Statsutskottets' Utlåtande N:o 8 (Utlåtande 1894:Su8 su)

Statsutskottets'' Utlåtande N:o 8.

N:o 8.

Ank. till Riksd. kansli den 12 mars 1894, kl. 10 e. m.

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(2:dra U. A.)

Ordinarie anslag*.

Postverket.

l:o) I den till Riksdagen den 16 januari innevarande år aflåtna pro
position angående statsverkets tillstånd och behof har Kongl. Maj:t före- n
slagit, att Riksdagen, dels med beviljande af årliga pensioner till aktuarien L
Hans Fredrik Wennerbom å 1,600 kronor och postexpeditören Johan
Ferdinand Decander å 1,000 kronor, att till en hvar af dem utgå från
och med månaden näst efter den, under hvilken afsked ur postverkets
tjenst blefve honom beviljadt, dels med förklarande att i mån af afgång
åtta kontrollörsbefattningar af 3:e lönegraden finge af generalpoststyrelsen
indragas och i deras ställe inrättas en ny kontröllörstjenst af 2:a lönegraden
och åtta nya postexpeditörstjenster, .deraf fem af l:a lönegraden
och tre af 2:a lönegraden, samt två kontrollörsbefattningar uppflyttas från
3:e till l:a lönegraden, dels och med godkännande af öfriga enligt statsrådsprotokollet
för den 13 januari 1894 tillstyrkta ändringar i postverkets
Bih. till Riksd Frot. 1894. 4 Samt. 1 Afd. 9 Höft. (N:o 8.) 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

stater äfvensom af de enligt samma protokoll föreslagna bestämmelserna
angående semester för tjenstemännen vid distriktsförvaltningarna och postanstalterna,
måtte för år 1895 bestämma postverkets anslag, förslagsvis
beräknadt, till 7,981,000 kronor, att utgå direkt af postmedlen, hvarigenom
postverkets utgiftsstater skulle ökas med 339,000 kronor.

Slutsummorna af de för år 1895 föreslagna staterna, jemförda med
de för innevarande år af Kongl. Maj:t faststälda, äro, enligt hvad åberopade
statsrådsprotokoll gifver vid handen, följande:

öfvergångsstaten ...................................

indragningsstaten...................................

pensionsstaten..........................................

omkostnadsstaten ..................................

oförutsedda utgifter..............................

afkortningar och restitutioner m. m.

Kr.	år 1895: 3,065,600	— Kr.	år 1894: 2,949,700	-
»	2,400	-- »	3,600	—
»	593	- »	2,593	—
))	90,225	- ))	92,750	—
»	4,737,000	- »	4,507,000	—
»	40,000	- ))	40,000	—
»	45,182	-- ))	46,357	—
Kr.	7,981,000	— Kr.	7,642,000	—

Af den i statsrådsprotokollet (sid. 2—24) lemnade utredning inheintas,
att de föreslagna ändringarna i de särskilda staterna afse

I. Ökning.

A. Aflöning sstaten:

i aflöningsanslaget till biträdande tjensteman
vid postanstalterna för beredande
af aflöning till 30 nya postexpeditörsbefattningar,
15 af hvardera
lönegraden, med........................... Kr. 51,000: —

i anslaget till vaktbetjente för beredande
af lön till 3 vaktbetjente, som komme
att ersätta 3 indragna vaktmästare,
med..................,......................... » 1,500: —

i dito till aflönande af poststationsföre ståndare

med............................................ » 20,000: —

Transport Kr. 72,500: —

Statsutskottets Utlåtande N:o S. 3

Transport Kr. 72,500: —
i dito till aflönande af extra biträden
vid distriktsförvaltningarna och post anstalterna

med...................................... » 32,000:

i dito till ålderstillägg med........................ » 12,600:

i dito till gratifikationer m. m. åt tjensteman
och betjente med.........r............^_» 1,000: — Kr. 118,100: —•

B. Pensionsstaten:

genom af Kongl. Maj:t beviljade nya pensioner
........................................................ Kr. 3,675:

föreslagna pensioner för aktuarien Wennerbom
och postexpeditören Decan der,

tillsammans ,.............................. » 2,600: Kr. 6,275: —

C. Omkostnadsstaten:

i anslaget till uppbörds- och frimärkes provision

med ............................................. Kr. 5,000:

i dito till expensutgifter med..................... » 20,000: —-

i dito till rese- och traktamentsersättningar
för resor i embets- och tjenste ärenden

i allmänhet med.................... » 3,500: —

i dito till traktamenten för vaktbetjente

med ....................................................... ” 20,000:

i dito till postföringskostnad vid befordran
å jernväg med............................ » 200,000:

i dito till postföringskostnad vid befordran
sjöledes mellan Sverige och
England med ......................... » 1,500: Kr.

Summa ökning Kr.

250,000: —
374,375: —

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

II. Minskning.

A. Ajlöningsstaten:

genom uteslutande ur staten af 3 vaktmästarebefattningar

med en lön af tillhopa ..................................................... Kr. 2,200:

B. öfvergängssta ten:

genom afförande af en kammarskrifvarelön......................... » 1,200: —

C. Indragning sstaten:

genom afförande af det för förre postmästaren C. T. Öhr -

strörri upptagna belopp......................................................... » 2,000:

D. Pensionsstaten:

genom besparing i följd af pensionstagares afgång ........... » 8,800: —

E. OmJcostnadsstaten:
i anslaget för godtgörelse till främmande

postverk med .......................................... Kr. 10,000: —

i dito för tillverkning af frimärken, franko kuvert,

brefkort och kortbref med .. » 10,000: —

F. Afkortningar och restitutioner m. rn.

minskning med............................................................................... » 1,175: _

Summa minskning Kr. 35,375: —

Om från summan af ökningen................................................. » 374 375: _

dragés summan af minskningen .............................................. » 35,''375; —

erhålles det belopp af.......................... Kr. 339,000: _

hvarmed enligt Kongl. Maj:ts förslag postverkets utgiftsstater skulle komma
att för år 1895 på det hela ökas.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8. 5

I Kongl. Maj:ts förslag till inkomstberäkning har inkomsttiteln »postmedel",
som i riksstaten för innevarande år är uppförd med 8,100,000 kronor,
blifvit beräknad till 8,173,000 kronor. Då, på sätt ofvan angifvits,
postverkets utgifter för år 1895 af Kongl. Maj:t beräknats till 7,981,000
kronor, skulle alltså inkomsterna komma att öfverstiga utgifterna med
192,000 kronor.

Utskottet, som beträffande de omständigheter, hvilka legat till grund
för öfriga ifrågasatta förändringar i de särskilda staterna, tillåter sig hänvisa
till statsrådsprotokollet, får efter samma protokoll här närmare redogöra
för de anförda skälen till de förändringar i staterna, hvilka stå i
sammanhang med framstälda förslag dels om förbättring af lönevilkoren
för vissa kontrollörer, dels om ökning af antalet postexpeditörer, dels om
beredande af semester, utan minskning i inkomster, åt tjenstemännen vid
distriktsförvaltningarna och postanstalterna, dels om höjning af anslaget
till gratifikationer m. m. åt tjensteman och betjente samt dels om beviljande
af pensioner åt aktuarien Wennerbom och postexpeditören Decander.

Beträffande förslaget om förbättring af lönevilkoren för vissa kontrollörer
erinrar departementschefen till en början derom, att i staten för
närvarande vore uppförda sju kontrollörer af l:a, fjorton af 2:a och femton
af 3:e lönegraden.

Generalpoststyrelsen hade i skrifvelse den 24 sistlidne november, innefattande
förslag till stater för postverket för år 1895, anfört, att de sju
kontrollörsbefattningarna af l:a lönegraden allt sedan deras tillkomst, med
ett undantag af kort varaktighet, innehafts af föreståndare för afdelningar
inom Stockholms postkontor. Men äfven vid postkontoren i Göteborg och
Malmö funnes anstälda kontrollörer, hvilka vore _ föreståndare för afdelningar
vid dessa kontor och som i fråga om sina innehafvande befattningars
ansvarsfullhet och omfattning måste anses med afdelningsföreståndarne
i Stockholm temligen jemnstälda. Då med år 1891 kontrollörsbefattningarna
af l:a lönegraden ökades från fyra till sju och jemväl de
nya placerades i Stockholm, hade någon uppflyttning i högre lönegrad icke
kunnat beredas kontrollörerna i Göteborg och Malmö i vidsträcktare mån,
än att en å hvardera platsen uppflyttats från 3:e till 2:a lönegraden. Men
allt efter som göromålen ökats vid sistnämnda tva postkontor, hade obilligheten
af att icke någon kontrollörsbefattning af l:a lönegraden funnits
placerad i Göteborg och Malmö allt mera trädt i dagen. Någon skälig
anledning förefunnes emellertid icke att från Stockholms postkontor, der,
likasom å de flesta andra postkontor, arbetet år från år ökats, nu förflytta

6 Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

någon af kontrollörstjensterna af l:a lönegraden, och styrelsen hade fördenskull
såsom en utväg^ tänkt sig, att förmånen att vid en del postkontor
af 2:a klassen hafva såsom postkontorsförestandarens närmaste man anshdd
en tjensteman med kontrollörsgrad skulle uppolfras samt befattningen
i man af innehafvarens afgång ersättas af en postexpeditörstjenst; att
härigenom successive åtta kontrollörsbefattningar af 3:e lönegraden skulle
indi agas och i deras ställe inrättas atta nya postexpeditörstjenster, deraf
fem af l:a lönegraden och tre af 2:a lönegraden, samt att den uppkommande
besparingen skulle användas dels till uppflyttning af två kontrollörsbefattningar
från 3:e till l:a lönegraden, dels ock till inrättande af en ny
kontrollörstjenst af 2:a lönegraden, hvilken sistnämnda åtgärd erfordrades
för genomförande, såsom afsedt varit, af planen att bereda samtlige de vid
postinspektionerna anstälde kontrollörer löneinkomster enligt 2:a lönegraden.

För närvarande vore anvisade

till 7 kontrollörer af l:a lönegraden å 3,600 Kr..................... Kr. 25,200

»14 » » 2:a » å 3,000 » » 42^000

» 15 » » 3:e » å 2,400 » » 36,000

Summa Kr. 103,200

Efter förändringens genomförande skulle utgå

till 9 kontrollörer af l:a lönegraden å 3,600 Kr................ Kr. 32,400

»15 » » 2:a » å 3,000 » ............... » 45,000

»5 » » 3:e » å 2,400 » ............... » 12,000

» 5 postexpeditörer » l:a » '' å 1,800 » ............... » 9,000

»3 » » 2:a » å 1,600 » ............... » 4,800

Summa Kr. 103,200

På grund af hvad sålunda anförts hade generalpoststyrelsen anhållit
om bemyndigande att i mån af afgång indraga åtta kontrollörsbefattningar
af 3:e lönegraden samt i deras ställe inrätta en ny kontrollörstjenst
af 2:a lönegraden och åtta nya postexpeditörstjenster, deraf fem af l:a
lönegraden och tre af 2:a lönegraden, samt uppflytta två kontrollörsbefattningar
från 3:e till l:a lönegraden.

Mot detta generalpoststyrelsens förslag hade departementschefen för
egen del sa mycket mindre något att erinra, som aflöningsstatens slutsumma
derigenom ej höjdes.

Hvad vidare angår förslaget om ökning af antalet postexpeditörer hade,
enligt hvad departementschefen meddelar, generalpoststyrelsen yttrat, att
genom styrelsens förslag i afseende på kontrollörerna visserligen postexpeditörernas
antal komme att stiga med in alles åtta, men att någon för -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8-

bättrad utsigt till befordran för det stora antalet extra biträden vid postanstalterna
derigenom icke skulle uppstå, då kontrollörernas antal vid dessa
nya postexpeditörsbefattningars tillkomst minskades.

Generalpoststyrelsen ansåge emellertid för sin del uppenbart, att, icke
blott från dessa extra biträdens synpunkt, utan äfven från postverkets
egen och dermed statens, något måste göras för att påskynda befordran
till ordinarie tjenst för sådana vid postanstalterna anstälda extra biträden,
hvilka i fråga om göromål och tjenstgöringstid vore likstälda med postexpeditörer.
Utsigterna till befordran för dessa extra tjensteman vore
nemligen för närvarande synnerligen ogynsamma. De nyutnämnda postexpeditörernas
lefnadsålder vid befordringstillfället hade under de tre sista
åren i medeltal uppgått till 36 år och deras tjensteålder i postverket till
i genomsnitt 13 år, oberäknadt den tid, som atgatt till dessförinnan genomgången
elevkurs. Finge detta missföidiallande under någon längre tid
fortfara, vore det att befara, att den stam af extra biträden, som postverket
i allt fall icke kunde undvara, komme att i qvalitativt hänseende
försämras till skada för både allmänheten och postverket.

Med erinran, hurusom på generalpoststyrelsens, af Kongl. Maj:t gillade
framställning 1890 års Riksdag medgifvit uppförande i. postverkets stater
från och med år 1891 af 30 nya postexpeditörsbefattningar, 15 af hvardera
lönegraden, hvadan antalet dylika befattningar nu utgjorde 125 i
hvardera graden, har departementschefen vidare ur styrelsens ofvanberörda
skrifvelse anfört, att vid tiden för afgifvande af styrelsens nyssberörda förslag
antalet aflönade extra biträden vid postanstalterna utgjort 569, deraf
401 antagna af styrelsen och 168 ås. k. dispositionsanslag af postförvaltarne.
Men vid 1892 års utgång hade antalet dylika biträden utgjort
650, af hvilka 445 antagna af styrelsen och 205 af postförvaltarne. Missförhållandet
mellan antalet postexpeditörer och extra biträden hade således
ökats, i det att på något mer än tre år antalet extra biträden med aflöning
af postmedlen vid postanstalterna stigit med icke mindre än 81, oaktadt
under tiden postexpeditörernas antal ökats med 30. För närvarande uppginge
antalet af de vid distriktsförvaltningarna och postanstalterna anstälda,
af styrelsen antagna extra biträden, af hvilka flertalets göromål närmast
vore att förlikna med postexpeditörers, till 475, hvarjemte a s. k. dispositionsanslag
af postmedlen vore vid distriktsförvaltningarna och postanstalterna
tjenstgörande 215 biträden. Härförutom tjenstgjorde vid postkontoren
ett ganska stort antal extra biträden, som vore af postförvaltarne både
antagna och aflönade.

Då det arbete, postverket hade att fullgöra, ständigt växte och, såsom
allmänt vore erkändt, tjenstep erson alen å postanstalterna vore i sitt arbete

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

träget sysselsatt, läge det, enligt generalpoststyrelsens åsigt, i öppen dag,
att postverkets ständigt fortgående utveckling och ökade användning icke
tilläte någon minskning af arbetskrafter, utan tvärtom år från år kräfde
allt större sådana. Att emellertid afhjelpa detta behof endast genom att
framgent öka användningen af extra biträden vore ingalunda rådligt. Postverkets
tjenstemannacorps skulle då slutligen till allra största delen komma
att utgöras^ af extra tjensteman, samtliga med de anspråk och de skyldigheter
i fråga om lefnadssätt m. m., som allmänna föreställningen i vårt
land förknippade med en tjenstemans ställning, vare sig lönen vore ringa
eller hög, men flertalet utan möjlighet att någonsin ernå den förbättring i
existensvilkor och den säkrare ställning, som en ordinarie tjenst medförde.
Det vore nödvändigt att söka råda bot härpå. Man kunde, lika litet hos
oss som hos främmande postförvaltningar, underlåta att, i den mån postverkets
arbete och rörelse växte, skapa nya ordinarie tjenster. I sådant
hänseende hade styrelsen omförmält, att i tyska rikspostamtets af förbundsrådet
godkända förslag till stat för post- och telegrafförvaltningen för budgetaret
1894 95 föreslagits inrättande af ej mindre än 590 nya ordinarie

befattningar i lägsta lönegraden (assistenter).

På grund af det sålunda anförda hade generalpoststyrelsen, med öfverlemnande
tillika af en från 417 extra biträden till styrelsen inlemnad
petition om åtgärd för ökning af antalet postexpeditörsbefattningar, hemstält,
att a stat för 1895 måtte uppföras ytterligare trettio postexpeditörer,
femton af hvardera lönegraden, hvilken förändring komme att med 51,000
kronor öka anslagen å aflöningsstaten.

I sammanhang härmed hade generalpoststyrelsen förmält, att, då styrelsen
ansett sig pligtig göra nämnda framställning, detta skett med öfvertygelse
derom, att genom bifall dertill allenast det mest trängande behofvet
blefve afhjelpt, men att botemedel ock borde sökas i en annan
rigtning, eller att vid sådan verksamhet, der postarbetet borde kunna ungefär
lika väl fullgöras af betjente som af tjensteman, söka utbyta de senare
mot de förre. I sådant syfte hade styrelsen för afsigt, bland annat, att
försöka utbyta vissa postkupéexpeditioner emot postiljonskupéer, skötta af
en eller flera vaktbetjente, liksom styrelsen äfven ville tillse, huruvida icke
vid större fasta postanstalter en del göromål kunde utan olägenhet anförtros
åt personer, hvilkas aflönande skulle för postverket medföra mindre
utgifter, än som för närvarande utginge åt tjenstemannabiträden.

För egen del har departementschefen med afseende å nu ifrågavarande
förslag erinrat, hurusom departementschefen i yttrande till statsrådsprotokollet
för den 11 januari 1890, beträffande generalpoststyrelsens då framstapla
begäran om ökning af postexpeditörernas antal, anfört att, ehuru

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

det vore naturligt, att i en så omfattande rörelse som postverkets ett betydande
antal extra biträden måste användas, meningarna icke torde våi^a
delade derom, att den utsträckning, hvari handläggning af postgöromål
vore anförtrodd åt extra biträden, vore större, än som vare sig med allmänhetens
eller postverkets intresse vore förenligt, och att den föreslagna
åtgärden, hvarigenom någon inskränkning i detta missförhållande skulle
åstadkommas, derför icke kunde annat än anses välbetänkt.

Oaktadt från och med år 1891 30 nya postexpeditörsbefattningar tillkommit
— yttrar departementschefen vidare — hade, såsom af de utaf
generalpoststyrelsen lemnade uppgifter framginge, antalet med arfvode af
postmedel aflönade extra biträden, långt ifrån att minskas, tvärtom i ej
oväsentlig grad ökats. Hvad departementschefen i sitt nyssberörda yttrande
anfört såsom skäl för bifall till generalpoststyrelsens framställning om inrättande
af omförmälda 30 nya postexpeditörsbefattningar egde således sin
fulla giltighet äfven beträffande den af generalpoststyrelsen nu gjorda framställning
i enahanda syfte. Det gynsamma ekonomiska resultatet af postverkets
verksamhet utgjorde äfven ett skäl att i någon mån tillmötesgå
den extra ordinarie postpersonalens kraf på inrättande af nya ordinarie
tjenster inom postverket.

Vidkommande frågan om beredande åt tjenstemännen vid postanstalterna
och distriktsförvaltningarna af semester utan ''minskning i inkomster,
hade generalpoststyrelsen erinrat, att styrelsen redan vid afgifvande af
förslag till postverkets stater för åren 1893 och 1894 gjort framställning
derom, att nämnde tjensteman skulle tilldelas semester en månad årligen;
att denna semester skulle vara obligatorisk för sådane tjensteman, som
hade sig anförtrodd uppbörd; samt att tjensteman af lägre grad vid distriktsförvaltning
eller postanstalt skulle vara skyldig att, om han för beredande
af semester förordnades till högre befattning, densamma bestrida mot åtnjutande
endast af sina egna aflöningsförmåner utan någon förhöjning för
skötandet af den högre befattningen, dock ej längre tid än tre månader
under ett år, så att postverkets kostnader för semesters beredande skulle
begränsas till utgifvande af skäliga arfvoden åt de extra tjensteman, som,
eljest oaflönade, tillkallades att under semestertiden tjenstgöra, hvarjemte
styrelsen uttalade den åsigt, att arfvodet till dylik extra tjensteman vid
distriktsförvaltning och de fasta postanstalterna i regeln icke skulle öfverstiga
60 kronor i månaden, men att, derest ordinarie tjensteman icke kunde
erhållas att under semester för postförvaltare vid de smärre postkontoren
bestrida dennes tjenst, fyllnadsbelopp skulle af postmedel utgå jemväl till
vikarie för postförvaltare, på det denne vikarie icke måtte under semesterförordnandet
åtnjuta lägre arfvodesbelopp än 100 kronor i månaden, samt

Bih. till Riksd. Prat. 1904. 4 Sami. 1 Afd. 6 Häft. ‘J

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

att, i fråga om de i jernvägspostkupé tjenstgörande postexpeditörer, desse
skulle under semester frånträda traktamentet, hvilket skulle uppbäras af
vikarien, som derjemte skulle erhålla ett lägre arfvode, dock icke under
25 kronor i månaden. Till dessa sålunda angifna kostnader skulle komma
ersättning till vikarie enligt gällande resereglemente, när resa för inställelse
till tjenstgöring erfordrades.

Till stöd för sitt nu förevarande förslag anförde generalpoststyrelsen,
hurusom behofvet af semester för tjenstemännen vid postanstalterna vore
erkändt i de för styrelsen utfärdade instruktioner, både den äldre af den
5 december 1873 och den nu gällande af den 4 juni 1886, men föreskriften
derom, att semestern icke finge föranleda särskild kostnad för postverket,
hade, såsom styrelsen redan vid föregående tillfällen framhållit, orsakat,
att den genom semester afsedda hvila endast undantagsvis kunnat vederbörande
beredas. Jemte det tjenstemännen blefve mera uthållig i det
ansträngande och enerverande arbetet å postanstalt, derest han genom
semester finge komma i åtnjutande af någon kortare tids hvila, kunde en
högst afsevärd skärpning af kontrollen öfver uppbörden af postmedel
vinnas, derest, såsom styrelsen tänkt sig, semestern blefve obligatorisk för
de tjensteman, som omhänderhade penningeuppbörd, och erhållandet af
denna kontroll kunde, enligt styrelsens åsigt och med särskildt fästadt
afseende å de betydliga penningebelopp, som numera till följd af postanvisnings-,
postförskotts-, tidnings- och postsparbanksrörelsen måste af
många posttjenstemän omhänderhafvas, icke anses annat än högeligen önskvärdt
och väl motsvarande den kostnad, som härigenom skulle för postverket
uppstå. Visserligen hade under senare tider kontrollen öfver postanstalterna
skärpts genom distriktsförvaltningarnas verksamhet och genom
föreskrifter om kortare redovisningsperioder samt fullständigare räkenskapshandlingar,
men den ökade penningerörelsen vid postkontoren föranledde,
att vid de flesta af dem städse måste finnas tillgängliga mycket afsevärda
penningebelopp för att möta dagliga eventuella utbetalningar till allmänheten
och att många af postkontoren i fråga om storleken af de penningebelopp,
som der omhänderhades, allt mera blefve att förlikna vid bankkontor,
och, såvidt styrelsen förnummit, hade redan de flesta enskilda
bankinrättningar funnit med sin fördel förenadt att tilldela sina tjensteman
obligatorisk semester.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemstälde generalpoststyrelsen,
att, på det att åt tjenstemännen vid postdistriktsförvaltningarna och
postanstalterna måtte kunna, utan särskilda kostnader för dem sjelfva, beredas
semester af en månad årligen för hvar tjensteman, följande föreskrifter
måtte varda meddelade, att, jemte öfriga redan gifna bestämmelser,

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

gälla såsom vilkor för tillgodonjutande af aflöningsförmåner å stat för
dylika tjensteman, nemligen:

att tjensteman af lägre grad skulle, när sådant erfordrades för beredande
af semester, vara skyldig att, om han förordnades till högre befattning
vid distriktsförvaltningarna eller postanstalterna, densamma bestrida
mot åtnjutande allenast af den honom eljest tillkommande aflöning, dock
ej längre tid än sammanlagdt tre månader under ett och samma kalenderår;

att semester finge af tjensteman vid distriktsförvaltning eller postanstalt
åtnjutas, i den mån sådant i vederbörlig ordning pröfvades kunna
ske utan hinder för göromålens gång;

att vid distriktsförvaltning eller postanstalt anstäld tjensteman, som
hade sig anförtrodd uppbörd, skulle vara pligtig att å tid af året, som af
vederbörande öfverordnade myndighet bestämdes, begagna sig af ifrågavarande
semester;

att dessa föreskrifter ovilkorligen skulle lända till efterrättelse för
dem, som med eller efter 1895 års ingång tillträdde tjenstebefattning vid
distriktsförvaltning eller postanstalt; samt

att de, som dessförinnan tillträdt tjenstebefattning vid postanstalt eller
distriktsförvaltning och icke kunde mot sitt bestridande lagligen tillförbindas
att underkasta sig ifrågavarande föreskrifter, skulle blifva underkastade
desamma, om och när de anmälde sin önskan att komma i åtnjutande
af semester utan afstående af aflöning.

Då beloppet af den kostnad, som för den ifrågasatta semestern skulle
postverket tillskyndas, utöfver ersättningen för resor, förut beräknats till
omkring 30,000 kronor, men genom tillkomsten af nu begärdt ökadt antal
postexpeditörer kostnaden skulle komma att ökas med omkring 1,800
kronor, hade generalpoststyrelsen fördenskull och för jemnhet i siffran
hemstält, att anslaget till aflönande af extra biträden vid distriktsförvaltningarna
och postanstalterna, från hvilket anslag sagda kostnad skulle
komma att utgå, måtte höjas till 532,000 kronor, hvilket innebure en förhöjning
af 32,000 kronor.

Då från anslaget till rese- och traktamentsersättningar för resor i
embets- och tjensteärenden i allmänhet borde utgå den kostnad, som med
anledning af den nu föreslagna semestern komrae att uppstå, då vikarie
för posttjensteman under semester icke kunde å tjenstgöringsorten erhållas,
hade styrelsen tillika hemstält, att detta anslag, för närvarande 25,500 kronor,
måtte höjas med 3,500 kronor till 29,000 kronor.

Departementschefen har i minnet återkallat, hurusom med anledning
af generalpoststyrelsens vid afgifvande af förslag till postverkets stater för
år 1893 gjorda framställning angående beredande af semester utan minsk -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

ning i inkomster åt tjensteman nen vid distriktsförvaltningarna och postanstalterna
departementschefen till statsrådsprotokollet den 13 januari 1892
anfört, att, i betraktande af det trägna och ansträngande arbete, posttjensten
kräfde, det syntes vara af rättvisa och billighet påkalladt, att
nämnde tjensteman bereddes tillfälle att, der sådant utan hinder för göromålens
gång kunde ske, utan ekonomisk uppoffring komma i åtnjutande
af en kortare semester hvarje år, samt att dertill komme, att, derest i öfverensstämmelse
med generalpoststyrelsens förslag semestern blefve obligatorisk
för dem bland ifrågavarande tjensteman, som hade sig anförtrodd uppbörd,
en sådan anordning skulle innebära en högst afsevärd skärpning af kontrollen
öfver uppbörd af postmedel; och hade departementschefen derför
funnit sig böra hos Kongl. Maj:t på det lifligaste förorda hvad generalpoststyrelsen
i berörda hänseende hemstält.

Det förslag, Kongl. Maj:t i enlighet med den af departementschefen
sålunda uttalade åsigt afgifvit till 1892 års lagtima Riksdag, hade emellertid
icke vunnit Riksdagens bifall. T skrifvelse den 19 maj 1892 angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel hade Riksdagen
anfört, att det syntes Riksdagen uppenbart, att, om förmånen af
semester utan minskning i inkomster medgåfves postpersonalen, anspråk
på erhållande af enahanda förmån snarligen kunde motses från telegrafpersonalens
sida, hvilka anspråk i sådant fall svårligen kunde afvisas; att
Riksdagen således i sjelfva verket stode inför en långt större utgift än den
statsverkspropositionen utvisade; att det emellertid syntes Riksdagen med
fog kunna ifrågasättas, huruvida Riksdagen borde besluta sig för en dylik
utgift, om ej samtidigt dermed genomfördes den besparing åsyftande reform,
som bestode i post- och telegrafverkens förening; samt att den förevarande
semesterfrågan således först borde i sammanhang med föreningsfrågan lösas.

T skrifvelse till Kongl. Maj:t den 21 november 1892 angående postverkets
stater för innevarande år hade generalpoststyrelsen förnyat sin
framställning i semesterfrågan. Men ehuru departementschefen fortfarande
funnit generalpoststyrelsens förslag, särskildt med hänsyn till den skärpta
kontroll öfver uppbörden vid postanstalterna, som derigenom skulle vinnas,
vara särdeles beaktansvärdt, hade departementschefen dock icke ansett
vara skäl att, då Kongl. Maj:ts till 1892 års lagtima Riksdag i sådant syfte
gjorda framställning icke vunnit Riksdagens bifall, efter en så kort tids
förlopp å nyo upptaga frågan; och hade denna uppfattning delats af Kongl.
Maj:t.

Frågan hade emellertid sedan dess kommit i ett väsentligen förändradt
läge. Vid föredragning den 15 september nästlidet år af Riksdagens skrifvelse
den 12 maj 1888 angående post-och telegrafverkens förenande under

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

cn gemensam styrelse samt det betänkande, som afgifvits af den för frågans
utredning tillsatta komité, hade Kongl. Maj:t funnit Riksdagens berörda
skrifvelse icke böra till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda. Enligt
hvad departementschefen vid nämnda föredragningstillfälle anfört, måste
den i föreningsfrågan åvägabragta utredning anses hafva på ett tillfyllestgörande
sätt ådagalagt, att en förening af post- och telegrafverken icke
skulle komma att för statsverket medföra besparing. Den i Riksdagens
skrifvelse den 19 maj 1892 framhållna synpunkt, enligt hvilken den statsutgift,
som skulle uppkomma genom medgifvande af semesterförmån för
postpersonalen och eventuclt äfven för telegrafpersonalen, borde ställas i
förbindelse med den genom de båda verkens förening motsedda besparing,
syntes derför under numera förändrade förhållanden icke kunna utöfva
bestämmande inflytande på semesterfrågans lösning.

Hvad beträffade Riksdagens i samma skrifvelse uttalade antagande,
att, derest förmånen af semester utan minskning i inkomster medgåfves
postpersonalen, enahanda förmån inom kort äfven måste beredas personalen
vid telegrafverket, så förekomme väl, att i det förslag till utgiftsstater
för telegrafverket, som telegrafstyrelsen, på grund af Kongl. Maj:ts i sammanhang
med föreningsfrågans afgörande meddelade befallning, den 28
sistlidne november afgifvit, telegrafstyrelsen framstält förslag till beredande
af möjlighet för personalen vid telegrafverkets lokalförvaltningar att utan
aflöningsafdrag erhålla någon tids ledighet från tjenstegöromålen. Telegrafstyrelsen
hade emellertid dervid kommit till det resultat, att det icke vore
möjligt att åt hela den ordinarie tjenstemannapersonalen vid telegrafverkets
lokalförvaltningar bereda förmånen af en årligen återkommande semester.
Vid den tid af året, äfven om den utsträcktes till månaderna majoktober,
da dylik ledighet vore för tjenstemännens helsa gynsammast och
äfven i öfrigt mest begärlig, vore nemligen göromålen vid telegrafverkets
stationer trägnast, och om än semestern kunde förläggas till hvilken årstid
som helst, befarade styrelsen, att tillräckligt antal ersättningsmän skulle
komma att saknas för att åt hela personalen årligen bereda dylik ledighet.
Telegrafstyrelsen hade derför tänkt sig saken kunna ordnas genom begränsning
sålunda, att det i hvarje fall finge bero på styrelsens pröfning,
huruvida ordinarie tjensteman vid telegrafverkets linier, verkstad eller stationer
kunde, vare sig för skötande af egna angelägenheter eller för sjukdom
eller svag helsas vårdande, under högst trettio dagar under samma
kalenderår erhålla ledighet utan minskning i sin aflöning, samt att en
dylik förmån icke finge beviljas assistent eller telegrafist, med mindre än
att han eller hon under minst fem kalenderår innehaft sin anställning i
nämnda egenskap. För genomförande af en sådan anordning hade telegraf -

Statsutskottets Utlåtande N;o 8.

styrelsen i statsförslaget uppfört ett förslagsanslag af 25,000 kronor för
beredande åt en del af den ifrågavarande personalen af tjenstledighet utan
aflöningsafdrag.

Att sålunda, enligt de båda styrelsernas förslag, bestämmelserna om
semesterförmån för personalen vid lokalförvaltningarna inom post- och
telegrafverken skulle komma att sins emellan företete väsentliga skiljaktigheter,
vore betingadt af de olikartade förhållandena inom de båda verken.
Om än enligt generalpoststyrelsens förslag obligatorisk semester skulle
kunna tilldelas posttjensteman under hvilken årstid som helst, så syntes
dock i allmänhet oöfverstigliga hinder icke möta att tilldela flei''talet af
tjenstemännen vid postverkets lokalförvaltning dylik förmån under den
varmare årstiden, då densamma måste vara mest begärlig, likasom, i motsats
mot det inom telegrafverket rådande förhållandet, svårighet att finna
tillräckligt antal personer, villiga att åtaga sig semestervikariat, icke skulle
yppas. Om redan häruti läge tillräcklig grund för den olikhet, som uti
nu ifrågavarande afseende skulle komma att ega rum mellan de båda
verken, funnes äfven en annan, som syntes böra tillmätas en än större
betydelse. Såsom förut blifvit framhållet, vore syftemålet med den föreslagna
obligatoriska semestern för posttjenstemännen tvåfaldigt: att bereda
tjenstemännen någon tids hvila och att tillskapa ett kraftigt kontrollmedel
öfver dem i deras egenskap af uppbördsman. Om för posttjenstemännen
semesterförmån medgåfves endast i den begränsning, som blifvit för telegrafpersonalen
föreslagen, skulle det senare, icke minst vigtiga syftemålet
med semesterns medgifvande bortfalla. Nekas kunde visserligen icke, att
den uppbördskontroll, som läge uti en obligatorisk semester, äfven inom
telegrafverket kunde vara önskvärd, men dels medgåfve, på sätt redan
blifvit nämndt, förhållandena icke dess införande inom detta verk och dels
vore här på grund af den väsentligt mindre uppbörden behofvet deraf
icke så framträdande som inom postverket. Att i nu förevarande afseende
en olikhet skulle uppstå mellan post- och telegrafverken utgjorde emellertid
icke i och för sig något skäl att afstå från den obestridliga fördel för
uppbördskontrollen inom postverket, som den obligatoriska semestern skulle
medföra.

Till stöd för förslaget om höjning af anslaget till gratifikationer in. in.
ät tjensteman och betjente hade generalpoststyrelsen anfört, hurusom sedan
flera år tillbaka inom det svenska postverket funnits nödigt att gång efter
annan vid åtskilliga postkontor anordna särskilda elevkurser för dem,
som önskade anställning såsom extra ordinarie postexpeditörer. Utbildningen
hade dock hufvudsakligen afsett den praktiska posttjensten. Under
de senare åren hade styrelsen särskildt haft sin uppmärksamhet rigtad på

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

förevarande angelägenhet och sökt att mera planmessigt ordna dessa kurser,
så att den blifvande posttjenstemannen måtte kunna erhålla ej blott
praktisk handledning i postgöromål, utan äfven undervisning i de ämnen,
såsom postförvaltningskunskap, posta! geografi, lefvande språk m. m., i
hvilka han för ett rätt uppfyllande af sin verksamhet nödvändigt måste
ega insigter. För sådant ändamål hade vid åtminstone ett par af de större
elevkontoren anordnats särskilda studiekurser under ledning af posttjenstemän
såsom kursföreståndare. Vid andra elevkontor hade såväl
den praktiska handledningen som, i den mån tjenstegöromålen sådant
medgifvit, biträde åt eleverna vid studierna fått lemnas af kontorets föreståndare.

Ersättning åt kursföreståndarne hade lemnats genom gratifikationer
till smärre belopp från ifrågavarande anslag. Då det enligt styrelsens
uppfattning skulle vara för svenska postverket gagneligt, om man kunde
fortgå på den beträdda vägen med anordnande af särskilda studiekurser,
men anslaget vore hardt anlitadt, hade styrelsen ansett detsamma för sådant
ändamål böra med förut nämnda belopp förhöjas.

Hvad slutligen beträffar frågan om pensioner åt aktuarien Wennerbom
och postexpeditören Decander, så inhemtas af statsrådsprotokollet, att Wennerbom,
hvilken vore född den 28 januari 1836 och år 1859 efter aflagd
examen för inträde i rikets rättegångsverk antagits i statens tjenst, den 11
maj 1863 utnämnts till kanslist hos styrelsen samt den 19 januari 1874
befordrats till aktuarie hos styrelsen och föreståndare för dess statistiska
kontor.

Sedan medlet af september 1890 hade Wennerbom åtnjutit tjenstledighet
på grund af sjukdom. Den med aktuarietjensten förenade aflöning
utgjorde 3,000 kronor, deraf 1,800 kronor såsom lön och 1,200 kronor
såsom tjenstgöringspenningar, hvarjemte Wennerbom fått sig tillagda två
ålderstillägg med tillhopa 1,000 kronor. Af dessa löneförmåner uppbure
Wennerbom under ledigheten lönen och ålderstilläggen eller tillhopa 2,800
kronor. Tjenstgöringspenningarne utginge till vikarien, men då lämplig
sådan till uppehållande af den ansträngande tjenstebefattningen icke kunnat
erhållas endast för tjenstgöringspenningarne, hade derutöfver, enligt särskilda
af Ivongl. Maj:t meddelade beslut, af postmedlen anvisats ett årligt
belopp af 1,200 kronor för tjenstens uppehållande.

Enligt ett af extra provinsialläkaren Konrad Sclnvieler den 18 sistlidne
oktober utfärdadt läkarebetyg lede Wennerbom af organiskt hjertfel
jemte följderna af en slagattack och vore för all framtid urståndsatt sköta
sin befattning hos generalpoststyrelsen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Af generalpoststyrelsen hade vitsordats, att Wennerbom i sin tjenst
städse ådagalagt duglighet och stort nit.

Såsom skäl för Wennerboms pensionerande åberopade generalpoststyrelsen,
att, enligt nämnda läkarebetyg, ingen utsigt förefunnes, att han
vidare skulle blifva tjenstbar; att det för postverket vållade svårighet att
uppehålla tjensten medelst vikarie; samt att dertill komme, att den kostnad,
hans pensionerande skulle för postverket medföra, icke väsentligt
komme att öfverstiga den, postverket redan under en följd af år fått för
tjenstens uppehållande vidkännas, då Wennerbom, enligt inhemtade upplysningar,
från och med juni månad 1863 varit delegare i och inbetalt
pensionsafgifter till civilstatens pensionsinrättning, hvadan han syntes vara
berättigad att, efter erhållet afsked, från nämnda pensionsinrättning uppbära
en årlig pension af 1,200 kronor.

Under åberopande häraf och med erinran att Wennerbom enligt de i
kongl. kungörelsen den 6 december 1878 gifna vilkor för åtnjutande af
faststälda löneförmåner för generalpoststyrelsen vore berättigad att, så länge
han af sjukdom hindrades att sin tjenst förrätta, uppbära hela lönen jemte
ålderstillägg, hade general poststyrelsen hemstält, att Wennerbom måtte
förklaras berättigad att från och med månaden näst efter den, då afsked
från aktuarietjensten blefve honom beviljadt, under sin återstående lifstid
af postmedel åtnjuta pension till så stort belopp, att detta tillsammans med
den pension, hvartill han syntes vara berättigad från civilstatens pensionsinrättning,
utgjorde 2,800 kronor; i hvilket fall för honom borde å postverkets
pensionsstat upptagas ett belopp af 1,600 kronor.

I yttrande, som af departementschefen inhemtats, hade direktionen
öfver civilstatens pensionsinrättning meddelat, att Wennerbom fullgjort
vilkoren för erhållande af pension från nämnda inrättning och således vore
berättigad att från och med månaden näst efter den, under hvilken afsked
från tjensten blefve honom beviljadt, för sin återstående lifstid uppbära
pension från inrättningens tjenstemannapensionsfond i fjerde klassen till
årligt belopp af 1,200 kronor.

Decander, hvilken alltifrån den 1 oktober 1884 åtnjutit tjenstledighet
på grund af läkarebetyg, hade i en till generalpoststyrelsen ingifven skrift
anhållit om afsked från postexpeditörsbefattningen med bibehållande af
lönen såsom pension; och hade styrelsen jemte meddelande häraf vidare
anfört, att Decander, som vore född den 8 januari 1848, år 1869 antagits
till extra ordinarie tjensteman vid postverket och den 21 juli 1876 befordrats
till kontorsskrifvare, hvilken tjenstebenämning med 1882 års ingång
förändrats till postexpeditör. Från och med februari månad sistnämnda
år hade Decander innehaft postexpeditörstjenst i l:a lönegraden.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Då Decander, hvilken tillika innehade annan tjenstebefattning såsom lärare
i musik vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm, åt sådan anledning
icke fått tillträda nu gällande aflöningsstat, hade hans aflöningsförmåner
såsom postexpeditör utgjort, extra inkomster oberäknade, 1,600
kronor, deraf 1,200 kronor lön och 400 kronor tjenstgöringspenningar.

Under Decanders tjenstledighet hade, enligt särskilda af Ivongl. Maj:t
meddelade beslut, hans aflöningsförmåner varit så fördelade, att Decander
tillagts lönen, hvaremot tjenstgöringspenningarna jemte extra inkomsterna
uppburits af vikarien, hvilken derutöfver, jemlikt Kongl. Maj:ts beslut, åtnjutit
särskild vikariatsersättning af postmedlen till belopp af 800 kronor
för år räknadt.

Enligt två af stadsläkaren i Linköping, bataljonsläkaren E. Boman den
20 september och den 5 november 1898 för Decander utfärdade läkarebetyg
lede Decander af neurasthenia cerebralis och vore till följd af denna
sjukdom oförmögen till tjenstgöring, hvarjemte enligt läkarebetyget utsigt
icke förefunnes, att Decanders helsotillstånd kunde så förbättras, att han
kunde användas i postverkets tjenst.

Generalpoststyrelsen förmälde sig icke vara i tillfälle att bedöma,
huruvida Decander å sin innehafvande musiklärarebefattning kunde komma
i åtnjutande af pension eller huruvida honom kunde under en längre följd
af år medgifvas att, ehuru icke tjenstbar, i nämnda befattning qvarstå,
men under antagande att hinder härför mötte och då alltid olägenhet
vållades postverket derigenom, att. under en längre tid biträde icke kunde
påräknas af en bland verkets ordinarie tjensteman, helst antalet af desse
tjensteman icke i förhållande till göromålens omfattning vore särdeles
stort, hade styrelsen föreslagit Decanders uppförande å postverkets pensionsstat
till åtnjutande under sin återstående lifstid af en årlig pension,
motsvarande den honom å stat tillkommande lön, 1,200 kronor, att utgå
från och med månaden näst efter den, under hvilken afsked ur postverkets
tjenst blefve honom beviljadt.

Då, enligt hvad de företedda läkarebetygen gåfve vid handen, ingen
utsigt förefunnes, att Wennerbom och Decander skulle kunna åter inträda
i utöfning af sina tjensteåligganden, samt det uppenbarligen måste medföra
icke ringa olägenhet för postverket, om deras tjenster fortfarande skulle
under en följd af år uppehållas på förordnande, ansåge departementschefen
generalpoststyrelsen hafva haft grundade skäl för sin begäran, att pension
af postmedel måtte Wennerbom och Decander beredas, helst någon väsentligt
ökad utgift derigenom ej tillskyndades postverket utöfver de kostnader,
postverket för närvarande finge vidkännas för tjensternas uppehållande.

Bih. till Riksd. Prot. 1894. 4 Samt. 1 Afd. 6 Häft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Hvad Decander beträffade, borde dock, enligt departementschefens
åsigt, någon nedsättning ega rum i beloppet af den för honom föreslagna
pensionen. Decander innehade nemligen, såsom af generalpoststyrelsen
omförmälts, jemte sin postexpeditörstjenst befattning såsom lärare i musik
vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm, i hvilken egenskap han
åtnjöte aflöning å stat till belopp af 750 kronor årligen. Jemlikt § 69 i
stadgan för rikets allmänna läroverk den 1 november 1878 egde ordinarie
lärare, som i följd af sjukdom åtnjöte tjenstledighet, att under tiden uppbära
tre fjerdedelar af den till befattningen hörande lön, men skulle afstå
den återstående fjerdedelen till vikariens aflönande, så vida icke med efori
bifall dem emellan annorlunda öfverenskommes. Under mellan terminerna,
då någon vikarie ej erfordrades, uppbures lönen oafkortad. Någon rätt
till pension såsom musiklärare syntes Decander icke ega, då kong!, brefvet
den 16 mars 1858 i fråga om pensionsrätt för lärare vid elementarläroverken
icke ansetts ega tillämplighet på lärare i musik och teckning, men
då Decander i sin berörda egenskap vore ordinarie tjensteman, kunde det
uppenbarligen icke förmenas honom att vid tjensten qvarstå, änskönt han
icke vore tjenstbar. I betraktande af dessa omständigheter ansåge departementschefen
pensionen för Decander skäligen böra sättas till 1,000 kronor.

Af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för den 13 nästlidne januari
samt det dervid fogade statsrådsprotokollet för den 15 september
1893 inhemtas, att Kongl. Maj:t sistnämnda dag, vid föredragning af Riksdagens
skrifvelse den 12 maj 1888 angående post- och telegrafverkens
förenande under en gemensam styrelse samt det betänkande, som den 2
mars 1892 afgifvits af den för frågans utredning tillsatta komité, funnit
Riksdagens berörda skrifvelse icke böra till någon Kongl. Maj:ts vidare
åtgärd föranleda. Då den sedan mera än ett fjerdedels sekel på dagordningen
stående frågan om de båda verkens sammanslagning sålunda af
Kongl. Maj:t afgjorts i motsatt rigtning mot den uppfattning, ej blott
Riksdagen i särskilda skrivelser den 13 maj 1868, den 10 maj 1871, den
12 maj 1880 och den 12 maj 1888, utan äfven omförmälda komité gjort
gällande, har utskottet ansett sig, innan utskottet afgifver yttrande öfver
Kongl. Maj:ts nu föreliggande, under anslagstitlarne »postverket» och »telegrafverket»
framstälda förslag, böra, med anledning af koiniténs uttalande
i frågan, ingå i granskning af de hufvudsakliga skäl, hvarpå departementschefen
i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 15 september 1893
grundat sin af Kongl. Maj:t sedermera godkända hemställan i ämnet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

En jemförelse mellan departementschefens ifrågavarande yttrande och
komiténs förenämnda betänkande föranleder till en början den iakttagelsen,
att departementschefen helt och hållet förbigått en omständighet, hvarpå
komitén, likasom Riksdagen enligt dess omförmälda skrifvelser, fäst särskild
vigt, nemligen utlandets föredöme. Vid det förhållande att, till följd
af telegrafförvaltningens motstånd mot hvarje steg i reformens rigtning,
den erfarenhet, som kunnat inom landet vinnas af förenade post- och
telegrafanstalters verksamhet, blifvit, synnerligen obetydlig, torde dock
förenämnda omständighet vara förtjent af all uppmärksamhet. I betraktande
deraf, att, sedan den tidpunkt, då Riksdagen först uttalade sig för
en sammanslagning af de båda verken, eller år 1868, följande länder ansett
sig böra införa denna reform, nemligen England (vid inköp af de
förut privata telegraf näten) år 1870, Tyska riket år 1875, Frankrike ar
1878, Spanien år 1879, Bayern och Portugal år 1880, Wurtemberg år 188!,
Österrike år 1883, Nederländerna och Ryssland år 1884, Ungern år 1887,
Grekland år 1888 och Italien 1889; att vidare förening af post- och telegrafverken
lärer ega rum jemväl i Luxemburg, Rumänien, Bulgarien, Serbien,
och Turkiet samt i en hel mängd utomeuropeiska länder, bland hvilka
må nämnas Argentinska republiken och andra sydamerikanska stater, Brittiska,
Franska och Nederländska Indien, Japan, Caplandet och åtskilliga
af de australiska kolonierna; samt att, enligt hvad komiterades betänkande
gifver vid handen, åtskilliga utländska förvaltningar, hvilkas yttrande i
frågan generalpoststyrelsen på komiténs framställning inhemtat, lemnat i
hög grad gynsamma omdömen om föreningens verkningar, har det ådragit
sig utskottets uppmärksamhet, att vid frågans slutliga pröfning af Kongl.
Maj:t utlandets erfarenhet icke synes hafva tillmätts den betydelse, som
den otvifvelaktigt bort hafva påkallat. Härvid torde, ej heller böra förbises
föreningsfrågans ställning i de europeiska länder, hvilka icke kunna
sägas hafva en genomförd förening af de båda verken. Af dessa länder
har, såvidt utskottet af komiténs utredning kunnat finna, om man bortser
från Montenegro, endast Norge ett mindre antal förenade post- och telegrafanstalter
än Sverige. I de öfriga länderna — Danmark, Belgien och
Schweiz — i hvilka för öfrigt särskilda kommunikationsministerier numera
inrättats, hvarigenom är sörjdt för en fullt sakkunnig och enhetlig
ledning af post- och telegrafväsendet, är den lokala sammanslagningen
betydligt mera utsträckt än hos oss. Under det att, enligt hvad utskottet
inhemtat, i Sverige för närvarande finnas endnst 7 sjelfständiga förenade
post- och telegrafanstalter, 5 förenade filialer och 7 förenade post- och
telegrafstationer, framgår nemligen af komiténs betänkande, att i Danmark
funnos vid tidpunkten för betänkandets afgifvande 91 postkontor och

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

postexpeditioner, vid hvilka vederbörande föreståndare tillika var »Bestyrer»
för en »Kongelig Telegrafstation», att i Schweiz antalet lokalanstalter, vid
hvilka post- och telegraftjensten var anförtrodd åt samme tjensteman, år
1891 uppgick till 775, samt att i Belgien samma år af 820 befintliga
postanstalter 185 voro förenade post- och telegrafanstalter, antalet förenade
jernvägs-, post- och telegrafanstalter deri icke inräknade. I detta sammanhang
torde utskottet äfven få framhålla, dels att, då telegrafstyrelsen i sitt
vid statsrådsprotokollet fogade utlåtande öfver komiterades betänkande
(sid. 23 bil. 1 till statsrådsprotokollet) talar om ett i Belgien företaget
»misslyckadt försök till de båda förvaltningsgrenarnes förenande», detta
uttalande, efter den grundliga utredning, komitén (sid. 155—158 i betänkandet)
lemnat angående föreningsfrågans ställning i Belgien och särskild^
rörande verkliga innebörden i den af telegrafstyrelsen åsyftade
organisationsförändringen derstädes, icke kan anses ega stöd i verkliga
sakförhållandet, dels ock att hvad telegrafstyrelsen (sid. 23) yttrat rörande
ett af italienske ministern för post- och telegrafväsendet år 1891 i cirkulär
gjordt uttalande om ett mindre gynsamt resultat af post- och telegrafverkens
förening i Italien, torde bero på missuppfattning af detta uttalande och i
alla händelser icke lärer kunna tillmätas någon betydelse, då, enligt hvad
utskottet inhemtat, italienska regeringen på grund af vunnen erfarenhet
numera såsom nödvändig erkänt en än mera ingående sammansmältning
af post- och telegrafverken än den år 1889 beslutade och i sådant syfte
utarbetat en framställning, som antagits af representationen.

Hvad derefter angår de skäl, departementschefen anfört till stöd för
sin hemställan i ärendet, så har departementschefen beträffande först den
besparing i administrationskostnader, som Riksdagen antagit skulle komma
att genom föreningen uppstå, yttrat, att efter den verkstälda utredningen
syntes honom icke kunna betviflas, att föreningen icke komme att medföra
någon dylik besparing, utan i stället en ökad utgift. Efter de uttalanden
från utländska förvaltningar, för hvilka komitén redogiort, och
hvaraf framgatt, att sa godt som öfverallt annorstädes afsevärda besparingar
vitsordats hafva framgått såsom resultat af reformen, har utskottet
funnit egendomligt, att densamma skulle hos oss utfalla i helt motsatt
rigtning. Departementschefens berörda uppfattning synes grunda sig derpå,
att, sedan komitén, vid jemförelse af de förutvarande kostnaderna och
kostnaderna enligt komiténs förslag, beräknat, att genom de af densamma
föreslagna anordningarna en besparing på det hela af i rundt tal 95,000
kronor för ar skulle omedelbart uppkomma, vederbörande embetsverk
framstält yrkanden om förstärkningar i den af komitén beräknade personalen
dels genom inrättande af nya tjenstebefattningar, dels genom upp -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

förande af ordinarie sådana i stället för af komitén ifrågasätta extra ordinarie
och dels genom löneförhöjningar, hvilka förstärkningar, medförande
en kostnad, som kornme att öfverskrida summan af den utaf komitén beräknade
besparingen, departementschefen ansett af behofvet pakallade.
Utan att ingå i närmare granskning af de af embetsverken sålunda gjorda
yrkandena, af hvilka visserligen några förefallit utskottet grundade, men
andra åter ingalunda af beskaffenhet att kunna tillmätas afsevärd betydelse,
har utskottet trott sig böra framställa några erinringar med anledning
af departementschefens ofvanberörda yttrande.

”Att märka är då först och främst, att komitén — under framhållande
af att med den relativt billiga förvaltning, hvilken utmärkt de svenska
post- och telegrafverken, den genom föreningen uppkommande besparingen
blefve åtminstone till en början jemförelsevis mindre än den, som i åtskilliga
främmande länder framträdt såsom resultat af föreningen
kommit till sitt ofvan angifna resultat genom eu kalkyl af förhållandena,
sådana de gestaltade sig vid början af är 1891, dock med inberäkning i den
af komitén ifrågasatta utgiftsstaten af kostnaden för den centrala telefonförvaltningens
sättande ga ordinarie stat och anordnandet aj den enbait
för postförvaltningens räkning i allt fall nödiga,, numera jemväl införda
distrikts förvaltningen. Företoges nu en kalkyl öfver den genom föreningen
möjliga besparingen med iakttagande af de allmänna grunderna
i komiténs förslag, men med de för år 1895 föreslagna staterna för postoch
telegrafverken till utgångspunkt, skulle säkerligen besparingen befinnas
icke obetydligt större än hvad komitén på grundval af förhållandena
vid 1891 års ingång ansett sig kunna beräkna; och af en sådan
kalkyl skulle säkerligen ådagaläggas rigtigheten af komiténs antagande, att
besparingen i aflöningar genom föreningen skulle blifva relativt större för
framtiden än vid föreningens början, da ju det för en gemensam förvaltning
måste ställa sig mindre kostsamt att möta en stigande rörelse än för
två skilda förvaltningar. 1 detta afseende vill utskottet endast framhålla,
att, medan komitén vid sina beräkningar hade att kalkylera med af telefonmedel
utgående aflöningar till belopp af 172,812 kronor, de under år 1893
af telefonmedel bestridda aflöningsbeloppen, enligt hvad framgår af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för den 13 sistlidne januari (sid. 42),
uppgått till icke mindre än omkring 360,000 kronor, hvilket belopp nu,
erdigt telegrafstyrelsens statsförslag, skulle till icke ringa del omsättas till
ordinarie aflöningar med åtföljande ålderstillägg och öfriga förmåner.

Departementschefen har vidare till statsrådsprotokollet allenast yttrat
sig om de besparingar, som komitén antagit skola genom föreningen uppstå
i utgifterna för personalens aflönande. Komitén här emellertid äfven

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

framhållit en annan genom föreningen uppkommande art af besparing i
administrationskostnader, i det att komitén ansett en icke oväsentlig minskning
kunna beredas i utgifterna för inventarier, skrifmaterialier och dylikt
samt för lokaler och dessas belysning, ''uppvärmning, renhållning och städning.
^ Att på förhand uppgifva några siffror, som utmärkte beloppen af
de å dessa poster uppkommande särskilda besparingarna, hade komitén
dock ansett omöjligt, utan hade komitén i detta hänseende inskränkt sig
till att åberopa sig på dels de ifrågavarande utgifternas egen natur, som
syntes föranleda dertill, att vid en sammansmältning mellan de båda
verken besparingar kuncle åstadkommas, dels den erfarenhet, hvilken vunnits
i utlandet, särskildt i Tyskland. För sin del kan utskottet icke annat
än instämma i komiténs antagande, att å ifrågavarande poster afsevärda
besparingar borde vara möjliga.

Efter att hafva yttrat sig öfver besparingsfrågan har departementschefen,
_ vid _ öfvervägande af de skäl, som i öfrigt anförts såväl för som
emot föreningen, uttalat den mening, att, sedan sammanslagningstanken
beröfvats det stöd, som legat uti utsigten af en ekonomisk besparing för
statsverket, de öfriga skäl, som anförts för föreningen, icke vore af beskaffenhet
att böra fälla utslaget till dennas fördel.

Utskottet delar visserligen departementschefens mening derom, att föreningen
genomförd enligt de af komitén uppstälda grunder och under
förutsättning, att den af komitén uttalade förhoppningen, att verkens genom
föreningen förbättrade ekonomi skulle göra det möjligt att bereda särskildt
de lägre klasserna af tjensteman tillökning i aflöning, icke kornme
att realiseras — möjligen skulle försämra tjenstemannapersonalens ställning,
hvarförutom vissa af de fördelar för allmänheten, hvilka genom föreningen
ansetts uppstå, af komitén öfverskattats. Men å andra sidan har utskottet
icke funnit grundade skäl för departementschefens antagande, att den förbättrade
samverkan mellan de båda verken, som i vissa fall skulle genom föreningen
ernås, skulle vinnas på bekostnad af hvartdera verkets egen verkningskraft,
samt att i synnerhet den telegraftekniska fackskickligheten ej
komme att intaga en så hög ståndpunkt i det förenade verket som i ett
sjelfständigt telegrafverk. Några olägenheter af dylik art hafva icke försports
från utlandet; och hvad särskildt den telegraftekniska fackskickligheten
beträffar, så torde telegrafverkets utveckling i alla fall göra det
nödvändigt att, på sätt Kongl. Maj:t jemväl i år föreslagit, på särskilda
tjensteman öfverlåta de arbeten, som kräfva speciel teknisk insigt och
skicklighet, hvadan anspråk härå icke synes för framtiden behöfva i samma
utsträckning som hittills ställas på verkets öfrige tjensteman. Då vidare departementschefen
anslutit sig till den af reservanterna inom komitén uttalade

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

mening, att föreningen skulle komma att för stationstjenstgöringen medföra
olägenheter af så allvarsam natur, att de endast genom en högst afsevärd
ökning af personalen kunde undanrödjas, har utskottet velat anföra,
att det synes utskottet vara uppenbart, att genom verkens sammanslagning
den ökning i personalen, som i följd af telefonväsendets utbredning tydligen
måste förekomma, hör kunna hållas inom måttliga gränser. I afseende
å reservanternas ifrågavarande uttalande anser sig utskottet för
öfrigt särskildt böra omförmäla, att, sedan reservanterna afgifvit sitt yttrande
öfver den erfarenhet, som i Sverige vunnits af förenade post- och
telegrafanstalters verksamhet — hvilket yttrande på det bestämdaste sätt
afviker från den redogörelse i ämnet, komiténs flertal, med aberopadt stöd
af utlåtanden från anstalternas föreståndare, ansett sig kunna lemna —
två af dessa anstalters .föreståndare i särskilda skrifvelse^ gjort åtskilliga
erinringar mot reservanternas framställningar, hvilka erinringar i sjelfva
verket synts utskottet, som af dessa skrivelser tagit del, i ej oväsentlig
grad förringa betydelsen af reservanternas påståenden.

Af det ofvan sagda framgår, att utskottet i hufvudsak icke kan instämma
i de anmärkningar, departementschefen framstält emot det väckta
förslaget om post- och telegrafverkens sammanslagning, utan att utskottet
fast hellre håller före, att icke oväsentliga fördelar såväl i ekonomiskt
som i annat afseende skulle kunna uppnås genom de båda verkens förening.

Utskottet, som sålunda anser en förening af de båda verken böra
åstadkommas, har dock icke funnit nödigt att nu närmare uttala sig i
denna fråga; kommande utskottet att vid behandlingen af Kongl. Maj:ts
framställning rörande telegrafverket att här nedan vidare yttra sig i ämnet.

Hvad nu beträffar utgiftsstaten för postverket har utskottet, ehuruväl
enligt utskottets mening postverkets ekonomiska resultat i sjelfva verket
icke torde kunna anses vara så gynsamt som departementschefen i sitt
yttrande till statsrådsprotokollet antydt, dock funnit sig höra på öfriga i
nämnda protokoll anförda skäl tillstyrka ej mindre den föreslagna omregleringen
af kontrollörstj enst erna än äfven anvisande af medel för inrättande
af 30 nya postexpeditörsbefattningar.

Likaledes har utskottet velat uttala sin anslutning till den af generalpoststyrelsen
antydda utväg att möta den växande rörelsen inom postverkets
olika verksamhetsgrenar genom att, der så ske kan, utbyta tjensteman
mot vaktbetjente.

Förslaget om höjning af anslaget till gratifikationer m. m. för anordnande
af postelevkurser har icke gifvit anledning till annan erinran från
utskottets sida, än att dessa studiekurser synas höra så anordnas, att undervisning
der meddelades ej allenast åt extra ordinarie posttjenstemän,

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

utan äfven, i den omfattning så lämpligen ske kan, åt vaktbetjente, hvarigenom
en utvidgad verksamhet för de senare i postverkets tjenst skulle
främjas.

Hvad vidare angår Kongl. Maj:ts framställning om beredande af
semester utan minskning i inkomster åt tjenstemännen vid distriktsförvaltningarna
och postanstalterna, anser utskottet, i öfverensstämmelse med
hvad Riksdagen i skrifvelse den 19 maj 1892 uttalat, denna fråga endast
i sammanhang med frågan om post- och telegrafverkens sammanslagning
böra vinna sin lösning och finner sig på grund häraf icke kunna förorda
bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning.

Angående slutligen de föreslagna pensionerna åt aktuarien Wennerbom
och postexpeditören Decander, anser utskottet dessa pensionsbelopp
skäligen kunna så till vida nedsättas, att Wennerbom, som, enligt hvad i
statsrådsprotokollet meddelas, är berättigad till pension å 1,200 kronor
från civilstatens pensionsinrättning, beviljas pension från postmedlen å

1,000 kronor, och Decander, hvilken, såsom jemväl af sagda protokoll framgår,
tjenstgjort vid postverket endast 15 år samt för ordinarie anställning
utom detta verk uppbär aflöning å stat, tilldelas pension å 700 kronor.
Vid bifall härtill skulle den af Kongl. Maj:t föreslagna pensionsstaten
komma att minskas med 900 kronor eller från 90,225 till 89,325 kronor.

I händelse, på sätt utskottet ifrågasatt, Kongl. Maj:ts förslag om beredande
af semester utan minskning i inkomster åt vissa posttjenstemän
af Riksdagen afslås, kommer häraf att föranledas dels den ändring i aflöninysstaten,
att det å denna stat uppförda anslaget till aflönande af extra
biträden vid distriktsförvaltningarna och postanstalterna, upptaget till 532,000
kronor, minskas med det belopp af 32,000 kronor, som för genomförandet
af semesterförslaget skulle, utöfver reseersättningar, erfordras, och således
aflöriingsstaten, af Kongl. Maj:t upptagen till 3,065,(500 kronor nedsättas
till 3,033,600 kronor, dels ock den ändring, att å omkostnadsstaten, som
af Kongl. Maj:t upptagits till 4,737,000 kronor, anslaget till rese- och traktamentsersättningar
för resor i embets- och tjensteärenden i allmänhet, föreslaget
till 29,00() kronor, minskas med det belopp, 3,500 kronor, hvarmed
anslaget vid bifall till frågan om semester enligt Kongl. Maj:ts förslag
bort höjas, eller till 25,500 kronor, hvadan alltså omkostnadsstaten enligt
utskottets förslag skall uppföras med 4,733,500 kronor.

Utskottet får alltså hemställa:

a) att hvad Kongl. Maj:t föreslagit angående beredande
af semester utan minskning i inkomster å tjen -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

sten för tjenstemännen vid distriktsförvaltningarna och
postanstalterna icke må af Riksdagen bifallas;

b) att Kongl. Maj:ts förslag angående pension åt
aktuarien Hans Fredrik Wennerbom må på det sätt bifallas,
att åt Wennerbom beviljas en årlig pension å
1,000 kronor, att utgå från och med månaden näst efter
den, under hvilken afsked ur postverkets tjenst varder
honom beviljadt;

c) att Kongl. Maj:ts förslag angående pension åt
postexpeditören Johan Ferdinand Decander må på det
sätt bifallas, att åt Decander beviljas en årlig pension
å 700 kronor, att utgå från och med månaden näst
efter den, under hvilken afsked ur postverkets tjenst
varder honom beviljadt; samt

d) att Riksdagen, vid bifall till hvad utskottet i
mom. a), b) och c) hemstält och med beräknande af
postverkets stater för år 1895 till följande belopp, nemligen: -

aflöningsstaten ........................................

öfvergångsstaten ......................................

indragningsstaten ...................................

pension sstaten ..........................................

omkostnadsstaten ...................................

oförutsedda utgifter................................

afkortningar och institutioner m. m.

Kr.

o,600

3,033
• 2,400
593
89,325
4,733,500
40,000
45,182

tillsammans Kr. 7,944,600

må bestämma postverkets anslag, förslagsvis beräknadt,
till 7,944,600 kronor, att utgå direkt af postmedlen.

Telegrafverket.

Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen, dels med godkännande af
de enligt statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 13 januari 1894 verket.
föreslagna staterna för telegrafverket och de vilkor för de nya aflönin- [2.]
Bih. till Riksd. Prot. 1894. 4 Sami. 1 Afd. 6 Haft. 4

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

garnas åtnjutande, hvilka i sammanhang dermed tillstyrkts, dels och med
förklarande, att af telegrafverkets medel skulle tills vidare utgå till telegrafverkets
pensionsinrättning ett årligt bidrag, motsvarande en och en&half
procent af den för året beräknade inkomst af telefonabonnements- och
samtalsafgifter, och till telegrafverkets enke- och pupillkassa jemväl ett
årligt bidrag till belopp, utöfver det i sådant hänseende nu utgående, af

1,000 kronor, måtte, under Kongl. Maj:t förbehållen rätt att i verkets utgiftsstater
göra de jemkningar, som kunde finnas af behofvet påkallade,
såsom reservationsanslag, att utgå direkt af telegrafverkets medel, till telegrafverket
för år 1895 anvisa enahanda belopp, 2,870,000 kronor, hvartill
inkomsterna af telegramportoafgifter samt af telefonabonnements- och särskilda,
samtalsafgifter för året beräknats, samt tillika medgifva, att det
öfverskott, som kunde å dessa inkomster uppstå, .finge af Kongl. Maj:t användas
för telegrafverkets tidsenliga utveckling och förbättring.

I sammanhang med denna Kongl. Majrts framställning har utskottet
till behandling förehaft en af herr J. H. G. Fredholm, med hvilken herr

A. Hedin m. fl. instämt, inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 70),
deruti hemstälts, att. Riksdagen måtte besluta: att, om lägsta lönegraden
för ordinarie telegrafist icke ansåges kunna bibehållas vid sitt nuvarande
belopp (900 kronor), denna lön dock icke måtte sättas lägre än den, som
Kongl. Majjt funnit lämpligt föreslå för de på telegrafverkets stat lägst
aflönade vaktmästare, eller 800 kronor; att åt de på extra stat upptagna
telefonisterna måtte beredas ålderstillägg, att årligen utgå med 15 procent
af lönen efter fem års tjenstgöring och sedermera med ytterligare samma
belopp, efter hvarje full tjenstgöringsperiod af fem år; samt tillika att
telefonist, som i följd af genom tjenstgöring försvagad helsa nödgades
från tjensten afga, måtte i gratifikation beviljas 10 procent af hela den
under tjenstetiden intjenade lönen.

Enligt det i propositionen åberopade statsrådsprotokollet har chefen
för finansdepartementet vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t anfört,
att, då i och med uppfinningen af telefonen ett nytt sätt att med
elektricitetens tillhjelp förmedla samtal mellan olika ställen erbjudit sig
för samfärdseln, och statens telegrafverk satt sig till uppgift att vid sidan
af sin förra verksamhet äfven betjena allmänheten med det nya samfärdsmedlet,
hade det med afseende på den större lätthet, hvarmed telefonen i
jemförelse med telegrafen kunde göras tillgänglig för den enskilde korrespondenten,
redan från början varit att förutse, att det nya verksamhetsområdet
för telegrafverket inom en icke aflägsen tidrymd skulle vinna

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

större omfattning än det äldre. Snabbare än man kunnat antaga hade
dessa utsigter gått i fullbordan; redan för närvarande, då statens telefonväsende
endast egt bestånd omkring tio år, öfverstege inkomsterna af detsamma
telegrafverkets inkomster af den egentliga telegrafverksamheten,
och den tid läte sig skönja, då hvarje mera betydande ort i landet, det
vare sig stad, by eller gård, koinme att sättas i förbindelse med telefonnätet.
Något tvifvel hade enligt departementschefens mening icke bort råda
derom, att den nya betydande rörelse, staten sålunda genom sitt telegrafverk
öfvertagit, skulle med afseende på de former, hvarunder den administrativa
organisationen af den nya rörelsegrenen och dispositionen af
derigenom inflytande medel borde ega rum, i sinom tid likställas med det
egentliga telegrafväsendet. I likhet med hvad i begynnelsen af telegrafens
tillvaro iakttagits, hade# det likväl varit nödigt, att statstelefonens första
utveckling fått försiggå utan att bindas af de fastare former, som följde
af en utaf Konung och Riksdag årligen faststäld detaljerad utgifts- och
aflöningsstat. Detta sitt första utvecklingsskede hade statstelefonen nu
genomgått. Från en samling af smärre nät, spridda öfver landet och med
föga sammanhang sins emellan, hade statens telefonväsende blifvit ett organiskt
helt, som i likhet med statens öfriga kommunikationsanstalter
sträckte sin verksamhet öfver större delen af landet. Tiden borde således
ur denna synpunkt anses vara inne att påkalla Riksdagens medverkan för
fastställande af definitiva former för administrationen af den nya rörelsegrenen.
Att så komme att ske, måste anses ur flere synpunkter önskvärdt,
bland annat äfven derför att den talrika personal, som numera
arbetade i statstelefonens tjenst, syntes ega grundade anspråk att få sina
aflöningsförmåner genom definitivt faststälda aflöningsstater bestämda.

Äfven ur en annan synpunkt funne departementschefen den närvarande
tidpunkten härför vara den rätta. Att den definitiva organisationen
af statstelefonen borde innebära, att denna inordnades såsom en integrerande
del af telegrafförvaltningen, hade departementschefen ansett otvifvelaktigt,
men så länge den väckta frågan om post- och telegrafverkens förening
ännu varit sväfvande, syntes ett sådant definitivt inordnande af
statstelefonen under telegrafverket icke kunna ega rum. Enligt Kongl.
Maj:ts den 15 september 1893 fattade beslut hade emellertid, fortsätter
departementschefen, föreningsfrågan ansetts böra förfalla, och i omedelbart
sammanhang med detta beslut hade Kongl. Maj:t funnit godt anbefalla
telegrafstyrelsen att inkomma med förslag till den förändrade anordning
af förvaltningen utaf statens telegrafverk, som påkallades af tillkomsten
af telefon väsendet, äfvensom till definitiv stat för telegraf- och telefonväsendet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Med iakttagande af denna föreskrift har telegrafstyrelsen i skrifvelse
af den 28 sistlidne november, hvilken skrifvelse i sin helhet blifvit statsrådsprotokollet
bifogad, afgifvit förslag till stat för telegrafverket att tilllämpas
år 1895. Då detta styrelsens förslag blifvit, hvad angår de i
staten uppförda anslagsbelopp, till alla delar af departementschefen tillstyrkt,
tillåter sig utskottet att hänvisa till nämnda statsförslag och vill
vid en närmare redogörelse för de af Kong! Maj:t ifrågasatta förändringarna
i den för telegrafverket nu gällande stat hufvudsakligen följa styrelsens
framställning i berörda skrifvelse med angifvande af de erinringar, som dervid
i vissa punkter blifvit af departementschefen gjorda.

Vid uppgörandet af statsförslaget har telegrafstyrelsen utgått från
den å sid. 2 i skrifvelsen närmare grundade uppfattningen, att den åtskilnad,
som hittills iakttagits mellan telegraf- o#ch telefonväsendet, borde
upphöra så väl i fråga om benämningar å personal och stationer som
beträffande telegrafverkets utgifter för det hela.

Statsförslaget omfattar följande hufvudafdelningar:

A. Aflöning sstat, med underafdelningarna:

»Styrelsen», »Linierna och verkstaden», »Stationerna» samt
»Särskilda anslag»,

B. Öfvergångs-aflöningsstat,

C. Pensions- och understödsstat,

D. Omkostnad sstat och

E. Räntor och afbetalningar å erhållna lånemedel.

A. Aflöningsstaten.

1 :o). Styrelsen.

Beträffande denna har telegrafstyrelsen uti ifrågavarande skrifvelse
erinrat, att enligt den af Kongl. Maj:t för telegrafstyrelsen utfärdade
instruktion den 1 november 1878 med den förändring, som innefattades
i kongl. kungörelsen den 2 september 1892, utgjordes styrelsen af en
generaldirektör, såsom chef för telegrafverket, och två ledamöter, hvilka

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

vore chefer för hvar sin byrå, en för den tekniska och en för den administrativa
byrån. Hos styrelsen vore anstälde och pa de tva byraerna
samt ett för dessa gemensamt kansli fördelade följande tjensteman:
å den tekniska byrån: en öfveringeniör och en förradsförvaltarej
å den administrativa byrån: en kassör och bokhållare, en bokhållare,
en statistiker och tre revisorer; samt

å kansliet: en sekreterare, en notarie och ombudsman samt en registrator
och aktuarie.

Styrelsens hela embets- och tjenstemannapersonal utgjordes alltså för
närvarande af allenast 14 personer, af hvilka 5, nemligen generaldirektören,
de båda byråcheferna, öfveringeniören och sekreteraren, utnämndes af
Kongl. Maj:t, och de öfrige 9, hvilka alla tillhörde första lönegraden, tillsattes
af styrelsen med iakttagande deraf, att fullmagt å tjenst inom denna
lönegrad skulle afse icke viss befattning, utan tjenst hos styrelsen i allmänhet
inom graden, med styrelsen förbehållen rätt att anställa fullmagtsinnehafvaren
å den plats, der han, till befordrande af arbetets oafbrutna
gång, funnes lämplig och behöflig.

Enligt de af Kongl. Maj:t för år 1894 faststälda utgiftsstater för telegrafverket,
vore för nämnda personal aflöningen, fördelad i lön och tjenstgöringspenningar,
sammanlagdt bestämd sålunda: för generaldirektören

9.000 kronor, för hvardera byråchefen 6,400 kronor, för öfveringeniören
och sekreteraren hvardera 4,500 kronor samt för hvardera af de till första
lönegraden hörande öfrige tjenstemännen 3,000 kronor. Efter fem ar kunde
lönen höjas med 600 kronor för byråchef och med 500 kronor för hvar
och en af de elfva tjenstemännen, och efter 10 år kunde lönen för de
sistnämnde ytterligare höjas med 500 kronor till hvardera.

Vaktbetjeningen. hos styrelsen utgjordes af en förrådsvaktare och en
förste vaktmästare, hvardera med lön och tjenstgöringspenningar sammanräknade
till belopp af 1,100 kronor, samt två vaktmästare med 800 kronor
hvardera, hvilka sistnämnda betjente kunde efter fem år få sina i aflöningen
ingående löner förhöjda med 100 kronor hvardera.

Den normala aflöningen för styrelsens personal uppginge till ett
sammanlagdt belopp af 61,600 kronor, hvartill komme dels ett belopp af

12.000 kronor till »arfvoden åt ingeniörer», dels ett förslagsanslag af

12,000 kronor till »vikariatsersättning, arfvoden till extra biträden ocb
renskrifningskostnad», så att denna del af 1894 års aflöningsstat ■— deruti
dock icke inberäknadt det belopp, som under rubriken »särskilda anslag»
funnes i staten förslagsvis upptaget till ålderstillägg åt styrelsens personal
slutade å en summa af 85,600 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Det af telegrafstyrelsen nu afgifna förslaget till stat, slutande i hvad
det afsåge styrelsen å ett belopp af 105,000 kronor, upptoge en tillökning
af den nu varande personalen med en byråchef, en kamrerare och fyra
tjensteman af första lönegraden.

Beträffande den sålunda ifrågasatta tillökningen af styrelsens personal,
hvilken tillökning helt och hållet vore påkallad af telefonväsendets tillkomst,
har telegrafstyrelsen till en början uttalat, att den nuvarande fåtaliga
personalen a tekniska byran icke vore tillräcklig för ombesörjande
af alla dit hörande göromål, utan att dessa göromål måste fördelas på
tvenne byråer, hvardera med sin chef och biträdande personal.

Telegrafstyrelsen erinrar med afseende härå, hurusom styrelsen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t den 1 mars 1889 anmält, bland annat, att den utveckling,
som statens telefonväsende redan då vunnit, hade medfört en högst betydlig
tillökning, i göromål hos styrelsen och synnerligast i arbetena inom
tekniska byrån, i det att, oafsedt andra ärenden, antalet af de mål, hvilka
chefen för samma byra hade att inför styrelsen föredraga, hade från år
1880, eller året närmast innan någon åtgärd vidtagits för telefonförbindelsers
anordnande genom statens försorg, ökats med mer än hundra procent,
samt att nedsättningen af det inhemska telegramportot, hvilken inträdde
med början af ar 1889, medfört en betydande tillväxt i telegramtrafiken,
som nödvändiggjorde tillökning af ledningar, apparater och personal,
i följd hvaraf göromålen hos styrelsen komme att än ytterligare
tilltaga, och beliofvet af förstärkning i arbetskrafter blefve oafvisligt; och
hade styrelsen förty gjort framställning om anställande hos styrelsen af
en särskild föredragande för vissa telefonärenden samt ärenden rörande
anläggning och underhåll af statens elektriska, telegrafverket tillhörande
ledningar med mera.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med denna framställning hade Kongl.
Maj:t den 15 mars 1889 förordnat den hos styrelsen anstälde öfveringeniör
att från. och med den 1 nästpåföljde april tills vidare under samma år såsom
adjungerad ledamot hos styrelsen bereda och föredraga de ärenden,
som rörde statens telefonväsende samt anläggning och underhåll af telegrafverkets
ledningar med mera, enligt den fördelning af göromålen inom
styrelsens tekniska byra, som chefen för verket egde att närmare bestämma,
samt med rätt för bemälde adjungerade ledamot att derför åtnjuta godtgörelse
med 5,000 kronor, för år räknadt, att utgå dels med den till
öfveringeniörsbefattningen då hörande lön, 1,800 kronor, och dels med
3,200 kronor af verkets telefonmedel. Detta förordnande hade sedermera,
pa telegrafstyrelsens tid efter annan gjorda framställningar, år
efter ar förnyats, endast med den förändring, att, med hänsyn till göro -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

målens ökade vigt och mängd i följd af telefonväsendets ytterligare utveckling
under de senast förflutna åren, bemälde adjungerade ledamot under
åren 1891, 1892 och 1893 varit i åtnjutande af godtgörelse till belopp
af 6,000 kronor, utgående för närvarande med den från 1893 års
början till 3,000 kronor förhöjda öfveringeniörslönen och med 3,000 kronor
af telegrafverkets telefonmedel.

Såsom bevis på göromålens betydliga tillväxt inom tekniska byrån
bar telegrafstyrelsen ytterligare anfört, hurusom alla aftal med allmänheten
rörande telefonanläggningar samt förbindelse- och abonnentledningar uppgjordes
i nämnda byrå, hvilken ock hade om händer upprättandet af
samtliga telefonkontrakt. Antalet af dessa uppginge för närvarande till
omkring 15,000, hvaraf minst 3,000 förnyades hvarje år. De uppgörelser,
hvilka i anledning häraf förekomme och år efter år ökades, föranledde
ofta långvariga förhandlingar af grannlaga beskaffenhet, hvilka för byråchefen
borttoge mycken tid. Det arbete, som i detta hänseende under de
senaste åren förekommit, skulle icke heller varit möjligt att utföra, derest
icke, enligt hvad ofvan nämnts, styrelsen varit förstärkt med en adjungerad
ledamot.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hade styrelsen i sitt statsförslag
i främsta rummet utbytt den adjungerade ledamoten mot en tredje
byråchef med samma aflöning som för hvardera af de båda förut varande,
eller 4,400 kronor i lön och 2,000 kronor i tjenstgöringspenningar jemte
ålderstillägg efter fem år till belopp af 600 kronor.

Då denne tredje byråchef skulle öfvertaga en del af de göromål, som
nu tillhörde den tekniska byrån, har styrelsen föreslagit, att nämnda byra
delades i två byråer, benämnda liniebyrån och trafikbyrån, samt att å
dessa byråer måtte såsom biträdande tjensteman varda anstälde:

å liniebyrån: en byråingeniör, en notarie och den förut varande, å
tekniska byrån anstälde förrådsförvaltaren, alla tre dessa tjensteman af
första lönegraden, samt

å trafikbyrån: den å tekniska byrån anstälde, andra lönegraden tillhörande
»öfveringeniören» med förändrad benämning af elektriker samt en
notarie och en aktuarie, båda dessa tillhörande första lönegraden.

Sedan telegrafstyrelsen å sid. 6 och 7 i skrifvelsen framstält de grunder,
efter hvilka de till den tekniska byrån nu hörande ärenden skulle
fördelas mellan linie- och trafikbyrån, har styrelsen beträffande den föreslagna
befattningen såsom ingeniör å liniebyrån upplyst, att en sådan
tjensteman redan sedan lång tid tillbaka vore biträdande å tekniska byrån
emot aflöning, som till största delen utginge af det på staten för styrelsen

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

upptagna anslag »till arfvoden åt ingeniörer», hvarför frågan nu allenast
rörde nämnde tjenstemans försättande på ordinarie stat.

För uppsättning och expedition af de talrika skrifvelser, som dels
efter föredragning inför styrelsen och dels omedelbart skulle af linie- och
trafikbyråerna ombesörjas, äfvensom för anteckning af sådana inkommande
skrifvelser, som icke vore stälda till styrelsen och alltså icke blefve i
dess diarium intagna, erfordrades å hvardera hyrån, på sätt styrelsen ofvan
anfört, en notarie, som tillika skulle ansvara för den på byrån ankommande
protokollsföring inför styrelsen. Detta behof vore afsedt att fyllas på det
sätt, att den å styrelsens kansli nu anstälde notarie blefve, med befrielse
från ombudsinansgöromålen, öfverflyttad till liniebyrån, och att den extra
notarie, som med Kongl. Maj:ts begifvande redan funnes anstäld å tekniska
byrån emot ett arfvode af 3,000 kronor utaf telefonmedlen, blefve å stat
uppförd såsom tjensteman af första lönegraden med anställning å trafikbyrån.

Den till anställning jemväl å trafikbyrån föreslagna aktuarie erfordrades
uteslutande i följd af telefonväsendet för att biträda vid uppgörandet af
vissa abonnementskontrakt, föra de vidlyftiga liggarne öfver samtliga dessa
kontrakt samt mottaga och förvara de afskrifter af samma handlingar,
hvilka städse måste vara i byrån tillgängliga.

Med erinran att den nya biträdespersonal, som för de båda ifrågavarande
byråerna erfordrades, alltså skulle komma att inskränkas till tre
tjensteman af första lönegraden, har telegrafstyrelsen vidare anfört, att
dessa nya tjenster i sjelfva verket redan funnes på sådant sätt, att de
uppehölles af assistenter, hvilka förutom en behållen del af sina assistentaflöningar
uppbure arfvoden af anslaget »till ingeniörer» eller af telefonmedel.
Denna anordning vore likväl olämplig, enär assistenterna, hvilkas
antal år efter år förminskats, väl behöfde sköta sina egentliga tjenster, och
åtgärden härutinnan hade betingats allenast af nödvändigheten att med
tillgänglig personal söka ordna tjenstgöringen, int ill dess telefon personalen
kunde på stat uppföras.

Beträffande den administrativa byrån har styrelsen anfört, att mångfalden
af dit hörande ärenden samt omfattningen af vissa bland dem vore
så stora, att ett nöjaktigt ombesörjande af alla dit hörande göromål redan
från början af styrelsens år 1878 förändrade organisation, vid hvilken,
emot löneregleringskomiténs förslag, den förutvarande kamreraretjensten
hos styrelsen indragits, icke kunnat ske utan svårighet och vid vissa tillfällen
— såsom vid uppgörandet af förslag till tid efter annan ifrågakommande
förnyadt telegrafreglemente och deraf påkallad förnyad instruktion
för stationstjenstgöringen eller af nya taxor för den utländska telegrainvexlingen
med mera — icke på annat sätt, än att chefen för byrån

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

måst frikallas från de löpande ärendenas handläggning. Denna olägenhet
hade varit ännu större vid semester eller annan ledighet för byråchefen.
Saknaden af en kamrerare inom byrån hade alltsedan tjenstens indragning
visat sig synnerligen känbar, enär den större insigt och erfarenhet, som
erfordrades vid byråchcfsgöromålens handhafvande, icke kunde i allmänhet
påräknas hos de tjensteman, alla tillhörande första lönegraden, hvilka såsom
biträdande inom byrån för närvarande stode till styrelsens förfogande.

Den betydliga tillökning i göromålen inom administrativa byrån, som
uppstått i följd af telefonväsendets tillkomst och utveckling, samt det ökade
ansvaret vid och bestyret med öfvervakandet af uppbörden, förvaltningen
och redovisningen af telegrafverkets medel, hvilka genom telefonväsendet
mer än fördubblats, påkallade, enligt styrelsens mening, med nödvändighet,
att den biträdande byråpersonalen blefve förstärkt med en tjensteman af
andra lönegraden, nemligen en kamrerare, samt med en revisor, denne tillhörande
första lönegraden, hvilken senare alltså endast komme att i stat
uppföras i stället för den extra revisor, som, med Kongl. Maj:ts begifvande,
sedan två år tillbaka biträdde vid granskningen af telegrafverkets räkenskaper
mot ett af telefonmedlen utgående arfvode af 3,000 kronor för år
räknadt.

Med afseende å behöfligheten af den föreslagna kamreraretjensten har
departementschefen, som å sid. 35 i statsrådsprotokollet närmare redogjort
för de göromål, som skulle med denna befattning förenas, anfört, att det
måste anses vara i sin ordning, att ett embetsverk, hvilket såsom telegrafstyrelsen
handhade en industriel rörelse med en uppbörd af milliontals
kronor, i likhet med öfriga likstälda verk erhölle en kamrerare till sitt
biträde.

Enligt telegrafstyrelsens af departementschefen biträdda förslag skulle
alltså den administrativa byråns ordinarie personal, förutom byråchefen,
komma att utgöras af: en kamrerare, en kassör och bokhållare, en bokhållare,
en statistiker och fyra revisorer.

På sätt ofvan är omförmäldt, skulle enligt förslaget den nuvarande,
å kansliet anstälde »notarien och ombudsmannen», med befrielse från
ombudsmannagöromålen, öfverflyttas till liniebyrån, och nämnda göromål i
stället öfvertagas af sekreteraren, med benämningen sekreterare och ombudsman.
Denne samt registratorn och aktuarien komme alltså att utgöra den
blifvande ordinarie kanslipersonalen.

Den del af de hittills varande sekreteraregöromålen, hvilken komme
att öfvergå till notarierna på linie- och trafikbyråerna, vore, enligt hvad
styrelsen upplyst, mindre betydande, enär tekniska byråns skriftvexling
redan nu till största delen ombesörjdes med egen extra personal, och skulle

JJih. till Rilesd. Prot. 1894. 4 Sami. 1 Afd. 6‘ Häft. 5

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

mer än uppvägas af ombudsmannagöromålen, hvilkas omfattning från början
varit föga afsevärd, men efter telefonväsendets tillkomst, synnerligast för bevakningar
i de talrika konkurs- och utsökningsmålen, i hög grad ökats.

I statsförslaget är vidare upptaget ett arfvodesbelopp af 500 kronor
såsom »felräkningspenningar åt kassören». Till stöd fördenna utgiftspost har
telegrafstyrelsen anfört, att billigheten syntes fordra, att nämnde tjensteman,
hvars uppbördsmannaansvar och göromål mer än fördubblats i följd
af telefonväsendet, blefve i berörda häseende tillgodosedd på enahanda sätt
som hans vederlikar inom andra centrala embetsverk,'' såsom marinförvaltningen,
lotsstyrelsen och statskontoret.

Då genom det ifrågasatta ordnandet af telegrafstyrelsens personal behofvet
af ingeniörsbiträde inom styrelsen skulle blifva tillgodosedt, har
från statsförslaget uteslutits det derstädes för närvarande uppförda anslagsbeloppet
af 12,000 kronor till »arfvoden åt ingeniörer» för att i stället
användas såsom bidrag till aflönande af den under rubriken »linierna och
verkstaden» föreslagna personal.

Med förmälan, att allt sedan 1878 års omreglering af telegrafstyrelsens
personal och dess aflöningsförhållanden ett, förslagsanslag till »vikariatsersättning,
arfvoden till extra biträden och renskrifningskostnad» varit i
staten uppfördt med oförändradt belopp af 12,000 kronor, har styrelsen
vidare anfört, att detta anslag redan före telefonväsendets tillkomst visat
sig mer och mer otillräckligt i samma mån, som en förstärkning af den
extra biträdespersonalen inom styrelsens särskilda afdelningar påkallades
af telegrafnätets utveckling och telegrafkorrcspondensens tillväxt, samt att
efter telefonväsendets tillkomst och till följd af dess stora utveckling under
de tre senaste åren behofvet af extra biträden inom styrelsen i ännu högre
grad framträdt, så att till arfvoden åt dylik personal under samma tid
måst af telefonmedlen årligen i medeltal utbetalas ett belopp af omkring

9,000 kronor, deri ändock icke inberäknadt hvad som, enligt Kongl. Maj:ts
särskilda medgifvanden, af samma medel utgått såsom godtgörelse till den
adjungerade ledamoten samt den extra revisorn och den extra notarien
hos styrelsen.

Vid sådant förhållande och då äfven vikariatsersättningen, derest den
föreslagna tillökningen i den ordinarie personalen blefve bifallen, komme
att ökas med mer än 800 kronor, har styrelsen ansett, att ifrågavarande
förslagsanslag icke kunde för år 1895 beräknas lägre än till 20,000 kronor,
hvilket belopp fördenskull blifvit i statsförslaget upptaget.

Beträffande styrelsens vaktbetjente föreslås ingen förändring vare sig
till antal eller aflöningsförmåner.

I enlighet med hvad sålunda föreslagits rörande aflöningsstaten för sty -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

relsen år 1895, slutar denna del af utgiftsstaterna å en summa af 105,000
kronor, utvisande denna summa, då det på 1894 års stat upptagna men i
förslaget derifrån uteslutna anslag till arfvoden åt ingeniörer icke tages i
beräkning, en tillökning af 31,400 kronor i förhållande till motsvarande
belopp, 73,600 kronor, för innevarande år.

I afseende å ålderstilläggen för styrelsens personal ifrågasättes ingen
förändring.

2:o). Linierna och verkstaden.

Med afseende å de under denna nya rubrik i statsförslaget uppförda
anslag har telegrafstyrelsen till en början erinrat, hurusom styrelsen i skrifvelse
den 11 november 1892 med förslag till stater för telegrafverket under
år 1894 anfört beträffande särskildt den då begärda förhöjningen af anslaget
till arfvoden åt ingeniörer, att ej mindre genom den med början af år
1889 inträdda nedsättning i det inländska telegramportot och deraf föranledda
tillökning i telegrafkorrespondensen, än älven genom det telegrafverkets
stationspersonal pålagda arbete äfven med telefonledningars betjenande,
denna personals göromål så tilltagit i mängd, att den stationerna
från början åliggande närmaste tillsynen öfver telegraflinierna ej längre
kunde af dem på ett tillfredsställande sätt fullgöras, hvadan befattningen
dermed måst för dem väsentligt inskränkas och i stället i vidsträcktare
mån än förut öfvertagas af de särskildt förordnade ingeniörerna, äfvensom
att, till följd deraf och genom såväl de nya telegrafledningar, hvilka med
anledning af korrespondensens tillväxt upprättats och ytterligare erfordrades,
som ock de vidt omfattande telefonanläggningarna, hvilka till stor del
utfördes invid eller i omedelbart sammanhang med telegraflinierna, antalet
ingeniörer måst ökas, så att, då ännu ar 1888 endast fyra ingeniörer varit
såsom arbetschefer anstälde vid liniearbetena, antalet i slutet af år 1892
uppgått till sex och innan kort behöfde ytterligare förstärkas. Styrelsen
hade nemligen redan då funnit oundgängligt att, i den mån rikstelefonnätet
utvidgades, indela såväl detta som telegrafnätet uti flera, för bada
näten gemensamma områden eller distrikt, inom hvart och ett af hvilka
telegrafverkets alla liniearbeten (anläggning af nya telegraf- och telefonledningar
samt arbeten för underhåll af dessa och förut befintliga ledningar),
äfvensom inrättande af nya telegraf- och telefonstationer eller omredning
af förut varande sådana ombesörjdes af en på lämplig ort inom
distriktet bosatt ingeniör, hvilken äfven hade till åliggande att meddela
allmänheten erforderliga upplysningar.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Denna anordning hade, enligt hvad telegrafstyrelsen nu meddelar,
visat sig särdeles fördelaktig, och då rikstelefonnätet nyligen blifvit i norr
utsträckt till Sundsvall, Hernösand, Kramfors, Nyland och Sollefteå samt
under innevarande år erhölle ytterligare utsträckning till Östersund, föreslår
styrelsen, att denna för telegrafverket så vigtiga angelägenhet måtte
ordnas på det sätt, att verkets linier och ledningar delades i fem distrikt,
omfattande:

södra distriktet: Malmöhus, Kristianstads, Blekinge och Kronobergs
län, Hallands län söder om Varberg samt Kalmar läns södra landstingsområde
;

vestra distriktet: den öfriga delen af Hallands län, Göteborgs och Bohus
samt Elfsborgs, Skaraborgs och Vermlands län;

östra distriktet: Kalmar läns norra landstingsområde, Jönköpings,
Östergötlands och Gotlands län samt de delar af Södermanlands och
Stockholms län, hvilka ligga på längre afstånd från Stockholm än 70
kilometer;

mellersta distriktet: de delar af Södermanlands och Stockholms län,
hvilka ligga inom ett afstånd af 70 kilometer från Stockholm, samt Upsala,
Vestmanlands, Örebro, Kopparbergs och Gefleborgs län äfvensom Herjeådalen
af Jemtlands län; och

norra distriktet: den öfriga delen af Jemtlands län samt Vesternorrlands,
Vesterbottens och Norrbottens län.

För hvart och ett af dessa liniedistrikt erfordrades en ingeniör, hvilken
lämpligast syntes böra benämnas distriktsingeniör och hvilkens aflöning
—- med hänsyn ej mindre till de anspråk beträffande tekniska insigter
och skicklighet, som måste ställas på denne tjensteman, än äfven till den
sjelfständiga och särskildt i afseende på betydlig medelsuppbörd ansvarsfulla
verksamhet, som åt honom skulle anförtros — telegrafstyrelsen
ansåge böra bestämmas till 2,700 kronor i lön och 900 kronor i tjenstgöringspenningar,
eller tillhopa 3,600 kronor, jemte förmånen af ålderstillägg.
till belopp af 500 kronor efter fem år och ytterligare 500 kronor
efter tio år.

Derjemte, och i anseende till den stora omfattningen af de lokala telefonnäten
i. Stockholm och Göteborg, påkallades å hvartdera stället en ingeniör
till biträde åt dervarande stationsföreståndare. A doningen till hvardera
af desse ingeniörer har föreslagits till 2,250 kronor i lön och 750
kronor i tjenstgöringspenningar, eller tillhopa 3,000 kronor, jemte enahanda
förman af alderstillägg som för distriktsingeniör.

Slutligen har telegrafstyrelsen föreslagit, att linietjensteman vid telegrafverket
skulle vara skyldig att, efter telegrafstyrelsens bepröfvande,

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

underkasta sig flyttning till stationsbefattning inom telegrafverket med bibehållande
af förut innehafvande aflöning.

Till statsrådsprotokollet har departementschefen — under erinran, att de
af telegrafstyrelsen med afseende å anläggning och underhall af telegrafverkets
ledningar samt tillsyn å desamma sålunda föreslagna fem liniedistrikt
till sin utsträckning komine att sammanfalla å ena sidan med de fem inspektionsdistrikt,
i hvilka landet ur telegraf- och telefontrafikens synpunkt
skulle indelas, samt å andra sidan med de fem postdistrikten — betecknat
den härpå grundade organisativa anordningen såsom en af de vigtigaste
och för såväl telegrafverket som allmänheten betydelsefullaste förbättringarna
i den nya regleringen af detta verk. Med förmälan, att för närvarande
de fyra direktörerna för telegrafstationerna i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Sundsvall kunde betraktas såsom chefer för hvar sitt inspektionsdistrikt
samt att med anställandet af en direktör jemväl vid Norrköpings
telegrafstation enligt förslaget ett nytt dylikt distrikt skulle tillkomma,
har° departementschefen, till närmare belysning af den inbördes begränsningen
af de särskilda distriktschefernas verksamhetsområden, å sid. 35 och
36 1 statsrådsprotokollet angifvit hufvuddragen af de uppgifter, som skulle
tillkomma distriktsingeniörerna och telegrafdirektörerna, de senare i deras
egenskap af chefer för hvar sitt inspektionsdistrikt.

Vidare har departementschefen påpekat, att det icke vore utan betydelse,
att linie- och inspektionsdistrikten inom telegrafverket till utsträckningen
sammanfölle med postdistrikten, då härigenom ökadt tillfälle till
samverkan mellan post- och telegrafmyndigheter kunde beredas och föreningen
af smärre post- och telegrafanstalter äfven i sin man underlättas.

Beträffande frågan om de föreslagna distriktsingeniörernas uppförande
å ordinarie stat, har departementschefen anfört, att blott härigenom kunde
vinnas den kontinuitet i ingeniörspersonalen, som med afseende å de
nämnda tjensteman tillkommande göromål, särskild! hvad anginge underhållsarbetena,
vore af synnerlig betydelse. Under årens lopp komme naturligtvis,
fortsätter departementschefen, den del af distriktsingeniörernas verksamhetsområde,
som afsåge anläggning af nya ledningar, att väsentligen
inskränkas, men å andra sidan komme, i den man ledningarna tillökades,
arbetet för tillsyn å och underhåll al desamma att i hög grad ökas. hör
en rationel skötsel af det vidsträckta telegraf- och telefonnätet fordrades,
att detsamma i sin helhet städse underhölles i fullgodt skick, så att t. ex.
total ombyggnad af ett lokalt telefonnät ej behöfde ega rum. Da redan
år 1895 omkring 15,000 kilometer ledningar beräknades komma att förefinnas
i hvarje liniedistrikt, insåges lätteligen, att underhållet af detta nät
komme att kräfva fullt ut lika mycket, om ej mera, arbete och omtanke,

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

än som måste nedläggas på anläggningen af nya ledningar; och ansåge
departementschefen på grund häraf, att de ifrågasatta distriktsingeniörsbefattningarna
allt framgent skulle blifva erforderliga.

Med afseende å hvad departementschefen i öfrigt anfört i denna fråga,
tillåter sig utskottet att hänvisa till sid. 37 och 38 i statsrådsprotokollet.

Telegrafstyrelsen har vidare föreslagit, att föreståndaren för telegrafverkets
verkstad måtte å stat uppföras under benämningen ingeniör och
verkstadsföreståndare samt med aflöning till belopp af 3,000 kronor i lön
och 1,500 kronor i tjenstgöringspenningar eller tillhopa 4,500 kronor jemte
enahanda förmån af ålderstillägg, som blifvit föreslagen för de sju linietjenstemännen.

T afseende å detta förslag har telegrafstyrelsen erinrat, hurusom styrelsen
i sin berättelse för år 189 L bland annat omförmält, att, i samma mån
som statens telefonverksamhet utvecklats och till följd deraf antalet elektriska
apparater, som kommit under telegrafverkets vård, betydligt ökats, verkets
behof af egen verkstad, i främsta rummet afsedd för materielens underhåll,
mer och mer framträdt; att fördelarna för telegrafverket af att hafva sin
egen verkstad vore flera och i främsta rummet den, att reparationsarbetena,
hvilka vore svåra och delvis omöjliga att kontrollera i afseende på
kostnaden, då de utfördes på enskilda verkstäder, blefve billigare samt derjemte
utförda under verkets omedelbara uppsigt; att telegrafverket blefve
oberoende af främmande verkstäder beträffande reparationsarbetena, hvilket
vore af stor vigt, enär dessa ofta nog måste ske hastigt och städse vara
färdiga till bestämd tid; att till dessa fördelar ytterligare komme, att styrelsen
sattes i tillfälle att låta utföra sådana försök och experiment, som
vore behöfliga för att kunna följa telegraf- och telefonteknikens snabba
utveckling; samt att på dessa och i öfrigt anförda skäl, styrelsen hade till
verkstadslägenheter låtit omändra såväl nedra botten som våningarna en
och två trappor upp i det telegrafverket tillhöriga huset n:o 6 vid Stora
Fiskaregränden å Södermalm i hufvudstaden och att verkstaden under
året fått sin särskilde föreståndare.

Rörande utvecklingen- af detta företag hade telegrafstyrelsen i sin berättelse
för år 1892 bland annat meddelat, att till verkstadens disposition
upplåtits hela nyss nämnda egendom, med undantag endast af två
rum och ett kök; att värdet af verkstadens inventarier och inredning ökats
till sammanlagdt 35,000 kronor i rundt tal; att tillverkningsvärdet uppgått
jemväl i rundt tal till 73,000 kronor; att, sedan alla omkostnader för verkstadsdriften,
deri lokalhyra äfven inberäknad, blifvit frånräknade, de debiterade
prisen varit omkring 20 å 25 procent billigare än vid inköp från
enskilda verkstäder; att den vinst, som härigenom tillskyndats telegraf -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

verket, sålunda kunde beräknas till omkring 14,000 kronor; samt att, da
vid verkstaden enligt bokslutet uppstått en direkt arbetsvinst af omkring

6.000 kronor, verkstaden således under år 1892 föranledt en minskad kassautgift
till belopp af omkring 20,000 kronor.

För år 1895 beräknade telegrafstyrelsen, att verkstadsarbetarnes antal
skulle komma att ökas till omkring 100 samt tillverkningsvärdet till minst

150.000 kronor.

För egen del har departementschefen i förevarande ämne anfört, att
någon minskning i arbetena vid verkstaden icke syntes komma att inträda
såsom följd af en blifvande nedgång i telegrafverkets nybyggnadsverksamhet,
Utom det, att med det alltjemt ökade antalet apparater af alla slag
reparationsarbeten i växande omfång måste förekomma, föranledde nemligen
de ständigt ökade krafven på förbättringar af materielen samt de
snabbt på hvarandra följande upptäckterna på det elektrotekniska området
beliofvet af ofta återkommande förändring af äldre materiel och tillverkning
af ny sådan.

Beträffande de åligganden, som tillkomme verkstadens föreståndare,
framhåller departementschefen, att denne skulle sjelfständigt sköta samt
ansvara för verkstaden. Han vore sålunda ansvarig för att verkstaden
drefves på ett fullt tidsenligt sätt, samt att de utförda arbetena vore
af fullgod beskaffenhet och icke dyrare än motsvarande arbeten från
andra verkstäder. Derjemte ålåge honom att omhånderhafva verkstadens
ekonomiska förvaltning jemte tillhörande bokföring, att ombesörja inköp
af behöfliga materialier äfvensom att anskaffa alla erforderliga inventarier,
såsom verktyg och maskiner m. m.

I öfverensstämmelse med ofvan anförda framställningar har telegrafstyrelsen
i statsförslaget under rubriken Minierna och verkstaden» upptagit
den normala aflöningen för 5 distriktsingeniörer å 3,600 kronor med

18.000 kronor, för 2 ingeniörer å 3,000 kronor med 6,000 kronor och för
1 ingeniör och verkstadsföreståndare med 4,500 kronor. Summan å denna
del af aflöningsstaten uppgår alltså till 28,500 kronor, eller, om härvid
blott linieingeniörspersonalen tages i betraktande, dubbla beloppet af det
med 12,000 kronor i 1894 års stat för »styrelsen» upptagna, ensamt.af
telegrafmedel utgående anslag till »arfvoden åt ingeniörer»; och bör, enligt
hvad styrelsen påpekat, härvid tillika bemärkas, att dessa ingeniörer dessutom
åtnjutit godtgörelse dels af behållen del af egen assistentaflöning och
dels med erforderligt fyllnadsbelopp af telefonmedel.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

3:o). Stationerna.

Telegrafstyrelsen har beträffande hithörande anslag uti ifrågavarande
skrifvelse erinrat, hurusom hela den ordinarie stationspersonalen, utan åtskilnad
mellan föreståndarne och tjenstemännen vid de stationer, der tjenstgöringen
icke kunde ombesörjas af föreståndaren ensam, vore med sina
löner och tjenstgöringspenningar i staten för år 1894 upptagen sålunda:

Kronor.

4 direktörer å 4,000 kronor ................ 16,000

29 kommissarier af l:a klassen å 3,000 kronor............................... 87,000

24 kommissarier af 2:a klassen å 2,700 » 64,800

13 kommissarier af 3:e klassen ä 2,400 » 31,200

102 assistenter å 1,600 kronor............................................................ 163,200

210 telegraiister å 900 > ..................................................... 189,000

eller med tillhopa 551,200.

Denna personal egde dessutom att, under de i kongl. brefvet den 1
september 1882 stadgade vilkor, åtnjuta två ålderstillägg, utgående det
första efter 5 och det andra efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring inom
graden till följande belopp hvardera gången, nemligen:

för direktör och kommissarie af l:a klassen ................................. Kr. 500

» kommissarie af 2:a klassen................................................................ » 400

» kommissarie af 3:e klassen ......................................................... » 300

» assistent........................ » 200

» telegrafist.......................................................................................... » 100,

hvarjemte assistenter och telegraiister egde att efter 15 års väl vitsordad
tjenstgöring ytterligare uppbära ett tredje ålderstillägg till samma belopp
och under enahanda vilkor som hvartdera af de två föregående ålderstilläggen.

En ytterligare aflöningsförmån under form af hushyreersättning vore
i staten under rubriken »särskilda anslag» upptagen med 1,000 kronor åt
direktören i Stockholm samt, med 600 kronor för hvardera, åt direktören
i Göteborg och kommissarien (kontrollören) i Köpenhamn, men denna förmån
toges icke i beräkning vid pensioneringen af desse tjensteman, likasom
icke heller det särskilda arfvode, 500 kronor, som af direktören i
Stockholm sedan längre tid tillbaka åtnjötes för inseendet öfver den meteorologiska
telegramvexlingen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Äfven några andra stationsföreståndare, nemligen de i Falun, Göteborg,
Haparanda, Hernösand, Karlshamn, Karlstad och Visby, uppbure hvardera
ett årligt belopp af 150 kronor för verkställande af dagliga meteorologiska
observationer, hvilken godtgörelse nu skulle komma att upphöra.

Vid uppgörandet af det föreliggande underdåniga förslaget till utgiftsstater
för år 1895 hade, enligt hvad i skrifvelsen vidare anföres, telegrafstyrelsen
beträffande stationspersonalen utgått från den synpunkt, att föreståndareplatsema
borde särskiljas från biträdesbefattningarna och att aflöningsförinånerna
för innehafvarne af de förra borde så afpassas, att de
utgjörde skälig ersättning icke blott för den hittills varande telegraftjensten
i dess ursprungliga bemärkelse, utan äfven för de göromål, som på flertalet
af telegrafverkets stationer numera förekomme i följd af telefonväsendet.

Af detta skäl hade samtliga stationerna, med hänsyn dels till göromålens
omfattning samt till medelsuppbördens storlek och det deraf betingade
ansvar för stationernas föreståndare, dels, oberoende deraf, till
vissa stationers läge inom telegraf- och telefonnätet samt deraf beroende
vigt och betydelse i tekniskt afseende, dels ock till dessa omständigheter
gemensamt, blifvit delade, på sätt statsförslaget närmare utvisade, i nio
särskilda klasser med föreståndarnes tjenstegrader och normala aflöningsförmåner
— dessa omfattande tre fjerdedelar i lön och en fjerdedel i tjenstgöringspenningar
— upptagna sålunda:

l:a klassen: Kronor.

2 direktörer med 5,500 kronor hvardera ........„...................... 11,000

2:a klassen:

4 direktörer med 5,000 » » 20,000

3:e klassen:

2 kommissarier med 3,600 » » 7,200

4:e klassen:

9 kommissarier med 3,300 » » 29,700

5:e klassen:

14 kommissarier med 3,000 » » 42,000

6:e klassen:

18 kommissarier med 2,700 » » 48,600

7:e klassen:

9 kommissarier med 2,400 J » 21,600

Transport 180,100
6

Bih. till Riksd. Prot. 1884. 4 Sami. 1 Afd. G Häft..

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Kronor.

Transport 180,100

8:e klassen:

20 telegrafister med 1,100 kronor hvardera ............................... 22,000

9:e klassen:

80 telegrafister med 900 » » ............................. 72,000

Tillhopa 274,100.

T afseende på denna del af stationspersonalen har styrelsen till en
början anfört, att direktörernas antal, hvilket nu utgjorde allenast fyra,
ökats till sex på grund deraf, dels att inseendet öfver Stockholms centraltelefonstation
(»teiefonafdelningen» å Stockholms station) och åliggandet
för dess föreståndare att reglera den interurbana telefonkorrespondensen
inom hela riket icke läte sig förena med föreståndarebefattningen vid
centraltelegrafstationen (»telegrafadelningen») dersammastädes, hvilken senare
stations föreståndare åter hade att öfvervaka och ordna telegrafkorrespondensen
inom landet, hvarför den förra stationens föreståndare,
som nu kallades telefoninspektör och åtnjöte arfvode till belopp af 5,000
kronor, upptagits såsom direktör af 2:a stationsldassen, dels ock att den
för Norrköpings station föreslagne direktör af nämnda klass betingades af
nödvändigheten att omreglera de nuvarande telegrafdirektörernas inspektionsområden
på det sätt, att ett nytt sådant område bildades med en direktör
af 2:a klassen i Norrköping.

Telegrafstyrelsen har härefter, hufvudsakligen med stöd af de årliga
uppbördssummorna vid de föreslagna direktörsstationerna, motiverat klassindelningen
af der anstälde föreståndare. Då emellertid åtskilliga af dessa
uppbördssummor genom misstag i skrifvelsen lära upptagits till lägre belopp,
än de i sjelfva verket utgjort, har utskottet begärt och från styrelsens
chef erhållit uppgift å telegraf- och telefonmedelsuppbörden under
tiden den Vin 1892—den 1 /in 1893 vid telegrafverkets stationer af de atta
högsta klasserna; och får utskottet vid detta utlåtande foga berörda uppgift
(bil. II), som meddelar rättelse i förenämnda afseende.

Med förmälan att till grund för klassificeringen af telegrafstationerna
vid föregående regleringar lagts dels antalet expedierade eller kontrollerade
telegrammer, dels uppbörden af telegramafgifter, har styrelsen vidare anfört
att, sedan telefonväsendet numera införlifvats med telegrafrörelsen, läte det sig
icke vidare göra att efter expeditionsantalet bestämma den klass, till hvilken
en station borde höra, enär expeditionerna af telegrammer och telefonsamtal
icke vore så likartade, att de kunde sammanräknas, och i allt fall

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

en sådan sammanräkning icke skulle utgöra något tillförlitligt mått särskildt
på vederbörande stationsföreståndares arbete och ansvar. Deremot
ansåge telegrafstyrelsen, att den sammanlagda uppbörden af telegraf- och
telefonmedel kunde utgöra en säkrare ledning för omdömet, helst telefonmedelsuppbörden
vore ganska besvärlig i synnerhet beträffande samtalsafgifterna,
hvilka endast undantagsvis erlades kontant utan till allra största
delen blefve föremål för debitering efteråt. Enligt denna grund hade de
stationer, hvilkas föreståndare hade lägre än direktörs grad, indelats så -

lunda:

3:e klassen station med årlig uppbörd af minst .................. 60,000 kronor,

4:e » » » » » » 30,000

intill 60,000 »

5:e » » » » » » 18,000

intill 30,000 »

6:e » » » » » » 10,000

intill 18,000 »

7:e » » » kommissarier såsom föreståndare och

lägre uppbörd än.............................. 10,000 »

8:e » » » telegrafist såsom föreståndare och

en uppbörd af minst .............. 5,000 kronor samt

9:e » » * d:o och lägre uppbörd än ........ 5,000 »

o #

A sid. 20—23 i skrifvelsen har styrelsen med hänsyn till storleken
af föreståndarnes uppbörd och den dem tillkommande aflöning
anstalt en jemförelse mellan den nu ifrågasatta klassificeringen af stationerna
och den, som gälde närmast innan statens telefonanläggningar togo
sin böljan, samt vidare redogjort, huru med tillämpning af de föreslagna
grunderna förändringar skulle vid vissa stationer inträda i aflöningarna
för der anstälde föreståndare; och tillåter sig utskottet att till denna styrelsens
framställning hänvisa.

Den biträdande stationspersonalen är i statsförslaget särskildt upptagen
sålunda:

Kronor.

2 kommissarier, hvardera med
4 d:o » »

9 d:o » »

100 assistenter » »

141 telegrafiste r » »

86 d:o » »

3,300

3,000

2,700

1,600

900

700

kronor

normal aflöning

6,600

12,000

24,300

160,000

126,900

60,200

Tillhopa 390,000.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

I afseende å denna del af stationspersonalen har styrelsen hufvudsakligen
anfört: att aflöningen för de båda främst omnämnde kommissarierne
i Stockholm (telegrafafdelningen) och i Göteborg blifvit från 3,000
kronor till 3,300 kronor eller med 300 kronor för den förre samt från
2,700 kronor likaledes till 3,300 kronor eller med 600 kronor för den senare
ökad på den grund, att desse tjensteman närmast skulle biträda der
varande direktörer och utan särskild ersättning inträda i deras ställe, då
de till följd af inspektionsförrättningar eller af annan anledning vore hindrade
att sjelf ve bestrida sina föreståndarebefattningar; att aflöningen för
en kommissarie å hvardera af stationerna Malmö och Sundsvall föreslagits
att från 2,700 kronor till 3,000 kronor eller med 300 kronor förhöjas af
samma skäl, som nyss nämnts beträffande de båda kommissarierne i Stockholm
och Göteborg; att af de 9 kommissarier, som vore upptagna med
2,700 kronor hvardera, endast den i Norrköping tillkommit såsom närmaste
nian till den der föreslagne direktör, hvaremot de öfrige åtta kommissarierne
redan förut vore befintlige; att assistenternes antal ansetts
kunna minskas från 102 till 100; att, om från det i 1894 års stat upptagna^
antal af 210 telegrafister afräknades de 100 ofvan såsom stationsförestandare
upptagna, antalet af de biträdande telegrafister, hvilkas nuvarande
aflöning utgjorde 900 kronor för hvardera, ökats från 110 till
141 eller med 31; att de 86 nya telegrafister, hvilka upptagits med lägre
aflöning till belopp af endast 700 kronor för hvardera, vore afsedda att
betjena de interurbana telefonledningarna, samt slutligen att häraf framginge,
dels att extra personal fortfarande måste till en del användas för
betjenande af de interurbana telefonledningarna och dels att alldeles ingen
ordinarie biträdespersonal för närvarande ifrågasattes för ombesörjande af
hela den för lokaltelefoneringen erforderliga vexling.

Sammanfattas slutbeloppen af den för stationspersonalen sålunda föreslagna
aflöning, utgörande för föreståndarne 274,000 kronor och för de
biträdande 390,000 kronor, uppgår summan af aflöningar under rubriken
»stationerna» till 664,100 kronor.

Beträffande ålderstilläggen åt stationspersonalen framgår af statsförslaget,
att desamma skulle för direktörer, kommissarier med 3,000 kronor
och derutöfver, kommissarier med lägre normal aflöning än sagda belopp
samt telegrafister utgå med samma belopp och på enahanda sätt som för
närvarande, men att den förändring vidtagits beträffande assistenterne, att
deras ålderstillägg skulle, liksom för kommissarierne af den lägsta lönegraden,
utgå med 300 kronor efter 5 år och med ytterligare 300 efter 10
ar. Sistnämnda förändring har styrelsen ansett vara desto mera öfverensstämmande
med billighet, som postexpeditör af 2:a graden, med samma

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

normala aflöning som telegrafassistent, eller 1,600 kronor, erhållit alderstillägg
med 400 kronor efter 5 år och med ytterligare 400 kronor efter
10 år.

4:o). Särskilda anslag.

Enligt hvad styrelsen erinrat, äro under denna rubrik i 1894 ars stat
förslagsvis uppförda ålderstillägg åt styrelsens personal 7,400 kronor och
åt stationspersonalen 90,000 kronor. Då någon dylik aflöningsförman icke
kunde under år 1895 ifrågakomma för den nya personal, som å staten
för samma år blefve uppförd, har styrelsen inskränkt sig till att i förslagen
sammanföra båda beloppen och afrunda summan till 100,000 kronor.

Å anslaget till arfvoden för extra biträden och vikariat vid stationerna,
hvilket anslag för närvarande är uppfördt till förslagsvis 100,000 kronor,
har föreslagits en ökning med 175,000 kronor eller till 27 5,000 kronor.
Till stöd för denna förhöjning har styrelsen anfört, att ifrågavarande, endast
för telegrafgöromål afsedda anslag under åren 1892 och 1893 visat
sig understiga behofvet med omkring 25,000 kronor, samt att till aflöning
åt den af mer än 300 individer bestående extra biträdespersonalen för
handläggning af telefongöromål erfordrades minst 150,000 kronor, hvilket
belopp, enligt hvad till statsrådsprotokollet meddelats, redan nu utginge
för detta ändamål.

Förslagsanslaget till arfvoden åt vaktmästare och telegrambärare vid
stationerna har styrelsen ansett böra för år 1895 höjas med 25,000 kronor
eller till 125,000 kronor.

Husliyresersättningen till kommissarien-kontrollören i Köpenhamn, 600
kronor, och anslaget till telegrafverkets undervisningsanstalter, 12,500 kronor,
äro i statsförslaget upptagna utan förändring, hvaremot, på sätt ofvan
blifvit antydt, de likartade ersättningsbeloppen till förestandarne för telegrafstationerna
i Stockholm och Göteborg blifvit uteslutna pa grund af
den för desse tjensteman föreslagna tillökning i deras fasta aflöning.

Under ifrågavarande rubrik är till sist äfven upptaget ett förslagsanslag
af 25,000 kronor för beredande åt en del af stationspersonalen af
tjenstledighet utan aflöning saf drag.

Då '' departementschefen i sammanhang med frågan om kostnadsfri
semester för tjenstemännen vid postanstalterna och under jemförelse med
de i fråga om sådan semester af generalpoststyrelsen föreslagna bestämmelser
redogjort för telegrafstyrelsens förslag i denna del, får utskottet, som å
sid. 13 och 14 i detta utlåtande meddelat denna departementschefens redogörelse,
nu dit hänvisa. Vid föredragningen af telegrafstyrelsens skrifvelse

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

har departementschefen tillstyrkt bifall till styrelsens förslag i denna punkt,
dock med den erinran att, då den ifrågavarande förmånen skulle kunna
tillgodokomma tjensteman icke blott vid telegrafverkets stationer, utan äfven
vid verkets linier och verkstad, anslagets rubrik syntes departementschefen
böra undergå sådan ändring, att ordet »stationspersonalen» utbyttes
mot »personalen vid telegrafverkets lokalförvaltningar».

Slutsumman å de sålunda upptagna »särskilda anslagen» uppgår till
538,100 kronor.

Till statsrådsprotokollet har departementschefen meddelat följande
jemförelse mellan telegrafverkets aflöningsstat för innevarande år och den
af departementschefen tillstyrkta för år 1895:

Aflönings-staten för
år 1894.

Förslaget till
samma stat

för år 1895.

Ökning
år 1895.

Styrelsen ............................

Linierna och verkstaden ...

Stationerna .......................

Särskilda anslag ................

Kronor.

85,600

551,200

315,100

Kronor.

105,000

28,500

664.100

538.100

Kronor.

19,400

28,500

112,900

223,000

Summa

951,900

1,335,700

383,800

Sistnämnda belopp 383,800 kronor, utgörande ökningen för år 1895,
betecknade visserligen, yttrar departementschefen, vid jemförelse med summan
af den nu gällande, endast för det egentliga telegrafväsendet gällande
aflöningsstaten, en icke ringa tillväxt i staten, men beloppet angåfve naturligtvis
ingalunda en motsvarande ökning i statsutgift. Då, enligt hvad
telegrafstyrelsen i sin skrifvelse af den 28 sistlidne november meddelat,
de af telefonmedel bestridda aflöningsbelopp beräknats för år 1893 uppgå
till omkring 360,000 kronor, utgjorde den verkliga ökningen ungefär
23,800 kronor. Denna ökning berodde icke af tillkomsten af telefonväsendet,
hvarför kostnaderna fastmera kunnat genom deras uppförande på
ordinarie stat något nedbringas, utan hufvudsakligen af den för teleqraftrafiken
nödiga höjning med 25,000 kronor i anslaget till extra biträden
och vikariat vid stationerna samt af det nya anslaget å enahanda belopp
för beredande åt en del af personalen vid telegrafverkets lokalförvaltningar
af tjenstledighet utan aflöningsafdrag.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

B. Öfvergångsaflöningsstaten.

Uti omförmälda skrifvelse har telegrafstyrelsen anmält, att, enär den
å denna stat för år 1894 med 500 kronor upptagne telegrafisten U A.
Forssander under samma år komme att uppnå pensionsåldern och ur tjensten
afgå, nämnda belopp kunnat ur staten uteslutas, äfvensom att det a
förevarande stat för genomförande af den med år 1888 inträdda förändring
af vissa telegrafistbefattningar uppförda anslag å 3,800 kronor, att utgå till
nitton f. d. förste telegrafister med 200 kronor åt hvarje, kunde nedsättas
med 600 kronor eller till 3,200 kronor.

Vidare har telegrafstyrelsen hemstält, att fyra kommissarier och fyra
telegrafister, hvilka genom den föreslagna regleringen skulle komma att,
utan befordran till högre aflönad befattning, gå i mistning af sina nu innehafvande
arfvoden för telefontjenst, måtte varda på öfvergangsstat för ar
1895 uppförda till åtnjutande af motsvarande belopp, sammanlagdt 1,250
kronor, att minskas eiler helt och hållet upphöra, i den mån deras innehafvare
kunna erhålla ökad normal aflöning.

Med afseende å motiveringen af de sålunda föreslagna ändringarna
hänvisar utskottet till sid. 33 och 34 i skrifvelsen.

Uå styrelsen vidare bibehållit det till förre kommissarien W. H.
Lagerheim utgående belopp af 800 kronor, skulle enligt förslaget hela summan
å öfvergångsaflöningsstaten uppgå till 5,250 kronor, utvisande en ökning
under denna rubrik i 1894 års stat med 150 kronor.

C. Pensions- och understödsstaten.

I denna stat ifrågasättes ingen annan förändring än den, som i afseende
på telegrafverkets bidrag till dess pensionsinrättning samt enke- och
pupillkassa påkallades af de i följd af telefonväsendets tillkomst föreslagna
nya tjenster och förhöjda aflöningsbelopp för redan befintliga sådana. I
berörda afseende har telegrafstyrelsen hemstält:

ntt såsom bidrag till pensionsinrättningen måtte, jemte nu stadgade
fem procent å den för året till 1,370,000 kronor beräknade telegramportoinkomst
eller förslagsvis 68,500 kronor, upptagas en och en half procent
af de för året till 1,500,000 kronor beräknade telefonabonnements- och
samtalsafgifter med förslagsvis 22,500 kronor; samt

att bidraget till telegrafverkets enke- och pupillkassa måtte ökas med

1,000 kronor från 5,000 kronor till 6,000 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Departementschefen, som å sid. 43—45 i statsrådsprotokollet lemnat
en öfversigt af de hufvudgrunder, som gälla för pensioneringen från de
ifrågavarande pensionsanstalterna, har härefter yttrat, att enligt den tillstyrkta
aflöningsstaten skulle 134 nya tjenster å ordinarie stat tillkomma
och aflöningen förhöjas för 30 förut varande. Innehafvande af dessa befattningar
måste i förhållande till sina nya eller förhöjda aflöningar beredas
pensionsrätt, och detta borde tydligen ske derigenom, att åt dem
bereddes delaktighet i telegrafverkets pensionsinrättningar under enahanda
vilkor som deras vederlikar. I fråga om pensionsrätt och afgiftsskyldighet
blefve ock genom de nya tjensternas eller förhöjda aflöningarnas uppförande
å staten bestämmelserna i pensionsreglementena utan vidare tilllämpliga
å de ifrågavarande tjensteinnehafvarnc. I fråga om de tillskott,
hvarmed telegrafverket ansetts böra bidraga till pensionsanstalterna, inträdde
deremot förändrade förhållanden, och har departementschefen i sådant
hänseende hänvisat till den af telegrafstyrelsen i ämnet lemnade utredning.

Med anledning häraf vill utskottet från telegrafstyrelsens skrifvelse
meddela, att direktionen öfver telegrafverkets pensionsinrättning samt enkeoch
pupillkassa uti skrifvelse till styrelsen af den 20 november 1893 i
detta ämne hufvudsakligast anfört:

att direktionen, efter att från telegrafstyrelsens administrativa byrå
hafva erhållit erforderliga upplysningar rörande styrelsens förslag till
aflöningsstat för år 1895, låtit verkställa uträkningar å de nya bidrag af
statsmedel, livilka i anledning af de förökade aflöningsbeloppen borde utgå
till pensionsinrättningen samt till enke- och pupillkassan; att vid dessa
beräkningar, hvad först beträffade pensionsinrättningen, tillämpats samma
grunder, som förut följts vid pensionsinrättningens bildande samt vid de
fondräkningar, som tid efter annan vidtagits till utrönande af inrättningens
ekonomiska ställning; att under antagande att frågan nu gähle endast bestämmande
af ett visst årligt bidrag och icke beräkning af något särskildt
retroaktivkapital för de tjensteman, livilka vid mer eller mindre framskriden
ålder komme att befordras till nya tjenster eller högre aflöning, någon
kapitalisering af de särskilda bidragsbeloppen icke hade egt rum; att
den enligt angifna grunder gjorda beräkningen förutsatte, att de tjensteman,
som första gången enligt den nya staten utnämndes eller erhölle förhöjd
aflöning, sjelfve ej skulle utöfver de vanliga befordringsafgifterna,
der sådana borde utgå, behöfva till pensionsinrättningen betala några retroaktivafgifter,
utan att dessa skulle få innefattas i det från statsverket utgående
bidraget; att det erforderliga statsbidraget till pensionsinrättningen,
beräknadt att förslå till pensionsförhöjning jemväl för de nuvarande direktörerna,
af hvilka två skulle erhålla rätt till sådan förhöjning endast ett

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

eller två år före pensionsålderns inträdande, uppginge till 23,054 kronor
88 öre för år; att, sedan desse äldre tjensteman afgått, det årliga behofvet
af statsbidrag, under förutsättning att nya tjenster icke under tiden tillkommit,
sjönke till 18,278 kronor 76 öre; att dessa belopp temligen nära
öfverensstämde med det, som nu, efter beräkning af 112 procent af telegramportoinkomsten,
för all framtid utginge till pensionsinrättningen, ity
att 1 V2 procent af den för år 1895 till 1,500,000 kronor beräknade telefoninedelsinkomsten
uppginge till 22,500 kronor; att direktionen både den
uppfattning, att ett statsbidrag af ifrågavarande beskaffenhet städse borde
vara stäldt i procentförhållande till den statsinkomst, med hvilken det
hade sammanhang, för att sålunda kunna motsvara personalens efter hand
erforderliga tillökning; att direktionen fördenskull ansåge, att det statsbidrag
till pensionsinrättningen, hvilket erfordrades i anledning af de genom
telefonväsendet tillkommande nya eller till förhöjd aflöning föreslagna
tjenster, borde bestämmas till en och en half procent af telegrafverkets inkomst
af abonnements- och samtalsafgifter; samt, hvad anginge enke- och
pupillkassan, att, ehuruväl telegrafverkets nuvarande bidrag till denna
kassa, hvilket bidrag ursprungligen varit afsedt att betäcka den andel af
enkors och barns pensionering, som utginge med ett konstant belopp, utan
hänsyn till delegarnes aflöning eller egna afgifter, visat sig för detta ändamål
otillräckligt, i det att den konstanta andelen af de från kassan utgående
pensioner redan nu utgjorde 8,550 kronor för år, direktionen likväl
ansåge, att ingen annan utgångspunkt kunde tagas för bestämmandet
af det nya bidraget, än att, med ledning af utgiftsstaterna för åren 1894
och 1895, proportionera detsamma efter den aflöningsförhöjning, som för
den manliga personalen skulle tillkomma; och att, då aflöningen för
nämnda personal uppginge för år 1894 till 423,000 kronor och för år
1895 föreslagits till 496,500 kronor, det nuvarande statsbidraget 5,000 kronor,
borde ökas med 857 kronor eller i rundt tal med 1,000 kronor, så
att enke- och pupillkassan erhölle 6,000 kronor i årligt bidrag af telegrafverkets
medel.

I fråga om bidraget till telegrafverkets pensionsinrättning har departementschefen
anfört att, då pensionsinrättningen år 1874 bildades, bestämdes,
att telegrafverket skulle till inrättningen lemna ett ständigt bidrag till
årligt belopp, motsvarande 1 V2 procent af telegramportoinkomsten. Men
derutöfver bidroge telegrafverket med ett ytterligare årligt anslag. Vid
pensionsinrättningens bildande hade det nemligen ansetts med billighet
och rättvisa förenadt, att den dåvarande telegrafpersonalen finge sina retroaktivafgifter
utan ersättning af telegrafverkets medel. Beloppet af dessa
retroaktivafgifter uträknades och kapitaliserades, hvarefter medel till för Bih.

till Rikscl. Prot. 18.94. 4 Sami. 1 Afd. G Hdft. 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

rättning och amortering af det sålunda kapitaliserade beloppet anvisades
af 1874 års Riksdag i form af ett bidrag af 3 Va procent af telegrafverkets
behållna portoinkomst. Denna retroaktivafgift motsvarade hvad hvarje
delegare efter sin då innehafvande grad skulle, derest pensionsinrättningen
varit i verksamhet allt sedan delegaren trädde i tjenst, hafva erlagt intill
ingången af år 1875, då delegaren sjelf började erlägga afgifter, jemte
räntor och arfsvinst derå. De retroaktivafgifter åter, som blefve en följd
deraf, att en tjensteman eljest blefve delegare i kassan vid högre ålder
än 25 år, ålåge enligt reglementet honom sjelf att betala.

Då nu ett större antal nya tjenster vore föreslagna att uppföras å
ordinarie stat och aflöningen för åtskilliga andra tjenster förhöjas, syntes
departementschefen intet tvifvel böra råda derom, att telegrafverkets bidrag
till personalens pensionerande borde lämpas efter de ökade förbindelser,
som sålunda skulle uppstå för pensionsinrättningen och detta jemväl
så, att telegrafverket, i likhet med hvad som skedde vid inrättningens
bildande, öfvertoge inbetalningen af de retroaktivafgifter, hvilka genast vid
tillträdet af de nya eller förhöjda aflöningarna drabbade vederbörande delegare.
Den sålunda erforderliga ökningen i telegrafverkets bidrag kunde
emellertid icke bestämmas till samma procenttal af telefonmedelsinkomsten,
som tillförene blifvit faststäld att utgå af telegramportomedlen, enär
den i sadant fall skulle blifva vida högre, än beliofvet kräfde, utan syntes
densamma i enlighet med de beräkningar, som innefattades i telegrafstyrelsens
skrifvelse, böra sättas till 1 Va procent af den för hvarje år beräknade
inkomsten af telefonabonnements- och samtalsafgifter.

I sammanhang med denna fråga har departementschefen fäst uppmärksamheten
derå, att den af Kongl. Maj:t för utredande af civilstatens
pensionsinrättnings ställning och behof m. m. förordnade komité i det
närmaste fullbordat sina arbeten, och att såsom resultat deraf vore att
motse ett omfattande förslag till nydanande af hela det civila pensionsväsendet.
Vid sådant förhållande och då således kunde antagas, att inom
den närmaste framtiden frågan om en fullständig förändring af detta pensionsväsende
komme på dagordningen, syntes det icke vara lämpligt att
för framtiden binda telegrafverket vid ett 0visst årligt bidrag till pensionsinrättningen
utöfver det redan stadgade. A andra sidan utgjorde åter
beredandet af pensionsrätt åt den nya telegrafpersonalen utan tvifvel en
nödvändig förutsättning för telefonväsendets ur många synpunkter önskvärda
öfverförande på ordinarie stat. Dessa båda hänsyn syntes departementschefen
lämpligen kunna förmedlas sålunda, att telegrafverket endast
tills vidare åtoge sig att till pensionsinrättningen lemna det ifrågasatta bidraget
af 1 Va procent å telefonmedelsinkomsten samt att hvar och en,

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

som tillträdde aflöning å ny stat, förpligtades att underkasta sig de förändrade
bestämmelser, som i fråga om pensionsrätt framdeles kunde varda
meddelade. Blefve sedan pensionsväsendet fotadt på nya grunder, komme
intet hinder att möta för dessas omedelbara tillämpande på den nu ifrågavarande
personalen.

Enahanda bestämmelser som de nu i fråga om det nya bidraget till
pensionsinrättningen föreslagna ansåge departementschefen äfven böra meddelas
beträffande det föreslagna förhöjda bidraget till enke- oah pupillkassan.

Med de sålunda förordade förändringarna komme pensions- och understödsstatens
slutsumma för år 1S95 att växa med 23,500 kronor från
112,320 kronor till 135,820 kronor.

D. Omkostnadsstaten.

I afseende å denna stat, som hittills varit uppförd under benämning
»u nd c r h alls staten», har telegrafstyrelsen hemstält,

att följande under denna stat uppförda förslagsanslag måtte höjas,
nemligen

anslaget till liniernas öfvervakande och underhåll med 225,000 kronor från

100.000 kronor till 325,000 kronor;

» » underhåll af telegrafverkets fastigheter med 8,000 kronor från

2.000 kronor till 10,000 kronor;

» » resekostnads- och traktamentsersättning ar med 10,000 kronor

från 10,000 kronor till 20,000 kronor;

» » inventariers inköp och underhåll med 65,000 kronor från

35.000 kronor till 100,000 kronor;

» » böcker, kartor, tryckningskostnad, blanketter, kuverter och pap persremsor

m. m. med 25,000 kronor från 35,000 kronor till

60.000 kronor;

j> » skrifmaterialier med 7,000 kronor från 8,000 kronor till 15,000
kronor;

i » batteriförnödenheter med 10,000 kronor från 10,000 kronor till

20.000 kronor;

» > hyror med 30,000 kronor från 15,000 kronor till 45,000 kronor;

» > bränsle och lyshållning (nu två särskilda anslag å 20,000 kro nor

hvartdera) med 20,000 kronor från 40,000 kronor till

60.000 kronor;

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

anslaget till postporto med 4,000 kronof från 6,000 kronor till 10,000
kronor; samt

» » diverse utgifter med 20,430 kronor från 12,300 kronor till

32,730 kronor;

att" anslagen till frakt- och transportkostnader samt Sveriges bidrag till
underhållet af internationella telegrafbyrån i Bern måtte bibehållas'' vid
oförändrade belopp; samt

att å omkostnadsstaten måtte uppföras ett nytt förslagsanslag till belopp
af 2,000 kronor under titel sjidcvård, sjukaflöning och begrafningshjelp med
bemyndigande för telegrafstyrelsen att för det uppgifna ändamålet’använda
ifrågavarande anslag med tillämpning af följande hufvudgrunder:

a) läkarevård och af läkare föreskrifna medikament lemnas på telegrafverkets
bekostnad åt arbetare, som har fast anställning vid verkstaden,
i förrådet eller å linierna, äfvensom åt sådan tillfällig arbetare, som under
tjenstgöring vid telegrafverket ådragit sig sjukdom eller kroppsskada;

b) vård å sjukhus i allmänt rum jemte den förtäring, som under vistelsen
derstädes af läkaren föreskrifves, bekostas af telegrafverket i det
fall, då den läkare, som i första rummet anlitats, anser sådan vård för
den. sjuke erforderlig; varande denne likväl pligtig att, så länge hans vård
å sjukhus bekostas af telegrafverket, afstå hela sin aflöning, för så vidt
icke telegrafstyrelsen med hänsyn till särskilda omständigheter pröfvar
skäligt låta honom åtnjuta någon del deraf, icke öfverstigande halfva dagaflöningen;
och

c) o då arbetare, genom olycksfall under sysselsättning vid verkstaden,
i förrådet eller a linierna förlorat lifvet, må af telegrafverkets medel till
sterbhuset utbetalas begrafningshjelp till belopp, icke öfverstigande den
aflidnes senast innehafda aflöning för en månad räknadt.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de föreslagna förhöjningarna
af hithörande anslag, tillåter sig utskottet att hänvisa dels till
telegrafstyrelsens skrifvelse sid. 38—40 och dels till statsrådsprotokollet
sid. 47, hvarutaf framgår, att denna ökning i staten i det närmaste motsvaras
af de summor, som för närvarande utgå till telefonväsendet,

I fråga om det nyuppförda förslagsanslaget till »sjukvård, sjukaflöning
och begrafningshjelp» har telegrafstyrelsen anfört, att styrelsen hvarken
genom instruktion eller annorledes erhållit något vidsträcktare bemyndigande
att af telegrafverkets medel bekosta sjukvård eller att låta
någon del af aflöningen utbetalas åt sådana arbetare i telegrafverkets tjenst,
som vid anläggning af nya eller istån dsättande af äldre linier eller ledningar
.adragit sig sjukdom eller lidit kroppsskada, likasom icke heller att,
då dylik person penoin olycksfall i arbetet förlorat lifvet, till sterbhuset

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

utgifva begrafningshjelp, utan styrelsen hade vid inträfiadt dylikt tillfälle
städse nödgats för hvarje gång vända sig till Kongl. Maj:t med särskild
framställning i ämnet.

Med erinran, att hemställan om en för styrelsen vidgad befogenhet
af ifrågavarande art gjorts i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 29 december
1891, yttrar styrelsen vidare, att då sedan dess icke blott antalet af telegrafverkets
liniearbetare betydligt tillväxt och numera under den blidare årstiden
vanligen uppginge ända till omkring 600, utan dertill äfven komme,
att, såsom ofvan nämnts, en särskild verkstad i hufvudstaden inrättats för
tillverkning och i ståndsättande af både telegraf- och telefonmateriel, hvil
ken verkstad redan sysselsatte omkring 75 arbetare och komme att ytterligare
utvidgas, syntes något uppskof med ordnandet af denna angelägenhet
inom telegrafverket desto mindre böra ega rum, som derom redan för
lång tid tillbaka dragits försorg inom andra statens verk, såsom artilleriet,
flottan och jern vägstrafiken.

Med de sålunda föreslagna förändringarna skulle omkostnadsstaten,
nu slutande å 284,800 kronor, ökas med 426,430 kronor till 711,230
kronor.

E. Räntor och afbetalningar å erhållna lånemedel.

Under denna rubrik upptages i statsförslaget ett utgiftsbelopp af förslagsvis
487,000 kronor. Med afseende å beräkningen af denna utgiftspost
hänvisar utskottet till sid. 41 och 42 i styrelsens skrifvelse.

Departementschefen har tillstyrkt, att såsom vilkor för åtnjutande af
avlöningsförmånerna för personalen vid telegrafverket enligt den nya staten
måtte stadgas:

a) för personalen vid telegrafstyrelsen,

att embets- och tjensteman vid telegrafstyrelsen skall dels vara underkastad
den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller jemkning i åligganden,
som vid en möjligen inträdande förändrad organisation af styrelsen eller
dess särskilda afdelningar eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, dels
vara förpligtad att — derest i en framtid verkets ställning inom förvaltningen
så förändras, att detsamma ej längre kan såsom sjelfständigt embetsverk
anses — med bibehållande af den tjenstegrad och aflöning han
innehar, efter förändrad arbetsordning, sköta de med tjensten förenade
göromål;

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

att med embete eller tjenst i telegrafstyrelsen icke må förenas annan
tjenst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, ej heller annan tjenstebefattning,
med mindre den finnes icke vara hinderlig för fullgörande af
tjenstgöringen i styrelsen; dock att tjensteman, som vid den nya löneregleringens
inträdande redan innehar tjenst utom styrelsen, må densamma
bibehålla, så länge den icke är för tjenstgöringen i styrelsen hinderlig; att

aflöningen för telegrafstyrelsens embets- och tjensteman samt betjente
fördelas i lön och tjenstgöringspenningar, hvilka senare få uppbäras
endast för den tid tjenstens innehafvare verkligen tjenstgjort eller åtnjutit
semester, men skola för den tid, lian eljest varit från tjenstgöring befriad,
utgå till den, som tjensten förrättat;

att den, som af sjukdom hindras att sin tjenst förrätta, eger uppbära
hela lönen, men att den, som eljest undfår ledighet för svag helsas
vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan förpligtas
att under ledigheten utöfver sina tjenstgöringspenningar afstå så mycket
af lönen, som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas
skäligt;

att, vid sjukdomsförfall eller när det erfordras i följd af embetsresor
eller för beredande af semester, tjensteman af lägre grad skall vara skyldig
att, om han förordnas till högre befattning inom styrelsen, densamma emot
åtnjutande, i förstnämnda fall af de för befattningen anslagna tjenstgöringspenningar,
men eljest af deremot svarande belopp, i stället för egna tjenstgöringspenningar,
bestrida, dock ej längre än tre månader under samma
kalenderår;

att, der förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af
tjenst i samma lönegrad är i stat medgifven, tidpunkten för första förhöjningen
bestämmes att inträda efter fem år, under vilkor att innehafvaren
mer än fyra år af denna tid sjelf bestridt sin egen eller, på
grund af förordnande, annan statens tjenst, dock att härvid icke må
föras honom till last den tid han åtnjutit semester, och för andra förhöjningen,
om sådan eger rum, efter ytterligare fem år, på samma vilkor,
under iakttagande, hvad såväl den ena som den andra förhöjningen
angår, deraf att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början
af kalenderåret näst efter det, då den stadgade tjensteåldern blifvit uppnådd; att

såväl tjensteman som vaktbetjent skall vara förpligtad att efter
uppnådda 65 lefnads- och minst 35 tjenstår med pension motsvarande
lönens hela belopp — att utgå dels från telegrafverkets pensionsinrättning,
enligt bestämmelserna i det för denna inrättning gällande reglemente, och

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

dels med erforderligt fyllnadsbelopp af telegrafverkets medel — från
tjensten afgå, Kongl. Maj:t eller telegrafstyrelsen, der det tillkommer
denna att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma anstå,
derest och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjensten på
ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas villig att i
densamma qvarstå; samt

att en hvar, som efter 1895 års ingång befordras till ordinarie befattning
vid telegrafstyrelsen eller tillträder aflöning, som enligt den nya
aflöningsstaten för detta embetsverk blifvit höjd, skall vara pligtig underkasta
sig de förändrade bestämmelser i fråga om pensionering af personalen
vid telegrafverket jemte enkor och barn, som framdeles kunna varda
meddelade;

b) för personalen vid telegrafverkets linier, verkstad och stationer,

att tjensteman vid telegrafverkets linier, verkstad eller stationer skall
vara underkastad den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller jemkning
i åligganden, som vid en möjligen inträdande förändring af telegrafverkets
organisation eller eljest i allmänhet kan varda stadgad eller ock i följd af
förening af post- och telegraftjenst kan varda honom ålagd;

att med tjenst af ifrågavarande slag ej må förenas annan tjenst å
rikets, Riksdagens eller kommuns stat — befattning vid förenad postoch
telegrafanstalt likväl undantagen — ej heller annan tjenstebefattning,
så framt icke densamma af styrelsen, efter derom skedd anmälan, anses
kunna utöfvas utan hinder för tjenstgöringen vid telegrafverket;

att stationstjensteman skall vara skyldig att, med bibehållande af den
tjenstegrad och aflöning lian innehar, underkasta sig förflyttning till annan
tjenstgöringsort, som kan varda honom af styrelsen anvisad;

att tjensteman vid telegrafverkets linier likaledes skall, efter styrelsens
bepröfvande, vara underkastad förflyttning till stationstjenstgöring, dock
utan minskning i sin innehafvande aflöning;

att aflöningen för ifrågavarande tjensteman fördelas i lön och tjenstgöringspenningar,
hvilka senare få uppbäras endast för den tid tjenstens
innehafvare verkligen tjenstgjort eller för den tid, icke öfverstigande 30
dagar under samma kalenderår, han eller hon, vare sig för sjukdom eller
för svag helsas vårdande eller för enskilda angelägenheter, med styrelsens
begifvande åtnjutit tjenstledighet utan frånträdande af sina tjenstgöringspenningar; -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

att från åtnjutande af nyss nämnda förmån af tjenstledighet utan
tjenstgöringspenningarnes frånträdande undantages assistent eller telegrafisk
som icke erhållit sitt första ålderstillägg;

att den, som af sjukdom hindras att sin tjenst förrätta under en tid
icke öfverstigande tre månader, eger uppbära hela lönen, men att den,
som eljest undfår ledighet, vare sig till följd af sjukdom under längre
tid än tre månader eller för svag helsas eiler enskilda angelägenheters
vårdande under längre tid än 30 dagar, kan förpligtas att under ledigheten
utöfver sina tjenstgöringspenningar afstå så mycket af lönen, som
för tjenstens uppehållande erfordras eller eljest pröfvas skäligt; varande
dylik tjenstledighet, som under ett och samma kalenderår åtnjutes, att i
fråga om löneafdrag anses såsom om den på en gång utan afbrott åtnjutits; -

att tjensteman af lägre grad skall vara skyldig ej mindre att, om han
vid sjukdomsförfall för tjensteman af högre grad erhåller förordnande å
dennes befattning, densamma emot åtnjutande af de för befattningen anslagna
tjenstgöringspenningar, i stället för egna sådana, bestrida, än äfven
att utan särskild godtgörelse vikariera för tjensteman af högre grad, som
med styrelsens begifvande åtnjuter tjenstledighet utan att frånträda sina
tj enstgöringspenningar;

att i fråga om aflöningens förhöjning medelst ålderstillägg tidpunkten
för första. ålderstilläggets åtnjutande skall inträda fem år efter det tjenstemannen
tillträdt sin befattning inom graden, under vilkor att tjensteinnehafvaren
med godt vitsord om sin tjenstgöring mer än fyra år af nämnda
tid sjelf bestridt sin egen eller på grund af föroi’dnande annan tjenst i
telegrafverket, med iakttagande dervid, dels att sådan tjenstledighet, som
med styrelsens begifvande kan hafva åtnjutits utan frånträdande af tjenstgöringspenningarne,
icke må föras honom eller henne till last, dels att
ingeniörerna vid linierna och kommissarierna vid stationerna skola, utan
hänsyn till de särskilda löneklasserna, anses tillhöra en och samma tjenstegrad,
sa att dylik tjensteman af högre löneklass eger för åtnjutande af
ålderstillägg inom klassen räkna sig till godo äfven den tid, han tillhört
lägre löneklass inom graden, dels ock att sistnämnda bestämmelse skall
tillämpas äfven i fråga om ålderstillägg åt telegrafister inom de särskilda
löneklasserna;

att andra alderstillägget må uppbäras efter ytterligare fem år och det
telegrafister tillkommande tredje ålderstillägget fem år efter det andras erhållande,
allt under enahanda vilkor, som gälla i afseende på det första
ålderstillägget;

att för öfrigt, hvad hvart och ett af de särskilda ålderstilläggen angår,

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

skall iakttagas, att den högre aflöningen ej må tillträdas förr än vid början
af kalenderåret näst efter det, då den stadgade tjensteåldern blifvit
uppnådd;

att af ålderstilläggen tre fjerdedelar skola anses tillhöra lönen och en
fjerdedel tjenstgöringspenningarne;

att tjensteman skall efter uppnådda 95 sammanräknade lefnads- och
tjensteår vara förpligtad att med pension motsyarande lönens hela belopp —
att utgå dels från telegrafverkets pensionsinrättning enligt bestämmelserna
i det för denna inrättning gällande reglemente och dels med erforderligt
fyllnadsbelopp af telegrafverkets medel — från tjensten afgå, Kongl.
Maj:t eller telegrafstyrelsen, der det tillkommer denna att afskedet utfärda,
dock obetaget att låta med detsamma anstå, derest och så länge den
pensionsberättigade pröfvas kunna i tjensten på ett tillfredsställande sätt
gagna det allmänna och kan finnas villig att i densamma qvarstå utan
fortsatt åtnjutande af innehafvande ålderstillägg, hvilken aflöningsförmån
skall i sådant fall från trädas; samt

att en hvar, som efter 1895 års ingång befordras till ordinarie befattning
vid telegrafverkets linier, verkstad eller stationer eller tillträder
aflöning, som enligt den nya aflöningsstaten för linierna, verkstaden eller
stationerna blifvit höjd, skall vara pligtig underkasta sig de förändrade
bestämmelser i fråga om pensionering af personalen vid telegrafverket
jemte enkor och barn, som framdeles kunna varda meddelade.

De af departementschefen tillstyrkta staterna för telegrafverket för år
1895 utvisa följande slutsummor:

aflöningsstaten..........................................

öfvergångsaflöningsstaten .......................

pensions- och understödsstaten ............

omkostnadsstaten.....................................

räntor och afbetalningar å lånemedel

..................... Kr. 1,335,700: —

....................... » 5,250: —

...................... » 135,820: —

....................... » 711,230: —

....................... » 487,000: —

tillsammans Kr. 2,675,000: —

hvilket belopp med 1,320,880 kronor öfverstiger slutsumman å de af
Kongl. Maj:t faststälda, endast för det egentliga telegrafväsendet gällande
utgiftsstaterna för år 1894.

Slutligen har departementschefen — med erinran att, alltsedan stat för
telegrafverket år 1871 första gången understäldes Riksdagens pröfning,
Riksdagen årligen lemnat af Kongl. Maj:t begärdt medgifvande, att det
Bill. till Riksd. Prot. 1894. 4 Sami. 1 Afd. G Höft. 8

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

öfverskott, soin kunde å telegrafinkomsterna uppstå, finge af Kongl. Maj:t
användas för telegrafverkets tidsenliga utveckling och förbättring — vidare
anfört, att telegrafstyrelsen nu jemväl hemstält, att Kongl. Maj:t, för år
1895 måtte af Riksdagen äska enahanda medgifvande i fråga om de öfverskott,
som kunde uppstå å inkomsterna af telegram portoafgifter samt
af telefonabonnements- och särskilda samtalsafgifter.

Då nyssnämnda inkomster för år 1895 i sin helhet beräknats till

2,870,000 kronor och de tillstyrkta utgiftsstaterna för samma år slutade
å en summa af 2,675,000 kronor, skulle, fortsätter departementschefen, för
år 1895 ett öfverskott till belopp af 195,000 kronor vara att motse,
öfverskottet på inkomsterna af den egentliga telegrafverksamheten hade i
årligt medeltal för perioden 1888 — 1892 uppgått till omkring 128,000
kronor, hvadan öfverskottet på telefonmedelsinkomsten, efter afdrag af
räntor och kapitalafbetalningar på de lån, som upptagits för telefonväsendet,
kunde beräknas uppgå till omkring 67,000 kronor.

Departementschefen har härefter i minnet återkallat, hurusom Riksdagen
i skrifvelse den 21 april 1893 angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjunde hufvudtitel anfört, att Riksdagen af telegrafstyrelsens
årsberättelser inhemtat, att öfverskottet å telegrafinkomsterna
under de senaste åren endast i jemförelsevis ringa grad tagits i anspråk
för telegrafverkets utveckling och förbättring, medan åter en afsevärd del
deraf under formen af lån användts för telefonväsendets räkning; att, enär
emellertid ett sådant tillvägagående synts Riksdagen mindre egentligt, för
Riksdagen framstält sig önskvärdheten af att, om Kongl. Maj:t fortfarande
skulle anses böra erhålla en dylik förfoganderätt öfver telegrafmedlens
öfverskott, Riksdagens medgifvande dertill måtte så affattas, att Kongl.
Maj:t uttryckligen bemyndigades att använda öfverskottet till icke allenast
telegrafverkets, utan äfven telefonväsendets utveckling och förbättring; att
Riksdagen emellertid i sin skrifvelse till Kongl. Maj:t den 13 maj 1891
angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel
uttalat den mening, att tidpunkten snart vore inne, då merberörda öfverskott
borde ställas till Riksdagens disposition, ehuru Riksdagen i afvaktan
på det förslag till lösning af frågan om post- och telegrafverkens
förenande, som den för sådant ändamål tillsatta komitén kunde komma
att afgifva, icke ville vidtaga någon inskränkning i den Kongl. Maj:t dittills
tillerkända rätten att förfoga öfver samma öfverskott; samt att vid
sådant förhållande och då omförmälda komité dåmera afgifvit förslag om
de båda verkens förenande, hvilket förslag vore beroende på Kongl. Maj:ts
pröfning, samt Kongl. Maj:ts beslut i föreningsfrågan följaktligen snart

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

kunde förväntas, hade Riksdagen då icke velat ändra bestämmelserna rörande
dispositionen af ifrågavarande öfverskott.

Under erinran att departementschefen vid ett föregående tillfälle framhållit,
att statsverket i en framtid bland sina inkomstkällor borde kunna
påräkna öfverskottet på telegraf- och telefoninkomsterna, har departementschefen
nu såsom sin åsigt uttalat, att både i statsverkets och telegrafverkets
intresse denna tidpunkt borde uppskjutas, till dess statens telefonnät
hunnit närmare sin fullbordan och det genom telefonväsendets tillkomst
utvidgade telegrafverket hunnit ekonomiskt konsolideras genom den
årligen fortgående amorteringen af dess skuld för telefonväsendet. Uppnåendet
af dessa tidpunkter påskyndades uppenbarligen derigenom,, att
telegrafverket tillätes använda sitt öfverskott, i den mån detsamma icke
erfordrades för det egentliga telegrafväsendets utveckling, till inköp eller
anläggning af telefonnät, som ekonomiskt kunde bära sig. Deremot ansage
departementschefen att, på sätt Riksdagen eventuelt ansett önskvärdt, det
medgifvande i fråga om öfverskottets användning, Kongl. Maj:t äfven nu
komme att äska af Riksdagen, borde affattas sålunda, att det utan åtskilnad
koinme att omfatta inkomsterna af sa väl telegraf- som telefonverksamheten.
_

Till stöd för sitt i ofvannämnda motion gjorda yrkande har herr
Fredholm hufvudsakligen anfört: att, då enligt det kongl. förslaget aflöningen
för der upptagna 327 telegrafister vore bestämd för 20 till 1,100
kronor, för 221 till 900 kronor och för 86 till 700 kronor, medelaflöningen
för dessa tjensteman skulle komma att utgöra endast 860 kronor
i stället för det aflöningsbelopp af 900 kronor, som för närvarande utginge
lika för alla de i gällande stat uppförda 210 telegrafister; att de
qvinnor, af hvilka telegrafi stpersonalen till nästan hela antalet bestode,
måste för att vinna ordinarie anställning hafva genomgått ej mindre, telegrafverkets
läroanstalt än äfven ett sjuklassigt läroverk samt derjemte
under många år tjenstgjort såsom extra ordinarie mot en aflöning af 600
kronor om året; att den högsta tjenstegrad, som för den qvinliga personalen
vid telegrafverket stode öppen, vore plats såsom föreståndare vid en
8:de klassens station med en aflöning, enligt förslaget, af 1,100 kronor med
tre ålderstillägg, hvartdera å 100 kronor, men att, då i denna tjenstegrad
funnes endast 20 platser, under det att vid 1892 års utgång vore vid
telegrafverket anstälda 510 qvinliga telegrafister, deraf 189 ordinarie och
321 extra, af dessa qvinnor blott 1 på 25 kunde beräknas uppnå nyssnämnda
högsta tjenstegrad; att en telegrafisk hvilken i och för tjensten
dagligen toges i anspråk 6 till 7 timmar och sålunda knappast vore i till -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

fälle att bereda sig förtjenst jemte aflöningen från telegrafverket, svårligen
kunde, särskildt i de större'' städerna, existera på denna aflöning, om den
utginge med allenast 700 kronor årligen; samt med afseende å telefonisterna,
att hela denna qvinliga personal vore satt på extra stat och således
kunde när som helst afskedas, att telefonisterna, till hvilka i allmänhet
ersättningen utginge dels efter arfvode för månad med 31 kronor 25 öre,
dels för da", i regel saknade utsigt till befordran inom verket och tillika
vore ur stånd att af den svaga aflöningen afsätta något till framtida
behof, och att det derför vore icke blott ett billighets- utan ett rättfärdighetskraf
att söka bereda dem en något mera tryggad tillvaro, icke allenast
pa det sätt, att de under tjenstetiden i förhållande till dennas längd erhölle
en ökad ersättning för arbetet i form af ålderstillägg, utan äfven
derigenom, att de komme i åtnjutande af någon i förhållande till tjenstetidens
längd afpassad gratifikation, om de efter långvarig och trogen tjenst
blefve. nödsakade att afgå på grund af försvagad helsa, hvilket ofta vore
en följd af deras nervretande verksamhet.

Vid behandlingen af Kongl. Maj:ts framställning rörande postverket
har utskottet haft tillfälle uttala sig i anledning af det beslut, Kongl.
Maj:t den 15 september 1893 fattat med afseende å den ifrågasatta föreningen
af post- och telegrafverken under gemensam styrelse, och har utskottet
dervid förklarat sig hysa den åsigt, att en sådan förening bör komma
till stånd.

Då nu utskottet går att afgifva yttrande öfver Kong!. Maj:ts förslag
till stat för telegrafverket, har utskottet till en början velat uttala den
mening, att en sådan stats fastställande ingalunda skulle kunna föranleda
föreningsfrågans undanskjutande; med afseende härå och då goda skäl
tala för Kongl. Maj:ts förenämnda förslag, anser utskottet detsamma egnadt
att ådraga sig synnerlig uppmärksamhet.

Oberoende af den tidpunkt, då föreningsfrågan kan få sin lösning,
anser nemligen utskottet det redan nu vara af behofvet påkalladt, att
telegrafverkets administration ordnas med hänsyn till den ökade verksamhet,
som tillkomsten af telefonväsendet medfört. Det måste anses
oegentligt, att de betydande statsutgifter, som med telefonmedlen bestridas,
icke äro underkastade Riksdagens pröfning och af densamma regleras.
Vidare finner utskottet billigt att af den talrika personal, som för
närvarande användes i statstelefonens tjenst och jemväl för framtiden
är derför behöflig, åtminstone en del kommer i åtnjutande af de fördelar
med afseende å tryggade aflöningsförmåner, som äro förenade med fast
anställning i statens tjenst. Med hänsyn till dessa omständigheter och då

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

det förslag i berörda syfte, Kong! Maj:t nu framlagt för Riksdagen, synes i
allmänhet innebära ändamålsenliga anordningar och vara uppgjordt med
behörigt iakttagande af sparsamhet, har utskottet icke tvekat att i hufvudsakliga
delar till detta förslag tillstyrka bifall, helst ett antagande af detsamma,
på sätt i statsrådsprotokollet blifvit anfördt, i sjelfva verket icke
skulle komma att medföra ökad statsutgift.

Vid pröfning af de särskilda utgiftsstaterna för telegrafverket har utskottet,
som med afseende å den för »styrelsen» föreslagna aflöningsstat
icke haft något att erinra, velat, beträffande det under »linierna och verkstaden»
förekommande anslag till fem distriktsingeniörer, uttala, att inrättandet
af dessa tjenster jemte den i samband härmed föreslagna organisativa
anordning förefaller utskottet vara välbetänkt och ändamålsenlig.
I afseende å de under sistnämnda rubrik uppförda anslag har utskottet ansett
nedsättning böra ifrågakomma endast beträffande aflöningen för verkstadsföreståndaren.
Då denne tjensteman, hvilken i statsförslaget upptagits med
en aflöning af 3,000 kronor i lön samt 1,500 kronor i tjenstgöringspenningar,
hvartill skulle komma två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor,
enligt hvad utskottet inhemta!, för närvarande uppbär ett arfvode af endast
3,000 kronor, anser utskottet, vid jemförelse med löneförmånerna för
motsvarande befattning vid statens jernvägar, att en aflöning af sammanlagdt

4.000 kronor, fördelad efter samma grund som för tjenstemännen vid
linierna och stationerna uti lön 3,000 kronor och tjenstgöringspenningar

1.000 kronor, lämpligen borde, jemte nu föreslagna ålderstillägg, för ifrågavarande
verkstadsföreståndare bestämmas.

I sammanhang med aflöningsstaten för stationspersonalen har utskottet
till behandling förehaft den af herr Fredholm väckta motion, hvilken, såsom
ofvan nämnts, bland annat innefattar det yrkande, att aflöningen för
ordinarie telegrafist af lägsta lönegraden, af Kongl. Maj:t föreslagen till
700 kronor, måtte bestämmas till 900 kronor eller åtminstone ej lägre än
800 kronor. Med afseende härå får utskottet, under erinran att här ej är
fråga om att nedsätta afiöningsvilkoren för redan förefintlig personal, utan
om inrättande af en ny aflöningsklass, meddela, att de 86 telegrafister, som
i statsförslaget upptagits med en aflöning af 700 kronor jemte tre ålderstillägg,
hvartdera af 100 kronor, äro, såsom å sid. 24 i telegrafstyrelsens
skrifvelse meddelas, afsedda att betjena de interurbana telefonledningarna,
och enligt de upplysningar, utskottet inhemta!, skulle kompetensvilkoren
för dessa nya platser ställas helt annorlunda än beträffande den qvinliga
personal, som användes för den egentliga telegraftjenstgöringen.
Under det att för anställning i denna tjenstgöring fordras ej mindre
genomgående af fullständigt elementarläroverk för flickor, än äfven aflagd

Stals utskottets Utlåtande N:o 8.

telegrafistexamen, skulle nemligen fordringarna å personalen i nu ifrågavarande
lägsta löneklass inskränkas till, förutom genomgången praktisk
kurs i telegraf- och telefonväsendet, vanlig folkskolebildning. Då
motionären, som till stöd för sitt yrkande lemnat en redogörelse för de
nuvarande telegrafisternas ställning inom verket, dervid utgått från den
förutsättning, att för hela den i statsförslaget under benämningen telegrafister
upptagna personal kompetensvilkoren skulle ställas lika, torde efter
de upplysningar, utskottet härom meddelat, de af motionären anförda skäl
i ej ringa mån förlora betydelse. För sin del anser utskottet, med afseende
å det lägre mått af kunskaper och utbildning, som af ifrågavarande
för telefontjenstgöring afsedda personal skulle fordras, den af Kongl. Maj:t
föreslagna aflöningen vara väl afpassad. Då utskottet ej heller beträffande
de för den öfriga stationspersonalen föreslagna aflöningar funnit skäl till
erinran, vill utskottet till Kongl. Maj:ts framställning i denna del tillstyrka
bifall.

Herr Fredholm har vidare i samma motion hemstält, att åt extra ordinarie
telefonist måtte beredas dels ålderstillägg efter vissa års tjenstgöring,
dels ock vid afgång från tjensten i följd af försvagad helsa, ådragen
genom tjenstgöringen, gratifikation, beräknad efter vissa procent å hela
det under tjenstetiden intjenade arfvodet.

Med anledning af motionärens uppgift beträffande det arfvode, som
för närvarande utgår till telefonisterna, får utskottet efter upplysningar,
som från telegrafverket inhemtats, meddela, att ersättningen till verkets
telefonister utgår med väsentligen olika belopp inom skilda delar af
landet, beroende dels å lefnadskostnaderna på de särskilda platserna och
dels, der staten öfvertagit ett enskildt telefonnät, å de förmåner, som
telefonisterna vid detta nät åtnjutit före detsammas öfvergång till staten.

Då skäl icke synas föreligga att, med afvikelse från hittills följda
grundsatser, en del af den extra ordinarie tjenstepersonal, som af staten
användes, varder tillförsäkrad rätt vare sig till ålderstillägg eller till särskild
godtgörelse vid afskedstagande!, har utskottet funnit sig böra afstyrka
motionärens ifrågavarande framställningar.

Beträffande Kongl. Maj:ts framställning om anslag för beredande åt
en del af personalen vid telegrafverkets lokalförvaltningar af tjenstledighet
utan aflöningsafdrag har utskottet, som under punkten l:o) i detta
utlåtande afstyrkt Kongl. Maj:ts förslag om beredande af dylik förmån åt
tjenstemännen vid postanstalterna, med anledning häraf och då dessa
frågor endast i ett sammanhang synas böra vinna sin lösning, ansett sig
icke böra tillstyrka, att det för nu ifrågavarande ändamål äskade förslagsanslag
å 25,000 kronor varder af Riksdagen beviljadt.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Hvad angår öfriga af Kongl. Maj:t ifrågasatta förändringar i utgiftsstaterna
har utskottet endast med afseende å det förhöjda bidraget till
telegrafverkets pensionsinrättning velat framställa en erinran. Kongl. Maj:t
har nemligen föreslagit, att det statsbidrag, som med anledning af de
i staten uppförda nya tjenster och de förhöjda aflöningarna för °åtskilliga
andra tjenster borde till nämnda pensionsinrättning utgå, matte
bestämmas till en och en half procent af den för hvarje år beräknade inkomsten
af telefonabonnements- och samtalsafgifter. För år 1895 är denna
inkomst beräknad till 1,500,000 kronor, och på grund häraf har ifrågavarande
bidrag till pensionsinrättningen i staten upptagits till förslagsvis
22,500 kronor. Då emellertid torde kunna förväntas, att telefoninkomsterna
fortfarande såsom hittills komma att år för år betydligt stiga, föreställer
sig utskottet, att bidraget till pensionsinrättningen, om det beräknades
efter den föreslagna grunden, snart skulle uppgå till väsentligen
högre belopp än behofvet kräfver. Med hänsyn härtill finner utskottet
rigtigare, att sagda bidrag bestämmes till visst belopp, att lika för hvarje
år utgå, och då pensionsinrättningens direktion uti den till telegrafstyrelsen
aflåtna skrifvelse i ämnet efter anstälda beräkningar förklarat,°att det
årliga statsbidrag till pensionsinrättningen, som påkallades af de ifrågasatta
förändringarna i telegrafverkets stat, utgjorde under den närmaste tiden
23,054 kronor 88 öre, men derefter komme att sjunka till 18,278 kronor
76 öre, synes det utskottet, som om ett årligt bidrag af 20,000°kronor
skulle för en längre följd af år vara för ändamålet tillräckligt. Pa grund
häraf tillstyrker utskottet, att ifrågavarande bidrag till telegrafverkets pensionsinrättning
måtte bestämmas till sistnämnda belopp 20,000 kronor.

I sammanhang härmed har utskottet velat meddela, att utskottet, med
afseende å vexlingarna i telegraf- och telefonförhållandena vid olika orter
inom riket, icke ansett det vara lämpligt, att i staten för telegrafverket en
gång för alla fastslås vid hvilka stationer tjenster af en viss klass böra
vara inrättade, hvarför utskottet i det bifogade förslaget till stat uteslutit
de i Kongl. Maj:ts förslag förekommande uppgifter a de särskilda tjenstgöringsorterna.

Beträffande Kongl. Maj:ts förslag om att Kongl. Maj:t måtte medgifvas
rätt att i telegrafverkets utgiftsstater göra de jemkningar, som kunna
finnas af behofvet påkallade, har utskottet velat uttala den mening, att
ett dylikt medgifvande icke kan anses innefatta rätt för Kongl. Maj:t att
förändra de i aflöningsstaten uppförda löneförmåner eller de enligt pensionsoch
understödsstaten bestämda pensionsbelopp.

Hvad Kongl. Maj:t i öfrigt föreslagit dels beträffande vilkoren för åtnjutande
af aflöningsförmånerna enligt den nya staten, dels ock om med -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

gifvande för Kongl. Maj:t att för telegrafverkets tidsenliga utveckling
använda öfverskottet å telegramportoafgifter samt å telefonabonnementsoch
särskilda samtalsafgifter, liar icke gifvit anledning till erinran från
utskottets sida.

På grund af livad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,

att, med afslag å berr Fredholms förenämnda motion,
Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag må på det sätt bifallas,
att Riksdagen dels med godkännande af härhos
(bil. I) bifogade utgiftsstater för telegrafverket, att tilllämpas
ar 1895, samt af de vilkor för de nya aflöningarnas
åtnjutande, som enligt statsrådsprotokollet öfver
finansärenden den 13 januari 1894 tillstyrkts, dels ock
med förklarande, att af telegrafverkets medel må tills
vidare utgå till telegrafverkets pensionsinrättning ett
ärligt bidrag af 20,000 kronor, och till telegrafverkets
enke- och pupillkassa jemväl ett årligt bidrag till belopp,
utöfver det i sådant hänseende nu utgående, af

1,000 kronor, må, under Kongl. Maj:t förbehållen rätt
* att i verkets utgiftsstater göra de jemkningar, som kunna
finnas af behofvet påkallade, såsom reservationsanslag,
att utgå direkt af telegrafverkets medel, till telegrafverket
för år 1895 anvisa enahanda belopp, 2,870,000
kronor, hvartill inkomsterna af telegramportoafgifter
samt af telefonabonnements- och särskilda samtalsafgifter
för aret beräknats, samt tillika medgifva, att det öfverskott,
som kan å dessa inkomster uppstå, må af Kongl.
Maj:t användas för telegrafverkets tidsenliga utveckling
och förbättring.

Tullverket.

mUuiZrZ. 3:°) Beträffande tullverket har Kongl. Maj:t föreslagit, att Riksdagen,
ro "i noed godkännande af de enligt statsrådsprotokollet öfver finansärenden

L -J för den 13 januari 1894 föreslagna förändringar i tullverkets stater,

måtte för år 1895 bestämma anslaget för tullverket till ett mot staternas
slutsumma svarande belopp af 2,569,000 kronor, att såsom förslagsanslag
utgå direkt af tullmedlen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Af ofvannämnda statsrådsprotokoll framgår, att tullverkets stater
för år 1895 enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle komma att sluta å följande
belopp:

aflöningsstaten........................... Kr. 1,837,000

öfvergångsaflöningsstaten ........................ » 12,250

ålderstilläggsstaten ..................................................................... » 220,000

indragningsstaten ................ » 17,600

pensionsstaten för afskedade tjensteman och betjente » 227,000

pensionsstaterna för aflidne tjenstemäns och betjentes
efterlemnade enkor och barn (deraf 10,000 kronor

bestämdt anslag) ............. » 41,800

omkostnadsstaten ...................................................... ” .213,350

Summa Kr. 2,569,000

För innevarande år hafva samma staters belopp bestämts sålunda:

aflöningsstaten............................................................................. Kr. 1,837,000:

öfvergångsaflöningsstaten ......................................................... »

ålderstilläggsstaten ..................................................................... »

indragningsstaten ........................................................................ »

pensionsstaten för afskedade tjensteman och betjente »
pensionsstaterna för aflidne tjenstemäns och betjentes
efterlemnade enkof och barn (deraf 10,000 kronor

bestämdt anslag) .............................................................. » 41,800

omkostnadsstaten ........................................................................ » 213,200

•14,050

220,000

20,950

227,000

Summa Kr. 2,574,000

Slutsumman af de för år 1895 föreslagna staterna understiger således
slutsumman af de för innevarande år faststälda med 5,000 kronor.

Beträffande de omständigheter, hvilka föranledt de af Kongl. Maj:t
nu föreslagna förändringarna i staterna, tillåter sig utskottet hänvisa till
den redogörelse härför, som lemnats på sid. 54—55 i statsrådsprotokollet.

I sammanhang med Kongl. Maj:ts ofvan omförmälda framställning
har utskottet förehaft till behandling en i Riksdagens år 1893 församlade
revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
är 1892 gjord framställning, som berör tullverkets aflöningsstat.

Bih. UU Riksd. Prol. 1894. 4 Sami. 1 Afd. G Häft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

I denna berättelse (sid. 243) hafva revisorerna fäst Riksdagens uppmärksamhet
å det förhållande, att, sedan vid beviljande af anslag för
tullverket för år 1892 Riksdagen, som medgifvit, att de besparingar,
hvilka uppstode å tullverkets ordinarie aflöningsstat, finge af generaltullstyrelsen
disponeras för samma ändamål, hvartill de å aflöningsstaten
uppförda anslagen till vikariatsersättningar och extra biträden m. rn.
inom styrelsen och inom lokalförvaltningen vore afsedda, i enlighet med
Kongl. Maj:ts förslag bestämt aflöningsstaten till 1,812,600 kronor, deraf
1,612,600 kronor till ordinarie afiöningar och 200,000 kronor till vikariatsersättningar,
samt, enligt tullverkets räkenskaper för revisionsåret, till
vikariatsersättningar och extra biträden utgått ett belopp af kronor
321,075: 47, så hade skilnaden emellan sistberörda belopp och det för
ändamålet beviljade anslaget, 200,000 kronor, eller kronor 121,075: 47,
jemte ett från öfvergångsaflöningsstaten öfverfördt belopp af 200 kronor,
omförts till aflöningsstaten och det belopp, hvarmed sistnämnda stat,
från hvilken ordinarie afiöningar utgått med 1,517,523 kronor 37 öre
och som sålunda visat en utgift å tillsammans kronor 1,638,798: 84, till
följd häraf öfverskridits, eller 26,198 kronor 84 öre, betäckts genom en
omtöring till aflöningskonto af den tullverket från fyr- och båkmedlen
tillkommande provision, som år 1892 uppgått till 31,900 kronor 74 Öre;
och hafva revisorerne med afseende å omförraälda förhållande ansett,
att det kunde ifrågasättas, huruvida berörda provision, hvilken, jemlikt
kongl. förordningen den 15 februari 1881 angående lotsverket, tillkomme
tullverket för uppbörden af fyr- och båkmedlen, rätteligen borde, såsom
under revisionsåret egt rum, användas till afiöningar, hvarigenom den
af Riksdagen faststälda aflöningsstaten i sjelfva verket blifvit öfversk&iden.

I det utlåtande, som af generaltullstyrelsen afgifvits rörande anmärkta
förhållandet, har styrelsen till en början anfört, att enligt såväl
den af revisorerna åberopade förordningen angående lotsverket som ock
äldre förordningar i samma ämne tullverket blifvit tillerkändt rättigheten
att för uppbörd, debitering och redovisning af fyr- och båkmedlen
tillgodoräkna sig provision å samma medel, hvilken provision jemlikt
kongl. förordningen den 5 juni 1874, efter att dessförinnan hafva iftgått
med 3 procent å bruttouppbörden, nedsatts till sitt nuvarande belopp
af två procent å samma uppbörd.

Denna provision hade först under en följd af år utgått såsom sportel
i tjensten till tullverkets tjensteman och betjente; men genom kongl.
brelvet den 3 december 1842 angående förändradt aflöningssätt för tullverkets
tjensteman och betjente hade stadgats, att godtgörelsen för deras

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

besvär med fyr- och båkmedlens uppbörd m. m. skulle utbetalas direkt
af tullmedlen, till de vid lokaltullförvaltningarna anstälde tjensteman
och betjente såsom uppbördsprovision och till tjenstemännen vid generaltullstyrelsens
kansli och kontor såsom sportelersättning, emot det att
tullkassan vid hvarje års slut af fyr- och båkmedlen erhölle belöpande
ersättning, hvarefter genom kongl. brefvet den 22 maj 1868 blifvit bestämdt,
att aflöningssättet medelst uppbördsprovision skulle upphöra och
från och med nästpåföljande året utbytas mot fast aflöning, hvarvid dock
de tjensteman och betjente, hvilka förklarat sig sådant önska, finge bibehållas
vid det förra atlöningssättet, i följd hvaraf sådan provision jemväl
utgått till vissa personer, intill dess den sista af dem från och med
den 1 december 1892 tilldelades pension; och hade med stöd af förstnämnda
kongl. bref allt ifrån år 1843 hela den .tullverket tillkommande
uppbördsprovision å fyr- och båkmedlen blifvit i hufvudboken godt skrifven

ordinarie staten och sålunda ansetts icke såsom en inkomst,

hvilken i likhet med de vapliga tullintraderna skolat uppdebiteras och
omedelbart redovisas för statsverkets räkning, utan såsom en tillgång,

afsedd uteslutande för tullverkets egen räkning, och hvilken enligt sin

natur i främsta rummet skolat användas till uppbördsprovision eller aflöning;
i följd hvaraf tullmedelsutgiften under dessa titlar minskats i
mån af provisionens belopp.

Detta bokföringssätt hade äfven tillämpats vid upprättandet af tullverkets
hufvudbok för år 1892; och framginge deraf, enär sammanlagda
beloppen af nämnda års tullmedelsanslag till aflöning, vikariatsersättning,

extra biträden m. m. uppgått till ...................................... Kr. 1,812,600: •—

att, sedan från de under samma titlar utbetalda eller

omförda beloppen ........................ Kr. 1,838,798: 84

afdragits uppbördsprovisionen å fyr och

båkmedlen............................... »_31,900: 74

och dessa utgifter af tullmedel afförts med skilnaden » 1,806,898: 10

samma utgifter alltså i sjelfva verket understigit statsanslagen
med....................................................................... » 5,701: 90

Ett förhållande, likartadt med det af revisorerna nu påvisade, hade
emellertid icke egt rum förrän år 1889, hvilket års hufvudbok, likasom
ock de derpå följande två årens, utvisade liknande resultat, på sätt af
nedanstående tablå inhemtades, nemligen:

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

År.	Sammanlagda beloppen af anslag till aflöning, vikariats-ersättning, extra biträden m. m. utgjorde		Tullmedelsutgiften enligt räkenskapen understeg alltså statsanslaget med
enligt stat	enligt räkenskapen
af fyr- och båkmedel	af tullmedel
	Kronor.	Ö.	Kronor.	Ö.	Kronor.	Ö.	Kronor.	Ö.
1889	1,692,900	—	30,038	31	1,691,072	23	1,827	77
1890	1,778,300	—	30,124	27	1,776,251	04	2,048	96
1891	1,812,600	—	31,937	87	1,789,313	86	23,286	14

Orsakerna dertill, att ifrågavarande utgifter sålunda år efter år
stegrats och jemväl nödvändiggjort förhöjningar, dels å anslaget till
vikariatsersättning och extra biträden in. in., och dels å ordinarie aflöningsstaten,
vore att finna förnämligast i de af Riksdagen under åren
1888 och 1892 beslutade nya eller höjda tullafgifterna å en stor mängd
varuartiklar, i det att dessa förändringar i tulltaxan i högst betydande
mån ökat tullförvaltningarnas arbete och i följd deraf nödvändiggjort
inkallande i tjenstgöring mot stadgadt dagtraktamente af ett stort antal
extra ordinarie såväl tjensteman som betjente, hvarjemte den med nödvändighet
påkallade ökade bevakningsstyrkan vid norska gränsen, der
dessutom flere nya förtullningsstationer blifvit inrättade, samt vid gränsen
mot Finland, der rörlig bevakning anordnats långs med Torneå eif,
medfört högst betydligt förhöjda utgifter från anslaget till vikariatsersättning,
extra biträden m. m.

För den händelse att generaltullstyrelsens uppfattning angående
dispositionen af och redovisningssättet för den tullverket tillfallande
provisionen af fyr- och båkmedlen icke skulle vinna Kongl. Maj:ts och
Riksdagens godkännande, utan denna inkomst böra i likhet med tullmedlen
omedelbart inflyta till statsverket, förklarade styrelsen, att med
hänsyn till ofvan anförda skäl, hvilka äfven framgent syntes komma att
göra sig gällande, för så vidt styrelsen såsom hittills skulle kunna med
noggrant iakttagande af tullverkets rätt tillgodose den trafikerande allmänhetens
och sjöfartens enligt styrelsens åsigt fullt berättigade anspråk
på skyndsam expedition från tullverkets sida, förhöjning af anslaget till
vikariatsersättning och extra biträden m. m. skulle blifva af behofvet
påkallad.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Att, på sätt revisorerna anmärkt, en af Riksdagen faststäld stat
blifvit med anlitande af ifrågavarande provisionsmedel öfverskriden, anser
utskottet oegentligt; och då, såsom framgår af generaltullstyrelsens
ofvan anförda yttrande, den till tullverket utgående provision å fyroch
båkmedlen numera icke till någon del år anvisad såsom särskild
godtgörelse åt dem bland verkets tjensteman och betjente, som med
uppbörden af dessa medel hafva befattning, synes det utskottet, att berörda
provision borde till statsverket inlevereras.

Skulle emellertid öfverförandet af dessa medel till statsverket, såsom
generaltullstyrelsen antydt, föranleda ökadt anslagsbehof, lärer
Kongl. Maj:t icke underlåta att med anledning häraf till Riksdagen göra
den framställning, hvartill förhållandena må föranleda.

Under uttalande häraf får utsköttet, då Kongl. Maj:ts nu förevarande
framställning angående tullverket icke gifvit anledning till någon utskottets
erinran, hemställa,

att hvad Kongl. Maj:t under anslagstiteln »tullverket»
föreslagit må af Riksdagen bifallas.

Skogsväsendet.

4:o) Under denna anslagstitel har Kongl. Maj:t föreslagit, dels att
anslaget till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande af skogsväsen- väsendet.
det i allmänhet måtte höjas med 128,000 kronor från 431,092 kronor [4.]
till 559,092 kronor;

så att anslaget till skogsväsendet erhölle denna uppställning:
bestämdt anslag:

för skogsstaten................!.............................. Kr. 447,208: •

» statens skogsläroverk .........•.................. » 47,700:— Kr. 494,908: —

förslagsanslag:

till ålderstillägg åt skogsstaten och skogsinstitutets lärarepersonal
......................................................''.............................. “ 84,400: •

reservationsanslag:

till enskilda skogsundervisningen........... Kr. 8,600: —

» kronoskogarnes förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet i allmänhet
..................................................... » 559,092: » 567,692: —

Summa Kr. 1,147,000: —

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

dels och att Riksdagen måtte medgifva, att, der såsom föreståndare
för statens skogsskola funnes böra anställas annan person än jägmästaren
i det revir, inom hvilket skolan vore belägen, Kongl. Maj:t skulle
ega att till sådan skolföreståndare, hvilken skulle vara pligtig att, der
sådant honom af domänstyrelsen uppdroges, under vederbörande revirförvaltares
ledning öfvertaga förvaltningen af skolan omgifvande eller
angränsande kronopark, anvisa, utöfver den för befattningen anslagna
lön, ett fyllnadsarfvode af 1,000 kronor, för år räknadt, att utgå af reservationsanslaget
till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande af
skogsväsendet i allmänhet.

Till stöd för den ifrågasatta förhöjningen i reservationsanslaget till
kronoskogarnes förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i ■ allmänhet
har departementschefen till statsrådsprotokollet anfört, att domänstyrelsen
i skrifvelse den 4 oktober 1893 angående anslagsbehofvet för skogsväsendet
år 1895 ansett en förhöjning i detta anslag, från hvilket utginge,
bland annat, skatter och onera för de statens egendomar, som
förvaltades för skogsväsendets räkning och icke disponerades af enskilde,
vara af behfvet påkallad.

Domänstyrelsen hade neiöligen erinrat att, enligt hvad i §§ 6 och
59 af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande å landet den 23
oktober 1891 föreskrefves, skulle i skyldigheten att underhålla allmän
väg, bro och färja deltaga, bland andra beskattningsföremål, jemväl staten
tillhöriga allmänningsskogar genom erläggande af vägskatt efter vägfyrk,
af hvilka sistnämnda påfördes en för hvarje fyra hundra kronor af
taxeringsvärdet. Då vidare § 83 i samma lag gåfve vid handen, att
lagen vore afsedd att träda i full tillämpning med 1895 års ingång,
ansåge domänstyrelsen nödigt, att för sistnämnda år medel bereddes för
de nya utgifter för skogsväsendet, som deraf blefve en följd. Ehuru
vid det förhållande, att för det närvarande förberedelserna för lagens
tillämpning icke så långt framskridit, att någon noggrannare beräkning,
grundad på åsätta vägfyrk och vägskatt för fyrk, kunnat verkställas, hade
domänstyrelsen dock af den kännedom, som kunnat vinnas angående
taxeringsförrättningarna, funnit skäl för det antagande, att statsverkets
af lagen föranledda utgifter för allmänna skogar komme att under år
1895 uppgå till omkring 128,000 kronor.

Den af domänstyrelsen sålunda föreslagna förhöjning i reservationsanslaget
till skogsväsendet vore — fortsätter departementschefen — allenast
en följd af den nya väglagens tillämpning och gåfve icke anledning
till någon erinran från departementschefens sida.

Hvad derefter angår Kongl. Maj:ts förslag i fråga om disposition af

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

medel från reservationsanslaget till kronoskogarnes förvaltning in. m.,
har departementschefen till statsrådsprotokollet meddelat, att domänstyrelsen
i skrifvelse den 19 december 1892 gjort framställning om Böda
skogsskolas förflyttande till Grönbo kronopark och om anvisande från
sagda reservationsanslag af ett tilläggsarfvode till skolföreståndaren.
Denna domänstyrelsens framställning, som, bland annat, ginge ut på upplösning
af den hittills bestående föreningen i en hand af de båda tjensterna
såsom föreståndare för den ifrågavarande skogsskolan och förvaltare
af det revir, i hvilket skolan vore belägen, hade gifvit departementschefen
anledning att i sin allmänhet underställa Kongl. Maj:ts ompröfvande
frågan om den fortfarande lämpligheten af den i gällande stat
för skogsskolorna förutsatta anordning, att föreståndareskapet för sagda
skolor skulle uppdragas åt vederbörande revirförvaltare.

Rörande de omständigheter, som åberopats till stöd för nämnda
skolas flyttning från Böda, tillåter sig utskottet hänvisa till den redogörelse
härför, som lemnas i statsrådsprotokollet på sid. 58—59.

I fråga om valet af den ort, till hvilken skolan skulle förläggas,
hade, enligt hvad i statsrådsprotokollet meddelas, domänstyrelsen anfört,
att behofvet af skogvaktare och kronojägare för de sydliga delarne af
landet syntes vara tillräckligt tillgodosedt genom statens der förlagda
två skogsskolor, den ena vid Kolleberga i norra Skåne och den andra
å Hunneberg i Vestergötland, samt att, särskildt hvad Kalmar län beträffade,
behofvet af en skogsskola i detta län visat sig ganska ringa,
äfvensom att det allra största antalet lärlingar vid Böda skogsskola haft
sin hemort i Vestmanland och Dalarne. Sedan Ombergs skogsskola
numera fått till uppgift att utbilda elever för inträde vid skogsinstitutet,
funnes deremot för landets mellersta och skogrikaste delar endast en
statens skogsskola, nemligen den vid Marma i norra Upland. Visserligen
förefunnes inom detta område äfven två enskilda skogsskolor, den
ena i Södermanland vid Skogshåll och den andra i Vermland vid Presterud,
men trots det ganska rikliga statsanslaget af 3,800 kronor, som
komme hvardera af dessa skolor till del, syntes upphörandet åtminstone
af den vermländska endast vara en tidsfråga, då i betraktande toges,
dels att den nuvarande skolföreståndaren, å hvars egendom skolan vore
förlagd, redan uppnått en hög ålder, dels ock hufvudsakligast att de
anslag, som landstingen i Vermlands och Örebro län vid statsbidragets
beviljande åtagit sig lemna till enahanda belopp, hvartill detta bidrag
uppginge, allt mera inskränkts, så att landstingen numera ej bidroge till
skolans uppehållande med mera än något öfver en fjerdedel af de anslag,
de tillförene lemnat. Domänstyrelsen hölle fördenskull före, att

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

utan hänsyn till de enskilda sTiogsskolorna giltig anledning funnes att
söka åstadkomma en jemnare fördelning af statens skogsskolor inom
landet, utan att derför öka deras antal, samt att derefter indragning
af ett af de nu utgående statsanslagen till enskilda skogsskolor utan
olägenhet kunde i sinom tid ega rum.

Å den för några år sedan till kronopark inköpta bruksegendomen
Grönbo i Örebro län och Örebro revir, med ett läge i midten af de
gamla bruksdistrikten och i närheten af jernväg, funnes tillräckliga och,
om några reparationer verkstäldes, lämpliga åbyggnader för inrättandet
af en skogsskola, hvilken i nämnda kronopark med en areal af omkring

7,000 tunnland finge ett för lärlingarne instruktivt arbetsfält, på samma
gång som lärlingarnes arbete med här behöfliga afdikningar, kolningsarbeten
och skogsodlingar komme kronoparken till godo. De praktiska
öfningar vid Grönbo, som inginge i skogsinstitutets kurs, skulle, långt
ifrån att lida intrång af skogsskolans förläggande till samma skog, fastmera
deraf hafva gagn genom det biträde, skogsskolans lärlingar lemnade
vid pågående skogsarbeten, på samma gång som sjelfva utförandet
af de vid elevernas vid skogsinstitutet öfningar planlagda arbeten måste
för skogslärlingarnes öfningar blifva mycket instruktivt.

På grund af det anförda ansåge domänstyrelsen, att Grönbo i afseende
å såväl läge som skogens beskaffenhet vore en särdeles lämplig
plats för en skogsskola och att det ur flera synpunkter vore fördelaktigt
att dit förflytta Böda skogsskola, för hvilket ändamål, såsom förut vore
nämndt, blott mindre betydande förberedande åtgärder vore erforderliga,
såsom reparation af vissa rum i en af arbetarebostäderna samt i hufvudbyggnaden,
å hvars vind logement tillika skulle anordnas. Dessa arbeten
hade beräknats till en kostnad af omkring 1,000 kronor, deri inberäknad
kostnaden för ordnandet af husrum äfven för skogsinstitutets
elever under deras praktiska öfningar å kronoparken.

Det läge emellertid i sakens natur, att, då i anseende till göromålens
omfattning inom Örebro revir skolans ledning icke kunde öfverlemnas
till jägmästaren i detta revir, utan påkallade en särskild föreståndare,
den nuvarande skolföreståndarelönen, 1,000 kronor, vore alldeles
otillräcklig och derför, i likhet med hvad Kongl. Maj:t medgifvit
i fråga om Sillre skola i Medelpads revir och Kolleberga skola i Engelholms
revir, oafvisligen behöfde ökas med ett tilläggsarfvode af 1,000
kronor för år.

För egen del har departementschefen i denna fråga till en början
erinrat, att, oberäknadt Ombergs skogsskola, som hade att förbereda till
inträde vid skogsinstitutet, statens skogsskolor vore till antalet fem, nem -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

ligen Sillre i Medelpads revir, Marina i örbyhus revir, Hunneberg i
Hunnebergs revir, Böda i Ölands revir och Kolleberga i Engelholms
revir. Hvarje skola lemnade plats åt 10 ordinarie lärjungar, hvilka hvar
och en åtnjöte understödsrnedel till belopp af 150 kronor äfvensom fritt
husrum. I mån af utrymme mottoges äfven extra lärjungar, af hvilka
i medeltal funnes 2 vid hvarje skola. Lärokursen började hvarje år den
1 september och fortginge till den 15 juni påföljande år, då kursen afslutades.
Undervisningen bestredes af en lärare, som tillika vore skolans
föreståndare och till hvars biträde vore anstäld en skogsrättare.

Staten för hvar och en af de ifrågavarande fem skogsskolorna, faststäld
genom kongl. brefvet den 5 juni 1874, hade följande utseende:

1 föreståndare med lön .................................................................. Kr. 1,000: —

1 skogsrättare med lön.................................................................... » 800: —

10 stipendier för lärlingar å 150 kronor................................ » 1,500: —

expenser och underhåll för skolan ..................................... ” 500: —

Summa Kr. 3,800

Från det under reservationsanslaget till skogsväsendet uppförda anslaget
till enskilda skogsundervisningen utgirige dessutom årligt understöd
med 3,800 kronor till hvardera af skogsskolorna vid Skogshåll i
Södermanlands län och vid Presterud i Vermlands län äfvensom med

1,000 kronor till Gotlands folkhögskolas landtbrukskurs.

När statens skogsskolor vid början af 1860-talet inrättades, hade
man i fråga om valet af plats för skolorna varit hänvisad till de få
större kronoparker, som då funnits. Som föreståndare för skolorna hade
anstalts jägmästarne i de revir, inom hvilka skolorna blifvit förlagda, en
åtgärd, hvilken medförde besparing och mötte så mycket mindre betänklighet,
som, åtminstone i vissa fall, hänsyn härtill tagits vid revirens
reglering och jägmästarens befattning med de allmänna skogar, som
icke direkt förvaltades för kronans räkning, allenast bestode i en tillsyn
och kontroll, som icke i väsentligare mån toge hans tid i anspråk.
Sedan dess hade emellertid förhållandena förändrats på ett sätt, som
medfört, att betingelserna för lämpligheten af en förening mellan jägmästare-
och skogsskoleföreståndarebefattningarna ej längre vore desamma
som tillförene. Genom undantagande af skogsmark vid kronoegendomars
utarrendering eller försäljning äfvensom genom betydande
markinköp hade kronoparkernas antal under de senare åren högst väsentligt
ökats. I följd ej mindre häraf än äfven af den utvidgade befattning
med skogen å statsverkets utarrenderade egendomar samt å ecklesiastika
och civila boställen, som vid senaste lönereglering för skogs Bih.

till Riksd. Prot. 18.94. 4 Samt. 1 Afd. 6 Haft. 10

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

staten ålagts jägmästarne, hade den egentliga skogsförvaltningen så tagit
dessas tid och arbetskraft i anspråk, att stor svårighet måste möta att
med denna förvaltning äfven förena undervisningen vid en skogsskola.
Härtill komme, att bland de talrika nya kronoparkerna kunde finnas
sådana, hvilka bättre ån de, å hvilka skogsskolorna hittills varit förlagda,
skulle lämpa sig till förläggningsort för dessa skolor, ehuruväl förhållandena
inom det revir, dit en sådan skola skulle flyttas, till äfventyra icke
medgåfve förening af revirförvaltare- och skolföreståndarebefattningarna.

I sakens egen natur läge äfven, att de för en skolföreståndare erforderliga
egenskaperna icke- alltid stode att finna hos revirförvaltaren,
ehuru denne kunde vara fullt dugande såsom sådan, äfvensom att det
med allt skäl kunde dragas i tvifvel, huruvida en med mångfaldiga förvaltningsbestyr
sysslande sådan tjensteman, äfven om han i yngre år
varit lämplig såsom undervisare, vid mera framskriden ålder kunde bibehålla
tillräcklig spänstighet och nödigt intresse för en undervisning i
skogshushållningens element.

Det borde ej heller leinnas oanmärkt, att, medan skogsskolornas
uppgift i början af deras tillvaro hufvudsakligen yarit att utbilda kronojägare
och kronoskogvaktare och det sålunda ur denna synpunkt kunde
anses synnerligen lämpligt, att skolans lärare tillika vore revärförvaltare,
detta förhållande numera ändrats, så att flertalet af de från skogsskolorna
utexaminerade lärjungar måste söka anställning i enskild tjenst.
I statens tjenst vore för närvarande anstälde 263 ordinarie och 122
extra kronojägare, hvarjemte å de häradsallmänningar och ecklesiastika
skogar, som stode under skogsstatens vård och förvaltning, funnes 94
kronoskogvaktare och å de allmänna skogar, som endast stode under
skogsstatens uppsigt och kontroll, 51 skogvaktare. Under de sista sex
åren hade tillsammans 47 kronojägare, alltså i medeltal nära 8 om året,
afgått genom döden eller genom afsked. Då årligen från statens skogsskolor
utexaminerades 50 lärjungar och, såsom af anförda siffror framginge,
endast ett mindre antal af dessa kunde påräkna anställning i statens
tjenst, följde häraf äfven, att undervisningen i skogsskolorna i väsentlig
mån måste lämpas efter den framtida verksamhet, som komme
att tillfalla flertalet af deras lärjungar, och sålunda till sitt icke minst
vigtiga föremål komma att få skötseln af enskildes skogar. Då skolorna
härigenom tillgodosåge ett för skogsvården inom landet synnerligen vigtigt
behof, blefve deras uppgift icke mindre betydelsefull, men vid nu
antydda förhållande läge uppenbarligen ej vidare samma vägt som tillförene
derpå, att skolans föreståndare tillika vore en statens förvaltande
skogstjensteman.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Med afseende å det nu påpekade förhållandet att flertalet af de
skogslärlingar, som numera utexaminerades från skogsskolorna, måste
egna sig åt enskild skogsvård, borde äfven framhållas, att Grönbo kronopark
äfven ur den synpunkten bättre egnade sig till förläggningsort för
en skogsskola än Böda kronopark, att förhållandena vid den förra kronoparken
vore vida mera likartade med dem, som förekomme vid en enskild
skogsegendom, än hvad fallet vore med Böda kronopark. Förvaltningen
af Grönbo kronopark vore nemligen mera mångsidig, såsom lätteligen
insåges deraf, att denna skogskomplex vore en nyligen för statens
räkning inköpt bruksegendom med ett större antal underlydande torp,
hvilka utgjorde dagsverken till skogen. Belägenheten inom bergslagen
föranledde äfven dertill, att skogen tillgodogjordes under flere former
vid Grönbo än vid den å Öland belägna Böda kronopark, der den för
skogsbruket behöfliga arbetsstyrkan af samma orsak vore vida fåtaligare
än den vid Grönbo erforderliga.

På sätt domänstyrelsen erinrat — yttrar departementschefen vidare
— hade det visat sig nödigt att vid två skogsskolor, nemligen Sillre och
Kolleberga, provisoriskt skilja skolföreståndare- från jägmästarebefattningarna.
Hvad anginge Sillre skogsskola, som dittills föreståtts af jägmästaren
i Norra Medelpads revir, hade åtgärden föranledts deraf, att,
sedan jemlikt kongl. brefvet den 29 november 1889 Norra och Södra
Medelpads revir sammanslagits till ett revir, skogsskolan, som vore belägen
på betydligt afstånd såväl från det nya revirets förnämsta kronoparker
som från de hufvudsakliga kommunikationslinierna i orten, ej
kunde skötas af jägmästaren i det nya reviret, hvarför Kongl. Maj:t
den 7 februari 1890 förordnat, att föreståndarebefattningen vid Sillre
skogsskola skulle i afvaktan på skolans flyttning, hvarom fråga blifvit
väckt, tills vidare genom förordnande uppehållas. Vidkommande derefter
Kolleberga skogsskola hade Kongl. Maj:t, efter det skolföreståndarebefattningen
vid denna skola och jägmästaretjensten i Lngelholms
revir blifvit lediga, den 31 december 1890 förordnat, att, pa det erfarenhet
måtte vinnas, huruvida efter den ökning i jägmästarnes göromål,
som blifvit en följd af den nya regleringen af skogsstaten, föreståndarebefattningen
vid nämnda skogsskola kunde utan revirgöromålens eftersättande
''af jägmästaren i Engelholms revir bestridas, sagda föreståndarebefattning
tills vidare skulle uppehållas på förordnande; och hade, efter
det till en början nämnde jägmästare innehaft detta förordnande, detsamma,
på grund af tilltagande döfhet hos jägmästaren, den 22 januari
1892 blifvit åt annan person uppdraget. I båda dessa fall hade det
såsom oundgängligt ansedda fyllnadsarfvodet åt-den t. f. skolförestån -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

dåren anvisats från reservationsanslaget till skogsväsendet. Ett tredje
fall af detta slag förelåge nu, då domänstyrelsen på skäl, som enligt
departementschefens förmenande måste anses talande, förordat förflyttning
af den hittills å Böda kronopark i Ölands revir förlagda skogsskolan
till Grönbo kronopark i Örebro revir, efter hvilken flyttning föreståndareskapet
för skolan icke kunde uppdragas åt vederbörande revirförvaltare.
Hvad öfriga två skogsskolor beträffade, förekomme visserligen
ej för närvarande anledning till vidtagande af dylik åtgärd, men
möjligheten borde icke få anses utesluten, att icke till följd af förändringar
i landets kommunikationsförhållanden, tillkomsten af nya kronoparker
eller ökade göromål för revirförvaltarne äfven vid sistnämnda
skolor behofvet af särskilda skolföreståndare kunde komma att uppstå.

Med det anförda trodde departementschefen sig tillräckligt hafva
ådagalagt, att skogsskoleföreståndarebefattningarnas förening med vederbörande
jägmästaretjenster icke lämpligen kunde eller borde såsom ovilkorlig
regel vidare bibehållas. För åtskiljandet af dessa båda slag af
befattningar mötte ej heller annat hinder, än att då, såsom förut blifvit
nämndt, beloppet af den i gällande stat för skogsskoleföreståndarne faststälda
lön, 1,000 kronor, blifvit bestämdt under den förutsättning, att
befattningen komme att innehafvas af revirförvaltaren, sagda belopp
uppenbarligen vore otillräckligt såsom lön åt en endast såsom skolföreståndare
anstäld tjensteman. Beloppet af den lön, som åt en dylik
tjensteman borde anvisas, kunde, derest han af densamma skulle vinna en
nödtorftig utkomst, icke sättas lägre än det arfvode, som anvisats de
t. f. föreståndarne för Sillre och Kolleberga skogsskolor och som af
domänstyrelsen föreslagits för föreståndaren för Böda skogsskola efter
densammas förflyttning till Grönbo, eller 2,000 kronor om året.

Då emellertid vid Marma och Hunnebergs skogsskolor anledning
för närvarande icke förefunnes till åtskiljande af skolföreståndare- och
revirförvaltarebefattningarna, och den anordning, genom hvilken föreståndarebefattningen
vid Kolleberga skogsskola tills vidare blifvit åtskild
från vederbörande revirförvaltarebefattning, kunde betraktas såsom mer
eller mindre tillfällig, ansåge departementschefen skäl åtminstone för
närvarande icke föreligga att vidtaga definitiv ändring i staten för skogsskolorna.
För det åsyftade ändamålet syntes fastmera vara tillräckligt,
att utväg bereddes att genom anvisande af erforderligt fyllnadsarfvode,
utöfver den för skolföreståndarebefattningen anslagna lön, såsom skolföreståndare
anställa annan person än revirförvaltaren; och borde, enligt
departementschefens åsigt, detta fyllnadsarfvode lämpligen utgå af
reservationsanslaget till skogsväsendet. Någon höjning i beloppet af

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

detta anslag syntes emellertid för närvarande icke vara af denna anledning
påkallad.

Då" annan person än vederbörande revirförvaltare förordnades till
föreståndare för en å kronopark belägen skogsskola, måste det ur flera
synpunkter anses lämpligt, att den närmaste förvaltningen af sagda
kronopark åt honom uppdroges. Kronoparken vore det vigtigaste demonstrationsmaterialet
vid undervisningen i skogsskolan, och denna undervisning
blefve mera lefvande, i samma mån som den kunde meddelas i
sammanhang med utförandet af den praktiska skogsförvaltningen. Det
syntes derför böra lemnas domänstyrelsen öppet att, der så i öfrigt
funnes lämpligt, åt skogsskoleföreståndare uppdraga att under revirförvaltarens
ledning omhänderhafva förvaltningen af den kronopark, hvarå
eller invid hvilken skolan vore belägen.

I olikhet med de förut omförmälda, beträffande föreståndarebefattningarna
vid Sillre och Ivolleberga skogsskolor vidtagna åtgärder, hvilka
allenast inneburit ett i såväl skogsvårdens som skolundervisningens intresse
vidtaget, af tillfälliga orsaker påkalladt åtskiljande af jägmästareoch
skolföreståndarebefattningar, afsåges med den nu ifrågasatta anordningen
att möjliggöra ett mera definitivt åtskiljande af dylika befattningar,
der sådant befunnes lämpligt. Riksdagens medgifvande till den
för ändamålet erforderliga dispositionen af medel från reservationsanslaget
till skogsväsendet borde derför inhemtas.

Emot Kongl. Maj:ts förslag om höjande af anslaget till kronoskogarnes
förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet har utskottet
icke haft något att erinra.

Hvad åter angår förslaget att vid statens skogsskolor förordna annan
föreståndare ån vederbörande revirförvaltare, så anser utskottet visserligen
önskvärdt, om fortfarande såsom hittills de ifrågavarande båda tjensterna
kunde förenas, men vill dock med hänsyn till de särskilda förhållanden,
som förefinnas i afseende å skogsskolorna vid Grönbo och
Kolleberga, icke motsätta sig förslaget i hvad det afser dessa skolor.
Det af Riksdagen i sådant afseende äskade medgifvandet synes äfven
böra utsträckas till föreståndaren för skolan vid Bispgården, derest, på
sätt här nedan i punkten 5:o föreslås, Sillre skogsskola kommer att till
Bispgården förflyttas. I sammanhang härmed vill utskottet, med stöd af
hvad domänstyrelsen, enligt hvad till statsrådsprotokollet blifvit meddeladt,
yttrat med afseende å de med statsmedel understödda enskilda
skogsskolorna, och då den af departementschefen till samma protokoll
lemnade utredning synes gifva vid handen, att redan genom statens

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

skogsskolor tillfälle till undervisning är beredt åt så stort antal elever,
som behofvet i detta hänseende kräfver, uttala önskvärdheten deraf, att
de understöd, som för närvarande från reservationsanslaget till enskilda
skogsundervisningen utgå till de privata skogsskolorna, måtte snarast
möjligt indragas.

Utskottet hemställer alltså,

a) att Riksdagen må höja reservationsanslaget till
kronoskogarnes förvaltning och befrämjande af skogsväsendet
i allmänhet med 128,000 kronor från 431,092
kronor till 559,092 kronor och alltså öka det nuvarande
anslaget till skogsväsendet i dess helhet

1,019,000 kronor med 128,000 kronor till 1,147,000
kronor; samt

b) att Riksdagen må medgifva, att, derest vid
statens skogsskolor vid Grönbo och Kolleberga samt,
i händelse af bifall till hvad utskottet i punkt 5:o här
nedan föreslår, jemväl vid Bispgården finnes böra såsom
föreståndare anställas annan person än jägmästaren
i det revir, inom hvilket skolan är belägen, Kongl.
Maj:t må ega att till sådan skolföreståndare, hvilken
skall vara pligtig att, der sådant honom af domänstyrelsen
uppdrages, under vederbörande revirförvaltares
ledning öfvertaga förvaltningen af skolan omgifvande
eller angränsande kronopark, anvisa, utöfver
den för befattningen anslagna lön, ett fyllnadsarfvode
af 1,000 kronor, för år räknadt, att utgå af reservationsanslaget
till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet i allmänhet.

af snweslmgs- 5:0) Sedan Kongl. Maj:t den 21 januari 1859 beslutit, att en skogs skola

m. in. skola för bildande af skogvaktare skulle i Norrland inrättas, samt skogsstyrelsen
afgifvit förslag i ämnet och dervid förordat skogsskolans anläggande
i Lidens socken och Medelpads fögderi af Vesternorrlands län,
hade, enligt hvad af Kongl. Maj:ts den 22 december 1893 till Riksdagen
aflåtna, till statsutskottet remitterade proposition (n:o 21) inhemtas, jemlikt
föreskrift i kongl. bref den 24 maj 1861 för en köpeskilling af 5,000
riksdaler riksmynt inköpts det i nämnda socken belägna hemmanet 9/ib
mantal n:o 6 Sillre med uppgifven egovidd af 459 tunnland 29 kappland.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Hemmanet, som för en kostnad af omkring 15,000 kronor försetts med
de åbyggnader, som, utöfver redan befintliga, för skolans behof erfordrades,
hade jemlikt nyssberörda kongl. bref den 24 maj 1861 och kongl.
brefvet den 24 januari 1868, sedan vid upprepade värderingar och uppskattningar
af inkomster och utgifter vid skötseln af hemmanet de beräknade
utgifterna funnits öfverstiga inkomsterna, tills vidare utan afgäld
såsom bohemman upplåtits åt skogsskolans föreståndare, hvilken tillika
anstäldes såsom jägmästare i det hufvudsakligen i följd af skolans inrättande
bildade Norra Medelpads revir. Vid den enligt kongl. brefvet
den 29 november 1889 verkstälda nya regleringen af skogsstaten hade
Norra Medelpads revir förenats med det förutvarande Södra Medelpads
revir till ett revir, benämndt Medelpads.

Sedan domänstyrelsen, med förmälan att Sillre skogsskola, som vore
belägen på betydligt afstånd såväl från det nya revirets förnämsta kronoparker
som från de hufvudsakliga kommunikationslinierna i orten, måste,
för att kunna skötas af jägmästaren i det nya reviret, till annan, lämpligare
belägen plats förflyttas, hos Kongl. Maj:t den 30 januari 1890
hemstält, att en särskild föreståndare för skolan måtte förordnas, intill
dess sådan flyttning komme till stånd, hade Kongl. Maj:t den 7 februari
1890 förklarat, att föreståndarebefattningen vid Sillre skogsskola skulle
i afvaktan på skolans flyttning tillsvidare genom förordnande uppehållas.

I skrifvelse den 6 innevarande december hade domänstyrelsen nu
gjort framställning angående Sillre skogsskolas flyttning till annan plats
och dervid anfört, att, sedan jernvägsförbindelser kommit till stånd, hade
skolan, såsom belägen på långt afstånd från både stambanan och kusten
— 3 mil från den förra och 4,5 mil från den senare — befunnits hafva ett
olämpligt, från ortens hufvudsakliga kommunikationslinier alltför afskildt
läge. Sjelfva platsen för skolan, bestående af en smal teg mellan andra hemman
i Sillre by, hade ock visat sig trång samt besvärad af närboende
grannar, hvarjemte den enda kronopark, der skolans lärjungar kunde
praktiskt öfvas, den på ett afstånd af ungefär IV2 mil frän skolan liggande
Boda kronopark, funnits alltför aflägset belägen. I anseende till
det långa afståndet från stambanan läge skolan ock utom det område, hvarifrån
mindre virkesslag genom koltillverkning kunde beredas afsättning,
och derigenom ginge skolans lärjungar miste om öfning i de af dessa
afsättningsförhållanden beroende, för återväxten efter timmerblädning
högst, vigtiga hyggesåtgärder. Domänstyrelsen hade derför, då kronoegendomar
blifvit arrendelediga eller hemman inköpts till kronoparker
inom Jemtlands och Vesternorrlands län, inom ettdera af hvilka båda
län skolan, för att kunna tillgodose Norrlands behof i dess helhet, borde

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

hafva sitt läge, låtit sig angeläget vara att utreda, huruvida ej för skolan
lämpligare belägen plats dervid kunde vara att finna. Efter verkställa
utredningar hade styrelsen i valet stannat vid det enligt kongl.
brefvet den 25 januari 1884 till skogsväsendet öfverlemnade, i Fors socken
af Jemtlands lån belägna förra inilitiebostället 3A mantal Bispgården
n:o 2, som egde ett för ändamålet fördelaktigt läge vid Indalselfven,
endast 4 kilometer från Bispgårdens station vid norra stambanan och i
närheten af Fors kyrka, med rymlig byggnads- och tomtplats samt tillgång
till öfningsskogar på nära håll, såsom Bispgårdens hemskog, kronoparkerna
Bispgårdslandet, Oxböleskogen och Torrsjölandet samt skogen
till Fors prestboställe, hvilka skogar vore belägna på endast 5 k 6 kilometers
afstånd från gården. Då vid en år 1892 hållen syn å det, till
skogsskola nu använda hemmanet 9/i6 mantal Sillre n:o 6 åbyggnaderna
befunnits vara bristfälliga och tarfva väsentliga reparationer, ansåge domänstyrelsen
skolans flyttning från Sillre böra ske ju förr desto hellre.

Domänstyrelsen hade vidare, beträffande förra inilitiebostället Bispgården,
som uppgifvits innehålla en areal af 17 hektar 76,59 ar inegor,
deraf omkring 7,40 hektar åker och återstoden äng, samt omkring 2,650
hektar skogsmark, anfört, att hemmanet, hvars hufvudsakliga värde läge
i dess skogstillgång, vid dess öfverlemnande till statsverket befunnit sig,
hvad åbyggnaderna och delvis äfven inegorna beträffade, i ett mycket
vanvårdadt skick, i det att enligt en år 1878 å hemmanet hållen af- och
tillträdessyn afträdande indelningshafvare!! häftade för en husrötebrist af
3,987 kronor 67 öre, hvaraf endast 200 kronor kunnat utbekommas,
hvarförutom vid samma syn nybyggnad, utöfver den afträdaren ålagda,
ansetts erforderlig till ett beräknadt belopp af 5,602 kronor 78 öre.
Sedan Kongl. Maj:t den 19 mars 1886 förklarat, att kostnaden för verkställande
af vissa för jordbrukets utarrendering nödiga ansedda byggnadsarbeten
vid hemmanet ej finge bestridas af reservationsanslaget för skogsväsendet,
hade den enda under sådant förhållande återstående utvägen,
nemligen jordbrukets utarrendering med skyldighet för arrendatorn att
mot afdrag å arrendet utföra de nödvändigaste byggnadsarbetena, icke
slagit bättre ut, än att arrendatorn, som ej kunnat fullgöra sina förbindelser,
måst skiljas från arrendet ; och då ny arrendator på samma kontraktsvilkor
icke kunnat erhållas, hade inegorna utan brukbara åbyggnader
nu måst upplåtas åt en närboende hemmansegare endast mot utgörande
af utskylder och onera, men utan arrendeafgift. Hemmanets
inegor, som ej betingade någon inkomst i arrende, kunde således utan
uppoffring för statsverket anslås till skolans behof och till bohemman
åt skolföreståndaren. En del af egorna, nemligen de mera aflägset be -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

lägna, komme ej att tagas i anspråk för skolan eller skolföreståndaren,
utan kunde liksom nu utarrenderas åt närboende.

Med afseende å Sillre skogsskolas ifrågasatta flyttning hade domänstyrelsen
låtit upprätta och vid sin ofvan berörda skrifvelse fogat ritnings-
och kostnadsförslag till uppförande vid förra militiebostället Bispgården
af följande för skogsskolans behof erforderliga byggnader, nemligen
dels skolhus, innehållande i nedre våningen sex rum och två kök,
hvaraf två rum och kök vore afsedda för skogsrättaren, samt i öfre våningen
sex logementsrum; dels bostad åt skolföreståndaren om fyra rum
och kök jemte vindsrum; dels ock nödiga uthus, bestående af förrådshus,
brygghus, ladugårdsbyggnad och stall, fröklängningsstuga samt hemlighus.
Enligt dessa förslag, mot hvilka domänstyrelsen ej funnit annat
att erinra, än att ladugårdshuset borde ändras i öfverensstämmelse med
ortens byggnadssätt, skulle kostnaden för samtliga byggnaderna, under
förutsättning att virket toges från kronans skogar, uppgå till 23,950
kronor.

Som, i händelse af skogsskolans flyttning, hemmanet i Sillre ej vidare
vore för något statens ändamål behöfligt samt hemmanets skogsmark,
utgörande omkring 200 hektar, bestode af långsträckta, smala tegar,
hvilka, aflägset belägna från andra allmänna skogar, icke vore lämpliga
att såsom kronopark förvaltas, hade domänstyrelsen ansett detta hemman
böra försäljas, då med försäljningssumman kunde bestridas kostnaden
för de nya byggnadernas uppförande vid Bispgården. I fråga om värdet
af Sillre-hemmanet hade domänstyrelsen meddelat, att hemmanets timmertillgång,
efter noggrann uppräkning, lågt värderad, uppskattats till
ett värde af 25,000 kronor och att, då dertill lades värdet af ungskogen,
inegorna och åbyggnaderna, hemmanets hela saluvärde kunde beräknas
utgöra minst 30,000 kronor.

På grund af hvad i ärendet anförts hade domänstyrelsen hemstält,
att Sillre skogsskola måtte få flyttas till indragna militiebostället Bispgården;
att det för skolan nu anslagna hemmanet i Sillre måtte få försäljas;
samt att af den inflytande köpeskillingen måtte fä bestridas kostnaden
för uppförande af de för skolan erforderliga nya byggnader vid
Bispgården; hvarjemte styrelsen, då det nuvarande skolhemmanet ej
kunde afyttras, förr än nämnda byggnader blifvit uppförda, anhållit om
bemyndigande att af skogsmedel förskjuta byggnadskostnaden mot ersättning
af inflytande köpeskilling för hemmanet i Sillre.

Kongl. Maj:t, som, med afseende å hvad domänstyrelsen anfört, ansåge
den vid hemmanet 9/i6 mantal Sillre n:o 6 i Indals-Lidens socken
af Vesternorrlands län nu förlagda skogsskola böra flyttas till förra mi Bih.

till Riksd. Prot. 1894. 4 Sami. 1 Afd. 6 Haft. 11

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

litiebostället 7* mantal Bispgården n:o 2 i Fors socken af Jemtlands
län, har nu föreslagit Riksdagen att medgifva:

att vid förra militiebostället Bispgården måtte för en kostnad af
högst tjugufyra tusen kronor uppföras de för skogsskolans behof erforderliga
byggnader i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af domänstyrelsen
insända ritningar och kostnadsförslag;

att, sedan byggnaderna å Bispgården blifvit uppförda och skogsskolan
dit flyttats, hemmanet 7i6 mantal Sillre n:o 6 måtte under de i kongl.
brefvet den 29 maj 1874 omförmälda vilkor å offentlig auktion till den
högstbjudande försäljas med tillträdesrätt för köparen påföljande midfasta;

att kostnaden för uppförandet af de nya byggnaderna vid Bispgården
måtte af skogsmedel förskjutas med godtgörelse af den för hemmanet
Sillre inflytande köpeskilling; samt

att, om öfverskott uppstode å sagda köpeskilling, detta öfverskott
måtte på samma sätt som köpeskillingarne för försålda mindre kronoegendomar,
få användas till inköp för kronans räkning af skogbärande
eller till skogsbörd tjenlig mark.

Utskottet finner talande skäl vara anförda för den ifrågasatta förflyttningen
af Sillre skogsskola och får med afseende härå tillstyrka
bifall till hvad Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit, dervid utskottet dock ansett
sig böra framhålla, att, enligt utskottets uppfattning, någon besparing
borde kunna göras i de för nybyggnaderna vid Bispgården beräknade
kostnader.

Utskottet hemställer alltså,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af
Riksdagen bifallas.

Anåiderltal-1 6;0) KongB Maj:t har i en till Riksdagen den 8 december 1893

lägg för jäg- aflåten proposition (n:o 16) föreslagit Riksdagen att medgifva, attjägmästaren
i Kalix revir Axel Reinhold Brodin måtte berättigas att för
åtnjutande af ålderstillägg få räkna sig till godo den tid, han enligt
Kongl. Maj:ts förordnande af den 23 januari 1874 uppehållit nämnda
jägmästaretjenst.

Af ifrågavarande proposition inhemtas, att den 23 januari 1874 dåvarande
extra jägmästaren Axel Reinhold Brodin förordnats att under
den tid jägmästaren i Kalix revir Conrad Georg Gottfried Holmerz enligt
förordnande af samma dag bestrede direktörsbefattningen vid skogs -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

institutet uppehålla dennes jägmästaretjenst mot åtnjutande af resepenningar
och jägmästarelön i femte eller lägsta lönegraden. På grund af
berörda honom meddelade förordnande hade Brodin förvaltat sagda jägmästaretjenst
från sistnämnda dag till och med 1892 års utgång. Sedan
Holmerz den 18 november 1892 af Kongl. Maj:t utnämnts och förordnats
att från den 1 januari 1893 vara direktör för skogsinstitutet,
hade Brodin enligt domänstyrelsens förordnande uppehållit ifrågavarande
jägmästaretjenst under ledigheten, intilldess Brodin den 27 januari 1893
utnämndes till jägmästare i reviret.

I en till Kongl. Ma:jt ingifven skrift hade nu Brodin i underdånighet
anhållit, att han, som under den långa tidrymden af närmare 19 år
på förordnande bestridt jägmästaretjensten i Kalix revir, måtte erhålla
samma rätt till tjensteårsberäkning som jägmästare, hvilken förestått
skogsinspektörs jägmästaretjenst och för ty förklaras berättigad att för
åtnjutande af ålderstillägg få tillgodoräkna sig den tid, han enligt berörda
nådiga förordnande af den 23 januari 1874 uppehållit ifrågavarande
jägmästaretjenst.

Enligt den nu gällande, den 29 november 1889 faststälda lönestat
för skogsstaten åtnjöte jägmästaren i Kalix revir följande aflöningsför -

måner, nemligen:

lön ........................................................................................................... 1,500 kronor

tjenstgöringspenningar........................................................................ 1,400 »

resepenningar ....................................................................................... 600 »

eller tillsammans ................................................................................ 3,500 kronor;

och kunde lönen efter fem års tjenstgöring höjas med 500 kronor, efter
tio år med ytterligare 500 kronor samt, jemlikt kongl. kungörelsen den
6 juni 1890, efter femton år med ett tredje ålderstillägg, likaledes å
500 kronor.

Genom kongl. kungörelsen den 29 november 1889 angående vilkoren
för åtnjutande af de från 1890 års början faststälda nya löneförmåner
för tjensteman och betjente vid skogsstaten vore i fråga om dessa
ålderstillägg å lönen stadgadt, att tidpunkten för åtnjutande af det åt
jägmästare medgifna första ålderstillägg skulle inträda fem år efter befattningens
tillträdande under vilkor, att innehafvaren under minst fyra
femtedelar af denna tid sjelf bestridt sin egen eller på grund af förordnande
annan statens tjenst, och att hans tjenstgöring derunder varit af
beskaffenhet att kunna väl vitsordas, samt med iakttagande att den högre
aflöningen ej finge tillträdas förrän vid början af kalenderåret näst efter
det år, då den stadgade tjensteåldern blifvit uppnådd, och att jägmä -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

stare för åtnjutande af ålderstillägg egde tillgodoräkna sig den tid, han
före den nya statens utfärdande enligt Kongl. Maj:ts förordnande uppehållit
skogsinspektörsbefattning eller skogsinspektörs jägmästaretjenst
eller jägmästaretjenst, som under afbidan på skogsstatens omreglering
icke blifvit med ordinarie innehafvare besatt;

samt att det andra ålderstillägget finge af jägmästare tillträdas efter
ytterligare fem år under enahanda vilkor, som gälde beträffande det
första ålderstillägget;

hvarjemte beträffande det tredje ålderstillägget genom kongl. kungörelsen
den 6 juni 1890 vore bestämdt, att det skulle utgå efter femton
års väl vitsordad tjenstgöring och under enahanda vilkor i öfrigt, som
för åtnjutande af de två första ålderstilläggen vore bestämda.

öfver Brodins ofvanberörda framställning hade utlåtande afgifvits
ej mindre af domänstyrelsen än äfven af statskontoret.

Domänstyrelsen hade dervid anfört, att gällande bestämmelser rörande
jägmästares ålderstillägg visserligen ej medgåfve Brodin någon
rätt att för åtnjutande af dylikt tillägg räkna sig till godo annan tid än den,
som förflutit, sedan han utnämnts till jägmästare, men att styrelsen likväl
ansåge sig böra tillstyrka, att Kongl. Maj:t måtte bereda Brodin rätt
till tjenstårsberäkning i enlighet med hans derom gjorda framställning;
och hade af styrelsen till stöd härför framhållits, att anledningen till
jägmästaretjenstens uppehållande på förordnande varit frågan om skogsinstitutets
omreglering, hvilken reglering trädt i verkställighet först med
år 1893; att under hela den tid, berörda förordnande varat, jägmästaretjenstens
dåvarande ordinarie innehafvare afstått de med nämnda tjenst
förenade löneförmånerna och icke fått för samma tid tillgodoräkna sig
jägmästaretjensten för erhållande af ålderstillägg; att Brodins ställning
varit närmast jemförlig med jägmästares, som på grund af kongl. förordnande
uppehållit skogsinspektörs jägmästaretjenst och som derför
tillgodoräknades ålderstillägg; samt att Brodins tjenstgöring varit af beskaffenhet
att kunna väl vitsordas.

Dessutom hade styrelsen upplyst, att Brodin under tiden för ifrågavarande
förordnande haft tjenstledighet endast tre månader sjutton dagar,
hvadan han redan den 23 januari 1889 skulle intjenat tre ålderstillägg,
om han för sin berörda tjenstgöring fått tillgodoräkna sig dylika.

I sitt utlåtande hade statskontoret förklarat sig anse Brodins tjenstgöring
såsom tillförordnad jägmästare i reviret före den 1 januari 1893
vara fullt jemförlig med uppehållande af skogsinspektörs jägmästaretjenst
eller jägmästaretjenst, som i afbidan på skogsstatens omreglering
icke blifvit med ordinarie innehafvare besatt, samt vid sådant förhållande

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

och med hänsyn jemväl till de af domänstyrelsen rörande Brodins tjenstgöring
lemnade upplysningar ansett billigheten fordra, att ifrågavarande
tjenstgöringstid, som icke af befattningens förre ordinarie innehafvare
fått tillgodoräknas eller kunde komma att tillgodoräknas för ålderstilläggs
åtnjutande, finge tagas i beräkning för Brodins uppflyttning i
högre lönegrad; och hade statskontoret för den skull hemstält, att
Kongl. Maj:t måtte härom aflåta proposition till Riksdagen.

På grund af hvad i ärendet förekommit får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af
Riksdagen bifallas.

Städers friheter.

7:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning får Ay^‘ffrert
utskottet hemställa, |-g j

att det å anslaget till städers friheter i kolumnen
»friheter och kyrkotionde» upptagna belopp, 6 kronor,
må höjas med 34 kronor till 40 kronor och således
anslagets slutsumma höjas med motsvarande belopp
från 21,556 kronor till 21,590 kronor.

Öfriga ordinarie anslag.

8:o) I fråga om öfriga ordinarie anslag under sjunde hufvudtiteln Ang. öfriga
är icke någon förändring af Kongl. Maj:t ifpgasatt. ”anslå™

Utskottet får hos Riksdagen hemställa,''

att samtliga, hår ofvan icke särskildt omförmålda,
i nu gällande riksstat uppförda ordinarie anslag å sjunde
hufvudtiteln må i riksstaten för år 1895 uppföras till
oförändrade belopp.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Ang. anslag
till arfvode
för en byråassistent
å
finansdepartementets
bankbyrå.

[6-]

Extra anslag.

För tillfälliga behof, hänförliga till sjunde hufvudtiteln, hafva nedannämnda
framställningar blifvit gjorda.

Arfvode för en byråassistent å finansdepartementets bankbyrå.

9:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att till beredande af arfvode
för en byråassistent å finansdepartementets bankbyrå på extra stat
för år 1895 anvisa ett belopp af 4,500 kronor.

Till det i ärendet förda statsrådsprotokollet har departementschefen,
under erinran att Riksdagen för innevarande år likasom för hvart och
ett af de fyra närmast föregående på extra stat beviljat 4,000 kronor
till arfvode för en byråassistent å finansdepartementets bankbyrå, vidare
anfört, att närmaste anledningen till anställandet af en sådan tjensteman
gifvits af Riksdagen i skrifvelse den 15 maj 1888, deri Riksdagen, med
framhållande af det genom erfarenheten ådagalagda behofvet af ökad
kontroll å de enskilda bankinrättningarna, såsom sin åsigt angifvit, att,
då den mångfald af löpande göromål, bankinspektören hade att förvalta,
ej lemnade honom tid att annat än undantagsvis företaga sådana inspektioner,
som kräfde längre uppehåll på något ställe, en mera omfattande
inspektion syntes böra anordnas. Med anslutning till den af Riksdagen
sålunda uttalade tanken hade Kongl. Maj:t till 1889 års Riksdag afgifvit
förslag i ämnet, åsyftande en sådan anordning, att en person skulle anställas
med särskildt uppdrag att inspektera bankerna i landsorten, under
det att bankerna i Stockholm inspekterades af bankinspektören, som jemte
sina öfriga göromål jemväl borde kunna medhinna att under sommaren
äfvensom i särskilda fall äfven eljest verkställa några inspektioner i
landsorten. Nyssnämnde af chefen för finansdepartementet till assistent
åt bankinspektören förordnade person skulle åter till bankbyrån afgifva
sin inspektionsberättelse, hvilken endast skulle i korthet angifva de faktiska
förhållanden, som vid inspektionen utrönts. Sedan med anledning
af Kongl. Maj:ts berörda framställning Riksdagen på extra stat beviljat
ett anslag af 4,000 kronor till arfvode åt en assistent åt bankinspektören,
meddelade Kongl. Maj:t den 22 november 1889 föreskrifter rörande för -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

delningen mellan de särskilda tjenst.emännen å finansdepartementets bankbyrå
af de till denna byrå hörande ärenden, dervid byråassistentens
åligganden bestämdes i hufvudsaklig enlighet med nyss angifna grunder,
hvarjemte honom ålades att, i den mån öfriga göromål det medgåfve,
lemna det biträde åt bankbyrån, som af byråchefen påkallades.

Den sålunda beträffande bankkontrollen vidtagna anordningen hade
— fortsätter departementschefen — hittills visat sig synnerligen ändamålsenlig
och otvifvelaktigt bidragit att åt sagda kontroll bereda ökad
effektivitet, hvarför alla skäl talade för dess bibehållande i hufvudsak.
Mot nämnda anordning kunde visserligen anmärkas, att, då bankinspektören
icke vore uppförd å ordinarie stat, och byråassistenten, såsom
uppbärande sin aflöning från ett anslag å extra stat, endast tillsattes
medelst årliga förordnanden, tillräckliga garantier saknades för bibehållandet
af den kontinuitet i fråga om den kontrollerande personalen, som
utan tvifvel måste vara önskvärd. För närvarande ansåge sig departementschefen
emellertid icke böra ifrågasätta någon ändring i den ställning,
som bankinspektören och byråassistenten i detta afseende intoge,
men ville, hvad den sistnämnde beträffade, fästa uppmärksamheten derpå,
att, förutom det osäkra i formen för hans anställning, äfven en annan
omständighet måste bidraga dertill, att under nuvarande förhållanden
kontinuitet i befattningens upprätthållande knappast kunde förväntas,
nemligen det jemförelsevis ringa beloppet af den aflöning, som med befattningen
vore förenad. Byråassistenten uppbure nemligen, såsom ofvan
blifvit nämndt, ett årligt arfvode af 4,000 kronor samt åtnjöte under
inspektionsresorna rese- och traktamentsersättning enligt tredje klassen
i gällande resereglemente, å hvilken ersättning något, om än obetydligt,
öfverskott kunde beräknas uppstå. Då byråassistenten naturligtvis en
stor del af året vore upptagen af sina inspektionsresor — sålunda hade
exempelvis nuvarande byråassistenten varit under nästlidet år i och för
dylika resor frånvarande från hufvudstaden 135 dagar kunde han
icke påräkna tillfälle till inkomstgifvande sysselsättning vid sidan af
tjensten.

Nu vore emellertid de qvalifikationer, som måste förefinnas hos den
ifrågavarande tjenstemannen, derest han skulle på ett nöjaktigt sätt kunna
fylla sin uppgift, eller grundlig teoretisk och praktisk insigt i bankväsendets
olika delar, säkert omdöme och skarp blick för den rätta innebörden
af ofta ganska invecklade transaktioner, af den art, att desamma,
hvilka, der de funnes, på grund af den lifliga beröring, hvari byråassistenten
stode med bankinrättningarna, snart måste blifva kända i
vida kretsar, lätteligen borde kunna bereda sin innehafvare anställning

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

i enskild bankinrättnings tjenst med vida högre aflöningsförmåner än de
ofvan nämnda. För att i någon mån söka förekomma allt för täta personombyten,
hvarigenom bankkontrollen allt för snart skulle gå miste om
den fond af erfarenhet och personalkännedom en byråassistent under sin
tjenstetid hunnit samla, ansåge departementschefen derför önskvårdt, att
det med befattningen förenade arfvode något höjdes; och förordade departementschefen
i sådant afseende en ökning af byråassistentens årsarfvode
med 500 kronor.

Utskottet inser visserligen, att det kan uppstå svårighet att mot nu
utgående arfvode för någon längre tid vid denna assistentbefattning
binda en person med de qvalifikationer, som platsen kräfver. Men det
synes utskottet högst sannolikt, att en dylik svårighet skulle qvarstå,
äfven om arfvodet höjdes, då de löneförmåner, som enskilda bankinrättningar
kunna erbjuda, säkerligen i alla fall torde öfverstiga det arfvode,
som med afseende å platsens beskaffenhet kan från statens sida ifrågakomma;
och finner sig utskottet på grund häraf icke kunna förorda den
af Kongl. Maj:t föreslagna arfvodesförhöjningen, utan hemställer,

att Kongl. Maj:ts framställning må på det sätt bifallas,
att Riksdagen, till beredande af arfvode för en
byråassistent å finansdepartementets bankbyrå, på extra
stat för år 1895 anvisar ett belopp af 4,000 kronor.

Ersättning för af statskontoret gjorda förskott.

Ang. ersättning
för af
statskontoret
gjorda förskott.

[7.]

10:o) Enligt hvad statskontoret hos Kongl. Maj:t anmält, har embetsverket
förskottsvis bestridt följande till sjunde hufvudtiteln hörande utgifter,
hvilka borde hos Riksdagen anmälas till ersättning, nemligen:

till godtgörande af kostnader för uppmätning och kartläggning
af åtskilliga kronans domäner........................ Kr. 22,759: 82

» ersättning till vissa boställshafvare för saknad afkomst
af exproprierad jord ............................................. » 77: 80

» godtgörande af kostnader för vissa kronoegendomars
deltagande i Hjelmarens och Qvismarens sänkning.
........................................................................................... > 7,235: 72

Transport Kr. 30,073: 34

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Transport

till godtgörande af kostnader för vissa kronoegendomars

deltagande i andra vattenafledningsföretag..................

5 ersättning för öfverbyggnad å indragna boställen ...
» godtgörande af förskjutna husröteersättningar åt tillträdande
arrendatorerna af indragna militieboställena
2 mantal Tillingeby n:is 1 och 2 i Kalmar

län samt 1 mantal Vestra Rud i Vermlands län.....

» godtgörande af reparations- och underhållsarbeten
å Tranebergs, Nockeby och Drottningholms broar
» ersättning till egare af skattefrälseheminan, hvilkas

räntor icke blifvit af statsverket inlösta.....................

» kostnader för komitén för utarbetande af förslag till

förändrad lagstiftning för sparbanker m. m.............

» kostnader för komitén för behandling af frågorna
om beskattning af maltdrycker och hvitbetssocker
» kostnader för komitén för utredning af frågan rörande
möjlighet för obemedlade och mindre bemedlade att

bilda egna jordbruk ............................................................

eller tillhopa

		89
Kr.	30,073:	34
	26,764:	48
»	57,161:	09
»	3,457:	34
H>	3,276:	46
2>	7,322:	10
	4,776:	79
	12,595:	93
»	15,261:	72
Kr.	160,689:	25.

Med anledning häraf och på grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda
framställning får utskottet hemställa,

att Riksdagen må, till ersättning för ofvan omförmälda,
af statskontoret gjorda förskott, på extra stat
för år 1895 anvisa ett belopp i jemnt krontal af
160,690 kronor.

Anläggning af telefonledningar.

ll:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte för anläggning
af telefonledningar från Norrköping till Örebro, från Stockholm
öfver Sala och Norberg till Falun, från Stockholm till Eskilstuna samt
från Nässjö till Vestervik bevilja ett extra anslag för år 1895 å 140,200
kronor.

Af statsrådsprotokollet framgår, att för de särskilda, nu föreslagna
telefonlinierna anläggningskostnaderna beräknats till följande belopp:

Bih. till Riksd. Prot. 1894. 4 Sami. 1 Afd. 6 Höft. 12

Ang. anslag
till telefonledningar.

[8.]

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

för linien Norrköping—Örebro ..........................

» 5 Stockholm—Sala—Norberg—Falun

» » Stockholm—Eskilstuna.......................

* * Nässjö—Yestervik ...............................

............. Kr. 41,000: —

.............. » 56,200: —

............... » 20,000: —

............... > 23,000: —

Summa Kr. 140,200: —

Vidare inhemtas af statsrådsprotokollet, att telegrafstyrelsen i skrifvelse
den 5 december 1893 i fråga om anslag för utveckling af statens
telefonväsende till en början erinrat, att Kongl. Maj:t i den till nästlidet
ars Riksdag aflåtna proposition angående statsverkets tillstånd och behof,
på framställning af telegrafstyrelsen, äskat medel för anläggning, jemte
andra telefonledningar, af dylika ledningar från Norrköping till Örebro
samt från Upsala öfver Sala till Norberg, men att förslaget om anslag
till sistberörda ledningar icke vunnit Riksdagens bifall. Styrelsen, som
det oaktadt ansett sig böra återkomma till förslaget om anläggning af
nämnda ledningar, hade beträffande desamma samt de öfriga nu ifrågasatta
linierna anfört hufvudsakligen följande:

l:o) Norrköping—Örebro.

De skäl, som af telegrafstyrelsen i dess den 16 december 1892 aflåtna
framställning anförts för anläggning af ledningen Norrköping—Örebro,
hade varit: att den betydliga telefontrafik, som förefunnes mellan Norrköping
och söder om denna stad belägna orter, å ena sidan, samt Örebro
och öster derom liggande platser, å andra sidan, måste ega rum öfver
Stockholm; att till följd häraf de från hufvudstaden utgående ledningarna
delvis blefve upptagna af samtal, för hvilka dessa ledningar icke
vore afsedda, till stort men för hufvudstadens korrespondens med ifrågavarande
orter, hvilken, enligt hvad erfarenheten visat, skulle, om tillfälle
dertill bereddes, kunna vara mycket mera omfattande, än hvad
fallet vore, enär en stor del af de begärda samtalen, på grund af omöjligheten
att för desamma å ledningarna bereda plats, icke komme till
stånd, hvilket i sin tur åter framkallade missnöje hos den telefonerande
allmänheten.

Vid den tid, då denna framställning afgafs, utgjorde antalet apparater
i telegrafverkets telefonnät i hufvudstaden och kringliggande orter
omkring 1,950 stycken. Under år 1893 hade detta antal ökats ganska
afsevärdt, i det att icke mindre än 600 apparater derstädes ytterligare
uppsatts, så att dessa i början af sistlidne december månad uppgått till

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

omkring 2,550 stycken. Till följd häraf hade ofvan framhållna olägenhet
för hufvudstadens telefontrafik till och från landsorten vida mer under
nästlidet år än under år 1892 gifvit sig till känna och ådagalagt nödvändigheten
af den föreslagna ledningens upprättande med det allra
snaraste.

Om, enligt telegrafstyrelsens mening, något tvifvel sålunda icke förefunnes
rörande behofvet och nyttan af en ledning mellan Norrköping
och Örebro, kunde deremot fråga uppstå, hvilken sträckning en sådan
ledning lämpligast borde erhålla. Då ledningen, med hänsyn till
densammas framtida underhåll, borde förläggas utefter jernväg, funnes
tre vägar att välja, nemligen öfver Motala, öfver Finspong och öfver
Katrineholm. De vigtigaste orterna utefter de båda sistnämnda jernvägarne
vore emellertid redan i förbindelse med rikstelefonnätet, hvadan
telegrafstyrelsen — då frågan gälde ledningens ekonomiska betydelse
eller den trafik, som derå kunde påräknas utöfver den redan befintliga
trafik, hvilken, enligt hvad ofvan anförts, borde hänvisas till denna nya
kommunikationsled — ansett sig hafva fullt skäl för att uttala sig för
ledningens förläggande utefter jernvägen från Norrköping öfver Motala
till Örebro. Tillfälle kunde nemligen då beredas vestra Östergötland
med dess många betydande orter att komma i åtnjutande af de fördelar,
rikstelefonnätet erbjöde, hvadan denna nya ledning skulle medföra utsigt
jemväl till stor ökning af trafiken.

2:o) Stockholm—Sala—Norberg—Falun.

Då telegrafstyrelsen vidare ansett sig böra göra framställning om
medel för anläggning af en telefonledning från hufvudstaden öfver Upsala,
Sala och Norberg till Falun, erinrade styrelsen till en början om
sin framställning den 16 december 1892 rörande behofvet af den mellersta
sträckningen af nu ifrågasatta ledning, eller delen Upsala—Sala—
Norberg. Styrelsen hade då hufvudsakligen anfört, att, sedan dubbeltrådiga
telefonnät blifvit under år 1892 genom telegrafverkets försorg
upprättade i Smedjebacken med flera deromkring liggande platser och
medelst ledning till Norberg satta i förbindelse med rikstelefonnätet samt,
på grund af derom gjorda förfrågningar, framställningar om anläggande
i den närmaste framtiden af ytterligare nya nät i bergslagen vore att
förvänta, styrelsen ansett det vara en oafvislig pligt att söka bereda
dessa orter en bättre förbindelse med hufvudstaden än den, som funnes
öfver Hallstahammar, enär ledningarna mellan denna plats och Stockholm

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

vore tagna i anspråk för ett större antal samtal, än hvad ur synpunkten
af allmänhetens intresse borde ega rum; att genom anläggandet af en
telefonlinie från Upsala till Sala samt derifrån vidare öfver Krylbo till
Norberg en mera direkt kommunikationsled till hufvudstaden skulle
åvägabringas såväl för orterna i bergslagen som för Sala; samt att på
sådant sätt äfven en lättnad skulle kunna beredas ledningarna Stockholm—Vesterås—Hallstahammar,
så att dessa blefve tillgängligare för
samtal mellan hufvudstaden och de vestra orterna.

Den vunna erfarenheten om telefontrafiken mellan hufvudstaden och
nyssberörda orter hade, enligt hvad telegrafstyrelsen nu tillkännagifvit,
allt för väl ådagalagt icke blott behofvet af ledningen Upsala—Sala—
Norberg, utan jemväl nödvändigheten af denna lednings utsträckande
från Upsala till Stockholm, å ena sidan, samt från Norberg till Falun,
å andra sidan.

På derom gjorda framställningar hade telegrafstyrelsen nemligen
under loppet af nästlidet år anlagt ett ganska afsevärdt telefonnät i Falun,
hvarifrån en dubbeltrådig ledning sedan år 1892 varit anordnad till
Gefie och förmedelst hvilken ledning förbindelse således kunde ernås
mellan det nya nätet i Falun och rikstelefonnätet. Det hade dock redan
visat sig, att denna ledning nästan uteslutande toges i anspråk för samtal
mellan de båda grannstäderna och att, till följd af den stora tillökning
af abonnenter i Gefle och Upsala med kringliggande orter, hvilken
under nästlidet år egt rum, trafiken å de från sistnämnda städer söderut
gående ledningar numera vore så stor, att det vore att befara, att telegrafstyrelsen
inom kort måste komma i valet mellan att antingen tillbakavisa
en del af den trafik, som erbjödes, eller ock afstå från vidare
utvidgning af rikstelefonnätet i Falun och trakten deromkring, för så
vidt ej annan utfartsväg kunde beredas för Faluns telefontrafik med öfriga
rikstelefonnätet, synnerligast hufvudstaden samt Norbergs och Smedjebackens
bergslager. Genom att utsträcka deri föreslagna ledningen Upsala—Sala—Norberg
till Falun, å ena sidan, samt från Upsala till Stockholm,
å andra sidan, skulle åtminstone under den närmaste tiden ofvannämnda
missförhållanden kunna förebyggas.

3:o) Stockholm—Eskilstuna.

Sedan med ingången af år 1891 det enskilda telefonnätet i Eskilstuna
med kringliggande nejd, efter åttaårig tillvaro, genom köpeaftal öfvergått
i statens ego och i sammanhang med nätets ombyggnad till dubbeltrådigt
blifvit införlifvadt i rikstelefonnätet, hade detsamma, enligt hvad tele -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

grafstyrelsen anfört, vunnit en anslutning långt större, än hvad vid köpets
afslutande varit att förvänta. Vid öfverlåtandet till staten af det
enskilda nätet innefattade detta omkring 175 apparater. Dessas antal
hade sedermera mer än fördubblats, hvarjemte å landsbygden kring Eskilstuna
anordnats 110 nya apparater i förbindelse med vexelstationer, tillhörande
Eskilstuna centralstations område, så att detta för närvarande
omfattade icke mindre än 505 apparater. I samma mån det lokala nätet
utvecklats, hade ock den interurbana telefonkorrespondensen från och till
detsamma ökats, och detta så betydligt, att Eskilstuna beträffande denna
korrespondens numera öfverträffades endast af Stockholm, Göteborg,
Norrköping och Gefle. Under det att hela antalet interurbana samtal
från och till Eskilstuna år 1891 uppgått till 21,022, af hvilka 10,654
varit afgångna och 10,368 ankomna, förmedlades derstädes år 1892
20,188 afgångna och 19,928 ankomna eller tillsammans 40,116 interurbana
samtal. Under månaderna januari—oktober nästlidet år hade antalet
derstädes förmedlade samtal uppgått till 41,070, hvaraf 20,902 afgångna
och 20,168 ankomna, och beräknades för hela året till 49,000
stycken eller — då sön- och helgdagar, under hvilka ett försvinnande
litet antal samtal utvexlades, samt de dagar, liniefel hindrat de begärda
samtalens expedierande, frånråknades—till 170 per dag. Af detta antal
utvexlades, enligt de statistiska uppgifterna rörande denna korrespondens,
med eller öfver Stockholm ej mindre än 85 procent eller 41,650,
utgörande 145 per dag.

Då det icke varit möjligt att å den indirekta ledningen Stockholm—
Göteborg, hvilken, bland annat, vore afsedd för hufvudstadens korrespondens
med såväl Köping, Arboga, Örebro, Sköfde och Mariestad som
Eskilstuna, förmedla ens närmelsevis det stora antalet samtal mellan
Eskilstuna, å ena sidan, och Stockholm, å andra sidan, och för att i någon
mån minska anledningarna till klagomål från abonnenterna i sistnämnda
städer öfver svårigheten att få begärda samtal expedierade, hade
för en del af dessa samtal användts en telegrafverket icke tillhörig, men
senom dess försorg för flera år tillbaka anordnad ledning mellan dessa
båda städer. Denna ledning, som jemväl vore intagen uti Strengnäs
station, kunde emellertid icke, enkeltrådig som den vore, förbindas med
annan dubbeltrådig förbindelseledning och utgjorde således icke någon
länk uti rikstelefonnätet; å densamma uppstode ganska ofta fel, hvilkas
afhjelpande, till följd deraf att ledningen till hela sin längd vore framdragen
utefter landsväg, kräfde dryga kostnader; dess arbetsduglighet
vore ringa och anledningarna till klagomål hade derför icke kunnat
undanrödjas. På grund deraf och vid det förhållandet, att, enligt hvad

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

ofvan blifvit nämndt, telefonkorrespondensen mellan hufvudstaden och
Eskilstuna vore af den betydelse, att en särskild ledning erfordrades
uteslutande för denna korrespondens — för hvilken inkomsterna dock ej
uppginge till det belopp, som erfordrades för att telegrafverket skulle
af lånemedel kunna anlägga en för densamma behöflig ledning — hvartill
komme, att ledningen i fråga billigast kunde anordnas i sammanhang
med snart förestående ombyggnad och öfverflyttande till jernvägens område
å sträckningen Södertelje—Eskilstuna af den utefter landsvägen
mellan dessa städer nu gående telegrafledningen, hade telegrafstyrelsen
hemstält om beredande af medel till en direkt telefonledning mellan
hufvudstaden och Eskilstuna.

4:o) Nässjö—Vestervik.

För att bereda de trakter af Kalmar län, som mest vore i saknad
af goda post- och telegrafförbindelser, den lättnad, som rikstelefonnätet
erbjöde, hade styrelsen för Vimmerby telefonaktiebolag i början af år
1891 framstält förfrågan, huruvida telegrafstyrelsen vore villig öfvertaga
bolagets telefonnät, omfattande, förutom centralstationen i Vimmerby,
vexelstationerna Högsby, Liedhem, Fliseryd, Odensvi, Målilla, Hultsfred,
Falsterbo, Tuna, Forseryd, Björka, Storebro, Södra Vi, Solstadström och
Hallingeberg, och efter detsammas ombyggande till dubbeltrådigt sätta
det i förbindelse med rikstelefonnätet. Telegrafstyrelsen, som väl insett
betydelsen för nämnda orter af rikstelefonnätets utsträckning till desamma,
hade dock med anledning af de vidtomfattande telefonanläggningar, som
då förestode, funnit, att tiden för nätets öfvertagande och ombyggnad
borde uppskjutas. Frågan hade härefter fått hvila, till dess i slutet af
år 1892 af bolagets styrelse å nyo gjordes framställning i ämnet, hvari
hemstäldes, huruvida icke år 1894 skulle vara en lämplig tidpunkt för
öfverlåtelsen. De underhandlingar, som derefter egde rum, ledde till
afslutandet af ett köpeaftal, enligt hvilket telegrafverket skulle den 1
juli 1894 öfvertaga bolagets nät och senast ett år derefter intaga detsamma
i rikstelefonnätet.

Enär det emellertid vore nödvändigt, att, förutom de ledningar, som
erfordrades för de ofvan nämnda orternas förbindande sinsemellan, en för
hela ifrågavarande telefonnäts förbindande med rikstelefonnätet gemensam
hufvudledning anordnades, hvilken lämpligast borde upprättas från
Nässjö till Vestervik, men telegrafstyrelsen icke förfogade öfver medel
för anläggning af denna ledning, fäste telegrafstyrelsen vid köpekontrak -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

tet, bland andra, den bestämmelsen, att kontraktet vore för telegrafverket
bindande endast under den förutsättning, att anslagsmedel för denna
ledning af Riksdagen beviljades. Enligt hvad telegrafstyrelsen anfört,
hade det likväl långt, ifrån uteslutande varit denna omständighet, som
manat telegrafstyrelsen att för Kongl. Maj:t framhålla önskvärdheten af
denna lednings åvägabringande. Genom densamma, som blefve en fortsättning
af den redan befintliga interurbana förbindelseledningen Göteborg—Jönköping—Nässjö,
skulle nemligen en kort och beqväm kommunikationsled
mellan de vestra och östra kuststäderna, i hvilka telegrafverket
egde betydande telefonnät, komma till stånd, på samma gång de
vigtigare orterna i Småland skulle komma i direkt telefonförbindelse
med hvarandra.

Till statsrådsprotokollet har departementschefen erinrat, att 1889
års Riksdag för anläggning af telefonledningar beviljat ett extra anslag
af 750,000 kronor, af hvilket anvisats en femtedel eller 150,000 kronor
för hvartdera af åren 1890, 1891, 1892, 1893 och 1894. Utöfver detta
anslag hade för anläggningen af särskilda telefonledningar för de tre
sistnämnda åren, jemväl på extra stat, anvisats resp. 106,000 kronor,
206,450 kronor och 134,600 kronor. För ifrågavarande ändamål hade
således för hvartdera af åren 1892, 1893 och 1894 anvisats sammanlagdt
resp. 256,000 kronor, 356,450 kronor och 284,600 kronor.

Departementschefen har härefter framhållit att, då i fullföljd af den
vid anläggningen af statens telefonnät under senare år följda grundsats,
att anläggning och inköp af lokala telefonnät samt kortare förbindelseledningar
bekostats af upplånta medel, medan deremot kostnaden för de
ledningar, hvilka förbunde olika landsdelar med hvarandra, eller de s. k.
interurbana ledningarna, blifvit bestridd af medel, som lemnats såsom anslag
utan återbetalningsskyldighet, telegrafstyrelsen, efter det sista femtedelen
af 1889 års anslag af nästlidet års Riksdag anvisats, nu begärt
ett anslag å tillhopa 140,200 kronor för utförande af vissa vigtigare interurbana
ledningar, denna framställning betecknade en icke obetydlig
nedgång i anslagsbehofvet för de interurbana ledningarna. Med afseende
på angelägenheten deraf, att statens telefonnät, så fort omständigheterna
det medgåfve, utsträcktes till landets olika delar, syntes det emellertid,
på det att icke statens telefonväsende genom denna påskyndade utveckling
skulle bringas på obestånd, icke kunna undvikas, att behofvet
af anslag utan återbetalningsskyldighet för anläggning af sådana ledningar,
hvilka under en längre eller kortare tid icke kunde ekonomiskt
bära sig, ännu någon tid måste komma att göra sig gällande.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Med åberopande af hvad telegrafstyrelsen anfört för behöfligheten
af de nu ifrågasatta ledningarna har departementschefen, hvad särskildt
anginge den första af dessa eller linien Norrköping—Örebro, fäst uppmärksamheten
derpå, att, då, på sätt telegrafstyrelsen meddelat, antalet
apparater i telegrafverkets telefonnät i hufvudstaden och kringliggande
orter under senaste året ökats från omkring 1,950 till omkring 2,550
stycken, nödvändigheten att minska den trängsel, som å de från hufvudstaden
utgående linierna uppstode derigenom, att dessa, hvilka vore fullt
upptagna af korrespondensen till och från hufvudstaden, äfven måste
upptaga den transiterande telefontrafiken mellan Norrköping och orterna
söder om denna stad samt Örebro och de öster derom liggande platser,
framträdde ännu mera bjudande, än då nästlidet år framställning till
Riksdagen gjordes om anläggning af denna linie. Härvid borde ej heller
lemnas ur räkningen den besparing i tid för telefonpersonalen och derigenom
äfven i kostnad för telegrafverket, som genom den nya anläggningen
i så måtto skulle vinnas, att derigenom undvekes den för beredande
af tillfälle till telefonsamtal mellan Norrköping och Örebro
nu erforderliga tidsödande utvexling af meddelanden till och från de
många vexelstationerna å den nuvarande telefonförbindelsen mellan dessa
orter. Anläggningen af denna linie komme sålunda enligt departementschefens
åsigt att lända så väl den korresponderande allmänheten som
telegrafverket till icke ringa fördel.

O O

Såsom departementschefen till statsrådsprotokollet anfört, hafva förutom
de betydliga summor, hvilka i form af lån stälts till telegrafstyrelsens
förfogande för anläggning af nya telefonledningar, för detta
ändamål blifvit för åren 1890—1894 beviljade anslag utan åt.erbetalningsskyldighet
till sammanlagdt belopp af 1,197,050 kronor. I anledning
häraf och med hänsyn till den utveckling, statens telefonväsende
nu erhållit, anser utskottet, att den tidpunkt torde vara inne, då endast
i undantagsfall vidare anslag för anläggning af telefonledningar behöfva
af Riksdagen beviljas, och att sålunda de ytterligare länkar i telefonnätet,
som kunna anses erforderliga, böra bekostas antingen genom uppkommen
behållning å telefonrörelsen eller, om så skulle vara behöfligt,
genom upplånade medel.

Då emellertid Riksdagen icke tillförene bestämdt uttalat sig i denna
rigtning, synes skäligt, att jemväl för nästkommande år något anslag
varder för ifrågavarande ändamål beviljadt. Det af Kongl. Maj:t i sådant
afseende äskade belopp finner utskottet dock vara väl högt, och då
bland nu ifrågasatta telefonledningar företrädesvis de båda, som af Kongl.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Maj:t satts i främsta rummet, nemligen Norrköping—Örebro och Stockholm—Sala—Norberg—Falun,
synas på grund af de till statsrådsprotokollet
anförda skäl böra komma till stånd, vill utskottet endast beträffande
dessa båda linier, för hvilkas anläggning kostnaden beräknats uppgå till
sammanlagdt 97,200 kronor, förorda bifall till Kongl. Maj:ts framställning.

Utkottet hemställer alltså,

a) att Riksdagen må för anläggning af telefonledningar
från Norrköping till Örebro och från Stockholm
öfver Sala och Norberg till Falun på extra stat
för år 1895 bevilja 97,200 kronor; samt

b) att Kongl. Maj:ts framställning om anslag för
anläggning af telefonledningar från Stockholm till
Eskilstuna och från Nässjö till Yestervik icke må vinna
Riksdagens bifall.

Uppförande af nytt landsstatshus i Mariestad.

12:o) Sedan nästlidet års Riksdag till bestridande af kostnaden för Ay- «ppnytt
landsstatshus i Mariestad beviljat ett anslag af 125,000 kronor ochnj^å"dLa[jderaf
på extra stat för år 1894 anvisat 55,000 kronor, har Kongl. Maj:thus * Marit~
föreslagit Riksdagen att å extra stat för år 1895 af nämnda anslag anvisa
återstående 70,000 kronor. ‘-“•J

Utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af
Riksdagen bifallas.

Den lokala förvaltningen af statens jordbruksdomäner.

13:o) ‘ Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning A”9-hemställer utskottet,

af statens

att Riksdagen må å extra stat för 1895 anvisa ^måner*0
a) till aflöning åt domänintendenter och för uppehållande [jo) u]
af domängöromålen hos länsstyrelserna 45,000 kronor;
samt

Bih. till Riksd. Prat. 18.94. 4 Sami. 1 Afd. 6 Höft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

b) till resekostnader vid domänförvaltningen såsom
förslagsanslag 40,210 kronor.

Skogsodlingens befrämjande.

Ang. anslag
till skogsodlingens

befrämjande.

[12.]

14:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
hemställer utskottet,

att Riksdagen — i likhet med hvad för de senare
åren egt rum —• må för år 1895 för skogsodlingens
befrämjande bevilja ett extra anslag af 25,000 kronor,
att ställas till Kongl. Maj:ts förfogande för att i mån af
tillgång tilldelas landsting eller hushållningssällskap,
som understödja enskilde skogsodlare genom tillhandahållande
af skogsfrö och plantor till billigt pris eller
beredande af kostnadsfritt biträde vid skogsodlingsarbeten,
dock med vilkor att statsbidrag icke må till
något län utgå med högre belopp, än hvad landsting
och hushållningssällskap tillsammans eller ettdera af
dem för ändamålet anslagit, ej heller till högre belopp
än 2,000 kronor för hvarje landstingsområde.

Stockholm den 12 mars 1894.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Reservation er:

vid punkten l:o (angående anslag till postverket):

af herrar grefve G. Sparre och E. Fränekel mot en del af motiveringen;

af herrar C. E. Casparsson, H. P. P. Tamm, O. M. Björnstjerna och
R. G. von Hedenberg, hvilba yrkat, att utskottet måtte i punkterna a) och
d) hemställa,

a) att hvad Kongl. Maj:t föreslagit angående beredande af semester
utan minskning i inkomster å tjensten för tjenstemännen vid distriktsförvaltningarna
och postanstalterna må af Riksdagen bifallas;

d) att Riksdagen med bifall till hvad utskottet i mom. a), b) och c)
hemstält och med beräknande af postverkets stater för år 1895 till följande
belopp, nemligen:

aflöningsstaten ...............................................................

öfvergångsstaten............................................................

indragningsstaten ..........................................................

pensionsstaten ...........................................................

omkostnadsstaten ..........................................................

oförutsedda utgifter.................................................

afkortningar och restitutioner m. m...................

....... Kr.	3,065,600	—
»	2,400	—
»	593	—
))	89,325	—
»	4,737,000	—
»	40,000	—
))	45,182	—
iåns Kr.	7,980,100	>

må bestämma postverkets anslag, förslagsvis beräknadt, till 7,980,100 kronor,
att utgå direkt af postmedlen;

af herrar C. E. Casparsson, H. P. P. Tamm och O. M. Björnstjerna,
h vilka ansett, att den del af motiveringen, som börjar med orden »Af
statsrådsprotokollet» (sid. 18) och slutar med orden »yttra sig i ämnet»
(sid. 23), icke bort i utlåtandet inflyta;

af herrar K. Bohnstedt, friherre F. W. von Otter, A. G. L. Billing,

F. Boström och I. Kerfstedt, hvilka ansett, att i stället för den i utlåtandet
intagna mening (sid. 24), som börjar med orden »Hvad vidare angår»

100

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

och slutar med orden »Kongl. Majrts ifrågavarande framställning-’, bort intagas
ett yttrande af följande lydelse:

»Hvad vidare angår Kongl. Maj:ts framställning om beredande af semester
utan minskning i inkomster åt tjenstemännen vid distriktsförvaltningarna
och postanstalterna, så bar utskottet visserligen icke förbisett
det behof af ledighet, som för åtskilliga af ifrågavarande posttjenstemän
förefinnes. Deremot torde kunna ifrågasättas, huruvida dylik semester bör
beredas hela denna tjenstemannapersonal. Vid sådant förhållande och med
hänsyn dertill, att Kongl. Maj:ts förslag till 1892 års lagtima Riksdag i
enahanda syfte icke vann Riksdagens bifall, anser sig utskottet för närvarande
icke kunna biträda Kongl. Maj:ts förenämnda framställning.»;

vid punkten 2:o (angående anslag till telegrafverket):

af herrar C. E. Casparsson, H. P. P. Tamm och O. M. Björnstjerna,
hvilka yrkat, dels att Kongl. Maj:ts förslag om beviljande af ett förslagsanslag
å 25,000 kronor för beredande åt en del af personalen vid telegrafverkets
lokalförvaltningar af tjenstledighet utan aflöningsafdrag måtte af
utskottet, tillstyrkas, dels ock att början af utskottets yttrande måtte erhålla
följande förändrade lydelse:

»Vid behandlingen--— komma till stånd.

Af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för den 13 nästlidne januari,
samt det dervid fogade statsrådsprotokollet för den 15 september
1893 inhemtas, att Kongl. Maj:t sistnämnda dag, vid föredragning af Riksdagens
skrifvelse den 12 maj 1888 angående post- och telegrafverkens
förenande under en gemensam styrelse samt det betänkande, som den 2
mars 1892 afgifvits af den för frågans utredning tillsatta komité, funnit
Riksdagens berörda skrifvelse icke böra till någon Kongl. Makts vidare
åtgärd föranleda.

Utskottet, som icke funnit sig genom de af departementschefen mot
en sammanslagning af post- och telegrafverken anförda skäl öfvertygadt
derom, att en sådan ej kan medföra afsevärda fördelar, har till en början
velat uttala den mening, att fastställande af en stat för telegrafverket ingalunda
skulle kunna föranleda föreningsfrågans undanskjutande. Med afseende
härå och da goda skäl tala för Kongl. Maj:ts förslag till sådan
stat, anser utskottet detsamma egnadt att ådraga sig synnerlig uppmärksamhet.

Oberoende etc.»;

af herrar A. Persson, H. Andersson, S. G. von Friesen, P. Holm, O.
Jonsson, L. Jönsson, C. Persson, N. Petersson, A. P. Danielson, iV. Nils -

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

101

son, L. Norrby och O. A. Ericsson, hvilka yrkat, att utskottets yttrande
och förslag bort hafva följande lydelse:

»Vid föredragningen inför Kongl. Maj:t af det nu framlagda förslaget
till ny stat för telegrafverket har departementschefen, såsom ofvan
blifvit anfördt, yttrat, att så länge frågan om post- och telegrafverkens
förening ännu vore sväfvande, kunde ett definitivt inordnande af statstelefonen
under telegrafverket icke ega rum. Då departementschefen
emellertid nu tillstyrkt den organisation i sistnämnda hänseende, som innefattas
i Kongl. Maj:ts förevarande framställning, har departementschefen
utgått från den förutsättning, att föreningsfrågan vore genom Kongl. Majrts
den 15 september 1893 i detta ärende fattade beslut förfallen. Utskottet,
som vid behandlingen af Kongl. Maj:ts framställning rörande postverket
under punkten l:o) här ofvan uttalat sig i anledning af Kongl. Maj:ts nyssnämnda
beslut af den 15 september 1893, hyser emellertid, på sätt i
nämnda punkt framhållits, den åsigt, att en förening af post- och telegrafverken
bör komma till stånd. Utskottet kan således icke i likhet med
departementschefen betrakta denna fråga såsom fallen, utan anser, att dess
lösning fortfarande bör främjas. Då nu ett fastslående af en ny, vidsträcktare
stat för telegrafverket enligt utskottets förmenande långt ifrån
att befordra tvärt om skulle för en lång framtid undanskjuta föreningen
af post- och telegrafverken, har utskottet icke ansett sig böra tillstyrka fastställandet
af den utaf Kongl. Maj:t nu framlagda staten för telegrafverket.

En af Kongl. Maj:t efter framställning af telegrafstyrelsen ifrågasatt
organisativ anordning, nemligen anställandet af distriktsingeniörer jemte
dermed i sammanhang stående förslag, har utskottet visserligen ansett vara
af stor vigt för telegrafverkets och telefonväsendcts ändamålsenliga och
ekonomiskt fördelaktiga drift, Jemväl i det afseendet skulle ifrågavarande
anordning vara af betydelse, att då, såsom här ofvan blifvit antydt, med
densammas genomförande den egentliga telegraftekniska skickligheten icke
skulle på långt när i samma grad som hittills blifva för stationspersonalen
erforderlig, användningen af en och samma person för bestridandet af såväl
post- som telegraf göromål å stationerna komme att i väsentlig mån
underlättas. Då emellertid med anlitande af de medel, som äro för Kongl.
Maj:t tillgängliga, den ifrågasatta organisativa anordningen kan komma
till stånd genom anvisande af arfvoden och således utan att den derför
erforderliga personalen sättes på ordinarie stat, har utskottet, som öfver
hufvud ansett, att förändring i gällande aflöningsstat för telegrafverket nu
icke bör vidtagas, icke heller funnit förhållandena påkalla ett bifall i denna
särskilda punkt af Kongl. Maj:ts förslag.

102

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Hvad beträffar telegrafverkets öfriga utgiftsstater, får utskottet anföra
följande.

I öfvergångsaflöningsstaten synes endast den förändring böra vidtagas,
att det för telegrafisten C. A. Forssander å denna stat uppförda belopp,
500 kronor, varder, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, ur staten uteslutet.

Vidkommande underhållsstaten vill utskottet erinra, att samtliga derå
uppförda anslag hafva förslagsanslags natur. Det lärer således icke vara
nödvändigt att, ehuru vissa hithörande utgifter torde för år 1895 komma
att öfverstiga de å innevarande års stat uppförda anslagsbelopp, härutinnan
föreslå förhöjningar.

Då utskottet af angifna skäl funnit sig böra i det hela afstyrka Kongl.
Maj:ts förslag, har utskottet icke kunnat bland telegrafverkets stater uppföra
särskild anslagsrubrik för räntor och afbetalningar å erhållna lånemedel.
Utskottet har emellertid velat uttala sitt gillande af telegrafstyrelsens
bemödande att i största möjliga utsträckning amortera de för
telefonväsendets utveckling upptagna lån.

Telegrafinkomsterna äro af Kongl. Maj:t för år 1895 beräknade till

1,370,000 kronor, och har utskottet härvid intet att erinra.

I fråga om det medgifvande, Kongl. Maj:t äskat med afseende å användningen
af öfverskottet å telegrafinkomsterna, hvarmed af Kongl. Maj:t
afsetts äfven inkomsterna af telefonväsendet, har utskottet endast ansett
sig böra meddela, att, då utskottet nu icke velat, hvad staten beträffar,
inordna telefonväsendet i telegrafverket, utskottet måst gifva detta medgifvande
den förändrade formulering, att öfverskottet å telegrafinkomsterna
— hvari här icke inräknas telefoninkomsterna, enär Kongl. Maj:t med afseende
å dessa redan eger fri dispositionsrätt — må komma telegrafverket
och telefonväsendet till godo.

Hvad angår den af herr Fredholm väckta motion, saknar utskottet,
vid det förhållande, att utskottet funnit sig böra afstyrka Kongl. Maj:ts
framställning i ämnet, anledning att vidare yttra sig om motionärens förslag
att höja den af Kongl. Maj:t föreslagna aflöningen för telegrafister
af lägsta lönegraden. Beträffande åter det i motionen framstälda förslag,
att åt extra ordinarie telefonist måtte beredas dels ålderstillägg efter vissa
års tjenstgöring, dels ock vid afgång från tjenst en till följd af försvagad
helsa, ådragen genom tjenstgöringen, gratifikation, beräknad efter vissa
procent å hela det under tjenstetiden intjenade arfvodet, har utskottet, då
det icke synts vara skäl att, med frångående af hittills följda grundsatser,
tillförsäkra en del af den i statens tjenst använda extra ordinarie tjenstepersonal
rätt till förenämnda förmåner, funnit sig böra afstyrka bifall till
hvad motionären härom föreslagit.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

103

De af Kongl. Maj:t för år 1894 faststälda stater för telegrafverket utvisa
följande slutsummor:

aflöningsstaten..............................

öfvergångsaflöningsstaten .........

pensions- och understödsstaten
underhållsstaten ..........................

..................... Kr. 951,900: —

....................... » 5,100: —

..................... » 112,320: —

..................... » 284,800: —

tillsammans Kr. 1,354,120: —.

Då utskottet, på sätt ofvan nämnts, i dessa stater endast ansett sig
böra föreslå den förändring, att ur öfvergångsaflöningsstaten må uteslutas
ett belopp af 500 kronor, får utskottet hemställa,

a) att Kongl. Maj:ts förevarande framställning i
hvad den afser telefonväsendets inordnande i telegrafverket
och dermed sammanhängande förändringar i telegrafverkets
stater icke måtte af Riksdagen bifallas;

b) att herr Fredholms motion icke måtte till någon
Riksdagens vidare åtgärd föranleda;

c) att, vid bifall till hvad utskottet i mom. a) och
b) hemstält, Riksdagen i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
framställning må, med beräknande af telegrafverkets
utgiftsstater för år 1895 till följande belopp,
nemligen:

aflöningsstaten ....................................... Kr.

öfvergångsaflöningsstaten........................ »

pensions- och understödsstaten ............ »

underhållsstaten......................................... »

951,900

4,600

112,320

284,800

tillsammans Kr. 1,353,620

samt under Kongl. Maj:t förbehållen rätt att i dessa
stater göra de jemkningar, som kunna finnas af behofvet
påkallade, såsom reservationsanslag, att utgå direkt af
telegrafmedlen, till telegrafverket för år 1895 anvisa
enahanda belopp, 1,370,000 kronor, hvartill telegrafinkomsterna
för året blifvit af Kongl. Maj:t beräknade,
samt tillika medgifva, att det öfverskott, som kan å
telegrafinkomsterna uppstå, må af Kongl. Maj:t användas
för telegrafverkets och telefonväsendets tidsenliga utveckling
och förbättring.»;

104

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

vid punkten 4:o mom. b) (angående fyllnadsarfvode till föreståndare
vid skogsskolor):

af herr S. G. von Friesen, som yrkat, att Kongl. Maj:ts framställning
måtte af utskottet afstyrkas;

vid punkten 11 mom. a) (angående anslag för anläggning af telefonledningar
från Norrköping till Örebro och från Stockholm öfver Sala och
Norberg till Falun):

af herr S. G. von Friesen, som yrkat, att utskottet måtte hemställa,
att Kongl. Maj:ts framställning om anslag för anläggning af dessa telefonledningar
ej heller måtte vinna Riksdagens bifall. •

Det skulle här antecknas, att herr G. D. R. Tornerhjelm icke deltagit
i behandlingen af punkten l:o af förestående utlåtande. .

Likaledes skulle här antecknas, att herrar P. Pelirson och J. E. Wikstén
icke närvarit vid förestående hufvudtitels behandling inom utskottet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

105

Bil. I.

Utgiftsstater för Telegrafverket

att tillämpas

år 1895.

A. Aflöningsstat.
l.o. Styrelsen.

1 generaldirektör och chef ..............................

1 byråchef ......................................................

2 byråchefer ..................................................

1 elektriker......................................................

1 kamrerare ...................................................

1 sekreterare och ombudsman...........................

1 första gradens tjensteman...........................

12 första gradens tjensteman...........................

Felräkningspenningar åt kassören, arfvode ......

Till vikariatsersättning, arfvoden till extra biträden,
renskrifningskostnad, förslagsanslag...

1 förrådsvaktare ............................................

1 förste vaktmästare .v...................................

1 vaktmästare .............................................

1 vaktmästare ................................................

*) Anmärkning. Om vaktmästare i sådan egenskap
åtnjuter fri bostad, skall, så länge denna
förmån qvarstår, lönen minskas med 150 kronor.

2:o. Linier och verkstad.

5 distriktsingeniörer:
löner å..................... 2,700: —

tjenstgöringspenningar

å ......................... 900: — 3,600: —

2 ingeniörer:

löner å. .................... 2,250: —

tj enstgöringspenningar

å .......................... 750: — 3,000: —

1 ingeniör och verkstadsföreståndare ...............

Transport

Bill. till Riksd. P)0t. 1894. 4 Sami. 1 Afd. 6‘ Höft.

	K r o	n o r
	Tjenst-
Lön	görings- penningar	Samma
6,200	2,800	9,000
4,400	2,000	6,400
8,800	4,000	12,800
3,000	1,500	4,500
3,000	1,500	4,500
3,000	1,500	4,500
1,800	1,200	3,000
21,600	14,400	36.000 500 20.000
800* *)	300	1,100
800*)	300	1,100
500*)	300	800	1
500*)	300	800	105,0001
13,500	4,500	18,000	-
4,500	1,500	6,000
3,000	1,000	4,000	28,000
—		—	133,000

Efter 5 år kan
lönen höjas med
600 kronor.

Efter 5 år kan
lönen höjas med
500 kronor och
efter 10 år med
ytterligare 500
kronor.

Efter G år kan

Efter 5 år kan
aflöningen höjas
med 500 kronor
och efter 10 år
med ytterligare
500 kronor.

Efter 5 år kan
aflöningen höjas
med 500 kronor
och efter 10 är
med ytterligare
500 kronor.

100

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

			K r 0	n 0 r
		Lön	Tjenst- görings- penningar	Summa
, 3:0. Stationerna.	Transport	—	—		133,000
a) Föreståndare för stationerna af l:a klassen: 2 direktörer: löner å.................. 4,125: — tjenstgöringspennin- gar å.................. 1,375: — 5,500= —	8,250	♦ 2,750	11,000
2:a klassen: 4 direktörer: löner å.................. 3,750: — tjenstgöringspennin-gar å.................. 1,250: —	5,000: —	15,000	5,000	20,000
3:e klassen: 2 kommissarier: löner å.................. 2,700: — tj enstgöringspennin-gar å.................. 900: —	3,600: —	5,400	1,800	7,200		Efter 5 år kan aflöningen liöjas med 500 kronor och efter 10 år
4:e Idassen: 9 kommissarier: löner å.................. 2,475: — tjenstgöringspennin-gar å.................. 825: —	3,300: —	22,275	* 7,425	29,700		med ytterligare 500 kronor.
5:e klassen: 14 kommissarier: löner ä................. 2,250: — tjenstgöringspennin-gar å................. 750: —	3,000: —	31,500	10,500	42,000
6:e klassen: 18 kommissarier: löner å................ 2,025: — tjenstgöringspennin-gar å................. 675: —	2,700: —	36,450	12,150	48,600		Efter 5 år kan aflöningen höjas med 400 kronor och efter 10 år med ytterligare 400 kronor. < Efter 5 år kan aflöningen höjas med 300 kronor och efter 10 år med ytterligare
7:e klassen: 9 kommissarier: löner å.................. 1,800: — tjenstgöringspennin-gar å.................. 600: —	2,400: —	16,200	5,400	21,600
	Transport				133,000	300 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

107

	Iro	n o r
Lön	Tjenst- görings- penningar	Summa
		—	133,000
16,500	5,500	22,000
54,000	18,000	72,000
4,950	1,650	6,600
9,000	3,000	12,000
18,225	6,075	24,300
120,000	40,000	160,000
95,175	31,725	126,900
45,150	15,050	60,200	664,100
1 !	\| 1	797,100

8:e klassen:

20 telegrafister:

löner å,.................. 825:

tjenstgöri liggpenningar
ä.................. 275:

9:e klassen:

80 telegrafister:

löner å,.................. 675:

tjenstgöringspennin gar

å.................. 225:

Transport

1,100: —

900: —

b) Biträdande stationspersonal:

2 kommissarier:

löner å.................. 2,475

tjenstgöringspennin gar

å.................. 825

4 kommissarier:

löner å,.................. 2,250

tjenstgöringspennin gar

å.................. 750

9 kommissarier:

löner å.................. 2,025

tjenstgöringspennin gar

å..................... 675

100 assistenter:

löner å.................. 1,200

tjenstgöringspennin gar

ä................. 400

141 telegrafister:

löner å,................. 675

tjenstgöringspennin gar

å.................. 225

86 telegrafister:

löner å.................. 525

tjenstgöringspenningar
å................. 175

— 3,300:

3,000: —

2,700:

— 1,600:

— 900: —

700: —
Transport

Efter 5 år kan
aflöningen höjas
med 100 kronor,
efter 10 år med
ytterligare 100
kronor och efter
15 år med än
ytterligare 100
kronor.

Efter 5 år kan
aflöningen höjas
med 500 kronor
och efter 10 år
med ytterligare
500 kronor.

Efter 5 år kan
aflöningen höjas
med 400 kronor
och efter 10 år
med ytterligare
400 kronor.

Efter 5 år kan
aflöningen höjas
med 300 kronor
och efter 10 år
med ytterligare
300 kronor.

Efter 5 år kan
aflöningen höjas
med 100 kronor,
efter 10 år med
ytterligare 100
kronor och efter
15 år med än
ytterligare 100
kronor.

108

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

		Kronor
Transport		797,100
4:o. Särskilda anslag.
Till ålderstillägg, förslagsvis ........................................................	100,000
» arfvoden åt den extra biträdespersonalen samt till vikariats-
ersättning vid stationerna, förslagsvis....................................	275,000
» vaktmästare och telegrambärare vid stationerna, förslagsvis......	125,000
» hushyreersättning åt kommissarien-kontrollören i Köpenhamn...	600
För telegrafverkets undervisningsanstalter högst............................	12,500	513,100	1,310,200
B. Öfvergångs-aflöning-sstat.
För genomförande af den med år 1888 inträdda förändring af vissa telegrafist-
befattningar:
åt 16 f. d. första telegrafister å 200 kronor......................		3,200
» genomförande af den med år 1895 inträdande förändring i aflönings-
förmånerna för telegrafverkets stationspersonal, åt nedannämnde:
kommissarien i Köping W. Gr. Wingenblixt .......................	..... 200
» i Yarberg G. M. Th. Sandström..................	..... 200
» i Venersborg H. E. Moberg...........................	.. .. 200
» i Ystad G. F. W. Dahlberg ...........................	..... 300
telegrafisten i Byske H. H. Winblad von Walter ...............	..... 100
» i Ramsele A. 0. Grundström ........................	..... 50
» i Simrishamn C. H. Balkenhausen............	.. .. 100
» i Trollhättan A. Sjödahl .................................	..... 100	1,250
Anmärkning. De ofvan å denna stat upptagna belopp böra minskas eller
helt och hållet upphöra i den mån deras innehafvare erhålla
ökad normal aflöning enligt staten litt A. 3:o.
Åt f. d. kommissarien W. H. Lagerheim, enligt kongl. brefvet den	31 maj
1889 ....................................................................		800	5,250
C. Pensions- och understödsstat.
Förre telegrafisten å Sandhamns indragna optiska station A. Löfgren, enligt
kongl. brefvet den 17 september 1869 .................................		240
» telegrafisten å Nynäs indragna optiska station L. 0. Westman, enligt
samma kongl. bref...................................................................		240
Transport	480	1,315,450

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

109

	Kronor
Transport	480	-1,315,450
Förre befälhafvaren å Arholma indragna optiska station, fanjunkaren L. F. Österberg, enligt kongl. brefvet den 25 november 1870 ........................	400
» korporalen å Vinga optiska station J. A. Andersson, enligt samma kongl. bref............................................................................-................	270
» befälhafvaren å Landsorts indragna optiska station, sergeanten A. Lil-jander, enligt kongl. brefvet den 2 juni 1876 ..................................	600
» telegrafisten å Dalarö indragna optiska station C. A. Törnros, enligt samma kongl. bref................................................................................	400
» telegrafisten å Ornö indragna optiska station J. E. Åkerström, enligt samma kong], bref...................................:.............................................	400
Kommissarien J. F. Björklunds enka Laura Johanna Björklund, född Hell-ström, enligt kongl. brefvet den 16 juni 1876 .................................... Förre telegrafisten å Nynäs indragna optiska station C. Sjöberg, enligt kongl. brefvet den 23 mars 1877 .........................................................	300
400
» telegrafisten å Ornö indragna optiska station F. 0. Åkerlind, enligt samma kongl. bref................................................................................	270
» föreståndaren för Skenninge indragna elektriska station Nanny Arndtz, enligt kongl. brefvet den 2 juli 1887 ..................................................	300
Bidrag till telegrafverkets pensionsinrättning: a) fem procent å den för året till 1,370,000 kronor beräknade telegram- portoinkomst, förslagsvis............................................................ 68,500 b) bestämdt anslag....................................................................... 20,000	88,500
Bidrag till telegrafverkets enke- och pupillkassa .........................................	6,000
Till fyllnadspensioner, enligt bestämmelserna i kongl. brefvet den 22 juni 1883, förslagsvis....................................................................................	35,000	133,320
• D. Omkostnadsstat. Förslagsanslag. Liniernas öfvervakande och underhåll...................-.........''................................	325,000
Underhåll af telegrafverkets fastigheter ........................................................	10,000
Resekostnads- och traktamentsersättningar ..................................................	20,000
Inventariers inköp och underhåll .................................................................	100,000
Böcker, kartor, tryckningskostnad, kuverter, blanketter, pappersremsor, telefon-kataloger m. m.....................................................................................	60,000
Skrifmaterialier.........................................................................................	15,000
Batteriförnödenheter.......................................................................................	20,000
Hyror ........................................................................................................	45,000
Transport	595,000]	1,448,770

Ilo

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

	Kronor
Transport	595,000	1,448,770
Bränsle och lyshållning..............................................................................	60,000
Postporto.................................................................................................	10,000
Frakt och transportkostnader........................................................................	10,000
Sjukvård, sjukaflöning och begrafningskostnad ............................................	2,000
Sveriges bidrag till underhållet af internationella telegrafbyrån i Bern.........	1,500
Diverse utgifter............................................................................................	32,730	711,230
E. Räntor och afbetalning^ å erhållna lånemedel, förslagsvis		487,000
Summa		2,647,000

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

111

Bil. II.

Telegraf- och telefonmedelsuppbörden under tiden V™ 1892—Vi0 1893
yid följande telegrafverkets stationer.

Station	Telegraf- medel	Telefon- medel	Samma	Anmärkning
1:sta klassens stationer:
Stockholm...........................	441,867	153,212	595,079
Göteborg ...........................	274,246	165,630	439,876
2:dra klassens stationer:
Malmö .............................	79,768	86,816	166,584
Norrköping.......................	28,376	61,485	89,861
Sundsvall...........................	68,145	59,206	127,351
3:dje klassens stationer: Gefle ................................				(Telefonstationen inrättad 1893. Den angifna telefon-J inkomsten är upptagen sådan den beräknats för
39,771	60,000	99,771
Helsingborg.......................	33,360	44,016	77,376	\| 1895.
4:de klassens stationer:
Eskilstuna...........................	4,202	31,564	35,766	(Telefonstationen inrättad 1893. Den angifna telefon-! inkomsten är upptagen sådan den beräknats för
Halmstad ...........................	12,820	18,000	30,820
Hernösand ........................	24,608	13,464	38,072	L 1895. Ännu ej rikstelefon.
Jönköping.........................	7,978	23,346	31,324
Karlskrona .......................	14,540	18,616	33,156
Luleå.................................	21,913	5,871	27,784	Ännu ej rikstelefon.
Söderhamn ........................	7,107	34,037	41,144
Upsala .............................	11,134	20,767	31,901
Örebro .............................	9,201	23,044	32,245
5:te klassens stationer:				(Telefonstationen inrättad 1893. Den angifna telefon-inkomsten är upptagen sådan den beräknats för
Falun................................	9,169	10,000	19,169
Kalmar..............................	18,560	375	18,935	1.. 1895. Ännu ej rikstelefon.
Karlshamn ........................	8,478	11,443	19,921
Kristianstad........................	7,897	13,969	21,866
Landskrona........................	12,165	20,824	32,989
Lund .................................	6,139	24,711	30,850

112

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Station	Telegraf- medel	Telefon- medel	Summa	Anmärkning
Lysekil .............................	14,998	7,571	22,569
Piteå ..............................	15,093	4,110	19,203	Ännu ej rikstelefon.
Skellefteå...........................	13,445	6,329	19,774	Ännu ej rikstelefon.
Uddevalla...........................	9,211	11,899	21,110
Umeå................................	12,580	8,443	21,023	Ännu ej rikstelefon. \| Telefonuppbörden kommer f. o. m. 1895 att ökas med
Ystad.................................	9,510	10,115	19,625	omkring 10,000 kronor i anledning af Skurup och Tomelilla stationers intagande såsom vexelstationer
Östersund...........................				( under Ystad.
11,545		11,545	Ingen telefon. Kontrollstation till Norge. (Telefonstationen inrättad 1893. Den angifna telefon-
6:te klassens stationer:
Borås................................	6,845	10,000	16,845	inkomsten är upptagen sådan den beräknats för 1 1895.
Haparanda ........................	• 9,008	1,440	10,448	Ännu ej rikstelefon.
Hudiksvall...........................	10,372	100	10,472	Ännu ej rikstelefon.
Karlstad ...........................	9,392	2,945	12,337	j Enkeltrådsnätet finnes ännu qvar.
Linköping...........................	4,758	3,601	8,359	\ Endast få rikstelefonabonnenter finnas.
Marstrand.........................	11,336	2,194	13,530
Motala ..............................	6,958	50	7,008	Ännu ej rikstelefon.
Nyköping...........................	3,447	13,042	16,489
Nyland ..............................	6,012	12,535	18,547	Ännu ej rikstelefon.
Nässjö ..............................	1,889	6,101	7,990	Stor grenstation för både telegraf- och telefonledningar.
Oskarshamn........................	10,680	8,000	18,680	J Ännu ej rikstelefon. Den angifna telefoninkomsten är \ upptagen sådan den beräknats för 1896.
Sollefteå ...........................	4,723	6,912	11,635	Ännu ej rikstelefon.
Trelleborg...........................	7,124	7,408	14,532
Vester vik..........................	7,908	9,000	16,908	\| Ännu ej rikstelefon. Den angifna telefoninkomsten är 1 upptagen sådan den beräknats för 1895.
Vesterås ...........................	3,849	9,022	12,871
Vexiö.................................	4,070	13,377	17,447
Visby.................................	11,268	500	11,768
Örnsköldsvik .....................	11,990		11,990	Ingen telefon.
7:de klassens stationer:
Hessleholm ........................	823	6,816	7,639
Kolbäck (förut Hallstahammar)	740	8,307	9,047	Stor grenstation.
Kristinehamn .....................	5,140	46	5,186	Ännu ej rikstelefon.
Köping .............................	1,964	7,211	9,175
Sköfde .............................	3,260	4,404	7,664
Strömstad...........................	3,505	2,595	6,100
Varberg..............................	4,481	5,131	9,612
Varekil ..............................	5,024	2,667	7,691
Vener sborg ........................	4,307	4,091	8,398

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

113

Station	Telegraf- medel	Telefon- medel	Summa	Anmärkning
8:de klassens stationer:
Arboga ..............................	2,427	5,501	7,928
Bollnäs.............................. Engelholm...........................	1,842 1,300	1,119 6,131	2,961 7,431	/ Ärsafgiftcu för rikstelefonen ej medräknad (redovisas \| under Söderhamn).
Eslöf ................................	1,178	9,487	10,665
Gnesta ..............................	321	5,964	6,285
Grebbestad ........................	2,130	3,742	5,872
Höganäs ...........................	3,399	5,168	8,567
Hörbv.................................	650	7,009	7,659
Katrineholm........................	603	7,311	7,914
Kramfors ...........................	7,053	2,759	9,812	Ännu ej rikstelefon.
Lidköping...........................	2,894	2,894	Ingen telefon.
Mariestad...........................	2,001	1,394	3,395
Nederkalix ........................	5,980	782	6,762	Ännu ej rikstelefon.
Norberg..............................	1,583	6.147	7,730
Nordmaling........................	3,199	1,168	4,367	Ännu ej rikstelefon.
Norrtelje ...........................	1,714	7,085	8,799
Ronneby ..........................	2,692	3,041	5,733
Sala .................................	2,617	6,756	9,373
Simrishamn.......................	2,813	4,226	7,039
Vinga ................................	552		552	. Signalstation.
9:de klassens stationer: (Endast mindre stationer.)

Stockholm i februari 1894.

Erik Stokckenfeldt.

Edic. Svanbeck.

Bih. till Riksd. Prot. 1894. 4 Sami. 1 Afd. 6 Häft.

114

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Bil.

Tabell öfver ordinarie anslagen under

1894	års riksstat anslår:
Anvisning i kontant.		Indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag.	Summa.
		Friheter och kyrkotionde.
Kronor	Ö.	Kronor	Ö.	Kronor	Ö.	Finans-
17.000 64.000 122,100 102,800 174.000 140.000 20,300 5,400 169,600 35,500 7,642,000	—		—	17.000 64.000 122,100 102,800 174.000 140.000 20,300 5,400 169,600 35,500 7,642,000	—	Departementschefen......................................................... Departementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli ...... Kammarkollegium............................................................ Statskontoret..................................................................... Stämpelomkostnader, förslagsanslag.............................. Kostnader för allmänna bevillningens uttaxering, Mynt- och kontrollverken................................................ Omkostnader för kontrollverket, förslagsanslag............ Kammarrätten.................................................................. Öfverintendentsembetet ................................................... Postverket, förslagsvis beräknadt att utgå direkt af Okas med..................................................................
1,370,000	—		—	1,370,000		Telegrafverket, reservationsanslag, att af telegrafmedlen Ökas med..................................................................
2,574,000	—		—	2,574,000		Tullverket, förslagsanslag, att af tullmedlen direkt Minskas med.........................................................
1.900.000 94,000 1.019.000	—	—	—	1.900.000 94,000 1.019.000	—	Ersättning till städerna för mistad tolag, förslagsanslag Domänstyrelsen .............................................................. Skogsväsendet: Bestämdt anslag: För skogsstaten......................................................... » statens skogsläroverk .......................................
t 15,449,700		- 1—	15,449,700	_

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

115

Litt. .4 •

riksstatens Sjunde hufvudtitel.

departementet.

förslagsanslag.

postmedlen. Nuvarande belopp
direkt utgå. Nuvarande belopp
utgå. Nuvarande belopp............

.7,642,000

302,600

—

. 1,370,000
. 1,500,000

—

. 2,574,000
5,000

.. 447,208: —

47,700: — 494,908:

Förslag till blifvande riksstat:

Trp:t 494,908: —

		Indelning och
		dermed jemförlig
Anvisning i		anvisning, på	Summa.
kontant.		förslag.
		Friheter och
		kyrkotionde.
Kronor	Ö.	Kronor	Ö.	Kronor	Ö.
17,000			_	17,000	—
64,000	_		—	64,000	—
122,100	_		—	122,100	—
102,800	_		—	102,800	—
174,000	_	__	—	174,000	—
140,000	_		—	140,000	—
20,300	_		—	20,300	—
5,400	_		—	5,400	—
169,600	_		—	169,600	—
35,500	—		—	35,500	—
7,944,600	—		—	7,944,600	—
2,870,000	—		—	2,870,000	—
2,569,000			_	2,569,000	—
1,900,000	_		—	1,900,000	—
94,000				94,000
116,228,300	_	—		16,228,300	—

116

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

1894 års riksstat anslår:
Anvisning i kontant.	Indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag.	Summa.
Friheter och kyrkotionde.

Kronor	5.	Kronor	ö.	Kronor	Ö.
15,449,700				15,449,700
12,000				12,000
30,000			—	30,000	—
200,000			—	200,000	_
21,550		6		21,556	—
15,000				15,000
450,000	—		—	450,000	-c—
12,000	—			12,000	_
25.000	—	—		25,000	_
45,000				45,000	_
20,000				20,000	_
400,000			—	400,000	_
36,810			—	36,810	_
32,000	—		—	32,000	_
60,000	—		—	60,000	—
16,809,060	—	6	—	16,809,066 !	—

Förslagsanslag:

Till ålderstillägg åt skogsstaten och skogsinstitulleservationsanslag: Till

enskilda skogsundervisningen...........................

» kronoskogarnes förvaltning och befrämjande

Nuvarande belopp..........................................

ÖJcas med......................................................

Till belöningar för rofdjurs dödande, förslagsanslag...
jLyshållning m. fl. utgifter för kronans publika hus i

Byggnader och reparationer, reservationsanslag .........

Städers friheter, förslagsanslag. Nuvarande belopp ...

Ökas i kolumnen: »Friheter och kyrkotionde» med
Observations- och uppbördsprocenter m. m., förslags Kontroll

å tillverkningsafgifter, förslagsanslag............

För kontrollen vid enskilda banker och kreditanstalter,

Restitutioner, förslagsanslag.........................................

Ålderstillägg, förslagsanslag..........................................

Rese- och traktamentspenningar, förslagsanslag .........

Postafgifter för tjenstebref och dylika försändelser,
Skrifmaterialier och expenser, ved m. m., förslagsanslag

Extra utgifter, reservationsanslag................................

Kongl. operan..................................................................

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

117

Trp:t

tets lärarepersonal......

af skogsväsendet i allmänhet.

................ 431,092: —

........................... 128,000: —

Stockholm, förslagsanslag

8,600: —
559,092: —

anslag ..........................

förslagsanslag, högst ...

förslagsanslag...............

	Förslag till blifvande riksstat:
Anvisning i kontant.	Indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag.	Summa.
Friheter och kyrkotionde.
	Kronor	Ö.	Kronor	Ö.	Kronor	Ö.
494,908: —	16,228,300	—		—	16,228,300	—
84,400: -
567,692: —	1,147,000				1,147,000
	12,000	—		—	12,000	—
	30,000	—		—	30,000	--
	200,000	—		—	200,000	—
21,556: —
34; —	21,550	—	40	—	21,590	—
	15,000	—		—	15,000	—
	450,000	—		—	450,000	—
	12,000	—		—	12,000	—
	25,000	—		—	25,000	—
	45,000			—	45,000	—
	20,000			—	20,000	—
	400,000	—		—	400,000	—
	36,810			—	36,810	—
	32,000			—	32,000	—
	60,000		—	—	60,000	—
Summa	18,734,660		40	—	18,734,700	—

Bih. till Rilcsd. Prat. 1894. 4 Sand. 1 Afd. ti Höft.

118

Statsutskottets Utlåtande N:o 8.

Bil. Litt. B.

Tabell öfver extra ordinarie anslagen under riksstatens
Sjunde hufvudtitel.

	Kronor	Ö.
Finansdepartementet.
Finansdepartementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli: Till arfvode för en byråassistent å finansdepartementets bankbyrå	4,000
Statskontoret: *
Ersättning för af statskontoret gjorda förskott	160,690
Anläggning af telefonledningar:
För anläggning af telefonledningar från Norrköping till Örebro och från Stockholm öfver Sala och Norberg till Falun	97,200
Öfverintendentsembetet:
För uppförande af nytt landsstatslius i Mariestad	70,000
Domänstyrelsen:
Till aflöning åt domänintendenter och för uppehållande af domängpro- målen hos länsstyrelserna................... 45 000- » resekostnader vid domänförvaltuingen, förslagsanslag 4o’210: —	85,210
Diverse anslag:
Till skogsodlingens befrämjande................	25,000
Summa	442,100	—

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri,''1894