Statsutskottets Utlåtande N:o 89 (Utlåtande 1895:Su89 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

N:o 89.

Ank. till Kiksd. kansli den 9 maj 1895, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af inom Riksdagen väckta motioner angående
upptagande af län för försvarets stärkande m. m.

(lista U. A.)

Såsom utskottet omförmält under punkten 17:o i sitt utlåtande n:o
5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel,
omfattande anslagen till landtförsvaret, och under punkten 9:o i
sitt utlåtande n:o 6, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret, har

ej mindre uti två inom Riksdagen väckta motioner, den ena i Första
Kammaren af herr R. Almström m. fl. (motion n:o 39) och den andra i
Andra Kammaren af herr H. H. Lilliehöök m. fl. (motion nm 122),
sammanstämmande hemstälts, att Riksdagen ville besluta en skrifvelse
till Kongl. Maj it med begäran, att Kongl. Maj:t behagade låta upprätta
och för Riksdagen framlägga förslag till flottans nybyggnad, det fasta
försvarets utveckling samt arméns förseende med tidsenliga gevär, äfvensom
till kostnadernas bestridande med inom landet upplånade. medel,
allt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de åsigter, som i motionerna
blifvit angifna;

än äfven föreslagits,

dels uti en inom Första Kammaren af friherre Klinckowström väckt
Bih. till Riktå. Prof. 1895. 4 Sami. 1 A/d. 62 lläft. (N:o 89.) t

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

motion (n:o 14), att Riksdagen ville afslå Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda förslag till anskaffande af medel på extra stat för
nybyggnad af flottans sjögående fartygsmateriel, och att deremot Riksdagen
ville besluta att för anskaffning af medel härtill anbefalla riksgäldskontoret
upptagandet af ett från de enskilda lånegifvarnes —
allmänhetens — sida ouppsägbart statslån på 50 millioner kronor, med
samma bestämmelser i öfrigt, som blifvit faststälda beträffande 1887
års endast från statens sida uppsägbara lån, löpande med 36/io % ränta,
att halfårsvis af riksgäldskontor utbetalas;

dels ock uti en inom samma kammare af herr af Buren väckt motion
(n:o 29), att staten genom sin inhemska statskredit måtte ställa
ett belopp af 50 millioner kronor med 3 procent ränta, som halfårsvis
betalades uti ouppsägbara obligationer, hvilka borde vara stälda på
mindre valörer i 10, 20, 50 och 100 kronor att försäljas med den kapitalrabatt,
som tidsförhållanden kunde kräfva, och att dessa obligationer
borde vara textade så, att de icke kunde belånas i utlandet, och
hållas till försäljning på behöriga platser icke ensamt i de stora städerna,
utan äfven vid hvarje postkontor och riksbankens afdelningskontor
i landsorterna, der räntan äfven borde betalas; samt

att använda nettobeloppet häraf att dermed i första rummet inom
svenska \erkstäder så mycket som der kunde tillverkas på möjligast
kortaste tid fullständiga vårt sjöförsvar med anskaffande af den krigsmateriel
för flottans räkning, som Kongl. Maj:t i sin proposition angående
statsverkets tillstånd och behof föreslagit, så att flottan alltså
måtte kunna fylla sin uppgift i försvaret och vår armé derigenom på
verksammaste sätt kunde motsvara sitt ändamål och de ökade uppoffringar,
nationen för dess stärkande underkastat sig.

Och hade utskottet i ofvannämnda punkt 17:o af sitt utlåtande n:o

5 anmält, att utskottet komme att öfver herr Almströms m. fl. samt
herr Lilliehööks m. fl. motioner, i hvad de afsåge landtförsvaret,
framdeles afgifva utlåtande, äfvensom i punkten 9:o af sitt utlåtande n:o

6 hemstält, dels att Kongl. Majds framställning angående anslag till
fartygsmateriel m. m. måtte på det sätt bifallas, att Riksdagen för anskaffning
af ny fartygsmateriel på extra stat för år 1896 anvisade ett
belopp af 1,500,000 kronor; dels ock att friherre Klinckowströms och
herr af Buréns omförmälda motioner måtte, i hvad de kunde anses afse
upptagande af lån för berörda anskaffning, anses derigenom besvarade;
hvilken hemställan af Riksdagen bifallits; hvaremot utskottet i samma
punkt anmält, att utskottet komme att öfver friherre Klinckowströms
och herr af Buréns nämnda motioner i öfrigt äfvensom öfver herrar

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

Almströms m. fl. och Lilliehööks m. fl. motioner i hvad de berörde
sjöförsvaret framdeles afgifva utlåtande.

Till stöd för sina framställningar hafva motionärerna anfört hufvudsakligen
följande:

friherre Klinckowström:

att förutom det ordinarie anslag, som Kong]. Maj:t å femte hufvudtiteln
äskat, eller 1,300,000 kronor, hade Kongl. Maj:t på extra stat äskat
12,250,000 kronor, att utgå under 5 år, till nyanskaffning af flottans
fartygsmäteriel, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den af Kongl.
Maj:t förut gillade plan, samt att deraf för år 1896 anvisa till afslutande
af pansarbåten »Oden» 690,000 kronor samt till anskaffning af ett rekognosceringsfartyg,
tre l:a klassens minbåtar och två 2:a klassens
minbåtar 1,710,000 kronor, eller tillsammans 2,400,000 kronor;

att detta anslag, afsedt att utgå under 5 år, utgjorde endast omkring
‘A af det som fordrades för att sätta flottans sjögående materiel
i det tillstånd, som Kongl. Maj:t ansåge nödvändigt för att skydda
våra kuster;

att 20 å 30 år skulle fordras för att uppbringa flottans sjögående
krigsmateriel till det antal fartyg, som minst erfordrades till landets
försvar;

samt att de skattdragandes börda skulle efter de 20 å 30 åren härigenom
ökas med omkring 2 millioner kronor, om ens de återstående
36 å 37 millionerna af detta anslag af kommande Riksdagar beviljades.

Om den af motionären föreslagna utvägen godkändes, borde obligationerna,
till vinnande af nödig skyndsam realisation, kunna säljas till
högst 10 % under pari och endast i den mån den nya krigsmaterielen
på svenska verkstäder och skeppsvarf hunne tillverkas, dock icke till
högre nominelt belopp än 10 millioner kronor årligen. Genom realisation
af det ofvan föreslagna obligationsbeloppet till 90 % skulle erhållas
45 millioner kronor, som, löpande med omkring 4 skulle fordra för
räntans betalande omkring 1,800,000 kronor årligen.

herr af Buren:

Fyratio år hade redan gått till ända, sedan vi börjat ett nytt kreditoch
finanssystem, grundadt på utländska lån. Följderna deraf vore för
alla numera en visshet — landet nästan utfattigt. I brist på förlagkunde
industrimännen ingenting åstadkomma, arbetslöshet, konkurser

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

och armod stämplade vår industris beskaffenhet. Vårt jordbruk, tryckt
af de utländska skulderna, läge förlamadt och dess innehafvare kämpade
om existensen. Våra mineralrikedomar, delvis i utländska händer,
rycktes undan oss; delvis oarbetade gåfve de oss inga inkomster; jernvägarne
gåfve ej ränta nog att betäcka de utländska lånen. Den utländska
krediten vore en mara, som oroade och ruinerade oss, kastade
oss tillbaka oaktadt vårt sträfsamma motstånd, emedan all inkomst af
vårt arbete ginge till utlandet, som oaktadt all vår möda och besparing
ändock icke kunde förnöjas, då den årliga exporten icke räckte till för
betäckandet af de årliga räntorna till utlandet och behofvet. Komme
härtill, att utlandets kapitalister, som skådat vårt arbetssätt och finansiella
oförstånd, fästade sina spekulationer på vårt land och sände hit sina
kapital icke allenast till lån, utan till och med för att bedrifva bankrörelse
och sålunda inskränka oss från den kreditrörelse, som varit den
enda, som vi eljest förstått, eller privatkrediten. Också hade det kommit
derhän med detta system, att vi hvarken kunde förlägga vår industri
eller ens försträcka försvarskostnadema för landets värdiga ställning
vid sidan af andra stater, som hotade vår existens och framtid. Sålunda
vore vår ställning blifven, den kunde icke fördragas, den finge
icke längre fortfara. Den vore byggd på finansielt oförstånd, och vi
måste nu i sista timmen förändra system, om vi ville verka och bestå.

Men hvilket system skulle vi antaga? Jo, ett sådant, som lemnade
behållningen åt den som arbetade, gåfve mödans lön åt arbetet och riktade
industri och kapitalbildning och gjorde landet rikt.

Det vore vårt fel, att vi icke i tid besinnat detta, utan börjat med
våra utländska lån, som slutat med saldo, oss till skada, å cirka 1 milliard,
för hvars beräntande och amortering vi nu svettades blod och
hvaraf vår industri blifvit nedtryckt till den ställning, hvari den nu
befunnes, och en lång framtid af umbäranden förestode oss, innan skulderna
blefve betalda. Vi måste dock fatta mod, ty den som såge faran
i ansigtet, han hade redan till hälften öfvervunnit den, och nu borde
vi blifva klokare och söka hjelpmedel, som bestode i bättre insigt om
krediten. Såsom vi hittills hade förstått den, hade den ledt till vår
ofärd; såsom vi skulle förstå den, bringade den oss friska krafter, godt
mod och storartad framtid.

Krediten gagnades i trenne former: privatkredit för den privata
rörelsen, bolagskredit för bolag och statskredit för staten; och vore
dessa endast delar af ett ordnadt nutidens kreditväsen.

Privatkrediten hade vi börjat få en aning om i vår vexelrörelse.
Det lån, som erhölles emot vexel, vore en sådan kreditens operation,

Statsutskottets Utlåtande N:o 89. 5

att på samma gång lånesumman lemnades ut, komme den. lemnade
vexeln att löpa sin väg, verkande som ett kreditpapper i rörelsen.
Derigenom ökades rörelsemedlen till dubbla beloppet, hvilket, som hvar
och en förstode, hade en betydelsefull verkan för industri och kreditväsen.
Med bolags- och statskredit förhölle det sig på samma sätt eller
så, att dessas kreditpapper — obligationer — vore oundgängliga för
industri, emedan de ökade kreditmedlen och bildade kapital. Denna
kredit kunde icke tillgodoses med privatkreditens små och korta vexlar.

Dessa krediter, i detta hänseende alldeles okända hos oss, hade vi
gagnat i utlandet samt förbisett dessas ofantliga nytta, och som denna
sorts kreditpapper hörde till de stadiga kapital, som icke vore egentligen
beroende af den metalliska valutans ömtaliga fluktuationer, så bibehölle
de sig stadigt i rörelsen och gåfve förlag, hvarför de räknades
och komme att räknas till fasta kapital, på hvilka industrien förnämligast
hvilade. Äfven och till följd af deras myckenhet, som rättade sig
efter industriens omfång, verkade de stadga i kreditrörelsen och paralyserade
dessa eljest ofta återkommande stockningar i handelsförhållanden,
som åstadkomme finanskriser och dymedelst gåfve ett handtag åt
privatkrediten, som den icke kunde umbära.

Som vi varit i saknad af dessa för industrien oskattbara kapital,
så hade vi ock varit hemfallna åt dessa ofta påkommande penningkriser,
som störtat vår med mycken möda utvecklade lilla industri och
omintetgjort de resultat, vi emellan hvarje finanskris uppstyltat.

Nu vore tid att inrätta dessa krediter som de borde vara, om
det någonsin skulle blifva utaf, så att vi sjelfva kunde förlägga och
draga nytta af dessa kreditpapper, högst nödiga för den stora industrien
och kapitalbildningen. Kreditpapper af denna art borde ställas i obligationer.
De afsåge att uppfånga lediga och besparade kapital, som skulle
placeras, och statskrediten, som lemnade sina statsobligationer för det
lediga kapital, som staten hade behof utaf, afsåge att _ framkalla besparing
och att uppfånga besparadt kapital samt kapitalisera och placera
det. Äfven med afseende på samladt kapital hade det att uppfånga
sådant och fruktbargöra det i stor industriel användning liksom det
äffen för samlandet af kapital i stort verkade till kapitalbildning, som
genom statskrediten komme till sin högsta potens.

Motionären önskade, att den nu församlade Riksdagen måtte genom
sin verksamhet bevisa, att den egde den omfattning i vara finansiella
angelägenheter, som vår ställning och tidsförhållandena kräfde, och både
för sig klart, att vi, medelst den inhemska statskrediten, lyfte industriens
väg öfver de tillfälliga krisernas vågsvall, som ofta förekomme, och

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

gåfve den en styrka, tillräcklig att hålla den uppe och gå framåt medelst
de stora kapital, som det på så sätt befordrade industriella arbetet
erfordrade, hvarjemte denna statskredit städse stode till tjenst för
de stora statsbehofven.

Enligt motionärens mening vore af alla de statsbehof, som Kongl.
Maj :t i sin proposition till Riksdagen äskat, intet så angeläget
som att anskaffa tillräckliga medel för att så fort ske kunde fullständiga
vårt sjöförsvar. Uti statsrådsprotokollet den 14 januari 1895,
femte hufvudtiteln, sid. 13, hette det, att den ungefärliga styrka, som
erfordrades för att göra vårt sjöförsvar något så när betryggande vore
beräknad till 14 å 15 pansarbåtar, 50 stycken minbåtar och 5 rekognosceringsfartyg.

Då kostnaden för en första klassens pansarbåt med sednast vidtagna
förbättringar beräknats till omkring 3,190,000 kronor, för en
första klassens minbåt till 215,000 kronor, för en andra klassens minbåt
till 105,000 kronor och för ett rekognosceringsfartyg till 880,000
kronor, utgjorde kostnaden för hela ofvannämnda fartygsmateriel något
öfver 61,500,000 kronor, hvaraf för den redan anskaffade färdiga delen
af denna materiel borde beräknas 11,447,000 kronor. Alltså erfordrades
i rundt tal 50 millioner kronor, som statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
ansåge önskvärdt att anskaffa på direkt skatteväg
med ett ordinarie anslag af 2,500,000 kronor, och skulle vi sålunda ej
vara färdiga med detta sjöförsvar förr än om 20 år. Men kunde vi ej
nu försvara oss, så behöfde vi ej rusta för ställningen om 20 år; ty
med nutidens krig och internationella förhållanden fattade vi lätt, att
vi icke egde framtiden, såvida vi ej kunde bestå i detta nu, och, om
så icke vore, vi eljest vid förelagda tid, om 20 år, sannolikt skulle
vara utplånade från nationernas antal.

Ögonblickets vigt tilläte alltså inga uppskof. Här vore frågan om
att stå eller falla, och som vi icke ville falla, så måste vi hafva anslag,
för att med dem nu och genast iordningställa vårt sjöförsvar; men
i fråga om större statsutgifter läte det sig icke göra att i skatter utpressa
sådant kraf, utan man måste begagna annat system för anskaffandet
af medel till dem — ett system, som icke utsugde utan höjde
industrien och kapitaltillväxten, hvarigenom välståndet och nationalförmögenheten
ökades och befrämjades. Detta vore det efterlängtade
medlet man sökte, och som innebure den största lycka. Det vore problemet
— den inhemska krediten löste det.

\i borde derför taga ett inhemskt statslån på 50 millioner kronor
med 3 procent ränta och kapitalrabatt vid försäljningen och använda

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

dessa 50 millioner kronor för sjöförsvaret att dermed på kortaste tid
anskaffa den krigsmateriel för kongl. flottans räkning, som Kongl. Maj:t
föreslagit. Räntan uppehölles med en enkel skatt af IV2 millioner kronor,
lagd på cigarrer, tobak och äfven, om man så ville, på lyxartiklar och
spel. Den blefve en obetydlig skatt, som ej generade oss det ringaste.
I fråga om kapitalinbetalningen, så borde icke sådana obligationslån,
som staten upptoge för improduktiva ändamål såsom nu för sjöförsvaret
inbetalas. — Ville staten inbetala dem till vissa delar och vissa tider, så
borde det ske, när kursen vore låg för desamma. Ville innehafvaren
hafva penningar för dem, så kunde han sälja dem när han behagade
och funne kursen fördelaktig. — Hvarför staten icke borde inlösa dem
vore derför, att i samma mån som dylika kreditpapper komme i rörelse,
i samma mån blefve industrien lifligare; ty blott kapitaltillgång funnes,
så funnes knappast gräns för industriens utveckling, och i mån af kreditpappers
mängd folie räntan. Ett så beskaffadt statslån, som upptoges
till försvaret, gjorde just derför mera nytta än skada, ty utom
nyttan att få vårt sjöförsvar hastigt i fullständigt skick, så åstadkomme
lånet nya och förökade industrier i landet, som skattade till staten lika
mycket eller mera än hvad som till räntan erfordrades och på samma
gång beredde ett sådant lån nedsättning i räntan och gynnade dermed
all industri. Det vore på denna värdiga grundval, som det vestra
Europas stora stater intagit en magtställning i industri och politik under
innevarande sekel, som fördubblat deras inflytande i det stora statsförbundet
mot hvad det varit under tilländagångna sekler.

herr Almström m. fl. och herr H. H. Lilliehöök m. fl.:

Pligten och fosterlandskärleken manade allvarligt det svenska folket
att, i likhet med andra frihetsälskande nationer, med all kraft ordna
hela det länge försummade försvarsväsendet på ett i möjligaste mån
betryggande sätt, så att det måtte blifva mägtigt att värna om fäderneslandets
sjelfständighet och ära.

Ehuru denna maning ej förmått göra sig så kraftigt gällande, att
fullständiga åtgärder för förstärkande af försvarsväsendet kunnat vidtagas,
hade dock svenska folket under senare åren kommit till allt
klarare insigt om vådan att försumma detsamma, och ett varmt intresse
för försvarsväsendets ordnande hade vaknat.

Ett bland de många bevisen härpå vore de vid 1892 års urtima
riksdag beslutade förbättringarna, Indika dock nästan uteslutande komme
det rörliga landtförsvaret till del.

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

Frågan om ordnandet af försvaret i sin helhet hade likväl ännu ej
fått sin lösning, och förr än detta skett kunde vi hvarken skydda vår
neutralitet och våra handelsintressen i händelse af sjökrig mellan främmande
magter i oss omgifvande vatten eller med något hopp om framgång
hindra en anfallande fiende att landstiga på vår kust.

Det vore derför nödvändigt, att det förbättrade rörliga försvaret
till lands kompletterades genom ett tidsenligt ordnadt sjöförsvar, äfvensom
att det fasta försvaret till lands fullständigades och att tillräckligt
antal tidsenliga vapen för armén anskaffades.

Den svenska flottan, som, på grund af vårt lands hafomflutna läge,
vid krigsutbrott hade synnerligen vigtiga uppgifter sig förelagda, vore
för närvarande så underlägsen till sin styrka, att upprätthållandet af en
väpnad neutralitet, som komme att respekteras af i vår närhet krigförande
sjömagter, icke vore möjligt, och än mindre skulle denna otillräckliga
flotta med ringaste hopp om framgång kunna hindra en anfallande
fiende från att brandskatta och sköfla våra kuststäder eller
verkställa en landstigning på vår kust. Nödvändigheten bjöde alltså
att skyndsamt sätta vårt sjöförsvar i sådant skick, att det, så vidt möjligt
vore, måtte kunna utföra dessa för vårt lands sjelfständighet så
ytterst vigtiga uppgifter.

Vid sistlidne riksdag hemstälde Kongl. Maj:t, att på extra stat,
utöfver de af 1893 års Riksdag till en pansarbåt beviljade, ännu icke
anvisade medel, 1,868,000 kronor, måtte beviljas 10,622,000 kronor att
jemte förberörda belopp utgå under åren 1895—1899 med en femtedel
årligen för att jemte det till ofvannämnde pansarbåt för år 1894 anvisade
anslag af 1,000,000 kronor användas till nyanskaffning af fartygsmateriel
i enlighet med ett program, grundadt på 1892 års sjökrigsmaterielkomités
betänkande, som afsåge nybyggnad af tre l:a
klass pansarbåtar, ett avisofartyg, ett transport- och minmaterielfartyg,
tio l:a klass minbåtar och sex 2:a klass minbåtar. Men detta förslag
antogs ej af Riksdagen, utan anvisades blott 1,500,000 kronor för 1895
för anskaffning af fartygsmateriel.

Sjöförsvaret befunne sig sålunda hvad materielen beträffade alltjemt
i ett otillfredsställande läge, och ehuru den materiel vi egde vore i
fullgodt stånd, vore den alltför otillräcklig.

Då enligt sistnämnda komités åsigt sjökrigsmaterielen, för att kunna
vara någorlunda betryggande, borde bestå af stridsfartyg till minst nedan
angifna antal af de olika certerna, nemligen:

15 pansarbåtar af l:a klass,

30 minbåtar » l:a »

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

20 minbåtar af 2:a klass,

6 avisofartyg jemte

fast och tillfällig mineringsmateriel, så skulle det fordras en tidrymd
af inemot 50 år för att på det sätt som hittills varit följdt anskaffa
ofvannämnda sjökrigsmateriel. Men då pansarbåtarnas och avisofartygens
användbarhet icke borde beräknas för längre tid än omkring 30 år
och minbåtarnas till omkring 20 år, samt således nära hälften af de
tidigast anskaffade krigsfartygen éfter 50 års förlopp ej skulle vara fullt
tjenstbara, ansåge motionärerna det tydligt, att vi på den väg, som
hittills varit följd, aldrig skulle kunna erhålla en fullt effektiv materiel
till det antal, som sålunda ansetts såsom det minsta erforderliga i sjöförsvarsväg.

Det läge således i öppen dag, att om ett betryggande försvar
någonsin skulle kunna skapas, måste kraftiga åtgärder vidtagas.

Flottans nuvarande stridsmateriel, förutom äldre fartyg, bestode af:

4 pansarbåtar l:a klass, deraf en under byggnad,

6 minbåtar l:a »

9 » 2:a » jemte

fast och tillfällig mineringsmateriel,

hvadan, för uppbringande af denna materiel till den styrka, som omförmälda
1892 års sjökrigsmaterielkomité ansett erforderlig, återstode att
anskaffa:

11 pansarbåtar l:a klass,

24 minbåtar l:a »

11 » 2:a » samt

6 avisofartyg äfvensom mineringsmateriel.

Då jemlikt statsrådsprotokollet den 13 januari 1894, jemfördt med
senare erhållna uppgifter angående kostnaden för den under byggnad
varande pansarbåten, anskaffningskostnaden numera vore för hvarje:

pansarbåt l:a klass ........................... 3,194,000 kronor,

minbåt l:a » 215,000 »

» 2:a » ............................. 105,000 »

avisofartyg ............................................. 880,000 »

betingade kompletteringen af flottans stridsmateriel, jemte erforderliga
medel, 694,000 kronor, för fullbordande af den under byggnad varande
fjerde pansarbåten, ett sammanlagdt utgiftsbelopp af 47,423,000 kronor,
Bih. till Riksd. IVot. 1890. 4 Rami. 1 Afd. b‘2 lläft. 2

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

förutom kostnaden för den fasta och tillfälliga mineringsmateriel, som
ännu kunde behöfva anskaffas till skydd för vigtigare hamnar och inlopp.

Af det ofvan anförda framginge, dels att landets trygghet ovilkorligen
fordrade sjöförsvarets förstärkande, dels ock, att, då detta
numera icke vore möjligt med mindre än det utfördes på jemförelsevis
kort tid, härtill åtginge större belopp än som rimligen kunde undandragas
andra statsverkets behof, samt att således en betydligare tillgång
till medel måste på en gång beredas.

Om från 47,423,000 kronor droges kostnaderna för minbåtarne,
återstode i rundt tal ett belopp af 40,000,000 kronor, för hvilket pansarbåtar
och avisoångare skulle anskaffas. Det vore denna summa, som
borde anskaffas genom särskilda åtgärder.

Minbåtarne syntes fortfarande såsom hittills böra byggas med årliga
anslag. För innevarande år hade Riksdagen beviljat för nybyggnad
vid flottan 1,500,000 kronor. Om man antoge, att Riksdagen under
loppet af 10 år läte detta anslag årligen växa intill ett belopp, som
vore den beräknade annuiteten för ett lån af 40,000,000 kronor, sedan
detsamma blifvit till fullo upptaget, syntes af nedanstående tablå, att
omkring 6,800,000 kronor för minbåtars byggande förefunnes, sedan
man från detta nybyggnadsanslag betäckt de årliga annuiteterna på de
under tiden upplånta medlen:

Ifrågasatt årsanslag:

Årsannuitet:

För minbåtars
byggande:

Kronor. Kronor. Kronor.

l:a året................................. 1,500,000: — 220,000: — 1,279,800: —

2:a » 1,600,000: — 440,000: — 1,159,600: —

3:e » 1,700,000: — 660,600: — 1,039,400: —

4-e » 1,800,000: — 880,800: — 920,000: —

5:e » 1,900,000: — 1,101,000: — 799,000: —

6:e » 2,000,000: — 1,321,200: — 678,800: —

7-e » 2,050,000: — 1,541,400: — 508,600: —

8:e » 2,100,000: — 1,761,600: — 338,400: —

9:e » 2,150,000: — 1,981,800: — 68,200: —

10:e » 2,202,000: — 2,202,000: — --

Summa kronor 6,791,800: —

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

Beträffande det otillfredsställande skick, hvari vårt fasta försvar
till lands befunne sig, behöfde endast påpekas: att Karlsborgs fästning
ännu stode ofullbordad; att Norrbotten saknade hvarje fast stödpunkt
för försvaret; att de försvarsverk, som blifvit uppförda vid inloppen till
Stockholm, äfvensom befästningarne vid Karlskrona visserligen befunne
sig i godt skick, men behöfde kompletteras och förstärkas på grund
af de stora framsteg, som vapentekniken gjort under senaste tider; att
ön Gotland, hvilken under ett sjökrig i Östersjön måste vara en eftertraktad
besittning för en hvar af de krigförande magterna, saknade en
befästad punkt till betryggande af öns besittning; samt att anspråk
på befästande af inloppen till våra förnämsta kuststäder gjorde sig allt
mer gällande.

Ofvan nämnda befästningar äfvensom dylika till skydd för åtskilliga
större kuststäder vore alla af stort värde för försvaret, men då de
icke lämpligen på en gång kunde utföras, kunde man till en början icke
tillgodose andra än dem, som hade den största betydelsen. Under antagande,
att arbetena å Karlsborg fortginge tills vidare genom direkta
årsanslag, torde för de vigtigaste arbetena i öfrigt böra anskaffas medel
till ett belopp af 15,000,000 kronor, hvilket ingalunda borde sättas
lägre, då ensamt de så behöfliga ifrågasatta fästningarna i Norrbotten
och på Gotland torde kräfva med bestyckning den förra omkring
6,500,000 kronor och den senare 3,500,000 kronor.

Värdet af arméns förseende med nya gevär på sätt Kongl. Maj:t
föreslagit behöfde, enligt motionärernas förmenande, icke utvecklas, då
Riksdagen genom sitt bifall förlidet år till anskaffande af en del sådana
erkänt detsamma. Då hela anskaffningskostnaden blifvit beräknad till
öfver 7,000,000 kronor, kunde, om anskaffningen skulle ske så fort
som möjligt, hela beloppet icke lämpligen tillgodoses ensamt genom
årliga anslag, utan syntes åtminstone 5,000,000 kronor böra anskaffas
på det sätt motionärerna föreslagit.

För att försvarsverket måtte kunna motsvara de anspråk, som
landets trygghet uppstäde på detsamma, fordrades alltså sjöförsvarets
förstärkande, det fasta försvarets komplettering samt arméns förseende
med nya gevär, men äfven att detta utfördes inom möjligt kortaste tid.
Härtill kräfdes dock, att penningar till stora belopp kunde disponeras
för ändamålet utan att andra statsbehof åsidosattes. Det spörsmålet
framstälde sig då: huru och hvarest skulle dessa nödiga medel
erhållas?

Det vore påtagligt, att svenska staten, liksom andra stater i liknande
läge, måste anlita sin kredit och således genom lån anskaffa de

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

belopp, som fordrades för att sätta sitt försvarsverk i fullt stånd, men
detta behöfde lyckligtvis icke ske genom utländskt lån, utan kunde genom
anlitande af inhemsk statskredit dessa medel anskaffas inom eget
land. Kapital till belopp af flera hundra millioner kronor funnes i
sparbankerna samt på deposition och upp- och afskrifningsräkningarna
i de öfriga bankerna. Enligt officiella uppgifter vore i bankinrättningarna
insatta följande belopp:

enskilda sparbankernas behållning den 31/ia 1892 kronor 298,456,083: —

postsparbankens behållning den a0/n 1894 ......... » 28,407,735: —

riksbankens, de enskilda bankernas samt aktie och

folkbankernas sammanlagda behållningar
den 30/n 1894, nemligen:

å sparkasseräkning innestående........................... » 14,432,934: —

å upp- och afskrifning innestående ..................... » 76,613,083: —

å depositionsräkning » » 324,375,844: —

Summa kronor 764,285,679: —.

Häraf framginge, att tillgång å disponibla medel inom landet icke
saknades.

Bästa utvägen att tillgodose förutnämnda försvarsbehof läge otvifvelaktigt
uti ett lämpligt anlitande af den inhemska statskrediten i likhet
med hvad andra länder gjorde, såsom England, Frankrike m. fl.; utan
upptagande af lån skulle till och med dessa rika länder icke städse
kunna hålla hela sitt krigsväsende fullt effektivt efter tidens fordringar.
Man nöjde sig der med att betäcka ränta och amortering å dessa lån
med de årliga statsinkomsterna; och annat kunde man väl icke sätta i
fråga i vårt land, då det gälde tillgodoseende inom kort tid af försvarsbehof,
som kräfde stora kostnader. Med vårt nu brukliga sätt att
söka bestrida dylika utgifter med de årliga inkomsterna fuune vi oss
snart helt och hållet magtlösa att genomföra de omfattande förbättringar
i försvarsväsendet, hvilka här vore i fråga. Inhemska statskrediten
gåfve oss deremot kraft till detta utan att taga i anspråk folkets skatteförmåga
öfver höfvan. Försvarsbördan i sin helhet kunde på detta sätt
göras jemnare, och endast derigenom torde vigdiga delar af vårt krigsväsende,
hvilka blifvit försummade allt för länge, kunna inom kort tid
vederbörligen tillgodoses. Genom det inhemska statskreditsystemets
anlitande för här ifrågavarande ändamål sattes dessutom kapitalen i

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

omlopp, uppmuntrades och upparbetades inhemsk industri, och på samma
gång komme de penningar, som offrades för att skänka fosterlandet
politisk trygghet, att medföra afsevärda fördelar för näringarna. Ej
heller komme på detta sätt den allmänna penningrörelsen att af de försvarsanslag,
som här ifrågasattes, betungas, utan tvärtom komme denna
rörelse att höjas genom tillkomsten af nya betalningsmedel och spekulationsföremål
i form af statsobligationer, belånade och betalbara inom
landets olika delar.

Dessa obligationer borde utgifvas endast på svenska språket, i
smärre valörer, löpande med högst 3,6 procents ränta, ouppsägbara från
långifvarens sida, fördelade i serier samt mot i öfrigt samma vilkor som
senaste statslån. Lämpligast syntes, att olika lån upptoges för här
ofvan nämnda särskilda försvarsändamål, enär dessa betingade olika
amorteringstider.

Då fartygsmateriels varaktighet kunde beräknas till 30 år, vore
rättast, att amorteringstiden för det lån, som afsåge sjöförsvarets tillgodoseende,
bestämdes till omkring 30 år, hvaremot det för befästningar
afsedda lånet borde kunna gifvas en amorteringstid af 40 år.
Vapenlånet syntes böra amorteras å ungefär 30 år.

De lånebehof, som på grund af ofvanstående skulle förefinnas,
kunde i runda tal beräknas:

för flottans nybyggnad till ....................................... kronor 40,000,000: —

» fortifikationsbehof » ....................i................. » 15,000,000: —

» gevärsanskaffning » ....................................... »_5,000,000: —

Summa kronor 60,000,000: —.

Enligt sakkunnig persons beräkning utgjorde annuiteten å ett 3,6
procents lån af kronor 40,000,000, amorteradt på 30 år, i rundt tal
kronor 2,202,000: — och på ett dylikt lån af kronor 15,000,000: —,
amorteradt på 40 år, kronor 713,000: — samt å ett dylikt af kronor
5,000,000: —, amorteradt på 30 år, kronor 275,000: —, Men då dessa
lån icke borde upptagas annat än i mån af utförandet af de ifrågavarande
arbetena, hvilket torde medtaga en tid af 10 år, borde hvarje serie af
lånen utgöra Vio af desamma och de årliga annuiteterna utgå med deremot
svarande belopp. Nedanstående tablå visade, huru annuiteterna
för de 3 lånen endast småningom under de 10 första åren uppnådde
ofvanstående belopp.

14 Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

Annuiteter å lån

l:a	året	för flottar nybyggna 220,200	is för fortifi i. tionBbeh — 71,300	ka- för gevär of. anskaffnin — 27,500:
2:a	»	440,400	— 142,600	— 55,000:
3:e	»	660,600	— 213,900	— 82,500:
4:e		880,800	— 285,200	— 110,000:
5:e	»	1,101,000	— 356,500	— 137,500:
6:e	»	1,321,200	— 427,800	— 165,000:
7:e	»	1,511,400	— 499,100	— 192,500: — 220,000:
8:e	»	1,761,600	— 570,400
9:e	»	1,981,800	— 641,700	— 247,500:
10:e	»	2,202,000	— 713,000	— 275,000:

Vid uppförandet i de årliga budgeterna å vederbörande hufvudtitlar
af dessa annuiteter komme således desamma blott så småningom
att taga i anspråk statens inkomster för lånens förräntande och amortering;
men äfven då annuiteterna under tionde året nådde sitt maximum,
syntes de belopp, hvartill de uppginge, icke böra verka afskräckande.
Vid denna tid, då grundskatteafskrifningen vore afslutad, och
de försvarsbehof, som berodde på 1892 års urtima Riksdags beslut,
blifvit tillgodosedda, kunde väl de belopp, som här vore i fråga, icke
alltför mycket försvåra årsbudgeternas uppgörande.

Ehuruväl det måtte förefalla mången djerft att framställa ett i vårt
land så ovanligt förslag som detta, hade motionärerna dock dristat göra
det, då fara vore, att, om icke kraftiga åtgärder, och detta mycket snart,
vidtoges för tillgodoseende af här ifrågasatta vigtiga försvarsmål, våra
bemödanden härutinnan sedermera komme för sent; några få dagars
brandskattning och blockering af våra större kuststäder samt sköfling
och bränning af våra kuster, fiendens inträngande i och besättande af
delar af vårt land, hvilka i saknad af befästningar ej kunnat försvaras
af härför disponibla, men fienden kanske icke blott i antal, utan äfven
i beväpning underlägsna trupper, kunde ålägga landet bördor, som ensamt
i ekonomiskt hänseende i värde komme att uppgå till många gånger
de belopp, som här vore föreslagna att förskotteras för uppnående af
det fosterländska målet: en tryggad sjelfständighet.

Statsutskottets Utlutande N:o 89.

Samtliga desea motioner sammanfalla derutinnan, att motionärerna
anse sjöförsvarets stärkande påkalla extra åtgärder, samt att, då härtill
skulle åtgå större belopp än som rimligen kan med nuvarande
statsinkomster undandragas andra statsverkets behof, lånta medel måste
härtill anlitas. Motionerna sammanfalla jemväl deruti, att upplåningen
förutsättes skola ega rum inom landet emot obligationer, som åtminstone
från långifvarens sida skulle vara ouppsägbara.

Deremot skilja sig motionerna i flera andra vigtiga hänseenden.
Så afse herrar Almströms m. fl. och Lilliehööks m. fl. motioner, att
samma utväg, som föreslås för sjöförsvarets förstärkande, jemväl bör
anlitas för fullständigandet af det fasta försvaret och för härens fullständiga
beväpning. Vidare förutsättes i dessa motioner, att annuiteterna
för lånemedlens återgäldande, så till kapital som ränta, skulle
uppföras i de årliga budgeterna å vederbörande hufvudtitlar, under det
att herr af Buréns motion innebär, att räntan skulle uppehållas med en
skatt af 1 Vi million kronor, lagd på cigarrer, tobak och äfven på lyxartiklar
och spel, medan sjelfva lånen icke skulle inbetalas i vidare
mån än efter statens eget godtfinnande och när kursen å obligationerna
vore låg, och friherre Klinkowström synes vilja lägga såväl amortering
som ränta på riksgäldskontoret i öfverensstämmelse med de grunder,
som blifvit faststälda beträffande 1887 års lån. Slutligen skilja
sig motionerna jemväl i det hänseendet, att medan de förra motionerna
utmynna deruti, att, innan någonting vidare af Riksdagen beslutes, frågan
om såväl de erforderliga beloppens storlek som sättet för deras anskaffande
bör öfverlemnas till Kongl. Maj:ts ytterligare utredning
och pröfning, hvarför deri föreslås eu skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran härom, så hemställes i friherre Klinckowströins och herr af
Buréns motioner, att Riksdagen omedelbart ville fatta beslut på sätt de
hvar för sig föreslå.

Då utskottet nu går att utlåta sig i anledning af de sålunda föreliggande
motionerna, vill utskottet till en början uttala den mening, att
då försvaret, beträffande såväl hären som flottan, i afseende å ''personalen,
genom statsmagternas samverkan, inom de närmaste åren bör
anses blifva satt i ett med hänsyn till landets krafter att bära kostnaderna
derför någorlunda tillfredsställande skick, det såväl ur den allmänna
trygghetens som ur ekonomisk och hvarje annan synpunkt måste
vara ett stort önskningsmål, ja, en bjudande pligt, att ingenting underlåtes,
som göras kan, för att jemväl den erforderliga rnaterielen anskaffas
och annat till försvaret hörande ordnas så fort ske kan, hvarförutan,
om krig uppstår — och det är ju derför såväl den ena som

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

den andra bör finnas — personalen trots alla ansträngningar föga kan
uträtta. Ingen inom näringarna eller industrien skaffar sig en personal
beräknad att kunna bedrifva en storartad verksamhet utan att i sammanhang
dermed bereda tillgång till de verktyg och redskap, som bedrifvandet
af denna verksamhet betingar för att densamma må kunna med
framgång bestå. Den, som uraktlåter detta, går säker undergång till
mötes. På samma sätt är förhållandet med en stat, Hvartill tjenar väl
att uppsätta, underhålla och öfva en stor personal till landets försvar,
på land och till sjös, om icke denna personal förses med de redskap
och hjelpmedel — vapen, fartyg, fasta stödjepunkter m. m. — som äro
nödvändiga för att densamma, när krigets dag kommer, skall kunna
icke blott kämpa, utan äfven segra.

Att dessa vapen, fartyg, fasta stödjepunkter m. m., som vårt försvar
ännu behöfver för att kunna anses fullständigadt, icke inom rimlig
tid skola kunna åstadkommas ensamt genom anvisningar inom budgetens
ram, lärer få anses vara för en hvar uppenbart, Flottans behof, för
att hon må kunna uppbringas till den styrka, som 1892 års sjökrigsmaterielkomité
i nära öfverensstämmelse med 1882 års stora sjöförsvarskomité
ansett böra åstadkommas, på det att försvaret i denna del må
anses tryggande, utan att kostnaderna derför öfverstiga vår bärkraft,
utgör enligt herrar Almströms m. fl. och Lilliehööks m. fl. beräkning
nära 47 V2 millioner kronor. För att de värsta luckorna ibland landtförsvarets
behof må kunna fyllas anse samma motionärer 20 millioner
kronor vara behöfliga. Under de senaste tio åren (1886 — 1895) har å
extra stat beviljats för landt- och sjöförsvaret hvartdera i rundt tal
1,600,000 kr. i medeltal årligen. För det förra något mindre (1,590,975)
och för det senare något mera (1,603,795). För att fylla endast de
behof, som nämnda motionärer uppgifva, skulle således, om allt lemnades
att fortgå på samma sätt som under de senaste 10 åren, I2V2 års extra
anslag erfordras för landtförsvaret och 30 års extra anslag för sjöförsvaret,
utan att hvad detta senare angår någon hänsyn tages till den
förnyelse, som sjöförsvarets materiel under tiden måste undergå. Extra
åtgärder i den rigtning, som dessa motionärer ifrågasätta, synas derför
vara enda utvägen för att kunna göra vårt försvar effektivt.

Hvad sjöförsvaret angår vill dock utskottet emot motionärerna ifrågasätta,
huruvida det kunde vara rådligt eller ens nyttigt, der icke särskilda
oförutsedda förhållanden inträda, att besörja hela den behöfliga förstärkningen
på den korta tid, som de samtliga antyda, eller inom 10 år.
Denna del af frågan synes utskottet böra betraktas icke uteslutande ur
synpunkten att fortast görligt få den bästa tjenliga materielen, utan

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

jemväl med hänsyn till möjligheten att kunna framgent vidmagthålla
densamma i sådant skick, att den i nöjaktig mån motsvarar hvarje tids
fordringar, samt att den må kunna inom landet erhållas. Herrar Almström
in. fl. och Lilliehöök in. fl. beräkna i sina motioner pansarbåtarnas
och avisofartygens tjenstbarhet till omkring 30 år och minbåtarnas
till omkring 20 år samt antyda, att annuiteten å det lån, som skulle
för anskaffningen upptagas, komme, under förutsättning att amorteringstiden
bestämmes till 30 år, att uppgå till något öfver 2,200,000 kronor
årligen. Med denna beräkning med afseende å fartygens tjenstbarhetstid,
för avisofartygen dock nedsatt till 25 år, skulle förnyelsekostnaden
för den materiel, som 1892 års sjökrigsmaterielkomité föreslår, uppgå
till 2,233,700 kronor eller i rundt tal 2V4 millioner kronor årligen,
hvilket belopp således vore det, som för sjökrigsmaterielens vidmagthållande
till den uppgifna styrkan borde af Riksdagen beviljas. Om
dessa motionärers förslag följdes och Riksdagens anslag vöre inskränkt
till dessa 2''A millioner, så skulle under de 20 år utöfver
de 10 anskaffningsåren, som amorteringen påginge, högst 50,000
kronor årligen vara att för nybyggnadsändamål disponera, med den påföljd,
att, vid slutet af denna period, den befintliga materielen till eu
del (den som redan nu finnes) öfverskridit, och den öfriga stode vid gränsen
af den tid, då densamma upphörde att vara till krigsändamål tjenstbar
och följaktligen borde i sin helhet förnyas, hvarmed äfven hade förlorats
den* vigtiga fördelen, som följer af en mera systematisk förnyelse,
att alltid någon del af materielen står i jemnhöjd med det bästa af
motsvarande slag, som finnes inom andra mariner, en fördel, som detta
sätt skulle utesluta. Men icke no g härmed. Det skulle icke vara förenligt
med en sund inhemsk krigsfartygsbyggnadsindustri att under 8
å 10 år hafva varfven fullt upptagna med sådan byggnad, hvartill en
mängd särskilda kostbara maskiner, redskap och anläggningar erfordras,
för att 2 å 3 lika långa perioder derefter lemna dem utan all dylik
byggnad. Om vi skola kunna hoppas att inom landet få till stånd
ett genomfördt sjökrigsmaterielprogram, sådant som det 1892 års
komité utarbetat, och dervid såväl kanon- som pansarplåtstillverkningen
i betydligt större utsträckning, än som för närvarande är fallet, skall
kunna bedrifvas inom landet, hvartill utsigter icke synas saknas, lärer
derför ett vilkor vara så godt som oeftergiflig!, nemligen att beställningarna
deraf följa någorlunda jemnt och icke hopas på eu kortare tid,
som efterföljes under en längre tid af alls inga.

Utskottet tror derför, att, der icke oförutsedda omständigheter inträda,
som kunna göra större skyndsamhet nödvändig, sjöförsvarets och den
Bih. till Itiksd. Prut. 1895. 4 Sami. 1 Afd. 02 Haft. 3

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

inhemska sjökrigsmaterielsbyggnadsindustriens sunda utveckling lika
mycket bjuda, att extra åtgärder för det förras förstärkande inskränkas
till hvad som kan erfordras för att afhjelpa de allra nödvändigaste behofven.
Våra 2:a och 3:e klassens pansarbåtar samt l:a klassens kanonbåtar
äro visserligen icke af beskaffenhet att såsom stridsredskap kunna
ställas i jembredd med l:a klassens pansarbåtar och avisofartygen.
Men om de förändras på sätt, som meraberöda komité föreslog och som
delvis redan skett, synas de dock kunna uppfylla vigtiga försvarsändamål,
i synnerhet inom våra skärgårds- och hamnområden. Af dessa
skäl håller utskottet före, att nu ifrågavarande extra åtgärder för anskaffning
af sjökrigsmateriel böra inskränkas till hvad som kan fordras
för att inom de närmaste åren fylla de farligaste luckorna, och att
med beräkning af 2V* millioner i årligt nybyggnadsanslag, eller det
belopp, som, under förutsättning af ofvan angifna varaktighetstid hos
materiélen, erfordras till densammas förnyelse, hvad som återstår, sedan
annuiteten å det belopp, som i öfverensstämmelse härmed finnes
böra upplånas, blifvit afdraget, årliga återstoden användes till en följdrigtig
anskaffning af den felande och den gamlas ersättande med en
fullt tidsenlig sådan. Med inberäkning af hvad som kan erhållas för
det vid innevarande års riksdag för år 1896 anvisade nybyggnadsanslaget
bör vid slutet af samma år finnas 4 l:a klassens, 4 2:a klassens
och 7 3:e klassens pansarbåtar, 1 avisofärtyg och 9 l:a klassens
kanonbåtar samt 6 l:a klassens och 9 2:a klassens minbåtar. Om upplåningen
inskränkes till hvad som under de fyra närmast derpå följande
åren behöfves för att tillsammans med årsanslaget nyanskaffa
4 pansarbåtar, 1 avisofartyg samt 14 l:a klassens och 6 2:a klassens
minbåtar äfvensom nybestycka 2:a klassens pansarbåtarna och l:a
klassens kanonbåtarna i enlighet med 1892 års komités förslag, så
skulle vid utgången af år 1900 materielen komma att bestå af 8 l:a
klassens, 4 2:a klassens och 7 3:e klassens pansarbåtar, 2 avisofartyg
och 9 l:a klassens kanonbåtar samt 20 l:a klassens och 15 2:a klassens
minbåtar, lemnande således, på det att 1892 års komités program
må blifva till fullo genomfördt, att under amorteringstiden, beräknad
till in alles 30 år, ytterligare anskaffa 7 l:a klassens pansarbåtar (deraf
4 för att ersätta de gamla 2:a klassens) 4 avisofartyg (för att ersätta
l:a klassens kanonbåtarna) samt 10 l:a klassens och 5 2:a klassens
minbåtar. I öfverensstämmelse härmed, och under antagande att 274
millioner komme att till fartygsmateriel årligen anvisas, skulle upplåningen
för sjöförsvaret kunna inskränkas till 10 å 11 millioner kronor.

Hvad landtför6varet vidkommer skulle dess fullständigande i de

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

sistnämnda motionernas syfte icke afse något, för hvars vidmagthållande
fordras successiv förnyelse. Hvad som för detsamma skulle
åstadkommas, på sätt motionärerna antydt, skulle bestå i en mansålder
och en del ännu längre. 20 millioner, amorterade inom SO år, bärande
eu ränta af 3,o procent, skulle betinga en annuitet af omkring 1,100,000
kronor, hvadan med beräkning af lika belopp å extra stat, som under
de senare åren beviljats i medeltal, ett öfverskott af Va million årligen
skulle förefinnas till fyllande af andra sådana landtförsvarets behof, som
böra å extra stat utgå.

Upplåning af medel för ändamål af ifrågavarande beskaffenhet är
visserligen en temligen ny utväg i vårt land, och kunde upplåningen
icke ske inom detsamma eller medgåfve icke beloppen, som borde
kunna å extra stat för försvarsändamål anvisas, att annuiteterna för lånets
återgäldande uppfördes å hufvudtitlarna, skulle utskottet visserligen
tveka att förorda en sådan.

Men uppenbart torde vara, att, förutom den omätliga fördelen att
inom en icke allt för aflägsen framtid kunna motse försvaret sålunda
fullständigadt inom den ram, som våra materiella tillgångar kunna anses
medgifva, det bör för båda statsmagterna blifva en lättnad i deras omfattande
arbeten för landets utveckling och betryggande att vara befriade
från den farhåga, som förefinnes i försvarsverkets nuvarande
ofullständighet i här berörda afseenden. Derjemte torde härmed följa, att
utvecklingen och förbättringen inom andra samhällsområden skulle kunna
i långt större omfattning än eljest blifva tillgodosedda, hvartill kommer, att
de extra likasom de ordinarie utgifterna för försvaret blefve jemnare fördelade
på en längre följd af år. Icke anser heller utskottet, att dessa arbeten
och anskaffningar för försvaret skola blifva väsentligt dyrare derför
att de skulle bestridas medelst räntebärande lån. Den planmessighet
och kontinuitet i arbetet, som på detta sätt möjliggöres, skall tvifvelsutan
bidraga till sådana besparingar i kostnaderna, att de i afsevärd
män uppväga ränteutgifterna.

För öfrigt kan utskottet icke föreställa sig, att upptagandet inom
landet af ett sådant lån till icke större belopp, fastän icke i ordets
rätta bemärkelse för produktivt ändamål, kan på minsta vis rubba
landets kredit i utlandet. Svenska staten är mindre skuldbelastad
i förhållande till invånareantalet, Finland undantaget, än något annat
kustland i Europa, och jemväl i förhållande till de årliga statsinkomsterna,
Norge och Finland undantagna, ty under det att statsskulden,
fördelad på antalet invånare, belöper sig i Portugal till
593 kronor, i Frankrike till 495 kronor, i Holland till 358 kronor,

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

i Storbrittanien och Irland till 320 kronor, i Italien till 320 kronor,
i Belgien till 276 kronor, i Grekland till 265 kronor, i Preussen
till 191 kronor, i Ryssland till 91 kronor, i Danmark till 83 kronor, i
Spanien till 76 kronor, i Norge till 63 kronor och i Finland till 18
kronor, så belöper den sig i Sverige till 58 kronor per invånare, och
under det att till gäldande af deras statsskuld, om dertill användes hela
statsinkomsten, det skulle åtgå i Portugal 16,8 år, i Grekland 9,o år, i
Holland 8,7 år, i Frankrike 8 år, i Italien 7,7 år, i Storbrittanien och
Irland 7,4 år, i Belgien 6,6 år, i Spanien 5,6 år, i Ryssland 4,6 år, i
Danmark 3,3 år, i Preussen 3,3 år, i Norge 2,3 år och i Finland 1,5 år,
skulle dertill i Sverige åtgå 2,9 år.

Med hänsyn till de betydliga besparingar, som finnas innestående
i sparbanker och andra kassor, torde någon svårighet icke heller vara
att befara för att icke äfven större summor, än som här äro i fråga,
med lätthet må kunna inom landet erhållas.

Utskottet anser likväl, helst sedan Riksdagen numera i enlighet
med utskottets hemställan i sitt utlåtande angående anslagen under
femte hufvudtiteln förklarat de af motionerna, som afsåge upptagande
af lån för bestridande af kostnaden för anskaffningen under år 1896,
vara besvarade genom Riksdagens anvisning af medel för detta ändamål,
att icke någon åtgärd i förevarande hänseende bör vidtagas,
innan fullständig utredning försiggått, ej mindre rörande lämpligheten
af låns upptagande för ifrågavarande ändamål, än äfven beträffande de
belopp, som borde på sådant sätt anskaffas; och då en sådan utredning
inom vederbörande statsdepartement lätteligen torde kunna åstadkommas
så snart, att densamma kan föreläggas näst sammanträdande lagtima
Riksdag, hemställer utskottet,

att Riksdagen i anledning af herr friherre Klinckowströms,
herr af Buréns, herr Almströms m. fl. och
herr Lilliehööks m. fl. motioner måtte besluta i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Magt
behagade låta upprätta och för näst sammanträdande
Riksdag framlägga utredning angående de anslagsbehof,
som måste tillgodoses för att vårt försvar må såväl
till lands som till sjös, jemväl hvad materielen angår,
varda fullständigadt, tillika med förslag i hvad
mån och på hvad sätt medel dertill må lämpligast beredas.

Stockholm den 9 maj 1895.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS PERSSON.

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

Reservation:

af herrar A. Persson, H. Andersson, P. Pehrson, C. Persson, S. G.
von Friesen, P. Holm, L. Jönsson, N. Petersson, A. P. Danielson, K. A.
Kihlberg, P. Norberg och L. Norrby, hvilka ansett, att utskottets yttrande
och förslag bort hafva följande lydelse:

»Då den af Riksdagen beslutade omorganisationen af hären och
flottan, så vidt personalen beträffar, snart varder fullbordad, anser utskottet,
i likhet med motionärerna, till följd häraf vara angeläget, att
den materiel, som för denna personal erfordras för att den skall kunna
fylla sin uppgift, varder anskaffad. Men den utväg för erhållande af
de härför nödiga medel, motionärerna anvisat och föreslagit, nemligen
att staten skulle för berörda ändamål inom landet upptaga lån, anser
sig utskottet böra på det bestämdaste afråda. Om de stora europeiska
staterna, som städse måste vara rustade till det yttersta, någon gång
sett sig nödsakade att anlita en sådan utväg, finner utskottet detta icke
utgöra något för vårt land efterföljansvärdt exempel. Under detta århundrade
har svenska staten, tack vare en långvarig fred, upptagit lån
endast för produktiva ändamål, hvilket väsentligen bidragit att stärka
statens kredit i utlandet. Utskottet anser för denna kredit mindre välbetänkt
att rubba berörda praxis och upptaga statslån jemväl för improduktiva
ändamål, helst utskottet är öfvertygadt, att, huru än de föreslagna
obligationerna blefve affattade och afyttrade, de dock skulle söka
sig väg till utlandet och der vilseledande inverka på uppfattningen om
ändamålen med statens utländska lån.

Men icke blott med hänsyn härtill, utan jemväl i försvarets eget
intresse anser utskottet denna utväg icke vara tillrådlig. Genom att
nästan på en gång för ändamålet använda så stora belopp, som motionärerna
förutsatt, skulle visserligen allt det väsentligaste af den erforderliga
krigsmaterielen kunna under den närmaste framtiden anskaffas,
men med de hastiga förändringar, typer och modeller äro underkastade,
skulle den sålunda förvärfvade materielen, i synnerhet den som tillhör
flottan, snart icke längre vara tidsenlig, hvaraf utskottet befarar, att
följden skulle blifva, att nya lån måste för ändamålet upptagas.

Tryggast synes det utskottet derför vara att fortgå på den väg,
Riksdagen i detta afseende hittills beträdt, nemligen att för ifrågavarande
ändamål anvisa skattemedel. På senare tid hafva af Kongl Maj:t
åtskilliga framställningar gjorts om anskaffande af nödig krigsmateriel

Bih. till Iliksd. Frid. 1895. 4 Samt. 1 Afd. 62 Haft. 4

Statsutskottets Utlåtande N:o 89.

och stärkande af det fasta försvaret. Så vidt skattemedlen dertill lemnat.
tillgång, har Riksdagen sökt att fylla det oundgängligaste behofyet
i berörda hänseende, och utskottet hyser den vissa tillförsigt, att,
i den mån statens inkomster dertill lemna tillgång, Riksdagen icke skall
underlåta att, om så erfordras, ytterligare tillgodose ifrågavarande behof.

Under uttalande häraf hemställer utskottet alltså,

att herr Almströms m. fl. samt herr Lilliehööks
m. fl. äfvensom friherre Klinckowströms och herr af
Buréns omförmälda motioner, de sistnämnda i hvad
de ej redan besvarats, icke må föranleda någon Riksdagens
åtgärd»;

af herrar H. P. P. Tamm och H. R. Törnebladh mot den af utskottet
använda motiveringen.

Herrar G. D. R. Tornerhjelm, A. G. L. Billing och E. Fränekel
hafva begärt få antecknadt, att de icke deltagit i förestående ärendes
behandling inom utskottet.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1895.