade
förslaget och deruti på anförda skäl hemstält, att ordinarie
jägmästare väl måtte med domänstyrelsens tillstånd åtaga sig inspektion
af, men icke syssla med sjelfva utförandet af de skogsodlingar, som
med understöd af statsmedel anordnades på enskildes marker, till hvilka
arbeten ordinarie kronojägare ej heller borde användas; att deremot
erforderligt antal extra jägmästare måtte af domänstyrelsen förordnas
att efter reqvisition tillhandagå vid berörda arbeten mot ersättning för
resekostnad och traktamente enligt gällande resereglemente, att utgå af
de till dessa arbeten anslagna medel; att extra kronojägare eller plantörer
måtte anställas för att likaledes tillhandagå vid samma arbeten
mot dagarfvode; samt att plantmaterial i mån af behof skulle tillhandahållas
från statens plantskolor.

Som handlingarna i de båda med hvarandra nära sammanhängande
ärendena rörande höjning i anslaget till skogsodlingens befrämjande och
statens skogsförvaltnings medverken vid de arbeten, som delvis skulle
af detta anslag bekostas, inkommit till finansdepartementet först den
23 sistlidne december, har departementschefen förklarat sig ännu icke
vara beredd att till Kongl. Maj:ts pröfning anmäla domänstyrelsens i
samma ärenden framstälda förslag, enligt hvilka, särskildt genom upprättandet
af en skogsvårdsnämnd i hvarje län, icke obetydande ändringar
i nu bestående, hithörande förhållanden skulle komma att inträda. Oafsedt
denna förslagens temligen ingripande beskaffenhet, som påkallade
en allsidig pröfning af desamma, förelåge emellertid ännu en omständighet
af natur att böra föranleda ytterligare någon tids anstånd med deras
definitiva behandling. Domänstyrelsen hade nemligen i sin ofvan omförmälda
skrifvelse den 18 februari 1895 angående åtgärder till den
enskilda skogshushållningens främjande, bland annat, föreslagit införandet
af en exportafgift å trävaror samt dervid hemstält, att de genom
denna afgift inflytande medel skulle användas uteslutande för sådana
ändamål, som afsåge enskild skogsvårds befrämjande, äfvensom att omtanken
och bestyret med förvaltningen och användningen af dessa medel
skulle uppdragas åt en särskild skogsvårdsnämnd för hvarje län med
något annan sammansättning än den, som föreslagits för ofvan omförmälda
skogsvårdsnämnder. Såväl med afseende härå som i öfrigt syntes
det önskvärdt, att samtliga nu omförmälda frågor rörande den enskilda
skogshushållningen företoges till behandling i ett sammanhang. Då

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

likväl de från vederbörande infordrade utlåtanden rörande frågorna om
lagstiftning för vården af enskildes skogar samt om exportafgift å trävaror
ej samtliga vore att införvänta förr än innevarande års landsting
slutat sina sammanträden, kunde sagda frågor följaktligen först fram
emot årets slut företagas till pröfning, och borde derför till denna tid
få anstå äfven med den definitiva behandlingen af de nu väckta frågorna
om ändring i formerna för statens medverkan till befrämjandet af skogsodling
å enskildes mark.

Med afseende på det ökade intresse för det med skogsodlingsanslaget
åsyftade ändamål, som tagit sig uttryck i de från ett större
antal hushållningssällskap ingångna petitionerna om anslagets förhöjning,
ett intresse, som äfven gifvit sig till känna deruti, att hvarje år,
för hvilket anslag för ändamålet beviljats, från landsting och hushållningssällskap
inkommit framställningar om delaktighet i anslaget till
större sammanlagdt belopp, än som kunnat derifrån utgå, har departementschefen
emellertid ansett önskvärdt, att, utan afbidan på ofvan omförmälda
frågors lösning, redan för nu ifrågavarande statsregleringsperiod
medel måtte kunna beredas för utförande å enskildes mark af
skogsodlingsarbeten i större omfattning, än hittills kunnat ske. Departementschefen
har fördenskull ansett sig böra förorda anslagets höjning
från sitt _ nuvarande belopp af 25,000 kronor till 50,000 kronor;
och borde enligt departementschefens mening, under förutsättning af
bifall härtill, det hittills stadgade maximibeloppet för delaktighet i anslaget,
eller 2,000 kronor för hvarje landstingsområde, höias till 4,000
kronor äfvensom, med afseende på hvad i de ingifna petitionerna blifvit
upplyst om . svårigheten för vederbörande landsting och hushållningssällskap
att i regeln för skogsodlingsändamål anslå större belopp än de
hittills af dem anvisade, den ändring vidtagas i de nu föreskrifna vilkoren
för delaktighet i anslaget, att statsbidrag kunde inom nyssnämnda
maximigräns beviljas till dubbla beloppet af hvad landsting och hushållningssällskap
tillsammans eller ettdera af dem för ändamålet anslagitDå
staten på sådant sätt komme att, både absolut och relativt taget"
lemna större bidrag för skogsodlingsändamål än hittills, syntes det der
emot vara i sin ordning, att föreskrift meddelades om skyldighet för
vederbörande att redogöra för det sätt, hvarpå statsbidragen användts.

I anledning af Kongl. Majrts ''förevarande framställning har herr
O. R. Themptander uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 145)

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

föreslagit, att vid beviljande af det å sjunde hufvudtiteln uppförda anslag
till skogsodlingens befrämjande måtte fogas sådana bestämmelser, som
möjliggjorde anslagets användning ej blott på hittills tillämpadt och i
den kongl. propositionen föreslaget sätt, utan jemväl för andra ändamål,
som vore egnade att befordra en god skogsvård å enskildes skogar.

I motionen har anförts, att det med skäl kunde ifrågasättas, huruvida
icke i synnerhet efter den föreslagna höjningen af berörda anslag
den nuvarande bestämmelsen om sättet för dess användning innebure
en alltför snäf begränsning. Det gåfves nemligen flera andra sätt för
uppmuntran och befordran af en bättre skogsvård än det, som i nyssberörda
bestämmelse innefattades, såsom exempelvis premiering af väl
utförda och vårdade skogsodlingar, understöd för utdikning af mossar
inom skogsområden, samt förvärfvande åt hushållningssällskap för viss
tid af dispositionen öfver marker, tjenliga till skogsbörd. Genom att
jemväl härtill kunna använda ifrågavarande medel skulle enligt motionärens
mening i många fall mera uträttas för en god skogsvård, än om
man vore inskränkt till det nu föreskrifna sättet för medlens användning.

Hvad till statsrådsprotokollet i detta ärende blifvit anfördt synes
utskottet innefatta giltiga skäl för den af Kongl. Maj:t äskade förhöjningen
af ifrågavarande anslag. Då det sätt, på hvilket man hittills
sökt att genom anslaget befrämja skogsodlingen, synes vara lämpligt
och då anslagets förhöjda belopp torde vara väl behöfligt för att på
denna väg vinna det med detsamma afsedda ändamålet, har utskottet
ansett sig icke böra tillstyrka bifall till herr Themptanders motion om
anslagets användning jemväl för andra ändamål, som synas egnade att
befordra en god vård af enskildes skogar.

Emot de af Kongl. Maj:t föreslagna vilkoren för utdelande af statsbidrag
från berörda anslag har utskottet ej haft annat att erinra, än att
tillräckliga skäl enligt utskottets mening ej förefinnas för ändring i den nu
gällande bestämmelsen, att sådant bidrag ej må till något län utgå med
högre belopp, än hvad landsting och hushållningssällskap tillsammans
eller ettdera af dem för ändamålet anslagit. Derest, såsom Kong]. Maj:t
föreslagit och utskottet vill förorda, det högsta statsbidrag, som för ett
landstingsområde må utgå, bestämmes till 4,000 kronor, föreställer sig
utskottet, att bibehållandet af förstnämnda bestämmelse ej skall utgöra
hinder för det förhöjda anslagets fullständiga användande. Enligt hvad
utskottet inhemtat, hafva landsting och hushållningssällskap i länen för

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

innevarande år till skogsodlingens befrämjande anslagit tillsammans
73,985 kronor; och om härifrån afräknas de belopp, hvarmed i särskilda
fall anslagsmedel för ett landstingsområde öfverstiga 4,000 kronor, qvarstår
46,485 kronor, hvilket sålunda motsvarar summan af de bidrag,
som med tillämpning af ofvan angifna bestämmelser skulle kunna af
statsanslaget utgå. Med hänsyn härtill och då man torde hafva skäl
antaga, att efter anslagets höjning utsigten till större delaktighet i detsamma
skall föranleda åtskilliga landsting och hushållningssällskap att
till ifrågavarande ändamål bevilja något högre belopp än som för innevarande
år skett, anser utskottet den af Kongl. Maj:t föreslagna ändringen
i förstberörda vilkor ej böra vinna Riksdagens bifall.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

att Riksdagen, med afslag å herr Themptanders
ifrågavarande motion, må, i anledning af Kongl. Maj:ts
framställning i ämnet, för skogsodlingens befrämjande
för år 1897 bevilja ett extra anslag af 50,000 kronor,
att ställas till Kongl. Maj:ts förfogande för att i mån af
tillgång tilldelas landsting eller hushållningssällskap,
som understödja enskilda skogsodlare genom tillhandahållande
af skogsfru och plantor till billigt pris eller
beredande af kostnadsfritt biträde vid skogsodlingsarbeten,
dock med vilkor, att statsbidrag icke må till
något län utgå med högre belopp, än hvad landsting
och hushållningssällskap tillsammans eller ettdera af
dem för ändamålet anslagit, ej heller till högre belopp
än 4,000 kronor för hvarje landstingsområde, äfvensom
att efter årets utgång redogörelse öfver anvisade statsbidrags
användning af vederbörande afgifves till Kongl.
Majrts befallningshafvande i länet.

Stockholm den 6 mars 1896.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

, Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

,5iä.

Reservationer:

vid

punkt 2:o

(angående anslag till postverket)

af herr S. G. von Frusen;

vid punkt 17:o (angående anslag till skogsodlingens befrämjande)

af herrar H. P. P. Tamm och I. Wijk, som yrkat, att utskottet
måtte hemställa,

»att Riksdagen, med afslag å herr Themptanders
ifrågavarande motion, må, i anledning af Kong! Maj:ts
framställning i ämnet, för skogsodlingens befrämjande
för år 1897 bevilja ett extra anslag af 50,000 kronor,
att ställas till Kong! Maj:ts förfogande för att i mån af
tillgång tilldelas landsting eller hushållningssällskap, som
understödja enskilda skogsodlare genom tillhandahållande
af skogsfrö och plantor till billigt pris eller beredande
af kostnadsfritt biträde vid skogsodlingsarbeten, dock
med vilkor, att statsbidrag icke må till något län utgå
med högre belopp än hvad landsting och hushållningssällskap
tillsammans eller ettdera af dem för ändamålet
anslagit, ej heller till högre belopp än 4,000 kronor för
hvarje landstingsområde, äfvensom att efter årets utgång
redogörelse öfver anvisade statsbidragets och de af landsting
och hushållningssällskap beviljade anslagens användning
af vederbörande afgifves såväl till Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i länet som till domänstyrelsen.»

Bill. till Rikad. Prof. 189ti. 4 Sami. 1 Afd. 8 Häft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Bil.

Tabell öfver ordinarie anslagen under

1896	års riksstat anslår:
Anvisning i kontant.		Indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag.	Summa.
		Friheter och kyrkotionde.			Finans-
Kronor	Ö.	Kronor	ö.	Kronor	Ö.
17.000 64.000 122,100 102,800 174.000 140.000 20,300 5,400	—		—	17.000 64.000 122,100 102,800 174.000 140.000 20,300 5,400	—	Departementschefen......................................................... Departementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli ...... Kammarkollegium............................................................ Statskontoret..................................................................... Stämpelomkostnader, förslagsanslag.............................. Kostnader för allmänna bevillningens uttaxering, Mynt- och kontrollverken................................................ Omkostnader för kontroll verket, förslagsanslag. Nu-Ölcas med..................................................................
169,600 35,500 8,155,000	—		—	169,600 35,500 8,155,000	—	Kammarrätten.................................................................. Öfverintendentsembetet................................................... Postverket, förslagsvis beräknadt att utgå direkt af Ökas med.................................................................
1,335,000	—		—	1,335,000	—	Telegrafverket, reservationsanslag, att af telegrafmedlen Ökas med..................................................................
2,593,000	—		—	2,593,000	—	Tullverket, förslagsanslag, att af tullmedlen direkt Ökas med..................................................................
1,900,000	—		—	1,900,000	—	Ersättning till städerna för mistad tolag, förslagsanslag. Ökas med..................................................................
94,000 1,147,000	~		—	94,000 1,147,000	—	Domänstyrelsen ............................................................. Skogsväsendet: Bestämdt anslag: För skogsstaten......................................................... » statens skogsläroverk .......................................
16,074,700 —	1 1	16,074,700	—

Tr:pt

Statsutskottets Utlåtande N:o 8,

IAtt. A.

riksstatens Sjunde hufvudtitel.

		Förslag till blifvande riksstat:
		Anvisning i kontant.		Indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag.	Summa.
				Friheter och kyrkotionde.
departementet.		Kronor 17,000	Ö.	Kronor	5.	Kronor 17,000	Ö.
	64,000	_		—	64,000	—
	122,100	_		—	122,100	—
	102,800	_		—	102,800	—
	174,000	_		_	174,000	—
	140,000 20,300	_		—	140.000	—
	_		—	20,300	—
varande belopp..................	........................ 5,400: — ........................ 5,100: —	10.500				10,500	_
		169,600	_		_	169,600	—
	35,500	_		—	35,500	—
postmedlen. Nuvarande belopp ............ 8,155,000: — ................................. 155,000: —	8.310.000 1.410.000 2.628.000				8.310.000 1.410.000
direkt utgå. Nuvarande belopp ............ 1,335,000: — .................................... 75,000: —
utgå. Nuvarande belopp....	.................... 2,593,000: — .................... 35,000: -				2,628,000 2,100,000 94,000
Nuvarande belopp..............	.................... 1,900,000: — .................... 200.000: —	2,100,000 94,000
	_		.	—
	.. 447,208: — .. 47,700: — 494,908: —					_
	Tr:pt 494,908: —	15,397,800	—		—	15,397,800	\|_ 1

Statsutskottets Utlåtande Nio- 8.

1896 års riksstat anslår:

Tr:pt

Anvisning i kontant.	Indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag.	Samma.
		Friheter och kyrkotionde.
Kronor 16,074,700	Ö.	Kronor	Ö.	Kronor	Ö.
• •			16,074,700
12,000				12,000
30,000	—		—	30,000
200,000	—		—	200,000
21,550	—	40	—	21,590	_
15,000	—		—	15,000	—
450,000	—		—	450,000
13,000	—		—	13,000
25,000	—		—	25,000	-
45,000	_			45,000
20,000	—		—	20,000	—
400,000	—		—	400,000	—
36,810	—		—	36,810	_j
32,000	—		—	32,000	—
60,000;	—	—	—	60,000	—
17,435,060	-i	40	—	17,435,100	—

.JL ÅWÅ

* Y>

rr n r P.

Öl

, ''

Förslagsanslag:

Till ålderstillägg åt skogsstaten och skogsinstituFeservationsansla
g:

Till enskilda skogsundervisningen. Nuvarande
Minskas med............................................................

Till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande

För kontrollen vid enskilda banker och kreditanstalter,

” ''itutioner, förslagsanslag. Nuvarande belopp.........

Okas med.............................................

Summa

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Tr:pt 494,908: —

tets lärarepersonal....................................... 84,400: —

belopp..................... 8,600: —

.............................. 3,800: — 4,800: —

af skogsväsendet i allmänhet 559,092: — 563,892: —

Stockholm, förslagsanslag

anslag........................

förslagsanslag, högst

50,000:

förslagsanslag.

Summa

Förslag till blifvande riksstat:
Anvisning i kontant.	Indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag.	tf. S nm m a.
Friheter och kyrkotionde.
Kronor	Ö.	Kronor	Ö.	Kronor	Ö.
15,397,800				15,397,800
. 1,143,200			f	1,143,200
12,000	—		—	12,000	—
30,000	—		—	30,000	—
200,000	—		—	200,000	—
21,550	—	40	—	21,590	—
15,000			—	15,000	—
450,000				450,000	—
13,000	—			13,000	—
75,000				75,000	_
45,000				45,000	—
20,000		--		20,000	—
400,000				400,000	—
36,810				36,810	—
32,000		—		32,000	—
60,000			1-	60,000	—
i 17,951,360		40	!-	17,951,400	—

Bill. till Rikta. Prat. 1896. 4 Sami. 1 Afd. 8 Häft.

Stalsutkottets Utlåtande N:o 8.

Bil. IAtt. B.

Tabell öfver extra ordinarie anslagen under riksstatens

Sjunde hufvudtitel.

Kronor	Ö.
.......JfiflOBIS	it-r
>[).8 ...... .. > g
k i	—
	jr
226,908	—

90,900
85,292	—
100,000
507,100

Loo.i ÄtC-i ----- - O-äfMGfC? h ‘ I - r

Finansdepartementet.

Finansdepartementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli:

Till arfvode för eu byråassistent å finansdepartementets bankbyrå ......

000.SI ... ■ .... f,r

Statskontoret:

Ersättning för af statskontoret gjorda förskott...........................

000. Cl

Öfverintendentsembetet:

Till uppförande af nytt landsstatshus i Luleå.................... 45,750

...påbyggnad af vestra flygeln till det åt generalstaben

OOO. upplåtna hus å Riddarholmen........................................ 9,600

För ^landsättande af taket, och vinden å Örebro slott...... 24,000

» yttre restaurering af Örebro slott................................. 4,400

Till inköp och iståndsättande af den s. k. Ornässtugan ... 7,150

004.1;

Domänstyrelsen:

Till aflöning åt domänintendenter och för uppehållande af domän

göromålen hos länsstyrelserna...................................... 45,000: —

» resekostnader vid domänförvaltningen, förslagsanslag 40,292: —

Diverse anslag:

Till reglering af flottleder i Norrbottens län..................... 50,000: —

» skogsodlingens befrämjande.......................................... 50,000: —

Summa

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1896. v r/t .'' n \ Jos-Asii Söi .AVÖ