Statsutskottets Utlåtande N:o 7 (Utlåtande 1892:Su7 su)

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

• v-jc* åt] gcb Ii Vi:-- >.''? V.\r-'' i . i: ''T.'' ■'' .v >. : \ '' ''■■ ■ ■ >1 !.■ i o-'';rulera
:;u-id it! !!i‘ r ie^frn ; ruq^baiJi >fu-'' ''.Vi i : .1 V rf.

h, f ; It; : I •>«* >f.'' :T: i !.| i'';; i'':V;0 lujlU::

N:o 7.

éifimnc4 t;•-;izi:M ''is; •-■ViidV /Au :U<hv!; v-** */ .

Ank. till Riksd. kansli den 19 febr. 1892, kl. 6 e. m.

\ :'',i ] ''»} \fcjt i. r- ’J : *! r '' : jit V’i. =.t : • ■ v. V; i :. j •*. . '' > • ’ t’.-

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.

(2:a U. A.)

Ordinarie anslag.

Rikets ekonomiska kartverk.

l:o) Kongl. Maj:t har i den till Riksdagen den 16 nästlidne januari
aflåtna propositionen angående statsverkets tillstånd och behof föreslagit,
att Riksdagen måtte, utöfver det å riksstatens sjette hufvudtitel för rikets
ekonomiska kartverk uppförda ordinarie anslag, 6,000 kronor, under
samma hufvudtitel på extra stat för år 1893 anvisa till de ekonomiskgeografiska
kartarbetena i Norrbottens län och de delar af Vesterbottens
län, som vore belägna ofvan odlingsgränsen eller inginge i kartblad, tillhörande
den under utgifning varande kartan öfver förstnämnda län,

31.000 kronor och för de ekonomiska kartarbetena i öfriga delar af riket

45.000 kronor, eller tillsammans 76,000 kronor, äfvensom medgifva, att
möjligen uppstående behållningar å båda anslagen finge användas äfven
till bestridande af utgifter för det topografiska kartverket.

Af det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för den 13 nästlidne januari inhemtas, att chefen för civildepartementet
vid föredragning af detta ärende erinrat, att derest RiksBih.
till Riksd. Prof. 18''J2. 4 Samt. 1 Afd. 5 Häft. (A :o 7). 1

Ang. anslag
till rikets
ekonomiska
kartverk.

[i-]

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ang. ifrågasatt
ålderstillägg
åt
häradsskrifvaren
J. W.

Melén.

dagen bifölle den framställning, Kong! Maj:t förut samma dag på föredragning
af chefen för landtförsvarsdepartementet beslutat till Riksdagen
aflåta om förhöjning till 90,000 kronor af det årliga anslaget till det
topografiska kartverkef, det icke vidare komme att blifva beböfligt att
för de topografiska kartarbetena anlita besparingar å de ekonomiska
kartverkens anslag. Skulle åter Kongl. Maj:ts berörda framställning icke
komma att af Riksdagen bifallas, vore det medgifvande i afseende å
besparingarnas användande, som hittills af Riksdagen lemnats, fortfarande
erforderligt, och vid sådant förhållande borde Kongl. Maj:t, enligt departementschefens
åsigt, äfven i statsverkspropositionen för år 1893 af
Riksdagen äska ett dylikt medgifvande.

Då Kongl. Maj ds omförmälda förslag om anslag till topografiska
kartverket ännu icke är af Riksdagen pröfvadt, och utskottet anser nu
förevarande fråga icke böra till afgörande företagas, förrän beslut i den
sistnämnda blifvit fattadt, kommer utskottet, sedan anslaget till det
topografiska kartverket blifvit af Riksdagen bestämdt, att angående det
ifrågavarande anslaget till rikets ekonomiska kartverk afgifva det utlåtande,
hvartill förhållandena må befinnas föranleda; hvilket utskottet
härmed får för Riksdagen

anmäla.

Landsstaterna i länen.

2:o) I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 30) har herr
E. Fredholm i Saleby föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del besluta
om ^anordnande af ålderstillägg för häradsskrifvaren i Skara fögderi
Israel Walter Melén, att utgå med 500 kronor årligen från den 1 januari
1892 och allt framgent, så länge han innehade nämnda befattning.

Vid 1888 års riksdag förehade utskottet till behandling ett af
samme motionär väckt förslag om beredande af ålderstillägg åt häradsskrifvaren
Melén med enahanda belopp, som nu ifrågasatts, att utgå
från och med den 1 januari 1885. I punkten 8:o) af sitt utlåtande n:o 7
anmärkte utskottet då, att anledningen dertill, att Melén ej kommit i
åtnjutande af ålderstillägg syntes uteslutande bestå deri, att Melén från
den 1 oktober 1875, med undantag endast af förra hälften af januari
månad år 1876, varit af sjukdom urståndsätta att tjenstgöra; och enär
af vid motionen fogade handlingar inhemtades, att Kongl. Maj:t, efter
från vederbörande myndigheter infordrade yttranden i ämnet, genom

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

beshit den 11 mars 1887 afslagit en af Melén hos Kongl. Maj:t gjord
ansökning, att han måtte förklaras berättigad att från och med år 1885
å sin häradsskrifvarelön uppbära ålderstillägg med det af motionären
ifrågasatta belopp, alltså och då den föreliggande frågan redan varit
föremål för Kongl. Maj:ts pröfning samt något skäl för Riksdageu att
särskildt tillägga Melén ett ålderstillägg till ifrågavarande belopp icke
förefunnes, hemstälde utskottet, att motionen måtte af Riksdagen lemnas
utan afseende, hvilken hemställan af båda kamrarne bifölls.

Till stöd för sin fömjmde framställning i ämnet har motionären
allenast anfört, att Melén fortfarande lede af samma åkomma, hvarom i
den vid 1888 års riksdag afgifna motionen förmälts, eller blindhet och
nästan fullständig lamhet till följd af ryggmärgslidande, samt att hopp
om att han kunde blifva fullt återstäld till helsa och arbetskraft förefunnes,
derest medel kunde för honom anskaffas att undergå en badkur
och någon tid åtnjuta lämplig läkarevård.

Då hvad motionären sålunda andragit emellertid icke synes utskottet
innebära någon som helst anledning för Riksdagen att frångå
sitt år 1888 i samma ämne fattade beslut, får utskottet hemställa,

att herr Fredholms förevarande motion må af
Riksdagen lemnas utan afseende.

Undervisningsanstalter för jordbrnk och landtmannanäringar.

3:o) Beträffande landtmannaskolor hafva inom Andra Kammaren
väckts och till statsutskottets förberedande behandling hänvisats följande
motioner:

motionen n:o 57 af herrar Jöns Bengtsson och M. Dalm, deruti
föreslagits,

att Riksdagen måtte

l:o) bevilja antingen ett anslag af 4,000 kronor årligen till en
landtmannaskola inom hvarje län, som ville inrätta en sådan, oberoende
af såväl tillskott från enskilde som om landtbruksskola funnes inom länet
eller ej — eller alternativt 4,000 kronor till en landtmannaskola inom
hvarje län, med vilkor att i de län, der landtbruksskola funnes, ett tillskott,
elevafgifterna inberäknade, skulle lemnas från orten, uppgående

Ang. ifrågasatt
höjning
af anslaget
till landtmannaskolor

m. m.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

till hälften mot statsanslaget, samt i öfrigt mot de vilkor, som gälde om
landtmannaskolor i allmänhet;

2:o) höja det nuvarande anslaget till landtmannaskolor, 15,000
kronor, med ett belopp af 35,000 kronor eller till 50,000 kronor;

, motionen n:o 39 af herr P. Pehrsson i Norrsund, hvilken hemstält,
att Riksdagen måtte ställa till Kongl. Majrts disposition ett årligt
anslag af 7,500 kronor, att användas till understöd åt mindre bemedlade
lärjungar i hvarje sådan landtmannaskola, som åtnjöte understöd af
statsmedel och hvars ändamålsenliga verksamhet sålunda blifvit erkänd,
hvarvid medlens fördelning vid hvarje skola borde ske efter dess skolstyrelses
bedömande;

motionen n:o 64 af herr Nils Olsson, som föreslagit,
att Riksdagen ville till Kongl. Maj:ts förfogande ställa ett förslagsanslag
å 2,000 kronor att tilldelas mindre bemedlade lärjungar vid landtmannaskolor,
som åtnjöte statsunderstöd och hvilkas ändamålsenliga verksamhet
sålunda blifvit erkänd, hvarvid borde åt vederbörande skolstyrelsers
ompi öfvande öfverlemnas att fördela erhållet understöd.

Herrar Bengtsson och Dahn hafva i sin förenämnda motion, jemte
åberopande af kongl. kungörelsen den 13 juli 1887 angående anslag till
landtmannaskolor, anfört, att ehuru landtmannaskolan vore en undervisningsanstalt
för det ojemförligt stora flertalet af landets blifvande jordbrukare,
finge den dock stå tillbaka för landtbruksskolan, som hufvudsakligen
afsåge att utbilda rättare och fördrängar åt de större jordbrukare,
i det afseende, att statsmedel till belopp af 4,000 kronor ej
beviljades landtmannaskola i det län, der landtbruksskola funnes, äfven
om behöfligheten af landtmannaskolan genom de inträdessökandes mängd
visade sig vara större än behofvet af landtbruksskolan. Då det emellertid
vore ej mindre nödvändigt, att den stora mängden af mindre jordbrukare
blefve satt i tillfälle att förvärfva ökad insigt i vår modernärings handtering,
än att duglige förmän stode godsegarne till buds, syntes det
motionärerna som om den brydsamhet att upprätthålla landtmannaskolan,
som ofta läge i svårigheten att skaffa garantier för det erfordrade enskilda
tillskottet, i så måtto borde undanrödjas, att staten, i likhet med
hvad som egde rum med afseende på landtbruksskolor, ansloge 4,000
kronor årligen, oberoende af tillskottet ( från enskilde, till en landtmannaskola
inom hvarje län, helst i förening med folkhögskola och som dess
andra årskurs, eller att åtminstone, då svårighet att åstadkomma det
enskilda tillskottet utgjorde det största bekymret, det belopp, som inom
orten skulle tillskjutas, bestämdes, elevavgifter inbegripna, till endast
hälften mot statsanslaget och detta senare då till högst 4,000 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Beträffande de skäl, herrar Pehrsson och Olsson anfört till stöd
för sina utom beträffande beloppet af det ifrågasatta anslaget öfverensstämmande
förslag, tillåter sig utskottet hänvisa till sjelfva motionerna
och vill här endast framhålla, att till grund för förslagen, hvilka åsyfta
att tillföra landtmannaskolorna ökadt antal lärjungar, synes ligga den
uppfattningen, att då landtmannaskolan i flera fall trädt i stället för en
förutvarande andra årskurs af vederbörande folkhögskola-, samt statsanslag
utginge till understöd åt mindre bemedlade lärjungar vid folkhögskolorna,
billigheten kräfde, att staten lemnade bidrag äfven till
mindre bemedlade lärjungar vid landtmannaskolorna.

Med fullt erkännande af det goda syftet i de förevarande motionerna
anser sig utskottet likväl för närvarande icke kunna förorda bifall
till något af de särskilda förslag, som i dem framställs. Det slag af
lägre landtbruksläroverk, som i motionerna afses, infördes genom Riks-*
dagens på framställning af Kongl. Maj:t år 1887 fattade beslut att dels
på ordinarie stat från och med 1888 bevilja till understöd åt sådana
landtmannaskolor (anstalter för lägre landtbruksundervisning med hufvudsakligt
ändamål att befrämja elevernas teoretiska utbildning), för hvilka
stadgar blifvit af Kongl. Maj:t godkända, ett förslagsanslag å 15,000
kronor att efter Kongl. Maj ds bepröfvande med högst 3,000 kronor årligen
tilldelas sådana landtmannaskolor under vissa vilkor, dels ock medgifva
att besparingar å anslagen till lägre landtbruksskolor finge användas
till understöd åt nämnda landtmannaskolor med belopp af högst

4,000 kronor åt landtmannaskola, som vore belägen i län, der med statsmedel
till samma belopp understödd lägre landt-bruksskola ej funnes, och
med högst 3,000 kronor åt öfriga landtmannaskolor, allt på nyssberörda
vilkor, dock att i län, der med statsmedel understödd lägre landtbruksskola
ej funnes, statsanslag till en landtmannaskola finge utgå, ehvad
bidrag inom orten tillskötes eller ej.

Någon tillförlitlig erfarenhet rörande landtmannaskolans förmåga
att fylla sin uppgift har under de få år den varit i verksamhet icke
kunnat erhållas; men förrän sådan vunnits synes utskottet ej lämpligt,
att staten ikläder sig större ekonomiska förpligtelser mot skolan än den
redan åtagit sig. Utskottet, hemställer fördenskull:

a) att herrar Bengtssons och Dahns förevarande
motion icke må af Riksdagen bifallas;

b) att icke heller herrar Pehrssons och Olssons
ifrågavarande motioner må af Riksdagen bifallas.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ang. anslag
till aflöning
af ytterligare
en landtfyruksingeniör.

[2-]

Landtbraksing-eniörer och deras biträden.

4:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva att
ytterligare en landtbruksingeniör finge från och med år 1893 anställas
med enahanda aflöningsförmåner, som vore nuvarande landtbruksingeniörer
beviljade, samt för beredande af tillgång å härför erforderliga
afiöningsmedel höja anslaget till »landtbruksingeniörer och deras biträden»
från 47,500 kronor till 49,500 kronor eller med 2,000 kronor.

Aflöningen för landtbruksingeniör utgör, förutom resekostnads- och
traktamentsersättning, 2,000 kronor och kan ökas efter 5 års väl vitsordad
tjenstgöring till 2,500 kronor, efter ytterligare 5 år till 3,000
kronor och efter ytterligare 5 år till 3,500 kronor, hvilka. lönetillökningar
utgå af sjette hufvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg.

Under erinran att af de 20 landtbruksingeniörer, till hvilka aflöning
för närvarande funnes å riksstaten anvisad, en vore anstäld inom
Vesterbottens och Norrbottens län och en inom Vesternorrlands och Jemtlands
län, har departementschefen till statsrådsprotokollet meddelat, att
framställningar gjorts dels af Norrbottens läns landsting och af samma
läns hushållningssällskap om beredande af medel till anställande af eu
landtbruksingeniör med tjenstgöring endast inom Norrbottens län, dels
ock af Vesternorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott om
anställande af en särskild landtbruksingeniör för detta län.

Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län afgifvit
infordradt yttrande öfver de från länet gjorda framställningarna och
dervid till desamma på det fiffigaste förordat bifall, hade landtbruksstyrelsen
efter remiss den 16 december 1891 deröfver afgifvit utlåtande
och på samma gång tillika yttrat sig öfver berörda, af Vesternorrlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott gjorda omedelbart till styrelsen
insända framställning.

I detta utlåtande hade styrelsen vidkommande frågan om anställande
af en landtbruksingeniör särskildt för Norrbottens län anfört, att
det visat sig, att den landtbruksingeniör, hvars tjenstgöringsdistrikt för
närvarande utgjordes af Norrbottens och Vesterbottens län, på senare
tiden icke medhunnit de förrättningar, hvilkas utförande åt honom
uppdragits, hvaraf följden blifvit att han måst antingen anlita enskilda
biträden vid utförandet af undersökningarna eller ock uppskjuta desamma
till ett påföljande år. Distriktet omfattade också mer än en
tredjedel af rikets hela areal och innehölle sannolikt största delen af

Statsutskottets Utlåtande N:0 7.

dess vattendränkta och odlingsbara mosa- och myrmarker. Till följd af
den alltmera stegrade enskilda företagsamheten inom dessa län hade antalet
reqvisitiouer å biträde af landtbruksingeniören numera så ökats att,
under det antalet af de utaf ingeniören för yttre förrättningar använda
arbetsdagar år 1887 utgjort endast 75, deras antal under hvardera
af åren 1890 och 1891 uppgått till 140, hvaraf omkring hälften upptagits
af förrättningar inom Norrbottens län och återstoden af förrättningar
inom Vesterbottens län. Till följd af den i dessa trakter rådande
korta sommaren och bristen på goda kommunikationer derstädes kunde
den tid, som landtbruksingeniören i distriktet hade att använda till undersökningar
på marken, icke beräknas högre än till 80 eller högst 90
dagar, och då genom de af 1891 års Riksdag beslutade ändrade bestämmelser
i fråga om understöd från frostförminskningsfonden större lätthet
beredts för erhållande af dylikt understöd samt landtbruksingeniörens
i distriktet biträde alltså efter all sannolikhet hädanefter komme att, i
likhet med hvad redan för innevarande år visat sig blifva händelsen, i
högre grad än hittillt tagas i anspråk, framginge häraf tydligt angelägenheten
deraf att hvardera af ifrågavarande län erhölle egen landtörn
ksingeniör.

Beträffande den från Vestemorrlands län inkomna framställningen
att detta län skulle erhålla egen landtbruksingeniör, hade styrelsen meddelat,
att den landtbruksingeniör, hvars tjenstgöringsdistrikt för närvarande
utgjordes af Vestemorrlands och Jemkande län, under år 1891
varit så upptagen af förrättningar endast inom sistnämnda län, att en
extra landtbruksingeniör måst förordnas att utföra förrättningarna inom
Vestemorrlands län. Deremot hade reqvisitionerna från sistberörda län
ännu icke varit så talrika eller afsett så omfattande företag, att en
landtbruksingeniör derigenom kunnat beredas full sysselsättning. Detta
förhållande funne styrelsen likväl icke bevisa obehöfiigheten deraf, att
en särskild landtbruksingeniör anstäldes för hvardera länet, utan endast
att företagsamheten inom Vestemorrlands län ännu icke med större kraft
rigtat sig på uppodlingen eller torrläggningen af de vidsträckta mosstrakter,
som funnes inom länet. Erfarenheten hade emellertid visat, att
den säkraste häfstången till jordbrukets höjande och företagsamhetens
ökande hos jordbrukaren inom vårt land läge i en sakkunnig och upplysande
ledning af de sträfvanden, som inom landtmännens krets nästan
öfverallt inom landet numera börjat göra sig gällande, och enligt styrelsens
förmenande lede det icke något tvifvel, att det skulle vara en
stor fördel för Vestemorrlands län i nyss antydda hänseende, om länet

8 Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

bereddes tillfälle att erhålla en statens landtbruksingeniör stationerad
inom länet.

Då styrelsen sålunda hölle före, att de två nordligaste landtbruksingeniörsdistrikten
borde delas, hade styrelsen tagit i öfvervägande huruvida
genom omreglering af de sydligare distrikten tillfälle kunde beredas
att fylla behofvet för Vesterbottens och Vesternorrlands län att hvardera
erhålla en särskild landtbruksingeniör. Vid företagen undersökning
beträffande omfattningen af den verksamhet, som under de senaste fem
åren utöfvats af statens landtbruksingeniörer, hade det visat sig att en
sådan reglering möjligen kunde ega rum, dock att derigenom icke i
någon händelse mer än en landtbruksingeniör kunde genom sammanslagning
af distrikt varda ledig att mottaga verksamhet inom annat
tjenstgöringsområde än det honom för närvarande tilldelade. Styrelsen
hade redan vidtagit förberedande åtgärder för vinnande af de ytterligare
upplysningar, som erfordrades för att styrelsen skulle kunna framlägga
förslag till en sådan förändring inom vissa af de sydligare distrikten,
men då, oberoende af denna undersökning, det kunde anses fullt visst,
att icke mer än en landtbruksingeniör kunde komma att från de sydligare
länen förflyttas till något af de nordligaste, ansåge styrelsen, att
frågan om anställande af en landtbruksingeniör i ettdera, af de begge
län, som styrelsen funnit höra erhålla egen lantbruksingeniör, redan nu
kunde till afgörande företagas. Vid bedömande af frågan, hvilketdera
af de begge länen först borde erhålla egen landtbruksingeniör, tvekade
styrelsen icke att i detta afseende gifva företrädet åt Vesterbottens län
samt förordade förty, att det nordligaste landtbruksingeniörsdistriktet,
som, med afseende å såväl omkrets som antalet af de derstädes under
de senaste fem åren utförda förrättningar, öfverträffade det distrikt, som
omfattade Vesternorrlands och Jemtlands län, blefve delad!, sa att saväl
Norrbottens som Vesterbottens län komme att utgöra eget landtbruksingeniörsdistrikt
med station för ingeniören i det förra länet i Luleå och
i det senare länet uti Umeå.

I öfverensstämmelse med departementschefens jemväl till statsrådsprotokollet
uttalade mening anser utskottet önskvärdheten af en delning
utaf de båda nordligaste landtbruksingeniörsdistrikten vara ådagalagd
genom hvad landtbruksstyrelsen i ärendet anfört; och då enligt det föreliggande
förslaget denna delning synes kunna genomföras, utan att medel
behöfva anvisas till aflönande af mer än en ytterligare landtbruksingeniör,
tvekar utskottet icke att förorda bifall till samma förslag. Utskottet
hemställer alltså, t

Statsutskottets Utlåtande N:o 7. 9

att Riksdagen må medgifva, att ytterligare en
landtbruksingeniör må från och med år 1893 anställas
med enahanda aflöningsförmåner, som äro nuvarande
landtbruksingeniörer beviljade, samt för beredande af
tillgång å härför erforderliga aflöningsmedel höja anslaget
till »landtbruksingeniörer och deras biträden»
från 47,500 kronor till 49,500 kronor, eller med 2,000
kronor.

Befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar.

5:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att assistenten vid landtbruksakademiens
agrikulturkemiska afdelning Carl Gustaf Eggertz måtte ega
att, så länge han vid denna befattning qvarstode, från anslaget till »befrämjande
i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar» åtnjuta ett
personligt lönetillägg af 1,200 kronor årligen.

Vid föredragningen i statsrådet af detta ärende har departementschefen
enligt hvad statsrådsprotokollet utvisar, till en början erinrat, att
aflöningen för assistenten vid landtbruksakademiens agrikulturkemiska
afdelning, förut utgående med 1,200 kronor, af Riksdagen år 1874 ökats
med 300 kronor till 1,500 kronor; att Riksdagen år 1888 medgifvit, att
ifrågavarande assistent finge efter tio års väl vitsordad tjenstgöring åtnjuta
ett ålderstillägg; till belopp af 300 kronor att utgå af sjette hufvudtitelns
anslag till ålderstillägg samt att Kongl. Maj:t den 31 maj sistnämnda
år förklarat, att innehafvaren af ifrågavarande befattning, numera
filosofie doktorn Carl Gustaf Eggertz vore berättigad att från och
med år 1889 komma i åtnjutande af dylikt tillägg; i följd hvaraf Eggertz
för närvarande åtnjöte en aflöning af 1,800 kronor.

Departementschefen har vidare meddelat, att föreståndaren för
akademiens agrikulturkemiska afdelning, professorn L. F. Nilson uti en
till akademiens förvaltningskomité ingifven skrift af den 8 december
1891, med tillkännagifvande att Eggertz nu, då tillfälle dertill yppade
sig, ärnade på annat håll söka en hans framtid mera betryggande anställning
än den han innehade, hemstält, att åtgärder måtte vidtagas för
att vid akademiens kemiska laboratorium bibehålla Eggertz, hvilken med
en flit, en skicklighet, en samvetsgrannhet och ett intresse, som vore
öfver allt beröm, deltagit i de löpande göromålen derstädes, samt, bland
annat, på grund af sjelfständig undersökning öfver mullämnena i åkeroch
mossjord offentliggjort ett arbete, som för alla tider förblefve grundBih.
till Riksd. Prof. 1892. 4 Sami. 1 Afd. 5 Häft. 2

Ang. anslag
till personligt
lönetillägg åt
assistenten vid
landtbmksakademiens

agrikulturkemiska
afdelning
C. G.

Eggertz.

[3.]

Statsutskottets Utlåtande N:o T.

läggande inom detta svårutredda område. Professorn Nilson hade tillika
upplyst, att Eggertz förklarat sig villig att fortfarande egna akademien
sin tjenst, så framt hans aflöning för framtiden kunde bestämmas till

3,000 kronor, ett belopp, som visserligen väsentligt understege hvad
Eggertz nu hade utsigt att å annan ort erhålla, men med hvilket han
dock förmält sig vara tillfredsstäld, så vida han fortfarande finge egna
sig åt samma verksamhet som hittills.

Med anledning häraf hade landtbruksakademien i skrifvelse till
Kongl. Maj:t den 14 december 1891, jemte anmälan att Eggertz den
21 september 1877 anstäldes såsom assistent vid akademiens kemiska
laboratorium, förklarat, att akademien till fullo instämde i de af professorn
Nilson gjorda uttalanden beträffande såväl det synnerligen berömvärda
sätt hvarpå Eggertz fullgjort sina tjensteåligganden, som ock
den framstående duglighet och utpreglade begåfning på åkerbrukskemiens
och agronomiens områden, på hvilka han genom sin verksamhet
och sina offentliggjorda skrifter aflagt öfvertygande prof. Akademien
hade ytterligare anfört, att Eggertz, som under de senaste åren
haft sig anförtrodd ledningen af de utaf akademien med understöd af
statsmedel anordnade mosskulturförsök i olika delar af landet, äfven
härvid ådagalagt stor skicklighet äfvensom förmåga att hos de landtmän,
med hvilka han för fullgörandet af detta verk kommit i beröring,
väcka förtroende och intresse samt att vid sådant förhållande hans
afskedstagande, hvilket i betraktande af de synnerligt små löneförmåner,
hvaraf han under sin långa tjenstetid varit i åtnjutande, icke kunde
väcka förvåning, skulle för akademien och den institution, det kemiska
laboratoriet, han så nitiskt tjenat, innebära en mycket svår förlust, så
mycket svårare som arbetena vid nämnda laboratorium på den senaste
tiden och särskildt efter inrättandet derstädes af en försöksgård för
växtkultur så betydligt tillvuxit i omfattning, att de med nu tillgängliga
arbetskrafter endast med största svårighet kunde medhinnas och
icke utan tillökning af dessa kunde utsträckas till det omfång, som
vore önskligt och vid institutionens anläggning afsetts. I sjelfva verket
skulle redan vid den nuvarande omfattningen af laboratoriets verksamhet
de befintliga arbetskrafterna vara alldeles otillräckliga, derest icke
laboratoriets tjenstemän genom långvarig handläggning af der förekommande
arbeten vunnit nödig erfarenhet, insigt och färdighet, och
det vore tydligt att lång tid måste förgå, innan en ny, yngre och ovan
kemist hunne inöfvas för att kunna ersätta den bopröfvade och utmärkta
arbetskraft, hvaröfver laboratoriet nu förfogade. Akademien

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

ansåge sig dessutom böra framhålla att, då verkligt framstående vetenskapliga
förmågor alltid vore sällsynta, framför allt på ett område
sådant som åkerbrukskemiens, der i vårt land förhållandena i ekonomiskt
hänseende för dess idkare hittills icke varit synnerligen lockande,
det vore så mycket angelägnare att, då en dylik vetenskapsidkare med
särskild begåfning i nu ifrågavarande rigtning, i trots af missgynnande
omständigheter, lyckats kämpa sig fram till en i vetenskapliga kretsar
ansedd ställning, samhället genom lämpligt och i tid meddeladt understöd
satte honom i stånd att på den plats, der hans särskilda utbildning
och arbetskraft kunde bäst göra sig gällande, verka till det allmännas
gagn. Akademien kunde derför icke annat än på det lifligaste
instämma i den af professorn Nilson uttryckta önskan, att åtgärder
måtte vidtagas för att möjliggöra Eggertz’ fortfarande anställning vid
akademiens kemiska laboratorium. Men då akademiens egna tillgångar
icke medgåfve henne att härutinnan något åtgöra, funne akademien,
som ansåge det lämpligast att den löneförbättring, som kunde ifrågakomma,
gjordes personlig för Eggertz, hvarigenom den tillika erhölle
karakteren af en välförtjent belöning för nitisk och trogen tjenst samt
framstående vetenskaplig verksamhet, sig böra hemställa, att Kongl.
Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för att bereda Eggertz’ ett
personligt årligt lönetillskott af 1,200 kronor att utgå från och med
början af år 1892, så länge han qvarstode i sin nuvarande befattning.

Med afseende å fördelarne för det allmänna af att en så framstående
vetenskapsidkare, som Eggertz visat sig vara, kunde bibehållas
vid akademiens kemiska laboratorium och då det aflöningsbelopp, som
Eggertz, i händelse den ifrågasatta löneförbättringen honom beviljades,
skulle komma att åtnjuta, eller 3,000 kronor, icke kunde, då hänsyn
toges till de utmärkta vitsord, som om hans verksamhet lemnats, anses
oskäligt, tvekade departementschefen för egen del icke att förorda att
åt Eggertz beviljades det föreslagna lönetillskottet, hvilket borde utgå
från samma anslag, från hvilket dennes nuvarande aflöning utom ålderstillägget
utginge, eller det å sjette hufvudtiteln uppförda anslaget till
befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar, hvilket
icke i följd deraf behöfde höjas.

Då fråga om löneförbättring åt assistenten vid agrikulturkemiska
afdelningen senast förevar till behandling hos Riksdagen, eller år 1888,
hade af Kongl. Maj:t föreslagits, att bemälde tjensteman måtte förklaras
berättigad att efter tio års väl vitsordad tjenstgöring åtnjuta ett ålderstillägg
af 500 kronor; och hade till stöd för förslaget anförts, bland
annat, att utsigterna till befordran för innehafvare!! af befattningen

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

vore synnerligen dåliga, enär, såsom erfarenheten nogsamt visat, till
de tjänster, som kunde ifrågakomma att af honom sökas, nemligen föreståndarebefattningarne
vid de med statsmedel understödda kemiska
stationerna för jordbrukets och näringarnes behof, nästan utan undantag
antoges förut vid dessa stationer anstälda och inom orten kända
kemister. Riksdagen fann det väl vara med billigheten öfverensstämmande,
att innehafvaren af ifrågavarande assistentbefattning efter tio
års väl vitsordad tjenstgöring finge komma i åtnjutande af något ålderstillägg;
men då för icke längre tid sedan än år 1874 ökning egt rum
i den till befattningen hörande aflöning med 300 kronor, höll Riksdagen
före, att jemväl det ifrågasatta ålderstillägget lämpligen kunde bestämmas
till nämnda belopp, eller 300 kronor, i följd hvaraf Riksdagen
endast på det sätt biföll Kongl. <Maj:ts framställning, att Riksdagen
medgaf, att assistenten finge efter tio års väl vitsordad tjenstgöring
åtnjuta ett ålderstillägg till belopp af 300 kronor.

Af ofvan åberopade statsrådsprotokoll för den 13 sistlidne januari
inhemtas, att Kongl. Maj:ts nu föreliggande framställning uteslutande
föranledts af den inträffade omständighet, att iunehafvaren af
ifrågavarande befattning fått utsigt till erhållande på annat håll af
bättre aflönad anställning. Utan att på något sätt vilja underkänna
den nuvarande assistentens vitsordade framstående duglighet och vetenskapliga
förtjenst, anser sig utskottet böra framhålla, att, derest en
sådan omständighet som den ofvan omförmälda finge verka till förhöjning
af en tjenstemans aflöning, detta kunde leda till konseqvenser,
hvilka kunde för statsverket blifva synnerligen kostsamma. Och utskottet
finner sig så mycket mindre kunna förorda bifall till framställningen,
som beloppet af det ifrågasatta lönetillägget hvarken synes
stå i öfverensstämmelse med den ifrågavarande befattningens beskaffenhet,
sådan denna från början uppfattats, eller med de åsigter derom,
som af Riksdagen derefter vid den senaste löneförbättringen gjorts
gällande. Då för befattningen ursprungligen bestämdes en aflöning af
allenast 1,200 kronor, måste nemligen vara uppenbart, att man då icke
tänkte sig dess innehafvare såsom en vetenskapsman af framstående
förtjenst med sjelfständig verksamhet, utan allenast såsom en person,
hvars kunskaper gjorde honom lämplig till biträde åt den vetenskapsman,
som skulle förestå agrikulturkemiska afdelningen; och då Riksdagen
år 1888 nedsatte beloppet af det äskade ålderstillägget från 500
till 300 kronor, synes Riksdagen fortfarande hafva betraktat befattningen
såsom mera underordnad. Att Riksdagen nu, med frångående af
denna åsigt, skulle på en gång höja aflöningen från 1,800 kronor till

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

3,000 kronor synes utskottet icke böra ifrågakomma, då i sådant fall
den ställning, man ansett befattningens innehafvare böra intaga, skulle
allt för mycket förryckas. Utskottet hemställer för den skull,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
må af Riksdagen bifallas.

6:o) I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 165) har herr
A. V. Ljungman hemstält, att Riksdagen måtte dels i skrifvelse hos gåZet förXeKongl.
Maj:t anhålla om vidtagande af nödiga åtgärder för åväga- ^T^ftev°fl
bringandet af eu tidsenlig så kallad administration af hafsfiskebedriften rikets Ultra
vid rikets vestra och södra kuster, dels uppföra ett anslag å ordinarie °ch sSdra
stat af 9,000 kronor för anställandet af två fiskeriinspektörer, den ene hlMerför
Göteborgs och Bohus läns och den andre för Hallands, Malmöhus,
Kristianstad och Blekinge läns hafsfisken.

Motionären har till stöd för förslaget anfört följande.

År 1889 hade Riksdagen på framställning af Kongl. Maj:t höjt
anslaget å ordinarie stat till »fiskerinäringens understöd)) från 17,600
kronor till 42,000 kronor, under uttalande af att »i betraktande af den
stora betydelse, särskilt nordsjöfisket under de senare åren erhållit,
kunde det belopp, hvarmed Kongl. Maj:t funnit anslagstiteln böra ökas,
icke anses för högt». Tvenne år hade sedan dess förflutit, och hafsfisket
vid rikets vestra kust hade derunder än ytterligare utvecklats,
på samma gång som det i allt mer trängande grad kommit i behof
åt en länge eftertraktad omvårdnad från det allmännas sida; men den
vid det ökade anslagets beviljande antydda verksamheten till samma
fiskes förkofran hade uteblifvit och ökningen i anslaget till största
delen hamnat i sjette hufvudtitelns besparingsfond för »besparingar å
auslagen till jordbruket, handeln och näringarne» eller användts för
sådant som lämpligast bort helt och hållet åsidosättas. Då nu detta
förhållande synbarligen hade sin orsak hufvudsakligast i beskaffenheten
af den befintliga fiskeriadministrationen och icke stode att hjelpa på
annat sätt, än genom en fullständig omorganisation af denna efter de
bästa föredömen, utlandet hade att bjuda på; så hade man från bohuslänska
skärgården under förra året sökt åvägabringa en sådan omorganisation
genom att hos Kongl. Maj:t anhålla om inrättande, i öfverensstämmelse
med Göteborgs och Bohusläns landstings hemställan åren
1882 och 1884, af en särskild oaflönad fiskeristyrelse efter skottskt och
holländskt mönster för bohuslänska hafsfiskebedriftens så kallade administration,
hvilken anhållan derefter af samma landsting förordats. Obe -

Statsutskottets Utlåtande Na 7.

stridligt syntes ock vara, att om en dugande offentlig verksamhet till
främjande af rikets största och mest betydande fiskebedrift skulle åstadkommas,
så måste man först hafva ett organ för denna verksamhet,
som förmådde på ett tillfredsställande sätt handhafva densamma.

Redan år 1883 hade den 1881 nedsatta komitén för fiskerilagstiftningens
omarbetning och fiskeriadministrationens omorganisation
hemstält om ökandet af antalet ordinarie fiskeritjenstemän, och detta
dess förslag hade tillstyrkts af nära nog samtliga länsstyrelser och
landsting. Klart vore också, enligt motionärens förmenande, att man
för fisket likasom för landtbruket behöfde ett antal personer, som kunde
helt och hållet egna sig åt den offentliga vården om fiskerinäringen
samt tillhandagå de fiskeriidkare med råd och biträde, som deraf vore
i behof. Sådana personer vore till följd af fiskebedriftens både större
betydenhet och egendomliga art företrädesvis påkallade med hänsyn
till de så kallade eröfrade provinsernas hafsfisken, hvarför motionären
äfven ville framlägga ett förslag om tvenne sådana personers anställning
för nämnda fisken, fastän väl knappast någon förhoppning funnes
derom, att Riksdagen skulle på grund af enskild motionärs framställning
bevilja anslag till aflöning af nya tjenstemän å ordinarie stat.
De två fiskeritjenstemännen borde benämnas ftsker iinspektör er och undfå
samma löneförmåner, som tillerkänts fiskeriinspektören i landtbruksstyrelsen.

Motionären har vid sitt förslag såsom bilagor fogat, bland annat,
två af motionären under förlidet år till Kongl. Maj:t ingifna skrifter,
innefattande den ena en hemställan om indragning af tillsyningsmannabefattningen
vid Göteborgs och Bohus läns hafsfisken och den andra
en hemställan, att Kongl. Maj:t måtte ej mindre förordna om inrättande
af en särskild fiskeristyrelse för vården af Göteborgs och Bohus läns
hafsfiske än äfven hos Riksdagen åska nödigt anslag för anställande
af tvenne fiskeriinspektörer, den ene för Göteborgs och Bohus läns
och den andre för Hallands, Malmöhus, Kristianstads och Blekinge läns
hafsfisken. Utskottet finner det icke vara af behofvet påkalladt att
referera dessa skrifters innehåll, utan får i fråga om dem hänvisa till
motionen.

Ehuruväl genom motionärens omförmälda skrifvelse!- Kongl. Maj:ts
uppmärksamhet blifvit. fäst å ifrågavarande angelägenhet, har utskottet
dock trott sig böra föreslå Riksdagen att hos Kongl. Maj:t göra särskild
framställning i detta ämne, på det att förevarande frågor må betraktas
ur mera omfattande synpunkt och dervid äfven må komma
under ompröfning, huruvida icke den ifrågasatta administrationen af

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

hafsfiske! må möjligen komma att omfatta ej allenast fisket vid rikets
vestkust utan äfven det som bedrifves vid sydkusten.

På grund häraf hemställer utskottet:

a) att Riksdagen må i skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huru en verksam administration af hafsfiske!
så väl vid rikets vestkust som ock, om så af
förhållandena finnes påkalladt, vid dess sydkust lämpligen
må kunna bringas till stånd;

b) att herr Ljungmans förevarande motion icke
må till någon vidare åtgärd föranleda.

Skiften och afvittringar.

7:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning får
utskottet hemställa,

att Riksdagen må, dels för år 1893 bevilja förhöjning
i styresmannens för storskiftesverket i Kopparbergs
län årsarfvode med 400 kronor; dels medgifva,
att de belopp, hvarmed inkomsterna af tjensten under
år 1893, för afvittringslandtmätare i Vesterbottens
och Norrbottens län samt storskifteslandtmätare i
Kopparbergs län kunna komma att understiga 2,500
kronor för dem, som tillhöra första lönegraden, och

3,000 kronor för dem, som på grund af ålder i tjensten
åtnjuta arfvodesförhöjning, må desse tjenstemäu
godtgöras af anslagen till storskiftes- och afvittringsverken;
dels ock för år 1893 åt föredraganden af
afvittringsärendena i Norrbottens län samt till skrifbiträde
åt honom bevilja en tillökning af 400 kronor
i det åt honom anslagna belopp.

Öfriga ordinarie anslag.

8:o) I fråga om öfriga, här ofvan ej särskilt nämnda ordinarie
anslag å sjette hufvudtiteln har Kongl. Maj:t ej föreslagit annan för -

Ang. höjning
i drsarfvodet
för styresmannen
för
storskiftesverket
m m.

|4-]

Ang. öfriga
ordinarie
anslag.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

ändring än att, för jemnande af hufvudtitelns slutsumma, förslagsanslaget
till skrifmaterialier och expenser, ved m. m. måtte ökas med
746 kronor eller från 117,795 kronor till 118,541 kronor. Utskottet
hemställer,

att samtliga här ofvan icke särskildt omförmälda
ordinarie anslag under sjette hufvudtiteln må för år
1893 fastställas till samma belopp som i innevarande
års riksstat; dock att i anslaget till skrifmaterialier
och expenser, ved m. m. må få göras den jemkning,
som till jemnande af hufvudtitelns slutsumma kan
erfordras.

Statens jernvägstrafik.

Ang. löneför- 9:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva,

banmkurnl. banvakt vid statens jernvägstrafik måtte kunna uppflyttas i 19:e
[6.] löneklassen enligt gällande aflöningsreglemente för embets- och tjenstemän
samt betjente vid statens jernvägstrafik med årligt arfvodesbelopp
af 600 kronor.

Till statsrådsprotokollet har departementschefen erinrat, att enligt
gällande aflöningsreglemente för embets- och tjensteman samt betjente
vid statens jernvägstrafik aflöningen till banvakter utginge inom följande
i reglementet upptagna löneklasser, nemligen

25:e	klassen	med årligt	arfvodesbelopp af	240	kronor,
24:e	n	yi	ii	11	11	300	ii
23:e	n	11	ii	19	11	360	91
22:a	11	11	i>	11	11	420	11
21:a	v	91	ii	11	11	480	11
20:e	11	11	ii	11	11	540	11

hvarförutom banvakterna åtnjöte fri bostad eller inqvarteriugsersättning,
äfvensom beklädnadsersättning med 8 kronor i månaden.

Departementschefen har vidare meddelat, att uti en till Kongl. Maj:t
ingifven skrift fem banvakter, med förmälan att de dertill blifvit af
sina kamrater utsedde, anhållit, att banvakterna måtte i aflöningshänseende
blifva likstälda med stationskarlarne, för hvilka enligt aflöningsreglementet
den högsta aflöningen utgjorde 660 kronor (18:e löneklassen)

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

och har departementschefen på sid. 13 i statsrådsprotokollet redogjort
för de skål, sökandena andragit till stöd för sin anhållan.

Jernvägsstyrelsen, hvars utlåtande öfver ansökningen infordrats,
hade — yttrar departementschefen vidare — deruti erinrat, att styrelsen,
redan vid afgifvande af sitt förslag till arfvodesstat för år 1890 ansett
det högsta banvakterna tillkommande aflöningsbelopp vara i följd af
ökade lefnadskostnader för lågt och derför gjort framställning om
beredande af en tillfällig löneförbättring åt banvakterna vid vissa delar
af statsbanorna, der lefnadskostnaderna vore högre än vanligt, men
att Kongl. Maj:t funnit den då gjorda framställningen icke till någon
åtgärd föranleda. Med erinran att det då väckta förslaget afsett ett
tillskott af 60 kronor för hvarje banvakt, som deraf komme i åtnjutande,
hvarigenom högsta aflöningen skulle komma att uppgå till 600
kronor (motsvarande 19:e löneklassen), hade i det nu afgifna utlåtandet
styrelsen, som funnit den nu gjorda framställningen mycket
behjertansvärd, då lefnadskostnaderna, sedan det förra förslaget väcktes,
ytterligare stegrats, och som ansett vidtagandet af åtgärder för förbättrande
af den svagast aflönade personalens löneförmåner icke böra uppskjutas
i afbidan på den revision af aflöningsreglementet, hvartill styrelsen
vore betänkt på att uppgöra förslag, hemstält, att Kongl. Maj:t
måtte till Riksdagen aflåta proposition derom att aflöningsreglementet
måtte sålunda ändras, att arfvoden inom 19:e löneklassen med årligt
belopp af 600 kronor kunde banvakter tilldelas.

För egen del har departementschefen yttrat, att en förbättring
af banvakternas aflöningsförmåner syntes honom vara af omständigheterna
påkallad. Särskildt. vore detta fallet i fråga om banvakterna å
de nordligaste banlinierna, der lefnadsvilkoren vore ogynsammare än
eljest till följd af högre pris å lifsförnödenheter och klimatiska förhållanden,
Indika icke blott försvårade tjenstgöringen, utan äfven orsakade
att banvakterna icke kunde hemta något nämnvärdt bidrag till
sitt uppehälle af de små planteringsland, som, der omständigheterna
sådant medgifvit, lagts till deras bostäder. Lika med jernvägsstyrelsen,
ansåge departementschefen den nu väckta frågan icke böra undanskjutas,
till dess eu fullständig revision af aflöningsreglementet hunne
genomföras, och jernvägsstyrelsens förslag rörande löneförbättringens
belopp synes honom äfven skäligt.

Enligt hvad utskottet inhemta!, har Kongl. Maj:t den 31 december
1891, i sammanhang med fastställande af arfvodestat vid statens
jernvägstrafik för år 1892 och under åberopande af de förändrade förhållanden,
som inträdt sedan nu gällande aflöningsreglementeför embetsltih.
till lliksd. Prof. 1892. d Sami. 1 Afd. 5 Höft. 3

Statsutskottets Utlåtande N:0 7.

Ang. disposition
af patentoch
varumärkesafgifter.

[7-]

och tjensteman samt betjente vid statens jernvägstrafik faststäldes,
anbefalt jernvägsstyrelsen att före den 1 september 1892 till Kongl.
Maj:t inkomma med förslag till nytt aflöningsreglemente. Då således
förslag till en enligt utskottets förmenande af flera skäl Önsklig allmän
revision af ifrågavarande aflöningsreglemente lärer kunna redan
för nästa Riksdag framläggas, samt utskottet håller före, att den slutliga
pröfningen af frågan om förbättring af banvakternas lönevilkor kan
till dess anstå, får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
må af Riksdagen bifallas.

Patentbyrån.

10:o) Beträffande patentbyrån, som tillförene utgjort en särskild
afdelning af kommerskollegium men med innevarande års början i följd
af kollega förändrade organisation blifvit ett sjelfständigt embetsverk,
lydande omedelbart under Kongl. Maj:t, har Kongl. Maj:t ej gjort annan
framställning, än att Riksdagen måtte medgifva, att afgifterna för
patent och för registrering af varumärken finge användas till bestridande
af de utgifter, hvilka betingades af tillämpning under år 1893
af förordningen angående patent och lagen om skydd för varumärken.

Af den redogörelse för patentbyråns inkomster och utgifter för
år 1891, som finnes intagen i det vid statsverkspropositionen fogade
statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 13 januari 1892 inhemtas,
att byråns inkomster för året utgjort 101,401 kronor 25 öre, under det
att dess utgifter, hvilka dock, då räkenskaperna vid tidpunkten för
redogörelsens aflemnande ännu icke afslutats, ej kunnat med full noggrannhet
uppgifvas, uppgått till 80,614 kronor 75 öre, af hvilket belopp
de vigtigaste posterna utgjorts af aflöningar och arfvoden 33,712
kronor 49 öre, byråns publikationer 25,952 kronor 81 öre, återstälda
patent- och registreringsafgifter 6,545 kronor, utgifter för byråns
bibliotek 2,561 kronor 22 öre, renskrifning 1,750 kronor, bidrag till
upprätthållande af patentunionens internationella byrå i Bern 1,509
kronor 12 öre samt hyra för byråns lokal 4,000 kronor.

För år 1890 belöpte sig patentbyråns inkomster till 92,423 kronor
34 öre och dess utgifter till 82,499 kronor 83 öre.

Utskottet hemställer,

Statsutskottets^UHatande N:o 7. 19

att Riksdagen må medgifva, att afgifterna för
patent och för registrering af varumärken må användas
till bestridande af de utgifter, hvilka betingas af tillämpning
under år 1893 af förordningen angående
patent och lagen om skydd för varumärken.

Arbetareförsäkringen.

ll:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
och under hänvisning till hvad departementschefen till statsrådsprotokollet
(sid. 16) i ämnet anfört får utskottet hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att Kongl. Maj:t
må för år 1893 använda de till underlättande af åtgärder
för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors
bildande afsätta belopp, i mån af behof, dels
till förvaltningsbidrag åt sjukkassor under enahanda
vilkor, som i Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1891
(n:o 85) äro angifna, dels ock till utarbetande och
offentliggörande genom försäkringsinspektörens försorg
af årsredogörelse för sjukkasseväsendet i riket.

Extra anslag.

För tillfälliga behof, hänförliga till sjette hufvudtiteln, hafva,
utom den redan i punkten l:o) nämnda, följande framställningar gjorts.

Civildepartementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli.

12:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hemställer
utskottet,

att Riksdagen må, för handhafvande af kontroll
å försäkringsanstalterna, för år 1893, i likhet med
hvad allt ifrån år 1887 egt rum, på extra stat anvisa
till Kongl. Maj:ts förfogande ett belopp af 4,500
kronor.

Ang. förväxtningsbidrag

åt sjukkassor
m. m.

[8-j

Ang. anslag
för kontrollen
ä försäkringsanstalterna.

[9-]

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ang. anslag
till utgifvande
af Polisunderrättelser.

[10.]

Ang. anslag
till särskild
polisstyrka på
landet.

[IL]

Öfverståthållareembetet.

13:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
hemställer utskottet,

att Riksdagen må äfven för år 1893, till utgifvande
under samma år af »Polisunderrättelser», på
extra stat anvisa 15,000 kronor.

Landsstaterna i länen.

14:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte på extra
stat för år 1893 ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett anslag af 65,000
kronor att användas till aflöning och underhåll af särskild polisstyrka
på landet, der sådan kan af förhållandena påkallas, äfvensom till belöningar
för gröfre brotts upptäckande samt förbrytares efterspanande
eller gripande.

I afseende å förenämnda anslagsbegäran har departementschefen
till statsrådsprotokollet erinrat, att Riksdagen år 1875, med anledning
af särskilda inom Riksdagen väckta motioner, för hvartdera af åren
1875 och 1876 till Kongl. Maj:ts förfogande anvisat ett extra anslag
af 20,000 kronor att i mån af behof användas till aflöning och underhåll
af särskild polisstyrka på landet, äfvensom till belöniugar för
gröfre brotts upptäckande samt förbrytares efterspanande eller gripande,
samt att Riksdagen sedermera årligen, till följd af derom utaf Kongl.
Maj:t gjorda framställningar, för nämnda ändamål anvisat ett extra
anslag, som under åren 1877—1882 utgjort 40,000 kronor, men från
och med år 1883 höjts till 50,000 kronor, med hvilket belopp anslaget
allt sedermera utgått.

Såsom skäl för den nu ifrågasatta förhöjningen af anslaget har
departementschefen anfört, att under de senare åren framställningar
från länsstyrelserna gjorts om delaktighet af anslaget till så stor omfattning,
att de begärda bidragen icke obetydligt öfverstiga den årliga
anslagssumman. Sålunda hade för år 1889 begärts öfver 54,000 kronor
samt för hvartdera af åren 1890 och 1891 omkring 65,000 kronor.
Vid föredragning den 5 december 1890 af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
framställningar om bidrag för år 1891 från ifrågavarande

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

anslag hade Kongl. Maj:t derför besluta anbefalla länsstyrelserna att
tillse, hvilka inskränkningar i omkostnaderna för polisbevakningen
skäligen kunde göras, och särskild! att erinra kommuner eller enskilde,
hvilka kunde hafva intresse af fortfarande extra polisbevakning, om
behöfligheten af att de sjelfve till kostnaderna derför bidroge, äfvensom
att inkomma med upplysningar om de åtgärder, som i nämnda
afseenden vidtagits, och hvilka minskningar i utgifterna, som i anledning
deraf kunde vara att för år 1892 förvänta.

Af hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande till svar härå meddelat
och anfört framginge, att i nästan alla rikets län bidrag från kommuner
och enskilde till ganska väsentliga belopp lemnats, samt att bidrag
af statsmedel i allmänhet icke gifvits till uppehållande af mera
ständig extra polisbevakning, med mindre än att kommuner, bolag
eller enskilde deltagit i kostnaderna härför med ungefärligen enahanda
belopp, som af statsmedel lemnats. Sådant oaktadt hade icke få ansökningar
om bidrag från statsanslaget måst af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
på grund af bristande tillgångar lemnas utan afseende,
ehuru behofvet af den ifrågasatta polisbevakningen varit påtagligt.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade derför i allmänhet förklarat
sig icke kunna föreslå några afsevärda nedsättningar i de från statsanslaget
för ändamålet förut anvisade belopp, utan hade fastmer betonat,
att de hittills beviljade bidragen vore synnerligen knappt tilltagna.
Också uppgingo de af Kongl. Maj:ts befallningshafvande för
år 1892 begärda bidrag för meranämnda ändamål till 61,975 kronor.

Jemte det departementschefen med hänsyn till hvad i ärendet
förekommit tillstyrkt aflåtande till Riksdagen af nu föreliggande framställning,
har departementschefen anmärkt, att, derest framställningen
bifölls, Kongl. Maj:t torde böra, såsom förut skett, förständiga vederbörande
länsstyrelser att, hvad beträffade anslagets användande till
särskild polisstyrka på landet, bidrag företrädesvis borde tilldelas kommuner,
hvilka sjelfva ville lemna motsvarande tillskott, eller der landsting
eller enskilde vore villige att för ändamålet bidraga, samt att undantag
härifrån endast borde medgifvas i särskilda fall, då behofvet
af förstärkt polisuppsigt funnes oafvisligt och annat bidrag till bestridande
af kostnaderna derför icke kunde erhållas.

Då Kongl. Maj:ts förevarande framställning ej gifvit anledning till
någon utskottets erinran, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må på extra stat för år 1893 till
Kongl. Maj:ts förfogande ställa ett anslag af 65,000

22 Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

kronor att användas till aflöning och underhåll af
särskild polisstyrka på landet, der sådan kan af förhållandena
påkallas, äfvensom till belöningar för gröfre
brotts upptäckande samt förbrytares efterspanande
eller gripande, allt enligt förut tillämpade, i statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 13 januari 1892
angifna grunder.

ii9iappfogdar 15:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning

m. m. får utskottet hemställa,

[12-] -IV. : . - iii ■

att Riksdagen, i likhet med hvad för åren 1891
och 1892 egt rum, må, till ersättning för juridiskt biträde
åt de svenske lapparne i Norge samt till lappfogdar
och lappförmän, på extra stat för år 1893 anvisa
10,000 kronor.

Väg- och vattenbyggnadsstaten.

Ang. anslag 16:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning

tiUningwZ/k får utskottet hemställa,

hamnar m. m.

[13.] att Riksdagen, i likhet med hvad för innevarande

år egt rum, må, till undersökningar af mindre hamnar
och farleder, på extra stat för år 1893 anvisa ett anslag
af 5,000 kronor.

Undervisningsanstalter för jordbruk och landtmannanäringar.

Ang. anslag 17:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställ ning

och under hänvisning till hvad i statsrådsprotokollet (sid. 20) i

Ultima, landt- ämnet anförts, hemställer utskottet,

hruksinstitut.

[14.1

att Riksdagen, i enlighet med hvad för innevarande
år egt rum, må på extra stat för år 1893
anvisa, till aflöningar och öfriga utgifter vid Ultuna
landtbruksinstitut, 29,000 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

18:o) Vidare och i enlighet med Kongl. Maj:ts i sådant hänseende
gjorda framställning hemställer utskottet,

att af det utaf Riksdagen år 1891 till bestridande
af kostnader för nya byggnader vid Ultuna landtbruksinstitut
och jordegendom m. in. beviljade anslag, 68,000
kronor, må å extra stat för år 1893 anvisas 19,000
kronor.

19:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hemställer
utskottet,

att af det utaf Riksdagen år 1891 till bestridande
af kostnaderna för byggnadsarbeten och ny värmeledning
vid Alnarp m. m. beviljade anslag, 67,425
kronor, må på extra stat för år 1893 anvisas 15,000
kronor.

20:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, för anordnande
af högre undervisning i mejerihushållning vid Alnarps landtbruksinstitut,
för år 1893 anvisa å extra stat ett anslag af 10,000 kronor.

Vid föredragningen af ifrågavarande ärende har departementschefen
erinrat, hurusom han till statsrådsprotokollet den 12 januari
1891 vid behandlingen af frågan om en förändrad organisation af Ultuna
landtbruksinstitut uttalat den åsigt, att den högre mejeriundervisningen
borde uteslutande förläggas till Alnarp, och då det vore af
stor vigt, att för denna undervisning funnes att tillgå ett fullt tidsenligt
mejeri, hade departementschefen tillika hemstält, att bland anslag
till nybyggnadsarbeten vid Alnarp, att af Riksdagen begäras, äfven
borde upptagas ett belopp för en ny mejeribyggnad derstädes. Sedan
Riksdagen beviljat det af Kongl. Maj:t. i enlighet med departementschefens
hemställan äskade anslag för byggnadsarbeten m. m. vid Alnarp,
antoge departementschefen att den högre mejeriskolan derstädes i
sitt utvidgade skick kunde under år 1893 börja sin verksamhet.

Ehuru kostnaderna för denna skola ännu icke kunde tillförlitligen
beräknas, ansåge departementschefen det dock vara visst, att desamma
icke komme att understiga det belopp, som hittills utgått för den
högre mejeriundervisningen vid båda landtbruksinstituten, eller 10,000
kronor, och detta belopp hade också landtbruksstyrelsen i skrifvelse
den 29 september nästlidna år ansett vara erforderligt.

Ang. anslag
till byggnader
in. m. vid Ultuna.

[15.]

Ang. anslag
till byggnadsarbeten
m. m.
vid Alnarp.

[16.]

Ang. anslag
till anordnande
af högre
undervisning i
mejerihushållning
vid Alnarp.

[17.]

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ang. anslag
till allmänna
landtbruksmöten
och till
prisbelöning a r
vid sädana.

[! 8 o. 19.]

Utskottet har visserligen förestält sig, att, då den högre mejeriundervisningen
för framtiden kommer att meddelas vid endast ett läroverk,
under det att den hittills lemnats vid två å skilda orter belägna
sådana, möjlighet borde förefinnas att i någon mån nedbringa kostnaderna
för samma undervisning, men då för närvarande icke kan med
säkerhet afgöras, huru kostnaderna i förevarande hänseende kunna
komma att ställa sig, har utskottet ansett medel böra för år 1893
anvisas för ändamålet till enahanda belopp, som under de senare åren
derför utgått. Utskottet får alltså hemställa,

-ÅT‘.Hl ''ii --’■}!! n <■''!'': f ■:''} T ,*'' i _ ■■ ? ?{. j . i /■. •».*; • . ''* >

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

Befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar.

21:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte på extra
stat för år 1893 anvisa

dels såsom bidrag till bestridande af kostnaderna för allmänna
landtbruksmöten 7,500 kronor,

och dels till prisbelöningar vid sådana möten för husdjur, redskap
och maskiner samt ladugårdsprodukter, sädesslag och andra jordbruksalster
12,500 kronor.

Af statsrådsprotokollet inhemtas, att, sedan landtbruksstyrelsen
den 29 september 1891 hos Kongl. Maj:t gjort hemställan, att lör ofvan
omförmälda ändamål måtte för år 1893 af Riksdagen äskas enahanda
belopp, som sedan åtskilliga år tillbaka plägat af Riksdagen dertill anvisats,
eller 5,000 kronor, såsom bidrag till bestridande af kostnaderna
för landtbruksmötena och 10,000 kronor till prisbelöningar vid dem,
hade bestyrelsen för det adertonde allmänna landtbruksmötet, som är
afsedt att hållas i Malmö år 1896, uti en till Kongl. Maj:t ingifven
skrift gjort framställning om förhöjning af berörda anslagsbelopp. Bestyrelsen
hade — yttrar departementschefen — i denna skrift framhållit,
att landtbruksmötena i följd af jordbrukets och boskapsskötselns
utveckling i vårt land under de senare åren blifvit mera omfattande
och på grund deraf äfven stälde ständigt växande anspråk på omtanke
och penningemedel. Sålunda hade, under det att omkostnaderna för
det 1881 i Malmö hållna mötet, de utdelade prisen oberäknade, uppgått
till 122,463 kronor 27 öre, omkostnaderna för ett dylikt möte fem
år derefter stigit till 221,400 kronor 99 öre, och om än utgifterna vid

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

1891 års landtbruksmöte i Göteborg, antagligen på grund af billigare
byggnadsförhållanden, stannat vid 206,605 kronor 50 öre, betecknade
detta i allt fall en högst betydlig stegring af omkostnaderna, hvilken
stegring ytterligare framträdde deruti, att, medan i Malmö år 1881
kunnat i pris utdelas 64,186 kronor 44 öre, det utdelade prisbeloppet
1891 nedgått till 50,000 kronor. En dylik inskränkning af prisen på
grund af andra omkostnaders tillväxt vore så mycket mer att beklaga,
som i sammanhang med de allt dyrbarare och mångsidigare utställningsföremålen
samt de stegrade omkostnaderna och risken vid deras
utställande dessa pris i stället ovilkorligen borde höjas, och det kunde
ej förnekas, att ett inom flera afdelningar förminskadt deltagande uti
1891 års utställning i Göteborg måste tillskrifvas de alltför knappt
tilltagna prisen, hvilka icke ansetts uppväga den särskildt med utställning
af dyrbara afvelsdjur förenade risken. Om man än kunde beräkna,
att det stigande intresset för dessa möten med deras utställningar i
förening med växande folkmängd och lättare kommunikationer skulle
öka de besökandes antal och dermed äfven inträdesafgifternas belopp,
vore dock denna tillökning i mötenas inkomst alltför vexlande och beroende
på en mängd tillfälliga omständigheter, såsom mötesplatsens
läge, väderlekens beskaffenhet m. m., för att kunna såsom en säkert
stigande tillgång påräknas. Äfven de tillskott till kostnaderna för
mötena, som plägade påräknas från det eller de hushållningssällskap,
inom hvilkas områden mötet hölles, vore jemförelsevis osäkra, såsom
beroende så väl af sällskapens mycket olika tillgångar som ock af de
förpligtelser, desamma uti sin årliga budget åtagit sig, hvadan någon
stegring uti inkomster från detta håll, åtminstone i de flesta fall, icke
vore att emotse. Enär således ökade inkomster från andra håll icke
med någon säkerhet kunde beredas, men utgifterna otvifvelaktigt för
hvarje möte komme att stiga, dels genom penningevärdets fallande,
dels emedan anspråken på plats och utstyrsel blefve allt större, i följd
hvaraf alla slags anordningar, byggnader, hyror, arbete m. m. blefve
allt dyrare, dels ock emedan prisens antal i sammanhang med utställningarnes
tillväxt i utsträckning och värde otvifvelaktigt måste
ökas, så syntes anledning icke Baknas att för utjemnande af dessa
svårigheter påkalla statens biträde, då å ena sidan betydelsen för landet
af dessa möten väl måste anses höjd öfver allt tvifvel och å andra
sidan det svårligen kunde begäras att de enskilda personer, som åtoge
sig omsorgen om ett mötes ordnande, skulle utsätta sig för den med
detsamma förenade ekonomiska risk. På grund häraf hade bestyrelsen
anhållit, att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen göra framställning om
Bih. till Biksd. Frot. 1892. 4 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 4

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ang. anslag
till agrikulturkemiska

stationer.

[20.]

beviljande af en årlig förhöjning af 5,000 kronor i de till pris och
anordningar vid de allmänna svenska landtbruksmötena utgående årliga
anslag och att denna förhöjning måtte taga sin början med år 1892.

Vid bestyrelsens skrift voro fogade dels ett förslag rörande inkomster
och utgifter vid det blifvande mötet i Malmö, dels ock en
uppgift öfver inkomsterna af inträdesafgifter m. m. vid de tre senaste
mötena, för hvilka handlingars innehåll redogöres på sid. 24 i statsrådsprotokollet.

Öfver bestyrelsens framställning hade — meddelar departementschefen
— landtbruksstyrelsen den 18 december nästlidna år afgifvit
infordradt utlåtande och dervid öfverlemnat dels bestyrkta afskrifter af
särskilda till bestyrelsen från ordförandena i Kristianstads och Hallands
läns hushållningssällskap inkomna skrifvelser, hvaraf framginge, att
några bidrag från nämnda hushållningssällskap till bestridande af kostnaderna
för landtbruksmötet i Malmö icke vore att förvänta, dels ock
en till landtbruksstyrelsen stäld skrift, deruti bestyrelsen uttalat den
åsigt, att af den utaf bestyrelsen begärda anslagsförhöjningen hälften
borde anvisas till pris och hälften till bestridande af kostnaderna för
anordnandet af mötet. För egen del hade landtbruksstyrelsen, enär,
emot hvad styrelsen vid aflåtandet af sin förstberörda skrifvelse i ämnet
antagit, några bidrag till nästa landtbruksmöte, enligt hvad nu mera
blifvit upplyst, icke syntes vara att från Kristianstads och Hallands
läns hushållningssällskap förvänta, förordat bifall till den gjorda framställningen.

Då på grund af hvad till statsrådsprotokollet blifvit i ämnet anfördt
de ifrågasatta auslagsförhöjningarne synas utskottet vara af behofvet
påkallade, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må på extra stat för år 1893
anvisa:

a) såsom bidrag till bestridande af kostnaderna
för allmänna landtbruksmöten 7,500 kronor, samt

b) till prisbelöningar vid sådana möten för husdjur,
redskap och maskiner samt ladugårdsprodukter,
sädesslag och andra jordbruksalster 12,500 kronor.

22:o) Med anledning af hvad Kongl. Maj:t i sådant hänseende föreslagit
får utskottet hemställa,

att Riksdagen må såsom bidrag till underhåll
af sju kemiska stationer för jordbrukets och näringarnas

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

behof — inom de orter, der landsting eller hushållningssällskap,
hvart för sig eller i förening, förbundit
sig att upprätta laboratorium och bekosta lokal för
detta jemte bostad och hyresmedel för kemist och
assistent samt bekosta aflöningen till desse och laboratoriitjenaren
äfvensom årliga utgifterna för laboratoriets
underhåll samt till inköp af böcker och inventarier
för stationens behof— på extra stat för år 1893
anvisa ett anslag af 4,000 kronor för hvarje station,
eller tillhopa 28,000 kronor.

23:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hemställer
utskottet,

att Riksdagen, i likhet med hvad allt sedan år
1887 egt rum, må på extra stat för år 1893 till Kongl.
Maj:ts förfogande anvisa ett anslag af 10,000 kronor,
för att med högst 1,000 kronor för hvarje anstalt användas
till understöd åt sådana frökontrollanstalter,
som af landsting eller hushållningssällskap, hvart för
sig eller i förening, understödjas med minst samma
belopp som statsbidraget och hvilka anstalter vilja
underkasta sig de vilkor och föreskrifter i afseende
på analysmetoder och öfriga förhållanden, som af
Kongl. Maj:t fastställas.

24:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hemställer
utskottet,

att Riksdagen, i enlighet med hvad för innevarande
år egt rum, må på extra stat för år 1893
anvisa till utbildande af en elev i boskapsskötsel och
mejerihushållning 1,000 kronor.

25:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte till understöd
åt svenska mosskulturför eningen, på extra stat för år 1893 anvisa
ett anslag af 10,000 kronor.

I en inom Första Kammaren väckt, till utskottet remitterad motion
(n:o 27) hafva åter herrar C. O. Bergman, J. W. Spånberg och Casper
Ehrenborg hemstält, att det till understöd åt svenska mosskulturföreningon
utgående belopp måtto ökas från 10,000 till 15,000 kronor.

Ang. anslag
till frökontrollanstalter.

[21.]

Ang. anslag
till en elev i
boskapsskötsel
och mejerihushållning.

[22.]

Ang. anslag
till svenska
mosskulturföreningen.

[23.]

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Vid föredragning i statsrådet af ifrågavarande ärende har departementschefen
erinrat, att Riksdagen till understöd åt svenska mosskulturföreningen
på extra stat beviljat för hvardera af åren 1890 och
1891 5,000 kronor och för innevarande år 10,000 kronor; att Kongl.
Maj:t åren 1888, 1889, 1890 och 1891 såsom bidrag till utgifvande af
föreningens tidskrift af tillgängliga medel anvisat, hvardera af de två
förstnämnda åren 600 kronor och hvardera af åren 1890 och 1891

1,000 kronor; samt att Riksdagen beviljat 4,000 kronor till bestridande
af kostnaderna för föreningens deltagande i sjuttonde allmänna landtbruksmötets
utställning i Göteborg sistlidna år.

Departemenschefen har vidare omförmält, hurusom föreningen i
en till Kongl. Maj:t ingifven skrift anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes
till Riksdagen aflåta proposition om beviljande åt föreningen af ett anslag
för år 1893 till belopp af 15,000 kronor.

Enligt en i ansökningen meddelad beräkning skulle föreningens
utgifter under år 1893 utgöra: skuld från år 1892 2,900 kronor, tidskriftens
utgifvande 7,000 kronor, postporto 600 kronor, kulturförsöksverksamheten
10,500 kronor, reseersättningar 4,500 kronor, aflöningar
10,100 kronor, inventarier och litteratur 1,000 kronor, årssammanträden
och utställningar 1,000 kronor, hyror, arrenden och diverse utgifter
900 kronor. Till betäckande af dessa, till ett sammanlagdt belopp af
38,500 kronor uppgående utgifter, beräknade föreningen, förutom det nu
begärda statsanslaget, 15,000 kronor, andra inkomster till belopp af
22,700 kronor, hvadan för föreningen alltså vid 1893 års slut en brist
af 800 kronor skulle förefinnas.

Vid jemförelse mellan de sålunda beräknade utgifterna och föreningens
utgifter år 1891, enligt den för sistnämnda år antagna utgiftsst.
aten, visade följande utgiftsposter mera betydande höjningar,
nemligen kostnaderna för tidskriftens utgifvande, som ökats med 2,000
kronor, resekostnader, som likaledes höjts med 2,000 kronor, samt aflöningar,
som ökats med 4,630 kronor.

I fråga om behofvet af ökadt statsbidrag hade föreningen anfört
hufvudsakligen, att föreningen hade för afsigt att i Jönköping hyra
lokal för uppställande af en föreningen tillhörig värdefull och lärorik
samling af mosskulturen afseende föremål; att föreningen vidare, för att
sätta aflägset boende, mindre bemedlade mossodlare, hvilka icke vore
i tillfälle att besöka de allmänna landtbruksmötena, i stånd att bättre
följa framstegen på mosskulturens område, ämnade, i den mån medel
dertill blefve tillgängliga, anordna mindre utställningar vid föreningens
ordinarie sommarsammanträden, hvilka hölles i skilda delar af landet;

Statsutslcottets Ulåtande N:o 7.

att föreningens försöksfält vid egendomen Flahult i Jönköpings län,
hvilket fält i föreningens framställning om statsanslag för innevarande
år beräknats komma att upptaga en areal af endast 4 hektar,
ökats till en areal af omkring 15 hektar; att föreningens kulturingeniör
måst ytterligare utsträcka sina tjenstresor såväl till följd af ökadt antal
reqvisitiouer å hans biträde som ock för inspekterande af de kulturförsök,
hvilka anordnats hos mossodlare i landets olika delar; att
föreningen påbörjat särskilda undersökningar rörande odlingsvärdet af
landets vidsträckta mossar och ämnade utsträcka dessa undersökningar
till landets nordligare delar, i följd hvaraf föreningen nödgats antaga
flere nya tjenstemän; samt att föreningens tidskrift kräfde allt större
utgifter.

Landtbruksstyrelsen, som öfver ansökningen afgifvit infordradt utlåtande,
hade på anförda skäl (statsrådsprotokollet sid. 28 och 29)
till denna framställning förordat bifall, hvarvid styrelsen dock såsom
vilkor för åtnjutande af det begärda anslaget ansett böra föreskrifvas,
att det skulle åligga föreningen ej mindre att före den 1 april 1894
till Kongl. Maj:t afgifva berättelse rörande anslagets användande samt
att vara underkastad inspektion från statens sida af föreningens verksamhet,
än äfven att kostnadsfritt tillställa hvartdera af rikets landtbruksinstitut
två exemplar samt en hvar af de med statsmedel understödda
landtmanna- och landtbruksskolor ett exemplar af föreningens
tidskrift för år 1893.

För egen del har departementschefen anfört, att ehuru föreningens
verksamhet fortfarande syntes honom vara förtjent att med statsbidrag
understödjas, fullgiltiga skäl dock icke syntes vara för handen att sätta
statsbidraget högre än det belopp, Riksdagen för innevarande år såsom
understöd åt föreningen beviljat; hvarjemte departementschefen framhållit,
att, derest framställningen vunne Riksdagens bifall, Kongl. Maj:t
torde komma att angående vilkoren för anslagets åtnjutande meddela
bestämmelser i det syfte, landtbruksstyrelsen föreslagit.

Motionärerna hafva till stöd för sitt förslag allenast åberopat de
skäl, som funnes anförda i mosskulturföreningens ofvan omförmälda
skrift samt landtbruksstyrelsens deröfver afgifna utlåtande.

I den till Riksdagen sistlidna år afgifna statsverkspropositionen
föreslog Kong]. Maj:t Riksdagen att till understöd åt mosskulturföreningen
på extra stat för år 1892 anvisa ett anslag af 15,000 kronor;
och framgick af det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet, att
af detta belopp 4,000 kronor voro beräknade till betäckande af kostnaderna
för föreningens deltagande i landtbruksutställningen i Göteborg.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

I punkten 24:o af sitt utlåtande n:o 7 yttrade utskottet i anledning af
denna framställning, att ehuru mosskulturföreningens understödjande i
främsta rummet gifvetvis borde vara en de särskilda hushållningssällskapens
angelägenhet, utskottet likväl i betraktande af den stora betydelse,
mossodlingen onekligen egde för det svenska jordbruket, ansåge
den åsigt med fog kunna göras gällande, att staten något kraftigare
än dittills skett borde understödja föreningens verksamhet. Utskottet
förestälde sig i sådant hänseende, att det förut anvisade anslaget å

5,000 kronor borde, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Kongl.
Maj:t föreslagit, höjas till 10,000 kronor, afsedda såsom bidrag till
kostnaderna för föreningens kulturförsöksverksamhet och för tryckningen
af föreningens tidskrift, samt att anslag härjemte skäligen borde lemnas
till betäckande af de till 4,000 kronor beräknade kostnaderna för föreningens
deltagande i sjuttonde allmänna landtbruksmötets utställning i
Göteborg. Båda kamrarne biföllo utskottets i enlighet med den sålunda
uttalade åsigten gjorda hemställan om extra anslag dels med 10,000
kronor till understöd åt föreningen och dels med 4,000 kronor till bestridande
af kostnaderna för deltagandet i förenämnda utställning.

Ehuru utskottet fortfarande erkänner mossodlingens stora betydelse
för vårt jordbruk och för ty håller före, att fortsatt understöd från
statens sida bör komma föreningen till del, anser sig utskottet likväl,
då det till föreningens understöd förut anvisade anslag sistlidna år
höjdes till dubbla beloppet, icke kunna redan nu förorda en ytterligare
ökning af detsamma. Utskottet hemställer fördenskull,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
framställning, men med afslag å herr Bergmans med
flere i ämnet väckta motion, må till understöd åt
svenska mosskulturföreningen på extra stat för år
1893 anvisa ett anslag af 10,000 kronor.

Ang. anslag
till de geologiska
undersökningarna.

[24.]

26:o) Med anledning af Kong]. Maj:ts derom gjorda framställning
och under åberopande af de skäl, som till stöd derför anförts till statsrådsprotokollet
(sid. 29 och 31), hemställer utskottet,

att Riksdagen må, för fortsättande under år 1893
af de geologiska undersökningarna och utgifvande af
derpå grundade kartor, afhandlingar och uppsatser,
bevilja ett extra anslag för samma år till belopp af
91,500 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

27:o) I en inom Företa Kammaren väckt motion (n:o 22) hafva
herrar C. Nyström och M. Nisser föreslagit, att Riksdagen måtte under
riksstatens sjette bufvudtitel på extra stat för år 1893 anvisa erforderligt
belopp af 3,000 kronor att af Kong], Maj:t användas till inlösen
för statens räkning af den af bergshauptmannen J. H. af Forselles
efterlemnade samling bergarter och mineral jemte dertill hörande
manuskript.

Beträffande de skäl, motionärerna åberopat till stöd för sitt förslag,
tillåter sig utskottet hänvisa till motionen med dervid fogade bilagor,
innefattande utlåtanden, som af vetenskapsakademien och komiterade
derinom samt chefen för Sveriges geologiska undersökning
afgifvits öfver en af bergshauptmannen af Forselles’ dotter, fröken
Maria Charlotta af Forselles, hos Kongl. Maj:t gjord ansökning om inlösen
för statens räkning af ifrågavarande samling.

Då, enligt hvad utskottet inhemtat, berörda ansökning ännu icke
varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning, får utskottet, som emellertid
icke auser det böra ifrågakomma, att särskildt anslag af Riksdagen för
ändamålet anvisas, hemställa,

att herrar Nyströms och Nissers ifrågavarande
motion icke må vinna Riksdagens bifall.

Befrämjande i allmänhet af slöjderna.

28:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hemställer
utskottet,

att Riksdagen må på extra stat jemväl för år
1893 bevilja, till anställande af en andre instruktör i
husslöjd, 2,000 kronor.

29:o) Vidare hemställer utskottet,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom
gjorda framställning, må på extra stat jemväl för år
1893 bevilja dels, såsom bidrag till upprätthållande
af väfskolan i Borås — med vilkor att från Elfsborgs
läns landsting eller eljest tillskjutes ett belopp, motsvarande
minst hälften af statsanslaget — 3,800 kronor

Ang. ifråga
satt anslag
till inlösen för
statens rökning
af en utaf
framlidne
bergshauptmannen
J. II.
af Forselles
efterlemnad
samling af
bergarter m. m.

Ang. anslag
till en and•''e
instruktör i
husslöjd.

[25.]

Ang. anslag
till väfskolan
i
Borås.

[26.]

Ang. anslag
för Sveriges
deltagande i
utställningen
i Chicago.

[27.]

82 Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

och dels, såsom bidrag till aflönande af en andre lärare
vid samma skola, 1,000 kronor, under vilkor att
enahanda belopp varder för ändamålet från nämnda
läns landsting eller eljest tillskjutet.

30:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte å extra
stat för år 1893 ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett anslag af
200,000 kronor att användas dels för deltagande i 1393 ars internationella
utställning i Chicago och dels till understöd åt teknici för att besöka
nämnda utställning.

Departementschefen har vid detta ärendes föredragning omförmält,
hurusom i början af år 1891 genom Amerikas Förenta staters
härvarande minister, å dess regerings vägnar, ankommit inbjudningtill
de förenade rikena Sverige och Norge att deltaga i den konst-,
industri och slöjd- samt jordbruks-, grufve- och fiskeriutställning, som
till firande af fyrahundrade årsdagen af Amerikas upptäckt genom
Cristofer Columbus vore afsedd att hållas i Chicago i staten Illinois
från den 1 maj 1893 till sista torsdagen i oktober månad samma år.

I anledning häraf hade kommerskollegium, som genom remiss
anbefalts att, efter vederbörandes hörande, afgifva utlåtande i frågan,
införskaffat yttranden i ärendet af åtskilliga myndigheter, korporationer
samt föreningar af näringsidkare.

Bland dessa myndigheter, korporationer och föreningar hade ett
deltagande från Sveriges sida uti ifrågavarande utställning tillstyrkts
endast af handels- och sjöfartsnämnderna i Malmö och Gefle, handelsföreningen
i sistnämnda stad samt fabriksföreningen i Eskilstuna, hvaremot
ett dylikt deltagande afstyrkts af landtbruksstyrelsen, landtbruksakademiens
förvaltningskomité, fullmägtige i jernkontor^ styrelsen
för exportföreningen, styrelsen för slöjdföreningen samt handels- och
sjöfartsnämnderna i Stockholm och Göteborg. Fabriksföreningarna i Norrköping
och Stockholm, handtverksföreningarna i Malmö, Norrköping
och Stockholm samt industriföreningen i Malmö hade, utan direkt
vare sig af- eller tillstyrkande, framhållit, att, enligt deras åsigt, något
allmännare eller lifligare deltagande i utställningen icke vore att
från svenska industriidkare sida förvänta, under det att akademien
för de fria konsterna samt handels- och sjöfartsnämnden i Norrköping
jemte stadsfullmägtige i Borås och Eskilstuna icke yttrat sig i fråga
om lämpligheten af eller utsigterna för ett deltagande i utställningen.

För egen del hade kommerskollegium i utlåtande af den 1 maj
1891 anfört, att, då af de inkomna yttrandena framginge, att något

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

deltagande uti ifrågavarande utställning från svenska industriidkares
sida, åtminstone i vidsträcktare mån, icke vore att förvänta, anledning
till vidtagande af några särskilda åtgärder för Sveriges deltagande i
utställningen icke syntes vara för lianden.

Ett nytt uppslag i denna fråga hade emellertid — anför departementschefen
— sedermera inträffat derigenom, att bestyrelsen för det
allmänna möte mellan teknici och fabrikanter — som, på inbjudning
af tekniska samfundet i Göteborg, hölls derstädes i augusti månad
1891 och hvarvid, enligt uppgift, infunnit sig omkring 350 ingeniörer,
arkitekter och teknici inom olika områden samt fabrikanter från alla
trakter af landet —- uti en till Kongl. Maj:t ingifven skrift, under
anförande af de skäl, som talade för önskvärdheten af vårt lands deltagande
i den stundande utställningen i Chicago och af reseunderstöd
af allmänna medel åt teknici för besök vid utställningeu, framfört
mötets i sådant afseende fattade resolution.

Kommerskollegium hade med anledning häraf erhållit befallning
att dels — efter det genom öfverståthållareembetets och Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes i rikets samtliga län försorg landets näringsidkare
lemnats tillfälle att före den 15 november 1891, enligt af kollegium
upprättade formulär, afgifva yttrande, om och i huru vidsträckt mån
de vore villige att deltaga i ifrågavarande utställning — inkomma med
utlåtande och förslag, huru vida Sverige borde vid utställningen representeras,
tillika med förslagsberäkning öfver statens kostnader derför,
dels ock afgifva utlåtande öfver hvad i ofvanberörda framställning anförts
i fråga om tilldelande af anslag åt teknici för besök vid utställningen.

Med öfverlemnande af de uppgjorda formulären hade härefter
öfverståthållareembetet samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga
länen anmodats att tillställa näringsidkarne exemplar af samma
formulär och att föranstalta, det de å formulären afgifna yttrandena
blefve af myndigheterna öfverlemnade till kollegium. Derjemte hade
kollegiet i fråga om det väckta förslaget om anvisande af anslag åt
teknici för besök vid utställningen begärt yttranden från styrelsen för
svenska teknologföreningen i Stockholm, tekniska samfundet i Göteborg
och skånska ingeniörsklubben i Malmö.

Kollegiet hade sedermera den 27 november 1891 afgifvit nytt
utlåtande i ärendet och på samma gång öfverlemnat de yttranden, som
i frågan afgifvits, äfvensom ett af särskilda komiterade inom tekniska
samfundet i Göteborg utarbetadt förslag i ämnet jemte förslagsritningar
till den svenska utställningsbyggnaden.

Bih. till Itilcsd. Vrot. 1892. 4 Sand. 1 Afd. .5 Höft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

På sidorna 34—55 i statsrådsprotokollet har departementschefen
redogjort för hvad som i ärendet dervid blifvit anfördt, och får utskottet
här intaga de hufvudsakligaste delar af denna redogörelse.

Beträffande först frågan, huru vida Sverige hör vid utställningen
representeras, har bestyrelsen för ofvannämnda möte i Göteborg andragit
bland annat att, äfven om den omedelbara, pekuniära vinsten för alla
de svenske industriidkare, som komme att deltaga i utställningen, under
förutsättning att staten emottoge inbjudningen dertill, ej komme att motsvara
omkostnaderna derför, förefunnes dock flere industrigrenar, dels
gamla, inom landet rotfästade, dels ock nya på senare åren uppblomstrande,
hvilka skulle hafva en påtaglig och beaktansvärd fördel af att
blifva representerade på denna utställning. Så hade exempelvis den
svenska jernhandteringen haft en obestridd fördel af landets deltagande
i utställningen i Philadelphia år 1876, enär amerikanarnes uppmärksamhet
då först blef offentligen fäst derpå att det jern, som de dittills
förskaffat sig under benämningen »norway iron», egentligen vore svenskt
jern, hvilken för vårt jerns afsättning hämmande namnförvexling ännu
ej vore till fullo häfd. Äfven flera andra af våra varumärken vore alldeles
för litet kända bland den stora mängden af engelsk-talande folk.
En jemförelsevis ny industrigren härstädes, cementtillverkningen, om
hvilken England intill sistnämnda tidpunkt varit så godt som ensamt
på verldsmarknaden, hade då äfven lyckats göra sig känd och deraf
skördat vinst, hvilket jemväl torde vara förhållandet med flere andra
industrigrenar. Den afsättning af svenska produkter, som nu vore på
god väg att slå rot i'' Brasilien, Argentina med flera af Sydamerikas
stater och för hvars utbredning i Ostindien, Japan och China med flera
andra länder den svenska exportföreningen vore verksam, komme i
väsentlig mån att främjas genom vårt officiella deltagande i den efter
en storartad måttstock tillärnade Chicagoutställningen, som utan tvifvel
komme att besökas af de mest framstående affärsmän och industriidkare
från nyssnämnda länder. Ett afböjande svar på den från Förenta
staterna gjorda inbjudningen kunde deremot med visshet sägas
komma att verka hämmande på de ansträngningar, som från många
håll gjordes att för svenska produkter vinna utländsk export, hvilken
hämmande inverkan komme att göra sig känd icke blott på den transatlantiska
marknaden utan äfven på den europeiska.

Tekniska samfundet i Göteborg har förordat ett deltagande från
Sveriges sida i berörda utställning i hufvudsaklig öfverenstämmelse
med en af ofvannämnde, inom samfundet utsedde komiterade utarbetad
plan. (Se sidorna 35—38 i statsrådsprotokollet.)

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

I afseende å denna fråga har'' kommerskollegium anfört, att Sverige
vid de flesta af de större internationella utställningar, som förekommit,
varit representeradt. Ett undantag härifrån hade verldsutställningen i
Paris 1889 utgjort. Sverige hade derjemte deltagit i flera utländska
specialutställningar, såsom fiskeri-, landtbruks-, grufve- med flera utställningar;
och särskildt vid de nordiska utställningarna i Köpenhamn hade
den svenska industrien intagit ett framstående rum.

För dem bland verldsutställningarna, till hvilka staten lemnat
bidrag, hade statens omkostnader, utom i fråga om resestipendier,
enligt tillgängliga handlingar och räkenskaper utgjort:

i anledning af utställningen i London 1851 .............. 18,000

b 3> si Paris 1855........................ 69,900

b b » i London 1862 ................ 139,400

b b » i Paris 1867....... 170,200

b 3> b i Wien 1873:

af Riksdagen anslagna........................ 150,000: —

enligt kongl. bref den 8 november

1872 och 25 april 1873................. 20,000: — 170,000

kronor,

i anledning af utställningen i Philadelphia 1876 ......... 373,000 3>

b b 3> i Paris 1878:

af Riksdagen anslagna ........................ 200,000: —

enligt kongl. bref den 30 november

1877, 29 mars och 4 juli 1878 63,000: — 263,000 3>

Förutom ofvannämnda statsbidrag för Sveriges deltagande i verldsutställningarna
i Wien 1873 och Paris 1878 hade, till betäckande af
de allmänna omkostnaderna, genom frivilliga bidrag af enskilde, influtit
för den förra utställningen 80,672 kronor och för den senare 10,500
kronor, hvadan sålunda de allmänna omkostnaderna för Sveriges representerande
vid sistnämnda utställningar belöpte sig till:

i Wien ....................................... 250,672 kronor

och Paris.................................. 273,500 »

För bedömandet af do kostnader, som erfordrades för olika ändamål
i sammanhang med deltagandet i en utställning, har kollegiet till
ledning meddelat utdrag ur räkenskaperna för utställningarna i Wien
1873, Philadelphia 1876, Paris 1878, Madrid 1883 och Köpenhamn 1888.
(Se sidorna 40—41 i statsrådsprotokollet.)

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Kollegiet har vidare upplyst, att exporten från Sverige till Amerikas
Förenta stater i medeltal för de fem åren 1885—1889 haft ett
värde af 1,771,325 kronor för år, hvari ingått värdet af i medeltal för
år under samma tid till Förenta staterna exporterade 10,460 ton jern
och stål samt 4,030 ton trämassa. Enligt svensk statistik vore vidare
värdet af exporten till Förenta staterna från Sverige år 1889 1,447,864
kronor, innefattande värdet af 4,500 ton jern och stål samt 5,700 ton
trämassa; men enligt amerikansk statistik hade samma år till Nordamerika
importerats, jemlikt ursprungsbevis, 64,000 ton svenskt jern
och stål samt 8,064 ton svensk trämassa äfvensom andra svenska varor
till sådan mängd, att importens sammanlagda värde vore 2,787,000
dollars, hvilken olikhet i uppgifter berodde derpå, att den svenska
statistiken angåfve såsom till Förenta staterna utfördt endast hvad som
direkt från Sverige dit afskeppats, men den amerikanska äfven alla
de varor, som genom mellanhänder från Sverige anländt till Förenta
staterna.

Kollegiet har ytterligare erinrat, att det i utlåtandet den 1 maj
1891, på grund af då infordrade yttranden, ansett, att något deltagande
uti utställningen i Chicago 1893 från svenske industriidkares sida, åtminstone
i vidsträcktare mån, icke vore att förvänta. Denna mening
syntes kollegiet icke heller hafva blifvit vederlagd genom det tillfälle,
som nu beredts näringsidkarne i landet att yttra sig i ämnet. Af de
tillsammans 9,750 formulär till yttranden om deltagande i utställningen,
hvilka kollegium tillstält öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i rikets samtliga län, för att efter dessa myndigheters
bepröfvande och genom deras försorg utdelas bland landets
näringsidkare, hade 2,146 till kollegium återkommit besvarade. Af de
näringsidkare, som sålunda yttrat sig, hade 161 förklarat sig villige
att i utställningen deltaga, åtskillige dock under ett eller annat vilkor,
såsom att staten droge alla omkostnaderna, eller under förutsättning
af kollektiv utställning o. s. v. Obestämda svar hade lemnats af 12,
men de öfriga 1,973 hade förklarat sig icke vilja i utställningen taga
del; varande bland de nekande yttrandena äfven sådana afgifna af
kommuner och andra korporationer.

Då intresset för deltagandet i utställningen i Chicago och att
derför göra några uppoffringar visat sig inom de flesta industrigrupper
hos de mera betydande näringsidkare, hvilka i främsta rummet borde
vara vid utställningen representerade, föga lifligt, och särskildt inom
vissa grupper detta intresse nästan alldeles saknades, samt de kostnader,
som för eu allmän svensk utställning skulle drabba statsverket, blefve

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

ganska afsevärda, funne kollegium sig icke heller nu böra förorda anordnandet
af en allmän svensk utställning, i hvilken en hvar näringsidkare,
som det åstundade, skulle eg a deltaga.

Men å andra sidan ansåge kollegiet, att ett litet land, hvilket,
såsom vårt, intoge en ingalunda obetydlig plats inom industriens och
odlingens tjenst, icke borde helt och hållet underlåta att vid en utställning
sådan som den nu ifrågasatta, låta sig representeras. Det vore
icke lämpligt eller nyttigt att icke söka begagna det tillfälle, som nu
erbjöde sig att ej allenast bland hela Nord- och Syd-Amerikanska
verldsdelens folk, utan äfven bland Australiens och en stor del af
Asiens bebyggare göra vårt land och dess kultur kända; och kunskapen
om vårt land kunde i icke oväsentlig grad genom ett deltagande i
Chicagoutställningen spridas äfven bland Europas nationer, då representanter
för dem sannolikt i stort antal komme att besöka denna utställning.
Och jemväl deruti att, enligt hvad kollegium erfarit, det
vore mycket antagligt att, på ett eller annat undantag när, Europas
samtliga länder komme att vid meranämnda utställning representeras,
för hvilket ändamål många bland dem redan anvisat anslag, läge en
maning för oss att inför öfriga verldsdelar söka försvara vår plats i
ledet af Europas kulturfolk. Slutligen borde äfven den betydelsen af
ett Sveriges representerande vid utställningen, att detta skulle tjena
till att underhålla och befästa bandet mellan den talrika svenska befolkning,
som i Nord-Amerika nedslagit sina nya bopålar, och det
gamla fosterlandet, icke lemnas utan afseende.

Allt detta sammanlagt utgjorde, enligt kollegiets förmenande,
ett stort fosterländskt, om ock måhända öfvervägande ideelt intresse,
hvilket hade sitt fulla berättigande och borde beaktas. Kollegiet hade
alltså med hänsyn härtill tänkt sig att, för den händelse Kongl. Maj:t
skulle dela nyssnämnda uppfattning, Sverige borde å utställningen representeras
och att detta representerande borde så tillgå, att på utställningsplatsen
i Chicago en svensk byggnad uppfördes, i och omkring
hvilken en utställning anordnades, som kunde gifva en tydlig
föreställning om vårt lands kultur- och industriståndpunkt och der
upplysningar af alla slag stode att vinna om våra exportartiklar, om
landets naturliga beskaffenhet och hjelpkällor m. m. Ätt utställningsföremål
i tillräcklig mängd och af lämplig beskaffenhet för en dylik
utställning skulle kunna erhållas i de flesta fall utan särskilda uppoffringar
från statens sida för inköp af föremålen, lede intet tvifvel. Anordnandet
af ett dylikt »mönsterlager», som omhänderhades af en med
våra industriella och öfriga förhållanden förtrogen person, hvilken kunde

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

lemna upplysningar om, hvarest och på hvilka vilkor med de utstälda
föremålen likartade varor kunde i vårt land erhållas, borde jemväl
kunna tjena landets materiella intresse i ej oväsentlig mån. Kostnaderna
för en dylik utställning blefve visserligen i och för sig icke
obetydliga, men dock vida understigande dem, som svenska staten
vidkänts för utställningen i Philadelphia. För en svensk utställning i
Chicago, inrymd i en i Sverige förfärdigad byggnad, skulle kostnaderna
enligt kollegii beräkning ställa sig ungefär sålunda:

Förberedande arbeten i Sverige......................................... 6,300: —

Byggnad, uppsatt.................................................................. 40,000: —

Kommissarien, arfvode i Chicago................. 20,000: —

Sekreteraren, d:o d:o .................. 7,500: —

Resor ................................................................... 3,000: —

Arkitekt ....................,......................................... 6,000: —

öfrigt biträde................................................... 5,000:— 41,500: —

Inredning, dekoration, uppställning ................................. 30,000: —

Trycksaker............................................................. 10,000: —

Försäkringar..................................................................... 15,000: —

Transporter ........................................................................... 40,000: —

Byråomkostnader m. m............................... 17,200: —

tillsammans kronor 200,000

Skulle emellertid denna summa, 200,000 kronor, anses för hög,
kunde en svensk utställning äfven så anordnas, att Sverige utverkade
sig plats för en kollektivutställning inom den amerikanska allmänna
hufvudbyggnaden i Chicago. Fn der inrymd utställning komme dock
icke att göra samma verkan eller blifva så ändamålsenlig som en utställning,
på ofvan antydt sätt, ordnad i egen svensk byggnad. Kostnaden
för en svensk utställning i den stora hufvudbyggningen kunde
beräknas sålunda:

Förarbeten i Sverige .......

Kommissarie, sekreterare,
Inredning och dekoration

Försäkring............................

Trycksaker............................

Transporter .........................

Byråomkostnader m. m. .

arkitekt, biträden och resor

tillsammans

........... 6,300	—
h resor 41,500	—
.......... 20,000	—
............ 10,000	—
............ 10,000	—-
........... 30,000	—
............ 17,200	—
kronor 135,000	—

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

På grund af hvad sålunda andragits, hade kollegiet föreslagit att,
derest Kongl. Maj:t skulle pröfva skäligt, att Sverige blefve vid utställningen
i Chicago 1893 representeradt, detta representerande finge
eg a rum på så sätt, att en svensk utställning, afsedd att lemna en
tydlig bild af vårt lands ståndpunkt inom kultur och industri, dess
naturbeskaffenhet, dess naturliga hjelpkällor m. m., anordnades, samt
att åtgärd vidtoges för beredande af anslag för detta ändamål till belopp
af helst 200,000 kronor, eventuelt 135,000 kronor, äfvensom att
en kommission tillsattes för omhändertagandet af med utställningen
sammanhängande frågor och för att ordna utställningens detaljer samt
anskaffa eller utvälja för ändamålet lämpliga utställningsartiklar m. m.

Hvad derefter angår frågan om tilldelande af anslag åt teknici för
besök vid utställningen i Chicago har be styr el sen för ofvannämnda möte i
Göteborg erinrat, att, med afseende å den höga ståndpunkt, som den
maskin- och fabriksmessigt drifna manufaktureringen af en mängd varor
samt maskiner och verktyg inom Amerikas Förenta stater uppnått,
en beaktansvärd fördel för vårt land kunde skördas om ett större antal
teknici härifrån sattes i tillfälle att besöka Chicagoutställningen för
att der göra studier, somliga i merkantilt, andra i rent tekniskt syfte,
helst det torde medgifvas, att många af vårt lands industrier haft för
sin tillkomst att tacka den kunskap och erfarenhet, som vunnits i
Amerika, och att andra tagit väsentligt intryck och lyftats genom samma
inflytande.

Styrelsen för Svenska teknologföreningen i Stockholm, som på det
kraftigaste förordat den gjorda framställningen om reseunderstöd åt
landets tecknici för studieresor till utställningen, har dervid anfört, att
beträffande frågorna om anslagens belopp, om de kompetensvilkor, som
borde uppställas för erhållande af understöd, samt om de föreskrifter,
som borde meddelas till kontroll öfver understödens rätta användande,
dessa frågors besvarande vore i väsentlig mån beroende på, huru långt
man ansåge sig böra utsträcka omfattningen af begreppet »tekniker»,
enär, om detta toges i dess vidsträcktaste bemärkelse, det omfattade
ej allenast praktiserande ingeniörer och arkitekter, utan äfven lärare
vid tekniska undervisningsanstalter samt egentliga yrkesidkare eller
handtverkare. För dessa olika kategorier borde kompetensvilkoren för
understöds åtnjutande och äfven andra föreskrifter uppställas olika. På
grund häraf ansåge styrelsen det lämpligast att inskränka sina uttalanden
till endast den första gruppen af teknici eller teoretiskt och praktiskt
utbildade sådane. För bedömandet af det erforderliga anslagsbeloppet
blefve i första hand nödvändigt att bestämma ungefärliga an -

Statsutslcottets Utlåtande N:o 7.

talet ingeniörer och arkitekter, som ansåges böra undfå understöd, och,
om härvid utginges derifrån, att representanter för alla de för vårt
land vigtigare industrigrenar borde utsändas till utställningen, finge ett
sammanlagdt antal af 60 personer ej anses vara för högt beräknadt.
Om vidare förutsattes att för resan och vistelsen vid utställningen åtginge
omkring två månader, kunde det understöd, som af allmänna
medel borde beredas en hvar a''f dessa personer, i medeltal uppskattas
till 1,000 kronor, hvadan hela det erforderliga anslagsbeloppet blefve

60,000 kronor. Beträffande styrelsens uttalande rörande kompetensvilkor
för erhållande af reseunderstöd och garantier för understödens
rätta användande hänvisar utskottet till statsrådsprotokollet (sid. 50).

Tekniska samfundet i Göteborg har på det varmaste instämt i teknikermötets
förslag om anslag i berörda syfte, enär väsentliga fördelar skulle
beredas den svenska industrien genom att dess målsmän finge tillfälle
att besöka Chicagoutställningen och der taga kännedom om den i
många afseenden framstående amerikanska industriens ståndpunkt, hjelpmedel
och arbetsmetoder. Då emellertid omkostnaderna för en dylik
resa vore så stora, att utan statens understöd endast ett fåtal teknici
skulle kunna besöka utställningen, borde understöd lemnas i ganska
stort antal och af sådan storlek, att de utgjorde ett väsentligt bidrag
till omkostnadernas bestridande. I fråga om kompetensvilkoren för erhållande
af understöd förefunnes stora svårigheter på grund af de med
hvarandra ganska olika kategorier af sökande, som utan tvifvel komme
att anmäla sig ock som vore förtjent^ att komma i betraktande, enär
det icke endast vore de i egentlig mening så väl teoretiskt som praktiskt
utbildade teknici, hvilkas understödjande vore för landets industri
af betydelse, utan det äfven inom den mindre industrien och handtverkerierna
funnes ett ganska stort antal personer, hvilka icke varit
i tillfälle att bedrifva i egentlig mening teoretisk-tekniska studier, men
som ändock skulle kunna med framgång studera utställningen och derifrån
hemföra rön och iakttagelser, som sedermera kunde visa sig i
hög grad fruktbärande. Jemte det samfundet instämt i hvad Svenska
teknologföreningen i fråga om understöd åt sådana personer, som egde
så väl praktisk som teoretisk utbildning, i afseende å anslagsbeloppets
och de skilda stipendiernas storlek, föreslagit, har samfundet likväl
af hänsyn till jemväl öfriga teknici hemstält, att anslagsbeloppet^höjdes
till 80,000 kronor för att understöd jemväl skulle kunna tilldelas dem,
som styrkte sig ega tillräcklig underbyggnad samt grundlig praktisk
erfarenhet inom angifvet studieområde.

Skånska ingeniör sklubb en i Malmö har jemväl instämt i de af tekniker -

Statsutskottets Utlåtande N:o 1.

mötet uttalade åsigter om lämpligheten af de föreslagna reseunderstöden,
under anförande bland annat, att, då ändamålet med reseunderstöden
icke vore att bereda de sökande tillfälle att komplettera sin allmänna
tekniska bildning, kvilket skulle fordra eu längre vistelse vid utställningen,
utan fast hellre att bereda dem möjlighet att inhemta kunskaper
i de specialfack, hvaråt de egnat sig, alla stipendierna borde göras
lika stora och bestämmas hvardera till 1,500 kronor, med skyldighet
för stipendiaterna att vistas utomlands minst 60 dagar; samt att med
hänsyn till de många olika industrigrenar, som förekomme i vårt land,
och dertill att icke blott ingeniörer utan i lika hög grad sådana personer,
åt hvilka vore anförtrodd närmaste ledningen af arbeten, såsom
t. ex. verkmästare, borde ifrågakomma vid stipendiernas utdelande, antalet
af dylika stipendier lämpligen borde bestämmas till 100, så att
hela det belopp, som härför vore behöflig!, blefve 150,000 kronor.

Kommers kollegium har i afseende å denna fråga anfört följande:

Antingen Sverige blefve vid den tillärnade utställningen i Chicago
representeradt eller icke, borde dock det tillfälle, som genom utställningen
bereddes att vinna kännedom om de inom andra länder, särskild!
Amerika, under de senare åren gjorda framsteg i industriel och
tekniskt med flera afseenden, icke lemnas obegagnadt. För att emellertid
häraf måtte kunna uppstå någon verklig fördel, vore nödigt att
kännedomen om det nya och nyttiga, utställningen kunde hafva att
uppvisa, blefve inom landet mera allmänt spridd. Detta mål skulle på
lämpligaste sätt ernås genom anvisande af ett så stort anslagsbelopp
för de nu ifrågasatta reseunderstöden, att flertalet af vårt lands olika
industrigrenar kunde blifva bland understödstagarne representeradt.

Då de personer, som komme i åtnjutande af dessa understöd, icke
allenast kunde vid utställningen se och studera nya arbetsmetoder, varor,
verktyg och maskiner m. m., utan äfven finge tillfälle till erfarenhet
derigenom att, enligt hvad kollegium inhemta!, Amerikas Förenta staters
och Canadas förnämsta ingeniörsföreningar sam manslutit sig för att
vid utställningen inrätta för telcnici från alla länder under hela expositionstiden
tillgängliga samlingslokaler, der tillika upplysningar af alla
slag rörande utställningen m. in. erhölles, samt för hållande af öfverläggningar
rörande nästan alla grenar af industriel verksamhet äfvensom
för anordnande af utflygter till industriella verk m. m., torde vid
nu ifrågavarande utställning möjligheten att vinna vidgade kunskaper,
af hvilka vår industri kunde draga nytta och dess utveckling befrämjas,
vara mer än vanligt stor.

Jemväl vid föregående utställningar hade anslag af statsmedel
Bill. till Jliksd. Prof. 1892. 4 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 6

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

vant anvisade för med det nu ifrågasatta jemförlig^ ändamål; så anvisades
till reseunderstöd för

utställningen	i	Paris 1851 ............................................	.......... 6,000	kronor,
??	11	London 1862 ......................................	........ 6,850
	11	Paris 1867 .........................................	......... 6,500	11
11	11	Köpenhamn, London och Moskwa	1872 10,000	11
11	11	Wien 1873 ...........................................	.......... 20,000	11
11	>1	Paris 1889 ...........................................	......... 10,000	11

och af det utaf Riksdagen för utställningen i Philadelphia anvisade
belopp, 400,000 kronor, hade till resestipendier användts 27,000 kronor.

Af dessa vid olika tillfällen anvisade anslag hade understöd utdelats
än åt lärare vid de tekniska läroverken, än åt teoretiskt och
praktiskt bildade teknici, än åt andra industriidkare och slutligen äfven
åt arbetare i de särskilda näringsyrkena. För besök vid utställningen
i Philadelphia 1876 hade dock reseunderstöd af ofvan nämnda medel
utgifvits endast åt ingeniörer.

Äfven nu borde, i betraktande af dels utställningsortens aflägsenhet
och dyrheten af resorna dit och derifrån, dels ofvanberörda syfte med
understöden, nemligen att göra kunskapen om hvad vid utställningen
vore nytt och nyttigt mera allmänt spridd, understöden utgå endast
till sådana personer, som genom sin ställning inom industrien och sina
insigter kunde till nämnda syftes ernående verkligen medverka och som
derjemte borde kunna sjelfve bidraga till resekostnadernas bestridande.

Hvad anginge storleken af det anslag, som skulle ifrågakomma,
borde med hänsigt till det nyttiga och lämpliga deri, att så många som
möjligt af landets olika näringar blefve bland understödstagarne representerade,
anslagsbeloppet icke bestämmas lägre än till 50,000 kronor
att fördelas i stipendier om minst 1,000 och högst 1,500 kronor efter
bepröfvande i hvarje fall.

Kollegium hemstälde derför, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärd
för beredande af ett anslag om 50,000 kronor, att användas till
understöd för besök vid utställningen i Chicago 1893 åt sådane svenske
män, som till följd af sin ställning inom de skilda näringarnas tjenst
eller eljest kunde anses utöfva en mera allmän inverkan på näringarnas
utveckling, samt att, derest ett dylikt anslag skulle beviljas, måtte af
Kongl. Maj:t föreskrifvas, att ansökning om erhållande af reseunderstöd
af detta anslag skulle till kommerkollegium ingifvas inom utgången af
viss tid, som af kollegium bestämdes; att den, som anmälde sig till

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

undfående af reseunderstöd, skulle, med angifvande af hvad han ärnade
vid utställningen särskild! studera, styrka sig inom detta ämne ega
tillräcklig underbyggnad och praktisk insigt för att kunna med fördel
tillgodogöra sig de rön och iakttagelser, hvartill utställningen inom
området för hans tillärnade studier kunde lemna tillfälle; att understöden
skulle efter pröfning i hvarje fall utgå med lägst 1,000 och högst 1,500
kronor; att på vistelsen i Nord-Amerika skulle användas en tid af
minst 45 dagar; att understödstagare skulle, sedan han till fäderneslandet
återvända till kommerskollegium afgifva fullständig reseberättelse,
innefattande ej allenast uppgift om resan och de orter, som derunder
besökts, utan äfven redogörelse för det nya och nyttiga, som i afseende
å det angifna studieföremålet iakttagits; att understödstagare derjemte
ålåge att styrka, det han minst 45 dagar uppehållit sig i Nord-Amerika;
att af reseunderstödet allenast tre fjerdedelar finge före afresan lyftas
och den återstående fjerdedelen deremot innehållas, intill dess efter
återkomsten till fäderneslandet ofvannämnda berättelse och intyg om
vistelsen i Nord-Amerika aflemnats och blifvit godkända; att berättelsen
och sistnämnda intyg skulle vara aflemnade senast inom ett år från
den dag, då de första tre fjerdedelarna af understödet lyftats; samt att
understödstagare skulle ställa till vederhäftigheten styrkt borgen för
att, derest han underläte något af hvad ofvan sagts, den uppburna
delen af understödet blefve till staten återbetald.

Slutligen har kollegium, beträdande sättet för bestämmandet af
hvilka personer, som skulle komma i fråga att undfå understöd af nu
föreslagna anslag, hemstält, att anslaget måtte af Kongl. Maj:t fördelas
på förslag af kollegiet, som skulle bemyndigas att rörande de sökandes
kompetens höra tekniska högskolan äfvensom till samråd i ärendet
inkalla några industriidkare eller andra personer, hvilka funnes lämpliga
att lemna till äfventyrs behöfliga upplysningar om de sökande.

Sedan kommerskollegium afgifvit sitt utlåtande af den 27 sistlidne
november, hade äfven tekniska högskolans styrelse, på hemställan af högskolans
lärarekollegium, upplyser departementschefen vidare, inkommit
till Kongl. Maj:t med framställning om att lärarne vid rikets tekniska
undervisningsanstalter måtte kunna komma i åtnjutande af reseunderstöd,
som af allmänna medel blefve anslagna för besök vid Chicagoutställningen;
och hade kommerskollegium i utlåtande öfver denna
framställning förordat densamma, med förklarande att kollegium redan
vid afgifvande af sitt utlåtande öfver teknikermötets framställning
åsyftat, att de af kollegium föreslagna reseunderstöden skulle kunna
meddelas äfven åt tekniska lärare.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

För egen del har departementschefen anfört, att den utställning,
som vore afsedd att hållas i Chicago under år 1893, säkerligen komme
att intaga ett synnerligt framstående rum bland nutidens verldsutställningar,
och att man för visso kunde antaga, att densamma komme att
besökas af personer från de flesta länder, ej mindre från de redan på
högre kultur stående än äfven från dem, hvilka sträfvade att utveckla
sig till en sådan. Det borde derför kunna förväntas, att, om vi genom
att deltaga i utställningen kuude lyckas att fästa uppmärksamheten på
de grenar af vår industri, som kunde uthärda täflingen med andra länders
verksamhet på samma områden, vi derigenom skulle kunna påräkna
vidgade afsättningsområden för våra alster. Ett tillfälle, sådant som
det, hvilket nu erbjöde sig att göra våra fabrikat kända, borde derför
icke lemnas å sido, äfven om det kunde tyckas, att de dermed förenade
uppoffringar i pekuniärt afseende stälde sig väl höga. Om Sverige,
som icke sedan år 1878 deltagit i någon större allmän internationei
utställning, uteblefve äfven från den nu förestående i Chicago, kunde
man befara, att vår, i förhållande till landets betydelse för öfrig!, i vissa
afseenden högt uppdrifna industri blefve förbisedd och att vår marknad
på utlandet så småningom öfverflyglades af andra länder, som bättre
förstode att framhålla sina tillverkningar. Man borde i förevarande
fråga besinna, att det gälde afsättningen icke allenast i Amerika utan
äfven i länder, hvilka genom vid utställningen närvarande näringsidkare
erhölle kännedom om hvad vårt land hade att erbjuda. Sveriges
industri hade numera nått den ståndpunkt, att den hvad naturliga tillgångar
och arbetsskickligheten beträffade kunde på de flesta vigtigare
områden täfla med nästan hvarje annat lands, men hvad prisbilligheten
anginge vore Sverige likasom hvarje annat land beroende af den afsättning,
som kunde påräknas, och det vore härutinnan, som Sverige
i många afseenden stode efter andra länder. För att ernå en större
afsättning vore det första vilkoret, att våra tillverkningar blefve mera
kända, och något lämpligare tillfälle dertill funnes knappast än att deltaga
i en utställning af den omfattning som den ifrågavarande syntes
komma att erhålla.

De kostnader, som vore förenade med ett dylikt deltagande, vore
emellertid icke obetydliga, och man måste derför tillse, huru de medel,
som för ändamålet anvisades, blefve på lämpligaste sätt disponerade.
Det syntes derför vara alldeles gifvet, att ett urval borde ske af de
föremål, som skulle utställas, så att inga andra tillverkningar dervid
ifrågakomma än sådana, som kunde uthärda täflan med andra länders.
Om således Sverige komme att deltaga i utställningen, syntes departe -

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

mentschefen nödigt, på det att kostnaderna skulle inskränkas inom
måttliga gränser, att en särskild bestyrelse förordnades att taga saken
om hand, med uppdrag att göra ett noggrant urval af utställningsföremålen.
Huru vida en svensk utställning borde anordnas i en särskild
byggnad eller erhålla sin plats i den allmänna utställningsbyggnaden
vore en fråga, som först efter närmare undersökning, och
sedan beloppet af statens bidrag blifvit bestämdt, kunde afgöras och
i första hand borde bedömas af bestyrelse^

Hvad beträffade beloppet af det anslag, som för utställningen från
Sverige erfordrades, så sjmtes detta, med hänsyn till utgifterna vid
föregående utställningar, hvari Sverige deltagit, icke skäligen kunna
beräknas till mindre än 150,000 kronor. 5 .

Hvad anginge de i ärendet gjorda framställningarne om beredande
af anslag till reseunderstöd åt teknici, för att taga kännedom om utställningen,
så syntes äfven dessa framställningar förtjenta af all uppmärksamhet;
och borde ett sådant anslag icke understiga 50,000 kronor.
Beträffande beloppen af reseunderstöden, så syntes dessa icke böra
sättas lägre än till 1,000 kronor, men i vissa särskilda fall kunna bestämmas
ända till 3,000 kronor, hvilket bidrag icke kunde anses för
högt för en framstående tekniker, som gjorde den dyrbara resan öfver
Atlanten och under utställningstiden uppehölle sig ett par månader i
Amerika, der prisen under utställningstiden naturligtvis blefve högst
betydligt uppdrifna. För stipendiaternas utseende ansåge departementschefen
lämpligast, att en särskild nämnd tillsattes, som hade att granska
ansökningarne och till Kongl. Maj:t afgifva förslag i ämnet.

Efter den utredning och belysning, frågan om Sveriges deltagande
i Chicagoutställningen numera erhållit, anser sig utskottet ega all anledning
tillstyrka Riksdagen att bevilja det af Kongl. Maj:t för ändamålet
äskade anslagsbeloppet. Utskottet finner sig emellertid böra
framställa några erinringar med afseende å vissa enskildheter i förslaget
om medlens användning.

Först och främst synes det utskottet uppenbart, att, om deltagandet
i utställningen skall blifva af åsyftad nytta för våra näringar,
den svenska utställningen bör anordnas i en särskild byggnad. Skulle
den inrymmas i den allmänna utställningsbyggnaden, torde nemligen
vara att befara, att den icke komme att tilldraga sig vederbörlig uppmärksamhet
och att särskilt dess egenskap af att vara svensk utställning
icke komme att med tillräcklig tydlighet framträda. Om den
blifvande bestyrelsen företager ett noggrannt urval bland de föremål,
som till utställningen anmälas, och fäster afseende mera vid de för

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Ang. anslag
till främjande
af svenska
alsters afsättning
i
utlandet.

[28.]

Ang. anslag
till uppehållande
af regulier
ångbåtsförbindelse

mellan Sveriges
v estkust
och England.

[29.]

exposition afsedda artiklarnes framstående beskaffenhet och lämplighet för
export än vid mängden deraf, borde, enligt utskottets förmenande, kostnaderna
för en särskild utställningsbygguad kunna begränsas så, att det af
departementschefen för sjelfva deltagandet i utställningen beräknade
beloppet, 150,000 kronor, ej skulle behöfva öfverskridas. Om det emellertid
skulle visa sig, att kostnaderna komme att öfverstiga denna summa,
föreställer sig utskottet, att Kongl. Magt skulle kunna af till Kongl.
Maj:ts disposition stälda medel fylla bristen, hvilken icke lärer komma
att uppgå till något betydande belopp.

Med afseende å de föreslagna reseunderstöden har utskottet
ansett sig böra såsom sin mening uttala, att, i enlighet med hvad
kommerskollegium hemstält, understöd icke i något fall borde utgå med
högre belopp än 1,500 kronor.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må på extra stat för år 1893
ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett anslag af 200,000
kronor, att användas dels för deltagande i 1893 års
utställning i Chicago och dels till understöd åt teknici
för att besöka nämnda utställning.

Befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart.

31:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
och under åberopande af de skäl, som till stöd derför anförts till statsrådsprotokollet
(sid. 57) hemställer utskottet,

att Riksdagen må jemväl för år 1893 på extra
stat anvisa ett anslag af 20,000 kronor, att af Kongl.
Maj:t användas för att åt alster af svensk industri och
svenska näringar bereda afsättning i främmande länder.

32:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte till uppehållande
af en regulier ångbätsförbindelse medelst sydsvenska ångfartygsaktiebolaget
tillhöriga ångbåtar under åren 1892, 1893 och 1894 mellan
å ena sidan de hamnar vid Sveriges vestkust samt å andra sidan de
engelska hamnar, Kongl. Magt kunde finna skäligt bestämma, ställa till
Kongl. Maj:ts förfogande ett sammanlagdt belopp af 150,000 kronor,
att på af Kong], Maj:t stadgade vilkor användas till godtgörelse af

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

den förlust, som för bolaget kunde å nämnda företag uppstå, samt att
till utgående under år 1893 af berörda belopp å extra stat anvisa

50,000 kronor.

Vid ärendets föredragning har departementschefen meddelat, att
i en till Kong!. Maj:t i juni månad 1891 ingifven skrift styrelsen för
sydsvenska ångfartygsaktiebolaget, med förmälan att bolaget allt sedan
år 1878 uteslutande förmedlat den direkta transporten från städerna
Malmö, Landskrona och Helsingborg af lefvande djur, smör och andra
ladugårdsprodukter på England, dervid med bolagets ångfartyg intill
1890 års slut till nämnda land öfverförts 134,984 nötkreatur, 80,093
får och 652,742 drittlar smör, vidare anfört att, under det företaget i
ekonomiskt hänseende i allmänhet lemnat någorlunda godt resultat,
deremot år 1890 ett omslag inträffat i sådant afseende. Till följd af
1889 års knappa fodertillgång och deraf framkallad nödtvungen reducering
af en väsentlig del af den normala kreatursstocken i södra Sverige
hade nemligen en betydlig minskning i kreatursexporten år 1890 egt
rum, så att bolagets bruttoinkomster med 152,985 kronor 1 öre understigit
det föregående årets och enligt revisionsberättelsen en totalförlust
å seglationen för 1890 uppstått af 42,083 kronor 42 öre. Dertill hade
ytterligare kommit ej mindre att bolaget blifvit utsatt för konkurrens
från ett utländskt bolags sida, så mycket känbarare, som detta bolags
båtar understöddes af den korresponderande jernvägslinien i England,
än äfven att de danskar, hvilka egde de hufvudsakligaste svinslagterierna
i Skåne, sände sina för England afsedda produkter till Köpenhamn
med de af svenska postverket subventionerade danska båtarne
för att på denna väg befordras till England. Sydsvenska bolaget, som
derigenom ginge miste om en fraktförtjenst af 40,000 kronor årligen,
såge under dessa omständigheter sin framtid hotad, derest icke offentligt
understöd i eu eller annan form kunde erhållas för ifrågavarande
ångbåtslinie, hvilken mera än de flesta gagnat jordbruket i södra och
mellersta delarne af landet genom att sätta säljarne i direkt förbindelse
med afnämarne af de förädlade svenska landtmannaprodukterna. Behofvet
af denna ångbåtsförbindelso hade äfven i sin tid varit så kändt och
erkändt, att aktierna i bolaget till största delen tecknats af possessionater
och landtbrukare i Skåne och Halland. Då det emellertid för tillgodoseende
af detta behof varit nödvändigt att anskaffa allt bättre ångbåtar,
vore bolaget numera egare af tre sådana, särskildt inredda för
kreaturstransport, hvilka, bokförda för tillsammans 1,165,000 kronor,
hvardera rymde omkring 400 kreatur, förutom smör in. m., och med
eu fart i medeltal af 11 \ knop ofta tillryggalade resan från Helsingborg

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

till Newcastle on Tyne på något öfver 50 timmar. De höga underhållsoch
driftkostnader, som denna materiel och denna särskilda trade kräfde,
i samband med den omständighet att icke från Skåne, såsom t. ex.
från Göteborg, funnes timmer, jern etc. utan blott landtmannaprodukter
att utföra, innebure förklaringen, hvarför behållningen på dessa båtar
endast under särskildt gynsamma omständigheter kunde blifva så stor
som på vanliga lastbåtar.

Styrelsen för ångbåtsbolaget hade vidare framhållit att, om subvention
icke erhöllos, utan bolaget blefve tvunget att nedlägga sin verksamhet
och denna öfvertoges af utländingar, hvilka sannolikt ej komme
att sakna understöd i sitt land och i hvilkas händer affären derför
skulle kunna bära sig, följden säkert blefve den, att de moderata
frakter, som bolaget alltid hållit, komme att till skada för det svenska
landtbruket höjas, samt åberopat dels att understöd eller subvention
redan nu af svenska staten lemnades åtskilliga sjölinier i form af postföringsersättning
och att, hvad den inre handeln och samfärdseln beträffade,
dessa af staten erhölle det kraftigaste understöd i många
former såsom genom byggande och underhållande af dyrbara jernvägslinier
m. m., dels ock att i nästan alla länder staten lemnade högst
betydliga penningeunderstöd till sådana sjölinier, som ansåges deraf
förtjenta och af hvilka många, enligt hvad erfarenheten visat, icke kunnat
utan dylikt understöd komma till stånd eller fortsätta sin för såväl
handeln som jordbruket välsignelsebringande verksamhet; och hade styrelsen,
med stöd af hvad sålunda anförts, anhållit om ett bidrag af statsmedel
under år 1891 af 50,000 kronor.

Sedan kommerskollegium anbefalts att, efter det yttranden inhemtats
från Kongl. Maj:ts befallningshafvande och hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus
län afgifva utlåtande i ärendet, hade Kristianstads läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott uti särskildt till Kongl. Maj:t afgifvet yttrande
förmält, att det skulle lända icke blott Skånes utan hela Sveriges
jordbruk och ladugårdsskötsel till oberäknelig skada, om den under
de seuare åren med så stor framgång påbörjade direkta exporten af
gödboskap och mejeriprodukter från södra Sverige till England skulle
upphöra och denna export komma att åter söka sin väg öfver Danmark,
samt på grund af detta och i öfrigt anförda skäl på det varmaste förordat
sydsvenska bolagets förevarande ansökning om understöd af allmänna
medel för fortsättande af den för Sveriges jordbruk och boskapsskötsel
så vigtiga traden på England.

Med anledning af remissen hade kommerskollegium sedermera in -

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

kommit med utlåtande af den 13 november 1891 och dervid öfverlemnat
ej mindre infordrade yttranden från Kongl. Maj:ts befallningshafvande
och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Malmöhus,
Hallands samt Göteborgs och Bohus län, än äfven en till kollegium ingifven
ytterligare skrift af styrelsen för sydsvenska ångfartygsaktiebolaget.
Departementschefen har på sid. 61—68 i statsrådsprotokollet
redogjort för innehållet i dessa handlingar; och får utskottet ur denna
redogörelse meddela följande.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört
bland annat, att genom den direkta förbindelse mellan städerna Malmö,
Landskrona och Helsingborg samt England, som bolaget underhölle
med stora tidsenliga ångare, hufvudsakligen afsedda för transport af
lefvande kreatur, smör, fläsk och ägg, stora fördelar tillskyndats ej
allenast de landsdelar i södra och östra Sverige, som begagnade sig af
denna förbindelse, utan äfven vårt land i dess helhet. Vigten deraf
att jordbrukaren kunde få sina produkter transporterade utan omlastningar
direkt från svensk hamn till England framginge af det förhållande,
att ju kortare tid de ifrågavarande artiklarne voro på väg, i
desto bättre skick framkomme de till försäljningsorten och desto fördelaktigare
blefve de der realiserade. Högre frakt, dubbla hamnumgälder,
större risk och exportföremålens sämre skick vid framkomsten
samt derigenom vålladt ofördelaktigare försäljningsresultat skulle otvifvelaktigt
blifva följden af att nödgas sända lefvande djur och smör till
utländsk hamn för att få dem öfverförda till England, hvadan rätt känbara
förluster skulle komma att drabba afsändaren. För öfrigt borde ihågkommas,
huru beklagligt det vore om, sedan hela öresundstrafiken
gått ur våra händer, nu äfven vår export till England skulle komma
att verkställas med en annan nations fartyg; och vore det förvaltningsutskottets
allvarliga öfvertygelse, att det vore en stor förlust för alla de
landsdelar, hvilka begagnade sig af nu ifrågavarande trade, och till en ej
ringa skada för hela vårt land, om sydsvenska ångfartygsbolaget nödgades
inställa en kommunikationsled, som vore till lika stort gagn för de enskilde
jordbrukarne som för våra produkters anseende på verldsmarknaden.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har yttrat, bland
annat: Det vore att beklaga, om sydsvenska ångfartygsaktiebolaget.,
som med synnerligt väl anordnade ångbåtar och på ett i allo särdeles
tillfredsställande sätt sedan år 1878 ombesörjt transporten till England
från Malmö, Landskrona och Helsingborg af lefvande djur, smör m. m.,
skulle nödgas upphöra med sin verksamhet. Ifrågavarande trafik skulle
Bih. till lliksd. Urat. 1892. 4 Samt. 1 Afd. 5 Höft. 7

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

då komma att antingen ombesörjas af utländska ångbåtar medelst direkt
förbindelse med England, i hvilket fall det kunde befaras att, då dessa
båtar vore stälda utan konkurrens, exportörernas intressen med afseende
på tillmötesgående, omvårdnad om exportgodset och skälig prisbillighet
i frakt blefve mindre väl tillgodosedda, eller ock ledas öfver Danmark.
Erfarenheten vore emellertid redan nu icke ringa i fråga om
de olägenheter, som svenska exportörer af lefvande djur, smör m. in.
vore underkastade, då denna export skedde genom mellanhänder i Danmark,
hvilka olägenheter bestode blaud annat deruti, att svensk vara
vid framkomsten till Eugland stämplades såsom svensk eller dansk,
beroende på dess qvalitet, men alltid till förfång för den svenska exporten.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som vore i tillfälle att vitsorda
hvad i ansökningen förmälts beträffande den konkurrens, för hvilken
sydsvenska ångfartygsaktiebolaget i sin verksamhet vore utsatt
från ett engelskt ångfartygsbolags sida, ansåge alltså ytterst önskvärdt
att bolagets verksamhet komme att tills vidare fortgå, och om detta
mål kunde genom beviljandet af det äskade anslaget ernås, vore
enligt Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande den uppoffring,
staten sålunda underkastade sig, ej nämnvärd.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i hvars yttrande
Kongl. Maj:ts befallningshafvande inom länet instämt har anfört,
bland annat: För närvarande ginge den direkta utförseln till England
af våra ladugårdsprodukter dels öfver Göteborg och dels öfver Malmö
jemte de städer, Landskrona och Helsingborg, hvilka på utfärden från
Malmö till Newcastle angjordes af sydsvenska ångfartygsbolagets båtar.
Utan fara för misstag borde kunna antagas, att största delen af de
båda skånska länens, södra och mellersta Hallands, Blekinges, .de tre
småländska länens och södra Östergötlands jordbi ukare sände sina till
export afsedda ladugårdsprodukter öfver de sistnämnda afskeppningsorterna,
under det att den hufvudsakliga afsättningen af dessa produkter
från det öfriga landet sökte sin väg öfver Göteborg; och för stora
delar af riket, med redan högt utvecklad och i ständigt framåtgående
stadd ladugårdsskötsel, bildade sålunda den väg, hvarå sjötransporten
besörjdes af nämnda bolags ångare, den naturliga exportleden till England.
Vid fråga om understöd till bolaget i ändamål att sätta det i
stånd att fortsätta med ifrågavarande verksamhet, läge emellertid den
anmärkning nära till hauds att, om bolagets fartyg droges från denna
trade, sannolikt andra fartyg komme, utan särskildt åtgörande, att intaga
deras ställe, och borde det för den, som hade någon kännedom
om sjöfartsförhållandena, ej vara tvifvel uuderkastadt att, under berörda

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

förutsättning, i främsta rummet tvä fartygsegare skulle tillse, huruvida
det ej vore med deras fördel förenligt att låta sina ångare intaga den
lediga platsen, nemligen det »Forenede Dampskibsselskab» i Danmark
och den engelsk-skotska firman Wilson, som hade afdelningskontor i
Göteborg och hvars fartyg till hufvudsaklig del torde besörja utförseln
derifrån till England af våra ladugårdsprodukter. Tanken på möjligheten
af att dessa båda rederier, af hvilka hvardera, såsom kändt
vore, förfogade öfver ett stort antal fartyg, träffade öfverenskommelse
sins emellan om öfvertagande af ifrågavavarande trafik borde härvid
ej uteslutas, och i sådant fall skulle antingen den del af vår export af
ladugårdsprodukter, som ginge öfver de sydsvenska städerna, varda anförtrodd
åt eu förening, hemmahörande i ett land, med hvilket vårt eget hade
en stark konkurrens att bestå just på det område, der dess biträde af oss
anlitades, eller ock så godt som hela denna export ligga i händerna
på en engelsk firma, af hvilka alternativ intetdera vore önskvärdt, då
det icke kunde anses likgiltigt, om utförseln af en väsentlig del af
våra jordbruksalster, hvilkas värde vore i hög grad beroende af det
sätt, hvarpå denna utförsel verkstäldes, lemnades utan medtäflare i
händerna på utländska affärsmän, hvilka, huru omsorgsfullt deras angelägenheter
i allmänhet än handhades, måste antagas lättare undgå den
kontroll, som ett svenskt bolag, hvari svenske jordbrukare hade största
delen, ej kunde undandraga sig.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i
hvars yttrande Kougl. Maj:ts befallningshafvande i länet sig förenat,
har anmärkt, att förbindelser mellan Sverige och England för transport
af kreatur och mejeriprodukter redan under lång tid förefunnits och
fortfarande uppehölles genom flere särskilda ångbåtslinier från olika
orter inom landet. Hvad särskildt beträffade Göteborgs och Bohus
län, kunde en ångbåtsförbindelse med England, utgående från Malmö,
ej hafva någon betydelse, då, den förutan, tillräckliga förbindelser mellan
detta län och England upprätthölles med ett stort antal ångbåtar från
Göteborg och Uddevalla. Om sådant bidrag, som här ifrågasatts, beviljades
åt ett bolag, skulle andra under liknande förhållanden arbetande
ångbåfsbolag säkerligen icke försumma att framkomma med anspråk
att af samma skäl och med samma rätt äfven erhålla dylikt understöd
af staten. Ett ogynsamt resultat af ångbåtstrafiken kunde vara beroende
icke blott på för tillfället dåliga affärskonjunkturer och konkurrens
af andra bolag, utan äfven på trafikens mindre omsorgsfulla ordnande
och skötsel, användande af äldre icke ^besparande fartyg med flere
menligt inverkande förhållanden, hvilka ej syntes böra uppmuntras

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

genom understöd. På grund häraf afstyrkte förvaltningsutskottet bifall
till framställningen.

Styrelsen för sydsvenska ångfartygsaktiebolaget har i sin senast
omförmälda till kommerskollegium ingifna skrift, med tillkännagifvande
att bolagets verksamhet ej heller under år 1891 lemna! något gynsamt
resultat, anfört, att styrelsen kunnat, genom att använda bolagets
ångare i annan fraktfart, bereda delegarne i bolaget vinst i stället för
förlust, till bevis hvarför åberopats, hurusom dels en af bolagets ångare
»Ceres», hvilken för närvarande vore obehöflig på traden, vore förhyrd
för £ 650 för månad å så kallad time charter, dels ock för de öfriga
båtarne förelåge anbud af £ 700 för månad, siffror, hvilka vore liktydiga
med en årlig nettovinst af 50,000 kronor för år för hvarje ångbåt,
men att styrelsen emellertid ansett det såsom en hederssak att,
så länge sådant utan allt för stor uppoffring kunnat ske, uppehålla en
förbindelse, som bolaget varit den första att öppna och som varit och
vore till stort gagn för landtmannen i så väl Skåne som hela södra
Sverige. Gent emot de skäl för afslag, som anförts af Göteborgs och
Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, ville styrelsen påpeka
att, såvidt styrelsen hade sig bekant, direkt förbindelse mellan
Sverige och England för transport af kreatur och mejeriprodukter förefunnes,
förutom från Göteborg, endast från Malmö, Landskrona och
Helsingborg; att förbindelsen öfver Göteborg icke hade den ringaste
betydelse för Skåne och en stor del af södra Sverige, ty, innan sydsvenska
ångfartygsbolaget började sin verksamhet, hade alla kreatur
och landtmannaprodukter från dessa orter befordrats till England ingalunda
öfver Göteborg utan via Köpenhamn med danska båtar; att då
bolagets förlust under år 1891 vore synnerligen stor, men denna förlust
kunnat alldeles undgås, om ångbåtarne blifvit satta i annan fraktfart,
det syntes vara billigt att det för år 1891 begärda statsunderstödet.
beviljades bolaget, men att, då de ogynsamma konjunkturerna
sannolikt icke komme att upphöra under den närmaste tiden, enahanda
skäl, som anförts till stöd för subvention för 1891, jemväl talade för
att understödet utsträcktes äfven till en kommande tid, och hemstälde
styrelsen derför nu, att statsunderstöd med 50,000 kronor årligen måtte
beredas bolaget för en tid af fem år, räknade från den 1 januari 1891,
så länge bolaget upprätthölle den reguliera förbindelsen mellan Malmö
och hamn eller hamnar i England.

För egen del har kommerskollegium anfört bland annat följande:
Under de senaste förflutna fem åren 1885—1890 hade, enligt för kollegium
tillgängliga uppgifter, utförseln från Sverige till England af nedannämnda
landtmannaprodukter utgjort:

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

			1886.	1887.	1888.	1889.	1890.
Fläsk.....		........ kg.	458,647	1,235,830	2,061,299	3,691,720	3,882,972
Kreatur:	Hästar .........	........ st.	- -	94	19	18	17
	Tjurar .........		1,646	774	1,403	941	253
	Oxar ............		8,305	10,066	11,977	10,534	6,715
	Kor...............		2,413	1,741	2,697	2,671	1,653
	Ungnöt........		383	59	71	549	382
	Får ............		6,722	5,362	7,913	12,229	7,420
	Svin ............	........ kg-			237,121	99,115
Kött .....			15,136	24,605	8,050	39,220	17,953
Ost.......			20,451	123,558	118,553	40,038	24,059
Smör.....			7,457,885	8,080,756	9,913,815	10,374,589	11,180,403
Ägg .....		........ st.	497,280	445,940	657,480	552,630	2,825,820

Väl lemnade uppgifterna i ämnet icke upplysning om, från hvilka
särskilda orter i Sverige ifrågavarande utförsel till England egt rum;
men tvifvel kunde icke råda derom, att densamma hufvudsakligen verkstälts
dels öfver Göteborg och dels öfver de skånska städerna vid Öresund,
då nemligen, enligt de statistiska uppgifterna, rikets hela utförsel
af omhandlade artiklar till öfvervägande grad skett från dessa platser.
Att det för den betydliga del af exporten till England af kreatur och
andra landtmannaprodukter, hvilken förmedlades öfver de skånska öresundsstäderna,
vore af afgörande betydelse att ega tillgång till en direkt,
regelbunden, under svensk flagg skeende ångfartygsförbindelse mellan
dessa städer och England, läge i öppen dag. Med afseende, bland
annat, härå ansåge kollegium för sin del anledning vara för handen,
att från det allmännas sida åtgärd vidtoges till förebyggande af att,
på sätt med hänsyn till de af bolaget angifna omständigheter syntes
eljest vara att befara, bolaget kom me att upphöra med trafikerandet af
den ifrågavarande ångbåtslinien.

Hvad emellertid, beträffade den form, hvaruti ett sådant statens
eventuella ingripande borde ske, syntes det kollegium att, då de omständigheter,
hvilka föranledt den senaste tidens, enligt hvad af handlingarna
framginge, ogynsamma resultat i ekonomiskt hänseende af
bolagets ifrågavarande verksamhet, kunde antagas vara af mera tillfällig
art, och ett omslag deruti lätteligen skulle kunna ganska hastigt
inträffa, det vore mindre lämpligt, om bolaget för en följd af år tillförsäkrades
ett understöd till på förhand bestämdt belopp, utan med

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

syftet för det ifrågasatta understödet bättre förenligt, om understödet
komme att utgå i den form, att bolaget tillförsäkrades att under vissa
år af staten utbekomma godtgörelse intill visst belopp för den förlust,
som för bolaget tilläfventyrs kunde uppstå af den ifrågavarande ångbåtsförbindelsens
upprätthållande, i hvilket fall emellertid det belopp,
som borde fastställas såsom det högsta, hvarför godtgörelse skulle tillförsäkras
bolaget, torde skäligen kunna bestämmas till enahanda summa,
som af bolaget blifvit begärd såsom fast understöd, eller 50,000 kronor
för år. Vidkommande den tidslängd, under hvilken en sådan förmån
borde bolaget beredas, ansåge kollegium, som funne sig icke kunna
förorda bolagets begäran om understöd för år 1891, att tiden för
garantiens fortvara för närvarande icke skäligen borde utsträckas till
mer än tre år, räknadt från ingången af år 1892 eller den senare tidpunkt,
som kunde blifva af omständigheterna betingad.

Hvad slutligen anginge de vilkor och bestämmelser, som borde
stadgas för den ifrågasatta förmånens åtnjutande af bolaget, ansåge
kollegium sig endast böra angifva några hufvudsakliga bestämmelser i
detta afseende. Sålunda borde bolaget, för att komma i åtnjutande af
ifrågavarande förmån, åtaga sig att uppehålla regelbunden förbindelse
mellan städerna Malmö, Landskrona, Helsingborg och Halmstad samt
hamn i England medelst, för transport af företrädesvis lefvande djur
och andra landtmannaprodukter fullt tjenliga ångfartyg af tillräcklig
lastrymlighet, af hvilka minst ett borde afgå från omförmälda svenska
städer hvarje vecka under årets hela seglationstid. Vidare syntes vid
bestämmandet af den förlust, som för bolaget tilläfventyrs kunde uppstå
vid fullgörandet af ett dylikt åtagande och hvarför bolaget skulle
ega att af staten undfå ofvanberörda godtgörelse intill högst 50,000
kronor för år, skäligen böra iakttagas, att bland omkostnaderna finge
upptagas ej mindre fem procent ränta å aktiekapitalet än äfven verkliga
underhållskostnaderna för de för liuiens trafikerande nyttjade fartygen;
och slutligen borde uttrycklig föreskrift gifvas derom, att de
bolaget beviljade förmåner komme att återkallas, derest bolaget bruste
i fullgörandet af sina åtaganden.

I afseende å de af kollegium sålunda föreslagna vilkoren hade
— meddelar departementschefen vidare — bolaget uti eu den 30 december
1891 till Kongl. Maj:t ingifven skrift anmärkt, att Halmstad
icke för närvarande, och innan eu tillämnad fördjupning af hamnen egt
rum, kundo anlöpas af bolagets fartyg, enär dessa ginge 16 till 17 fot
djupt, samt att vid tillfällen, då i Landskrona endast obetydlig last
funnits att intaga, bolaget låtit på sin bekostnad på jernväg befordra

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

godset till Helsingborg, i stället för att låta fartyget ingå till Landskrona.

Kommerskollegium både vid sitt utlåtande fogat ett från svenska
och norska generalkonsulatet i Köpenhamn till upplysning om den
subvention, som i Danmark lemnades för en ånghåtslinie på England,
erhållit exemplar af »Aarsberetning om det Kongelige danske Landhusholdningsselskabs
Virksomhed 1888—89», deruti funnes intaget det
mellan danska inrikesministeriet och det »Forenede Dampskihsselskab»
upprättade kontrakt angående ångfartygsförbindelsen mellan Esbjerg
och England, enligt hvilket kontrakt, som, efter hvad generalkonsulatet
tillika meddelat, för innevarande finansår, med endast ett par mindre
väsentliga förändringar, förnyats, »Dampskibsselskabet» såsom vederlag
för de genom kontraktet ålagda förpligtelser för upprätthållandet af en,
företrädesvis för transport af lefvande djur och landtmannaprodukter
afsedd, regelbunden ångfartygsförbindelse mellan Esbjerg och Parkeston,
tillförsäkrats dels återbetalning af de under årets lopp i Esbjerg erlagda
bropenningar för de i kontraktet omhandlade, till Parkeston förda varor
och kreatur, dels ock eu årlig subvention af 50,000 kronor, hvilken
subvention emellertid skulle bortfalla, om den från Esbjerg till Parkeston
befordrade mängden af de i öfverenskommelsen omnämnda varorna
under närmast föregående året uppgått till 24,000 ton.

Jemväl i Norge hade man, anmärker departementschefen, ansett
lämpligt att bevilja ångbåtssubventioner. Sålunda vore i norska budgeten
för finansåret juli 1891—juni 1892 såsom bidrag till privat ångbåtsfart
uppförda tillhopa 748,820 kronor, deraf för en linie Bergen—
Stavanger —Newcastle med två resor i veckan 90,000 kronor och för
en linie Trondhjem—Bergen—Newcastle med en resa i veckan 125,000
kronor.

Enligt en af svenska och norska generalkonsulatet i Finland meddelad,
handlingarne bifogad uppgift af handels-och industriexpeditionen
inom kejserliga senaten i Finland, hade finska regeringen tilldelat,
bland annat, finska ångfartygsaktiebolåget subventioner dels med 200,000
mark för att under minst fem år från början af år 1889 underhålla
direkt och regelbunden trafik mellan hamnar vid Finska viken och
Spanien en gång i månaden med två för ändamålet anskaffade första
klassens ångfartyg, dels ock med 360,000 mark för att med två snabbgående
och med afkylningsrum försedda ångfartyg en gång i veckan
hela året om och under minst tio års tid underhålla regelbunden kommunikation
mellan Mango och England, hvilket sistnämnda belopp, som
till eu början lemnats såsom rån tefritt lån på tio års tid, likväl, om

56 Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

företaget visat sig vara till nytta för landet, sedermera kunde bolaget
efterskänkas.

På grund af hvad i förevarande fråga blifvit upplyst ansåge departementschefen
vara uppenbart att, om den ångbåtsförbindelse mellan
hamnar vid Sveriges vestra kust och England, som af sydsvenska
ångfartygsaktiebolaget sedan år 1878 uppehållits, blefve afbruten, sådant
skulle komma att medföra betydlig skada för en fördelaktig afsättning
af kreatur och landtmannaprodukter från flera af våra län. Men gifvet
vore ock att, om bolaget fortfarande på denna trade funne sig nödgas
kämpa mot samma ogynsainma förhållanden, som under sista tiden
varit fallet, bolaget måste söka andra i ekonomiskt afseende fördelaktigare
trader för sina båtar, derest icke bolaget blefve tryggadt åtminstone
mot allt för stora förluster. Det syntes derför departementschefen
öfverensstämma med den omsorg, staten borde egna åt näringarna,
att den sökte understödja uppehållandet af ifrågavarande ångbåtsförbindelse.
Men dervid borde staten icke gå längre, än att staten
garanterade bolaget ersättning för den förlust, som kunde för bolaget
uppstå intill det belopp, som bolaget sjelft uppstält såsom maximigränsen
derför. Att genom statsunderstöd bereda bolaget någon särskild vinst
å företaget, syntes icke öfverensstämma med de fordringar man kunde
ställa på staten och hade säkerligen icke heller ingått i afsigten med
förevarande framställning. Det vore derför, såsom ock i ärendet framhållits,
icke lämpligt att fixera en viss summa, som bolaget under
den tid traden uppehölles skulle ega i statssubvention utbekomma, utan
understödets belopp borde för den tid subventionen utginge icke i någon
händelse öfverstiga bolagets verkliga förlust under samma tid, dervid
dock bland omkostnaderna borde upptagas fem procent ränta å bolagets
i företaget nedlagda kapital, assuransafgifter till svenska bolag, om
sådana blifvit erlagda, äfvensom verkliga underhållskostnaden för båtarne
under den tid de för traden disponerades, men ej haveriförluster. I
öfrig! syntes bolaget böra tillförbindas att ställa sig till efterrättelse de
föreskrifter, Kongl. Maj:t efter ytterligare utredning kunde finna böra
bestämmas i afseende å, utom annat, turernas anordnande och de hamnar,
som borde angöras. Hvad beträffade den tid, för hvilken subvention
borde af Riksdagen äskas, så ansåge departementschefen, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med kommerskollegium, att denna tills vidare icke
borde afse mer än tre år från och med 1892 års ingång; dock att om
det derjemte skulle för framtida trafikerandet finnas behöfligt att bolaget
erhölle någon godtgörelse för de förluster, bolaget underkastat sig för
tradens uppehållande under år 1891, sådan möjligen kunde till någon

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

del beredas bolaget för tiden, från det bolagets ifrågavarande framställning
till Kongl. Maj:t inkom, från andra, under Kongl. Maj:ts disposition
varande medel, som afsåge handelns och sjöfartens understödjande.

Den af Kongl. Maj:t tillsatta komité, som fått i uppdrag att, efter
utredning af den svenska sjöfartsnäringens tillstånd och de för dess
förkofran nödiga och nyttiga betingelser, afgifva förslag till de åtgärder
för främjande af näringens utveckling, hvartill berörda utredning
kunde föranleda, har, på sätt äfven departementschefen erinrat, i sitt
afgifna betänkande, bland annat, anfört, att såsom en form för statsunderstöd
till sjöfartsnäringen föreslagits subventioner af statsmedel för
regelbundna ångfartsförbindelser mellan Sverige och utlandet. Dylika
subventioner måste dock enligt komiténs tanke, om de skulle medföra
verkligt gagn, lemnas med ganska stora belopp, hvarför de endast
kunde utgå i några få fall. De blefve derför icke af så stor betydelse
för sjöfartsnäringen såsom sådan, som icke mer för Sveriges handel
och industri; och huruvida dylika subventioner borde komma till stånd,
måste företrädesvis bedömas ur handelns och industriens synpunkt.

I nära anslutning till denna komiténs uppfattning anser sig
utskottet böra till en början framhålla, att det nu väckta förslaget om
statsunderstöd åt sydsvenska ångfartygsaktiebolaget bör granskas uteslutande
med afseende på den betydelse, bolagets rederiverksamhet
eger för jordbruket och ladugårdsskötsel, särskild! i de södra delarne
af riket, och således icke ur synpunkten af sjöfartsnäringens upphjelpande.
Med denna utgångspunkt blir det utskottets uppgift att undersöka,
huru förhållandena för berörda jordbruk skulle komma att i exporthänseende
ställa sig, derest bolaget icke komme i åtnjutande af
det ifrågasatta understödet.

Det synes då utskottet först och främst ingalunda afgjordt, att
följden af ett afslag på den nu gjorda framställningen skulle blifva,
att den anordnade direkta förbindelsen mellan södra Sverige och England
med svenska transportångare skulle komma att upphöra. Då enligt,
bolagsstyrelsens egen uppgift rederiaffären från dess början år
1878 intill år 1890 lemnat någorlunda tillfredsställande resultat och
således endast de två senaste åren varit ogynsamma, ligger det antagande
nära till hands, att deri inträffade förändringen föranledts af förhållanden
af mera tillfällig art — en uppfattning, som i öfrigt särskild!
uttalats af kommerskollegium. Men vid sådant förhållande borde, enligt
utskottets förmenande, de iråkade svårigheterna af bolaget kunna öfvervinnas
genom uthållighet och ändamålsenliga åtgärder utan något inBih.
till Iliksd. Vrot. 1892■ 4 Sami. 1 Afd. 5 lläft. 8

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

gripande från statens sida. I detta afseende får utskottet framhålla,
att äfven det svenska rederibolag, som förmedlar exporten från Göteborg
till England, på sin tid baft att kämpa med dåliga konjunkturer
och konkurrens, men att bolagets ställning numera är tryggad, särskild!
sedan öfverenskommelse kommit till stånd mellan detsamma och det
ofvan omförmälda Wilsonbolaget om befraktning å olika linier mellan
Göteborg och England. Och utskottet styrkes i sin ofvan uttalade
mening deraf att, såsom man af tillkännagifvande i tidningarne från
det sydsvenska aktiebolagets styrelse synes kunna sluta, eu öfverenskommelse
nyligen kommit till stånd mellan nämnda bolag och det konkurrerande
Wilsonbolaget med afseende å befraktningen mellan södra
Sverige och England. För öfrig! anser sig utskottet böra i detta sammanhang
anmärka, att en af orsakerna till de svårigheter, det sydsvenska
bolaget iråkat, legat i det förhållande, att exporten från södra
Sverige af kreatur, i synnerhet ungboskap, under de senare åren visat
tendens att draga sig åt Tyskland. Särskilt detta förhållande synes
utskottet kunna betraktas såsom varande af öfvergående natur. Skulle
emellertid denna uppfattning befinnas vara origtig och den sydsvenska
kreaturstransporten komma att i öfvervägande grad rigta sig åt sistnämnda
land, komme uppenbarligen betydelsen af den utaf bolaget anordnade
förbindelseleden med England att väsentligen förringas.

Äfven för det fall, att det sydsvenska bolaget skulle komma att
upphöra med sin ifrågavarande verksamhet utan att något annat inhemskt
bolag trädde i dess ställe, synes emellertid vår jordbruksnäring
icke komma att deraf taga någon synnerlig skada. Det norra och
mellersta Sverige har nemligen öfver Göteborg en lämplig exportförbindelse
med England och betydande delar af det södra Sverige skulle
utan afsevärd olägenhet likaledes kunna begagna sig af Göteborg såsom
exportort. Det sydsvenska bolagets styrelse har visserligen anmärkt,
att Göteborg i detta afseende icke hade den ringaste betydelse för
Skåne och en stor del af södra Sverige, enär, innan bolaget börjat sin
verksamhet, alla kreatur och landtmannaprodukter från dessa orter befordrats
till England icke öfver Göteborg, utan via Köpenhamn med
danska båtar, men häremot vill utskottet erinra, att sedan berörda tidpunkt
väsentligen förändrade förhållanden i kommunikationshänseende
för södra Sverige inträdt genom vestkustbanans tillkomst. Icke heller
för den del af södra Sverige, för hvilken Göteborg icke lämpade sig
till utskeppningsort, särskilt för kreatur, skulle, enligt utskottets mening,
möjlighet till direkt utförsel på England komma att saknas, i händelse
bolaget instälde sin rörelse. Det synes nemligen utskottet kunna

Statsutskottets Utlåtande N:0 7.

med visshet antagas, att Wilsonbolaget skulle komma att uppehålla
den nuvarande förbindelseleden; och vid det förhållande, att denna förbindelseled
vore direkt, synes utskottet något egentligt men lör den
ifrågavarande exporten icke kunna uppkomma derigenom, att densamma
förmedlades af sistnämnda bolags båtar. Gent emot den framstälda
anmärkningen, att stegring i frakterna deraf skulle föranledas, får
utskottet framhålla, att derest sådan stegring skulle uppkomma, detta
nog skulle framkalla konkurrens, om icke från något svenskt bolag, så
åtminstone från dansk sida, hvilket åter i sin ordning skulle hafva till
följd nedgång i samma frakter. Och vid en direkt export synes erforderlig
kontroll rörande varornas behandling äfven kunna beredas,
hvarför den i sådant hänseende gjorda invändningen icke heller lärer
förtjena vidare afseende.

Enligt utskottets förmenande skulle alltså faran för det svenska
jordbruket af ett afslag å bolagets framställning om understöd icke
blifva synnerligen betydande. Härtill kommer, att åtskilliga erinringar
synas utskottet kunna göras mot det föreslagna sättet för statens mellankomst
och de ifrågasatta vilkoren för understödets åtnjutande. Sålunda
torde först och främst det belopp, som skulle ställas till Kongl.
Maj:ts förfogande, icke vara tillräckligt för att det åsyftade målet skulle
kunna vinnas. Wilsonbolaget lärer nemligen vara tillräckligt kapitalstarkt
för att, om detsamma dertill finner anledning, kunna med framgång
upptaga konkurrensen med det sydsvenska bolaget, äfven efter
det detta erhållit en dylik subvention. Vidare synes det utskottet
blifva förenadt med stora svårigheter för staten att åstadkomma nöjaktig
kontroll för utrönande af den förlust, som i verklighet kunde
anses hafva för bolaget å företaget för år uppkommit. Och derjemte
förefaller det utskottet mindre ändamålsenligt, att Kongl. Maj:t skulle
i så vidsträckt mån ingripa i bolagets rederirörelse, att han skulle bestämma
turernas anordnande och de hamnar, som borde angöras.

Slutligen anser sig utskottet, i likhet med Göteborgs läns hushållningssällskap,
böra framhålla, att, om det föreslagna understödet beviljades
ifrågavarande bolag, detta kunde framkalla liknande anspråk
från andra bolag, hvilka anspråk man med samma skäl skulle nödgas
tillmötesgå. Sådant skulle emellertid uppenbarligen blifva för statsverket
alltför betungande.

På grund af hvad nu blifvit anfördt får Utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
må vinna Riksdagens bifall.

Statsutskottets Utlåtande N:o. 7.

Angående anslag
till
uppehållandet
af regulier
ängbåtsförbin
delse mellanSveriges
ostkust
och ryska
östersjöprovinserna.

[30.]

33:o.) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte, såsom
bidrag till uppehållandet af en regulier ångbåtsförbindelse mellan östra
kusten af Sverige och ryska östersjöprovinserna under tre år, ställa till Kongl.
Maj:ts förfogande ett belopp af 150,000 kronor samt deraf på extra
stat för år 1893 anvisa 50,000 kronor.

Enligt hvad af statsrådsprotokollet inhemtas, har Kong]. Maj:ts
förevarande framställning föranledts af en utaf styrelsen för ångfartygsaktiebolaget
Vestervik—Libau gjord hemställan om subvention af statsmedel
under fem år till en regelbunden ångbåtsförbindelse året om mellan
ostkusten af Sverige och ryska östersjöhamnar.

Nämnda bolag hade — yttrar departementschefen — förut åtnjutit
statsunderstöd för sin verksamhet, i det att Kongl. Maj:t den 18
september 1885, mot det att bolaget under en tid af fem år, räknade
från 1886 års höst, uppehölle, bland annat, regelbunden varu-och passagerarefart
äfvensom postföring, för den händelse sådan befunnes höra
anorduas, medelst en ångbåt om cirka 200 registerton en gång i veckan
året om mellan Vestervik och Libau fram och åter med anlöpande
af Visby under tiden från den 15 april till den 15 november, medgifva
att, jemte det viss årlig ersättning för postföringen finge till bolaget
utbetalas från postverket, bolaget derutöfver skulle under vissa vilkor
och förbehåll ega att af staten utbekomma godtgörelse för den förlust,
som, med iakttagande att bland omkostnaderna upptoges viss ränta å
aktiekapitalet samt verkliga underhållskostnaderna för fartygen, kunde för
bolaget vid fullgörande af dess åtagande uppstå intill ett belopp af högst

25,000 kronor för år, att af handels- och sjöfartsfonden utgå. Sedan
derefter kontrakt i ämnet af generalpoststyrelsen afslutats med bolaget,
hade detsamma, ehuru med vissa sedermera medgifna afvikelser i afseende
å anlöpningsorterna i Sverige, enligt hvilka fartyget bland annat
jemväl egde att besöka Stockholm, besörjt den ifrågavarande trafiken.
Oaktadt företaget understödts äfven af kejserliga ryska regeringen,
som till en början enligt deklaration den f-f januari 1887 förbundit
sig att lemna ett årligt bidrag af 10,000 kronor under åren
1887 —1891, skulle likväl det ekonomiska resultatet af bolagets verksamhet
hafva visat sig synnerligen otillfredsställande utan svenska statens
ofvannämnda garanti. Under det första trafikåret hade förlusten
öfverstigit den från svenska statsverket lemnade garantisumman med
8,479 kronor 14 öre; det andra året hade förlusten, med inberäknande
af nämnda från det första året balanserade förlust, visserligen uppgått
blott till 14,134 kronor 45 öre, som af statsverket ersattes, men för trafikåret
1888—1889 hade förlustsiffran höjt sig till nära 35,000 kronor,

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

eller inemot 10,000 kronor utöfver garanterade beloppet. För trafikåret
1889—1890, det sista, för kvilket resultatet blifvit framlagdt, både det
bristande beloppet af bolaget beräknats till nära 37,000 kronor, den
oersatta förlusten från nästföregående trafikår deri inberäknad. Ehuru
genom från ryska statsverket sedermera influtna medel förlustbeloppet
nedbragts till 23,354 kronor 78 öre, hade sålunda likväl för förlustens
betäckande nästan hela garantisumman för året tagits i anspråk.

1 maj 1890 hade emellertid bolaget anhållit, att Kongl. Maj:t måtte
för ytterligare fem år, räknade från hösten 1891, bevilja bolaget enahanda
understöd af allmänna medel, som genom kongl. brefvet den 18
september 1885 medgifvits, mot det att bolaget under sagda tid åtoge
sig uppehållande af omförmälda ångbåtsförbindelse med undantag af
skyldigheten att anlöpa Gotland, men då denna ansökan varit stäld i
samband med åtskilliga andra förmåner, som af bolaget äskades med
hänsyn till postföringen, hade, på föredragning af chefen för finansdepartementet
och sedan kommerskollegium afgifvit utlåtande, denna
framställning slutligen blifvit af Kongl. Maj:t den 4 juli 1891 afslagen.

1 sin nu förevarande framställning hade bolagets styrelse, som
uppgjort förslag och beräkningar i afseende å möjligheten att under
vissa förutsättningar och med något ändrad plan fortsätta bolagets

verksamhet i hufvudsakligen samma syfte som hittills, vidare anfört,
att bolagets verksamhet borde så ordnas, att Kalmar, Vestervik och
Stockholm sju månader af året sattes medelst bolagets ångare Rurik,
som skulle efter beslutad ombyggnad erhålla en lastdryghet af omkring
400 ton, i regulier förbindelse dels med Riga och dels med Libau, men
att under vintermånaderna turerna inskränktes till Libau, Vestervik
och Stockholm, i hvilket fall ångaren komme att anlöpa Riga tio gånger,
Libau tjugufem gånger, Stockholm trettiofem gånger, Vestervik trettio
gåDger och Kalmar fem gånger om året; atf, enligt gjorda beräkningar,
inkomsterna, för att företaget skulle kunna bära sig, måste upp gå

till 123,000 kronor årligen, under det att den sannolika årliga inkomsten
under de första åren, innan normala förhållanden inträdt och
leden blifvit upparbetad, icke kunde antagas stiga till högre belopp

än omkring 64,000 kronor mot en utgiftssumma af omkring 118,000

kronor, hvarigenom eu årlig brist af 54,000 kronor skulle komma att
uppstå; samt att genom åstadkommandet af eu regulier förbindelse
mellan de två förnämsta importhamnarna, Riga och Libau, å ryska
östersjökusten samt de tre hamnarne Stockholm, Vestervik och Kalmar
å Sveriges ostkust, vid Indika hamnar vigtiga jernvägslinier utmynnade,
en stor del af mellersta och södra Sverige skulle beredas eu lätt, re -

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

gulier och beqväm väg för sådana alster af industri och åkerbruk,
hvilka uti Ryssland kunde afsättas, hvarjemte en ifrågasatt tran sjötrafik
å jernvägarne skulle kunna förverkligas.

Med erinran hurusom kommerskollegium i sitt den 12 juni 1891
afgifna utlåtande öfver bolagets då föreliggande framställning om statsunderstöd
såsom stöd för afstyrkande af bifall till framställningen åberopat,
bland annat, ett af konsuln i Riga afgifvet yttrande, deruti denne
anfört att i Ryssland väntade tullförhöjningar antagligen skulle komma
att lägga så stora hinder i vägen för import till Ryssland af svenska
industrialster, att Sveriges redan då mindre betydande export till
Ryssland skulle än ytterligare förminskas, hade, anmärker departementschefen,
styrelsen i den nu gjorda ansökningen fi-amhållit, att den nya
ryska tullstadgan, hvilken emellertid trädt i kraft, visade, enligt konsulns
i Riga skrifvelse till kollegium den 22 juli 1891, för de
svenska artiklar, hvilka efter konsulns mening skulle kunna blifva
föremål för import till Ryssland, en bestämd nedsättning i stället för
den befarade förhöjningen, hvarigenom också en ljusare framtid beredts
för den svenska marknaden än vid tiden för kollegii utlåtande.

Erinrande derjemte om betydelsen af en dylik förbindelse för
persontrafiken och dennas vigt för afsättningen af industrialster på Ryssland,
hade styrelsen, på grund af hvad sålunda och i öfrigt af densamma
anförts, hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes under en tid af fem år, räknadt
från våren 1892, bevilja ångfartygsaktiebolaget Vestervik—Libau
en årlig subvention af 54,000 kronor, mot det att bolaget åtoge sig att
upprätthålla en regelbunden ångbåtstrafik året om emellan Stockholm,
Vestervik och Kalmar å ena sidan samt Riga och Libau å den andra i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med bilagd turlista samt på de vilkor
i öfrigt, Kongl. Maj:t funne godt bestämma. Sedan departementschefen
derefter (sid. 74—75 i statsrådsprotokollet) redogjort för innehållet i
några vid ansökningen fogade yttranden af svensk-norske konsuln i
Riga, och vissa skeppsklarerarefirmor m. fl. angående lämpligheten af
en utaf staten subventionerad ångbåtsförbindelse mellan mellersta och
södra Sveriges östra kust och motliggande ryska hamnar, har departementschefen
meddelat, att till följd af remiss å ansökningen Kongl.
Maj:t befallningshafvande i Kalmar län deröfver afgifvit utlåtande af
den 17 oktober nästlidna år, dervid Kongl. Maj:ts befallningshafvande
öfverlemnat yttrande af handels- och sjöfartsnämnden i staden Kalmar.
Nämnden hade förklarat att det, enligt nämndens mening, vore i hög
grad önskvärdt att den ifrågasatta kommunikationen komme till stånd,
men att enligt nämndens förmenande nu nämnda fördelar för orten

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

först skulle derigenom ernås, att Kalmar anlöptes lika ofta som Vestervik
ock Stockholm under de tider på året, då isförhållandena sådant
tilläte, hvaremot om, i öfverensstämmelse med den af bolaget uppgjorda
turlistan, Kalmar skulle anlöpas endast fem gånger årligen, nyttan
dermed skulle blifva ringa eller ingen. För egen del hade Kongl.
Maj:ts befallningshafvande af anförda skäl (sid. 76 — 77 i statsrådsprotokollet)
förordat framställningen.

Härefter hade, likaledes till följd af remiss, öfverståthållareembetet
med eget utlåtande af den 5 november sistlidna år öfverlemnat yttrande
i ärendet af Stockholms handels- och sjöfartsnämnd, som, med
hänvisning hufvudsakligen dertill, att bolaget icke lyckats upparbeta
den linie, det under de senare åren uppehållit mellan Sveriges ostkust
och Libau, funnit sig sakna anledning förorda bifall till ansökningen,
helst det äskade årliga statsunderstödet, hvars tillräcklighet vore ganska
tvifvelaktig, icke syntes stå i rimlig proportion till den fördel, som
ett uppehållande af förbindelsen kunde medföra för Sverige; och hade
med åberopande häraf äfven öfverståthållareembetet funnit sig icke
kunna till bifall förorda ansökningen.

Sedan jemväl kommerskollegium erhållit befallning att efter styrelsens
för Sveriges allmänna exportförening hörande afgifva underdånigt
utlåtande hade styrelsen för exportföreningen i sitt yttrande anfört,
att styrelsen, som ansåge den ifrågavarande kommunikationsleden
af väsentlig nytta och vigt för Sveriges industri och handel, ville för
sin del tillstyrka, att Kongl. Maj:t täcktes bereda det ifrågavarande
företaget nödigt understöd, dock att styrelsen ansåge sig icke på grund
af nu föreliggande utredning kunna yttra sig derom, huruvida ett så
stort belopp som det af bolaget begärda vore för ändamålets vinnande
erforderligt.

Vid detta skriftliga yttrande hade emellertid funnits fogadt utdrag
af styrelsens protokoll vid det sammanträde, då frågan förevarit,
utvisande att vid öfverläggningen om frågan skiljaktiga meningar uppkommit
och att af styrelsens vid sammanträdet närvarande 13 ledamöter
6 i afgifven reservation förenat sig om det yttrandet att, enär frågan
om statssubvention, synnerligast i den föreslagna formen, syntes vara
af särdeles omtvistad beskaffenhet och i alla händelser dylik subvention,
om den öfverhufvud skulle förekomma, borde föregås af en mycket
omsorgsfull utredning, som tydligt och bestämdt påvisade så väl
nödvändigheten som nyttan af eu dylik åtgärd, men den utredning,
som nu förelåge, icke uppfylde detta vilkor, utan de afgifna utlåtandena
divergerade ganska mycket så väl i hvad anginge behöfligheten som

Statsutskottets Utlåtande N:o. 7.

rörande nyttan af en statssubvention i det ifrågavarande fallet, beinälde
sex ledamöter reserverade sig mot styrelsens beslut att tillstyrka statsunderstöd.

Slutligen hade, fortsätter departementschefen, kommerskollegium
i sitt den 4 i denna månad afgifna utlåtande anfört hufvudsakligen
följande:

I ärendet hade blifvit upplyst, hurusom redan under ett antal
föregående år ett enskildt svenskt rederi uppehållit regulier ångbåtstrafik
mellan Stockholm och Riga, men att densamma under år 1891
upphört. Af uppgiften rörande de senare årens befraktningar på denna
trade framginge, att dessa varit af ungefär lika ringa omfattning som
de å Vestervik—Libau-linien; och funne kollegium med afseende härå
enahanda skäl, hvarå kollegium stödt sitt afstyrkande af bifall till bolagets
år 1890 gjorda ansökning, i hufvudsak ega giltighet äfven angående
förevarande framställning. Visserligen hade, på sätt af bolaget
framhållits, sedan kollegium afgifvit sitt nyssberörda utlåtande, vissa
nedsättningar i den ryska tulltaxan egt rum beträffande åtskilliga sådana
artiklar, som egnade sig till export härifrån till Ryssland, men
med afseende å lättheten i sistnämnda land att åstadkomma förändringar
i tullförhållandena och den faktiskt äfven rådande obeständigheten
i dessa förhållanden, syntes den angifua omständigheten, hvilken, äfven
om den möjligen kunde bidraga till ökandet af exporten härifrån till
Ryssland dock vid bedömandet af det sannolika ekonomiska resultatet af
ifrågavarande företag, särskildt för det närvarande, torde motvägas af
de i Ryssland gällande exportförbud, hvarigenom tillfälle till returfrakter
från Ryssland antagligen nästan helt och hållet upphört, icke vara af
beskaffenhet att i och för sig föranleda bifall till den gjorda framställningen.

Härtill komme att, under det att i förevarande ärende från flere
håll betonats, att i sjelfva fraktfartens intresse det vore angeläget, att
ifrågavarande kommunikation beredde tillfälle jemväl till beqväm passageraretrafik
samt det uppgifvits, att en väsentligt bidragande orsak till
den ringa framgången af särskildt förbindelsen emellan Stockholm och
Riga varit att söka i det derför använda ångfartygets mindre lämpliga
beskaffenhet i nämnda afseende, ingen som helst utredning förelåge
rörande ändamålsenligheten af bolagets fartyg Rurik, hvarken i dess
nuvarande skick eller derest, på sätt uppgifvits, detsamma skulle komma
att ombyggas, hvarjemte den af bolaget företedda utredning icke syntes
bereda tillräcklig ledning för bedömandet af, huruvida det äskade anslaget
vore till beloppet skäligt. På grund häraf ansåge kollegium sig

6ä

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

således icke kunna till bifall förorda ifrågavarande framställning. Skulle
emellertid, hvad antagligt syntes vara, något företag af ifrågavarande
beskaffenhet icke, utan statssubvention, komma till stånd och förty
Sveriges ostkust komma i afsaknad af annan direkt åugbåtsförbindelse
med Ryssland än den, som uppehölles emellan Stockholm och
Petersburg, hvilken förbindelse till följd af isförhållanden icke plägade
kunna uppehållas mera än 6 å 7 månader om året, så vore
detta, enligt kollega åsigt, ett beklagligt förhållande, hvars afhjelpande
syntes väl förtjena att blifva föremål för Kongl. Maj:ts omtanke. Ryssland
syntes nemligen böra vara en naturlig afsättningsort för åtskilliga
af våra industrialster, likasom ock liamnarne på Sveriges ostkust söder
om Stockholm, på grund af deras allt mera ökade jernvägsförbindelser
med de inre delarne af landet och derigenom äfven med vestkusten,
syntes vara egnade ej mindre till lämpliga hamnar för exporten till
Ryssland, än äfven att förmedla en fördelaktig transitohandel. I den
svenska handelns och industriens allmänna intresse och med stöd af
de i förevarande ärende förekommande uttalanden rörande önskvärdheten
af direkt ångbåtsforbindelse emellan Sveriges ostkust och de
ryska östersjöprovinserna, ansåge kollegium sig derför böra hemställa,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande frågan om beredandet af
medel för sagda ändamål.

Rörande ordnandet af en sådan kommunikation och de närmare
vilkoren, som borde vara med statssubventionen förbundna, ansåge
kollegium något vidare yttrande nu icke vara erforderligt, än att företaget
syntes böra utbjudas till allmän täflan emellan svenska rederier
samt att bland de föreskrifter, som borde meddelas i fråga om anbuds
afgifvande, ock borde stadgas, att vederbörande skulle med sakkunnige
mäns intyg styrka ändamålsenligheten af det eller de fartyg,
som skulle komma att i företaget användas.

Hvad slutligen anginge beloppet af de medel, som vore för ändamålet
erforderliga, så torde, under förutsättning att företaget utbjödes
till allmän täflan, detta belopp ytterst komma att bero på de anbud,
som blefve afgifna, men med hänsyn till erfarenheten under den tid,
statsunderstöd utgått till Vestervik—Libaubolaget, äfvensom till de i
förevarande ärende gjorda beräkningar syntes, som om ett belopp af

50,000 kronor skulle kunna åtminstone under de första åren komma
att erfordras.

Departementschefen har härefter för egen del yttrat, att till stöd
för den af åugfartygsaktiebolaget Vestervik—Libau nu gjorda ansökBih.
till lliksd. Vrot. 1802. 4 Sami. 1 Afd. 5 Käft. 9

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

ning om statssubvention för uppehållande af en regulier ångbåtsförbindelse
med Ryssland icke kunde åberopas, att afsättningen från de
landsdelar, hvilka medelst den afsedda ångbåtstrafiken skulle tillgodoses,
blifvit genom åtnjutande under någon längre tid af befintliga
kommunikationsförhållanden ledd i en viss rigtning, som, om den
rubbades, skulle föranleda väsentligt afbräck i dessa orters ekonomiska
tillstånd. Men genom bolagets framställning hade uppmärksamheten
fästs på en brist i våra kommunikationsförhållanden, som syntes böra
afhjelpas, äfven om sådant ej kunde ske på annat sätt än genom
statens mellankomst i form af pekuniärt bidrag. Med afseende å den betydliga
import, som, efter hvad framginge af en utaf bolaget lemnad uppgift,
från främmande länder egde rum till de ryska östersjöprovinserna,
måste det förefalla egendomligt att Sverige, som dock genom sitt läge
i förhållande till Ryssland, vore mera gynnadt än många andra länder,
deri dock toge en ytterst ringa del, och detta ehuru tvifvel icke kunde
råda derom, att vårt land i fråga om många slag af artiklar kunde
bjuda lika goda och lika prisbilliga varor som andra länder. Det hade
ofta sagts att svensken, som obestridligen åtnjöte ett godt anseende
för sin industriella färdighet, deremot vore mindre egnad att på ett
kraftigt sätt befrämja afsättningen af landets tillverkningar, och måhända
läge deri en viss sanning, i hvilken man kunde finna någon anledning
till jemväl det missförhållande, som i afseende å vår afsättning
till de ryska östersjöprovinserna påpekats. Det uppgåfves vara
förenadt med åtskilliga svårigheter att vinna en marknad i Ryssland,
men dessa svårigheter vore väl i och för sig icke större för oss än
de från början varit för andra nationer, som dock numera besegrat
dem, men ett nödvändigt vilkor för deras öfvervinnande vore att köpare i
Ryssland kunde med någon grad af säkerhet beräkna tiden för varornas
levererande. Detta åter kräfde ordnade reguliera kommunikationer.
För närvarande egde vi endast en regulier trade med Ryssland, nemligen
mellan Stockholm och Petersburg, men hela den stora och folkrika
sträckan söder om Petersburg utefter Östersjön stode icke i någon
regulier förbindelse med Sverige. För södra ostkusten af Sverige, vanlottad
på beqväma förbindelser med utlandet, men ingalunda på framstående
industriella etablissement, hvilka dock af brist på ordnade
sjökommunikationer med de för dem naturliga afsättningsorterna öster
ut måste söka afnämare af sina tillverkningar på andra håll, skulle
det vara till icke oväsentlig förkofran, om ryska östersjöprovinserna
tillika med en del af det inre Ryssland kunde påräknas till afsättningsotnråde.
För vinnande af detta mål erfordrades dock vidare, enligt

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

departementschefens tanke, att derstädes på särskilda platser af mera
framstående betydelse i kommersiell afseende anstäldes svenska agenter
med syfte särskilt att verka för afsättningen af svenska varor, och
om Riksdagen bifölle hvad i år, likasom några föregående år, föreslagits
i afseende å anvisande af ett anslag å 20,000 kronor för att
åt alster af svensk industri och svenska näringar bereda afsättning i
främmande länder, torde med en del af dessa medel tillika med andra,
hvilka Kong!. Maj:t i händelse af behof egde använda för sådant ändamål,
kunna beredas tillgång att i Ryssland, der för närvarande blott
eu agent, med station i Petersburg, är af exportföreningen antagen,
anställa flere agenter, som kunde göra sig förtrogne med dervarande
betingelser för en förmånlig afsättning af våra tillverkningar.

För sin del vore departementschefen således lifligt öfvertygad om att
det skulle vara till fördel för vår industri, om en regulier ångbåtsförbindelse
med de ryska östersjöprovinserna och såmedelst äfven med
den del af det inre Ryssland, som der hade sina egentliga nederlagsorter,
blefve anordnad; men hvad beträffade det bidrag, som från statens
sida borde ifrågakomma och hvilket borde lemnas i hufvudsakligen
enahanda form samt till högst lika belopp och för lika lång tid, som
föreslagits i afseende å subventionen åt sydsvenska ångfartygsaktiebolaget,
borde det närmare bestämmandet af statsbidragets storlek
hänskjutas till Kongl. Maj:t, som sålunda vid understödets meddelande
finge tillfälle lämpa dess belopp efter sig då företeende omständigheter.
Möjligt vore att ett annat bolag kunde åtaga sig att uppehålla ifrågavarande
ångbåtsförbindelse mot åtnjutande af en mindre subventionssumma.
Möjligen kunde kostnaderna för företaget nedbringas genom
t. ex. inskränkning af turernas antal eller andra lämpliga anordningar.
Dessa förhållanden kunde dock endast utredas genom att, i händelse
statsmedel för ändamålet ansloges, förbindelsens anordnande och upprätthållande
lemnades öppen för täflan genom infordrande af anbud.
Efter det dessa anbud inkommit och den utredning, hvartill de gifvit
anledning, försiggått, blefve det lättare att bestämma beloppet af den
statssubvention, som skäligen borde meddelas, äfvensom de vilkor, Rom
för dess åtnjutande borde stadgas. Några andra hamnar på ryska sidan
syntes ej kunna ifrågakomma att anlöpas än Libau och Riga, men i
fråga såväl derom, som om hvilka hamnar å svenska ostkusten från
och med Stockholm söderut borde anlöpas, syntes jemväl bestämmandet
lämpligast böra hänskjutas till Kongl. Maj:t.

Enligt hvad af det förestående framgår, har det inhemska rederi,
som med understöd från såväl statens som ryska regeringens sida

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

under de senare åren uppehållit regulier ångbåtsförbindelse med ryska
östersjöprovinserna, icke lyckats åstadkomma någon ökad export på
Ryssland. Med hänsyn till de så till ytterlighet osäkra tullförhållanden,
som under den sista tiden varit och fortfarande äro rådande i Ryssland,
synes det också utskottet kunna med allt skäl ifrågasättas, huruvida
detta land för närvarande kan anses utgöra en lämplig afsättningsort
för svenska produkter. Under sådana förhållanden och i betraktande
derjemte af det temligen outredda skick, hvari hela denna fråga befinner
sig, anser sig utskottet icke kunna tillstyrka Riksdagen att ställa det
nu äskade beloppet till Kongl. Maj:ts förfogande, helst utskottet för sin
del icke anser osannolikt att, derest det åsyftade målet i någon mån
skulle kunna vinnas, berörda belopp skulle vara otillräckligt. Utskottet
hemställer fördenskull,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
må af Riksdagen bifallas.

Befrämjande i allmänhet af bergsbruket.

Am bT^9 34:o) Med anledning af hvad Kongl. Maj:t under denna anslags tkoiornai

titel äskat hemställer utskottet,

Filipstad och
Falun.

[31.] att Riksdagen — under vilkor att bergsskolorna i

Filipstad och Falun med dertill hörande skolor för bergsarbetare
komma att jemväl under år 1893 fortsätta
sin verksamhet i enahanda omfång och utsträckning
som hittills och underkasta sig den inspektion, Kongl.
Maj:t finner skäligt bestämma — må, i likhet med
hvad förut för flera år egt rum, på extra stat för år
1893 anvisa ett belopp af 14,000 kronor att till brukssocietetens
fullmägtige i jernkontoret utbetalas.

Fiskerinäringens understöd.

m9iänefond 35:o) Sedan Riksdagen, i anledning af en utaf Kongl. Maj:t derom

för anskaffa™.- gjord framställning, sistlidet år till inrättande af en fond för fiskeribåtarm^m
näringens befrämjande — från hvilken fond, i mån af tillgång och på
[32 J v^8sa vilkor, lån finge tilldelas landsting eller hushållningssällskap, som

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

förklarat sig villigt att utlemna låneunderstöd för anskaffande af fiskebåtar
och fiskredskap eller för anläggande af smärre inrättningar för
tillgodogörande och förädling af fiskets produkter — beviljat ett anslag
af 100,000 och deraf på extra stat för år 1892 anvisat 50,000 kronor,
har Kongl. Maj:t nu föreslagit, att Riksdagen måtte af det sålunda
beviljade anslaget på extra stat för år 1893 anvisa återstående beloppet

50,000 kronor.

Utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

Anordnande af fabriksinspektion.

36:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning får
utskottet hemställa,

att Riksdagen må, för anordnande af fabriksinspektion,
på extra stat jemväl för år 1893 anvisa till
aflöning åt tre inspektörer 15,000 kronor, med 5,000
kronor till hvardera, för år räknadt, och till bestridande
af kostnaden för skrifbiträden och likartade utgifter
1,800 kronor, eller tillhopa 16,800 kronor.

Ang. anslag
till anordnande
af
fabriksinspektion.

[33.]

Ersättning för af statskontoret gjorda förskott.

37:o) Enligt hvad statskontoret hos Kongl. Maj:t anmält, har
nämnda embetsverk för utgifter, som äro af beskaffenhet att böra under Statskontoret
sjette hufvudtiteln ersättas, förskjutit följande belopp, nemligen: gjord.^/ar ersättning

till Blekinge läns ränteri, för derifrån till länsmannen rg^ -i
H. Bolling, såsom innehafvare af bostället. | mantal n:o 1 Möllekulla,
förskjuten räntegodtgörelse för tiden från den 14 mars 1889 till den
14 mars 1890 för från bostället exproprierad jord... kronor 45: 28
ersättning till en landtstatstjensteman för mistad

boställsförmån i följd af boställets indragning ......... » 650: —

godtgörelso för afkomst af boställen, som enligt
kongl. brefvet den 31 maj 1878 innehafvare af länsmanstjenster,
hvarmed boställen varit förenade, egt

undfå i anledning deraf, att företrädarne åtnjutit far-_________

transport kronor 695: 2 8.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

transport kronor 695: 2 8.
dagsår, samt aflöningsfyllnad enligt kong!, brefvet
den 27 april 1883 till tjenstförrättande länsman under
den tid, företrädaren i tjensten innehaft dertill hörande
boställe, hvars afkastning uppskattats till högre

belopp än kontanta lönen ..................,............................. »

till betäckande af kostnader för aflönings- och

pensionsstatistiken under år 1891 ................................. »

ersättning till Malmöhus läns ränteri för derifrån
förskjutna kostnader för militärkommenderingar
till Malmö i anledning af de under juni månad 1890

derstädes timade gatuoroligheter................................... »

godtgörelse för understöd, som, på grund af
kongl. brefvet den 8 juli 1889, i anledning af den
brand, som den 4 i samma månad öfvergått, staden
Köping, utdelats bland de brandskadade derstädes 3>

Summa kronor 14,787: 14.

På grund häraf har Kongl. Maj:t, med tillämpning af grundsatsen
om anslags bestämmande till jemnt tal af kronor, föreslagit, att Riksdagen
måtte, till betäckande af ofvan omförmälda, af statskontoret förskottsvis
bestridda utgifter, anvisa ett extra anslag af 14,788 kronor.
Utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

Statens jernvägstrafik.

Am''ttaua9 38:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte för år 1893

jernväg™ anvisa dels å riksstatens sjette hufvudtitel, till utförande af nya byggtrafiic.
nader och anläggningar vid statens jernvägstrafik, 500,000 kronor, dels
[40 o. 41.] ock

å riksstaten utom hufvudtitlarne, till anskaffande af ny rörlig materiel
vid statens redan trafikerade jernvägar, 1,200,000 kronor.

Beträffande dessa Kongl. Maj:ts förslag kommer utskottet framdeles
under riksdagens lopp att afgifva utlåtande; hvilket utskottet här
skolat för Riksdagen

4,545: 08
5,185: 25

2,449: 6 8

1,911: 85

anmäla.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Öfver Kongl. Maj:ts under sjette hufvudtiteln gjorda förslag om
anvisande på extra stat för år 1892 af medel till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader samt vattenkommunikationer och torrläggning
af vattensjuka marker har utskottet i sitt utlåtande n:o 12 afgifvit
yttrande.

I anledning af utskottets i berörda utlåtande gjorda framställning
har Riksdagen redan fattat beslut.

Beträffande Kongl. Maj:ts likaledes under sjette hufvudtiteln framlagda
förslag till fortsättning af arbetena å stambanan mellan Vännäs
och öfver-Luleå samt om medel till Luleå—Gellivara-banans försättande
i fullständigt skick och till inköp af rullande materiel för densamma m. m.
kommer utskottet att framdeles afgifva utlåtande.

Likaledes kommer utskottet framdeles att yttra sig med anledning
af väckta motioner, dels om anslag till understöd åt bränntorfsoch
torfkolsindustrien inom landet, till understöd åt inhemskt skeppsoch
maskinbyggeri samt till understöd för utbytande inom industrien
af ångkraft mot elektriskt öfverförd drifkraft från vattenfall, och dels
om anordnande af förbättrad ångbåtsförbindelse mellan Sverige och kontinenten,
hvilket sistnämnda förslag delvis berör frågor, som höra under
sjunde hufvudtiteln.

Stockholm den 19 februari 1892.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reservationer:

,. 1 , . *. i f '' : : "1. . ••• >: f i" •,-,y

vid punkten 3:o) (angående ifrågasatt höjning af anslaget till landtmannaskolor): af

herr N. Petersson;

vid punkten 4:o) (angående anslag till aflöning af ytterligare en
landtbruksingeniör):

af herr S. G. von Friesen, som yrkat, att utskottet måtte hemställa
om afslag å Kongl. Maj:ts framställning i ämnet;

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

vid punkten 5:o) (angående personligt lönetillägg åt assistenten
C. G. Eggertz):

af herrar grefve G. Sparre, C. E. Casparsson, H. P. P. Tamm och
F. Boström, hvilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hafva
följande lydelse:

»Utskottet har visserligen funnit det i och för sig oegentligt, att
en så stor löneförhöjning som den nu föreslagna tilldelas innehafvaren
af en befattning, hvilken vid inrättandet var afsedd att blifva så underordnad
som den ifrågavarande; men af hvad till statsrådsprotokollet
meddelats rörande assistenten Eggertz’ verksamhet vid det kemiska
laboratoriet har utskottet fått den öfvertygelse, att berörda befattning
på grund af särskilda omständigheter numera blifvit af långt större
vigt än som från början kunde förutses. Vid sådant förhållande och
då utskottet lika med de vederbörande, som i ärendet sig yttrat, anser
det vara af betydelse för den agrikulturkemiska forskningen, att Eggertz
får vid laboratoriet fullfölja de speciella undersökningar, han med vitsordad
sällspord skicklighet och framgång begynt, samt den aflöning,
hvaraf Eggertz enligt förslaget skulle komma i åtnjutande, icke heller,
med hänsyn till den ökade betydelsen af hans befattning, synes utskottet
för hög, anser sig utskottet böra förorda bifall till den förevarande
framställningen. Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att assistenten vid
landtbruksakademiens agrikulturkemiska afdelning Carl
Gustaf Eggertz må ega att, så länge han vid denna
befattning qvarstår, från anslaget till »befrämjande i
allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar» åtnjuta
ett personligt lönetillägg af 1,200 kronor årligen.»

vid punkten 6:o mom. a) (angående åtgärder för befrämjande af
hafsfiske^:

af herrar G. E. Casparsson och H. P. P. Tamm, hvilka ansett, att
herr Ljungmans motion icke bort föranleda något förslag till Riksdagens
skrifvelse i ämnet;

vid punkten 9:o) (angående löneförhöjning åt banvakterna):

af herrar grefve G. Sparre, C. E. Carparsson, grefve E. C. A. Piper,
H. P. P. Tamm, V. N. Ekenman, O. W. O delberg, R. G. von Hedenberg,
C. Lundeberg, E. Fränekel, G. Eriksson och S. G. von Frusen, hvilka
ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hafva följande lydelse:

»Enligt hvad utskottet-----— — nästa Riksdag fram -

Statsutskottets utlåtande AT:o 7.

läggas, håller utskottet före, att den slutliga pröfningen af frågan om
förbättring af banvakternas lönevilkor bör till dess anstå. Men då ostridigt
synes vara, att behofvet af en något högre aflöning för vissa banvakter,
särskildt. de i Norrland anstälda, är så känbart, att detsamma
så fort som möjligt bör för tillfället afhjelpas, för hvilket ändamål, efter
hvad utskottet inhemtat, ett jemförelsevis mindre betydande belopp skulle
för ett år vara tillräckligt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen ville på det sätt bifalla Kongl.
Maj-.ts förevarande framställning, att Riksdagen medgifvcr,
det af jernvägstrafikmedlen ett belopp af högst

12,000 kronor må under år 1893, efter trafikstyrelsens
bepröfvande, användas till förhöjning i vissa fall af de
vid statens jern vägstrafik anstälda banvakters löneförmåner
utöfver det nu medgifna högsta arfvodesbeloppet,
med högst 60 kronor för hvarje banvakt, som
af förhöjningen kommer i åtnjutande.»

af herr F. A. Almgren;

vid punkten 32:n) (angående subvention för uppehållande af ångbåtsförbindelse
mellan Sveriges vestkust och England):

af herrar C. E. Casparsson, grefve E. C. A. Piper, C. Lundeberg
och I. Kerfstedt, hvilka yrkat, att Kongl. Maj:ts förslag måtte af utskottet
tillstyrkas;

af herrar grefve G. Sparre och H. P. P. Tamm mot vissa delar
af motiveringen.

Herr friherre A. R. von Krcemer har begärt få antecknadt, att han
icke deltagit inom utskottet i behandlingen af punkterna 5—9 af förestående
hufvudtitel.

Bih. till Eiksd. Prot. 1892. 4 Sami. 1 Afd. 5 Iläft.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Bil.

Tabell öfver ordinarie anslagen under

1892 års riksstat anslår:

	Anvisning kontant.	i	Indelning och c anvisning, Friheter.	erm ed jemförlig på förslag. Ersättningar.	Summa.
	Kronor.	ö.	Kronor.	Ö.	Kronor.	ö.	Kronor.	Ö.
	6,500						6.500	—
	36,000	—	- -	—	----	—	36,000	—
	17,000	_	- -	—	- -	—	17,000	—
	76,700	—	- -	—	- -	—	76,700	—
	64,600	—	- -	-.	- -	—	64,600	—
	33,000	_	- -	—	- -	—	33,000	—
	59,900						59,900
	108,800						108,800
	6,000	—	_ _	—	- -	—	6,000	—
	87,422		• r --	—	- -	—.	87,422
	2,651,227	_				—	2,651,227
	133,700	—					133,700	—
	27,800		_ _	_	___	_	27,800	_
	239,000	—	---	—	- -	—	239,000	—
	10,847	—	6,635	—	1,664	—	19,146	—
	250,000	—	- -	—	- -	—	250,000
354	—	25	—	— —	—	379
S:gr	3,808,850		6,660	—	1,664	—	3,817,174	—
T:pt	3,808,850 —	6,660	—	1,664 —	3,817,174	—

Civil -

Statsministern, lönefyllnad, förslagsanslag, högst..
Statsråden utan departement, 8 å 12,000 kronor

Departementschefen ..................................................

Departementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli..

Kommerskollegium......................................................

Bergsstaten..................................................................

Statistiska centralbyrån:

Afiöningsmedel för statistiska centralbyrån ......

Reservationsanslag:

Till bibliotekets underhållande.....*....................

„ arfvoden åt tillfälliga biträden samt till

„ officiella statistiska trycket ............................

„ en statistisk tidskrift........................................

„ utarbetande af en aflönings- och pensions Landtmäteristaten.

...........................................................

Rikets ekonomiska kartverk, reservationsanslag *'')........

Väg- och vattenbyggnadsstaten (deraf tvenne särskilda
och till vägundersökningar, hvardera å 30,000 kro Landtbruksstyrelsen

........................................................

Alderstillägg, förslagsanslag............................................

Gästgifvares friheter.......................................................

Bidrag till skjutsentreprenader, förslagsanslag ............

Färjor och färjekarlar ....................................................

Öfver detta anslag kommer utskottet att framdeles afgifva utlåtande.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Litt. A.

riksstatens Sjette hufvudtitel.

	Förslag till blifvande riksstat:
nlebnfirf ,t9>Hndb*ioi	Anvisning kontant.	i	Indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag.	Samma.
■anoitiJV			Friheter.	Ersättningar.
departementet. ~ s: t va Milj h tull iho Åiyuil '' sh vt i]*; :<j i > :	Kronor. 6,500 36.000 17.000 76 700	ö.	Kronor.	ö.	Kronor.	ö.	Kronor. ■ • ■ 1.1 6,500 36.000 17.000 76,700 64,600	ö.
........ ....... ■ . .. : ; t ■ i, ; _ . . r • t'' :1


yi-r ''ff; j.V- /; '':r . i*: : t]’'' " '' ''''•	64*600 33,000				__	_	_
		__	_	_ _	_	33,000	_
................................................................ 28,400: —
.................................................... 1,500: — vikariatsersät.tningar ................ 12,200: — .................................................... 15,800: — ........................................ i-0001- statistik .................................... 1,000:— 31,500: —	59,900						59,900
	108,800 6,000 87,422 2,651,227 133,700 27,800 239,000						108,800	_
						6,000	_
	_	____	_	_ _	_	87,422	_
anslag)................................................................................		_ _	_	- _	__	2,651,227 133,700	_
reservationsanslag till expenser för allmänna arbeten nor) ...............................................................................
		__	_	_ _	_	27,800	_
		__	__	___	_	239,000	_
	10,847	_	6,635	_	1,664	_	19,146	_
	250,000 354		_ __	_	_ _	_	250,000	_
	—	25	—	- -	—	379	—
Säger	3,808,850	—	6,660	—	1,664	—	3,817,174	—
Transport	3,808,850	—	6,660	—	1,664	—	3,817,174	—

Statsutskottets Utlåtande N.-o 7.

1892 års riksstat anslår:

			Indelning och dermed jemförlig
	Anvisning kontant.	i	anvisning, på förslag.		Summa.
			Friheter.	Ersättningar.
	Kronor.	ö.	Kronor.	o	Kronor.	ö.	Kronor.	o.
T:pt	3,808,850	"	6,660		1,664	—	3,817,174	—
	12,000		-				12,000
	190,400	—					190,400	—
	47,500	....	—	—	—	—	47,500	—
	105,000	_					105,000	_
	48,500	—	- -	—	- -	—	48,500	—
	63,500	—					63,500	—
	11,500	—					11,500	—
	8,700	—					8,700	—
	42,000	—					42,000	—
S:gr	529,100	—	—	—	— —	—	529,100	—
	63,000						63,000
	50,000	—					50,000	—
	4,500	—					4,500	—
	2,700	—	1,560	—	4,567		8,827	—
	108,550	—	1,070	—	---	—	109,620	—
	30,000	—	- -		---	—	30,000	—
	15,850	—					15,850	—
	43,000	—					43,000	—
	117,795	—					117,795
	12,000	—		—			12,000
S:gr	447,395	—	2,630	—	4,567	—	454.592	—
S:a	4,785,345	-	9,290	—	6,231	—	4,800,866	—

Jordbruket, handeln

Reservations Vägar

och kommunikationer............................................

Undervisningsanstalter för jordbruk och landtmanna understöd

åt landtmannaskolor) ...............................

Landtbruksingeniörer och deras biträden. Nuvarande
Ökas för aflöning af ytterligare en landtbruksBefrämjande
i allmänhet af jordbruk och lan<ltomnna Länsveterinärer

................................................................

Befrämjande i allmänhet af slöjderna............................

Befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart............

Befrämjande i allmänhet af bergsbruket........................

Fiskerinäringens understöd ...........................................

Diverse

Skiften och afvittringar, reservationsanslag ................

(^flyttningshjelp efter skiften, förslagsanslag................

Odlingshjelp för krononybyggare, förslagsanslag ........

Jordförluster genom kanal- och väganläggningar, förHästafvelns
förbättrande, reservationsanslag (deraf särTill
förekommande och hämmande af smittosamma
Karantänsinrättningen på Känsö, förslagsanslag, högst

Rese- och traktamentspenningar, förslagsanslag............

Skrifmaterialier och expenser, ved m. m., förslagsÖkas
för jemnande af hufvudtitelns slutsumma med
Extra utgifter, reservationsanslag...................................

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Förslag till blifvande riksstat:
Anvisning i kontant.	Indelning och dermed jemförlig anvisning, p& förlag.	Summa.
Friheter.	Ersättningar.
Kronor.	ö.	Kronor.	ö.	Kronor.	ö.	Kronor.	6.
3,808,850		6,660		1,664		3,817,174
12,000						12,000
190,400	—	—	—	—	-	190,400	—
49,500	_	___	_	_ _	_	49,500	_
105,000	—	- -	—	- —	—	105,000	—
48,500	—	- -	—	- -	—	48,500	—
63,500	—	- -	--	- -	—	63,500	—
11,500	—					11,500	—
8,700	—					8,700	—
42,000	—					42,000	—
531,100	—					531,100	—
63,000						63,000
50,000	—	- -	—	- -	—''	50,000	—
4,500	—	- -	—	---	—	4,500	—
2,700	—	1,560	—	4,567	—	8,827	—
108,550	—	1,070	—	- -	—	109,620	—
30,000	—					30,000	—
15,850	—	- -	—	- -	—	15,850	—
43,000	—	— —	—	— —	—	43,000	—
118,541	_	_ .	_	— —	-,,	118,541	_
12,000	—	—	—	—	—	12,000	—
448,141	—	2,630	—	4,567	—	455,338	—
4,780,091	-	9,290	—	6,231	—	4,803,612	—

Transport

och näringarne.

anslag.

näringar (deraf ett förslagsanslag å 15,000 kronor till

belopp............................................................ 47,500: —

ingeniör med ................................................ 2,000: —

näringar ...........................................................................

Säger

anslag.

slagsanslag.................................................................

skildt 50,000 kronor till prisbelöningar för hästar)....
sjukdomar bland husdjuren, förslagsanslag ..........

anslag. Nuvarande belopp........................ 117,795: —

.................................................................... 746: —

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Bil. Litt. B.

Tabell öfver extra ordinarie anslagen under riksstatens Sjette
-----——— ---- hufvudtitel.

—

Civildepartementet.

Civildepartementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli:

För handhafvande af kontroll öfver försäkringsanstalterna............

Rikets ekonomiska kartverk:*)

Til! de ekonomiskt-geografiska kartarbetena i Norrbottens län och

vissa delar af Vesterbottens län.................................... 31,000: —

„ de ekonomiska kartarbetena i öfriga delar af riket.... 45,000: —

Öfverståthållareembetet:

Till utgifvande af “Polisunderr^ttelser“ .............................................

Landsstaterna i länen:

Till aflöning m. m. åt särskild polisstyrka på landet........ 65,000:

,, till ersättning för juridiskt biträde åt de svenska lap parne

i Norge samt till lappfogdar och lappförmän.... 10,000:

Väg- och vattenbyggnadsstaten:
Till undersökningar af mindre hamnar och farleder..

iliWttt''

Undervisningsanstalter för jordbruk, och landt mannanär ingår:

Till aflöningar och öfriga utgifter vid Ultuna landtbruksinstitut
.77................................;......................... 29,000:

1_ • •

........" ib" q

Transport 29,000: —

Kronor.

*) öfver dessa anslag kommer utskottet att framdeles afgifva utlåtande.

4,500

76,000

15,000

75,000

5,000

175,500

hön tloo

deism}

Statsutskottets Utlåtande N;o 7.

Transport 29,000:

Till nya byggnader vid Ultuna landtbruksinstitut och jordegendom
............................................... 19,000:

„ byggnadsarbeten och ny värmeledning vid Aluarp m. m. 15,000: •
För anordnande af högre undervisning i mejerihushållning

vid Alnarps landtbruksinstitut........................................ 10,000:

\ v.* u- vwnQ

Befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar:

Bidrag till bestridande af kostnaderna för allmänna landt bruksmöteu.

............................................................7,500:

Till prisbelöningar vid allmänna landtbruksmöten för husdjur,
redskap, maskiner m. in......................................... 12,500: •

Bidrag till underhåll af sju kemiska stationer för jordbrukets
och näringarnes behof........................................ 28,000: ■

Till understöd åt frökontrollanstalter.................................... 10,000:-

„ till utbildande af en elev i boskapsskötsel och mejerihushållning
.......................................................;......i......... 1,000:

„ understöd åt svenska mosskulturföreningen ................ 10,000: -

För de geologiska undersökningarna .................................... 91,500: -

.ftiytii

.lötjl!

''t .''Jjj#

Befrämjande i allmänhet af slöjderna:

Till anställande af en andre instruktör i husslöjd............ 2,000: —

Bidrag till upprätthållande af väfskolan i Borås och till •

aflönande af en andre lärare vid samma skola ........ 4,800: —

För deltagande i 1893 års internationella utställning i Chicago
och understöd åt teknici för att besöka nämnda
utställning........................................................................ 200,000: —

Befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart:

För beredande åt alster af svensk industri och svenska
näringar af afsättning i främmande länder ...................

Befrämjande i allmänhet af bergsbruket:

Till bergsskolorna i Filipstad och Falun ...............................

Fiskerinäringens understöd:

Till inrättande af en fond för fiskerinäringens befrämjande

Transport

Kronor.

175,500

Inom! ''it

73,000

160,500

206,800

20,000

14,000

50,000|—

699,800|—

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

		Kronor.	ö.
—* * ''( . ► i *•	Transport	699,800	—
Fabriksinspektion:
För anordnande af fabriksinspektion ...................................		16,800	_
Diverse anslag:
Till ersättning för af statskontoret förskottsvis bestridda
utgifter............................................................................ „ utförande af nya byggnader och anläggningar vid	14,788: —
statens jernvägstrafik *) ................................................	500,000: —	514,788	—
	Summa	1,231,388	—

'') öfver detta~anslag kommer utskottet att framdeles afgifva utlåtande.

Statsutskottets Utlåtande N:o 7.

Bil. Litt. C.

Tabell öfver extra ordinarie anslag utom hufvudtitlarne.

	Kronor.	ö.
'' - . ____ . ’ . . ■ - '' * KX'' J.i''1'' > vf: t-r-OM'' V.??- .. . , . <// < Till anskaffande af nj rörlig materiel vid statens trafikerade jern-
vägar *) ........................................	1,200,000 4,000,000
„ fortsättning af arbetena å stambanan mellan Vännäs (Nyby) och Öfver-Luleå (Boden) *).....................................
Summa	5,200,000	—

*) Häröfver kommer utskottet att framdeles afgifva utlåtande.

Bill. till liiksd. Prof. 1892. 4 Sami. 1 Afd. <5 Höft.